text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! I gårdagens protokoll togs, av naturliga skäl med de inlägg som tog upp den så kallade "Strasbourgförklaringen" vilken försöker dra in Europaparlamentet i några åsikter som bokstavligt talat leder till slutsatsen att denna ledamot vore nazist. Förklaringen - som, jag upprepar det, drar in Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, även om det inte har skett något uttalande inför Europaparlamentet - är en fullkomligt oacceptabel manipulation. Jag är tacksam över att talmannen Fontaine i går uttalade sin inställning, och dementerade denna kammares inblandning. Förutom att man i denna förklaring, herr talman, misskrediterar PNV, Eusko Alkartasuna och Baskiens demokratiska regering, som har den inställning som i ett annat fall, Irland, till och med gav ett Nobelpris, så förolämpas också de europeiska medborgarnas företrädare - vilket gäller mitt fall: jag företräder en del av det galiciska samhället -, och när man påstår att vi är farligare än nazismen och man förolämpar uppenbart demokratiska bildningar, med flera decenniers historia, är det ett oacceptabelt vansinne som jag i detta ögonblicket tar mig friheten att fördöma. Jag kräver hur som helst att man lyssnar på oss, för man kan inte på det här sättet dra in Europaparlamentet i ett vansinne som jag helt enkelt betecknar som absolut oacceptabelt.
Tack, herr Nogueira, för ert klargörande. Jag vill påminna om att frågorna om protokollet bör handla om protokollet. Hur som helst, för de kolleger som inte känner till ordförandens inställning läser jag upp hennes officiella uttalande och således kommer det med i dagens protokoll:
"Den 17 februari tog Europaparlamentets talman Nicole Fontaine emot företrädarna för forumet i Ermua på deras begäran. Europaparlamentets spanska vice talmän var representerade. Efter detta samtal överlämnade företrädarna för forumet en text med titeln "Strasbourgförklaringen" till Fontaine. Hon påpekar att hon inte på något sätt kan stödja textens lydelse.
Strasbourg, den 17 februari".
Därmed anser jag att detta problem är ur världen.
Herr talman! I protokollet önskar jag en rättelse om omröstningen av ändringsförslag 5 till Swobodas betänkande. Jag ber er notera att Michel Raymond, Jean Saint-Josse och jag själv röstade emot detta ändringsförslag.
Jag noterar detta och det förs in i protokollet.
Herr talman! Inte direkt angående protokollet utan rörande ett meddelande som ligger på vårt bord i dag, nämligen att talmanskonferensen, som är öppen för ledamöterna, och som var planerad till den 23 februari nu har blivit inställd: Vi borde tänka efter ordentligt om det här mötet över huvud taget är meningsfullt i den form det har. Jag har en känsla av att det inte är något annat än ytterligare ett obligatorium som måste fullgöras. Det som vi får veta där kan vi också få reda på i tidningen efteråt. Där kommer det fram mer, och jag tycker inte om att föredragningslistorna, som i de olika utskotten ändå redan är fulltecknade, ständigt kortas ned på grund av våra shownummer där. Låt oss därför överväga om vi inte helt och hållet borde avskaffa detta, och det slutgiltigt.
Herr Bösch! Jag noterar er anmärkning men det är så att denna typ av talmanskonferenser som är öppna för alla ledamöter har sitt ursprung i ett krav från ledamöterna, för att ni skall kunna delta i vissa av dem. Vi borde säkert vara mer selektiva. I vilket fall som helst kommer presidiet att beakta ert förslag.
(Protokollet justerades.)
OMRÖSTNING
Fava (PSE). (IT) Herr talman! Vi vill att den sista meningen i ändringsförslag 2 som lyder: "uppmanar för övrigt medlemsstaterna att främja turismen bland de äldre" skall flyttas fram och ingå i artikel 25, som speciellt avser turism med sociala syften, efter meningen "organiserade turistresor med sociala grupper". Detta verkar vara den mest logiska, mest praktiska placeringen.
I enlighet med arbetsordningen, kan 12 ledamöter tala emot.
(Mer än 12 ledamöter motsätter sig en behandling av det muntliga ändringsförslaget.) Det muntliga ändringsförslaget kommer inte att behandlas.
(Parlament antog resolutionen.)
Röstförklaringar
Herr talman, jag lade ner min röst med avseende på vår kollega Vicecontes utmärkta betänkande, trots att betänkandet innehåller utomordentliga idéer och att Bayern, som jag företräder här, är ett av de mest attraktiva turistländerna i Europeiska unionen. Jag vill å det varmaste bjuda in er att så ofta som möjligt komma till Bayern och grannlandet Österrike på semester.
Förutom det ville jag säga att jag är missnöjd med den centralistiska ansatsen i kommissionens meddelande. Jag tror att vi just inom turistpolitiken behöver mer decentralisering, mer regionalism och mindre byråkratiskt centralistiskt förmyndarskap. Därför bör vi inte halka in i en centralistisk EU-turistpolitik.
Herr talman! En av grundprinciperna för samarbetet i Europeiska unionen är subsidiaritetsprincipen. Det är hög tid att se till att denna princip utvärderas och att det utarbetas ett system som innebär att EU:s kompetensområden blir tydligare. En kritik som ofta framförs mot EU, och som till viss del är berättigad, är att man ägnar sig åt alltför många områden.
Ett sådant område är turism som är högst nationellt till sin natur. I den mån politik skall bedrivas på turistområdet bör det därför i allt väsentligt ske nationellt, regionalt och lokalt. Turism är en viktig sysselsättningsfaktor och kan därigenom spela en viss roll när det gäller EU:s stöd till ekonomiskt svagare regioner. Även vad gäller det måste dock samarbetet ske i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Turismen kan även ha en negativ inverkan på miljön. Därför bör det utarbetas en strategi för att minska negativa effekter. Det kan och bör emellertid ske inom ramen för miljöpolitiken. I betänkandet beklagar man att en rättslig grund för turistpolitiken saknas. Vi svenska kristdemokrater anser att en sådan inte skall finnas, eftersom vi anser att det är en fråga som EU i mycket liten grad skall befatta sig med.
. (DA) Turismen är en viktig källa till mellanfolklig förståelse och en viktig del av arbetsmarknaden som bör främjas och utvecklas. Det är av mycket stor betydelse att folk i Europa, såväl som i resten av världen, får möjlighet att uppleva de olika sätt på vilka vi organiserar våra liv och samhällen. Turistpolitiken är emellertid inte något som bör planeras och bestämmas av Europaparlamentet eller EU i allmänhet. Jag röstar därför emot förslaget.
Herr talman! Innan vi inleder debatten vill jag bara i egenskap av italiensk ledamot - och jag tror mig tala som företrädare för samtliga italienska parlamentsledamöter - brännmärka den ståndpunkt som den tyske kanslern i går gav uttryck för när han hotade med ett ingripande från Europa om neofascistiska grupperingar skulle få insteg i den italienska regeringen.
Lyckligtvis ingrep den italienska regeringen och republikens president - och i dag kommer även den italienska ambassadören i Tyskland att ingripa - genom att uppmana den tyske kanslern att inte blanda sig i inre italienska angelägenheter, eftersom det inte finns några neofascistiska grupperingar som kandiderar till att ingå i regeringen.
Vi tackar republikens president, vi tackar regeringen och alla de politiska krafter som ingripit och vi uppmanar, även i denna kammare, den tyske kanslern att inte blanda sig i inre italienska angelägenheter.
Herr Tajani! Ni måste tillstå att det är litet svårt att förstå förhållandet mellan ert inlägg och ordningsfrågorna men jag förstår er politiska mening.
Vi går nu över till den riktiga debatten och jag ger direkt ordet till Monti för kommissionen.
Europeiska posttjänster
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om den muntliga frågan (B5-0010/2000) av Hatzidakis för utskottet för regionalpolitik, transport och turism till kommissionen om europeiska posttjänster.
Herr talman! Kommissionens förslag om ytterligare konkurrensutsättning, kontrollerad och gradvis, av postmarknaden har blivit försenat, främst på grund av omorganisationen och omfördelningen av behörighetsområden inom kommissionen, men också på grund av behovet av att ge det nya kommissionskollegiet ett tillfälle att behandla dessa frågor.
När det gäller de olika resolutionerna från Europaparlamentet som gäller postsektorn, så har min kollega Bolkestein redan svarat på de viktigaste frågorna under de utfrågningar som parlamentet anordnade under förra året.
Dessutom, när det gäller samråd med parlamentet, så kommer Bolkestein nästa måndag att träffa parlamentets utskott för regionalpolitik, transport och turism. Underlaget skickades till det utskottet i september 1999, liksom till de parlamentariker som begärde det, och det finns under alla omständigheter alltid tillgängligt. De olika utredningarna kan dessutom alltid konsulteras på kommissionens hemsida. Jag är övertygad om att kommissionär Bolkestein kommer att ägna alla parlamentets synpunkter den uppmärksamhet de förtjänar.
Herr talman! Kommissionen är fast övertygad om behovet av ett nytt förslag för en ytterligare utveckling av postsektorn. Dessutom är det vår juridiska skyldighet att lägga fram ett förslag. Jag kan här bekräfta att det är kommissionär Bolkesteins fasta avsikt att lägga fram ett sådant förslag i kommissionen, för vidare befordran till parlamentet och rådet, under det första halvåret i år.
Det datum som angetts för att genomföra den första fasen, den 1 januari 2003, kvarstår som en ambition för kommissionen.
I förslaget kommer hänsyn att tas till de utredningar som gjorts, och framför allt behovet av att garantera en jämn servicenivå, utveckla ett effektivt skydd för konsumenterna, få till stånd ett klimat som är förmånligt när det gäller att skapa nya arbetstillfällen och att lösa de problem som hänger samman med konkurrensfrågorna.
Också den roll som en avreglering av marknaden kommer att spela, mot bakgrund av en ytterligare modernisering och förbättring av posttjänster i hela unionen med hjälp av ny teknik, kommer att undersökas med tanke på de potentiella vinsterna för branschen som helhet.
När förslaget läggs fram kommer det i detta att tas hänsyn till de synpunkter som framförts av medlemsstaterna, parlamentet, brukarna, de som tillhandahåller tjänsterna, deras konkurrenter och andra berörda parter, med vilka ingående samtal har förts. Målet är att garantera väl fungerande posttjänster inom ramen för den inre marknaden till förmån för konsumenter och företag i hela unionen.
Herr talman! Postsektorn är fortfarande ett område där gamla, föråldrade monopol tillåts verka i avsaknad av allt vad konkurrens innebär. I avsaknad av en på detta område handlingskraftig kommission har detta kunnat fortgå alltför länge. Inom alla andra områden hade EU:s konkurrensmyndighet ingripit, men inte här. I 18 månader har vi förgäves väntat på förslag från kommissionen. Frågan som jag gärna skulle vilja ha svar på från kommissionen i dag är nu: När kommer vi att ha ett nytt och modernt postsystem som kan träda i kraft inom hela EU?
En av EU:s viktigaste principer är ju att vi har en gemensam inre marknad. Den arbetar vi just nu intensivt för att utvidga till att omfatta alltfler medlemsländer. Detta ställer krav på effektivitet, och effektivitet förutsätter konkurrens.
På område efter område drivs i dag kraven på avreglering och liberalisering. EU går ofta i spetsen för detta. Kommissionen driver på utvecklingen på ett föredömligt sätt. Det gör kommissionen för att vi har lång erfarenhet av att gamla monopol inte lever upp till de krav på en väl fungerande service, som ett modernt samhälle ställer. Den gör det också för att kunna följa med i den tekniska utvecklingen. Dessutom gör kommissionen det för att kunna sänka priserna - allt i förvissning om att man lättare uppnår detta på en fri och konkurrensutsatt marknad. Så är det på en rad olika områden - dessvärre hittills med postens verksamhet som ett enda stort undantag. Det kan ju knappast bero på att kunderna är nöjda. Alla vet att kritiken mot prishöjningar och försenad postutställd utdelning är ett ständigt diskussionsämne. Om vi verkligen vill ha en fungerande inre marknad, kan vi inte ständigt hålla på att undanta postens verksamhet.
Ett antal länder har gått före när det gäller att öppna upp för en friare konkurrens inom postsektorn. Nederländerna, Finland och Sverige har kommit längst i detta. Dessa länder har under 1990-talet visat att man uppnår många fördelar. För Sveriges del är detta dessutom en utveckling som steg för steg har tagits i betydande politisk enighet. Det är viktigt att denna utveckling får fortsätta och får nödvändig stimulans. Erfarenheten är nämligen att gamla monopol inte lever upp till de krav på en väl fungerande service som vi alla som kunder har rätt att ställa.
Det har inför denna debatt skickats ut ett brev från förespråkarna för fortsatt monopol. De målar upp Sverige som ett varnande exempel. Det kan man kanske göra i en rad olika sammanhang, men inte just vad gäller detta. Det har påståtts i ett cirkulärbrev att priset på frimärken skulle ha stigit med 59 procent sedan liberaliseringen 1993. Det stämmer, om man bara ser detta under förutsättning att hänsyn tas till de 20 procent av den totala postmarknaden där det fortfarande i praktiken förekommer monopol, dvs. där staten är den enda aktören. För de 80 procent av marknaden där det råder fri konkurrens har priset sjunkit. Det visar att konkurrensen faktiskt fungerar. Min slutsats blir: Se till att det blir konkurrens även för de resterande 20 procenten! Det är mot denna bakgrund som allt fler efterlyser...
(Talaren avbryts av Markov.) Jag trodde att det var jag som hade ordet. Vi kan möjligtvis debattera detta litet senare. Jag kan dock konstatera att det faktiskt är precis som jag säger, nämligen att priset har sjunkit på områden där vi har konkurrens, medan priset har stigit där vi har monopol. Så fungerar det nästan alltid. Det är därför som jag i dag efterlyser en kommission som tar de nödvändiga initiativen och ser till att det blir en fungerande konkurrens när det gäller postsektorn.
Herr Markov! Ni får några minuter inom fem, sex minuter. Jag är tacksam om ni inte avbryter era kolleger.
Herr talman! Det är ett mysterium. Vad har hänt med posttjänstdirektivet som antogs den 15 december 1997? Det har varit en öronbedövande tystnad från kommissionens sida under perioden mellan då och nu. Jag är ledsen att det är kommissionär Monti som är här i dag. Jag tycker mycket om honom. Han tillhör de flitigare och mer hårt arbetande kommissionsledamöterna. Det är tråkigt att jag inte kan säga samma sak om vissa av hans kolleger.
Under denna period har det inte skett några verkliga framsteg i samband med posttjänstdirektivet. Kommissionär Monti sade att detta delvis beror på organisationen och omfördelningen av arbetsuppgifter. Detta skedde ju nyligen. Den gamla kommissionen skulle ha kunnat göra något åt saken i över ett års tid. Vi har faktiskt inte gjort särskilt stora framsteg.
Eftersom kommissionär Monti är här skulle jag emellertid vilja att han vidarebefordrar ett meddelande till kommissionär Bolkestein, och berättar för honom vad posttjänstdirektivet handlar om. Det handlar om en gradvis genomförd avreglering; det handlar om en garanterad, allmän tjänst till överkomliga priser; det handlar om att direktreklam och gränsöverskridande post skulle vara kvar inom den monopoliserade sektorn. Dessa frågor var grundläggande i denna rapport och de bör vara grundläggande i alla kommande direktiv.
Posttjänsterna behövs inte bara under julen. De behövs under hela livet. I det område i Skottland som jag kommer från handlar det om mycket mer än bara en posttjänst. Det handlar om att hålla ihop samhällen. Posttjänsten är även en busstjänst. Posttjänsten är även en socialtjänst. Posttjänsten är även en läkartjänst. Om vi tillåter att posttjänsten helt och hållet privatiseras, kommer vi att förlora allt detta och många av våra lokala samhällen - vi röstade om turismen innan - kommer att förlora sin turisthandel. Vi kommer att isolera dem.
Posttjänsten är viktig. Detta budskap måste vidarebefordras härifrån i dag. Kommissionen måste ta till sig det.
Herr talman! Vi är förespråkare för avregleringen av posttjänsterna i unionen. Det måste i första hand innebära att kunder betjänas bättre. Det är meningen, och det måste vara det slutgiltiga syftet.
Avregleringen inleddes för att man hade sina funderingar över strukturen på posttjänsterna, över monopolets värde. Är ett monopol tillräckligt flexibelt på en marknad där kundernas efterfrågan mycket snabbt kan förändras och där det också mycket snabbt kan uppstå en annan marknadssituation, till exempel för att man börjar använda sig mycket mer av elektroniska informationsbärare? Frågan är alltså: vilka krav måste vi eventuellt ställa på ett monopol eller en del av en tjänst som domineras av ett monopol?
De flesta medlemsstater ställer sig fortfarande på bromsen i den här frågan, och därför är jag glad över att kunna konstatera att i mitt land har den nya regeringen äntligen tagit sig an något som borde ha skett för länge sedan, och att den belgiska posten och den belgiska regeringen nu vidtar åtgärder för att se till att posten åtminstone till en del är klar att möta konkurrens år 2003.
Som ny parlamentsledamot försöker jag att sätta mig in i ärendet, och jag måste ärligt talat säga att jag har stora svårigheter med det. Jag hittar ett antal undersökningar som tidigare beställts av Europeiska kommissionen, men samtidigt hittar jag då akter från Post-Europa som säger att dessa undersökningar inte stämmer och att de är baserade på ett felaktigt underlag. Jag tycker att kommissionen ändå hade kunnat vara något aktivare på den punkten och gett oss mer information och att de också hade kunnat skaffa fram de undersökningar som de hade lovat och som vi hade frågat efter. Såvitt jag vet har det fortfarande inte skett. Jag skulle därför vilja be er, herr kommissionär, att hjälpa en ny ledamot som jag med sin uppgift. I likhet med Miller skulle jag gärna vilja att ni de kommande månaderna eller veckorna eller rentav dagarna om det är möjligt redogör för hur det ligger till med genomförandet av 1997 års direktiv.
Punkt nummer två: hur ligger det till med det allmänna tillhandahållandet av tjänster, hur mycket kostar det, hur fungerar det, hur skall ni organisera det, vilka förslag har ni? Jag skulle gärna vilja ha mer konkret information om detta. Uppenbarligen är posten en mycket stark lobby, vilket också är berättigat. Det finns hundratusentals människor som tjänar sitt levebröd på posten. Dessutom - det påpekade även Miller - kommer världen inte att gå under ens i mitt land, hur tätbefolkat det än är, om brevbäraren inte längre kommer förbi. Men det finns också hos oss väldigt många människor, till exempel äldre, som på dagarna bara träffar en enda människa, och det är brevbäraren. Låt oss alltså ta hänsyn till detta också: posten är mer än att bara dela ut brev och paket fram och tillbaka.
Även för företagen är posten mycket betydelsefull. En undersökning visar att 90 procent av postgången sker mellan företag och bara 10 procent mellan personer. Vad är det ni vill avreglera egentligen? Jag skulle gärna vilja ha mer information om detta, för den viktigaste frågan är hur man kan betjäna kunderna bättre med de befintliga tjänsterna. Det finns postföretag som har monopol och som går ganska bra ändå. Sådana saker måste vi skydda och de andra sakerna måste vi fördöma.
Herr talman, herr kommissionär! Jag hörde i morse på franska radion att det nu närmast är en fråga om timmar eller dagar innan posten avregleras och att det var oundvikligt, efter vad som har skett hos våra svenska, nederländska och tyska vänner. Detta oroar oss starkt och det är skälet till att vi har begärt denna debatt i dag.
Kommissionen har nämligen tagit ställning för samhällsomfattande posttjänster och Europaparlamentet har vid flera tillfällen visat att posttjänsterna i själva verket, som flera av våra kolleger redan har påpekat, utgör en nyckelfaktor för den sociala och territoriella sammanhållningen. Jag vill i detta sammanhang vända mig till vår svenska kollega för att fråga honom vad han anser om den undersökning som har genomförts och som visar att posttjänsterna i de mest avlägsna områdena av Sverige mycket riktigt är tämligen bristfälliga, när det gäller distribution. Sådana posttjänster vill vi inte ha.
Det ekonomiska intresset i fråga om posttjänster erkändes i Amsterdamfördraget och vi anser att detta intresse omfattar mycket mer än distribution. Dessa tjänster är de som står medborgarna närmast och som vi kallar "offentlig service". De erbjuds alla invånare på gemenskapens territorium och utgör ett "acquis" som gemenskapen har uppnått och bör bevara.
Europeiska unionens erkännande av att posttjänsterna skall hålla hög kvalitet och omfatta alla är på sin plats även i dag, och vi känner oss allt mer oroliga. Därför ber vi i dag om att på måndag slippa dåliga nyheter i utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Vi erinrar om att parlamentet tydligt har klargjort sin ståndpunkt, och som Gruppen De gröna ställde sig bakom. I denna resolution av den 14 januari 1999 krävdes att kommissionen innan den går vidare med avregleringen inom denna nyckelsektor, som ändå berör 1,7 miljoner anställda, skall presentera utredningar om avregleringens konsekvenser. Vi är dock inte övertygade om att tillgängliga utredningar i dag kan ligga till grund för en sådan avreglering och vi är mycket oroade eftersom man vet att denna avreglering utan konsekvensutredning skulle medföra tusentals förlorade arbetstillfällen, vilket är något vi absolut inte vill ha.
Vi värnar om vår offentliga service och våra samhällsomfattande posttjänster, eftersom vi vet - och här är vi även medborgarnas företrädare - att medborgarna värnar om dessa tjänster och att kommissionen vid utfrågningen av Bolkestein åtog sig att bevara dessa samhällsomfattande tjänster inom Europeiska unionen. Jag skall inte upprepa de olika synpunkter han redovisade vid utfrågningen, för jag tror att vi alla fortfarande har dem i minnet.
Vi vidhåller också att vi skall invänta den verkliga utvärdering som föreskrivs i 1997 års direktiv och reviderade direktiv, innan något slutgiltigt beslut fattas. Vi kommer inte att godkänna något datum för avreglering av hela postsektorn så länge kommissionen inte har givit oss några garantier för att de samhällsomfattande posttjänsterna kommer att integreras i direktivet och att samhällsomfattande posttjänster skall behållas i de länder som anser att sådana tjänster är nödvändiga för medborgarna.
Herr talman! Jag kan ansluta mig till uppfattningen att ytterligare framsteg måste göras när det gäller effektiviteten hos och analysen av de tjänster som erbjuds i förhållande till kostnaderna.
Men varför detta emellertid alltid bara skulle kunna uppnås med hjälp av nyckelorden "privatisering" och "avreglering" kan jag över huvud taget inte begripa - och jag är själv företagare! Det skulle i så fall vara att man inte bryr sig om att alla skall ha lika villkor för tillgång till posttjänster utan endast tänker på villkoren för kapitalutnyttjande för företag i stora agglomerationscentra. Parlamentsledamöterna bör dock företräda alla medborgare, och det betyder att de är skyldiga att tänka nationalekonomiskt, inte företagsekonomiskt.
För posttjänsterna innebär det rent konkret: För det första måste sysselsättningsfrågan prioriteras. Jag har ingenting emot avreglering och privatisering, men premisserna måste vara de rätta.
För det andra: Det måste finnas garantier för att utbudet av tjänster till medborgarna inte minskar. Exempel i länderna Tyskland och Sverige visar att den risken definitivt finns. Herr Stenmarck, Sverige är det enda land där priserna efter avregleringen har stigit klart mer än i alla andra medlemsstater i Europeiska unionen. Det är också en effekt som kan uppstå. Här måste vi vidta åtgärder, så att detta inte inträffar.
För det tredje: Absolut nödvändigt är för det första en universell posttjänst till ett överkomligt pris för varje medborgare, till alla platser, för det andra att man bibehåller ett enhetspris för alla medlemsstater och för det tredje daglig postutdelning och hämtning på vardagar. Vad gäller frågan om förhållandet pris/tjänst för postförsändelsernas respektive viktklasser, kan man överväga ytterligare prissänkningar; det säger även posten själv. Man behöver inte hålla sig till över 300 g, när analysen säger att ett minimum på 150 g måste garanteras för att det över huvud taget skall vara lönsamt.
Jag tror att diskussionen i dag varit riktig och viktig i det avseendet, att Bolkestein nu vet hur detta parlament ställer sig, att han nu redan i förväg kan ta hänsyn till saker och ting.
Herr talman! I 1997 års direktiv, som offentliggjordes den 21 januari 1998, inleddes en delvis avreglering av posttjänsterna i Europa och en kommande översyn föreskrevs, för övrigt i en komplicerad form, eftersom kommissionen före utgången av 1998 skulle lägga fram ett förslag till översyn, som skulle beslutas före den 1 januari 2000, för att slutligen träda i kraft före den 1 januari 2003. För närvarande är översynen lika med noll. De båda första etapperna har inte följts, vilket helt logiskt bör äventyra den tredje.
Min första fråga är: var tidsfristerna inte i alla händelser alltför snäva? Uppenbarligen var så fallet. Det är omöjligt att förstå hur kommissionen i enlighet med direktivets artikel 7 före utgången av 1998 skulle ha kunnat utvärdera effekterna av en lagtext som trädde i kraft i februari samma år. För övrigt har kommissionen heller inte kunnat lägga fram den rapport om genomförandet som den enligt artikel 23 skulle lägga fram före den 31 december 2000.
Skall vi klaga över denna försening? Vi tror inte det. Om kommissionen hade förfogat över övertygande uppgifter som med erfarenhetens stöd visat att avregleringen måste drivas längre, tvivlar ingen på att kommissionen utan dröjsmål skulle ha presenterat dem. Europaparlamentet kämpade för sin del hårt för att 1997 års direktiv skulle vara balanserat och respektera kravet på samhällsomfattande tjänster och är tämligen tillfreds med att se att den kompromiss vi då uppnådde visar sig möjlig att försvara. Under dessa förhållanden är det normalt att parlamentet i dag visar sin oro genom att ställa en muntlig fråga som uppmanar kommissionen att visa de slutgiltiga och ovedersägliga genomförbarhetsstudier som ingen ännu har sett.
Vilka är då de möjliga framtidsscenarierna och eventuella riskerna? Den största risken är att kommissionen, utan tillräcklig motivering, rubbar den rådande balansen genom att föreslå att en andra avregleringsetapp relativt snart skall inledas. I vissa länder skulle detta leda till obalans i finansieringen av de samhällsomfattande posttjänsterna och göra dem omöjliga att administrera. Efter 1997 års kompromiss får medlemsstaterna i dag låta offentliga monopol ombesörja brevbefordran och varudistribution om distributionskostnaden understiger fem gånger grundavgiften, eller om vikten understiger 350 gram. Man kan exempelvis anta, vilket kommissionär Bolkestein antydde under frågestunden den 6 september förra året, att kommissionen föreslår att dessa gränser skall sänkas till 50 gram och två och en halv gånger grundavgiften. Enligt vår mening är en sådan lösning inte skälig och för övrigt har kommissionen inga obestridliga siffror till stöd för en sådan lösning. Men efter Seattle vet vi tyvärr att kommissionen inte behöver någon seriös utvärdering av föregående etapp för att föreslå att man snabbt skall gå vidare till nästa.
Nästa scenario är det vi föredrar. Enligt detta uppskjuts översynen och den nuvarande situationen bibehålls fram till dess att vi förfogar över en seriös, detaljerad och objektiv undersökning av effekterna av 1997 års direktiv. Det betyder inte att vi försöker skydda monopol vars snedvridande effekter vi mycket väl känner till, utan vi vill bara vara säkra på att kunna kombinera organisationernas gradvisa förändring med upprätthållandet av den offentliga servicens grundläggande principer.
Gruppen Nationernas Europa undrar slutligen om inte tanken på att ålägga posttjänsterna i femton medlemsländer enhetliga förvaltningsregler i sig är förfelad. I Frankrike gör exempelvis den ojämna befolkningsfördelningen över landets stora yta att kravet på att postdistributionen skall vara en offentlig service är helt nödvändigt om man vill upprätthålla jämlikheten mellan medborgarna och den sociala sammanhållningen. Men andra länder, där situationen är en annan, kan göra en annan analys. Enligt vår mening bör var och en själv få välja organisation. I artikel 86 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, före detta artikel 90, föreskrivs att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall vara underkastade konkurrensreglerna i den mån tillämpningen av dessa regler inte hindrar att deras uppgifter fullgörs. Men vem definierar dessa uppgifter? Vem drar gränsen för när dessa offentliga serviceuppgifter inte längre fullgörs? Vårt svar är entydigt: det är inte kommissionen, inte heller rådet eller Europaparlamentet, utan folket i varje medlemsstat i demokratisk ordning. Att vilja förfara annorlunda är att avvika från våra institutioners anda.
Herr talman! Vi befinner oss i den första anpassningsetappen av direktiv 97/67/EG om posttjänster och jag fruktar starkt att en ny avregleringsetapp skall yttra sig i en kraftig nedskärning av den offentliga servicen. Under frågestunden med Bolkestein uttryckte min kollega Véronique Mathieu förhoppningen "att varje nytt förslag när det blivit känt skall bli föremål för konsekvensutredningar för att följderna av denna planerade avreglering skall bli kända innan bestämmelserna beslutas". Hur förhåller det sig i dag? Har vi fått resultatet av denna konsekvensutredning? Ni vet att vi ledamöter i EDD tillsammans med andra försvarar livet på landsbygden, bevarad sysselsättning, social sammanhållning på landsbygden, en sammanhållning som förstärks genom offentliga och samhällsomfattande tjänster av hög kvalitet.
Jag skulle gärna vilja kunna säga att de exempel jag varje dag ser i mitt land och min region, som är en utpräglad landsbygdsregion, visar att vi utan farhågor kan fortsätta med en ny avregleringsetapp. Tyvärr är så alls inte fallet. För närvarande ser vi en blandning av en första tillämpning av gemenskapens direktiv och tillämpningen av 35-timmarslagen, som är en mycket fransk lag. Men vi ser också en ändring av arbetstidskriterierna, med exempelvis 1 700 objekt/timme som skall hanteras per arbetspost jämfört med föregående 1 400, och på landsbygden kan vi konstatera att allmänhetens öppettider antingen har minskat eller att vissa postkontor hotas av stängning. Redan detta är en oacceptabel inskränkning av den offentliga servicen. Jag har här lokaltidningen från min hemkommun, där jag läser att "Postkontorets chef låter meddela befolkningen att den sista posttömningen från och med den 3 januari 2000 - detta är alltså högst aktuellt - kommer att ske kl 15.45 istället för 16.30 som tidigare."
Då förstår ni att jag fruktar en avregleringsfas på bred front med tillhörande åtgärdspaket, som kommer att medföra en ny avfolkningsvåg. Ni vet att varje by hos oss har sitt postkontor eller åtminstone sin postlåda, som töms dagligen. Brevbäraren är inte bara postutbärare, utan även en social länk mellan invånarna. Han har även med sig pengar, ibland rentav läkemedel och gör det därmed möjligt för äldre och isolerade människor att bo kvar hemma. En okontrollerad avreglering av posttjänsterna kommer att leda till att fler postkontor slår igen, på grund av denna omtalade lönsamhet, som ofta ligger bakom landsbygdens tillbakagång.
Än en gång kommer Europa att fjärma sig från sina mest blygsamma och sårbara invånare. De kommer att få höra att de kostar för mycket, utan någon jämförelse med övrig social service, polis, hälsovård, eller med fritids- och kulturservice, vars underskott man i städerna talar tyst om. Det står alla fritt att välja livsstil. Men valet måste bygga på någon form av lika möjligheter och lika behandling. I idrottssammanhang heter det att man aldrig ändrar ett vinnande lag. Varför vill man ändra på något som fungerar bra? De samhällsomfattande tjänsterna kan endast fullgöra sina sociala uppgifter om de bevarar sin monopolställning, så att de kan balansera sin budget.
Vi kan inte ta på oss ansvaret att göra fel, eftersom vi med säkerhet vet att vi inte kommer att gå tillbaka till det som varit och att företaget vet botemedlet om obalans uppstår: personalnedskärningar, minskad service, man kapar den sjuka grenen, och vi vet redan vilken gren som kommer att anses vara sjuk. Det heter att vi skall gå från 350 till 150, eller rentav 50 gram. Gott. Men de 2 hektona däremellan kommer ju ett antal privata och därmed lönsamma företag att vilja ta hand om. Så än en gång, varför inte låta sakerna bli vid det nuvarande och den offentliga servicen finansiera sig själv och täcka den årliga merkostnaden för uppgifterna av allmänt intresse, som av bland andra senator Larcher beräknas uppgå till 8 miljarder franc i Frankrike?
Om intäkterna minskar kommer uppgifterna av allmänt intresse att urholkas, och det är återigen på landsbygden som de brutala ingreppen kommer att ske. Därför tycker jag att vi bör vänta och framför allt ta reda på de ekonomiska och sociala konsekvenserna av en avregleringsetapp innan vi tar risken att destabilisera en hel sektion av våra offentliga samhällsomfattande tjänster, som ett mycket stort antal medborgare är mycket angelägna om att bevara.
Herr talman! Jag är en av de som håller med om att det är lämpligt att denna specifika tjänst bör regleras på gemenskapsnivå. Om folk skall ha friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna, är det bara rätt och riktigt att vi bör ha bestämmelser på gemenskapsnivå som styr dessa förhållanden. I Irland tillhandahålls vissa tjänster av företag som inte kommer från Irland - engelska företag finns t.ex. där. Men detta direktiv har aldrig överförts till den nationella lagstiftningen.
Det är kommissionens uppgift att se till att de nationella regeringarna beaktar sina rättsliga åtaganden enligt gemenskapsrätten och överför gemenskapsdirektiven till sin nationella lagstiftning. Detta har inte skett i Irland, även om det skett en viss avreglering som inte hindrats av regeringen. Ett litet segment av vår marknad har tagits över av privata aktörer, men behovet av gemensam lagstiftning betonas av det faktum att man avreglerat i Nederländerna, men inte i Tyskland, ändå försöker de tyska företagen som skyddas av den nationella lagstiftningen ta marknadsandelar i Nederländerna. Detta är ytterligare ett exempel på betydelsen av att ta itu med den gemensamma lagstiftningen och se till att den tillämpas över hela unionen.
Jag kommer från landsbygden. Jag stöder i princip en avreglering och allas rätt att konkurrera och jag inser vilka vinster den gemensamma regleringen och avregleringen fört med sig under årens lopp. Det har t.ex. gjort det möjligt för oss att flyga från perifera delar av Europeiska unionen till mer centrala delar till en bråkdel av den kostnad som var aktuell för 20 år sedan. Jag kommer ihåg när det kom folk till kammaren för att utöva påtryckningar på oss i medlemsstaternas intresse, så att vi inte skulle genomföra denna avreglering. Detta skedde emellertid, och resultatet blev att ungdomar får möjlighet att resa och bredda sin utbildning. Äldre personer, även om de uppbär socialstöd, kan dra nytta av de fördelar resandet för med sig. Avregleringen har alltså avlägsnat många parasiter inom många områden och gjort det möjligt för många att få en högre levnadsstandard.
Å andra sidan är inte detta en fullständigt fri marknad utan begränsningar, och om man kommer från ett isolerat landsbygdsområde inser man att vissa tjänster på den nya, avreglerade marknaden inte kan och inte kommer att tillhandahållas. När kommissionen lägger fram sina nya förslag måste man alltså beakta dessa glest befolkade landsbygdsområden och inte skriva in något i denna lagstiftning som kommer att beröva dessa områden möjligheten att få tillgång till dessa tjänster. Vi hade på landsbygden under många år, t.o.m. före skapandet av Irländska fristaten, i bland tillgång till ett postkontor. I dag är detta förmodligen den enda offentliga tjänsten inom många perifera områden och folk oroar sig för om gemenskapslagstiftningen till sist kommer att göra det svårt att behålla den.
Jag vill betona det faktum att den befintliga lagstiftningen snarare skyddar än hotar rätten för varje medborgare i alla perifera områden att ha tillgång till denna tjänst. Men enskilda personer har fört fram klagomål om att man betalar ut socialstöd på de irländska postkontoren. Jag skulle vilja att kommissionen erkände att detta är en nödvändig social tjänst. Den bör gå hand i hand med våra posttjänster på landsbygden. Vi måste genomföra idén med direktivet, dvs. att posttjänster skall vara tillgängliga för alla.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Förutom att posttjänsterna utan tvekan spelar en mycket viktig roll på sysselsättningsområdet, är de också till stor hjälp i våra ansträngningar att få till stånd den eftertraktade sammanhållning, som är ett av de grundläggande syftena med Europeiska unionen.
Som bekant borde Europeiska kommissionen redan, före utgången av 1998, ha lagt fram nya förslag om en revidering av postdirektivet 9767, med avregleringen av marknaden för posttjänster och en uppskattning av följderna för de olika berörda parterna, inbegripet arbetstagarna och kunderna. Av den anledningen har kommissionen genomfört undersökningar om kostnaden för de universella tjänsterna, effekterna av avregleringen av den gränsöverskridande posttrafiken och av verksamheten som avser postdistribuerad direktreklam, effekterna av sänkningen av vikt- och prisgränserna i den skyddade sektorn, effekterna av avregleringen av de övriga faserna, förutom utdelningen, av posthanteringen samt en övergripande utvärderingen av undersökningarnas resultat.
Vi frågar oss alltså, herr talman, och vi frågar kommissionären - ,förvisso är inte Bolkestein här, men Monti är mångkunnig, och jag tror nog att han har en åsikt i frågan: Borde man inte i dessa undersökningar se närmare på de ekonomiska och sociala följderna av de olika planerade avregleringsscenarierna för vart och ett, jag upprepar, för vart och ett av Europeiska unionens medlemsländer? För posttjänsten i Grekland eller i Storbritannien skiljer sig naturligtvis från den i Holland eller i Belgien. Hur skall den universella posttjänsten vid en avreglering kunna finansieras och fungera korrekt i ett land som till exempel mitt eget, Grekland, med dess geografiska egenhet, med de många och små, men befolkade, öarna? Hur skall i mitt land den operatör som ansvarar för den universella tjänsten klara sig när den gränsöverskridande avregleras med en andel i storleksordningen 25 procent, samtidigt som andelen i andra länder är mindre än 5 procent? Hur skall man agera när de nationella posttjänsterna flyttas till utlandet? Ni hörde nyss McCartin ta upp detta. En sak som är säker är att man, på grund av den tekniska utvecklingen som gör den där utflyttningen enklare och följaktligen mer lönsam, enligt vår åsikt bör besluta om en fortsatt gradvis och kontrollerad avreglering och fastställa vikt- och prisgränserna. Vilka skall då dessa gränser vara? Skall man, naivt, ge de "frilansande" företagen, som selektivt väljer verksamhetsområde, rätten att mycket enkelt kringgå viktgränsen, eftersom innehållet i försändelserna naturligtvis inte kan kontrolleras?
Under alla omständigheter, herr talman, herr kommissionär, begär vi av kommissionen att den lägger korten på bordet och presenterar sina förslag samt att den undersöker hela den planerade utvecklingen för frågan från alla håll och för alla medlemsstater.
Det säger sig självt att avregleringen inte är ett mål i sig själv, utan endast ett medel att förbättra tjänsterna.
Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Den planerade avregleringen av de klassiska inrikes posttjänsterna fokuserar på den oundvikliga frågan om vad posttjänsterna i framtiden skall betrakta som sin kärnaktivitet , med andra ord vad posttjänsterna själva skulle vilja göra, vad de skulle vilja göra tillsammans i ett internationellt sammanhang och vad de inte längre skall göra. Denna fråga måste besvaras mot bakgrund av det faktum att det urgamla monopolet faktiskt redan är urholkat genom olika sorters budfirmor och genom den tekniska utvecklingen, som fax och e-post.
Å andra sidan står sysselsättningen i centrum vid avregleringen av posttjänsterna. Erfarenheterna från det förflutna har på ett fullt tillräckligt sätt visat att linjära avgångsåtgärder och stimulanser till frivillig avgång ofta medför oönskade effekter. Jag kommer ihåg att man vid det belgiska telefonbolaget blev tvungen att återkalla förtidspensionerade medarbetare för att förhindra att det försvann för mycket know-how och erfarenhet ur företaget.
Diskussionsämnet i fråga om avregleringen av posttjänsterna kommer med all säkerhet att även på det området vara personalnedskärningarna. I det sammanhanget får man inte glömma bort att uppmuntran till frivillig avgång leder till att det huvudsakligen blir de människor som redan arbetar under press eller som lätt kan få arbete någon annanstans som går, med andra ord ofta människor som det berörda företaget självt behöver. Det skulle enligt min mening vittna om en väl genomtänkt human resource management om man från kommissionens sida sprider information om en del av dessa bekymmer så att avregleringen av en känslig sektor som posten förlöper under så lugna sociala förhållanden som möjligt.
Herr talman! Posttjänster och postkontor verkar vara ett hett samtalsämne i parlamentet för tillfället; detta är rätt och riktigt när man betänker vilken betydelse dessa har. Så sent som i förra veckan i det brittiska underhuset höll den nyvalde parlamentsledamoten från vårt partnerparti med Europeiska fria alliansen, Plaid Cymru, det walesiska partiet, sitt jungfrutal om detta ämne.
Det var också nyligen en debatt i det skotska parlamentet som särskilt behandlade den roll som postkontoren spelar, i synnerhet på landsbygden, när det gäller att tillhandahålla tjänster och bevarandet av samhällen på landsbygden. Avreglering är inte det enda möjliga hotet mot postkontorstjänster. Som vi har hört hanterar de skotska postkontoren många fler tjänster än bara postutdelning. Traditionsmässigt har de använts av staten och en del lokala myndigheter som ett kontor för utbetalning av statlig pension och andra förmåner, såväl som ett lokalt uppsamlingscentrum för bostadshyror, lokala skatter osv. Men eftersom moderniseringen av offentliga ekonomiska system allt oftare resulterar i elektroniska betalningar direkt till och från bankkonton hotas existensen för de postkontor som finns på landsbygden.
Om ett postkontor på landsbygden stängs, ofta tillsammans med den enda lokala affären, kan detta innebära ett större hot mot samhällets bevarande och mot social delaktighet. Istället för att tillåta att postkontoren undergrävs genom avreglering eller genom systemmodernisering, bör medlemsstaterna, och även kommissionen, främja och stödja det omfattande postkontorsnätverket och betrakta detta som en tillgång som kan utvecklas vidare och tillhandahålla offentlig information och offentliga tjänster från en plats som är passande för de boende på orten.
Herr talman! Postföretaget har till uppgift att se till att posten delas ut varje dag, till ett pris som är lika för alla, överallt, i staden och på den avsides belägna landsbygden. I hundrafemtio år var postverken offentliga företag och därmed liksom kollektivtrafiken och energiförsörjningen en central uppgift för statsmakterna. Sådana identifierbara och meningsfulla centrala uppgifter ger folk en anledning till att gå och rösta. De är mycket mindre intresserade av en statsmakt som inte bryr sig om sådana saker.
Jag hörde en gång en kristdemokratisk politiker i en nederländsk by säga: "Posten tillhör oss allihop, om de tar ifrån oss den är det stöld". Numera tas den demokratiska kontrollen av de befintliga postföretagen bort, och dessutom skapas utrymme för konkurrenter. Dessa nykomlingar är bara intresserade av de delar av verksamheten där de mot låga kostnader och låga priser kan göra stora vinster. Det är enbart genom kvalitetsförluster för kund och personal som de kan vara de billigaste under en viss tid.
Sådana företag har alltid funnits, men tidigare var de förbjudna och nu prisas de som utveckling. Slutresultatet är att befintliga företag också tvingas till att arbeta sämre. De låter sina anställda göra mer arbete för mindre lön. De skär ned antalet utbärningar, drar in mer pengar genom att låta posten ligga under semestrar, de stänger en stor del av postkontoren och slutligen ökar taxorna kraftigt för den enskilda kunden, varefter det bara är de företag som ingår kollektiva kontrakt till ett lägre pris som kammar hem någon vinst.
Det är dags att vi sätter stopp för detta. Det är bättre att stanna på halva vägen än att irra bort sig helt och hållet. Vi har hellre ett demokratiskt kontrollerat monopol än det slöseriet och det kaos som den okontrollerbara konkurrensen medför.
Herr talman, mina damer och herrar! Tidigare uppmanade man till demonstrationer via brev och telegram, i dag sker det med hjälp av e-post och webbplatser. Förresten vill jag också rikta ett hjärtligt tack till Europeiska socialdemokraternas ordförande, Scharping, för att uppmaningen att besöka demonstrationen i Österrike togs bort från hans hemsida, så att våldsbenägna vänsterextremister inte längre rekommenderas att resa till Wien i morgon.
Vi ser att elektronisk post, elektronisk affärsverksamhet kommer att få enorm betydelse i framtiden. Här ser jag också att den befintliga posten har en särskild styrka. Vi vet att det fram till år 2002 inom området elektronisk handel finns ungefär 1,2 miljoner arbetstillfällen som inte kan förverkligas, eftersom vi inte har tillgång till den kvalificerade arbetskraft som behövs för den här marknaden. Jag tror att det just för posten finns mycket att göra här, att genom skolning, utbildning och vidareutbildning förbereda sin nuvarande personal för dessa verkligt intressanta utmaningar.
Befintliga postkontor på landsbygden är naturligtvis också en strategisk fördel, eftersom posten har ett mycket tätt distributionsnät över hela Europa. I minsta lilla by finns det ett postkontor och posten kommer i framtiden att användas betydligt mer inom den elektroniska handeln, eftersom många människor kommer att beställa varor via e-post och webbplatser och det kommer att skickas räkningar m.m. Därför får också det den fysiska aspekten på dessa transaktioner en ökande betydelse. Att samla in, sortera, transportera och dela ut får en helt ny innebörd. Jag tror att det gäller att ta vara på den här möjligheten i framtiden.
Det är vår uppgift som politiker att i synnerhet försvara konsumenternas intressen. Vi vill att våra konsumenter också skall få ut så mycket som möjligt av den lön som betalas ut till dem. Därför är det en mycket viktig utmaning att göra posttjänsterna billigare för konsumenterna. Vi bör titta på - också med hjälp av benchmarking - vad en konsument betalar för en anställd inom sektorn för befintliga posttjänster och vad han eller hon betalar för en anställd inom den privata sektorn. En sådan genomblickbarhet är också mycket viktig för fackföreningarna, för vilken konkurrens har en facklig företrädare som måste representera sina medarbetare i ett privat företag och en facklig företrädare som måste representera sina medarbetare inom posten? Jag tror att det är viktigt även för fackföreningarna med lika nationalekonomiska och samhälleliga ramvillkor, för att här på ett rättvist, ärligt och solidariskt sätt tillsammans med medarbetarna kunna uppnå det bästa för dem.
Jag tror emellertid också att det i framtiden kommer att bli nödvändigt att i motsvarande grad göra den universella tjänsten attraktiv. Vi bör noga definiera den universella tjänsten, förse den med en kravspecifikation och sedan inhämta anbud på den. På landsbygden, där vi måste hysa sanna farhågor om att tjänsterna inte längre kommer att kunna utföras med verklig kostnadstäckning, bör tjänsterna enligt min åsikt definieras av en föreskrift som då slår fast ärliga, anständiga villkor för inhämtande av anbud, så att alla marknadskrafter och därmed självklart även de befintliga postinstitutionerna kan delta i den här konkurrensen och att man eftersträvar en för konsumenten optimal strategi, som stimulerar till en förbättring av tjänsterna.
Jag tror att vi måste förhindra ytterligare subventioner och se till att den privata leverantören och konsumenten kan dra nytta av det nya systemet.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Posttjänsterna bidrar precis som all offentlig service inom gemenskapen till den sociala sammanhållningen på gemenskapens territorium, enligt artikel 16 i Amsterdamfördraget. Genom att garantera en avgiftsutjämning, det vill säga att medborgare och näringslivsaktörer är helt likställda vad avser kostnaden för tjänster genom att ta på sig de skyldigheter som är förenade med allmänna offentliga tjänster och samtidigt iaktta kvalitetskraven, bidrar posttjänsterna till en uppgift som är vår, nämligen att värna om jämlikheten mellan olika områden och de människor som lever där.
Posttjänsterna är även en viktig social länk i samhället som inte skall underskattas. För visst är det så, som det har sagts ett flertal gånger här, att brevbäraren är den sista kontakten i vad vi brukar kalla avfolkningsbygder och krisområden, oavsett om det gäller isolerade geografiska områden eller utsatta förorter till våra städer? Jag syftar exempelvis på ett initiativ från det franska postverket som åtagit sig att garantera tillgång till exempelvis offentliga tolkar och skribenter på postkontoren i utsatta stadsområden.
Utan att ens nämna övrig sysselsättning, har gemenskapens offentliga postkontor i dag en och en halv miljon anställda som en brutal och okontrollerad avreglering helt uppenbart hotar.
Europaparlamentet har åtagit sig att förena ökad konkurrens med de skyldigheter som är förenade med allmänna offentliga tjänster som värnar om sysselsättningen. Det kan vi glädja oss över, men vi hör att det fortsätter och det är givetvis av det skälet som vi bara kan beklaga att Europaparlamentet i dag hålls utanför den beslutsprocess som avgör postsektorns öde i Europa. Det är beklagligt att kommissionen fram till i dag - vilket betonas i den föreliggande resolutionen - inte har beaktat resolutionen av den 14 januari 1999. Vi måste erinra om att det i denna resolution krävs att Europaparlamentet skall medverka vid utarbetandet av de planerade åtgärderna och att konsekvensutredningarnas tillförlitlighet på avregleringsområdet skall stärkas. Dessa konsekvensutredningar är nödvändiga för att bedöma effekterna av varje avreglering som kan skada inte bara den ekonomiska marknadsorganisationen utan även den mänskliga och sociala dimensionen. Kommissionens förseningar måste avspegla sig i den föreslagna tidsplanen och datumet 2003 måste absolut senareläggas.
I postdirektivet fastställs en sektor som får förbehållas offentliga postoperatörer, på grundval av vikt- och prisgränser , vilket möjliggör en gradvis och kontrollerad avreglering. Att brutalt sänka dessa gränser skulle skada balansen mellan kravet på offentlig service och ekonomisk bärkraft för posttjänsterna.
Mot bakgrund av globaliseringen, där lönsamhets- och vinsttänkande står i allt bjärtare kontrast mot strävandena efter regional balans och social sammanhållning, är det av stor vikt att vi här erinrar om vårt försvar av de offentliga tjänsterna inom gemenskapen, vare sig det som idag handlar om posten, eller i morgon järnvägen och i övermorgon hälsovården.
Herr talman! Jag, i likhet med andra skotska ledamöter av denna kammare - företrädare för Skottland - protesterar mot allt som leder till en försämring av livsbetingelserna för de som bor i perifera delar av landsbygden.
Posttjänsten och postkontoret är en viktig del av tillvaron på landsbygden över hela Europa, och inte minst i Skottland. Det skulle vara en katastrof om det vidtogs åtgärder, medvetet eller t.o.m. av misstag, som skulle inverka negativt på denna tjänst. Jag tror inte att någon har för avsikt att göra detta. Jag tror inte att kommissionen har bestämt sig för att föra krig mot de skotska öarna eller Grekland. Men de kan av misstag orsaka stora skador. Det handlar om att bestämma hur snabbt och med vilka metoder den gradvisa avregleringen av posttjänsterna skall ske. Om man skulle fastställa en alltför låg nivå för posttjänstens fortsatta monopolrättigheter skulle det bli oekonomiskt att behålla en allmän service till skäliga priser på landsbygden. Det svåra är att balansera en allmän tjänstenivå och skäliga priser.
Det budskap som lämnas till kommissionen från alla håll i kammaren i dag, är att kommissionen bör iaktta försiktighet. Kommissionen bör t.ex. inte hoppa från 350 gram till så litet som 50 gram, som vissa har föreslagit. Man bör i stället iaktta försiktighet. Jag kan tänka mig att allt under 150 gram skulle vara oerhört oförnuftigt under dessa förhållanden.
Solidariteten och sammanhållningen mellan folk över hela Europa vilar på tanken att man kan posta ett brev vart som helst, som kommer att levereras vart som helst - till skäliga frimärkspriser. Håll fast vid en allmän tjänstenivå och skäliga priser!
Herr talman! För att garantera en allmän postservice med hög kvalitet är det viktigt att den fortsätter att höra till den offentliga sektorn. Den allmänna servicen som innebär kvalitativa posttjänster till rimliga priser, och som utförs till alla punkter över det geografiska området, utgör grunden för hela postverksamheten och måste leda till en enhetlig taxa över hela det nationella området.
För att detta skall kunna ske är det viktigt att posten bibehålls som offentlig service. Bara på det sättet är det möjligt att garantera nätet, från uppsamling till distribution, blir ett fullständigt nät som inte splittras upp eller att bara delar används som det passar postoperatörerna.
Men under tiden får vi reda på att kommissionen i uppföljningen av direktivet om gemensamma bestämmelser för gemenskapens posttjänster, har påbörjat studier av vilka Europaparlamentet inte har fått ta del, varför effekterna av deras tillämpning är okända, dels när det gäller servicen till medborgarna, dels de aktuella europeiska postoperatörerna, både för de ekonomiska aspekterna som sysselsättningen.
På det sättet bör, enligt vår mening, hela tillämpningsprocessen för det behandlade direktivet hejdas, inklusive dess tidsplan. Varje förändring av den nuvarande situationen bör också föregås av en noggrann studie om dess olika effekter, hela tiden i syfte att garantera en offentlig sektor med kvalitet, bibehållandet av de befintliga offentliga aktörerna och de befintliga anställningarna.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill i princip stödja detta förslag och redan inledningsvis ställa frågan om det som föregående talare sade - att vi å ena sidan behöver en innovativ högprestationstjänst som står sig i konkurrensen, och å andra sidan att denna tjänst skall vara en offentlig tjänst - inte är en motsägelse i sig.
Jag förmodar att våra ansatser skiljer sig åt något här! Den europeiska politiken har avreglerat monopolmarknader - energi, telekommunikation och luftfart - och det är alltid konsumenten som stått i blickfältet, i fokus. Målet har varit just att erbjuda bättre service, och användaren bör också stå i centrum vid avregleringen av postväsendet. Jag tror att konsumenten själv kan bestämma och definiera vad han eller hon behöver. För detta behövs inga regeringar, inga parlament och heller ingen kommission.
Postmarknaden halkar efter, och det är tyvärr så att vi har slösat bort värdefull tid här. Jag tycker att vi skall ge även posten en möjlighet att möta den nya utvecklingen. Jag syftar nu på min kollega Rübigs utmärkta bidrag, som också förde e-handeln på tal här. Den här utvecklingen kommer att ske mycket snabbt och ställa nya krav på de olika företagen i vårt samhälle; här måste man möta dessa krav på ett mycket flexibelt och snabbt sätt.
Jag tror att en avreglerad marknad påskyndar detta i högre grad än en mindre avreglerad marknad. Och det finns en möjlighet att framställa europeisk politik på ett positivt sätt. Denna möjlighet bör vi också utnyttja, för medborgaren frågar alltid, varför Europa? Det är på dessa områden som medborgaren på ett förståeligt sätt kan se en fördel med Europa.
Men jag är också glad över att Monti, som är ansvarig kommissionär för konkurrensfrågor, i dag är närvarande personligen, eftersom han för en utomordentlig politik. Och jag skulle här vilja föra ett område på tal, där parlamentet och kommissionen, som jag ser det - och det framkommer också av den här diskussionen - måste ställa sig frågan: Var drar vi en gräns för konkurrensen? Vi säger ja till konkurrens som inslag i den sociala marknadsekonomin - det gör vi ju också eftersom vi vill styra det här ekonomiska systemet in på det bästa.
Men jag tror att man på många områden - diskussionen här visar på det - måste diskutera gränsen. Jag ber er därför att tillsammans med parlamentet sätta igång med detta. Jag har redan anfört exemplet med sociala förmåner: Jag kan i dag reducera allt till en kundrelation, också dem som bor på ålderdomshem, och frågan är om vi vill utsätta detta för konkurrens, om det är rätt väg att gå. Jag tycker att vi bör utnyttja den här mandatperioden till att definiera gränserna, vad som är positivt för konkurrensen. Konkurrens är inget självändamål, utan konkurrens är till för medborgaren, konsumenten, och därför bör vi också fundera på var vi inte vill ha den.
Herr talman! Liberaliseringen av posttjänsterna kan öka postsektorns konkurrenskraft och garantera medborgarna billigare och mer flexibel service än i dag samt även möta de utmaningar som den moderna tekniken medför. Jag betonar ordet kan, eftersom liberaliseringen måste genomföras på ett bra och omsorgsfullt sätt. Om den genomförs på ett felaktigt sätt kommer de hotbilder som man här talat om alldeles säkert att bli verklighet. De sociala problemen växer, de regionala skillnaderna ökar, konkurrens uppstår bara i de regioner där den ekonomiska verksamheten är som starkast, i regioner med större befolkning samt i synnerhet bland företagen. Förlorare blir däremot de avlägsna regionerna och deras befolkning, samt de som inte kan dra nytta av de nya tjänsterna.
Innan vi beslutar om liberaliseringen av posttjänsterna borde man enligt min mening ingående diskutera hur vi kan utveckla de befintliga tjänsterna så de blir mera flexibla än tidigare, mer kundvänliga än tidigare och hur man skall sköta finansieringssystemen för att kunna göra de investeringar som den nya tekniken kräver. Enligt min mening har man i Finland lyckats relativt bra med detta, dvs. vidareutvecklat det offentliga system som finns. Jag anser emellertid att man måste finna gemensamma spelregler för denna bransch om vi inte en dag skall upptäcka att vi befinner oss mitt i Vilda östern eller Vilda västern. Dessa gemensamma regler bör baseras på principerna för och jämställdheten inom de offentliga tjänsterna.
Herr talman! En detaljerad utvärdering av det första direktivets konsekvenser är det minsta man kan begära när man tar upp framtiden för de offentliga posttjänsterna. Det vore otillständigt att i all hast vilja avgöra hundratusentals postanställdas och miljoner användares öde.
Men trots att tio europeiska postverk ställer sig negativa, smids planer på en namnlös privatisering i kommissionens korridorer. Genom att sänka pris- och viktgränsen för postverken och avreglera direktreklam och gränsöverskridande post, kan det andra direktivet konkurrensutsätta de mest lönsamma sektorerna. Postverken får behålla sådant som de privata operatörerna ratar.
Vare sig privatiseringen blir total eller partiell kommer den bara att förvärra en situation som redan nu uppvisar stora brister. Exemplet med privatiseringen av de brittiska järnvägarna borde i sig räcka för att bevisa i vilken grad valet att maximera vinsten står i motsättning till upprätthållandet av en allmännyttig service.
Istället för att kriga mot varandra borde postverken samarbeta, anställa personal och garantera anständiga och stabila arbetsförhållanden och samtidigt tillgodose användarnas behov, såväl vad gäller postbefordran som sparande.
Herr talman! Dagens debatt går i snigelns tecken, inte för att jag i går åt utomordentliga sniglar här i Strasbourg, utan för att snigeln symboliserar långsamheten. Långsamheten syftar för det första på kommissionens agerande. Den här undersökningen tar alldeles för lång tid, och vi tycker att det är viktigt att sent omsider visa prov på ett högre tempo. Jag är mycket tacksam för att kommissionären här har gjort mycket klara tillkännagivanden, och jag ber kommissionären att påskynda detta från och med nu. Av dagens debatt framgår helt klart att parlamentet i denna fråga vill lägga större betoning på tempot, inte ett tempo som går ut över kvaliteten, men långsamhet allena skapar inte heller någon kvalitet.
Detta leder till punkt två, nämligen snigeln som symbol för våra posttjänster. Det har under de senaste 200 åren skett en utveckling och undan för undan har tiden för ett brev från München till Bryssel femdubblats. Till Strasbourg går det litet snabbare, men det är fortfarande alldeles för långsamt. Det innebär att vi alltsedan Thurn und Taxis dagar har haft en permanent nedgång vad beträffar kvaliteten på tjänsterna. Det är visserligen sant, det som sades här, att vi i dag har nya möjligheter, t.ex. elektroniska möjligheter såsom e-post, men å andra sidan måste vi ju inse att det vanliga brevet fortfarande spelar en mycket, mycket stor roll, och just unga familjer, äldre människor och många andra är faktiskt fortfarande i mycket hög utsträckning hänvisade till den konventionella posten.
Därför tycker jag att vi, när det gäller den konventionella posten, skall göra som vår kollega Radwan så enastående uttryckte saken, nämligen att å ena sidan främja konkurrensen och å andra sidan definiera gränserna. Vad vi ofta har gjort under de senaste åren, är dock det motsatta! Vi har genom pseudo- och delprivatiseringar, som vi också har upplevt i Tyskland, kombinerat statsmonopolets med privatiseringens nackdelar, och det är egentligen inte det som är syftet!
Det talades här om brevbärarens sociala betydelse och jag skulle vilja tillfoga, även postkontorens. Det talades om landsbygden, om glesbefolkade områden. Jag kommer från München, ett mycket tätbefolkat område, men även hos oss har vi detta problem. I stadsdelarna stängs det ena postkontoret efter det andra. Vi har i storstäderna en befolkningsstruktur med stor andel gamla människor och dessa människor blir märkbart isolerade samtidigt som detaljhandeln går tillbaka. Därför är det nödvändigt att också slå fast vissa minimistandarder och att inse att det är viktigt att garantera att befolkningen har skälig tillgång till varor och tjänster. Om det i Münchens innerstad bara finns en enda brevlåda kvar som töms en gång extra på kvällen, så är det en kraftig kvalitetsförsämring på samma gång som priserna delvis stiger, och det är något som vi också måste notera.
Därför: Avreglering ja, men fundera på gränserna för avregleringen, skapa snabbt förnuftiga villkor i Europa och lägg fram kommissionens studie på området. Jag skulle önska att snigeln i framtiden upphör att vara symbol för den europeiska postpolitiken, och att, som man säger i Tyskland, "att posten äntligen kommer iväg på det här området", dvs. att det äntligen tar fart på det här området! Det här uttrycket härstammar från en tid då posten fortfarande var en symbol för snabbhet.
Precis som Radwan är jag glad över att inte kommissionär Bolkestein är här i dag utan kommissionär Monti, eftersom jag tror att han kan upplysa oss om några aspekter angående konkurrensen.
Jag vet inte om Monti känner till EG-domstolens dom av den 10 februari förra veckan, där man bedömer att det tyska postväsendet får en dominerande ställning som en följd av det befintliga postmonopolet.
Innan avregleringen sker, före den 1 januari 2003, måste utan tvivel konkurrensen komma in i denna sektor eftersom man i detta ögonblick håller på och planerar en omdirigering av posthandeln via länder med lägre taxor. Detta får konsekvenser för den fria konkurrensen mellan de olika postala förvaltningarna.
Om vi förutsätter att vi uppnår en avreglering i hela Europa, vilka konsekvenser får det för den fria konkurrensen? I det enda land, såvitt vi vet, där det har genomförts, i Sverige, har avregleringen inneburit en prisstegring av posttjänsterna med 59 procent. Det vi inte vet är vad som kommer att ske i de övriga länder där man kommer att avreglera marknaden. Det är förutsägbart att avregleringen av postmarknaden ger upphov till stora prisskillnader för posttjänsterna mellan länder med konsekvenser på konkurrensområdet, men inte bara för kostnaderna för posttjänsterna utan också för etablering. I dag finns det exempelvis företag som etablerar sig i Nederländerna därför att postavgifterna är lägre än i Tyskland och detsamma kan inträffa i framtiden.
Den fråga jag vill ställa i samband med detta är om kommissionen i det paket man skall lägga fram angående avreglering av postväsendet har tänkt inkludera bestämmelser om upprätthållande av den fria konkurrensen, för det är mycket möjligt att det, när avregleringen av postväsendet inträffar i denna sektor - vilket har skett i allmänhet i den nuvarande gemenskapens sektorer - sker vissa koncentrationer av stora företag vilka eliminerar fördelarna med den teoretiska avregleringen. Just nu, med en service som inte är fri teoretiskt sett - vilket gäller de nationella postföretagen - sker en grundläggande avreglering, vilken lyckas hålla kostnaderna nere genom Världspostföreningens system. I en service som teoretiskt sett är avreglerad, kan det inträffa att den fria konkurrensen försvinner som en följd av koncentrationen av servicen till stora företag genom missbruk av dominerande ställning, av avtalen mellan företag och andra liknande saker.
Således skulle jag råda kommissionär Monti att följa ärendet om avregleringen av postmarknaden ur strikt konkurrenssynpunkt, för jag tror att detta i framtiden kommer att bli ett ganska oroande problem. Min prognos är att de avreglerade postföretagen kommer att bli mycket mindre konkurrenskraftiga än de nuvarande statliga postföretagen.
Herr talman! Posten är inget vanligt serviceföretag som en frisersalong eller ett gym. I vårt glesbefolkade land, Finland, är det en social händelse att gå till ett postkontor. I en värld av nätverk är posten det mest demokratiska nätverket. Den skapar och upprätthåller mänskliga relationer. En inre marknad för posttjänster förverkligas på marknadsaktörernas villkor. Hos oss i Norden innebär detta att EU förstör något av den sociala infrastrukturen. Herr kommissionsledamot Monti! Konkurrensprincipen kan inte tillämpas på mänskliga relationer, och därför måste posttjänsterna utvecklas och inte köras ner. Om man vill att informationstekniken skall bli användbar och tillgänglig för alla kan det i samhället endast säkerställas med hjälp av en offentlig post. Posten innebär demokrati. Posten kan sköta sådana saker bättre än teleföretagen. Inom teletrafiken har priserna stigit till följd av att man köper och säljer företag, och saluföringskostnaderna utgör över 50 procent av företagens omsättning. Man måste göra demokratiska investeringar för att upprätthålla en demokratisk post.
Det är mycket passande att kommissionär Monti påverkas av denna debatt, eftersom den stora gåtan när det rör posttjänster är hur man skall kunna passa ihop en öppen marknad och fri och rättvis konkurrens med tillhandahållande av en tjänst som är allmänt tillgänglig för alla, t.o.m. i de mest avlägsna och minst bebodda regionerna i Europeiska unionen.
Bland de som bor vid Skottlands kullar och sjöar och i de glest bebodda gränstrakterna och i inlandet, på de vackra men sårbara öarna, dvs. Hebriderna, Orkney och Shetland, finns det en verklig oro för att man skall förlora denna nödvändiga tjänst. Vi vet alla ändå att tjänstekvaliteten bara kan förbättras om posttjänstesektorn, precis som alla andra tjänstesektorer, får den ekonomiska och ledningsmässiga frihet som finns inom den privata sektorn och den sporre som fri - eller t.o.m. internationell - konkurrens ger.
Jag vill säga att det finns en lösning. Den används ofta inom transportsektorn. Flyg-, färje-, tåg- och busslinjer inom och till dessa perifera områden säljs ut genom offentlig upphandling. Den anbudsgivare som kan tillhandahålla en specifik tjänst till en specifik kvalitetsnivå och till den lägsta stödnivån får kontraktet. Låt oss kalla det ett negativt anbudsförfarande. Detta möjliggör en önskvärd konkurrens genom att man tillhandahåller dessa tjänster genom ett offentligt stött, men helt öppet franchisesystem. Varför skulle inte insamling och leverans av post i en viss region kunna läggas ut på entreprenad på detta sätt under en särskild tidsperiod? Det skulle därför åligga det lämpliga, demokratiskt ansvariga organet på lokal, regional eller nationell nivå - förmodligen under överinseende av ett gemenskapsorgan - att fastställa de tjänstekriterier och de ekonomiska resurser som krävs för att uppfylla denna specifika sociala uppgift. I övrigt kan posttjänsterna styras av den efterfrågan och de villkor som råder på marknaden.
Herr talman, herr kommissionär! Det är ingen tillfällighet att jag är den femte skotske ledamoten av denna kammare som uttalar sig under denna debatt. Det visar vilken betydelse våra posttjänster har för oss.
Skottland är större än vissa medlemsstater. I landet finns många avlägsna samhällen på fastlandet som bara är tillgängliga via landsväg, i bland genom alltför sällan förekommande kollektivtrafik och i bland inte alls. Dessa samhällen måste, för att kunna leva vidare, ha lokala inrättningar som t.ex. skola, postkontor och affär. De äldre på orten är framför allt beroende av de två sistnämnda inrättningarna. De finns ofta på samma ställe och respektive tjänst drar nytta av den andra tjänstens existens.
Det finns också många samhällen på de skotska öarna, av vilka en del kan nås från luften, men av vilka de flesta förlitar sig på färjetrafiken. Man har räknat ut att den faktiska kostnaden för att leverera ett brev från Edinburgh till de centrala högländerna är ungefär tio gånger högre än vad det kostar att leverera samma brev inom londonområdet. Och den är ungefär fyra gånger större än den portokostnad som faktiskt tas ut. Ju mer avlägset samhället är, desto större blir skillnaden. Detta är ett mått på problemet.
Det innebär inte att man är emot en avreglering om man vill att denna skall ske på ett sätt som tar hänsyn till dessa faktorer och som tillåter att posttjänsterna fortsätter att hållas på en allmän nivå och till ett skäligt pris. De är för alla våra perifera samhällen och ösamhällen, varhelst dessa finns i Europeiska unionen, och inte bara för medborgarna i Skottland som jag ber er att bevara den viktiga livlina som deras posttjänster utgör.
. (EN) Herr talman! För mig är det ett privilegium att ersätta min kollega, kommissionär Bolkestein, vid en så högkvalitativ debatt om posttjänster. Jag skall under debatten försöka att svara på grundval av den information som jag har fått av kommissionär Bolkestein. Låt mig upprepa att han kommer att finnas tillgänglig på måndag för utskottet för regionalpolitik, transport och turism.
Vissa ledamöter, som t.ex. Stenmarck, klagar på att det skett förseningar i samband med det nya förslaget. Andra tycker inte, trots allt, att det är så illa om det blir en kortare paus efter det första avregleringssteget. Denna ståndpunkt har t.ex. uttryckts av Berthu. Kommissionen menar att det nya förslaget blivit försenat huvudsakligen beroende på de interna problemen inom kommissionen, vilka jag är säker på att parlamentet inte är helt omedvetet om. Vi anser emellertid att det finns ett rättsligt åtagande att lägga fram ett förslag. Kommissionär Bolkestein har för avsikt att lägga fram ett sådant förslag för kommissionen för antagande under innevarande års första hälft. Det fastställda datumet, dvs. den 1 januari 2003, för genomförande av planerade åtgärder ligger fortfarande fast. I förslaget kommer hänsyn att tas till de undersökningar som gjorts och i synnerhet kommer man att titta närmare på frågor som en allmän tjänstenivå, till vilken jag strax återkommer.
Vad gäller det befintliga direktivet och dess genomförande, har de flesta medlemsstater vidtagit nödvändiga åtgärder för överföring av direktivet till den nationella lagstiftningen. Det finns en rad problem rörande tillsynsmyndighetens struktur och dess oberoende. Tidsfristen för medlemsstaterna rörande genomförandet är januari 2003. Det kommer att ske ytterligare avreglering efter detta. Inom vissa områden råder det redan konkurrens, t.ex. inom paketsektorn och expresstjänstesektorn. Tjänsternas kvalitet har förbättrats allmänt sett, särskilt när det rör gränsöverskridande verksamhet. Tjänstekvaliteten, som är så viktig för konsumenterna, har varit en huvudfråga för alla talare, av vilka vissa, t.ex. Rübig, uttryckte sig mycket klart på denna punkt.
Erfarenheterna från länder där avregleringen är mycket långtgående, som t.ex. Sverige, Finland och Nederländerna, visar att när avreglering sker på ett ordnat sätt kan tjänstekvaliteten höjas som ett resultat av högre krav på tjänstekvaliteten genom de nationella bestämmelserna och deras uppföljning. Detta innebär alltså ingen försämring av tjänsten och av dess kvalitet. Ofta leder avreglering till garanterade standarder och den pågående standardiseringen av kvalitetsmätningen av tjänsten bidrar också, eftersom dessa standarder kommer att återspegla de faktiska prestationerna på ett bättre sätt. Detta kommer att möjliggöra en meningsfull benchmarking och en förbättrad kundorientering av aktören som ett resultat av de kombinerade påtryckningarna från tillsynsmyndigheter, konkurrenter och kunder. Vi kan, hos de aktörer som driver offentliga postkontor, notera en kulturförändring som jag inte tror någon anser vara negativ om den nuvarande trenden mot en fokusering på kundernas behov fortsätter.
Den oro som uttryckts av ledamöter i detta parlament denna förmiddag, kommer allvarligt att beaktas av min kollega och av kommissionen som helhet under utarbetandet av det kommande förslaget. I detta förslag kommer hänsyn helt och fullt att tas till behovet av att säkerställa en allmän tjänstenivå, utvecklingen av effektiva skyddsklausuler för konsumenterna och skapande av ett klimat som främjar nya arbetstillfällen - inte färre arbetstillfällen - inom ramen för en fortlöpande, gradvis utveckling.
Frågan om en allmän tjänstenivå nämndes av Isler Béguin och av Miller, som jag tackar för hans personliga meddelande, och av många andra. Vi är alla medvetna om den oerhört viktiga aspekten av social och strukturell sammanhållning, i synnerhet på den glest befolkade landsbygden, vilken blivit företrädd på ett särskilt starkt och överväldigande sätt under debatten denna förmiddag. Vi anser att den allmänna tjänstenivån är en grundsten och jag är övertygad om att min kollega skall kunna ge lugnande besked inför det behöriga parlamentsutskottet.
Gillig, och andra som t.ex. Markov och Ésclope, uttryckte en oro rörande sysselsättningen. Erfarenheterna från andra sektorer visar att det blir en slags kurva som grafiskt ser ut som ett U: En fas där det sker en minskning av sysselsättningen inleds strax före avregleringen sker, när marknadsaktören naturligtvis försöker att hitta en väg att bli konkurrenskraftig; sedan kommer en andra fas då det råder stabil sysselsättning, eftersom nya arbetstillfällen hos de nya aktörerna uppväger ytterligare potentiell minskning av sysselsättningen; slutligen inleds en tredje fas då det sker en nettoökning av antalet arbetstillfällen, både vid postkontoren och hos de nya aktörerna, eftersom vinsterna med avregleringen påverkar användarna och marknaden utvecklas snabbare.
Postsektorn befinner sig just nu i den första fasen, eftersom tjänsteproducenterna har inlett en moderniseringsprocess. Den nya tekniken och logistiken är snarare viktigare än avregleringsprocessen på området när det rör effekterna på sysselsättningen.
Vad gäller tillgången till undersökningarna - en fråga som togs upp av Staes och andra - överlämnades exemplar av respektive undersökning till parlamentet i september 1999. De har alla funnits tillgängliga på kommissionens hemsida sedan augusti 1999, och kommissionen kan tillhandahålla exemplar till alla intresserade parter.
Undersökningarna har fått en del kritik, särskilt när det rör de offentliga posttjänsterna. Jag känner till att man under alla undersökningar drabbades av svårigheter vid insamlingen av information. Detta var ingen överraskning, eftersom aktörerna inom postområdet inte alltid börjat tillämpa systemen för detaljerad brevinsamling. Säger inte detta mycket om ledningsförmågan? Ingen enskild metod för bedömning av kostnaderna för och finansiering av den allmänna tjänstenivån har accepterats av alla parter. Kommissionär Bolkestein är dock övertygad om att de undersökningar som genomförts är tillräckligt tydliga och exakta för att utgöra grund i beslutsprocessen.
Jag tar slutligen upp tre inlägg rörande ett ämne som jag förmodas känna till bättre än posttjänster, dvs. konkurrens. Herr Purvis, jag tyckte att er metodiskt utmanande anmärkning om anbudsförfarandet intressant och sannerligen värd att undersöka. Herr Medina Ortega, jag är lika övertygad som ni om att vi måste vara ännu vaksammare efter avregleringen, eftersom vi inte vill att borttagandet av offentliga monopol genom okontrollerad koncentration skall ge upphov till privata aktörer. Detta är tillämpligt både på postsektorn och andra sektorer. Jag kan ge ett exempel på denna typ av vaksamhet: Fallet Deutsche Post; i detta fall inledde kommissionen, efter klagomål och domstolsförhandlingar, ett formellt förfarande mot statligt stöd i juli. Vi har just fått den tyska regeringens svar avseende de anmärkningar som har gjorts. Förfarandet mot statligt stöd omfattar frågan om indirekt statligt stöd mellan monopoliserade posttjänster och kommersiell affärspaketverksamhet, såväl som finansiering av Deutsche Posts åtskilliga företagsförvärv som skett under den senaste tiden. Jag går p.g.a. tidsbrist inte in på några detaljer, men detta kanske är ett exempel på att kommissionen inte lägger ned sitt arbete samtidigt som avregleringen fortskrider. På sätt och vis är det nu arbetet börjar.
Till sist: Naturligtvis, herr Radwan, bör det finnas begränsningar rörande konkurrensen. Detta gäller särskilt frågan om konkurrens och tjänster som har ett allmänt intresse, där en medlemsstat fastställer ett offentligt tjänsteuppdrag; då är det viktigt att bestämma kostnaderna för att släppa ifrån sig detta uppdrag och statligt stöd som kompenserar för dessa kostnader är ingen snedvridning av konkurrensen.
Jag instämmer inte helt i den terminologi ni använde, herr Radwan, när ni sade att det är dags att man tar hänsyn till medborgarnas behov, i stället för att bara ta hänsyn till behovet av konkurrens. Denna idé förkastar jag bestämt, eftersom konkurrensen är till för medborgarna, och endast för dem. De flesta företag hatar konkurrens. Konkurrensen övervakas i medborgarnas intresse, deras ekonomiska intresse och för deras frihet. Exemplen i samband med avreglering och konkurrens inom lufttransport- och telefonitjänster i Europa visar att medborgarna har tjänat på detta.
Jag kan bara upprepa att kommissionär Bolkestein på ett mer kompetent och mycket utförligare sätt på måndag kommer att ta upp alla frågor i det behöriga utskottet.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag har mottagit ett resolutionsförslag,i enlighet med artikel 42.5 i arbetsordningen, för att avsluta denna debatt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Parlament antog resolutionen.) Röstförklaringar
Vi har röstat för resolutionen eftersom vi ombads göra det av en av det franska postverkets fackföreningar, som hoppades att ett positivt röstresultat skulle ge dem en ytterligare tidsfrist för att kunna trygga de anställdas löner.
Detta betyder inte att vi ställer oss bakom hela innehållet som är alltför luddigt, och själva sakfrågan undviks. Den politik som förs av de europeiska institutionerna och medlemsstaternas regeringar, däribland den franska, är en bakåtsträvande politik som strider såväl mot användarnas intressen, det vill säga en klar majoritet av befolkningen, som mot de postanställdas intressen. Posttjänsterna bör förbli posttjänster. Alla människor, oavsett var de befinner sig och vilken social ställning de har, skall ha lika tillgång till dem och på lika villkor. Allt lönsamhetstänkande måste slopas när det handlar om att organisera offentlig service och privata företag får inte tillåtas göra privata vinster genom att lägga beslag på de mest lönsamma verksamheterna inom den offentliga servicen. Av detta följer att postverket och dess motsvarigheter i de olika medlemsstaterna bör behålla monopolet på dessa tjänster.
För att säkerställa tillfredsställande posttjänster inom Europeiska unionen är det nödvändigt att sätta stopp för en politik som går ut på att ta bort postkontor i närområdet, minska antalet postturer och överbelasta personalen. Tvärtom måste posten och offentlig service i allmänhet anställa extra personal. Nyttan av dessa arbetstillfällen kan inte förnekas och om de skapades i tillräckligt antal skulle arbetslösheten i Europa minska.
Herr talman! Jag har personligen röstat för denna resolution, eftersom vi absolut måste debattera posttjänsterna i Europaparlamentet och ta oss ur den rådande osäkerheten.
Att rasera den offentliga servicen skulle få mycket allvarliga följder, och vi vill få veta kommissionens avsikter. När det påstås att kunden skall få bättre och billigare service är detta uppenbart oriktigt. Människor som bor avsides kommer givetvis inte att få någon service, eller tvingas att betala mycket dyrt, och vissa av dem kommer inte att ha råd med detta.
Posttjänsterna är inte bara tjänster som tillhandahålls av posten, utan har även en social funktion. För en del människor är brevbäraren ibland den enda människa de träffar under dagen. De förtjänar vår hyllning, dessa brevbärare som i alla väder ibland går flera kilometer till fots för att ge alla denna service.
Att rasera posttjänsterna, som är kommunikationstjänster i närområdet, skulle vara ett allvarligt misstag och vi skulle då inte kunna slå vakt om alla medborgares jämlikhet. Lönsamhet till varje pris strider mot broderskap och social sammanhållning.
Herr talman! Jag röstade för den här resolutionen och jag skulle vilja förklara varför.
Flera talare har påpekat att brevbäraren, framför allt i bergskommunerna, är den enda person som de äldre har någon kontakt med. Jag håller med om det. Men jag hävdar att pensionerna för många äldre människor reduceras på grund av den statliga budgeten. I Italien, mitt hemland, finns det cirka 200 000 anställda inom postverket och de kostar staten cirka 50 miljoner lire per år per capita, dvs. 25 000 euro. Den totala kostnaden är därför ungefär 5 miljoner euro. Om man avreglerar den här sektorn, så skulle den statliga budgeten befrias från utgifter, dvs. det skulle bli ett överskott på cirka 10 miljoner lire per år för varje pensionär, som kunde utbetalas till en miljon pensionärer, vilket skulle innebära att deras pensioner fördubblades. Det skulle mer än väl kompensera dem för det faktum att de inte längre har kontakt med brevbäraren.
Herr talman! Jag röstade för resolutionen om europeiska posttjänster med så mycket större tillfredsställelse som resolutionen återigen upprepar den ståndpunkt jag alltid har försvarat här, nämligen behovet av samhällsomfattande tjänster av hög kvalitet, bland annat för att säkra dessa tjänster i glesbygdsområden och på landsbygden. Sådana områden finns till och med i mitt lilla land, Storhertigdömet Luxemburg.
Postkontoren och postbrevbärarna har i dessa regioner, men även i vissa kvarter i storstäderna, som min kollega Posselt mycket riktigt förklarade, en roll som jag närmast skulle kalla sociokulturell, som är något mer än bara vanlig postutbärning. Jag vet att denna service går med underskott. Det skulle kanske vara mindre kostsamt att förse isolerade hus och byar med fax och kanske e-post.
Jag är i princip för att avskaffa monopolen inom den offentliga sektorn, så länge det handlar om gas, elektricitet, telefon, antenner, kablar, med mera. Men avregleringen, som har givit konsumenterna många fördelar i fråga om pris och servicekvalitet, särskilt inom sektorn för telefoni, måste hejda sig där tjänsteutbudet blir otillräckligt eller försvinner, där företagen som tjänar på avregleringen inte tjänar några pengar. Om man inte kan tvinga dem att garantera vad statsmonopolet garanterade, främst genom sin skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster - då måste den offentliga servicen räddas.
Jag tror att vi fortfarande kan tillåta oss att upprätthålla posttjänster, även om våra postverk numera fungerar som företag. De måste naturligtvis göra en ansträngning för att inte längre gå under namnet snigelpost även om de inte kan komma upp i e-posthastighet.
. (FR) Detta är verkligen en sektor där avregleringen har visats ha sin begränsning och sina allvarliga brister. Personligen är jag ingen enögd förkämpe för monopol, vare sig statliga eller privata... men när jag ser de privata företagens resultat på detta område, stärks jag i min övertygelse som den offentliga servicens försvarare!
Om avregleringen fortsätter även på detta område är risken stor att vi en dag får se hela regioner som saknar postservice. Vem kan ens för ett ögonblick tro att privata företag, med ekonomisk vinning som enda drivkraft, skulle fortsätta att betjäna högkostnadsområden, om de inte låter de redan missgynnade invånarna betala denna kostnad, med följd att de inte kan utnyttja tjänsterna.
Jag vill tillägga att i ett skede när Europa avslöjar och bekräftar sin oförmåga att motsätta sig fascisternas medverkan i en av Europeiska unionens regeringar, är det inte längre acceptabelt att låta oss pådyvlas en destruktiv ultraliberalism inom den offentliga servicen, i samma Europas namn.
Jag är europé och till och med federalist. För att nå därhän var jag beredd och är beredd att göra uppoffringar... men inte till vilket pris som helst! Och framför allt är jag inte beredd att acceptera att vi inrättar en avreglerad gemensam marknad, om Europa inte samtidigt är i stånd att försvara de värderingar som utgör dess grund och som redan på sextiotalet gjorde mig till en övertygad europé!
Talmannen. Parlamentet har avslutat föredragningslistan. Protokollet från detta sammanträde kommer att justeras av parlamentet i början av nästa sammanträdesperiod.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 11.10.)
| sv |
2. Tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning för måttenheter (
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer(debatt)
| sv |
Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
4. Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EG och Tadzjikistan (omröstning)
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
21. Ändring av parlamentets arbetsordning (utskott, kvestorer) (omröstning)
| sv |
Det italienska ordförandeskapets verksamhetsprogram
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandet av rådets tjänstgörande ordförande om det italienska ordförandeskapets verksamhetsprogram.
. (IT) Herr talman! Som en av grundarnationerna har Italien lång erfarenhet av att troget följa andan och bokstaven i de fördrag som på ett par decennier har gjort det möjligt att i fredens tecken genomföra ett av de mest fantastiska politiska och institutionella experimenten i mänsklighetens historia. Vi känner därför den stora moraliska och intellektuella utmaning det innebär att ha ansvaret och äran att leda unionen i denna viktiga fas, när vi med erfarenheterna från det förflutna som en fast grund skall bygga inför framtiden, när vi skall möta nyheter och möjligheter som så sent som i går var otänkbara, när vi skall överbrygga skillnaderna och låta dem forma en ny rikedom som vi kan investera i vårt gemensamma projekt.
De nya medlemsstaternas fullvärdiga medlemskap och den därpå följande omprövningen av vår egen identitet kräver att vi i dag utvecklar vår skicklighet som förhandlare. Dagens Europa, så som det har konstruerats av sina ledare, är resultatet av stora viljeansträngningar och stor intelligens. Våra värderingar och känslor har fått en gemensam själ och ett gemensamt språk genom en integrering och vitalisering av de olika nationalstaternas historiska, traditionella och kulturella rötter.
Europa är stort i dag. Det är stort tack vare den väg det har gått, tack vare sina potentiella möjligheter och tack vare sitt värdefulla bidrag till fred och internationell rätt. Men det är framför allt stort tack vare den speciella tekniska skicklighet med vars hjälp det har tagit sig igenom varje kris, varje intressekonflikt, varje skillnad när det gäller visionerna. Det har lyckats med vår gemensamma metod, våra gemensamma regler och vår gemensamma stil när det gäller att anpassa denna metod och dessa regler till verkligheten i en värld i förändring.
Vi vet alla att konsten att förhandla ibland kan ha sina kostnader, och ibland stora kostnader. Utan den vitala och medryckande impulsen från gemensamma mål kan en förhandling bli något som kraftigt påminner om byråkratisk förlamning, en lång och omständlig process som innebär att man undviker problem och skjuter upp lösningar. Det italienska parlamentet, som aldrig har saknat modet att se sanningen i vitögat, har starkt känt av och har ofta påtalat, i sann europeisk anda, de faser av trötthet och stark konkurrens som har varit kännetecknande för vissa perioder i detta vårt liv i européernas gemensamma hus. Och det är därför som Italien, med den säkerhet som kommer av antika erfarenheter och med den ödmjukhet som krävs för att hantera de stora och avgörande politiska frågorna, kommer att göra allt som står i dess makt - och allt det som Italien uppfattar som sin plikt - för att garantera detta parlament, kommissionen och regeringarna i Europeiska rådet den mest fruktbara marken för medvetna, seriösa och ansvariga politiska beslut om vår framtid. Syftet med en förhandling är att besluta om sakernas substans, och summan av våra åsiktsskillnader blir en framgång enbart om de gör det möjligt för oss att ta ett stort steg framåt och ge våra ekonomier, som i allt högre grad integreras, våra kulturer, vår utrikespolitik och vår försvarspolitik en ny och effektiv institutionell fysionomi.
Ett stort Europa behöver stora institutioner. Och om världen kräver ett Europa som kan agera självständigt och kraftfullt i kampen mot den internationella terrorismen, mot orättvisor och ojämlikhet, när det gäller att åter få fart på den globala ekonomin, då är det vår plikt att svara med en union som har betydelse därför att den fattar beslut, ett subjekt med förmågan att fatta beslut, med en stark och tydlig röst som utgår från en klar uppfattning om gemensamma intressen och uppfattningar som är överordnade alla partsintressen. Denna union, som vi har beslutat att konstruera tillsammans och vars konturer vi har diskuterat i det utmärkta arbetet i konventet under ledning av ordföranden Valéry Giscard d'Estaing och med konkreta bidrag från det grekiska ordförandeskapet och företrädare för kommissionen, Europaparlamentet och de nationella parlamenten, måste bygga på den ram av värderingar och historiska erfarenheter som förenar oss sedan över ett halvt sekel med den andra stora företrädaren för modern liberal demokrati, Förenta staterna, som tillsammans med oss grundade Atlantpakten. Och till dess denna väv av olika partnerskap, på en helt annan nivå av politisk integration, börjar leva upp till sina ambitioner och sina civila erövringar i en anda av fred och internationell säkerhet, måste vi bannlysa alla former av monolog från förbindelserna mellan de olika medlemsstaterna, till förmån för en öppnare, ärligare och korrektare dialog.
Europa kan tillfriskna från sitt Hamletsyndrom och besluta sig för att utan reservationer spela en aktiv roll på världsscenen. Det kan förse sig med de diplomatiska, ekonomiska och militära instrumenten för att göra detta på ett övertygande sätt, utan att ifrågasätta varken sin självständighet eller sina rötter eller den stora fredsplan som försvarats under långa decennier inom ramen för dess allianser med väst. När det gäller dessa frågor finns det, vilket vi kunde konstatera under toppmötet i Thessaloniki nyligen, en gemensam uppfattning som sattes på pränt i ett mycket viktigt dokument som utarbetades av den höge representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana. Denna gemensamma uppfattning har redan visat en tendens att smälta samman de olikheter som framkom under de senaste månaderna i samband med den dramatiska Irakkrisen och när det gäller den avgörande utvecklingen i Mellanöstern i en ny strategisk vision.
Italien vet att det inte står ensamt när det gäller att än en gång anta utmaningen att genomföra en lyckad förhandling som ger ett positivt resultat, ett resultat som för utvecklingen framåt. I Europaparlamentet, som leds av talman Pat Cox, och i dess olika politiska grupper, som vi med glädje och stort utbyte träffade i Rom, känner vi att vi har uppmärksamma och tålmodiga samtalspartner, men en samtalspartner som aldrig skulle underlåta att ställa oss till svars för våra misstag. Kommissionen, som leds av Romano Prodi, ser vi som en omistlig garant för förvaltningens kontinuitet och för den löpande samordningen av vårt institutionella system. Och såväl när det gäller att få fart på tillväxten genom stora investeringar i civil infrastruktur som i samband med de viktiga konstitutionella besluten under den omedelbart förestående regeringskonferensen, kommer Europeiska rådet att vara den institution där detta ordförandeskap för unionen, som anförtrotts Italien, skall försöka skapa en modig, men inte våghalsig, samsyn kring de stora frågorna: våra institutionella tillgångar, utökade möjligheter att fatta beslut genom majoritetsomröstning, gränserna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt det europeiska rättssystemet.
Vi kan inte bortse från att det i en del av dessa frågor fortfarande förekommer åsiktsskillnader mellan de olika medlemsstaterna. Det italienska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att dessa olika ståndpunkter skall förenas, samtidigt som det står klart att det inte blir möjligt att ompröva konventets förslag till konstituerande fördrag i dess helhet. Regeringskonferensen bör därför inrikta sina ansträngningar på de punkter som fortfarande är omstridda. Som en konsekvens av detta har ordförandeskapet som mål att respektera den tidsplan som föreslogs av Europeiska rådet i Thessaloniki. Vi kommer med andra ord att öppna regeringskonferensen i oktober, och vi kommer att hålla ett högt tempo i förhoppningen att nå en överenskommelse i december.
(Applåder från höger)
Europaparlamentet kommer att knytas till regeringskonferensens arbete på lämpligt sätt. Jag kommer att begära av Europeiska rådet att Europaparlamentets talman skall få delta i premiärministrarnas och statschefernas arbete.
(Applåder från höger)
Jag kommer att uppmana utrikesministrarna att permanent knyta Europaparlamentets representanter till sitt arbete. Arbetet kommer att bedrivas på högsta politiska nivå för att undvika att impulserna från konventet kör fast i en förhandling om tekniska och diplomatiska frågor, vilket har hänt under tidigare regeringskonferenser. I det sammanhanget lovar jag att återkomma till er sedan regeringskonferensen har öppnats och dagen efter Europeiska rådet i december för att vi tillsammans skall kunna granska resultaten.
Målet är att vi skall kunna underteckna det framtida konstitutionsfördraget under perioden mellan den 1 maj 2004, det datum när de tio nya medlemsstaterna formellt blir medlemmar av unionen, och valet till Europaparlamentet, som planeras till i juni nästa år. En förlängning av förhandlingarna bortom det datumet skulle å ena sidan medföra att vi slösar bort det värdefulla arbete med konstitutionen som utförts av konventet och, å den andra, att de europeiska medborgarna tvingas rösta i valet till Europaparlamentet utan att känna till unionens framtida institutionella utformning.
Slutligen kan jag inte undvika att känna tillfredsställelse över att man kommit överens om att det slutliga undertecknandet av det konstituerande fördraget skall ske i Rom. Detta får symbolisk betydelse och ger historisk kontinuitet, eftersom det ursprungliga fördraget undertecknades där 1957. Vi känner oss hedrade och kommer att göra allt vi kan för att ge medlemsstaternas företrädare ett välkomnande som är värdigt detta tillfälle och som naturligtvis ligger i nivå med våra traditioner.
Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den konstitutionella reformen är självklart prioriterad när det gäller den framtida europeiska integrationen, men unionen måste också kunna uppfylla sina medborgares dagliga förväntningar. Europa måste i allt högre grad bli en pådrivande faktor när det gäller ekonomisk tillväxt och välstånd. Här står vi på fast grund. Europa utgör en stabiliserande faktor för ekonomierna i de länder som har valt att dela den gemensamma valutan, och genom Lissabonstrategin har vi utformat en gemensam väg för att förstärka den europeiska konkurrenskraften. Men vi får inte försöka dölja den fortsatta svagheten i våra ekonomier, en svaghet som bekräftas av en tillväxttakt som ligger under den förväntade.
Det italienska ordförandeskapet har presenterat ett antal konkreta initiativ på grundval av det operativa program vi lade fram i början på året tillsammans med Grekland. Modernisering av jordbruket, miljöskydd, konsumentskydd och livsmedelssäkerhet är mycket viktiga frågor för våra medborgare. Här kommer Italien att arbeta för att nå de mål som redan ställts upp av tidigare ordförandeskap.
Låt mig i det här sammanhanget ange tre punkter som vi anser vara av avgörande betydelse för Europas konkurrenskraft. Den första gäller behovet av ett effektivare stöd för ekonomin via en ökning av de offentliga och privata investeringarna i samarbete med de europeiska finansinstitutionerna, i första hand Europeiska investeringsbanken. En sådan strategi bör enligt vår mening i första hand grundas på politiska stimulansåtgärder inriktade på de stora transeuropeiska infrastrukturnäten. I en utvidgad union kräver en effektivt fungerande inre marknad ökad rörlighet för varor och tjänster, och därmed ett effektivare transportnät. Det handlar om att förena de legitima kraven på valutastabilitet och stram finanspolitik - som inte på något vis får äventyras - med en kraftigare stimulans av den ekonomiska tillväxten, genom investeringar som inte bara är inriktade på infrastruktur, utan även på forskning och teknologisk utveckling, eftersom vi är fast övertygade om att humankapitalet utgör den viktigaste resursen i den europeiska ekonomin.
(Applåder från höger)
Ett annat prioriterat område är en diskussion om de europeiska pensions- och socialförsäkringssystemens hållbarhet. Solidariteten mellan generationerna och anpassningen av de befintliga systemen till en verklighet som präglas av en åldrande befolkning i samhället utgör en utmaning som vi måste anta. Mot bakgrund av de olika förhållandena i var och en av medlemsstaterna måste vi försöka hitta politiska åtgärder för att öka graden av sysselsättning bland äldre arbetstagare och minska trenden att gå i pension i förtid.
Som tredje punkt anger vi en modernisering av arbetsmarknaden och stöd åt företagen, framför allt när det gäller små och medelstora företag. Även på detta område är det enbart en strategi som samordnats av Europeiska unionens olika medlemmar som kan ta tillvara de möjligheter som erbjuds på den stora inre marknad som vi håller på att utvidga med nya medlemmar.
Dessa olika handlingslinjer kan förverkligas genom en dialog mellan arbetsmarknadens parter. Den europeiska modellen bygger på en marknadsekonomi som syftar till att balansera den fria företagsamheten med behovet av sammanhållning och solidaritet. I det sammanhanget kan vi inte undvika att rikta vår uppmärksamhet mot det Europa som är svagare, tystare, och som ofta kommer i andra hand på grund av lagstiftarnas passivitet, men som därför inte är mindre värdefullt för samhället eller har ett mindre moraliskt värde: jag tänker på de 38 miljoner europeiska medborgare som har olika funktionshinder. Europeiska unionen proklamerade 2003 som ?Europeiska handikappåret?. Tillsammans med de aktiviteter och upplysningskampanjer som redan organiserats kommer det italienska ordförandeskapet att ta initiativ till en lagstiftning mot diskriminering: ett instrument som är avsett att skydda personer med handikapp i alla delar av deras vardagsliv och garantera dem en hoppfull framtid.
(Applåder från höger)
Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionen är dessutom en viktig faktor när det gäller internationell stabilitet, och unionens ansvar i det sammanhanget börjar vid dess omedelbara gränser och beror på dess förmåga att visa sig villig att skapa allt mer avancerade former av samarbete med sina grannländer. Även i detta avseende avser det italienska ordförandeskapet att fortsätta i den plogfåra som påbörjats av de tidigare ordförandeskapen.
I nuvarande fas, mellan undertecknandet och ikraftträdandet av de nya anslutningsfördragen, försöker vi garantera att de tio nya medlemsstaterna skall kunna delta fullt ut i rådets arbete, för att därigenom underlätta deras integrering i unionens institutionella mekanismer. Samtidigt skall vi försöka utarbeta en vägkarta för Bulgarien och Rumänien som öppnar dörrarna för en anslutning av dessa båda länder före utgången av 2007 och som skall vara klar senast i december. Vi fortsätter föranslutningsstrategin för Turkiet på grundval av de villkor som bestämdes av Europeiska rådet i Köpenhamn i december förra året. Vi vet att beslutet om ett datum för att inleda förhandlingarna kommer att fattas först i slutet av nästa år, men i det sammanhanget verkar det viktigare än någonsin att unionen aktivt stöder den reformprocess som redan inletts av den nuvarande turkiska regeringen. Vi fortsätter att framhålla de europeiska framtidsutsikterna för länderna på västra Balkan, i linje med Zagrebprocessen. Den vägkarta som vi godkände i frågan i Thessaloniki utgör ett ytterligare framsteg. Om vi ser tillbaka på den roll som Europeiska unionen spelat på Balkan, så kan vi känna stolthet. Om vi jämför den nuvarande situationen med den som rådde för tio år sedan, så kan vi konstatera att Europas och Förenta staternas ingripande gjorde det möjligt att få ett slut på de blodiga konflikterna i före detta Jugoslavien, det sista stora europeiska inbördeskriget. Vi hoppas att detta även var sista gången som det spilldes europeiskt blod på europeisk mark.
Nu är det dags att gå från den nuvarande fasen som präglats av associerings- och stabiliseringsavtal till en mer integrerad strategi, i syfte att förstärka våra förbindelser med länderna i regionen. Vi är medvetna om svårigheterna med en sådan strategi, men vi vet också att ett framtida medlemskap i unionen är det enda som kan erbjuda en tillräckligt effektiv stimulans för regeringarna i dessa länder att utan dröjsmål fortsätta på den inslagna vägen av reformer, modernisering, fria marknader och rättssamhällets principer.
Det italienska ordförandeskapet ser mycket positivt på kommissionens uppmaning, som stöds av medlemsstaterna, att främja allt tätare förbindelser med de områden som ligger i vår närhet, det så kallade Wider Europe. Vi kommer med andra ord att försöka förstärka förbindelserna med Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Vi skall också göra särskilda ansträngningar för att konsolidera förbindelserna med Ryska federationen genom en allt intensivare dialog och genom konkreta åtgärder som ger substans åt Rysslands vilja att vara en del av Europas och västvärldens ekonomiska, politiska, sociala och kulturella strukturer.
Vi anser att den uppmärksamhet som ägnades Östeuropa efter kommunismens fall nu måste balanseras av ett lika stort intresse för dialogen mellan Europa och medelhavsområdet. Detta är en dialog som har avgörande betydelse för Västvärldens förbindelser med den islamiska världen, en fråga som i dag verkar dominera på samma sätt som frågan om länderna i öst tidigare gjorde det. Vårt mål är att skapa ett område för fritt utbyte mellan Europa och medelhavsområdet, något som redan framfördes under konferensen i Barcelona. Den ekonomiska och sociala utvecklingen kring södra Medelhavet är av avgörande betydelse för världsfreden på grund av södra medelhavsområdets kulturella, politiska och demografiska betydelse. Den europeiska ekonomins integrering med arabländernas ekonomi är en stor utmaning i vår tid och utgör nyckeln till fred och trygghet i detta område och i hela Europa.
Vi kommer därför att odla dialogen mellan Europa och Medelhavsområdet, som vi kommer att ägna ett flertal initiativ på det ekonomiska, kulturella och sociala området - bland annat en stiftelse för dialog mellan olika kulturer och samhällen - och vi kommer att driva förslaget att göra om finansieringsfaciliteten som för närvarande ryms inom Europeiska investeringsbanken till ett självständigt organ, dvs. till en äkta Medelhavsbank.
På grundval av de beslut som togs vid ministerkonferenserna mellan Europa och Medelhavsländerna i Valencia och Kreta och som upptogs av Europeiska rådet i Thessaloniki, bekräftar det italienska ordförandeskapet den önskan som uttryckts av Europaparlamentet och de nationella parlamenten att under det italienska ordförandeskapet inrätta en gemensam parlamentsförsamling EU-Medelhavsländerna, ett tecken på en permanent vilja till dialog mellan Europa och de länder som ligger längs Medelhavets stränder.
Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Att skapa förutsättningar för internationell säkerhet utgör i dag en primär uppgift för länder som har ett värdesystem som bygger på frihet, demokrati och fred. Detta är den viktiga terräng där man i dag skall försöka vitalisera de grundläggande transatlantiska förbindelserna och partnerskapet mellan Europa och Förenta staterna. Vi vill understryka vår övertygelse att det inte får finnas motsättningar mellan en kraftfull europeisk insats och en lika kraftfull transatlantisk solidaritet. I den andan tänker vi handla för att återge förbindelserna mellan unionen och Förenta staterna substans och dynamik, något som dessutom är en viktig förutsättning för att öka Europas trovärdighet på den internationella scenen. För att kunna utarbeta en fast och balanserad transatlantisk förbindelse krävs också ett kraftfullt europeiskt engagemang när det gäller ett försvar som ligger inom ramen för Nato.
Kampen mot terrorism och spridning av massförstörelsevapen, stödet för demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är konkreta områden där vi kan pröva vår förmåga att bygga upp fasta samarbetsrelationer mellan Atlantens båda stränder. Vi tänker bland annat på ansträngningarna att bygga upp en demokratisk och civil struktur i Irak och att stödja fredsprocessen i Mellanöstern.
När det gäller Mellanöstern, så vet vi att det handlar om en extremt komplicerad situation. Tillsammans med Förenta staterna, Ryska federationen och Förenta nationerna kommer vi under vårt ordförandeskap att arbeta för att stödja vägkartan med målet att organisera en internationell fredskonferens. Mitt land har föreslagit Sicilien som plats för denna konferens. Det finns minst två olika handlingslinjer som vi tänker följa: å ena sidan att återställa ett större förtroende för Israel, i syfte att bygga upp ett mer omfattande och strukturerat ömsesidigt samarbete. Å andra sidan att förverkliga planen för en rekonstruering av den palestinska ekonomin - som redan lanserats av Italien i Europeiska rådet och i G8-mötena - en plan som skulle kunna fungera som en konkret och effektiv stimulans i förhandlingarna mellan de båda parterna.
Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Skyldigheten att fatta mig kort utesluter att jag räknar upp alla unionens skyldigheter på den internationella scenen. Men jag kan inte undvika att nämna de ekonomiska, kulturella, civila och, låt mig säga, andliga, intressen, som knyter Europa till Latinamerika, som just nu genomgår en förändringsfas som vi i Europa hoppas skall leda till frihet och rättvisa. Det är de latinamerikanska länderna som ber oss öppna gränserna för ekonomiskt utbyte. En framgång för Latinamerika innebär en framgång för det andra Amerika, det som är knutet till Europa på ett annat, men inte mindre intensivt, sätt än Nordamerika.
Jag vill också försäkra att vi kommer att arbeta med att intensifiera de redan existerande förbindelserna med Afrika, som vi är knutet till med smärtsamma historiska band, med Asien, med de regionala organisationerna, med Förenta nationerna, i första hand för att tillsammans kunna föra kampen mot fattigdom och sjukdomar, försvara miljön och förebygga konflikter. Vi kommer också att vara uppmärksamma när det gäller en balanserad utveckling av den internationella handeln som en källa till ökat välstånd och minskade skillnader, vilket kommer att behandlas under WTO:s ministerkonferens i Cancún i september.
Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! De europeiska medborgarna kräver demokratiska och öppna institutioner, en blomstrande ekonomi, ett fritt samhälle, men även ett område för frihet och säkerhet. I Tammerfors, i Sevilla och nu senast i Thessaloniki erkände Europeiska rådet behovet av att förbättra den europeiska kapaciteten när det gäller att bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet, illegal invandring och den människohandel som äger rum i anslutning till den, genom att skapa en effektivare kontroll av unionens yttre gränser. Vi vill samarbeta i dessa frågor i syfte att skapa tillräckliga ekonomiska resurser, gradvis förverkliga en gemensam politik för återsändande och ett integrerat skydd av de yttre gränserna. Men framför allt hävdar vi behovet av att införa frågorna om den illegala invandringen i förbindelserna mellan unionen och invandringsströmmarnas ursprungs- och transiteringsländer. Vi måste skapa effektiva former för samarbete med vissa av våra grannar, framför allt runt Medelhavet och på Balkan, när det gäller kontroll och övervakning av migrationsflödena. Vårt legitima krav på dessa länder om ett effektivare samarbete när det gäller att förebygga den illegala invandringen följs av en vilja till integrering när det gäller de medborgare från tredje land som lagligen uppehåller sig på unionens territorium. Förutom lagstiftning på områden som asyl och visering, anser vi det vara en prioriterad åtgärd att förbättra funktionen hos alla de operativa mekanismer inom unionen som har till uppgift att bekämpa brottslig verksamhet, i första hand genom en förstärkning av Europol.
Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Av det jag har sagt framgår klart hur känsliga och komplexa de utmaningar är som Europeiska unionen ställs inför och som vårt ordförandeskap skall försöka bidra till att möta under den begränsade tid som står till vårt förfogande, i en anda av ödmjukhet, i en anda av tjänande och i den fasta och fullständiga förvissningen om att vår säkerhet och vårt välstånd i framtiden i allt högre grad kommer att vara beroende av den europeiska integrationsprocess som redan har gett oss fred, frihet, säkerhet och välstånd under ett halvt sekel fram till i dag. Dagens Europa är inte längre den lätta drake som bärs upp av historiens vindar, som när Romfördraget undertecknades. Europa har blivit betydligt stabilare, och därmed har vårt ansvar blivit tyngre, ansvaret mot våra partner och mot resten av världen. Min förhoppning är att vi, tack vare samarbetet från alla berörda parter och med en speciell hjälp från de nya medlemsstaterna, skall lyckas återge denna vår institutionella jätte något av dess ursprungliga lätthet och vitalitet under det italienska ordförandeskapet och inför det irländska.
(Applåder från höger)
. (IT) Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, mina damer och herrar! Det italienska ordförandeskapet inleds i en viktig period av unionens tillvaro. Det kommer framför allt att få till uppgift, en svår men spännande uppgift, att föra revideringen av unionens grundfördrag till ett lyckligt slut och förverkliga den första europeiska konstitutionen. Under det italienska ordförandeskapet öppnas i själva verket regeringskonferensen som kommer att arbeta vidare på den ?goda grund?, för att citera slutsatserna från Thessaloniki, som utgörs av konventets förslag till konstitution. Tack vare detta konvent har Europa i själva verket för första gången genomfört en konstituerande process. Vi får med andra ord inte undervärdera betydelsen av att ordet ?konstitution? för första gången införs i Europa. Detta faktum har gjort det möjligt att nå resultat som verkade fullständigt ouppnåeliga för ett tag sedan. Stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att utgöra en del av det konstituerande fördraget. Unionen blir en enda juridisk person, vilket kommer att förstärka dess internationella ställning. Beskrivningen av unionens behörigheter kommer att göra det lättare för medborgarna att skilja mellan unionens och medlemsstaternas behörigheter.
Men jag har aldrig kunnat dölja mitt missnöje med det faktum att vissa nödvändiga reformer - som önskats av många - antingen aldrig har genomförts, eller har genomförts med alltför stor försiktighet. Därför kommer kommissionen i sitt yttrande om öppnandet av regeringskonferensen i september att lägga fram alla de nyckelfrågor som fortfarande inte fått något svar på regeringskonferensens förhandlingsbord. Omröstning med kvalificerad majoritet har utsträckts till många områden, men inte i tillräckligt hög grad för att motsvara behoven i en utvidgad union. Det finns andra områden där kravet på enhällighet måste tas bort. Det är svårt att tänka sig ett effektivt Europa som måste fatta enhälliga beslut med 25 stater. Det är en omöjlighet.
Den lösning som angetts för kommissionens sammansättning kan inte förena kraven på representativitet och effektivitet. Det permanenta ordförandeskapet för Europeiska rådet riskerar i själva verket att leda till dubbleringar och konflikter med kommissionen.
Euron, som är ett av unionens största politiska resultat - kanske det allra största - är fortfarande inte företrädd på ett effektivt och enhetligt vis på internationell nivå. Vi måste dessutom införa klausulen om att konstitutionen skall revideras med förstärkt majoritet. Jag kan inte föreställa mig hur man skulle kunna anpassa konstitutionen till unionens nya behov utan ett revideringsförfarande som bygger på majoritetsomröstning. Inget kan reformeras om alla skall vara överens.
En institutionell ram som är mer demokratisk och effektivare borde med andra ord bli resultatet av regeringskonferensen, och den är av grundläggande betydelse även när det gäller att bedriva en kraftfullare ekonomisk och social politik, och även en kraftfullare utrikespolitik. Kommissionen har den politiska viljan, argumenten, och, låt mig säga det, även den entusiasm som krävs för att kraftfullt och fullt ut driva dessa punkter.
Herr talman Cox, herr tjänstgörande rådsordförande, mina damer och herrar! Den andra stora utmaningen under de kommande sex månaderna är fullföljandet av uppbyggnaden av det ?Stora Europa? och genomförandet av en ny grannskapsstrategi. Vi håller på att genomföra utvidgningen, och vi borde fullt ut genomföra föranslutningsstrategierna när det gäller kandidatländerna. Kommissionen arbetar aktivt med detta. Målet är att denna process skall fungera bra i medborgarnas och medlemsstaternas tjänst, såväl de gamla som de nya. Tack vare impulserna från Thessaloniki kan vi dessutom gå vidare med ett allt intimare partnerskap med Balkan, utan vilket denna fas i utvidgningsprocessen aldrig kan betraktas som slutförd.
I Thessaloniki kom vi överens om agendan för att länderna i Balkan skall bli fullvärdiga medlemmar av unionen, och jag är övertygad om att det italienska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att hålla kvar denna region i centrum för unionens prioriterade mål. Det gläder mig att den strategi som jag föreslagit, dvs. att bygga upp en ring av vänligt sinnade länder, börjar bära avsedd frukt och att stats- och regeringscheferna gett sitt enhälliga stöd till denna långsiktiga politik för unionen. I det sammanhanget är det av grundläggande betydelse att vi genast går vidare till den operativa fasen i denna nya grannskapsstrategi genom detaljerade handlingsplaner och nya bidragssystem. I det sammanhanget håller vi på att utarbeta vissa förslag som parlamentet och rådet kommer att få en möjlighet att granska och utveckla vidare. Framför allt när det gäller medelhavsområdet räknar jag med att banken för EU-Medelhavsområdet och stiftelsen för dialogen mellan olika kulturer skall se dagens ljus före årets slut. Det kommer dessutom att vara av avgörande betydelse att vi spelar en nyckelroll när det gäller att tillämpa vägkartan, vilket ni påpekade, herr rådsordförande, den vägkarta som Europeiska unionen gett ett absolut avgörande bidrag till att utveckla tillsammans med Förenta staterna, Ryssland och Förenta nationerna.
De transatlantiska förbindelserna kommer att fortsätta att stå i centrum för vår uppmärksamhet. Toppmötet nyligen mellan EU och Förenta staterna i Washington har gett viktiga impulser för våra förbindelser med Förenta staterna. Frånsett innehållet i själva toppmötet - som visade sig bli ett av de mest fullmatade under de senaste åren - var den viktigaste faktorn den fasta vilja att återskapa ett klimat som präglas av samarbete och solidaritet som tydligt visades av båda parter. Med detta vill jag inte säga att det inte finns skillnader i vårt sätt att se på eller närma oss vissa frågeställningar, men även när detta sker kan inte den fasta grunden för våra förbindelser ifrågasättas. Som jag underströk i samband med toppmötet är våra mål desamma, även om vi vill förverkliga dem med metoder som skiljer sig åt radikalt. Det kanske tydligaste exemplet på detta är förbindelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen när det gäller den internationella handeln. Vi vill båda se färre hinder, bättre tillträde till marknaderna, rättvisare handel, stabilare regler, men även regler som mildras på ett intelligent sätt för att hjälpa de fattigaste länderna.
När det gäller en del av dessa frågor skiljer sig emellertid våra operativa förslag åt. Men detta förhindrar inte att vi kan ha intensiva och kontinuerliga kontakter som gör att vi kan hantera skillnaderna, och inte heller förhindrar det oss från att arbeta tillsammans för att garantera ett positivt resultat i de multilaterala förhandlingarna inom ramen för Världshandelsorganisationen. Detta vill jag gärna understryka, eftersom allt detta är möjligt tack vare att unionen när det gäller handelsfrågor talar och förhandlar med en enda röst. Unionen blir därför en partner med auktoritet och inflytande, medan den däremot inte är det på områden där behörigheten är uppdelad och fragmenterad.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande! Den svåraste utmaning vi står inför är att återskapa förutsättningarna för en stark, balanserad och hållbar ekonomisk tillväxt i unionen. Läget är svårt. Den ekonomiska tillväxten har avstannat kraftigt, även om jag tycker det verkar överdrivet att tala om deflation. Samtidigt måste vi dessutom ta itu med en reformering av det europeiska sociala trygghetssystemet. Konkurrensen från våra handelspartner och den åldrande befolkningen gör att det brådskar med att genomföra den reformen. Samtidigt har vi en enorm, unik möjlighet: en integrerad inre marknad som består av nästan en halv miljard människor. Jag tror inte vi riktigt inser vilket viktigt instrument detta är för vår framtid.
Det är med andra ord nödvändigt att vi funderar i konkreta termer på instrumenten för att skapa en förstärkt samordning av unionens politik när det gäller ekonomi och skatter, för att gemensamt ta itu med problemen och tillsammans utnyttja de enorma fördelar som unionen erbjuder. Kommissionen är medveten om hur allvarliga dessa utmaningar är och lanserade för ett par månader sedan två initiativ som fick kraftigt stöd från Europeiska rådets sida. Å ena sidan föreslog vi, vilket accepterades, att man skulle utnyttja hela den flexibilitet som inryms i stabilitets- och tillväxtpakten för att kunna anpassa skattepolitiken i varje enskilt land till den specifika konjunktursituationen, utan att förlora stabilitetsmålen ur sikte och utan att överskrida gränsen 3 procent. Men som jag redan har sagt flera gånger, så var detta nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste alltså gå vidare till en fas som innebär en fastare samordning, och medlemsstaternas skattepolitik, framför allt i länderna med det största budgetunderskottet, måste bli hållbarare på lång sikt. Å andra sidan påpekade jag som företrädare för kommissionen för Europeiska rådet i Bryssel i mars nödvändigheten av att skyndsamt förverkliga de infrastrukturer som krävs för den europeiska utvecklingen och att stödja forskningen, tills vi når taket 3 procent av den europeiska BNP, vilket för övrigt angavs i den målsättning som vi själva antog i Lissabon. Under samma möte med Europeiska rådet påpekade jag dessutom med oro att medlemsstaternas investeringar i forskning i stället sjunkit, i absoluta tal, jämfört med året innan, medan de stora europeiska företagen överför en allt större andel av sin forskning till länder utanför Europa. Hundratusentals av våra bästa talanger söker sig till Förenta staterna för att arbeta, och sedan blir de kvar där för resten av livet, till skillnad från asiaterna, som reser hem igen.
Kommissionen har därför beslutat sig för att agera. I samarbete med Europeiska investeringsbanken håller vi på att genomföra ett initiativ för att bidra till att öka den privata sektorns totala investeringar och deltagande inom två nyckelområden när det gäller att uppå målen från Lissabon: de transeuropeiska näten och forsknings- och utvecklingsprojekten. Vi vill mobilisera och samordna samtliga de nuvarande finansieringskällorna i unionen och undersöka alternativa möjligheter, utan att äventyra stabiliteten i medlemsstaternas budgetar. Kommissionen har med tillfredsställelse konstaterat det starka stöd som den italienska regeringen nyligen har uttryckt för denna strategi.
Slutligen måste vi påskynda ett godkännande av de förslag som det grekiska ordförandeskapet lagt fram, men som fortfarande inte har godkänts. Ett godkännande av dessa förslag under det italienska ordförandeskapet kommer att bidra till en förbättring av unionens ekonomiska och sociala framtidsutsikter. Framför allt gäller det lagstiftningsförslag på följande områden: bemanningsföretag, uppköpsbud, åtgärderna efter ?Prestige?-katastrofen, säkerheten när det gäller gas- och elförsörjningen, det andra paketet för avreglering av järnvägstjänster, normer för miljöansvar, genomförandet av den tioåriga handlingsplanen för funktionshindrade, som kommer att läggas fram av kommissionen under det italienska ordförandeskapet, upphandlingsreglerna, skapandet av ett gemensamt europeiskt luftrum, det så hett eftertraktade och viktiga direktivet om spårbarhet för genetiskt modifierade organismer, slutförandet av direktivet om ett europeiskt patent, harmonisering av asylreglerna, flyktingstadgan och, slutligen, avtalet med Europeiska rymdorganisationen om utvecklingen av den europeiska rymdpolitiken. Jag är övertygad om att med hjälp från det italienska ordförandeskapet och med er personliga hjälp, herr rådsordförande, så kommer vi snabbt att kunna fatta de operativa beslut som krävs för att förverkliga dessa mål. Den ekonomiska återhämtningen handlar inte bara om reformer; den handlar också om förtroendet för att förslagen snabbt förvandlas till konkreta fakta.
Herr talman Cox, herr tjänstgörande rådsordförande, mina damer och herrar! Detta är de viktigaste utmaningarna vi ställs inför under de kommande månaderna. Vi befinner oss framför allt i en veritabel europeisk omstöpningsprocess, en process som inte bara är konstitutionell, utan även politisk och ekonomisk. Kommissionen arbetar för att bevara och konsolidera ett starkt och framgångsrikt Europa, ett Europa som är rättvist och solidariskt. Storheten i det Europeiska projektet ligger just i dess kapacitet att förstärka och utvidga freden, demokratin, rättvisan, välståndet och solidariteten.
Kommissionen har slutligen inlett en omfattande intern diskussion om budgetplanen för tiden efter 2006, vilket är kommissionens skyldighet. Under hösten kommer vi att lägga fram vårt politiska förslag till en utvidgad och reformerad politisk union, som skall diskuteras under det italienska ordförandeskapet vid Europeiska rådets möte i december. Den kommande budgetplanen utgör ett viktigt steg för det europeiska projektet. År 2007 kommer unionen att ha en ny konstitution, förmodligen 27 medlemmar och nästan 500 miljoner invånare.
Mina damer och herrar! Vi upplever ett avgörande historiskt ögonblick för unionen, ett ögonblick som kräver enhet och stark samarbetsvilja i alla gemenskapens institutioner, och mellan dem och våra regeringar. Jag är övertygad om att vi skall kunna lämna rätt svar på de stora frågor som Europa står inför i dag. Därtill krävs visioner och övertygelse. Visioner, eftersom vi faktiskt lägger grunden till Europas utformning under de kommande decennierna, och vi kan inte anta kortsiktiga lösningar som enbart är knutna till det nuvarande ekonomiska klimatet, hur svår det än är. Övertygelse, eftersom Europa inte bara är ett alternativ, inte bara är en av flera tänkbara vägar. Europa är den enda tänkbara vägen. Utan Europeiska unionen skulle våra länder, våra samhällen oåterkalleligen marginaliseras.
Sedan inledningen på detta gemenskapsäventyr har Italien varit närvarande och har spelat en mycket viktig roll. Tänk bara på Romfördraget, tänk på Europeiska enhetsakten, tänk på den allmänna entusiasm och övertygelse med vilken Italien har bidragit till att nå de stora europeiska målen, just med utgångspunkt i denna församling med stora parlamentsledamöter som Altiero Spinelli eller Emilio Colombo. Vi är alla övertygade om att Italien kommer att fortsätta på den inslagna vägen utan att tveka.
(Applåder)
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Herr Berlusconi, ni fick livliga applåder efter ert anförande här i Europaparlamentet. Det kan vi se som ett exempel på det italienska ordförandeskapets framgångar som vi alla hoppas och tror på. Jag uppmanar alla, oberoende vilken sida av kammaren ni tillhör, att vissa av de diskussioner som förs i alla Europeiska unionens länder aldrig får lyftas upp på europeisk nivå och därigenom leda till att vi inte uppnår våra mål på europeisk nivå. Nu måste vi uppnå de stora och ambitiösa mål som ligger framför oss.
(Applåder från höger)
Vår grupp - och det vill jag poängtera - kommer att följa det italienska ordförandeskapet objektivt, rättvist och med positiv kritik, precis som den gör med alla ordförandeskap. Ibland saknas känslan för symbolik. Men jag ser vilka kompetenta krafter som företräder Italien, inte bara här i parlamentet utan även i rådet och kommissionen: Ni själv, herr rådsordförande, er företrädare Fini som haft en viktig roll i konventet, utrikesminister Frattini, Europaminister Buttiglione, Europeiska kommissionens ordförande Romano Prodi och sist men inte minst den italienska kommissionären Mario Monti.
Det gladde mig att det ni sade stämmer överens med det som kommissionen har sagt genom sin ordförande. De här dagarna tänker vi tillbaka på den 25 mars 1957 då Romfördraget undertecknades på Capitolium i Rom. Ni har nu den fantastiska uppgiften - man kan se det som en börda, men det är en fantastisk möjlighet - att lämna ert bidrag i form av en mycket konkret insats, så att vi i slutet av det här året kan säga: Nu har vi en europeisk konstitution från Rom som kommer att undertecknas i Rom, kanske på Capitolium, när tio nya länder med sina medborgare från mellersta och södra Europa, nämligen Estland, Lettland och Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Malta och Cypern kommer att tillhöra Europa. Det är ett viktigt historiskt perspektiv. Jag vet inte om vi bör beklaga eller lyckönska er utrikesminister Frattini för att ni de närmaste veckorna och månaderna har ansvar för den enorma uppgiften, herr rådsordförande, att uppnå det målet genom praktiska insatser. Jag säger till ert ordförandeskap och till alla vänner i Italien: Vår grupp kommer att göra allt för att det skall bli en stor framgång och för att vi skall få en europeisk konstitution.
(Applåder från höger)
Herr rådsordförande! Jag vill uttryckligen tacka er för att ni i dag upprepade - jag tror till och med att det låg utanför manuset - det ni sade redan förra veckan i Rom inför talmanskonferensen: att ni garanterar att vår egen talman kommer att vara självskriven när ni träffas på stats- och regeringschefsnivå, att ni garanterar att företrädare för Europaparlamentet kommer att vara självskrivna när utrikesministrarna träffas för att samråda om konstitutionen. Jag tackar er för det, och nu kommer vi också att bevaka att det förverkligas i praktiken.
Jag vill precis som under gårdagen framföra ett hjärtligt tack till våra företrädare i konventets presidium, Iñigo Méndez de Vigo och Klaus Hänsch, för deras fantastiska arbete. Jag tackar er i egenskap av företrädare för alla Europaparlamentets medlemmar i konventet, även vår grupps ordförande i konventet, Elmar Brok. Vi förlitar oss på att ett resultat kan uppnås före årets slut med Europaparlamentets stöd.
Herr rådsordförande! Ni talar om starka europeiska institutioner. I går firade vi vår grupps 50-årsjubileum under närvaro av det italienska parlamentets talman Pier Ferdinando Casini, under närvaro av Europas hedersmedborgare Helmut Kohl och den franska premiärministern Jean-Pierre Raffarin och flera andra och klargjorde då än en gång: Vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater företräder det gemensamma Europa, eftersom vi vet att en återgång till blott ett samarbete mellan regeringarna skulle innebära en förändring i negativ riktning. Därför måste de europeiska institutionerna vara starka, och det måste konstitutionsdebatten leda fram till.
Samtidigt vet vi att vi som européer har våra rötter i våra hemländer, i våra regioner och att vårt europeiska medborgarskap förmedlas genom våra medborgarskap och de länder vi kommer från. Därför är en stark europeisk union ingen motpol till våra moderländer utan ett komplement.
Tyvärr har jag inte lika lång talartid som rådsordföranden och kommissionens ordförande.
(Skratt och sorl)
Därför skall jag begränsa mig till en fråga. Herr rådsordförande, ni talade om infrastrukturåtgärder. Vi kommer alla att undersöka den saken ingående. Men vi kommer även att ställa oss frågan: Innebär det att stabiliteten hos euron, som även behöver externa företrädare - och där håller jag verkligen med er, herr Prodi - kommer att ifrågasättas? Det vill vi inte. Vi vill ha en stark euro och värna om stabiliteten hos vår unga europeiska valuta.
Jag vill avsluta med att säga, herr tjänstgörande ordförande för Europeiska rådet, att vi önskar både er personligen och ert mycket hänförande land Italien en stor framgång. Framför allt önskar vi också denna framgång för Europeiska unionens skull. Det gläder mig att mina socialistiska vänner instämmer - om ni kan fortsätta på det viset kommer vi att kunna tala om en gemensam framgång. Då kommer det att stå i historieböckerna: Den 16 april 2003 undertecknade tio länder från mellersta och södra Europa anslutningsfördragen, och då kommer vi efter den 1 maj 2004 att ha en europeisk konstitution som har undertecknats i Rom. Jag önskar er lycka till med detta, och vår grupp kommer att följa er på vägen i en anda av positiv kritik.
(Applåder från höger)
För en man som er med begränsad talartid gick det mycket bra!
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Rådets tjänstgörande ordförande började med att tala om Italiens historiska roll i uppbyggandet av Europa.
Jag kommer att tala uppriktigt till honom på den socialistiska gruppens vägnar: Vi vill att Italien och dess ordförandeskap gör en bella figura, att det når framgång och att det inte gör en brutta figura, att det inte misslyckas. Vad vi finner oroande är att vi känner oss lugnare när vi hör president Ciampi tala om Europa, men när vi hör premiärminister Berlusconi tala om Europa känner vi oss mer oroade. I dag har ni hållit er till Ciampis linje. Problemen uppstår när ni säger till oss att kommissionen måste avskaffas eller att vi måste se till att Ryssland och Israel går med i Europeiska unionen redan i morgon.
Vi håller med om att konventet har nått ett historiskt resultat, och låt mig, herr talman, erinra om den första meningen i ingressen till det förslag till konstitution som har utarbetats av konventet, en mening som skrevs för 2 500 år sedan och som fortfarande gäller i våra dagar - det är vår grundläggande trosbekännelse - citatet av Thukydides: ?Vår författning har namnet demokrati, emedan den är så gestaltad att makten icke tillhör ett fåtal utan flera.?
(Applåder från vänster)
Detta innebär att vi är skyldiga att instifta lagar för det allmännas intresse och inte för att lösa konkreta problem för några få. Det är hörnstenen i det europeiska bygget.
(Applåder från vänster)
När det gäller konventet och konstitutionen har jag noga noterat den vilja till att medla som ni har uttryckt. Jag vill säga er att vi, som skulle vilja förbättra konventets text, anser att det endast är tekniska formuleringar som behöver diskuteras, det vill säga, att medla om olösta problem, inte att skriva om förslaget till konstitution, och framför allt att inte vända tillbaka.
Ni föreslog att parlamentet skall delta. Jag tackar er för det, men jag vill säga er en sak: Det gör vi redan sedan Amsterdamfördraget, till och med sedan Maastrichtfördraget; talmannen kan närvara vid de europeiska råden och enskilda överläggningar; vi skall ha företrädare vid regeringskonferenserna - vi kallar dem observatörer; vi vill ha företrädare. Men nu finns det något mer. Konventet har nu slutfört sitt arbete. Portarna kan inte stängas. Och vad vi också begär - och jag hoppas att parlamentet kommer att anta det i sin resolution - är att ordförandeskapet skall vara skyldigt att informera regelbundet, här i parlamentet och i utskottet för konstitutionella frågor, vars ordförande är Giorgio Napolitano, och att vi skall kunna bjuda in, vilket vi gör, företrädare från de nationella parlamenten. I går talade vi om detta med president Casini, och vi är överens; vad vi inte får göra är att återvända till diplomati bakom stängda dörrar.
Ni talade också om den europeiska ekonomin. Det förvånade mig att ni inte hänvisade till Lissabonstrategin, eftersom ni i stor utsträckning talade just om utvecklingen av denna. Men när det gäller det så kallade Tremontiförslaget, som är ett återupplivande av Delorsplanen och förslaget från Van Miert, är det trevligt att höra från de konservativa politiska krafterna och de konservativa regeringarna att det finns en viss keynesianism som är godtagbar, eftersom vi har bett om den planen i tio år vid det här laget. Mycket bra, vi får se hur vi gör det, hur ni kommer att tillämpa den ?gyllene regeln? ...
(Applåder från vänster)
... för hur vi skall fastställa garantier ... till och med ni, som är en framgångsrik företagare, skulle kunna börja med att göra den första inbetalningen till bygget av Messinabron, som skulle innebära att splittringen mellan Escila och Caribdis, som har varit ett grundläggande inslag i den europeiska historien under de senaste 3 000 åren, skulle övervinnas.
När det gäller frågan om solidaritet mellan generationerna och framtiden för välfärdsstaten är det sant att vi måste tala om pensionerna. Jag tror inte att ni föreslår att socialförsäkringssystemen och pensionerna skall bli en europeisk befogenhet - det skulle vara att gå längre än vad vi vill -, men däremot är det viktigt att detta kopplas till vår demografiska situation och vår framtid, framför allt när det gäller invandringen. Er regering diskuterade för övrigt den frågan för en kort tid sedan, en diskussion mellan förespråkare för en hård linje och förkämpar för en mer intelligent och mänsklig politik. Vi anser att Thessaloniki var ett mycket viktigt steg.
Jag vill ta upp en annan fråga som oroar oss, som även den är konstitutionell och som parlamentet har utarbetat en resolution om, vilken antogs av hela parlamentet, inklusive PPE-DE-gruppen. I slutet av förra året uttalade vi oss om behovet av att vidareutveckla stadgan om de grundläggande rättigheterna i fråga om yttrandefriheten, närmare bestämt när det gäller massmedier på europeisk nivå, i syfte att motverka de ökade skillnaderna mellan de nationella bestämmelserna om förbud mot att samlas på allmän plats och för att garantera medborgarnas rättigheter. Kommissionen lade fram en grönbok om de här frågorna för tio år sedan, vilken hittills inte har lett till några resultat. Vi anser att det är viktigt - med tanke på det utvidgade Europa och garantin för dessa grundläggande rättigheter - att vi arbetar med den här frågan, och jag vill påpeka för er, herr tjänstgörande rådsordförande, att detta inte har något samband med en fråga som uppstod när ni var parlamentsledamot: frågan om upphävande av immunitet i samband med en process i min medlemsstat. Vad vi föreslår är att en konstitutionell rättighet för alla européer vidareutvecklas.
Herr talman! Jag kommer avslutningsvis att ta upp utrikespolitiken. Om ni fortsätter med de transatlantiska förbindelserna som det grekiska ordförandeskapet har gjort skulle vi se det som positivt, och vi anser också att unionen kan spela en viktig roll tillsammans med kvartetten i Mellanöstern. Jag ber er att ni agerar på samma sätt som Rice, det vill säga, att ni inte bara talar med israelerna när ni reser till Mellanöstern. Hon har inte haft några problem med att tala med alla; varför skulle en viktig europeisk företrädare ha det? Jag uppskattar varmt vad ni sade om Latinamerika, som också är en transatlantisk fråga, framför allt förbindelserna med Mercosur.
Jag avslutar med att tacka er för er generositet, och på tal om italienare: när Romfördraget ?II? undertecknas i Campidoglio är jag övertygad om att min gruppkollega och Roms borgmästare, Veltroni, med stort nöje kommer att ta emot den italienske tjänstgörande rådsordföranden.
Herr Berlusconi! Jag försäkrar er om att vi, utan söndringsanda, kommer att bedöma ert ordförandeskap efter verkliga händelser, efter vad ni kan göra och inte bara efter de löften som ni ger.
(Applåder)
Herr tjänstgörande rådsordförande! Fram till i går kväll var ert program endast tillgängligt på er webbplats och enbart på italienska, och ännu i dag är det endast tillgängligt på italienska och engelska. Även om jag har turen att använda en dator och att förstå båda språken är det vissa kolleger som inte gör det. Jag hoppas att detta inte är ett förebud.
Ert primära mål blir att övertyga regeringskonferensen om att undersöka förslaget till konstitution. Min grupp delar era ambitioner att avsluta detta arbete så snart som möjligt, och i god tid före nästa års val. Vi litar på att ni kommer att sammanföra en tillfredsställande samling företrädare från de europeiska och nationella parlamenten, vars delaktighet i konventet bidrog till att göra det till en sådan framgång. Men det är upp till medlemsstaterna att besluta om Europas framtid. Om de fortsätter att strida kommer det inte att bli något Romfördrag - inte ens ett Dublinfördrag - men eventuellt ett Utrechtfördrag, som representerar fred genom utmattning.
Liberaldemokraterna instämmer i era prioriteringar när det gäller den europeiska ekonomin. Det går dåligt för vår ekonomi; Europas tyska tillväxtmotor har kört fast. Initiativ för att återuppliva tillväxten är således välkomna. Likväl bör slutförandet av de transeuropeiska transportnäten ses som ett medel för ett ekonomiskt ändamål - en välfungerande inre marknad - och inte som ett självändamål.
Som brittisk liberal är jag förtjust över att ni i ert program är trogen John Maynard Keynes, och min förtjusning kan endast mäta sig med min överraskning. Jag hoppas emellertid att ni håller med om att de utgifter ni föreslår för de transeuropeiska näten och för försvaret måste vara förenliga med medlemsstaternas förpliktelser enligt stabilitetspakten, som redan är utsatta för hårda påfrestningar.
För oss liberaler ligger Keynes bibehållna värde i hans yrkande på solidaritet. I ert program talar man mycket om konsumenter, men vi är i första hand medborgare. Marknadsideologin lurar folk att sätta likhetstecken mellan köpkraft och rösträtt, och den berövar oss den medborgerliga friheten med vilken vi kontrollerar de sociala konsekvenserna av våra privata val. Områden där föreskrifter behövs är sådana områden där fördelarna för medborgare eller miljö från de åtgärder som skall avhjälpa bristfälliga marknader uppväger kostnaderna för statliga interventioner. Inom den italienska politiska debatten utgör detta skillnaden mellan liberalism (liberalismo), som vi tror på, och libertarianism (liberismo), som vi i stor utsträckning förkastar.
Min grupp stöder det närmare samarbete som ni föreslår med länder som omgärdar EU:s nya gränser, men vi bör inte inge våra nya grannar falska förhoppningar om medlemskap. Närmare förbindelser med unionen måste vara förbundna med demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och utveckling av marknadsekonomi. Vi välkomnar i synnerhet er betoning på partnerskapet mellan Europa och medelhavsområdet, som länge varit en prioriterad fråga för liberalerna, och era planer för Albanien, där Italien säkerligen kan ta initiativ.
Förslagen i ert program om de transatlantiska förbindelserna, som är på bättringsvägen efter sammanbrottet till följd av Irakkrisen, och ert mål att återupprätta banden till Förenta staterna, är välkomna. Men även om vi söker gemensamma grunder med Förenta staterna bör vi inte skygga för att uppträda till försvar för Europas intressen då vi inte är överens, och vi välkomnar styrkan i ert uttalande om Internationella brottmålsdomstolen.
Även när det gäller Mellanöstern måste unionen starkt och tydligt framhäva sin röst inom kvartetten. Bistånd för att återuppbygga den palestinska ekonomin måste vara beroende av åtgärder för att bekämpa terrorismen, liksom även ett förbättrat samarbete med Israel måste vara beroende av framsteg när det gäller att genomföra färdplanen, särskilt i fråga om bosättningarnas avvecklande.
Liberaldemokraterna har mycket mindre gemensamt med era prioriteringar när det gäller jordbruket och invandringen.
Dessa två politikområden är förbundna med varandra. I ert program nämner ni mycket lite om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, och ändå mottar varje ko i Europa för närvarande ett stöd på 2 euro per dag, medan en miljard av våra medmänniskor över hela världen måste överleva med mindre än 1 euro per dag. Om vi inte öppnar våra marknader för utvecklingsländernas jordbruksprodukter kommer deras folk att genom handling visa vad de tycker. Den politik som ni föreslår på området för rättsliga och inrikes frågor syftar huvudsakligen till att förhindra invandring. Den kommer inte att fungera eftersom ni inte kan övervinna lagen om tillgång och efterfrågan som, liksom på annat håll, råder på arbetsmarknaden. När ni påstår er vara oroad över Europas rykte ?Cercheremo di fare bella figura per l'Europa?, lei ha detto, ber jag er ha i åtanke att de vita är i minoritet på vår planet. Vi hoppas att ni på området för rättsliga och inrikes frågor kommer att vägledas av det grekiska ordförandeskapets balanserade hållning hellre än av tenoren i Sevilla.
Herr rådsordförande! Ert land övertar ordförandeskapet efter ett mycket framgångsrikt grekiskt ordförandeskap, som var präglat av en strävan att nå kompromisser och överenskommelser. Liberaldemokraterna i denna kammare hoppas att ni under ert ordförandeskap, i ord och handling, kommer att respektera ämbetets värdighet och låta det utmärkas av Italiens traditionella europeiska kallelse.
(Applåder)
Herr talman! En del av oss har särskilt varma känslor för Italien, det italienska samhällets enastående vitalitet, det italienska folkets kreativitet liksom landets exceptionella kulturarv och rika lokala och medborgerliga demokrati. Vi älskar Italien för den omfattande folkliga mobiliseringen för sysselsättning, social rättvisa och jämlikhet, för den kraftfulla antikrigsrörelsen, för medborgardemonstrationerna i Genua mot socialt våld och polisvåld, för det europeiska forumet för socialpolitik i Florens. Det är ett Italien som är ungt, krävande, entusiastiskt och stridslystet eftersom landet är övertygat, vilket framgår av landets främsta ledord, att ett annat Europa är möjligt och eftersom landet är fast beslutet att åstadkomma detta Europa.
Detta andra Europa är ett Europa som skaffar sig medel för att lösa upp den liberala globaliseringens järngrepp, trygga sysselsättningen, utbildningen, pensionerna och den sociala tryggheten för medborgarna, garantera verkliga offentliga tjänster och förbättra livsmiljön, med andra ord: för att sätta människors liv högre än marknadens krav.
Detta andra Europa är ett Europa grundat på etik och likhet inför lagen, ett Europa som bannlyser elitism och utslagning, som förbjuder privilegier och underkastelse, som inom våra samhällen och i förbindelserna med omvärlden bekämpar intoleransens, rasismens och främlingsfientlighetens gift. Detta andra är ett Europa befriat från det amerikanska förvaltarskapet, ett Europa som vågar göra en annan röst gällande i de stora internationella institutionerna, för att tillsammans med sina allierade i syd angripa de svåra plågor som gör världen allt farligare och omöjlig att leva i och som stavas fattigdom, underutveckling, miljökatastrofer och krig.
Precis som vi känner detta vackra och rebelliska Italien inte igen sig i Europeiska unionens nuvarande strömningar. Italien har därför starka skäl att känna avsmak inför den politik som förs av dem som innehar regeringsmakten i Rom. Där drivs EU:s riktlinjer till det karikatyrartade: liberalismen är ohämmad, Amerikavänligheten ovillkorlig och lusten för demokrati snarast blygsam. En av ordförandeskapets prioriteringar är ett faraoniskt infrastrukturprojekt. Varje enskild del av projektet förtjänar att granskas grundligt eftersom det faktiskt finns påtagliga behov, till exempel ett EU-program för kombinerad tåg- och vägtransport. Men om man räknar in privat kapital för att genomföra arbeten som är lönsamma på mycket lång sikt, då går man mot ett säkert misslyckande när det gäller sysselsättning, tillväxt och tjänsternas kvalitet.
En annan av ordförandeskapets prioriteringar är att påskynda nedmonteringen av regelverket för pensioner och social trygghet - de mest konservativa krafternas varumärke. När det gäller frågan om invandring och asylrätt, som måste färdigbehandlas under det här halvåret, kan man inte annat än kväljas av tanken att denna ytterst känsliga debatt kan komma att smutsas ned av de barbariska skrän som brukar komma från en av personerna i den sittande koalitionen.
I går fick vi slutligen veta att unionens nya strategiska doktrin, som det fanns planer på redan före det italienska ordförandeskapet och som redan då väckte stora farhågor, kommer att bekräftas formellt senast i december. I alla avseenden krävs det alltså en extrem vaksamhet under dessa sex månader. Om den pågående konstitutionella processen har en mening, låt oss då se till att följa artikel 2 i konventets förslag om unionens värden, vilken lyder på följande sätt: ?Unionen bygger på värden som respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen samt mänskliga rättigheter. Dessa värden är gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle där mångfald, tolerans, rättvisa, solidaritet och icke-diskriminering råder.?
(Applåder från vänster)
Herr rådsordförande! Som bekant är Europa en kontinent som består av folk och kulturer av vitt skilda slag, men en sak är säker: den oro som har mött er när ni skall ta över ordförandeskapet är sannerligen inte förvånande. Det finns en italiensk sjuka som riskerar att smitta ned hela unionen, nämligen en enastående maktkoncentration, i första hand inom ekonomi och medier, men även politisk, som gör det möjligt för er, bland mycket annat, att i dag ställa er över lagen. Men vi vet att en permanent indignation inte räcker; vi föredrar handling. Även under detta ordförandeskap kommer vi att fortsätta uppmana kommissionen att uppfylla det löfte den avgett att lägga fram ett meddelande om läget i unionen när det gäller pluralismen inom medier och att fullgöra sitt uppdrag som fördragens väktare. Det verkar i själva verket som om kommissionen är en aning, skall vi säga avvaktande, när det gäller att se till att Italien respekterar direktivet ?television utan gränser?. Detta är något som slår oss, eftersom begreppet pluralism förekommer bland de grundläggande värderingarna i den nya europeiska konstitutionen för att undvika att man fortsätter att inte agera i Europa när det gäller koncentration och pluralism inom medier med ursäkten att det inte finns någon rättslig grund.
I en ekonomisk kris är det normalt att man försöker hitta olika vägar för att få fart på ekonomin. Vi vet att Italien förfogar över ministrar som är mycket kreativa och som är ivriga att överföra sina mycket ambitiösa planer när det gäller broar, tunnlar och motorvägar på europeisk nivå. Vi är beredda att gå in i en konstruktiv dialog när det gäller transeuropeiska nät och när det gäller Europeiska investeringsbankens roll, men vi vill inte bli lurade. Det är inte sant att endast 3 av de 14 projekt som beslutades i Essen har förverkligats på grund av att det fattades pengar. Att man inte hittar någon som vill investera beror även på att för många av de projekten kunde man inte garantera användbarheten, den socioekonomiska genomförbarheten och - lägger vi till - den miljömässiga hållbarheten. Vi måste återgå till andan i Delors plan och till två av de centrala idéerna i kommissionens vitbok om transporter, som det dessvärre verkar som om vi alla glömmer bort emellanåt, nämligen att syftet med investeringarna inte bara skall vara att fylla territoriet med infrastruktur, utan även att främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Vi måste lämna uppfattningen att den ekonomiska tillväxten nödvändigtvis måste kombineras med en ökning av transporterna, för annars kommer vi snart att befinna oss i en permanent trafikstockning. Vad är det för mening med att spendera 6 miljarder euro för bron över Messinasundet för att spara en halvtimmes restid, när tusentals sicilianare inte har dricksvatten och det krävs tre timmar för att resa 100 km med tåg? Vad är det för mening med att investera 15 års arbete i att bygga en 54 km lång tunnel mellan Turin och Lyon och göra hål i ett berg fullt av asbest, när en modernisering och utbyggnad av den nuvarande tåglinjen skulle göra det möjligt att absorbera dubbelt så mycket varutransporter på fem år? Vi vill inte diskutera faraoniska och kanske ogenomförbara projekt, utan projekt som främjar innovation, förnybar energi och vitalisering av territoriet, där deltagandet och acceptansen från de medborgare som är bosatta på platsen betraktas som ett värde, och inte som ett irriterande hinder.
Herr rådsordförande! I ert europeiska program står det, svart på vitt, att vi måste vända blad och att vi måste bekämpa miljöbyråkratin. Detta är en intressant formulering som avser - tror vi - nödvändigheten av att överföra en idé som är mycket populär just nu i Italien, dvs. den totala avregleringen, till Europa. Vi motsätter oss detta försök till export, som är särkilt riskabelt i samband med utvidgningen, eftersom det är så nära knutet till politiken ?enbart infrastruktur? och har sitt ursprung i en förlegad syn på miljön som en vara man kan använda och sälja.
Italien ligger på andra plats efter Spanien när det gäller överträdelser av miljölagstiftningen. Er regering, herr rådsordförande, har ändrat lagarna om avfall för att försvåra kontroller, trots att man i Italien varje år tappar bort 11 miljoner ton avfall och miljömaffians omsättning uppskattas till cirka 2,5 miljarder euro. Den har spätt ut reglerna för miljökonsekvensbedömningar så till den milda grad att de nu är en ren formalitet. Den har gett klartecken till en okontrollerad jakt i regionernas parker. Den har för i år avsatt 56 miljoner euro för skyddade områden, dvs. mindre än kostnaden för att konstruera 1 km motorvägstunnel. Den håller på att förbereda en total avkriminalisering av miljöbrotten, och allt detta samtidigt som man ignorerar gemenskapens regelverk. Även i denna fråga, liksom när det gäller medierna, tror vi att det rör sig om en ?italiensk sjuka?. Ordförande Prodi! Inom ett område där unionen förfogar över reell internationell behörighet och ansvar fruktar vi att det krångliga överträdelseförfarandet inte längre är tillräckligt och att vi allvarligt riskerar att utarma gemenskapens lagstiftning på miljöområdet om vi intar en alltför tolerant attityd och ägnar alltför stor uppmärksamhet åt formella detaljer snarare än frågornas substans.
Herr tjänstgörande rådsordförande! När det gäller utrikespolitiken skulle vi vilja att ni låter oss alla få en möjlighet att utnyttja era utmärkta förbindelser med president Bush, men sannerligen inte för att organisera en omöjlig tävling när det gäller militärutgifter, och att eventuellt reducera bidragen till organisationerna som sysslar med utvecklingssamarbete för att finansiera en italiensk närvaro i Irak. När det gäller Internationella brottmålsdomstolen har det uppstått en djupgående konflikt med Bushadministrationen. Vi skulle vilja veta, herr rådsordförande, om ni har för avsikt att driva och uppdatera den handlingsplan för brottmålsdomstolen som antogs i maj 2002. Dessutom har ni goda förbindelser med president Putin. Vi skulle verkligen vilja att ni ser till att denna vänskap, än en gång, blev till nytta för alla. Ni räknade upp samtliga länder i världen, men hur kunde ni glömma Tjetjenien? Det krävs kraftfulla åtgärder för att få slut på den konflikten. Vi måste ta ett initiativ, och vi kommer att stödja er om ni gör det, för att samla en regional konferens för Kaukasus där vi kan behandla samtliga de konflikter som pågår. Och dessutom, herr tjänstgörande rådsordförande, så kommer vi att dela er stolthet om ni lyckas övertyga president Putin om att ratificera Kyotoprotokollet.
Ett sista ord om den europeiska konstitutionen. Vi stöder det italienska ordförandeskapets initiativ om en kort regeringskonferens för att inte helt förstöra de för övrigt ganska fåtaliga positiva resultaten från konventet. Men, herr tjänstgörande rådsordförande, se till att hålla kärnkraften utanför konstitutionen. Och jag uppmanar vice premiärminister Fini att hjälpa oss att hålla den utanför. Precis som i fallet skedde med GMO så skulle det inte vara klokt att undervärdera allmänhetens negativa reaktioner i många av de europeiska länderna, inklusive Italien, när de ställs inför ett uttryckligt främjande av en energikälla som är så dyrbar och farlig, och som i dag förekommer i konstitutionen.
(Applåder från vänster)
Herr talman! Ett samhälle i konstant utveckling kräver nya politiska tankar, förmågan att fatta snabba beslut, men framför allt beredvillighet när det gäller att medvetet och grundligt analysera de geopolitiska förhållanden och de olika ekonomiska och kulturella förutsättningar som i vissa avseenden hela tiden fördjupar klyftorna mellan nord och syd och mellan medborgare.
Som ledamot av konventet och även som företrädare för den grupp som jag haft äran att företräda i den församlingen - gruppen Unionen för nationernas Europa - vill jag uttrycka min tillfredsställelse över en text som erkänner nationalstaternas värde i den nya europeiska unionen, en union som, hoppas vi, efter regeringskonferensen skall ha starkare och öppnare institutioner, för att visa världen att Europeiska unionen existerar som en samhälls- och utvecklingsmodell. Ett samhälle som vill att dess värderingar skall erkännas, men som inte vill att de värderingarna skall dominera på bekostnad av andra kulturer. En utveckling som måste vara kompatibel med människors förmåga att anpassa sig. Vi hoppas att regeringskonferensen, när det gäller ingressen, skall komma överens om att erkänna de rötter ur vilka unionen har framsprungit. Den grekisk-romerska historien, den judisk-kristna traditionen, de sekulariserade och liberala värderingar som gradvis har vuxit fram kan inte ignoreras, för ur dem kommer Europas framtid att hämta kulturell och moralisk kraft. För att förstärka sambandet mellan de olika institutionerna anser vi också att man åter bör diskutera behovet av en europeisk kommissionsledamot för varje medlemsstat.
Det konstituerande fördraget kommer äntligen att skapa ett Europa som är politiskt sammanhållet, fritt och oberoende, som respekterar varje nations språk och traditioner. Det italienska ordförandeskapet står inför några ytterst krävande uppgifter. Vi är övertygade om att den anda av samarbete som det kommer att kunna skapa tillsammans med de övriga europeiska institutionerna och med ledamöterna i detta folkvalda parlament kommer att ge ny stimulans åt den europeiska enhetsprocessen och åt Europas roll i världen.
Invandringen är ett akut problem som kräver en samlad lösning. Som jag skrev inför inledningen av toppmötet i Thessaloniki är det endast Europa, bland annat genom en ny medelhavspolitik och, äntligen, med en ny syn på samarbetet med de fatigaste länderna, som kan förhindra att den illegala invandringen som nu påminner om en biblisk exodus förvandlas till en kollektiv tragedi. Det är bra att vi får en europeisk gränspolis och nya avtal med tredje land. Det är bra med förstärkt samarbete även när det gäller kampen mot den organiserade brottsligheten, terrorismen och fundamentalismen. Men vi måste också ta itu med frågan om att hitta en europeisk väg mot globaliserade marknader, för att förhindra att kulturer och traditioner skingras och går förlorade.
En sund social marknadsekonomi kan inte fortsätta att lämna utrymme åt en ohejdad finansiell spekulation, som den vi har lärt känna under de senaste åren och som har kollapsat här och var, men utan att rötterna vissnat, utan att de bakomliggande orsakerna försvunnit. Ekonomins hälsa beror också på de regler inom vilka man bör agera, och en god regel är att finansmarknaderna bör utvecklas i takt med realekonomin. Europa kan inte bortse ifrån att den rörlighet som krävs för att utveckla ekonomin även tar sin början i två grundförutsättningar, den kulturella uppfostran som gör det möjligt för ungdomar från samtliga nationer att få en gemensam grund av ömsesidiga kunskaper - och därför bör de nationella regeringarna ta itu med frågan om mer och bättre information om de europeiska institutionernas aktiviteter - och bosättningsproblemet, som inte får läggas enbart på de enskilda individerna och privatpersoner, utan till vars lösning även institutionerna bör bidra. På samma sätt har problemen som är knutna till infrastrukturer och transporter behov av såväl nationella som europeiska lösningar, och därför påminner vi även här om det snabba förverkligandet av korridor 5 och korridor 8.
För att bekämpa den nya fattigdom, som vi ser allt mer växa fram i unionens länder, är en kraftfullare energipolitik av vital betydelse för Europa. En sådan politik måste grundas på forskning kring nya energikällor och kring ett bättre utnyttjande av de som redan är kända. Den måste också hålla jämna steg med skyddet av de miljövärden som är av avgörande betydelse för planetens överlevnad. I det sammanhanget måste vi granska frågan hur forskningen skall finansieras. Utan kraftiga ökningar kommer den europeiska nivån på detta område inte att kunna hålla världsklass, med alla de uppenbara konsekvenser det kan få. Av särskild betydelse i det sammanhanget blir en beslutsammare europeisk politik för livsmedelssäkerhet, för försvar av produkternas kvalitet och för skydd av deras ursprung, vilket skulle innebära ett skydd för medborgarnas hälsa, de medborgare som är unionens främsta tillgång.
I dag krävs det av unionen att den inte bara försvarar rätten till liv för sina medborgare och för alla människor, utan även att den skickar en signal om att alla har rätt till ett värdigt liv. Under det tredje millenniet krävs det att befolkningarna i den utvecklade delen av världen vidtar de politiska, kulturella och ekonomiska åtgärder, inom och utanför sina länder, som krävs för att vi skall slippa uppleva de tragedier som vi nu får bevittna. Just nu har barnen i Afghanistan en förväntad livslängd som är den kortaste i världen, och miljontals barn - i Afrika, i Sydamerika, i Asien - har berövats rätten att leva och att leva ett värdigt liv. Den obönhörliga kampen mot terrorismen och befästandet av freden är också beroende av Europas förmåga att förverkliga det vi angett under de senaste åren, dvs. rätten till ett värdigt liv, herr talman, bland annat för att få slut på den fysiska stympning som många kvinnor tvingas till i sina ursprungsländer och som de även drabbas av på europeiskt territorium.
Gruppen Unionen för nationernas Europa kräver dessutom att det italienska ordförandeskapet fattar politiska beslut om att bekämpa diskriminering, vapenhandlare och människosmugglare, och om att förinta den skumma men mäktiga miljö där övergrepp mot barn förekommer. Dessa brottsliga aktiviteter färdas fritt över Internet, utan regler och för ut sin egen ondskefulla kultur till världens alla hörn. Vi kräver därför regler som förhindrar att ett instrument som är avsett för kommunikation mellan medborgare förvandlas till ett instrument för den som bryter mot lagarna i unionens nationalstater. För att förhindra att detta sker bör Europa för varje ny teknisk uppfinning skapa ett system för noggrann vetenskaplig och experimentell kontroll som garanterar en användning utan risker.
Herr talman! Friheten behöver bestämda regler för att vara en äkta frihet. Få regler, men tydliga och tillämpbara. Vi hänvisar i dag till dessa regler för att det italienska ordförandeskapet skall få stöd och samarbete från detta parlament, från gruppen Unionen för nationernas Europa och alla de tjugofem länder som utgör det stora Europa.
(Applåder från höger)
Herr talman! Italien insisterar på att regeringskonferensen skall vara klar till december månad så att Berlusconi kan inbjuda till toppmöte i Rom för att under högtidliga former begrava Romfördraget och ge liv åt Romförfattningen. Så snabbt kan man inte åstadkomma en seriös författning. När man inom Europeiska unionen får gemensamt medborgarskap och gemensamma grundläggande rättigheter och en hel stadga med rättigheter, som kan åberopas direkt inför domstolarna, så ändras hela samarbetets karaktär, och varje enskild bestämmelse i avdelning III bör ses med nya ögon och kan komma att få en annan betydelse.
Ett exempel är när man genom Maastrichtfördraget införde det gemensamma medborgarskapet, och det uttryckligen skrevs att medborgarskapet inte skulle få någon direkt verkan. Ändå medförde domstolens domar att medborgarskapet fick en direkt verkan, och medborgarna kan nu helt fritt bosätta sig överallt inom Europeiska unionen och få utvidgade rättigheter genom flera grundläggande principer i avdelning I i författningen och avdelning II i stadgan. De folkvalda och medborgarna bör före antagandet vara fullt medvetna om vilken inverkan författningen kan komma att få. För detta krävs ett stort antal arbetsgrupper, möjlighet att lägga fram ändringsförslag och en öppen demokrati.
Vilken betydelse har författningen exempelvis när det gäller det danska protokollet avseende sommarstugor? Danmark förbjuder tyskarna att köpa sommarstugor på samma villkor som danskarna. Detta strider helt uppenbart mot förbudet mot nationell diskriminering i artikel 4 och mot likabehandlingsprincipen i artikel 44. Kan två så grundläggande författningsprinciper åsidosättas genom ett i protokollet angivet undantag i fråga om reglerna för kapitalets fria rörlighet? Existerar det en hierarki mellan de grundläggande principerna och de övriga bestämmelserna i författning och protokoll? Som exempel vill jag nämna artikel 51, som skyddar kyrkornas struktur. Danmark kan alltså behålla sin protestantiska statskyrka, men kan man enligt artikel 51 också upphäva förbudet mot religiös diskriminering i artikel 2.21 i avdelning II? Är den danska grundlagen laglig eller olaglig? Det skulle vara bra att veta före undertecknandet. Artikel 12.2 innebär att de flesta av de internationella avtalen blir olagliga, eftersom Europeiska unionen inte endast får delad utan ensam behörighet att ingå alla avtal, såvida endast ett internt rättsdokument berörs. Borde man inte åtminstone tillägga att alla befintliga avtal gäller tills de ändras?
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi kan konkret se vad som redan håller på att ske. Låt oss på det viset, med intellektuell hederlighet och, tror jag, med denna form av samarbete, mäta i vilken utsträckning det som sägs och det som görs skiljer sig åt. Den 7 juni sade ni, ordförande Berlusconi, i Jerusalem följande, och jag citerar: ?I framtiden måste Europa omfatta Israel. Vi betraktar Israel som en europeisk nation i alla bemärkelser: kulturella, ekonomiska och politiska?, och därefter beskrev ni landet som den enda verkliga demokratin i Mellanöstern. Jag upprepar: ?I framtiden måste Europa omfatta Israel. Vi betraktar Israel som en europeisk nation i alla bemärkelser.? Detta är den officiella versionen i det skrivna dokument som vi har. ?I detta sammanhang?, (partnerskapet Europa-Medelhavet) - och jag citerar - ?får vi inte glömma bort möjligheterna att förstärka förbindelserna med Israel med målet att skapa ett mer omfattande och strukturerat ömsesidigt samarbete.? Detta är alltså den linje som intas av dem som motsätter sig Israels anslutning till Europeiska unionen, för de som är emot säger naturligtvis inte ?vi vill inte ha de här smutsiga judarna?; de säger ?det räcker med samarbete?. Och vi håller med ordförande Berlusconi, som vid tillfället i fråga ännu inte var ordförande för vårt råd.
Och, än en gång, Turkiet. Vi har alltid fått höra: Ryssland, Turkiet och Israel. Återigen förnekar er text uttryckligen målet med den turkiska anslutningen. Vad skriver ni? ?Det italienska ordförandeskapet anser dessutom att det är av avgörande betydelse att ge förbindelserna med Ryska federationen ett konkretare innehåll?, etc. Och detta är klart och tydligt. När det gäller Turkiet ?? anstränger vi oss gemensamt för att kontrollera utvecklingen mot integration och uppmuntrar regeringen i Ankara att fortsätta ansträngningarna att fullfölja den viktiga interna reformprocessen.? Som om detta vore ett uttalande om integration! Det stämmer att minister Buttiglione nyligen sade att Turkiet är en militärregim som aldrig kan bli medlem av Europeiska unionen, men om man tar bort militären blir det en teokrati. Men detta är en annan diskussion. Detta är det kristna Europa! Låt mig, som hastigast, bara säga en sak om något som vi inte kan tiga om: det är inte sant att det finns en enda, gemensam europeisk historia. Det finns flera olika. Vi har reformationen och motreformationen, vi har den historia som berättar om ett Europa som producerat segrande kommunister, fascister, nazister, som har producerat och som producerar antidemokratiska stämningar. Och sedan finns det andra Europa, det som påven dessvärre anklagar, när han anklagar liberalismen - alltså liberalismen, Watson, inte libertarianismen. Här finns också liberalismen, sedan 100 år tillbaka. Och sedan har vi de påvliga zuavernas Europa, de europeiska och franska zuaver som bekämpade den italienska enhetsrörelsen. Det finns ett Europa som är emot det Europa som skapades av Altiero Spinelli, av Ernesto Rossi, det Europa, herr Berlusconi, som ni lanserade under G8-mötet på ett sätt som jag applåderade, som vi radikala applåderade. Vi vill föra Europa mot en global demokratisk organisation och på ett aktivt sätt ägna oss åt detta samfund av demokratier. Under G8 applåderade vi! I dag har Watson naturligtvis skyndat sig att understryka den keynesianska grundstämningen sitt inlägg, men jag har alltid hävdat att mellan ordförande Prodi och er finns det ett djupgående kulturellt samförstånd i fråga om de politiska val ni gör. Tremonti talar om ?colbertism? i stället för att säga keynesianism, men, men ...
Det vi vill be er är alltså helt enkelt två saker: för det första att ni ser till att FN:s generalsekreterare skriver in frågan om ett moratorium för dödsstraffet på dagordningen, som vice premiärminister Fini har meddelat. För det andra att Europeiska unionens ordförandeskap kallas till alla sammanträden i demokratiska församlingar, till att börja med när FN sammanträder. Detta är två saker som räcker mer än väl för oss i dag. I övrigt önskar vi er och oss själva lycka till!
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! För ett och ett halvt år sedan, när konventet började sitt arbete, var det få som verkligen var övertygade om att man skulle kunna förvandla en dröm till verklighet. Det var få som trodde att Europa skulle kunna skapa en institutionell struktur som skulle göra det möjligt för unionen att ta ett allt större ansvar på den internationella scenen, vilket nu är på väg att ske. Men de få har i dag blivit en överväldigande majoritet. Med detta positiva resultat - ett resultat som även er regering önskade starkt, herr rådsordförande - inleds ett ordförandeskap med fler åtaganden och förhoppningar än något annat under de senaste åren. Italien, ett av grundarländerna, har i Thessaloniki fått ett mandat från unionens länder att slutföra konventets arbete. Men detta är inte allt. Europa har valt Rom som plats för undertecknandet av den första konstitutionen. Detta är ett mycket viktigt politiskt resultat. Detta är ett historiskt erkännande av Italien och av dess regering som medborgarna har valt fritt. Det handlar om ett erkännande som kommer att uppmuntra och stödja er i arbetet under de kommande månaderna, herr rådsordförande, ett arbete som, det är jag övertygad om, kommer att göra det möjligt för oss att nå de mål ni beskrev för oss i kammaren.
Den text som vi godkände när konventet slutfört sitt arbete kan naturligtvis förbättras, men den utgör, som ni mycket riktigt påpekade, en viktig grund för arbetet, som inte får rubbas. Ert program, som vi i PPE-DE-gruppen stöder, tecknar inför framtiden ett enat Europa, allierat med Förenta staterna, men med förmågan att ta ett eget ansvar, något som det hittills inte har haft förmågan att ta. Det nya fördraget bygger på en balans mellan rådet, kommissionen och parlamentet - vi ger er en eloge i denna kammare, herr rådsordförande, för att ha understrukit den viktiga roll som Europaparlamentet spelar och kommer att spela i samband med regeringskonferensen - och på att det utses en ordförande för rådet och en utrikesminister. Det nya fördraget kommer att ge ett svar på frågan ?var finns Mr Europe??, som kan ställas av den som vill se en entydig talesman för vår kontinent.
Det andra val som ger oss en möjlighet att komma ifrån hinder som alltför ofta har blockerat det europeiska initiativet är att principen om enhällighet bortfaller. Nu bör regeringskonferensen öka antalet frågor som kan avgöras med majoritetsbeslut. Men konstitutionen är endast ett instrument: reglerna får ingen effekt om den politiska viljan saknas.
Herr rådsordförande! Av ert inlägg framgår klart det italienska valet att ge unionens externa handlingar extra tyngd. Om vi vill kan Europa - med blicken vänd mot öster, men även mot söder - spela en huvudroll när det gäller att skapa fred, framsteg, säkerhet, utveckling och social rättvisa, även för de svagaste, de som är funktionshindrade, vilket ni också påminde om.
Men en ny konstitution och politisk vilja räcker inte för att förverkliga det projekt som påbörjades av sådana personer som Konrad Adenauer, Robert Schuman, Alcide De Gasperi, Jean Monnet, Gaetano Martino och Altiero Spinelli. Det blir inget enat Europa om vi inte kan tala till medborgarnas hjärtan. Det enade Europa måste bli ett värdenas Europa. Det är i våra värderingar som vi har våra rötter. Jag hoppas att regeringskonferensen inför en uttrycklig hänvisning till våra judiska och kristna rötter i ingressen till Europeiska unionens konfessionslösa konstitution, för om vi förlorar känslan för våra rötter, så kommer vi inte att kunna slå in på nya vägar eller blicka ut mot de nya horisonter som morgondagens Europa måste nå.
(Applåder från höger)
Herr rådsordförande! De problem vi ställs inför i detta ögonblick är av avgörande betydelse för unionens framtid, och det är de frågorna vi tänker ägna oss åt i första hand. Det är utifrån de frågorna som vi kommer att bedöma ert ordförandeskap. Men den oro som åtföljer dem beror inte enbart på förutfattade meningar. Intressekonflikten, som inte har lösts, är fortfarande en källa till legitim oro, en oro som når långt utanför vårt land. Att utrikesministern Ruggiero avgick fick stor betydelse för hur Italien uppfattades i Europa, det Europa som minister Bossi har kallat för ?Forcolandia? [?Galgens land?], dvs. en förtryckarstat, och som han fortfarande stämplar som ett nyjakobinskt projekt, auktoritärt och globaliserande. Kanske kan detta förklara er avvisande hållning när det gäller att arbeta seriöst för att konstruera ett europeiskt område för rättvisa, frihet och säkerhet, till att börja med den europeiska arresteringsordern, som borde antas senast i december 2003.
Viktiga problem, alltså: i första hand konstitutionen. Vi kräver att den kommande regeringskonferensen inte ifrågasätter de resultat som uppnåtts av konventet och att Italien agerar för att försöka förbättra texten på vissa viktiga punkter, till exempel när det gäller att utsträcka möjligheterna till majoritetsomröstning. På det ekonomiska området ser vi att det italienska ordförandeskapet tänker lansera idén om offentliga investeringar i infrastruktur. Vi vill också lägga till utbildning, forskning och miljö. Detta förslag kommer att bli framgångsrikt enbart om det verkligen blir värdefullt för Europa, om det förankras ordentligt i gemenskapsmetoden och åtföljs av ett trovärdigt förslag när det gäller finansieringen.
När det gäller pensionerna, så vet ni mycket väl, herr rådsordförande, att Europeiska unionen inte har någon behörighet över de sociala trygghetssystemen, som är så inbördes olika och så intimt knutna till välfärdspolitiken. Tänker ordförandeskapet verkligen föra fram ett europeiskt initiativ när det gäller ekonomi och sociala frågor? I så fall bör ni agera för att skatte- och socialpolitiken skall falla inom gemenskapens kompetens och stödjas av riktlinjer för en äkta europeisk kontroll av ekonomin i det nya fördraget, vilket detta parlament sedan länge har begärt. Dessutom handlar detta om frågor som skall lösas i samförstånd mellan arbetsmarknadens parter, vilket anges i strategin från Lissabon.
När det gäller invandringen kan man inte enbart peka på en del av den europeiska politiken, den som gäller gränskontrollen, för att bekämpa den illegala invandringen, och strunta i alla de andra delarna, de som gäller hanteringen av invandringsströmmarna, mottagandet och rättigheterna för dem som kommer hit för att söka arbete och för att bidra till den ekonomiska tillväxten i våra länder, de personer som er minister för reformer buntar ihop och kallar för ?Bingo Bongo?.
När det gäller utrikespolitiken, slutligen, så kan man vara både europé och vän till Förenta staterna. Vänskap är en relation som aldrig får förfalla till kryperi. Efter den svåra Irakkrisen blir det därför ännu viktigare att utarbeta en fast gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som stöds av att vetorätten avskaffas. I Thessaloniki definierades en tydlig ram för unionens utrikesförbindelser som gjorde en tydlig åtskillnad mellan den kommande utvidgningen och de tätare förbindelserna med våra grannar. När det gäller Turkiet hoppas vi att ni och er minister för Europapolitik skall leva upp till det som ni sade i morse, efter de motstridiga uttalanden som ni har gjort tidigare. När det gäller Mellanöstern hoppas vi att fredsprocessen skall få stöd av det italienska ordförandeskapet, men för att nå det målet måste man tala med och ta hänsyn till samtliga berörda parter. Lycka till i arbetet, herr rådsordförande!
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! I dag talar vi som européer. Vi skall inte föra fram synpunkter i denna kammare som gäller inrikespolitiken i våra respektive länder. Under de kommande sex månaderna måste Europa öka takten. Det konstituerande fördraget för en europeisk union som består av 25 medlemmar måste tala om för världen om vår kontinent kommer att fortsätta att vara en motor för ekonomiska och sociala framsteg och, efter den allvarliga Irakkrisen, om den kommer att förse sig med effektiva instrument för att kunna spela en huvudroll när det gäller säkerhet och frihet i partnerskap med Förenta staterna, i ett nytt multilateralt samarbete. Som europé hoppas jag med andra ord att det italienska ordförandeskapet skall bli en framgång i nära samarbete med kommissionen, ledd av Romano Prodi, och med vårt parlament.
Ni, herr rådsordförande, har i dag varit försiktig och visat en vilja att presentera ett program som förutsätter ett samarbete med övriga länder, och som inte bryter med Italiens tidigare Europapolitik. Men det krävs ett större mod om vi inte hela tiden skall få se kompromisser på allt lägre nivåer, framför allt när det gäller ledningen av ekonomin, när det gäller utrikespolitiken och den nödvändiga nya försvarspolitiken och när det gäller att minimera risken för att kravet på enhällighet skall lamslå processen. Vi förväntar oss inom dessa sex månader en radikal förändring som kan undanröja orsakerna till den kritik, skepticism och oro som präglat dessa de första dagarna av ert ordförandeskap. Det är inte inrikespolitiken i ett visst land som kräver att man undanröjer intressekonflikter och maktkoncentration inom medier, utan det är hela Europa som gör det. Det handlar om den liberala grundidén om maktfördelning och balansen mellan olika maktcentrum som återspeglas i de europeiska fördrag som vi frivilligt har undertecknat och som är bindande för oss. Andan som präglade Romfördraget från 1957 grundades på en modig och framsynt vision. Det fördraget byggde upp femtio år av demokrati, välstånd och fred. Om vi låter oss ledas av den visionen, även från olika politiska utgångspunkter, så kommer vi att kunna skörda gemensamma frukter för Europas väl och för dess framtid.
(Applåder)
Herr rådsordförande! Vårt avståndstagande från er politik och från er regering, som ni mycket väl känner till, är djupt rotat, och det skulle vara meningslöst om vi nu skulle tillämpa denna politik enbart på Europa och inte på Italien och om vår ståndpunkt därför skulle bli annorlunda. Det finns ett slags retorik som alltid framförs i början av ett nytt ordförandeskap, men som inte kan dölja den politiska verkligheten. Den politiska verkligheten är att varje ordförandeskap leds av en regering, inte av ett land, vilket innebär att om man är emot Bushadministrationen, så är man därmed inte antiamerikan, och om man i Italien och i Europa är emot er regering, så är man därför inte emot Italien.
Europa är naturligtvis ett viktigt steg; det är en utmaning som med all rätt har definierats som historisk. Vi fruktar att er regering kommer att försvåra, snarare än underlätta, de nödvändiga valen. Ni startar med ett handkapp: ett vacklande stöd från det italienska folket, en negativ inställning från en viktig del av den europeiska allmänheten - och orsakerna till detta tror jag står att finna just i er politik - förfalskade förutsättningar för den ekonomiska krisen i landet, ett starkt tryck när det gäller intressekonflikten och konflikten mellan etablerade maktcentrum. Personligen upplever jag att den största skadan har förorsakats av en minister från er regering som kan tala om behovet av att beskjuta invandrarnas båtkonvojer med kanon.
Men vi kommer ändå inte att protestera mot er regerings ordförandeskap. Vi nöjer oss i stället med att kritisera er politik, som i huvudsak vilar på Amerikas förenta staters och marknadens primat. Båda dessa faktorer är i kris i det Europa som skall konstrueras: den ena, Förenta staterna, leds i dag av en doktrin, det preventiva kriget, den andra, marknaden, står inför en uppenbar kris eftersom den förstör den sociala sammanhållningen. Ni har lagt fram ett förslag, herr rådsordförande, om ett transatlantiskt, nyliberalt, postdemokratiskt Europa. Vi anser att detta förslag strider mot Europas historiska kallelse och mission, en mission som i dag innebär ett Europa som behöver ett annat framtidsperspektiv. Någon talade om en keynesiansk politik. Tillåt mig tvivla. De stora infrastrukturprojekten är ingen keynesiansk politik. De kan i stället utgöra ett hot för miljön via avregleringen, och de riskerar dessutom att inte kunna genomföras i sin helhet på grund av finansieringsproblemen.
Men det finns en annan del av er politik som i stället är klart nyliberal: det är det vi kallar utarmningen av arbetet, och som ni i stället kallar flexibilitet. Det är det som visar sig, för övrigt i harmoni med de övriga länderna i Europa, i attackerna mot trygghetssystemen. Detta, herr rådsordförande, är inte Europa. Det Europa som finns är det som kräver självständighet gentemot den nordamerikanska politiken på grundval av en annan politisk kultur, som kräver en annan social modell. I dag är er styrka det politiska Europas svaghet, för det är sant att detta politiska Europa bygger på ett demokratiskt underskott, och detta beror även på att konventets resultat enligt min uppfattning är oklart och svagt, långt ifrån de stora framstegsvänliga konstitutionerna.
Därför, herr rådsordförande, kommer vi inte att bedriva oppositionspolitik mot er för detta Europas skull, utan för ett annat Europas skull: ett socialt och demokratiskt Europa. Och det är därför som vår förhoppning - och ta det inte i stället som ett utslag av fientlighet - är att deltagandet från och betydelsen av de europeiska rörelsernas kollektiva aktioner skall växa under det italienska ordförandeskapet. I en enda fråga är vi överens med er, nämligen när det gäller att kraftfullt framföra kravet på ett moratorium för dödsstraffet. Detta skulle åtminstone vara ett gott tecken på ett civiliserat beteende.
Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Det italienska ordförandeskapet hälsas med blandade känslor. Ni talade om Italiens stolta bidrag till freden och den internationella rätten, och vi frågar om ert ordförandeskap kommer att bli en milstolpe på detta område. Hur förhåller ni er till exempelvis det tryck som Förenta staterna för närvarande utövar på Serbien för att man inte skall underteckna Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, medan Europa vill erbjuda Balkanländerna möjligheter att ansluta sig till EU? Flyktingarna som flyter i land vid Medelhavets kuster är en anklagelse mot omänskligheten i vårt system. Utan möjlighet till legal invandring kommer det aldrig att fungera.
Ni talade framför allt om kontroll och om att skicka tillbaka, men en hållbar utveckling och fred i de länder som människorna kommer ifrån måste vara en prioritet under den närmaste framtiden. Den utvecklingen kräver inte enbart handelsåtgärder utan också respekt för dessa länders boendemiljö och utvecklingschanser. Nu plundras de på allt de äger och får vapen i stället.
Även fred i regionerna i Europa är viktigt. I alla anslutningsländer finns regioner som väntar på möjligheter och på en hållbar utveckling, för de är drabbade av utarmning och avfolkning. Detta är också fallet i några av våra egna regioner. Vi kräver att regionerna skall få ökad synlighet i grundlagen. Framför allt de konstitutionella regionerna vill mötas av respekt i stället för en högdragen behandling av medlemsstaterna, som har sista ordet i varje instans. Detta leder bara till att frustrationerna i de konstitutionella regionerna ökar. Jag hoppas att ert ordförandeskap kommer att kunna visa förståelse för detta.
Herr Berlusconi! Den viktigaste uppgiften för det italienska ordförandeskapet är det nya konstituerande fördraget som, låt oss påminna om det, inte enbart har ett idéinnehåll, ett begreppsligt innehåll, utan som riktar sig till ett visst territorium och de personer som vistas inom detta territorium. Det arbete som konventet har utfört har varit ett gott arbete. En bra grund har lagts; det räcker med ett par justeringar. Jag skulle vilja se en bättre definition av de olika lagstiftningsbehörigheterna mellan Europa, mellan unionen och de enskilda medlemsstaterna. När det gäller frågan om majoritetsbeslut eller enhälliga beslut så gäller det att förena två olika behov: behovet av effektivitet och behovet av att respektera suveräniteten och de olika intressena för de stater som tillsammans utgör unionen. I ert anförande nämnde ni flera gånger ordet ?förhandling?. Även på detta område kommer det förmodligen att krävas en sammanjämkning av olika intressen.
Slutligen skulle jag vilja nämna något som jag tror det kan bli svårt att uppnå, men som jag gärna vill understryka: en uppmjukning av kommissionens monopol på att ta initiativ till ny lagstiftning, bland annat till förmån för denna kammare. Detta parlament har inte rätt att ta initiativ till ny lagstiftning. Det är något unikt i världen i dag. Även ett enkelt kommunalråd kan lägga fram förslag, men Europaparlamentet har inte den rätten. Jag anser att detta åtminstone förtjänar er uppmärksamhet. Jag önskar er också lycka till i ert ordförandeskap.
Herr talman! I dag diskuterar vi, och några skulle behöva påminnas om det, det italienska ordförandeskapets program, vilket - och jag är angelägen att säga det - jag i allt väsentligt instämmer fullständigt i.
Jag hoppas att vi under hela detta halvår, och det är något som vi alltid måste göra, kommer att kunna göra åtskillnad mellan de inrikes ideologiska meningsskiljaktigheterna och det institutionella ansvar som detta storslagna land, Italien, nu axlar. I det här sammanhanget noterar vi den socialistiska gruppens åtagande att göra detta.
Den italienska regeringens första uppgift är att framgångsrikt genomföra regeringskonferensen och utnyttja all sin kapacitet för att föra en dialog i syfte att närma medlemsstaternas ståndpunkter. Vi välkomnar därför det åtagande som rådets ordförandeskap har gjort. Målet är att regeringskonferensen inleds och avslutas i Rom.
Herr talman! Tidpunkterna är mycket viktiga i det här sammanhanget för att det skall bli möjligt för de medlemsstater som beslutar att genomföra en folkomröstning om ratificeringen av det nya Romfördraget att genomföra den samtidigt som Europavalet den 13 juni 2004 - och jag hoppas att det sker i alla medlemsstater. Låt mig, herr talman, ta tillfället i akt för att inbjuda den politiska oppositionen i min medlemsstat till en diskussion så att vi kan enas om en reform av den lagstiftning som reglerar folkomröstningar, så att vi kan rådfråga folket, vilket är vad vi alla önskar.
Under dessa sex månader skulle vi också vilja se att Rumäniens och Bulgariens anslutningsförhandlingar stimuleras starkt, och vi ber ordförandeskapet att göra allt som står i dess makt för att dessa förhandlingar skall kunna slutföras inom den tidsram som den nuvarande europeiska mandatperioden varar.
När det gäller Europeiska unionens interna politik stöder vi helhjärtat tanken om att fördjupa Lissabonstrategin och fortsätta arbetet med att nå ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt bekämpning av olaglig invandring. När det gäller det italienska ordförandeskapets externa politik hoppas vi att det återupptar Europa-Medelhavsdialogen i Napoli, och i det här sammanhanget välkomnar vi åtagandena för att inrätta en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavsländerna, och särskilt frågan om att blåsa nytt liv i förslaget om banken för EU-Medelhavsområdet.
Vi uppmuntrar även ordförandeskapet att gynna framsteg i förhandlingarna med Mercosur, som Världshandelsorganisationen kommer att främja, och era italiensk-argentinska landsmän kommer otvivelaktigt att vara tacksamma för det.
Herr tjänstgörande rådsordförande! Vi önskar er lycka till, eftersom era framgångar under de här sex månaderna kommer att bli en framgång för Europa.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Aldrig tidigare har en rådsordförande blivit så kritiskt och skeptiskt betraktad av allmänheten som den italienska. Häftig kritik förekommer inte bara i vänsterns massmedier utan lika mycket i de konservativas medier. Det är inget vi socialdemokrater gläds över, för vi varken kan eller vill ersätta oppositionen inom Italien. Vi önskar i Europas intresse den italienska regeringen ett framgångsrikt ordförandeskap, för alltför mycket står på spel.
Problemet är, herr Berlusconi, de motsägelsefulla budskap som vi har fått de senaste månaderna från italienskt håll. Låt oss ta utrikespolitiken som exempel. Herr Berlusconi, ni sade i ert tal i dag att Europa måste vara en aktiv protagonist på den internationella arenan, att vi även behöver diplomatiska och militära instrument. Ni talade också om behovet av ett starkt partnerskap mellan Europa och Förenta staterna. Ni har helt rätt i alla tre fallen!
Men de senaste månaderna har vi sett er, herr Berlusconi, som en premiärminister som inte har förespråkat ett partnerskap med USA utan snarare underkastelse och blind lydnad. Vi fick se en premiärminister Berlusconi som höll sig i bakgrunden när det handlade om att skaffa militära komponenter till Europa. Jag hoppas dessutom, herr Berlusconi, att ni i Mellanösternfrågan intar en mer väl avvägd ståndpunkt, att ni uppmanar båda sidor bestämt att sluta använda våld. Vi måste bekämpa terrorismen i Mellanöstern på samma sätt som vi måste kräva att de israeliska militärerna drar sig tillbaka och att den omänskliga muren som löper tvärs igenom Palestina rivs.
Även i den angelägna frågan om den ekonomiska politiken och finanspolitiken har det italienska ordförandeskapets uttalanden hittills varit motsägelsefulla. Det investeringsprogram för infrastruktur, forskning och utveckling som föreslagits av er och minister Tremonti är i sig ett bra förslag. Men det är fortfarande oklart om bara budgetdisciplinen kommer att försvagas eller om Italien vill finansiera sina svårfinansierade projekt via Europa. Även här vill jag uppmana er att visa större tydlighet och öppenhet, om vi tillsammans skall kunna förverkliga strävan i Delors vitbok och kommissionens förslag. Då tänker jag särskilt på de senaste förslag som kommissionen lade fram under Karel Mierts ordförandeskap. Om ni lyckas med det, herr rådsordförande, det vill säga att lägga fram ett sammanhängande, genomtänkt förslag, kommer ni även att vinna socialdemokraternas stöd.
Herr rådsordförande! Varje rådsordförandeskap riskerar att blanda ihop nationella och europeiska intressen. Tyvärr har allmänheten de senaste månaderna fått intryck av att även personliga och politiska intressen finns med i ert fall. Det skulle vara farligt för Europeiska unionens ordförandeskap om det uppstod en blandning av personliga, nationella och europeiska intressen, ...
(Applåder)
... och jag hoppas att ni gör allt ni kan för att under ert ordförandeskap tydligt visa att ni inte talar i egenskap av partisk italiensk premiärminister utan som ordförande för Europeiska unionens råd. Om ni gör det kommer vi visserligen att kritiskt observera er men samtidigt stödja er i arbetet.
(Applåder)
Herr talman! Som italienare och Europaparlamentariker känner jag mig samtidigt skamsen och orolig men även stolt över att mitt land, Italien, i dag skall ta över som ordförandeland för Europeiska unionen. Jag skäms när jag ställs inför all den kritik och sarkasm, allt det löje som riktas mot mitt land för det som, dessvärre med all rätt, har kallats för den italienska sjukan, dvs. den allvarliga intressekonflikt som vår premiärminister befinner sig i. Jag känner mig också förödmjukad, för jag inser att varje gång som vår premiärminister uttrycker en idé, redogör för ett förslag, sjösätter en förordning som gäller ekonomi, finanser, information eller, framför allt, rättsväsendet, så vet vi aldrig om han gör det med våra intressen i åtanke eller sina egna och hans vänners. Eller snarare, vi i Italien vet det dessvärre mycket väl, med tanke på det han gjort hittills.
Jag är orolig, för jag vill inte att intressekonfliktens virus som förödmjukar den italienska demokratin skall sprida sig även på europeisk nivå, för det är detta som är demokratins verkliga cancersjukdom, herr rådsordförande, och inte domarnas arbete, som ni så löjligt påstod häromdagen. Men jag känner också stolthet - ja, stolthet - för, tack gode Gud, de italienska institutionerna består inte enbart av premiärministern och de vänner han har tagit med sig, framför allt i det italienska parlamentet. Därför är jag övertygad om att det italienska ordförandeskapet för Europeiska unionen, som helhet, med stöd och samarbete från samtliga institutioner, inklusive oppositionen, kommer att kunna göra bra ifrån sig, trots den italienska sjukan, en sjukdom som lyckligtvis är av övergående natur.
Herr talman! Italien, som för länge sedan var en av grundarna av Europeiska gemenskapen, har i dag den svåra uppgiften att slutföra den kontinentala utvidgningen av Europa och att införa dess första konstitution. Detta är vår förhoppning och även vår uppgift men, uppriktigt sagt, det är en skada för Italien och för Europa att den person som skall företräda oss under detta ordförandeskap heter Silvio Berlusconi. Hela Europa vet att i hans person samlas en anomali som är unik i världen. Över honom och över hans verksamhet faller en tung skugga på grund av den permanenta konflikten mellan hans personliga intressen och den italienska och europeiska allmänhetens. Han är Italiens rikaste person, hans enorma ekonomiska makt och hans privata affärer, inom alla områden, kommer i konflikt med lagar, med regler, med själva grundvalarna för staten. De är i strid med rättvisan, och detta är sanningen. Det är mycket tråkigt för Italien och för Europa att behöva läsa starkt kritiska artiklar om honom i välrenommerade tidningar från alla länder. Ni har alla läst dem, mina damer och herrar. Jag tänker inte upprepa det som sägs. Det är en hård kritik, men den är sann.
Det är en källa till mycket stor oro för oss alla att i rådets ledning se den man som under Irakkriget inte handlade för att förena, utan för att splittra Europa, genom att ta ställning mot de känslor som uttrycktes av en överväldigande majoritet av det europeiska folket och som, i dag som i går, helt underordnar sig Amerikas förenta stater. En man som när det gäller internationella frågor handlar utanför den gällande europeiska linjen, till exempel i samband med förbindelserna med Israel och Palestina, eller det dramatiska läget när det gäller invandringen. En man som när det gäller ekonomiska och sociala frågor, såsom hans attack mot pensionerna, har intagit en hyperliberal ståndpunkt, en ståndpunkt som är djupt folkfientlig.
Herr Berlusconi är högern, den sämsta och farligaste europeiska högern, och därför har jag inga illusioner. Uppriktigt sagt tror jag att Berlusconis ledning kommer att visa sig bli ett fiasko. Jag hoppas åtminstone att vi skall lyckas reducera skadorna till ett minimum, i Europas intresse och i mitt fosterland Italiens intresse, och därför, det hoppas jag alla är medvetna om, kommer vi att agera beslutsamt och med en öppen känsla för nationellt ansvar och i en övertygad europeisk anda och, just därför, i opposition mot honom och hans politik.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det finns ett djupt misstroende mot det italienska ordförandeskapet i parlamentet och i det europeiska samhället. Detta har naturligtvis inte med Italien att göra, som är vaggan för vår kultur, för många av våra språk och för själva tanken med Europa, utan det beror på ordförande Berlusconis politiska personlighet.
Ni, herr Berlusconi, är en av vår tids främsta företrädare för den auktoritära högern, ni är en förgrundsfigur i den klasskamp som förs, internt och i världen, av de rika mot de fattiga och arbetarklassen. Ni går till och med så långt som att kalla personer som ordförande Prodi, de kritiska journalisterna eller de domare som dömer er, för ?kommunister?. Ni använder ett förlegat, till och med barbariskt språk, och ni tar fel på århundrade. Ni är Sharons vän mot Arafat.
Detta misstroende förstärks av några av nyckelfaktorerna i ert tal i dag. Ni sätter Europeiska unionens författning i andra hand och prioriterar förbindelserna med Förenta staterna. Ni nonchalerar det kaotiska och tragiska läget i Irak, som har förorsakats av regeringar med en vänskaplig inställning till er. Ni glömmer bort katastrofen med ?Prestige?, som min region, Galicien, drabbades värst av. Ni struntade i att ta upp frågan om att invandrare ständigt omkommer, såväl vid våra kuster som vid ert Sicilien. Ni sade inte ett ord om det sociala Europa, eller om den sociala och territoriella sammanhållningen, inte ens inför den förestående utvidgningen. Ni försvarade inte uttryckligen förslaget till konstitution.
I Italien, herr rådsordförande, beviljades ni immunitet. Här, som tjänstgörande rådsordförande, kommer ni inte att få någon sådan.
Herr rådsordförande! Efter att i sedvanlig ordning hälsa er välkommen till Europeiska unionens ledning vill jag omedelbart säga att jag inte alls ställer upp på huvudinriktningen för ert ordförandeskap: att låta Europeiska unionen gå i Amerikas förenta staters släptåg. Detta är inte de europeiska folkens önskan, vilket de visade under kriget i Irak, och det är inte EU-institutionernas val. I likhet med parlamentet har kommissionen, genom kommissionsledamot Patten - som knappast är någon farlig vänsteranhängare - och Prodi - som kanske är något mer av det slaget -, och till och med rådet, åtminstone verkar det så, gett uttryck för sin vilja att eftersträva en multilateral värld under Förenta nationernas och inte Förenta staternas ledning.
Det européerna väntar sig är att en egen europeisk identitet hävdas. En opinion har uppstått bland allmänheten, herr Berlusconi. Gör den inte besviken. För vad skulle det vara för mening med den så kallade konstitutionen som, vare sig man gläds åt eller upprörs över den, utgör ett stort steg framåt mot en europeisk suveränitet, om vår världsdel i slutändan blev en filial till det amerikanska imperiet? Herr rådsordförande! Eftersom detta fördrag skall undertecknas i Rom i början av maj 2004 hoppas jag att ni har för avsikt att föreslå era kolleger i regeringskonferensen att Europas folk skall få rösta om denna konstitution i en folkomröstning, eftersom folken är de enda som förfogar över suveräniteten och därmed är de enda som har befogenhet att ge upp den.
Slutligen, ?Världskommersialismorganisationens? ministerkonferens kommer att hållas i Cancún under ert ordförandeskap - för övrigt en beteckning som tycks mer berättigad än Världshandelsorganisationen. Jag önskar också att detta möte inte blir ett tillfälle för det gamla Europa - som vi när allt kommer omkring är ganska fästa vid - att offra våra kulturer och livsstilar och vår gemenskap på den ohämmade frihandelns altare. Vårt jordbruk har redan omformats mer eller mindre enligt Världshandelsorganisationens regler. Jag fruktar att våra kulturer, identiteter och vårt särdrag - som trots allt är världscivilisationernas livmoder - kommer att gå samma öde till mötes.
Herr talman, herr premiärminister! Jag skulle i dag först och främst vilja be om ursäkt för de många förolämpningar som de belgiska ministrarna och partiordförandena har riktat mot den italienska regeringen och dess premiärminister. Jag tänker då först och främst på Louis Michel, utrikesministern, och Elio di Rupo, ordföranden för det vallonska Parti Socialiste. Italienarna bör veta att en stor majoritet av flamländarna enbart skäms på dessa herrars vägnar, som vill spela moralens universella riddare medan de hellre borde hålla rent framför egen dörr.
Likafullt finns det några punkter där vi inte är överens med den italienska regeringens politik. Jag tänker då på er ståndpunkt i fråga om Turkiets anslutning till Europeiska unionen. Ändå hoppas mitt parti, Vlaams Blok, att man under det italienska ordförandeskapet skall arbeta för en sträng invandringspolitik och för en kraftfull politik mot den alltmer ökande illegala invandringen och alla problem med kriminalitet och social korruption som är förbundna med denna.
Europa förtjänar handlingskraftiga politiker som vägrar att gå på knäna för den politiska korrekthetens terror. Om det italienska ordförandeskapet lyckas sammanställa en konkret europeisk politik på dessa områden kan ni räkna med vårt stöd.
Herr talman, herr rådsordförande! Jag vill börja med att ge er våra oförbehållsamma lyckönskningar för ett framgångsrikt ordförandeskap. På sista tiden har debatten om Europeiska unionens struktur, förmåga och institutioner kommit att dominera nära nog varje europeisk diskussion. Det kommer därför som en frisk fläkt att se att ni har satt strävan att uppnå Lissabonstrategin i förgrunden av era politiska mål.
Vi måste ta itu med de utmaningar som ekonomisk förändring och reformer medför. Vid en tidpunkt då Europa står inför deflation och stagnation är det uppmuntrande att se att ni erkänner behovet av att återuppliva den betydande avregleringsprocessen inom de europeiska ekonomierna. När det gäller Lissabonstrategin behöver vi konkreta åtgärder hellre än tom retorik.
De miljontals arbetslösa över hela Europa vill hellre ha varaktiga arbeten än erfara vår uppenbara fixering vid institutionell utformning och arkitektur. Arbetstillfällen och välstånd kommer att ha mer direkta och verkliga återverkningar på de människors liv som vi är här för att företräda än förbättrade EU-institutioner.
För att sedan gå vidare till regeringskonferensen och det framtida nya konstitutionella fördraget uppmanar jag er och era kolleger stadsöverhuvuden att återgå till de målsättningar som fastställdes i Laeken. Ni var en av de europeiska ledare som anmodade konventet att föra EU närmare medborgarna. En del av oss ifrågasätter allvarligt om resultatet verkligen innebär det. De europeiska regeringarna bör klart och tydligt ha detta uttalande från Laeken i åtanke när de inleder förhandlingarna inom ramen för regeringskonferensen.
Vår politiska elit har alltid ponerat att det enda sättet för Europa att lyckas är genom regelbunden institutionell förändring. Men vårt utvidgade Europa med 25 stater bör bli en plats där man upprätthåller och försvarar en vederbörlig respekt för nationalstaternas mångfald. Att införa krav på likformighet kan inte leda till någonting annat än att EU:s verkliga intressen för enighet skadas.
Jag berömmer också det uttalande ni gjorde i fråga om era prioriterade målsättningar, där ni sade att er önskan att avsluta regeringskonferensens arbete dikteras av respekten för demokratins och öppenhetens värden. Vi litar på att ni kommer att hålla fast vid detta under de mellanstatliga förhandlingar som ligger framför oss.
Jag skulle också vilja förtydliga en fråga som jag tog upp med talman Cox i parlamentet i går. Anslutningsländerna kommer att påverkas av slutsatserna från regeringskonferensen på samma sätt som de nuvarande 15 EU-staterna. Jag har noterat att de kommer att delta i regeringskonferensen på samma villkor som de nuvarande medlemsstaterna. Talman Cox upprepade det uttalandet för mig efter mitt anförande i går. Men vad innebär det egentligen i praktiken? Säkerligen bör det innebära att anslutningsländerna har en fullständig och likvärdig rättighet att i rådet rösta om regeringskonferensens slutsatser? Kanske ni skulle kunna bekräfta huruvida det också är er uppfattning.
Jag välkomnar även ert tydliga löfte att återuppliva och stärka de transatlantiska förbindelserna. Den senaste tidens händelser har skadat de starka band som finns mellan Europa och Förenta staterna. I en tidning i går sade ni att väststaterna måste enas. Det bör inte finnas någon konkurrens mellan oss och Förenta staterna. Mot bakgrund av den senaste tidens ökade spänningar mellan Förenta staterna och vissa länder väntar vi oss att ni för fram denna fråga som en fråga av hög prioritet. Vi måste se till att man inom Europeiska unionens försvarsområde inte ägnar sig åt målsättningar som leder till antagonism mot Natoalliansens institutioner.
(Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att vända mig till Poettering. Kollegan Poettering lovordade i närmast lyriska ordalag de kompetenta krafter på rådsbänken som rest hit från Italien: Berlusconi, Fini, Frattini, Buttiglione; jag var rädd att han även skulle nämna Maldini, Del Piero, Garibaldi och Cavour, men han glömde en, nämligen Bossi. Även han är medlem av regeringen, och minsta kommentar från den mannen är värre än alla beslut som parlamentet har fattat mot Österrike och FPÖ:s medlemskap i den österrikiska regeringen. Vi borde tala om honom också!
(Applåder)
Jag inser att ni, herr rådsordförande, inte är ansvarig för intelligenskvoten hos era ministrar, men ni är ansvarig för vad de säger. De uttalanden från Bossi, er minister för invandringspolitiken, som ni nämnde i ert tal, är inte på något sätt förenliga med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ni som rådsordförande har i uppgift att försvara dessa värden. Försvara då dessa värden inför er egen minister!
Jag vill ta fasta på ett begrepp som kollegan Di Pietro använde här. Intressekonfliktens virus, sade han, får inte lyftas upp på europeisk nivå. Nej, det har han rätt i, och nu har sedan några dagar tillbaka den besvärliga situationen uppstått här i parlamentet att man hela tiden får höra ?var försiktiga nu och kritisera inte Berlusconi för det han gör i Italien, för det hör inte hemma i Europaparlamentet? när vi talar om det italienska ordförandeskapet. Varför inte? Är inte Italien medlem i Europeiska unionen?
(Applåder)
Naturligtvis hör det hemma här, och jag skall förklara varför: Det ni gör som Italiens premiärminister är kollegerna i det italienska parlamentet valda för att diskutera med er, men det ni gör som rådets ordförande, det är vi ansvariga för här. Därför vill jag påpeka att ni talade om ett område för säkerhet, frihet och rättvisa, om Tammerforsprocessen. Då använde ni begreppet Europol, men tre begrepp använde ni inte, och det vill jag påminna er om och be er kommentera dessa tre punkter. Vad tänker ni göra för att påskynda inrättandet av den europeiska åklagarmyndigheten?
(Applåder)
Vad tänker ni göra för att påskynda ikraftträdandet av den europeiska arresteringsordern? Vad tänker ni göra för det ömsesidiga erkännandet av handlingar i gränsöverskridande straffprocesser? Där finns det för övrigt ett visst reformbehov i ert eget land, vad handlingarnas äkthet beträffar. Om ni införde en reform i ert eget land skulle nämligen den europeiska arresteringsordern kunna träda i kraft snabbare.
Jag är ändå glad att ni är på plats här i dag så att jag kan debattera med er. Det har vi inte minst Nicole Fontaine att tacka för, för om inte Nicole Fontaine hade lyckats förhala immunitetsförfarandet så länge mot Berlusconi och Dell'Utri - er högra hand, som för en gångs skull är närvarande här - skulle ni inte längre ha den immunitet som krävs. Även det är en sanning som måste få sägas här i dag!
Herr rådsordförande! Som italiensk europarlamentariker för ELDR-gruppen och för Martellis liberalsocialister, kan jag inte annat än hoppas att detta ordförandeskap skall bli en framgång för Europa och för Italien. Lösningen på de svåra problem som vi står inför - från de stora infrastrukturerna till pensionerna, till den illegala invandringen - kräver inga suggestiva TV-bilder utan ett intelligent, kreativt politiskt förhandlingsarbete för att uppfylla de löften som avgetts inför detta parlament. Profilen för era insatser bör därför vara mycket tydlig och centrerad kring de stora internationella valen, i första hand den nya konstitutionen för de tjugofem medlemsstaterna, där alla förbättringar är välkomna, men där det absolut inte är tillåtet att ta några steg tillbaka.
Rekonstruktionen av ett verkligt partnerskap med Förenta staterna går via direkta förbindelser med Europeiska unionen genom att Europa gradvis tar över ansvaret och ledarskapet för Nato, med en balanserad uppfattning om förbindelserna, vare sig fientlig eller underdånig. Därför, herr rådsordförande, anser vi att man absolut måste uppmuntra Förenade kungarikets medlemskap i valutaunionen för att förstärka Europa på det internationella planet.
Den andra svåra probersten som väntar er är lösningen av Mellanösternproblemet. Vi får aldrig glömma att vägkartan kräver stor opartiskhet, varför det europeiska ingripandet inte får riktas enbart till den ena parten. Detta är viktiga frågor, herr rådsordförande, varför jag önskar er lycka till, även som företrädare för vårt land.
Herr rådsordförande! Om det är något som oroar mig i den europeiska situationen - och även i dag har vi fått se ett par exempel på detta - så är det en politik som alltför ofta hänvisar till sig själv. Jag är med andra ord övertygad om - och fakta bekräftar detta - att ert löfte att dag för dag uppfylla de europeiska medborgarnas förväntningar kommer att bli utmärkande för ert ordförandeskap. Normalt sett försöker vi i våra inlägg att ge bidrag till olika betänkanden. Här, herr rådsordförande, finns det en stor svårighet, för de frågor som behandlats har omfattat alla våra förväntningar. Det finns bara en punkt som jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet på: under det italienska ordförandeskapet kommer vi att behandla de nya reglerna för sammanhållningspolitiken. Därför anser jag att det italienska ordförandeskapet borde uppmana Europeiska unionen att ta sitt ansvar på en serie väl definierade områden: förstärkningen av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, en minskning av skillnaderna i utvecklingsnivå mellan olika regioner, något som fortfarande förekommer i unionen och som blir än mer framträdande genom utvidgningen, en konkretisering av idéerna om geografisk solidaritet, och i det sammanhanget tänker vi på de mest avlägsna regionerna. Detta skall dessutom vila på tre principer: att en sammanhållningspolitik utan resurser är svår att genomföra, att de sektoriella program som unionen håller på att utarbeta - man kan bara tänka på konsekvenserna av en reformering av jordbrukspolitiken - borde bidra till den stora idén om europeisk sammanhållning och att den nya idén om europeisk sammanhållning även borde inrymma flexibilitetsbegreppet.
En sista punkt, som redan berörts av min kollega Tajani: politiken på alla dessa områden kommer att konkretiseras under regeringskonferensen som skall godkänna konventets arbete. En hänvisning till Europas grundläggande värderingar, en uttrycklig hänvisning till våra kristna värderingar, anser jag skulle innebära ett bidrag till vår historia.
Herr talman! Jag har varit ledamot av detta parlament i 14 år. Under den tiden har jag var sjätte månad mottagit högar av dokument från det tillträdande ordförandeskapet, där man informerat om dess prioriterade frågor - men inte den här gången. Jag har inte fått någonting. I går gick jag in på ordförandeskapets webbplats - det var ordförandeskapets första dag - för att se vilka dess prioriterade frågor var, och där fanns ett meddelande som talade om att det inte fanns någon information tillgänglig förrän kl. 16.30. Så jag tänkte ?åhå, tystlåtenheten beror på att man kommer att göra något slags stort tillkännagivande?. Jag väntade med återhållen andedräkt. Men vad vi fick var de gängse hjärtliga formuleringarna.
Detta får mig att tro att den verkliga orsaken till denna försening och bristen på information helt enkelt är att ordförandeskapet inte är redo. Det är det som oroar mig. När Europa står inför några av dess största utmaningar, såsom hur man skall förbereda sig inför nästa års utvidgning, har vi ett ordförandeskap som förefaller ha varit så distraherat av inrikesfrågor att det inte riktigt har föreberett sig för sitt ordförandeskap. Jag undrar om det här är det ordförandeskap som varit sämst förberett under min tid i parlamentet.
Jag är också bekymrad över bristen på konsekvens. Jag kommer inte att upprepa vad Swoboda sade, även om jag instämmer i det. I dag har vi emellertid fått lyssna till ordförandeskapets entusiasm över att utveckla det europeiska försvaret. Jag noterar att detta är just den regering som förkastade flygplan av typen A-400 M, som när allt kommer omkring utgör huvuddelen av Europas försvarskapacitet. Det får mig att undra exakt hur många av dessa hjärtliga formuleringar som kommer att realiseras.
Jag är också bekymrad över motsägelsefulla uttalanden inom regeringen angående migrationen. Vi har haft några starkt känsloladdade anföranden i fråga om detta. Uppriktigt talat kan vi inte driva den viktiga frågan om asyl och invandring med hjälp av en stereotyp retorik som endast upprör och underblåser farhågorna hos vår befolkning. Vi måste visa politiskt ledarskap och en balanserad hållning, både när det gäller att undersöka integreringen av invandrare - något som Europaparlamentet kommer att dryfta för första gången under detta ordförandeskap - såväl som förvaltningen av invandringen på grundval av våra ekonomiska behov och även behoven hos invandrarna själva. Jag hoppas att ordförandeskapet kommer att visa just det politiska ledarskapet i denna fråga.
Herr talman! I Italien hävdar ni ofta att ni utsätts för politisk förföljelse av era kritiker. Det kommer inte att ske här. Däremot kommer ert arbete att granskas noga. Här finns nämligen ingen immunitet mot politiska missgrepp och övertramp. I höst skall EU enas om en asyl- och migrationspolitik som bygger på humanism och medmänsklighet. Om detta, herr Berlusconi, sade ni inte så mycket i ert anförande. För att lyckas krävs ett tydligt ledarskap som kan agera med legitimitet och auktoritet. Jag måste tyvärr ställa mig frågan om den italienska regeringen verkligen är kapabel att axla det ansvaret idag. En av era egna ministrar, som nämnts här tidigare, kräver att polisen skall skjuta skarpt mot flyktingar som söker friheten i ert land, herr Berlusconi. Detta måste ni idag ta tydligt avstånd ifrån.
Er egen ägarroll i italiensk media har lett till att regeringen styr innehållet i såväl privat press som offentlig TV. Detta är en mycket oroande utveckling som berör hela EU och som inte skulle ha accepterats om det skett i något av EU:s nya medlemsländer. Den dystra frågan man måste ställa sig i dag är om Italien är ett land som uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna. Må ni, herr Berlusconi, bevisa att vi kritiker och skeptiker har fel. Jag önskar er ändå slutligen lycka till under det kommande halvåret.
Herr talman! Tillåt mig säga er, herr rådsordförande, att vi har förtroende för Italiens ordförandeskap. Vi vet att ni har förmåga att förena politisk viljekraft och försoningsanda för att få den europeiska integrationen att gå framåt.
Internationellt sett är de transatlantiska förbindelserna givetvis grundläggande. Europeiska unionen måste ha mer regelbundna kontakter med Förenta staterna, vilket EU nyligen visade i Washington. De frågor som är föremål för konflikter mellan de båda sidorna av Atlanten - som miljöskydd - bör hanteras mer pragmatiskt.
Vi delar det italienska ordförandeskapets uppfattning att det krävs en kort regeringskonferens, som om möjligt godtar Europeiska konventets förslag till konstitution och som framför allt inte öppnar Pandoras ask genom att ta upp nationella krav. Vi är på väg att anta en gemensam konstitution som utarbetats i full öppenhet. Låt oss gripa tag i detta unika tillfälle och samlas kring det nya konstitutionella Romfördraget.
Samtidigt som unionen utvidgas måste medborgarna känna sig säkra inom gränserna för en union som är uppmärksam på externa hot som illegal invandring, organiserad brottslighet och terrorism. Det är nu vår sak att visa beslutsamhet för att förverkliga de önskemål som framfördes vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki.
På det ekonomiska planet är det italienska ordförandeskapets förslag en nödvändighet, dvs. att ge nya impulser till det transeuropeiska nätet för väg-, järnvägs- och sjötransporter. Som Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin påpekade kallas den pakt som förenar européerna ?stabilitets- och tillväxtpakten?. Vi är således positiva till att Europeiska unionen tar initiativ för paktens andra del.
Som företrädare för de utomeuropeiska regionerna vill jag betona hur viktigt det är att göra allt för att bryta isoleringen för de regioner som ligger långt från Europas centrum, med tanke på den sociala sammanhållningen i unionen. EU:s solidaritet kräver en sådan insats.
Vi kan bara uppmuntra det nya ordförandeskapet - inför Europa-Medelhavskonferensen i Neapel den 2-3 december i år - att utveckla sina förbindelser, framför allt på områdena handel, jordbruk, infrastrukturer och migration, så att Barcelonaprocessen inte bromsas upp.
Slutligen vill vi varmt uppmuntra alla europeiska och nationella politiska åtgärder som är avsedda att främja den språkliga mångfalden. Ett Europa som berikas av 20 språk och lika många kulturer får inte reduceras till ett Europa med ett enda språk. Men detta kräver att alla anstränger sig, och vi förväntar oss att det nya ordförandeskapet tar konkreta initiativ i frågan.
Herr talman, herr rådsordförande! Jag skall anförtro er en hemlighet: jag föredrar er varsamma presentation framför den franske premiärministerns prestation i går här i Strasbourg, då han kom för att agera fosterlandets söndrare. Men - och jag kan tänka mig att ni har insett detta under debattens gång - vi kommer att se bortom alla ord och döma er efter era handlingar. Ni vet att parlamentet har höga ambitioner för er uppgift: en lyckad regeringskonferens. Detta är parlamentets ambition, och det är ambitionen i min grupp, som verkar för en europeisk demokrati som fungerar på alla nivåer - på EU-nivå och i den enskilda medlemsstaten, med respekt för stadgan om de grundläggande rättigheterna som vi just har införlivat med förslaget till konstitution.
Jag har just upptäckt ert program, mycket sent, på engelska - jag läser tyvärr inte italienska - och där ser jag att man återigen talar om Jacques Delors vitbok. Det gläder mig, eftersom jag tror att Jacques Delors hade rätt. Det enda är att det har stupat på samma problem ända sedan Jacques Delors föreslog detta stora projekt med gränsöverskridande nät och europeiska infrastrukturer, nämligen finansieringen. Ni tar upp idén om en finansiering genom EIB, men EIB är ändå bara en bank. Ni kommer inte att finna någon annan lösning än ett europeiskt lån. Är ni beredd, herr rådsordförande, att slåss för ett europeiskt lån för att finansiera dessa omfattande arbeten? I annat fall är det bara ord och ännu flera ord. När allt kommer omkring, är denna stimulansplan en plan för att stimulera den europeiska tillväxten eller bara en plan som lindrar svårigheterna i den italienska ekonomin så att Italien kan respektera stabilitetspakten?
Herr talman! Bland de olika punkterna på det italienska ordförandeskapets dagordning har detta parlament naturligtvis ägnat särskild uppmärksamhet åt regeringskonferensen som skall anta konventets förslag. Konstitutionen blir en historisk vändpunkt, något som påminner oss om Romfördraget 1957. Detta parlament förväntar sig framsteg när det gäller frågan om majoritetsomröstning och en gemensam utrikespolitik, som vi anser vara det enda alternativet till den amerikanska unilateralismen och en seriösare grund för en överenskommelse mellan Europa och Förenta staterna. Jag hoppas också på en diskussion om det faktum att de humanistiska värderingar, som på ett mycket tydligt vis överförts till konstitutionen och som utgör ett försvar för det europeiska medborgarskapet, har kristna rötter. Kristendomen utgör ingen begränsning för en konfessionslös politik.
Det italienska ordförandeskapet har möjligheten att införa de transeuropeiska näten i ett vidare sammanhang. Bland kommissionens prioriterade program är målet med de transeuropeiska näten att förstärka den europeiska territoriella sammanhållningen. Men vi måste avsätta större resurser - som ni påpekade, herr Berlusconi, och som ordförande Prodi underströk - till forskning och utveckling, eftersom den europeiska ekonomins konkurrenskraft framför allt är beroende av dessa investeringar.
Detta ordförandeskap måste slutligen konkretisera det förslag som utarbetades i Thessaloniki till en invandringspolitik som kan finna en konkret balans mellan legalitet och gästfrihet, dvs. som respekterar de värderingar som vi kan läsa i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Slutligen, för att aktivera Europas medelhavspolitik måste vi vara medvetna om att inget initiativ mot länderna kring södra Medelhavet kan bli framgångsrikt om det inte grundas på en kraftfull fredspolitik som garanterar Israels säkerhet, men även ett fosterland för palestinierna. Lycka till i arbetet!
Herr talman! Det italienska ordförandeskapet föreslår initiativ i den ekonomiska politiken som är både intressanta och förvirrande. Den italienska regeringen tycks använda sig av gelato caldo, ?den varma glassens strategi?, genom att säga allt och dess motsats. Stabilitetspakten bör på så sätt bli både starkare och mer flexibel. Och man talar om ?Pensionernas Maastricht?, en slogan som vid första anblicken inte säger någonting.
Ordförande Berlusconi har just uppmanat oss att fundera över den europeiska socialförsäkringens hållbarhet. Den socialistiska gruppen är inte omedveten om de problem som kontraktet mellan generationer nu skapar. Att den förväntade livslängden lyckligt nog har blivit längre i kombination med att arbetsperioderna har blivit kortare leder till att antalet yrkesverksamma minskar i förhållande till antalet pensionärer. Detta skapar givetvis finansieringsproblem i de offentliga system som fungerar utifrån fördelningsprincipen. Man kan dock konstatera att privata pensionsfonder som grundas på kapitalisering har liknande problem. I Förenta staterna, Förenade kungariket och andra länder ackumulerar pensionsfonderna förluster och har allvarliga likviditetsproblem. Överallt omvandlar företag sina pensionsfonder med fastställda pensionsbelopp till pensionsfonder med fastställda avgifter. Löntagarna vet med andra ord vad de måste betala men vet inte längre vad de har rätt till när de väl uppnått pensionsåldern. Döljer inte ?Pensionernas Maastricht? en vilja att minska det offentliga åtagandet för pensionerna? Ordförandeskapet måste snarast klargöra sina verkliga avsikter på det här området. Socialisterna kommer under inga omständigheter att acceptera ett pensionernas Waterloo.
Förslagen från minister Tremonti till förmån för transeuropeiska transporter överensstämmer med en politisk prioritering som min grupp har försvarat i flera år. Men eftersom begreppet inte är särskilt tydligt och finansieringen inte på något sätt garanterad är det svårt att se hur ett fullbordande av de framtida transeuropeiska näten kommer att påverka det europeiska konjunkturläget.
Som president Ciampi sade, och här skall jag avsluta, herr talman, finns det ingen stabilitet utan tillväxt och ingen tillväxt utan stabilitet. Tillväxt och stabilitet är de två motorer som gör att den europeiska ekonomin kan gå framåt.
Herr talman! Jag vill här formulera en önskan om framgång för det italienska ordförandeskapet, och jag hoppas att detta ordförandeskap, som inleds i ett mycket viktigt skede för Europas framtid, kommer att bli både harmoniskt och effektivt. Jag ansluter mig till vad många redan har uttryckt, nämligen viljan att anta ett nytt konstitutionellt fördrag under detta ordförandeskap. Italien är ett framstående europeiskt land med framstående européer, och jag är säker på att rådsordföranden, kommissionens ordförande och konventets vice ordförande är trogna detta arv och därför har för avsikt att enas kring det viktigaste för att ge Europa ett nytt ansikte.
Den nya konstitution som vi kommer att anta i en folkomröstning, hoppas jag, har enligt min mening en stor fördel: att den äntligen existerar. Men denna grundläggande text bör vara en utgångspunkt för ett nytt Europa och inte ett mål i sig. Jag tror dessutom att det kommande valet blir ett tillfälle för unionsmedborgarna att bekräfta önskan om att gå längre i den gemensamma EU-politiken, vare sig det handlar om att samordna den ekonomiska, finansiella, skattemässiga och den sociala politiken eller om att skapa ett försvarets och forskningens Europa eller om att utforma en gemensam utrikespolitik för att äntligen utöva inflytande i världen. Det kommer att bli nästa utmaning för dem som hyser kärlek till idén om ett Europa som för oss samman och som är större än oss själva.
Det italienska ordförandeskapet kommer också att ha det stora ansvaret för att sätta sin prägel på framsteg inom områdena utbildning och kultur. Ni måste föra kunskapens Europa framåt, och jag hoppas att vi så snart som möjligt kan anta Erasmus Mundus-programmet så att det kan inledas redan 2004.
Slutligen tar jag mig friheten att uppmärksamma er på mötet i Unescos generalförsamling i oktober 2003, där man kommer att behandla förslaget till en internationell konvention om kulturell mångfald. Att unionen har en tydlig och uttalad ståndpunkt om detta förslag är mer än önskvärt.
Sammanfattningsvis vill jag formulera en önskan om att det italienska ordförandeskapet visar samma inställning som Romfördragets undertecknare.
Herr tjänstgörande rådsordförande! Enligt vår tidtabell är det er uppgift att inneha ordförandeskapet under det mycket viktiga halvår då den europeiska arresteringsordern skall genomföras, vilket parlamentet och min medlemsstat, Spanien, har begärt. Jag ber er att göra det som krävs för att detta skall bli möjligt. Europeiska unionen måste finna sin egen väg i kampen mot terrorismen, framför allt eftersom vi under den senaste tiden har sett att militära lösningar har sina begränsningar.
Militära lösningar har också sina begränsningar när det gäller invandringsfrågan. Med militära medel löser vi inga problem, och jag talar inte om rättigheter, jag talar om effektivitet. Herr tjänstgörande rådsordförande! Inget är så lätt som att kritisera den nuvarande regeringens invandringspolitik. Ni, Italien, är ett tydligt exempel på det. Ni attackerade starkt den föregående regeringen när det gäller invandringsfrågan, och nu får ni kämpa med samma, eller värre, problem, och det behöver inte ens oppositionen tala om för er: de säger det i er egen regering.
Ni ber oss att inte ta upp de italienska diskussionerna här i parlamentet. Låt oss ingå en överenskommelse: jag ber er om exakt detsamma. Höj inte tonen genom att ta upp problem i de europeiska institutionerna som ni inte kan lösa på nationell nivå. Ta inte med er den italienska invandringsdebatten hit. Vi behöver inte den. Vi behöver inte en massa rubriker i tidningarna.
Däremot behöver vi fortsätta i linje med slutsatserna från Thessaloniki, med deras innehåll och i samma ton som de har skrivits i. Vi behöver inrätta en politik för inresa, gränskontroll, integration - ett ord som har försvunnit i ert program - och dialog med tredje länder, inte om olaglig invandring, utan om invandring och allt som har med de frågorna att göra. Och dialogen bör föras i en sansad och förnuftig ton, utan att blanda ihop olaglighet, säkerhet och legalitet, utan insinuationer som alltid leder till, inte för att det inte är politiskt korrekt, herr tjänstgörande rådsordförande, att vi misslyckas med att hantera invandringen och kämpa mot brottsligheten, och det kan vi inte tillåta oss.
(Applåder)
Herr rådsordförande! Ni nämnde ett stort Europa, och i och med anslutningen av de nya länderna upplever vi ett Europa som försonas med den egna historien, med den egna civilisationen. Men Europa kommer att bli stort enbart om det kan vara det även när det gäller att konkurrera på det ekonomiska området. Som ni sade, Europa kommer att få något att säga till om, om det lyckas fatta beslut. Om det i dag finns ett spöke som rör sig genom Europa, så är det risken att förlora konkurrenskraft på global nivå. Därför applåderar jag er hänvisning till Lissabonstrategin och även hänvisningen i ert program till konkurrenskraften som skall tjäna ett gemensamt välstånd. Efter Lissabon, herr rådsordförande, har vi slösat bort - jag säger slösat bort - tre år. Därför är det riktigt att försöka, som ni har gjort, att hitta nya utvecklingslinjer, nya instrument för att få fart på ekonomin. Det krävs fantasi, det krävs kapacitet att se längre än till det självklara, och därför är förslaget om en förstärkning av materiella och immateriella infrastrukturer - dvs. humankapital och forskning - genom att även mobilisera privata resurser, förutom de offentliga, den rätta vägen.
Det är också nödvändigt att föra upp frågan om ett hållbart pensionssystem på unionsnivå. Vi är många, i och utanför detta parlament, som är övertygade om att ert ordförandeskap kommer att bli av avgörande betydelse i denna så viktiga fas i konstruktionen av det enade Europa. Till dem som även i dag har tagit med sig giftet från en viss typ av medioker italiensk politik vill jag bara säga att i en demokrati är det medborgarnas röst som räknas, och inget annat. Kanske är begreppet demokrati för dem något alldeles för nytt för att de skall ha kunnat ta det till sig helt. Vi är stolta, som italienare och som européer, över att det är ni som skall leda Europa under dessa sex månader. Lycka till i arbetet, herr ordförande!
Herr talman, herr rådsordförande! Det italienska ordförandeskapets program är inte helt tillgängligt. I morse var jag tvungen att skriva ut det från nätet och läsa det på engelska. Som tur är förstår jag engelska, men tyvärr inte italienska. Det jag hittade på det miljöpolitiska området hade jag däremot inte behövt läsa på engelska, för det existerar i själva verket inte. Ni har med några vackra fraser framfört något som ni lika gärna kunde ha skrivit av ur en dagstidning. Ni hänvisade till Lissabonprocessen och då undrar jag herr rådsordförande: Är ni medveten om att Lissabonprocessen kräver införandet av varaktighet och miljöpolitiska åtgärder på alla politiska områden? Om ni har hört det, vill ni då vänligen tala om för mig hur ni har tänkt göra det? Var även snäll och bekräfta om det stämmer att det finns ett dokument från er regering som kallas Environment as an Opportunity, det vill säga ?miljöpolitik som en möjlighet?, där det fastslås att det italienska ordförandeskapet skall utnyttja detta halvår till att dämpa Europeiska unionens miljölagstiftning och släta ut den. Om det stämmer, herr Berlusconi, tar jag för givet att ni omedelbart makulerar det dokumentet och talar om att det är olagligt.
Jag vill också att ni berättar om ni skall utnyttja tiden under ert rådsordförandeskap till att säkerställa att Europeiska unionens nuvarande lagstiftning tillämpas i Italien, till exempel miljökonsekvensutredningar och liknande. Jag vill också veta, herr Berlusconi, om människor som inte följer lagstiftningen kommer att åtalas, för det är ett brott, och jag uppmanar även kommissionen att agera om den känner till något dylikt.
Sedan vill jag att ni berättar, herr Berlusconi, om ni under ert ordförandeskap även kommer att följa den miljölagstiftning som ni ansvarar för. Under ert ordförandeskap kommer särskilt miljöansvaret att stå högt upp på dagordningen. Jag är tacksam om ni ville tala om på vilket sätt ni kommer att driva den frågan.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka kammaren för att man låtit ordföranden för rådet presentera sitt viktiga meddelande i ostördhet. Jag är en stor italienvän och en vän av Alleanza nazionale och av Forza Italia här i parlamentet.
Berlusconi har klokt nog uttryckligen hänvisat till den bredare europeiska debatten. Jag håller med, och jag välkomnar förslaget att stärka banden till Ukraina och Moldavien i synnerhet. Jag skulle för första gången vilja be om en formell bekräftelse på att dessa länder har rätt att ansöka om ett eventuellt EU-medlemskap enligt artikel 49 i fördraget. Icke desto mindre är det beklagansvärt att Chisinau saknar en delegation för Europeiska kommissionen och att Italien, i motsats till Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland, inte har en ambassad i Moldavien trots banden till det rumänskspråkiga folket. Påtryckningar bör utövas för att slutligen finna en lösning på konflikten om Transnistrien, vilken stympar och fördärvar den moldaviska staten. Regimen har nyligen förvägrat en delegation med ledamöter från denna kammare att resa in på det ockuperade området. Påtryckningar mot Ryssland och Ukraina skulle kunna bidra till att lösa denna fråga.
Det är också viktigt att EU engagerar sig konstruktivt i Vitryssland, där vi trots våra olikheter uttryckligen bör engagera oss på områden av ömsesidigt intresse, såsom gränskontroller. Vi bör också ha för avsikt att stödja reformer och demokrati och motverka regeringens självvalda isolering.
Jag uppmanar rådet att för första gången bevilja Europeiska investeringsbanken (EIB) ett politiskt mandat att utvidga sin verksamhet till att omfatta Ukraina och Moldavien, i avvaktan på deras eventuella EU-kandidaturer. När allt kommer omkring är EIB redan aktivt i Ryssland, och i det avseendet välkomnar jag naturligtvis Berlusconis intresse och engagemang. Jag välkomnar förstärkandet av de transeuropeiska näten, och en positiv inledning skulle kunna vara ett snabbtåg mellan Bryssel och Strasbourg. Då skulle vår tillvaro som ledamöter av Europaparlamentet bli mycket mer uthärdlig.
Jag välkomnar också återupplivandet av Lissabonagendan. Utan den skulle vår kontinent dra det kortaste strået på de framväxande marknaderna i öst och inom Förenta staternas frihandelsområden.
Slutligen välkomnar jag Italiens ansträngningar att kraftfullt säkra Europas södra gränser mot illegal invandring. Hur kan emellertid detta vara förenligt med kommissionens meddelande om ett utvidgat Europa, där man kontroversiellt nog förefaller utlova en eventuell rörelsefrihet åt människor från de länder som ingår i Europa-Medelhavspartnerskapet?
Herr rådsordförande! Jag skulle, likt alla andra i denna kammare, vilja önska det italienska ordförandeskapet framgång under de kommande sex månaderna. Det är mycket arbete som skall uträttas, och jag hoppas att, trots de farhågor som många av oss känner med hänsyn till era maktbefogenheter i Italien, den Europeiska dagordningen kommer att avancera.
Den bedömning som denna kammare kommer att göra av ert arbete som rådsordförande kommer att grunda sig på hur väl ni lyckas föra den europeiska dagordningen framåt. Andra frågor kommer att tas upp av den italienska väljarkåren och förmodligen också av de italienska domstolarna då den rätta tiden är kommen. När det emellertid gäller vad vi bör göra nu, är regeringskonferensen den viktigaste fråga som ni bör ta itu med.
Det är viktigt att regeringskonferensen inte träder tillbaka in i skuggan. Konventet om Europas framtid har sammanträtt offentligt, debatterat offentligt och alla frågor har diskuterats igenom offentligt. Diplomater som inte utsetts genom röstning bör inte tillåtas isolera sig bakom slutna dörrar för att demolera det goda arbete som utförts av konventet.
Det är därför ett oerhört stort ansvar för ert ordförandeskap att se till att dokumentationen från regeringskonferensen tillgängliggörs för allmänheten, såväl som alla reaktioner på denna dokumentation. Det räcker inte att rätt och slätt presentera sporadiska, noggrant utarbetade rapporter för kammaren då och då under de kommande sex månaderna. Vi behöver få veta exakt vad som pågår. Allmänheten, de nationella parlamenten och Europaparlamentet behöver få veta hur debatten går i regeringskonferensen. Vi kan inte garantera att Europas väljarkår kommer att stödja resultaten från regeringskonferensen om inte människor till fullo är engagerade i den debatt som äger rum där.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Två gyllene regler framgick av Berlusconis inlägg: kontinuitet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och en vädjan om att bli bedömd på grundval av uppnådda resultat. Den förhandlingsväg som ordförande Berlusconi nämnde är vishetens och de konkreta handlingarnas väg, den väg som Europa har behov av att följa i allas intresse. Omständigheterna pressar på. Europa befinner sig vid en historisk vändpunkt och måste förse sig med en konstitution. Det utkast som presenterats har mottagits med en allmän välvilja som för tillfället har dämpat invändningarna från olika regeringar, invändningar som emellertid kommer att komma fram under regeringskonferensen. En förhandling är den enda vägen för att nå ett positivt resultat.
Inom utrikespolitiken finns det fyra mål, fredsprocessen i Mellanöstern, återställandet av de transatlantiska förbindelserna som skadades under Irakkrisen, nya operationer på Balkan som leds av europeiska styrkor under europeisk flagg och slutligen dialogen med länderna söder om Medelhavet, som är en av de starka punkterna i Europeiska kommissionens linje, den kommission som på ett så förtjänstfullt sätt leds av Romano Prodi. Även i de här fallen kommer de förhandlingar som ni nämnde, herr rådsordförande, att bli av avgörande betydelse. Er uppgift, när ni steg fram i denna kammare, var att skapa klarhet, inte bara när det gäller det italienska ordförandeskapets prioriteringar, utan även när det gäller den metod som ordförandeskapet har för avsikt att tillämpa, och det gjorde ni med stor tydlighet, med stringens och med en verklig känsla för demokrati, framför allt genom att ni meddelade ett större engagemang från Europaparlamentets sida.
Slutligen uppskattade vi löftet att främja en ekonomisk återhämtning i unionen och att utforma en gemensam jordbrukspolitik samt att ni underströk er vilja till samarbete när det gäller komplicerade frågor som invandringen och säkerhetspolitiken.
Låt mig avsluta med att uttrycka min stolthet som italiensk parlamentariker - en känsla som alla andra europeiska kolleger skulle känna i mitt ställe - över att delta i denna viktiga fas av Europeiska unionens utveckling, en union som i dag leds av två italienska företrädare, Silvio Berlusconi och Romano Prodi. Vi är övertygade om att de inte kommer att göra oss besvikna och att de kommer att leva upp till kraven från den italienska historien och skapandet av gemenskapen. Herr Berlusconi! Ert ordförandeskap kommer att bli en framgång, trots alla de italienska och europeiska olyckskorpar som kraxat i dag, och ni kommer att ha fullt stöd från PPE-DE-gruppen i detta parlament. Lycka till med arbetet, ett arbete som kommer att bli en framgång för såväl er som för Europa!
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Det italienska ordförandeskapet för Europeiska unionen inleds inom ramen för en rad komplexa och svåra alternativ på det ekonomiska planet. För att det skall nå framgång är det absolut nödvändigt att Italien helt har kommit förbi den period av europaskepsis som nyligen fick den italienska regeringen att uttrycka förbehåll mot den gemensamma valutan.
Vi erkänner dock att målet som det italienska ordförandeskapet valt som prioritering är positivt, nämligen att stimulera den europeiska ekonomin som för närvarande är stagnerad och tycks vara alltför beroende av att den amerikanska ekonomin återhämtar sig. Därför är det viktigt att få god kännedom om det nya ordförandeskapets konkreta förslag, dels när det gäller att sätta i gång ett brett forsknings- och infrastrukturprogram med stöd av Europeiska investeringsbanken, dels när det gäller att återuppta debatten om flexibilisering av stabilitets- och tillväxtpakten, som tvingar de europeiska ekonomierna till en hård budgetsvångrem även när tillväxtnivåerna, som för närvarande, är negativa eller mycket nära noll.
Detta ordförandeskap, oberoende av vem som för tillfället leder det, kan bara bli en fullständig framgång om alla har viljan att nå framgångar med den europeiska integrationen. Jag önskar att ordföranden lycka till.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, fru vice kommissionsordförande! Det italienska ordförandeskapets verksamhetsprogram för transportsektorn har tyvärr hittills visat två stora luckor, för det första genomförandet och avslutandet av förlikningsförfarandet om det andra järnvägspaketet och för det andra förlikningsförfarandet om hamndirektivet.
Som föredragande i Europaparlamentet uppmanar jag det italienska ordförandeskapet att prioritera dessa båda lagstiftningsprojekt, då det även borde ligga i Italiens nationella intresse att främja järnvägstransporter och hamnar. Just den här italienska regeringen borde ha ett stort intresse av ett fortsatt successivt öppnande av järnvägsnäten så att mer gods och fler personer kan överföras från vägarna till spåret genom att järnvägssektorn återupplivas. Som Europaparlamentets föredragande erbjuder jag rådsordförandeskapet att redan inom ramen för parlamentets andra behandling genomföra ett tidigarelagt förlikningsförfarande så att vi kan anta det andra järnvägspaketet innan det italienska ordförandeskapet upphör.
Men även en effektivitetsökning i hamnarna genom större konkurrens och öppenhet borde ligga i hela unionens och särskilt Italiens intresse med dess långa kuster och viktiga roll i Medelhavet. Därför hoppas jag att det italienska ordförandeskapet på allvar kommer att godkänna och prioritera detta förlikningsförfarande.
Herr rådsordförande! Tillåt mig att även uppmana er som tidigare kollega i vår grupp, att tillsammans med oss snabbt och effektivt föra fram dessa båda viktiga transportprojekt, nämligen öppnandet av järnvägen, öppnandet av hamnarna för större konkurrens och större effektivitet. Tack så mycket!
(Applåder)
Herr talman! Eftersom det faller på min lott att ta till orda i slutet av denna diskussion vill jag i första hand uttrycka min tillfredsställelse som italienare för det erkännande, som kommit från många olika håll, av den historiska roll som Italien spelat i den europeiska integrationsprocessen. Det är en roll, vill jag tillägga, som hela tiden varit inriktad på att framför allt lyfta fram värdet av de överstatliga institutioner som kallas Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Jag är övertygad om att ni, herr Berlusconi, som italienare delar denna känsla av tillfredsställelse och att ni förstår att de invändningar, den oro, den uppmuntran som framförs återspeglar de förväntningar på en av de stora grundar- och enarnationerna i vårt gemensamma Europa som alla har när det gäller ordförandeskapet.
Låt mig så framföra min oro och mina förväntningar i egenskap av ordförande för utskottet för konstitutionella frågor. Konventet om Europas framtid innebar en innovation av extraordinär betydelse. Det förslag till konstitution som konventet antog kommer i enlighet med fördragets bestämmelser att underställas ett slutligt beslut från stats- och regeringscheferna, men det skulle vara vansinne att ifrågasätta de viktigaste nyheterna efter sexton månaders intensivt arbete, ett arbete som företrädare för såväl regeringar som parlament, de nationella och det europeiska, har deltagit i. Ni, herr Berlusconi, talade om skilda uppfattningar, och därmed om en nödvändig förhandling, men omfattande förlikningsinsatser har redan gjorts i konventet och framför allt i dess presidium. Det italienska ordförandeskapets förhandlingsinsatser i samband med att regeringskonferensen genomförs måste sikta in sig på en ytterligare förbättring av konstitutionen, ett klart ställningstagande när det gäller de viktiga val som återstår, och som kommissionen angav i dag och även i går förmiddag i denna kammare. Parlamentet stöder helt det som sagts av kommissionen.
Inom kort kommer vi i denna kammare att rösta om en resolution som lagts fram av PPE-DE-, PSE- och ELDR-grupperna, och som kräver en modig utformning av avsnitten III och IV i konstitutionen och framför allt en ytterligare utvidgning av möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Vi i parlamentet kommer att ge vårt bidrag till regeringskonferensen på det sätt som angetts av utskottet för konstitutionella frågor och som ni har lovat att lägga fram i rådet. Även jag uppskattade naturligtvis ert ställningstagande, som jag hoppas skall utsträckas till att även omfatta de andra frågor som nämndes av Barón Crespo. Jag hoppas, herr Berlusconi, att ni kommer att se fram emot dialogen med vårt parlament med tillförsikt och ett öppet sinne.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag instämmer helt i det italienska ordförandeskapets program, och jag tror att med den nödvändiga försiktigheten, med den ödmjukhet som utmärker det italienska folket, och med den nästan unika förmågan att ställa inspiration och intelligens i flertalets tjänst kommer vi att kunna nå det nya Europas hamn. Politikens ädla syfte måste vara en upplyst förvaltning av individernas behov, i ett samhälle i ständig och allt snabbare utveckling. För att klara detta krävs stor politisk känslighet som kan styra de tekniska strukturerna och som kan motverka teknokratin. Ett samhälle som leds på det viset är till för den övervägande majoriteten av vanliga människor, goda, enkla, män, kvinnor, ungdomar, gamla, barn, människor med olika förutsättningar som arbetar, som lever anonymt men som drivs av goda och enkla känslor av solidaritet och kärlek. Detta är det viktiga Europa som vi måste vända oss till, och vi måste utforma de ekonomiska strukturerna så att de tjänar dessa vanliga människors tillväxt, människor som inte borde leva i den osäkerhet och det provisorium som den globaliserade ekonomin vill tvinga dem till.
Det euroatlantiska partnerskapet med samtliga länder i Syd- och Nordamerika är inte bara ett behov, ett ekonomiskt och politiskt val. Det är också ett kulturellt faktum som motiveras av våra gemensamma rötter och med delade gemensamma värderingar. Det partnerskapet skall förstärkas, det måste växa, bland annat genom en omstöpning av Nato, som skall bli en internationell polisorganisation som står till ett reformerat FN:s tjänst och äntligen lämnar tänkandet från Jalta bakom sig.
En sista synpunkt gäller fattigdomen i världen. Det finns för många fattiga som måste få hjälp. När vi diskuterar unionens budgetplan måste vi därför ställa upp målet att bidraget bör utvecklas mot 2 procent av BNP, med beslutsamhet och mod, för det är inte tillräckligt för de internationella hjälporganisationerna att öppna marknaderna och reformera institutionerna.
Herr rådsordförande! Jag hoppas att vårt italienska ordförandeskap skall visa prov på stor förmåga att lyssna, för det är bara på det viset som vi kommer att kunna fira grundandet av ett nytt Europa, även med stöd från den kommission som leds av Romano Prodi, en övertygad anhängare av gemenskapsmetoden och detta Europa som vi vill se.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Flera kolleger har redan understrukit den ovanliga mängden viktiga frågor och knutpunkter i den europeiska politiken som skall behandlas under ert ordförandeskap, från det konstituerande fördraget till vägkartan för Mellanöstern, från utvidgningens inledningsfas till lanseringen av strategin från Lissabon. Jag tänker sannerligen erkänna den historiska betydelsen av dessa frågor, men jag skulle även vilja rikta er uppmärksamhet, herr rådsordförande, på de europeiska institutionernas vardagsarbete. Vi måste se till att föra många viktiga ärenden vidare, steg för steg, och jag tänker framför allt på - detta har kollegan Jarzembowski redan nämnt - sektorn rörlighet och transporter. På detta område är omständigheterna gynnsamma. Van Mierts förslag, som äntligen ger oss nya framtidsutsikter med nya förslag som ligger i nivå med de utmaningar vi ställs inför som kontinent, det intelligenta förslaget från er regering när det gäller finansieringen av dessa förslag, kommissionens förslag om att öka den europeiska finansieringen till 20 procent. Detta är sannerligen viktiga framtidsutsikter, men cirkeln måste slutas, herr rådsordförande.
Rådet har slappnat av en smula när det gäller frågan om en avreglering av hamntjänsterna, när det gäller järnvägspaketet, när det gäller det mångåriga och svårlösta problemet med alppassen. Detta parlament kommer i morgon för femtielfte gången att rösta om en begäran om att avsluta systemet med miljöpoäng, och jag hoppas att rådet denna gång äntligen kommer att följa vår linje. Sedan har vi flygsektorn och sjösäkerheten. Bara ett exempel, herr rådsordförande, för att rikta er uppmärksamhet på det engagemang som, det är jag övertygad om, ert ordförandeskap kommer att kunna ge prov på inom dessa områden, just därför att varje gång som vi lyckas göra framsteg i dessa frågor, ger vi våra medborgare ett påtagligt bevis på att Europa erbjuder större möjligheter, mer välstånd och rikedom för alla.
Herr rådsordförande! De vulgära och tendentiösa attackerna från vissa delar av den utländska pressen - och även den italienska, måste jag tillägga - som vi har hört ekon av i denna kammare i inläggen från vissa kolleger och sedan i denna patetiska demonstration, har gett en onödigt polemisk karaktär åt inledningen på detta italienska ordförandeskap. Men paradoxalt nog tror jag att allt detta bådar gott, herr Berlusconi: låt oss inte glömma att denna typ av illvilja även var vanligt förekommande 2001 och att den då enbart bidrog till er förkrossande seger i det valet. Jag hoppas att framgången för det italienska ordförandeskapet, efter detta inledande kackel, inte kommer att bedömas utifrån medborgaren Berlusconis privata affärer eller er intressekonflikt - som ni försöker lösa och som jag hoppas ni löser skyndsamt - utan av er kapacitet att tillföra det europeiska bygget det ledarskap och det förhöjda tempo som Europa har så stort behov av. Er programförklaring i dag var ett utmärkt första steg i den riktningen.
Som ledamot av parlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik är jag övertygad om att vissa frågor inom denna sektor, den sektor som rör mig, kan få sin lösning, till exempel när det gäller att sy ihop förbindelserna med Förenta staterna. På andra områden kommer det också att göras framsteg, till exempel Mellanöstern, där Italien redan har visat prov på stor diplomatisk färdighet, eller när det gäller upptagandet av de nya medlemsstaterna, som med all rätt ser Berlusconi som en försvarare av deras intressen och deras principer, en politisk ledare som till skillnad från vissa andra har förstått att det inte finns någon skillnad mellan ett europeiskt engagemang och solidaritet över Atlanten.
Men er uppgift, herr Berlusconi, är svår, för ni kommer inte att beviljas några rabatter. Varje beslut, varje gest kommer att utvärderas och granskas på nära håll. Inget misstag kommer att förlåtas er. Men det är inte första gången ni utsätts för denna form av granskning. Lycka till, herr Berlusconi!
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den konstitutionella reformen och de ekonomiska reformerna utgör i dagens Europa inget annat än två sidor av samma mynt. Konkurrenskraft, social sammanhållning, solidaritet mellan generationerna, utnyttjande av humankapitalet, solidaritet mot länderna i söder är inte bara ett antal mål som ligger inom räckhåll, utan de utgör också de grundläggande värderingarna bakom våra folks bästa ögonblick i historien. I dag står vi inför en stor möjlighet: att sammanföra konstitutionsprocessen med viljan, med nödvändigheten av att genomföra reformer - reformer som en daglig och progressiv tillämpning av den öppna verkstad som vår formella konstitution är, och kommer att vara. Alla förutsättningar finns, såväl i ljuset som bland skuggorna, förutsättningar som kan omformas till möjligheter: en integrerad inre marknad, vilket ordförande Prodi påminde om, den största och rikaste i världen; låga räntor, men även - en negativ punkt som skulle kunna förvandlas till en möjlighet - fortfarande hög arbetslöshet; arbetsmarknader som fortfarande är för stelbenta; otillräckliga infrastrukturer. Den handlingsplan som ni föreslog, herr rådsordförande, för att utveckla de stora transeuropeiska infrastrukturnäten via offentliga och privata investeringar går i den riktningen. Som bekant skapar investeringar i infrastruktur genom den keynesianska multiplikationseffekten ökade intäkter, ökad konkurrenskraft och större ekonomisk och social sammanhållning i nord, syd, öst och väst.
Samma sak kan sägas när det gäller målet att göra våra välfärdssystem hållbara genom reformer, inte för att ta, utan för att ge ännu mer garantier och trygghet, på ett rättvist sätt, även till våra barn. Men investeringarna i infrastruktur och reformeringen av välfärdssystemen kräver en arbetsmarknad som är effektiv, flexibel, väl strukturerad och styrd av goda och rättvisare regler.
Herr rådsordförande! I Italien vann ni valet på ett moderniseringsprogram, liknande det program ni presenterade i dag. Jag betvivlar inte att ni kommer att förverkliga båda. Lycka till i arbetet!
Herr talman, mina damer och herrar! Mitt inlägg är det sista, och därför också i viss mån det mest förvirrade. Skärpan i de inlägg som gjordes före mig har bidragit till min förvirring. Jag vet inte längre om rådsordföranden kommer att leda regeringskonferensen i Rom i full besittning av alla sina behörigheter, eller om han kommer att vara, vilket hävdas av Enrique Barón Crespo, en tillfällig gäst hos borgmästaren i den staden. Men framför allt vet jag inte längre om smeknamnet ?den mänskliga atombomben?, som enligt historiska källor borde avse den oförglömliga Rita Hayworth, i stället borde överföras, som vännen Frassoni vill, till rådets vice ordförande Fini.
För att bringa ordning i mina värderingar har jag beslutat att mitt inlägg skall vara enkelt men tydligt, något i stil med ?Gud, fosterlandet och familjen?, och ta upp frågan om Europas kristna rötter, som inte är en ideologisk fråga, utan en fråga om demokratiska rutiner. Denna hänvisning är i själva verket inte ett sätt att bidra till den klerikala ångesten hos vissa sociala grupper, utan till våra institutioners historiska minne i ordets verkliga betydelse. De demokratiska institutionerna är i själva verket frukten av en frihetspakt mellan medborgarna, som till dem överlämnar en del av den egna suveräniteten i utbyte mot garantier och tjänster. Ur den synvinkeln är staterna, och i än högre grad de överstatliga institutionerna, garanter för försöken som vi medborgare gör att tillfredsställa våra behov - de är garanter, inte herrar -, och det är de därför att de har klart för sig att de inte kan uppfylla alla önskningar som ryms i människornas hjärtan. En hänvisning till Europas kristna rötter innebär inget annat än att Europa av i dag blir medvetet om att utan bandet till kristendomens enande och personlighetsdanande kraft skulle Europa vara svagare, mer utsatt för totalitarismens politiska genvägar, genvägar där man alltid föredragit att förneka Gud för att kunna förneka människan i alla avseenden, även om det sker med mjukare och mer politiskt korrekta argument i dag.
. (IT) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Poettering för hans stödjande och uppmuntrande ord och hans välgångsönskningar, och samtliga kolleger i Europeiska folkpartiets grupp, som i sina inlägg har gjort vissa påpekanden när det gäller olika punkter, men som har gett prov på det stöd de tänker ge oss under de kommande månadernas arbete. Jag vill också tacka den liberala gruppens ordförande, och jag vill utsträcka mitt tack till att även omfatta den socialistiska gruppens ordförande Barón Crespo, som har framfört sina kritiska synpunkter med stor hövlighet och även med ett fint sinne för humor. Jag har alltid varit övertygad om att framtidens stora Europa även måste omfatta Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Israel och Ryska federationen och dess militärmakt, om det verkligen vill spela en huvudroll i världspolitiken och vill kunna sätta sig vid ett förhandlingsbord som jämbördig partner med Förenta staterna. Detta är en vision som den italienske premiärministern har och som han naturligtvis kan uttrycka i full frihet när han talar för sig själv och för sin regering. Men när premiärministern blir ordförande för Europeiska rådet måste han följa den linje som gäller i rådet och därmed får det han säger och det han gör inte avvika från det mandat han har fått från sina kolleger i rådet.
(Applåder från höger)
Låt mig också besvara en annan skämtsam anmärkning, nämligen att en tvättäkta liberal äntligen skulle ansluta sig till en doktrin som utgör en del av den socialistiska teorin, dvs. keynesianismen. Jag håller med er, herr parlamentsledamot, om att man skulle kunna förnimma en keynesiansk eller colbertiansk anda i en begäran om att Europa skulle ingripa via Europeiska investeringsbanken och via privata investeringar för att förverkliga de stora europeiska infrastrukturnäten, de nät som redan Delors nämnde för tio år sedan, men ni förstår att här står vi inför ett ovedersägligt faktum. Vad har hänt i världen efter den 11 september? Jo, kriget i Afghanistan och kriget i Irak, men framför allt har världens börser rasat. Detta har minskat alla de tillgångar som placerats i aktier, och det har lett till en kraftig minskning av dessa tillgångars avkastning. Den som hade tillgångar som var värda 100, har nu tillgångar som är värda 35. De som hade en avkastning på 8 eller 10 procent på sina tillgångar, har nu en avkastning på 1 procent. Detta har lett till en minskad privat efterfrågan på marknaden för konsumentvaror, och när den privata efterfrågan sjunker, så finns det ingen annan möjlighet än att utnyttja den offentliga efterfrågan för att stödja ekonomin. Denna offentliga efterfrågan kan inte komma från de enskilda staterna, eftersom de enskilda staterna inte längre har möjlighet att bedriva valutapolitik på grund av euron, de har ingen möjlighet att påverkar växelkurser, de har ingen möjlighet att bedriva utvecklingspolitik, av den enkla anledningen att de måste hålla sig inom Maastrichtkriterierna. Då återstår alltså bara Europa, som äntligen måste visa att man har förmågan att bedriva ekonomisk politik. Det italienska förslaget är att det skall vara Europa - via en av sina institutioner, EIB - som skall skaffa fram de reserver av privat kapital som finns på marknaden och som man kan få till låg ränta, för att försöka stimulera efterfrågan via gränsöverskridande arbeten inom infrastruktur, men även via investeringar i ny militär teknik, genom investeringar i forskning och skolor. Det är bara för dessa ändamål och eftersom vi står inför en ekonomisk verklighet som har förändrats, som vi bör ta till investeringar från staterna och, i detta fall, investeringar från Europeiska unionen.
(Applåder från höger)
Jag tänker också besvara, om ni tillåter, ert påstående när ni säger följande: ?Jag hoppas att den italienska vanan som herr Berlusconi har att stifta lagar enbart i konkreta fall och fall som på något sätt ligger honom själv nära, inte skall utsträckas till hela Europa.? Låt mig ge ett par sifferexempel. Min regering, som är den femtiosjunde på femtio år i Italien och som har ansvaret, men eftersom den har en stor majoritet i parlamentets båda kammare också möjligheten, att arbeta under fem år, håller på att genomföra 24 olika reformer. Den tog över en stat där ingen föregående regering, ens om den hade kunnat arbeta under minst fem år, hade kunnat göra detta. Jag vill påminna om att min regering uppnådde det rekordstora antalet 350 förslag till lagar och lagdekret, varav 200 redan omformats till lagar av vår parlamentariska majoritet. Om jag med andra ord inte håller med, utan i stället tillåts ta upp de tre lagförslag som har varit en reaktion, med demokratins vapen, genom en parlamentarisk omröstning, på dem som i stället velat utnyttja sin roll som tjänsteman inom rättsväsendet för att med rättssystemets hjälp attackera sina politiska motståndare, om jag medger att detta har gjorts, så gjordes det bara i tre fall av 350, vilket är 1 procent, herr Barón Crespo.
Jag kan däremot bekräfta - och må Gud förlåta dem som inte vet det - att vi håller våra kolleger i parlamentet informerade om hur förhandlingsarbetet fortskrider, ett arbete som det inte kommer att bli lätt att slutföra under den korta tid som står till vårt förfogande. Jag kan informera er om att vi, från och med nu och till omkring den 15 oktober, kommer att utnyttja tiden till att ta kontakt med samtliga övriga 24 medlemmar av Europeiska unionen så att vi skall kunna komma till regeringskonferensen med förslag till lösningar som alla kan enas kring.
Jag vill naturligtvis också tacka alla övriga talare som har yttrat sig - Graham Watson, Monica Frassoni, Francis Wurtz - för att ha önskat oss lycka till i arbetet. Men jag kan inte låta bli att svara alla som har gett en bild av Italien som är en fullständig karikatyr och långt från verkligheten. Jag vill uppmana dem att komma hit och njuta av något som regeringen Berlusconi uppenbarligen inte har lyckats förstöra, dvs. solen, skönheten, de 100 000 monumenten och kyrkorna i Italien, våra 3 500 museer, våra 2 500 platser av arkeologiskt intresse, våra 40 000 historiska byggnader, allt det som vi inte har lyckats förstöra under dessa två år. Herr Schulz, jag vet att det i Italien finns en producent som just håller på med en film om de nazistiska koncentrationslägren. Jag skulle kunna tänka mig er i rollen som kapo. Ni är helt perfekt!
(Skratt, protester från vänster)
Låt mig avsluta denna polemik med att säga att förmodligen borde våra socialdemokratiska vänner och kolleger utvidga sin umgängeskrets utanför sina italienska kolleger i parlamentet, och de borde kanske utsträcka sin läsning till att även omfatta annat än extremvänsterns tidningar, som uppenbarligen har format deras övertygelser.
Jag vill också svara Pannella som redogjorde för den personliga linje som jag alltid har drivit, och som jag fortfarande är övertygad om när det gäller Israel - som jag nämnde nyss - och Turkiet. Även till honom vill jag säga att jag måste följa Europeiska rådets linje under de kommande sex månaderna. Jag kommer att få en möjlighet senare, under Europeiska rådets möten, att föra fram mina visioner, som naturligtvis inte avser de kommande sex månaderna, visioner som inte kan förverkligas under ett ordförandeskap, utan som kräver betydligt längre tid. Jag kan däremot komma med ett lugnande besked när det gäller moratoriet för dödsstraff. Jag har alltid ansett att detta är en nödvändig åtgärd, och därför kommer jag att lägga fram detta krav i FN:s generalförsamling som ett krav som delas av Europaparlamentet.
(Applåder från höger)
Jag har också anklagats för underkastelse gentemot Förenta staterna. Jag har flera gånger påpekat att jag ser Europa som en av huvudrollsinnehavarna när det gäller att bevara säkerheten och freden, när det gäller att utveckla välståndet i världen. Men för att kunna göra detta måste Europa inte bara vara en ekonomisk jätte, det måste också vara en politisk jätte som kan hitta ett sätt att tala med en enda röst i utrikespolitiska sammanhang och som dessutom kan investera mer i sin militära kapacitet. Ingen diplomati, ingen politik i världshistorien har någonsin varit framgångsrik om den inte backats upp av en tillräckligt kraftfull militärmakt. När det gäller Förenta staterna så anser jag att vi skall vara deras vänner, men jag tror inte att det finns något i den italienska regeringens hållning som kan tolkas som underkastelse. Jag har i flera omgångar försökt övertyga den som man här hänvisat till som min vän, president George Bush, att avstå från ett militärt initiativ i Irak. Jag lyckades inte, och därför - bland annat genom att underteckna den där skrivelsen tillsammans med sju andra europeiska länder, till vilka senare tillkommit ytterligare tio länder, framför allt bland de länder som skall bli Europeiska unionens nya medlemmar - insisterade jag på att man inte till en olycka - kriget i Irak - skulle lägga andra och att man inte skulle misskreditera ett kraftlöst FN, vilket sedan dessvärre skedde, att man inte skulle lägga till en kris i de transatlantiska förbindelserna, vilket dessvärre skedde, att man inte skulle lägga till den värsta olyckan av alla, dvs. en splittring mellan de europeiska länderna, något som även inträffade och som vi tillsammans försöker rätta till och lägga bakom oss.
När det så gäller den intressekonflikt som många har nämnt: ni kanske inte känner till att i Italien är det de tidningar, men framför allt de TV-kanaler, som fortfarande tillhör mig och min familj, som hör till våra mesta uttalade kritiker. Varför känner ni inte till detta? Uppenbarligen för att ni är i behov av lite italiensk sol; ni har aldrig kommit hit, och ni har aldrig tittat på italiensk TV. Ni borde veta - för trots allt har många av er en bakgrund inom journalistik - att varje journalists huvudmål är att ge ett intryck av opartiskhet gentemot sina kolleger. Och denna opartiskhet leder till att han eller hon varje dag är kritisk gentemot den som han eller hon betraktar som överhet. Om detta är den form av demokrati ni tänker utnyttja för att få tyst på ordföranden för Europeiska rådet, så kan jag tala om för er att ni borde komma som turister till Italien, för här ger ni ett intryck av att vara demokratins turister.
(Tumult till vänster)
Jag har under sex år varit ledare för oppositionen i Italien, så jag skräms inte av dessa inlägg; jag brukar få mothugg. När det gäller invandringen vill jag påminna om att om det finns något land som har sina rötter i kristendomen, ett generöst land, ett land som är öppet för den som har mindre och som lider, så kan jag stolt säga att det är mitt land, Italien. Låt oss alltså inte blanda ihop det krig vi alla måste bedriva mot slavhandlarna, den nya slavhandeln, med det generösa mottagande vi måste ge den som kommer för att skapa sig ett bättre liv på den europeiska kontinenten. Detta generösa mottagande ger vi, och vi ger det i en generös anda. Vi vill bekämpa den nya form av slavhandel som bedrivs av flera olika internationella organisationer, inget annat, och inget som skall kunna strida mot italiensk generositet.
När det gäller miljön kanske De gröna inte känner till att till Berlusconis viktigaste hobbyer hör blommor, växter, trädgårdar och parker. Detta är praktiskt taget min enda hobby sedan jag lämnade fotbollen. Om ni läser på sidan 49 i vårt program, Frassoni, så kan ni se att vi vill införa ett miljöskydd på hög nivå. Vår politik, bortsett från det som felaktigt har påståtts, går just i riktning mot ett bättre miljöskydd, och vi är de första att oroas över att den produktiva och industriella expansionen många gånger har kommit i konflikt med miljön. När det gäller tillämpningen av Kyotoprotokollet, så kommer vi även här att engagera oss för att övertyga dem som ännu inte har undertecknat protokollet att göra det.
Slutligen vill jag med ett leende säga till mina motståndare att de inte skall göra detta vårt ordförandeskap till en tragedi. Sex månader går snabbt när allt kommer omkring. Men till våra vänner, dem som har uppmuntrat oss och som fortsätter att uppmuntra oss, vill jag säga att när det gäller det förflutna som skapar människan, så tror jag att det inte bara är det man säger som är viktigt - i politiken ändrar man ofta, eller andra ändrar ofta, det man säger - utan hela historien är viktig, dvs. även det man uträttar. I min egen historia finns det enbart framgångar, och det finns bara saker som har haft ett gott syfte. Vi kommer att se till att även dessa sex månader bär frukt, och vi kommer att försöka komma fram till en avslutning som gör det möjligt för Europa att bli en positiv faktor för fred, för säkerhet, för välstånd i världen. Vi kommer att gå in i arbetet, herr talman, med ödmjukhet, med seriositet, med passion. Vi kommer att anstränga oss för att medla mellan medlemsstaternas olika och fortfarande vitt skilda ståndpunkter för att komma fram till ett resultat som gör Europa starkare, med en möjlighet att fatta beslut på det internationella planet, för att komma fram till ett enat Europa via den nya konstitutionen, ett Europa som är närmare medborgarna. Detta är vårt hopp; detta är vårt löfte; detta är vårt mål.
Jag tackar er än en gång för era välgångsönskningar och önskar er alla lycka till i ert arbete, så att ni alla skall kunna förvandla de förhoppningar ni har i era hjärtan till konkret verklighet. Än en gång, lycka till i arbetet, allesammans!
(Applåder från höger, tumult till vänster)
Under Berlusconis kraftfulla och färgstarka svar på debatten fälldes ett yttrande med avseende på en av våra kolleger, Schulz, som enligt arbetsordningen har rätt att göra ett uttalande till kammaren om han så önskar. Jag vill att detta skall vara alldeles tydligt innan jag ger ordet till ordförande Prodi. Vad jag först kommer att göra, i enlighet med arbetsordningen, är att lyssna till ordförande Prodi, och sedan kommer jag att ge ordet till Schulz, om han så önskar, för ett personligt uttalande i slutet av debatten, i enlighet med artikel 122.
Herr talman! Jag har rest mig för att be er att ni, som talman, skyddar ledamöternas rättigheter och särskilt Schulz' heder.
(Applåder)
Ni har kommit med ett förslag. Förutom att ni ger ordet till Schulz ber jag er att vädja till Berlusconi, rådets tjänstgörande ordförande, att han tar tillbaka dessa ord, för att visa respekt för de värden som vi alla delar som européer.
(Applåder)
Det kanske är bättre att vi tar itu med detta omedelbart. Jag vill inte inleda en hel debatt. Det finns starka känslor i kammaren angående detta. Det är alldeles uppenbart att en ledamot har rätt att göra ett inlägg i en debatt och att få ett svar på detta inlägg i lugn och ro. I det här fallet kanske Berlusconi, när han gav sitt kraftfulla och flödande svar, tillät sig att gå utanför engagemangets gängse regler.
(Blandade reaktioner)
Jag kommer först att lyssna till Schulz, som har rätt att tala, och sedan vänder jag mig åter till rådets ordförande, om han önskar svara. Vi kommer att avsluta debatten efter att ha lyssnat till Prodi.
Herr talman! Tack för att ni lät mig få ordet. Jag behöver inte tre minuter. Jag skall fatta mig kort. Berlusconi sade i sitt anförande följande - om det tolkades korrekt: I Italien håller en regissör på att göra en film om koncentrationslägren, och han har erbjudit mig rollen som kapo, uppsyningsman, ...
... det vill säga som SS-bödel. Jag säger bara en sak: Min respekt för fascismens offer förbjuder mig att ens kommentera detta. Men jag har fått klart för mig att det är svårt att acceptera att en tjänstgörande rådsordförande förlorar fattningen på det sättet, då han möter minsta motstånd i en debatt.
(Livliga och ihållande applåder från vänster och från vänster mitt)
(Stående ovationer)
. (IT) Herr talman! Finns det någon som inte var här och lyssnade på Schulz? Han förolämpade mig allvarligt på ett personligt plan, genom att gestikulera och använda ett tonfall som sannerligen inte borde vara tillåtet i ett parlament som detta. Jag sade det jag sade på ett ironiskt sätt. Om ni inte kan förstå ironi, så är det tråkigt för er. Men jag tänker inte ta tillbaka det jag sade med ironi, om inte Schulz tar tillbaka de personliga förolämpningar han riktade mot mig. Det jag sade var ironi; det han sade var ren illvilja!
(Applåder från höger, tumult till vänster)
Kolleger! Vill ni vara vänliga att lugna er!
Det finns många kolleger som önskar ta upp ordningsfrågor och att tala. Vi har blivit väldigt försenade. Jag kommer inte att ta upp dessa punkter.
Jag skulle i egenskap av kammarens talman vilja framföra att jag personligen beklagar den stämning som har präglat den senare delen av debatten denna morgon. Det är tråkigt. Det är en avledande faktor från de europeiska ärenden som vi är sysselsatta med. Det är beklagansvärt.
Jag skulle nu vilja be Europeiska kommissionens ordförande att avsluta debatten i lugn och ro och att vi sedan går vidare till omröstningen.
(Ihållande applåder)
. (IT) Herr talman, herr rådsordförande, ärade parlamentsledamöter! Förmiddagens diskussion har med all önskvärd tydlighet visat vilka stora uppgifter och svårigheter som ligger framför det ordförandeskap som just har påbörjats, ett ordförandeskap av avgörande betydelse för de stora initiativ som skall slutföras och de nya vägar som skall öppnas. Bland målen har alla nämnt regeringskonferensen. Den borde ge oss en konstitution som inte enbart skall innehålla en institutionell arkitektur utan vara en samling visioner, värderingar och samhällsmodeller. Våra förväntningar på det italienska ordförandeskapet är stora, eftersom detta är vår stora utmaning och eftersom denna konstitution kommer att bestämma reglerna för vårt Europa under lång tid.
Handlingslinjen borde innebära en kontinuitet jämfört med det grekiska ordförandeskapet, men med ett par särskilt viktiga tillägg. För närvarande fullgör kommissionen som sagt sin uppgift - en uppgift som inte bara är verkställande, utan även impulsgivande och förslagsställande - i den anda av politisk kontinuitet och samarbete som vi har byggt upp under åren tillsammans med Europaparlamentet och de olika ordförandeskapen. Kommissionen skall vara garanten för denna kontinuitet, och den kommer att uppmuntra och stödja det italienska ordförandeskapet att gå i samma riktning.
Diskussionen har utvecklats just längs dessa linjer när det gäller de stora problemen, och kommissionen kommer att konkretisera målen genom att utnyttja sina institutionella instrument för att företräda och främja unionens intresse. På vilka områden? Vi tänker som sagt göra detta när det gäller de institutionella reformerna, när det gäller ansträngningarna att få fart på ekonomin, när det gäller en normalisering av våra vänskapliga förbindelser med Förenta staterna utifrån en värdig och jämlik ståndpunkt. Vi kommer att göra detta genom att driva och påskynda den svåra och komplicerade anslutningsprocessen för länderna på Balkan och genom ett progressivt förverkligande av förslaget om en ring av vänskapligt sinnade nationer, som ger våra visioner en konkret form. Låt mig här, mina damer och herrar, påminna om den diskussion som under hela året har förts om Europas gränser. Detta är en svår och komplicerad diskussion som, vilket ni säkert minns, det var omöjligt att påbörja i inledningen av denna mandatperiod och som syftar till ett slutförande av vår union med kandidatländerna och med tillägg av länderna på Balkan, och som syftar till att runt dessa bygga upp starka, nära och vänskapliga förbindelser med de länder som finns omkring oss, från Ryssland till Marocko, länder som vi skall dela allt med utom våra institutioner, för vår union skall ha sina gränser, sin styrka och sitt djup. Vi gör detta samtidigt som vi fortsätter arbetet för våra medborgares säkerhet och med reglerna och rättigheterna för invandrarna.
Låt mig stanna ytterligare ett ögonblick vid ett par av de punkter jag tagit upp, punkter som är av avgörande betydelse för vårt gemensamma framtida arbete. För det första vill jag försäkra er alla om att vi alltid kommer att vara korrekta och stränga väktare av fördragen och den nya konstitutionen. För det andra kommer vi att stödja en balanserad samhällsutveckling. Lissabonprocessen, som i dag framstår som viktig, blir vår utgångspunkt om Europa skall klara den globala utmaningen. Men Europa måste klara den utmaningen med en balanserad och hållbar utveckling. De ökande skillnaderna mellan medborgarna i de olika europeiska länderna, i praktiskt taget samtliga medlemsstater under det senaste decenniet, oroar mig lika mycket som den uteblivna tillväxten. Vi kan inte, i denna historiska fas, kasta den sociala dialogen och sammanhållningen i sjön, den sammanhållning som utgör grundpelaren i den europeiska sociala modell som vi har arbetat så hårt med under de senaste åren.
När det gäller infrastrukturerna har vi redan understrukit det nya åtagandet, och det kommer att vara vår uppgift och vår plikt att vara stränga och selektiva när det gäller utvärderingen av kostnader och fördelar, liksom vi kommer att vara noggranna när det gäller att hitta finansieringskällor som stämmer överens med våra regler och som är hållbara på lång sikt. I den här frågan arbetar vi sida vid sida med Europeiska investeringsbanken, och samma ansträngning kommer vi att göra inom forskningen, utan vilken Europa blir en förlorad kontinent.
När det gäller invandringen kommer kommissionen att stödja en europeisk insats mot de nya slavhandlarna, men vi kommer inte att tolerera, vilket redan skett i Thessaloniki, att man blandar ihop fasthet med omänsklighet, reglering av invandringen med våld och diskriminering.
(Applåder)
När det slutligen gäller de internationella förbindelserna håller kommissionen fast vid sitt löfte att främja freden och en multilateral strategi för att lösa konflikter. Genom sina humanitära insatser kommer unionen sedan att ge ett livsviktigt stöd åt många länder på jorden.
Detta är riktlinjerna för ordförandeskapsperioden. Jag tror det blir en period av samarbete och ett ordförandeskap som, genom slutsatserna från regeringskonferensen, kommer att inleda ett nytt kapitel i den europeiska historien.
(Applåder)
Jag vet att många kolleger önskar tala, men vi har överskridit tiden ordentligt.
Innan jag avslutar denna debatt och överlåter åt en av de vice talmännen att genomföra omröstningen skulle jag vilja säga att jag personligen beklagar den förolämpning som gjorts mot vår respekterade ledamot och kollega, Schulz.
(Livliga applåder)
Debatten är avslutad.
SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120)
Det italienska ordförandeskapet nämnde invandringspolitiken och kampen mot den olagliga invandringen bland sina prioriteringar, och vi kan garantera att vi stöder dem.
Vi hoppas framför allt att ordförandeskapet kommer att visa större tydlighet och bestämdhet än man gjorde vid rådets möte i Thessaloniki för två veckor sedan. Trots att rådet ägnade invandringspolitiken en stor del av sina slutsatser - sju och en halv sidor mot en och en halv åt fortsättningen på konventet! - uttryckte sig rådet särskilt dunkelt och nästan obegripligt när det definierade sitt mål med en ?tvåvägsprocess?, vars syfte är både en kamp mot olaglig migration och en ?utforskning av lagliga migrationskanaler?.
I dag har Europa behov av en tydlig och fast politik för gränskontroll, återsändning av olagliga invandrare till deras hemländer och en reform av asylrätten, så att man kan sätta stopp för missbruken. I det här avseendet beklagar vi att rådet i Thessaloniki inte på allvar behandlade den brittiska förfrågan om att skapa transitcentrum med uppdraget att granska asylansökningar vid unionens yttre gränser samt ?regionala skyddszoner? i närheten av de sökandes ursprungsländer. Vi räknar med att det italienska ordförandeskapet gör framsteg i den här frågan.
Herr talman! Om jag uppfattat saken rätt har ni ännu inte röstat om ändringsförslag 75 från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater. Det är ett förslag som måste gå till omröstning före alla andra förslag, eftersom målet är att tillbakavisa rådets gemensamma ståndpunkt.
Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag. Det innebär att ordet ?europeiska? utgår, så att man kan använda både nationell och internationell märkning. Det överensstämmer med det vi har beslutat avseende ändringsförslag 32, där vi fortfarande kan använda all märkning. Detta gäller även ändringsförslag 88 och 89. Mitt muntliga ändringsförslag innebär alltså att ordet ?europeiska? utgår.
Herr talman! Jag ber om er uppmärksamhet. Precis som alla andra som fortfarande är kvar hör jag till de kolleger som stannar till slutet av en omröstning. De andra har lämnat byggnaden för länge sedan. Jag vill tydligt påpeka att man inte bör låta dem som arbetar lida för att andra reser härifrån redan på torsdag förmiddag.
(Applåder)
. (PT) Som föredraganden säger är direktivet om prospektet en av de grundläggande punkterna i handlingsplanen för de finansiella tjänsterna, en väsentlig del i Lissabonstrategin, som syftar till att integrera de finansiella marknaderna till 2005. Det är därför förståeligt att föredraganden anser att det är ?mycket viktigt att enighet uppnås och att direktivet antas snabbt, eftersom skapandet av en rättslig ram som förstärker förutsättningarna för kapitalanskaffning via Europas finansmarknader hänger på detta?. Det vill säga, att förutom att garantera en refinansiering av (stor)företagen, syftar det till att främja en större avreglering av investeringar och kapital.
I detta sammanhang syftar de ändringsförslag som föredraganden återinför i rådets gemensamma ståndpunkt till att göra reglerna mer flexibla, skynda på godkännandeförfaranden för prospektet, minska räckvidden för oberoende beslutfattande från medlemsstaternas sida samt för den nationella lagstiftningen, framför allt medlemsstaternas behörighet att fastställa vilka som kan betraktas som kvalificerade investerare och att minska tidsfristen för godkännande av prospektet genom att införa begreppet tyst godkännande. I direktivet anses det också oproportionerligt att den behöriga myndigheten skall göra inspektioner på plats för att kontrollera att direktivet följs. Man vill också öka den tröskel för investerarna under vilken det inte skall finnas någon skyldighet att offentliggöra ett prospekt. Kort sagt, en avreglering. Därför förkastar vi det.
. (PT) Jag delar i stort sett föredragandens oro när det gäller förutsättningarna för att förstärka kapitalanskaffningen via Europas finansmarknader.
Jag anser att den öppenhet och tydlighet på dessa marknader, som blir resultatet av de rekommenderade förenklingarna av förfarandena, är ett giltigt motiv i detta fall för att motivera minimistandarder för gemenskapsreglering inom denna sektor. Dessa åtgärder kan bidra till att skapa en rättslig ram som stärker och underlättar kapitalanskaffningen på Europas finansmarknader och förbättrar informationsstandarden för investerarna, vilket gynnar emittenter, investerare, aktörer och själva marknaderna.
Jag noterar föredragandens känslighet när det gäller behovet av att lätta på vissa skyldigheter för att anpassa lagstiftningen till marknadens krav och förändringar och att minska de små och medelstora företagens bördor, framför allt genom att avskaffa skyldigheten att upprätthålla ett ?register? över de som betraktas som kvalificerade investerare och göra det möjligt för de små regionala bankerna att emittera obligationer utan att behöva stå för kostnaderna för att upprätta ett prospekt.
Därför röstade jag för betänkandet.
Herr talman! Många av mina kolleger har undvikit tanken om att inbegripa miljömålen bland kriterierna för offentlig upphandling. Detta är inte desto mindre helt i överensstämmelse med vad som sägs i fördraget om att miljöpolitiken skall integreras med alla Europeiska unionens politikområden. Parlamentet har gjort mycket för att öka antalet åtgärder för att stödja hållbar utveckling i utarbetandet av lagstiftningen. Denna effekt, som kommer från tillgångssidan, behöver dock stöd från efterfrågesidan också, och det är just offentlig upphandling som kan påverka detta när det kan påvisas att det finns skäl att inbegripa miljökriteriet i en inbjudan att lämna anbud.
I det så kallade Helsingforsfallet, som EG-domstolen har avgett ett domslut om, betonas en viktig punkt. När den part som gör beställningen är ett offentligt organ företräder det allmänheten. I det fallet skall organet skydda allmänhetens finansiella intressen, men man måste till exempel också tänka på att folkhälsan måste skyddas. Helsingforsfallet handlade just om det här problemet. Det säger sig självt att folkhälsan samtidigt utgör en långsiktig ekonomisk fördel, eftersom ett offentligt organ, om folkhälsan är god, kan spara minst lika mycket som det skulle kunna ha sparat genom att välja en billigare leverantör.
. (PT) Målet för detta förslag till direktiv, som noggrant följer riktlinjerna för Lissabonstrategin, är att fastställa samordningsregler för att garantera genomförandet av fri rörlighet för varor när det gäller offentliga varukontrakt, och genomförandet av fri etablering och fritt tillhandahållande av tjänster när det gäller offentliga byggentreprenad- och tjänstekontrakt.
Författarna till rekommendationen argumenterar att det är nödvändigt att garantera icke-diskriminering, främst på grund av nationalitet, och att underlätta konkurrensen genom att ytterligare standardisera de befintliga nationella förfarandena för att välja det ekonomiskt mest fördelaktiga förslaget. I detta syfte föreskriver de att de nationella bestämmelserna, främst tekniska, måste vara icke-diskriminerande och inte får vara oförenliga med målet om öppna marknader när det gäller offentliga kontrakt.
Men man glömmer att de offentliga upphandlingarna, trots att öppenheten är nödvändig, kan bli ett viktigt instrument för den ekonomiska politiken även om det förekommer en positiv diskriminering till förmån för de små och medelstora företagen när det gäller tilldelning av offentliga kontrakt. Regional utveckling kan beaktas, och sociala och miljömässiga mål (framför allt arbetsvillkor, skydd för arbetstillfällen eller till och med själva produktionsmedlen) kan främjas genom att speciella kontraktsvillkor används. De ekonomiskt mest fördelaktiga faktorerna är kanske inte de billigaste priserna, utan snarare antalet arbetstillfällen som skapas. Därför röstar vi mot detta förslag.
. (NL) Offentliga upphandlingar har länge betraktats som ett universalmedel. Å ena sidan är de ett alternativ till svågerpolitik: myndigheter ger uppdrag åt företagare som är vänner till politiker eller höga tjänstemän. Å andra sidan syftar de till att företag som ägs av statsmakten själv inte längre skall kunna svara för produktion och tillhandahållande av tjänster, liksom att ge privata företag tillgång till nya marknader.
Redan vid den första behandlingen den 17 januari 2002 angav jag att jag kan ställa mig bakom den första avsikten, men inte den andra. Den leder till att myndigheter blir alltmer beroende av företag. En begränsning av den skadan är endast möjlig genom alla möjliga byråkratiska regler, men dessa kommer att förbli okända för många och kommer därför att överträdas flitigt. Den nederländska arbetsgivarorganisationen VNO-NCW har till och med begärt att upphandlingsdirektiven inte skall utvidgas med ?en stor mängd social- och miljökriterier?. Man anser att upphandling ?är en rent ekonomisk process som inte får fördärvas för att förverkliga andra målsättningar?. Föredraganden själv har också redan strukit ett antal punkter på området för socialt skydd och miljö. Jag avvisar detta tillvägagångssätt.
Men jag instämmer med föredraganden om att marknaden för skolböcker inte fungerar gränsöverskridande och inte har någon fri konkurrens, så att det är bättre att inte fastställa några regler som utgår ifrån att det är på det sättet.
. (PT) Tilldelning av entreprenader, tjänster och varuleveranser genom offentligt anbudsförfarande står för mer än 14 procent av Europas BNI. Trots detta har området för offentlig upphandling eller offentliga anbudsförfaranden i mycket liten grad främjats genom skapandet av den inre marknaden. Även om det är sant att dessa direktiv är mycket viktiga för balansen på den inre marknaden och för den gränsöverskridande upphandlingen, ligger i själva verket inte den största fördelen med dessa direktiv däri utan snarare i möjligheten att driva på en hållbar utveckling. Det är viktigt att miljömålen och de sociala målen ingår i de offentliga anbudsförfarandena och kontrakten. Tyvärr innehåller varken förslaget till direktiv eller Zappalàs betänkande rätten (vi talar inte ens om skyldigheten!) för de offentliga institutionerna att i offentliga anbudsförfaranden välja en viss tjänst eller produkt utifrån dess hållbarhet. Jag stöder därför de ändringsförslag som syftar till att förse de offentliga organen med denna rätt. Det är svårt att motivera att EU å ena sidan, i sin europeiska strategi för hållbar utveckling och i sina Johannesburgsåtaganden, erkänner att det är viktigt att införliva miljökostnaderna i ekonomin, och å andra sidan förbjuder medlemsstaterna att grunda sin inköpspolitik på samma princip.
. (NL) Herr talman! Zappalàbetänkandet har blivit en kontroversiell fråga i denna kammare till följd av ett antal ändringsförslag beträffande tilldelningsfasen vid offentliga anbud. Sociala överväganden och miljööverväganden måste kunna spela en roll i en fråga som avser offentliga upphandlingar, men då under förutsättning att det sker på nivån för de överensstämmelsekriterier som definierar den aktuella produkten eller tjänsten och på nivån för urvalskriterier som beskriver de potentiellt deltagande leverantörerna.
Men dessa överväganden kan inte utan vidare vara avgörande under tilldelningsfasen, som måste kunna baseras på en objektiv jämförelse. Därför har jag inte kunnat rösta för många av de ändringsförslag avseende miljön och sociala frågor som anges i tilldelningskriterierna.
Samma sak gäller för bekymmer i fråga om diskriminering. Även detta måste motverkas. Med tanke på detta är det möjligt att vidta lagstiftningsåtgärder, men sådana åtgärder hör inte hemma i tilldelningskriterierna för offentliga upphandlingar.
. (PT) Detta direktiv följer Lissabonstrategins riktlinjer nära. Det syftar till att komplettera det övergripande direktivet som fastslår bestämmelser för samordning på området för offentliga upphandlingar och ger lösningar på de speciella regler som gäller tilldelning av kontrakt inom vatten-, energi-, transport- och postsektorerna.
Dessa betänkanden ingår i stor utsträckning i den mer allmänna avreglerings- och privatiseringsfilosofin för de offentliga marknaderna och tjänsterna, som fick en ny impuls vid det senaste Europeiska rådet under våren, främst när det gäller dessa grundläggande sektorer. Det finns också ett samband med den kommandeförhandlingsrundan inom Världshandelsorganisationen (WTO), inte enbart när det gäller Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), utan också frågan om att öppna marknaderna och offentliga kontrakt som var på dagordningen i Doha och som EU lägger mycket vikt vid.
Då det handlar om viktiga socioekonomiska sektorer får vi inte utlämna dem åt marknadskrafternas herravälde, som följer principerna om att öppna marknader och icke-diskriminering och begränsar medlemsstaternas och de nationella förvaltningarnas makt.
Av dessa skäl röstade vi emot även detta förslag.
. (NL) För det här direktivet gäller i ännu högre grad de invändningar som gäller för det betänkande av Zappalà om offentlig upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader som behandlas samtidigt. I detta fall handlar det om stora och varaktiga kontrakt, och det avser uppgifter som under ett århundrade eller mer har räknats till statsmaktens egna huvuduppgifter.
Det handlar om produkter och tjänster som är oumbärliga för samhället som helhet, för hushåll och företag, och som en gång medvetet togs ifrån privata företag. Dessa företag hade misslyckats med att erbjuda kontinuitet, tjänster av god kvalitet, godtagbara priser och en rimlig behandling av konsumenten. Ett statligt monopol under demokratisk kontroll sågs som den enda godtagbara lösningen för att kunna garantera den önskade produkten och ett konsumentskydd. Det var också ett så gott som oomstritt val bland de personer som förespråkade kapitalism. Privata företag var på dessa områden hellre beroende av ett driftsäkert statligt monopol för leveranser och tjänster än av den osäkerhet och brist på kontinuitet som kännetecknar den fria marknaden.
Sedan dess har statsmakter som vill sänka skatterna och som hamnat i penningbrist sålt sådana företag till internationellt verksamma koncerner som vill göra vinst på detta. Om man väljer detta tillvägagångssätt finns det verkligen behov av regler, men då är det fel att ta stor hänsyn till företagshemligheter och andra företagsintressen.
Herr talman, kära kolleger! Vi har röstat för den kompromiss som vi har uppnått mellan rådet, parlamentet och kommissionen, eftersom det här är en bra dag för konsumentskyddet.
Nu har vi äntligen lyckats få till stånd en omfattande märkning, att konsumenterna inte längre blir förda bakom ljuset för att produkterna måste berätta sanningen om den genmanipulation som de innehåller. Jag tror att det kommer att leda till att man inom industrin i framtiden funderar över om man skall använda sig av genteknik, för de flesta konsumenter vill inte ha sådana produkter. Men det innebär också att vi i fortsättningen måste skapa vettiga bestämmelser på utsädesområdet. Det oroade mig i går att kommissionen inte gick in på min fråga om hur det skall regleras i framtiden.
Vi behöver en märkning. Det är ett bra förslag som kommer att leda till att konsumenterna inte längre omyndigförklaras utan äntligen får möjlighet att själva ta ställning för eller emot dessa produkter. Sedan får man se hur det går, för då kommer marknaden att avgöra om produkterna accepteras. Det stora problemet är alltså inte EU:s tillståndsgivning, så som industrin har försökt göra gällande, utan problemet för industrin kommer att bli marknaden, för marknaden kommer att fatta beslut, och marknaden består av konsumenter.
. (FR) Under denna andra behandling av förslaget till förordning om genetiskt modifierade livsmedel och foder (betänkandet av Scheele) har jag röstat för följande ändringsförslag, som är betydligt striktare än dem som antogs av rådet:
De ändringsförslag som innebär ett lägre tröskelvärde för märkningskravet, som således inte skall gälla för livsmedel med mindre än 0,5 procent godkända genmodifierade organismer, i stället för 0,9 procent - särskilt ändringsförslag 19.
De ändringsförslag som innebär att otillåtna GMO, även om innehållet är mindre än 0,5 procent, inte tillåts förekomma i livsmedelskedjan, särskilt ändringsförslag 43 (i förbigående kan man fråga sig hur rådet kunde föreslå ett tröskelvärde på 0,5 procent här, när det samtidigt hävdar att detta är tekniskt omöjligt när det gäller tröskelvärdet för angivande av godkända GMO).
De ändringsförslag där medlemsstaterna uppmanas vidta åtgärder för att undvika att traditionella grödor förorenas av genetiskt modifierade grödor (kompromissändringsförslagen 44 och 45).
De ändringsförslag som tillåter medlemsstaterna att vidta nödåtgärder för att begränsa eller förbjuda användning av en godkänd genmodifierad organism när den visar sig utgöra en risk (till exempel ändringsförslag 40).
Utöver dessa tekniska frågor kommer jag att redogöra för min principiella ståndpunkt i min röstförklaring om det parallella betänkandet om genetiskt modifierade organismers spårbarhet.
. (FR) Bland den rad av ändringsförslag som har lagts fram vid andra behandlingen har vi röstat för allt som syftar till öppenhet och en så fullständig märkning som möjligt. Vi har däremot röstat emot alla kompromissändringsförslag som de facto godkänner att moratoriet hävs.
. (FR) Ingen kompromiss är helt tillfredsställande. Den som Europaparlamentet nyss röstade igenom i fråga om genetiskt modifierade organismer betyder endast att det inte var möjligt att driva förhandlingen längre. Moratoriet för GMO kommer därmed att hävas, precis som medlemsstaterna vill. Tröskelvärdet på 0,5 procent, som anhängarna av försiktighetsprincipen ville ha för angivande av förekomst av GMO, skulle inte ha fått kvalificerad majoritet, varken i parlamentet eller i rådet. Därför röstade man för ett tröskelvärde på 0,9 procent, vilket jag beklagar.
Resultaten av denna kompromiss är dock inte försumbara, eftersom man också har röstat för ökad spårbarhet, vilket kommer att underlätta konsumenternas uppmärksamhet, striktare bestämmelser när det gäller att spåra GMO, exaktare märkning och möjligheten att tydligt skilja genmodifierade produkter från andra. Öppenheten har segrat, även om försiktighetsprincipen är något naggad i kanten. Det här är ingen seger, men de ändringsförslag som har röstats igenom stakar ut viktiga hållpunkter som måste förstärkas ytterligare i framtiden. Därför har jag röstat för betänkandet av Scheele.
. (PT) Denna gemensamma ståndpunkt från rådet förbättrar den nuvarande lagstiftningsramen för genetiskt modifierade organismer, även om den inte går lika långt som några av Europaparlamentets förslag. Vi vet dock att det kommer att bli ännu ett steg för att motivera ett hävande av moratoriet, vilket bör bibehållas.
Den kompromiss som har uppnåtts garanterar, fastän den är långt ifrån perfekt, att alla livsmedel för mänsklig konsumtion och för djur som innehåller, består av eller kommer att produceras med genetiskt modifierade organismer i framtiden får ett mer konsekvent och enhetligt tillståndsförfarande, med en begränsning till tio års tillstånd.
Den obligatoriska märkningen utsträcker sig också till alla genetiskt modifierade livsmedel, oavsett om genetiskt modifierade organismer kan spåras eller ej. Den framhåller också möjligheten för medlemsstaterna att kunna vidta lämpliga åtgärder för att hindra oavsiktlig GMO-kontamination av konventionella eller ekologiska jordbruk, även om det är svårt att utforma effektiva kontrollåtgärder efter avregleringen av genetiskt modifierade organismer i miljön med tanke på avskaffandet av gränser och den fria rörligheten för varor.
Jag beklagar dock att tröskelvärdena för oavsiktlig eller tekniskt oundviklig kontamination av icke godkända genetiskt modifierade organismer har stannat på 0,5 procent, även om det är en övergångsperiod. Detta är ett område där ?nolltolerans? borde gälla.
. (PT) Problematiken med genetiskt modifierade organismer (GMO) handlar om frågor som är uppenbart motstridiga. Å ena sidan har vi frågan om vetenskaplig och teknisk forskning, som främst gäller tillämpningen av den dagliga verksamheten. Åtgärder som stöder och uppmuntrar sådan forskning får aldrig upphöra. Å andra sidan möter vi de risker som alla som arbetar med vetenskapliga forskning om livsmedel utsätts för, vilket även gäller dem som ägnar sig åt den livsmedelskvalitet som måste garanteras medborgarna. Allt detta är aspekter som måste ägnas största uppmärksamhet och försiktighet. Min inställning till detta betänkande grundar sig på bristen på fullkomliga bevis på att det är absolut ofarligt för människors och djurs hälsa med dessa genetiska mutationer. Genmodifierade organismer ger hos mig upphov till den reservation och försiktighet som är kännetecknande för den som vakar över allas välfärd. Men jag vill å andra sidan inte att min inställning skall ses som ett hinder för vetenskapens framsteg, vilka alltid är önskvärda och som inte får underställas överdrivna laghinder. Jag vill dock framhålla att det är nödvändigt att respektera olika former av liv och de strikta etiska koder som vägleder hantering och användning av dessa känsliga och komplexa material.
. (FR) När det gäller GMO vill vi inte att Europa obetänkt säger ja, vilket Förenta staterna har gjort, till en oreflekterad och okontrollerad spridning av genetiskt modifierade organismer i stor skala, enbart med hänsyn till de producerande företagens intressen. Men vi vill inte heller att Europa av principiella skäl avstår från en teknik som kan medföra vissa förhoppningar för mänsklighetens föda.
Eftersom vi har att göra med en teknik som ger människan möjlighet att manipulera genomet, dvs. påverka själva kärnan i allt levande, är det nödvändigt att samhället ställer frågor och att nödvändiga etiska debatter inte kringgås. Den offentliga makten har en skyldighet att lagstifta och reglera. Staternas suveränitet innebär att de har kvar makten att inom sitt eget territorium endast tillåta önskade, utvalda produkter som uppfyller ett behov. I Cartagenaprotokollet om biologisk mångfald erkänns denna rätt. Låt oss utnyttja den fullt ut för att behålla vår kontroll över grödor med GMO i Europa. Konsumentens och producentens valfrihet innebär också att nödvändiga åtgärder vidtas för att man skall kunna garantera att produktion med hjälp av GMO och annan produktion kan existera sida vid sida.
Tillsammans med rådet och kommissionen har delegationen från Sociaal Progressief Alternatief samtyckt till föredragandens kompromissförslag.
Dessa kompromisser gör det möjligt att snabbt nå en solid lagstiftning i fråga om GMO-livsmedel och djurfoder, spårbarhet och märkning. Samtidigt framtvingas ett antal garantier om samexistens mellan GMO- och icke-GMO-jordbruk, eftersom en ändring av direktiv 2001/18/EG uttryckligen kommer att ge medlemsstaterna möjligheten att förebygga oavsiktlig förekomst av GMO. På samma gång tydliggörs att parlamentet är den anmodande parten i fråga om att utarbeta en europeisk lagstiftning om samexistens.
Spårbarheten och märkningen är ju inte tillräckliga för att på lång sikt kunna garantera konsumentens valfrihet, och därför är åtgärder för samexistens lika viktiga. I utbyte mot dessa kompromisser överger parlamentet sina krav beträffande strängare tröskelvärden för GMO-kontamination (0,5 procent), värden som varken i Europaparlamentet eller i rådet skulle stödjas av alla. Följaktligen anser vi det vara viktigare att vara säkra på ett avtal om samexistens, för utan sådana åtgärder kommer inte en enda medlemsstat att vara i stånd att upprätthålla tröskelvärdena.
Med denna lagstiftning, och med kompromissen, är Europa först med att införa stränga regler för tillåtelsen, spårbarheten och märkningen av GMO. Men även ansvaret måste regleras så snart som möjligt, och det har Europaparlamentet begärt av kommissionen under den första behandlingen av direktivet om miljöansvar.
. (FR) Betänkandet av Trakatellis om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer ger oss, precis som betänkandet av Scheele, tillfälle att sända en allvarlig varning till kommissionen och medlemsstaterna.
Vi märker tydligt att de bara väntar på att bestämmelserna om spårbarhet slutligen antas för att kunna häva det nuvarande moratoriet för GMO i Europa. Att dessa bestämmelser antas kommer då att vara ett slags säkerhet, men samtidigt är två andra centrala villkor ännu inte uppfyllda: en tydlig definition av ansvarsområden (i kombination med motsvarande finansiella garantier) för skador som kan orsakas av GMO samt regler - som ännu inte existerar - som på ett säkert sätt garanterar att GMO-grödor inte förorenar traditionella grödor.
Denna sista punkt är mycket viktig. Vi minns att den facklige ledaren José Bové blev dömd i Frankrike för att ha ryckt upp transgena majsplantor, en handling betraktad som en kränkning av den privata äganderätten. Men föregicks inte denna kränkning av en annan, mycket allvarligare kränkning, dvs. risken för att GMO förorenar närliggande privata egendomar och den naturliga omgivningen i allmänhet, som är en gemensam egendom?
. (FR) Med hänsyn till försiktighetsprincipen - och eftersom utvecklingen av GMO får mig att tänka på trollkarlens lärling som tjänar en föråldrad produktivitetssträvan och snabba pengar - är jag i dag negativt inställd till användning och utveckling av genetiskt modifierade organismer.
Men eftersom GMO finns, oavsett om man är för eller emot, kan man inte - och jag kan inte - vara motståndare till förbättrad spårbarhet och märkning. Denna förbättring är ett mindre ont, som dock inte får förleda oss att glömma den grundläggande frågan.
. (PT) Denna förordning kompletterar gemenskapens system för godkännande och kontroll av genetiskt modifierade organismer: ett obligatoriskt system för märkning av alla genetiskt modifierade livsmedel för människor och djur.
Vi vet att godkännandet av detta innebär ännu ett steg mot upphävandet av det nuvarande moratoriet, som bör behållas inför de risker som är förknippade med utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön och samexistensen mellan genetiskt modifierade organismer och konventionella eller ekologiska jordbruk.
Förenta staternas bioteknikindustri utövar starka påtryckningar för att den europeiska marknaden skall öppnas för import av genetiskt modifierade organismer och därigenom godkänna denna teknik, framför allt i utvecklingsländer, vilket framgick av Bushs tal nyligen på bioteknikindustrins konvent i Washington där han anklagade EU för att bidra till Afrikas hunger genom att blockera importen av genetiskt modifierade organismer och krävde att gemenskapens restriktioner skulle upphöra, samtidigt som han vägrar att ratificera Kartagenaprotokollet om biosäkerhet.
USA och de multinationella företagen vill att inte bara jordbrukarna skall vara beroende av dem utan också ländernas jordbruks- och livsmedelspolitik. Dessa påtryckningar som utövas av USA och de multinationella företagen medför dessutom att pressen att upphäva moratoriet, spårbarheten och märkningen ökar. Detta system har blivit frontlinjen i konsumenternas och jordbrukarnas försvar i kampen och mobiliseringen mot utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön och mot genetiskt modifierade livsmedel.
. (FR) Alla är positiva till märkning av livsmedel som innehåller genetiskt modifierade organismer, så att konsumenten informeras och så att dessa produkter kan spåras längs hela produktions- och distributionskedjan. Men dessa åtgärder är i allt väsentligt blå dunster, eftersom det är svårt att med etiketter, kontroller och andra inspektioner undvika spridning av pollen, en sammanblandning av de två livsmedelsleden - dvs. ledet med GMO och ledet utan GMO -, och dessutom en seger för biotekniken hos det multinationella företaget Monsanto och andra stora amerikanska utsädesföretag.
Denna skenhelighet hos de europeiska ledarna, som låtsas reglera GMO-fenomenet av hälsoskäl som är lika osäkra som det positiva bidrag dessa genetiskt manipulerade produkter skulle kunna ge världens jordbruk, fördubblas på grund av tidpunktens ironi. Europaparlamentet uttalar sig nämligen i den här frågan samtidigt som den franske jordbruksledaren José Bové - en av världens symboler för varningar mot verkliga eller överskattade faror med GMO - fängslas på överdrivna och oproportionerliga grunder.
Märkning av genetiskt modifierade organismer och inlåsning av GMO-motståndare - så kan man sammanfatta bioteknikens och den europeiska ståndpunktens dubbeltydighet.
. (PT) På grund av frånvaron av en ordentlig och integrerad lagstiftning om genetiskt modifierade organismer (GMO) som kan ge konsumenterna och industrin garantier, har EU:s förfarande för godkännande för försäljning varit stoppat under de senaste tre åren. Jag välkomnar den lagstiftning vi i dag godkänner (spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer), eftersom den gör det möjligt att registrera och följa de genetiskt modifierade organismernas rörelser på marknaden, liksom livsmedel för människor och djur som produceras av dessa. Härigenom blir det möjligt för konsumenten att göra sina val och underlätta tillbakadragandet av en produkt om detta anses nödvändigt. Förslaget till direktiv innehöll emellertid bestämmelser som skulle kunna öppna vägen för förfalskning, konsumentbedrägeri och konkurrenssnedvridning. Bestämmelserna måste vara tydliga och enkla. Därför stödde jag ändringsförslagen som syftar till att stärka spårbarheten, försäkra sig om en samexistens mellan GMO-odlingar och odlingar utan GMO, genomföra spårbarhet och märkning enbart på genetiskt modifierade organismer och produkter där man upptäcker genetiskt modifierad DNA, eller genetiskt modifierade proteiner i alla produkter.
. (FR) Spårbarhet bör vara grundprincipen för konsumentskyddet och respekten för konsumenternas fria val när det gäller genetiskt modifierade organismer.
Spårbarhet förutsätter att man inför system för att kunna fastställa genetiskt modifierade organismers identitet, dvs. förfaranden som garanterar att man kan ta reda på vem som har fört ut produkterna på marknaden och varifrån produkterna kommer, i alla produktions- och handelsled.
Företagen är också skyldiga att visa om en produkt har erhållits med hjälp av GMO, att bevara information om identitet och spårbarhet och att överlämna dessa uppgifter till behöriga myndigheter.
När det gäller förekomsten av godkända GMO stöder vi de mest krävande tröskelvärdena, fast självklart med hänsyn till att det fastställda värdet måste vara realistiskt, dvs. grundat på tekniska och mätbara kriterier. Detta krav bör behållas men anpassas efter utvecklingen, efter förfiningen av spår- och analysmetoder.
Slutligen måste man se till att de aktörer som väljer att inte använda GMO skall kunna få en kommersiell fördel av sitt val.
. (EN) I och med vår omröstning i dag försöker vi ge människor rätten att göra ett genuint val beträffande genmodifierade produkter. Vi har lyssnat till farhågorna hos de personer som kräver sin rätt att få göra ett upplyst val när det gäller genmodifierade livsmedel, och vi försöker inrätta ett märknings- och informationssystem som gör att detta val blir verklighet. Men vi är tvungna att arbeta inom gränserna för det som är vetenskapligt bevisbart och i praktiska ordalag möjligt att genomföra.
Vi lever i en ofullkomlig värld, och denna verklighet återspeglas genom tillämpningen av tröskelvärden. Inom alla märkningssystem finns det en brytpunkt som är resultatet av den praktiska och vetenskapliga verkligheten att detta är det bästa vi kan göra med den kunskap vi förfogar över. I ekologiska föreskrifter tillåts en förekomst av upp till 5 procent icke-ekologiska ingredienser. Även om vi inte märker de mycket låga halterna av rester av växtskyddsämnen eller kemiska föroreningar i livsmedel vet vi att de förekommer. Vi välkomnar bestämmelser om samexistens som, genom att tillåta att genmodifierade grödor odlas vid sidan av konventionella grödor, innebär ytterligare ett steg mot förverkligandet av ett äkta konsumentval.
Jag har röstat för de ändringsförslag som antogs i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, eftersom de klart förbättrar rådets gemensamma ståndpunkt och ger kraftfulla garantier i fråga om spårbarhet och märkning, så att konsumenten behåller sin frihet att välja mellan produkter med och produkter utan GMO.
I motsats till det beslut som har fattats av min politiska grupp och majoriteten i Europaparlamentet har jag röstat emot kompromissändringsförslagen 44 och 45, som antogs tillsammans med rådet. Enligt dessa förslag är det medlemsstaternas sak att besluta om det krävs åtgärder för att se till att framställning med GMO kan samexistera med framställning utan GMO.
Men eftersom ändringsförslag 40 i betänkandet av Scheele förkastades får medlemsstaterna inte, trots giltiga skäl, begränsa eller förbjuda genetiskt modifierade livsmedel och import av sådana livsmedel som medför en risk för människors och djurs hälsa eller miljön.
Var garanteras konsumentens valfrihet?
Det visar sig att det enda syftet med denna lagstiftning är att så snart som möjligt se till att det europeiska moratoriet för GMO kan hävas.
En stor majoritet i Europaparlamentet och Europeiska rådet har just antagit en verkningslös lagstiftning och kommer att påtvinga européerna genetiskt modifierade livsmedel mot deras vilja.
Herr talman! Föredragandena för GMO-frågorna har ansträngt sig för att lägga fram betänkanden som överensstämmer med varandra och som möjliggör en överenskommelse med rådet. Jag respekterar deras arbete. Jag utgår också ifrån att det är nödvändigt att göra framsteg i de här frågorna, så att det faktiska moratoriet i fråga om att tillåta nya GMO-tillämpningar kan upphävas. Av dessa två anledningar har jag röstat i enlighet med min grupps linje.
Ändå är jag allt annat än övertygad om kvaliteten hos vissa delar av dessa lagstiftningsarbeten. Jag är rädd att vi kommer att bli tvungna att ompröva dem senare. Naturligtvis vill även jag öka konsumentens förtroende för GMO-livsmedel. Jag tror att det för detta ändamål framför allt behövs mycket information om nyttan av att använda de nya teknikerna och om säkerheten hos de berörda livsmedlen.
Jag hoppas att också konsumentorganisationerna och universiteten skall medverka i detta, för enligt en Eurobarometerundersökning har de den största förmågan att övertyga konsumenten. Även jag vill att konsumenten skall få en så stor valfrihet som möjligt, även då livsmedelspriserna ökar för att varieteter, spårbarhet och märkning skall hållas åtskilda. Men då måste den information som konsumenten får vara glasklar och felfri. Och då måste också spårbarheten ersätta papperskriteriet.
Tråkigt nog förlorade vi denna strid mot PPE-DE-gruppen redan i första behandlingen. Detta, herr talman, leder mig till slutsatsen att vi har slagit in på en dyr väg - kostnader för jordbrukaren, industrin och alltså också för konsumenten - utan att nå det verkliga målet.
Frågan är om det då inte hade varit bättre att sörja för andra förtroendeväckande åtgärder, närmare bestämt en massiv och objektiv information. Lyckligtvis har vi en livboj: den utvärdering som äger rum efter några år återställer förhoppningsvis det sunda förnuftet.
. (FR) Efter salmonella, listerios och andra livsmedelsinfektioner riktas Nordeuropas hälsofanatism nu mot de allergier som ingredienser i livsmedel kan framkalla. Därav nödvändigheten av ett direktiv om märkning av dessa allergiframkallande tillsatser.
Men eftersom vin behandlas som ett livsmedel måste också flaskorna märkas, enligt rätten till information om risker för intolerans, framför allt för ägg och fisk som omfattas av bilaga III a, där 20 riskingredienser anges. Det är sant att lim baserat på ägg eller fisk används för att eliminera suspensioner i vin under framställningsprocessen. Men det är uppenbart att dessa ämnen försvinner med avlagringen genom flockning, som de sätter i gång. Det finns därför ingen anledning att ange dessa tekniska hjälpämnen på en etikett, eftersom det inte finns några allergiframkallande ämnen kvar i slutledet.
Tillsammans med vinodlarnas och det sunda förnuftets vänner har vi lagt fram ändringsförslag som är nödvändiga för att utesluta vin från detta fobiska och neurotiska märkningskrav.
. (NL) Under de senaste 15 åren har köttkontrollanter i Belgien - inga tekniker utan diplomerade veterinärer - lagt all sin energi, all sin kraft, all sin kreativitet på att bekämpa den illegala användningen av hormoner inom boskapsskötseln.
Detta utförs under svåra omständigheter, där de måste stå emot mutförsök, där de trakasseras fysiskt, där vissa också drabbas i privatlivet eftersom det utförs attentat mot deras egendomar och till och med mot deras och deras familjemedlemmars liv. Veterinärinspektören Karel Van Noppen mördades till och med den 20 februari 1995 i samband med detta. Mördarna och uppdragsgivarna dömdes lyckligtvis förra året för detta. De sitter nu bakom lås och bom.
Detta är alltså de svåra omständigheter under vilka dessa modiga tjänstemän upprätthåller det europeiska totalförbudet mot hormoner. Ibland har kontrollanterna också hindrats i sitt idoga arbete av ogenomtänkta uttalanden av vissa forskare, som har hävdat att det är helt oskadligt för folkhälsan att använda dessa könshormoner. Den som läser Olssonbetänkandet vet att det är struntprat. Jag betraktar därför godkännandet av Olssonbetänkandet som en HEDERSBETYGELSE till alla köttkontrollanter i Europa som utför ett gediget arbete och som en UPPMANING till fortsatt vaksamhet.
. (EN) Förenade kungariket har gjort enastående framsteg när det gäller återvinning under de senaste tio åren, men största delen av denna återvinning har ägt rum inom företagens kretslopp, och nu måste vi gå vidare till hushållens avfallsströmmar. Hus- och lägenhetsinnehavare bör komma i gång med att sortera ut glas, papper och plast från övrigt avfall, och näringslivet bör samarbeta med lokala myndigheter för att finansiera ny utrustning och installera nya anläggningar för att kunna hantera materialflödet. En realistisk tidsplan för genomförande är fem år, och varje försök att komprimera denna tid kommer att leda till ökade kostnader. En beräknad tidpunkt till år 2007 skulle kosta ytterligare 143 miljoner pund och innebära att kostnaderna för att uppnå de nya målen ökar från 397 till 540 miljoner pund under en femårsperiod. Det avser glasigloor, lastbilar för insamling vid dörren och inrättandet av nya omlastningsstationer för lagring och hantering av avfall, vilket både kräver tid och pengar. Dessa EU-regler för förpackningar kräver en kraftig förändring vad beträffar återvinningsverksamheten från såväl det brittiska näringslivets sida som från konsumenter och lokala myndigheter. Ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt införande av de nödvändiga förändringarna kräver lite mer tid. Av dessa anledningar har vi lagt ned vår röst när det gäller de ändringsförslag som syftar till att flytta fram tidsfristens utgång till efter 2008.
Vi anser att det är viktigt att utveckla åtgärder som bidrar till att minska, återvinna och återanvända avfall från städer och industrier genom rationella och integrerade lösningar. Förpackningar är en viktig aspekt av denna process, vilket även gäller uppmuntran till användning av biologiskt nedbrytbart material.
Men fastställandet och genomförandet av dessa åtgärder måste ta hänsyn till varje lands verklighet och intressen. Därför är det svårt att förstå varför EU:s bestämmelser på ett lösryckt sätt skall överföras till nationell nivå då de inte tar hänsyn till de olika situationer som råder. Så även om jag instämmer i de utgångspunkter som uttrycks i detta betänkande, särskilt när det gäller utveckling av förebyggande åtgärder, kan jag inte låta bli att undra om de tidsplaner och mål som föreslås för produktåtervinning är genomförbara.
Jag upprepar att miljöpolitikens effektivitet beror på de nationella institutionernas vilja och engagemang, vilka har ansvaret för planering och uppbringande av resurser, för industrins direkta ansvar när det gäller minskning av förpackningsavfall. Befolkningen i varje land har emellertid också en roll att spela när det gäller att skydda och värdera miljön. Det krävs således ständiga ansträngningar för att utbilda människor, för att göra dem medvetna och för att engagera dem i de befintliga problemen och för att hitta vägar att övervinna dem.
. (FR) Behandlingen av detta förslag från kommissionen, vilket syftar till att revidera ändamålen med återvinning och återanvändning av förpackningar och förpackningsavfall, är en besvärlig uppgift för kammaren.
Nationella och även lokala förhållanden är mycket olika. Medlemsstaternas resultat i arbetet med att uppnå de mål som anges i direktivet från 1994 är ojämna. I dag måste staterna därför anstränga sig olika mycket för att nå de mål som anges i kommissionens förslag, och då har man inte räknat med läget i kandidatländerna.
Rådet har därför bara lyckats åstadkomma en gemensam ståndpunkt som enligt föredraganden är mycket otillfredsställande.
Personligen kan jag inte hålla med henne. Man kan inte förneka verkligheten, även om den inte motsvarar våra ideal. I en virtuell, ideal värld skulle Corbey ha fått mitt stöd, och jag hade till och med kunnat vara ännu djärvare än hon. Men i den påtagligt verkliga värld vi lever i får varje beslut konsekvenser och medför dessutom kostnader för skattebetalare och konsumenter, som vi alla är.
Att i dag rösta för bestämmelser som man aldrig har räknat på och som lägger orealistiska krav på medlemsstaterna skulle vara kontraproduktivt.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) Den första viktiga delen i en politik för återvinning av material är det förebyggande arbetet. Det förebyggande avfallsarbetet för förpackningar är att försäkra att producenten grundar sitt beslut, när det gäller typen av och kvantiteten material som används, på en livscykelanalys för produkterna, kvantifierar deras externa miljöeffekter (från projektering till eliminering), och på så sätt införlivar dessa miljökostnader i produktens slutpris. Tyvärr gick inte kommissionens förslag till direktiv tillräckligt långt beträffande förebyggande av avfall. Den andra viktiga faktorn är att fastställa bindande mål. Från denna synpunkt är direktivet mer ambitiöst då det innehåller mål för återvinning av förpackningsavfall, särskilt för följande material: glas, papper, plast, metaller och trä. Målen kan bara leda till en beteendeförändring om de är trovärdiga, det vill säga, genomförbara. Därför stöder jag de mål som fastställs i den gemensamma ståndpunkten och avvisar de mål föredraganden lägger fram. Jag avvisar i synnerhet förslaget om att tidigarelägga återvinningsplanen för Portugal, Grekland och Irland från 2012 till 2009. Det är viktigt att komma ihåg att dessa tre medlemsstater uppvisar egenskaper som gör det svårare att uppnå återvinningsmålen för förpackningsavfall, framför allt den geografiska utspridningen (regioner i gemenskapens yttersta randområden) och befolkningsmässiga skäl.
. (PT) Jag delade i stort sett föredragandens ståndpunkt. Denna fråga samlar lyckligtvis en bred enhällighet bland alla medborgare, vilket kommer till särskilt tydligt uttryck i den nästan enhälliga omröstningen i första behandlingen. Det är nödvändigt att främja en återvinning av förpackningsavfall när det är möjligt och att förebygga att sådant avfall uppstår. Unionens strategiska mål som drogs upp i Lissabon, och särskilt miljödimensionen som förstärktes och omvandlades till hållbar utveckling i Göteborg, tvingar oss att anta hållbara åtgärder och en hållbar politik för att bekämpa resursslöseriet och miljöangreppen. Det är ett faktum att miljöskyddet på sikt är den enda garantin för att skydda konsumenterna. Jag måste dock, i linje med flera andra kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, uttrycka min oro över förslaget till förkortade tidsfrister inom vilka medlemsstaterna måste agera för att genomföra förslaget till direktivet. Jag anser att det är bättre med en mer realistisk inställning, som i förslaget till gemensam ståndpunkt, som baseras på de enheter för behandling, återvinning och återanvändning som redan existerar på ute på fältet. Vi kommer att uppnå våra mål, som ligger i allas intresse, genom en trovärdig och hållbar strategi.
Herr talman! Även vi har röstat för handeln med utsläppsrättigheter, eftersom de verkligen utgör ett nytt miljöskyddsinstrument som leder till - och det är unikt och bör betraktas som positivt - att taket i framtiden sätts till 50 procent av koldioxidutsläppen. Det gläder oss att förbundsministeriet för ekonomi och arbetsmarknadsfrågor i Tyskland inte lyckats driva igenom kravet att hela sektorer skall undantas från direktivet utan att vi i stället har sett till att det gäller alla industrier och att bara vissa anläggningar får undantas, utifrån mycket höga krav - det vill säga i praktiken inga alls.
Vi hoppas att detta är instrumentet som kommer att leda till att alla medlemsstater nästa vår lägger fram sina nationella fördelningsplaner och att vi då verkligen får möjlighet att skapa ett ekonomiskt instrument med detta nya instrument som förhoppningsvis även är lönsamt för klimatskyddet. Då kommer vi att se att klimatskyddet är till nytta för företagen, och att det är till nytta för alla. Ändå behöver vi i framtiden nya bestämmelser, en handlingsplan för koldioxidutsläppen inom väg- och flygtrafiken som håller på att öka dramatiskt.
Vi i Gruppen De gröna har röstat för denna kompromiss. Vi anser att den är ett bra instrument. Den kommer att leda till att klimatskyddet tas på allvar och att vi fullföljer våra skyldigheter enligt Kyotoprotokollet. Först då blir vi trovärdiga gentemot andra stater. Jag hoppas att beslutet dessutom kommer att leda till att länder som fortfarande inte ratificerat protokollet - Ryssland till exempel - kommer att göra det, så att vi kan börja agera på allvar i klimatskyddsfrågan.
. (FR) Med hänsyn till den dödliga fara som växthuseffekten utsätter världen för kan man inte förbigå de förslag som är avsedda att förbättra åtgärderna för att mildra omfattningen av denna effekt.
Jag tillhör dock dem som anser att man inte får spekulera på föroreningar och tillåta de rika att köpa en rätt att förorena från dem som inte har resurser för utveckling.
Det är anledningen till att jag har röstat emot, och jag vill framföra en brådskande begäran om att påskynda forskningsprogrammen för framställning av icke-förorenande energi. Fusion är en del i det, varför det är brådskande att påbörja utvecklingen av en internationell termonukleär experimentreaktor (ITER).
. (PT) Vi anser att det är en brådskande prioritering att driva på kampen mot nedbrytandet av ozonskiktet, växthuseffekten och den globala uppvärmningen av jorden som följer av detta. Denna kamp kan utkämpas dels genom att öka användningen av alternativa och förnybara energikällor för att minska konsumtionen av fossila bränslen, dels genom att tillämpa åtgärder för minskning av utsläpp från den förorenande industrin och dess effekter, vilket kräver investeringar i forskning och tillämpning av ny teknik, som kan bidra till att Kyotoprotokollets mål uppnås.
Men vi upprepar att vi förkastar inrättandet av en ?handel med föroreningsrätter?, vilket skulle göra dem till en handelsvara för att de mest utvecklade länderna skall kunna köpa ?föroreningskvoter? från de mindre utvecklade länderna, och där de förra säkrar sin status som ?privilegierade förorenare? och ser till att de andra inte utvecklas. Färska uppgifter från FN anger för övrigt att de industrialiserade länderna har en tendens att öka sina utsläpp.
Detta betänkande delar denna synpunkt och accepterar handeln med utsläppsrätter för gaser, vilka vissa ser som ett instrument för att uppnå Kyotoprotokollets mål. Vi anser att detta inte är rätt väg.
. (FR) Jag har röstat för denna text.
Jag är inte särskilt positiv till detta världsomfattande system med försäljning av ?föroreningsrätter?. Konkreta försök som jag har genomfört med industriidkare i mitt område visar att de ekonomiska aktörerna kan göra stora insatser för att minska utsläppen av växthusgas.
Jag ville ändå tillföra ändringar till det ursprungliga förslag som lades fram av Europeiska kommissionen.
Det framstod som mycket viktigt att utvidga direktivets tillämpningsområde så att det även omfattar kemikalier och aluminium. Parlamentet antog mina ändringsförslag och anslöt sig därmed till min ståndpunkt. Jag beklagar verkligen att ministerrådet inte godtog den ståndpunkt som mina kolleger hade antagit i den här frågan, vilket därmed försenar införlivandet av kemikalier och aluminium.
. (FR) För att inte försena antagandet av detta kontroversiella direktiv har jag röstat för kompromissen med rådet, dock utan större entusiasm.
Min främsta oro har att göra med potentialen för att minska utsläppen. I denna text nämns inte det tekniska sambandet mellan de olika aktörernas verksamheter.
Skulle man ha nämnt detta samband hade man, när det gäller just järn- och stålindustrin, kunnat undvika att elbolagen inom ramen för nationella tilldelningsplaner beviljas föroreningsrätter för gaser från masugnar som levereras till elbolag för att omvandlas till energi avsedd för förbrukning vid järn- och stålverk. I annat fall skulle bolagen ha kunnat ersätta dessa energikällor med andra källor, till exempel naturgas. Paradoxalt nog kommer järn- och stålföretagen att efterförbränna gas från masugnar och därmed öka utsläppen av koldioxid, och då räknar man inte med de utsläppsrätter som de kommer att behöva köpa tillbaka från elbolagen. Denna merkostnad kan skapa stora bekymmer för den europeiska järn- och stålindustrin, som tvingas möta en ökande internationell konkurrens.
Hade man mera uttryckligt framhållit en rätt att inom ett och samma företag byta rätter som tillhör företagets anläggningar i olika länder, skulle man ha främjat uppkomsten och utvecklingen av alleuropeiska bolag.
. (PT) Jag välkomnar detta förslag till direktiv som utgör den första delen av upprättandet av en internationell marknad för utsläppsrätter av växthusgaser. Unionen har varit föregångare på detta område, före tillämpningen av det internationella system som fastställts i Kyotoprotokollet och som skall inledas år 2008, till vilket föredragandens utmärkta arbete har bidragit i hög grad.
Direktivet kommer att skapa en marknad för utsläpp av växthusgaser i EU och införa utsläppsrätter för industrianläggningar som kommer att tillämpas av medlemsstaternas myndigheter.
Jag tycker att kommissionens ändringsförslag som föreslår en hybridmetod är särskilt lovvärt. Enligt detta ändringsförslag, som antogs i första behandlingen, skall 15 procent av utsläppen säljas och de övriga ges gratis (metoden ?grandfathering?, som kommissionen också föredrar) under perioden 2005 till 2012.
Antagandet av detta direktiv kommer att inleda en ny era som kännetecknas av en ansvarskultur hos såväl företag som stater. Den kommer att sammanföra aktörer och ansvariga politiker på en väg som medborgarna intensivt vill att de skall slå in på.
. (FR) Europeiska unionen måste agera konkret för att minska de mest förorenande växthusutsläppen.
Detta måste unionen göra för att skydda medborgarnas hälsa, uppnå Kyotomålen, föregå med gott föredöme för världen och undvika det katastrofscenario som har målats upp: i den senaste rapporten från Internationella energiorganets klimatforskare uppges att energiförbrukningen och utsläppen av växthusgaser kommer att ha fördubblats till år 2030!
Därför har jag röstat för förslaget att införa ?tillstånd att förorena mindre?, som kan börja tillämpas redan den 1 januari 2005 inom de viktigaste industrisektorerna. De företag som överskrider sina kvoter kommer att få böta: 40 euro per ton som överskrider kvoten, och efter 2008 100 euro per ton.
Detta system med byte av kvoter framstår verkligen som en nypa frisk luft, eftersom det kan minska utsläppen med mer än 20 procent från och med 2010, för att inte tala om energibesparingar på 2 miljarder euro.
Det finns dock en dyster underton: för mig verkar det orimligt att Belgien skall stå för en åttondel av EU:s totala kostnad för ?Kyoto?, när landet endast har 2,5 procent av invånarna och svarar för knappt 3 procent av EU-ländernas BNP. Att skydda planeten är allas uppgift, alla rika länders, alla industriers - även transportindustriernas - och alla enskildas uppgift.
Omröstningen är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 14.20 och återupptogs kl. 15.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om Tjetjenien.
Jag hälsar minister Frattini, rådets tjänstgörande ordförande, välkommen till kammaren.
. (IT) Herr talman! Låt mig börja med att hälsa företrädaren för kommissionen och alla ledamöterna av Europaparlamentet som är närvarande i kammaren. Med er tillåtelse, herr talman, vill jag i detta uttalande om Tjetjenien redovisa mitt personliga åtagande att fortsätta min närvaro, mitt outtröttliga deltagande i Europaparlamentets arbete, min beredvillighet att lyssna på de synpunkter som i detta och i andra fall framförs till mig och att hela tiden hålla parlamentet informerat om de ärenden och de aktiviteter som behandlas i rådet och som hör till mitt behörighetsområde.
Om vi så ser till frågan om Tjetjenien, så vet ni alla att läget i Republiken Tjetjenien, en av de republiker som ingår i Ryska federationen, sedan lång tid står i centrum för Europeiska unionens uppmärksamhet på grund av de allvarliga episoder av militärt våld och terrorism som utmärker situationen och på grund av de konsekvenser som detta skulle kunna få för Europa. Det som står på spel i Tjetjenien är något betydligt större än bara denna lilla republik. Konsekvenserna, negativa eller positiva, kommer att påverka hela Kaukasus.
Det är viktigt med en, om än summarisk, kunskap om det förflutna för att kunna bilda sig en uppfattning om det nuvarande och om framtiden. Detta är anledningen till denna min korta inledning om det förflutna. Ända sedan Sovjetunionen föll samman och Ryska federationen föddes har Republiken Tjetjenien varit skådeplats för våldsamma sammanstötningar mellan ryssar och tjetjener och blodiga frigörelseförsök. Fredsfördraget från 1997 lägger grunden till en betydande självständighet under ledning av den tjetjenske presidenten Aslan Maschadov, samtidigt som olika gerillagrupper cirkulerar på territoriet. Under 1999 ingrep Moskva i Ingusjien och i Norra Ossetien, medan de ryska trupperna ockuperade huvudstaden Groznyj i Tjetjenien. År av attentat och repression följde, i ett klimat av våld såväl från de fanatiska frihetskämparnas som från de ryska styrkornas sida.
Redan 1999 erkände Europeiska unionen, Europarådet och OSSE Rysslands rätt att försvara sin egen territoriella integritet och att bekämpa terrorismen, men samtidigt fördömdes det överdrivna våldet, och man uppmanade den ryska regeringen att försöka få till stånd en politisk lösning av krisen och att släppa in humanitära hjälporganisationer på tjetjenskt territorium. Efter den 11 september 2001 hårdnade den ryska kampen mot terrorismen, även om kopplingen mellan Tjetjenien och den islamiska fundamentalismen - en koppling som fortfarande finns kvar - föreföll indirekt. Rötterna till detta krig är fortfarande i allt väsentligt av nationell natur, trots den ökande och farliga nedsmittningen med islamisk fundamentalism, framför allt när det gäller metoder och instrument. Trots att man i september 2001 öppnade en kanal för dialog mellan de ryska myndigheterna och en av de viktigaste företrädarna för det tjetjenska motståndet, så var utsikterna till en politisk lösning av konflikten fortfarande osäkra och förvirrade. Det var i detta sammanhang som det allvarliga terroristdådet i teatern Na Dubrovke inträffade, vilket har följts av ett antal attentat av samma våldsamma slag under de senaste månaderna.
Situationen på marken är mycket svår. Den lokala ekonomin är i upplösning. Den ryssvänliga förvaltningen präglas av intern splittring. Det förekommer terroristhot och våldshandlingar från fanatikerna och våldsamma militära insatser från rysk milis. Tidigare hade Tjetjenien en blomstrande ekonomi, naturligtvis i första hand tack vare oljan, och en mycket utvecklad verkstadsindustri, men nu har ekonomin reducerats kraftigt. Arbetslösheten ligger på 42 procent. Det finns 64 000 tjetjenska flyktingar i den närliggande republiken Ingusjien, 8 000 fördrivna i uppsamlingsläger, 290 000 hemlösa. Samhällslivet har i stort sett upphört; det har reducerats på ett verkligen dramatiskt sätt genom förstörelsen av arkiv och kontor.
Mina damer och herrar! På denna grund genomförs det viktiga initiativ till reform av institutionerna som inleddes av president Putin genom att man lägger fram en ny konstitution som skall godkännas i en lokal folkomröstning. Enligt president Putins plan skall detta ske med stöd från det internationella samfundet, framför allt från Europeiska unionen, Europarådet och OSSE. Den politiska planen innebär att de lokala organen beviljas omfattande självständighet och stor makt inom ramen för Ryska federationen, som skall garantera den territoriella integriteten. För att främja en gradvis normalisering av regionen och genomförandet av folkomröstningen har man inlett tillbakadragandet av de militära styrkor som inte behövs och en minskning av antalet vägspärrar. Resultatet från folkomröstningen den 23 mars - med ett valdeltagande på 89 procent - blev som bekant ett kraftfullt stöd till förslaget till konstitution. Detta visar att det tjetjenska folket, som tröttnat på kriget, har valt en politisk lösning inom Ryska federationens ram. Samtidigt har rebellen och frihetskämpen Aslan Maschadov klivit fram som ledare, och hans anhängare har fått ett omfattande stöd från det civila samhället. Enigt den konstitution som just har antagits kan man räkna med att ett presidentval kommer att äga rum senast i oktober, medan valet till parlamentet kommer att äga rum tidigast tre veckor efter valet av ny president.
Trots det goda resultatet är folkomröstningen bara det första steget i denna politiska övergångsprocess. Det finns ett stort antal olösta frågor, till exempel avgränsningen av maktbefogenheter mellan Republiken Tjetjenien och Ryska federationen, ersättningen till dem som förlorat sina tillhörigheter, åtgärderna för att bekämpa brottsligheten, inklusive de brott som begicks av de federala styrkorna. Som ni alla vet, så pågår det för närvarande över 200 rättegångar mot medlemmar av ordningsmakten på grund av allvarliga brott. Den 6 juni godkände den ryska duman en amnesti för Tjetjenien, såväl för rebellerna som för de medlemmar av ordningsmakten som, märk väl, inte begått våldsbrott. Dessutom erbjöds alla de som lägger ned sina vapen senast den 1 september straffrihet. Men trots amnestin fortsätter dessvärre attentaten på marken, vilket leder till hårda motreaktioner från ordningsmaktens sida.
Det internationella samfundet har följt händelseutvecklingen och initiativen från Moskva uppmärksamt. Samtidigt som Europarådets parlamentariska församling har godkänt en resolution som föreslår att det inrättas en internationell tribunal för att ställa de personer som gjort sig skyldiga till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien inför rätta, har på senare tid den politiska institutionella utvecklingen behandlats i samtal i Moskva under ledning av kommissionären för de mänskliga rättigheterna. Inom OSSE förbereder det tjänstgörande ordförandeskapet, tillsammans med Ryssland, ett återupptagande av organisationens aktiviteter i republiken på grundval av specifika program för sådana områden som val, gott styrelseskick, rättssystemet, kommunikationer, polis och humanitärt bistånd. Under konferensen för de mänskliga rättigheterna i Genève i april presenterade de 15 medlemsstaterna i unionen ett förslag till resolution som brännmärkte och fördömde de allvarliga kränkningar som skett i Tjetjenien, en resolution som, som bekant, inte antogs eftersom den inte lyckades samla den majoritet som krävdes. Avvisandet av den resolutionen beskrevs som bekant av Moskva som ?en seger för förnuftet?.
Mina damer och herrar! Rådet instämmer i de känslor som kommit till uttryck i Europaparlamentet när det gäller situationen i Republiken Tjetjenien och kommer att anstränga sig för att den politiska process som påbörjats nyligen skall leda till att rättsstaten återupprättas och till att den ekonomiska och sociala strukturen i regionen rekonstrueras. Unionen instämmer i den generellt positiva bedömningen av den institutionella process som inletts av president Putin när det gäller Tjetjenien. Vi förväntar oss nu en kursändring när det gäller de mänskliga rättigheterna, och vi hoppas att de som begått brott skall komma att straffas. Europeiska unionens fortsatta uppmärksamhet visas genom det besök i Tjetjenien som avlades i april av trojkan som utgörs av cheferna för delegationerna till Moskva, och av stödet för ett återupptagande av OSSE:s verksamhet i regionen, förhållanden som jag just påmint om.
Samarbetsrådet Ryssland-EU den 15 april var det första tillfället för unionen att skicka detta principiellt positiva budskap om intresse och vilja att lyssna på högsta politiska nivå. Under toppmötet i Sankt Petersburg mellan Ryssland och Europeiska unionen uttrycktes förhoppningen om att den politiska process som nyligen inletts, och som syftar till ekonomisk och social återuppbyggnad, skall leda till att rättsstaten återupprättas, att de mänskliga rättigheterna främjas och att en uppriktig försoning äger rum. Under toppmötet i Sankt Petersburg fördömdes alla våldshandlingar, framför allt terrorism, som skulle kunna äventyra de nuvarande utsikterna till en politisk lösning, och man erkände de substantiella bidrag som de internationella organisationerna skulle kunna ge i samarbete med de ryska myndigheterna.
När väl den ekonomiska rekonstruktionen har inletts borde även unionen engagera sig ekonomiskt, även om ett sådant stöd måste underkastats stränga villkor. Företrädaren för kommissionen, som kommer att tala inom kort, kan beskriva det stödpaket som vi håller på att utforma. Samarbetet från de ryska myndigheternas sida kommer att bli av avgörande betydelse för att garantera att dessa bidrag verkligen når fram till dem som har behov av hjälp. I det sammanhanget bör vi allvarligt överväga möjligheten att lansera ett initiativ från unionens sida i Tjetjenien. Genom att stödja den process som inletts av president Putin skulle ett sådant initiativ kunna utsträcka gemenskapens insatser från humanitärt bistånd, där vi hittills har koncentrerat våra resurser, till en annan sektor som är minst lika viktig, dvs. uppbyggnaden av institutioner och främjandet av en socioekonomisk utveckling. Vi bör därför låta ett antal konkreta initiativ inom detta område inrymmas i det samarbete som för närvarande pågår mellan Europeiska unionen och OSSE. OSSE håller för närvarande på att utvärdera, tillsammans med sin ryska motsvarighet, möjligheten att ingripa med hjälpinsatser i bestämda sektorer: jag har redan pekat på valförfarandet, som är av stor betydelse, rättssystemet, en reformering av polisväsendet, återförande av flyktingar och fördrivna. Dessa delar av institutionsbyggande är av tradition prioriterade områden även för Europeiska unionen.
När det slutligen gäller den plan för institutionell utveckling som inleds av Moskva kommer det italienska ordförandeskapet att anstränga sig för att uppmuntra en slutlig politisk lösning som förhoppningsvis omfattar samtliga företrädare och grupper inom den tjetjenska befolkningen som inte komprometterats genom samröre med terrorismen. En förbättring av den nuvarande standarden när det gäller respekt för den tjetjenska befolkningens mänskliga rättigheter skulle kunna bli en konkret och betydelsefull konsekvens - jag skulle vilja säga, nästan en automatisk konsekvens - av den institutionella reform som inletts.
. (ES) Herr talman! Efter rådets ståndpunkt, som klart har uttryckts av rådets tjänstgörande ordförande, Frattini, måste jag säga att kommissionen inte kan göra något annat än att upprepa att Europeiska unionen har gjort ett kraftfullt åtagande i kampen mot terrorismen och att unionen följaktligen stöder Ryssland i landets legitima kamp mot terrorismen, i Tjetjenien och var som helst. Det får inte råda några tvivel om det. Terrorismen utgör det främsta hotet mot de mänskliga rättigheterna och respekterar inte den grundläggande rätten till livet. Detta innebär att försvaret av de mänskliga rättigheterna alltid måste vara närvarande i alla åtgärder och i bekämpningen av terrorismen, att de mänskliga rättigheterna är ett grundläggande värde som alltid måste respekteras.
När detta är sagt går jag in på de områden som mer direkt har med kommissionens verksamhet att göra - och jag kommer att koncentrera mig på de frågorna för att inte upprepa vad som redan har sagts. Jag vill betona att det är nödvändigt att göra framsteg när det gäller möjligheterna att tillhandahålla humanitärt bistånd i Tjetjenien. Som ni vet, ärade ledamöter, är Europeiska unionen genom Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd (ECHO) den största givaren av humanitärt bistånd i norra Kaukasien. Sedan oktober 1999 har vi gett över 110 miljoner euro i bistånd till offren för konflikterna i Tjetjenien. Säkerhetsförhållandena i norra Kaukasien är fortfarande bristande, vilket ger upphov till stora logistiska problem. Kommissionen hyser emellertid förtroende för att de ryska myndigheterna intar en öppnare hållning, till exempel när det gäller försöken att befria den europeiske biståndsarbetaren Arjan Erkel, som fortfarande hålls kidnappad.
De ryska myndigheternas stundtals negativa inställning till att tillåta de icke-statliga organisationerna att använda de radiokommunikationer som dessa behöver samt systemet för beviljande av uppehålls- och arbetstillstånd i Tjetjenien är fortfarande de största hindren för att tillhandahålla humanitärt bistånd. När det gäller den frågan fortsätter vi att gå i bräschen för att bemötandet förbättras för att underlätta genomförandet av de humanitära hjälpinsatserna enligt de grundläggande normerna för säkerhet, effektivitet och kontroll och naturligtvis, oberoende utvärdering.
De ryska myndigheterna har garanterat oss att de tusentals fördrivna personer som finns i angränsande områden inte kommer att repatrieras med våld till Tjetjenien, vilket rådets tjänstgörande ordförande tog upp nyss. Däremot har ECHO informerat oss om att de inte får tillstånd att ersätta de tält som har blivit utslitna och bygga upp stabilare fristäder i det närbelägna Ingusjien.
De fördrivna personernas enda alternativ får inte vara att de måste återvända till Tjetjenien. Förutom att vi nära följer händelseutvecklingen i allmänhet, fortsätter vi att särskilt insistera på att alla repatrieringar av tjetjenska fördrivna personer skall genomföras frivilligt och utan villkor. Kommissionen kommer att fortsätta följa händelseutvecklingen i framtiden, inklusive det arbete som pågår för att slutföra ett fördrag som syftar till att klargöra Tjetjeniens status inom Ryska federationen, samt förberedelserna för president- och parlamentsvalen i Ryssland, som planeras äga rum i oktober och december. Vi kommer följaktligen att fortsätta analysera hur situationen utvecklas.
Kommissionen insisterar nu på att allt agerande och all utveckling skall ske på ett så öppet sätt som möjligt, att de internationella bestämmelserna följs i större utsträckning, att utvecklingen leder till att det, en gång för alla, blir lättare att lösa den här konflikten.
Herr talman! Rådets tjänstgörande ordförande har nyligen på ett positivt och konstruktivt sätt meddelat att han är beredd att samarbeta med oss. Hjärtligt välkommen till oss i detta parlament, herr Frattini.
Fru kommissionär! Ni nämnde nyss med rätta också nederländaren Arjan Erkels namn. Jag är särskilt tacksam mot er för detta, då Arjan Erkel, ledare för Läkare utan gränsers uppdrag i Dagestan, är försvunnen sedan augusti förra året. Han har kidnappats, och det är av särskild vikt att kommissionen och rådet uppmärksammar detta bortrövande. Vi vet att Arjans far under flera månaders tid har informerat alla om den här saken, och jag hoppas att detta skall kunna få ett lyckligt slut.
Herr talman! Vi skulle återvända hem via Tjetjenien efter den resa som fyra ledamöter från vårt parlament nyligen gjorde. Jag måste säga er att den inte var glädjande: jämfört med Bosnien och Sarajevo - jag kan jämföra detta med det krigstillstånd som tidigare rådde där - är Groznyj och Tjetjenien egentligen värre.
Hos oss, och i synnerhet också hos amerikanerna, finns den farliga tendensen att definiera detta ryska krig på det sätt som passar ossbäst, det vill säga något i stil med ?om ni inte kritiserar vårt krig skall inte vi kritisera ert?. Det måste vi som europeisk union akta oss för: det är inte enbart rebeller och terrorister som agerar mot de ryska stridskrafterna där; det finns också andra som verkligen faller inom kategorin motståndsmän. Tjetjenerna har inte per definition fel, lika lite som ryssarna har det. Men det är så att många tjetjenska medborgare på grund av de ryska truppernas uppträdande i sin förtvivlan tenderar att övergå till den antiryska sidan. Vi har också själva med ledning av samtal på gatan kunnat dra slutsatsen att det är en berättigad klagan från människor som har sett sina vänner bli slagna sönder och samman och som alltså vet att andra är för rädda för att gå till sina jobb i Groznyj, eftersom risken för godtyckligt agerande, mycket rått agerande, från den ryska militärens sida är oerhört stort. Det kan man också till viss del föreställa sig om man vet att många av oss också i vårt eget land har en kolonial historia, där också alla möjliga saker har skett som först efter lång tid kom fram i ljuset. När det gäller det ryska agerandet i Tjetjenien kommer det snabbare fram i ljuset, och det är också bra. Därför skulle jag med eftertryck vilja uppmana både kommissionen och rådet att använda alla politiska och diplomatiska medel som vi har till förfogande för att kontrollera våldet i Tjetjenien. Det är nämligen alldeles nödvändigt, och vi har i detta sammanhang inte ens råd att vara så väldigt kräsna.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, mina damer och herrar! Den delegation som jag leder är glad över att ha kunnat få förstahandskunskap om situationen. Det var vad som hände första gången. Vi träffade de ryska ledarna, ledarna från Ingusjien och de tjetjenska ledarna samt medlemmar ur deras regeringar. Vi träffade människor i flyktinglägren och i Grosnyj också, samt den tjetjenska kolonin i Moskva, och självklart medlemmar i humanitära organisationer, såväl nationella som internationella. Förutom mänskliga rättigheter ville vi få veta mer om sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga frågor, läkarvård, flyktingsituationen och möjligheterna att leva ett normalt liv i allmänhet.
Jag vill för det första ta upp frågan om Rysslands ändrade strategi. Landet eftersträvar inte längre en militär lösning, utan en politisk lösning. Det är en positiv inställning, som Europaparlamentet har uppmanat till under en lång tid. För det andra är det uppenbart att alla parter är trötta på kriget och vill ha fred. Jag avser inte de kriminella element som har förvandlat kriget till ett sätt att tjäna pengar. För det tredje förefaller det som om ett lämpligt tillfälle har yppat sig, som kan vara i ungefär ett år, till dess att valen i Ryska federationen och Tjetjenien är över. Det befaras att situationen kan återgå till detsamma efter valen. Av det skälet är det nu nödvändigt att starkt stödja den politiska process som har inletts.
Vi har också risken för att konflikten ?tjetjeniseras?, och att våldet alltmer närmar sig ett inbördeskrig. På vägen mot fred är det av yttersta vikt att Ryssland dömer krigsförbrytare och att armén dras tillbaka. De mänskliga rättigheterna måste skyddas. Tjetjenerna måste också upphöra med sin väpnade kamp och med sina terroristattacker. Flera olika källor har observerat att den ryska arméns stridsåtgärder redan har minskat i regionen under de senaste sex månaderna. Samtidigt ökar dock våldet från de beväpnade grupperna, vilket är mycket oroande.
Vi måste beslutsamt fortsätta med den sociala, kulturella och ekonomiska återuppbyggnad som alldeles nyss har inletts. Som en möjlig kandidat till presidentposten i Tjetjenien sade till mig: pengar skapar fred. Den ryska regeringen har sammanställt ett slags politiskt-ekonomiskt paket för att normalisera situationen. Det kan mycket väl bli nödvändigt att se över det och lägga till saker, men vägvalet är viktigt i det här sammanhanget.
I samband med detta bör Europeiska unionen dessutom stärka sina åtgärder i regionen. Europeiska unionen är redan den största externa biståndsgivaren. Kommissionen beviljade också nyligen 16 miljoner euro i humanitärt bistånd, vilket är helt rätt.
Vår delegation uppmanar hjälporganisationerna att bege sig till regionen, snabbt, säkert och obehindrat. Utan hjälp utifrån kommer det att ta ännu längre tid att ordna upp situationen. Det är också nödvändigt att OSSE:s kontor i Znamenskoje fullständigt inrättas och att arbetet kan inledas utan förseningar.
Om några månader kommer valen att börja planeras och valkampanjerna kommer att inledas. Det är mycket viktigt att kontrollera att kampanjen förs öppet och att kraven på demokrati uppfylls. Detta kommer att kräva en långsiktig närvaro. Om valkampanjerna inte är demokratiska kommer valen knappast att bli det heller.
Slutligen finns det också förslag om en fredskonferens. Alla parter skulle kunna delta, såväl som Europeiska unionen, Europarådet och OSSE. Jag har inte nämnt de skyldiga parterna i mitt inlägg, eftersom det nu är tid att söka fred.
Herr talman! Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp stöder den gemensamma resolutionen från de politiska grupperna om Tjetjenien. Vi stöder följaktligen den ryska regeringens försök att stabilisera förhållandena i regionen med utgångspunkt i den nyligen genomförda folkomröstningen. Samtidigt vill vi betona att de mänskliga rättigheterna måste respekteras i Tjetjenien.
Om Rysslands nuvarande politik inte leder till de förväntade resultaten snart, gör Ryssland, enligt min åsikt, klokt i att överväga om det finns några alternativ till denna politik. Det är oerhört svårt att skapa fred i Tjetjenien när vissa mäktiga grupper försöker få till stånd ett utträde från Ryssland för regionen. Ryssland, å sin sida, håller hårt på den regionala sammanhållningen, vilket världssamfundet också klart stöder.
Ryssland har utan tvivel tillräckliga resurser för att utöva militär kontroll över Tjetjenien, men landet kommer att få betala dyrt för det i förlorade människoliv och ekonomiska förluster, och även politiskt. Om inte det väpnade motståndet börjar avta måste ryssarna fråga sig själva om det är värt att betala ett så högt pris för militär kontroll över det krigshärjade Tjetjenien. Ryssland måste då börja fundera över om de kan finna några alternativ till den nuvarande politiken för Tjetjenien.
Den lösning som nåddes i Kosovo kan kanske fungera som en principiell modell. På så vis skulle Tjetjenien fortfarande obestridligt tillhöra Ryska federationen, men internationella fredsbevarande styrkor och lokala polisstyrkor skulle ansvara för säkerheten. Ryssland skulle säkerligen ha svårt att gå med på en sådan lösning, men det kommer inte att bli lätt om den nuvarande situationen fortsätter heller.
Lösningen ligger i händerna på ryssarna själva. Utomstående kan inte råda eller vägleda dem. Ryssland måste självt bestämma vilket slags politik landet vill föra i Tjetjenien. Åtminstone för tillfället fortsätter Ryssland med sin nuvarande politik, och som jag sade i början, ELDR-gruppen stöder den gemensamma resolutionen från de politiska grupperna som grundas på den.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag ser folkomröstningen den 23 mars som ett första steg i försöket att stabilisera situationen i Tjetjenien. Jag välkomnar myndigheternas försök att göra tillvaron mer dräglig, få skolorna att fungera igen, tillhandahålla energiförsörjning, allmänna kommunikationsmedel och sjukvård, åtminstone delvis i Grosnyj, även om det är långt ifrån tillräckligt. Initiativet att påbörja återuppbyggnaden har påskyndats från ryskt håll. Mot bakgrund av detta hoppas jag att valen i december 2003 och i mars 2004 skall leda till en politisk stabilisering i Tjetjenien.
Europeiska unionen bör vara beredd att ge det stöd som krävs för genomförandet av fria och rättvisa val. Jag ser det emellertid som ett stort problem att internationella organisationer fortfarande inte får resa in fritt i Tjetjenien för att lämna det humanitära och medicinska bistånd som det finns ett så stort behov av. Det har påpekats tidigare: Läget för flyktingarna är fortfarande bekymmersamt. Det humanitära biståndet får inte upphöra, och flyktingarna får inte föras tillbaka mot sin vilja, så länge förutsättningarna för detta saknas.
Jag ser det som ett problem att rådet och kommissionen efter den 11 september de facto har slutat diskutera den ryska arméns agerande i Tjetjenien som i första hand har slagit hårt mot civilbefolkningen. Vi fördömer de tjetjeniska terroristernas människoföraktande våld, men vi fördömer även det oproportionerliga utövandet av militärt våld och förtrycket från den ryska arméns sida. De mänskliga rättigheterna kan inte splittras upp, och kränkandet av dessa leder inte till en nedtrappning av konflikten. Om Europeiska unionen vill bidra till konfliktlösningen måste den - i samarbete med Ryssland - insistera på fortsatta förändringar av Tjetjenienpolitiken!
Herr talman, herr Frattini, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag skulle vilja rekommendera att ni läser vår reseskildring, för jag anser att det är en balanserad skildring och att den innehåller fler nyanserade distinktioner än jag hittills har hört från vissa talare.
Fru kommissionär! Striden i Tjetjenien är inte uteslutande en strid mot terrorismen. Situationen är mycket mer invecklad, mycket mer komplex. Om ni läser lite om det någon gång kommer ni att märka att ni sedan talar om Tjetjenien på ett mer nyanserat sätt.
Mina damer och herrar! Vi har varit i Tjetjenien, och jag fick inte det intrycket att ryssarna har situationen under kontroll. Människor bortrövas dagligen. Soldater dödas dagligen - tio per dag är det genomsnittliga antalet. De mänskliga rättigheterna kränks, och ryssarna har verkligen förändrat strategi och övergått från en militär strategi till en politisk strategi som innefattar en folkomröstning och, inom kort, val. Men herr Frattini, fru kommissionär, det är en strategi som påtvingas ovanifrån. Det är ingen allomfattande process; det är ingen process som involverar alla delar av den tjetjenska befolkningen. Lika lite är det en process som involverar rebellerna, motståndsmännen, eller ens Maschadov, den senast valda presidenten. Jag anser att vi måste bemöta detta på ett seriöst sätt.
Vad beträffar den humanitära situationen kan jag fullständigt stödja det kommissionsledamoten har sagt. Jag anser att hon sammanfattade den på ett korrekt sätt. Det måste göras något åt det som de humanitära organisationerna upplever där.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med fallet Arjan Erkel. Arjans far sitter på åhörarläktaren, tillsammans med representanter för Läkare utan gränser. Jag skulle här officiellt vilja säga till honom att det i vår resolution som vi skall rösta om i morgon finns en punkt som ägnas bortförandet av hans son. Jag försäkrar er också att den texten redan i övermorgon skall översättas till ryska. Vi har ett delegationsmöte för den ryska delegationen i Moskva på måndag och tisdag i nästa vecka, och som ordförande i den delegationen försäkrar jag familjen att vi skall ta upp deras sons sak under vårt delegationsmöte i duman på tisdag kommande vecka.
Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det finns sannerligen ingen värre blindhet än hos den som inte vill se. Vad är det för en politisk process vi talar om? Vi har fått se en folkomröstning där mindre än 15 procent av befolkningen deltagit, en folkomröstning i vilken de västerländska journalisterna i Groznyj kunde rösta. Vad mer krävs för att visa vilken bluff den var? Jag noterar med tillfredsställelse att Oostlander, som befann sig i Tjetjenien, upptäckte att normaliseringsprocessen, som er vän Putin talade om, på flera månader inte har lett till några som helst resultat. Det som pågår i Tjetjenien är politisk terror från en stat som har lyckats - och detta talar vi inte om i resolutionen - mörda 200 000 personer under 10 år, som har lyckats skapa 300 000 flyktingar i en befolkning på en miljon, som varje dag, med hjälp av de väpnade ryska styrkorna i Tjetjenien, mördar dussintals och åter dussintals civila tjetjener, och då talar vi om civila, inte tjetjenska militärer. Skulle detta vara en normaliseringsprocess? Om vi för att bevara den stora potentiella ryska marknaden vill låtsas att denna terrorpolitik från Ryska federationens sida i Tjetjenien inte existerar, så kan vi fortsätta att göra det. Men då blir vi - och detta skall vi vara medvetna om - medbrottslingar till ett folkmord, för när man likviderar 20-25 procent av en befolkning under mindre än tio år, så kallas det för folkmord. Detta är värre än Bosnien, värre än Kosovo. Herr rådsordförande, jag tror - och det har Bart Staes sagt - att problemet är att få till stånd en förhandling mellan de båda parterna, dvs. mellan president Putin och president Maschadov. Allt annat är rena rama struntpratet som vi ägnar oss åt för att skyla över intressen som vi inte vill erkänna öppet.
Herr talman! Det har sagts att kriget i Tjetjenien har ett samband med kampen mot terrorismen. Då vill jag tydligt påpeka att Rysslands agerande i Tjetjenien inte är en kamp mot terrorismen utan snarare framkallar terrorism.
Vi måste ha klart för oss att Jelena Bonner - Andrej Sacharovs änka - har rätt när hon säger att det som pågår i Tjetjenien är ett folkmord, genocid. Jag vill poängtera att det handlar om ett kolonialkrig som främjas av Gazprom och andra till följd av energiintressen; det är vad det i själva verket handlar om. Därför måste vi genast sluta lura oss själva. Den så kallade folkomröstningen - och det har många erkända internationella människorättsorganisationer konstaterat - var en alltigenom förljugen folkomröstning. Där skaffade man sig bekväma samtalspartner som man sedan låtsades föra fredsförhandlingar med.
OSSE har bevakat tidigare val i Tjetjenien. En gång var det fred i Tjetjenien. Maschadov valdes demokratiskt under OSSE:s överinseende; varför förhandlar man inte med honom? Varför har man trängt undan honom? Det har man gjort för att han inte är en marionett utan företräder sitt folk. Detta kan inte leda till fred, herr rådsordförande, och därför är de villkor som debatten grundar sig på helt felaktiga. Man vill ha marionetter som samtalspartner, men det har hittills aldrig lett till målet och hittills aldrig till fred.
Därför vill jag tydligt påpeka att det förrädiska enligt mig i hela den här debatten och i många tal - även tal av Putin, som i och med Tjetjenien har fört den blodigaste valkampanjen i mänsklighetens historia, nämligen sin egen valkampanj som förde honom till makten - är ordet normalisering. När var det senast tal om en normalisering? Det var i Prag 1968, då tjeckernas och slovakernas folkliga uppror slogs ned. En sådan normalisering vill vi inte ha!
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär! Något som jag har blivit förvissad om under min tid som ledamot av denna delegation är att ordet ?fred? i Tjetjenien är ren och skär lögn. Tre tusen personer har mördats sedan årets början, 49 massgravar har upptäckts, som bara till en liten del kan tillskrivas terrorismen, men till största delen det dagliga våldet från en armé som uppträder som en ockupationsmakt. Folkomröstningen var en falsk uppvisning i normalitet. Det är svårt att skapa normalitet i ett land framför mynningen på en kalasjnikov.
Mot bakgrund av detta anser vi att den politiska lösningen verkligen måste vara en äkta politisk lösning. Och det är för att den skall kunna vara det, herr Frattini, som jag vänder mig till er. Samtliga parter måste delta, även före detta presidenten Maschadov, som inte så lättfärdigt, herr Frattini, kan avfärdas som en rebell och frihetskämpe. Den före detta presidenten Maschadov valdes i ett demokratiskt val av det tjetjenska folket i slutet av det första kriget. I dag är före detta presidenten Maschadov en viktig utgångspunkt för den som vill nå en äkta och verklig fred. Risken är att även Tjetjenien förvandlas till en permanent krigsskådeplats, där gammalt hat förstärks av nytt hat.
En sista rekommendation till herr Frattini och till kommissionen. Låt oss se till att Ryssland engageras i denna fredsprocess och tar sitt ansvar. Att i dag fortsätta diskutera en eventuell anslutning av Ryssland till Europeiska unionen, utan att vi bryr oss om att denna konflikt under alla omständigheter skapar problem i förbindelserna med det landet, är sannerligen inget som underlättar denna fredsprocess. Att i dag tala om ett medlemskap för Ryssland, förutom att det är alldeles för tidigt, skulle kunna vara mycket skadligt när det gäller Tjetjeniens framtida öde.
Herr talman, kommissionsledamot, rådsordförande! Jag tycker att det finns mycket sant i det som kollegerna Fava och Staes sade om det kontinuerliga våld som finns i Tjetjenien. De rapporter som de har lämnat om avsaknad av uppbyggnad och om hinder för de humanitära organisationerna att verka är upprörande. De uppgifter som vi har fått om att 30 000 ryska soldater har deltagit i referendum är skrattretande.
Tjetjenien är en internationell fråga. Jag tycker att det är en förlegad tanke som inte motsvarar EU:s allmänna politik att säga att det är Rysslands inre sak att avgöra detta. Vi måste efterlysa starkare insatser och stöd samt att OSSE får öppna sitt kontor på nytt. Vi behöver en fungerande valövervakning. Samtidigt måste vi också från EU:s sida bidra till uppbyggnaden.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Jag har i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen mottagit sex resolutionsförslag.
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om förberedelser inför Världshandelsorganisationens möte (Cancún, den 10-14 september 2003).
Herr talman! Jag har försökt skynda mig så mycket som möjligt. Det är mycket bra att parlamentet ibland hoppar fram i föredragningslistan. Detta förändrar invanda beteenden, vilket gläder mig mycket.
Jag vill tacka er för att ni har bjudit in mig för att tala om WTO:s femte ministerkonferens, en viktig händelse som kommer att äga rum i september i Cancún. Vår ståndpunkt om sakinnehållet är välkänd: vi vill att Dohaprogrammet för utveckling blir en framgång, enligt Europeiska unionens tre grundläggande mål.
Det första målet handlar om att stödja ekonomisk tillväxt, som Europa liksom resten av världen behöver. Det andra handlar om att reglera de öppnare marknaderna med multilaterala bestämmelser för att möjliggöra en bättre koppling mellan våra handelsintressen och våra samhällens värden. Det tredje målet handlar om att integrera utvecklingsländerna i det internationella handelssystemet, ett mål som är den röda tråden för denna förhandlingsrunda. Vi ser inte retoriskt, utan mycket konkret på detta mål. Varje del i förhandlingsprogrammet måste tillföra ett mervärde för utveckling.
Det är bara några veckor kvar till konferensen i Cancún. Vi har alltså begränsat med tid för att lyckas med denna konferens och förberedelseprocessen måste intensifieras. Det krävs en politisk drivkraft på flera områden: jordbruk, tillträde till industrimarknader, investeringar, konkurrens, handelsfrämjande och offentlig upphandling. Inom alla dessa områden måste närmare ståndpunkter antas inför slutförhandlingarna. På andra punkter, som geografiska beteckningar, sambandet mellan handel och utveckling och frågor om tvistlösning, vill vi uppnå inledande resultat vid konferensen i Cancún. De kommer förmodligen att vara blygsamma och behöva breddas i den slutliga överenskommelsen.
Det återstår fortfarande mycket att göra. Vi känner att dessa mål är möjliga att förverkliga och att det inte hänger på frågornas komplexitet, utan på den politiska viljan. Detta konstaterande stämmer för en fråga som jag inte nämnde och som kommer att vara viktig vid konferensen i Cancún, dvs. problemet med fattiga länders tillgång till läkemedel. På denna punkt blockerade Förenta staterna, som ni vet, beslutet i december förra året, trots att vi hade nått fram till en jämvikt vid Världshandelsorganisationens förhandlingsbord. Det verkar som om det har tagits några steg framåt, men detta har inte bekräftats, och det är uppenbart att den amerikanska ståndpunkten måste förändras om vi skall kunna uppnå en övergripande överenskommelse i Cancún.
Låt oss diskutera alla dessa frågor, dock utan att gå in på detaljer.
För det första: jordbruket. Vi behöver en fullständig samling bestämmelser och ett datum för inlämning av anbud. I det avseendet stärktes förhandlarna av den överenskommelse som man enades om i rådet (jordbruk) i förra veckan. Denna överenskommelse markerar tydligt inledningen på en ny era. Vare sig det handlar om jordbrukare, konsumenter eller skattebetalare möjliggör detta framsteg ett bättre resursutnyttjande, ökad öppenhet och kvalitet, förstärkt miljöskydd och ökat välbefinnande för djur, vilka är intressen som framkommit på detta område. Denna reform sänder också en tydlig signal till resten av världen: vi vänder i hög grad ryggen åt ett gammalt system som skapar vissa störningar i handeln. Den nya jordbrukspolitiken är mer gynnsam för handeln, vilket också är ett önskemål från utvecklingsländernas sida.
Efter parlamentets yttrande har jordbruksministrarna tilldelat era förhandlare, dvs. Franz Fischler och jag själv, ett kreditbelopp som vi inte kommer att offentliggöra - vi är inte naiva - och som vi kommer att använda oss av inom gränsen för vad som är nödvändigt och berättigat. Detta kreditbelopp kommer för övrigt inte att utnyttjas om vi inte är säkra på att få någonting i gengäld. Jag tänker till exempel på de discipliner som måste införas för andra stödsystem, framför allt det amerikanska systemet, som vi vet har ödesdigra effekter på handeln. Jag tänker också på skyddet för geografiska beteckningar. För allt detta kommer det att krävas kompensationer - ingen får missta sig på denna punkt. Det är inte tal om en ensidig avväpning, vilket min kollega Franz Fischler uttryckte på ett mycket bra sätt. När det gäller jordbruksfrågan har vi gjort vad vi måste göra. Det är nu våra partners sak att ta initiativ, framför allt amerikanerna, som under senare år har återinfört ett system som skapar störningar.
Den andra punkten är tillträde till industrimarknader. Detta är ett mycket viktigt mål i Dohaprogrammet. Handeln bör öppnas i så stor omfattning som möjligt, så att så många som möjligt gagnas av fördelarna. Vårt mål är att se till att utvecklingsländerna får ökat tillträde till våra marknader, dvs. till industriländerna, men också att möjliggöra en omfattande avveckling av de handelshinder som kan finnas mellan utvecklingsländer. När det gäller tillträde till marknader får vi inte glömma den viktiga syd-syd-dimensionen.
För det tredje: de så kallade Singapore-frågorna, nämligen konkurrens, investeringar, handelsfrämjande och öppenhet i offentlig upphandling. Vi måste fastställa närmare villkor för förhandlingarna, så att de kan inledas formellt. Detta mål är en av unionens prioriteringar. De här frågorna går inte att skilja från ett övergripande åtagande. Vi kommer att stå emot försök att utesluta en eller annan fråga, eftersom det skulle rubba jämvikten för hela rundan. Vi måste alltså ingå en ny överenskommelse om förhandlingsvillkor.
För det fjärde: viktiga frågor för utvecklingsländerna, dvs. den särskilda och differentierade behandlingen samt genomförande. Vi strävar efter att öka flexibiliteten gentemot utvecklingsländerna genom att tillmötesgå deras vilja och önskemål, dock utan att skapa ett WTO i två hastigheter. I det sammanhanget är vi beredda att gå vidare, att utarbeta ett ramavtal - eller till och med vägledande principer - som kan antas i Cancún för att skapa största möjliga uppmärksamhet kring dessa frågor som, det vill jag upprepa, är viktiga för utvecklingsländerna.
När det gäller handel och miljö - känsliga frågor här i kammaren - måste vi uttala oss vid konferensen i Cancún om WTO:s observatörsstatus i multilaterala miljöavtal och om mer ingående diskussioner om övriga miljöfrågor. Ni känner till vårt program på det här området: ökad samstämmighet mellan multilaterala miljöavtal och internationella handelsregler. Därför har vi till exempel krävt att de multilaterala avtalens sekretariat och FN:s miljöprogram (UNEP), som fungerar som sekretariat för flera typer av multilaterala avtal, får observatörsstatus vid de särskilda sammanträdena i WTO:s kommitté om handel och miljö, vilka äger rum i Genève och ägnas åt denna fråga.
Vi anser också att ministerkonferensen i Cancún bör resultera i beslut om att föra genomgripande diskussioner om frivillig märkning för miljösyften. Här finns en möjlighet till konstruktiv dialog till förmån för handel med miljövänliga produkter, särskilt när de kommer från utvecklingsländer.
Jag skall avsluta med ett par ord om våra arbetsmetoder, dvs. förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen på det här området. Som alltid har vi ett nära samarbete med parlamentet när det gäller att förbereda oss inför konferensen i Cancún. Vi har på ett sätt förutsett att konventets arbete skulle ge ett antal positiva resultat på det här området, eftersom den text som nu ligger på bordet innehåller ett förslag om att parlamentet skall få nästan samma rättigheter som rådet i handelspolitiska frågor, dvs. att medbeslutandeförfarandet skall gälla för antagande av lagar om genomförandet av handelspolitiken och att parlamentet har rätt till information under hela förhandlingen om internationella avtal, vilket är en anpassning som har efterlysts av de bland er som har satt sig in i frågan. Jag tror alltså att våra gemensamma ansträngningar har gett utdelning.
Utan tvekan kan man anse att texten fortfarande är något konstlad och att den kan förbättras. Enligt min mening finns det fortfarande områden där enhällighetsregeln råder, vilket ett antal av er med all rätt fortsätter att ifrågasätta. Det görs dock verkliga framsteg, och den europeiska demokratin kommer helt klart att segra om konventets text inte försvagas av regeringskonferensen på denna punkt. Vi kommer att samarbeta i denna anda inför konferensen i Cancún.
Som ni vet kommer en delegation med ledamöter från Europaparlamentet att finnas vid vår sida i Cancún, som i Seattle och Doha. Personligen är jag förtjust över detta. Vi är också positiva till idén om en parlamentarisk konferens vid WTO, eftersom det parlamentariska bidraget bara kan förstärka förhandlarnas legitimitet. För att nå fram till de resultat som jag nyss har redogjort för och som, vilket jag påpekade, är ambitiösa och möjliga att förverkliga, måste vi arbeta intensivt ända fram till Cancúnkonferensen. Det kommer vi att göra tillsammans med er. Denna dialog och dessa debatter är nödvändiga, eftersom vi vet att vi inte får ert stöd utan dem. Därför väntar vi otåligt på den resolution som, om jag har förstått det rätt, kommer att gå till omröstning i morgon.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! PPE-DE-gruppen stöder alla ansträngningar från kommissionsledamot Lamys sida för att nå ett gott resultat i Cancún, och vi instämmer naturligtvis med honom i att vi också måste lyckas få den text godkänd som nu har fastställts i konventet i fråga om det handelspolitiska området och även i regeringskonferensen, så det kan ni alltså räkna med. Ett framgångsrikt resultat från utvecklingsrundan i Doha är även i fortsättningen en viktig faktor för att stimulera en världsomspännande ekonomisk tillväxt, för stärkandet av multilateralismen och det globala styret. PPE-DE-gruppen stöder det allmänna tillvägagångssättet i fråga om förhandlingarna såsom det fastställts i rådets mandat för WTO:s tredje ministerkonferens i Seattle. Vi vill uppmana alla WTO-medlemmar att fatta de nödvändiga förbättrande besluten i Cancún för att på ett framgångsrikt sätt avsluta den övergripande överenskommelsen, de aktuella ämnena under denna runda, inom de tidsfrister som man enats om. Den politiska vilja som medlemsstaterna visade tecken på under OECD:s ministermöte i slutet av april och G8-toppmötet i Evian skulle kunna vara av avgörande betydelse för den lyckade konferensen i Cancún och handelsrundan. Nu är det inga ord utan handlingar som gäller för oss, och att skapa det rätta förhandlingsklimatet.
Under de senaste tre månaderna har vi inte sett några stora framsteg i WTO:s förhandlingar. Många måldatum för specifika ämnen har inte uppnåtts och står därför tyvärr på dagordningen för Cancún, vilket innebär att denna dagordning redan nu hotar att bli överbelastad. Vi välkomnar inom ramen för detta naturligtvis det avtal som Europeiska unionen nådde förra veckan i rådet om reformerna av EU:s jordbrukspolitik, och vi gratulerar särskilt kommissionsledamot Fischler till resultatet. Vi har all anledning att instämma i det som kommissionsledamoten har sagt. Vi hoppas nu att i synnerhet Förenta staterna liksom EU skall ta steg i en jämförbar riktning. Men vi måste naturligtvis konstatera att det här handlar om ett grundläggande genombrott.
Viktiga ämnen på dagordningen för Cancún är för oss också de så kallade Singapore-frågorna, investeringar, konkurrens, handelsförfaranden och öppenhet i fråga om offentlig upphandling, och vi uppmanar kommissionsledamoten att med kraft ägna sig åt dessa frågor i Cancún. Även på området för konkurrenspolitik begär PPE-DE-gruppen att förhandlingarna formellt öppnas. Vi understryker de potentiella fördelarna med bindande grundprinciper på området för konkurrenspolitik såsom öppenhet, icke-diskriminering, förfarandemässig ärlighet och internationellt samarbete mellan konkurrensmyndigheter.
På området för offentlig upphandling är PPE-DE-gruppen förespråkare för ett multilateralt och juridiskt bindande avtal om offentlig upphandling, inklusive varor och tjänstekontrakt.
Vi instämmer naturligtvis fullständigt i att undervisning, hälsovård och den audiovisuella sektorn är sektorer som måste behandlas enskilt, och vi skulle vilja behålla det på det sättet. Europeiska unionen har alltid hört till förespråkarna för denna WTO-runda, och som det största handelsblocket i världen är man skyldig sig själv att fortsätta att ivra för en enorm framgång i Cancún.
Herr talman, herr kommissionär! Långt före toppmötet i Doha, där de nuvarande handelsdiskussionerna inleddes, underströk min grupp, PSE-gruppen, att dessa förhandlingar har en särskild karaktär och att de medför ett särskilt ansvar. Å ena sidan har vi naturligtvis de vanliga punkterna på dagordningen om processen för att öppna marknaderna, vilket min grupp helhjärtat stöder. Vi känner ju till handelns styrka att bringa framgång för våra medborgare och för våra handelspartner. Å andra sidan - vilket faktiskt betonas i resolutionen - är dessa förhandlingar framför allt ett test av WTO:s kapacitet att korrigera den stora obalansen i handelssystemet, fördela fördelarna av handeln på ett mer rättvist sätt och stödja hållbar utveckling. De är ett test av våra möjligheter att sätta in globalisering i alla människors intresse.
Därför ställer vi följande kärnfrågor: kommer förhandlingarna att leda till en betydande rättvis fördelning av handelsvinsterna, i synnerhet mellan syd och nord? Kommer förhandlingarna att bevisa att handelssystemet tjänar och inte betvingar våra medborgares önskan om ekologisk och social utveckling? Kommer förhandlingarna att stärka WTO:s öppenhet och ansvar i riktning mot integrering i det globala styrets bredare system? Det mandat som vi vill ge kommissionsledamöterna Lamy och Fischler i Cancún är att säkerställande att svaret på dessa frågor är jakande. Min grupp har ställt upp följande fyra test i detta sammanhang.
Först och främst måste EU:s förhandlare vara mer lyhörda för utvecklingsländernas krav på sådana områden som tillträde till industrimarknader, genomförande, särskild och differentierad behandling och framför allt handeln med jordbruksprodukter, men de måste också begära samma insats av Förenta staterna och andra industriländer. Förenta nationerna bad nyligen industriländerna att skära avsevärt i de jordbruksstöd som snedvrider handeln och att slutligen avveckla dem, utan någon kompensation från utvecklingsländerna. Vi stöder denna uppmaning och ber EU:s förhandlare att göra samma sak.
För det andra måste WTO i Cancún, men helst tidigare, äntligen uppfylla löftet från Doha om att också utvidga fördelarna med TRIPs i den offentliga hälsovården till länder med en liten eller ingen läkemedelsindustri, vilket Förenta staterna ensamma har blockerat sedan december 2002.
För det tredje måste Cancún framföra rätt budskap om relationerna mellan handel och frågor som inte rör handel. I fråga om transportsätten inom jordbruket innebär detta att WTO-medlemmarnas rätt att besluta om livsmedelsstandarder och att uppmuntra offentliga varor, såsom landsbygdens utveckling, miljöskydd och djurens välbefinnande, tryggas. Det innebär också att det krävs tydliga framsteg när det gäller Dohas handels- och miljödagordning. Cancún måste ge den pågående revideringen av TRIPs en ny impuls och rikta in sig tydligare på utvecklingsländernas intressen, och man måste finna vägar ut ur återvändsgränden beträffande de grundläggande arbetsnormerna.
Till sist måste förstärkningen av WTO:s öppenhet och demokratiska ansvar, där Doha bara tog ett försiktigt steg, få en ordentlig plats på dagordningen för förhandlingarna. Vi vill ha ett starkt EU-initiativ i linje med de förslag som parlamentet antog med stor majoritet i oktober 2001.
Människor över hela världen har två invändningar mot WTO som det ser ut nu: brist på ärlighet och brist på demokrati. Låt oss lyssna till våra medborgare; låt oss fastställa våra prioriteringar utifrån det. Herr kommissionär! Vi vet att i Västafrika är bomull för närvarande ett konkret exempel på förslag och förhandlingar där Europa skulle kunna göra en väsentlig skillnad. Om ni skulle kunna bidra till detta under de kommande månaderna skulle det vara en fin hjälp på traven. På den här punkten skulle vi gärna vilja ha en konkret reaktion från er.
Herr talman! Jag skulle vilja ställa tre frågor under den mycket generösa tilldelning av 120 sekunder som ställts till mitt förfogande denna eftermiddag.
För det första, angående jordbruket. Omisskännligen delar vi inom ELDR-gruppen, likt alla andra, entusiasmen för grunddragen i uppgörelsen om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi accepterar fullständigt att den taktiska prioriteringen nu måste vara att få övertaget över i synnerhet amerikanerna, och att se efter om de kommer att låta pengarna tala när det gäller jordbruksreformer.
Min grupp har ett antal framträdande frågor. För det första, även om det sker märkbara framsteg när det gäller reformen att avlägsna eller minska inhemska handelsstörande stöd, hur blir det med marknadstillträdet? Det finns ingenting i det paketet som a priori omfattar förbättrat marknadstillträde: utöver upprepningen att Europeiska unionen importerar mer produkter än någon annan skulle jag vilja veta i vilket avseende vi kommer att erbjuda ett ökat marknadstillträde? Och i vilket avseende kommer vi att gripa oss an de oförlåtliga aspekterna av vissa sektorspecifika system som fortfarande är i kraft, särskilt inom marknaden för socker?
Den andra uppsättningen frågor gäller Singapore-frågorna. Min grupp godtar den grundläggande inställningen att Singapore-agendan är värd att fullföljas, men vi är fortfarande inte riktigt övertygade om att man tagit itu med utvecklingsländernas berättigade oro angående dessa förhandlingars omfattning och komplexitet. Vilka garantier kan kommissionsledamoten ge oss för att man kommer att ta itu med dessa orosfaktorer vid toppmötet i Cancún?
Den sista uppsättningen frågor. Kommissionsledamoten förslog i sitt inledande anförande att han skulle uppträda som om han förutsett resultatet av den kommande regeringskonferensen vad beträffar ökade befogenheter för Europaparlamentet. Skulle han i dag kunna ge mig en garanti för att han, trots att det fördrag som härrör från regeringskonferensen och som omfattar Europaparlamentets godkännandebefogenheter ännu inte har ratificerats, under dessa omständigheter ändå kommer att lägga fram resultaten från denna rundas slutsatser för nästa år för omröstning här i kammaren?
Herr talman! Svårigheterna i detta avgörande ögonblick av förhandlingarna som föregår Cancún gör det inte möjligt att se fram emot någon lätt ministermöte i september. Dessa svårigheter beror till stor del på det nuvarande internationella handelssystemet, på dess avregleringstendenser och de olika incidenterna, som ofta har negativa effekter på de svagare ekonomierna i de mindre utvecklade länderna. Nord och syd har inte på ett jämlikt sätt dragit nytta av systemet. Det är därför nödvändigt med en fullständig respekt för de viktiga frågor som väckts av dessa länder, liksom det är nödvändigt att stoppa denna tendens, åtminstone tills en faktisk balans har uppnåtts i respektive resultat.
Utvecklingsagendan får inte vara en beteckning utan konsekvenser, snarare bör den innebära en otvetydig vilja och inriktning. Det är dessutom mer än nödvändigt att klausulen om särskild och differentierad behandling till förmån för utvecklingsländerna, med vilka för övrigt Europeiska unionen måste etablera en strategisk allians, får ett verkligt och viktigt innehåll.
Vi känner alla till vilka huvudfrågor det handlar om. Jag skall begränsa mig till korta kommentarer om tre av dessa. Läkemedlen kan vara eller är redan en av nyckelfrågorna. Förenta staterna har blockerat ett avtal och utövar påtryckningar mot vissa länder för att de skall avstå rätten att importera generiska läkemedel. Det är viktigt att trycka på och understryka att rätten till hälsa måste gå före alla handelsintressen. När det gäller handeln med jordbruksprodukter, ett annat viktigt ämne, kommer tillgången till marknaderna att stå i centrum för förhandlingarna. Den spektakulära ökningen av Förenta staternas jordbruksbidrag underlättar inte på något sätt ett avtal, men Europeiska unionen kan ändå ta ett viktigt steg, nämligen att bidra till att på sikt upphäva alla exportbidrag. Slutligen, i fråga om tillgången till industrimarknaden bör textil- och beklädnadssektorn uppmärksammas särskilt med tanke på dess sårbarhet och de redan genomförda eftergifterna, särskilt på det bilaterala området. Vi kan på detta område medge vissa specifika åtgärder riktade exklusivt till de minst avancerade länderna, men hela tiden med vaksamhet på denna viktiga verksamhet och dess sysselsättningspotential.
Herr talman! Många osäkerheter hotar konferensen i Cancún, och de förberedande förhandlingarna är långt ifrån avslutade, särskilt i frågor som är avsedda att gynna utvecklingsländerna. Avvecklingen av jordbruksbidragen är fortfarande mycket begränsad, vilket tyder på att de rika länderna och i första hand Förenta staterna inte är särskilt förtjusta i att överge sina privilegier, trots att de deltar i utvecklingsrundan. Europeiska unionen, som är besatt av sina egna intressen, har också inskränkt reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Att revidera TRIPs-avtalet för att förbjuda möjligheten att ta patent på levande organismer bör vara prioriterat i Cancún. Om immaterialrätten tillämpas på alla former av liv kränks staternas och befolkningarnas suveräna befogenhet att skydda sina resurser och sitt kunnande, och själva existensen av det allmänna bästa förnekas. Mina herrar förhandlare! Lyssna till Afrikagruppens vädjan om ni vill att Cancún skall bli en framgång, och överge Singapore-frågorna.
Avsaknaden av lösningar när det gäller den berömda punkt 6 i Dohaförklaringen om tillgång till läkemedel bevisar att våra regeringar darrar under läkemedelsföretagens påtryckningar och därför tvekar att inta en modig och sant humanistisk ståndpunkt. Än en gång är risken stor för att man till slut hyllar en kompromisslösning som man från början skulle ha betraktat som oacceptabel.
I Egypten i förra veckan verkade amerikanerna ta ett steg framåt genom att säga nej till en begränsad lista över sjukdomar. Då kvarstår problemet om vilka länder som kan komma i fråga. Vad avser man med tillträcklig produktionskapacitet? I stället för att godta en undermålig kompromiss, bör man inte utgå från nya förhandlingsgrunder som resulterar i en ekonomisk och praktisk lösning för utvecklingsländerna? Vi får inte glömma Doha-andan. Ingenting får hindra ett land att skydda sin befolknings hälsa. Och absolut ingenting får hindra en medlem att på rättvisa grunder och i öppenhet delta i förhandlingarna vid WTO. På plats i Cancún kommer vi att vara särskilt uppmärksamma på detta.
Herr kommissionär! Jag ber er att inte förneka vårt engagemang. Doharundan bör vara utvecklingsländernas runda. Natur och människor är inte handelsvaror. Miljö och hälsa är viktigare än WTO:s regler. Förstör inte Europeiska unionens trovärdighet och goda tro. Arbeta för hållbara och rättvisa lösningar i Cancún.
Herr talman! Under de senaste åren har WTO:s möten kommit att utgöra fokus för dem som protesterar mot globaliseringen. En gemensam rädsla som vi hör uttryckas är att globala styresmekanismer som avlägsnats från demokratisk kontroll och deltagande håller på att införas och att en världsordning håller på att skapas som tjänar kapitalistiska mål i stället för människor. Det är tydligt att det mot denna bakgrund är avgörande att vi parlamentariker, i egenskap av direktvalda företrädare för det europeiska folket, är fullständigt delaktiga i utformningen av denna utveckling och dess följder.
Den nuvarande rundan som inleddes i Doha hyllas som en utvecklingsrunda. Vi delar alla den uppfattningen att vi bör prioritera utvecklingsländernas behov. De har inte tagit del av förmånerna från de tidigare handelsrundorna, och Europeiska unionen måste insistera på deras fullständiga och aktiva deltagande i Cancúnförhandlingarna.
Marknadstillträde är en mycket viktig faktor för att främja utvecklingsländernas integrering i världsekonomin. EU har erbjudit ambitiösa marknadsöppningar för utvecklingsländerna, när det gäller såväl varor som tjänster, samtidigt som man har undvikit risken att gå in för en fullständig avreglering, något som många av utvecklingsländerna inte skulle klara av i det här skedet.
?Allt utom vapen?-initiativet är ett bevis på EU:s ansatser i detta hänseende. Jag uppmanar kommissionen att utöva påtryckningar mot andra utvecklade länder, i synnerhet Förenta staterna, att följa Europeiska unionens exempel. Det är oacceptabelt att EU kritiseras av Förenta staternas president för våra förbindelser med utvecklingsländerna när vi nu, både vad gäller bistånd och marknadstillträde, ligger ljusår före dem. EU importerar i genomsnitt 12 procent av utvecklingsländernas produkter, vilket för närvarande svarar för 4 procent av EU:s totala importer, motsvarande 420 miljoner euro under 2001.
Till följd av förra veckans överenskommelse om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är det absolut nödvändigt att vi skyddar den europeiska jordbruksmodellen under förhandlingarna. Vi har en skyldighet till våra egna konsumenter och till våra jordbrukare att upprätthålla stabiliteten inom de nationella jordbruksmarknaderna, att skydda dem från internationella prisfluktuationer och att stödja produktions- och markanvändningsmodellerna, som är typiska kännetecken för det europeiska jordbruket.
Jag betonar att eventuella överenskommelser inom WTO beträffande sänkningar av importtullar, exportbidrag eller inhemska handelsstörande jordbruksstöd endast kan beslutas på grundval av en rättvis fördelning av kostnader mellan alla utvecklade länder, och i synnerhet Förenta staterna.
Sammanfattningsvis, EU kommer i september att delta i en rad samtal i Cancún som är av avgörande betydelse för många sektorer inom våra nationella ekonomier, alltifrån jordbruk till kultur. I detta sammanhang borde det vara självklart att kommissionen är skyldig att energiskt försvara de vitala intressena inom dessa områden, i synnerhet genom att yrka på ett fullständigt medräknande av de så kallade icke-handelspolitiska aspekterna, såsom miljömässig hållbarhet, konsumentskydd, social och regional jämvikt. Ett misslyckat försök att uppnå detta skulle leda till en överenskommelse som inte skulle vara godtagbar vare sig för de europeiska medborgarna eller förvisso deras parlamentariska företrädare.
Herr kommissionär! Ni har reformerat den gemensamma jordbrukspolitiken för att så att säga ge EU handelsutrymme inför förhandlingarna vid WTO. Den kompromiss som nåddes i Luxemburg i förra veckan följer i hög grad kommissionens rekommendationer. Tillåt mig ställa er några frågor. Kan ni i dag tala om för mig vilka nya möjligheter denna reform ger oss i förhandlingarna? Kan ni förtydliga vad jordbruket kommer att vinna på detta, trots att reformen kommer att medföra högst ödesdigra konsekvenser för våra jordbrukare?
De europeiska konsumenterna framför allt starkare krav på säkra livsmedel liksom produkter och produktionsvillkor med kvalitet. Dessa krav tar sig uttryck i allt striktare begränsningar för jordbrukarna när det gäller miljöhänsyn och hänsyn till djurs välbefinnande. Tror ni att ni kan bemöta deras förväntningar genom att kräva att endast produkter som uppfyller våra krav får komma in på den europeiska marknaden? I motsatt fall skulle det uppstå konkurrensstörningar på våra marknader, vilket skulle straffa våra egna produkter. När det gäller folkhälsa har unionen valt att förbjuda hormonbehandlat kött. Kommer ni att försvara denna ståndpunkt med bestämdhet, en ståndpunkt som vi inte vill se er ifrågasätta under några som helst förevändningar?
Vårt jordbruk producerar också högkvalitativa livsmedel som har fått ett erkännande med ursprungsbeteckningar, som ofta är en spjutspets för regionala ekonomier. Hur räknar ni med att försvara dessa beteckningar gentemot våra partner i WTO?
Vi stöder slutligen unionens moratorium för genetiskt modifierade organismer mot det överklagande som ingivits av Förenta staterna. Herr kommissionär! Vi räknar med att ni intar en offensiv och osviklig hållning för att försvara det europeiska jordbruket och konsumenternas krav och för att säga nej till några som helst eftergifter när det gäller att öppna marknader. Att ge upp allt för liberalismen kommer till sist att döma ut det europeiska jordbruket.
Herr talman, herr kommissionär! Även jag hoppas att Cancún skall bli ett tillfälle att främja utvecklingen, men det borde bli det framför allt för att utveckla den internationella handeln, för att ytterligare avreglera handelsutbytet. Vi européer måste vara försiktiga så att vi inte tynger agendan med sådant som inte har med en avreglering av handeln att göra. Det skulle lägga hämsko på förhandlingarna. Ni har sagt, herr kommissionär, att vi har gjort vad vi måste göra när det gällde den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag tror att vi bara har gjort det som var absolut nödvändigt för att undvika att förhandlingarna läggs ned för gott, men mer har vi inte gjort. Vi har gjort för lite och för sent. Den gemensamma jordbrukspolitiken är fortfarande kraftigt protektionistisk till sin utformning. Vår kollega Nicholas Clegg har redan yttrat sig om detta. Jag skulle vilja ta sockret som exempel: hur kan man säga att den gemensamma jordbrukspolitiken inte är protektionistisk, till exempel när det gäller socker? Vad har socker med landsbygdens utveckling att göra? Vad har socker med klausulerna om miljöskydd eller social utveckling att göra? När det gäller sockret fortsätter vi att bedriva ren och hård protektionism till skada för jordbruksländerna, till exempel Moçambique. Och sockerpolitiken - ren och skär protektionism - är bara ett exempel. Mot den bakgrunden, herr kommissionär, kommer Europa fortfarande att ha mycket stora problem i Cancún.
Herr talman, kommissionär Lamy! WTO-rundan i Doha kallades utvecklingsrundan redan vid det toppmötet: slutresultatet bör bli att utvecklingsländerna skall kunna dra mer nytta av fördelarna med globaliseringen. Detta måste också vara målet i Cancún i september.
När det gäller den här frågan kommer det att vara viktigt att se till att utvecklingsländerna får det tekniska och ekonomiska stöd de behöver för att utveckla sin kapacitet när det gäller förvaltning, industri, handel och export. Samtidigt kommer det emellertid också att bli nödvändigt att betona vikten av god förvaltning, god grannsämja, internt samförstånd och bekämpningen av korruptionen, eftersom dessa länder arbetar för att komma upp till de standarder som råder i de utvecklade länderna.
Den alarmerande utbredningen av aids, även om den inte är den enda epidemin, det finns många andra också, innebär att vi före toppmötet i Cancún måste riva ned de hinder som har förhindrat tillgång till mediciner till rimliga priser överallt. Det är ett svårt problem, politiskt och industripolitiskt sett, men det kan lösas.
En viss supermakt, när det gäller resurser och handelspotential, Ryssland, står fortfarande utanför WTO. Dagordningen för Cancún varken kan eller får inbegripa diskussioner om Rysslands interna lagstiftning eller frågan om att landets förvaltning måste vara lämpligt organiserad, eller hur förhandlingarna om ett WTO-medlemskap skulle kunna påskyndas. Europa har likväl ett mycket stort intresse av att Ryssland går med i WTO så snabbt som möjligt. Det är långtifrån bara Ryssland som lider av situationen som den är nu: de nuvarande förhållandena försvagar väsentligt de ömsesidiga ekonomiska förbindelserna mellan EU och Ryssland när det gäller investeringar och handel. Liksom de mindre utvecklade länderna - eller skall jag säga liksom de andra mindre utvecklade länderna? - bör även Ryssland få stöd för att utveckla landets förvaltning, tullsystem, beskattning och betalningar och andra sådana frågor, så att de når den tillförlitliga nivå som ett WTO-medlemskap kräver.
Kommissionen kommer att få ett hårt jobb med den här frågan i framtiden. Kommissionsledamot Lamy är van vid hårt och produktivt arbete, men det här särskilda verksamhetsområdet kommer också att medföra ekonomiska fördelar för Europeiska unionen.
Herr talman! Utan att ta det för givet välkomnar vi Lamys samarbetsvilliga inställning till att arbeta med parlamentet.
Det finns vissa frågor som den socialdemokratiska gruppen, liksom andra, anser vara svåra: Singapore-frågorna, särskilt investeringar och konkurrens. Givetvis värdesätter vi båda dessa två.
När det gäller investeringar: för närvarande finns det mer än 2 000 bilaterala investeringsavtal. Det föranleder en omfattande komplexitet för utvecklingsländerna och en bristande maktbalans som inte kommer att försvinna i och med ett multilateralt fördrag.
När det gäller konkurrens: en naturlig dominans där endast ett fåtal företag verkar leder till höga kostnader, och utvecklingsländerna är de primära offren. Vi är emellertid fortfarande oroade över vår inställning till agendan från Doha, och vi är ännu inte övertygade om att WTO är rätt plats eller att detta är rätt tidpunkt för att diskutera investeringar och konkurrens.
Liksom kommissionsledamoten har vi lyssnat mycket noggrant till utvecklingsländerna. Vi vet att de känner stor oro i fråga om Singapore-frågorna. Förklaringen från de minst utvecklade ländernas handelsministrar den 2 juni klargjorde detta helt och hållet. Vissa av de större utvecklingsländerna motsätter sig fullkomligt förhandlingarna om dessa frågor. Följaktligen finns det ingen väg i närheten av det uttryckliga samförstånd som är nödvändigt. Vad borde EU göra under dessa omständigheter? Borde vi envisas och lura på ovilliga utvecklingsländer denna agenda? Om vi gör det kommer vi att få betala priset för detta under andra förhandlingar! Det finns många fler viktiga frågor, och de finns definierade i vår resolution och i kommissionens mandat. Låt oss koncentrera oss på dem i Cancún.
Vi är alla övertygade om att kampen för multilateralismen är en god kamp. Eftersom multilateralismen är hotad måste vi göra allt för att lyckas i Cancún. Men detta har något av det omöjliga över sig: å ena sidan försvarar amerikanerna sina intressen med alla medel samtidigt som de odlar myten om obegränsad frihandel, å andra sidan har många länder i syd ingen plats i världsekonomin, varför de diskuterar nu gällande handelsregler och kräver positiv särbehandling.
Hur kan unionen driva på för enighet genom att föra amerikanerna i rätt riktning? Jag noterar att det har gjorts positiva insatser, men är fundersam över flera punkter i riktlinjerna inför Cancún eftersom vi inte längre är höjda över misstanken att våra intressen och våra avsikter kan stå i strid med varandra.
För det första: hur kan vi bättre försvara den särskilda och differentierade behandlingen? Utvecklingsländerna är inte de enda syndarna, för vi är inte heller tydliga på denna punkt. Denna form av behandling täcker ett alltför stort område, vilket fråntar begreppet differentiering en verklig relevans. Frågan om regler ligger i en gråzon. Kan vi se över reglerna som rör TRIPs-avtalet och regionala zoner, och inte kringgå frågan om tekniköverföring?
För det andra stöder jag viljan att inte ge avkall på det mål som innebär att förbereda frågor om ?Singapore? - och här har jag delvis en annan uppfattning än McNally - eftersom detta rör centrala aspekter på sambandet mellan handel och utveckling. Men bör unionen hålla fast vid sin ursprungliga linje? Jag håller med om att vi bör ha ett nedifrån och upp-perspektiv, men bör vi inte ge ökat stöd till restriktioner, framför allt tidig etablering, som är förknippade med kravet på ett politiskt utrymme? Det är dessutom brådskande att stödja förhandlingarna i Cancún med kraftfulla samtidiga initiativ som syftar till att omfördela direktinvesteringar och garantera att de blir varaktiga.
För det tredje: när det gäller jordbruket försvarar vi en gedigen ståndpunkt när det gäller interna stöd och beräkning av tullsänkningar. Men kommer detta att gagna de mest utsatta länderna i syd, som producerar en enda vara och är nettoimportörer? Bör vi inte förbättra tillträdet till marknader, avskaffa exportbidrag för produkter som är strategiska för dessa länder och ta ett raminitiativ till förmån för rättvis handel?
Herr talman, herr kommissionär! Tack för att ni påminde mig om att den röda tråden i Cancún kommer att vara integreringen av utvecklingsländerna. Tack för att ni går från ord till handling på ett antal områden som WTO borde behandla annorlunda. Om vi vill vara solidariska med syd och de mest utsatta grupperna i vår egen zon är det omöjligt att betrakta hälsa och utbildning, men även vatten, energi och nödvändiga framsteg i hälso- och sjukvårdssystemen, som vilka handelsvaror som helst. Alla befolkningar måste gynnas av överkomliga priser för dessa verkligt allmännyttiga tjänster för mänskligheten.
Förhandlingarna om det allmänna tjänstehandelsavtalet måste ändra kurs. Rätten att få tillräcklig och sund föda är också en allmännyttighet för mänskligheten. Jordbrukare i nord och i syd bör kunna stödja möjligheter till verklig flerfunktionalitet. Landsbygdens utveckling, som är själva symbolen för en icke-kommersiell sektor och en central fråga både i dag och för framtiden, är en del i omstöpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som nyligen bekräftades av rådet. Denna omstöpning stärker moduleringen, som är en positiv signal till våra småbönder och jordbrukarna i länderna i syd. Men om ni kan börja frikoppla stöden för spannmålsprodukter och kött måste exportbidragen bli mindre betydande och fortsätta att minska i betydelse. Trots detta måste vi skydda de europeiska jordbrukarnas särskilda produktion. Men för att solidariteten med bönderna i syd skall vara tydlig måste man låta dem gynnas av stödsystem som liknar den gemensamma jordbrukspolitiken, som fortfarande skyddar de europeiska jordbrukarna. Både i nord och i syd är jordbrukarnas främsta uppgift att försörja sina landsmän genom att fritt producera lämpliga livsmedel. Vi måste hjälpa dem med detta gentemot livsmedelsindustrins två eller tre monopol.
Herr talman! Sedan Världshandelsorganisationen grundades 1995 har avståndet mellan rika och fattiga länder ökat. Utvecklingsrundan från Doha levde inte upp till sitt namn. Nu skall tidsfristerna från Doha respekteras. McNally har fullständigt rätt i att det inte är rätt tillfälle att ta upp nya ämnen på dagordningen, där hänsyn varken tas till utvecklingsländerna eller till miljön. Det skulle avleda diskussionen från de ämnen som innebär ett främjande av målet om en bärkraftig utveckling. Ett mål som, tillsammans med fri och rättvis handel och utrotning av fattigdomen, är inskrivet i utkastet till Europeiska unionens nya författning. Nu har Europeiska unionen verkligen möjlighet att bevisa att författningen inte enbart är en papperstiger. Europeiska unionen bör nu se till att alla länder kommer till tals vid förhandlingarna och inte som vanligt endast de rika, privilegierade länderna, som ser till sina egna intressen. Mötet i Cancún bör resultera i konkreta framsteg för utvecklingsländerna och visa att de rika länderna verkligen är villiga att prioritera bekämpningen av fattigdomen. Slutligen bör man sent omsider se till att regeringarna inte har monopol på att förhandla fram och genomföra WTO-avtal, utan att det i stället inrättas en folkvald församling.
Herr talman! I en bra förhandling både ger och tar man. Om Europa får lika mycket som det redan har gett bör vi få mycket igen i Cancún. Det uttryckliga syftet med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken var väl att förbättra unionens förhandlingsläge i Doharundan, inte att utforma en jordbrukspolitik som européerna behöver?
Jag har därför följande fråga: vilka omfattande eftergifter kräver unionen av sina partner som kompensation för den strömflod av ensidiga eftergifter som EU har gått med på sedan Uruguayrundan avslutades? Jag skall nämna några: initiativet ?Allt utom vapen?, det ensidiga slopandet av importavgifter på spannmål från området kring Svarta havet, beviljande av tullkvoter, frikoppling av kompensationsstöden och en motsvarande nedmontering av våra gemensamma organisationer av jordbruksmarknaderna.
Jag hoppas att unionen åtminstone kommer att återuppta det olyckliga Blair House-avtalet till förhandling, eftersom det inte tillåter oss att föra en konsekvent politik för att utveckla oljeväxtodling och leder till att vår produktion stagnerar på den löjeväckande nivån 1 miljon ton, samtidigt som världsproduktionen ökar med 5 procent per år och i dag överstiger 300 miljoner ton. Jag hoppas också att kommissionen kommer att driva igenom principen om folkens rätt att nära sig själva, en grundläggande princip för kvantitativ och kvalitativ livsmedelssäkerhet. Vi får inte låta strukturellt exporterande länder tvinga oss att öppna gemenskapens marknad för produkter som Europeiska unionen producerar ett överskott av eller för produkter - herr talman - som vi vill ha strikta regler för, till exempel produkter som innehåller GMO.
Herr talman, kommissionär Lamy! I dagens debatt är vi alla överens om att vi måste låta utvecklingsländerna i större grad än hittills dra nytta av fördelarna med en fri och rättvis världshandel. Det innebär att de måste få större tillgång till industri- och jordbruksprodukterna på vår marknad. Det förutsätter dessutom en förbättring av deras kunskaper så att de kan etablera sig på de olika marknaderna samt av deras förmåga att aktivt och sakkunnigt företräda sina egna intressen i Världshandelsorganisationens förhandlingar.
Därför stöder vi kommissionens försök att genom tekniskt bistånd underlätta dessa länders inträde på världsmarknaden som självständiga aktörer. Men om vi skall tänka på att WTO-förhandlingarnas främsta mål i själva verket är ekonomisk tillväxt för alla handelspartner innebär det givetvis också att vi i förhandlingarna, när vi erbjuder tillträde till marknaden, kan utveckla en lämplig strategi gentemot utvecklingsländerna för att i praktiken göra dem medvetna om fördelarna med förhandlingar kring de klassiska frågorna om marknadstillträde och konkurrens och även om andra frågor.
Vi är angelägna om att inom ramen för GATS-förhandlingarna åstadkomma en försiktig utvidgning av området för tjänsternas giltighet, men vi håller fast vid den kulturella och organisatoriska mångfalden i Europa som även påverkar områden som hälsa och utbildning, den audiovisuella sektorn och lokala tjänster av allmänt intresse. Vi anser emellertid att det inte kan ligga i vårt intresse att låta ytterligare områden bilda undantag och utesluta dem från marknadsbestämmelserna för tjänster. Europa är världsledande när det gäller tillhandahållandet av tjänster. De som här intar en defensiv och protektionistisk ståndpunkt erkänner inte Europeiska unionens starka sidor och konkurrensfördelar.
Om WTO:s bestämmelser kan sägas att vi särskilt bör hålla fast vid bestämmelserna om förfarande, öppenhet och tvistlösning och att WTO bör utvidgas och bli en oberoende, internationell jurisdiktion i handelsfrågor.
Herr talman! Jag vill passa på detta tillfälle att informera kommissionsledamoten om att Europaparlamentet tillsammans med Interparlamentariska unionen kommer att anordna ett möte i Cancún igen. Det har vi gjort förut. Syftet med initiativet är att även parlamentsledamöter från WTO:s medlemsstater skall få träffas och utväxla information. Dessutom anser vi att många handelsfrågor skiljer sig allt mer från de traditionella handelsfrågor som tidigare har behandlats och avser mycket känsliga områden som är mycket angelägna för många medborgare. Det gäller tjänstesektorn, men det gäller även många andra områden. Mötet kommer att äga rum den 9 och 12 september i Cancún, och Europaparlamentet har då en ledande roll. Många av våra kolleger kommer att finnas på plats. Det skulle glädja oss om alla kolleger som har intresse av detta sprider informationen vidare.
Låt mig nu ta upp en annan fråga som har väckts av kollegan Nick Clegg, nämligen: Kommer ni, oberoende av om konventet beslutar det, att godkänna att parlamentet ger sitt samtycke till det avtal som skall förhandlas fram i Cancún, när och hur det avtalet än kommer att ingås?
Min tredje fråga: Skulle ni än en gång kunna upprepa i dag att parlamentet skall ge sitt samtycke och - inom ramen för artikel 133-kommittén - få rätt att delta och få information på samma villkor som rådet, och kan ni dessutom än en gång avge en förklaring om att parlamentet även kommer att vara delaktigt inom ramen för mandatstilldelningen?
Några dagar före det senaste toppmötet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna uttryckte ni, herr kommissionär, er glädje över, jag citerar ?de solida handelsförbindelserna mellan unionen och Förenta staterna som gör att vi kan arbeta samordnat med Dohaprogrammet?. Men inför Cancún är det avgörande att Europa engagerar sig utan rädsla för att skilja sig från de amerikanska riktlinjerna på ett flertal områden. Detta förväntar sig de som uttrycker - i likhet med vad handelsministrarna i de minst utvecklade länderna nyligen gjorde - WTO:s oförmåga att respektera tidsplanen från Doha och att slutföra förhandlingarna om beslut till förmån för utveckling, om tillgång till läkemedel, om den särskilda och differentierade behandlingen och om handeln med jordbruksprodukter. För stunden har ingenting gått framåt.
Jag vill upprepa att jag är rädd att denna ?utvecklingsdimension? försvinner till fördel för en politik som endast prioriterar handeln och det dogmatiska beslutet att avreglera handeln. Samtidigt som klyftan mellan rika och fattiga länder fördjupas är det svårt att acceptera viljan att ta med nya frågor som investeringar, konkurrens eller offentlig upphandling.
Det allmänna tjänstehandelsavtalet hotar offentliga tjänster och statens uppgifter, samtidigt som man ännu inte har gjort någon utvärdering av avregleringarnas följder. Under sådana förhållanden krävs det ett moratorium. Rätten till hälso- och sjukvård, utbildning, säkra livsmedel och energi bör överskugga handelsintressena. Europeiska unionen måste i stället agera för en demokratisering av det internationella handelssystemet och samarbeta nära med utvecklingsländerna, så att utvecklingsmålen sätts högst.
Herr talman! Dagordningen för den kommande ministerkonferensen är mer än fylld och innehåller ett antal ämnen av grundläggande vikt. Jag nämner mediciner som kan rädda liv och jordbruk. Dessutom har vi den uppgiften att göra det möjligt för de fattiga länderna att uppfylla normerna för arbetsförhållanden, djurens välbefinnande och miljö, varigenom de kan införa sina produkter i Europa. För detta ändamål måste producenter i utvecklingsländerna få hjälp på området för produktionen av och handeln med produkter i enlighet med de europeiska normerna.
I detta sammanhang vill jag plädera för en begränsad dagordning som innehåller de viktiga ämnen jag nämnde. Jag ber därför kommissionsledamoten att koncentrera sin insats på dessa ämnen, så att konkreta resultat kan uppnås. Att förhandla om nya ämnen är visserligen kommersiellt något mer tilltalande för Europa, men utvecklingsländer har helt enkelt inte kapacitet för detta.
Framgången i Cancún kommer därför att mätas i förhållande till utvecklingsländernas intressen. Det är ju trots allt en utvecklingsrunda.
Herr talman, herr kommissionär! Att nå några viktigare framsteg i Cancún med genomförandet av utvecklingsagendan kommer inte att bli lätt med tanke på att alla WTO-medlemsländers intressen måste återspeglas, att hänsyn måste tas till de frågor som oroar de mindre utvecklade länderna och att förhandlingarna omfattar så många skilda frågor.
Alla dessa frågor är av grundläggande vikt för att se till att de multilaterala handelsförbindelserna bidrar till ekonomisk tillväxt, om vi vill att tillväxten skall vara rättvis och att också de mindre utvecklade länderna skall kunna dra fördel av den. Det är därför det är nödvändigt att göra framsteg på alla fronter när det gäller utvecklingsagendan, och om möjligt inom de planerade tidsgränserna, i linje med de ansträngningar som ni genomför i Europeiska unionens namn.
Eftersom mitt inlägg måste vara kortfattat kommer jag att begränsa mig till att tala om tillträde till marknaderna för industriprodukter. Jag kommer särskilt att ta upp, vilket är logiskt, produkter från textil- och konfektionssektorn och de bestämmelser som styr den internationella handeln.
När det gäller den här frågan vill jag för det första be er, herr kommissionär, att vaka över att det inte sker några sänkningar av Europeiska unionens tullavgifter till dess att de övriga länderna har nått de tullnivåer som unionen har.
För det andra ber jag er att inom ramen för TRIPs-avtalen ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om design och modeller och konsumtion av varumärkesrättigheter för registrerade varumärken och bekämpningsåtgärderna mot förfalskning och piratkopior.
Slutligen vill jag be er att verka för en förenkling av mekanismerna för handelsförsvar för att göra dem smidigare och effektivare, eftersom det är oförenligt med avregleringen av marknaden att det finns tullmurar, högsta tullsatser och andra handelshinder än tullhinder. Alla medlemsländer är skyldiga att följa Världshandelsorganisationens bestämmelser, och det måste följaktligen garanteras att dessa bestämmelser följs. Ett annat viktigt skäl är att textil- och konfektionsindustrins framtid beror på detta, vilket ni är mycket väl medveten om, herr kommissionär.
Herr talman, herr kommissionär! Efter reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste vi nu ta itu med Cancún. Det är uppenbart att vi i det sammanhanget måste hävda Europas handelsmål genom att visa vår vilja att minska skillnaderna i utveckling mellan nord och syd, mellan utvecklade länder och andra.
På jordbruksområdet måste vi givetvis gå med på att förstärka den särskilda och differentierade behandlingen för de utvecklingsländer som redan omfattas av Marrakechavtalet. Vi måste också befästa resultaten från Doha när det gäller den betydande minskningen av våra exportbidrag, och parallellt se till att denna åtgärd avser alla exportbidrag eftersom vi vet att unionen inte är den enda part som berörs.
Samtidigt är det självklart att unionen måste ta avstånd från Förenta staternas senaste lagförslag på jordbruksområdet, som skyddar de amerikanska producenterna mot osäkerheter på marknaderna och som därmed riskerar att skapa ett alltför stort utbud och sjunkande priser på världsmarknaderna. Bortsett från detta, herr kommissionär, måste unionen försvara varje WTO-medlems rätt att fastställa egna normer för produktion och livsmedelssäkerhet och att tillämpa dem på produkter som tar sig in på deras marknad. Europeiska producenter har rätt till denna importgaranti, liksom ett internationellt erkännande av de geografiska beteckningar som uppvärderar deras regioner och traditionella kunnande.
Herr kommissionär! Sammantaget sett bör Cancún vara ett plus för utvecklingsvärlden, dock utan att vara ett minus för den stora majoriteten små och medelstora europeiska jordbruksföretag.
Herr talman! Vi bör akta oss för att väcka alltför många förhoppningar och ha alltför höga ambitioner på alltför många fronter genom att överbelasta agendan för Cancún. Likväl kan vi inte överbetona att handel är positivt för båda parter. Det finns en stor mängd forskning och empiriska rön som stöder denna uppfattning. Vi måste koncentrera oss på att avlägsna hinder och förbättra tillgången, eftersom det gagnar alla parter som idkar handel.
Jag uttrycker min förhoppning att reformpaketet för den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att övertyga våra handelspartner om vår goda vilja i detta avseende. Men jag kan inte hjälpa att jag undrar huruvida de, såväl som vi, kommer att få vänta ända tills den slutliga texten kommer innan detaljerna blir tillgängliga för oss. Jag konstaterar den mängd tvister som vi har med våra partner på andra sidan Atlanten, i synnerhet den som rör genmodifierade organismer och tillträde till EU:s marknad, som nu har hänskjutits till tvistlösningsförfarandet. Jag hoppas att Cancún eller tvistlösningsförfarandet kommer att göra det möjligt för oss att lösa den här sortens tvister, för EU skall inte ses som en fästning av privilegierade länder.
Cancún ligger i den nya världen. Jag hoppas att det kommer att skapa en möjlighet att föra de två sidorna, på varsin sida av Atlanten - den gamla världen och den nya världen -, samman för att lösa handelstvister, till ömsesidig fördel för våra medborgare och våra ekonomier. Så jag önskar kommissionsledamot Lamy och mina kolleger som skall resa som en del av Europaparlamentets delegation ett framgångsrikt möte.
Herr talman, herr kommissionär! Konferensen i Cancún bådar inte gott, och man får känslan av att Europeiska unionen kommer att göra den ännu mer invecklad med sin förhandlingsstrategi. Cancún lovar inte gott på grund av utvecklingsländernas samlade frustrationer sedan slutet av Uruguayrundan, vilket redan har lett till att Seattlekonferensen misslyckades. Tilliten sätts än en gång på prov, eftersom flera viktiga löften från Doha inte har hållits och tidtabellen inte har respekterats. Detta gäller tillgång till läkemedel, men också den särskilda och differentierade behandlingen, frågorna om genomförande, reformen av tvistlösningsförfarandet och andra områden. Frågan som infinner sig är vad Europa kommer att använda sitt stora inflytande till under förhandlingarnas gång. Kommer det att utnyttjas för att gå utvecklingsländerna till mötes och återuppbygga förtroendet, eller kommer EU att hålla fast vid en inskränkt vision om sina handelsintressen?
Låt oss ta Singapore-frågorna. Varför denna tonvikt på viljan att till varje pris påtvinga utvecklingsländerna ett multilateralt investeringsavtal, som de inte vill ha? De förstår inte varför reglerna och villkoren för utländska investerares verksamhet i deras länder måste lyda under WTO:s behörighetsområde. Men ni envisas med att detta är Europeiska unionens villkor för ett avtal i Cancún. Får ni inte känslan av att ni lastar båten onödigt tung? Ni ger er in i en dragkamp mellan Europeiska unionen och utvecklingsländerna. Vi skulle tvärtom vilja ha en allians mellan Europeiska unionen och länderna i syd.
Ni har fått höra talare från skilda politiska grupper och på många olika sidor här i kammaren be er koncentrera er på det viktigaste. Använd ert, Europeiska unionens, inflytande - som är stort - för att förbättra den särskilda och differentierade behandlingen, gör framsteg när det gäller tillträde till marknader, reformera tvistlösningsförfarandet, ta hänsyn till miljön, ge tillgång till läkemedel, inte till förmån för ett avtal om investeringar, offentlig upphandling eller konkurrens, frågor som inte bör ingå i WTO:s behörighetsområde.
Herr talman, kommissionär Lamy, mina damer och herrar! När vi talar om WTO-förhandlingarna i Cancún har vi ett tydligt mål i sikte. Vi behöver rambestämmelser för världsekonomin. Om vi inte lyckas skapa ramvillkor i tid kommer vi att hamna i konfliktsituationer som kan vålla stora problem för oss i Europa, och inte bara för oss i Europa utan för hela världen.
20 procent av vår sysselsättning är beroende av världshandeln, och därför är det högst angeläget för oss att konstatera vilka marknader vi har tillgång till i framtiden. Vi har nu tio nya kandidatländer som kommer att öka befolkningen i EU med 20 procent och erbjuda en intressant marknad med en intressant produktionsteknik. I hela världen väntar miljarder konsumenter på de produkter och tjänster som vi framställer.
Vi bör dock alltid vara medvetna om att Europas framgångar bottnar i aktiva insatser från små och medelstora företag. 80 procent av skatteintäkterna kommer från dessa företag. Därför bör vår främsta strävan vara att skapa de förutsättningar som krävs för att små och medelstora företag skall kunna delta i den internationella handeln. Därför kräver vi att Världshandelsorganisationen offentliggör alla anmälda importbestämmelser, så att det äntligen framgår klart och tydligt vilka bestämmelser - vilken märkning, vilka förpackningar, vilka tullsatser - som gäller vid leveranser till ett visst land.
Många frågor som är enkla för ett koncernföretag och dess experter att besvara är omöjliga att besvara för ett litet företag på två eller fem personer. Därför kräver vi att ett register upprättat av WTO över alla länders importbestämmelser offentliggörs, till exempel med uppgifter om att det på Internet finns ett standardformulär på ett av de vanligare språken som kan ifyllas.
Vi vill uppnå att små och medelstora företag i utvecklingsländerna även får chansen att exportera, samtidigt som vi kräver att de 18 miljoner små och medelstora företag som i dag finns i Europeiska unionen, och särskilt de som är intresserade av en världsomfattande export, kommer till sin rätt och får en rättvis chans i WTO. Dessa företag sysselsätter nämligen två tredjedelar av Europeiska unionens arbetstagare, och jag anser att de är värda att satsa på.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill göra två kommentarer om den strategi vi skall följa i Cancún i september. Den första är att Dohadeklarationen är mycket tydlig då det gäller att garantera den bästa balansen mellan kommersiella och icke-kommersiella aspekter när det gäller handeln. Frågor som försiktighetsprincipen, livsmedelssäkerheten, grundbestämmelserna för genetiskt modifierade organismer och även respekten för ursprungsbeteckningar och geografiska angivelser är här avgörande aspekter. Vi måste klargöra att det sätt som flera tredje länder använder våra geografiska benämningar och ursprungsbeteckningar på är helt oacceptabelt. Dessa benämningar och beteckningar är knutna till en kultur, ett geografiskt område och en historia i form av generiska eller halvgeneriska produkter. Att producera och sälja produkter med beteckningar som ?Portvin?, ?Madeira?, ?Champagne?, ?Parmaskinka? eller ?Manchegoost? och liknande i Förenta staterna, Australien, Kanada och Nya Zeeland är helt oacceptabelt eftersom det innebär att man lägger sig till med en handelsfördel som man inte har rätt till.
Den andra kommentaren är för att påminna om att den färska reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken ger oss alla förutsättningar att inta en mer offensiv ståndpunkt i förhandlingarna. I stället för att bara försvara frågan om skyddet av geografiska angivelser och icke handelsrelaterade angelägenheter kan vi också försöka införa en lång rad bestämmelser, framför allt att skära ned exportkrediterna, de offentliga handelsföretagen och missbruket av livsmedelsstödet och minimiklausulen. Vi kan se till att alla rika länder ger de 49 fattigaste länderna samma villkor som EU gjorde med initiativet ?Allt utom vapen?. Vi kan framtvinga en tydlig distinktion mellan utvecklingsländer och de fattigaste länderna i världen, eftersom det inte är realistiskt att placera Indien, Malaysia, Indonesien eller sydamerikanska länder och dramatiskt fattiga länder som Moçambique, Tchad eller Burkina Faso eller de flesta AVS-länder på samma nivå. Förutom jordbruket så gäller detta även till exempel textil- och beklädnadsindustrin, där en total öppning av gemenskapsmarknaden för produkter från den första gruppen länder skulle förstöra tusentals jobb i Europeiska unionen, framför allt i de fattigaste länderna som släpar efter mest, såsom Portugal, Grekland och Spanien, eller de nya länderna i Östeuropa.
Vi hoppas alltså att man i Cancún kommer fram till en grundläggande balans mellan alla dessa dimensioner, annars kommer globaliseringen att förkastas av vårt samhälle.
Jag skulle vilja ge kommissionen en komplimang för det faktum att man har lyckats nå ett nytt jordbruksavtal som erbjuder gott om möjligheter till ett nytt WTO-avtal. Det finns inte ett direkt stöd för någon enda produkt, och försåvitt det fortfarande existerar importavgifter inom Europeiska unionen är produktionen begränsad och en betydande del av världsmarknaden har givits upp. På det sättet har kvoteringen av mejeriprodukterna i Europeiska unionen lett till att vi har givit upp fem procent av vår andel i världshandeln. Jag måste tyvärr konstatera att dessa fem procent ännu på intet sätt har utnyttjats av utvecklingsländerna.
Dessutom har Europeiska unionen slutit ett handelsavtal med de 48 fattigaste länderna i världen, och vi erbjuder fritt marknadstillträde till många tidigare kolonier och till Balkanländerna. Om vi i detta sammanhang lägger på minnet att vi står inför en enorm utvidgning av unionen måste vi konstatera att Europeiska unionen har givit en väldig impuls till den fria handeln. Redan nu är det så att vi importerar mer jordbruksprodukter från tredje världen än Förenta staterna, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland tillsammans. Det innebär att Europeiska unionen har en öppen hållning och därmed bidrar i hög grad till ett nytt världshandelsavtal.
Det skulle därför förvåna mig om vissa grupperingar, också i detta parlament, skulle hävda att detta avtal inte går tillräckligt långt. Vi har gått längre än något annat handelsblock; vi erbjuder mer marknadstillträde än något annat handelsblock. Det innebär att just denna vår starka ställning kommer att försvaga oss om vi inte uppträder enade. Genom att undergräva den gemensamma europeiska ställningen kommer det att bli ännu mindre uppmärksamhet i världen för frågor som inte rör handel, såsom djurens välbefinnande, livsmedelssäkerhet och miljö, men också sociala aspekter. Det är just den kvalitet som Europa kan erbjuda om man sluter ett nytt världshandelsavtal.
Herr talman! Jag vill ännu en gång framföra mina komplimanger till Europeiska kommissionen, till kommissionsledamot Lamy och till hans kollega Fischler. Jag hoppas att detta parlament kommer att ställa sig enat bakom kommissionen. På grundval av de nuvarande avtalen om reformeringen av jordbrukspolitiken är vi nämligen starka vid nya förhandlingar, och vi har mycket att erbjuda världen på området för social rättvisa, men också på området för frågor som inte rör handel.
Herr talman! Som inläggen har visat har 2000-talets multilaterala handelsförhandlingar många aspekter och sammanflätar intressen och värden så att de blir i princip oförenliga, åtminstone för oss européer. De väcker också frågor - vilket man inser när man lyssnar till er - om viktiga jämviktsförhållanden på den internationella arenan: mellan nord och syd, nord och nord och syd och syd. Jag skulle vilja svara kortfattat på ett antal av era inlägg genom att gruppera dem under tre teman: först det som handlar om tillträde till marknader, sedan det som avser världshandelns regler och slutligen ett flertal övriga frågor som inte nödvändigtvis hänger samman med de två första, men som förtjänar att klargöras.
När det först och främst gäller tillträde till marknader inom industrisektorn håller jag med om vad som har sagts. Vi måste välja den riktning som ett antal utvecklingsländer vill gå i. Det är deras intresse, och det är vårt. Vi får dock komma ihåg att det också finns ett intresse av att avreglera handeln med förädlade produkter mellan länderna i syd. Handeln med förädlade produkter svarar fortfarande för 80 procent av världshandeln. Här finns således alla de dimensioner jag talade om, och Ferrer har rätt i att man inte bör stanna vid tullfrågor på det här området, utan också uppmärksamma andra hinder än tullhinder.
Ni har alla - och det är helt i sin ordning - talat mycket om jordbruket, vilket ligger i linje med aktuella händelser. Det stämmer att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som antogs förra veckan, får mer spektakulära följder när det gäller disciplinen - dvs. det finansiella stödet till våra jordbrukare - än när det gäller löften om ett mer omfattande tillträde till marknader i framtiden. Men vi har ännu inte gått med på att inom WTO bekräfta, på något sätt, de discipliner som vi har beslutat om sinsemellan. På internationell nivå är vi fria att bekräfta dem eller inte, och vi kommer att göra det om andra gör likadant. Vi måste alltså sträva efter att få någonting tillbaka, och det är vad vi kommer att ägna oss åt nu, eftersom stödet faktiskt kompenserar för vissa handikapp alternativt gör det möjligt att ta hänsyn till konsumenternas och de europeiska medborgarnas intressen och farhågor. Som Auroi och Bernier sade kan vi tack vare vårt stöd kompensera för handikapp eller ytterligare begränsningar av detta slag.
Clegg frågade om det fortfarande finns marginaler i förhandlingarna när det gäller tillträde till marknader. Jag är säker på att han låter mig och Fischler vara diskreta i frågan om hur mycket vi har på fickan. Att förhandla med öppna fickor är, vilket Clegg vet, inte särskilt bekvämt. Våra fickor kommer därför inte att vara öppna vid ett offentligt sammanträde som dagens. Samtidigt har han rätt, och Della Vedova påpekade samma sak. Den kommande reformen av sockermarknaden, vilken Fischler och kommissionen har aviserat för hösten, lovar i det avseendet troligen mer i fråga om en högst intressant produkt för utvecklingsländerna.
Jag vill påpeka - och jag vill då svara Souchet - att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har genomförts av europeiska skäl, av européer och för européer. Om den förbättrar vårt läge i en internationell förhandling är det ett plus, men det var inte vårt ursprungliga motiv. Vårt motiv, vilket för övrigt föreskrevs av Europeiska rådet i Berlin, var att göra en halvtidsutvärdering av ett antal organisationer av marknaderna och av hur vårt jordbruksstöd fungerar.
När det gäller regler har flera bland er tagit upp frågan om tillgång till läkemedel. Jag skall inte upprepa vad jag sade i mitt inledande anförande. Europeiska unionens ståndpunkt i denna fråga är tydlig: vi stöder kompromissen från december, och vi förväntar oss att amerikanerna också sluter upp kring den, för i annat fall kommer det troligtvis att bli stora problem i Cancún.
Det stämmer att icke-kommersiella frågor, som bland annat togs upp av Van den Berg, kommer att tas upp till förhandling, även frågor som berör jordbruket: djurs välbefinnande, miljö och livsmedelssäkerhet. Det finns också frågor som handlar om reglering av världshandeln, till exempel geografiska beteckningar, som Garot och Cunha talade om. Ni har rätt. Vi kan inte säga till jordbrukarna att det är dags att tänka mindre på kvantitet och mer på kvalitet utan att förhålla oss logiska till vår dagordning, som går ut på att förstärka, förenkla och effektivisera det som i dag föreskrivs i WTO:s texter i fråga om skydd: geografiska beteckningar.
Det sista känsliga ämnet: de s.k. Singapore-frågorna, framför allt investeringar. Vår utgångspunkt har alltid varit att en god internationell multilateral grund alltid är bättre än en dålig djungel av bilaterala avtal. Ni sade med rätta att ett antal utvecklingsländer inte är entusiastiska. Inte alla förresten! Vissa andra är klart positiva till att inleda förhandlingar i de här frågorna, särskilt investeringar. De utvecklingsländer som uttrycker sig i den frågan gör det egentligen lite på det sätt som jag har fått höra här i eftermiddag: det finns de som är starkt för, det finns de som är starkt emot, det finns de som säger ?kanske? och det finns de som är emot ?om inte?. I det läget befinner vi oss, och jag vill svara Désir att när det gäller valet mellan bilateral djungel och multilateral ordning har jag ofta hört honom uttala sig mer positivt till multilateralism än nu i eftermiddag.
Vilken väg bör vi följa? Vi bör förbli beslutsamma om att det är nödvändigt att ta itu med dessa frågor, men samtidigt bemöta ett antal utvecklingsländers berättigade och upprepade farhågor för att de kommer att förlora sin självständighet i den ekonomiska politiken genom att ingå multilaterala avtal om den här typen av frågor. Vi måste hitta en modell som löser dessa problem. Men allmänt sett är jag fortfarande övertygad om att multilateralt är bättre än bilateralt på de här områdena.
När det gäller den särskilda och differentierade behandlingen och frågorna om genomförande tror jag att jag påpekade, i mitt inledande anförande, att Europeiska unionen är öppen och att det snarare handlar om att övertyga andra parter i nord - Förenta staterna, Japan, Kanada - om att visa något större flexibilitet. Vi arbetar på det.
Jag skall ta upp ytterligare två eller tre frågor. När det gäller bomull, herr van den Berg, är det inte unionen som för en gångs skull sitter bland dem som anklagas av utvecklingsländerna. Vi exporterar inte bomull. Vi importerar enorma mängder bomull, och den produktion vi har berättigar inte till exportbidrag. Vi producerar omkring 2 till 3 procent av världens bomull. I dag är det således Förenta staterna som ifrågasätts på denna punkt.
McNally och Van den Berg talade om grundläggande arbetsnormer. Denna fråga står tyvärr inte på Cancúnprogrammet, eftersom det inte ingick i programmet för den förhandlingsrunda som inleddes i Doha. På programmet i Cancún står en del av de frågor som lanserades i Doha, men inte alla. Samtidigt kan vi inte lägga nya frågor till Dohaprogrammet. Ni känner till vår ståndpunkt: vi beklagar att vi inte lyckades bättre med att förena grundläggande arbetsnormer och Världshandelsorganisationens regler. Vi har på något sätt nöjt oss med att åstadkomma detta inom vår bilaterala politik. Därför kan vi tyvärr inte hoppas på goda nyheter från Cancún i den frågan. Vi måste invänta en ny förhandlingsrunda för att kunna lägga frågan på bordet igen.
När det gäller frågan om vad kommissionen anser om parlamentets deltagande vid förhandlingarnas slut har jag, å kommissionens vägnar, inga invändningar mot att förhandlingsresultaten går till en omröstning i Europaparlamentet, givetvis under förutsättning att ministerrådet inte har en annan uppfattning. Under alla omständigheter är detta kommissionens ståndpunkt, och jag svarar därmed Mann och Clegg.
När det gäller Rysslands anslutning till WTO kan jag berätta för Suominen att det är något vi arbetar på. Jag tillbringar för övrigt min dag här hos er tillsammans med min kollega German Gref, som är Rysslands ekonomi- och finansminister och den förhandlare som utsetts av Putin. Det här är nog vår sjätte förhandlingsrunda, och ni har - tack vare eftermiddagens debatt - gett honom tillfälle att göra en rundtur i den vackra staden Strasbourg, och jag är säker på att han är mycket tacksam gentemot er för det.
Jag kan berätta för Auroi och Boudjenah att vi diskuterade det allmänna tjänstehandelsavtalet bara för några veckor sedan. Europaparlamentet har antagit sin ståndpunkt. Jag återkommer därför inte till detta.
Slutligen har vi den goda nyhet som Mann gav oss, nämligen Europaparlamentets och Interparlamentariska unionens gemensamma manifestation i Cancún, och det arbete som hon, Schwaiger, Plooij-van Gorsel och många andra har gjort för att få de nationella parlamenten mer delaktiga i WTO:s arbete, vilket är en god nyhet för kommissionen. Ni vet att vi stöder era ansträngningar i den frågan.
Tack, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Jag har i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen mottagit sex resolutionsförslag.
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Internationella brottmålsdomstolen.
. (IT) Herr talman, kommissionär Lamy, mina damer och herrar! För det italienska ordförandeskapet är det en stor ära, men även ett stort ansvar, att ta till orda inför Europaparlamentet när det gäller Internationella brottmålsdomstolen. Det är en ära, eftersom Italien redan från början har stött brottmålsdomstolen, mer än något annat land, och eftersom det är det land som gett namn åt Romstadgan. Men samtidigt innebär det ett stort ansvar att med samma beslutsamhet som våra föregångare fortsätta ansträngningarna från det internationella samfundets sida att vitalisera en internationell jurisdiktion som sätter stopp för straffriheten för de personer som gjort sig skyldiga till de mest avskyvärda brott.
Domstolen är en stor framgång. Hittills har 90 stater undertecknat Romstadgan. Domstolen genomförde i år sitt invigningssammanträde och valde sin ordförande, sina domare, sin åklagare och sin notarie. Domstolen är i dag en realitet och fullt verksam i samband med internationella förbindelser. Europeiska unionen kan känna sig stolt över att ha gett ett så viktigt bidrag till denna utveckling. Det italienska ordförandeskapet har ett viktigt arv att försvara, och det tänker det göra. För ett par dagar sedan, den 16 juni, upprepade rådet sitt stöd för domstolen i en gemensam ståndpunkt som politiskt bekräftar Europeiska unionens fullständiga stöd för denna institution. På grundval av den gemensamma ståndpunkten kommer handlingsplanen från maj 2002 att uppdateras. Aktionen till stöd för domstolen kommer att förbli en viktig del av unionens utrikespolitiska handlande. Som alla vet kommer Europeiska unionen i det sammanhanget att ställas inför känsliga och komplicerade frågor, men detta kommer sannerligen inte att minska vår beslutsamhet.
Vårt initiativ kommer att gå i olika riktningar. För det första kommer Italien att företräda Europeiska unionen i samband med det andra mötet med signatärstaterna i september. Vi förbereder oss omsorgsfullt inför detta möte, och vi kommer att göra vårt yttersta för att lösa alla de frågor som fortfarande är olösta när det gäller institutionen och dess funktion. För att garantera att domstolen fungerar effektivt och för att garantera dess självständighet kommer Europeiska unionen för det andra att fortsätta uppmuntra staterna att snabbt och fullständigt överföra sina bidrag i enlighet med vad som bestämdes av mötet med signatärstaterna och att uppfylla avtalets bestämmelser om domstolens immunitet och privilegier. För det tredje kommer Europeiska unionen att fortsätta begära av de stater som ännu inte har undertecknat stadgarna att göra detta, eftersom vi anser att det är önskvärt och nödvändigt med en så bred anslutning som möjligt. I enlighet med det som sägs i den gemensamma ståndpunkten har en omfattande upplysningsverksamhet inletts, framför allt i samband med den politiska dialogen med tredje land. För det fjärde kommer Europeiska unionen att fortsätta försvara Romstadgans integritet, och detta gäller även inom ramen för förbindelserna med våra vänner i Förenta staterna. Som ni kan föreställa er, så är detta en ofta förekommande punkt på agendan i den transatlantiska dialogen, och frågan togs upp så sent som i förra veckan under toppmötet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna i Washington. Mina damer och herrar! Vår ambition är att fortsätta föra en så omfattande dialog som möjligt om alla aspekter av denna fråga med Förenta staterna. Vi har samma grundläggande värderingar som Förenta staterna, och vi tillmäter målet att få slut på straffriheten för de allvarligaste brotten och att identifiera de personer som begått dem samma betydelse - stor betydelse - som de gör. Men objektivt sett - det måste vi medge - finns det olika uppfattningar när det gäller att bedöma domstolens roll. På grund av deras stora exponering på den internationella scenen är Förenta staterna oroliga för möjligheten till politiskt motiverade anklagelser mot sina medborgare. Europeiska unionen hävdar att domstolens stadgar ger tillräckliga garantier för opartiskhet och självständighet, till exempel de högt meriterade domarna och principen om komplementaritet när det gäller domstolens verksamhet, för att kunna dämpa, eller snarare skingra, oron för ett eventuellt felaktigt utnyttjande av den institutionens verksamhet. Mina föregångare har gett detta parlamentet aktuell information om utvecklingen när det gäller diskussionen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna och när det gäller de initiativ som tagits av båda parter. Jag tänker inte upprepa det som alla känner till, men jag vill beskriva för er hur vi från italienskt håll har för avsikt att gå vidare under ordförandeskapet.
Förenta staterna fruktar, bland annat, att domstolen skulle kunna utgöra ett hot, även om det bara är indirekt, för de fredsbevarande operationer som genomförs av Förenta nationerna. Europeiska unionen hävdar att domstolen är viktig när det gäller att skydda fredsstyrkorna, och i det sammanhanget har FN:s säkerhetsråd under sammanlagt två år undersökt Förenta staternas förslag om att undanta fredsstyrkorna från domstolens jurisdiktion. Under båda dessa år har Europeiska unionen haft tillfälle att framföra sitt kraftfulla stöd för domstolen under de sammanträden med säkerhetsrådet som varit öppna för icke-medlemsstater. I år begärde unionen dessutom offentligt att säkerhetsrådet sammankallas, något som också skedde den 12 juni. Vid det tillfället uppmanades samtliga säkerhetsrådets medlemmar att anstränga sig för att försöka hitta en lösning som bevarar Romstadgans integritet och som garanterar att de fredsbevarande insatserna kan bedrivas regelbundet: två faktorer som uppenbarligen inte är omöjliga att förena.
Som bekant håller Förenta staterna på att upprätta ett nät av bilaterala avtal för att undanta sina egna medborgare från domstolens jurisdiktion. I går kom nyheten att Förenta staterna drar in sitt militära stöd till vissa länder, bland dem fem som är på väg att bli medlemmar av Europeiska unionen, på grund av att de förklarat att de inte vill underteckna sådana avtal. Unionen beklagar det initiativet. Vi kommer naturligtvis att ta upp detta i samband med våra ytterligare kontakter med Washington.
I september godkände rådet i sina slutsatser vissa riktlinjer som skall respekteras när man ingår avtal om undantag för att bevara Romstadgans integritet. Slutsatserna och riktlinjerna var i första hand avsedda för medlemsstaterna och kandidatländerna, men de är naturligtvis relevanta för samtliga medlemsstater som undertecknat Romstadgan. Dessa dokument har spritts i ett stort antal tredje länder för att klargöra den principiella ståndpunkt som Europeiska unionen redan intagit i frågan. Europeiska unionen är fast övertygad om att Internationella brottmålsdomstolen kommer att göra världen säkrare, eller snarare, att den kommer att bidra till att göra världen säkrare, rättvisare och fredligare. Vi anser att enbart det faktum att domstolen finns kommer att få en avskräckande effekt när det gäller de allvarligaste brotten. Genom att sätta stopp för straffriheten kommer domstolen att förstärka lagens överhöghet och ge ett bidrag av grundläggande betydelse när det gäller freden.
Avslutningsvis kommer domstolen mycket snart att visa att den är en institution som verkligen är oberoende och effektiv. Det kommer den att göra genom att arbeta konkret, och de som är skeptiska till den kommer att kunna konstatera - jag upprepar, i domstolens konkreta arbete - att Romstadgan garanterar de strängaste kraven när det gäller rättvisa och inte låter sig - eller åtminstone måste vi arbeta för att det aldrig skall ske - utnyttjas för politiska syften. Detta blir uppenbarligen en av uppgifterna i den uppriktiga och vänskapliga dialog som ordförandeskapet skall föra med Förenta staterna.
Moreno Campo, som nyligen utsågs till åklagare vid Internationella brottmålsdomstolen, sade följande i samband med att han avlade sin ed: ?En totalt oberoende och opartisk internationell brottmålsdomstol är en garanti för hopp, men den orsakar också farhågor och missförstånd.?
Denna domstol väcker nämligen hopp om en ny era för internationell rättvisa, den erbjuder ett effektivt verktyg för att bekämpa straffrihet och avskräcker därför - som rådsordföranden just sade - dem som försöker begå allvarliga brottsliga gärningar som domstolen är behörig att döma. Men den väcker också, med tanke på Förenta staternas ståndpunkt, farhågor och missförstånd. Amerikanernas rädsla för att se sitt eget folk åtalade av politiska skäl har fått dem att runtom i världen vilja ingå bilaterala immunitetsavtal för sina medborgare, och den har också lett till en förlängning av säkerhetsrådets resolution 1422.
För att ingå dessa avtal har Förenta staterna inte tvekat att hota med att vägra ge militärt stöd till de länder som inte undertecknar. Vad betyder denna ståndpunkt? Eftersom Förenta staterna inte har anslutit sig till Romstadgan anser sig landet fritt att ingå immunitetsavtal, framför allt med anledning av det stora antalet amerikanska soldater som är stationerade i jordens alla hörn. Oavsett vilket värde detta argument har är det helt klart att Förenta staternas bidrag till fredsbevarande insatser inte kan förbigås med tystnad. Det är också helt klart att länder som har anslutit sig till Romstadgan inte får använda sig av något slags hemlig utväg för att slippa ifrån sina förpliktelser gentemot Internationella brottmålsdomstolen.
De vägledande principerna, som unionen antog i september 2002 och som rådets ordförandeskap nämnde, kan inte vara tydligare på denna punkt: vi anser inte att dessa avtal är nödvändiga, men vi godtar dem på villkoret att de uppfyller ett antal väl definierade kriterier. De avtal som Förenta staterna strävar efter att ingå uppfyller inte våra villkor och syftar uppenbart till att underminera Romstadgan, eftersom de inte innehåller en tydlig bestämmelse om att förhindra straffrihet och utvidgar begreppet på ett sådant sätt att det inte endast omfattar amerikanska medborgare som är närvarande inom ett territorium av vissa militära eller strikt administrativa skäl. Hur kan vi då göra vår ståndpunkt gällande?
Det gjorde vi bland annat i samband med den gemensamma ståndpunkten av den 16 juni i år, där vi klart och tydligt anger att de vägledande principerna inte får reduceras till ett slags internt recept, utan att de måste tillämpas för att motivera skyddet av Romstadgans integritet i våra förbindelser med tredje land. Denna ståndpunkt är resultatet av uppvaktningar och dialoger. Mina kolleger Patten och Verheugen har tillsammans med det grekiska ordförandeskapet skickat gemensamma skrivelser till utrikesministrarna i medlemsstaterna, kandidatländerna och länderna på Balkan, där de betonar nödvändigheten av att ta hänsyn till unionens ståndpunkt.
Vi har gett instruktioner till våra delegationschefer i tredje land om att framhålla vikten av denna fråga. I de länder där man redan har undertecknat ett immunitetsavtal har våra delegationschefer uppmanats att närmare analysera sannolikheten för att avtalet i fråga kommer att ratificeras.
Dessa diplomatiska ansträngningar bygger på det stora stöd vi har gett de icke-statliga organisationer som arbetar för en effektiv internationell brottmålsdomstol, genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Helt nyligen bekräftade Europeiska rådet i Thessaloniki att unionen stöder Internationella brottmålsdomstolen utan reservationer.
Vilka är resultaten? När vi har framhållit våra principer och vårt handlande måste vi vara klarsynta: resultaten är snarare blandade. Även om jag bortser från det avtal som undertecknades skyndsammast av Rumänien i augusti 2002, och även om medlemsstaterna och kandidatländerna har motstått de amerikanska påtryckningarna för att anpassa sig efter unionens ståndpunkt av den 16 juni, är det uppenbart att situationen på Balkan fortfarande är oklar: Albanien, Bosnien och Hercegovina och nyligen f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har undertecknat den här typen av avtal, och inget av dem uppfyller de villkor som fastställs av unionens vägledande principer. Vi har inte dolt vår besvikelse, och vi har meddelat detta till länderna i fråga. När det gäller förlängningen av säkerhetsrådets resolution 1422 råder det enligt vår mening ingen som helst tvekan om att lagligheten i denna åtgärd i bästa fall är tvivelaktig.
Vi bidrog till att få till stånd en öppen debatt i säkerhetsrådet, där oron över det lagliga i detta förslag kunde komma till uttryck. I ett anmärkningsvärt inlägg framförde Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan inte bara tvivel om det lämpliga i att grunda säkerhetsrådets resolution på artikel 16 i Romstadgan, utan ifrågasatte också om den var nödvändig. Förenta nationernas fredsbevarande soldater är rättsligt hemmahörande i den stat där de är medborgare, och de skulle omedelbart sändas hem om de begick ett allvarligt brott. Om ursprungsstaten hanterade målet i vederbörlig ordning skulle brottmålsdomstolens kompletterande jurisdiktion inte komma i fråga.
Det grekiska ordförandeskapet har i unionens namn slutligen förklarat att det inte är frågan om att godta en automatisk förlängning av denna resolution under de kommande åren, och förhindrade därmed att detta förfaringssätt - det rör sig nämligen om ett sådant - får bestå utan diskussion.
Jag vill slutligen nämna det viktiga stöd - 13 miljoner euro är inte så lite - som unionen har gett Internationella brottmålsdomstolen sedan 1995, genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, och de insatser vi har gjort för att informera parlamentsledamöter, tjänstemän, det civila samhället, tjänstemän inom rättsväsendet och även militär personal, i de nya oberoende staterna. Vi har dessutom arbetat med att utbilda försvarsadvokater för att se till att domstolen blir verklighet inom kort. Vi funderar för övrigt på hur vårt stöd skall utformas under de kommande åren, genom att lyssna till icke-statliga organisationer och flera ledamöter i Europaparlamentet som kommer att uttala sig vid ett seminarium som kommissionen anordnar den 14 juli för att höra olika synpunkter i frågan.
Jag har en känsla av att ha försvarat och redovisat en linje som stämmer helt och hållet med den som rådets ordförandeskap har redogjort för. Ingen kan bli förvånad över det. Internationella brottmålsdomstolen utgör en utmaning för de transatlantiska förbindelserna. När det framstående laget med 18 domare och åklagare inleder sitt arbete är vi européer övertygade om att Internationella brottmålsdomstolen kommer att göra skäl för vårt stöd och vårt förtroende. Därmed kommer den också att medverka till att skingra den oro som finns kvar här och var bland amerikanerna.
Herr talman! Jag vill ansluta mig till kommissionsledamoten som just sade att han fullständigt instämmer med rådets ståndpunkter. Av parlamentets resolution framgår det sig att parlamentet stöder båda era ståndpunkter fullständigt. Det är nämligen inte så som man tidigare trodde, att den ekonomiska ordningen och den inre marknaden är det viktigaste i Europeiska unionen. Det centrala i frågan - och det har vi upptäckt mycket tydligt vid utvidgningen - är det faktum att vi är en rättsgemenskap, som engagerar sig för rättsstaten och för den internationella rättsordningen. Det är de saker som utgör Europeiska unionens kärna, som bestämmer Europeiska unionens karaktär. Därför är det självklart att de tre viktiga organen inom Europeiska unionen försvarar samma linje.
Man säger ibland att det är ett tecken på svaghet att ta sin tillflykt till juridiken. Europa är militärt svagt, och därför borde vi särskilt uppmärksamma den internationella rättsordningen och liknande. Amerikanerna är militärt starka; därför klarar de sig utan denna oro för den internationella rättsordningen, och förlitar sig på maktpolitik. Det är en ovanligt cynisk uppfattning, även om det tidigare naturligtvis har hänt att det funnits skäl att tänka så.
Föregångaren till Internationella brottmålsdomstolen, tribunalen för Jugoslavien, upprättades vid den tiden enligt min uppfattning för att de som då kände sig ansvariga för, eller som uppförde sig som om de var ansvariga för, kriget i Jugoslavien och för avslutandet av det sökte ett sätt att skjuta upp ett militärt ingripande. Då uppstod tribunalen för Jugoslavien. Lyckligtvis har den internationella brottmålsdomstol som det handlar om nu sedan länge upphört att bara vara tomma ord.
Det är naturligtvis så att Europeiska unionen måste vara övertygad på andra områden om att den inte saknar förmåga att demonstrera makt. För kunna utöva lagskipning krävs när allt kommer omkring stöd av makt, och detta gäller också för amerikanerna. Utövandet av makt syftar till att administrera lagskipning. I själva verket kan vi i detta sammanhang också åberopa oss på amerikanernas grundlag, som räknar internationell rättsordning, rättsstat och demokrati till statens intressen. Det är en mycket god definition av nationella intressen.
De aktuella hoten mot tredje länder som syftar till att få dessa länder att underteckna bilaterala immunitetsavtal är naturligtvis en allvarlig sak. De nya länderna är samtidigt nya Nato-medlemmar; frågan är hur seriöst amerikanerna nu tar på existensen av Nato om stödet på militärt område helt plötsligt dras tillbaka. Dessutom medför Internationella brottmålsdomstolen enbart kompletterande rättskipning, där man utgår ifrån att de länder som har undertecknat avtalet själva också är rättsstater och verkligen ställer dem som eventuellt missköter sig vid en militär uppgift till svars.
Nu gör vi oss kanske i vissa medlemsstater själva någon gång skyldiga till en del krumsprång som väcker amerikanernas misstro, såsom det egendomliga faktum att general Franks anklagades för krigsförbrytelser i Belgien. Om lagstiftning används på det här sättet medför det en politisering av rätten, såsom ministern också nyss sade, och det leder till misstro mot lagskipningen. Jag anser därför att det är mycket viktigt att också Europeiska unionens medlemsstater är väl medvetna om hur man skall uppföra sig i detta sammanhang för att inte väcka misstro i Amerika.
Det är naturligtvis så, det måste vi tillstå amerikanerna, att Amerika löper större risk än vi, i synnerhet på grund av den storskaliga militära verksamheten. Jag anser ändå att en dialog med USA måste stå i förgrunden, särskilt med tanke på denna insikt. Det kan finnas ett visst utrymme för humor i detta sammanhang. Lagen om risken för en invasion av Haag, till exempel, kan vi naturligtvis inte ta på allvar.
Herr talman! Jag vill inte upprepa vad kommissionsledamot Lamy redan har sagt, nämligen att Internationella brottmålsdomstolen kommer till stånd i ett särskilt besvärligt politiskt sammanhang, även om domstolen inte är ett politiskt verktyg, och att Förenta staterna ända sedan 2002 tydligt och med våld försöker kringgå denna jurisdiktion, både i FN och genom att underteckna bilaterala avtal med ett antal länder. Jag vill tala om hur chockerad jag är, i egenskap av parlamentariker, över de medel som används för att utöva påtryckningar på ett antal länder - jag tänker bland annat på den press som har utövats på Colombia, som hotas av indraget amerikanskt stöd till kampen mot narkotikahandeln, och påtryckningarna på de baltiska staterna eller andra länder som kandiderar för medlemskap i Nato. Men jag tänker också på att hela Europa just nu är avhängigt Europeiska unionen, och det faktum att vi är överens - rådet, Europaparlamentet och kommissionen -, vilket har en alldeles särskild betydelse.
Det är oerhört viktigt att det italienska ordförandeskapet blir medvetet om att Internationella brottmålsdomstolen är mycket mer än ett instrument för att bekämpa amerikanerna och deras unilateralism - den är en garanti för ökad europeisk samstämmighet när det gäller internationell politik och internationell rätt. Vi kommer således att vara mycket vaksamma och se vad som kommer att hända med denna domstol.
Herr talman! De goda nyheterna är att Internationella brottmålsdomstolen med framgång har etablerats med 139 undertecknande länder och med en utnämnd ordförande, åklagare och domare. Den kommer att beivra den värsta sortens brott, såsom folkmord, massakrer, omfattande våldtäkter och etnisk rensning. Den kommer att bidra till att göra världen till en säkrare plats. Europeiska unionen måste leva upp till sin ledande roll att etablera domstolen genom att se till att alla medlemsstater uppfyller sina finansiella och rättsliga skyldigheter.
Förenta staternas motstånd mot domstolen är fullständigt irrationellt. Det förekommer omfattande kontroller och garantier för att förhindra politiskt motiverade åtal. Det är absurt att hävda att amerikanska fredsstyrkor skulle löpa gatlopp till följd av antiamerikanska fördomar.
Den amerikanska inrikespolitiska ideologin strider mot amerikanska säkerhetsintressen. Helt säkert skulle en internationell domstol som signalerar att världssamfundet inte kommer att tillåta att grova lagöverträdelser förblir ostraffade stämma överens med målen för Förenta staternas globala säkerhetsdoktrin.
Vi kanske inte kan hindra Förenta staterna från att bita sig i tummen, men vi borde kunna hindra dem från att bita oss andra i tummen. Förenta staterna utnyttjar de mest skandalösa översittarfasoner för att få små länder att underteckna bilaterala immunitetsavtal. Sex av EU:s sju anslutningsländer som ansökt om medlemskap i Nato har inte beviljats något undantag, och deras militära stöd har avskurits.
Det är oroväckande att se att Bush-administrationen fullföljer sin kampanj mot Internationella brottmålsdomstolen så till den grad att de drar in det militära stödet till sina allierade i kriget mot terrorismen. De flesta medlemsstater som anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen är demokratier med relativt starkt engagemang för rättsstatsprincipen, så indragningen av stöd representerar en sanktionsåtgärd som riktas mot stater som står fast vid demokratiska värden. Det är oerhört förvridet.
Balkanländerna befinner sig i en ytterst sårbar position. Kroatien och Bulgarien har nekat till att underteckna. Rumänien, Albanien och Bosnien har garanterats immunitet och även Makedonien, av vad jag förstår. Det tjänar ingenting till att endast säga att vi beklagar att de inte lever upp till EU:s kriterier. Vi måste både ge vårt stöd åt och skydda dessa anslutnings- och kandidatländer. Detta är det slags utövande som, om EU inte kan hålla ihop med anslutnings- och kandidatländerna, får människor att misströsta om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi borde ha möjlighet att göra mer, och det hoppas jag att vi kommer att kunna göra.
Herr talman! Internationella brottmålsdomstolen, vilken firade sin första födelsedag i går, mottog en ny förgiftad gåva från sin elaka styvmor när Förenta staterna började göra verklighet av sitt hot att införa sanktioner mot de länder som inte har fogat sig efter landets påtryckningar för att de skall underteckna bilaterala immunitetsavtal. I kampen mellan suveränitet och lag när det gäller den nya världsordningen är det nu ännu tydligare att Förenta staterna har valt att maximera sin egen suveränitet på bekostnad av den internationella lagstiftningen.
Eftersom vårt grundläggande mål är att garantera rättssäkerheten och ta ställning mot att krigsförbrytelser och andra internationella brott skall passera ostraffat, är det nu viktigare än någonsin att vi stärker samarbetet bland oss själva för att åstadkomma en universell rättskipning, så att de personer som är skyldiga till dessa allvarliga brott ställs till svars för sina gärningar, som sig bör och utan undantag. Detta innebär att vi måste stödja Internationella brottmålsdomstolen på alla sätt vi kan och få bort de mycket stora kryphål som fortfarande finns i domstolspraxisen, vilket till exempel kan göras genom att öka EU:s medlemsstaters lagstiftande befogenheter för att ta itu med internationell brottslighet.
Alla måste stå lika inför lagen. Alla bakåtsträvande steg på det här området skulle innebära en återgång till barbarism.
Herr talman! Jag skulle vilja gratulera rådets ordförande till hans första dag, och jag hoppas att hans svar till oss i dag angående Internationella brottmålsdomstolen är en återspegling av hans framtida samarbete med denna kammare.
En tidigare Nürnberg-åklagare, Benjamin B. Ferencz, sade: ?Man kan inte under några givna omständigheter uppnå fred utan rättvisa, rättvisa utan lagar, meningsfulla lagar utan en domstol som beslutar vad som är rätt och lagenligt.? Internationella brottmålsdomstolen innebär en möjlighet att se till att inte bara fångar eller personer som innehaft de lägsta tjänsterna vid ett deltagande i konflikter, utan även generaler och statschefer kan ställas inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten. Trots alla de positiva saker som skett under den senare delen av 1900-talet är det beklagansvärt att ord som ?etnisk rensning? och ?folkmord? har kommit in i vår normala vokabulär. Vi måste ha en lämplig mekanism som kan garantera att, om en nationell domstol inte har möjlighet eller är villig att väcka åtal mot någon som står anklagad för brott mot mänskligheten, det då finns ett internationellt forum som kan göra det. Det är därför vi erkänner och samtycker till Internationella brottmålsdomstolen.
Jag skulle emellertid inte tåla att människor - särskilt de som sitter på åhörarläktaren i dag - skulle lämna kammaren med tanken att detta endast är ett gynnsamt tillfälle för Europeiska unionen att slå till Förenta staterna. Förenta staterna har fel i sin inställning till Internationella brottmålsdomstolen. De har emellertid rätt att ha denna inställning; de har rätt att föra fram sina egna ståndpunkter och idéer; de har rätt att ingå nya avtal med tredje länder om de så önskar. Men dessa länder kommer att vara tvungna att ta itu med konsekvenserna av dessa förhandlingar.
Slutligen, vi kan visa ledarskap, vilket vi redan har gjort, och det bästa sättet att göra det på är genom att föregå med exempel, inte endast genom att kritisera människor som inte håller med oss.
Herr talman! Internationella brottmålsdomstolen har nu påbörjat sitt arbete. Domstolen förtjänar stöd från alla världens stater. De personer som begår allvarliga krigsförbrytelser, inklusive våldtäkter, skall inte kunna undgå att ställas inför rätta. EU står helhjärtat bakom domstolen och ger den sitt fulla stöd.
Det är obegripligt att ett demokratiskt land som USA kan begära att deras medborgare som är medaktörer vid denna typ av brott inte skall kunna ställas till ansvar för allvarliga krigsförbrytelser. Om USA själv lagför sådana förbrytare är detta i överensstämmelse med den internationella brottsmåldomstolens stadga, och domstolen har då ingen anledning att åtala amerikanska medborgare.
USA:s agerande kan dock inte ge annat intryck än att USA inte har för avsikt att lagföra sina medborgare om de gör sig skyldiga till allvarliga krigsförbrytelser. Detta vore förödande, inte minst för USA som rättssamhälle. Det är naturligtvis även oacceptabelt att USA utövar utpressning mot andra länder i akt och mening att underminera den internationella brottmålsdomstolen. USA:s hot om indraget militärt eller ekonomiskt stöd om ett bilateralt avtal om straffrihet inte undertecknas är ett maktspråk som inte skall accepteras.
Jag utgår ifrån att kommissionen och rådet med kraft motarbetar detta agerande och verkar för att USA skall acceptera den internationella brottmålsdomstolen som ett viktigt rättsligt instrument mot allvarliga krigsförbrytelser.
Jag skulle bara vilja säga ett par ord, herr talman, för att svara på en punkt som många talare har nämnt, nämligen att Förenta staterna har aviserat att de kommer att dra in sitt militära stöd till länder som vägrar att underteckna ett avtal som undantar amerikaner från bestämmelserna i avtalet om Internationella brottmålsdomstolen. Denna nyhet förvånar oss inte, vilket dock inte hindrar oss från att misstycka och till och med - vilket rådets ordförande nyss sade - beklaga den. Å andra sidan konstaterar vi med viss tillfredsställelse att många länder har kunnat motstå påtryckningarna. Det mod dessa länder visar genom att verka för ett framgångsrikt avtal om Internationella brottmålsdomstolen förtjänar både vår respekt och vår beundran.
Jag skall avsluta genom att säga att påtryckningarna på dessa länder är så mycket mer olämpliga, så mycket mer obegripliga - olämpliga eftersom de är obegripliga - då domstolen skulle ha möjligheter att lösa de amerikanska problemen, problem som vi och många av er i vissa avseenden kan förstå. När det finns lösningar, varför då envisas med att försöka gå längre? Denna attityd kan inte annat än lämna både den ena och andra i ovisshet.
Jag tackar rådets tjänstgörande ordförande och kommissionsledamot Lamy. Jag är övertygad om att parlamentet kommer att stödja alla ansträngningar för att kommissionen och rådets ordförandeskap skall uppnå positiva resultat i sina förbindelser med Förenta staternas regering. Jag måste säga, bland annat på grundval av mina personliga erfarenheter, att det skulle vara bra om vi kunde hitta öron som är något känsligare än dem som vi i delegationen från Europaparlamentet hittills har funnit, när vi har tagit upp denna fråga med ordföranden för utrikesutskottet i Förenta staternas kongress. Han gav oss ett svar som var, låt oss säga mindre diplomatiskt: vi har våra egna tribunaler och vår konstitution, och vi kommer aldrig att tillåta att en amerikansk medborgare ställs inför rätta och döms utanför dem. Jag är säker på att man inom den amerikanska förvaltningen och i det amerikanska parlamentet kommer att hitta personer som är mer villiga att lyssna.
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B5-0098/2003).
Vi skall nu behandla en rad frågor till rådet.
Jag välkomnar minister Frattini till den här frågestunden. Ni kan vara övertygad om att parlamentet kommer att göra sitt yttersta för att samarbeta i den här dialogen mellan rådet och parlamentet.
Herr Carnero har ordet för en ordningsfråga.
Herr talman! Tack för att ni ger mig tillfälle att inför kammaren uttrycka vår sorg över nyheten att den ung biståndsarbetare på 22 år, en spansk medborgare från Toledo, Ana Isabel Sánchez Torralba, mördades i går natt i Ekvatorialguinea.
Enligt nyheterna har hon uppenbarligen fallit offer för beskjutning från några militärer från det landets regim som, på ett oförsvarligt och brottsligt sätt, öppnade eld mot ett civilt fordon som just hade passerat en militärkontroll.
Herr talman! Jag anser att denna händelse visar på hur personer ur en ordningsmakt, som är vana vid att behandla medborgarna illa och angripa dem, agerar. Vi kommer naturligtvis att ställa vederbörliga frågor, men jag vill, förutom att ge uttryck för vår indignation, vårt fördömande och vår sorg, säga att jag anser att rådet bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att avkräva ansvar, tydlighet och rättvisa av denna diktatur när det gäller dessa individer, som är kapabla att mörda denna sannerligen enastående unga flicka.
Herr Carnero! Som talman för det här sammanträdet kan jag inte göra annat än att instämma i era ord och föresatser. Rådet har säkert noterat detta, och parlamentet kommer att agera och följa upp den här frågan, som alla ledamöter otvivelaktigt tycker är lika viktig. Fråga nr 1 från Alexandros Alavanos (H-0351/03):
Angående: Förbud för europeiska medborgare att resa till Europa från Palestina
Europeiska medborgare som innehar europeiska pass och som bor i palestinska områden har stora problem att ta sig till Europa beroende på hinder som de israeliska myndigheterna sätter upp. Dessa medborgare förbjuds i likhet med palestinierna att resa till Europa via en flygplats, och den enda möjligheten för dem är att åka via Jordanien, som emellertid i sin tur sätter upp olika begränsningar för resenärerna (exempelvis begränsningar av antalet resenärer och krav på inbjudan från jordanier).
Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att förmå Israel att tillåta fri rörlighet för europeiska medborgare som vill resa till Europa?
. (IT) Rådet är fullständigt medvetet om svårigheterna på grund av de inskränkningar när det gäller att resa fritt som införts av de israeliska myndigheterna för europeiska medborgare bosatta inom palestinskt territorium, det problem som frågeställaren hänvisade till. De restriktionerna kan på inget sätt rättfärdigas. Liksom tidigare kommer Europeiska unionen, och därmed också rådets ordförandeskap, att utnyttja sina täta kontakter med de israeliska myndigheterna för att understryka betydelsen av fri rörlighet för medborgare från de europeiska länderna, med europeiska pass, som har för avsikt att resa till och från de ockuperade territorierna.
Jag tackar rådets ordförande. Hans svar är mycket positivt. Detta berör väldigt många innehavare av europeiskt pass, bland andra kvinnor och barn, italienare, greker och personer med andra nationaliteter inom Europeiska unionen som är gifta med palestinier. Jag önskar att det han sade kunde bli verklighet, dvs. att man vid första bästa tillfälle - genom att även ta hänsyn till den italienska regeringens vänskapliga inställning till Israel, som t.o.m. uttrycktes med en önskan om att Israel en dag skall bli medlem av Europeiska unionen - lägger fram denna fråga så att man snabbt kan finna en lösning på den mycket obekväma situation som dessa personer befinner sig i.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer Fråga nr 2 och Fråga nr 3 att tas upp tillsammans. Fråga nr 2 från Josu Ortuondo Larrea (H-0352/03):
Angående: Självmordsattacker riktade mot europeiska mål i Casablanca
Den 17 maj 2003 genomfördes fem självmordsattacker i Casablanca som resulterade i 41 döda och ett hundratal sårade, däribland flera spanjorer. Attackerna riktades bland annat mot det spanska kulturcentret Casa de España och den spanska handelskammaren, samt en italiensk restaurang.
Den spanska regeringen har förnekat att det skulle finnas ett samband mellan dessa attentat och dess stöd till kriget i Irak, medan framstående skribenter som Antonio Gala hävdat motsatsen i den spanska pressen. Gala framhöll att terrorism inte kan bekämpas med terrorism, vare sig den är nationell eller internationell, och F. López Agudín framhöll det självklara i att ett olagligt krig, ett slags ogenerad statsstödd terrorism, underblåser den islamiska terrorismen. Liknande åsikter framfördes i andra medier i Europa.
Rodríguez Zapatero sade att han var rädd för att de som hävdade att det mest oroande massförstörelsevapnet var det hat och den fanatism som kriget (i Irak) skulle kunna ge upphov till skulle få rätt.
Förutom att fördöma dessa handlingar och uttrycka min solidaritet med offren, vill jag också ställa följande frågor: Har rådet tagit ställning till dessa attentat riktade mot europeiska mål? Anser rådet att vissa styresmäns uttalanden om att världen i dag är säkrare, och att riskerna att råka ut för terrorattentat har minskat, är välgrundade? Fråga nr 3 från Camilo Nogueira Román. Frågeställaren ersätts av Josu Ortuondo Larrea (H-0355/03):
Angående: Medlemsstaterna och terroristattentatet i Marocko med 41 döda
Vad anser rådet om terroristattentatet i Casablanca som ledde till att 41 människor dog, bl.a. flera unionsmedborgare, och att många skadades? Med tanke på att attentatet skedde efter USA:s och dess allierades krig mot Irak, fäster rådet någon vikt vid att en stor del av offren dödades och skadades i en inrättning knuten till en medlemsstat? Vilka politiska åtgärder avser rådet att vidta för att undvika eller begränsa den fara som dessa terroristhandlingar innebär?
. (IT) Låt mig ge ett gemensamt svar på de båda frågorna. Europeiska unionen fördömer framför allt, vilket är tydligt, än en gång kraftfullt de barbariska terrorattacker som utförts i Casablanca och i alla andra delar världen. Attentaten i Casablanca har brutalt bekräftat att terrorismen utgör ett växande hot mot demokratin, freden och den internationella säkerheten, ett hot som inget land kan känna sig gå säkert för. Kampen mot terrorismen kräver maximal beslutsamhet av det internationella samfundet och en stark vilja att samarbeta och genomföra konkreta aktioner. Europeiska unionen kommer att fortsätta - och detta är en av de viktigaste prioriteringarna för det italienska ordförandeskapet - att göra sin del för att förebygga och utrota detta hot.
Unionen har antagit en global strategi för kampen mot terrorismen som omfattar alla delar av Europeiska unionens politik. Den grundas på en handlingsplan, vars genomförande fortskrider planenligt, och en tidtabell som uppdateras regelbundet. En aktuell rapport från ordförandeskapet om aktiviteterna i kampen mot terrorismen lades som bekant fram inför rådet under sammanträdesperioden i juni 2003. På ett inre plan agerar unionen med politiska, ekonomiska och rättsliga instrument. Samtidigt ser unionen till att kampen mot terrorismen inkorporeras i alla delar av dess utrikespolitik. I den politiska dialogen med samtliga tredje länder - och naturligtvis det som är aktuellt här, nämligen Marocko - tas denna fråga regelbundet upp på dagordningen. Europeiska unionen kommer slutligen att fortsätta främja dialog och utbyte mellan kulturer, religioner och samhällen. Ett viktigt arbete har i det sammanhanget utförts inom ramen för Barcelonaprocessen för att skapa en Europa-Medelhavsstiftelse för dialog mellan kulturer och samhällen. Detta är en åtgärd som skulle kunna bidra till att utrota orsakerna till varje form av extremt våld som skulle kunna leda till terrorism.
Herr talman, herr minister! När vi talar om den här frågan om självmordsattacker kommer jag att tänka på den nyligen publicerade boken av den franske sociologen och tänkaren Emmanuel Todd som har titeln Efter imperiet. I boken betonar han hur samhällena, allteftersom utbildningen förbättras, utvecklas mot demokratin, för att bli ett politiskt system som garanterar friheterna och rättvisan, och i denna utveckling framstår västvärlden som den stora drivkraften för demokrati, framåtskridande och folkets utveckling, samtidigt som den agerar som ledare och skiljedomare i konflikter.
Om västvärlden låter sina egna intressen gå före agerar den emellertid inte rättvist i de internationella förbindelserna, vad den gör är att generera en ny form av antidemokratiskt envälde som till slut gör att den ställs mot resten av världen och som kommer att ge upphov till dess ohållbara nedgång.
För att ta upp tråden i Todds reflektioner skulle jag vilja fråga er följande: Är det inte så att de invaderande regeringarna, med sina orättvisa påtvingade krav och sin exploatering, de förebyggande krigen som grundas på falska bevis om massförstörelsevapen och risker för världens säkerhet - som i fallet med Irak - i stället för fred och frihet snarare har orsakat ännu mer hopplöshet och hat, och att terroristerna inte ser någon annan utväg än attentat och självmordsattacker för att nå en rättvisare värld för dem som får utstå exploatering och aggressioner?
. (IT) Terrorismen kan aldrig - jag säger aldrig - motiveras när den dödar kvinnor, barn och oskyldiga, när den drabbar det civila samhället. Samtidigt står det klart att de strukturella orsakerna till terrorismen måste åtgärdas, och de orsakerna kan man hitta även i desperationen, fattigdomen, bristen på dialog mellan olika kulturer. Därför tror jag att den europeiska strategin som helhet skall vara, å ena sidan, en skoningslös kamp mot alla former av terrorism och, å den andra, en djupgående dialog mellan olika samhällen och kulturer. Det handlar om att ta itu med de strukturella orsaker som kan leda till - men jag upprepar, aldrig rättfärdiga - terrorhandlingar.
Herr minister! Även jag, tro mig, fördömer kategoriskt alla terrorhandlingar och de brott som har begåtts, men jag vill påpeka att den amerikanske läraren John Esposito, expert på islam som leder centrumet för förståelse mellan muslimer och kristna, har hävdat att Washington alltid har grundat sina förbindelser med länderna vid Persiska viken på oljeintressen, och inte på förståelsen av deras kultur och folk. Han har förklarat att man måste skilja mellan extremisterna och majoriteten av medborgarna och sagt att vad som krävs för att kämpa mot terrorismen, utan att rätta in muslimerna i leden och framkalla en verklig sammandrabbning mellan civilisationerna, är diplomati på statsnivå, att sträcka ut en hand och söka ursprunget till problemet, och för att göra detta är det inte tillräckligt att bara använda militära och ekonomiska medel.
Därför vill jag ställa följande fråga: När det gäller beslutet att invadera Irak, som fattades med deltagande av europeiska regeringschefer, som Aznar, Blair och till och med Berlusconi, och som har medfört ett stort antal dödsoffer, förstörelse, utvandring och förödelse, anser rådet att detta var ett mer lämpat sätt att ta itu med problemet med världens säkerhet än initiativ som långfredagsavtalet på Nordirland, eller färdplanen för den palestinsk-israeliska konflikten? Anser ni inte, vilket John Esposito påpekar, att vi inte kan gå omkring och tala om för resten av världen hur en demokrati skall se ut, hur den skall vara utformad och vilka som skall leda den om vi vill att det skall råda demokrati i Mellanöstern, eller var som helst i världen?
Fråga nr 4 från Sarah Ludford (H-0354/03):
Angående: Framtagande av profiler av misstänkta terrorister
Som en reaktion på den rekommendation som antogs vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte i Bryssel i november 2002 om utvecklingen av terroristprofiler finns det en avsikt att genomföra ett pilotprojekt.
I den första rapporten (mars 2003) från EU:s nätverk av oberoende experter på mänskliga rättigheter anges det att sådana profiler innebär en stor risk för diskriminering
och att de endast kan accepteras om det kan fastställas en förutsättningslös och statistiskt signifikant koppling mellan kännetecknen och risken för terroristhandlingar, en koppling som hittills inte har kunnat fastställas.
Vilka säkerhetsåtgärder tillämpar rådet/medlemsstaterna för att säkerställa att pilotprojektet inte leder till diskriminering eller till att demokratiska friheter undergrävs?
. (IT) Rådet känner inte till och har inte informerats om det pilotprojekt som anges i frågan från Ludford. I skälen och motiveringen till den rapport avseende utarbetandet av terroristprofiler som nämns av frågeställaren understryks skyldigheten att respektera grundläggande fri- och rättigheter. Jag känner alltså inte till att det genomförts något pilotprojekt, men hänvisningen till en absolut skyldighet att respektera de grundläggande fri- och rättigheterna tror jag under alla omständigheter inte kan vare sig upphävas eller försvagas.
Jag är tacksam för ministerns försäkran att det inte finns något pilotprojekt ännu. Jag hade uppfattat att det fanns intentioner att inleda ett sådant. Jag kan förvisso inte förstå syftet med att anta en rekommendation om man inte har för avsikt att genomföra den.
Min oro kommer av det faktum att man i den rekommendation som antogs i november i fjol inte ens erkänner risken för diskriminering. Den måste erkännas, eftersom nätverket av experter på grundläggande rättigheter påpekade att en sådan profilering innebär en väsentlig risk för diskriminering. Om man skall profilera människor efter deras karaktärsdrag, såsom nationalitet och psykosociala kännetecken, och sedan utifrån detta besluta vem som sannolikt kan bli en terrorist, då måste man vara väldigt säker, sade de, på att det förekommer en välgrundad statistisk anknytning mellan kännetecken och risker.
Jag skulle vilja ha en försäkran från ministern att, om han ännu inte har genomfört något pilotprojekt och om det kommer att genomföras ett sådant eller något verkligt projekt inom medlemsstaterna, han utför denna statistiska övning innan han tillåter att projekten äger rum.
. (IT) Jag tror jag vågar bekräfta för frågeställaren att det är och kommer att vara rådets skyldighet att ta hänsyn till det som framkommit under dagens debatt. Jag kommer att informera rådets sekretariat om att det skall kontrollera om det finns en sådan avsikt eller om detta pilotprojekt skulle förberedas i framtiden, något som - jag upprepar - för närvarande inte verkar vara fallet.
Fråga nr 5 från Patricia McKenna (H-0361/03):
Angående: Olaglig ockupation av Irak
Förenade kungariket, som är medlem i rådet, ockuperar Irak på olaglig väg.
Vad anser rådet om att en av dess medlemmar olagligt ockuperar ett annat land och vilka åtgärder avser rådet vidta för att rätta till denna situation?
. (IT) Rådet har inte diskuterat de rättsliga aspekterna av kriget i Irak och, som frågeställaren mycket väl vet, har såväl det internationella samfundet som Europeiska unionens medlemsstater haft skilda uppfattningar i frågan. Rådet gläder sig åt att de militära insatserna nu är slut och att säkerhetsrådets resolution 1483 om efterkrigsperioden i Irak antogs enhälligt. Detta är ett tecken på en ny samarbetsanda i det internationella samfundet, som vi skall bygga på inför framtiden. Resolutionen och utnämningen av ett särskilt sändebud till Irak ger Förenta nationerna en viktig roll i återuppbyggnaden av landet, i enlighet med det som Europeiska unionen rekommenderat. Unionen har lovat att ta ett betydande ansvar just i samband med den politiska och ekonomiska återuppbyggnaden av Irak. En humanitär hjälpinsats pågår redan. Kommissionen och medlemsstaterna har undertecknat åtaganden på över 700 miljoner euro i humanitärt stöd. Under 2003 kommer kommissionen och generalsekreteraren och den höge representanten Javier Solana att ha täta kontakter med Förenta nationernas särskilda representant för att undersöka eventuella ytterligare åtgärder från Europeiska unionens sida under återuppbyggnaden av Irak efter kriget, för att under denna fas under alla omständigheter kunna bidra till det irakiska folkets behov av omedelbar hjälp.
Det är alldeles uppenbart att det inte finns någon internationell legalitet för invasionen och den nuvarande ockupationen av Irak. Det har nu avslöjats att den brittiska regeringen, Blair och hans medarbetare, ljög för att rättfärdiga stödet för den amerikanska och brittiska invasionen och ockupationen. Det finns två frågor som jag skulle vilja ställa till rådet.
För det första, angående denna resolution. Det är alldeles uppenbart att resolutionen endast ger stöd åt Förenta staterna och Förenade kungariket för den olagliga handling de utfört. Landet är i kris: det finns ett stort antal människor som är beroende av livsmedel; lag och ordning har kollapsat; människor i Irak säger att nu när de kommit ut på gatorna har folk dött; hela strukturen har kollapsat. Det är det första jag skulle vilja veta från rådet, angående den nuvarande situationen i Irak, som definitivt inte kan lämnas i händerna på britterna och amerikanerna.
För det andra, vad kommer rådet att göra beträffande det antal EU-medborgare som hålls fängslade på Guantanamo Bay, eftersom det står klart att britterna är alltför rädda för att trotsa amerikanerna och försvara sina egna medborgare?
De är också medborgare av EU, och det är upp till EU att göra något åt detta och också åt den olagliga ockupationen av Irak. Det är absolut oacceptabelt att Förenta staterna och Förenade kungariket tillåts dra fördel av olaglig verksamhet.
. (IT) Jag kan bara säga till McKenna att Europeiska unionen redan har tagit upp denna fråga i olika sammanhang, även på utrikesministernivå - kontakter som jag tror kommer att fortsätta, något som jag tror vore lämpligt - för att undersöka vilka ytterligare aktioner för Irak, framför allt till nytta för det irakiska folket, som Europa kunde genomföra, vilka ytterligare bidrag, vilka ytterligare initiativ Europa skulle kunna ta på irakiskt territorium. Jag tror att den undersökning som för närvarande bedrivs skall fördjupas, naturligtvis i nära kontakt med de angloamerikanska styrkorna på plats. En del stater har som bekant genomfört humanitära hjälpinsatser i landet på egen hand. Italien är ett av dessa länder, men jag tycker det är viktigt att få till stånd ett rent europeiskt åtagande för det irakiska folkets omedelbara behov.
Herr minister! Ni har inte svarat på min fråga om Aznars, Blairs och Berlusconis inblandning i kriget i Irak. Ni talade om rådet i Barcelona och dialogen Europa-Medelhavsområdet - det är mycket bra - och har också sagt som svar på McKennas fråga att rådet inte hade tagit upp frågan om kriget i Irak. Jag frågar er: stämmer det inte att det grekiska ordförandeskapet försökte samla Europeiska rådet för att diskutera frågan om kriget och att det var just herrarna Blair, Aznar och Berlusconi som motsatte sig att den här frågan skulle diskuteras i Europeiska rådet?
Jag måste uppriktigt sagt säga att jag inte är säker på att det där var en följdfråga till fråga 5, men det beslutar den tjänstgörande rådsordföranden, som kan svara om han finner det lämpligt.
Herr ordförande! Ni sade att rådet inte hade diskuterat den rättsliga karaktären av invasionen i Irak. I uttalandet av den 16 april godkände emellertid det grekiska ordförandeskapet i praktiken den angloamerikanska invasionen - eller vad jag skulle vilja kalla inkräktandet - och man intog en liknande hållning vid Europeiska rådet i Thessaloniki. Detta skedde givetvis i skarp motsättning till de åsikter som framfördes av folket i Europeiska unionens medlemsstater, som i samtliga länder hade uttryckt sig vara emot detta mordiska inkräktande. Är inte rådet bekymrat över motsättningarna mellan dess handlingar och den stämning som råder bland folket?
. (IT) Mitt svar blir mycket kort, för jag tror att vi, medlemsstaterna och folken i Europeiska unionen, som alla gladdes mycket åt och verkligen önskade se ett ingripande från Förenta nationerna med resolution 1483, i dag måste blicka framåt. Att blicka framåt innebär att ta hand om de människor som lider i Irak, att skapa förutsättningar för att det irakiska folket skall kunna ta sitt öde och därmed sitt land i egna händer i en framtid som vi hoppas inte skall vara alltför avlägsen. Att blicka framåt innebär att vi undersöker hur vi skall kunna bistå och hjälpa det irakiska folket att på nytt få staten, institutionerna och den offentliga förvaltningen att fungera sedan en brutal diktatur har fallit. Detta anser jag vara att blicka framåt. Detta är vad rådet i Thessaloniki och det grekiska ordförandeskapet ville göra när de på ett så utmärkt sätt hanterade krisen i Irak.
Fråga nr 6 från John Joseph McCartin (H-0363/03):
Angående: Mänskliga rättigheter i Ryssland
Känner rådet till omfattningen av våld mot kvinnor i Ryssland och särskilt våld i hemmen som årligen beräknas orsaka 14 000 kvinnors död? Känner rådet till att den ryska regeringen inte har ratificerat det frivilliga protokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, vilken ger CEDAW befogenhet att undersöka klagomål från individer och grupper? Kan rådet försäkra att det kommer att sätta sig in i detta problem och sedan rapportera till parlamentet?
. (IT) Rådet har inte fått någon detaljerad information om de fall av våld mot kvinnor som det hänvisas till i McCartins fråga, och inte heller om anledningarna till att den ryska statsduman inte skulle ha ratificerat protokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, en konvention som undertecknades av Ryssland den 8 maj 2001. Rådet följer uppmärksamt utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter i Ryska federationen och tar regelbundet upp frågor som gäller mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i sina sammanträden med de ryska myndigheterna. Jag kan försäkra er om att rådet kommer att ta upp frågorna om våld mot kvinnor, samt den uteblivna ratificeringen av det protokollet, i ett lämpligt sammanhang. Man bör komma ihåg att inte heller Europeiska unionens medlemsstater ännu har ratificerat protokollet. Europeiska unionen kommer dessutom att fortsätta att framföra sin allmänna oro i detta sammanhang - för att främja skyddet av den mänskliga värdigheten utan att göra åtskillnad mellan kvinnor och män och med särskild hänsyn till kvinnors rättigheter - även inom ramen för de internationella organisationerna, framför allt Förenta nationerna.
Jag skulle vilja tacka rådets ordförande för det positiva svaret på min fråga. Det här är ett problem som vi bör vara medvetna om i Europeiska unionen, med dess del av världshandeln, dess ekonomiska tyngd i världen och dess politiska inflytande, som den otvivelaktigt har. Man borde inrikta sig på denna fråga, och jag är glad över att rådets ordförande håller med mig om att det här är en fråga som Europeiska unionen borde ta upp.
Vi bör ha i åtanke att även om det finns stater inom unionen som inte har ratificerat detta fördrag så garanterar ändå Europeiska unionen i sina egna fördrag jämlikhet för kvinnor på arbetsplatserna och i många andra situationer, så det här är inte en så allvarlig fråga inom Europeiska unionen som det är inom den ryska staten.
Den ryska staten håller i dag på att uppnå ekonomisk tillväxt. Återigen gör den framsteg. Det gläder oss att kunna konstatera detta, men framstegen kommer inte att bli hållbara om det inte förekommer jämlikhet bland alla medborgare, och i synnerhet de svagare.
Fråga nr 7 från Malcolm Harbour (H-0372/03):
Angående: Kontrollstämpling av ädelmetaller
Kan rådets ordförandeskap bekräfta att det har för avsikt att behandla förslaget till ett direktiv om harmonisering av kontrollstämpling av och testningskrav för ädelmetaller samt, om detta är ordförandeskapets avsikt, på vilka grunder det ämnar gå vidare med ett sådant förslag?
. (IT) Det italienska ordförandeskapet kommer att föreslå att diskussionerna som avbröts 1998 om förslaget till direktiv om harmonisering av kontrollstämpling av och testningskrav för ädelmetaller som lades fram av Europeiska kommissionen den 22 april 1996 återupptas. Mot bakgrund av den utveckling som skett på lagstiftningsområdet i vissa medlemsstater anser ordförandeskapet att det skulle vara lämpligt att på nytt ta upp en diskussion för att undersöka om det finns möjligheter till en kompromisslösning. Med det syftet tänker det italienska ordförandeskapet försöka hitta lösningar på områden som fortfarande inte lösts, såsom en ökning av konsumenternas skydd genom skyldigheten att respektera harmoniserade tekniska krav för alla produkter som förs ut på marknaden, frågan om märkning med ett bättre informativt innehåll när det gäller identifiering, ansvaret för tillverkare och kontrollorgan och, slutligen, slutförandet av den fria rörligheten för produkterna på den inre marknaden för denna sektor.
Jag skulle vilja tacka rådets ordförande för det uttömmande svaret. Sett ur mitt eget hemland Förenade kungarikets synvinkel är jag emellertid bekymrad över att det nuvarande förslaget som lagts fram av kommissionen allvarligt kommer att underminera ett beprövat system för konsumentskydd som har funnits i hundratals år.
Jag vill göra gällande för ordförandeskapet att vi redan har en internationell konvention om kontrollstämpling av ädelmetaller som Europeiska unionen skulle kunna ansluta sig till, och som skulle utgöra ett beprövat system för konsumentskydd, utan att man behöver gå i en riktning som, vilket ordföranden känner till, vissa länder motsätter sig.
För det andra skulle jag vilja göra gällande för ordföranden att det finns ett stort intresse i anslutningsländerna. Jag kan skicka honom ett uttalande från de proberingsmyndigheter där man undersökt ädelmetaller i Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Där är man allvarligt bekymrade över det här förslaget, och man oroas över att det italienska ordförandeskapet tvingar fram ett beslut om detta direktiv innan dessa länder har möjlighet att ansluta sig till det. Det är oerhört otillfredsställande att det italienska ordförandeskapet inleder arbetet med en text när man vet att det kommer att bli svårt att finna en lösning, och att det allvarligt kommer att inverka på konsumentskyddet.
. (IT) Jag tackar Harbour för att ha pekat på detta problem. Naturligtvis kommer ordförandeskapet att ta vederbörlig hänsyn till svårigheterna som Harbour pekat på innan den formella behandlingen av ärendet inleds. Syftet med ett kontinuerligt meningsutbyte mellan rådet och parlamentet är ju bland annat att lyfta fram problem och oklarheter.
Fråga nr 8 från Lennart Sacrédeus (H-0377/03):
Angående: Rapport om tros- och religionsfriheten i världen
Den parlamentariska kommissionen för internationell religionsfrihet, USCIRF, har en rådgivande funktion för Förenta staternas regering i religionsfrihetsfrågor. I sin årliga rapport uttrycker USCIRF oro över att den saudiarabiska regimen satsar pengar utomlands för att sprida sin extrema tolkning av wahhabitisk islam - och därmed öka den religiösa intoleransen i andra länder. Exempel på detta är utbildning av shariatjänstemän i Nigerias norra delstater, saudisk finansiering av wahhabitiska moskébyggen och missionsverksamhet samt det faktum att extrema wahhabitmuslimer valt att åka till Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och Kashmir för att strida i ?heligt krig?. Med anledning av detta rekommenderar USCIRF den amerikanske utrikesministern att föra upp Saudiarabien på den lista över ?särskilt bekymmersamma länder? utrikesministern upprättar varje år.
Hur ser rådet på uppgifterna i USCIRF-rapporten om Saudiarabien och wahhabit-islamistiskt motiverat våld och terrorism? Är rådet berett att stärka EU:s insatser för försvaret av religions- och trosfriheten runtom i världen genom att upprätta motsvarande årliga religionsfrihetsrapport och -analys samt länderlista som den amerikanska regeringens?
. (IT) Den rapport som Sacrédeus hänvisar till har inte diskuterats i någon av de behöriga grupperna inom rådet. Av Europeiska unionens årliga rapport om de mänskliga rättigheterna framgår bland annat det klara ställningstagande som vi har gjort när det gäller religionsfrihet och de åtgärder vi har vidtagit i det sammanhanget. Unionen tar varje tillfälle i akt att uppmana länderna att skapa lagar och rutiner som främjar tolerans och ömsesidig respekt. Vår oro när det gäller religionsfriheten redovisas regelbundet inför de berörda ländernas regeringar, såväl i samband med bilaterala kontakter som i multilaterala organ, såsom till exempel de årliga sammanträdena med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och den tredje kommittén i FN:s generalförsamling. Under det senaste sammanträdet med kommissionen för de mänskliga rättigheterna redovisade Europeiska unionen bland annat sin starka oro när det gällde tillämpningen av de grundläggande internationella normerna avseende de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien, bland annat de fortsatta inskränkningarna när det gäller religions- och yttrandefriheten och den systematiska diskrimineringen av kvinnorna. Under den 59:e sessionen med kommissionen för de mänskliga rättigheterna stödde unionen, liksom under tidigare år, den resolution som lades fram av den irländska regeringen om avskaffande av alla former av religiös intolerans. I den resolutionen uppmanas staterna att vidta de åtgärder som krävs för att bekämpa hat, intolerans, våld och tvång på grund av tro eller som är religiöst motiverade.
Jag vill först välkomna Italien som ordförandeland och tacka så mycket för svaret. Jag vet att den italienska regeringen, inte minst minister Rocco Buttiglione, har ett starkt engagemang för frågor som handlar om religionsfrihet och trosfrihet runtom i världen. Jag vill dock ändå upprepa min fråga om hur rådet ser på den rapport som USCIRF utarbetat om Saudiarabien och det wahhabitisk-islamitiska motiverade våldet och terrorismen. Vad kan EU göra under Italiens ledarskap för att stärka EU:s positioner i denna fråga?
Jag vill också ställa en följdfråga: Är ni beredda att stärka EU:s insatser på detta område? Skulle EU kunna utarbeta rapporter motsvarande de amerikanska årliga rapporterna om religionsfrihet?
. (IT) Jag har inget problem när det gäller att bekräfta det som jag sade inledningsvis: rådet kommer inte att formulera någon uppfattning när det gäller den rapporten i dag, eftersom det ännu inte har diskuterats i rådets behöriga grupper. Jag noterar Sacrédeus' vädjan om att jag skall ge rådets sekretariat en möjlighet att granska rapporten för att vi eventuellt skall kunna formulera en ståndpunkt. Jag kan redan nu säga, herr Sacrédeus, att jag anser det vara viktigt att förstärka principen om skydd för dem som ni nämner i er fråga.
Fråga nr 9 från Bernd Posselt (H-0379/03):
Angående: Förbud mot kloning
Hur långt har arbetet med att förbjuda alla former av kloning av människor i EU och i hela världen framskridit enligt ordförandeskapets uppskattning?
. (IT) Rådets ordförandeskap tackar Posselt för att ha riktat uppmärksamheten på en fråga som är så viktig som denna. Frågan om kloning av människor och förbudet mot sådan kloning faller som bekant inte inom Europeiska unionens behörighetsområde. Ordförandeskapet vill emellertid påminna om principerna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna: i artikel 1 slås det fast att den mänskliga värdigheten är okränkbar och att den skall respekteras och skyddas. I artikel 3 slås det dessutom fast att på det medicinska och biologiska området skall man framför allt respektera förbudet mot bland annat eugenik, framför allt sådan som syftar till selektering av människor, förbudet att göra människokroppen eller dess delar till ekonomiska inkomstkällor samt förbudet mot reproduktiv kloning av människor. Jag tror svaret skulle kunna vara - bortsett från de grundläggande värden som den som talar om dessa frågor kan känna inom sig - att ett förbud mot reproduktiv kloning av människor klart framgår av artikel 3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Herr talman! Tack för ett tydligt och bra svar, herr rådsordförande. Jag vill bara ställa två korta följdfrågor. För det första: I stadgan om de grundläggande rättigheterna talas endast om reproduktiv och inte om terapeutisk kloning, även om det rör sig om samma sak. Tyskland, Frankrike och andra stater i Förenta nationerna har gjort en framstöt för att alla former av kloning skall förbjudas i hela världen. Min fråga till er gäller om rådets ordförandeskap skulle kunna verka för samma sak.
För det andra: Ni hänvisar med all rätt till subsidiaritetsprincipen i den här frågan. Finns det inte en risk att de strängare bestämmelser om skydd av embryon som finns i många medlemsstater nu kommer att inskränkas eller motarbetas av Europeiska unionen, till exempel i frågan om embryoforskning?
. (IT) Den uppmaning som jag har fått i dag kommer att bli föremål för en fördjupad granskning av rådets ordförandeskap. Vi kommer att behandla Tysklands och Frankrikes initiativ som ni nämnde, just för att undvika risken att på något sätt äventyra en princip som är så viktig för människors samveten, kanske i ännu högre grad än när det gäller de rättsliga reglerna.
Herr talman! Jag är mycket tacksam mot rådsordföranden för det uttalandet. Jag vill ställa ytterligare en följdfråga för tydlighetens skull. Jag tror att ordförandeskapet vet - eftersom hälsominister Sirchia är mycket engagerad i frågan - att Europaparlamentet är av den bestämda uppfattningen att rättsliga grunder finns för ett omfattande förbud mot kloning - ett förbud mot så kallad reproduktiv kloning och ett förbud mot kloning i forskningssyfte. Det var den ståndpunkt parlamentet antog i medbeslutandeförfarandet i samband med betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om att fastställa kvalitets- och säkerhetsnormer för donation, tillvaratagande, kontroll, bearbetning, förvaring och distribution av mänskliga vävnader och celler. Professor Sirchia sade på rådets sammanträde den 2 juni att parlamentets ståndpunkt var väl underbyggd. Jag vill därför fråga ordförandeskapet om ni är medvetna om frågans betydelse för parlamentet och om ni även har klart för er att parlamentet kommer att lägga fram samma förslag i andra behandlingen.
. (IT) Jag är medveten om detta, med de reservationer som jag angav i inledningen, dvs. att Europeiska unionen inte har behörighet att vidta lagstiftningsåtgärder som direkt avser detta. Däremot skulle jag - som jag redan sagt, herr Liese - kunna lägga fram ett förslag om en eventuell kraftfull politisk insats inför rådet, efter en grundlig undersökning.
Jag vill tacka så mycket för svaret. Det italienska ordförandeskapet har genom Italiens premiärminister i dag lyft fram vikten av ett nära samarbete med USA, en nordatlantisk allians i olika globala frågor.
På vilket sätt kan Europeiska unionen använda den goda relation som finns mellan Italiens premiärminister, dvs. den nye ordföranden i Europeiska unionen, och USA:s president för ett samfällt agerande mellan USA och Europeiska unionen för att få till stånd ett kloningsförbud inom FN-systemet?
Rådet har noterat frågan, men kommer inte att besvara den. Fråga nr 10 från Linda McAvan (H-0381/03):
Angående: Människorättsaktivister i Indonesien
De kidnappningar och mord av människorättsaktivister som skedde nyligen i Aceh är mycket oroväckande. Enligt Förenta nationernas kontor för samordning av humanitära frågor (UNOCHA) har den indonesiska regeringen uppmanat fem av sex internationella frivilligorganisationer samt fyra FN-organ i Aceh att lägga ned sin verksamhet för att garantera sin säkerhet. Det är den indonesiska regeringen som har ansvaret för att garantera säkerheten för de indonesiska medborgarna och de människorättsaktivister som befinner sig i landet.
Vilka åtgärder avser rådet vidta med tanke på att situationen snabbt håller på att förvärras?
. (IT) Rådet följer situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Indonesien, och framför allt i Aceh, mycket uppmärksamt. Alltsedan fredsförhandlingarna bröt samman och undantagstillstånd proklamerades i provinsen i maj 2003 har de indonesiska säkerhetsstyrkorna inlett en omfattande kombinerad operation mot rörelsen för Acehs befrielse. I denna provins bedrivs storskaliga militära polisoperationer som skulle kunna äventyra säkerheten för personalen från de icke-statliga organisationerna och FN:s byråer.
Vid flera tillfällen har Europeiska unionen såväl offentligt som privat uppmanat den indonesiska regeringen att skydda de civila i de pågående striderna, att bevaka de mänskliga rättigheterna för befolkningen i den provinsen och att försöka hitta en fredlig förhandlingslösning. Unionen skulle vilja påminna er om den senaste resolutionen om människorättsaktivister som antogs enhälligt av den 59:e kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève. I den resolutionen uppmanas samtliga stater att vidta de åtgärder som krävs för att skydda människorättsaktivister, och i det här sammanhanget kan jag försäkra er om att Europeiska unionen kommer att uppmana den indonesiska regeringen att ge Hina Hilani, FN:s generalsekreterares särskilda representant för människorättsaktivister, möjlighet att besöka den provinsen. Unionen kommer dessutom att fortsätta att noggrant bevaka utvecklingen på plats och att på lämpligt sätt framföra sin allvarliga oro till den indonesiska regeringen.
Är rådet medvetet om att det bara inom loppet av de senaste dagarna har vidtagits ytterligare kraftåtgärder mot verksamheten inom organisationerna för mänskliga rättigheter i Aceh? De har nu till exempel förbjudits att tala med pressen och att göra uttalanden. Om rådet är medvetet om detta, vad tänker man då att göra åt det? Kommer rådet att ta kontakt med de indonesiska myndigheterna?
I själva verket blir det allt svårare att ta reda på vad som sker och huruvida mänskliga rättigheter missbrukas just när vi sitter här i dag i denna kammare.
. (IT) Mot bakgrund av de senaste dagarnas och veckornas episoder kan jag försäkra frågeställaren att våra kontakter och våra ståndpunkter inte kommer att förändras, i första hand för att lära känna och sedan för att företräda det som Europaparlamentet och Europeiska rådet gemensamt kommer fram till i denna fråga.
Fråga nr 11 från María Izquierdo Rojo (H-0308/03):
Angående: Offer i kriget i Irak
Med hänvisning till den information om kriget i Irak som rådet disponerar:
Hur många civila offer har krävts? Hur många av offren är militärer? Hur många är kvinnor? Hur många barn? Hur många journalister? Hur många civila har sårats? Hur många militärer har sårats? Hur många journalister? Hur många barn har sårats? Hur många kvinnor har sårats? Vilka ytterligare upplysningar bör ges i detta sammanhang?
. (IT) Tyvärr kan jag inte svara frågeställaren, eftersom rådet inte är i besittning av de uppgifter som efterfrågas. Som jag sade tidigare - jag tror det var som svar på fråga 5, även den om Irak - så har Europa nyligen tagit initiativ för att delta i programmet för humanitärt bistånd till det landet, men vi känner inte till dessa uppgifter, som det säkert skulle vara möjligt att få tag i på annat sätt, till exempel genom att vända sig till olika organisationer, till de stater som är närvarande på territoriet och som förmodligen känner till dessa siffror. Det jag kan säga, och det smärtar mig att behöva säga det, är att rådet inte förfogar över de uppgifterna.
Herr talman! Att rådets tjänstgörande ordförande ger så konstlade, försiktiga, undvikande, fega, snåla och intetsägande svar som detta är oacceptabelt.
Herr tjänstgörande rådsordförande! Det finns tystnad som är som ett skrik, som blir närvarande i sin klangfullhet, som till och med blir skräckinjagande i sin delaktighet. Vilken skam för en institution som ministerrådet!
Europeiska unionen bokför minutiöst blötdjur och fiskar, kycklingar, fåglar, boskap och getter; den identifierar byråkratiskt djur och grönsaker av alla arter, vilka den analyserar uttömmande, den analyserar motorchassin, industridelar och redskap, däck som gummeras om ... det är oacceptabelt att den inte kan räkna offren i ett krig som knappt varade i tre veckor. Med tanke på att det handlar om ett krig som har genomförts utanför den internationella legaliteten och utan multilateralt stöd från Förenta nationerna, frågar jag er - svara på det, herr tjänstgörande rådsordförande - fördömer ni den kränkning av rätten till livet som har begåtts mot offren för detta olagliga krig?
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också uppmana min kollega att hålla på takt och ton här i parlamentet. Man måste ha förståelse för att rådsordföranden endast bevakar rådets uppgifter och inte har ansvar för de enskilda medlemsstaterna. Därav min fråga: Vet man om även politiska fångar som annars riskerar dödsstraff kan släppas ur fängelserna i Irak?
. (IT) Jag kommer att informera mig om det som frågeställaren undrar över och om det tillåts kommer jag att lägga fram ett skriftligt svar.
Herr talman! Jag håller med kollegan Izquierdo om att svaret från ordföranden inte var vad det borde ha varit. Han fick frågorna i god tid och kunde ha försökt skaffa sig upplysningar så att han också kunde upplysa oss. Men jag vill emellertid återgå till ett mer grundläggande problem.
Jag lyssnade i dag till er president, rådets ordförande, Berlusconi, som sade att han mer eller mindre var emot den invasion som skett i Irak, att han var emot den ringaktning som visats Förenta nationerna och att han i vilket fall som helst gjort vad han kunnat för att undvika denna skada. Men i dag pågår en ockupation. Det är en olaglig ockupation som fortsätter trots det hårda motstånd som det irakiska folket dagligen ger uttryck åt.
Jag skulle vilja fråga vad ordförandeskapet ämnar göra, eftersom det förmodas ha motsatt sig denna historia såsom den utvecklades, även om jag är av en annan uppfattning vad beträffar er regerings attityd, för att undvika denna skada? Det är desto viktigare nu när förevändningen att det förekom massförstörelsevapen visade sig vara falsk. Till och med amerikaner i regeringsställning uppger att dessa vapen inte finns. Följaktligen var orsakerna andra. Vad kommer det italienska ordförandeskapet att göra? Kommer det att verka för att denna olagliga ockupation skall upphöra?
. (IT) Jag tror mig kunna besvara denna fråga genom att bekräfta det som jag redan har sagt om det grekiska ordförandeskapets agerande, ett agerande som kommer att följas upp av det italienska ordförandeskapet på ett kontinuerligt sätt. Vi anser att man bör blicka framåt, att man inom ramen för FN och resolution 1483 bör inrikta insatserna på de humanitära behoven, återuppbyggnaden och stabiliteten i Irak, och jag tror att man i det sammanhanget bör fundera på en insats från Europeiska unionens sida, som inte är begränsad till enbart de humanitära insatserna, vilket är fallet just nu. Att vända blicken mot framtiden innebär naturligtvis att se på vilka förhållanden som skulle kunna göra det möjligt för det irakiska folket att styra sitt eget land sedan diktaturen fallit. Detta är den väg vi slagit in på i arbetet under föregående ordförandeskap, och det italienska ordförandeskapet kommer att fortsätta i den riktningen.
Fråga nr 12 från Seán Ó Neachtain (H-0384/03):
Angående: Mål 1-regioner och struktur- och sammanhållningsfonderna
Avser kommissionen att under det italienska ordförandeskapet meddela sin nuvarande ståndpunkt om struktur- och sammanhållningsfondernas framtid i mål 1-regionerna?
. (IT) Rådet har inte för avsikt att redovisa sin ståndpunkt när det gäller framtiden för fonderna och för sammanhållningsfonden för mål 1-regionerna under det italienska ordförandeskapet. Rådet kommer inte att kunna inleda sitt arbete med sammanhållningspolitikens framtid innan kommissionen har lagt fram sina förslag. Men inför presentationen av den tredje rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen har det italienska ordförandeskapet för avsikt att behålla diskussionen om en reformering av unionens sammanhållningspolitik som en viktig punkt på dagordningen för arbetet under detta ordförandeskap. Vi kommer att organisera ett antal möten på såväl politisk som teknisk nivå, bland annat ett informellt möte mellan ministrarna för regional utveckling som skall handla om just förhållandet mellan sammanhållning och regional konkurrenskraft och mellan sammanhållning och samarbete. Den behörige ministern har för avsikt att lämna mera detaljerad information om dessa aktiviteter i samband med sitt inlägg i utskottet för regionalpolitik, transport och turism, något som kommer att ske inom de närmaste dagarna.
Jag skulle vilja tacka rådets ordförande för hans svar, även om jag inte blev så mycket klokare av det svaret. Jag anser fortfarande att struktur- och sammanhållningsfonderna i mål 1-regioner faller under Europeiska unionens befogenhet och därför förtjänar ett mer grundligt svar. Jag kommer själv från en mål 1-region i västra Irland, och jag anser att vi borde ha förmånen att få höra vad rådets ordförande har i åtanke när det gäller de framtida planerna för detta mycket viktiga område, i synnerhet eftersom en övergångsperiod är nödvändig för mål 1-regioner, då man skulle tillvarata alla de fördelar som de mottagna medlen har inneburit.
. (IT) Ytterligare detaljer skulle naturligtvis kunna komma från kommissionen, som ännu inte har lagt fram sin egen rapport i sammanhanget, vilket jag just har försökt förklara. Först sedan den rapporten har lagts fram kan rådets ordförandeskap vidta åtgärder. Jag har också sagt att med tanke på hur viktig denna fråga är kommer det italienska ordförandeskapet under alla omständigheter att ta upp den, och den behörige italienske ministern kommer att lämna en redogörelse i frågan inför det behöriga utskottet i detta parlament. Detta är de slutsatser som jag kan dra i dag, i avsaknad av kommissionens rapport.
Herr talman! Jag har ännu en fråga till Frattini. Det har talats mycket om de outnyttjade medel från struktur- och sammanhållningsfonderna som återförvisas till finansministrarna varje år. Nu har det uppstått en intensiv debatt i frågan om man inte hellre borde använda dessa medel till att bygga ut de transeuropeiska näten. Förs det redan en debatt om detta i rådet, och vilka tidsramar kan ni tänka er för att så snart som möjligt sätta in dessa medel för den mest konkurrenskraftiga regionen i världen?
. (IT) Tillåt mig, även i denna fråga, att återkomma med ett skriftligt svar till frågeställaren, antingen positivt eller negativt. Eftersom det rör sig om ett mycket känsligt ärende vill jag undvika att säga saker som inte är fullständigt tydliga och exakta.
Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna 13-29 att besvaras skriftligen.
Frågestunden är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
en andrabehandlingsrekommendation (A5-0219/2003) av Fava för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ramen för inrättande av det gemensamma europeiska luftrummet (?ramförordning?) (15851/3/2002) - C5-0138/2003 - 2001/0060(COD)), och
en andrabehandlingsrekommendation (A5-0225/2003) av Sanders-ten Holte för utskottet för regionalpolitik, transport och turism,
1. om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska luftrummet (?förordning om tillhandahållande av tjänster?) (15853/2/2002 - C5-0137/2003 - 2001/0235(COD)),
2. om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om organisation och användning av det gemensamma europeiska luftrummet (?förordning om luftrummet?) (15852/3/2002 - C5-0139/2003 - 2001/0236(COD)),
3. om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om driftskompatibiliteten hos det europeiska nätverket för flygledningstjänst (?förordning om driftskompatibilitet?) (15854/3/2002 - C5-0140/2003 - 2001/0237(COD)).
Herr talman! Vi befinner oss i slutfasen av arbetet med ett betänkande, med ett initiativ från kommissionen som detta parlament har mottagit med stor tillfredsställelse och som verkar röra en av de viktigaste punkterna i det arbete som utskottet för regionalpolitik, transport och turism har utfört på senare tid: ett gemensamt europeiskt luftrum med effektivitet, säkerhet och begränsade kostnader som mål. Det står klart att det gemensamma luftrummet utgörs av en konkretisering av uppträdanden och regler, och inte är en litterär metafor. Det rör sig om regler och synergier som skall utarbetas, tillämpas och respekteras.
I sitt svar har kommissionen, herr talman, haft modet och förtjänsten - detta bör vi tacka den ansvariga kommissionsledamoten De Palacio för - att lägga fram detta ärende med stringens och skyndsamhet, även när det gäller själva tidsplanen. För ett år sedan antog Europaparlamentet kommissionens utmaning i ett visst ögonblick, efter den 11 september, vid ett tillfälle när diskussionen om säkerheten i luftrummet var särskilt laddad med känslor, argument, uppmärksamhet. Parlamentet antog den utmaningen och gav förslaget ett övertygat och omfattande stöd. Förslaget godkändes i första behandlingen, och det innehöll ett antal enkla regler som vi vill skall bekräftas och tillämpas.
Den mest elementära regeln är en nödvändig harmoni, en nödvändig synergi mellan samtliga institutioner, samtliga organ, samtliga byråer som uppmanas att förverkliga målen i det gemensamma luftrummet - effektivitet, säkerhet och låga kostnader - och därmed framför allt uppmärksamheten, detaljerna och definitionerna när det gäller en tydlig relation mellan Eurocontrol - den byrå som har ägnat sig åt frågan när det gäller teknisk sakkunskap för att administrera det europeiska luftrummet - och kommissionen, dvs. Europeiska unionen. I det sammanhanget har vi lyckats komma fram till en väl definierad balans, som ger kommissionen uppgiften och ansvaret för driften, den politiska styrningen av detta gemensamma europeiska luftrum och som uppmanar Eurocontrol att ställa sin kompetens, sin erfarenhet, sin tekniska sakkunskap till förfogande.
En annan viktig punkt gäller påföljderna, utarbetandet av ett system för sanktioner - ett system som sedan naturligtvis kommer att hänvisa till de definitioner som de olika medlemsstaterna gör - och som skall kunna träda in och bestraffa flygbolag och andra berörda om dessa regler skulle överträdas. Ordet påföljder är alltid ett obehagligt ord, ett ord som alltid måste uttalas med största försiktighet och med stor uppmärksamhet, men det är ett nödvändigt ord i det här sammanhanget. Det är det sedan Cesare Beccarias dagar: om vi inte har ett sanktionssystem kommer vi knappast att kunna garantera att reglerna följs. Och detta är ett regelsystem som inte medger undantag, om det inte gäller mycket speciella omständigheter. Det är ett regelsystem som bygger på respekt, för annars omöjliggörs idén om ett gemensamt luftrum.
För det tredje: samarbetet mellan civil och militär flygtrafik. Samarbetet mellan de civila och de militära myndigheterna är den avgörande punkten. Därför har vi föreslagit en kommitté för det gemensamma luftrummet, där även militären skall ingå. Därför tänker vi oss en skyddsklausul som ger medlemsstaterna en möjlighet att åsidosätta vissa regler för det gemensamma luftrummet när det råder vissa särskilda omständigheter, särskilda nödsituationer, och detta ankommer naturligtvis i första hand på de väpnade styrkorna och militären att avgöra.
I samband med allt detta kommer förmodligen den gemensamma ståndpunkten att vara påverkad av det klimat som råder efter den 11 september och som i mycket högre grad tar hänsyn till frågorna om nationell suveränitet och nationellt försvar. Men det är en ståndpunkt som vi anser vara ganska konservativ. Samarbetet mellan civila och militära myndigheter är ett samarbete som till största delen förs åt sidan. Det gemensamma luftrummet förlorar ett av sina viktigaste inslag. Vi anser att det i det här avseendet råder en viss naivitet. Samarbetet mellan de civila och de militära myndigheterna borde inte betraktas som en begränsning av de enskilda medlemsstaternas suveränitet utan som ett enastående tillfälle, ett tillfälle som för övrigt garanteras av en utökad skyddsklausul. Vi vill endast förhindra att man utsträcker den skyddsklausulen till att även omfatta normala övningar, för annars skulle det skada själva tanken med det gemensamma europeiska luftrummet.
Herr talman! Jag har inget mer att tillägga. Jag har gjort en snabb genomgång av de grundläggande punkterna i de politiska och institutionella frågeställningarna kring detta betänkande. Jag hoppas att Europaparlamentet under de kommande veckorna, under de kommande månaderna, i en harmonisk trepartsdialog med de övriga institutionerna, skall kunna ge sitt bidrag till att vi snabbt kommer fram till att utarbeta ett normsystem som hedrar kommissionens, rådets och naturligtvis detta parlaments arbete, så att vi äntligen får ett säkert gemensamt luftrum som vi kan ställa till de europeiska medborgarnas förfogande.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag tror att jag talar för majoriteten av mina kolleger när jag säger att vår främsta reaktion på rådets gemensamma ståndpunkt om det gemensamma europeiska luftrummet var en känsla av besvikelse. På området säkerhet har rådet lyckligtvis förstått Europaparlamentets känslor. Man har också infört större klarhet i kommissionens ursprungliga förslag. Men många av Europaparlamentets grundläggande önskemål har till stor del ignorerats, och detta beklagar jag. Jag skall gå in närmare på de villkor som vi anser nödvändiga för ett framgångsrikt gemensamt europeiskt luftrum.
För det första vill vi att ett tydligt åtagande skall fastställas i lag, så att kommissionen finner en lösning på området för certifiering och utbildning av flygledare. Vi vill också att medlemsstaterna förbättrar rekryteringsförfarandet för dessa yrkesutövare. Jag anser också att alla tillhandahållare av flygtrafiktjänster måste vara fria ifrån intressekonflikter, ha en adekvat bemanning och se till att tillgången till tjänsterna inte är diskriminerande för några luftrumsanvändare. Dessutom vill vi att avgiften för dessa tjänster skall vara tydlig och stimulera till förbättringar av säkerheten och effektiviteten. Fru kommissionär! Vi vill inte ha ett bättre integrerat luftrum; vi vill ha ett gemensamt europeiskt luftrum, och jag hoppas att ni också framför detta till rådet. Och det innebär att vi kräver ett tydligt och klart åtagande för en gemensam europeisk flyginformationsregion, först i det övre luftrummet och sedan i det undre.
Vad vi också strävar efter är ett framgångsrikt genomförande av alla delar i paketet, och då även - och detta är kanske det viktigaste - av de delar som hänger samman med driftskompatibiliteten. Jag vet att ni också starkt betonar detta.
För det tredje anser vi att det är mycket viktigt att medlemsstaterna måste avge en klar, otvetydig signal att de verkligen vill återuppbygga det europeiska luftrummet i gränsöverskridande luftrumsblock. Om det inte finns något åtagande härvidlag har ett gemensamt luftrum ingen chans att lyckas, då är det ett tomt fodral. Därför är ändringsförslag 26 i mitt betänkande så viktigt. Vid sidan av den utslagsgivande prioriteringen av säkerhet är förvaltningen av ett luftrum också en ekonomisk sektor. Utan stimulans från EU kommer alla medlemsstater att vara benägna att eftersträva sina egna intressen i denna sektor, annars hade de gränsöverskridande luftrumsblocken införts för länge sedan.
För det fjärde behöver inte alltid det som medlemsstaterna vill vara det bästa för medborgarna. Passagerare har rätt till färre förseningar och ännu säkrare flygningar. Och människorna på marken glöms ibland bort, men de har också en jämförbar rätt. De måste kunna utgå ifrån att luftfarten är så säker som möjligt och att den negativa inverkan på miljön är så liten som möjligt, genom att besättningen tillåts att flyga till bestämmelseorten via den mest direkta sträckan. Detta är just vad omordningen av det europeiska luftrummet syftar till. Vi ber i detta sammanhang medlemsstaterna att släppa tyglarna när det gäller suveräniteten över deras luftrum för att detta mål skall kunna uppnås.
För det femte har jag naturligtvis förståelse för medlemsstaternas ömma punkter på området för samarbete mellan civil och militär förvaltning av luftrum. Jag respekterar också de lagenliga restriktioner som EG-fördraget ålägger oss på detta område. Men, fru kommissionär, jag tror inte att rådet har uppnått det maximala på det här området. Vid sidan av det så kallade flexibla användandet av luftrummet finns det säkert också andra möjligheter att förbättra samarbetet mellan civila och militära förvaltare av luftrum, utan att detta är i strid med EG-fördraget och utan att medlemsstaternas försvarsbefogenheter hotas. Ingen vill underminera de europeiska flygstridskrafternas effektivitet. Vi vill bara säkerställa att användandet av luftrummet optimeras i så hög grad som möjligt genom bättre kommunikation och samordning.
Till sist vill jag gärna tacka mina kolleger för ett bra samarbete under hela processen. Den goda samordningen med min kollega Fava har förbättrat och förstärkt bådas våra förslag. Det finns fortfarande en liten punkt där vi skiljer oss, och min grupp har i fråga om detta begärt en särskild omröstning om ändringsförslag 14. Vi är rädda att kommissionen i för hög grad hålls i ledband. Men för övrigt tror jag att vi helhjärtat kan se fram emot ett snabbt och effektivt trepartsmöte, som gör det möjligt för oss att hålla oss inom den ursprungliga tidsplanen för genomförandet av det gemensamma luftrummet, och det ligger i allas vårt intresse.
. (ES) Herr talman! Jag vill först och främst tacka för det arbete som de två föredragande, Fava och Sanders-ten Holte, har genomfört under hela den här tiden. Jag vill också tacka för den särskilda uppmärksamhet som har ägnats åt en tekniskt och institutionellt sett mycket komplicerad fråga. Jag anser - och jag säger det som inledning till de frågor som jag senare kommer att förklara - att de ärade ledamöterna antagligen skulle ha velat gå längre i några aspekter, framför allt i fråga om mycket tydligare och klarare avgränsningar, men det jag vill säga er är att vi i det här konkreta fallet är i färd att öppna fullständigt nya områden.
Inom flygtrafiksektorn går vi in på några områden som det hittills inte har funnit någon lagstiftning eller avtal om på unionsnivå. Jag vill följaktligen tacka de två föredragande och alla parlamentsledamöter, vilka, det vet jag, har deltagit mycket aktivt under diskussionerna i utskottet, och jag vill påminna er om något som vi alla vet: fram till 2000 utvecklades den här sektorn systematiskt på det mellanstatliga området genom Eurocontrol och Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO). Men - som Sanders-ten Holte sade nyss - vi vet alla att medborgarna har högre krav, att de begär att vi skall lösa de överhängande problemen och att det finns en möjlighet att avsevärt förbättra kapaciteten och säkerheten i vårt luftrum och luftrumsplaneringens effektivitet, om vi även är kapabla att genomföra en integration på europeisk nivå när det gäller den här frågan. Målet är följaktligen att göra organisationen och planeringen av luftrummet samstämmig med rörligheten i luftrummet, att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum före utgången av 2004. Och ni vet, ärade ledamöter, att detta är ett av de initiativ som är en symbol för Prodikommissionen.
Jag vill också säga att det under tiden har inträffat händelser, vilka ni har tagit upp, som att flygtrafiksektorn till en del genomgår en kris, den 11 september, Irakkriget, olyckan i Überlingen, som otvivelaktigt har påverkat vårt arbete, men som på intet sätt har minskat vikten av det här initiativet eller brådskan att genomföra det. Med tanke på era reaktioner på rådets gemensamma ståndpunkt vill jag betona att det tyvärr inte förefaller som om det kommer att bli möjligt att nå en överenskommelse i andra behandlingen. De frågetecken ni har tycker jag är berättigade, och det är värt att diskutera dem med rådet, men när vi talar om ett initiativ som detta - och jag insisterar på den här punkten - måste vi vara medvetna om att vi för första gången går in på det här området, som omfattar flera känsliga aspekter, och det är nödvändigt att gå framåt på ett progressivt sätt eftersom det arbete vi genomför är mycket känsligt. Rådet måste acceptera att ta detta steg framåt, och vi måste agera sakligt och realistiskt och försöka utarbeta en operativ text som gör det möjligt att omedelbart nå konkreta resultat.
Jag vet att ni tycker att det slutliga förslaget till gemensam ståndpunkt från rådet inte är tilläckligt och att ni kräver ett ökat agerande på gemenskapsnivå. Jag vill säga er, ärade ledamöter, att jag naturligtvis delar er oro, men att det finns rättsliga och institutionella hinder som gör att vi inte kommer att kunna godta några av de ändringsförslag som ni har lagt fram, till exempel ändringsförslagen 1, 8, 9, 10, 11, 13 och 14 i Favas betänkande och ändringsförslagen 13, 16, 25, 29 och 33 i betänkandet av Sanders-ten Holte. När det gäller de andra ändringsförslagen kan vi ta med dem längre fram, antingen grundtanken, eller delvis, eller med ändringar i textens utformning, men inte fullständigt.
Jag vill betona att vi fortfarande motsätter oss vissa ändringsförslag som skulle kunna påverka eller skada den operativa institutionella verkligheten. Bland de ändringsförslag som jag har sagt att vi inte kan godta finns konkret ändringsförslag 14 om rådfrågning av de berörda parterna inom Eurocontrol, samt ändringsförslagen 13, 16, 25 och 29 i Sanders-ten Holtes betänkande, andra delen av ändringsförslag 15 och 33, som inte längre är aktuellt på grund av den tekniska utvecklingen.
Jag kommer att ta upp två frågor som är centrala i de kommande diskussionerna mellan institutionerna under förlikningen och som ni har tagit upp: civil och militär samordning och inrättandet av funktionella luftrumsblock. Den första frågan finns med i båda betänkandena, och den andra tas upp i ändringsförslag 26 i betänkandet av Sanders-ten Holte.
Civil och militär samordning är en nyckelfaktor för att inrättandet av det gemensamma luftrummet skall bli en framgång, det har ni rätt i, men ni måste också komma ihåg vilka befogenheter gemenskapen har, och det är en black om foten som vi måste spela med under hela det här förfarandet. Diskussionerna i rådet har visat att det krävs samordningsmekanismer utöver de möjligheter som första pelaren erbjuder när behoven inom transportpolitiken och kraven inom försvarspolitiken skall jämkas samman. För att stödja inrättandet av det gemensamma luftrummet, trots detta hinder, har medlemsstaterna i en förklaring åtagit sig att utveckla det militära samarbetet som ett komplement till initiativet inom ramen för första pelaren. Jag anser att vi måste utnyttja det tillfället och fortsätta på det här området med en saklig inställning. I ändringsförslag 29 i betänkandet av Sanders-ten Holte fastställs det att transportpolitiken skall ha företräde när det gäller användningen av det gemensamma luftrummet, vilket inte återspeglar de berättigade behov och den oro som medlemsstaterna har från försvarssynpunkt i tillräckligt hög grad.
När det gäller den andra frågan, de funktionella luftrumsblocken, ändringsförslag 26 i Sanders-ten Holtes betänkande, delar kommissionen parlamentets åsikter, men vi anser att en godtagbar lösning skulle vara att förstärka kommissionens roll i kombination med ?Kommittén för det gemensamma luftrummet? och med tekniskt stöd från Eurocontrol, i syfte att genomföra en övergripande och samstämmig utvärdering av dessa två block och låta medlemsstaterna få initiativrätt och beslutsrätt. Inrättandet av dessa block påverkar de militära aspekterna, vilket jag tog upp i första delen av mitt inlägg. Därför godtar vi i princip ändringsförslag 26 i betänkandet av Sanders-ten Holte, men det måste formuleras om.
Avslutningsvis, herr talman, mina damer och herrar, påminner jag er om att de förslag som vi diskuterar i dag är resultatet av ett års arbete av högnivågruppen, som utgörs av civila och militära företrädare från medlemsstaterna och en social grupp som består av de olika aktörerna i civilflygsektorn och även med deltagande på alla nivåer inom det här området. Parlamentet lade fram sitt yttrande i samband med första behandlingen i september 2002, och då tackade jag för ert stöd och för de ansträngningar ni hade ägnat detta initiativ. Vi är överens om många aspekter, men - jag insisterar - vad vi behöver är en realistisk inställning som gör det möjligt för oss att gå vidare med den här frågan.
Jag tackar för ert stöd, och riktar ett särskilt tack till de två föredragande för deras arbete och hoppas att vi snabbt kommer att nå ett positivt resultat under förlikningsförfarandet som gör det möjligt för oss att, före årsslutet 2004, inrätta det berömda gemensamma luftrummet.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka de föredragande som inte bara i första behandlingen utan även i andra behandlingen i princip varit tvungna att göra om sitt arbete från början igen, sedan rådet på sitt typiska vis omformulerat den gemensamma ståndpunkten så att det inte går att urskilja vilka av parlamentets förslag som beaktats och inte.
Nu kan man fråga sig: Är det för att vara mästrande eller har det satts i system? Jag tror att det har satts i system, eftersom medlemsstaterna helt enkelt inte ville ha några framstegsvänliga bestämmelser. Jag vill tydligt påpeka att parlamentet förespråkar ett gemensamt luftrum som å ena sidan garanterar större säkerhet och å andra större effektivitet.
Jag vill ta upp fyra punkter som enligt min uppfattning är grundförutsättningar. För det första: Militären får inte fortsätta att dominera det europeiska luftrummet. Det gäller att vi får en vettig samordning till stånd där den civila och militära luftfarten är likställda partner samtidigt som det finns garantier för att de kan samarbeta med varandra.
För det andra: Det är dags att åtgärda det europeiska lapptäcket i luften. Det är väl ingen som kan begripa att vi för länge sedan har upplöst gränserna på marknaden, medan det på himlen fortfarande förekommer bortåt 40 luftrumsblock i 15 medlemsstater. Frågan vem som skall fatta beslut är avgörande, för medlemsstaterna har de senaste årtiondena haft gott om tid att besluta sig för att bilda gränsöverskridande luftrumsblock. Det har de inte gjort, och därför - anser jag - måste beslutet fattas på europeisk nivå, av kommissionen.
En tredje punkt: Vi vill att en försiktig marknadsöppning sker på området luftsäkerhetstjänster.
För det fjärde: Vi vill uppnå en tvingande harmonisering av såväl tekniken som av utbildningen av flygledare och därigenom en kompatibilitet av tekniken och de mänskliga resurserna.
I dag har det gått ett år sedan den svåra olyckan vid Bodensjön. Det har ingen direkt anknytning till denna förordning, men det är ett tecken på att många luftrumsblock utgör en potentiell fara, eftersom flygbolag alltid måste anmäla och avanmäla sig och missförstånd kan uppstå. Det innebär att det är upp till oss att skapa säkerhet och effektivitet.
Jag kan bara säga en sak, om jag har uppfattat saken rätt: min grupp kommer inte att ta ansvar för några förordningar som inte i slutändan medger en behörighet på EU-nivå som även kan förverkligas. Därför vill jag rikta en uppmaning till kommissionen. Jag är lite förvånad, fru kommissionär; ni har gjort en modifiering, era medarbetare har varit ännu försiktigare, i många frågor är ni annars betydligt mer krävande. Jag tänker på frågan om öppet luftrum, då vill ni helst ha alla mandat på samma gång, medan ni i den här viktiga frågan plötsligt visar er så förbehållsam.
Jag ber att ni skall fundera över vem ni kämpar tillsammans med. Kämpa med parlamentet så att vi får en gemensam europeisk himmel som gagnar människorna i våra länder!
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Visst har Schmitt rätt. I dag är det ett år sedan katastrofen i Überlingen där två flygplan krockade, vilket resulterade i många döda. Allmänheten tolkar projektet gemensamt luftrum som Europas svar på den otillfredsställande situationen på den europeiska himlen.
Hur ser situationen ut i dag? Vi har tre gånger så många kontrollcentraler som på samma luftutrymme i USA, ett lapptäcke som bildades på himlen på sextiotalet. Under en flygning från Bryssel till Rom måste nio olika kontrollsektorer passeras, under en flygning från Bryssel till Genève måste radiofrekvensen ändras fem gånger. Om flygtrafiken fortsätter att öka de närmaste åren kommer även säkerhetsriskerna att tillta. Samtidigt är det hela mycket ineffektivt; vart fjärde flyg är försenat; 350 000 flygtimmar per år slösas bort. Det kostar flygbolagen bortåt två miljarder euro per år.
Kommissionen, med sitt förordningspaket, och parlamentet, under den första behandlingen, har antagit den utmaningen. Medlemsstaternas gemensamma ståndpunkt befinner sig emellertid långt ifrån de förväntningar och krav som finns. Hur kommer det sig?
För det första: Kärnan i det gemensamma luftrummet är de funktionella luftrumsblocken; hur kan dessa förverkligas? Vilket mervärde tillför en förordning om genomförandet även i fortsättningen är beroende av medlemsstaternas godtycke? Medlemsstaterna kan redan nu skapa bilaterala luftrumsblock. Vi anser att det behövs ett normativt förslag från Eurocontrol och från kommissionen, annars kommer inget att förändras på den punkten.
För det andra: Den gemensamma ståndpunkten innehåller inte heller för den civila och militära samordningen några egentliga framsteg i förhållande till status quo. Jag vet att det är en mycket känslig fråga, men vi kan inte vänta i ytterligare några decennier på att kunna flyga raka vägen från punkt A till punkt B i Europa.
För det tredje: Det är sorgligt att det saknas en europeisk lösning på den enorma bristen på flygledare. Den frågan hör hemma i förordningspaketet och måste behandlas så snart som möjligt, inte minst av säkerhetsskäl.
Min grupp är positiv till att de ändringsförslag som antogs av parlamentet i första behandlingen läggs fram på nytt. Vi kommer nog att få tala i klartext med rådet i förlikningskommittén.
Inte minst vill jag tacka föredraganden för ett bra och fungerande samarbete.
Herr talman! Det lagstiftningspaket som diskuteras för att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum är mycket stimulerande. Jag vill passa på att tacka de föredragande för deras utmärkta samarbete och för att de har fört den här frågan framåt.
Problemet med det europeiska luftrummet är överbelastningen. Det finns en enormt stor trafikvolym i Centraleuropa. Att se till att den flyter väl kräver samarbete mellan medlemsstaterna, och det har redan nåtts. I glest befolkade medlemsstater, som Finland, finns det emellertid inte särskilt många problem av det här slaget. Särskilt den inrikes flygtrafiken i Finland kan styras mycket flexibelt utan stöd.
Målen för det här betänkandet är ambitiösa. Det innehåller en rad långtgående förslag. Ett av dem handlar om uppdelningen av luftrummet. Att dela upp luftrummet i sektorer skulle vid behov kunna åstadkommas genom beslut med kvalificerad majoritet. Man kan undra om detta är nödvändigt för att nå målen eller om det skulle vara tillräckligt med samarbete mellan medlemsstaterna. Det kan mycket väl vara så att närmare integration i EU:s hjärta är nödvändig, men det finns förmodligen inget behov av det i de perifera regionerna på grund av de särskilda förhållanden som råder där. Ett annat problem är avgifterna. Om flygkontrolltjänsterna skulle avgiftsbeläggas på grundval av genomsnittliga värden, skulle detta mycket väl kunna betyda att avgifterna klart kommer att höjas inom några områden.
Ett känsligare problem är integreringen av militärflyg och luftförsvar i det europeiska systemet. Traditionellt sätt faller inte militära ärenden och frågor inom tillämpningsområdet för medbeslutandeförfarandet i Europeiska unionen, vilket involverar rådet och parlamentet, och detta är inte motiverat nu heller. Vi måste följaktligen gå försiktigt fram när det gäller de här frågorna och respektera överenskomna principer.
Även om man tar hänsyn till dessa svårigheter är betänkandena emellertid oerhört värdefulla, och de mål som man siktar på är utmärkta.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Rådets gemensamma ståndpunkt efter parlamentets första behandling är enligt min mening en viktig etapp i utvecklingen av en gemensam luftfartspolitik. Rådets synsätt har präglats av realism på ett antal områden, men jag beklagar att det inte var mer offensivt när det gäller vissa bestämmelser. Jag återkommer till detta.
Kravet på en funktionell uppdelning mellan tjänsteleverantörer och nationella övervakningsmyndigheter är, liksom kravet på certifiering av tjänsteleverantörer, en strukturerande åtgärd. Om detta speglar en vilja att särskilja aktörens roll från reglerarens och öka öppenheten, då bör man med detta krav ta hänsyn till den verklighet som visar att andra modeller också kan fungera. Jag anser i alla fall att det är rimligt att varje medlemsstat får fortsätta att fastställa funktionsregler inom sitt eget territorium. Jag beklagar att det inte tydligt medgavs att hanteringen av luftfartssäkerhet ingår i en kedja av insatser och tjänster som kräver ett övergripande och inte uppdelat synsätt. Jag är ännu mer övertygad om denna uppfattning efter att ha deltagit två dagar i förra veckan vid den årliga konferensen för ETF-fackens ?luftfartsgrupp?.
Man talar om uppdelning, och det är jag med på, men vi måste också tala om den mänskliga faktorn. Man kan alltid minska personalen vid kontrollcentralerna, men det är inte acceptabelt att en luftrumsdel hanteras av en eller två flygledare: det finns också mänskliga gränser.
När det gäller ett luftrum är det samtidigt en självklarhet och ett framsteg att det skapas en gemensam europeisk flyginformationsregion i det övre luftrummet och att kommissionen skall ge ut en gemensam skrift med flygtrafikinformation i denna zon. På så sätt kommer beräkningen av avgifter för tjänsterna att harmoniseras.
Och när det gäller organisationen av luftrummet och tillhandahållandet av tjänster är alla överens om att säkerhet kräver förutseende, analys och samtycke från staterna och berörda tjänsteleverantörer. Ändringarna av den ursprungliga texten rör i första hand staternas suveränitet över luftrum som sträcker sig över deras territorium och staternas ansvar gentemot ICAO. Rådet kom fram till slutsatsen att funktionella luftrumsblock, som har diskuterats i många debatter, skall inrättas uteslutande av de stater som berörs av dem. Är detta bra eller dåligt? Jag tror det handlar om en process.
Vidare erkänns det faktum att flygkontrollen hör till den offentliga maktens privilegium och inte är av ekonomisk art, vilket skulle motivera en tillämpning av fördragets regler om konkurrens.
Staterna får således besluta om de skall ge tjänsteleverantörer eller användare ekonomiska incitament genom avgifterna. Jag lutar personligen åt det tillvägagångssättet.
Sedan erkänns den centrala roll som Eurocontrol bör ha i förberedelserna av de åtgärder som delegerats till kommissionen, åtgärder som hör till behörighetsområdet för denna organisation. Enligt mig är detta ett framsteg.
Till sist behandlas frågan om att erkänna staternas exklusiva behörighet att utforma och utföra försvarsinsatser, vilket inte är tillfredsställande; där håller jag med er, fru kommissionär. I fredstid bör det civila gå före det militära, och det stämmer utan tvekan också med dagens verklighet.
Samtidigt innehåller den gemensamma ståndpunkten en stor del av de ändringsförslag som parlamentet föreslog vid första behandlingen. Jag beklagar dock att rådet, liksom parlamentet för övrigt, var så försiktigt vid första behandlingen när det gällde vissa enligt min mening välbetänkta krav. Man godtog inte förslaget från min grupp om att dubblera antalet kontrollapparater för att garantera att verksamheten kan fullföljas helt säkert i händelse av tekniska fel, liksom förslaget att utvärdera genomförandet av direktivet, vilket jag beklagar.
Jag har träffat aktörerna, och jag har arbetat mycket med fackföreningarna i den här frågan. Jag anser att man måste lyssna till de anställda i sektorn som redan i dag arbetar i det europeiska och det internationella luftrummet och som är fast beslutna att få Europa att gå framåt. Att lyssna till dem betyder att få dem att delta på allvar, och inte bara att samråda med dem. EU byggs upp med aktörer från olika sektorer, vilket kräver deras aktiva medverkan. Enligt min mening finns det ingen framtid utan dem.
För att avsluta vill jag ändå beklaga att strategin på det hela taget utgår från det ideologiska påstående som säger att avreglering är en garanti för effektivitet, och även för säkerhet, vilket trots allt återstår att bevisa.
Herr talman! Det är uppenbart att de tekniska spörsmål som står i samband med denna specifika fråga har analyserats tillräckligt. Följaktligen kommer jag att koncentrera mig på de politiska aspekterna, och säga att frågan om ett gemensamt europeiskt luftrum drivs av två olika och tillräckligt motstridiga resonerande förklaringar. I det ena förklaringen beaktar man att flygförseningarna, som utgör ett mycket utbrett fenomen i Europa, skadar såväl flygbolagen som passagerarna och miljön, men även ekonomin i sin helhet. En av de huvudorsaker som bidrar till denna situation är att flygtrafiken ständigt ökar, och framför allt avsaknaden av ett gemensamt förvaltningssystem inom det europeiska luftrummet.
Den andra förklaringen återspeglar oron hos vissa medlemsstater som skulle vilja trygga sina rättigheter till det egna luftrummet, i synnerhet med hänsyn till deras militära åtaganden och behov, såväl som möjligheten att genomföra militära övningar inom detta luftrum. Denna oro är starkare i de länder där det förekommer problem förbundna med dessa frågor, t.ex. i mitt eget hemland.
Europaparlamentet har anslutit sig till den första förklaringen. Liksom på så många andra områden inom den europeiska politiken bedöms valet av en äkta gemensam politik och ett enda regelverk vara det mest effektiva. Sådan var den resonerande förklaringen under första behandlingen. Tyvärr höll rådet uteslutande fast vid den andra förklaringen. Farhågorna och tvivlen var de mest framträdande. Rådet gav särskild vikt åt frågor som den allmänna ordningen, säkerhet och försvar. På så sätt nedvärderades kommissionens förslag väsentligen, och dess ståndpunkt hade inget samband med Europaparlamentets ståndpunkt under den första behandlingen. Om rådet samtyckte till målet med ett gemensamt europeiskt luftrum borde det ha antagit en annan strategi. I annat fall borde rådet ärligt ha sagt att man motsatte sig detta initiativ.
Det är uppenbart, herr talman, att detta har lett till ett förlikningsförfarande. Under det här förfarandet bör rådet visa prov på flexibilitet. Jag tror fullt och fast att det finns ett sätt att gå vidare till konkreta åtgärder när det gäller ett gemensamt europeiskt luftrum, utan att nationella känslor och vitala intressen angrips. Där det finns en vilja finns det alltid en möjlighet!
Herr talman, fru kommissionär! Att vi i dag har fått en gemensam ståndpunkt från rådet som skiljer sig avsevärt från kommissionens ursprungliga förslag och parlamentets arbeten beror på, som alla vet, att denna fråga började behandlas utifrån en tvekan mellan viljan att ersätta Eurocontrol med kommissionen och viljan att eventuellt lägga en alltför stor skuld på flygledarna när det gäller förseningar, framför allt år 1999, då exceptionella militära begränsningar rådde.
Sedan dess har vi arbetat mycket, och vi är inte långt ifrån en jämviktspunkt. Vi har erkänt att flygledningstjänsten har ett allmänintresse och ett ansvar för säkerhet. Vi har låtit staterna få utforma sina tjänster. Vi har fört tillbaka Eurocontrol i arbetet, vilket jag tror var absolut nödvändigt.
Nu har vi några saker kvar att lösa. Jag stöder och uppmuntrar - även om jag känner till de rättsliga begränsningarna - de stora insatser kommissionen gör för att få de militära myndigheterna att åtminstone diskutera. Vi vet att detta är ett stort hinder som har att göra med kapacitet och som utan tvekan är mycket viktigare än andra, som man alltför ofta framhåller.
För det andra har man ännu inte löst frågan om en uppdelning av internationella luftrumsblock. Jag anser att det skulle räcka om alla berörda parter gick med på att återigen ta hänsyn till Eurocontrols sakkunskap. Kommissionen måste sluta uttala sig på detta expertområde, vilket vore det naturliga.
Slutligen tillhör jag dem som anser att man bör genomföra skäl 16 och artikel 7 i betänkandet av Sanders-ten Holte, vilka syftar till att göra de anställda så delaktiga som möjligt, eftersom de är en mycket viktig del av säkerhetskedjan. Flygledaryrket hör inte bara hemma på marknaden - och jag tror att kommissionen kan berömma sig av att äntligen erkänna detta. I första hand är det ett yrke som ?polis? i luftrummet, ett luftrum som kommer att bli alltmer fyllt och där vi till varje pris måste bevara kunnande och framstående kunskap genom att undvika att utsätta himlens ?polistjänster? för alltför mycket konkurrens.
Herr talman! Även jag vill framför allt upprepa att jag är fullständigt beredd att genomföra alla förslag som är inriktade på att förbättra samarbetet och optimera användningen av luftrummet och garantera högre säkerhetsnivåer. Såsom redan har understrukits, framför allt av Loyola de Palacio, är detta ett känsligt ämne, både tekniskt, institutionellt och politiskt, som kräver mycket realism och mycket förnuft. I mitt anförande här i september angående diskussionen i första behandlingen av organisationen av ett gemensamt luftrum tog jag upp de aspekter som mest oroade mig i kommissionens förslag och i de förslag som antagits av utskottet för regionalpolitik, transport och turism.
Jag måste understryka att den oron försvann till stor del med den ganska balanserade gemensamma ståndpunkt som antogs av rådet, speciellt när det gäller de funktionella blocken. Och därför måste jag än en gång ta avstånd från vissa av de ändringsförslag som på nytt har antagits av utskottet för transport, eftersom de går helt emot den enhällighet som uppnåtts i rådet och även den ståndpunkt som nyligen omprövats av kommissionen, som jag givetvis lovordar.
Jag anser att det verkligen är ohållbart att insistera på ett förslag om att inrätta funktionella block utan hänsyn till medlemsstaternas vilja, eftersom gemenskapen inte har behörighet att förvalta luftrummet eller något annat av EU:s territorer. Det faller minst av allt inom gemenskapens kompetens när militära angelägenheter är inblandade, vilket gäller i det aktuella fallet. Dessutom finns det ingen information om att det skall ha uppstått några svårbemästrade konflikter mellan medlemsstater angående definitionen av gränsöverskridande luftrumsblock, och det verkar inte heller föreligga någon risk för det. Sådana konflikter är ännu mindre sannolika nu när medlemsstaterna har antagit en deklaration som garanterar det samarbete som krävs mellan civila och militära organisationer för att fullständigt kunna tillämpa konceptet flexibel användning av luftrummet.
Herr talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Bortsett från uppfattningen hos vissa franska kolleger är parlamentet enat i sin åsikt om de båda betänkandena. Vi håller fast vid ståndpunkten i första behandlingen. Därför kommer jag inte att kommentera den radikala minoritet som har talat här utan vill i stället som en framstående tysk poet ropa till kommissionären: Visa större mod, fru kommissionär, visa större mod!
Vi bör komma ihåg att vi sommaren 1999 konstaterade följande i frågan om presentationen av ert framtida arbete som kommissionär: frågan om den gemensamma kontrollen av luftrummet är ett exempel på en effektiv europeisk politik som skapar ett mervärde. Det var er uppfattning 1999; så löd ert förslag. Därför är vi i likhet med kollegan Schmitt smått besvikna över att ni i slutet av den gemensamma ståndpunkten sade: Nåväl, om det är allt rådet tillskriver oss nöjer jag mig med det. Därför: visa större mod, fru kommissionär; i andra behandlingen vill vi uppnå det ni lade fram i era förslag; vi vill ha funktionella luftrumsblock!
Till föregående talare och även de andra som talade strax före mig vill jag säga: Medlemsstaterna och Eurocontrol har haft fyrtio år på sig att skapa luftrumsblock under beaktande av företagsekonomiskt relevanta aspekter, men det har de inte gjort. Därför måste vi göra det med hjälp av en vettig lagstiftning, parlamentet och kommissionen tillsammans.
Därför, fru kommissionär, inför andra behandlingen: låt majoriteten av oss i parlamentet och kommissionen visa större mod, så att vi kan skapa ett europeiskt mervärde i det europeiska luftrummet!
Herr talman! Jag skulle vilja tacka båda föredragande för att ha utarbetat kvalitetsbetänkanden. Jag kan stödja flertalet av deras ändringsförslag, men jag har starka reservationer mot 10 av de 51 ändringsförslagen. Förenade kungariket är en stark anhängare av idén om ett gemensamt europeiskt luftrum. Personligen önskar jag se denna idé förverkligad så snart som möjligt för att förhindra förseningar, minska utsläppen och öka säkerheten. Min huvudsakliga reservation går tillbaka på hur man bäst kan säkra den militära inblandningen i ett gemensamt europeiskt luftrum. Det är därför jag stöder rådets gemensamma ståndpunkt - dess kompromiss beträffande flexibel användning av det luftrum där civilt tillträde är tillåtet och som är avsett för militärt luftrum när det inte används.
Man kom fram till denna kompromisslösning efter grundliga förhandlingar under loppet av flera månader. Jag anser att det medför genuina och viktiga fördelar genom att det garanterar att en ökad effektivitet av konceptet flexibel användning av luftrummet (FUA) införlivas inom hela Europeiska unionen. De ändringsförslag där man inbegriper militären inom ramen för det gemensamma europeiska luftrummet kommer uppenbarligen att motarbetas av vissa ledamöter och, jag befarar, av många inom rådet. Att återuppta debatten om den här frågan kommer alldeles säkert att motverka själva syftet med förfarandet för ett gemensamt europeiskt luftrum.
Sammanfattningsvis finns det en stor risk att vi, genom att försöka ändra den gemensamma ståndpunkten i det här avseendet, kan äventyra hela projektet med ett gemensamt europeiskt luftrum, något som jag är säker på att vi alla önskar undvika.
Herr talman! Parlamentets föredragande skulle vilja få oss att tro att förverkligandet av ett gemensamt europeiskt luftrum skulle vara en ädel sak och ett stort steg framåt som européerna bör glädjas åt. Rådet har däremot inte behov av att försköna verkligheten, varför det formulerar sig på ett annat sätt.
Men skillnaderna i formulering döljer verkligheten mer än de klargör den. Europeiska unionen är ett förbund dominerat av konkurrerande stater som hänger upp sig på gränser, även i himlen. Det de kallar suveränitet är endast det civila och militära försvaret av deras egoistiska intressen och intressena hos deras ägarklasser. Himlen är gemensam i naturen men inte i människornas samhällen, och EU-institutionerna lyckas uppenbarligen inte med att göra slut på denna absurditet.
Uttrycket ett gemensamt luftrum tjänar som täckmantel för en operation som syftar till att öppna nya utrymmen i den offentliga flygledningen till förmån för privata operatörer, leverantörer och tjänsteföretag. För det är vad det hela handlar om. EU:s myndigheter har redan gett tillstånd till en privatisering av det organ som ansvarar för den brittiska flygledningen. Vissa av Eurocontrols regler har också ändrats, så att privata bolag kan göra sig vinster inom flygledningsbranschen. Fackliga organisationer för anställda inom flygledningen i Europa kritiserar med rätta denna smygprivatisering och dess följder för flygsäkerheten och personalens arbetsvillkor.
För ett år sedan, i samband med flygkatastrofen vid Bodensjön, kunde man se vilka tragedier som införandet av lagen om vinst kan medföra på det här området, även om det bara sker delvis. Trots detta och samtidigt som man hycklar och försvarar sig, envisas EU:s myndigheter och säger ja. De går hela tiden ett steg längre mot en nedmontering av den offentliga sektorn, mot en jakt på vinst, mot en uppdelning av luftrummet i sektorer som kan tilldelas privata operatörer. Flygbolagen kommer säkert att gagnas, men inte flygledarna eller passagerarnas säkerhet.
Vi framför därför än en gång vårt motstånd till en ökad privatisering av luftrummet, som är skadlig både för användarna och de anställda inom luftfarten, i bred bemärkelse, och för de personer som bor i närheten av flygplatser.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka båda föredragande och deras skuggföredragande för deras hårda arbete med att gripa sig an detta mycket tekniska betänkande.
Trots att min delegation kommer att stödja ett antal ändringsförslag vid morgondagens omröstning kommer vi inte att stödja de ändringsförslag som innebär att debatten om militär verksamhet återupptas. Till skillnad från många kolleger anser vi det vara nödvändigt att hålla fast vid den gemensamma ståndpunkten på det här området, som för närvarande utesluter den militära dimensionen och som jag förstår stöds av kommissionen. Vi kommer därför att motsätta oss ändringsförslagen 6 och 10, och dessutom ändringsförslag 18 i Favabetänkandet, där man föreslår att militär träning avlägsnas från texten.
Militär träning omfattas inte av termen ?militära operationer?. Det är nödvändigt att den utesluts från förordningen.
Dessutom motsätter vi oss ändringsförslag 25 i Sanders-ten Holtes betänkande på grund av kravet att all lufttrafik inom den gemensamma europeiska övre flyginformationsregionen (EUIR) skall vara känd av leverantörerna av flygtrafikledningstjänster av militära skäl.
När det gäller ändringsförslagen 29 och 30: rådets ståndpunkt angående den flexibla användningen av luftrummet, som under så många år har tillämpats i Förenade kungariket, anser jag erbjöd fler fördelar och större effektivitet för Europa.
För övrigt är ändringsförslag 3 - som hänvisar till upprättandet av en reserv - diskutabelt i fråga om kostnaderna, eftersom detta skulle kunna skapa en möjlighet till stöd för medlemsstaterna, och det skulle därför inte vara en legitim åtgärd i enlighet med gemenskapslagstiftningen.
Beträffande ändringsförslagen 24 och 31 som gäller en automatisk övergång till en europeisk flyginformationsregion i det undre luftrummet: att ställa ett automatiskt krav på stater att de skall införa detta inom fem år är, uppriktigt sagt, förhastat och orealistiskt.
Beträffande ändringsförslag 21 om funktionella luftrumsblock, där man föreslår ett alltigenom centralstyrt tillvägagångssätt: jag anser att man härigenom förbiser de lokala kraven.
Herr talman, fru kommissionär! Vi behandlar i dag i andra behandlingen ett förslagspaket för att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum. Även om jag håller helt med om målen för de förslag som vi behandlar, hyser jag dock en viss oro här det gäller innehållet i dem, vilken jag vill uttrycka här i kammaren. Denna oro hör å ena sidan ihop med avsaknaden av en rättslig grund för den gemensamma transportpolitiken för att ta itu med vissa frågor, särskilt av militär karaktär, och å andra sidan, med en överdriven och oproportionerlig begränsning av medlemsstaternas suveräna makt över sitt luftrum.
Tillåt mig här att ta upp tre punkter jag anser vara av största vikt. Den första rör det jag anser vara ett försök från kommissionens sida att harmonisera medlemsstaternas luftrum genom att omedelbart inrätta en europeisk region med gemensamt flyg, utifrån vilken de så kallade ?funktionella blocken? kommer att skapas. Här ger jag fullt stöd till rådets gemensamma ståndpunkt, enligt vilken utformningen av två funktionella block faller inom medlemsstaternas exklusiva befogenhet och inte kan ändras av Europeiska unionen.
För det andra, när det gäller militära frågor, så ger kommissionens förslag en möjlighet att i fråga om de militära aktiviteterna införa bestämmelser om förvaltning och användning av luftrummet. Än en gång instämmer jag med rådets gemensamma ståndpunkt, som jag anser är mycket mer ändamålsenlig och balanserad eftersom den erkänner att en effektivare användning av luftrummet är avhängigt av ett närmare samarbete mellan civila och militära organisationer. Med andra ord, det koncept som är känt som ?flexibel användning av luftrummet? skall tillämpas inom hela det gemensamma europeiska luftrummet på ett enhetligt sätt. Detta mål måste alltid eftersträvas när det gäller den nationella behörigheten.
Slutligen skulle jag vilja ta upp frågan om förvaltningen av luftrummet och uttala att jag fullständigt motsätter mig en inriktning som syftar till att likna denna förvaltning vid vilken ekonomisk tjänst som helst jämförbar med de avreglerade telekommunikations- eller transportmarknaderna, under överinseende av ett europeiskt regleringsorgan. Jag anser därför att varje medlemsstat skall kunna utse tjänsteleverantören för sitt eget luftrum helt fritt, under tillsyn av nationella myndigheter som inte är underställda några andra organisationer över huvud taget.
. (ES) Herr talman! Jag vill mycket uppriktigt tacka för alla kommentarer och inlägg, som visar på den vikt som ni, ärade ledamöter, lägger vid detta initiativ, som är ett av de mest ambitiösa initiativen från Prodikommissionen.
Jag vill påminna er om att vi har gjort enorma framsteg inom flygtrafikområdet under dessa år för att några områden som hittills har varit medlemsstaternas exklusiva befogenheter nu skall bli gemensamma. Detta gäller till exempel flygsäkerhetsområdet, där vi har inrättat Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, som för första gången kommer att göra det möjligt för oss att utfärda gemensamma certifikat för luftfartygen i Europa och som kommer att göra att vi, bland annat, kommer att kunna certifiera Airbus 380. När vi till exempel föreslår nya säkerhetsbestämmelser för att bekämpa terrorism och andra typer av attacker kommer dessa att delas av och vara gemensamma för alla unionens medlemsstater, med översyner och kontroller som gör det möjligt för alla medlemsstater att garantera dessa gemensamma standarder. Vi har dessutom, äntligen, lyckats få ett mandat för att förhandla med Förenta staterna om ett gemensamt lufttrafikområde mellan Förenta staterna och Europeiska unionen.
Det sista viktiga alternativet är just det gemensamma luftrummet, som underlättar alla de åtgärder som jag nämnde tidigare, i synnerhet förhandlingarna med Förenta staterna, men även på säkerhetsområdet och när det gäller Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, och som dessutom kommer att leda till att Europa inte hamnar på efterkälken igen i den här frågan i framtiden. Jag tänker på frågan om de nya definitionerna och de nya koncepten för lufttrafikplaneringen för år 2020, där möjligheten att förfoga över ett gemensamt luftrum, med integrerade, harmoniserade och gemensamma system, helt klart kommer att vara en avgörande faktor för att Europa skall kunna förhandla på lämpligt sätt med Förenta staterna, som arbetar med ett motsvarande initiativ inom den här sektorn.
Initiativet STAR 21 är avgörande för framtiden. Det är avgörande för den europeiska luftfartssäkerheten och för tekniken, den tekniska utvecklingen och den europeiska industrin.
Mina damer och herrar! Ni tog upp frågan om Eurocontrol. Eurocontrol beaktas och kommer att delta - det har vi sagt ända från början. Denna organisation har deltagit i alla sammanträden som högnivågrupperna har hållit om det europeiska gemensamma luftrummet, och den har deltagit med sin kunskap i egenskap av experter på området under hela den här tiden. Kommissionen har inte för avsikt att inrätta ett alternativt system till Eurocontrol. Det är inte vår uppgift. Men det kan inte vara så att kommissionen lagstiftar på grundval av beslut från ett organ som står helt utanför gemenskapen, som Eurocontrol gör. Eurocontrol är dessutom ett mellanstatligt organ, i vilket en rad länder som inte tillhör Europeiska unionen är medlemmar. De ärade ledamöterna måste förstå att det finns ett institutionellt problem i botten som vi inte kan förbigå när vi skall godta en viss typ av ändringsförslag. En sak är att vi utnyttjar, anlitar och till och med går så långt att vi undertecknar avtal med Eurocontrol, för att detta organ skall vara den expert som vi vänder oss till och som tillhandahåller en viss typ av information, handlingar och till och med förslag, och en annan sak är att vi förbinder oss att lagstifta eller agera på grundval av vad en mellanstatlig organisation, i vilken det ingår tredje länder, säger. Det kan vi helt enkelt inte göra, mina damer och herrar.
Nästa fråga: ändringsförslag 4 i Sanders-ten Holtes betänkande om licensiering av flygledare. Naturligtvis har jag infört det ändringsförslaget igen. Vi godtar det - det har jag sagt er tidigare - av det enkla skälet att det fanns med i vårt ursprungliga förslag. Det var rådet som strök det i sin gemensamma ståndpunkt, och det är ett nöje för kommissionen att inbegripa det igen eftersom vi anser att det är nödvändigt att ge alla flygledare gemensam licensiering och utbildning på europeisk nivå, även om de sedan specialiserar sig på det konkreta område som de kommer att vara verksamma inom och arbeta med.
När det gäller avregleringen, mina damer och herrar, jag vet inte hur jag skall uttrycka mig, eftersom jag har upprepat det så många gånger ... Här avreglerar vi ingenting. Var säger vi att den här frågan skall behandlas som telekommunikationerna? Om ni visar mig var vi säger det någonstans är jag beredd att rätta till det, av det enkla skälet att det inte står någonstans i texten. Om det stod någonstans skulle det oroa mig, precis som det oroar er. Som en av talarna mycket väl uttryckte det nyss talar vi om befogenheter som tillkommer den offentliga sektorn och som faller under polisens verksamhet, och det får naturligtvis inte finnas fler än två verksamhetsutövare, för då skulle vi skapa en ovälkommen situation. Vi talar följaktligen varken om avreglering eller om konkurrens. En annan sak är att det, när man utnyttjar vissa tjänster, till exempel att ta reda på väderleksprognoser, är möjligt att vända sig till den nationella väderlekstjänsten i medlemsstaten i fråga eller till en väderlekstjänst i en annan medlemsstat, eller till den som kan tillhandahålla de lämpligaste uppgifterna. Men när det gäller lufttrafiken och flygledningstjänsterna föreslår vi ingenting sådant: varken avreglering, som är fullständigt meningslöst, eller privatisering. På tal om privatisering, en av er sade det, har en medlemsstat privatiserat sin sektor på egen hand, på ett ganska underligt sätt.
Avslutningsvis kommer jag att ta upp de två förslag som, enligt min åsikt, kommer att utgöra kärnan i diskussionerna under förlikningen. Jarzembowski bad att jag skulle visa mod, och några har sagt att de tycker att kommissionen, till slut, har varit för blygsam. Mina damer och herrar! Ni vet mycket väl att kommissionen ända från början har drivit på den här frågan med allt mod, kraft och stränghet som har varit nödvändig. Men vi talar om en fråga om möjligheter, om hur verkligheten ser ut och att det är brådskande, och det här området är komplicerat. Vi är alla medvetna om att första pelaren är en sak och försvarsaspekterna är en annan, och när det gäller försvaret har vi inte befogenhet att agera. Jag anser att kompromissen i rådet - och några av er har sagt det - när det gäller flexibel användning och civil och militär samordning är fullständigt godtagbar. Det är mycket möjligt att denna kompromiss och denna utformning kommer att utvecklas i framtiden. Jag är övertygad om detta, mina damer och herrar, men det här är ett första steg. Vi måste vara medvetna om att vi går framåt, att det är det första steget och att det sker en nästan, vågar jag mig på att säga, revolutionär förändring. Följaktligen ber jag er, ärade ledamöter, att inte anta de ändringsförslag som innebär att rådets kompromiss om det civila och militära utnyttjandet av luftrummet ändras. Det är en mycket känslig kompromiss, och om den bryts skulle detta kunna ge upphov till allvarliga problem, som Watts sade för en stund sedan.
När det gäller de funktionella luftrumsblocken förstår jag vad ni säger. Enligt min mening kan de två problemen kombineras: en garanti för medlemsstaterna, som behåller sina befogenheter och en ansträngning för att nå samstämmighet i hela det övergripande konceptet. Om rådet visar sig flexibelt anser jag att vi kommer att ha marginaler att arbeta med. Det är naturligtvis medlemsstaterna som måste komma överens, men den grupp som arbetar tillsammans med kommissionen kommer att bidra till samstämmighet över hela linjen och inom alla de block som föreslås. I det här sammanhanget kanske några av era ändringsförslag kan bidra till att underlätta arbetet, och jag hoppas att vi kan gå framåt.
Jag vill hur som helst än en gång tacka de föredragande, Fava och Sanders-ten Holte, för deras arbete, och jag tackar även alla ledamöter för era inlägg. Jag vill be er att ni inte går längre än rådets kompromiss när det gäller flexibel användning, och det säger jag eftersom jag vet att det inte kommer att finnas något manöverutrymme om ni gör det. Detta skulle riskera hela överenskommelsen om detta ganska bräckliga initiativ som är absolut brådskande och nödvändigt, vilket ni är mycket väl medvetna om.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0213/2003) av Caveri om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett övergångssystem för transittransporter med tung lastbil genom Österrike 2004.
- (NL) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Föredragande Caveri, ordförande för utskottet för regionalpolitik, transport och turism, kan inte vara här för att själv förklara sin rekommendation. Det förväntas att han inom kort kommer att lämna Europaparlamentet för att acceptera en hög post inom administrationen i sin region Valle d'Aosta. Som vice ordförande för utskottet för transport tar jag därför över förklaringen av hans rekommendation.
På grundval av anslutningsfördraget har Österrike ett tillståndssystem för tunga lastbilar. Detta system utlöper om sex månader. De så kallade miljöpoängen utgör en komplex fråga där många motsatta intressen står på spel. Det råder ingen oenighet om målsättningen: ett minskat utsläpp från tunga lastbilar i alpområdet. Detta är ett av Alpkonventionens målsättningar som alla berörda länder också har undertecknat. På vägen till målet har det emellertid uppstått meningsskiljaktigheter mellan rådet och parlamentet.
Vi, Europaparlamentet, har inte övertygats av den gemensamma ståndpunkten som inte stöds av de två mest berörda länderna, Italien och Österrike. Orsakerna till detta var visserligen olika i de båda länderna, men det visar att ytterligare överläggning är önskvärd. Dessutom behövdes undantagsbestämmelser för att kunna övertala några av de andra medlemsstaterna. Utskottet för transport vill finna en balans mellan omsorgen om luftkvaliteten och den fria rörligheten för varor. Därför har vi sökt efter en tillfällig lösning för de österrikiska områdena med de största problemen, Alperna och framför allt de tre viktigaste passen. Detta är uttryckligen en övergångsfas på vägen mot en långsiktig strategi för hela alpområdet.
Vårt förslag att hålla de renaste lastbilarna, kategori EURO 4, utanför poängsystemet är förenligt med den gemensamma ståndpunkten. Å andra sidan måste de lastbilar som orsakar mest föroreningar, EURO 0, förbjudas på ett icke diskriminerande sätt, det vill säga utan undantag för grekiska och portugisiska. Till sist måste enligt vår uppfattning den lagstiftningsprocess som skall leda till uttag av avgifter för utnyttjande av infrastruktur påskyndas.
Dessa överväganden har lett till att en majoritet i utskottet för transport har beslutat att på nytt lägga fram alla ändringsförslag från första behandlingen. Utifrån den positionen vill vi inleda en diskussion med rådet för att finna en strukturell lösning. Vi är nämligen på väg rakt mot ett förlikningsförfarande. Jag vill understryka att ingen tid får gå förlorad här. Efter sommaruppehållet har vi bara några månader på oss innan det befintliga systemet utlöper. Det ligger i allas intresse att ett övergångssystem träder i kraft i tid före jul.
I denna känsliga fråga är det önskvärt med en fast ståndpunkt från Europaparlamentets sida. Jag rekommenderar därför helhjärtat föredragandens ändringsförslag till er alla.
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter! I denna komplicerade diskussion har vi kommit fram till den viktiga tidpunkt då Europaparlamentet skall uttala sig om rådets gemensamma ståndpunkt.
Ni kommer antagligen att stödja rekommendationen att i andra behandlingen anta de ändringsförslag som redan antogs under första behandlingen, i syfte att snabbt inleda förlikningsförfarandet, vilket Van Dam, som ersätter Caveri, sade.
Jag vill tacka för det arbete som Caveri, Van Dam och hela utskottet har genomfört om den här svåra frågan.
Som ni vet stöder kommissionen fullständigt målet att snabbt inleda förlikningsförfarandet, eftersom det nuvarande systemet upphör att gälla den 31 december 2003. Det är emellertid nödvändigt att parterna anstränger sig för att nå en kompromisslösning och att de österrikiska myndigheterna visar sig lite mer flexibla. Annars kommer det att bli omöjligt att finna en lösning innan årsslutet, med de följder som detta skulle kunna medföra. Jag tänker till exempel på de förbud som regionen Tyrolen har infört och de förfaranden kommissionen har inlett när det gäller den frågan.
I denna situation måste kommissionen hålla fast vid den kompromiss som nåddes den 31 december 2002, och som bekräftades den 28 mars 2003, och måste följaktligen förkasta de flesta av ändringsförslagen från Europaparlamentet.
Emellertid vill jag försäkra er, ärade ledamöter, om att kommissionen är beredd att visa öppenhet för ändringsförslag som till exempel handlar om systemets geografiska täckning, hur det skall tillämpas i kandidatländerna och andra frågor. Vi kommer att ha en flexibel inställning för att göra det möjligt att nå den överenskommelse som vi alla vill ha under förlikningen, och vi kommer att arbeta för att försöka nå den, även om vi ser att det är mycket svårt, eftersom meningsskiljaktigheterna mellan parlamentet och rådet uppriktigt sagt är stora.
Herr talman! Under första behandlingen antog Europaparlamentet ett förslag som, enligt min åsikt, behandlar denna fråga på ett tillfredsställande sätt, utan att ignorera de berättigade österrikiska känslorna kring denna fråga. Det märkliga är att rådet övergick till den gemensamma ståndpunkten som om parlamentet inte funnits. Med en mentalitet som påminner om förflutna tider gick rådet vidare till antagandet av den gemensamma ståndpunkten, trots rekommendationerna från kommissionsledamot de Palacio att rådet borde ta hänsyn till parlamentets första behandling. Rådet ignorerade Europaparlamentet, som nu vid andra behandlingen, efter denna oacceptabla hållning från rådets sida, givetvis är skyldigt att försvara sin ståndpunkt från första behandlingen. Sålunda har omständigheterna ovillkorligen lett till ett förlikningsförfarande. Jag hoppas att rådet har mottagit parlamentets meddelande, och att det vid förlikningsförfarandet är berett att föra en verklig diskussion.
Vilket är vårt mål under förlikningsförfarandet? Uppenbarligen vill vi inte isolera Österrike, dels för att vi har ett mycket gott samarbete med de österrikiska kollegerna, och dels för att det inte är bra att isolera länder. Som jag sade i utskottet och som jag här återigen upprepar: vi bör inte glömma bort att det som drabbar någon i dag kan drabbas oss själva i morgon. Följaktligen bör vi vara återhållsamma i vår hållning.
Vi bör inte heller ignorera de andra ländernas intressen. Det finns länder som har särskilt vitala intressen i denna aktuella fråga: Tyskland, Italien, mitt eget hemland Grekland. Framför allt, herr talman, bör vi inte ignorera att denna union stöder sig på vissa specifika grunder och på ett visst specifikt fördrag. Och i detta fördrag redogör man för den fria rörligheten för personer, kapital och varor. Vi har en gemensam marknad, vars principer bör respekteras. Och de bör respekteras även i det här fallet. Vi är naturligtvis beredda att diskutera ett övergångssystem. Men ett övergångssystem, vilket det än må vara, måste utgå ifrån denna idé och sträva efter detta mål, målet att tjäna den gemensamma marknadens principer. Det är Europeiska folkpartiets hållning.
Herr talman! Ett par punkter behöver understrykas. Låt mig först av allt säga, som företrädare för min grupp, att vi stöder det förslag som Caveri redan har lagt fram för kommissionens bedömning och som också läggs fram i kammaren, vilket återger det som detta parlament redan har angett i samband med första behandlingen.
Ett par saker behöver alltså understrykas. För det första gäller det att påminna oss själva om vad som är själva knutpunkten, den motsättning som vi i dag skall undersöka. Vi står inför ett undantag, och därför något enastående, dvs. tillfälligt, som vi för andra gången uppmanas att förlänga. Och detta andra undantag visar flexibiliteten och den positiva inställningen, det politiska förnuftet hos detta parlament, hos hela detta parlament. För det andra, herr talman, skulle jag vilja understryka att det i denna diskussion förekommer försök att, ofta i det fördolda, dra en falsk skiljelinje mellan den som försvarar naturen och den som förorenar. Detta är en falsk skiljelinje. Det finns en omfattande majoritet som är uppmärksam när det gäller varje enskild medlemsstats intressen och behov, men det finns en lika stor majoritet som inser nödvändigheten av att gradvis avskaffa detta undantagssystem under de kommande åren, dvs. systemet med miljöpoäng, och som försöker komma fram till samma mål genom att uppmuntra till användning av fordon som förorenar mindre, samtidigt som man är medveten om att man inte kan kräva att samtliga europeiska speditörer skall byta ut samtliga sina lastbilar. En annan viktig punkt är att vi har hävdat att man måste undvika att införa ett ytterligare undantag, i det här fallet på förslag från rådet, för vissa länder - Grekland och Portugal - som skulle behandlas särskilt välvilligt.
Jag tänker inte tillägga något mer, herr talman, förutom att denna långa diskussion, där vi ofta tvingats upprepa och på nytt diskutera begrepp, argument och även fastlåsta positioner som hela tiden är desamma, har varit ett viktigt prov för parlamentet, för var och en av oss: ett svårt prov, för det handlade om - detta är inget ovanligt, men kanske mer framträdande i det här aktuella fallet - att lägga av oss vår civila kostym som medborgare i en viss medlemsstat - som är en uniform som ofta i detta parlament sitter alltför trångt - och i stället ikläda oss den högtidliga och anständiga kostym som tillkommer en ledamot av Europaparlamentet som måste handla, svara och agera som företrädare för hela parlamentet. I det avseendet sammanfattar Caveri på ett perfekt sätt det krav på värdighet som parlamentet riktade till sin föredragande genom att lägga fram ett betänkande som i första hand tillvaratar europeiska intressen.
Herr talman! Jag vill framföra en invändning till föregående talare som ansåg att det pågår en skenfäktning här. Det tycker inte jag, för det borde vara en debatt. Hur kan vi då utifrån Alpkonventionen lösa ett problem som inte bara gäller Österrike? Vi har länge fört en debatt mellan det lilla Österrike och Europeiska unionen. Jag vill inte skuldbelägga någon, för det spelet är över nu. De österrikiska regeringarna har gjort sina misstag, Europeiska unionen har gjort andra. Jag kommer inte att kunna övertala eller övertyga er längre; tåget tycks redan ha gått. Jag vill ändå ge er lite fakta inför morgondagens beslut, för jag anser att vi ledamöter bör fatta våra beslut utifrån bevisbara fakta.
Vi konstaterade 1996 att våra luftmätningar inte hade sjunkit på mätställena på grund av höga halter av skadliga ämnen på kväveoxidområdet, trots att bestämmelserna om gränsvärden för fordon hade skärpts och en nedgång med cirka 45 procent hade förutsatts i utsläppsmodellerna. På grund av de extra höga utsläppen från tunga nyttofordon låg det nära till hands att misstänka att de förhöjda utsläppsvärdena kom från den sektorn. Därför förbereddes en undersökning som sedan genomfördes av universitetet i Graz som för övrigt arbetar på uppdrag av kommissionen inom programmet Artemis. Resultatens exakthet skärptes avsevärt, och resultaten offentliggjordes dessutom inom ramen för en internationell undersökning under medverkan av Europas bästa mätorganisationer.
Jag citerar ur slutrapporten: ?Det kan konstateras att utsläppen från tunga nyttofordon, särskilt vad gäller föroreningar av typen NOx, hittills har underskattats rejält. Det gäller fordon försedda med motorer med EURO 2 och EURO 3 som utsläppsnormer. Utsläppen från dessa fordon är betydligt högre än vad som förutses i bestämmelserna om gränsvärden. Anledningen till detta kan finnas i den målinriktade programmeringen av fordonens motorstyrning. Fordonen är konstruerade på ett sätt som gör att de uppvisar låga utsläppsvärden på de mätpunkter som testas vid den lagstadgade typprövningen. Från de driftspunkter som inte testas vid typprövningen, men som har betydelse under körning, är utsläppen från fordonen lika höga eller till och med högre än från äldre motorer.?
Även miljöpoängsystemet eftersträvar en minskning av NOx-utsläppen - och jag har aldrig påstått att miljöpoängsystemet är det optimala. Utifrån undersökningen kan nu konstateras att det inte finns några tekniska motiv för en minskning av de miljöpoäng som avräknas vid transittransporter för EURO 2 och EURO 3 jämfört med EURO 1.
När jag bad Caveri beakta dessa uppgifter hänvisade han till sitt ändringsförslag 17 med den korta och koncisa lydelsen ?se till att det sker korrekt?, samtidigt som han förklarade att han inte kan rå för att lastbilsmotorerna trimmas - en anklagelse som han nu får vara vänlig och förklara för de italienska speditörerna.
Herr talman, mina damer och herrar! Förlängningen av miljöpoängsystemet handlar inte om extra förmåner till Österrike, det handlar inte om att behålla bekvämligheter för Europas speditörer, och det handlar inte om att urholka den fria rörligheten för varor. Österrike vill inte göra det här systemet permanent för all framtid.
Det Europa behöver är en hållbar trafiklösning. Det har inte skett på många år; transitfrågan är en tio år lång historia av ömsesidiga försummelser. Direktivet om vägkostnader har inte offentliggjorts ännu. Och transitavtalets mål med en varaktig och hållbar minskning av utsläppen har fortfarande inte uppfyllts. Av dessa skäl behöver Österrike avtalsenliga övergångsbestämmelser.
Förslagen från utskottet för regionalpolitik, transport och turism och deras inriktning utan begränsningar för lastbilar i kategori EURO 3 innebär att Österrike kommer att köras över i ordets rätta bemärkelse. I vissa delar av mitt hemland har transittransporten lett till orimliga påfrestningar för både människor och miljö. Om utskottets förslag förverkligas skulle Österrikes medborgare bokstavligt talat bli utkastade på gatan. Jag uppmanar er därför att stödja ändringsförslag 19 som har lagts fram av ledamöter från olika grupper, eftersom det förebygger det värsta och skulle vara en användbar kompromiss i förhandlingarna med rådet.
Jag vädjar här och nu till rådet att inte förhala förlikningsförfarandet. Europa behöver ett vägkostnadsdirektiv; den europeiska politiken behöver instrument till en varaktig transportpolitik; Österrike behöver övergångsbestämmelser under tiden. Majoriteten av parlamentet kan ignorera frågan, men Europa kommer med en sådan majoritet inte att göra österrikarna en tjänst.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag anser att parlamentet har skött sina uppgifter genom att göra allt för att andra behandlingen skall genomföras så snabbt som möjligt. Det är särskilt viktigt eftersom rådet har visat sig så oresonligt. Det har i stort sett koncentrerat sig på sina egna kompromisser från nyår utan att ta fasta på parlamentets förslag. I det avseendet kan problemet endast lösas i ett förlikningsförfarande. Därför har vi i utskottet förberett andra behandlingen rekordsnabbt och lagt fram den här i kammaren, för att vi skall ha gott om tid att föra förhandlingar på seriösa grunder före årets slut.
Jag vill passa på att uttryckligen tacka kommissionen för att den har inlett ett överträdelseförfarande mot Österrike till följd av delstaten Tyrolens ensidiga åtgärder, och jag hoppas att vi når ett resultat före den 1 augusti när dessa bestämmelser träder i kraft.
Jag vill också uttryckligen tacka kommissionen för att den under sammanträdet denna vecka beslutade att inte tillämpa 108 procentregeln. Även det är ett tydligt tecken på att vi är en rättslig gemenskap, där inte var och en kan göra som den vill, utan där den gemensamt framtagna och gemensamt antagna lagstiftningen även skall respekteras av alla.
Därför vill jag uppmana alla kolleger: Låt oss utnyttja sommaruppehållet - det gäller även rådet - till att fundera över hur vi skall kunna ena våra ståndpunkter. Här finns det stort utrymme för förhandlingar. Låt oss föra seriösa förhandlingar i höst och fullfölja dem i tredje behandlingen innan året är slut. Då är vi på god väg att sammanföra miljöintressen, transportindustrins intressen och Europeiska unionens ekonomiska intressen på ett bra sätt.
Herr talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det låter alltid som om Österrike stod mot övriga Europeiska unionen. Herr Jarzembowski, så är det tack och lov inte. För vid närmare eftertanke får även ni lov att medge - för ni är insatt i frågan, ni kan inte åberopa okunskap - att den här bestämmelsen på senare år har bidragit till en avsevärd förbättring av miljösituationen i hela Europa. Det är transitöverenskommelsen med Österrike som har lett till att lastbilsparken moderniserats och ekologiserats och i stor utsträckning bidragit till detta.
(Applåder)
Därför handlar det inte - så som redan nämnts - om att företräda lokala, inskränkta intressen. Givetvis företräder tyrolarna sina intressen. Och att ni, herr Ferber, är emot tyrolarnas intressen - mot grannarnas intressen - är någonting som ni får klara ut sinsemellan. Med denna bestämmelse har man dock tidigare åstadkommit en förbättring av miljön i våra känsliga regioner - det gäller inte bara Tyrolen, för det finns gott om andra känsliga regioner i Europa. Nu gäller det att hitta en övergångslösning tills det finns ett vägkostnadsdirektiv, så att vi kommer ett steg närmare en ekologisering av lastbilsparken i Europa.
Kollegan Brian Simpson och jag har därför lagt fram ett ändringsförslag för PSE-gruppens räkning, som överensstämmer med det redan nämnda ändringsförslag 19. Vårt förslag innebär att vi även inbegriper kategorin EURO 3. Annars uppstår den sjuka effekten att man vid en övergång från EURO 2 - alltså från de riktigt dåliga lastbilarna - till EURO 3 - här gäller den nämnda undersökningen - inte får en förbättring i praktiken utan i vissa fall till och med en försämring. Därför skulle det vara positivt för beslutet om vi, trots den övriga kritiken, kunde inbegripa kategorin EURO 3.
Jag vill än en gång påpeka att det uppenbarligen handlar om frågan vad vi skall prioritera - miljön, hälsan, livskvaliteten eller den oinskränkta fria rörligheten för varor. Alla dessa faktorer bör beaktas. Jag säger inte att den fria rörligheten för varor är utan betydelse. Jag menar bara att det viktiga för alla våra väljare - och det gäller säkert även dem i Bayern - måste vara en prioritering av hälsan och miljön.
En sista kommentar: Ja, det kommer att bli ett förlikningsförfarande. Jag tackar alla som bidragit till att vi så snabbt kan inleda förlikningsförfarandet. Nu gäller det verkligen att vi snabbt kommer i gång och uppnår en kompromiss. Jag tänker inte ta upp detaljerna från förmiddagens debatt igen. Men allt vi ser och hör och den italienska transportministerns nästan dagliga utlåtanden tyder på att Italien fortfarande inte är redo att eftersträva en kompromiss. Jag anser att det italienska ordförandeskapet bör inse att de på dessa sex månader skall verka för Europa och inte för Italien. Därför hoppas jag att även Italien medger att miljön - även miljön i Italien - är ett såpass viktigt värde att vi behöver en vettig övergångskompromiss tills vägkostnadsdirektivet träder i kraft.
(Applåder)
Mina damer och herrar! Tillåt mig att framföra några små kommentarer om vad som har lagts fram. Jag anser att det finns flera målsättningar. Det är inte enbart utsläppen som spelar en roll. Nyss presenterades några fakta som anger att problematiken mellan å ena sidan utsläpp och å andra sidan de fakta och förslag som rör begränsningen av EU-normen för lastbilar är tämligen problematisk. Även bullret är ett besvär. Av den anledningen tror jag inte att det är bra att exempelvis ersätta den klausul som rör Österrike som område med de österrikiska passen, såsom rådet föreslår. Det måste upprättas ett system för alla alpområden, inte enbart för ett par pass. Enligt min uppfattning - och jag kommer från ett land som förorsakar transittrafik, Nederländerna - kommer effekten av detta att bli att man otvivelaktigt söker efter bakvägar genom alpområdet som då eventuellt är undantag. Det uppnår vi ingenting med.
En del människor säger att miljöpoäng är ett undantagssystem som inte får finnas inom ramen för fri rörlighet. Jag vill påpeka att vi gärna vill ha ett annat system som gäller genomgående, nämligen avgiftsbeläggning. Vi kom överens om det i vitboken, men jag förväntar mig i detta sammanhang - jag har nu deltagit i debatterna i denna kammare dussintals gånger under mina fyra år som ledamot - inte på rak arm något övergripande tillvägagångssätt på mycket kort sikt och inte heller på längre sikt, och mot denna bakgrund är en viss försiktighet nödvändig. Jag anser att parlamentet går tämligen långt i fråga om det som bör ske. Det är tydligt att vi gärna vill få en lösning. Vi skall inleda ett förlikningsförfarande: rådets och de berörda ländernas ståndpunkter skiljer sig fortfarande, det är alla medvetna om, och det innebär att vi under förlikningen måste komma till en bra lösning före årets slut.
Herr talman! Jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad när jag lyssnar på våra österrikiska kolleger, oavsett politisk inriktning. Jag beundrar deras uthållighet och deras retoriska förmåga när det gäller att göra det omöjliga, dvs. när det gäller att föra en kamp - vars motiv jag i viss mån kan förstå - som är en renodlat nationalistisk kamp, som inte har några europeiska inslag, till exempel att försvara miljön, försvara Europa. Ni, herr Swoboda, frågar: vad är det vi skall prioritera? Jag anser att vi skall prioritera Europeiska unionens trovärdighet, det faktum att när vi rör oss i våra egna länder och talar med våra medborgare och kanske begär att de skall göra uppoffringar på olika områden, så måste vi kunna säga att dessa uppoffringar begär vi eftersom det finns ett överordnat allmänintresse, som heter Europa, eftersom vi är en gemenskap grundad på en rätt som heter fri rörlighet, som heter frihet att bedriva handel, som heter alla de gemensamma värderingar som vi håller på att förverkliga. Men om vi inte kan gå fram med denna trygghet och om vi dessutom måste få höra från våra medborgare att det i Europa finns vissa som hör till division I och andra som hör till division II, då blir allt svårt, och det är trovärdigheten för de europeiska institutionerna som faller bort.
Problemet att leva i en ren och sund miljö rör samtliga europeiska medborgare, inte bara de österrikiska medborgarna. Även jag tycker illa om att utsläppsnivåerna inte är acceptabla, men jag förstår inte varför de skall vara utmärkta för de österrikiska medborgarna medan problemet är fullständigt irrelevant för övriga medborgare. Kära vänner, fru De Palacio! Jag vill att det inte skall råda något tvivel på en viss punkt: vi var snabba under andra behandlingen, inte bara eftersom vi ville komma fram till ett förlikningsförfarande så snabbt som möjligt - även om det var en av anledningarna - utan eftersom parlamentet, utskottet för regionalpolitik, transport och turism kom överens under första behandlingen. Det finns inget att ändra. Detta är vårt förslag - och det är redan ett kompromissförslag -, och ju förr rådet begriper det, desto tidigare kan vi kanske komma fram till ett möjligt resultat. Ingen skall inbilla sig att vi kommer att avvika särskilt mycket från det förslaget. I själva verket kan vi inte avvika alls. Det måste vara klart att systemet upphör, att undantagen upphör, att rättsstatens principer återupprättas. Efter det skall vi försöka hitta en lösning som fram till 2006 kan minska utsläppen för hela alpregionen, på båda sidor om Alperna, för det är detta som vi alla vill. Men ingen skall inbilla sig att vi kan göra annat än mycket få ändringar. Detta vill jag få sagt, inte för att kommissionen inte skulle ha detta klart för sig, utan för att det verkar som om rådet inte alltid har haft det. Jag hoppas med andra ord att förlikningsförfarandet skall precisera villkoren för en fråga som vi alla, jag upprepar, alla, vill se avslutad, men i enlighet med gemenskapsrätten.
Herr talman! Åsikter som liknar Berlusconis lurar på många håll; det gäller även de viktiga transittransporterna med lastbil, något som utvecklingen visar. Dessutom konspirerar ledande parlamentariker med falska påståenden, för att till och med förhindra att åsikter och personer här i kammaren som inte passar dem förs fram eller får komma till tals. Så har till exempel den tillräckliga talartid som jag först tilldelades förvandlats till en knapp minut.
Den räcker bara till en uppmaning: Europas medborgare - och den här gången handlar det framför allt om de transitdrabbade Alperna - ni behandlas riktigt illa i EU! I stället för att minska utsläppen kraftigt, så som man alltid lovat att göra, har man skjutit undan frågan, både prioritets- och tidsmässigt. Det finns inget uppriktigt stöd för den i något av de större partierna, och sanningen om transportkostnaderna, som borde ha framkommit för länge sedan, nämns knappt ens i några vackra tal längre. Det kommande förlikningsförfarandet kan man inte heller förvänta sig något av, anser jag.
Därför är det dags för demonstrationer utan våld! Gatan tillhör nämligen medborgarna och inte de miljöförstörande speditörerna och lobbyisterna!
(Applåder)
Herr talman! EG-domstolen kallas på goda grunder gemenskapslagstiftningens väktare, i synnerhet väktare och främjare av de fyra klassiska grundläggande friheterna - som alla är av betydelse för vår fråga: varor, personer, tjänster och kapital.
För inte alltför länge sedan var EU-domstolen tvungen att välja mellan de grundläggande friheterna och protestaktioner från den drabbade befolkningen på transitsträckorna genom Österrike. Människorna hade nämligen fått nog. De satte sig på vägarna och sa: ?Nu räcker det.? Företrädarna för de europeiska friheterna pläderade för att dessa absolut skulle prioriteras, precis som många av föregående talare har gjort här i dag.
EG-domstolen såg annorlunda på den saken. Den argumenterade på ett mycket anmärkningsvärt sätt. Friheterna är viktiga, men de är inte allt. Lika rättigheter är medborgarnas grundläggande rättigheter, i det konkreta fallet yttrande- och demonstrationsfriheten och - än en gång på samma nivå och fastställt i stadgan om de grundläggande rättigheterna som förhoppningsvis snart kommer att tillmätas större betydelse som del II i den europeiska konstitutionen - kravet på miljöskydd i allmänhet och i de så kallade känsliga regionerna i synnerhet. Det kravet står som ett lika viktigt skyddsobjekt på samma nivå som de europeiska friheterna.
I första behandlingen var balansen mellan rätten till transport utan begränsningar och människors och miljöns rättigheter på transitsträckorna tyvärr inte så viktig för Europaparlamentet. Nästan alla kolleger från de 14 medlemsstater som inte berördes propsade på sina rättigheter. ?Bort med transitbestämmelsen? var deras mål, och den starkares rätt slog igenom. Jag hoppas, jag ber, att åtminstone några i morgondagens omröstning även skall lyssna till den andra sidan och deras argument och rättigheter. Vi österrikare har med ändringsförslagen 18 och 19, som redan har nämnts, lagt fram ett förslag till dessa kolleger och kan nu bara hoppas att ni kommer att anta det.
(Applåder)
Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Jag tror inte att varken Rack eller andra österrikiska kolleger kan göra anspråk på en högre moral. Det stämmer helt enkelt inte. Om ni argumenterar på det viset kommer vi en dag att ordna demonstrationer och ta med oss Österrike, så att ni inte längre kommer ut, för att ni kränker våra rättigheter. I gemenskapen måste samma rättigheter gälla alla, och då kan inte österrikarna göra anspråk på särskilda privilegier för egen del.
Låt mig ta ett enkelt exempel: Om man åker genom Österrike - över Linz och Wien till Ungern - är de topografiska förhållandena de samma som om svenskar eller danskar skulle åka genom Hamburg till Rotterdam. Finns det på Österrikes slättland större rättigheter, andra bestämmelser för medborgarna än i övriga transitländer? Det kan ni aldrig motivera!
Vi förespråkar att de känsliga Alperna skall skyddas. Men har ni rätt till ett annorlunda skydd av de känsliga Alperna i Österrike än i Frankrike eller Italien? Om vi skall införa särskilda bestämmelser för känsliga regioner måste vi göra det för alla. Men det finns inga österrikiska privilegier för att era medborgare är värda mer än italienska eller franska medborgare. Där kan inte österrikarna göra anspråk på en högre moral.
Swoboda hade rätt i sitt påpekande att vi har försökt förbättra miljövillkoren för alla. Därför krävde vi från parlamentets sida i samband med ändringen av vägavgifterna en större spridning av avgifterna, beroende på utsläppsmängd. Rådet följde oss inte vad en större spridning beträffar. Här uppstod det vanliga problemet med rådet: I december kom det med denna olyckliga kompromiss - jag skall inte säga kompromiss, för det var en skenlösning -, tog inte del av våra argument i första behandlingen utan fattade åter samma vansinniga beslut som i december. Det är alltså rådet som sätter stopp för varje vettig lösning!
Jag hoppas, fru vice ordförande, att ni snart kommer att granska bestämmelserna om vägavgifter och att det även sker en differentiering i ekologiskt avseende. Men enligt bestämmelserna skall vi utforma enhetliga standarder för alla Europeiska unionens delar och inte skapa särskilda österrikiska bestämmelser.
Därför vill jag uppmana våra österrikiska kolleger att tänka efter lite. Österrike kan inte komma med pekpinnar när de inte ens har börjat bygga Brennertunneln efter beslutet 1996 om de transeuropeiska näten. Det kan de bara inte! Den nederländska transportministern Karla Peijs har de senaste veckorna försökt uppnå ett samförstånd med rådet. Och vad får vi höra? Österrikarna vägrar gå med på ett samförstånd. Två dagar efter varje samtal har den österrikiska transportministern upprepat samma dumheter.
Min uppmaning lyder likadant som de flesta andra kollegers: Låt oss eftersträva en vettig kompromiss som vi alla är redo för!
Herr talman! Vi har nu tvistat om den här frågan i tio år och jag skulle inte vilja missa en enda rond, inte ens om jag tvingades betala biljett för att komma in i kammaren, om inte annat så för att kunna konstatera att vi alltid befinner oss på samma punkt. Ståndpunkterna är identiskt likadana som de var för tio år sedan. Det blev med andra ord nödvändigt att gå vidare och försöka lösa upp frågan i en förlikning. Men vi står än en gång inför nödvändigheten av att behöva säga nej till ett förslag från rådet, identiskt likadant som det föregående, men framför allt eftersom man i det förslaget inte tar minsta hänsyn till det som har skett i detta parlament, dvs. den stora enighet som under första behandlingen innebar ett avvisande av alla hypoteser om att förlänga systemet med miljöpoäng bortom den naturliga slutpunkt som är den 31 december i år. I det sammanhanget fördömde Europaparlamentet än en gång kränkningen av den grundläggande rätten till fri rörlighet för varor, men angav dessutom rimliga metoder för att garantera transittrafiken och skydda miljön i lika stor omfattning.
De tekniska förslagen känner vi alla till. Men medan vi befinner oss här för att mödosamt försöka komma fram till en överenskommelse om miljöpoäng, vad hittar Nordtyrolens ledare på? De uppfinner en lag som förbjuder genomfart för lastbilar med en totalvikt överskridande sju och ett halvt ton för ett mycket stort antal varor, praktiskt taget alla varor inom byggindustrin, och detta från och med den 1 augusti på vägsträckan mellan kommunerna Kundl och Ampass: detta är nästan en förolämpning i den diskussion vi genomför. Lyckligtvis har kommissionen den här gången - gratulerar, fru kommissionär! - handlat snabbt. Den inledde omedelbart ett överträdelseförfarande den 24 juni, och nu väntar vi på att se om det kommer en dom från domstolen eller om Tyrolen skall tänka om och dra tillbaka denna bestämmelse, som direkt strider mot artikel 38 i fördraget om fri rörlighet för varor.
Men det är viktigt att handla snabbt, för vi måste undvika även en annan typ av skador, förutom de ekologiska, och det är de ekonomiska skadorna, det som strider mot intresset för samtliga speditörer, av vilka många under tiden har gått i konkurs. Jag bor själv i regionen omedelbart bortom Brenner, och vi frågar oss hela tiden: hur kan det komma sig att österrikarna kräver denna enorma respekt? Hur kan det komma sig, eftersom skadorna är lika stora även för oss, att ingen här har kommit på den galna idén att uppfinna miljöpoäng eller något liknande elände?
Herr talman, fru kommissionär, herr Jarzembowski! Vi har inte en högre moral, men vi har högre berg. Vi österrikare ber inte om en lösning för de närmaste århundradena, ...
(Applåder)
... vi ber bara om en mycket kort övergångsperiod tills vi har en gemensam lösning som tar hänsyn till hela Alpområdet. Det handlar om Alperna och inte om Österrike. Jag är österrikare, och vi är mycket stolta över det vi har åstadkommit på miljöområdet. Vi är mycket lyhörda när det gäller miljöskyddet, och inget annat land i EU - kanske däremot Schweiz - lever i så stor utsträckning i bergen, med bergen. Vi är ett land med berg, ett land med dalar. De finns med i vår nationalsång. Vi lever med bergen. De är en del av vår själ. Vi kan inte leva utan bergen. Gör inte livet till ett helvete för de människor som i flera århundraden har levt i sina bergsdalar, som i flera århundraden har bott på sina gårdar. Beröva inte dessa människor deras hemland! Alperna tillhör oss alla! Sluta att bara tänka på era egna länder! Tänk europeiskt! Tänk på att Alperna tillhör alla! Vi vill skydda dem för allas skull.
Jag vill tacka kommissionären för att hon har tänkt på hela Europa, och jag vill innerligt be mina kolleger att göra som rådet, för det handlar bara om en kortare tid. Och, herr Jarzembowski, på toppen av våra berg står det kors överallt, och trots att jag är 70 år vandrar jag fortfarande dit upp, och nästa gång skall jag be Fader Vår för er, så att den Helige Ande ger er insikt.
(Livliga applåder)
. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag säga till de österrikiska parlamentsledamöterna att vi alla förstår deras problem. Det är ett politiskt och reellt problem, och beviset på det är att vi nu diskuterar det här initiativet, som är särskilt utformat för Österrike. Detta innebär ett undantag för Österrike.
För det andra beklagar jag att Echerer har gått, som talade om objektiva uppgifter ... Jag kommer att ge er en uppgift för att ingen skall missuppfatta det hela: utsläppen från de lastbilar som omfattas av begränsningen av miljöpoäng har minskats med 60 procent. En annan sak är att mätningarna av utsläppen, som inte bara berör dessa lastbilar, utan också de som kommer från tredje länder och som alltså inte tillhör Europeiska unionen eller de österrikiska privata bilar eller lastbilar som trafikerar Österrike, ger ett annat resultat. Hur som helst har utsläppen från de lastbilar som omfattas av begränsningen av miljöpoäng minskats med 60 procent. Det är verkligheten, och vi kan inte tillåta att lastbilarna från Europeiska unionen slutar att köra för att lastbilar från tredje länder som har mycket höga utsläppsnivåer trafikerar Österrike. Åtagandet beträffande de europeiska lastbilarna har uppfyllts.
För det tredje har vi än en gång sett hur svårt det är att enas. Enligt min åsikt måste vi göra det, kosta vad det kosta vill. Kommissionen är beredd att vara så flexibel som krävs och kommer att fortsätta arbeta för vi skall kunna enas om de olika förslag som ligger på bordet, till exempel diskussionen om behandling av gränsöverskridande tjänster och ändringen av direktivet ?eurovinjetten?, som kanske kan bidra till att lösa det här problemet.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill bara klargöra för Jarzembowski att de förslag som Peijs har lagt fram inte avvisas av den österrikiska regeringen; det vågar jag påstå trots att jag inte är närmare bekant med ministern. Jag ville bara klargöra detta. Det var allt.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0221/2003) av Lisi för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (15855/1/2002 - C5-0136/2003 - 2001/0305(COD))
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag gläder mig åt att inför kammaren kunna lägga fram andrabehandlingsrekommendationen om rådets förordning om kompensation och assistans till flygpassagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar.
Jag tror det kunde vara nyttigt att göra en kort sammanfattning av den utveckling som ledde fram till att detta förslag lades fram förra året. Resultatet av första behandlingen godkändes i denna kammare förra året, och i det sammanhanget pekade vi på ett antal svagheter i kommissionens ursprungliga förslag. De 39 ändringsförslag som antogs av parlamentet hade som huvudsyfte att göra reglerna enhetligare i samband med passagerarnas verkliga behov och underlätta flygbolagens tillämpning. Därefter upptogs ett antal av de synpunkter som lyftes fram av parlamentet i rådets gemensamma ståndpunkt, även om detta innebar en omfattande ändring av förordningens utformning. Detta var ett viktigt arbete från rådets sida, men det finns fortfarande några punkter som är oklara, framför allt när det gäller det mål vi ställde upp, nämligen att utarbeta regler som är klara och enkla att förstå för passagerarna och samtidigt rimliga för flygbolagen som, som vi alla vet, just nu befinner sig i en mycket svår situation.
Om vi antar att den kanske knivigaste frågan - de totala ersättningsbeloppen - nu har lösts på ett sätt som tillfredsställer praktiskt taget samtliga kolleger, vill jag bara peka på de frågor som fortfarande är olösta och som är föremål för denna andrabehandlingsrekommendation. Den första gäller researrangörerna och deras rätt till gottgörelse. Resultatet av omröstningen i utskottet för regionalpolitik, transport och turism blev enligt min uppfattning inte helt tillfredsställande, och nu står vi här med en rekommendation som delvis är motstridig när det gäller frågan om researrangörer. Enligt min uppfattning behövs det vissa smärre justeringar när det gäller definitionen av turistoperatörer och den ömsesidiga rätten till gottgörelse - ändringsförslagen 5 och 16 -, men som helhet har rådet i sin ståndpunkt ringat in problemet på ett förtjänstfullt sätt, för rådet lägger det generella ansvaret på den transportör som erbjuder tjänsten. Därför kan jag inte stödja ändringsförslagen 1 och 9, liksom andra delen av ändringsförslag 17, för vilket en delad omröstning har begärts.
Den andra frågan gäller kilometerzonerna. I första behandlingen valde parlamentet ett enda kriterium för avstånd, dvs. en indelning i tre kilometerzoner för förseningar, för ersättningar och för ombokning av passagerare till en högre eller lägre klass. I sin gemensamma ståndpunkt valde rådet emellertid tre olika kriterier och införde dessutom ett nytt, inom eller utom Europeiska unionen. Det finns emellertid ingen tydlig motivering för detta tillägg. Allt detta tillför en skillnad som inte ökar tydligheten i lagtexten och som sannerligen inte hjälper passagerarna att klart förstå sina egna rättigheter. Därför föreslår vi även i det här fallet att man sammanför dessa tre förslag från rådet till ett enda kriterium, dvs. tre kilometerzoner för samtliga fall.
Sedan har vi frågan om inställda flygningar. Rådets förslag, som är resultatet av ett mödosamt kompromissförfarande, erbjuder inte heller i det här fallet, enligt min mening, den nödvändiga klarheten, och det riskerar att komplicera kommunikationen med passagerarna högst avsevärt. Här tillät jag mig att lägga fram ett enda kompromissändringsförslag för att klart definiera när passagerarna har rätt till hjälp, framför allt när det gäller inställda flygningar, och för att bestämma en enda tidsplan - fem dagar före den tänkta avresan - bortom vilken passagerarna skall ha rätt till ekonomisk ersättning. Jag ber er att stödja denna ståndpunkt som just syftar till att klargöra för passagerarna vad vi diskuterar och att informera dem och även flygbolagen. När det gäller förseningar måste man garantera omedelbar hjälp om det gäller längre förseningar, dvs. information, stöd, förfriskningar, eventuellt hotell. Däremot anser vi att ombokning och återbetalning av biljettkostnaden - som är motiverat för inställda flygningar och nekad ombordstigning - när det gäller förseningar skulle utgöra en oerhörd komplikation och starta en kedjereaktion av förseningar som skulle lamslå flygtrafiken.
Slutligen har det lagts fram ett ändringsförslag som avser ikraftträdandet, som jag anser bör antas eftersom det är förnuftigt: låt oss ge flygbolagen tid att organisera sig. Tolv månader är den tid som vi föreslår. Förutom ett par små påpekanden när det gäller vissa ändringsförslag, som emellertid inte gäller substansen i förslaget, så tror jag avslutningsvis att om vi lyckas anta detta förslag, så skulle rådet kunna uppvisa en något mer konstruktiv hållning, vilket får mig att tro på möjligheten att snart avsluta detta ärende i passagerarnas intresse, men även i flygbranschens.
. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst gratulera föredraganden, Lisi, för hans utmärkta arbete och tackar särskilt för de konstruktiva kompromissändringsförslag som han har lagt fram om några av de mest konfliktfyllda frågorna, som jag hoppas kommer att göra det möjligt att nå ett positivt resultat under förlikningsförfarandet.
Det gläder mig att parlamentet godtar rådets gemensamma ståndpunkt till stor del, eftersom det handlar om en balanserad text, vars syfte är att skydda passagerarna utan att för den skull glömma bort industrins intressen, en industri som inte precis är på topp just nu, vilket vi vet. Av det skälet stödde kommissionen den gemensamma ståndpunkten, även om vi, som ni vet, skulle ha föredragit större ersättningssummor.
Lyckligtvis föreslår inte parlamentet att dessa ersättningar skall sänkas, och vi anser att de motsvarar de minimibelopp som är nödvändiga för att uppmuntra lufttrafikföretagen att leta efter frivilliga, i stället för att direkt neka passagerarna ombordstigning mot deras vilja.
Jag kan meddela att kommissionen kan godta ändringsförslagen 8, 10 och 11, som handlar om inställda och försenade flygningar, vilka bidrar till att förenkla texten och till att undanröja eventuella problem med tillämpningen, samtidigt som de bidrar till att vi kan erbjuda passagerarna en övergripande skyddsnivå, liknande den i den gemensamma ståndpunkten.
Vi godtar också ändringsförslagen 12 och 14, som förtydligar texten och gör den mer sammanhängande, eftersom kilometerzonerna harmoniseras. Vi kan även godta delar av ändringsförslag 13, 16, 19 och 20.
Däremot kan vi inte godta ändringsförslagen 1-7, 9, 15, 17, 18 och 21, närmare bestämt för att ändringsförslag 1 och 9 skulle innebära att passagerare som har köpt paketresor undantas från tillämpningsområdet. Direktivet om paketresor erbjuder inte samma skyddsnivå, och att undanta paketresor skulle ge upphov till två skyddsnivåer för passagerare som står inför samma svårigheter och som kanske sitter tillsammans i planet, bredvid varandra. Det skulle vara svårt att förklara det för medborgarna och konsumenterna.
Kort sagt, herr talman, mina damer och herrar, så gläder det mig att parlamentet och rådet, förutom frågan om paketresorna, i stor utsträckning har samma åsikter.
Jag vill särskilt tacka Lisi för det genomförda arbetet och för att han har lyckats nå dessa kompromissändringsförslag, som jag tror snabbt kommer att underlätta förlikningen.
Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Lisi till det utmärkta arbete han har genomfört.
För det andra vill jag säga att de passagerare som överraskas av nyheten att de inte kan resa, trots att de har biljett, och att deras flyg ställts in i sista stund, uppenbarligen bör få tillräckligt rättsligt skydd av Europeiska unionen och våra rättsliga ramar. Vi har tagit flera steg i denna riktning.
Under första behandlingen lade Europaparlamentet fram en övergripande ståndpunkt om att detta behov behöver uppmärksammas, utan att för den skull ignorera flygbolagens och researrangörernas intressen, i synnerhet inte under denna kritiska period som både inverkar på luftfarten och turismen. Rådet gick sedan vidare till att anta en gemensam ståndpunkt, där man till viss del har tagit hänsyn till Europaparlamentets hållning. Därför har vi under andra behandlingen, vilket föredraganden med rätta påpekade, koncentrerat oss på tre konkreta frågor: för det första, rätten att utkräva kompensation, inte bara för det lufttrafikföretag som utför flygningen från researrangören eller tredje person, utan även för dem som åsamkats kostnader eller skador på grund av lufttrafikföretagets verksamhet, för det andra, tidsfristen för information till passagerare, och för det tredje, kilometerzonerna.
Dessutom förekommer frågan, som föredraganden hänvisade till, i ändringsförslag 1 och i synnerhet ändringsförslag 9 angående researrangörerna, dvs. huruvida de omfattas av direktivets ramar eller behandlas separat. Min egen ståndpunkt är att det i detta skede är bättre att inte godta dessa ändringsförslag som antogs i utskottet, eftersom vi även bör ta hänsyn till kraven från konsumenterna, resenärerna. Vi kan inte ignorera dem, och jag tror inte att det skulle vara enkelt att förklara varför de som vid ett särskilt tillfälle reser på ett särskilt sätt skall behandlas annorlunda, sämre än andra passagerare. Följaktligen instämmer jag till fullo med föredraganden.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Som vi alla vet är det särskilt vanligt med överbokningar, inställda flyg och förseningar under de sommarmånader som följer nu. Därför kommer alla att förstå vårt budskap. Det lyder: Rättssäkerheten för passagerarna kommer i framtiden att öka. I sådant fall får de betydligt bättre service och dubbelt så höga skadestånd, inte bara på reguljära flyg utan även på charterflyg och i samband med erbjudanden från olika researrangörer.
Tyvärr gäller det här glada budskapet till passagerarna först nästa sommar. Det beror å ena sidan på flygbolagens svåra situation i nuläget, å andra sidan är det ett tillfälle. Det ger oss möjlighet att informera alla passagerare i god tid, som till exempel genom stadgan om flygresenärernas rättigheter som finns anslagen på alla flygplatser. Kanske även flygbolagen slår sig samman och öppnar en gemensam lucka på varje flygplats som är lätt att känna igen och som passagerarna kan vända sig till med sina anspråk. För det är ingen nytta med rättigheter som ingen känner till och som inte kan förverkligas på ett konsumentvänligt sätt.
Vi tackar föredraganden för hans arbete. Han har ständigt eftersträvat kompromisser och på ett bra sätt samarbetat med alla grupper. Vi är ändå av en annan åsikt än han på två punkter. Den ena är flygningar som ingår i paketresor. Där framgår det inte riktigt vad han vill. Vi håller fast vid att sådana inte hör hemma i förordningen, eftersom de omfattas av ett separat direktiv. För det andra, i frågan om kompensation vid inställd flygning kommer vi att rösta för rådets metod som är mer konsumentvänlig än föredragandens förslag.
Kompensationen bör avgöras av vid vilken tidpunkt informationen lämnades och i vilken mån de erbjudna alternativa flygningarna avviker från det ursprungliga reseavtalet. Vilka tänkbara konsekvenser har förordningen? Det bästa vore naturligtvis om de beskrivna fallen minskade drastiskt i framtiden. När inte orsaken är oförutsedda omständigheter skulle en ökad konkurrens mellan flygbolagen kunna bidra ytterligare till en ökad kundvänlighet. Då skulle förutom de nämnda effekterna även en tillförlig bagagetransport och den subjektivt uppfattade kvaliteten på tjänsteutbudet hos olika flygbolag kunna komma till uttryck. Därför behövs i Europa en ranglista för kundvänligheten på samma sätt som i USA.
Det är sant det som några kolleger har sagt, att vi skulle behöva jämförbara bestämmelser för alla transportsätt. Men vi bör inte avstå från bestämmelser för flygtrafiken bara för att vi ännu inte har kunnat uppnå det för andra transportsätt.
Herr talman, fru kommissionär, herr föredragande, mina damer och herrar! Bättre passagerarskydd ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Ändå har jag under lång tid hyst en stor reservation mot detta förslag. Precis som vid första behandlingen har jag nu försökt att omvandla det till ändringsförslag. Det innebär verkligen en stor förbättring för den europeiska flygresenären, men detta är inte hela historien. Jag anser att detta inte förtjänar något skönhetspris som exempel på tydlig lagstiftning. Vad som jag finner ytterst oroande är att ni drar hela luftfartssektorn över en kam. Det tas ingen hänsyn till olikheter mellan olika nischer inom flygbranschen och företagspraxis på den europeiska marknaden. Linjeflygbolag, regionala flygbolag, researrangörer och lågprisbolag buntas alla ihop.
Dessutom tycker jag att det är mycket synd att Europeiska kommissionen inte har utfört någon seriös genomförbarhetsstudie om följderna av de åtgärder som skall införas. Det är mycket anmärkningsvärt, eftersom den administrativa bördan kommer att vara enorm. Som liberal verkar jag aktivt för en avreglering av den inre marknaden. De flesta företag som medverkar i detta är lågprisbolag, och det här systemet kommer förmodligen att drabba just dem i särskild grad. Passagerarna förtjänar inte detta, eftersom det är de som i slutändan kommer att få betala räkningen. Kompensationen bör stå i förhållande till det slutbelopp som man betalar för sin biljett.
När en flygning blir inställd måste det betalas ut kompensation. Jag anser att omfattningen är synnerligen liten: endast 10 procent av alla inställda flygningar kommer i fråga för en verklig kompensation. Jag hoppas att vi kommer att kunna ge konsumenterna mycket klar information, så att de vet vem som är ansvarig för vilken kompensation. Passagerare har rätt att veta när de, i händelse av inställda flygturer, har rätt till kompensation och inte. Det är min största invändning för ögonblicket.
Den som den här veckan har lyssnat ordentligt i kammaren har märkt att även parlamentsledamöter undan för undan sällat sig till dem som har praktisk erfarenhet av inställda flygningar, kraftiga förseningar, överbokningar osv.
För många passagerare handlar det om en konfrontation med systemet, och det är det som står dem upp i halsen. Bara i Europa blir 250 000 människor offer för överbokningar per år. Detta kan inte accepteras längre. I fortsättningen skall skadan inte enbart behöva gottgöras vid fall av nekad ombordstigning, utan också vid inställanden och kraftiga förseningar, och det tycker vi är mycket bra.
Vad som emellertid är ännu viktigare är att resenärer skall kunna kan vara säkra på sin flygtur, och bidragen måste därför vara tillräckligt höga för att stimulera bolagen att välja god service i stället för kompensation. Vi skulle önska att allt detta inte gäller enbart för reguljärt flyg utan också för så kallat ?icke-reguljärt? flyg.
Kompensation gäller inte vid force majeure. Vi anser tyvärr att detta är ett mycket vagt begrepp. Vi skulle ha velat koppla det till en definition, exempelvis från EG-domstolen, för att det skall bli något mer konkret. Att hänvisa till force majeure får ju inte vara ett smidigt sätt att lämna resenären åt sitt öde utan kompensation.
Att finna en lösning är naturligtvis ofta viktigare för resenären än ersättningen. Liknande bestämmelser borde egentligen gälla för alla trafiktjänster; då skulle det finnas färre missnöjda resenärer inom kollektivtrafiken.
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en fråga som är av direkt intresse för mina väljare. Helikoptertrafiken till Scillyöarna utgör en betydande offentlig tjänst och är stöttepelaren i öns ekonomi. Det finns inget rimligt alternativ, och för närvarande är det den enda förbindelsen med fastlandet när det gäller sådana grundläggande behov som sjukhusbesök, utbildning och affärsverksamhet. Jag är säker på att det måste finnas liknande verksamhet i Europa som skulle kunna kallas ?sociala transportföretag?. Jag är likaledes säker på att dessa bestämmelser inte kan ha varit avsedda att omfatta denna verksamhet med samma hårda villkor som de som gäller för de fullfjädrade flygbolagen.
Problemet uppstår i och med maskinhaveri. Om man är ett skytteltrafikföretag - där det inte är ekonomiskt hållbart att ha reservflygplan - och ett haveri inträffar tidigt på dagen, drabbas alla efterföljande flygningar. Kostnaderna för kompensation och assistans förväntas bli så orimliga att de skulle skada serviceföretagets ekonomiska lönsamhet, vilket kan tvinga företaget på fall. Om detta skulle inträffa skulle det givetvis ha förödande effekter för alla Scillyöarnas invånare, vare sig dessa verkligen utnyttjar denna tjänst eller inte.
I händelse av maskinhaveri förefaller det som om artikel 5 erbjuder något slags undsättning, beträffande undantag som avser extraordinära omständigheter. Det är emellertid inte uppenbart om ett flygplan som blir indisponibelt på grund av tekniska orsaker betecknas som en extraordinär omständighet. Jag vill därför be kommissionsledamoten klargöra att tekniska orsaker - dvs. maskinhaveri - som påverkar driftssäkerheten skall anses som extraordinära omständigheter då de påverkar det som jag kallat ?sociala transportföretag?: skytteltrafikföretag som trafikerar öar och perifera regioner.
Förbehållsklausulen skall naturligtvis vara att löpande underhåll utförts reglementsenligt. För att uppnå dessa syften ber jag att en lämplig definition införs i, eller bifogas till, bestämmelserna för att säkerställa att denna livsviktiga förbindelse, tillsammans med många andra, inte tvingas lägga ned sin verksamhet.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill rikta ett varmt tack till vår föredragande, herr Lisi, för det betänkande han har lagt fram. Samtidigt vill jag passa på att ta upp två problemställningar.
För det första - och det drabbar tack och lov inte flygpassagerarna - kan jag så som dagens bestämmelser är utformade förutse en stor oenighet när det gäller att fastställa om ett flygbolag är skuld till en försening eller inte. Redan i början av kvällen diskuterade vi det gemensamma europeiska luftrummet. Det kommer således att uppstå oenighet mellan flygbolag, de som kontrollerar luftrummet och även flygplatsoperatörerna beträffande infrastrukturella problem. Jag hoppas att vi här kommer att uppnå en hållbar lösning. Tack och lov är det inte flygpassagerarnas problem, men jag ser att ett stort problem närmar sig oss.
För det andra vill jag nämna paketresor och researrangörer. Sedan 1990 har vi ett unikt direktiv som ger ett omfattande skydd till konsumenterna, och då uppstår frågan om den som inte bara bokar en flygstol utan samtidigt även en semesterresa, ett hotellrum eller annan övernattning är i behov av ytterligare skydd eller ej. Jag anser att det inte behövs och gläds över att den uppfattningen funnit stöd i parlamentet. Det reglerade vi noggrant för 13 år sedan. Då behöver vi inte ytterligare en reglering 13 år senare.
Fru kommissionär, jag ber att ni utifrån erfarenheterna av detta lagstiftningsförfarande även tar er an det internationella avtalet om tågförseningar vars tillämpning är katastrofal och som även förverkligas på ett katastrofalt sätt i medlemsstaterna och att ni föreslår europeiska bestämmelser om kompensation vid tågförseningar. Här behövs ett omedelbart agerande!
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Lisi på de miljontals flygpassagerares vägnar som kommer att dra nytta av hans arbete, och av parlamentets och kommissionens arbete. Dagar av hjälplös väntan då flyglinjer ställts in, försenats och överbokats kommer snart att vara över. Efter att flygbolagen i åratal kunnat fastställa reglerna kommer nu äntligen passagerna att ha en laglig rätt till den kundtjänststandard som de förtjänar.
När det gäller ändringsförslagen uppmanar jag kollegerna att rösta mot ändringsförslag 21 från liberalerna. De försöker skära ned på kompensationen, men genom denna kompensation erkänner man olägenhetens, och inte biljettprisets, omfattning.
Jag hoppas att kollegerna kommer att stödja ändringsförslag 2. Detta utvidgar villkoren till andra former. Jag tackar kommissionsledamoten för hennes senaste brev till mig där hon bekräftar att hon kommer att vidta liknande åtgärder för internationella höghastighetståg. Men hur blir det med internationell färje- och busstrafik? Kommer ni, fru kommissionär, att stödja ändringsförslag 2?
Beträffande ändringsförslag 18 - ranglistor: flygbolagen borde pekas ut för uselt uppförande. Fru kommissionär! Kommer ni att stödja det ändringsförslaget?
Slutligen skulle jag vilja ansluta mig till min sydländska kollega Booth och höja min röst till försvar för Scillyöarnas helikoptertjänst. Den utgör ett exempel på en livsviktig förbindelse med en grupp öar, som det givetvis finns flera andra exempel på inom gemenskapen. Kan vi få en försäkran, fru kommissionär, på att de inte kommer att straffas för de oundvikliga tekniska problem som de emellanåt råkar ut för?
Herr talman! Denna nya förordning är mycket viktig för passagerarna, vilket har påpekats. Den är också högst väntad, eftersom kvaliteten på tjänsterna - bland annat beroende på den tygellösa konkurrensen mellan bolagen - fortfarande väcker mycket kritik; det måste sägas. Jag förstår att det inte handlar om att överreglera utan om att skapa en tydlig ram för hantering av reklamationer och ersättningar, eftersom passagerarna i allmänhet är dåligt underrättade om sina rättigheter gentemot de mäktiga och inflytelserika bolagen, och på den punkten vill jag ansluta mig till flera talare som har uttryckt denna uppfattning. Jag vet också att dessa bolag går igenom en känslig period, framför allt sedan den 11 september 2001. Men jag skulle vilja ställa en eller två frågor om problemet med att vägra ombordstigning. Överbokning är förresten en mera korrekt term, även om den inte är särskilt fransk, eftersom den pekar på den egentliga orsaken - och i vissa fall kanske till och med bolagens strategi - och inte bara själva konsekvensen. Men det var en semantisk parentes.
I samband med plenardebatten vid första behandlingen förklarade kommissionen att överbokning är ett marginellt fenomen i förhållande till det allmänna flödet av flygpassagerare. Jag skulle vilja veta om man verkligen är säker på det. Kommissionen påstår sig ha siffror som visar att nästan 250 000 passagerare vägrades ombordstigning under 1999, eller 1,1 promille. Jag ställer mig helt enkelt frågande till denna statistik, eftersom den kommer - antar jag - från bolagen själva.
Att jag ställer dessa frågor beror på att jag själv råkade ut för detta missöde för knappt en månad sedan, på en flygning mellan Nice och Bryssel med SB Brussels Airlines. Utan att gå in på alla detaljer - detta är inte rätta platsen - var vi sex personer som var överbokade på denna flygning, en reguljär flygning, bland annat jag själv, samtidigt som min man och min sjuårige son - som hade samma biljetter som var bokade vid samma tillfälle på samma kontor - fick stiga ombord. Ett fall bland 250 000 andra kan jag tänka mig. Den strategi som används av bolaget - som självklart inte är det enda - har jag fått bekräftad av markpersonalen på flygplatsen och av ett stort antal konsumentorganisationer. Jag är därför inte säker på att detta fenomen är så marginellt, och jag kan inte annat än glädjas, liksom tidigare talare, över att den nya förordningen förstärker skyddet av passagerares rättigheter.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120)
Den förordning som behandlas har som uttrycklig målsättning att skydda flygpassagerarna vid nekad ombordstigning och i fall av inställda eller kraftigt försenade flygningar. Förslaget som diskuteras uppfyller dock inte helt detta mål, och de ändringsförslag som har lagts fram försvagar rådets gemensamma ståndpunkt som i vissa aspekter redan innebär en tillbakagång i förhållande till kommissionens förslag.
Vi är medvetna om de svårigheter flygbolagen för tillfället går igenom (och just därför anser vi att det är nödvändigt att finna en balanserad lösning). Men vi kan inte acceptera att man med det som argument utesluter de passagerare som reser med paketresor, minskar deras skydd vid inställda flygningar eller drar in möjligheten för passagerare att välja återbetalning eller omdirigering i fall av kraftiga förseningar.
Vi erkänner existensen av ?extraordinära omständigheter? som kan innebära att flygbolagen inte alltid är ansvariga för förseningar eller inställda flygturer. Men dessa ?omständigheter? måste vara begränsade, främst till meteorologiska problem eller säkerhetsproblem, för att undvika att passagerarnas intressen skadas på grund av rent ekonomiska eller kommersiella skäl.
Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0220/2003) av Bradbourn för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om beviljande av ekonomiskt gemenskapsstöd till förbättring av godstransportsystemets miljöprestanda (?Marco Polo-programmet?) (5327/1/2003 - C5-0225/2003 - 2002/0038(COD))
Herr talman! Jag vill inleda med att be om överseende med Bradbourns frånvaro under denna debatt. Av hälsoskäl kan han inte vara med oss, och därför kommer jag att på hans vägnar läsa upp det tal han sedan tidigare förberett. Jag vet att han är oerhört stolt över att vara föredragande för Marco Polo-programmet och att han ser fram emot att det kommer att antas av kammaren senare i denna vecka.
Som han upprepade i utskottet tidigare denna månad hade han en känsla av att de tre institutionerna inte var långt ifrån en uppgörelse, och en närmare granskning av den gemensamma ståndpunkten bevisar detta. De två framträdande punkter som han, ur parlamentets perspektiv, ansåg behöva diskuteras ytterligare blev förvisso lösta under de informella trepartssamtalen. Till följd av framgången under de informella trepartssamtalen ansåg han att det inte fanns något behov av en ny utdragen debatt om programmet, som enhälligt antogs i utskottet för regionalpolitik, transport och turism vid dess senaste sammanträde. Som Bradbourn har upprepat vid ett flertal tillfällen under utformningen av detta program så måste man finna en medelväg, och han anser att man med den gemensamma ståndpunkten kommer att uppnå just det.
Att begrava branschen i ännu mer byråkrati skulle enligt hans uppfattning vara fullständigt fel metod, trots behovet av effektiv granskning av hur medlen används och hur effektivt programmet visar sig vara.
Den gemensamma ståndpunkten kommer att innebära att programmet förblir marknadsstyrt, vilket således ger ett utmärkt tillfälle att visa att Europeiska unionen är beredd att bistå och inte hindra denna verksamhet, som så ofta är fallet.
Som jag är säker på att ni alla känner till är tröskelvärdet något som Bradbourn intensivt har kämpat för, inte bara på alla de åtskilliga små och medelstora företagens vägnar i hans egen hemregion West Midlands i England, utan för små och medelstora företag i allmänhet. Om det inte vore för dessa låga trösklar skulle de små och medelstora företagen fullständigt gå miste om den finansiering som finns för att hjälpa dem att uppnå programmets mål.
I egenskap av föredragande var han av den inställningen att genom att sänka trösklarna skulle företag kunna samarbeta med att lägga fram innovativa projekt som skulle gynna transportföretagen och, förvisso, industrigrenen som helhet. Genom att behålla det ursprungliga tröskelvärdet skulle små företag återigen ha ignorerats av EU, som då endast skulle ha förefallit vara intresserat av PR-kampanjer. För även om dessa kampanjer ser bra ut gynnar de inte de människor som betalar för dem, dvs. oss skattebetalare.
De direkta syftena med Marco Polo-programmet är att förbättra de miljömässiga prestationerna inom frakttransportsystemet och också att minska trafikstockningar på vägarna, om än i liten utsträckning. Er föredragande anser med rätta att denna tröskelsänkning är oerhört viktig för att uppnå dessa mål.
Hans sista punkt förstärker bara ett av huvudmålen för hela detta förslag: att minska flaskhalsar. Han instämde ursprungligen med kommissionen om att trafikstockningar hotar såväl miljön som den operativa verksamheten inom hela frakttransportsektorn. Han anser fortfarande att det är absolut nödvändigt att vi koncentrerar oss på praktiska lösningar för att få bort dessa flaskhalsar, särskilt i hamnar.
Att i onödan försena lagstiftningsprocessen är det sista Bradbourn önskar när det gäller genomförandet av programmet. Som ni alla kan instämma i så är detta program inte bara ytterligare en del av lagstiftningen; det är en viktig signal till Europas fraktindustri att vi kan, och förvisso också vill, hjälpa dem snarare än att hindra dem.
Ju förr Marco Polo-programmet träder ikraft, desto bättre för Europas transportsektor. Mot bakgrund av utfallet i fråga om den gemensamma ståndpunkten och dess enhälliga godkännande från ledamöterna i utskottet för transport anser föredraganden, Bradbourn, att vi kan gå vidare till andra behandlingen av Marco Polo-programmet utan att behöva göra några större förändringar.
Som en slutlig anmärkning skulle han emellertid vilja upprepa behovet av ett öppet tillvägagångssätt: morot hellre än piska, i syfte att uppmuntra företagsvärlden till såväl deltagande som ledarskap. Jag ber än en gång om överseende med Bradbourns frånvaro, som inte var möjlig att undvika.
. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka för det arbete som föredraganden, Bradbourn, har genomfört och för Dovers inlägg, som ersätter föredraganden när betänkandet nu läggs fram inför plenum.
Mina damer och herrar! Jag vill allmänt sett tacka för parlamentets konstruktiva inställning, som tack vare ett informellt trepartssamtal, som hölls i november förra året, har gjort att vi har kunnat nå ett avtal som kommer att göra det möjligt för oss att snabbt starta Marco Polo-programmet med en budget på 75 miljoner euro för en period på fyra år. Syftet med detta program är att underlätta utvecklingen av intermodala transporter inom Europeiska unionen.
Intermodala transporter är en absolut avgörande faktor om vi vill göra våra transportsystem effektiva. Att satsa på intermodalitet innebär att vi går från användandet av ett enda transportsätt och att vi beaktar samtliga transportsystem och transportsätt i syfte att optimera våra resurser och de möjligheter som Europeiska unionen har för att nå en effektiv transport.
Tack vare det här programmet kommer vi att bland annat kunna finansiera det första initiativet för höghastighetsvattenvägar, som redan har inletts med avtal mellan Italien, Frankrike och Spanien i västra Medelhavsområdet, och andra åtgärder av samma slag för Atlanten, tillsammans med andra initiativ för att kombinera transporten på inre vattenvägar och järnvägstransporter och, i sista hand, naturligtvis också sjö- och vägtransporten.
Jag upprepar mitt tack för det genomförda arbetet; jag tycker att det är en bra text och att vi har nått ett förnuftigt och balanserat resultat. Vad vi måste göra nu är att driva på denna och alla andra åtgärder för att se till att vi får en konkurrenskraftig och effektiv transport som gynnar den ekonomiska effektiviteten och bidrar till att öka vår tillväxt.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det är på tiden att stödinstrumentet Marco Polo ställs till godstransportsaktörernas förfogande, för det har man länge väntat på. Det framgår av alla de ansökningar som lämnats in till det lilla anbudsförfarandet. Med stödprogrammet eftersträvas, genom skräddarsydda stöd, omlokaliseringseffekter från vägarna till mer miljövänliga transportmedel. På det viset kan exempelvis omlokaliseringen av en inlandssjöfartstjänst från Magdeburg eller från Hamburg till Tjetjenien främjas inom åtgärdsramen för en trafikomställning. De katalytiska åtgärderna kräver särskilt kreativa lösningar för strukturella hinder. De borde enligt min uppfattning leda till den största efterfrågan och särskilt inom järnvägstransporten där de uppenbara hindren är många.
Marco Polo är samtidigt ett bra komplement till de järnvägspaket som vi har tagit initiativ till. På det tredje stödområdet - åtgärder för gemensamt lärande - kan jag tänka mig sådana lobbykonferenser som parlamentet länge har krävt, för ett gränsöverskridande samförstånd kring gemensamma prioriteringar för att minska hindren är nödvändigt. Det framgår dock även av det stora antalet förfrågningar att pengarna inte kommer att räcka, och vi kommer knappast att uppnå målet med en stabilisering av 1998 års modal split. Som tur är har vår begäran tillgodosetts om att projekt från de framtida medlemsstaterna skall tas med redan nu. Man behöver således inte vara profet för att förutse att en fråga som miljövänliga och hållbara transportsystem kommer att dyka upp på den transportpolitiska agendan nästa valperiod igen.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill på min grupps vägnar tacka föredraganden, Bradbourn, för att ha utarbetat detta betänkande så utmärkt och med en sådan beslutsamhet. Det finns ett centralt behov av att minska belastningen och förbättra godstransportsystemet, särskilt från miljösynpunkt, eftersom trafikvolymen ökar. Utvidgningen av Europeiska unionen kommer också att medföra nya utmaningar när transportrutterna blir längre.
Vår grupp stöder Marco Polo-programmet och är nöjd med rådets gemensamma ståndpunkt. Europeiska unionen kan tillföra mervärde genom att stödja nyskapande och nya teknikprojekt. Målet måste vara att gå över från de transportsätt som är mest förorenande till de mest miljövänliga transportsätten. Inget transportsätt skall dock undantas från programmet. Många olika slags transportsätt måste finnas med, och detta kan även inbegripa vägtransporter.
Enligt min åsikt är det viktigt att vi, förutom att genomföra nya åtgärder, kan stödja förbättringen av det nuvarande arbetet. Förbättringar kan ofta uppnås genom ett effektivare lönsamhetsförhållande snarare än genom att investera i ett helt nytt projekt. Genom att enbart koncentrera ansträngningarna på nya projekt är faran för snedvridning av konkurrensen när det gäller de gamla åtgärderna uppenbar.
I den gemensamma ståndpunkten har det överenskommits att minimitrösklarna skall halveras för alla åtgärdskategorier. Detta skulle också göra det möjligt för mindre företag, som SMF, att genomföra nyskapande projekt.
Programmets budget är ganska blygsam, och målen är mycket ambitiösa. Jag anser dock att det är viktigt att lagstiftningen antas nu och att de första projekten kommer i gång till hösten. På längre sikt får vi hoppas att Marco Polo-programmet kommer att visa sig vara värdefullt och att det får ytterligare finansiering. Dessutom måste vi undersöka möjligheterna till att öka finansieringen för viktiga projekt som kompletterar det transeuropeiska nätverket.
Herr talman, fru kommissionär! Vi behandlar i dag Marco Polo-programmet, som syftar till att minska vägtrafikstockningar och bidra till ett effektivt och hållbart transportsystem. Vi kommer att rösta för den text som utskottet för regionalpolitik, transport och turism föreslår, men vi kan dock inte säga att vi är fullständigt nöjda med den.
Detta beror för det första på att det budgetanslag som vi begär har sänkts av ministerrådet, från 115 till 75 miljoner euro, vilket, enligt vår åsikt, kommer att förhindra oss från att nå målet att flytta över den beräknade totala årliga ökningen av den internationella godstrafiken på landsväg, som förväntas öka med 50 procent till 2010, till alternativa transportsätt. För att göra detta, och enligt uppgifterna i vitboken om transporter, skulle det krävas att järnvägs- och sjötransporten upptar ytterligare 39 procent gods räknat i tonkilometer jämfört med de aktuella siffrorna, vilket, summerat med den beräknade ökningen för dessa transportsätt, som nu ligger på 29 procent, skulle innebära en total ökning på 68 procent av trafikkapaciteten inom järnvägs- och sjötransporten, och jag tror inte att det är möjligt att finansiera detta med den nedskurna budgeten.
Om, vilket kommissionen betonar, det skulle vara möjligt att flytta över 500 ton med 1 euro i stöd, skulle det med de 75 miljoner euro som rådet tillåter vara möjligt att flytta över 37 500 miljoner tonkilometer, i stället för de 52 250 miljoner ton årligen som vägtransporten förväntas öka med. Detta innebär att målen för Marco Polo-programmet inte skulle uppfyllas.
Vi är även missnöjda med att möjligheten att finansiera åtgärder för minskning och förebyggande av godstransporten på väg inte har tagits med, utan att detta nödvändigtvis måste innebära överflyttning till andra transportsätt. Vi anser att det är möjligt att agera i den tidigare fasen, innan lastbilarna lastas, till exempel genom att främja en mer kompakt form av emballage för godset så att det tar upp mindre plats, vilket innebär att det krävs färre lastbilar för att transportera det.
Slutligen - även om den frågan skulle kunna tas upp i ett annat förslag - anser vi att det också är nödvändigt att börja fundera över den nuvarande produktions- och distributionsmodellen för varor. Om vi verkligen tar med alla externa kostnader för transporten, utan några undantag, kanske vi kommer fram till slutsatsen att vi bör omvärdera vår skalekonomi när det gäller produktionen och de fördelar som skulle kunna finnas med att koncentrera den.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0223/2003) av Vermeer för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter i händelse av kollision med ett motorfordon och om ändring av direktiv 70/156/EEG (KOM(2003) 67 - C5-0054/2003 - 2003/0033(COD))
. (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Vermeer för hans arbete och de två föredragande från de utskott som har avgett yttranden, Staes och Harbour, för deras ansträngningar för att se till att detta förslag skulle kunna behandlas snabbt.
För ett år sedan uttalade sig Europaparlamentet inför kommissionsledamot Liikanen om kommissionens meddelande från juli 2001. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka den ledamot som då var föredragande, Hedkvist Petersen, och alla Europaparlamentets ledamöter för de ansträngningar som ni har ägnat den här frågan.
I sin resolution kom Europaparlamentet huvudsakligen med två krav: För det första och när det gäller formen, begärde parlamentet att det skulle läggas fram förslag till ramlagstiftning på det här området, inklusive en tydlig och realistisk tidsplan för att genomföra några mål efter halva tiden och några slutliga mål, samt uppföljningsmetoder för genomförandet. För det andra, när det gäller innehållet, krävde parlamentet ett mål på lång sikt, nämligen att de fyra provmetoder som rekommenderats av Europeiska kommittén för ökad fordonssäkerhet (EEVC) eller andra provmetoder som ger samma skyddsnivå för fotgängarna, skulle tillämpas från och med 2010.
Syftet med kommissionens förslag till direktiv av den 19 februari i år är att bemöta parlamentets krav. I sitt betänkande ifrågasätter Vermeer inte heller de centrala inslagen i kommissionens förslag. De ändringsförslag som föreslås förtydligar texten eller gör den mer exakt.
I ändringsförslagen 1, 2, 5 och 7 betonas det att förslaget ingår i en bredare uppsättning åtgärder som är nödvändiga för att garantera en hög skyddsnivå för fotgängarna, som inbegriper aktiva säkerhetsåtgärder och ändringar i infrastrukturerna. Kommissionen instämmer i dessa förslag och godtar dem.
Ändringsförslagen 3, 6, 8 och 16 syftar till att klargöra att det är möjligt att ta itu med problemet med fotgängarskydd med hjälp av passiva säkerhetsåtgärder eller genom en kombination av aktiva och passiva säkerhetsåtgärder. Vi godtar även dessa ändringsförslag, eftersom vi delar föredragandens åsikt.
Detsamma kan sägas om ändringsförslagen 9, 10 och 11, som handlar om tillämpningen av direktivet. Enligt dessa ändringsförslag skall kommissionen vara skyldig att informera rådet och Europaparlamentet om övervakningen av direktivet vid vissa bestämda tidpunkter. I ändringsförslagen specificeras det att kommittéförfarandet bör följas för att ändra direktivet om denna ändring begränsas till att införa passiva säkerhetsåtgärder.
Slutligen godtar vi ändringsförslag 4, i vilket det begärs att kommissionen i framtiden skall undersöka om det är genomförbart att utöka direktivets räckvidd till att omfatta fordon med en högsta tillåten vikt på upp till 3,5 ton.
Kort sagt godtar kommissionen alla ändringsförslag som har lagts fram av utskottet för transport, även ändringsförslag 16. Däremot kan vi inte godta ändringsförslagen 12, 13, 14, 15, 17 och 18.
Med tanke på hur viktigt det här förslaget är för trafiksäkerheten och den planerade tidsplanen för tillämpningen av provmetoderna samt det faktum att de initiativ om fotgängarskydd som har föregått detta förslag har beaktats, hoppas kommissionen att det kommer att antas i första behandlingen.
Herr talman! Jag vill än en gång tacka för det arbete som Vermeer och alla ledamöter har genomfört.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag gläder mig personligen åt att betänkandet kan presenteras redan i dag, och jag vill särskilt tacka alla som har ansträngt sig i detta sammanhang. Jag skall försöka att fatta mig lika kort här som under förfarandet. Resultatet bygger vidare på Hedkvist Petersens betänkande förra året i parlamentet, som innehöll en begäran om att upphöja en bestämmelse om frivilliga överenskommelser mellan Europeiska kommissionen och bilindustrin till ramlagstiftning.
I betänkandet betonas att EEVC:s testmetod framför allt borde vara en dynamisk testmetod. Detta är ett viktigt ställningstagande, särskilt om man fastställer en lagstiftning som syftar till att få fullständig efterlevnad av denna testmetod till stånd, för man måste också hålla den flexibel. Jag anser att vi tillsammans har lyckats med detta. Betoningen måste även i fortsättningen ligga på de passiva säkerhetsåtgärderna. Det måste emellertid finnas fortsatt möjlighet till aktiva, och en kombination av aktiva och passiva, åtgärder inom detta förslag, så att det erbjuder ännu fler säkerhetsgarantier än i den nu fastställda metoden.
Resultatet av kommande års oberoende tekniska genomförbarhetsstudie, för vilken Europeiska kommissionen nyligen inledde ett upphandlingsförfarande, kommer att bli viktigt. I juli nästa år måste det stå klart i vilken grad biltillverkarna skall genomföra EEVC:s testmetod. De extra ändringsförslag som nu föreligger vill jag därför inte överta, eftersom de sätter den kompromiss som vi antagit med stor majoritet i utskottet för regionalpolitik, transport och turism under tryck.
Processens snabbhet anser jag vara särskilt viktig. Vi har på drygt två månader kunnat uppnå det resultat vi ser i dag. Jag anstränger mig också gärna för att denna första behandling skall bli den sista. Kontakterna med Europeiska kommissionen, men också de informella kontakterna med rådet, visar på att vi skulle kunna vara i stånd att inte bara genomgå proceduren snabbt, utan också smidigt avrunda den, så att vi också snabbt kan arbeta på en faktisk förbättring av säkerheten på vägarna.
Vårt ansvar sträcker sig till bilmodellerna. Dessutom har vi lyckligtvis kunnat kräva uppmärksamhet för vägarnas infrastruktur och för trafikanternas eget uppförande. Det är inte vårt ansvar, men det är lika bra att vi nämner det på allvar.
Jag gläder mig också åt att kommissionsledamoten, även för hennes kollegas räkning, uppger att hon hörsammar vår gemensamma begäran att införa kompletterande lagstiftning för kategorin motorfordon upp till 3,5 ton. Jag anser att det är särskilt viktigt att vi inte stannar upp, utan att vi också betonar och förbättrar denna säkerhetsaspekt. Det passar inte inom den här ramen, eftersom den föreslagna testmetoden har testats i 20 år på bilar i en kategori på upp till 2 500 kilo.
Det är anledningen till att vi i utskottet för regionalpolitik, transport och turism har försökt att nå en kompromiss på just sådana här punkter, vilket togs upp av ett antal kolleger för att inte försena denna process och för att samtidigt också se till säkerheten i framtiden. Vi har kort sagt genomgått en god process, framför allt eftersom alla var beredda att medverka på ett generöst sätt. Det vill jag tacka för.
Herr talman! Som talesman för utskottet för rättsliga frågor och den inre markanden skulle även jag vilja tacka föredraganden för ett grundligt arbete, en omprövning av ett förslag som Hedkvist Petersen hanterade så skickligt för ett par månader sedan och som även jag var inblandad i.
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har med betänkandet av Hedkvist Petersen och även betänkandet av Vermeer gett ett starkt stöd till den hållning som kommissionen har intagit. Vi ansåg inte att det var nödvändigt att lägga fram några väsentliga ändringsförslag till ramdirektivet, eftersom vi tyckte att det omfattade den strategi som parlamentet har utstakat. Vermeer har bidragit med några värdefulla förbättringar, men utan att på något sätt förändra själva innehållet. Det är viktigt, och jag samtycker till hans analys att vi inte borde stödja de övriga ändringsförslagen. Jag är glad över att kommissionen har godkänt dessa så att vi kan gå vidare snarast möjligt.
Jag skulle vilja göra en eller annan kommentar om våra två framlagda ändringsförslag, av vilka utskottet för regionalpolitik, transport och turism var vänligt nog att godkänna det ena, och även ta upp vissa allmänna punkter om förslaget som helhet. Först och främst, i det stycke som vi föreslog har vi fokuserat väldigt mycket på betydelsen av aktiva säkerhetsåtgärder genom nyttjandet av passiva säkerhetsåtgärder för att uppnå den övergripande säkerhetsförbättring som vi önskar.
Det har skett väldiga förbättringar på teknikens område under de senaste månaderna, sedan vi första gången undersökte detta. Jag vill göra klart att jag har ett personligt intresse av detta, eftersom jag är bilingenjör och har kört några av de bilar som tillämpar en sådan teknik. Det är viktigt att understyrka det praktiska i detta. Om vi har tekniker som kan minska kollisionshastigheten genom att analysera hotande kollisioner, eller genom att ändra kollisionsriktningen, kommer det att utgöra en mycket väsentlig förbättring.
Det finns vissa personer i denna kammare som tycks tro att kraven på något sätt är en smal sak. Jag skulle bara vilja avsluta genom att hänvisa till något som nyligen inträffade då jag besökte en utställning av unga formgivare på universitetet i Coventry för att se vad unga formgivare undersöker när det gäller formgivning av framtidens bilar. Det kan intressera kolleger från detta utskott att känna till att många av dessa unga formgivare formgav fotgängarvänliga bilar. För att klara av den andra etappen i de tester som Europeiska kommittén för ökad fordonssäkerhet (EEVC) genomför, för att kunna uppfylla dessa krav var den enda möjligheten att placera motorn i bilens bakre del för att kunna lämna tillräckligt med utrymme för en sammanpressning i bilens främre del.
Den som tror att dessa etapp 2-tester är en smal sak, eller är lätta att uppnå med dagens teknik, skulle behöva undersöka närmare vad som sker inom denna näringsgren och inte sitta i denna kammare och utarbeta orealistiska ändringsförslag.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Kommissionen tar inte alltid tillvara möjligheten att tillgodose kraven från en överväldigande majoritet av Europaparlamentet i den utsträckning som den har gjort i detta ramdirektiv. Jag vill därför tacka kommissionen, och jag tackar även föredragande Vermeer för hans betänkande som bidrar till ett klargörande av innehållet.
Om vi som är ledamöter av detta parlament vill fortsätta att vara trovärdiga och tillförlitliga bör vi inom ramen för de frivilliga åtagandena stå upp för de krav som den europeiska, japanska och koreanska bilindustrin ställer och inte komma med nya krav utöver dessa. Genom det ramdirektiv som vi krävt i förfarandet och som nu föreligger får vi den anmodade rättssäkerheten; vi bevarar vårt fortsatta inflytande i händelse av viktiga framtida förändringar samtidigt som vi ger bilindustrin de tidsmässiga och tekniska möjligheter till genomförande som krävs. Dessutom ger vi dem utrymme att utforska innovativa aktiva och passiva säkerhetsåtgärder som kan bli ännu mer effektiva och verkningsfulla. Det handlar ju slutligen om att skydda människor genom att förebygga olyckor och minska olycksföljderna, men det handlar inte om att införa vissa tekniker och förfaranden - även om de är påkostade och utvecklade med de bästa föresatser. På det viset tar vi våra medborgares intressen tillvara i särskild utsträckning.
En omstridd fråga in i det sista var lagstadgandet av fyra provningsmetoder från Europeiska kommittén för ökad fordonssäkerhet (EEVC) som enda lösning. Dessa provningsmetoder framstår i dag säkert som de billigaste och mest effektiva men även som de enda metoderna. Detta är något som bör kritiseras. Man har nog missat ett led i utvecklingen genom att vara mer angelägen om att skydda fordonens passagerare än om att skydda de utsatta trafikanterna utanför fordonen. Till och med konsumenterna har en ensidig lyhördhet för sådana företeelser. De har blivit mer villiga att betala för passagerarsäkerhet; de är bevisligen mindre villiga att betala extra för skyddet av fotgängare, cyklister, rullstolsbundna och skateboardåkare. Här krävs att man tänker om, en process som till exempel kan få skjuts och följas av en europeisk kampanj.
Vi parlamentariker får varken principiellt hindra den praktiskt orienterade vidareutvecklingen av EEVC:s provningsmetoder eller utvecklingen av alternativa metoder som har minst samma skyddseffekt. På många andra känsliga områden som luft- och rymdfart har till exempel virtuella simulationsmetoder för länge sedan gjort sitt intåg. Varför skulle sådana och andra provningsmetoder i framtiden - det handlar ju slutligen om tidsperioder efter 2010 - inte föra med sig en ökad säkerhet? Låt oss med en överväldigande majoritet ombesörja ett snabbt förverkligande av direktivet och därmed räddandet av människoliv!
Herr talman! Tack, föredragande Vermeer, för gott samarbete kring detta betänkande. Jag är väldigt glad att jag på PSE-gruppens vägnar har kunnat delta i kompromisserna för att få fram de ändringsförslag som ligger och som jag nu hör att kommissionen är beredd att acceptera, vilket också gläder mig väldigt mycket.
Trafiksäkerheten är viktig för Europaparlamentet, vilket framgår av detta betänkande. Vår uppgift är att bevaka trafikanternas intressen, men också att se till att vi får lagar som gör det möjligt för industrin att producera säkerhetsprodukter, vilket man nu visar i samband med detta direktiv. Jag är väldigt glad att det tredje trafiksäkerhetsprogrammet har kommit. Jag ser många intressanta delar i det, och jag ser fram emot att få fortsätta att behandla det här i parlamentet. Programmet har tagit väldigt stort intryck av den trafiksäkerhetsdebatt vi har haft i parlamentet under de senaste åren.
Diskussionen kring fotgängarskydd är lång. I parlamentet har vi i ett och ett halvt år fört en diskussion både i utskottet och i kammaren. Den har nu resulterat i direktiv, det direktiv som vi begärde förra sommaren. Vi försökte verkligen göra det möjligt för alla parter att bidra till att vi får bilar som är så säkra som möjligt för oskyddade trafikanter. Vi satte upp ramar för målen och genomförandet, och vi betonade Europaparlamentets roll i uppföljandet av denna trafiksäkerhetsfråga. Nu har vi fått direktivet, och vi ser att det finns en möjlighet att använda passiva, men också aktiva åtgärder för att främja fotgängarskydden. Oberoende undersökningar av framstegen skall göras, och Europaparlamentet skall vara medbeslutande om det sker stora förändringar av direktivet. Sedan kommer det också ändringsförslag om sportbilar från utskottet, de stora bilar som vi vet är väldigt farliga och som kommissionen också har uppmärksammat i sitt trafiksäkerhetsprogram.
Jag är väldigt nöjd med de kompromisser som lagts fram. Jag tycker att det är bra att vi öppnar för aktiva åtgärder, men vi får inte lämna de passiva åtgärderna. Vi kan inte kasta ut barnet med badvattnet. Jag har deltagit i kompromisserna och stödjer betänkandet. Jag tycker att vi skall hålla fast vid kompromissen, så att det räcker med en första behandling och så att vi snabbt får igenom ett direktiv. Jag är väldigt glad för detta. Jag ser fram emot den fortsatta trafiksäkerhetsdebatten i parlamentet. Den är nämligen mycket viktig.
Herr talman! Tidigare var det allmänna utrymmet utomhus framför allt ett område för fotgängare och lekande barn. Nu kräver bilen en stor del för att köra och parkera. Detta medför stora faror, framför allt i tätbefolkade stadsområden, men också på smala landsvägar med långsträckt bebyggelse. Denna fara blir ännu större om bilen dessutom utrustas med prydnadsföremål på fram- eller baksidan.
Användningen av vassa prydnadsföremål förbjöds på nationell nivå redan för 40 år sedan, men det finns fortfarande tillverkare och bilister som anser att det yttre är viktigare än andra människors säkerhet. Detta problem kan inte lösas på frivillig grund; det gäller i synnerhet för att sätta frontskydd på energislukande jeepar upp till 3,5 ton.
Mot den då fortfarande dominerande trenden yrkade jag i utskottet för regionalpolitik, transport och turism och i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor länge på lagstiftning. Vid slutsatserna i plenum för ett år sedan krävde parlamentet förutom de frivilliga avtalen med europeiska och asiatiska biltillverkare också ett ramdirektiv. I dag pläderar jag för dessa ändringsförslag då de ger ett maximalt skydd för dem som inte kör bil i stället för att vi skall fortsätta att fästa hoppet vid exempelvis påslagna billyktor i dagsljus.
Herr talman! Jag är glad över att jag fick ordet före klockan tolv - i går blev det kvart över tolv. Detta direktiv gäller skyddet av oskyddade trafikanter i händelse av kollision med en bil. Det avslutar en diskussion som pågått i åratal om nödvändigheten av och nyttan med lagbestämmelser om den passiva säkerhetsnivån. Även om resultatet inte utmärker sig för någon jämvikt mellan nyttan för samhället och industrin är det för närvarande förmodligen vad som maximalt går att uppnå. Betraktat ur den synvinkeln stöder vi detta förslag. Nu är det viktigt att låta avtalen träda i kraft så snart som möjligt.
Det sista ordet är inte sagt i och med detta. Utvecklingen av system som främjar säkerhet står inte still. Vi måste också ange en riktning för framtiden. På det området vill jag framföra tre kommentarer:
För det första: förslaget är tillämpligt på en begränsad del av bilkategorierna M1 och N1. Om effekten skall vara maximal är en utvidgning av funktionsområdet önskvärd. Kommissionen bör undersöka under vilka villkor en utvidgning av funktionsområdet till alla fordon i kategorierna M1 och N1 kan äga rum.
För det andra: under behandlingen av detta förslag har uppmärksamheten flyttats från rent passiva åtgärder till både passiva och aktiva åtgärder. Vi stöder denna strategi, men har den uppfattningen att det är nödvändigt att också ställa kvalitetskrav på aktiva system. Det får inte vara så att passiva system som uppfyller högre krav trängs undan av aktiva system som inte är föremål för något som helst europeiskt kvalitetskrav.
För det tredje: uppmärksamheten för aktiva åtgärder får inte leda till en fördröjning av ikraftträdandet när det gäller kraven för passiva åtgärder. Som sagt har resultaten i fråga om passiv säkerhet uppnåtts genom stor ansträngning. Det är till nytta för samhället att också verkställa dessa så snart som möjligt. En eventuell diskussion om aktiva system kommer inte att befrämja det.
Till sist vill vi tacka kollega Vermeer för den energi och den ansträngning med vilken han har kastat sig över denna fråga.
Ni kan tala om för era väljare att ni började tala på onsdagen och att ni var så entusiastisk att ni inte kunde sluta förrän på torsdagen!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 24.00.)
Vi måste försöka finna en kompromiss. Jag anser att det finns två sätt att föra politik: det icke-flexibla sättet, som försvårar dialogen, och det flexibla sättet, där man gör eftergifter och försöker bygga upp en positiv politik.
Vi föreslår att en kombination av passiva och aktiva säkerhetsåtgärder (som hur som helst kunde ha tagits upp i ett annat direktiv!) skall godtas i det fall EEVC-proven ersätts, under förutsättning att dessa passiva åtgärder inte utgör mer än 25 procent av säkerhetsåtgärderna. På så sätt skulle alternativa åtgärder till de effektiva prov som görs vid EEVC (som har använts med framgång i över 20 år), inte skilja sig mer än 25 procent från dessa prov.
Vi har gjort en eftergift när det gäller frågan om att det skall göras en ny genomförbarhetsstudie av proven vid EEVC (precis som de alternativa åtgärder som industrin skulle kunna föreslå). Villkoret är att denna studie skall vara fullständigt oberoende.
Vi har slutligen velat klargöra att de alternativa åtgärderna hur som helst måste hålla samma skyddsnivå som EEVC-proven, så att de omfattar skydd av alla delar som ingår i dessa prover.
Jag anser att min politiska grupp har gjort en stor ansträngning genom att gå med på dessa eftergifter, och jag hoppas att mina kolleger godtar dem och att de kommer att bidra till att förbättra skyddet för fotgängarna.
. (FR) När det gäller angivande av ingredienser i livsmedel är den gemensamma ståndpunkten tillfredsställande, med ett undantag.
Den måste nämligen ses över när det gäller tekniska hjälpämnen. Den gemensamma ståndpunkten saknar rimliga proportioner, eftersom alla ämnen som använts vid framställningen måste anges på etiketten, framför allt med tanke på de ämnen som inte lämnar några spår efter sig i slutprodukten.
Detta gäller till exempel ansedda drycker som försörjer hela regioner, såsom öl och vin, vars innehållsförteckningar då skulle behöva innefatta produkter baserade på ägg och fisk. Detta räcker för att förstöra anseendet för dessa kvalitetsdrycker, som har konsumerats i århundraden utan risk.
I de ändringsförslag som har lagts fram, med samma innebörd som de vi lade fram för omröstning i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, krävs att dessa tekniska hjälpämnen testas grundligt och vetenskapligt, så att deras allergiframkallande effekter kan fastställas.
För stunden är inget bevisat - allt kan antas. Låt oss därför invänta de första resultaten innan vi inför obligatorisk märkning av dessa tekniska hjälpämnen. Ja till öppenhet för att informera konsumenterna om produkters sammansättning, men nej till överdriven märkning, vilken skulle vara katastrofal för den livsmedelsindustri som är så central för Frankrike och många andra länder.
Tack, herr Staes. All vår solidaritet går till doktor Erkels far.
| sv |
Frågestund (frågor till kommissionen)
Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B7-0223/2009).
Följande frågor har ställts till kommissionen:
Angående: Kommissionens åtgärder för att främja utvecklingen av en miljö som uppmuntrar företag att investera i forskning och banker att finansiera sådana investeringar
År 2009 är Europeiska året för skapande och innovation. Lissabonstrategin som antogs 2000 har som mål att Europa år 2010 ska vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”. Detta har lett till formuleringen av ytterligare två målsättningar: att öka sysselsättningen bland arbetsföra till minst 70 procent och att öka investeringarna i forskning till minst 3 procent av BNP, varvid två tredjedelar ska komma från den privata sektorn. Dessvärre har år 2009 kännetecknats av en ekonomisk och finansiell kris som drabbat samtliga medlemsstater och lett till att de privata företagens tillgång till finansiering har begränsats. Överlag överstiger inte investeringar i forskning mer än 1,85 procent av BNP, och endast fem medlemsstater har investerat mer än 2 procent av BNP i forskning. Medlemsstaterna kommer endast att kunna återhämta sig om EU lyckas förbli konkurrenskraftig, vilket förutsätter investeringar i forskning och utbildning.
Vilka åtgärder vill kommissionen föreslå för att uppmuntra företag att investera i forskning, särskilt tillämpad forskning, och banker att finansiera investeringar i forskning och innovation?
Günter Verheugen: Europas politik för forskning och innovation bygger i huvudsak på sjunde ramprogrammet för forskning, vilket pågår under perioden 2007-2013, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, vilket pågår under samma period, samt Sammanhållningsfonden, som även den löper under samma period. När dessa tre stora program förbereddes lade kommissionen fram en långsiktig strategi och en åtgärdsplan under 2005 och 2006. Åtgärdsplanen lades fram 2005, medan den bredare innovationsstrategin är från 2006. Resultaten av dessa olika program finns presenterade i omfattande dokumentation från kommissionen och har ofta diskuterats här i parlamentet. Jag förser er gärna med alla dessa dokument på nytt. Under den begränsade frågestunden är det inte möjligt att läsa upp innehållet för er, men jag vill gärna försöka lyfta fram de viktigaste punkterna.
Genom sjunde ramprogrammet för forskning fick vi en minst sagt anmärkningsvärd ökning av EU:s utgifter för forskning och utveckling samtidigt som en rad nya instrument, framför allt de gemensamma teknikinitiativen, också skapades, och de har visat sig ytterst värdefulla.
Sammanhållningsfonderna är nya och bättre anpassade till målet att främja forskning och innovation, och siffrorna är faktiskt anmärkningsvärda - i sammanhållnings- och strukturfonderna för den angivna perioden har 86 miljarder euro avsatts för dessa områden, vilket faktiskt är 25 procent av de totala struktur- och sammanhållningsfonderna. Ett nytt instrument har skapats inom ramen för den europeiska strukturpolitiken, stödinitiativet Jeremie, som framför allt handlar om att göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till kapital. Detta sker i samarbete med Europeiska investeringsfonden.
Programmet för att främja innovation och konkurrenskraft, som jag ansvarar för, är också till stor del ett program som ska skapa finansieringsinstrument. Merparten av pengarna används faktiskt till att underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till finansieringsinstrument vars syfte är att förbättra deras innovationsförmåga.
Jag är säker på att ni vet att vår europeiska tillväxt- och sysselsättningspolitik inte har särskilt många kvantitativa mål. Men vi har faktiskt ett kvantitativt mål som inte har ändrats sedan 2000. Detta mål är att lägga 3 procent av bruttonationalprodukten på forskning och utveckling. Vi kan redan idag säga att detta mål inte kommer att uppnås. Att bara titta på procentsatserna är dock lite missledande eftersom de absoluta utgifterna för forskning och utveckling inom EU trots allt steg med 14,8 procent mellan 2000 och 2006. Denna ökning är större än i exempelvis Förenta staterna. Trots detta måste vi konstatera att resultaten inte är tillfredsställande, och därför antog rådet redan i december förra året ett dokument med titeln ”Vision 2020” för det europeiska forskningsområdet, vilket behandlade frågan om huruvida vi skulle kunna mobilisera mer pengar för den europeiska forsknings- och utvecklingspolitiken.
Jag vill inte dölja min oro för er om att dagens ekonomiska nedgång hotar den långsiktiga strategin för att driva forskning och utveckling framåt. Kommissionen reagerade mycket snabbt på detta hot i november 2008. Den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, som kompletterar medlemsstaternas åtgärder för att bekämpa den ekonomiska krisen och syftar till att få fart på ekonomin och bemöta den svåra situationen inom finanssektorn, fokuserar starkt på investeringsområdena forskning och utveckling och att främja investeringar. Jag ska ge er tre exempel: initiativet ”Framtidens fabriker” som syftar till att modernisera Europas industriella bas, med en finansiering på 1,2 miljarder euro, initiativet för energisnåla byggnader, som har tilldelats 1 miljard euro, samt partnerskapet för att bygga miljövänliga bilar, som också har tilldelats en miljard euro för forskning och dessutom fyra miljarder euro från andra ekonomiska åtgärder.
Kommissionen har redan påbörjat förberedelserna för nästa tillväxt- och sysselsättningsstrategi. Utan att avslöja några hemligheter - eftersom ordförande José Manuel Barroso redan har diskuterat detta i sina riktlinjer - kan jag också säga att forskning, utveckling och innovation kommer att spela en absolut avgörande roll i nästa tillväxt- och sysselsättningsstrategi.
Jag har ytterligare en kommentar i fråga om innovation. När det gäller forskningspolitiken intar Europa faktiskt en ganska bra position. Vi har bra och i vissa fall utomordentlig forskningskapacitet. Vi har också mycket bra resultat när det gäller teknisk utveckling. Men när det gäller innovation kan vi absolut bli bättre. Om vi uppfattar innovation som praktisk tillämpning av forskning och utvecklingsarbete för produkter, tjänster, konstruktion och metoder - med andra ord allt där praktisk tillämpning är möjlig - ser vi fortfarande en enorm potential för att skapa ytterligare tillväxt och ytterligare sysselsättning i Europa. Kommissionen meddelade därför i år att den ska lägga fram en ”innovationsakt”. En ”akt” i den här bemärkelsen är ett nytt politiskt instrument som vi första gången utvecklade i samband med små och medelstora företag - ni minns säkert småföretagsakten - och vi ska lägga fram en innovationsakt som förenar lagstiftningsåtgärder, politiska initiativ och politiskt bindande riktlinjer i ett större paket.
Jag har försökt att leda detta arbete på ett sådant sätt att den nya kommissionen ska ha friheten att besluta när den vill lägga fram denna innovationsakt. Ni förstår säkert att jag inte kan föregripa detta - det måste den nya kommissionen besluta om. Men förberedelsearbetet har redan kommit långt, och jag tror att jag med säkerhet kan säga att parlamentet kommer att behandla denna innovationsakt senast nästa år.
Låt mig avslutningsvis säga att vi allmänt har gjort stora framsteg på bred front under de senaste åren, även om utvecklingen har varit mycket ryckig. Vi måste dock se objektivt på detta. Vi kan till exempel inte förvänta oss att de nya medlemsstaterna direkt ska lägga lika stor del av sin BNP på forskning, utveckling och innovation som de äldre medlemsstaterna. Jag är dock mycket glad över att se att de nya medlemsstaterna - speciellt de som har störst behov av att komma ifatt - också avancerar snabbast, så jag uppfattar den allmänna utvecklingen som positiv.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Tack för den information och de svar ni har lämnat. Jag vill fråga kommissionen om den tänker hålla diskussioner med Europas bankinstitutioner om möjligheten att lämna garantier och lån med förmånsränta till de forsknings- och innovationsföretag samt projekt som för närvarande uppfattas som en stor risk. Europeiska forskningsprogram som till exempel det sjunde ramprogrammet, som står för upp till 50 procents samfinansiering, passar dessutom ganska illa för små och medelstora företag. Jag vill fråga kommissionen om den tänker modifiera dessa program för att få med fler små och medelstora företag.
Günter Verheugen: Fru Ţicău! Detta är en mycket viktig aspekt, och jag kan med glädje meddela att kommissionen har precis samma åsikt och därför har gjort exakt detta. Jag vill upprepa att det största problemet för våra små och medelstora företag är att få fram erforderligt riskkapital för att kunna betala för forskning och utveckling. Två viktiga instrument har skapats på det här området, nämligen ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och Jeremieprogrammet.
I båda fallen är det samma fråga som är aktuell, nämligen förmågan att få fram kredit med låg ränta via Europeiska investeringsbanken respektive Europeiska investeringsfonden med hjälp av riskkapital - med andra ord, direkt tillgång till rörelsekapital - och med hjälp av garantier för att underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till denna kredit. Det här är stora investeringsprogram där hundratusentals europeiska företag deltar.
Jag är säker på att ni förstår att Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden inte kan hantera detaljerna varje gång en kredit ska beviljas. Det sker därför via mellanhänder, vanligtvis banker i medlemsstaterna. Enligt den senaste information jag fått har vi nått en punkt där det nationella banksystemet i alla medlemsstater integreras i denna politik, och företag som söker finansiering från gemenskapsbudgeten kan få nämnda medel via sina respektive nationella banksystem.
Paul Rübig: (DE) Min fråga gäller konceptet Eurostars, något vi genomförde i Eurekaprogrammet, vilket framför allt gjorde det lättare att snabbt och effektivt fördela resurser till små och medelstora företag. Anser ni att detta program kan utvidgas? Hur ser ni sedan på utmaningen för det åttonde ramprogrammet för forskning, där man diskuterar tanken på att vi framöver ska avsätta 50 miljarder euro för forskning kring energieffektivitet för i synnerhet små och medelstora företag?
Günter Verheugen: Herr Rübig! Ni vet naturligtvis vad jag kommer att svara, men jag är tacksam för att ni ställde frågan. Ja, jag anser att alla de program vi har för att underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till finansiering kan utvidgas. Dessa program skapar mycket positiva erfarenheter, och därför ska vi utöka dem. Jag vill vädja om förståelse för att jag inte vill kommentera prioriteringarna för det åttonde ramprogrammet för forskning. För det första är det inte mitt ansvar, som ni vet, och för det andra skulle det vara fel av mig att föregripa den nya kommission som snart ska bildas.
Vad gäller grundförutsättningarna för er fråga kan jag bara säga att den nuvarande kommissionen anser att vår forsknings-, utvecklings- och innovationspolitik för de kommande tio åren måste fokusera på energieffektivitet, förnybar energi och i ett bredare perspektiv på sådan teknik som bereder väg för en hållbar livsstil och ekonomi.
Ni känner mig tillräckligt väl för att veta att jag alltid har framhållit att ökad energieffektivitet förmodligen är det billigaste och mest effektiva programmet för hållbar utveckling, eftersom det hjälper oss att uppnå mycket till relativt låg kostnad. Om den nya kommissionen lägger fram specifika förslag i den här riktningen kommer den därför att kunna dra nytta av den nuvarande kommissionens förberedelsearbete och dess politik.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Särskilt inom läkemedelsindustrin är forskning och utveckling naturligtvis nyckeln när det gäller innovation och att bekämpa sjukdomar, vilket i sin tur kommer unionens medborgare till nytta. Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta mot läkemedelsföretag som försöker begränsa parallellhandeln inom läkemedelssektorn? Kommer kommissionen att kategorisera sådana åtgärder som konkurrensbegränsande?
Günter Verheugen: Herr Mölzer! Denna fråga kommer helt enkelt inte att tas upp eftersom den blev grundligt utredd och avgjord i samband med det läkemedelspaket som kommissionen föreslog förra året. Vi har en klar och entydig rättspraxis på det här området där EG-domstolen slår fast att parallellhandel med läkemedel är en del av den fria inre marknaden, och det finns därför inget juridiskt utrymme för att motsätta sig denna.
I det läkemedelspaket som kommissionen föreslog under det gångna året fastställs inga speciella regler som skulle kunna påverka parallellhandeln negativt på något som helst sätt. I de mycket viktiga och långtgående förslag som gäller skydd mot förfalskade läkemedel i den lagliga leveranskedjan gäller exakt samma regler för läkemedelsfabrikanterna som för dem som sysslar med parallellhandel. Här förekommer ingen diskriminering alls. Jag känner inte till att det skulle finnas någon i kommissionen som tänker ta upp det här ämnet.
Angående: Konsumentinformation om energipriserna
Nyligen invigde kommissionen i London det andra medborgarforumet för energi. I sin förklaring framhöll kommissionsledamoten med ansvar för konsumentskydd hur viktigt det är att konsumenterna får fakturor över gas- och elförbrukningen, som är den bästa mätaren på konsumtionen, som är enkla och tydliga och möjliggör jämförelse mellan leverantörer.
Kan kommissionen ange hur man konkret, förutom dessa stora årliga offentliga manifestationer, tänker sig att tvinga energiproducenter och energidistributörer att uppfylla detta för konsumenterna så viktiga mål, då de inte har velat anta den ”energikonsumentstadga” som parlamentet har föreslagit?
Meglena Kuneva: Som svar på den första frågan från Marc Tarabella om energipriser kan jag säga att den vikt som tillskrivs medborgarnas betydelse inom den inre marknaden för energi har ökat betydligt genom antagandet av det tredje inremarknadspaketet för energi. Avsikten med de nya åtgärderna är att åstadkomma en bättre fungerande detaljhandelsmarknad för energi och ge ökat konsumentskydd. Dessa frågor diskuteras och följs upp vid medborgarforumet för energi, som har inrättats i syfte att åstadkomma en bättre fungerande detaljhandel inom energimarknaden till gagn för enskilda konsumenter.
Forumet, som har företrädare för konsumenterna, industrin, nationella tillsynsmyndigheter inom energiområdet och nationella förvaltningar, eftersträvar ett förbättrat genomförande av energilagstiftningen och kan utveckla inslag i uppförandekoder med självreglerande och rentav i viss mån bindande resultat för industrin. I detta sammanhang inrättades en arbetsgrupp om fakturering vid forumets första möte 2008. Arbetsgruppens rekommendationer är exempel på god faktureringspraxis och lades fram och undertecknades vid forumets andra möte 2009. Tillsynsmyndigheterna inom energiområdet och industrin kommer att rapportera om genomförandet av faktureringsrekommendationerna vid nästa forum, som förväntas äga rum hösten 2010.
Det tredje inremarknadspaketet för energi medförde även ett nytt instrument som var avsett att informera konsumenterna - Europeiska energikonsumenternas checklista. Checklistan är ett verktyg som ska vara en hjälp för att ge konsumenterna i medlemsstaterna information om deras rättigheter - i synnerhet i fråga om fakturering - och bidra till att energilagstiftningen genomförs och tillämpas. Målet är att förse konsumenterna med förenklad, korrekt och praktisk information om lokala energimarknader. En harmonisering av kompetensen hos tillsynsmyndigheterna inom energiområdet när det gäller konsumentskydd, vilket kommer att leda till aktiv marknadsövervakning, kommer att stärka skyddet för konsumenterna ytterligare.
Marc Tarabella: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! I ert svar talar ni faktiskt om resultatet av en andra rapport som ska lämnas under hösten 2010 och som gäller ett tredje energipaket som ska granskas ingående.
Under tiden vet ni mycket väl att tusentals klagomål som lämnats till konsumentorganisationer och nationella tillsynsmyndigheter gäller den totala bristen på överskådlighet hos gas- och elräkningar, både när det gäller priser och faktisk konsumtion. Detta sker i ett läge då såväl kommissionen som medlemsstaterna i sina energiplaner betonar behovet av att minska konsumtionen och möjligheten att jämföra priser i syfte att ge möjlighet att byta leverantör. Detta var huvudsyftet med liberaliseringen.
Därför vill jag gå rakt på sak och fråga er, fru kommissionsledamot, vilka åtgärder - lägg märke till att jag använder plural - som kommissionen på kort sikt avser att vidta för att komma till rätta med dessa tillkortakommanden. Jag vill även påpeka att kommissionen har avslagit en stadga om konsumenternas rättigheter på energiområdet som parlamentet genom Mia De Vits har föreslagit och som ni själv dessförinnan hade rekommenderat.
Meglena Kuneva: Herr Tarabella! Er fråga går i mycket hög grad ut på att utröna varför stadgan avslogs. Ett offentligt samråd på temat Mot en stadga om europeiska energikonsumenter påbörjades i juli 2007. Resultaten av detta visade att kunskaperna om de rättigheter som energikonsumenterna hade var ringa.
Tanken på att skapa en enda stadga som skulle förena den lagstiftning som berör konsumenträttigheter och som för närvarande återfinns i ett antal EU-direktiv och talrika nationella instrument för genomförande avvisades av rättsliga skäl. De rättigheter för energikonsumenter som finns i den befintliga EU-lagstiftningen är redan de rättsligt bindande.
Ni frågar varför det inte kan finnas en standardfaktura för alla konsumenter. Vår arbetsgrupp om fakturering, som inrättades av det första medborgarforumet för energi, fastslog att industrins rätt till självreglering, som inbegriper stöd för innovativ fakturering, skulle bibehållas. Samtidigt skulle bättre överskådlighet och möjlighet att jämföra de priser och tjänster som erbjuds konsumenterna garanteras.
Faktureringsprecision har nära anknytning till mätningsfrekvens. Hur ofta mätare ska avläsas är inte fastslaget i EU-lagstiftningen. Detta problem angrips dock indirekt genom smarta elmätare.
Jag vill också betona att vi vid Medborgarnas energiforum gav vårt stöd för rekommendationer om god faktureringspraxis, vilka syftar till att förse konsumenterna med enkel och tydlig information om gas- och elräkningar.
Genom resultattavlan för konsumentmarknaden, där vi undersökte olika konsumentmarknader, upptäckte vi att den marknad som har flest klagomål är elmarknaden. På andra plats kommer finansmarknaderna och på tredje plats den lokala transportmarknaden.
Därför har kommissionen inlett en stor studie om detaljhandelsmarknaden för el och kommer att presentera resultaten för forumet 2010. Detta är det andra varvet för genomförande av resultaten från resultattavlan för konsumentmarknader, och jag anser att detta i framtiden kommer att förbli ett av de starkaste instrumenten för att ställa vår diagnos om hur detaljhandelsmarknaden fungerar, särskilt i detta fall, som är av så starkt och grundläggande intresse och som också har ett mycket nära samband med tjänster.
Chris Davies: (EN) Låt mig följa upp frågan: Vi vet att det finns en stor potential för energibesparingar hos privathushållen. Jag tittar på min elräkning med intresse, för jag vill göra dessa besparingar, och jag tycker uppriktigt sagt att den är förvirrande.
Om jag tycker att den är förvirrande, så tror jag att många av mina väljare också tycker det. Självreglering är inte tillräckligt. Förtydliganden är ett område där Europeiska kommissionen skulle kunna göra verklig skillnad, vilket jag tror skulle välkomnas av människor överallt och vara ett viktigt bidrag till våra försök att minska de globala värmeutsläppen.
Var snäll och ta tillbaka detta till kommissionen och tänk efter en gång till.
Franz Obermayr: (DE) Under den första hälften av detta år sjönk gasleverantörernas priser för eldningsolja med upp till 40 procent. Ändå hade denna utveckling bara en marginellt positiv inverkan för konsumenterna, något som är särskilt viktigt under de kallare delarna av året.
Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att se till att även konsumenterna kan dra fördel av dessa positiva prisrörelser?
Meglena Kuneva: Vi är medvetna om att kommissionen inte sätter priserna. Vad vi kan göra och vad vi är förpliktade att göra är att göra priserna överskådliga.
I ett av de senare direktiven - direktivet om konsumentkrediter från 2007 - bad vi bankerna att etablera en gemensam metod för att beräkna räntesatsen, så att konsumenterna på grundval av denna skulle kunna jämföra erbjudanden och finna den bästa lösningen. Vi har flera verktyg att arbeta med. Detta handlar om otillbörliga affärsmetoder, och det är just överskådliga priser som är kärnan i detta direktiv.
Vi har även ett annat horisontellt direktiv, om oskäliga affärsvillkor, som gäller frågan om villkor har samband med otillbörlig och obehörig vinst. Jag tror att det var detta ni syftade på, när ni ställde er fråga om priser.
Denna fråga ligger i våra händer, och vi måste också göra allt vi kan för att se till att verkställigheten genomförs lika väl i alla medlemsstater i hela EU, för alla dessa direktiv är mycket beroende av hur de genomförs. Därför föreslår jag kommissionen ett meddelande om verkställighet. Här bryter vi ny mark, eftersom verkställigheten normalt ligger i medlemsstaternas händer, men vi behöver jämföra resultaten och ha riktmärken, vilket för övrigt - apropå föregående fråga om mätning och förståelse - är orsaken till att vi starkt uppmuntrar projektet med smarta elmätare. Detta kanske inte är ett alleuropeiskt initiativ, men länder som Sverige, som är ordförandeland, tillhör pionjärerna på detta område. Jag kan bara uppmana alla att titta på detta exempel och använda det på bästa möjliga sätt. Detta kan även leda till andra frågor, såsom frågan om hur man ska beräkna det koldioxidavtryck som vi alla lämnar genom vår energikonsumtion.
När det gäller andra områden har kommissionen på senare tid gjort mycket mera i fråga om märkning med avseende på energieffektivitet och ökad prisjämförelse genom att stödja användning av konsumentindex, såsom har skett i Italien och andra länder, för detta är också en mycket bra tjänst, som tillhandahålls genom Internet och som hjälper konsumenterna att kämpa för bättre pris.
För att detta ska ske behövs emellertid gränsöverskridande handel och tillgänglighet. Gränsöverskridande handel via Internet utgör för närvarande bara nio procent i EU, så det är verkligen vår plikt att fullfölja den andra etappen på den inre marknaden, som är detaljhandelsmarknaden. Detta område är en av de felande länkarna på den inre marknaden, och jag hoppas verkligen att parlamentet och kommissionen kommer att påskynda ett av de viktiga direktiv som föreslås inom ramen för direktivet om konsumentkrediter, som syftar till en samling regler som ska ge mer säkerhet och större förtroende - såväl från konsumenternas som från företagens synpunkt - för att förbättra den synnerligen låga nivån på gränsöverskridande handel i Europa.
Angående: Livsmedelsmärkning för konsumenter
Kan kommissionen redogöra för vilka undersökningar eller rapporter den låtit genomföra i fråga om livsmedelsprodukter som påstås vara hälsosamma? Har det gjorts några undersökningar eller tester av vissa av produkterna för att kontrollera om de påståenden som görs om dem faktiskt stämmer, i syfte att skydda konsumenterna?
Androulla Vassiliou: Efter krav från medlemsländer och intressenter lade kommissionen fram förordningen om näringspåståenden och hälsopåståenden, vilken antogs i december 2006 av parlamentet och rådet.
Förordningens syfte är just att se till att näringspåståenden och hälsopåståenden som görs om livsmedel är sanna, tydliga och baserade på allmänt erkända vetenskapliga rön, så att konsumenterna skyddas på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen avser därför att upprätta förteckningar över tillåtna hälsopåståenden samt att uppdatera tillåtna näringspåståenden. I förordningen beskrivs förfaranden för godkännande i syfte att garantera att endast vetenskapligt underbyggda hälsopåståenden görs.
Dessa förfaranden inbegriper för det första Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som bedömer tillförlitligheten hos hälsopåståenden, för det andra kommissionen, som i enlighet med detta lämnar förslag till godkännande eller avslag för hälsopåståenden, och för det tredje medlemsstaterna, som meddelar sin uppfattning om åtgärderna i den föreskrivande kommittén.
Kommissionen har hittills antagit fyra förordningar om godkännande eller avslag för hälsopåståenden. Liknande åtgärder kommer att fortsätta att antas i enlighet med den bedömning av hälsopåståenden som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet gör, vilket ska garantera att konsumenterna inte vilseleds.
Jim Higgins: (GA) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar. Jag välkomnar den studie och den undersökning om livsmedelstillverkning som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet genomför, eftersom det nu har visat sig att kunderna gärna lägger ut mer pengar för livsmedel som är förknippade med hälsofördelar.
När allt kommer omkring är det viktigaste att vi följer de nya reglerna och sätter press på de olika företagen, så att de är fullständigt ärliga när det gäller omfattningen av den information som de lämnar och inte lämnar falska uppgifter till de människor som köper deras varor.
Androulla Vassiliou: Jag kan bara hålla med om detta. Det är precis därför som vi lägger fram denna förordning.
Jag måste säga att vi blev förvånade över det antal ansökningar som vi fick. Vi väntade oss några hundra påståenden, och vi fick 44 000. Vi sammanfattade dessa 44 000 påståenden i en grupp på 4 000, som vi lämnade till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) för ett yttrande. Detta är orsaken till att EFSA inte har möjlighet att slutföra undersökningen av alla 4 000 påståenden inom ramen för tidsfristen till december 2010.
Men jag anser att det är mycket viktigt för konsumenterna att vi avslutar denna process och att de, när de ser ett påstående, och de ser livsmedel med påståenden på stormarknaden, ska veta exakt och vara säkra på att dessa påståenden bygger på vetenskap och inte är vilseledande.
Janusz Władysław Zemke: (PL) Jag tackar kommissionsledamoten för denna information - det ni gör är verkligen mycket viktigt.
Över 40 000 företag har ansökt om ett beslut som bekräftar att deras produkter uppfyller de högsta krav och kriterier. Men vad kommer att hända om de får denna bekräftelse, medan produkterna i själva verket efter en viss tid inte uppfyller alla krav eller motsvarar alla parametrar som beskrivs på etiketterna? Vad kommer att göras, särskilt när det gäller stora internationella koncerner? De har beviljats tillstånd och godkännande, och detta står på etiketten, men verkligheten är en helt annan. Vad händer då?
Paul Rübig: (DE) Det skulle intressera mig att höra hur ni menar att regionala produkter som saluförs på plats i framtiden med bibehållen fräschhet och hög kvalitet ska märkas och marknadsföras.
Androulla Vassiliou: Mitt svar på den sista frågan är, nej, detta är något helt annat. Det handlar om produktens ursprung. Vi talar nu om hälsopåståenden. När en producent påstår att en produkt är bra för hälsan av den ena eller andra orsaken ska det finnas vetenskapliga belägg för att det verkligen är på det sättet.
När det gäller den andra frågan är det naturligtvis så att EFSA undersöker de hälsopåståenden som görs vid ansökningstillfället på grundval av de vetenskapliga belägg som lämnas vid detta tillfälle.
Om påståenden görs på grundval av vissa vetenskapliga belägg och producenten sedan förändrar produkten är detta naturligtvis uppenbart bedrägeri, och åtgärder kommer att vidtas mot den producenten eftersom den inte bara vilseleder allmänheten utan även bedrar den.
Angående: Varierande konsumenträttigheter
Mycket ofta vänder sig väljarna till sina parlamentsledamöter med problem som avser deras rättigheter som konsumenter, bosatta eller resande i en annan medlemsstat. Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att främja kunskapen om och förståelsen för konsumenternas rättigheter, som varierar i EU:s olika medlemsstater?
Meglena Kuneva: Frågan gäller varierande konsumenträttigheter, och den kommer mycket lägligt. I alla medlemsstater finns det institutioner och organisationer som har till uppgift att främja medborgarnas kunskaper om och förståelse av konsumenternas rättigheter.
En översikt över dessa nationella institutioner och organisationer finns tillgänglig på webbplatsen. Jag kan naturligtvis ge er adressen till webbplatsen. Den är http://ec.europa.eu/consumers/empowerment/cons_networks_en.htm, och det är verkligen mycket intressant att bläddra omkring på den.
Kommissionen främjar medvetenhet om konsumenträttigheter genom olika instrument. Vi sponsrar ett nätverk av konsumentcentrum över hela EU som förser konsumenterna med information om deras rättigheter när de handlar över gränserna och hjälper dem att söka gottgörelse när något går snett. Centrumens webbplatser, informationsblad och broschyrer förklarar för konsumenterna vilka rättigheter de har, till exempel när de handlar på Internet, hyr en bil eller bokar semester i en annan medlemsstat.
Kommissionen rekommenderar därför parlamentsledamöterna att hänvisa sina väljare till det europeiska informationscentrum för konsumenter som finns i deras respektive land. Dessutom leder kommissionen informationskampanjer i medlemsstater som nyligen har gått med i EU för att öka medvetenheten om konsumenträttigheter och främja nationella organisationer och institutioner där konsumenterna kan finna ytterligare hjälp och stöd.
Kommissionen främjar också kunskaper om rättigheter genom sina konsumentutbildningsinitiativ, såsom ”Europe diary” som vänder sig till elever i åldrarna mellan 15 och 18 år och Dolceta - en webbplats som vänder sig till vuxna och lärare.
Sist men inte minst lade kommissionen i oktober 2008 fram sitt förslag till direktiv om konsumenträttigheter, som för närvarande är föremål för förhandlingar i parlamentet och rådet.
Om detta direktiv antas kommer det att minska den nuvarande uppsplittringen av konsumentregelverket och resultera i att alla konsumenter i EU kommer att kunna dra nytta av en enda enkel samling konsumenträttigheter, vilket skulle göra det lättare att leda alleuropeiska utbildningskampanjer om konsumenträttigheter.
Kommissionen genomför för närvarande forskning och inventering av fakta om information för konsumenter vid försäljning, och den har för avsikt att rådfråga detaljhandelsexperter, konsumentorganisationer och andra intressenter på fältet innan den föreslår konkreta åtgärder.
Jag har även nyheter som är mycket viktiga för oss. Vi har utökat informationswebbplatsen Dolceta med två nya inslag. Vi har lagt till ytterligare två områden: det ena är hållbar konsumtion och det andra är tjänster av allmänt intresse, så vi växer alltså.
Gay Mitchell: (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar. Får jag fråga henne om hon är medveten om att personer som enligt vad hon nämner handlar på Internet, till exempel förmånskort för hotell eller vad det nu kan vara, har stora svårigheter att hitta någon som faktiskt tar emot ett klagomål? Det kan finnas något slags boxnummer men sällan ett telefonnummer eller en riktig e-postadress. Kommer ni, fru kommissionsledamot, att kräva att den som säljer något ska ha ett direktnummer där personer som har svårigheter kan få direktkontakt med den som har sålt bristfälliga varor eller tjänster?
Meglena Kuneva: Detta hör i mycket hög grad till de offentliga myndigheternas område i medlemsstaterna. Kommissionen har möjlighet att begära uppgifter om att det finns offentliga myndigheter som ägnar sig åt detta. Vi har ett nätverk av sådana myndigheter. Vi samlar information då och då, men vårt fokus ligger på stödnivå, på vad vi kan göra på gränsöverskridande och alleuropeisk nivå. För övrigt är det mycket uppdelat från land till land. Detta är en del av utbildningen, och som vi vet ligger utbildningen i mycket hög utsträckning i medlemsstaternas händer.
När det gäller klagomål samlar jag in alla klagomål och ser på vilken nivå dessa klagomål ligger inom ramen för resultattavlan för konsumentmarknaden, jämför med hur nöjda konsumenterna är och drar de nödvändiga slutsatserna om hur konsumenterna behandlas. Ni har fullständigt rätt i att vi måste jämföra hur många klagomål som kommer inom olika områden. Därför föreslår vi - och arbetar på - ett gemensamt formulär för klagomål i Europa, eftersom den information som för närvarande kommer till de offentliga myndigheterna i land A inte är utformad på samma sätt som i land B. Om vi har detta gemensamma formulär för klagomål innebär detta inte att kommissionen blir ett slags ombud för konsumentfrågor, utan vi ska utveckla vår politik utifrån dessa klagomål så att det vi gör blir mer relevant för medborgarna. Jag anser att detta är ett mycket viktigt projekt för framtiden.
Vi har verkligen mycket begränsade rättigheter att ingripa i hur medlemsstaterna behandlar nationella klagomål och vilket gensvar de ger. Vi kan göra en resultattavla och vi kan sätta upp riktmärken, men vi kan inte ersätta den enskilda medlemsstatens närvaro.
Jag är mycket angelägen om att, tillsammans med parlamentet, i Europeiska kommissionen sätta upp riktmärken och mäta hur konsumenterna behandlas och hur mycket medlemsstaterna investerar i denna politik. Jag anser att det, särskilt nu i en svår ekonomisk tid, är en mycket bra investering att se hur konsumenterna behandlas, eftersom detta ger god information om marknaden.
Malcolm Harbour: (EN) Herr talman! Jag ville särskilt vara här i kväll, eftersom jag tror att detta är Meglena Kunevas sista chans att tala till oss som kommissionsledamot, och jag ville ställa två frågor.
För det första, håller hon med mig om att konsumentinformation och konsumentsvep och hennes arbete har ökat dramatiskt under hennes ämbetsperiod som den första kommissionsledamot vars ansvar särskilt har fokuserats på konsumenterna?
För det andra, håller hon också med mig om att det är absolut nödvändigt att vi i nästa kommission fortsätter att ha en kommissionsledamot som ägnar sig åt konsumentfrågor? Vi har hört alarmerande rykten om att detta kanske inte kommer att ske i den nya kommissionen, och jag ville ge henne chansen att säga sin mening till oss i kväll.
Meglena Kuneva: Jag har haft förmånen att arbeta med Malcolm Harbour, och jag uppskattade det mycket, och jag vill tacka er särskilt och personligen för denna möjlighet under de senaste tre åren. Tro mig, jag kommer att fortsätta att ha ett mycket starkt engagemang för marknadsekonomin, för marknaden är inte enkel, utan ett slags laboratorium för medborgerliga rättigheter. Jag är mycket glad över att vi nu är så nära samma rättigheter som nu är så viktiga för hela mänskligheten, nämligen rättigheterna på miljöområdet.
Konsumentportföljen är verkligen mycket viktig. Den handlar om marknaden och detaljhandelsmarknaden, men det finns något mer, något ytterligare, nämligen frågan om rättigheter, verkställighet, klagomål från konsumenterna och hur en mer relevant politik ska utformas.
Jag är helt säker på att ordföranden José Manuel Barroso kommer att finna rätt balans, för i sitt tal sade han att vi måste finna de felande länkarna på den inre marknaden. Jag anser att en av dessa felande länkar är detaljhandelsmarknaden. Jag är helt säker på att ordföranden kommer att ägna full uppmärksamhet åt konsumentfrågor på det ena eller andra sättet, och jag är övertygad om att politiken kommer att förbli mycket stabil. Men jag kommer naturligtvis att vidarebefordra budskapet.
Angående: Biluthyrningsföretag
Accepterar kommissionen biluthyrningsföretagens praxis att kräva att konsumenterna ska betala för full bränsletank innan de hyr en bil, trots att de kan returnera bilen till företaget när det återstår t.ex. en halv tank bränsle, utan att få ersättning för detta?
Stämmer denna praxis överens med direktivet om paketresor (90/314/EEG)?
Meglena Kuneva: Kommissionen är väl medveten om denna praxis hos biluthyrningsföretagen och har svarat på en rad andra frågor från parlamentet och medborgares klagomål. Jag får personligen många av dessa.
Jag har sagt förut att sådan praxis är oacceptabel om den resulterar i att konsumenterna betalar för bränsle som de inte har använt, om de inte har blivit tydligt informerade i förväg. Direktivet om paketresor är bara tillämpligt om biluthyrning ingår i ett semesterpaket. Denna specifika fråga regleras emellertid inte i direktivet om paketresor. Å andra sidan kan denna praxis strida mot direktivet om otillbörliga affärsmetoder och direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal.
För det första får enligt direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal standardformuleringar och villkor inte påtagligt väga över till konsumenternas nackdel. Dessutom ska avtalen vara utformade på ett enkelt och begripligt språk. Man kan hävda att en klausul som resulterar i att konsumenterna i praktiken betalar för något de inte har konsumerat är oskälig.
För det andra tvingar direktivet om otillbörliga affärsmetoder försäljare att leva upp till standarden för god yrkessed. Försäljare måste vara öppna och uppriktiga om huvudvillkoren för den tjänst som tillhandahålls. Biluthyrningsföretag som inte informerar kunderna om att bränsle som inte används inte kommer att återbetalas kan anses handla i strid mot detta direktiv. Denna praxis kan även anses strida mot standarden för god yrkessed, som försäljarna enligt direktivet är skyldiga att leva upp till.
Man ska emellertid vara medveten om att det åligger de nationella myndigheter som har ansvar för verkställigheten att avgöra huruvida sådan praxis är otillbörlig och att vidta åtgärder mot företag som gör sig skyldiga till brott. Kommissionen har inga befogenheter att ingripa. Konsumenter som har köpt gränsöverskridande tjänster kan emellertid klaga hos det europeiska informationscentrumet för konsumenter i sitt hemland, som bör kunna hjälpa dem att få gottgörelse från försäljare i andra EU-länder.
Men jag anser att vi måste göra allt som är möjligt för att se till att det inte finns några kryphål i lagstiftningen och att konsumenterna inte lämnas med en känsla av orättvisa, hopplöshet och hjälplöshet.
Pat the Cope Gallagher: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes gensvar och önska henne lycka till med vadhelst hon bestämmer sig för att göra efter den här kommissionens mandatperiod.
Denna praxis är allmän i hela unionen, att konsumenter som hyr en bil tycker att de har gjort ett rimligt avtal - vi förstår frågan om försäkring som är av avgörande betydelse - men sedan får veta att de måste returnera bilen med tom tank.
Det måste finnas något direktiv som företagen handlar i strid mot. Jag anser inte att det är tillräckligt för kommissionen att säga att detta kan hanteras genom kontakt med konsumentcentrum i olika länder. Jag anser att detta är ett stort problem. Ett mycket tydligt budskap bör lämnas om att detta är utpressning. Människor som åker på semester använder ofta bara bilen fram och tillbaka till sitt slutmål. Jag vet många av mina väljare som har använt bensin till ett värde av 15 euro, men som har fått betala 60 euro. Skillnaden blir 45 euro, eftersom det kostar 60 euro att fylla tanken i en genomsnittlig bil.
Detta är något jag anser att vi måste ta itu med, och jag hoppas att en kommande kommission och kommissionsledamot kommer att ta ansvar för detta och vidta praktiska åtgärder.
Meglena Kuneva: Som sagt, det åligger de nationella myndigheterna att verkställa lagarna på detta område, och hur kritiska vi än må vara gentemot våra EU-institutioner anser jag att vi även måste tänka på att vi handlar inom ramen för subsidiaritetsprincipen, och det finns vissa områden där kommissionen inte kan skrida till direkt handling.
Jag tycker att det skulle vara mycket lämpligt om vi även betonade medlemsstaternas ansvar. För övrigt tror jag att vi kan vänta oss att något gott ska komma från parlamentet, eftersom utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd för närvarande är sysselsatt med ett initiativbetänkande om konsumentskydd, som Anna Hedh är föredragande för. Som man kom överens om under det senaste sammanträdet i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd kommer detta initiativbetänkande att handla om såväl resultattavlan för konsumentmarknaden som den verkställighet av lagstiftningen som vi talar om, som kommissionen hade lagt fram ett meddelande om den 2 juli 2009.
Vi arbetar med verkställigheten, men utan medlemsstaterna kommer det att bli mycket svårt att lyckas. Jag inser emellertid till fullo problemets allvar - tro mig, jag delar samma oro, eftersom jag tar emot mängder av klagomål och inte har möjlighet att handla praktiskt och lösa problemet i stället för en medlemsstat.
Seán Kelly: (EN) Jag hyrde en bil i Frankfurt för min första dag här i parlamentet. Tanken var full och betald av företaget. Jag måste återlämna den med full tank. Det är absolut bästa praxis. Kan kommissionen se till eller rekommendera att denna praxis tillämpas i hela EU? Det är rättvist, öppet och korrekt.
Malcolm Harbour: (EN) Detta är en fråga som jag personligen har diskuterat med biluthyrningsföretagen. Det finns andra frågor förutom denna: exempelvis oväntat höga skadeståndskrav och inte inspekterade bilar. Jag undrar därför om kommissionsledamoten håller med mig om att medlemsstaterna, enligt bestämmelserna i tjänstedirektivet för tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster, uttryckligen uppmuntras att främja korrekta uppförandekoder för tillhandahållande av sådana tjänster. Det verkar vara exakt det område där vi bör uppmuntra medlemsstaterna, kanske med bistånd av kommissionen, dvs. att samla biluthyrningsfirmorna till att lägga fram en uppförandekod som ansedda aktörer skulle bli tvungna att underteckna, vilken skulle täcka alla frågor som mina kolleger talar om samt även andra allvarliga konsumentfrågor.
Meglena Kuneva: Jag anser att detta är en av de viktigaste idéer som vi måste utveckla i framtiden. Först och främst gäller det tjänstedirektivet, eftersom vår ekonomi och våra liv helt klart är i hög grad beroende av tjänster. Vi kan inte bara låta företag med dåligt rykte förstöra en hel branschsektor.
Vi måste bekämpa dåliga metoder, och vi måste alltid skydda konsumenterna. Men varje sak har sin begränsning. Vi måste ta reda på vilket ansvar medlemsstaten och kommissionen har.
Vi har ett nätverk av offentliga myndigheter med vars hjälp vi kan överblicka medlemsstaterna. Om vi har någon form av uppförandekod, som Malcolm Harbour hänvisade till, eller om vi upptäcker ett brott mot lagstiftningen i form av otillbörliga affärsmetoder kan centrumen och de olika offentliga myndigheterna tillrådas att kontrollera alla biluthyrningsfirmor i medlemsstaterna och rensa upp marknaden.
Vi gjorde det när det gäller flygbolagen, vars webbplatser innehöll erbjudanden om biljetter, vi gjorde det när det gällde ringsignaler och vi gjorde det när det gällde elektroniska varor. Varför inte öka våra ansträngningar och göra någon form av upprensningskontroll också i biluthyrningsbranschen?
Angående: Handlingsprogram för att minska de administrativa bördorna i EU
I januari 2007 inledde kommissionen handlingsprogrammet för minskning av de administrativa kostnaderna i EU för att mäta de administrativa kostnaderna som beror på lagstiftningen i EU och minska den administrativa bördan med 25 procent senast 2012. Detta program finansieras enligt ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.
Vilken är kommissionens bedömning av de hittillsvarande framstegen för genomförandet av ovan nämnda handlingsprogram och dess inverkan på de europeiska företagens konkurrenskraft?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr Papastamkos! Denna fråga ger mig anledning att berätta en mycket angenäm framgångssaga för er. Åtgärdsprogrammet för minskning av administrativa bördor i Europeiska unionen är en av pelarna i programmet för bättre lagstiftning. Jag nämnde redan våren 2006 att jag avsåg att skära ned de byråkratiska kostnaderna för EU-företagen, som beror på EU-bestämmelser, med 25 procent senast 2012 och att det i detta hänseende skulle bli nödvändigt för kommissionen att lägga fram förslag om detta i slutet av 2009.
Kommissionen har inte bara lagt fram de relevanta förslagen. Den har gått ännu längre. Kommissionen har gjort detta på grundval av en kvantifiering som vi har genomfört i hela EU. Alla kan säga att de skär ned kostnaderna med 25 procent när ingen vet hur höga kostnaderna för byråkratin faktiskt är i EU. Därför har vi organiserat den största kvantifieringen någonsin för att bestämma vilka de faktiska kostnaderna för de europeiska rättsakterna och deras genomförande är för de europeiska företagen, när det gäller till exempel dokumentation, statistik och information.
Resultaten var i stora drag vad vi hade väntat. De europeiska företagen betalar varje år ut 124 miljarder euro för denna byråkrati, vilket är ungefär hälften av de totala byråkratikostnaderna för de europeiska företagen. Med andra ord står vi för 50 procent av dessa kostnader här i Strasbourg eller i Bryssel.
När det gäller den brittiska pressen och de brittiska ledamöterna i parlamentet vill jag särskilt tillägga att det skulle vara helt fel att av detta dra slutsatsen att den inre marknaden själv ger upphov till byråkratiska kostnader som uppgår till 124 miljarder euro. Om vi inte hade dessa EU-bestämmelser skulle det finnas 27 uppsättningar med olika nationella bestämmelser inom alla dessa områden, och bördan för de europeiska företagen - i den mån de deltar på den inre marknaden - skulle vara mycket större. Jag vill framhäva detta mycket tydligt, till och med starkt, eftersom jag är mycket trött på att genom vissa mediekanaler i EU höra rent äreröriga kommentarer om kostnaderna för den inre marknaden. Trots detta anser vi att 124 miljarder euro är en alltför hög siffra och att vi, genom bättre lagstiftning, både fullständigt kan uppnå målen i vår lagstiftning och minska de sammanhängande kostnaderna.
Kommissionen har därför lagt fram lämpliga förslag, och resultatet är följande - jag vill bara ge er siffrorna. De åtgärder som lagstiftarna redan har antagit - och som därför redan har trätt i kraft - gör att kostnaderna för byråkratin för de europeiska företagen skärs ned med 7 miljarder euro per år. De möjliga besparingarna av de åtgärder som kommissionen har föreslagit och som lagstiftarna ännu inte har godkänt uppgår till 31 miljarder euro per år. Kommissionen arbetar för närvarande på ytterligare förslag som den kommer att lägga fram inom kort och som kommer att innebära möjliga besparingar på ytterligare 2 miljarder euro, vilket gör att vi kommer att få ett totalt belopp av årliga besparingar på mer än 40 miljarder euro per år. Det skulle innebära att vi överskrider målet med 25 procents nedskärningar av dessa kostnader, förutsatt att åtgärderna antas av lagstiftarna.
Jag har en sista kommentar, nämligen att programmet håller på att kompletteras med motsvarande nationella program i alla medlemsstater. Det gläder mig att kunna meddela er att alla 27 medlemsstaterna nu har genomfört jämförbara program. Det kommer emellertid inte att förvåna er när jag säger att ingen medlemsstat ännu har lyckats uppnå de mycket positiva siffror som jag har kunnat redovisa för er i dag när det gäller EU:s åtgärder.
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! I kommissionens handlingsprogram av den 22 oktober hänvisar ni bland annat till undantaget för mikroenheter när det gäller redovisningskrav. Jag anser att det finns andra och viktigare hinder som har att göra med lagstiftning, administration och skatter. Få mikroenheter bedriver några gränsöverskridande affärer. Det finns alltför många mikroenheter som behöver säkerheten med en revisorsstämpel för att få tillgång till finansiering från bankkonton och öppenhet i sina transaktioner. Jag vill få ett svar från er på denna speciella men specifika fråga.
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr Papastamkos! Ni känner förmodligen till min personliga åsikt, som till och med är något radikalare än er egen. Min egen, mycket bestämda åsikt är att mikroföretag som inte opererar på den inre marknaden definitivt inte angår oss - och inte heller EU-lagstiftarna eller kommissionen.
Men ni är säkert medveten om att ni och jag är i minoritet i detta avseende. Varje gång parlamentet sammanträder - och framför allt under frågestunden - hör jag ett antal förslag som gäller uppförandereglerna för små företag och mikroföretag. Med andra ord måste ni fortsätta att övertyga.
Genom att emellertid införa det speciella SMF-testet för konsekvensanalyser - dvs. testet för små och medelstora företag - har kommissionen bemödat sig om att se till att särskild hänsyn tas till inverkan på små och medelstora företag samt för mikroföretag. När det är möjligt är principen den att mikroföretag undantas från bestämmelserna.
Jag ska nämna ett aktuellt exempel på detta. Kommissionen har föreslagit att mikroföretag ska undantas från EU-bestämmelserna om redovisning av budgetkonsekvenserna. Genom denna åtgärd kommer sådana företag att spara 7 miljarder euro i kostnader. Tyvärr måste jag meddela er att Europaparlamentets behöriga utskott har förkastat kommissionens förslag, och jag beklagar att jag måste meddela er att det finns ett organiserat motstånd mot detta förslag - ni anar säkert vem som organiserar detta motstånd. Trots detta står kommissionen fortfarande fast vid sitt förslag. Det är en mycket viktig del av vår politik för små och medelstora företag och för att skära ned byråkratikostnaderna för mikroföretagen.
Angående: Turismen enligt Lissabonfördraget
Kan kommissionen i stora drag beskriva vilka planer den har utvecklat, när det gäller förberedande åtgärder och andra initiativ, för att bereda marken för utvecklandet av befogenheterna på turismens område enligt Lissabonfördraget (artikel 195 FEUF), under förutsättning att Lissabonfördraget träder i kraft?
Kan kommissionen säga något om möjligheten att utveckla synergier mellan turismen och den regionala utvecklingspolitiken, med särskild hänvisning till geografiskt och ekonomiskt marginaliserade regioner i EU?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr Kelly! I rättsligt avseende innebär Lissabonfördraget en förändring genom att man i fördraget betraktar turismen som en gemenskapsbefogenhet på nivå tre. Med andra ord kan gemenskapen agera för att komplettera medlemsstaternas verksamhet, men den kan inte lägga fram någon harmoniserad lagstiftning på detta område. I praktiken innebär Lissabonfördraget ingen förändring av den aktuella situationen, eftersom vi för några år sedan i detta avseende uppnådde allt som Lissabonfördraget nu innebär som rättslig grund genom en form av frivilligt samarbete med medlemsstaterna. Detta innebär att medlemsstaterna för några år sedan gick med på att kommissionen spelar en roll när det gäller turistpolitiken. Vi har i själva verket kunnat fatta en rad specifika beslut tillsammans med medlemsstaterna.
Att turismen nu ska inta en egen plats i EU-fördragen kommer emellertid att betyda att turismen vinner i betydelse inom vår övergripande politik för tillväxt och sysselsättning. Om jag kunde få den tillträdande kommissionen att, så att säga, ärva något av mig skulle det vara detta. Det finns en enorm potential för tillväxt inom detta område, och den skulle kunna frigöras på ett bättre sätt genom skickligt och intelligent samarbete mellan medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna. Det är helt klart att Europa fortfarande är det mest attraktiva målet för turister från hela världen. Vi måste emellertid ta itu med mycket stora strukturella förändringar. Vi måste hantera en enorm konkurrens, framför allt från Asien. Vi måste göra alla ansträngningar som står i vår makt för att se till att Europa fortsätter att vara det främsta turistmålet i världen.
Om ni frågar mig vilket jag anser vara det främsta prioriteringskravet vill jag säga att alla turistföretag - regionerna, medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna - måste göra mer överlag för att göra Europa mer känt i världen som turistvarumärke och kvalitetsmärke. Vi har tagit de första stegen i denna riktning, och jag anser att mycket mer kan göras i detta avseende. Jag hoppas att vi, på grundval av den tydliga politiska signalen i Lissabonfördraget och dess införande av turistpolitik, under de närmaste åren kommer att se att man här i parlamentet, i rådet och i kommissionen i större utsträckning utnyttjar de befintliga möjligheterna att främja EU-turismen och synliggöra den på ett bättre sätt. Jag är helt övertygad om att detta är ett område där det finns stort utrymme för oss att skapa större tillväxt och där vi framför allt kan tillhandahålla arbetstillfällen i EU-regioner där det inte finns några praktiska alternativ, där man endast inom turismen kan hitta verkligt goda arbetstillfällen.
Seán Kelly: (EN) Till att börja med blev jag något förvånad över kommissionsledamotens inledande anmärkningar, men sedan klargjorde han situationen. Det gläder mig mycket eftersom han säger att den nya kommissionen kan undersöka saken. Det finns stora möjligheter att utveckla turismen i hela EU, och jag ser fram emot att samarbeta med kommissionen och göra allt vi kan eftersom det är ett bra tillfälle. Det är mycket viktigt att visa att vi genom Lissabonfördraget arbetar för medborgarna och att vi därigenom skapar arbetstillfällen, framför allt inom turismen. Därför är jag mycket nöjd med svaret, och det finns inget behov av ytterligare svar.
Jörg Leichtfried: (DE) Varje gång vi diskuterar turismen på EU-nivå - jag vet nu att det inte kommer att finnas några lagstiftningsmöjligheter i detta avseende i framtiden - stöter vi på ett stort problem som gäller turism, transport och miljöskydd, nämligen semestertiderna i EU, som inte har harmoniserats, integrerats eller anpassats. Jag vill nu ställa en fråga till er med er stora erfarenhet från många år som kommissionsledamot, om ni ser några möjligheter i framtiden för samordningen av semestrarna i EU - inledningsvis kanske inte på grundval av lagstiftning - men för att kunna göra ett försök att samordna dem så att det kaos som vi för närvarande upplever genom att semestrarna alltid inleds på en lördag överallt och samtidigt, så att vi därigenom skulle kunna bli mer flexibla i detta avseende och så att den övergripande situationen i någon utsträckning skulle kunna samordnas.
Nikolaos Chountis: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Genom min följdfråga får ni tillfälle att svara mig, eftersom de frågor som jag vill ställa har besvarats genom de svar ni har lämnat. Den globala ekonomiska krisen har också haft en negativ inverkan på turismen. Med hänsyn till turismens betydelse för EU och för vissa länder, till exempel Grekland, det land jag kommer från, vill jag ställa följande frågor till er: För det första, vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att stärka och skydda arbetstillfällena i EU:s turistindustri? För det andra, vilka initiativ kommer kommissionen att ta för att stärka den inre turismen i EU? För det tredje, vilka åtgärder kommer ni att vidta för att locka turister från andra länder utanför EU?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr Leichtfried! Mitt svar på er första fråga är att vi alltid kan försöka. Under det österrikiska ordförandeskapet gjorde man några försök att samordna början av semesterperioden, men utan framgång. Jag skulle vilja tala för att man gör ytterligare ett försök, men jag varnar också för alltför höga förväntningar.
Den uppfattning som råder i vissa turistområden, att det är möjligt att samordna semesterperioderna i EU så att dessa turistområden kan ha full kapacitet hela året runt, är en illusion, och förresten skulle den inte få något stöd av mig. Var och en har rätt till semester under den tid på året som passar dem bäst och då möjligheten till återhämtning är störst. Men ni har helt rätt när ni säger att angränsande länder bör komma överens så att deras semestrar inte alltid måste börja samma dag överallt. Det är sådant jag anser vara möjligt att uppnå och inte bara med tanke på turistpolitiken, utan sådant som helt enkelt bör hanteras mot bakgrund av miljö- och transportpolitiken.
När det gäller Nikolaos Chountis fråga har vi grundligt undersökt den ekonomiska krisens inverkan på turismen, och med utgångspunkt från 50 000 berörda parter i EU har vi funnit att människor fortfarande åker på semester - de klarar sig inte utan sina semesterresor - men de reser mindre långt, ger ut mindre pengar och det är mer troligt att de semestrar i sitt eget land. Men de kräver fortfarande samma standard, vilket innebär att de som vinner för närvarande är de som kan erbjuda ett specialpris/en servicekvot.
Alla åtgärder som kommissionen vidtar inom detta område kan endast innebära en komplettering av medlemsstaternas åtgärder. Vi har ingen självständig EU-turism i egentlig mening, och i nuläget vore det överdrivet att specificera de många initiativ som syftar till att sprida kunskap i hela världen och även inom Europa om vilket lockande turistmål Europa är. Jag vill bara nämna ett exempel, eftersom det nyligen har varit mycket framgångsrikt. För tre år sedan inledde vi tävlingen ”Framstående europeiska resmål” (Eden). Genom tävlingen uppmuntrades turistregionerna i EU att visa vad de hade åstadkommit inom vissa områden, och tre års erfarenhet har visat att vi har utomordentliga turismprodukter i nästan alla avseenden i hela EU. Det viktiga är för närvarande att även skapa kunskap om dessa turismprodukter. Därför har vi skapat en webbportal där man genom en enda tangenttryckning får tillträde till all turistrelevant information från alla medlemsstater.
Angående: Deltagande av arbetsmarknadens parter vid utformandet och genomförandet av sysselsättningspolitiken på nationell och EU-nivå
Som vi vet har den intensiva och omfattande ekonomiska krisen bidragit till allvarliga organisatoriska och driftsmässiga problem för arbetsmarknaderna i EU:s medlemsstater. Hanteringen av dessa problem överstiger det som står i de nationella centrala regeringarnas förmåga. En av de värsta följder som medlemsstaterna står inför är den minskade sysselsättningen och den motsvarande ökningen av arbetslöshetssiffrorna samt den stora svårigheten att skapa nya arbetstillfällen som är stadigvarande och av god kvalitet. Dessutom har den nuvarande omstruktureringen av de nationella arbetsmarknadernas sätt att fungera en olycklig inverkan på arbetstagarna, eftersom man i praktiken kringgår kollektivavtalen. Arbetstillfällena blir osäkrare och de industriella förbindelserna skadas genom utvecklingen mot flexibla arbetsformer utan någon motsvarande förstärkning av begreppen om säkerhet och skydd i arbetet.
Vilken ståndpunkt intar kommissionen och planerar den ett mer aktivt deltagande och engagemang av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna när det gäller att utforma politiken för att se till att arbetsmarknaden organiseras och fungerar på ett smidigt sätt, för att bekämpa arbetslösheten och öka sysselsättningen på nationell nivå och på EU-nivå?
Vladimír Špidla: Herr talman, mina herrar! Som ni vet är det medlemsstaterna som i första hand är ansvariga för att skapa och genomföra politiska åtgärder som svar på krisen och särskilt dess inverkan på sysselsättningen. Trots detta har kommissionen, sedan krisen bröt ut förra hösten, genomfört ett antal initiativ i syfte att lindra inverkan av den finansiella och ekonomiska krisen på arbetsmarknaden.
Den europeiska ekonomiska återhämtningsplan som kommissionen lade fram i november 2009 och som godkändes av rådet handlar om att lösa brådskande frågor och innebär att man efterlyser investeringar som bör gagna unionen på lång sikt. I återhämtningsplanen lägger man tonvikten på att genomföra den integrerade politik som sammanfattas med begreppet flexicurity och som syftar till att skydda EU-medborgarna från de värsta verkningarna av krisen. I detta sammanhang lägger man vikt vid starkare aktiveringsstrategier, omskolning och ökade kvalifikationer och bättre koppling mellan den yrkesskicklighet som erbjuds och arbetsmarknadens behov och betonar behovet av att hjälpa de mest sårbara. Syftet är att skydda sysselsättningen och framför allt den långsiktiga sysselsättningen snarare än specifika arbetstillfällen. Erfarenheten visar att det grundläggande syftet med flexicurity - dvs. förmågan att anpassa sig till förändringar och underlättandet av rörligheten mellan olika arbeten - är ytterst viktigt i en tid av ekonomisk nedgång och ökande instabilitet på arbetsmarknaden.
Genom den integrerade strategin får man en sammanhållen rampolitik genom vilken det blir möjligt att samordna de ansträngningar som syftar till att lösa krisens inverkan på sysselsättningen och det sociala området och som kan bidra till att skapa balans mellan kortsiktiga åtgärder för att lösa kortsiktiga behov, till exempel tillfälliga minskningar av arbetstiden och långsiktiga reformer som bland annat innebär bättre kvalifikationer och en aktiv politik på arbetsmarknaden.
Efter återhämtningsplanen följde toppmötet om sysselsättning i maj 2009. Vid detta tillfälle visade huvuddeltagarna en gemensam vilja att lindra inverkan av den ekonomiska krisen på sysselsättningen i EU. I samband med toppmötet om sysselsättning antog kommissionen den 3 juni ett meddelande om ”Ett gemensamt åtagande för sysselsättning” där man fastställer tre viktiga åtgärder som ska prioriteras: värna sysselsättningen, skapa arbetstillfällen och främja rörligheten, höja kompetensen och matcha behoven på arbetsmarknaden samt förbättra tillträdet till arbetsmarknaden. Dessa huvudprioriteringar godkändes vid Europeiska rådets möte i juni.
Kommissionen är övertygad om att samarbete med och mellan arbetsmarknadens parter är mycket viktigt, framför allt i en tid av kris, och som innebär omstruktureringar. Arbetsmarknadens parter har en viktig roll för att skapa och genomföra ekonomiska återhämtningsåtgärder. På inhemsk nivå utgår denna roll från de traditioner och den erfarenhet som har samband med inblandningen av arbetsmarknadens parter för att fastställa och genomföra politiska åtgärder för arbetsmarknaden. På EU-nivå fortsätter samrådet om den föreslagna politiken, framför allt inom ramen för det sociala trepartstoppmötet. Samarbetet med EU:s arbetsmarknadsparter har intensifierats i år i samband med förberedelserna inför det tidigare nämnda toppmötet om sysselsättning och meddelandet av den 3 juni.
Konstantinos Poupakis: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att även ni, vilket också framgår av ert tal, anser att ett aktivt deltagande av arbetsmarknadens parter är ytterst viktigt för en demokratisk och effektiv social dialog, framför allt i denna kritiska tid av ökande ekonomisk kris, med minskande sysselsättning, arbetslöshet, osäkra arbetsförhållanden och mycket annat. Eftersom vi känner till det nuvarande formella deltagandet vill vi emellertid veta om kommissionen har för avsikt att vidta specifika institutionella åtgärder för att säkra det grundläggande deltagandet som en förutsättning, både på EU-nivå och på nationell nivå, med särskilda riktlinjer från EU.
Vladimír Špidla: Mina damer och herrar! Jag måste säga att man i artikel 138 i fördraget tydligt fastställer ståndpunkten för arbetsmarknadens parter och den roll som arbetsmarknadens parter spelar i förhandlingarna om alla viktiga sociala frågor. Kommissionen utnyttjar denna ram helt och fullt, och avtal har därför också ingåtts mellan arbetsmarknadens parter inom vissa områden, som har införlivats eller som håller på att införlivas i EU-direktiven.
När det gäller de institutionella förändringarna eller förändringarna inom lagstiftningen är ni säkert medveten om att kommissionen har föreslagit en ändring av direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd som har godkänts inom ramen för dessa förhandlingar och som innebär en förstärkning av ställningen för EU:s arbetsmarknadsparter, framför allt under förhandlingar om omstrukturering på transnationell nivå. Ni känner säkert också till att kommissionen stöder användningen av alla dessa sätt att effektivt ingripa på arbetsmarknaden. Jag vill också betona att kommissionen är mycket aktiv inom ramen för de internationella organisationerna genom att den gör intensiva ansträngningar och genom att den stöder tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens viktigaste fördrag och konventioner, både på global nivå och, naturligtvis, på EU-nivå. I varje fall har det under denna kommissions mandatperiod skett framsteg i samarbetet med arbetsmarknadens parter, och jag är säker på att detta kommer att fortsätta eftersom, vilket jag redan har framhävt, diskussionen med arbetsmarknadens parter är en del av fördraget och det är ett specifikt drag i EU-lagstiftningen, och enligt min åsikt är det ett obestridligt framsteg.
Georgios Toussas: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! EU-strategin för sysselsättning är ett nytt paket med kapitalistiska omstruktureringar för att skydda och öka kapitalets vinster genom att öka exploateringen av arbetstagarna. Fruktan och hinder för hoppet för de arbetslösa, kvinnorna och ungdomarna å ena sidan och vinster för kapitalet å den andra. Vad säger ni, herr kommissionsledamot, till de arbetslösa, till arbetstagare med flexibla, tidsbegränsade, osäkra anställningar, som i över 4-5 år har arbetat inom den offentliga och privata sektorn på de omtalade praktiktjänsterna och som redan har blivit uppsagda? Vad har ni att säga till kvinnor, som under förevändning av jämställdhet mellan män och kvinnor, har fått veta att deras pensionsålder kommer att öka med 5 till 17 år, vilket händer nu i Grekland?
Vladimír Špidla: När det gäller EU:s sysselsättningspolitik vill jag säga att antalet personer på arbetsmarknaden, under perioden före krisen, nådde sin högsta nivå någonsin i EU. Detta visar, i någon utsträckning, den europeiska sysselsättningspolitikens inflytande på arbetsmarknaden. När det gäller era frågor om systemet med socialförsäkring och social trygghet enligt fördraget hör dessa system till medlemsstaternas ansvar.
Bernd Posselt: (DE) Jag vill bara tacka kommissionsledamoten vid hans sista besök hos oss för det arbete han har gjort. Jag beklagar att han inte kommer tillbaka igen, och jag ville bara att detta ska tas till protokollet. Vi har ofta haft motsatta åsikter, men han har varit en bra kommissionsledamot.
Talmannen: Tack för den anmärkningen, herr Posselt. Jag avstod från att ge samma kommentarer till övriga kommissionsledamöter i kväll. Vi är inte helt säkra: De kan mycket väl komma tillbaka under några veckor!
Jag ber om ursäkt till de kolleger som har haft vänligheten att närvara, men vars frågor inte har besvarats.
De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
| sv |
14. Reglering av handeln med finansiella instrument - ”dark pools” etc. (
| sv |
1. Arrestering av den kinesiska dissidenten Hu Jia (debatt)
Talmannen: - Nästa punkt är en debatt om fem resolutionsförslag om arresteringen av den kinesiske dissidenten Hu Jia.
Milan Horáček: författare. - (DE) Fru talman! Vår grupp har nominerat Hu Jia och hans fru Zeng Jinyan till Sakharovpriset. Eftersom paret befinner sig i husarrest använde de en webbkameralänk för att delta i en utfrågning i Europaparlamentet om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Den förnyade arresteringen av Hu Jia bevisar bara något han själv varnat för. Vill Kina med sitt agerande visa sitt förakt för Europaparlamentets åsikt?
Mänskliga rättigheter måste fast etableras som en fråga som skär genom samtliga förbindelser mellan EU och Kina. Vi måste också agera logiskt och konsekvent i stället för att bara offra våra värderingar på de goda ekonomiska förbindelsernas altare.
Vi uppmanar därför rådet och kommissionen att inte bara ta ställning för Hu Jia utan också att utnyttja nästa toppmöte mellan EU och Kina för att kräva ett åtagande om mänskliga rättigheter.
Kina måste upphöra med sina systematiska hotelser mot människorättsaktivister. Om Kina inte ändrar sitt beteende måste vi återigen ta upp frågan om vårt deltagande i de olympiska spelen. Dessutom ska Ryssland stå värd för nästa vinterolympiad och det är också ett land med dåligt rykte när det gäller de mänskliga rättigheterna.
(Applåder)
Erik Meijer: Fru talman! Problemet med de mänskliga rättigheterna i Kina fortsätter att dyka upp i de här angelägna debatterna, alltid av goda skäl. Kinas ekonomiska tillväxt och förbättrade internationella status har fortfarande inte resulterat i någon verklig förändring när det gäller inställningen till medborgerliga fri- och rättigheter, myndigheternas maktmissbruk, utrymme för opposition och domarkårens oberoende.
Stränga straff utdöms fortfarande, inklusive en frekvent tillämpning av dödsstraffet. Kina är inte det enda land som dömer människor till döden och avrättar dem, men man har rekordet i antalet verkställda dödsdomar. Det enda framsteg som vi kan konstatera är att förövarens skuld undersöks mer noggrant innan dödsdomen verkställs, så att färre oskyldiga människor avrättas.
Under tiden har omvärldens fokus på de tre stora dramatiska händelserna i Kina i stor utsträckning försvunnit. Massakern på himmelska fridens torg 1989, förföljelsen av anhängare till Falun Gong-rörelsen och den förändrade befolkningssammansättningen i Tibet och Östturkestan ges allt mindre uppmärksamhet.
All uppmärksamhet riktas nu mot ekonomisk tillväxt, exportmöjligheter till Kina, möjligheterna till billig import från Kina, Kinas växande roll i Afrika och de kommande olympiska spelen i Kina. Under dessa omständigheter minskar trycket att förbättra människorättssituationen i Kina. De olympiska spelen har blivit en ursäkt för att riva bostadsområden och köra iväg invånarna. Kinesiska ambassadörer säger att deras nations ära kränks när detta kritiseras av omvärlden.
De kommande olympiska spelen kunde ha erbjudit en möjlighet till förbättring. Som det nu ser ut kommer de att gynna turismen och slutförandet av stora offentliga bygg- och anläggningsarbeten men inte respekten för de mänskliga rättigheterna. I Nederländerna har en debatt inletts om att eventuellt bojkotta de här olympiska spelen.
En resolution om en enda arresterad människorättsaktivist, Hu Jia, är nödvändig men inte tillräcklig. Den viktigaste faktorn i förbindelserna mellan EU och Kina bör inte vara ekonomiskt självintresse utan vårt intresse för mänskliga rättigheter i Kina.
Marcin Libicki: författare. - (PL) Jag håller med Erik Meijer som precis nämnde att vi borde bojkotta de olympiska spelen på grund av den förföljelse som det kinesiska folket utsätts för i Kina. Det är faktiskt inte bara kineserna som hela tiden förföljs i landet. Förföljelsen av det tibetanska folket och andra nationella minoriteter har ofta tagits upp här i kammaren. Idag handlar det om den olagliga arresteringen och förföljelsen av en fredsaktivist, en person som kämpar för frihet i Kina, nämligen politikern Hu Jia. Hans fru och familj delar hans öde.
Jag minns när de olympiska spelen arrangerades av Sovjetunionen och bojkottades för flera decennier sedan. Den handlingen bidrog till kommunistregimens fall. Vi kan nu inte tillåta oss att bli bländade av Kinas ekonomiska framgång. Vi kan gratulera Kina för den men vi får inte blunda för förföljelsen av så många människor och kränkandet av deras grundläggande rättigheter. Som jag tidigare nämnde är det inte bara kineser som drabbas utan även andra bosatta i det som är känt som Kina. Tibet, vars sak har tagits upp upprepade gånger här i kammaren, är trots allt inte Kina. Jag vädjar om en bojkott av de olympiska spelen.
Thomas Mann: författare. - (DE) Fru talman! Sju månader innan de olympiska spelen ska börja visar Kina sin bristande hänsyn till mänskliga rättigheter. Förhoppningen om att IOK:s beslut skulle förbättra tillståndet i Mittens rike var en illusion.
I oktober och november 2007 förde den statliga säkerhetspolisen bort och misshandlade advokaterna Gao Zhisheng och Li Heping. I slutet av december fängslades människorättsaktivisten och cyberdissidenten Hu Jia, efter anklagelser om att han använt Internet för omstörtande verksamhet mot statsmakten.
Den 10 oktober deltog Hu Jia i en presskonferens om mänskliga rättigheter som hölls i Europaparlamentet i Bryssel. Han deltog direkt per telefon från Kina. Vi tackar honom för denna modiga insats. Förra året nominerade Europaparlamentet honom och hans fru Zeng Jinyan till Sakharovpriset. På sin internetblogg rapporterar han om politiska fångar och om offren för markkonfiskering inför de kommande olympiska spelen.
I ett brev tackade han förbundskansler Angela Merkel för att hon tagit emot Dalai Lama. Det blev tydligen för mycket för det officiella Kina. I ett öppet brev krävde 57 kinesiska intellektuella att Hu Jia skulle friges. Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering ställde sig bakom detta. Det är ett slag i ansiktet när människorättsaktivister arresteras, särskilt när det sker på grund av att de haft kontakt med Europaparlamentet. Vi måste använda alla diplomatiska verktyg vi har för att se till att han omedelbart friges från fängelset.
Kina har lovat världen de bästa olympiska spelen någonsin. Priset för detta borde inte vara censur eller förakt för rättsstatsprincipen.
Filip Kaczmarek: för PPE-DE-gruppen. - (PL) Fru talman! År 2001 när det beslutades att Beijing skulle stå värd för de olympiska spelen trodde många av oss att beslutet, trots att det var kontroversiellt, ändå skulle bidra till politisk förändring i det kommunistiska Kina. Vi trodde att värdlandet skulle kunna påverkas att sluta upp med de utbredda kränkningarna av mänskliga rättigheter och öka utrymmet för grundläggande friheter på sitt territorium. Jag är överens med Thomas Mann om att alla dessa förhoppningar har grusats nu, sju månader innan de olympiska spelen börjar. Det är snarare tvärtom: terrorväldet i Kina har ökat.
Försvarare av mänskliga rättigheter som Hu Jia och hans fru frihetsberövas och hålls olagligt utan rättegång på okända platser, plågas, trakasseras och nekas rätten att försvara sig. De kinesiska myndigheterna skickar ut en signal till omvärlden om att det inte finns någon demokrati eller öppenhet i landet. Samtidigt har den kinesiska olympiska kommittén beslutat att spelens motto ska vara ”En värld, en dröm”. De menar att den här drömmen består i en gemensam strävan att blomstra och leva i fred. Man undrar ju vilken typ av fred som kineserna har i åtanke och om de verkligen förstår vad de olympiska spelen handlar om.
Józef Pinior: för PSE-gruppen. - (EN) Fru talman! Den kinesiske aktivisten Hu Jia arresterades på eftermiddagen två dagar efter jul i sitt hem. Det är väldigt tråkiga nyheter, i synnerhet som Kina, ett framstående land och aktör på världsarenan i vår tid, ska anordna de olympiska spelen i år.
Europaparlamentet och hela EU måste understryka att Kina måste ta itu med sex problem som berör de mänskliga rättigheterna: Kinas misslyckande med att fullt ut genomföra nya regler som tillåter större pressfrihet, Kinas ytliga engagemang för att upprätthålla rättssäkerheten, Kinas begränsade stöd till de internationella insatserna för att skydda civilbefolkningen i Darfour i Sudan, Kinas begränsade deltagande i internationella insatser för mänskliga rättigheter i Burma, Kinas brist på öppenhet vad gäller stöd till korrumperade regeringar och sist men inte minst frigivningen av politiska fångar i Kina.
Ewa Tomaszewska: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Hu Jia och Zeng Jinyan har båda kommit att symbolisera kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Kina. Båda har av parlamentet nominerats till Sakharovpriset, som ett erkännande av deras verksamhet, under det att de kuvas i sitt eget land på grund av just denna verksamhet. Hu Jia arresterades den 2 januari.
På 1980-talet, under perioden av militärt undantagstillstånd i Polen, skyddade öppenheten mot de kraftigaste formerna av förtryck. Press och radiostationer på andra sidan järnridån nämnde dem som fängslats, vilket gjorde att vi kunde hoppas på skydd. Jag fick själv uppleva hur det kändes att bli hjälpt på det här sättet av människor utomlands som inte var likgiltiga inför vår svåra situation. Det är därför viktigt för mig att se till att vår röst, Europaparlamentets röst, hundratals ledamöters röst från olika EU-länder hörs i Kina. De kinesiska myndigheterna måste lyssna till vår vädjan och stoppa förtrycket av Hu Jia och många andra som utsatts för förföljelse.
Raül Romeva i Rueda: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Fru talman! De olympiska spelen borde både av de kinesiska myndigheterna och av omvärlden ses som en chans för Kina att ändra sin internationella image, som särskilt har påverkats av ständiga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som drabbat olika grupper av väldigt olika skäl.
Arresteringen av Hu Jia och många andra visar att Kina inte tar fasta på den här möjligheten som de borde. Det är också en ny påminnelse för alla dem som såg Kina som ett land som var förberett och tillräckligt öppet för nya idéer för att kunna organisera ett internationellt evenemang som de olympiska spelen, som efter vad man kan anta fokuserar på solidaritet,.
Kina kan fortfarande rädda ansiktet, men då måste man ta frågor som yttrandefrihet och föreningsfrihet på allvar och upphöra med sin fixering vid arrestering, bestraffning och fällande domar mot kinesiska män och kvinnor som står anklagade för ett så svårbevisat brott som omstörtande verksamhet.
Kathy Sinnott: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Fru talman! Varje olympiad erinrar oss om värnadet av mänsklig värdighet som det är fastställt i OS-stadgan. Särskilt olympiaden i Peking 2008 kommer att göra oss uppmärksamma på detta, det gäller hela Kina för övrigt. Förhoppningsvis kommer kinesiska regeringen att känna trycket och ompröva handlingar som anhållandet av Hu Jia. Det är ett bra tillfälle för landet att förbättra sitt dåliga rykte på området.
I stället tycks kinesisika regeringen ha bestämt sig för att sopa brott mot mänskliga rättigheter under mattan genom att fängsla aktivister och dissidenter. En oroande omständighet är de kinesiska myndigheternas inköp av högteknologisk säkerhetsutrustning från väst som uppenbarligen gjorts för att höja säkerheten under spelen. Min oro är dubbel. Jag fruktar att sådan säkerhetsutrustning kommer att användas mot det kinesiska folket i sommar, och att den kommer att fortsätta att missbrukas efter sommaren. Vi måste antingen använda olympiaden till att verka för mänskliga rättigheter i Kina eller bojkotta den. Och det vi absolut inte kan göra är att delta i ett stort firande av Kina om de fortsätter att så uppenbart nonchalera de mänskliga rättigheterna.
Desislav Chukolov: (BG) Ärade kolleger! Under 1900-talet föll miljontals människor över hela världen offer för kommunismen. Tyvärr fortsätter denna extremt fördärvliga, människofientliga och mestadels antikristna ideologi att skörda offer än i dag och att ha sina förespråkare. Till och med här i kammaren. Jag ska ge er ett exempel för att illustrera och förtydliga.
För närvarande befinner sig Hu Jia under husarrest i Kina eftersom det finns ett tillräckligt antal människor där som anser att han är en förespråkare för deras idéer. Det är det som gör honom farlig i den kinesiska regimens ögon. Här i Europaparlamentet finns det, tack och lov, ett tillräckligt antal ledamöter som valts av miljontals medborgare för att representera deras åsikter. Ändå har de maktförhållanden som råder inom EU, som många jämför med en ”pyramid”, sina egna prioriteringar och en folkomröstning om Lissabonfördraget är inte en av dessa prioriteringar.
Detta gör oss, alltså de ledamöterna, precis lika farliga som Hu Jia är för den kinesiska regimen. Vi är inte placerade i husarrest, men Hans-Gert Pöttering skulle, om han är tillräckligt öppen och ärlig, kunna erkänna att han kan gå så långt. Jag vill dock försäkra honom om att den risken betyder mindre än att företräda väljarna på ett ärligt sätt. Tack.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Tyvärr är fallet med Hu Jia och hans fru inte det enda.
För att få förmånen att anordna årets olympiska spel i Peking åtog sig den kinesiska regeringen att göra ökade insatser för att uppfylla internationellt erkända normer för mänskliga rättigheter. Men det blev tvärtemot så att Peking ser olympiaden som en förevändning för att öka förtrycket mot människorättsaktivister. Så genom att systematiskt bryta mot sitt eget åtagande har kinesiska regeringen visat att den inte har för avsikt att respektera de grundläggande värderingarna i den olympiska traditionen. Det är faktiskt så att den håller på att förlora sin trovärdighet.
Därför kan de demokratiska länderna inte låta reaktionerna stanna vid några ynka klagomål. Om de kinesiska myndigheterna inte förändrar situationen på ett trovärdigt sätt, riskerar de demokratiska länder som deltar i spelen sin egen trovärdighet i fråga om de värderingar de förespråkar.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: (PL) Fru talman! År 2001 konstaterade vice ordföranden för Pekings organisationskommitté för de tjugonionde olympiska spelen, Liu Jingmin, att det skulle främja de mänskliga rättigheterna att tilldela Peking de olympiska spelen. Under de senaste månaderna har dock de kinesiska myndigheterna tillåtit sig att kränka yttrandefriheten mer än vanligt. De har också kuvat journalister och aktivister. Arresteringen av Hu Jia, en ledande människorättsaktivist som nominerades till Sakharovpriset 2007, sände chockvågor genom samhället. Hu Jia arresterades med förevändningen att han hade försökt driva andra till att kullkasta den kinesiska regeringen. Han vägras fortfarande rätten till advokat och läkarvård.
Kina måste tvingas följa internationella standarder när de gäller de mänskliga rättigheterna och att respektera dem. Kina måste också sluta använda de olympiska spelen som en ursäkt för att olagligt frihetsberöva journalister och dissidenter. Vi bör påminna de kinesiska myndigheterna om tanken bakom den olympiska rörelsen, nämligen att förena idrotten och en vision om ett fredligt samhälle och skydd för den mänskliga värdigheten. Samtidigt bör vi kräva en omedelbar frigivning av Hu Jia och alla andra aktivister som fängslats utan rättegång, så att de kan återvända till sina familjer och få tillgång till nödvändig läkarvård.
Zbigniew Zaleski: (PL) Fru talman! Jag ville bara se om ”catch-the-eye”-strategin fungerade även här. I så fall vill jag kortfattat säga att man när man är i Kina inte kan se några tydliga tecken på hur kontrollsystemet fungerar, men det gör det. Medborgarna känner sig starkt bundna till den förtryckande regim som infört systemet. Vi anser att vi är skyldiga att göra omvärlden medveten om situationen, liksom andra medlemsstater tidigare nämnt. Det är det enda medel vi förfogar över. Vi kan respektera den ekonomiska utveckling som Kina uppnått, men knappast någon annanstans i världen är rädslan och självcensuren så utbredd bland folket. Jag är därför full av beundran för de modiga människor i Kina som är beredda att riskera sin karriär, sin frihet och till och med sitt liv för att uppmärksamma situationen. Det är vår moraliska skyldighet att stå sida vid sida med dem. Det finns ingen annan lösning, ingen annan väg framåt.
Ryszard Czarnecki: (PL) Fru talman! Med tanke på kommentarerna från mina polska kolleger vill jag ställa följande frågor till kommissionsledamot Meglena Kuneva, eftersom hon i dag är närvarande i kammaren: Med tanke på de senaste åren, kan vi verkligen säga att den genuina respekten för de mänskliga rättigheterna ökar i Folkrepubliken Kina? Har de olympiska spel som ska äga rum i Peking i juli verkligen inneburit att kinesiska dissidenter nu kan känna sig säkrare och att relationerna till Taiwan nu är mer civiliserade? Har den fria tillgången till Internet ökat under de senaste två eller tre åren? Jag skulle vara tacksam för kommissionsledamotens svar. I bibeln står det ju trots allt: ”Be, och ni ska få”.
Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! För bara en månad sedan i denna kammare gav min kollega kommissionsledamot Ferrero-Waldner uttryck för kommissionens djupa oro inför det ständiga och systematiska förtrycket av försvarare av de mänskliga rättigheterna i Kina. Därför är kommissionen desto mer oroad över att höra att Hu Jia är häktad på godtyckliga grunder och vill påminna om att han har varit utsatt för upprepade trakasserier tidigare på grund av att ha arbetat för mänskliga rättigheter.
Vi vill också framföra vår oro för Hu Jias hälsa. Han lider av hepatit B och måste ta medicin dagligen. Det är oklart om han hans behov av daglig medicinsk vård är tillgodosedd och om han har tillgång till läkare under sin internering i Pekings stadsfängelse i Dougezhuang.
Kommissionen menar att fängslandet av Hu Jia innebär en skyldighet för EU att agera kraftfullt, eftersom det står helt klart att han fängslades efter att ha talat fritt och uppriktigt om förtrycket av människorättsaktivister via en telefonlinje till ett sammanträde i parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter i november 2007.
Det här liknar fallet med Falun Gong-utövaren Cao Dong. Han fängslades och är fortfarande i fängelse efter att ha träffat Europaparlamentets vice talman i Peking i maj 2006. Hu Jias frihetsberövande kräver också en reaktion från EU i dess egenskap av internationell aktör för beskydd av försvarare av mänskliga rättigheter. I går gjorde EU-trojkan en bestämd markering mot de kinesiska myndigheterna genom att begära att han omedelbart friges. Vi hoppas uppriktigt att de kinesiska myndigheterna ska förstå att frågan om människorättsaktivisterna har stor betydelse för den europeiska allmänhetens syn på Kina och att de kommer att handla därefter.
Jag vill försäkra kammaren att EU mycket noggrant kommer att övervaka utvecklingen av Hu Jias fall.
Kommissionen vill ta tillfället i akt och åter uppmana den kinesiska regeringen att tillåta alla former av oppinionsyttringar. Det har betydelse för hur den internationella allmänheten ser på Kina, speciellt i år när världens ögon är riktade mot Kinas förberedelser inför de olympiska spelen. Vi är övertygade om att mycket bättre stabilitet i samhället kan uppnås om man tillåter yttrandefrihet.
Jag vill avsluta med att säga att kommissionen kommer att skärpa sina försök att åstadkomma en generellt förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. I det avseendet kommer vi att fortsätta att spela en framträdande roll i trojkan och förbereda seminarier och meningsutbyte mellan EU och Kina om de mänskliga rättigheterna på ett sätt som fortsättningsvis gör diskussionerna mer målinriktade.
Trots den långsamma utvecklingen av villkoren för mänskliga rättigheter i Kina är det vår fasta övertygelse att dialogen mellan EU och Kina fortfarande är ett av de mest effektiva sätten att engagera Kina i en rättfram och ingående diskussion, med sikte på att åstadkomma konkreta reformer beträffande mänskliga rättigheter.
Talmannen: - Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.
| sv |
Föredragningslista
Talmannen: Mina damer och herrar! Med de politiska gruppernas avtal, och i enlighet med vår arbetsordning, förslår jag följande ändringar i föredragningslista för den föreliggande sammanträdesperioden.
För det första föreslår jag att omröstningen om resolutionsförslagen, som lades fram för att avsluta debatten om toppmötet mellan EU och Ryssland, ska flyttas till nästa sammanträdesperiod i Bryssel.
Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga enligt artikel 166, och med hänvisning till artiklarna 45, 77, 89, 113 och 155. I går beslutade vi att vi skulle anta en resolution om toppmötet mellan EU och Ryssland denna vecka, och min grupp anser att vi bör hålla fast vid det. Jag vet att det görs försök att få till stånd en ny omröstning om detta beslut men jag hoppas kammaren kommer att bortse från en sådan inskränkt syn på politik.
(Applåder)
Talmannen: Finns det några andra synpunkter?
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Detta gäller nu också kollegerna i parlamentet. Vi informerades inte om denna tillämpning. Vi hade ett kommunikationsproblem här i går. Varken gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater eller min grupp informerades om denna begäran. Detta är också därför som vi har känt oss relativt förbisedda och lagt ned våra röster. Vi - det vill säga min kollega Joseph Daul och jag - har både lagt fram förslaget denna morgon att vi utvidgar denna resolution med omsorg. Vi noterar strävan efter en resolution och godtar den på villkor med att vi utvidgar den med omsorg. Efter toppmötet kommer vi också ha alla tillgängliga uppgifter, följaktligen skjuts förslaget upp till efter toppmötet.
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag vet inte hur kraftfull kommunikationen är inom de stora grupperna. Vi har alltid sagt att vi vill ha en resolution - generalsekretariaten har informerats om detta. Vi har sagt att om ni motsätter er detta, ska vi göra det vid omröstningen på måndag morgon, eftersom det är vår rätt. Vi har alltid sagt detta, och om ni inte har informerats om detta, är det inte vårt problem, utan ert.
När det gäller innehållet: En ny lagstiftning mot extremister har till exempel antagits i Ryssland under de senaste veckorna vilken påtagligt begränsar pressfriheten och åsiktsfriheten. Vi vill därför att resolutionen ska antas före toppmötet för att göra det möjligt för EU att anföra vår ståndpunkt om situationen i Ryssland genom denna resolution. Vi kommer fortfarande att kunna utarbeta en resolution om resultaten efter toppmötet, men parlamentet, som vill vara politiskt, bör också anta politisk yttrandefrihet av en majoritet före toppmötet för att visa fastlandet Ryssland att vi tänker på frihet och demokrati här i Europaparlamentet.
(Applåder)
Martin Schulz: (DE) Herr talman! Vi skulle säkert alla instämma i detta. Daniel Cohn-Bendit har uttryckt precis det som vi alla tänker. Men i kammaren finns det en arbetsordning, inte bara för att vi vill tortera människor, utan för att stora grupper med långt fler än 200 ledamöter också har problem, som ni i er mindre grupp kanske upplever i mindre utsträckning, herr Cohn-Bendit, det vill säga att vi måste kunna rådfråga varandra. När jag lägger ihop ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och dem i min grupp, finns det över 450 ledamöter i kammaren som behöver lite tid för samråd.
Jag skulle därför vilja lägga fram följande förslag: det som Daniel Cohn-Bendit har sagt här, att vi meddelar den ryska sidan att vi anser att denna lagstiftning är orättvis och att den borde återkallas, kan kommissionen och rådet ta upp i fortsättningen. Detta är verkligen en formulering av hela Europaparlamentets vilja, som redan har klargjorts genom denna diskussion.
Men man måste få möjlighet att diskutera en resolution som innehåller 60-70 poster en aning, och det är bara genom diskussion som den kommer att fungera. Vi begär därför debatten, resolutionsförslaget, och sedan omröstning vid nästa sammanträde. Detta är i själva verket en rättvis kompromiss. Var vänliga och stöd detta!
Talmannen: Mina damer och herrar! Enligt arbetsordningen är den punkt som Graham Watson har tagit upp korrekt och väletablerad i arbetsordningen. Det är dock uppenbart att meningarna går isär i denna fråga.
I enlighet med arbetsordningen kommer vi att lösa denna fråga på det enda möjliga sättet, på grundval av att parlamentet är suveränt. Vi ska därför ha två omröstningar: i den första omröstningen kommer vi att rösta om huruvida ni vill rösta om denna fråga. Om resultatet från denna omröstning är ett nej, kommer vi att lämna föredragningslistan som den är, och det kommer inte att bli några ändringsförslag. Om ni beslutar att ni vill rösta, kommer vi sedan att rösta om posten, om huruvida eller inte omröstningen om resolutionsförslagen ska senareläggas.
Jag lägger därför frågan om huruvida parlamentet önskar rösta om denna fråga till omröstningen.
(Parlamentet beslutade att rösta om frågan)
Jag låter nu därför det förslag som jag lade fram för er gå till omröstning, det vill säga att flytta omröstningen om resolutionsförslagen om toppmötet mellan EU och Ryssland till nästa sammanträdesperiod i Bryssel. De som röstar för kommer att rösta för att denna omröstning flyttas till nästa sammanträdesperiod, och de som röstar mot kommer att rösta för att föredragningslistan behålls i sin nuvarande form.
(Parlamentet godkände förslaget.)
För det andra föreslår jag att följande två betänkanden, som för närvarande ingår i debatten på torsdag mellan kl. 15.00-16.00, ska införas direkt i omröstningarna på torsdag kl. 12.00.
betänkandet av Margie Sudre för fiskeriutskottet om det ändrade förslaget till rådets förordning om ingående av ett partnerskapsavtal om fiske mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Madagaskar (KOM((2007)0428 - C6-0064/2007 -
betänkandet av Emanuel Jardim Fernandes för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av ett partnerskapsavtal om fiske mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Moçambique (KOM((2007)0472 - C6-0284/2007 -
Om det inte finns anmärkningar, kommer vi att införa dessa omröstningar direkt på torsdag i omröstningen kl. 12.00.
Christopher Beazley: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga på samma rättsliga grund som Graham Watson. Jag skulle bara vilja påpeka att vi hade en mycket viktig debatt om den ökade demokratin inom EU. Denna taktik, som tydligen precis varit lyckosam, visar att demokratin, till och med här i parlamentet, måste utökas ytterligare. Som medlem av en stor grupp som PPE-DE-gruppen - som jag är oerhört stolt över att vara medlem av - kan jag säga att skulden för att det inte blev någon resolution ligger på andra grupper. Men sedan fick jag veta att detta var något som de två stora grupperna hade kommit överens om. Detta är helt klart ett otillfredsställande arbetssätt.
Jag accepterar beslutet. Mitt praktiska råd till er är att se till att rådets tjänstgörande ordförande och kommissionens ordförande överlämnar det fullständiga förhandlingsreferatet från debatten om toppmötet mellan EU och Ryssland till president Vladimir Putin vid toppmötet - inte efteråt.
(Applåder)
Margie Sudre: . - (FR) Herr talman! När det gäller införandet av betänkandena om fiske, vet jag inte om det var ett tolkningsfel, men ni sa att det skulle vara med debatt, och det stod på föredragningslistan för torsdagsmorgonen. Det kommer att ske utan debatt. Så jag tror att det var ett tolkningsfel.
Talmannen: Mina damer och herrar! Vi föreslår att de ska införas direkt i omröstningen på torsdag kl. 12.00. För närvarande ingår de i debatten på torsdag mellan kl. 15.00-16.00. Vi föreslår därför att de ska införas i omröstningen på torsdag kl. 12.00, utan debatt.
(Parlamentet godkände förslaget.)
| sv |
Situationen i Vitryssland (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Vitryssland.
Jean-Pierre Jouyet: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill lyckönska mina vänner här i parlamentet, som jag också har träffat. Jag vet att ni alla är oerhört bekymrade över situationen i Vitryssland, vilket framgår av den resolution ni antog i maj och vårt åsiktsutbyte nyligen, den 16 september, i utskottet för utrikesfrågor, efter mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser).
Vi förklarade då att rådet noga skulle övervaka parlamentsvalet i Vitryssland, som ägde rum den 28 september. Resultatet är inte hoppingivande. Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter har visserligen noterat några positiva tendenser, men valprocessen uppfyllde inte OSSE:s krav på demokratiska val. Vi noterar att ingen medlem av oppositionen kommer att få en plats i parlamentet.
I ordförandeskapets uttalande av den 30 september framförde vi våra farhågor i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi fortsätter att uppmana de vitryska myndigheterna att till fullo samarbeta med kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter för att uppfylla internationella demokratiska normer.
Rådet kommer att fortsätta arbetet med en strategi för Vitryssland. Det råder ett brett samförstånd mellan medlemsstaterna om att de åtgärder som vidtas måste återspegla förvaltningens insatser under sommaren, särskilt frigivningen av de sista kvarvarande politiska fångarna. Vi måste också ta hänsyn till den geopolitiska situation som uppstått till följd av konflikten i Georgien. Vi måste se till att de positiva signaler som uppfattats den senaste tiden håller i sig, t.ex. oppositionens fredliga demonstration efter valresultatet, som ägde rum utan ingripanden av säkerhetsstyrkorna. Vi måste också garantera säkerheten och den fria rörligheten för politiskt oliktänkande.
Rådet diskuterar nu ett eventuellt återupptagande av de politiska kontakterna och ett eventuellt upphävande av visumsanktionerna. Det skulle naturligtvis ske selektivt, och diskussionerna pågår. Den vitryske utrikesministern Sergej Martynov har bjudits in till en trojka under det rådsmöte som ska hållas i Luxemburg den 13 oktober. Vi kommer att se över situationen tillsammans med honom. Det kommer att ge oss en möjlighet att förnya vårt åtagande att göra framsteg i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
Innan jag avslutar vill jag återigen lyckönska Jacek Protasiewicz, och Aljaksandr Milinkevitj och Aleksander Kozulin som sitter här på åhörarläktaren, och försäkra dem om att EU fortfarande är öppet för ett successivt återupptagande av förbindelserna med Vitryssland och för stärkta förbindelser med myndigheterna och det vitryska folket. EU tänker fortsätta stödja Vitrysslands civila samhälle.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag talar i denna debatt på min kollega Benita Ferrero-Waldners vägnar.
Situationen i Vitryssland håller på att förändras och kräver ett väl avvägt och strategiskt gensvar från EU. Vi står i dag inför en komplex verklighet.
Till att börja med står det mycket klart att vi är besvikna över parlamentsvalet den 28 september och det sätt på vilket det genomfördes. Valet levde inte upp till internationella standarder eller till våra förväntningar. Det håller vi alla med om och jag tänker inte älta det vidare.
Å andra sidan gjordes vissa framsteg före valet, i och med frigivningen av politiska fångar, och även i samband med valet, då Vitryssland samarbetade med OSSE/ODIHR och dess observatörer före valet. Frigivningen av de kvarvarande politiska fångarna sågs som ett viktigt steg inte bara av oss utan även av oppositionen: denna åtgärd bidrog till att minska och lindra rädslan i det civila samhället, där fängslande av politiska skäl inte längre ses som en del av verkligheten, även om hotet fortfarande finns kvar.
Trots att vi då välkomnade frigivningen av de politiska fångarna reagerade vi inte konkret med positiva åtgärder, när valet stod för dörren. Nu bör vi dock inte skjuta upp vårt gensvar längre. På samma sätt som frigivningen av de politiska fångarna var en betydelsefull gest kan inte de vitryska myndigheternas samarbete med OSSE:s observatörer ignoreras, och vi kan inte heller bortse från att alla kandidater fick tillgång till medierna - om än i begränsad omfattning. Detta är stora framsteg jämfört med hur det såg ut i det förra valet, presidentvalet 2006.
Hur kan vi nu se till att dessa framsteg upprätthålls och konsolideras? Hur ser vi till att det inte blir några fler politiska fångar i Vitryssland i framtiden? Hur ser vi till att OSSE/ODIHR kan fortsätta sitt samarbete med de vitryska myndigheterna till dess slutrapport om valet offentliggörs om två månader och att rapporten sedan kan följas upp? Vad kan göras för att förhindra en skärpning av de regler som gäller för medierna och få till stånd en ökad rättssäkerhet för icke-statliga organisationers verksamhet?
Jag är här för att lyssna till parlamentets synpunkter.
Vi tror att ett återupptagande av dialogen på politisk nivå med myndigheterna, utan ceremonier utan med realism, är det svar vi måste ge Vitryssland i dag. Det är viktigt att vi kan ha kontakter på lämplig nivå, för att se till att vårt budskap når fram.
Jag vill tillägga att vår linje generellt måste vara ”gradvis och proportionerlig”, oavsett hur vårt svar ser ut i detalj. Dessa två principer kommer att vara vägledande för vårt svar till Vitryssland och kommer att göra det möjligt för oss att främja den demokratiska utveckling vi alla hoppas på.
Under tiden kommer kommissionen att ställa all sin expertis till förfogande för att stärka kontakterna med den vitryska förvaltningen på områden av gemensamt intresse, t.ex. energi, miljö, tull och transport. Dessa kontakter har visat sitt värde när det gäller att främja utveckling av nätverk mellan personer och mellan myndigheter.
Samtidigt kommer vi envist att hålla fast vid vårt stöd till det civila samhället, hjälpa de vitryska icke-statliga organisationerna och främja utveckling av en oberoende press och European Humanities University i exil i Vilnius. Jag lovar att fortsätta med vårt arbete och att stärka våra förbindelser med det civila samhället.
Sammanfattningsvis står Vitryssland, ett land i Europas hjärta som gränsar till tre av våra medlemsstater, inför ett historiskt val: antingen tar man de nödvändiga stegen mot demokrati och verkligt oberoende eller så resignerar man inför stagnation och ett allt större beroende av ett enda land.
Det är fortfarande vår önskan att välkomna Vitryssland som en fullvärdig partner i vår europeiska grannskapspolitik och det framtida östliga partnerskapet. Jag ber därför om ert stöd så att vi kan komma fram till den rätta strategin, som vid denna avgörande tid för stabiliteten på vår kontinent innebär att Vitryssland uppmanas att göra verkliga framsteg mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Charles Tannock: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! När en sittande president vinner alla platser i sitt parlament kan vi antagligen utgå från att något är galet. Inte ens Robert Mugabe i Zimbabwe har lyckats göra rent hus som president Aleksandr Lukasjenko gjorde förra månaden i Vitryssland.
Jag ifrågasätter inte att Lukasjenko är mycket populär i ett land som i hög grad isolerats från verkligheten i tiden efter Sovjetunionen. Men hans järngrepp om makten har gjort hans land till internationell paria.
För EU är det inte förnuftigt att välkomna närvaron av Europas siste diktator alldeles inpå knutarna. Vi bör dock alltid sträva efter att utmana och samtidigt också samarbeta med Vitryssland. Frigivningen av politiska fångar nyligen utgör därför en möjlighet för oss. Om Lukasjenkos åtgärd är ett öppnande mot väst återstår att se, men vi bör vara redo att svara med våra egna incitament för att erkänna och belöna Vitryssland på lämpligt sätt.
Vi bör inte bortse från möjligheten att Lukasjenko utövar utpressning mot regeringen i Kreml, som hittills varit av avgörande betydelse för hans järngrepp om den politiska makten. Om det är så bör vi inte från EU:s sida vara rädda att använda både moroten och piskan, och jag välkomnar därför utrikesminister Sergej Martynovs kommande besök.
Vitryssland har mycket att vinna på närmare förbindelser med EU, inte minst en viss lindring av den omfattande fattigdom som ekonomins stagnation orsakat. Faktum kvarstår dock: Vitryssland är fortfarande inte medlem av Europarådet. Ratificeringen av dess partnerskaps- och samarbetsavtal med EU ligger fortfarande på is. Vitryssland förblir ett land där mänskliga rättigheter systematiskt åsidosätts, politiskt oliktänkande inte tolereras och en fri press är en avlägsen önskedröm.
När vi väl har börjat vifta med moroten måste vi också se till att vi har kvar piskan i andra handen. Personligen hoppas jag ändå att Vitryssland, om man inte återförenas med Ryssland som somliga i Kreml skulle vilja, en dag tar sin rättmätiga plats i den europeiska familjen av fria nationer.
Jan Marinus Wiersma: Fru talman! För det första är även vi missnöjda med resultatet i det vitryska valet, och vi ställer oss bakom slutsatsen från OSSE/ODIHR att valet inte levde upp till våra europeiska standarder. Därför finns det absolut ingen anledning att ändra på EU:s politik gentemot Vitryssland i det här läget.
Vi håller med om att det är bra att överväga om vi kan inleda en dialog med de vitryska myndigheterna på informell basis, som det franska ordförandeskapet har föreslagit, om en eventuell uppföljning. Uppföljningsåtgärder måste främst komma från deras håll. Om Vitryssland är berett att utveckla en dialog med EU om möjligheterna att öka friheten i samhället och skapa svängrum, även för oppositionen, kommer EU att kunna svara. Till dess stöder jag inte ett hävande av de gällande sanktionerna mot ett antal frontfigurer i landet som inte tillåts resa in i EU. Det har - som redan nämnts av mina kolleger i parlamentet - funnits ett antal hoppingivande tecken de senaste månaderna, vilket definitivt ger anledning att undersöka om framsteg kan göras med hjälp av dialog med landet.
För det andra, om utrikesminister Sergej Martynov bjuds in till samtal i Luxemburg föreslår jag att rådet också kontaktar oppositionen. Vi har två framstående företrädare för oppositionen här - Aleksander Kozulin och Aljaksandr Milinkevitj. Varför har inte rådet bjudit in dem också till samtal?
Till sist, om en dialog med Vitryssland om möjliga reformer kommer till stånd tycker vi att det är viktigt att oppositionen medverkar. Det finns ett tidigare likartat fall: för ungefär sju år sedan hölls, delvis i Europaparlamentets regi, ett slags informell dialog i själva Vitryssland, som kallades den parlamentariska trojkan för Vitryssland. Om de vitryska myndigheterna var beredda att göra det skulle den dialogen kunna återupptas via ett slags trojka med Europaparlamentet, OSSE och Europarådet. Vad vi än gör i Europa, vilka diskussioner vi än håller, måste faktiskt oppositionen delta.
Janusz Onyszkiewicz: Fru talman! Genomförandet, och även resultatet, av valet i Vitryssland visar tydligt att Aleksandr Lukasjenko, även om han ger uttryck för en önskan att upprätta förbindelser med EU, föreställer sig att dialogen kan inledas och föras på hans villkor och utan några eftergifter från hans sida. Vi måste emellertid vara medvetna om att förbättrade förbindelser med EU inte bara ligger i Vitrysslands objektiva intresse utan även i Lukasjenkos eget intresse. Konstant press från Ryssland som vill överta kontrollen över nyckelsektorer i den vitryska ekonomin kan leda till ett sådant beroende av Ryssland att Lukasjenkos grepp om landet allvarligt försvagas. En möjlig utväg är då att låta företag i väst delta i ett privatiseringsprogram som blivit nödvändigt på grund av tillståndet i den vitryska ekonomin. Det är det enda sättet för Vitryssland att slippa köpas upp av politiskt kontrollerat ryskt kapital.
En dialog måste därför inledas, om så bara för att få till stånd rättsliga och politiska förhållanden i Vitryssland som främjar investeringar av EU-kapital i landet. Denna dialog får emellertid inte utgöra ett tillfälle för regimen att skaffa trovärdighet eller legitimitet. Den måste därför åtföljas av åtgärder från Vitrysslands sida som, om än inte i hög grad men åtminstone på ett synligt sätt, tydligt anger riktningen för förändringar av det politiska systemet. Fram till dess bör alla samtal med företrädare för de vitryska myndigheterna, var de än hålls, balanseras med möten på samma nivå mellan EU-politiker och de främsta företrädarna för oppositionen.
Elisabeth Schroedter: Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! På gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens vägnar välkomnar jag delegationen med de välkända politikerna Aljaksandr Milinkevitj och Aleksander Kozulin, som följer vår debatt här i Europaparlamentet i dag och sedan kommer att kunna redogöra för den i sitt eget land.
Det är fortfarande ett problem att information om vårt arbete för Vitryssland här måste gå den vägen eftersom det inte finns några andra alternativ. Det är ett tecken på att de grundläggande förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Vitryssland ännu inte åstadkommits. Yttrande- och informationsfrihet är av avgörande betydelse för demokrati.
I somras avlade president Viktor Jusjtjenko ett offentligt löfte om att valet i hans land skulle hållas på ett öppet, demokratiskt och rättvist sätt, och det löftet bröt han. En valkampanj där oppositionen nekas alla möjligheter att presentera sina kandidater i hela landet och där villkoren ändras i så hög grad att inte ens en välorganiserad opposition kan få en enda kandidat vald ger inte ett fritt, demokratiskt val. Vår resolution är därför tydlig på den punkten.
Vi måste inkludera kravet att visumförbudet ska hävas och, med tanke på dagens läge, kravet på ett nytt finansiellt instrument med medel till stöd för oppositionen och folket i deras försök att införa demokrati.
Konrad Szymański: Fru talman! Den politik som går ut på ett snabbt öppnande mot Vitryssland är ogenomtänkt och har genomförts på ett amatörmässigt sätt. Uttalanden om återupptagna förbindelser har börjat komma från EU och vissa medlemsstater innan Lukasjenko-regimen tagit några bestående steg mot frihet. Vi har gjort detta i god tro. Denna lärdom bör få oss att vara tydligare i framtiden.
Visst kan vi öppna oss mot Vitryssland, men först om regeringen i Minsk tar konkreta steg mot frihet: inleder politisk dialog genom en tv-kanal eller tidning för oppositionen. EU bör ge stöd för ett åtminstone delvis fritt parlament som inkluderar oppositionella som förts fram av folket, inte av Lukasjenko. Det är den enda taktik - att ge något i utbyte mot något - som kan upprätthålla vår trovärdighet och ge Vitryssland en möjlighet till demokratisering.
Erik Meijer: Fru talman! Om alla partier har samma möjlighet att ta parlamentsplatser vid val i Vitryssland är chansen stor att den sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko vinner de flesta. Han har högt anseende bland dem som sätter social trygghet högre än individuell frihet. De uppskattar den mycket mindre graden av kaos i Vitryssland jämfört med i ett antal andra tidigare Sovjetrepubliker. Å andra sidan väcker han avsky hos människor som motsätter sig hans strävan efter förening med Ryssland. De är fästa vid det särskilda vitryska språket, som var orsaken till att landet bildades för nästan 90 år sedan. Många intellektuella som mer vänder sig mot Polen, Litauen och EU har lämnat landet.
Det måste bli ett slut på misshandeln av demonstranter, fängslandet av oppositionella och alla andra försök att göra det omöjligt för oppositionspartier att överleva. Vallagar som gör det lätt att utestänga hela oppositionen från parlamentet är dåliga vallagar. Vi får inte söka konfrontation med landet utan måste göra allt vi kan för att stödja dess demokratisering.
Situationen i Vitryssland har på senare tid förbättrats en del jämfört med tidigare år. Politiska fångar har frigetts och regeringen vill närma sig EU. Regeringen hade också tillkännagett att parlamentsvalet skulle bli rättvist den här gången - men vad som hände sedan var långt ifrån någon bekräftelse på det. Vitryssland tillämpar fortfarande dödsstraff, och i strid med lagen är medierna inte oberoende. Under den kommande perioden måste fri rörlighet mellan EU och Vitryssland främjas, och en dialog måste hållas med både regeringen och de organisationer som inte kontrolleras av staten.
Bastiaan Belder: Fru talman! Många vitryska medborgare hoppas på förbättrade förbindelser med EU som kan leda till en positiv reformdynamik i deras eget land. Jag stöder helt och hållet denna önskan. Det är också därför alla EU-institutioner successivt bör närma sig regeringen i Minsk, utan att det påverkar deras egen politiska trovärdighet och med förbehåll för strikta villkor (se punkt 10 i resolutionen).
Jag ser det som ett viktigt konkret steg i denna riktning att vi anpassar - dvs. sänker (se punkt 13 i resolutionen) - kostnaden för EU-visum för vitryssar; i dag kostar det 60 euro för ukrainare jämfört med 35 euro för ryssar. Jag skulle vilja veta vad rådet och kommissionen anser om detta förslag.
Något som jag tycker var märkligt i resolutionen - som jag i övrigt tänker stödja - var punkterna 7 och 8. I dessa punkter efterlyser vi verkligt demokratiska val och respekt för mänskliga rättigheter, men vi vänder oss bara till den vitryska regeringen. Vi bör även vända oss till parlamentet, eftersom det är vår naturliga diskussionspartner.
Jacek Protasiewicz: (PL) Fru talman! Det val som hållits i Vitryssland har redan blivit föremål för en rapport från OSSE:s delegation. Det var varken öppet eller ärligt eller demokratiskt. Det kan dock konstateras att politiska fångar frigetts, åtminstone de huvudsakliga. Skälen till deras fängslande har dock inte undanröjts. Vi kan inte vara helt säkra på att inte antingen de (som nyligen frigetts) eller andra inom kort kommer att gripas på nytt i Vitryssland. Vi måste se till att orsakerna undanröjs och inte bara effekterna. Vi bör också utnyttja det tillfälle som denna debatt erbjuder för att erinra om att det finns ytterligare 14 personer i Vitryssland vars frihet begränsas genom att de dömts till antingen husarrest eller straffarbete för verksamhet till stöd för mänskliga rättigheter och frihet.
Vårt uttalande är mycket välavvägt. Å ena sidan uttrycker vi tillfredsställelse över att fångarna frigetts, å andra sidan missnöje med valets genomförande och resultat. Samtidigt stöder parlamentet i punkt 12 ”steg för steg”-politiken i framtida förhandlingar med Vitryssland och säger att vi kan gå med på att delvis häva sanktionerna i högst sex månader under förutsättning att en del mycket omfattande förändringar sker som skulle förbättra situationen framför allt när det gäller mediernas frihet i Vitryssland. Detta är ett positivt steg som jag varmt förespråkar. Samtidigt vill jag vädja till både det franska ordförandeskapet och det tjeckiska, som tar över under första halvåret nästa år, att se till att man alltid, när officiella möten hålls med företrädare för de vitryska myndigheterna, avsätter tid för möten med företrädare för oppositionen. Man måste också uppbåda viljan att sänka kostnaderna för visum för vitryssar, för annars kan vi inte föra denna nation närmare Europa.
Som polack vill jag uttrycka min uppskattning för att parlamentet beslutat att notera att den polska minoritetens verksamhet i Vitryssland begränsas av de vitryska myndigheterna, och att det finns en lagligen vald myndighet som företräder polackerna, ledd av Angelika Borys.
Justas Vincas Paleckis: (EN) Fru talman! Resolutionen om situationen i Vitryssland visar vad de styrande i Bryssel och Minsk skulle kunna göra för att inte tappa fart när det gäller att förbättra sina förbindelser.
Jag stöder Jan Marinus Wiersmas ståndpunkt, som också speglar den hållning som intagits av den vitryska oppositionen, företrädd av Aleksander Kozulin och Aljaksandr Milinkevitj. EU:s politik att straffa Vitryssland och vitryssarna för deras regims handlande ledde inte till det förväntade resultatet. Alla dörrar måste öppnas för direkta kontakter mellan folken, och visumhindren, som strider mot sunt förnuft, måste avskaffas.
Om regeringen i Minsk verkligen är villig att förbättra samarbetet med EU bör detta skapa gynnsammare villkor för inledandet av ömsesidiga diskussioner, inte bara externt utan även inom landet. Det kan göras genom att inleda samtal om de politiska, ekonomiska, sociala och människorättsliga frågor som rör alla politiska partier, oppositionskrafter, icke-statliga organisationer och fackföreningar.
Jeanine Hennis-Plasschaert: (NL) Fru talman, herr rådsordförande! För bara några veckor sedan ansåg ni att det var för tidigt att bjuda in den vitryske utrikesministern Sergej Martynov till Paris. Nu menar ni uppenbarligen att tiden är inne. Uppriktigt sagt förstår jag fortfarande inte, inte ens efter ert uttalande, exakt vilket resonemang som ligger bakom denna svängning. Som alla här redan har konstaterat uppfyllde ju valet den 28 september inte på något sätt de standarder som vi alla känner till och som ni också lägger så stor vikt vid. Ett möte på denna nivå och med denna inramning - informell eller ej - tycks vara belöningen till regimen. Men för vad?
I morse hade även jag nöjet att återigen utbyta åsikter med Aljaksandr Milinkevitj och Aleksander Kozulin. Den vitryska oppositionen står enad och kanske starkare än någonsin. Samma opposition måste därför ges möjlighet att nå ut till det vitryska folket, och det vitryska folket måste ges möjlighet att direkt få uppleva europeiska friheter. Det är oacceptabelt att ett visum till EU fortfarande kostar 60 euro medan den genomsnittliga månadslönen i Vitryssland är ynka 250 euro. Hur många gånger måste vi be om detta?
Jag ifrågasätter inte att det är lämpligt och nödvändigt med en dialog på någon nivå. Det är dock uppenbart att Aleksandr Lukasjenkos vackra ord ofta är tomma ord, och den tilltänkta dialogen måste därför vara motiverad och även mycket målinriktad. Min fråga här är följande: Exakt vilken är rådets specifika färdplan? Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer om detta.
Jag vill avsluta med en fråga som Jan Marinus Wiersma också tog upp. Är rådets ordförande redo att ta emot även Aljaksandr Milinkevitj och Aleksander Kozulin nästa måndag, antingen före, under eller efter samtalet med Sergej Martynov? Det är upp till er, men jag vill klargöra att det vore det enda lämpliga budskapet att sända under rådande omständigheter.
(EN) Tyvärr måste jag lämna kammaren om några minuter. Jag ber om ursäkt för olägenheten, men jag skulle vilja ha ett ärligt svar.
Wojciech Roszkowski: (PL) Fru talman! I dag ligger ödet för Vitryssland, ett land med 10 miljoner européer, i vågskålen. Vi kan inte stå bredvid och se det hända. Diktatorer som Lukasjenko ger bara med sig om de utsätts för press. Det finns bara en fråga: I vilken riktning ska detta medgivande ske? Eftersom Ryssland har den ekonomiska nyckeln till Vitrysslands oberoende kan dess krav leda till att Vitryssland förlorar sin suveränitet. Påtryckningar från EU kan vara effektiva om Lukasjenko har något att förlora och EU något att erbjuda. Han verkade kunna gå med på förändringar, men valet nyligen kan knappast kallas för något annat än en fars. Diktatorns rädsla och envishet kan leda till en suveränitetsförlust för Vitryssland.
Lukasjenko behöver inte förlora på en demokratisering av Vitryssland om han har stort förtroende hos folket. Det måste dock handla om verkliga steg mot demokrati, inte bara en skenföreställning där den vitryska oppositionen får betala priset. Trots risken för ett mörkt scenario får inte EU godta detta pris. Låt oss emellertid inte avbryta dialogen om landets oberoende står på spel. Som Aljaksandr Milinkevitj sa i dag är framtiden för demokratin i landet beroende av om det kan behålla sin självständighet.
Árpád Duka-Zólyomi: (HU) Tack, fru talman. Även om det vitryska parlamentsvalet, som observerades av OSSE, inte levde upp till kraven på rättvisa och fria val kommer ministerrådet vid sitt möte i nästa vecka med all sannolikhet ge klartecken för en politisk dialog. Aleksandr Lukasjenko har inte gjort någonting ovanligt. Efter kriget i Georgien frigavs tre politiska fångar. Därigenom uppfylldes EU:s enda villkor för ett inledande av dialogen. Det är uppenbart att väst efter kriget i Georgien behövde varje liten åtgärd som kunde vidtas för att försöka skapa en motvikt mot regeringen i Moskvas växande inflytande i det postsovjetiska territoriet. Men även om Lukasjenko lyckades arrangera dialogen så som han själv önskar, vilket slags dialog kan vi förvänta oss med de styrande i Moskva?
EU-ledare i Bryssel måste inleda en dialog som bygger på ett tidigare överenskommet benchmarksystem, annars kan EU bara bli en förlorare i denna dialog. Lukasjenko kommer att utnyttja detta för att stärka sin maktposition inom landet och behålla de nära banden med regeringen i Moskva, inte för att erbjuda successiv politisk liberalisering. Samtidigt skulle EU kunna förlora sitt främsta östvapen, dvs. sin image. Det är upp till oss att besluta ...
Adrian Severin: (EN) Fru talman! Jag vill varna för en politik som tenderar att belöna Vitrysslands ledning som kompensation för sådana beslut av Rysslands ledning som vi ogillar.
Det är ett rent önsketänkande att tro att vi på detta sätt kan skapa en brytning mellan de styrande i Moskva och Minsk eller att få president Aleksandr Lukasjenko att ändra politisk inriktning.
Vi bör inte heller uttala oss om frigivning av politiska fångar som inte borde ha gripits. I stället måste Europeiska unionen undvika en isolering av Vitryssland och inleda en dialog med landets ledning. För att nå detta syfte är det nödvändigt att utarbeta ett paket med motiverande åtgärder som bör kunna övertyga både regimen och de vanliga medborgare som troskyldigt stöder den om att Europeiska unionen skulle kunna bidra till att ge det vitryska folket ett bättre liv.
Å andra sidan måste varje öppning vara successiv, villkorad och ömsesidig, och den måste framför allt inriktas på att gagna samhället och inte den politiska ledningen.
Aleksandr Lukasjenko har sagt att det i vilket land som helst är bra med en opposition, men inte en opposition som till 100 procent stöds från utlandet. Problemet är att oppositionen i Vitryssland inte skulle kunna överleva eftersom den undertrycks av regimen. Därför får vi inte överge den demokratiska oppositionen.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Visumfrågan är mycket viktig för alla vitryssar. Men jag vill fästa uppmärksamheten på en specifik situation när det gäller resor.
Genom Chernobyl Children's Project International som grundats av Adi Roche i Irland får varje år ungefär 1 000 barn komma från Vitryssland till Irland under några veckor för att få vila och rekreation och i vissa fall även medicinsk behandling. Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt 17 000 barn kommit till Irland.
Nu har barnens tillstånd att resa till Irland tyvärr dragits in, och detta har fått förödande följder för alla berörda: barnen, deras värdfamiljer och många andra. Detta är ett så bra projekt som är till gagn för alla.
Just nu håller ett avtal mellan regeringarna på att utarbetas och jag hoppas att det snart blir färdigt, men jag vet att Irland under tiden försöker få ett undantag från förbudet.
Jag vill be kommissionen och rådet att de, kanske genom informell dialog, ska göra allt vad de kan för att se till att detta mycket värdefulla projekt kan fortsätta. Jag vet att det bara rör sig om en detalj i situationen som helhet, men det är en detalj som kan göra en så positiv skillnad för så många människor.
Jana Hybášková: (CS) Herr talman! Vi har skisserat utrikespolitiken, vi har fört en debatt om den sydliga dimensionen och den östliga dimensionen. Vi tjecker och slovaker i utskottet för utrikesfrågor markerade den 21 augusti 40-årsdagen av Sovjetarméns inmarsch i Tjeckoslovakien genom att debattera situationen i Georgien. Den östliga dimensionen har blivit verklighet. Detta är ofrånkomligt, och därför måste vi agera. Politik är inte någonting förutsägbart. Politik handlar om en kontext, och vi känner till kontexten. Av denna anledning måste vi helhjärtat stödja Vitryssland på landets väg mot Europa. Jag stöder därför helt och fullt resolutionsförslaget i dess nuvarande lydelse. Vi får inte isolera Vitryssland, men vi får inte heller kalla landet för en demokrati. Vi måste uppmana Vitryssland att avskaffa dödsstraffet, att tillåta studenterna att återvända till universiteten, att tillåta dem som har vägrat att tjänstgöra i Vitrysslands väpnade styrkor att återvända utan att straffas och att tillåta icke-statliga organisationer att registreras. Men vi då? Vad måste vi göra? Vi måste visa att vi följer Köpenhamnskriterierna. Vi måste agera som ett enat EU.
Józef Pinior: (PL) Herr talman! Framför allt vill jag hälsa Aljaksandr Milinkevich och Aljaksandr Kazulin, företrädare för den vitryska oppositionen, välkomna till Europaparlamentet i dag. Just nu är det mycket svårt att sätta fingret på EU:s politik gentemot Vitryssland. Å ena sidan har vi hela tiden att göra med en auktoritär stat samtidigt som vi å andra sidan ser tecken på en viss utveckling och vissa förändringar av detta system mot bakgrund av en komplicerad internationell situation. Just nu bör EU:s politik framför allt helt och hållet vara inriktad på det vitryska folket. Frågan är: vem kommer att förlora mest på sanktioner? Lukasjenkoregimen eller Vitrysslands folk? Detta är en fråga som vi själva måste besvara inom de olika EU-institutionerna. Det råder ingen tvekan om att vi nu måste utforma en politik där våra mål specificeras, en politik som innebär att EU:s insatser gagnar Vitryssland.
Jas Gawronski: (EN) Herr talman! Just nu mottar vi motstridiga signaler från regeringen i Minsk, och detta innebär redan ett slags framsteg i förhållande till den tidigare situationen, men det nyligen hållna parlamentsvalet förstärkte den populära västliga bilden av Vitryssland som ett slags bananrepublik. Å andra sidan är frigivandet av politiska dissidenter nyligen en välkommen utveckling. Om det är ett försök från Lukasjenkos sida att räcka ut en hand till väst bör vi belöna hans insats med vårt försiktiga stöd. Men vi bör inte göra oss några illusioner om de omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och de politiska friheterna i Vitryssland. Vi måste framför allt inrikta oss på folket och det civila samhället i Vitryssland - och i detta fall fullföljer parlamentet en ädel och mycket viktig tradition, i synnerhet efter Ingrid Betancourts anförande i dag.
Vitrysslands folk längtar efter att inta sin plats i det nya Europa. De behöver få veta att vi bryr oss om dem och att vi inte kommer att ignorera dem.
Libor Rouček: (CS) Herr talman! Det har ägt rum flera viktiga förändringar i Vitryssland under de senaste veckorna. Den viktigaste var frigivandet av politiska fångar: Aljaksandr Kozulin, som är närvarande här, Sjarhej Parsjukevich och Andrej Kim. Trots detta levde parlamentsvalet tyvärr inte upp till internationella demokratiska standarder. Vad innebär detta för oss? Min uppfattning är att Europeiska unionen i mycket högre grad än hittills bör stödja det civila vitryska samhällets utveckling och begreppet demokrati och mänskliga och medborgerliga rättigheter. Jag anser också att vi måste överväga att öka vårt ekonomiska stöd, till exempel till oberoende medier, icke-statliga organisationer, oberoende fackföreningar osv. En sänkning av visumavgifterna eller ett totalt avskaffande av dem för vitryska medborgare, särskilt ungdomar och studerande, bör ingå i detta stöd till det civila vitryska samhället. Som vi redan har hört kostar ett visum 60 euro, vilket motsvarar veckolönen för en genomsnittlig vitrysk medborgare. Detta tål att tänka på.
Colm Burke: (EN) Herr talman! Jag uppmanar rådet och kommissionen att påverka de vitryska myndigheterna så att de upphör med sin praxis att utfärda utresevisum till sina medborgare, särskilt till barn och studerande. I de flesta fall krävs det visum för att komma in i ett land, men i Vitryssland krävs det ett visum för att man ska få lämna landet.
Under PPE-DE-gruppens möte i förmiddags tog jag upp frågan om det internationella reseförbudet för barn från Vitryssland med den vitryske oppositionsledaren Aljaksandr Milinkevich. Han sa till vår grupp att den vitryska regimen har infört detta reseförbud eftersom den inte vill att barn ska få se hur man lever i andra delar av världen.
Från min egen valkrets Ireland South har man samlat in och använt ungefär 70 miljoner euro för att ta hand om barn och för att förbättra deras levnadsförhållanden på barnhemmen. Min kollega Marian Harkin har redan nämnt förbudet här i kväll. Jag förstår nu att det bilaterala avtalet mellan Irland och Vitryssland inte kommer att vara klart förrän i maj eller juni. Därför instämmer jag i hennes krav att Irland ska beviljas undantag från förbudet så att barnen kan resa till jul och få den hjälp och det stöd de behöver.
Zita Pleštinská: (SK) Herr Milinkevich, herr Kozulin! Det gläder mig verkligen att ni är närvarande här under dagens debatt om ert land Vitryssland. För mig står ni som representanter för Vitrysslands möjligheter att en dag bli ett fritt och demokratiskt land.
Det orättvisa oktobervalet i Vitryssland stärkte ännu en gång Aleksandr Lukasjenkos totalitära regim. Av de 110 platserna i det vitryska parlamentets underhus vanns inte en enda av oppositionen. Även om en del politiska fångar frigavs i augusti skulle de när som helst kunna hamna i fängelse igen.
Mina damer och herrar! Genom att göra små förbättringar av valprocessen försöker Aleksandr Lukasjenko övertyga oss om att EU inte längre har någon anledning att isolera Vitryssland. Även om goda förbindelser med Minsk-regimen skulle vara till gagn för båda sidor måste unionen kräva mer än rent kosmetiska förändringar för att förbättra demokratin. EU måste kräva fria medier i Vitryssland och att alla demokratiska krafter kan bli delaktiga i den process varigenom landet styrs.
Jean-Pierre Jouyet: Herr talman! Det franska ordförandeskapet följer noga utvecklingen i alla EU:s östra grannländer: Georgien och Ukraina, där toppmötet den 9 september innebar ett enormt stort framsteg i förbindelserna mellan EU, Ukraina och Moldova - jag var där för två dagar sedan för att diskutera de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och Moldova i form av ett nytt och mer långtgående avtal än det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet. Det är således i detta sammanhang som vi noga följer utvecklingen i Vitryssland.
I likhet med er beklagar vi att regimen inte utnyttjade valet den 28 september som ett tillfälle att markera framsteg i riktning mot demokrati. Samtidigt noterar EU med tillfredsställelse ett antal positiva händelser, i synnerhet frigivandet av politiska fångar. Det måste föras en debatt mellan utrikesministrarna i Luxemburg på måndag i samma anda som under den debatt som har förts här. Vårt budskap är att Europeiska unionen är beredd att göra eftergifter om myndigheterna i Minsk verkligen anstränger sig. Vi behöver en progressiv strategi - sanktionerna kommer med andra ord inte att upphävas med en gång - och en villkorad strategi som innebär att EU kommer att reagera på positiva signaler från regimen, men dessutom behöver vi en strategi som tar sikte på vad som gagnar det civila samhället, vilket också Adrian Severin framhöll.
Jag vill förklara att barn och studerande naturligtvis kan få visum. Det beror på ambassaden, men det är tillåtet enligt Schengensystemet. Vi måste utöva påtryckningar på myndigheterna i Minsk så att de ser till att dessa visum utfärdas, även om detta inte är EU:s ansvar. Jag vill också påpeka att det finns specifika fördelar när det gäller unga människor och barn som bor nära den vitryska gränsen.
EU kommer att fortsätta att stödja oppositionen. Jag har själv nyligen haft ett möte med Aljaksandr Milinkevich, Aljaksandr Kozulin och Jacek Protasiewicz, och parlamentet kan vara stolt över att ha tilldelat Aljaksandr Milinkevich Sacharovpriset. Jag anser att detta är en gest som hedrar Europaparlamentet. Som vi redan har sagt är det viktigt att varje företrädare för en medlemsstat som besöker Minsk också träffar oppositionen. Därför har vi inte förlorat hoppet om att regimen ska utvecklas mot större liberalisering så att Vitryssland inte uteslutande är hänvisat till sina bilaterala förbindelser med Ryssland.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! När det gäller frågan om vi är beredda att ta emot oppositionen på måndag i samband med rådets möte (allmänna frågor och yttre förbindelser) anser jag att detta är ett intressant förslag. Vi kommer att undersöka denna möjlighet och jag kommer att vidarebefordra ledamöternas åsikter till Benita Ferrero-Waldner. Det är emellertid ordförandeskapets uppgift att framföra inbjudan. Om mötet med oppositionen äger rum är kommissionsledamöterna naturligtvis beredda att delta.
När det gäller frågan om EU:s bistånd till Vitryssland är biståndet framför allt inriktat på att stödja det civila samhället och att tillgodose befolkningens behov: en kombination av ENPI-resurser på 20 miljoner euro för 2007-2010, för att tillgodose befolkningens behov och för att främja demokratisering över huvud taget, och anslag från det tematiska programmet för icke-statliga aktörer och lokala myndigheter samt instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter för att stödja demokratiseringen och det civila samhället i snävare bemärkelse.
Vi räknar med ytterligare insatser för att underlätta de icke-statliga organisationernas verksamhet, särskilt på området mänskliga rättigheter och oberoende medier. Det ställdes en fråga om förbudet för föräldralösa Tjernobylbarn att resa till och vistas i EU-medlemsstater. Kommissionen har tillsammans med ledarna för missionerna i Minsk tagit upp frågan om de föräldralösa Tjernobylbarnen med myndigheterna, och det kommer vi att fortsätta med så länge det är nödvändigt. Dessutom kommer kommissionen även i fortsättningen att stödja insatser för att lindra effekterna av Tjernobylkatastrofen.
Avslutningsvis vill jag säga att denna livliga debatt visar att det finns ett tydligt intresse för Vitryssland vid denna kritiska tidpunkt. Otvivelaktigt är det nu dags att göra strategiska val när det gäller vår strategi gentemot Vitryssland i detta komplicerade läge. Jag har med intresse lyssnat på parlamentsledamöternas åsikter, och jag förstår att några av er anser att ett begränsat och välavvägt upphävande av sanktionerna skulle kunna användas som ett positivt påtryckningsmedel för att åstadkomma demokratiska framsteg.
Vi avvaktar nu parlamentets resolution om Vitryssland som kommer att antas i morgon, och vi kommer att ta vederbörlig hänsyn till er uppfattning i vårt beslut som kommer att fattas inom kort.
Talmannen: Jag har mottagit sex resolutionsförslag i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Alessandro Battilocchio : Resultatet av valet i Vitryssland talar för sig självt. Detta resultat var i stort sett förväntat: oppositionen krossades av president Lukasjenkos kraftfulla maskineri som effektivt förhindrade att valet genomfördes på ett korrekt sätt.
För mig verkar det som om EU ännu en gång slår dövörat till: påståendena om valfusk, skrämseltaktik, våld och trakasserier har hittills inte tagits på allvar trots att internationella observatörer har bekräftat de uppenbara kränkningarna som ligger ljusår från vad som krävs enligt demokratiska normer.
Jag förväntar mig att Europeiska unionen ska uttala sig tydligare och mer rakt på sak och vidta nödvändiga politiska och diplomatiska åtgärder. Låt oss undvika de vanliga proklamationerna och fina resolutionerna, avsiktsförklaringarna. Detta skulle bara vara hyckleri och symbolisera ett EU som inte är i stånd att uttrycka en auktoritativ och bestämd ståndpunkt.
Adam Bielan : Ännu en gång har Lukasjenko ”kringgått” Europeiska unionen som har visat sin naivitet genom att inte ställa några grundläggande krav på regimen. Lukasjenko har visat sig vara en slugare politiker än EU har tänkt sig. Valet och vad som pågick under valkampanjen visade att EU:s strategi var dåligt förberedd. Detta borde göra EU medvetet om hur naiv unionen är i sin östpolitik. Till att börja med kommer EU att kräva att Minsk-regimen gör specifika insatser för att främja medborgarnas friheter om processen i riktning mot större öppenhet mot Vitryssland ska fortsätta.
Det är oerhört viktigt att väst inser att detta val var en fars eftersom det inte var något fritt val. Om detta val erkänns kommer vi att få uppleva hur Lukasjenko fortsätter att bedriva sitt spel med väst, ett spel som bara han kommer att dra nytta av. Medierna är fortfarande inte fria och det finns inte någon föreningsfrihet. De mystiska dödsfallen bland politiska aktivister har ännu tio år senare inte klarats upp. Frigivandet av politiska fångar innebär inte någon väsentlig förändring. Efter valet kommer förföljelsen att öka.
Hittills har Donald Tusks regering inte lyckats med någonting när det gäller att utforma en östpolitik. Inga specifika resultat har uppnåtts i förhandlingarna med Ryssland, Georgien har pacificerats, Ukraina är hela tiden på väg bort från EU och Vitryssland har behandlat vårt sändebud som om han inte existerade. Jag anser att man borde ta reda på vem som är upphovsmannen bakom denna komprometterande östpolitik.
Janusz Lewandowski : Herr talman! Europeiska unionen håller på att analysera och anpassa sin politik gentemot Vitryssland. Den politik med sanktioner och isolering som vi hittills har bedrivit har inte lett till förväntat resultat. Denna politik har inte lyckats ändra myndigheternas repressiva karaktär. Den ryska offensiven i Georgien, som signalerade en återgång till Kreml-regimens imperieambitioner, var en ny omständighet. Denna offensiv har tveklöst noterats i Minsk och i andra länder som Ryssland anser tillhör dess inflytelsesfär. Det förefaller meningsfullt att försöka dra nytta av denna nya situation genom EU-diplomati samtidigt som man är fullt medveten om risken med att föra en dialog med en diktator. Detta gjordes i samförstånd med den vitryska oppositionen. Ytterligare en viktig omständighet var parlamentsvalet som ett test på god vilja från president Lukasjenkos sida.
”Morot och piska-diplomatin” har inte varit framgångsrik, men detta utesluter inte att man omprövar politiken gentemot Vitryssland i relation till hur situationen i detta land utvecklas. Målet är fortfarande detsamma - att föra in detta europeiska land i demokratins, marknadsekonomins och de mänskliga rättigheternas sfär. Jag är övertygad om att bevarandet av Vitrysslands självständighet är en nödvändig förutsättning, för endast om landet är självständigt finns det reella utsikter till demokratisering av landet. Det alternativa scenariot - demokratisering av ett land som har absorberats av det ryska imperiet - är en historisk illusion.
Marianne Mikko : skriftlig. - (ET) Mina damer och herrar! Vitryssland har upprepade gånger beskrivits som ”Europas sista diktatur” och det är det fortfarande. Parlamentsvalet den 28 september var ett avgörande prov. Det var en fin gest av president Lukasjenko att frige politiska fångar före valet. Ändå har det blivit uppenbart att oppositionen inte kommer att komma in i parlamentet på kort sikt. OSSE utvärderade valet på ett korrekt sätt.
En av de viktigaste aspekterna när det gäller att stärka det civila vitryska samhället är Europeiska unionens visumpolitik. Det civila samhället måste i största möjliga utsträckning involveras i demokratiseringen av Vitryssland. För att kunna vara aktiva medborgare måste människor ha en mer vidsynt uppfattning om världen. Och möjligheten att resa ut från ett totalitärt land.
Vitryssarna behöver visum för att kunna resa. Att få ett Schengenvisum är en komplicerad och tidsödande process. Visumprocessen måste förenklas. Människor bör inte straffas. Genom att göra människors rörlighet till en komplicerad process försvårar vi för vitryssarna att bli delaktiga i Europeiska unionens värden och kultur. Det är inte vår avsikt att straffa det civila samhället i Vitryssland.
Det är hög tid för förändring. Det förtjänar Vitrysslands folk. Och det är vår uppgift som européer att hjälpa dem.
Athanasios Pafilis : Med upprörande fräckhet och utan att ens ange en tillstymmelse till bevis som förevändning har de politiska krafter som stöder och tjänar EU undertecknat en gemensam resolution om att fördöma den vitryska regeringen för valet den 28 september. Den resolution som har föreslagits av de politiska krafterna inom den europeiska vänstern genom Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster är hållen i samma anda. Det är uppenbart att EU och de partier som företräder det ”enkelriktade EU” (Ny Demokrati (ND), Panhellenska socialistiska rörelsen (PASOK), den radikala vänsterkoalitionen Synaspismos (SYRIZA) och Folklig ortodox samling (LAOS)) gör gemensam sak med de företrädare för imperialismen som stöder den så kallade oppositionen - Natolakejen Aljaksandr Milinkevich. Denna opposition vann en ”överraskande” andel på 6 procent i det tidigare presidentvalet men fick inte ett enda mandat vid det nyligen hållna parlamentsvalet.
Valresultaten bör tysta alla invändningar från EU- och USA-imperialisterna eftersom folket i Vitryssland stöder sin regerings politik mot Nato och EU. Det är detta som är så fruktansvärt irriterande och demoraliserande för de politiska krafterna i det ”enkelriktade EU”. Denna gång kan de inte åberopa frigivningen av ”politiska fångar” som förevändning och inte heller bristen på jämbördig publicitet för kandidaterna. Nu då de erkänner att det fanns en sådan jämbördighet påstår de på ett skamligt och godtyckligt sätt att det nya parlamentet har ”tvivelaktig demokratisk legitimitet”.
Parlamentsledamöterna från Greklands kommunistiska parti fördömer båda dessa oacceptabla resolutioner och uttrycker sin solidaritet med Vitrysslands folk i dess kamp mot imperialistisk dominans.
Toomas Savi : skriftlig. - (EN) Det nyligen hållna valet i Vitryssland kan beskrivas som allt annat än fritt och rättvist. Stalins ökända princip att det inte är viktigt vem som får rösterna utan vem som räknar dem gäller fortfarande i mycket hög grad i Vitryssland. Rösterna räknades till största delen utom synhåll för observatörerna. Därför blev t.ex. OSSE:s valobservatörer tvungna att inte erkänna valet.
Det finns ett omisskännligt hyckleri i Lukasjenkos försök att ställa sig in hos väst under den senaste tiden. Han har avgett löften om valets karaktär som han inte har kunnat hålla - åtskilliga valobservatörer berövades rätten till full insyn i valförfarandena. Vi får inte bortse från detta allvarliga brott mot de ideal som gäller för demokratiska val. Inga EU-sanktioner bör upphävas förrän en tydlig regimförändring har inletts.
Andrzej Jan Szejna : Syftet med rådets och kommissionens ståndpunkt och Europaparlamentets resolution om situationen i Vitryssland är att utvärdera resultaten av parlamentsvalet den 28 september och även dess följder för EU:s förbindelser med Vitryssland.
Europeiska unionen befinner sig i en komplicerad internationell situation. Å ena sidan råder det inget tvivel om att Vitryssland inte har uppfyllt sina demokratiska förpliktelser, men å andra sidan ser vi en successiv, låt vara långsam, ”uppmjukning” av det auktoritära systemet.
Under valet var det möjligt att observera vissa positiva företeelser i riktning mot demokratisering, som t.ex. frigivningen av politiska fångar, begäran om oberoende OSSE-observatörer och en förbättring av villkoren för valobservation. De vitryska myndigheterna uppfyllde emellertid inte alla sina skyldigheter. De bör bekräfta sin önskan att förbättra samarbetet med EU och skapa bättre förutsättningar för dialog med EU. De bör vidta reella och mer omfattande åtgärder i riktning mot demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och principen om rättssäkerhet.
Jag stöder helt uppmaningen från kommissionen och rådet om att ompröva och eventuellt tills vidare upphäva vissa av restriktionerna i EU:s politik gentemot Vitryssland. Det civila samhällets utveckling får inte försvåras. De sanktioner som införts av EU - särskilt de som gäller visumförfaranden och kostnaderna för att få visum - drabbar vanliga medborgare, inte de statliga myndigheterna.
| sv |
Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Toomas Savi: (EN) Herr talman! Jag har bara en kort kommentar om nästa års sammanträdeskalender. Även om valet till Europaparlamentet har fastställts till perioden den 4-7 juni, vilket innebär att min mandatperiod kortas av så den blir en vecka kortare än fem år, är jag ändå glad över att valet inte genomförs den 11-14 juni. Söndagen är den traditionella valdagen i Estland, men valet till Europaparlamentet har genomförts den 14 juni - den nationella dag då vi håller landssorg för att hedra minnet av de personer som fördes bort i de massdeportationer som de sovjetiska myndigheterna genomförde 1941 - flaggorna skulle ha vajat på halv stång i hela Estland. Det skulle inte ha varit en särskilt munter dag att hålla valet till Europaparlamentet på.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Detta var den sista omröstningen om sammanträdeskalendern under denna valperiod och vi har avstyrt fem försök att bestrida Strasbourg som parlamentets säte, och parlamentets enda säte, genom irrationella ändringsförslag.
Jag menar ändå att vi bör genomföra en omfattande reform, eftersom det trots allt faktiskt handlar om pengar och utsläpp av koldioxid. Jag vill påpeka att om vi skulle koncentrera oss på de tolv plenarveckorna under året och fullt utnyttja alla fem dagar under dessa veckor igen, skulle vi bli av med de dyra och onödiga minisessionerna i Bryssel och ersätta dem med valkretsveckor. Detta skulle föra oss närmare våra medborgare och ge oss mer tid för vårt verkliga arbete. Det skulle också vara mycket billigare, vi skulle minska våra utsläpp av koldioxid, och allt detta kan vi åstadkomma med våra egna beslut, utan fördragsändring. Så länge det inte sker någon fördragsändring måste vi använda de befintliga fördragen så förnuftigt och effektivt som möjligt. Det är därför jag anser att vi bör välja det tillvägagångssätt som jag har föreslagit.
Fiona Hall: (EN) Herr talman! När denna förordning lades fram för parlamentet i första behandlingen motsatte jag mig försöken att det skulle vara tillåtet att lagra kvicksilver, inte bara i saltgruvor, utan även i djupa urbergsformationer som anpassats för bortskaffande av kvicksilver. Det stod klart att anhydritgruvor skulle inbegripas i den utökade definitionen och detta är mycket oroande för dem som bor i Billingham i min valkrets, som kämpar mot planer för att använda tidigare anhydritgruvor som är belägna under deras hem för bortskaffande av avfall. I den text som går till omröstning i dag i andra behandlingen har möjligheten att förvara kvicksilver i andra anläggningar än saltgruvor, särskilt i djupa urbergsformationer, tyvärr återinförts. Eftersom anhydritgruvorna i Billingham kan komma att omfattas av denna nya definition av tillåtna förvaringsplatser, ansåg jag mig tvungen att lägga ned min röst i omröstningen om kompromisspaketet eftersom det inte sker någon slutlig omröstning i andra behandlingen. Detta gjorde jag trots att jag till fullo instämmer i förbudet mot export av kvicksilver från EU.
Alojz Peterle: (SL) Jag är mycket nöjd med detta betänkande eftersom det innehåller alla nödvändiga faktorer för en snabb lösning av den här frågan. Det gläder mig att parlamentet, kommissionen och rådet kunde nå en kompromiss, och det är på så vis som vi verkligen har bidragit till dynamiken. En annan lösning skulle kunna ha lett till att avgörandet av den här frågan hade skjutits upp under en lång tid.
Tack så mycket.
Zuzana Roithová: (CS) I dag är det inte längre tolerabelt att allvarliga miljöbrott och brott mot folkhälsan bara ska betraktas som överträdelser, vilket har varit fallet hittills i vissa länder, till exempel i Italien eller Cypern. Därför stöder jag detta direktiv, där det fastställs att alla EU-länder blir skyldiga att inbegripa relevanta påföljder i sin lagstiftning inom två år, trots invändningar från euroskeptikerna. Däremot måste Tjeckien, precis som många andra länder, införa ansvarsskyldighet enligt straffrätten för juridiska personer, vilket är ett okänt historiskt koncept för de postsocialistiska länderna. Vi måste besluta om vi ska välja den tyska modellen, där lagöverträdelser som begås av juridiska personer beslutas av administrativa myndigheter, eller om vi ska välja den modell med rättsliga myndigheter som är typisk för Frankrike, Storbritannien och nu också Slovenien. Vi måste också bestämma oss för om den juridiska personen ska hållas ansvarig fullt ut, eller om det är ledningen som ska vara ansvarig. Jag är rädd för att de två år vi har på oss för att slutföra införlivandet inte kommer att vara tillräckliga.
Roger Helmer: (EN) Herr talman! Jag röstade mot denna åtgärd. Klimat- och miljöhysterin tycks snabbt anta karaktären av en religion. Den bygger på tro, inte på fakta. Och möjligheten till utsläppskompensationer har helt rätt jämförts med hur man kunde köpa påvliga avlatsbrev på medeltiden. Nu vill Hartmut Nassauer införa något som verkar vara ett slags miljöhädelselag.
Jag har i alla händelser allvarliga reservationer mot att dessa miljöfrågor ska behandlas inom straffrätten i stället för civilrätten. Men det verkliga problemet här är utsträckningen av EU-lagstiftningen. De personer som jag företräder vill ha handel, de vill ha samarbete i Europa, men de vill inte ha en politisk union eller ett rättsligt system på EU-nivå. Vi bör motsätta oss alla ytterligare åtgärder för att införa ansvarsskyldigheter och befogenheter på EU-nivå inom dessa områden.
Syed Kamall: (EN) Herr talman! I betänkandet tycks hänvisningarna till särskilda påföljder ha strukits, men de verksamheter som bör betraktas som brottsliga i medlemsstaterna nämns däremot. Om vi tänker oss ett scenario där någon i min valkrets - London, världens mest framstående stad, huvudstad för världens mest storslagna land - begår en handling som inte betraktas som brottslig enligt den engelska lagstiftningen (en lagsamling som har växt fram ur en gemensam rättslig tradition och sunt förnuft), men som nu, eftersom vi har beslutat att införa denna EU-lagstiftning från ovan, över mina väljares huvud, anses vara en brottslig handling enligt EU-rätten.
Vad kommer det att leda till? Hur kommer mina väljare att reagera? Jag kan tala om för er hur de kommer att reagera. De kommer att säga: ”Men vad är det här för dumheter? Hur kan det vara så att en handling som inte anses vara brottslig enligt engelsk lag betraktas som ett brott enligt EU-lagstiftningen? Det är dags att vi går ur EU!” Vi måste därför vara försiktiga så att vi inte driver ut Storbritannien ur EU.
Giuseppe Gargani: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag bad talmannen om ordet i ett ögonblick efter antagandet av Hartmut Nassauers betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön.
Jag ville särskilt gratulera föredraganden eftersom detta är ett mycket viktigt betänkande. Frågan diskuterades mycket i utskottet och vi nådde en mycket intelligent kompromiss av hög kvalitet tack vare Monica Frassonis ingripande. Jag vill verkligen betona utskottets arbete i det här avseendet och särskilt gratulera föredraganden, Hartmut Nassauer.
Bogusław Sonik: (PL) Jag röstade för Hartmut Nassauers betänkande. Även om alla medlemsstater har infört samma bestämmelser tillämpas de väldigt olika. Detta uppmuntrar till olämpligt agerande, då oansvariga företag omlokaliserar sin ekonomiska verksamhet till länder där de straffrättsliga påföljderna för miljöbrott är mindre allvarliga. Detta påverkar särskilt EU:s nya medlemsstater. Det ska betonas att de överträdelser som begås av brottsliga organisationer blir allt fler, och att miljöbrotten allt oftare är gränsöverskridande.
Jag instämmer i föredragandens inställning att den rättsliga ram som fastställs i förslaget till direktiv utgör ett viktigt bidrag till ett effektivt miljöskydd, och kan bidra till att garantera ett enhetligt och ansvarsfullt genomförande av miljöskyddslagstiftningen i gemenskapen. Lämpligt utbildade tjänstemän är en nödvändig förutsättning för ett effektivt genomförande av lagstiftningen och för att verkligen kunna minska miljöbrotten. Förslaget om att uttryckligen ange medlemsstaternas skyldigheter i detta avseende är därför fullständigt relevant.
Jag har följande kommentar till ledamoten från Storbritannien, som kanske har missförstått saken. Vi tar inte fram ny gemenskapslagstiftning för att införa påföljder. Det har visat sig vara omöjligt. I stället kräver vi att alla medlemsstater ska genomföra nödvändig lagstiftning inom sina egna rättssystem för att se till att enhetliga påföljder tillämpas för liknande brott inom hela EU.
Zuzana Roithová: (CS) I dag, den 21 maj, sätter vi ytterligare en spik i kistan för euroskeptikerna, eftersom vi tillsammans med rådet har röstat för ett gemensamt beslut som kommer att bidra till att delvis överföra spektrumrätterna för de 27 medlemsstaternas telekommunikationer till EU. Detta visar hur viktigt EU är. Om medlemsstaterna inte kan hantera en sak själva på lämpligt sätt anförtror de EU denna uppgift, i EU-medborgarnas intresse. I dag handlar det om att undanröja rättsliga hinder för den framtida utvecklingen av mobila satellittjänster för räddningstjänstkommunikation, för att rädda en halv miljard medborgares liv, hälsa och egendom. Fartyg och flygplan använder redan detta system som tack vare modern teknik skulle kunna utföra ytterligare funktioner som en dubbelriktad tjänst för multimedier, satellit-tv-sändningar och bredbandsanslutning. Detta beslut bör emellertid inte bli standard på telekommunikationsområdet. De exklusiva rättigheterna till andra delar av spektrat fortsätter att vara de nationella lagstiftarnas ansvar. Jag hoppas att medierna i länder som är tämligen euroskeptiska, som Tjeckien eller Storbritannien, kommer att uppmärksamma denna fråga tillräckligt, eftersom den betyder goda nyheter för medborgarna.
Syed Kamall: (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna stödja detta betänkande eftersom det inte är ett exempel på tvingande åtgärder, utan på samarbete. I själva verket arbetade jag inom detta område under min tidigare karriär. Jag gav rådgivning till företag om satellittjänster.
En av de saker som företagen var tvungna att inse var att de missförstod marknaden. Cirka fem operatörer lanserade globala satellittjänster i slutet av 1990-talet. Trots sina bästa bedömningar missförstod de marknaden fullständigt eftersom de trodde att kunderna var internationella affärsresenärer, men tekniken på denna marknad slogs ut av utvecklingen av mobiltelefontekniken.
Det gläder mig att vi ger dessa företag en ny möjlighet att försöka bygga upp en global marknad för mobila satellittjänster, vilket jag anser skulle vara mycket värdefullt, särskilt för utvecklingsländerna där marknäten inte har någon räckvidd. Jag välkomnar därför det här betänkandet och röstade för det.
Miroslav Ouzký: (CS) Jag vill gärna förklara varför jag röstade som jag gjorde om betänkandet av Karl-Heinz Florenz. I den slutliga omröstningen röstade jag mot betänkandet, och som ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, vill jag betona att skälet inte var att jag inte förstår allvaret i denna fråga, eller i avsikt att avfärda eller bestrida föredragandens arbete på något sätt. Jag höll inte med ett antal uttalanden och ordvändningar, som jag inte bara anser vara politiskt inkorrekta utan även - i några fall - osanna. Jag anser även att beslutet från granskningsenheten vid Tabling Office om att förslaget är otillåtligt utan att ange några skäl till detta är oacceptabelt, skandalöst och felaktigt. Tack för er förståelse.
Jan Březina: (CS) Jag röstade inte heller för betänkandet av min kollega Karl-Heinz Florenz. Allt som uttrycks och presenteras som vetenskapliga fakta måste omfatta de vetenskapliga yttranden som lämnats av båda forskargrupperna, de som håller med och de som inte håller med. Man vill låta påskina att det råder vetenskapligt samförstånd om de uttalanden som görs i betänkandet. Så är emellertid inte fallet. Den sida som opponerar sig är också viktig. Principen om en försiktig tolkning betonades ofta under debatten. Borde vi inte tillämpa samma princip på alltför snäva och ensidiga slutsatser om klimatförändringspolitiken? Som geolog kan jag försäkra er om att jorden många gånger tidigare har värmts upp mycket mer än dessa demoniserade 2 °C, och inga tragiska händelser inträffade. Mänskligheten har trots allt alltid levt i tider av ständig klimatförändring.
Zita Pleštinská: (SK) Jag röstade för interimsbetänkandet som Karl-Heinz Florenz är föredragande för, där den vetenskapliga kunskapen om klimatförändringen spelar en viktig roll. Samtidigt anser jag att det är beklagligt att några ändringsförslag av min kollega Jan Březina och 40 andra ledamöter, särskilt ändringsförslag 15, inte godtogs i betänkandet. Dessa ändringsförslag skulle ha förbättrat texten. Forskarna ser ständigt över sina teser, vilket innebär att även vi måste vara öppna för nya idéer.
En del av den globala klimatförändring som har orsakats av mänsklig verksamhet visar sig i stor utsträckning som torrläggning av vattensamlingar i vissa regioner. Att fånga upp regnvattnet i dessa regioner och endast låta det naturliga överskottsvattnet rinna av är följaktligen en nödvändig förutsättning för att kunna garantera miljösäkerheten och den globala stabiliteten, och sist men inte minst, för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten. Jag är övertygad om att rapporten ”New Water Paradigm” kommer att innehålla användbara idéer under de närmaste årtiondena, och att det kommer att bli mänsklighetens manifest för civilisationens framtid.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! I dag har vi antagit ett oerhört viktigt betänkande om kampen mot klimatförändringen. Det finns ett nära samband mellan klimatförändringen och energiproblemen. Vi ser allt fler och allt oftare återkommande fall av torka, översvämningar, ökenspridning och smältande glaciärer. Det måste väl stå klart för alla vid det här laget att vårt klimat förändras. Till följd av de stigande temperaturerna uppstår sociala, miljömässiga och finansiella problem.
Om vi verkligen vill skydda vår planet, vår egen jord, måste vi alla, alla länder och alla samhällen i hela världen minska eller begränsa fortsatta ökningar av utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Miljövänliga investeringar bör främjas, tillsammans med ren energi och energibesparande installationer. Framför allt bör man prioritera insatser för att övertyga människor om vikten av att spara energi och öka deras kunskap. Det kan mycket väl visa sig vara det snabbaste sättet att nå resultat.
Vi måste ta fram en kompromisslösning om begränsning av utsläpp av växthusgaser inom EU. De nya medlemsstaterna bör behandlas annorlunda än de mer utvecklade medlemsländerna. De skulle då ha en chans att komma ikapp och undanröja skillnaderna i den ekonomiska utvecklingen.
Kurt Joachim Lauk: (DE) Herr talman! Först och främst vill jag kommentera Karl-Heinz Florenz betänkande, där det rådande vetenskapliga samförståndet enligt min åsikt har sammanfattats på ett mycket bra sätt. Trots detta röstade jag mot betänkandet. Klimatfrågan är viktig och jag håller med om att vi måste agera. Det vetenskapliga samförståndet är nämligen bara ett provisoriskt samförstånd, precis som alla andra vetenskapliga samförstånd under de senaste 100 åren har varit kortsiktiga. Varje gång går vi ifrån dem.
Det betänkande som vi behandlar i dag erbjuder oss inte tillräckliga möjligheter i detta avseende. Dessutom är de särskilda åtgärder som föreslås ensidiga. Vi måste försäkra oss om att EU inte förlorar sin ekonomiska kapacitet. EU kan inte rädda världen på egen hand. Det är absolut nödvändigt att andra länder snabbt engagerar sig för att lösa detta globala problem. Det är det enda sättet att genomföra det vetenskapliga samförståndet. Vi kan inte bära den här bördan själva.
Det jag anser saknas i betänkandet med tanke på detta är en förteckning över de åtgärder som krävs för att begränsa klimatförändringen. Vi kan förmodligen inte stoppa den helt. Eftersom så är fallet anser jag att åtgärder som kommer att leda till att våra industriella strukturer förändras på ett bestående sätt inte kan beslutas på grundval av ett provisoriskt vetenskapligt samförstånd.
Roger Helmer: (EN) Herr talman! Jag röstade mot Florenzbetänkandet. En av de största myterna om klimathysterin är att det råder ett vetenskapligt samförstånd och att alla forskare är eniga. Som ledamot av det tillfälliga utskottet för klimatförändringar vet jag varför Florenzbetänkandet blev som det blev; de lyssnade bara till en sida i debatten och drog därför slutsatsen att det råder samförstånd.
I debatten tidigare i dag påminde Graham Booth oss om Oregonförklaringen, som 30 000 forskare inom området har undertecknat, och som bestrider själva grunden för klimathysterin. Det råder inget samförstånd, det finns en stark och ökande samling vetenskapliga yttranden där motsatsen hävdas. Under tiden kommer vi att orsaka enorma ekonomiska skador för de människor vi företräder i ett fåfängt försök som är dömt att misslyckas, för att påverka ett spekulativt problem som enligt mångas åsikt inte existerar.
Det är den ekonomiska skadan som kommer att få oss på fall, och EU kommer att bli särskilt lidande eftersom utvecklingsländer som Kina och Indien är alldeles för kloka för att låta sig dras med i detta.
Dimitar Stoyanov: (BG) Delegationen från Ataka-partiet röstade mot det så kallade betänkandet om Turkiets framsteg, eftersom vi inte förstår vad dessa framsteg skulle kunna bestå i.
Det vi däremot ser i Turkiet är en stat där ett islamistiskt parti sitter vid makten, och statschefen är en islamistisk president. En stat som inte ens är i närheten av att respektera de mänskliga rättigheterna, en stat som förtrycker hela nationen och som i detta nu för ett krig mot en hel nation för att förgöra den, och den nationen är det kurdiska folket. En stat som är starkt militariserad, där det finns en maskerad militärjunta, och den turkiska polisen gör precis som generalerna säger åt den. En stat som fortsätter att ockupera en EU-medlemsstats territorium i detta nu.
En sådan stat är inte kvalificerad för förhandlingar innan dessa allvarliga problem verkligen har undanröjts.
Frank Vanhecke: (NL) Enligt min åsikt är Ria Oomen-Ruijtens betänkande ännu ett förlorat tillfälle att verkligen ta itu med frågan om Turkiets eventuella anslutning till EU. Betänkandet inriktas på vad som enligt min åsikt är ett antal bifrågor, medan huvudsaken i hela denna fråga naturligtvis fortfarande är att Turkiet inte är ett europeiskt land i något avseende och aldrig kommer att bli det, och att det följaktligen inte kan bli fråga om att ett icke-europeiskt land ska ansluta sig till EU. Därmed basta!
För övrigt vill jag bara påpeka att jag blev förvånad över att höra att min socialdemokratiske kollega Hannes Swoboda bland andra sa under debatten att det är fullständigt oacceptabelt att partier förbjuds i Turkiet. Jag påminner er om att mitt lands största parti, Vlaams Blok, som vann 24 procent av rösterna, helt enkelt förbjöds och blev upplöst 2004. Jag kommer inte ihåg att socialdemokraterna kom med några protester vid den tidpunkten. Tvärtom, deras solidaritet begränsas till islamiska fundamentalister, vilket vi noga noterar.
Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! Jag har sagt i många år att ett privilegierat partnerskap mellan EU och Turkiet skulle ha varit mycket mer fördelaktigt än löftet till Turkiet om EU-anslutning. Tyvärr bekräftas det i lägesrapporten att Köpenhamnskriterierna inte har uppfyllts ännu trots att anslutningsförhandlingarna har inletts. Och det handlar inte bara om ett område. Det berör religionsfrihet, minoriteters rättigheter, lika möjligheter (särskilt för kvinnor), korruption, kurdfrågan och Cypernfrågan och naturligtvis även militärens makt över regeringspolitiken. Precis som föredraganden välkomnar även jag regeringens insatser för att garantera framsteg, men framstegen är tyvärr inte märkbara. Tvärtom, Turkiet förbjuder ett politiskt parti, har en ny artikel 301 som används för att förfölja författare och intellektuella för att de kränker den turkiska identiteten, och de politiska och religiöst motiverade fientligheterna och våldet ökar även. Mordet på Hrant Dink har inte lösts ännu, och inte heller andra mord. Förutom dessa reservationer anser jag att betänkandet är välavvägt och uppriktigt.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Vi har antagit ett viktigt betänkande. Vi bör vederbörligen erkänna och stödja de förändringar som har genomförts i Turkiet enligt anslutningsförhandlingarna. Med tanke på Turkiets särskilda geopolitiska läge är landet en strategisk partner till EU i EU:s förhandlingar med länder i Svartahavsområdet, Centralasien och Mellanöstern. Turkiet är också mycket viktigt för att skydda Europas energisäkerhet, eftersom energiresurser från området kring Kaspiska havet och Svartahavsområdet transporteras till EU genom turkiskt territorium. Turkiet har en enorm ekonomisk potential med en dynamisk ekonomi, en enorm inre marknad och ett samhälle som till stor del består av personer i aktiv ålder på arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att allt detta kommer att bidra till utvecklingen av EU:s ekonomi i framtiden.
Det är värt att nämna en ytterligare aspekt av Turkiets anslutning. Som ett islamiskt land som även är medlemsstat i EU, kommer det att kunna spela en viktig roll för att utveckla förbindelserna mellan väst och den islamiska världen.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Jag röstade för Ria Oomen-Ruijtens betänkande, även om det innehåller många kompromisspunkter. Jag gjorde detta eftersom det i början innehåller en central mening, nämligen att inledandet av förhandlingar utgör startpunkten för en lång process vars resultat inte kan garanteras i förväg. Det är det enda skälet till att jag kunde rösta för betänkandet. Jag vill klargöra att mitt parti, Kristna sociala unionen, alltid har och fortsätter vara proturkiskt. Vi förespråkade och arbetade hårt för tullunionen, som antogs av parlamentet med en majoritet på bara en röst. Man kan hävda att det vid den tidpunkten var min röst. Vi har stött Turkiet i Nato och i en lång rad frågor.
Jag vill emellertid också klargöra att Turkiet inte är ett europeiskt land, och jag instämmer i Zuzana Roithovás åsikt om att ett privilegierat partnerskap, en skräddarsydd särskild status, är den rätta lösningen. Det är den lösning som till slut kommer att nås. Vi måste äntligen sluta att följa denna återvändsgränd mot en förmodad anslutning. Anslutningen kommer inte att bli av, så det skulle vara mycket ärligare och bättre för båda sidor om vi kunde sätta oss ned så snart som möjligt och enas om att välja en annan väg, en väg mot ett partnerskap på jämlika villkor, utan gemensamma institutioner, men däremot med gemensamma intressen och ett praktiskt och överenskommet samarbetsprogram.
Albert Deß: (DE) Herr talman! Även om Ria Oomen-Ruijtens betänkande är kritiskt mot Turkiet på många punkter röstade jag mot det eftersom fullt medlemskap för Turkiet enligt min mening inte kan vara målet för anslutningsförhandlingarna. Bernd Posselt har redan påpekat detta. Jag anser att vi så snart som möjligt bör erbjuda Turkiet ett privilegierat partnerskap. Turkiet är inte en del av Europa och fyller inte heller någon överbryggande funktion till de islamiska länderna.
I Sudan har kristna förföljts i åratal i Darfur. Turkiet har i många år haft möjlighet att agera för att få slut på dessa brott mot kristna i Sudan. Jag har emellertid inte sett att Turkiet har tagit några steg i den riktningen. Det är skälet till att jag röstade mot betänkandet: Turkiet hör inte hemma i EU som en fullvärdig medlem.
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Herr talman! Jag stödde betänkandet om lägesrapporten om Turkiets framsteg, även om det fortfarande finns vissa risker när det gäller Turkiets väg mot EU-medlemskap.
Mitt skäl till detta är att betänkandet innehåller punkter om skydd av de mänskliga rättigheterna, skydd av kvinnors rättigheter, på två viktiga områden: reproduktiv hälsa och lika möjligheter, särskilt när det gäller tillträdet till utbildning.
Den andra punkt jag vill lyfta fram handlar om de garantier som krävs i betänkandet när det gäller grannskapspolitiken. De kvarstående frågorna som rör grannländerna måste lösas, och en av de frågorna är de bulgariska flyktingarna från Trakien. Den frågan har även att göra med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Dimensionerna går utöver egendoms- och finansaspekter. Frågans moraliska aspekter är särskilt viktiga. Vi vill att man lägger det förflutna åt sidan och vidtar tydliga åtgärder i framtiden och att det avtal som har ingåtts mellan våra två länder följs, och det är skälet till att jag stödde betänkandet.
Skriftliga förklaringar
Glyn Ford : skriftlig. - (EN) Jag stödde alla förslag till ändringar av sammanträdeskalendern för att minska vår tid i Strasbourg och öka den i Bryssel. Den rådande situationen är bisarr, när vi åker fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg till enorma kostnader i tid och pengar. Vi bör sammanträda på en enda ort.
Jag motsätter mig emellertid Struan Stevensons klagomål om de pågående transportstrejkerna. Vi erkänner och stöder strejkrätten. Våra invändningar mot Strasbourg handlar inte om att vi motsätter oss att arbetstagarna utövar sina rättigheter i Frankrike, utan om det slöseri våra nuvarande institutionella arrangemang medför.
Jag röstade mot förslaget att göra ett undantag för måndagen i den ortodoxa påsken när vi inte ordnar så att vi inte sammanträder den 14 juli. Sekulära högtidlighållanden förtjänar samma behandling som religiösa högtider.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Vi vill egentligen att Europaparlamentets sessioner ska förläggas helt och hållet till Bryssel och att flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg ska upphöra snarast möjligt.
Vi har därför röstat ja till förslagen att måndagssammanträdena och torsdagseftermiddagssammanträdena under Strasbourgsessionerna ska utgå med förhoppningen att sammanträdena i Strasbourg ska avvecklas helt.
Europaparlamentet ska ha ett enda säte och en enda arbetsort. Det är beklagligt att det finns medlemsländer vars politiska ledare anser sig vara starka anhängare av Europatanken men samtidigt inte vill släppa ett uns på egenintresset.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag är generellt positiv till förslagen om sammanträdeskalendern 2009. Jag anser emellertid att ändringsförslagen med ett krav på att den tid som tillbringas i Strasbourg ska förlängas inte skulle bidra till parlamentets effektiva verksamhet. I stället kräver effektiviteten och logiken att parlamentet har ett enda säte i Bryssel. Mina åsikter i frågan avspeglas i min röst.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi anser att det är positivt att de miljömässiga och sociala problem som uppstår till följd av stängningen av kvicksilvergruvor i gemenskapen erkänns. Vi anser likaså att det är positivt att man erkänner behovet av att projekt och andra initiativ måste fortsätta att stödjas baserat på de tillgängliga finansieringsinstrumenten för att de berörda områdena ska kunna finna genomförbara lösningar för den lokala miljön, sysselsättningen och den ekonomiska verksamheten.
Man har även enats om att de som ansöker om tillstånd ska vidta lämpliga åtgärder, i form av en ekonomisk säkerhet eller motsvarande, som en försäkring att de skyldigheter (inbegripet efterbehandlingsåtgärder) som åligger sökanden enligt tillståndet iakttas och att avslutningsförfarandena följs.
Det har även godkänts att de industrisektorer som utvinner kvicksilver från rening av naturgas eller som en biprodukt vid brytning och smältning av andra metaller än järn ska tillhandahålla kommissionen och behöriga myndigheter i de berörda medlemsstaterna relevanta uppgifter. Kommissionen ska göra denna information tillgänglig för allmänheten.
Vi anser även att det är rätt att uppmuntra tekniskt bistånd till utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier, i synnerhet stöd som underlättar övergången till alternativa kvicksilverfria tekniker och slutlig avveckling av bruk och utsläpp av kvicksilver och kvicksilverföreningar.
Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Jag röstade för det här betänkandet, vars syfte är att tidigarelägga förbudet mot export av kvicksilver till den 15 mars 2011, tre månader före det datum som föreslagits av rådet. Kvicksilver kan produceras genom avfallsåtervinning (till exempel fluorescerande lysrör eller batterier), rening av naturgas eller industriell behandling av andra metaller än järn.
Det gläder mig att förbudet förutom metalliskt kvicksilver även omfattar produkter som innehåller kvicksilver som inte får säljas eller distribueras i EU, cinnober och kvicksilverföreningar.
Det är likaså ytterst viktigt att kvicksilverföreningar som används för forskning och utveckling, i läkemedel eller i analytiska processer inte omfattas av förbudet, vilket anges i betänkandet.
Förvaringen måste göras säker, vilket både föreslås i betänkandet och av rådet. Kvicksilveravfall som förvaras tillfälligt i över ett år måste förvaras i djupa urbergsformationer eller i anläggningar ovan jord på ett sådant sätt att alla risker mot människors hälsa och miljön förebyggs innan det behandlas.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder generellt Dimitrios Papadimoulis betänkande om förbud mot export av kvicksilver och säker förvaring av metalliskt kvicksilver. Att tidigarelägga datumet för exportförbudet till 2010 gör att samstämmigheten med EU:s övergripande strategi för kvicksilver ökar. Jag stöder även förslaget om en utökning av de typer av kvicksilver som ska omfattas av förbudet. Vidare anser jag att det krävs mer forskning om metoder för säkert bortskaffande av kvicksilver innan förbudet träder i kraft. Jag röstade för betänkandet.
Athanasios Pafilis : Har hyckleriet inga gränser? Kommissionen föreslår med all rätt att användningen av kvicksilver ska förbjudas och att lämpliga infrastrukturer för att förvara det ska inrättas, med tanke på kvicksilvrets höga toxicitet och riskerna för folkhälsan. Kommissionen insisterar trots detta på att främja fluorescerande glödlampor för att spara energi, trots att de innehåller minst 5 mg kvicksilver var, vilket är en särskilt farlig mängd med tanke på antalet glödlampor i varje hem eller arbetsplats.
Vinsten är allt. Monopolens investeringar och vinster måste skyddas även om detta bevisligen sker på bekostnad av folkhälsan. EU förbjuder användningen av kvicksilver, men tillåter företagen att erbjuda gratis glödlampor som innehåller kvicksilver för att öka sin försäljning.
Företagen ges ansvaret för folkhälsan. De måste hantera avfallsinsamlingen, trots att man vet att avfallet till slut kommer att hamna på soptippen. Hela samhället, och inte bara dem som använder glödlamporna, kommer att exponeras för en avsevärd risk för förorening. Det är naturligtvis därför de i allmänhet kan slängas på avfallstippar. För att förhindra protester som skulle påverka försäljningen vidtar man inte ens de mest grundläggande åtgärderna för att informera allmänheten om de risker de löper till följd av att innehållet i dessa glödlämpor läcker ut i miljön.
Bernard Wojciechowski : skriftlig. - (PL) Kvicksilver är ett av de starkaste miljögifterna. Under normala omständigheter är denna metall en vätska med hög ångkompression. Den är inte biologiskt nedbrytbar och stannar därför kvar i miljön under en mycket lång tid. Kvicksilver lagras i näringskedjor som kan komma in i människans kropp i betydande koncentrationer.
Den industriella utvecklingen ledde till att kvicksilver började användas eftersom det är en metall med särskilda egenskaper och den är billig att köpa. Det förefaller vara svårt att sluta använda kvicksilver i produktionen av lågenergilampor. Effektiva system för sådant avfall bör dock tas fram, tillsammans med säker teknik för återvinning, för att förhindra ytterligare försämringar av den naturliga miljön.
Ett av de allvarligare fallen av förgiftning av kvicksilverföreningar inträffade i Japan mellan 1953 och 1960. Invånarna i Minamatabukten insjuknade i massor, och visade symptom på nervskador som ofta ledde till döden.
EU bör göra allt det kan för att garantera att kvicksilver förvaras säkert. Exporten av metalliskt kvicksilver måste förbjudas.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min ärade kollega Hartmut Nassauers betänkande som utarbetats inför förstabehandlingen inom ramen för medbeslutandeförfarandet om Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Jag stöder åsikten att denna mekanism bör föras in i gemenskapsrättens fasta rättspraxis genom att man begränsar direktivets verkan till att enbart gälla fall av överträdelser mot gemenskapslagstiftningen i miljöfrågor och på så sätt låter medlemsstaterna fastställa de påföljder som de kommer att tillämpa om sådana lagar överträds. Denna kloka ståndpunkt är densamma som EG-domstolens, som stadgade att EU bara har befogenhet att anta straffrättsliga åtgärder när det finns ett ”motiverat behov”, dvs. i fråga om gemensamma transporter och gemensam miljöpolitik. Det bör påpekas att syftet med direktivet är att tvinga medlemsstaterna att fastställa brottspåföljder inom ramen för sin egen lagstiftning för allvarliga överträdelser av gemenskapslagen när det gäller miljöskyddet, utan att detta medför en skyldighet att tillämpa dessa påföljder i enskilda fall.
Hanne Dahl : skriftlig. - (EN) Med tanke på miljöbrottens gränsöverskridande karaktär anser vi att en etablerad uppsättning miniminormer och påföljder för miljöbrott på internationell nivå skulle vara ett användbart instrument för att upprätthålla en heltäckande och effektiv miljöskyddsstrategi. Vi anser däremot inte att EU har eller bör ha behörighet att införa straffrättsliga åtgärder i frågor som faller inom första pelaren. Därför röstade jag mot betänkandet i dag.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Det är viktigt att föredraganden erkänner att straffrätten och straffrättsliga förfaranden inte hör till gemenskapens behörighet enligt EG-domstolens dom av den 23 oktober 2007 i mål C-440/05, och att typen av och nivån på de straffrättsliga påföljder som ska tillämpas därför inte kan fastställas. Kommissionens förslag, som inte var godtagbart, har därför ändrats i enlighet med detta.
Det är även viktigt att kommissionen och rådet har godkänt dessa föreslagna ändringar. Trots detta håller de dock fast vid att gemenskapens lagstiftare ska kunna kräva att medlemsstaterna ska införa påföljder av det här slaget för att se till att de lagar de antar på miljöskyddsområdet är fullständigt effektiva.
Eftersom medlemsstaternas roll i denna process inte har klargjorts tillräckligt, valde vi att lägga ned våra röster i den slutliga omröstningen.
Neena Gill : skriftlig. - (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom det kommer att göra det möjligt att tillämpa straffrättsliga påföljder för allvarliga miljöbrott. Medlemsstaterna måste inta en stark ståndpunkt i miljöskyddsfrågor och se till att direktivet tillämpas strikt.
Jag röstar därför särskilt för att en bilaga läggs till direktivet för att klargöra vilken lagstiftning som är föremål för straffrättsliga påföljder. En bilaga är mycket viktig för att öka den rättsliga klarheten om vilken gemenskapslagstiftning som berörs. Bilagan bör omfatta den befintliga lagstiftning för vilken det kommer att vara möjligt att införa straffrättsliga påföljder enligt direktivet, och det bör även finnas en möjlighet att framtida lagstiftning ska omfattas av bilagan.
Genom en bilaga blir det dessutom möjligt att se till att direktivet endast begränsas till tillämpningen av gemenskapsrätten och den nationella genomförandelagstiftningen, så att direktivet inte inverkar på den rent nationella lagstiftningen.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Nu håller man på att anta en gemensam straffrätt inom EU, vilket innebär att medlemsstaterna berövas sin suveräna exklusiva rätt att på ett oberoende sätt själva bestämma vilka typer av ageranden som de anser vara miljöbrott och även fråntas möjligheten att fastställa villkoren för och begränsningarna av straffrättsliga påföljder.
Genom ett imponerande maktspel i sin dom av den 13 september 2005 i ”miljöskyddsmålet” beviljar EG-domstolen gemenskapen rätten att lägga sig i medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning i händelse av överträdelser av miljölagstiftningen.
Nu, i en helt ny fas, är tanken att ta fram en harmoniserad uppsättning överträdelser som medför straffrättsliga påföljder i alla medlemsstater och harmonisera de straffrättsliga påföljderna vid miljöbrott.
Domstolen har tagit makten och överlämnat den till kommissionen med fullständigt förakt för länderna, de nationella konstitutionerna, parlamenten och principen om förnuftig tillämpning av lagstiftningen.
Vi som är för suveränitet och försvarar ländernas frihet och rättigheter att bestämma över sig själva förkastar dessa metoder.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Nassauerbetänkandet om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön. Själva straffrätten är och bör förbli en fråga för medlemsstaterna, men det står lika klart att miljöskyddet samordnas bäst på EU-nivå. Det gläder mig att kompromisspaketet kommer att ge EU möjlighet att ta ledningen på miljöskyddsområdet, samtidigt som de nationella rättsliga systemens integritet respekteras.
Athanasios Pafilis : Förslaget till direktiv öppnar dörren för att påtvinga medlemsstaterna enhetlig EU-straffrätt. I direktivet utnyttjar man miljöskyddet och arbetstagarnas oro för miljöproblemen för att verka för införandet av en gemensam EU-straffrätt. Man upphäver till och med regeln om medlemsstaternas enhällighet som har gällt i straffrättsliga frågor hittills. Detta banar väg för tillämpning av gemenskapens regelverk, och ger EU rätten och behörigheten att införa och tillämpa straffrättsliga påföljder där man anser det vara nödvändigt. I den slutliga analysen återinförs vissa bestämmelser i konstitutionsfördraget. Från och med nu tillämpas de under det nya namnet Lissabonfördraget, innan det ens har ratificerats eller trätt i kraft. Detta är en farlig utveckling på EU-medborgarnas bekostnad.
Att ge EU befogenheten att införa enhetlig straffrätt utan medlemsstaternas enhälliga medgivande är detsamma som att upphäva en av nationernas grundläggande suveräna rättigheter, nämligen att själva besluta vilka handlingar som utgör ett brott och ange typen av och nivån på påföljderna. På så sätt får gemenskapsrätten företräde över nationell lagstiftning och till och med över nationella författningsenliga bestämmelser. Målet är att direkt tvinga på EU-medborgarna lagligt godkända europeiska kapitalmonopols vilja. Samtidigt kommer människors individuella rättigheter och demokratiska friheter att inskränkas drastiskt.
Zdzisław Zbigniew Podkański : skriftlig. - (PL) Miljöskydd är en skyldighet som åligger oss alla. Världen utför emellertid inte denna uppgift särskilt väl. Det finns en tendens att inte erkänna vikten av miljöskyddet och att skjuta upp det till senare.
År 1998 fattade Europeiska rådet beslutet att skydda miljön genom straffrätten. Antagandet av det nya direktivet innebär att den uppsättning miljöbrott som är föremål för straffrättsliga påföljder i alla länder nu är tydligt fastställd. Jag anser att det även är viktigt att betona det ansvar som tillverkare, exportörer, importörer och transportföretag har för de produkter och tjänster som de tillhandahåller, att se till att det inte finns några kryphål för att smita undan ansvaret.
Det krävs dock resurser för att tillhandahålla nödvändig utrustning och personalutbildning till exempel, så att de nya principerna kan genomföras på lämpligt sätt och miljöbrotten kan minskas. Jag anser att resurser bör tillgängliggöras från EU:s budget, åtminstone för de nya medlemsstaterna. Det är de som har mest arbete att slutföra på kort tid.
Endast om alla medlemsstater agerar solidariskt kommer det att vara möjligt att nå de uppsatta målen. Om solidariteten inte finns där kommer de regionala skillnaderna bara att bli ännu större.
Bogusław Sonik : skriftlig. - (PL) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön eftersom införandet av nya rättsliga bestämmelser och fastställandet av en gemensam förteckning över miljöbrott för hela gemenskapen kommer att kunna garantera ett effektivare genomförande av gemenskapsrätten.
Samma bestämmelser har införts i alla EU-medlemsstater, men tillämpningen av bestämmelserna varierar avsevärt. Detta uppmuntrar till olämpligt agerande, då oansvariga företag omlokaliserar sin ekonomiska verksamhet till länder där de straffrättsliga påföljderna för miljöbrott är mindre allvarliga. Detta påverkar särskilt EU:s nya medlemsstater. Det ska betonas att de överträdelser som begås av brottsliga organisationer blir allt fler, och att miljöbrotten allt oftare är gränsöverskridande.
Jag instämmer i föredragandens inställning att den rättsliga ram som fastställs i förslaget till direktiv utgör ett viktigt bidrag till ett effektivt miljöskydd, och kan bidra till att garantera ett enhetligt och ansvarsfullt genomförande av miljöskyddslagstiftningen i EU. Lämpligt utbildade tjänstemän är en nödvändig förutsättning för ett effektivt genomförande av lagstiftningen och för att verkligen kunna minska miljöbrotten. Förslaget att uttryckligen ange medlemsstaternas skyldigheter i detta avseende är därför fullständigt relevant. Införandet av en uppsättning miljöbrott och påföljderna för dessa kommer att vara ett mycket användbart instrument för det gemensamma genomförandet av miljöskyddslagstiftningen inom EU.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min ungerske kollega Gábor Harangozós betänkande om ändring i första behandlingen i medbeslutandeförfarandet av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om företagsstrukturen i jordbruket och en undersökning om produktionsmetoder inom jordbruket. Jag stöder förslaget om att tillåta undantag för de medlemsstater som vill genomföra undersökningen av företagsstrukturen i jordbruket 2009 i stället för 2010 på grund av folkräkningen som genomförs med tioårsintervall, och ska göras 2011. Jag stöder likaså alla planerade förenklingar.
Duarte Freitas : skriftlig. - (PT) Förslaget till förordning är berättigat med tanke på kommissionens nya politiska strategi, där en av målsättningarna är förenklad och förbättrad lagstiftning.
Jag instämmer i kommissionens förslag, som syftar till att förenkla förfarandet genom att minska antalet interna inspektioner, samtidigt som de nödvändiga strikta villkor som införts i och med den tidigare lagstiftningen om utförande av strukturella undersökningar om grödor och animalieproduktion, jordbruksarbete och använd utrustning behålls.
För att förenkla förfarandena införs dessutom en ny typ av inspektioner genom förslaget, och medlemsstaterna behöver inte ändra sina administrativa system på något sätt.
Gábor Harangozó : skriftlig. - (PT) Eftersom jordbruksstödet tas från offentliga medel är det viktigt att se till att de fördelas rättvist på grundval av objektiva kriterier. Vi instämmer därför i att det är nödvändigt att utföra undersökningar för att fastställa förhållandena på jordbruksföretag. Tillämpningen av dessa principer får emellertid inte leda till en ännu större byråkratisk börda för jordbrukarna, vilket särskilt gäller små och medelstora jordbruksföretag, vars resurser är begränsade eller obefintliga. De får inte heller leda till att jordbrukarna, till följd av tekniska fel som de inte är medvetna om, förvägras det stöd de har rätt till, vilket har inträffat ibland i Portugal med satellitlokalisering och satellitidentifiering.
Vi anser därför att det är positivt att man i betänkandet erkänner att det finns avsevärda metodiska och tekniska svårigheter i många medlemsstater och att man även insisterar på att kommissionen måste tillhandahålla det tekniska stöd och den rådgivning som krävs till jordbrukarna för satellitlokalisering av jordbruksföretag. I detta avseende vill vi även återigen uppmärksamma behovet av att medlemsstaternas myndigheter måste kunna garantera att tillgången till och användningen av de uppgifter som samlas in under satellitlokalisering endast sker för de avsedda ändamålen.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för betänkandet av min rumänska kollega Silvia-Adriana Ţicău om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg.
Det tidigare direktivet 96/26/EG om rätt att yrkesmässigt bedriva godstransporter på väg och dess fyra förordningar om tillträde till godstransportmarknaden med avreglering av priserna på internationella godstransporter som genomfördes ett antal år tidigare har format den interna godstransportmarknaden, även om kvaliteten på godstransporterna har varit minimal. Öppnandet av marknaderna enligt förordningen har emellertid lett till ökad konkurrens.
Erfarenheten har visat att dessa åtgärder tillämpas felaktigt eller på olika sätt eftersom de är oklara eller ofullständiga, eller att de inte längre kan tillämpas till följd av förändringar i sektorn. Företagen utsätts fortfarande för bevakning och kontroll på ojämlika villkor, beroende på medlemsstat, och kraven på yrkeskvalifikationer och finansiell solvens är ytterst hårda. Det fanns följaktligen ett brådskande behov av lagstiftning på detta område, med villkor för gott anseende, ekonomisk kapacitet och yrkeskompetens, samt genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av vissa dokument som krävs för att få tillstånd.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Förutom kritiken av vissa aspekter i detta förlag till förordning ska innehållet inte bedömas utan att beakta förordningens ”roll” i den ökade avregleringen av internationell gods- och persontransport på väg som främjas av kommissionen och EU-institutionerna inom ramen för medbeslutandeförfarandet, nämligen Europaparlamentet och rådet.
Faktum är att kommissionen själv betonar denna centrala tanke i sitt förslag: ”Direktiv 96/26/EG om rätt att yrkesmässigt bedriva godstransporter på väg, de fyra förordningarna om tillträde till vägtransportmarknaden, kombinerat med avregleringen av de internationella transportpriserna som genomfördes några år tidigare, formade den inre marknaden för vägtransporter.” Med andra ord fastställdes ”gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som yrkesmässigt bedriver transporter” medan ”öppnandet av marknaderna till följd av förordningarna har bidragit till ökad konkurrens”.
Som vi betonade när det gäller förslaget till förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för vägtransporter, är syftet med detta förslag att öka avregleringen av den internationella vägtransporten genom att främja ökad konkurrens mellan företagen inom transportsektorn, som redan är nedtyngd av otaliga tunga kostnader för sina anställda.
Jörg Leichtfried : skriftlig. - (DE) Harmonisering av de befintliga reglerna på detta område är viktigt för att optimera vägtransporten i Europa. Dessutom är en förordning mer ändamålsenlig än ett direktiv i detta sammanhang.
Reglerna beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg måste utgöras av exakt fastställda kriterier om vi ska kunna åstadkomma högsta möjliga säkerhet på våra vägar. Reglerna måste omfatta både krav och påföljder.
En central faktor är övervakningen och kontrollen av uppgifter, som måste utföras med vederbörlig respekt för den personliga integriteten. Det är mycket viktigt att de nationella elektroniska register som innehåller uppgifterna är sammanlänkade så att uppgifterna kan jämföras, och förordningen uppfyller därför det avsedda syftet.
Jag motsätter mig ändringsförslagen 7 och 102, som syftar till att urvattna sexdagarsregeln. Ett återinförande av tolvdagarsregeln, som redan har avvisats, skulle strida mot syftet med detta betänkande.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Silvia-Adriana Ţicăus betänkande ingår i ett paket med åtgärder som tillsammans med de två andra betänkandena syftar till att reglera transportverksamheten.
Denna verksamhet är ytterst viktig inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eftersom den bidrar till att skapa den öppna och konkurrensutsatta marknad som vi är så stolta över nuförtiden.
Enligt detta nya förslag måste företagen anställa en transportansvarig med auktoriserad utbildning som ska ansvara för att leda företagets transportverksamhet. De villkor som redan har fastställts för att kunna arbeta inom yrket - dvs. gott anseende, ekonomisk kapacitet och yrkesmässig kompetens - behålls.
Syftet med denna omarbetning är att göra den befintliga lagstiftningen mer förståelig och skärpa kraven för säkerhet och effektivitet i dessa typer av företag.
Jag välkomnar därför föredragandens arbete för att öka ansvaret på säkerhetsområdet och garantera att skyldigheterna uppfylls inom denna sektor, och även åtgärderna för yrkeskompetens, som omfattar kvalitetsutbildning och ömsesidigt erkännande av examensbevis och licenser.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min värderade kollega Mathieu Grosch betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg, vars syfte är att slå ihop de texter som reglerar tillträdet till den internationella marknaden för väg- och cabotagetransport, som för närvarande styrs av tidigare förordningar och direktiv. Den internationella transporten mellan medlemsstaterna har fullständigt avreglerats på den inre marknaden, även om ett antal begränsningar fortfarande kvarstår för cabotage. Jag välkomnar indikationerna och förenklingarna i betänkandet, och även de skärpta påföljderna för överträdelser som begåtts i en medlemsstat annan än etableringsstaten.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Detta är bara ett ytterligare steg och instrument för att öka avregleringen av den internationella godstransporten på väg genom att främja ökad konkurrens mellan företagen inom transportsektorn, som redan är nedtyngd av otaliga tunga kostnader för sina anställda.
En av de nuvarande målsättningarna är att hitta ett sätt att underlätta inbegripande av cabotage inom vägtransporten - med andra ord att genomföra upp till tre cabotagetransporter med samma fordon efter en internationell transport, på villkor att de utförs inom sju dagar - på en marknad som redan är så avreglerad att detta kommer att få djupgående följder för de nationella transportföretagens ekonomi och överlevnad.
Detta beslut kommer även att få skadliga konsekvenser för arbetstagarna inom godstransporter på väg. Det tydliggörs till exempel av att en majoritet av parlamentet föreslog att hänvisningen till ”arbetstid” ska strykas och att man bara ska lämna kvar termerna ”körtid” och ”viloperioder”, med andra ord att tillåta längre arbetsdagar, vilket kommer att få negativa konsekvenser för arbetsvillkoren och arbetstagarnas säkerhet. Om man tar hänsyn till det beslut som EG-domstolen nyligen fattade, kommer inte ens hänvisningen till direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare skydda rättigheterna för de många arbetstagarna inom denna sektor.
Bogusław Liberadzki : skriftlig. - (PL) Jag röstade för antagandet av betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg (omarbetning) - C6-0146/2007 -.
Jag håller med föredraganden om att kommissionens förslag bör godkännas, eftersom det kommer att bidra starkt till att förenkla och klargöra de principer som är tillämpliga för godstransporter på väg.
Jag stöder Mathieu Grosch betänkande, vars syfte är att skapa möjligheter för medlemsstater som gränsar till varandra att öppna sina marknader ännu mer för cabotagetransporter.
Jörg Leichtfried : skriftlig. - (DE) Jag röstade för Mathieu Grosch betänkande om tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg. Att slå ihop de befintliga förordningarna och direktiv 2006/94/EG kommer att bidra till att förenkla och förbättra tillträdet till marknaden för godstransporter på väg.
Jag instämmer i föredragandens åsikt om att begränsningarna för cabotage måste mildras och att reglerna för cabotage måste bringas i överensstämmelse med de regler som gäller för gränsöverskridande godstransporter på den inre marknaden. Det är därför viktigt att definiera cabotage tydligt för att garantera ett enhetligt tillvägagångssätt.
Även om tomma transporter måste undvikas av miljö- och effektivitetsskäl, och även om cabotage på hemresan från andra länder även bör stödjas med de begränsningar som anges i betänkandet, får man inte glömma bort att sådana åtgärder även försvagar järnvägarnas ställning.
Athanasios Pafilis : Vi röstar mot betänkandet om tillträde till marknaden för godstransporter på väg. Det leder till en avreglering av gemenskapens vägtransportmarknad och gör det möjligt för internationella transportföretag att gå in på de nationella transportmarknaderna. Internationella och interna gods- och persontransporter på väg lämnas på så vis över till monopolföretagen. Konsekvenserna av detta är katastrofala för små och medelstora transportföretag och särskilt för arbetstagarna och förarna, som kommer att utnyttjas ännu mer av monopolgrupperna.
Europaparlamentets förslag är ännu mer bakåtsträvande än kommissionens. I parlamentets förslag stryks även de minimibegränsningar som föreslagits och man kräver fullständig avreglering av marknaden för internationell och nationell transport.
Möjligheten till obegränsad lastning och omlastning i medlemsstaterna och att fordon och personal får befinna sig i obegränsad tid i andra medlemsstater efter att ha genomfört rent internationella transporter är avsedd att minska arbetskostnaderna. Förslaget utgör en överträdelse av rätten till att skydda löner, arbete och försäkringar för internationella transportarbetare, och främjandet av koncentration av verksamheten till stora multinationella bolag kommer att ödelägga sektorn om detta får ske okontrollerat. Därtill kommer även kvaliteten på tjänsterna att försämras.
Arbetarrörelsen måste kraftfullt motsätta sig detta genom att visa insubordination och olydnad gentemot EU:s arbetarfientliga och antifolkliga politik.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Detta förslag ingår i ett paket med åtgärder inom vägtransportsektorn. Syftet med just detta förslag är att förbättra samstämmigheten av gemenskapens lagstiftning på området för internationella godstransporter på väg genom att slå ihop två befintliga förordningar för att garantera ökad effektivitet i tillämpningen av reglerna och klargöra och underlätta tillämpningen av konceptet cabotage. Förslaget innehåller även åtgärder för att förenkla och standardisera gemenskapens licens- och förarbevis, vilket möjliggör minskade administrativa kostnader och förseningar, särskilt vid vägkontroller.
Medlemsstaterna kommer även att kunna förstärka sina kommunikationssystem, vilket kommer att underlätta rapporteringen av överträdelser som begåtts i en annan medlemsstat än etableringsstaten. Jag anser att texten är ytterst viktig för utvecklingen inom denna sektor av den europeiska marknaden, och att den kommer att tillföra den effektivitet, reglering och struktur som krävs för att skapa en öppen, reglerad och rättvis marknad.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min brittiska kollega Fiona Halls betänkande som har gjort ett utmärkt arbete för att i första behandlingen i medbeslutandeförfarandet ändra förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om urval och tillståndsgivning avseende system som tillhandahåller mobila satellittjänster (MSS). Som föredragande för min politiska grupp, PPE-DE-gruppen, kämpade jag för optimal geografisk täckning av tjänsterna på EU:s territorium. Jag är glad över att ha kunnat bidra till kravet att den sökande i sin ansökan ska förbinda sig att se till att det föreslagna mobilsatellitsystemet vid den tidpunkt då de mobila satellittjänsterna inleds tillhandahåller tjänster i åtminstone 60 procent av den samlade landytan i medlemsstaterna. Dessutom måste den föreslagna tjänsten tillhandahållas i samtliga medlemsstater, till åtminstone 50 procent av befolkningen och till åtminstone 60 procent av varje medlemsstats samlade landyta inom den tid som sökanden angett men inte senare än sju år efter den dag då kommissionens text offentliggjordes. Slutligen måste ansökan innehålla ett åtagande från sökandens sida som innebär att det föreslagna mobila satellitsystemet kan tillgängliggöras för räddningstjänst och katastrofinsatser.
Ilda Figueiredo : Det finns positiva inslag i detta betänkande som vi välkomnar, särskilt förslagen om vikten av att de mobila satellittjänsterna täcker områden utanför medlemsstaternas viktigaste storstadsområden och att tillhandahålla bästa möjliga tjänster för att överbrygga den digitala klyftan, och även argumentet att det inledande täckningsområdet för den föreslagna mobila satellittjänsten ska vara tillräckligt stort för att därigenom förstärka systemens täckningskapacitet.
Vi kan emellertid inte bortse från syftet med dessa förslag, vilket är att avreglera och påskynda den inre marknaden för telekommunikationer. Vi ansåg oss därför vara tvungna att rösta mot betänkandet.
Vi håller inte heller med om att medlemsstaterna ska ge avkall på sina nationella rättigheter att allokera spektrum eftersom mobila satellittjänster har ett stort satellitfotavtryck som gör det svårt att undvika störningar över nationella gränser. Faktum är att kommissionen i sitt förslag från februari 2007 inte erkände medlemsstaternas rätt att behålla befogenheten för att bevilja tillstånd för drift av kompletterande markkomponenter inom sina territorier.
Olle Schmidt : skriftlig. - Betänkandet om urval och tillståndsgivning avseende system som tillhandahåller mobila satellittjänster handlar om hur vi ska tillhandahålla en gemensam europeisk service för satellittjänster, en viktig del för att stärka Europas fortsatta konkurrenskraft inom högteknologisk forskning och industri. Betänkandet är bra och är inriktat på hur man ska kunna förbättra detta arbete. Dock har en avgörande fråga om täckningen av denna tjänst blivit problematisk ur svensk synvinkel då kompromissen blev 60 procent av EU:s yta. Det innebär att delar av Sverige inte kommer att täckas in, vilket från teknik- och forskningsutvecklingssynpunkt är negativt. Jag valde därför att lägga ned min röst.
Dominique Vlasto : skriftlig. - (FR) Antagandet av detta beslut är ett avgörande steg mot att förstärka den inre marknaden för elektroniska kommunikationer.
Målet är enkelt: att ge alla snabba Internetanslutningar och tillhandahålla mobila multimedietjänster och räddningstjänst i händelse av naturkatastrofer eller katastrofer som har framkallats av människan.
De tjänster som införs motsvarar våra medborgares förväntningar, särskilt när det gäller Internetanslutning: en tjänst för 50 procent av befolkningen som täcker minst 60 procent av varje medlemsstat utgör verkligen ett effektivt hjälpmedel för att överbrygga den digitala klyftan, och den kan även utnyttjas av landsbygdsområden.
Beslutet är en ännu större framgång om man tänker på att det medför mycket större samordning av förvaltningen av radiospektrum på EU-nivå, vilka, som vi så väl vet, är en alltmer knapp resurs.
Detta är även resultatet av medlemsstaternas önskan att ge telekomindustrin de hjälpmedel den behöver för att inrätta en tjänstemarknad på EU-nivå, som tidigare har varit alldeles för splittrad.
Kort sagt, mobila satellittjänster kommer helt säkert att bli en framgång i industriell bemärkelse, och kommer även att bidra till att stärka den kulturella mångfalden och pluralismen i medierna.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för initiativbetänkandet från min tyske kollega Klaus-Heiner Lehne om ett förenklat företagsklimat på områdena bolagsrätt, redovisning och revision, till svar på kommissionens meddelande om detta ämne.
Liksom mina kolleger välkomnar jag kommissionens allmänna målsättning att minska den administrativa bördan för företagen i EU. Detta får emellertid inte leda till att den rättsliga redovisningsmässiga säkerheten minskar när de små och medelstora företagen går in på den inre marknaden. Det gläder mig att parlamentet inte godtog förslaget att höja de tröskelvärden för mikroföretag som föreslås i kommissionens meddelande, enligt vilka dessa företag ska vara befriade från EG-lagstiftningens krav på redovisning, revision och offentliggörande. Jag är också väldigt glad över att parlamentet röstade för ett ändringsförslag som jag lade fram i utskottet, som inte antogs i det skedet. Ändringsförslaget innehåller en rekommendation om att samråd ska hållas om nödvändigheten av och möjligheten att inrätta en europeisk tillsynsmyndighet för redovisnings- och revisionstjänster.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Klaus-Heiner Lehnes betänkande om ”ett förenklat företagsklimat” eftersom jag är övertygad om behovet av ”nya” reformer av bolagsrätten, samt redovisning och revision. Bolagsrätten är nu starkt och enligt min mening positivt influerad av EU-bestämmelserna. Men vi måste förhindra att detta leder till att onödiga och överdrivet byråkratiska krav införs, och samtidigt undvika överlappningar i form av bördor som redan införts genom nationella bestämmelser.
Syftet med reformerna måste vara att göra de tillämpliga bestämmelserna mer lättförståeliga och minska de byråkratiska och administrativa bördorna, särskilt på redovisningsområdet. Dessa förenklingar kommer att underlätta stort för företagen, särskilt små och medelstora företag, som vanligen inte har stora juridik- eller redovisningsavdelningar. Jag är övertygad om att förståeliga och lättlästa bestämmelser först och främst kommer att främja efterlevnad av lagstiftningen. Samtidigt kommer skapandet av ett positivt, aktivt ekonomiskt klimat att främjas genom tydliga regler som är lätta att fastställa.
Jag anser att det arbete som genomförts, både av det berörda utskottet och av föredraganden Klaus-Heiner Lehne, har lett till en rättvis kompromiss mellan de krav som måste uppfyllas enligt subsidiaritetsprincipen och en samordnad metod för medlemsstaterna, som är engagerade i en gemensam insats för att förenkla företagsreglerna på EU-nivå.
Vi måste undvika att skapa byråkratiska hinder som leder till att dynamiken och entreprenörsandan hämmas, i sådan utsträckning att de kvävs.
Sharon Bowles : skriftlig. - (EN) Ändringsförslag 11d innehåller ett krav på att punkt 26 ska strykas. Det finns två sätt att tolka punkt 26. Vissa är oroade över att den kan tolkas som ett krav på ”en aktie, en röst” och har av det skälet röstat för att punkten ska strykas. Så tolkar inte jag saken. I punkten hänvisas särskilt till ”enskilda hinder för den fria rörligheten för kapital” och man hänvisar till en bestämd dom som rör Volkswagen. Min tolkning av detta är att kommissionen uppmanas att rätta till särskilda och extrema protektionistiska åtgärder. Av det skälet röstade jag mot ändringsförslaget och för att punkten ska behållas som ett uttalande mot protektionism.
Sylwester Chruszcz : skriftlig. - (PL) Jag är för en förenkling av rapporteringsförfarandena och kommunikationsmetoderna mellan de offentliga förvaltningarna och företagen. För närvarande är de byråkratiska förfaranden som företagen måste följa onödigt komplicerade. Syftet med detta betänkande är att förbättra kommunikationen och man rekommenderar även att XBRL-standarden ska införas. Det är en öppen standard, vilket innebär att den är lätt tillgänglig, även för de minsta företagen.
Jag beslutade därför att stödja betänkandet.
Jonathan Evans : skriftlig. - (EN) Mina brittiska konservativa kolleger och jag vill klargöra att vi starkt motsätter oss punkt 23 i detta betänkande, där man stöder inrättandet av en ”gemensam konsoliderad bolagsskattebas” i EU.
Vi har emellertid klargjort vår inställning i den här frågan vid många tillfällen, och den övriga texten i betänkandet om att förenkla bolagsrätten har vårt stöd, med förbehåll för detta klargörande.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Det allmänna syftet med betänkandet är att förenkla och minska gemenskapens lagstiftning, vilket särskilt kommer att gynna de små och medelstora företagen. Det är sant att det kan finnas några positiva aspekter av denna förenkling, och i vanliga fall stöder vi förenklingar av bolagsrättsliga åtgärder, på villkor att de leder till minskad byråkrati. Vi kan emellertid inte rösta för ett betänkande där man å ena sidan efterlyser förenkling men å andra sidan kräver att nya gemenskapsrättsliga ramar ska inrättas.
Följande förslag i betänkandet ledde till att vi lade ned våra röster på grund av deras tvivelaktiga och negativa karaktär: lagstiftning om en eventuell samordning mellan medlemsstaternas skattemyndigheter för att samordna begäran om information till företagen, en översyn av stadgan för europabolag för att bringa den närmare i överensstämmelse med den övriga gemenskapslagstiftningen, inrättande av en ny rättslig ram för företag, och inrättandet av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas som skulle göra stadgan för europabolag mer användbar och effektiv.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg : skriftlig. - (PL) I kommissionens meddelande om ett förenklat företagsklimat på områdena bolagsrätt, redovisning och revision föreslås åtgärder för att minska den administrativa bördan för EU-företagen och se till att de kan konkurrera effektivt på global nivå. Medlemsstaterna misslyckas inte bara med att dra nytta av de frivilliga åtgärderna för att minska byråkratin utan motarbetar ofta gemenskapskoncessioner genom striktare nationella bestämmelser, och förvägrar på så sätt lokala företag möjligheten att förenkla de förfaranden som gäller enligt EU-lagstiftningen.
Kommissionen bör därför koncentrera sig på att uppmuntra medlemsstaterna att samordna klassificeringen av rapporteringskraven på området för finansinformation. Den bör även pressa medlemsstaterna att införa ny teknik för att minska kostnaderna. En lösning som går ut på att inrätta en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle dessutom göra stadgan för europabolag mer användbar och effektiv. Förslaget om att undanta så kallade mikroföretag från tillämpningsområdet för direktiven om redovisning är också välkommet. I praktiken skulle detta innebära att de undantas från kravet på redovisning, årsbokslut och offentliggörande av de rapporter som krävs enligt EU-lagstiftningen.
De föreslagna ändringarna är mycket lovvärda. Trots detta är det nödvändigt att ytterligare förenkla gemenskapens regelverk när det gäller bolagsrättsliga frågor och genomförandet av bolagsrätten i medlemsstaterna om EU:s företag ska kunna konkurrera framgångsrikt på den alltmer krävande globala marknaden.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag stödde Klaus-Heiner Lehnes betänkande om ett förenklat företagsklimat. EU har en central roll att spela för att se till att företagen kan bedriva sin verksamhet i en konkurrensutsatt miljö, och trots detta hindras företagen och medlemsstaterna av alltför komplicerade regler. Åtgärder för att förenkla företagsklimatet är därför välkomna.
Monica Maria Iacob-Ridzi : skriftlig. - (RO) Jag röstade för detta betänkande, men jag anser att vi bör genomföra ett mer omfattande åtgärdspaket för att kunna garantera att det europeiska affärsklimatet förenklas.
Jag tänker särskilt på de problem man möter när man vill starta ett företag. Eurostats siffror visar att den tid som krävs för att fullgöra de administrativa formaliteter som krävs för att starta ett företag i medlemsstaterna varierar mellan en dag och flera månader. Dessutom rankas några medlemsstater långt under OECD:s genomsnitt i en undersökning av affärsklimatet i flera länder i världen. Sist men inte minst förhindrar de olika bolagsrättsliga bestämmelserna i de 27 medlemsstaterna transnationella rörelser av kapital och försvårar nya företagsstarter i en annan medlemsstat än ursprungsstaten.
Jag anser att dessa två faktorer är centrala för att nå Lissabonstrategins mål för ekonomisk tillväxt och de bör följaktligen främjas mer i EU:s bolagsrätt.
Janusz Lewandowski : skriftlig. - (PL) Herr talman! EU uppfattas inte som ett område där bolagsrätten är särskilt okomplicerad när det gäller hur lätta bestämmelserna är att tillämpa. I själva verket är den allmänna känslan att det är ett alldeles för reglerat område enligt världsstandarderna, vilket särskilt ger upphov till svårigheter för små företag. Som kommissionen förklarar i sitt meddelande av den 10 juli 2007 bör därför alla åtgärder för att förenkla bestämmelserna välkomnas. Den viktigaste och mest önskvärda följden av en förenkling skulle vara att små företag uppmuntras att verka på den gemensamma EU-marknaden. Hittills har detta inte varit så lätt för små företag från Central- och Östeuropa.
Om detta mål ska kunna nås måste de nationella bestämmelserna förenklas, förutom att onödiga bestämmelser avskaffas enligt de två alternativ som föreslås av kommissionen. Detta kräver emellertid inte att beskattningen samordnas, vilket föreslås i punkt 23 i Klaus-Heiner Lehnes betänkande, den så kallade formeln för en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Föredraganden föredrar det andra av de alternativ som föreslås av kommissionen, som är mindre långtgående. Mot bakgrund av EU:s nuvarande tendens att reglera skulle detta emellertid leda till att det blir möjligt att vända på den negativa utveckling som verkligen begränsar möjligheterna för EU-företag att konkurrera på den globala marknaden.
Marianne Thyssen : skriftlig. - (NL) I kommissionens meddelande ställs grundläggande frågor som kommer att avgöra utformningen av EU:s bolags- och redovisningslagstiftning. I Lehnebetänkandet besvaras dessa frågor på ett bra sätt, svar som även jag kan godta. Det finns emellertid en problematisk punkt där kommissionen föreslår en kategori för ”mikroföretag”. Mikroföretag är mindre företag under ett särskilt tröskelvärde, och enligt kommissionens förslag ska de undantas från EU:s krav på finansrapporter och årsbokslut. Klaus-Heiner Lehne är för detta synsätt och föreslår till och med att tröskelvärdena ska höjas. I Belgien skulle 75 procent av företagen undantas från de befintliga insynskraven. Vid första anblicken verkar avskaffandet av redovisningssystemet för små företag vara en stor förenkling av byråkratin, men med tanke på vikten av finansinformation för alla berörda parter (kreditgivare till exempel) skulle detta tvärtom kunna leda till ökad byråkrati och högre kostnader. Eftersom det inte kommer att finnas någon allmänt vedertagen finansrapportering kommer företagen att ombes lämna siffror ”à la carte”, i en rad olika former. Dessutom förlorar de ett användbart verktyg för intern övervakning av företaget, vilket är särskilt viktigt för ett litet eller medelstort företag. Jag lade därför ned min röst i den slutliga omröstningen.
Adam Bielan : skriftlig. - (PL) Herr talman! Högre utbildning har blivit mer allmänt tillgänglig och allt fler kvinnor tar universitetsexamen. Trots detta är kvinnor fortfarande dåligt representerade i den högsta sfären av den akademiska världen. Trots att de flesta av föreläsarna är kvinnor (över 50 procent), tenderar de att inneha färre överordnade tjänster.
Jag är för tanken att främja familjevänliga åtgärder genom att införa flexibla arbetstider och bättre barnomsorgstjänster. Jag stöder även tillgång till socialförsäkringar över gränserna och införandet av föräldraledighet på villkor som skulle ge både män och kvinnor valfrihet. Att kvinnliga forskare gör avbrott i karriären av familjeskäl ska inte inverka negativt på deras fortsatta karriäralternativ, vilket ger männen en orättvis fördel när det gäller den fortsatta forskarkarriären.
Jag stödde Britta Thomsens betänkande eftersom jag anser att frågorna om könsstereotyper hanteras på rätt sätt. Sådana är det fortfarande gott om i många EU-medlemsstater.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Britta Thomsens betänkande om kvinnor och forskning eftersom jag anser att det är av central vikt att underlätta lika tillträde för båda könen till forskarkarriärer. Faktorer som de stereotyper som förekommer inom naturvetenskapen eller de hinder som uppstår till följd av att man har svårt att förena familje- och arbetslivet medför ett antal nackdelar och svårigheter för kvinnliga forskare, vilket leder till att många kvinnor utestängs från vetenskaplig forskning.
Skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller representationen i akademiska eller vetenskapliga ledande positioner, löneskillnaderna och skillnaderna i krav på privatlivet kräver åtgärder för att motverka dessa könsstereotyper inom forskningen, locka kvinnor till forskarkarriärer och undanröja den befintliga ojämlikheten.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi vet att det finns fler kvinnor än män inom den högre utbildningen och ändå är det fler män än kvinnor som väljer en forskarkarriär. Den enorma ökningen av kvinnors deltagande i den högre utbildningen har varken lett till en motsvarande förändring av antalet kvinnor i förhållande till antalet män inom vissa ämnesområden eller yrken eller bidragit till att undanröja löneklyftan mellan män och kvinnor.
Som föredraganden påpekar är kvinnliga forskare fortfarande i minoritet inom offentlig sektor och högre utbildning - båda sektorerna har i genomsnitt 35 procent kvinnor. Andelen kvinnliga forskare i dessa två sektorer är emellertid högre än i forskning inom näringslivet, där EU-genomsnittet är på 18 procent kvinnor, men det finns stora variationer mellan länderna. De länder som har lägst andel kvinnor i näringslivsforskning är Tyskland (11,8 procent), Österrike (10,4 procent) och Nederländerna (8,7 procent), medan Lettland, Bulgarien och Rumänien alla har över 40 procent kvinnor. Fördelningen av forskare på de olika forskningsfälten visar att mönstret ser olika ut för män och kvinnor. Bland de manliga forskarna inom sektorn för högre utbildning arbetar 54 procent inom naturvetenskap och teknik i jämförelse med 37 procent av de kvinnliga forskarna.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Ett förbättrat tillträde för kvinnor på vetenskapens område är, som föredraganden framhåller, av essentiell betydelse. Hur vi kan komma dit i varje enskilt land är däremot något som varierar beroende på ett lands kultur och övriga särdrag. Problemet ser olika ut i EU:s 27 medlemsstater och därmed måste lösningarna också variera. Det går inte att generalisera om kvinnors situation i alla 27 medlemsstater. Junilistan är övertygat om att vägen till verklig jämställdhet måste hanteras på nationell nivå.
Vi har därför valt att rösta nej till betänkandet.
Genowefa Grabowska : skriftlig. - (PL) I min egenskap av kvinnlig professor med många års erfarenhet av arbete vid ett polskt universitet, är jag medveten om hur stora utmaningarna är på detta område och jag stöder därför Britta Thomsens betänkande. Man har valt en intressant infallsvinkel till problemet med könsdiskriminering inom forskarvärlden och man fastställer de sociala, kulturella och ekonomiska hinder som gör att kvinnor är underrepresenterade.
Vi är få kvinnor inom den offentliga sektorn och inom högre utbildning, endast 35 procent och bara 18 procent i den privata sektorn. Hur ska vi kunna bygga upp ett kunskapsbaserat samhälle, utveckla EU:s forskning och ekonomi, bemöta utmaningarna i Lissabonstrategin och motsvara EU:s förväntningar i början av 2000-talet om inte kvinnor är delaktiga i forskningen? Vi måste skapa villkor som ger kvinnor möjlighet att bli mer allmänt involverade i forskarvärlden och öppnar universitetslaboratoriernas dörrar för dem. Det måste också bli möjligt för kvinnor att aspirera på de högsta akademiska posterna. Avancemang i forskarvärlden beror på ekonomiska prestationer och en kvinnas chans att få en professur är tre gånger mindre än för en man. Detta är beklagligt och kan inte enbart förklaras av kvinnornas tyngre familjeplikter.
Färre kvinnor sitter i de beslutsfattande organen i EU-institutionerna för högre utbildning, och det är därför svårt att genomföra jämställdhetspolitik vid dessa institutioner. Det räcker med att nämna det skamliga exemplet med det vetenskapliga rådet vid Europeiska forskningsrådet. Endast fem av de 22 ledamöterna är kvinnor!
Małgorzata Handzlik : Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökar systematiskt i hela EU. Polen är inget undantag, även om kvinnors deltagande på arbetsmarknaden fortfarande är under EU-genomsnittet. Jag vill emellertid betona att fler polska kvinnor har chefsposter jämfört med kvinnor i Västeuropa.
Jag anser att det är en viktig fråga att öka kvinnornas yrkesverksamhet. I detta sammanhang är det viktigt att överväga situationen för kvinnliga forskare, eftersom den har likheter med situationen för alla kvinnor som ställs inför behovet att förena sina yrkesplikter med familjelivet.
Trots detta anser jag inte att införandet av paritet är rätt sätt att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Beslut om anställning bör framför allt fattas på grundval av de kvalifikationer och den kompetens som kvinnor har förvärvat genom lämplig utbildning. Förslagen om att öka insynen i rekryteringen, urvalsförfarandena för chefsposter och beviljande av bidrag för vetenskaplig forskning är inte lämpliga. De förändringar som genomförs måste däremot åtföljas av en reform av arbetsmarknaden.
EU:s forskning behöver stöd. Vetenskapliga och tekniska linjer bör främjas som attraktiva studier för båda könen, med tanke på vikten av forskning för den ekonomiska utvecklingen. Vi bör därför uppmuntra unga att välja högre utbildningslinjer av detta slag.
Jörg Leichtfried : skriftlig. - (DE) Jag röstade för Britta Thomsens betänkande om kvinnor och vetenskap eftersom kvinnor fortfarande är underrepresenterade i forskningsvärlden. I betänkandet föreslås viktiga åtgärder för att nå en balans mellan kvinnor och män i den akademiska världen.
Främjandet av akademiska karriärer för kvinnor måste spela en central roll. Stor vikt fästs vid att undanröja könsstereotyper. Den nuvarande tendensen att koppla manliga respektive kvinnliga attribut till olika akademiska vetenskapsgrenar är skadlig för en rättvis balans mellan könen.
Med hjälp av nya program och rekryteringsförfaranden är det möjligt att se till att kandidaternas kompetens och kvalifikationer är det viktigaste, inte deras kön. Detsamma måste gälla för befordringsmöjligheter och löner. En icke-bindande kvot på minst 40 procent kvinnor och minst 40 procent män i urvalskommittéer är ett sätt att utjämna obalansen mellan könen i akademiska yrken, men de sökandes kompetens och kvalifikationer måste alltid vara det viktigaste.
Rovana Plumb : skriftlig. - (RO) Jag röstade för betänkandet om kvinnornas situation inom vetenskapen, som jag anser vara en central faktor för att nå Lissabonstrategins mål för tillväxt och sysselsättning.
I de nya medlemsstaterna är antalet kvinnliga forskare cirka 40 procent jämfört med de västeuropeiska länderna, där siffran är cirka 11 procent, men en mycket hög procentandel av dessa kvinnor är tyvärr anställda inom områden där utgifterna för forskning och utveckling är bland de lägsta.
Jag vill uppmärksamma vikten av punkten om integration av familjeaspekten genom möjligheter till flexibel arbetstid och inrättande av barnomsorgstjänster för att det ska vara möjligt att förena familjeliv och yrkeskarriär.
Jag anser att ett snabbt genomförande av bestämmelserna i detta betänkande skulle vara ett viktigt stöd för att nå målet att 25 procent kvinnor ska arbeta i ledande positioner inom forskningen 2010. Jag gratulerar Britta Thomsen till hennes betänkande.
Teresa Riera Madurell : skriftlig. - (ES) Eftersom jag inte hade möjlighet att delta och tala i debatten av hälsoskäl vill jag motivera mitt stöd för betänkandet. Det är ett utmärkt och heltäckande arbete som omfattar alla de viktigaste frågorna för att garantera en balanserad representation mellan kvinnor och män inom vetenskapen och tekniken.
Betänkandet kommer även mycket lägligt eftersom det nu, med tanke på att EU behöver 700 000 fler forskare för att nå sina mål till 2010, är det rätta tillfället för kommissionen och medlemsstaterna att genomföra de specifika åtgärder som föreslås i betänkandet för att rätta till detta missförhållande.
Kvalifikationer och meriter är lika fördelade mellan män och kvinnor. För närvarande är antalet kvinnor större än antalet män vid universiteten och deras studieresultat är bättre. Det finns objektiva uppgifter som bekräftar detta.
Dessutom bör särskilt regeringarna främja fler kvinnor inom vetenskapen och tekniken eftersom det varken är intelligent eller effektivt att bara använda hälften av de tillgängliga hjärnorna.
Jag är glad över att parlamentet äntligen har inlett en djupgående granskning av denna fråga.
Lydia Schenardi : skriftlig. - (FR) Förvrängda sanningar, felaktiga uttalanden och sexistiska kommentarer som främst stigmatiserar männen beskriver i några få ord innehållet i detta betänkande.
Kraven på jämställdhet mellan kvinnor och män och bättre integration av kvinnor i yrkeskarriärer kan inte formuleras på ett auktoritärt och repressivt sätt. Detta leder enbart till att resultaten blir negativa och motverkar sitt eget syfte.
Det är sant att förseningarna när det gäller integration, löneklyftor eller brist på karriärprofiler är oräkneliga för kvinnor, särskilt inom vetenskap och forskning.
Återigen är det emellertid dialog, genomförande av icke-restriktiva åtgärder för att uppmuntra flickor att studera vidare och aktivt stöd för kvinnor under karriären som slutligen kommer att göra att kvinnor tar för sig mer i samhället.
Olle Schmidt : skriftlig. - I Britta Thomsens betänkande konstateras att kvinnliga forskare är i minoritet i EU. De har sämre ekonomisk trygghet och får i betydligt större utsträckning plikta i yrkeskarriären för sitt vårdansvar. Detta är allvarligt, både på principiella grunder och vad gäller praktiska konsekvenser. Moderna ekonomier - och demokratier - har inte råd att särbehandla akademiskt framstående personer negativt. Därför röstade jag ja till betänkandet.
Jag vill dock ändå påpeka att det fanns delar av betänkandet som inte var uppe till omröstning och där jag har svårt att se rimligheten. I punkt 7 skriver man att hänsyn ska tas till ålder som ett kvalitetskriterium jämte familjesituationen, inklusive hur många personer forskaren har vårdansvar för. Det tror jag är svårgenomförbart och kan motverka sitt eget syfte. Det finns alltid en risk i att förenkla könsrollerna och prata om ”kvaliteter som tenderar att vara mer framträdande hos kvinnliga forskare” eller att överlag skapa olika måttstockar för forskares prestationer.
Däremot stödjer jag helhjärtat uppmaningen att införa icke-bindande mål om att båda könen ska vara representerade med minst 40 procent var i olika typer av vetenskapliga råd. Jag instämmer även i kritiken mot att EU ibland sätter ambitionen väl lågt när det gäller jämställdhet. Närvarons politik ska inte underskattas - även om den inte får göras till religion.
Bernard Wojciechowski : skriftlig. - (PL) Kvinnor bidrar i hög grad till den vetenskapliga utvecklingen. Den polska Nobelpristagaren i fysik och kemi, Marie Skłodowska-Curie, är ett bra exempel på detta. Gator, sjukhus och ett universitet har döpts efter denna kända forskare.
När kvinnor väljer en karriär inom vetenskapen ställs de inför en större utmaning än män. Detta beror delvis på deras roll att föda och uppfostra barn. Kvinnliga forskare måste därför stödjas genom förmånliga villkor för föräldraledighet, och genom särskilda bidrag för kvinnor som uppfostrar sina barn samtidigt som de har en vetenskaplig karriär.
Tvärtemot vad som förespråkas i det förslag till resolution som vi behandlar i dag är det inte önskvärt att införa krav på att den kvinnliga representationen i akademiska yrken eller i kommittéer av olika slag ska uppgå till en viss procentandel för att kunna garantera jämställdhet mellan kvinnor och män. Besluten om arbeten och karriärer inom forskning ska inte fattas på grundval av kön. I stället bör de fattas på grundval av den berörda personens enskilda val, kompetens och kunskap.
Anna Záborská : skriftlig. - (SK) Jag vill tacka Britta Thomsen för hennes betänkande, där hon pekar på en viss typ av diskriminering mot kvinnor inom vetenskap och forskning. Även om kvinnor utgör över 50 procent av EU:s studerande, innehar de endast 15 procent av de överordnade akademiska posterna inom vetenskap och forskning.
Universitetsstudier följs sällan av ett resultat som motsvarar den avsevärda tid och de stora belopp som investeras. Efter många års studier offrar kvinnor ofta antingen privatlivet eller arbetslivet, eller blir tvungna att försöka jämka samman dem. Det bör ligga i samhällets intresse att samarbeta med och stödja personer med hög intellektuell potential och låta denna potential avspeglas i nationens kulturella, andliga, historiska och vetenskapliga arv. Moderskapet påverkar särskilt kvinnornas karriärmöjligheter, detta förhindrar dem paradoxalt nog när det gäller att tillträda ledande positioner, att förverkliga sig själva och belönas rättvist för sitt arbete, och de erbjuds inte lämplig kompensation för den sociala investeringen att föda och uppfostra barn som kommer att bli ansvariga för framtiden.
Jag anser att detta skulle kunna lösas genom en reform av studievillkoren för unga kvinnor, långdistansstudier och långdistansarbete och livslångt lärande och genom att uppmuntra fäderna att stödja de mödrar som vill bli forskare. Även staten har ett ansvar för att stödja kvinnor som deltar i vetenskapligt arbete, ett ansvar för att stödja dem under studierna, hjälpa dem att förena familje- och arbetslivet, ge dem rättvis ersättning för sitt arbete, tillhandahålla direkta sociala förmåner och hjälpa till med barnomsorgen på ett så naturligt sätt som möjligt.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Nedmontering av fartyg leder fortfarande till stora sociala och miljömässiga följder, både på grund av hur nedmonteringen sker, som kan vara skadlig för miljön, och på grund av att antalet fartyg som byggs har ökat i åratal. Av det skälet fortsätter innovation och utveckling inom skeppsvarvsindustrin i medlemsstaterna att vara en viktig prioritering för att förbättra fartygen och göra dem mindre miljöskadliga.
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) arbetar sedan 2005 tillsammans med Internationella arbetsorganisationen (ILO) och FN:s miljöprogram (UNEP) med att utforma bindande internationella föreskrifter för en miljövänlig nedmontering av fartyg. Det pågår förhandlingar om ett förslag till konvention som ska antas 2009 men inte träda i kraft förrän några år senare.
Enligt det nuvarande förslaget skulle konventionen inte gälla för örlogsfartyg och andra statsägda fartyg. Man har fortfarande inte enats om normer utanför IMO:s ram, grundläggande normer för återvinningsanläggningar, rapporteringsskyldighet (bland annat underrättelse mellan staterna) eller genomförandebefogenheter.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar Johannes Bloklands betänkande om grönboken om bättre nedmontering av fartyg. Fartygsskrotning är en farlig handel som har en hög kostnad, både i mänskliga liv och för miljön. Det är oacceptabelt att EU blundar för att fartyg exporteras till utvecklingsländer för att skotas. Dessa fartyg utgör i själva verket farligt avfall, och det är ytterst viktigt att EU agerar för att förhindra denna export. Jag välkomnar parlamentets stöd för min grupps ändringsförslag, där vi lyfter fram behovet av att snabbt vidta åtgärder på detta område.
David Martin : skriftlig. - (EN) Syftet med Johannes Bloklands betänkande om grönboken om bättre nedmontering av fartyg är att åstadkomma en miljövänlig och socialt hållbar nedmontering av fartyg. Syftet är vidare att ta upp de problem som för närvarande finns i sektorn, särskilt de stora hälso- och säkerhetsproblemen för arbetstagare vid skeppsvarv i Bangladesh och Indien. Jag röstade därför för rekommendationerna i betänkandet.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) EU:s engagemang för miljön och arbetsvillkoren i tredjeländer förtjänar en principöverenskommelse. Export av förhållanden som skapar misär, vare sig det handlar om miljön, arbetet eller någon annan aspekt, får aldrig vara en del av vår vision av världshandeln och det globala utbytet. Det är emellertid mycket viktigt att vi inte försvarar en så absolut och modern syn på vår ståndpunkt om vissa värderingar att vi inriktar oss på en enda del och skymmer den större bilden.
Att vidta drastiska åtgärder och sätta stopp för metoder som verkligen utgör social dumpning eller miljödumpning skulle även kunna leda till att en ekonomisk sektor i ett utvecklingsland förstörs, vilket skulle skapa en ännu större misär för en ytterst sårbar del av befolkningen, och är inte i linje med det vi försvarar. Gradvisa reformer och införande av skräddarsydda normer för att främja utvecklingen är en mer effektiv och önskvärd lösning. Vi kan inte få slut på misären och mänsklig förnedring om det enda alternativet vi har att erbjuda är detsamma, misär och mänsklig förnedring.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min tyske kollega Karl-Heinz Florenz interimsbetänkande om vetenskapliga fakta om klimatförändringar, som har behandlats av parlamentets tillfälliga utskott.
Det vetenskapliga samförståndet om ursprunget och orsakerna till klimatförändringen är väletablerat och erkänt i hela världen. Vetenskapliga bevis från alla kontinenter och de flesta världshaven visar att många naturliga system redan har påverkats av klimatförändringarna till följd av historiska koldioxidutsläpp från de industrialiserade länderna. Det är även vetenskapligt bevisat att de bakomliggande orsakerna till den globala uppvärmningen till största delen orsakas av människan.
Jag välkomnar att man i betänkandet betonar behovet av ytterligare analys av och forskning om konsekvenserna av klimatförändringen, t.ex. effekterna på den ekonomiska konkurrenskraften, energikostnaderna och den sociala utvecklingen i Europa, hur markanvändning, skogar och avskogning spelar in, rollen för den marina miljön och beräkning av de externa kostnaderna för klimatförändringen i industrin, inte minst transportsektorn, däribland en kostnadsberäkning av effekterna av föroreningarna från lufttransporten.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Den senaste mellanstatliga konferensen om klimatförändring och de olika konferenser som har hållits inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar har visat att växthusgaser som produceras av människan är orsaken till klimatförändringen och att ökningen av världens medeltemperatur måste begränsas till högst 2 °C i förhållande till förindustriell tid.
Jag håller därför med det tillfälliga utskottet för klimatförändringar och föredraganden om att det snabbt krävs mer omfattande undersökningar av effekterna av klimatförändringen och att det är nödvändigt att övervaka företeelser som ökenspridning och islagrens smältning, förändringar i den marina miljön, katastrofala atmosfäriska händelser osv. I de senaste rapporterna från Europeiska miljöbyrån påpekas att man måste göra mycket mer för att nå Kyotomålet och andra minskningsmål som fastställdes vid rådets möte i mars 2007.
Mot bakgrund av energi- och klimatpaketet i meddelandet ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius”, är jag emellertid övertygad om att ytterligare åtgärder kan vidtas för att förbättra ”energieffektiviteten”, vilket skulle leda till avsevärda besparingar av utsläppen av växthusgaser. Detta skulle kunna omfatta ett märkningssystem där fotavtrycket för växthusgasutsläpp anges. Jag anser att enskilda personer, EU-medborgare och folken i tredjeländer bör vara mer direkt involverade i att öka kunskapen och aktivt engagera sig i kampen mot klimatförändringen genom små steg för att spara energi.
Daniel Caspary : skriftlig. - (DE) Klimatförändringen är en allvarlig fråga som ställer oss människor inför en oerhört stor utmaning. Det är emellertid absolut inte klarlagt i vilken utsträckning detta är följden av mänsklig verksamhet. De senaste vetenskapliga rönen kan i alla fall inte betraktas som absolut vedertagna bevis ännu, och de förändras fortfarande ständigt, de ligger inte fast. Dessutom hänvisas det i betänkandet till vissa påstådda fakta, som i själva verket är falska slutledningar.
Antaganden och falska påståenden kan inte ligga till grund för arbetet med att ta fram rationella, effektiva, ekonomiskt genomförbara och socialt godtagbara åtgärder. Därför röstade jag mot betänkandet.
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic : skriftlig. - Vi har i dag röstat för interrimsbetänkandet om vetenskapliga fakta om klimatförändringar. Det krävs stor uppslutning och beslutsamhet för att nå bästa möjliga resultat i bemötandet av klimatförändringarnas politiska utmaningar. Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att forskningen är fri och att en förutsättning för all forsknings framsteg och utveckling är just kritik och ifrågasättande. Att begränsa denna möjlighet är inte bara ett hot mot forskningen i sig utan också en inskränkning i varje individs rättighet att ge uttryck för sina åsikter.
Fattigdom är den största förorenaren och ambitionen att minska klimatförändringarna står inte i motsats till tillväxt och modernisering. Ett nödvändigt villkor för fattiga länders väg till välstånd, och därmed resurser och möjligheter att investera i modernare och renare teknik, är att de kan handla fritt med sina varor. Mot bakgrund av detta är eventuella koldioxidtullar eller motsvarande, i samband med import en olämplig lösning som riskerar att motverka sitt syfte.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för interimsbetänkandet från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar om vetenskapliga fakta om klimatförändringar: slutsatser och rekommendationer för beslutsprocessen, eftersom jag är övertygad om att det breda vetenskapliga samförstånd som råder om att människan är orsaken till klimatförändringen snabbt kräver ökade insatser av de politiska makterna, med särskild betoning på att minska utsläppen av växthusgaser och ett framtida internationellt klimatförändringsavtal.
Den ökade och alltmer spridda vetenskapliga förståelsen för klimatförändringsföreteelser kommer att göra att folk blir mer medvetna om att de måste ändra sin livsstil och kommer att göra beslutsprocesserna mer ansvarsfulla, informerade och effektiva. Främjande av forskning om de ekonomiska och sociala följderna av klimatförändringen måste vara en prioritering.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Detta är ännu ett betänkande som, trots att det inleds med några korrekta uttalanden om den rådande situationen, tillför lite eller inget i form av nödvändiga lösningar. De rekommenderade åtgärderna är oklara och begränsar sig till en lista med några vaga förslag och motiveringar. Betänkandet verkar vara mer inriktat på att underlätta starten för nya företag som vill göra ännu större vinster på nya verksamheter inom miljö- och energiområdet på bekostnad av klimatförändringen.
Jag vill därför påpeka att det skulle vara bra om man ansträngde sig lika mycket och var lika envis, och även visade lika stor oro, när det gäller andra globala problem som totalt ignoreras eller bara förpassas till en lista över kroniska problem: utrotandet av botbara sjukdomar, skyddet av mark och livsmiljöer, uttömmandet av begränsade resurser, särskilt kolväte, osv.
Sammanfattningsvis anser föredraganden att den vetenskapliga grunden för klimatförändringen är etablerad och rekommenderar att parlamentets tillfälliga utskott för klimatförändringar fortsätter sitt arbete och lägger fram ett betänkande för parlamentet i slutet av sitt mandat som, om så är nödvändigt, innehåller rekommendationer om åtgärder eller initiativ som behöver tas inom ramen för EU:s framtida integrerade politik för klimatförändringar. Vi emotser detta framtida betänkande.
Duarte Freitas : skriftlig. - (PT) De vetenskapliga fakta som läggs fram i betänkandet diskuterades utförligt med världsledande experter under sammanträden i det tillfälliga utskottet för klimatförändringar och kan därför inte ifrågasättas utan vidare.
Precis som Karl-Heinz Florenz gör i betänkandet välkomnar jag den fjärde rapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), som är den mest omfattande undersökningen om klimatförändringar. Jag instämmer i att det är absolut nödvändigt att undvika en ökning på mer än 2 ºC av den globala temperaturen, för att undvika de mest katastrofala scenarierna, och håller med om förslaget att EU:s ambitiösa mål för minskade växthusgasutsläpp bör upprätthållas.
Eftersom detta är den mest trovärdiga informationskälla som finns tillgänglig, där man fullständigt avfärdar de regelbundet återkommande idéerna från vissa isolerade extremister som fortsätter att ifrågasätta om människans verksamhet verkligen är den största orsaken till den globala uppvärmningen, sänder Florenzbetänkandet en tydlig signal om att Europaparlamentet kommer att upprätthålla sin strikta och ambitiösa inställning i kampen mot klimatförändringen. Betänkandet har därför mitt stöd.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) På 1960-talet röstade det franska parlamentet, efter att ha enats om fördelarna med planering, om en tillväxttakt för ekonomin varje år för att fatta sina beslut på grundval av detta, eftersom det i flera år i rad hade visat sig att den verkliga tillväxten var exakt samma siffra som man hade röstat om. Jag får samma intryck när jag läser Karl-Heinz Florenz betänkande: intrycket att parlamentet tänker rösta om världstemperaturen.
Jag vill klargöra att jag inte kritiserar behovet av att människan måste skydda miljön, bevara den enorma naturliga mångfalden eller, i ekonomiska termer, finna sätt att utnyttja naturresurserna bättre så att de kan räddas. Det är det rituella offret till den nya klimatreligionen och dess nya guruer, dessa partiska forskare som bannlyser alla dem vars arbete strider mot deras heliga slutsatser.
Det är den systematiska stigmatiseringen av människan som en förmodat ond varelse, särskilt den västliga och europeiska arten. Detta är institutionaliserad syndanöd. Det är det industriella och ekonomiska självmordet för Europa, som står ensamt på altaret för den så kallade globala uppvärmningen, vilket inte medför några fördelar för världens miljö, men däremot orsakar de värsta mänskliga och sociala konsekvenserna för Europas invånare. Det är skälet till att jag röstade mot detta betänkande.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Florenzbetänkandet om klimatförändringar och anser att det är rätt att parlamentet tar den här frågan på så stort allvar. Kampen mot klimatförändringen kräver åtgärder på alla nivåer, och såväl EU-institutionerna som medlemsstaterna måste arbeta tillsammans för att skapa en koldioxidfattig ekonomi.
Omröstningen om betänkandet sker samma dag som en stor energikonferens hålls i Aberdeen. Den skotska regeringen har förklarat att den vill göra Skottland till det gröna energikapitalet för Europa. Den stöder fullständigt EU:s mål för förnybara energikällor och har åtagit sig att ett kärnkraftsfritt Skottland ska producera 50 procent av sin el från förnybara energikällor till 2020. Jag hoppas att andra nationer i Europa kommer att se Skottland som ett bra exempel i kampen mot klimatförändringen.
David Martin : skriftlig. - (EN) Vetenskapliga rön bevisar att mänsklig verksamhet är orsaken till den rådande globala uppvärmningstendensen och dessa resultat upprepas i Florenzbetänkandet. Det finns ett brådskande behov av att agera på EU-nivå för att bekämpa klimatförändringen och begränsa ökningen av den globala temperaturen till högst 2 °C i förhållande till förindustriell tid. Till skillnad från andra ledamöter från det konservativa partiet godtar jag fullständigt dessa fakta och röstade för Karl-Heinz Florenz betänkande om ”vetenskapliga fakta om klimatförändringar: slutsatser och rekommendationer för beslutsprocessen”.
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) När vi här i Europa investerar i den senaste miljövänliga tekniken och förnybar energi, hur stora kostnaderna än är, medan nya kolkraftverk dyker upp varje vecka i ett land som Kina, är våra bästa insatser här bara en droppe i havet.
Vi har en skrattretande situation där de nationer som påskyndar klimatförändringen genom ohämmad industrialisering och överexploatering av naturresurserna och som inte är beredda att visa återhållsamhet, förväntar sig att väst, och särskilt Europa, ska hjälpa dem när de drabbas av katastrofer. Det är meningen att vi ska skydda miljön, ofta till nackdel för vår industri och handel, och sedan till och med lämna humanitärt bistånd till de förorenande länderna i händelse av en katastrof.
Om inte alla är nöjda med en global situation där allt hopp om förbättring alltid kommer att vara en önskedröm, måste vi kraftigt öka pressen på de sex länder som är ansvariga för nästan 50 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.
Athanasios Pafilis : Interimsbetänkandet från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar innehåller inga nya idéer, tankar eller rekommendationer som är användbara för EU-medborgarna på miljöskyddsområdet. EU:s välkända folkfientliga politik vidmakthålls, som går ut på att ge en ”grön” ursäkt till överackumuleringen av kapital. Man begränsar sig till att upprepa slutsatserna från FN:s panel för klimatförändringar.
I betänkandet förklaras att taket på 2 ˚C för den globala uppvärmningen är att betrakta som ett ”strategiskt mål” för EU, medan man godtar att en ”sådan uppvärmningsnivå redan starkt skulle påverka vårt samhälle och våra individuella livsstilar”. Det sägs ingenting om det ansvar som kapitalisterna har genom att överexploatera naturresurserna. I stället för att efterlysa åtgärder för att åtminstone göra monopolen mer ansvarsskyldiga, tar man fullständigt till sig den multinationella propagandan om att vi alla bär skulden för försämringen av klimatförhållandena och betonar att ”individuella förändringar i livsstilsmönster är nödvändiga”.
De avtal som har nåtts i Kyoto, Bali etc. har visat sig vara ineffektiva, och deras primära mål är inte miljöskyddet, utan att skydda kapitalet och dess vinster. De kommersialiserar miljön och utvecklar en ny lönsam sektor: den gröna ekonomin. Lösningen på miljöproblemen kommer inte att ges av de multinationella bolag och monopol som bär ansvaret för dagens situation, utan av folket, som drabbas av konsekvenserna.
Zdzisław Zbigniew Podkański : skriftlig. - (PL) Historien lär oss att nya vetenskapliga rön kan bevisa att de teorier som tidigare var allmänt vedertagna kan sakna faktamässig grund. Jag anser att vetenskapen om klimatförändringen, som bekräftar den globala uppvärmningen, fortfarande inte har visat sig vara tillräckligt välgrundad. Det har sannerligen inte bevisats i en sådan utsträckning att vi med gott samvete kan ta fram lagstiftning som innebär att man måste agera på ett särskilt sätt i EU:s medlemsstater.
Vi kan se ökningen av den genomsnittliga temperaturen i den globala atmosfären. Men vi har ännu inget svar på frågan om i vilken utsträckning detta beror på mänsklig verksamhet.
Forskarvärlden är splittrad i denna fråga. Vissa forskare anser att stora klimatförändringar är cykliska företeelser som har påverkat jorden i miljoner år. De hävdar att de forskare som varnar för människans inverkan på klimatet gör det för att locka till sig finansiering för forskning och sprida panik bland befolkningen.
Andra forskare förklarar att människans förmåga att förutsäga långsiktiga klimatförändringar är mycket begränsad. De hävdar att FN:s panel för klimatförändringar (IPCC) styrs av politik snarare än vetenskap. Påståendet att de flesta forskarna stöder uppfattningen att klimatförändringen beror på mänsklig verksamhet är dessutom tvivelaktigt.
De förutnämnda motargumenten är lätt tillgängliga. De är lika obestridliga, och ger upphov till tvivel och följande fråga: kan något slags samordnad politik grundas på osäkra vetenskapliga argument som läggs fram av lobbygrupper?
Lydie Polfer : skriftlig. - (FR) Jag är för Karl-Heinz Florenz interimsbetänkande för det tillfälliga utskottet för klimatförändringar eftersom han analyserar omfattningen och effekterna av klimatförändringarna, i den mån som det finns vetenskapliga bevis för dem.
Påståendet att kostnaderna för klimatförändringarna skulle uppgå till 5-20 procent av BNP år 2050 om vi inte vidtar oerhört ambitiösa åtgärder bör alltså oroa oss.
Även om alla medlemsstater hittills har gjort goda framsteg måste vi ändå bli mycket mer ambitiösa i vårt arbete för att minska utsläppen.
Vi måste också vara vaksamma på de potentiellt skadliga effekterna av att främja biobränslen på det globala livsmedelsutbudet och avskogningen.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Vetenskapliga diskussioner får inte omfatta debatter om övertygelser, och tvivel om huruvida majoritetsåsikten stämmer får inte tolkas som negativism eller som ett politiskt val. Dessutom avslöjar händelser nyligen, som debatten om oönskade eller oväntade konsekvenser av incitamentet att öka biobränsleproduktionen, tydligt att konstant tvivel är den enda vetenskapliga säkerhet vi bör anamma utan att tveka.
Å andra sidan är vi, i diskussionerna om alternativen utifrån vetenskapliga fakta, tydligt inne på ett område av politiskt val. Jag anser mig inte vara vetenskapligt kompetent att uttala mig i den första frågan, men när det gäller den andra anser jag att jag har en skyldighet att göra det. Jag har talat för och jag vill betona att vi, inför den väntade konsumtionsökningen (särskilt av energi) bland vår enorma befolkning till följd av globaliseringens positiva effekter, måste hitta vetenskapliga svar och tekniska lösningar. En del förändringar i beteende, både individuellt och kollektivt, är synnerligen välkomna. Men det är inom vetenskapen som vi kommer att hitta de grundläggande lösningar vi behöver.
Thomas Ulmer : skriftlig. - (DE) Jag röstade emot detta interimsbetänkande i den slutliga omröstningen eftersom jag ser allvarligt på kampen mot klimatförändringar och inte kan gå med på dogmatiska och apokalyptiska formuleringar som skulle sprida oro bland EU:s invånare. I interimsbetänkandet presenteras vetenskapliga upptäckter med 60-70 procents sannolikhet som bevisade fakta.
Om jag vore en av apokalypsens fyra ryttare i Uppenbarelseboken, skulle jag hellre sitta på den vita hästen än på den bleka. Klimatförändring är en känslig fråga och får inte reduceras till slagord.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag lade ned min röst i omröstningen om initiativbetänkandet av min holländska kollega, Ria Oomen-Ruijten, om 2007 års lägesrapport om Turkiet, även om jag, liksom utskottet för utrikesfrågor, ser positivt på premiärminister Tayip Erdoğans åtagande att göra 2008 till ett år av reformer och omvandla Turkiet till en modern och välmående demokrati baserad på en sekulär stat och ett pluralistiskt samhälle.
Vi bör dock påminna om Turkiets åtagande att upprätthålla goda förbindelser med grannländerna Grekland och Bulgarien och behovet av att åstadkomma en omfattande lösning i Cypernfrågan baserad på de principer som ligger till grund för EU.
För övrigt svarar inte Turkiet på uppmaningen att häva den ekonomiska blockaden mot Armenien och inleda en försoningsprocess som ger utrymme för en ärlig och öppen diskussion om tidigare händelser. Dessa förhandlingar är viktiga för EU och Turkiet eftersom Turkiet ska anta gemenskapens regelverk. Men förhandlingarna får under inga omständigheter på förhand påverka det slutliga politiska beslutet om Turkiets anslutning till EU.
Colm Burke, Jim Higgins, Mairead McGuinness och Gay Mitchell : skriftlig. - (EN) Fine Gaels delegation i PPE-DE-gruppen röstade för Ria Oomen-Ruijtens betänkande om 2007 års lägesrapport om Turkiet som helhet. Vi stöder de reformer som Turkiet genomför för demokrati, goda styrelseformer och rättsstatsprincipen. Dessa åtgärder är positiva både för Turkiet och EU, och vi stöder Turkiets insatser för reform.
Vi som står bakom denna förklaring röstade dock mot ändringsförslag 14 om stycke 16 i betänkandet som innehöll orden ”rättigheter när det gäller sexualitet och reproduktion”. Vi röstade mot detta avsnitt av ändringsförslaget av de skäl som anges i vår gemensamma förklaring till parlamentet vid sammanträdet den 13 mars 2008.
Glyn Ford : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Ria Oomen-Ruijtens betänkande om 2007 års lägesrapport om Turkiet och dess framsteg inför en anslutning. Jag anser att Turkiet bör kunna gå med i EU. För närvarande finns det svårigheter i frågor om organisationsfrihet, mänskliga rättigheter och rättigheter hos minoriteter, som kurder och kristna. Men framsteg görs, om än långsamt, och dessa bör erkännas.
Jag stödde ändringsförslagen om folkmordet på armenierna. Jag vet att det var längesedan, men en nation måste acceptera sin historia, och hittills har Turkiet inte accepterat denna blodiga fläck i sitt förflutna. Det kanske inte är ett definitivt hinder för medlemskap i EU, men vi kan i ärlighetens namn inte bara svepa det under en alltför läglig turkisk matta.
Bruno Gollnisch : Av Ria Oomen-Ruijtens kommentarer i betänkandet om 2007 års lägesrapport om Turkiet framgår, som om det behövdes ytterligare bevis, att Turkiet när det gäller civilisation, tankesätt, traditioner - alla fullt respektabla förstås - inte är ett europeiskt land. För övrigt behöver man inte leta någon annanstans för att avslöja orsakerna bakom de väldiga svårigheter som man stött på under anslutningsförhandlingarna.
Det franska ordförandeskapet, som inleds den 1 juli, kan vara en chans att ta upp denna väsentliga tvetydighet: uppdiktandet av Turkiets roll i EU enligt fördraget från 1963. Tvärtemot sina vallöften säger Nicolas Sarkozy nu att han önskar fortsätta förhandlingarna och inleda nya förhandlingar på områden som ”inte direkt rör anslutningen”, enligt ett tillvägagångssätt som är både demagogiskt och hycklande och som inte löser några som helst problem. Vem kan övertygas om att diskussionerna bara rör en ”kvasi-anslutning”?
Jag befarar att det enda syftet med att bibehålla den franska konstitutionens obligatoriska samråd med befolkningen om nya anslutningar till EU är att låta medborgarna och enbart medborgarna ta ansvar för 45 år av politisk och diplomatisk feghet som inte kan tillskrivas Turkiet i sig, utan bara regeringarna.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Trots vissa motsägelser är det ett faktum att Turkiet är strategiskt viktigt för EU:s mål, särskilt med hänsyn till den aktuella fördjupade krisen i det kapitalistiska systemet.
Även om Turkiets slutliga status är oklar - fullvärdig medlem i EU eller i en framtida Medelhavsunion - verkar det uppenbart att EU försöker hitta lösningar som bäst tillvaratar intressena hos stora ekonomiska och finansiella grupper i de stora länderna, framför allt Tyskland.
Turkiet erbjuder en enorm marknad som väcker mångas aptit. Det är ett oerhört stort land med en enorm och billig arbetskraft och en riklig tillgång på konsumenter, som dock inte får fira minnet av första maj, vilket vi nyligen kunde se i den brutalitet som turkiska säkerhetsstyrkor utsatte fackföreningsmedlemmar och demonstranter för. Det är ett vidsträckt område med ett viktigt geostrategiskt läge mellan Europa, Asien och Mellanöstern, som spelar en central roll i dispyten om äganderätt och tillgång till energiresurser i Centralasien (som Nabucco-projektet) och som har en nyckelroll i partnerskapet mellan Förenta staterna, Nato och EU.
Turkiet är också ett land vars myndigheter militärt och olagligt ockuperar en del av territoriet i en EU-medlemsstat, Cypern.
Jaromír Kohlíček : skriftlig. - (CS) Trots att ett antal dokument citeras i förslaget till Europaparlamentets resolution, saknas den grundläggande informationen. Detta land har varit ett kandidatland sedan 1963. Villkoren för att inleda förhandlingar har ständigt diskuterats. De så kallade Köpenhamnskriterierna, som fastställdes 1993, finns inte med i textens inledning.
När man fördjupar sig i Europeiska kommissionens 2007 års lägesrapport om Turkiet får man reda på att den lagstiftning som antagits om nationella minoriteter ännu inte genomförts fullt ut, även om vissa framsteg har gjorts. Det faktum att runt 10 procent av Turkiets arbetsföra befolkning är anställda i länder i EU är en indikation på hur djupa de långvariga förbindelserna mellan Turkiet och EU är. Det som förvånar oss är läget när det gäller genomförandet av bestämmelser på ekonomiområdet, som hittills varit något diskutabelt. Trots att dessa bestämmelser formellt ingår i den turkiska lagstiftningen ser vi ofta ett mycket ”oeuropeiskt” tillvägagångssätt i de enskilda fallen.
Man kan säga att även om Turkiet har uppnått avsevärd framgång, har skillnaderna mellan Turkiet och de flesta EU-länder (bland annat Balkanländerna) ännu inte minskat nämnvärt på många områden. Arméns inflytande på landets politiska system och Sunniislams mäktiga status är de mest uppenbara särdragen i det turkiska samhället, som skiljer det från EU-länderna. Rapporten ger en ganska rättvis bild av den aktuella samhällssituationen. Även om stycke 12 i resolutionen inte är balanserad kommer GUE/NGL-gruppen inte att rösta mot det.
Carl Lang : skriftlig. - (FR) Ria Oomen-Ruijtens betänkande visar den autistiska sidan hos ledarna i Bryssels Europa när de förnekar bevisen: Turkiet är ett asiatiskt land.
Deras blindhet gör att de förnekar de förutsägbara konsekvenserna av Turkiets anslutning. Med en befolkning på över 100 miljoner år 2020 kommer Turkiet att ha EU:s största befolkning och kommer därför att vara den största staten i EU:s institutioner. Detta innebär att vårt parlament riskerar att domineras, inte av PPE-DE-gruppen eller den socialdemokratiska gruppen, utan av AKP-islamister. Turkiet kommer också att vara det land som får mest bistånd: turkiska regioner kommer att ta emot den största delen av strukturfonderna, och dess tio miljoner jordbrukare kommer att förstöra den gemensamma jordbrukspolitiken.
Denna vägran att acceptera verkligheten gör också att våra regeringar ignorerar EU-medborgarnas önskemål. Efter att Frankrike påtvingats EU:s konstitutionsfördrag, som landet röstade nej till 2005, är Nicolas Sarkozy i färd med att ta bort artikel 88.5 i konstitutionen, vilket innebär att anslutningen av nya EU-medlemsstater ska bestämmas genom folkomröstning.
Om Bryssel hade lyckats med att tvinga fram Turkiets anslutning skulle vi bli tvungna att föreslå att våra nationer lämnade ett sådant arrangemang, som endast vore europeiskt till namnet, för att bygga upp ett annat Europa, ett europeiskt Europa - ett nationernas Europa.
Astrid Lulling : skriftlig. - (DE) Jag röstade för betänkandet om 2007 års lägesrapport om Turkiet.
Jag måste dock uttrycka min bestörtning när jag läste i den tyska dagstidningen Die Welt att Turkiet, som vill framställas som ett moderat islamiskt land, har antagit en lag som förbjuder köp och servering till allmänheten av vin i glas.
Vin är en europeisk kulturtillgång som produceras lagligt i de flesta av EU:s medlemsstater och som får säljas och konsumeras i alla medlemsstater.
En sådan lag är oförenlig med ett fullvärdigt medlemskap i EU. Alla lagligt producerade produkter - däribland vin - är varor, och fri rörlighet för varor måste garanteras på den inre marknaden. Ett sådant förbud strider också mot EU:s lagstiftning mot diskriminering. Ett land som begränsar den fria rörligheten för en lagligt producerad vara från andra medlemsstater kan inte bli en fullvärdig medlem i EU.
Premiärminister Tayip Erdoğan utlovade att 2008 skulle bli ett år av reform för att göra Turkiet till en modern demokrati baserad på en sekulär stat och ett pluralistiskt samhälle.
Med hänsyn till Turkiets förbud mot försäljning och konsumtion av vin i glas, undrar jag om detta löfte bara är tomt prat.
David Martin : skriftlig. - (EN) Ria Oomen-Ruijtens betänkande om 2007 års lägesrapport om Turkiet är en omfattande och uppmuntrande analys av landets framsteg mot en anslutning. Turkiet verkar ha gjort framsteg på områden som yttrandefrihet och reform av rättsväsendet. Regeringens förslag om att reformera artikel 301, ett hinder för full demokratisk frihet i landet, är också positivt. Ytterligare insatser behövs förstås på områden som rör rättigheter hos minoritetsgrupper i landet, och det aktuella mål som behandlas i konstitutionsdomstolen är viktigt. Jag stöder betänkandets rekommendationer, och jag röstade för.
Miroslav Mikolášik : skriftlig. - (SK) Jag ser positivt på min kollega Ria Oomen-Ruijtens betänkande om 2007 års lägesrapport om Turkiet där den turkiska regeringen uppmanas att hålla sina löften om att genomföra reformer och modernisera landet. Jag vill även framföra den åsikt som jag länge haft, som delas av den breda majoriteten av européer, att EU inte bör erbjuda Turkiet möjlighet till ett fullvärdigt medlemskap. Geografiskt, kulturellt och religiöst står Turkiet utanför det europeiska identitetskonceptet. Dessutom kan EU:s budget inte hantera och kommer inte att kunna hantera den börda som Turkiets fullvärdiga medlemskap skulle medföra. Med det sagt stöder jag visionen om ett nära samarbete, ett strategiskt partnerskap mellan EU och Turkiet. Jag ser också betänkandets betydelse mot bakgrund av detta.
Jag ser positivt på att Turkiet har gjort en del framsteg på flera områden under 2007. Trots detta kvarstår den dystra situationen med de mänskliga rättigheterna. I samband med detta betänkande bör vi insistera på att förbättra de nationella minoriteternas situation (det vill säga den kurdiska minoriteten) och på att införa fullständig yttrande- och religionsfrihet. Jag stöder även kravet på att avskaffa artikel 301 i strafflagen och på att omedelbart öppna det grekisk-ortodoxa Halki-seminariet på nytt. Vi måste också kräva att Turkiet ser tillbaka på sitt förflutna och accepterar folkmordet på armenierna som ett faktum samt att landets militära inblandning i Cypern är olaglig.
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Gång på gång visar Turkiet att det inte är redo för ett medlemskap i EU genom att förtrycka sina minoriteter, utföra luftangrepp mot ett grannland och nu senast genom att lägga in sitt veto mot utnämnandet av ledaren för den österrikiska arkeologiska utgrävningsgruppen i Efesos, vilket lär ha berott på antiturkiska kommentarer från en av hennes familjemedlemmar. De kosmetiska ändringsförslagen till den artikel i strafflagen som förbjuder nedsättande tal om Turkiet och turkiskhet avleder EU:s uppmärksamhet från användningen av brutalt våld mot demonstranter och militära våldshandlingar mot norra Irak.
Eftersom Turkiet inte är redo för ett medlemskap i EU är det enda alternativet att omedelbart stoppa anslutningsförhandlingarna. Samtal om ett privilegierat partnerskap kan föras som ett alternativ.
Athanasios Pafilis : Varje betänkande om Turkiet är ett uttryck för EU:s imperialistiska konkurrensdrivna planer för detta land. I just detta betänkande har man valt att stödja den turkiska regeringen genom att lägga överdriven tonvikt på de framsteg som Turkiet gör på olika områden, vilket inte stämmer med verkligheten. Som vanligt lovsjungs demokratiska rättigheter i betänkandet, trots den turkiska regeringens välkända enväldiga förtryckarpolitik, vilket nyligen bevisades av det brutala våldet vid första maj-demonstrationerna. I betänkandet tolereras Turkiets antikurdiska politik.
Turkiets attacker på irakiskt territorium får indirekt stöd. De ”våldshandlingar” som utförts av PKK och ”andra terroristgrupper” fördöms, men man råder enbart den turkiska armén att inte genomföra några ”oproportionerliga militära operationer”.
Den fortsatta turkiska ockupationen av Cypern slätas över i betänkandet, och man undviker kategoriskt och villkorslöst att kräva ett tillbakadragande av Turkiets militära styrkor.
I betänkandet välkomnas Turkiets aktiva deltagande i EU:s och Natos imperialistiska uppdrag och insatser. Med hänsyn till Turkiets läge i det imperialistiska systemet och dess konkurrenskraft på den bredare arenan, avser EU utnyttja anslutningsprocessen för att få kontroll över energin och de geostrategiska resurserna i detta område.
Av dessa skäl röstar vi nej till betänkandet.
Lydie Polfer : skriftlig. - (FR) Ria Oomen-Ruijtens betänkande är mycket välavvägt. Man välkomnar den turkiska regeringens lagstiftningsinitiativ för att fortsätta reformprocessen men sätter samtidigt press på Turkiet att påskynda reformen för att se till att rättsstatsprincipen respekteras.
Kurdfrågan, bland annat de kulturella och ekonomiska aspekterna, måste också tas upp.
På samma sätt måste frågan om lika möjligheter för kvinnor ingå i det nya konstitutionsförslaget.
Turkiets regering uppmanas också att respektera pluralism och religiös mångfald i en sekulär och demokratisk stat.
Förhandlingarna kan enbart fortsätta om man håller fast vid EU:s principer och värderingar fullt ut.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) De framsteg som gjorts på flera områden i samhället, ekonomin och politiken de senaste åren ger oss goda skäl att notera hur viljan att gå med i EU framgångsrikt kan leda till stora reformer i länder där denna möjlighet finns. Eftersom detta är fallet med Turkiet och eftersom dessa förhandlingar alltid har varit öppna, behöver vi inte längre betona vikten av att utnyttja denna möjlighet fullt ut för att, oavsett förhandlingarnas utgång, främja de mest omfattande och viktiga reformerna i Turkiet.
Vid sidan av erkännandet i detta betänkande - och också uttalandena av ledande EU-tjänstemän, särskilt kommissionens ordförande - kan vi inte undgå att vara bekymrade över de rättsliga åtgärderna mot AK-partiet. Även om det är fördelaktigt att det inte har skett något militärt ingripande, beklagar vi ändå detta försök att i domstol uppnå vad som avvisats i val. Å andra sidan är de ständiga tvivlen om AK-partiets verkliga avsikter också oroväckande. Skyddet av religionsfrihet, som vi förstår det i EU, är värt vår enighet. Ett vida utbrett påbud om en religiös tro i hela samhället vore oacceptabelt.
Toomas Savi : skriftlig. - (EN) Jag stöder betänkandet och vill påminna er om att mitt första anförande i denna kammare, den 13 december 2004, rörde Turkiets framsteg mot en anslutning. Jag insisterade på att Turkiet först, innan vi ens övervägde ett medlemskap, skulle erkänna den legitima grek-cypriotiska regeringen, erkänna folkmordet på armenierna 1915 och förbättra situationen för världens största statslösa nation, kurderna.
På fyra år har ingen av dessa frågor lösts. Det har inte gjorts några anmärkningsvärda framsteg i Turkiets förbindelser med Cypern, och det finns inga tecken på villighet att erkänna gamla brott. I stället genomför den turkiska armén, med godkännande av det turkiska parlamentet, folkmord på kurderna. EU måste anta en strängare hållning mot Turkiet och stoppa förhandlingarna tills de ovannämnda frågorna har lösts.
Jacques Toubon : skriftlig. - (FR) Genom att rösta mot betänkandet från utskottet för utrikesfrågor om situationen i Turkiet vill den franska UMP-delegationen framföra att kommissionen, medlemsstaternas regeringar och Europaparlamentet gör fel i att fortsätta underblåsa illusionen om Turkiets anslutning.
UMP är inte mot Ria Oomen-Ruijtens betänkande, som är ett utmärkt dokument, utan vägran att ta hänsyn till verkligheten i Turkiet och dess politik, som stämmer dåligt överens med vårt projekt för europeisk integration.
Dominique Vlasto : skriftlig. - (FR) Jag röstade mot detta betänkande och den föreslagna resolutionen för att återigen visa mitt motstånd mot idén om Turkiets anslutning till EU. Europeiska kommissionen, medlemsstaternas regeringar och Europaparlamentet gör fel i att fortsätta att underblåsa denna illusion, som lurar både turkiska medborgare och EU:s medborgare. Jag vägrar att associera mig med en politisk ståndpunkt som inte tar någon hänsyn till verkligheten i Turkiet och dess politik, som stämmer dåligt överens med vårt projekt för europeisk integration.
Om Europa är en plats för gemensamma värderingar kan vi inte blunda för de turkiska myndigheternas oroväckande tendenser när det gäller rättsstatsprincipen, yttrande- och åsiktsfriheten eller respekt för minoriteters rättigheter. Att gå på den mjuka linjen med de turkiska myndigheterna när det gäller deras ansvar är ett strategiskt fel som distanserar dem från de framsteg som krävs, inte för en anslutning till EU, utan för att den turkiska befolkningen ska kunna utnyttja sina grundläggande rättigheter och den sociala och ekonomiska utvecklingen i Turkiet.
Ett privilegierat partnerskap med Turkiet kommer att bidra till att uppfylla dessa mål, samtidigt som båda parters integritet respekteras.
| sv |
Fru talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga när vi nu i dag skall rösta om den viktigaste handling vi har att ta ställning till här, det vill säga budgeten. I går dog nio personer i en trafikolycka i S:t Gotthard-tunneln. Detta måste få oss att ta ett större ansvar när vi under punkten "infrastruktur" röstar om insatser från Europas sida för att lösa problemet med trafik genom Alppassen. Dessa insatser är nödvändiga och kan inte skjutas upp längre.
I dag skall vi diskutera öppnandet av Mont Blanc-tunneln, där det finns många ekonomiska och miljömässiga problem. Låt oss också komma i håg att olyckan i S:t Gotthard till stor del orsakades av det trafiköverskott som S:t Gotthard, Brennerpasset och andra Alppass har fått ta emot just eftersom Mont Blanc-tunneln har varit stängd. Då måste vi med övertygelse rösta för infrastruktur som snabbar upp ombyggnaden av järnvägstunnlarna genom Brennerpasset och Fréjus och lägga om transporterna från väg till järnväg, till fromma för trafikanternas säkerhet liksom för miljön. Låt oss komma i håg det när vi röstar.
Det är helt riktigt, herr Santini.
OMRÖSTNING
Förslag till ändringar till avsnitten I, II, IV, V, VI, VII och VIII till förslaget till allmän budget för budgetåret 2002 för Europaparlamentet, Rådet, Domstolen, Revisionsrätten, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, Ombudsmannen och Europeiska tillsynsmannen för dataskydd
Om ändringsförslag 192
Maij-Weggen (PPE-DE). (NL) Fru talman! Jag har en muntlig ändring av ändringsförslag 192. Den gamla texten lyder enligt följande, den är mycket kort: And furthermore research-projects making use of primates are also excluded. (Och dessutom är även forskningsprojekt där primater används uteslutna.) Jag skulle vilja att detta ändras till: Financing of research-projects making use of primates is suppressed within two years, unless it is proved that alternatives are not available. (Finansiering av forskningsprojekt där primater används förbjuds inom två år, såvida det inte är bevisat att det inte finns några alternativ.) Om det ändringsförslaget godkänns så kan det kombineras med 372. Då har vi en bra text. Jag har avtalat det här med Buitenweg.
Fru talman! Jag är emot detta muntliga ändringsförslag.
(Eftersom fler än tolv ledamöter reste sig, beaktades inte det muntliga ändringsförslaget.) I slutet av omröstningen
Fru talman! Nyss kunde vi höra entusiastiska applåder när den slutliga omröstningen hade genomförts. Jag har inte svårt att tänka mig varför, eftersom det alltid är en långdragen process. Men trots det skulle jag vilja lägga fram ytterligare ett ändringsförslag för omröstning. Egentligen borde jag ha gjort det i början, men då gick vi vidare med omröstningen. Det handlar om revisionsrätten. Nu har vi röstat om ett belopp på en miljon på posten för byggnaden av en byggnad för revisionsrätten, vilket är nödvändigt inför utvidgningen. Vi i budgetutskottet skulle vilja att ytterligare sex miljoner euro placeras i reserven så att extra kapital kan skjutas till under det kommande året. Det för i slutändan med sig en rad besparingar för skattebetalarna och ger dessutom extra utrymme i framtida budgetplaner. Därför ber jag er än en gång att ta upp det här ändringsförslaget till omröstning, det innebär alltså sex miljoner euro extra i reserven på budgetpost 206.
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Betänkande (A5-0330/2001) av Costa Neves för budgetutskottet om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2002 (C5-0300/2001 - 2000/2324(BUD)) och ändringsskrivelse nr 1/2002 till förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2002 (12733/2001 - C5-0495/2001) (Avsnitt III - kommissionen)
I slutet av omröstningen
Fru talman! Omröstningen är redan gjord, men under omröstningen av budgeten uttalade vi oss emot den här tanken, ändå försvann den delen från budgeten. Nu röstar vi för det avsnittet, vilket strider mot hur vi röstade om budgeten. Det finns alltså en motsägelse här som denna kammare måste vara medveten om. Men det stämmer att omröstningen redan är gjord.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0329/2001) av Buitenweg för budgetutskottet om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2002 (C5-0300/2001 - 2000/2325(BUD)) och
om ändringsskrivelse nr 1/2002 till förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2002 (12733/2001 - C5-0495/2001)
Avsnitt I - Europaparlamentet
Avsnitt II - Rådet
Avsnitt IV - Domstolen
Avsnitt V- Revisionsrätten
Avsnitt VI - Ekonomiska och sociala kommittén
Avsnitt VII - Regionkommittén
Avsnitt VIII (A) - Ombudsmannen
Avsnitt VIII (B) - Europeiska tillsynsmannen för dataskydd
Om punkt 39
Fru Buitenweg, ni har ett muntligt ändringsförslag om punkt 39 tror jag, till följd av omröstningen om budgeten. Skulle ni vilja vara snäll och redogöra för detta ändringsförslag för oss igen, så att vi därefter kan rösta om det.
. (NL) Jag skall läsa det på engelska. Det handlar om vad jag redan inledningsvis sade om de förutsättningar under vilka vi kommer att släppa de belopp eller de poster som vi vid den förra omröstningen placerade i reserven. Det rör sig om de förutsättningar som uppges i budgetutskottets ändringsförslag 73. Det är i enlighet med vad vi har diskuterat tidigare, och på det här viset är det tydligast. Vi måste alltså anpassa texten på det vis vi nyss röstade om. Det står:
" (Pengarna) kan frigöras, efter att det parlamentsutskott som är ansvarigt för förbindelserna med revisionsrätten givit sitt samtycke, så snart revisionsrätten har tillhandahållit uppdaterad information om de personalproblem den för närvarande brottas med och om hur ytterligare personal skulle göra det möjligt för revisionsrätten att bedöma effektiviteten i kandidatländernas finansiella kontrollsystem, förbättra sitt samarbete med de nationella revisionsmyndigheterna (något som krävs enligt Nicefördraget) och upprätta mer detaljerade särskilda bedömningar."
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru talman! I tisdags tog Morgan upp frågan om det brev presidiet skickat till Prodi om reformen av kommissionen, med en mycket annorlunda ståndpunkt jämfört med den kommissionen har intagit. Vi har precis röstat om Buitenwegs betänkande och godkänt ändringsförslag 4 av Elles, som upprepar parlamentets helhjärtade stöd för reformerna av kommissionen.
Kommer ni nu att skriva till Prodi och framföra detta parlaments återupprepade helhjärtade stöd för radikala reformer av kommissionens tjänsteföreskrifter?
(Applåder)
Fru talman! Jag tror att alla hörde på er röst att ni visar prov på ett stort personligt hjältemod genom att leda detta sammanträde, trots ert hälsotillstånd. På alla budgetutskottets ledamöters vägnar, och på alla kollegers vägnar tror jag, skulle jag vilja säga att vi verkligen uppmärksammar er trogenhet att leda omröstningarna om budgeten vid första och andra behandlingen.
(Applåder)
Fru talman! Jag ansluter mig gärna till Bourlanges kommentarer. Men vi måste dock granska van Hultens fråga, för när den togs upp av Morgan tidigare i veckan, med Provan som talman, sade Provan att han skulle undersöka om det vore möjligt att ta reda på vad som skulle ske.
Ni skulle kanske alltså kunna svara på van Hultens fråga och ta upp denna fråga med presidiet, som skall samlas för att klargöra situationen.
Herr talman! Tyvärr var Fontaine tvungen att gå, så kanske ni skulle kunna vidarebefordra mina kommentarer till henne.
Som kammaren känner till ägnade jag förra året ganska mycket tid åt att studera reformprocessen för parlamentets räkning, och jag har fortsatt att studera den i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Jag förstår Fontaines poäng, men jag ber er, å alla ledamöters vägnar, att ni håller oss bättre informerade om processen.
Det här var den huvudpunkt jag tog upp i september när jag bad ordförandeskapet att den information den ger oss om framstegen i reformerna skulle ligga på samma nivå som den vi får från kommissionen. Kinnock har gett oss en omfattande tidsplan för framstegen i reformdiskussionerna. Detta parlament, dessa ledamöter, har inte fått någon information alls från presidiet om reformprocessen. Jag ber er att ni blir mycket mer öppna och att ni ger oss en lägesrapport om dessa reformer.
Er begäran kommer att vidarebefordras, men ni måste förstå att jag, med tanke på de omfattande omröstningar som vi fortfarande har framför oss, inte kan förlänga denna debatt. Ni måste vara tappra. Talmannen var det när hon ledde sammanträdet trots sitt hälsotillstånd. Vad beträffar Fatuzzo har han fortfarande mycket arbete att utföra denna morgon, så låt oss alla vara energiska.
Betänkande (A5-0342/2001) av Seppänen för budgetutskottet om förslaget till driftsbudget för EKSG för år 2002 (SEK(2001)0827 - C5-0233/2001 - 2001/2100(BUD))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Resolutionsförslag (B5-0686/2001) om Europeiska unionens strategi inför Marrakechkonferensen om klimatförändringar
Om punkt 9
Herr talman! Å mina kollegers i socialistgruppen och kristdemokraternas grupp vägnar skulle jag vilja lägga från ett muntligt ändringsförslag till punkt 9. Det lyder som följer: "...välkomnar det faktum att kommissionen har lagt fram det utlovade paketet med tre förslag om klimatförändringarna". Kommissionen lade i förrgår fram de tre förslagen, det måste vi rätta till.
Jag vill också gratulera kommissionen till att den gör detta före den viktiga konferensen om klimatförändringar i Marrakech, COP 7.
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0326/2001) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt (7193/2/2001 - C5-0292/2001 - 2000/0121(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av harmoniserade krav och förfaranden för säker lastning och lossning av bulkfartyg (Föredragande: van Dam)
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)
Betänkande (A5-0327/2001) av Vatanen för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om rapporteringsformaliteter för fartyg som ankommer till eller avgår från gemenskapshamnar (KOM(2001) 46 - C5-0051/2001 - 2001/0026(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0338/2001) av Lamassoure för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets förordning om ekonomiskt stöd till Turkiet inför anslutningen (KOM(2001) 230-C5-0219/2001 - 2001/0097(CNS)
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0343/2001) av Lamassoure för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om kommissionens återkommande rapport för 2000 om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning (KOM (2000) 713 - C5-0613/2000 - 2000/2014(COS)
Om ändringsförslag 8
Herr talman! Jag skulle här i samstämmighet med föredraganden vilja lägga fram ett muntligt ändringsförslag. Jag har för tillfället bara den engelska texten framför mig. Det skall stå: "Insists on the immediate abolition of the death penalty ..." (Insisterar på att dödsstraffet skall avskaffas) i stället för "Reiterates its call for the immediate abolition of the death penalty ..." (Upprepar sin uppmaning om att dödsstraffet omedelbart skall avskaffas).
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.) Om punkt 10
Herr talman! Här vill vi likaså lägga fram följande förslag för att nå en kompromiss, vilket sker i samarbete och i samförstånd med föredraganden. Det skall stå: "Urges Turkey to propose in the coming year a precise timetable ..." (Uppmanar Turkiet att nästa år föreslå en tydlig tidtabell), alltså skulle vi vilja infoga: "in the coming year"(nästa år).
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0366/2001) av Gahrton för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om fastställande av gemenskapens ståndpunkt inom den ministerkonferens som inrättats genom avtalet om upprättandet av Världshandelsorganisationen i fråga om Folkrepubliken Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen (KOM(2001) 517 - C5-0487/2001 - 2001/0218(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0367/2001) av Gahrton för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om fastställande av gemenskapens ståndpunkt inom ministerkonferensen, upprättad i enlighet med avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, i fråga om anslutning till det särskilda tullområdet Taiwan, Penghu, Kinmen och Matsu (Taiwan) till Världshandelsorganisationen (KOM(2001) 518 - C5-0488/2001 - 2001/0216(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Resolutionsförslag (B5-0695/2001) av Wurtz, för GUE/NGL-gruppen, om Europeiska rådets möte i Gent den 19 oktober
Herr talman! Jag vill tala om Europeiska rådet i Gent.
Det är ett förslag från ELDR-gruppen, De Gröna och socialisterna om punkt 7, där var och en av oss har lagt fram ett ändringsförslag, ändringsförslag 13, 9 och 5. Förslaget är ett muntligt ändringsförslag för att slå samman dessa och för att i slutet av punkt 7 lägga till: "som på ett korrekt sätt företräder de afghanska kvinnorna och respekterar deras mänskliga rättigheter, och som åtar sig att se till att kvinnorna till fullo deltar i utformningen av framtiden".
Kära kollega, det enda problemet är att vi för tillfället är sysselsatta med en resolution från vår grupp. Vi har ännu inte hunnit fram till den gemensamma resolutionen. Ni har alltså gått händelserna i förväg. Vi måste först kontrollera om det finns någon majoritet för den första resolutionen.
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Gemensamt resolutionsförslag om resultaten från Europeiska rådets informella möte i Gent den 19 oktober 2001
Herr talman! Jag skulle vilja be om ett förtydligande för att fastställa om vi då vi sammanför ändringsförslagen bör behålla ordet "åtagande" som används i det socialdemokratiska ändringsförslaget. Det vill säga att det skulle vara ett "åtagande" för allt detta. Jag anser att det är underförstått att så är fallet, att ordet "åtagande" också bör finnas med i den sammanslagna texten.
Herr talman! En av anledningarna till att jag föranleddes att föreslå det här muntliga ändringsförslaget, som slår samman de tre, är att det socialistiska ändringsförslaget inte låter så bra i den engelska texten. När det säger att vi bör inkludera en "kompromiss till förmån för Afghanistans kvinnor", kan det tolkas som att vi komprometterar Afghanistans kvinnors intressen. Det är ingen lyckosam ordalydelse på engelska. Det betyder uppgörelse. "Kompromiss" är ingen bra översättning av "compromis". Detta var en av anledningarna till att jag dristade mig att föreslå att vi skall försöka slå samman dessa och på så sätt få bort ordet "kompromiss" på engelska, vilket är tvetydigt.
Herr talman! Det handlar om en lingvistisk rättelse. Översättningen till engelska av det spanska ordet "compromiso" är "engagement" och inte "compromise".
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0308/2001) av Poos för utskottet för konstitutionella frågor om reformen av rådet (2001/2020(INI))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Resolutionsförslag (B5-0689/2001) av Gallagher för UEN-gruppen om förberedelser inför WTO:s fjärde ministerkonferens
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)Gemensamt resolutionsförslag om WTO:s fjärde ministerkonferens
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Gemensamt resolutionsförslag om WTO:s fjärde ministerkonferens
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0331/2001) av Désir för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om öppenhet och demokrati i internationell handel ((2001/2093(INI))
Om ändringsförslag 6
Herr talman! Jag får påpeka att vi i Europeiska folkpartiets grupp till skäl A har lagt fram ändringsförslag 6, och att vi på den fjärde raden i den engelska texten kräver att orden " supply constraints" ersätts med ordet "quotas", ty detta är det riktiga uttrycket.
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.) Om ändringsförslag 3
Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag, med föredragandens samtycke, för att få ordning på ändringsförslag 3 så att det nu lyder: "...uppmanar världsledarna, samlade i WTO, att göra ett åtagande vad gäller att samordna åtgärder för att bistå utvecklingsländerna att undanröja de hinder för tillväxt ...", osv.
Finns det några kolleger som motsätter sig beaktandet av detta muntliga ändringsförslag?
. (FR) Herr talman! Jag godkänner det muntliga ändringsförslag som Deva lagt fram. Om detta muntliga ändringsförslag antas, kommer min grupp att ge ändringsförslag 3 sitt stöd.
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-332/2001) av Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om de framsteg som gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (C5-0194/2001 - 2001/2007(INI))
Om punkt 7
Herr talman! Jag skulle i samstämmighet med förslagsställarna vilja föreslå att man skriver "väntar sig av medlemsstaterna" och tillfogar "och rådet".
Är det någon som motsätter sig att vi lägger till "och rådet"? Det är det inte. Då införlivar vi alltså detta muntliga förslag.
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.) Om ändringsförslag 15
Herr talman! Jag har blivit ombedd att lägga fram ett muntligt ändringsförslag. I en kompromissanda och för att det här ändringsförslaget skall godkännas föreslår jag att vi i slutet av punkt 37 lägger till: "och att bistå i kampen mot terrorismen".
(Talmannen konstaterade att ingen motsatte sig beaktandet av det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.) RÖSTFÖRKLARINGAR
Den allmänna budgeten 2002
. (NL) Den nederländska delegationen från Folkpartiet för frihet och demokrati i ELDR-gruppen har under omröstningen om förslaget till allmän budget 2002 förklarat sig vara emot en ökning av betalningsbemyndigandena i utgiftskategori 2. Europeiska kommissionen har uppgett att dessa ökningar inte kan absorberas av ifrågavarande budgetposter, och dessutom leder dessa ökningar till högre inbetalningar för medlemsstaterna. Folkpartiet för frihet och demokrati anser således inte att denna ökning av betalningsbemyndigandena är nödvändig.
Däremot röstade delegationen för en ökning av åtagandebemyndigandena i utgiftskategori 2 eftersom även delegationen från Folkpartiet för frihet och demokrati anser att en ordentlig programmering av strukturfonderna är nödvändig.
. Vi har generellt röstat emot utskottets förslag till ökning av jordbruksutgifterna i kategori 1. Vi anser inte att det är rimligt att ungefär hälften av unionens totala budget varje år går till att subventionera produktion och export av jordbruksprodukter. Dagens gemensamma jordbrukspolitik är inte bara kostsam för unionen. Den bidrar även till högre konsumentpriser. Jordbrukssektorn är dessutom väl skyddad från konkurrens från utländsk import. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik utgör framför allt ett problem för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u-länderna är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta jordbruk subventioneras och skyddas mot importkonkurrens. Att unionen dessutom ger bidrag till tobaksodling är särskilt anmärkningsvärt. Stöd till tobaksodling bör snarast avskaffas. EU:s verksamhet och budget bör istället inriktas på gränsöverskridande problem som inte medlemsstaterna kan lösa själva. Den gemensamma jordbrukspolitiken är djupt osolidarisk och måste omgående reformeras.
Betänkande (A5-0330/2001) av Costa Neves
Herr talman! Min röstförklaring kommer att bestrida ett visst effektivitetsrykte som de radikala ledamöterna har, eftersom vi misstog oss, verkligen misstog oss, vid omröstningen om budgeten, när det gällde ändringsförslag 75 om bidrag till de europeiska politiska partiernas finansiering. När vi undertecknade detta ändringsförslag, som syftade till att avskaffa den berörda budgetposten, eftersom vi inte bara anser att principen med finansiering för de europeiska politiska partierna inte är berättigad för närvarande, utan också att det inte finns någon rättslig grund i frågan -, röstade vi emot det ändringsförslag som vi själva hade lagt fram. Min röstförklaring syftar alltså till att rätta till omröstningsresultatet, i den mån det är möjligt. Vi har redan begärt att protokollet skall rättas till. Det är ett fel i vår röstförteckning som vi är angelägna om att rätta till. Vi avlägger dessutom ett positivt omdöme om Costa Neves betänkande, men vill gärna betona detta lilla tekniska fel angående ändringsförslag 75. Tack så mycket, herr talman.
Tack, herr Dell'Alba. Kammaren undrade vad det var frågan om. Nu har alla fått fullständig klarhet.
Herr talman! Inte kunde jag väl avstå från mina röstförklaringar bara för att jag har tappat rösten? När det gäller budgeten skulle jag vilja säga några ord om avsnittet som handlar om kommissionen. Jag röstade för det, men det är sista gången, för jag vill få klart för mig hur kommissionen fungerar. Den 1 januari 2002 skall jag ge mig ut på en lång resa, som Odysseus efter trojanska kriget, genom byråkratins kringelikrokar som skall föra mig till kommissionens 13 523 kontor med 33 728 anställda. Det kommer att bli en lång, mödosam och svår resa: jag kommer att träffa Polyfemos, trollkvinnan Kirke och kanske slutligen Penelope med drag av vår ordförande Prodi. Det kommer säkerligen att bli en chock, men jag hoppas kunna rösta för även nästa gång!
. (FR) Liksom varje år är det främsta syftet med den andra sammanträdesperioden i oktober att anta gemenskapens budget. Det är det enda område där parlamentet kan påverka gemenskapspolitiken, eftersom det besitter medbeslutandebefogenheter tillsammans med rådet, och framför allt vetorätt. Det är alltså en av de få befogenheter som utövas av de företrädare som valts i allmänna val, i detta Europa där teknokratin och det demokratiska underskottet härskar.
Liksom förra årets budget, är budgeten för 2002 avbilden av denna liberala europeiska konstruktion. Det är en budget som är märkt av restriktioner (0,3 procent av den europeiska bruttonationalinkomsten), och som allmänt saknar resurser, särskilt för sysselsättningspolitiken, utvidgningen, hanteringen av livsmedelskriser, Afghanistan, Palestina eller till och med Balkan.
Föredraganden Costa Neves bekräftar allmänt dessa riktlinjer genom att föreslå en ökning av betalningsbemyndigandena - vilket är ganska positivt -, men även att strukturfonderna skall placeras i reserven, liksom ganska obegripliga överföringar från det operativa till det administrativa planet - vilket är ganska negativt.
Av dessa skäl kan vi varken ge vårt stöd till betänkandet eller till förslaget till budget för 2002.
Betänkande (A5-0329/2001) av Buitenweg
Herr talman! Jag röstade för Buitenwegs betänkande om budgeten, men jag vill ta tillfället i akt att understryka - med kraft och hög röst i detta parlament som är så fullt av ledamöter - att Pensionärspartiet som jag har äran att företräda här anser att Europaparlamentet - vars lagstiftning numera inverkar på 50 procent av de nationella lagarna, de som är anpassningar av de direktiv vi antar här - bör ha större resurser och en bättre organisation för att kunna fungera på ett sätt som är värdigt ett överstatligt parlament, ett parlament med så många viktiga uppgifter.
. (FI) Liksom min grupp har jag förespråkat en övergång till ersättningar enligt verifierade kostnader när det gäller resekostnader samt ersättningar för sekretariat och kontorskostnader. Min grupp tolkar ordformen i ändringsförslag ett så, att det för tillfället inte finns några ändamålsenliga förfaranden. Samtidigt förbiser ändringsförslaget helt och hållet det faktum att lösningen av frågan nu är i rådets händer: parlamentet har föreslagit det förfarande som avses med ändringsförslaget och är berett att godkänna det, men rådet har inte förmått ge nödvändigt godkännande. Utgående från det ovannämnda anser min grupp att ändringsförslaget på ett ogrundat och orättvist sätt ställer parlamentet i en oförmånlig dager.
. (DE) Budgetdebatter är höjdpunkter i parlamentet, för de ger oss ju en möjlighet att få en övergripande bild av verkställd och framtida politik. Tyvärr kan jag av tidsskäl inte göra en sådan översikt. Tillåt mig därför att inskränka mig till en enda punkt, nämligen till situationen i de regioner i medlemsstaterna som gränsar till kandidatländerna. Det råder inget tvivel om att dagens gränsregioner i det långa loppet kommer att tjäna på en utvidgning av Europeiska unionen, då detta ju kommer att ge helt nya möjligheter till samarbete inom områden som rör näringsliv, kultur, socialtjänst och regional administration.
Likväl utsätts man på kort sikt i dessa gränsregioner för en enorm press att anpassa sig till specifika problem, vilka uppkommer på grund av graverande skillnader i fråga om utveckling, särskilt på det sociala området. Jag skulle bara vilja påminna om att löneskillnaderna mellan öst och väst ligger på cirka 60 procent. Därigenom uppkommer frågor som inte fanns i samband med tidigare utvidgningar och som får en ny dimension. De problem som man får räkna med på de lokala arbetsmarknaderna och inom servicesektorerna kan inte klaras av utan att man lägger ner mycket energi för att motverka dem. Talrika pendlare kommer att utgöra en enorm belastning för en arbetsmarknad som i alla fall är hårt ansträngd - enbart i Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern är arbetslöshetssiffror på över 20 procent inte sällsynta. Billiga tjänster med lönekostnader som ligger cirka 60 procent lägre utgör väldiga utmaningar för små och medelstora företag i hantverkssektorn.
Det program till stöd för gränsregionerna som kommissionen lagt fram motsvarar enligt de lokala och regionala regeringarnas och förvaltningarnas uppfattning inte storleken i utmaningen. Därför välkomnar jag å ena sidan att en särskild budgetpost för gränsregioner har infogats. Å andra sidan kräver jag att unionen så snabbt som möjligt ställer ytterligare ekonomiska medel till förfogande för att förvissa de berörda medborgarna i gränsregionerna om att deras bekymmer och svårigheter inte glöms bort. Vi behöver en rättslig grund, vilken kommissionen har att framställa inom den närmaste framtiden.
Betänkande (A5-0342/2001) av Seppänen
. (FR) Vi röstade naturligtvis emot budgeten för EKSG, som fram till dess att EKSG-fördraget löper ut fortsätter att fungera som en subventionspump för aktieinnehavarna inom stålindustrin. Arbetsgivarna inom denna sektor har redan fått avsevärda summor, vilket tillåter sektorn att ställa om sig inom nya "lukrativa" sektorer, samtidigt som många arbetstagare som har förlorat sina arbeten fortfarande är arbetslösa.
I detta betänkande föreslår man att det sociala stödet skall tas med i Europeiska unionens budget, men den nödvändiga minimigarantin skulle innebära att alla de arbetstagare som berörs av de förlorade arbetstillfällen som fortfarande kommer att uppstå erhåller hela sin lön fram till pensionsåldern.
Betänkande (A5-0326/2001) av van Dam
Herr talman! Ni - liksom alla andra, tror jag - vet att jag var sjöman under mina första yrkesverksamma år. Därför ligger säkerheten och värnandet om mänskligt liv på haven mig särskilt varmt om hjärtat, och inte bara på haven utan också när gods lastas av från fartygen i hamnarna. Detta dokument handlar om att göra någonting för att öka säkerheten för de sjömän som arbetar i hamnarna. Hamnarna är mycket viktiga för Italien - särskilt hamnen i Genua, min födelsestad och hamnen i Livorno, där jag var nyligen - liksom alla hamnar är viktiga, hamnen i Marseille och hamnarna längs Europas övriga kuster. EU är den union av stater som har flest sysselsatta inom sjöfarten. Vi måste fortsätta att göra allt för att värna om mänskligt liv på haven, och det gör vi med detta dokument.
Betänkande (A5-0327/2001) av Vatanen
Herr talman! Jag röstade för vännen Vatanens betänkande. Han är säkert besviken över att vara föredragande för ett dokument som innebär så litet för transporterna - dock gör det något åt byråkratin. Jag skulle vilja säga till honom: det är inte bara inom sjöfarten vi inte kan eliminera byråkratin, men kan vi inte klara av att eliminera byråkratin åtminstone när det gäller pensionsutbetalningarna, beviljandet av pensioner? Herr talman, det finns pensionärer som dör på grund av byråkratin, utan att ha fått ut någon pension. Visserligen kommer de till paradiset, det märker de när de kommer fram. Dessa pensionärer förtjänar att komma till paradiset, liksom alla pensionärer, men det hade varit bättre om pensionerna hade kommit medan de fortfarande levde!
Betänkande (A5-0338/2001) av Lamassoure
Herr talman! Jag röstade för betänkandet om bistånd till Turkiet, men jag skulle vilja säga att Pensionärspartiet och jag personligen ber Europeiska unionen att vara modigare. De tolv stater som har sökt medlemskap i Europeiska unionen bör alla släppas in 2004 utan fler förbehåll, för detta vore ett uttryck för politiskt mod: de har väntat i femtio år på att få känna sig som riktiga européer. Herr talman! Var de sex stater som undertecknade Romfördraget tvungna att införliva gemenskapens regelverk i sin rättstillämpning innan de skrev under? Det fanns inga gemenskapsdirektiv och ändå byggdes ett stort Europa genom en viktig politisk handling. Jag skall säga er att vi kan släppa in alla dessa länder 2004, oavsett hur det står till med deras lagstiftning.
. (EN) Jag har röstat emot betänkandet om Turkiet.
Turkiet har ännu inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att helt och hållet återinföra politiska rättigheter för det kurdiska folket, upphöra med tortyren och avskaffa de säkerhetsdomstolar och fängelser som driver fångar till de hungerstrejker som redan har krävt mer än 70 offer.
Turkiet har inte ens fastställt en exakt tidsplan för att uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Vi offrar mänskliga rättigheter av geopolitiska och militära skäl. Detta kan inte tillåtas i ett demokratiskt parlament.
. (NL) Vissa politiker vill att Turkiet skall bli medlem av Europeiska unionen innan landet förändras radikalt. Därför är de beredda att blunda för ett antal mycket negativa följder. Om ett sådant undantagsland ansluts så innebär det att de normer för demokratiska friheter och mänskliga rättigheter som gäller inom EU undergrävs på ett mycket allvarligt vis. Föredraganden har försökt göra intryck av att det i Turkiet rör sig om smärre brister som man snabbt och enkelt kan komma tillrätta med. Lyckligtvis har utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik visat sig vara avsevärt mer kritiskt, men långt ifrån tillräckligt kritiskt. De reformer som har aviserats är förvisso steg i rätt riktning, men det rör sig alltjämt om mycket små steg. Frigivningen av fångar och avskaffandet av dödsstraffet gäller för kriminella fångar, men ännu inte för politiska motståndare vars rättigheter man inte vill erkänna. Massmordet på armenier förnekas fortfarande eller rättfärdigas som ett normalt sätt att bekämpa motstånd, ett sätt som man vill kunna tillämpa även i framtiden. Befolkningen som har jagats bort från 3 500 förstörda kurdiska byar i den sydöstra delen av landet får inte återvända till området. Rädsla för vad man kallar "separatism" leder till att ett språk, sånger och skrifter är straffbara. Det här landet är fortfarande inte på väg till EU.
. (FR) Frågan om Turkiet för oss bryskt över till frågan om vilket slags Europa vi vill ha. Om frågan om Turkiet ställs i sammanhanget med en anslutning till ett sammanhängande block, kommer den att vara mycket svår att lösa. Det räcker till exempel att man tänker på frågan om den gemensamma yttre gränsen.
För den händelse att den europeiska konstruktionen alltså beslutsamt utvecklas mot en föränderlig geometri är det inget som hindrar att Turkiet kan delta i vissa europeiska politiska linjer inom de områden där det finns verkliga gemensamma intressen. Om man däremot stannar vid en rigid uppfattning av Europeiska unionen, finns det på sikt inte någon annan utväg än att återgå till beslutet från Helsingfors och att återuppta en anslutningsprocess med Turkiet, av samma slag som den som vi utvecklar med de andra Medelhavsländer som geografin och historien har placerat utanför Europa.
Det förvånar mig för övrigt att genom Turkiets ambassadör få höra att föredraganden, Lamassoure, skulle vara fientligt inställd till ändringsförslagen om det armeniska folkmordet, samtidigt som hans egen politiska familj aktivt har deltagit i detta brotts erkännande i den franska nationalförsamlingen. Är det frågan om ett tvetydigt språk?
Betänkande (A5-0343/2001) av Lamassoure
. (FR) Vi röstade emot Lamassoures betänkande om "Turkiets framsteg på vägen mot anslutning", eftersom vi inte förstår hur föredraganden kan förena sin uppfattning av ett federalt Europa, med starka överstatliga befogenheter, med Turkiets införlivande. Lagstiftningen måste nämligen svara mot ett folks identitet, och tillämpningen av demokratin hör till detta sammanhang. Vi har redan nu misslyckats med att finna det europeiska folket. Hur skulle det då vara med det turkisk-europeiska folket?
Lamassoure-betänkandet har i praktiken endast den förtjänsten att det i fullt dagsljus lägger fram det nuvarande Europas motsägelser. Om det är nödvändigt att etablera ett starkt samarbete med Turkiet, kan detta samarbete inte under några omständigheter införas genom att en överstatlig makt dikterar regler som tillämpas på samma sätt för alla, utan det måste vara följden av en dialog från nation till nation, inom ramen för ett Europa med en föränderlig geometri.
I Lamassoure-betänkandet hoppar man dessutom över erkännandet av det armeniska folkmordet år 1917, utan tvivel med avsikten att blidka Turkiet. Enligt vår åsikt borde man vara mer rättfram och begära att Turkiet erkänner detta folkmord. Det är naturligtvis svårt, men Turkiet skulle inte vara det första landet att beklaga en mörk episod i dess historia. Landet borde sedan ta ansvar för följderna, i ett verkligt försoningssyfte, genom att återupprätta de diplomatiska förbindelserna med Armenien.
. (FR) Det finns svåra frågor, som frågorna om historiska sår, som förblir levande i det armeniska samfundet världen över.
I sin resolution från juni 1987 begärde Europaparlamentet att Turkiet skulle ha modet att öppna ögonen inför sitt förflutna för att kunna blicka framåt. Ty den historiska sanningen är demokratins garant. Den låter sig inte förhandlas, och kan inte medge några individuella, finansiella eller ekonomiska intressen.
I dag är det inte frågan om att erkänna det armeniska folkmordets realitet, eftersom vår kammare redan hade tillfälle att uttala sig 1987.
Det jag vill när jag begär att folkmordet skall nämnas i Lamassoure-betänkandet är inte att man skall återuppliva ett nedärvt hat eller underblåsa intoleransens glöd, utan att man skall återspegla de armeniska samfundens berättigade oro.
De armenier som i början av seklet utvandrade till våra länder väntar i dag på en rättvisans handling. De vill att deras förfäder skall få en "moralisk begravning". Plikten att minnas är desto mer viktig vid en tidpunkt då de sista vittnena till landsflykten, de sista överlevande från massakerna, stilla slocknar.
Jag är övertygad om att inträdet i EU medför en anslutning till de grundläggande principer som föregick dess inrättande: demokrati, respekten för de mänskliga rättigheterna och för minoriteter. Med detta tillvägagångssätt uppmanas särskilt varje kandidatland att acceptera sitt förflutna för att kunna sluta fred med sin egen historia.
Kammaren gick inte på min linje, vilket jag beklagar.
. (FR) Jag lade ner min röst om detta resolutionsförslag.
Jag beklagar att Europaparlamentet inte kunde uppvisa sammanhållning, när man förkastade de ändringsförslag i vilka man begärde att Turkiet skulle fullfölja dialogen med erkännandet av det armeniska folkmordet. Förra året engagerade sig parlamentet nämligen öppet för att få den turkiska regeringen att offentligt erkänna denna period i sin historia.
I dag har vår europeiska kammare, under skydd av listigheter, visat prov på hyckleri.
När det gäller Turkiets eventuella anslutning till Europeiska unionen påminner jag om att den verkliga frågan om Europas gränser fortfarande inte är färdigdiskuterad.
Vi fortsätter att, på avstånd från människorna, diskutera en hypotetisk anslutning för detta land till unionen utan att ställa den verkliga frågan om Europas identitet och konturer.
Det vore bättre att kommissionen och parlamentet kom på den goda idén att utforska vägen till en anslutning för Turkiet snarare än ett direkt införlivande.
. (FR) Detta betänkande om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning till Europeiska unionen läggs fram i ett mycket märkligt sammanhang.
För det första dignar Turkiet under tyngden av sin utlandsskuld (över 120 miljarder) och måste följaktligen avsätta nära 70 procent av sin budget för att betala denna skuld. Mot skuldspiralen svarar ett svångremsprogram och strukturella reformer som medför en omfattande arbetslöshet och tydliga nedskärningar i socialbudgetarna. Till de ekonomiska svårigheterna tillkommer en försämrad politisk situation, särskilt för åsiktsfångarna, en ihållande förhandling om kurdernas rättigheter och det faktum att det armeniska folkmordet inte erkänns, och mer allmänt att den turkiska befolkningens demokratiska rättigheter inte respekteras.
Även om man i betänkandet beaktar de sociala följderna av den utdragna ekonomiska och finansiella krisen och "talar för omgående utbetalning av ekonomiskt stöd från Europeiska unionen som skall åtfölja reformerna, i synnerhet på det sociala planet, och då särskilt när det gäller att skapa en rättsstat och främja det civila samhället; och anser att omfattningen av det stöd som beviljats Turkiet, trots att det ökats, ännu inte motsvarar vikten av den prioritering som uttalas i denna punkt", och även om man i betänkandet insisterar "på nödvändigheten av att Turkiet förses med en modern lagstiftning angående strejkrätten och gemensamma förhandlingar", är det inte de europeiska regeringarnas, eller den turkiska regeringens uppgift att fastställa anslutningsvillkoren. Det är upp till Turkiets befolkning att besluta om dessa och den måste tillfrågas genom en folkomröstning. Det är av dessa skäl som vi inte har röstat för detta betänkande.
Betänkande (A5-0366/2001) av Gahrton
. (NL) Med tanke på Världshandelsorganisationens kännetecken frågar jag mig vad ett stort och fattigt land har att hämta där. Jag skulle vilja ge Kina rådet att stanna utanför organisationen, och fortsätta att förlita sig mer på självförsörjning än på att delta i världshandeln. Men samtidigt instämmer jag i att Kina inte får vägras inträde om landet själv ber om det. Under många år var Folkrepubliken Kina internationellt isolerat och erkändes inte av de flesta länder. Sedan det erkännandet till slut ägde rum betraktas territoriet på ön Taiwan, som styrs av efterträdarna till den regering störtades år 1949, som en icke-erkänd stat, vilket är ett problem som man nu måste se till att finna en lösning på. Å ena sidan finns det ekonomiska och militära förbindelser, å andra sidan låtsas man som om det inte existerar. Lika forcerat som det tidigare var att räkna Kina till Taiwan är det nu att automatiskt räkna Taiwan till Kina. Under cirka ett halvt århundrade har dessa två områden växt långt ifrån varandra, och etniskt sett har det alltid funnits skillnader. Med motvilja instämmer jag med de föreslagna konstruktionerna, men därmed är de verkliga problemen inte lösta.
Europeiska rådets möte i Gent (RC B5-0696/2001)
. (EL) Vid det informella toppmötet i Gent tog Europeiska unionens ledare ännu en gång tillfället i akt att sluta upp vid sidan av den amerikanska imperialismen och stödja dess äventyrliga planer i Centralasien genom bombningarna som sprider död i Afghanistan. EU:s ledare har uttryckligen uttalat sin avsikt att förbereda den situation som skall komma efter (i deras smak naturligtvis) talibanernas regim och sin vilja att bidra till "återuppbyggnaden" av detta land och har på detta sätt avslöjat sitt yttersta mål, nämligen att inte hålla sig borta då man efteråt skall dela på bytet. Dessutom har man inlett ett nära samarbete med USA på en rad områden, däribland rättsligt bistånd. På fronten för "den inre fienden" hoppas toppmötet på att antidemokratiska reformer av lagstiftningen påskyndas i fråga om en gemensam definition av terrorism och en gemensam europeisk häktningsorder, med en brådska som avslöjar dess avsikter. När det gäller Mellanöstern begränsar sig toppmötet till allmänna uttalanden om en palestinsk stat och talar om ett slut på våldet utan att alls hänvisa till den israeliska aggressionen.
Det rör sig om ett toppmöte som helt i likhet med föregående möten är fullmatat med antifolkliga och antidemokratiska åtgärder och ett aggressivt agerande mot folken, ett toppmöte som bör få både medlemsstaternas och hela världens folk att känna oro och att skärpa sin kamp, ett toppmöte som ännu en gång bekräftar Europeiska unionens imperialistiska karaktär och verkligen ger en tankeställare för alla dem som uttalar att EU kan fungera som en motvikt till den amerikanska aggressionen.
Den gemensamma resolutionen är inget annat än ett frånstötande förhärligande av toppmötets beslut utan något tecken på känsla för vilka följder dessa beslut kommer att få både inom EU och globalt. Av dessa skäl har Greklands kommunistiska partis ledamöter av Europaparlamentet röstat nej till resolutionen.
. (FR) Europeiska rådet i Gent har precis tagit del av en rapport från kommissionen om förberedelserna för övergången till eurosedlar och euromynt, i vilken det läggs fram 40 "normer för god praxis " som föreslås för bankerna, regeringarna och detaljhandlarna i medlemsländerna "för att återta den tid som gått till spillo".
Detta inskjutna inlägg från kommissionen måste beröra oss. Varför är vi på efterkälken, när datumet för utbytet av mynten och sedlarna är fastställt sedan länge, och när regeringarna hade gott om tid att förbereda sig för det? Det här är den mest troliga förklaringen: de ansvariga tycks ha ansett att privatpersonerna, som ändå sitter i fällan, skulle vara tvungna att anpassa sig. Varför skulle man trötta ut sig under dessa omständigheter? Denna inställning säger mycket om tankebanan bakom en åtgärd som man falskeligen har lagt fram som fullständigt inriktad på förbättringen av medborgarnas bekvämlighet.
När man går igenom förteckningen över de "40 normerna för god praxis" märker man dessutom att det rör sig om små knep på en mindre betydande nivå - från den planerade visningen av priserna i euro till förlängningen av öppettiderna i bankernas kassor - vars effekter inte kan vara annat än marginella. Men de stora tänkbara åtgärderna för att minska medborgarnas svårigheter har beslutsamt avfärdats, om det så rör sig om finansiella åtgärder (ersättning till handlarna och de små företagen för deras anpassningsansträngningar) eller tekniska åtgärder (inskrivning på sedlarna och mynten av både valören i euro och det motsvarande värdet i den nationella valutan). När det gäller dubbel inskrivning på sedlarna och mynten är det sant att man borde ha tänkt på det tidigare, och att man för att göra detta verkligen borde ha varit intresserad av att underlätta för privatpersonerna. Men inget är mer främmande för idégivarna till den gemensamma valutan.
Medborgarna kommer kanske trots allt - inget ont som inte för något gott med sig - således att upptäcka i början av nästa år att de i praktiken knappast har räknats när det gäller införandet av den gemensamma valutan. Och kanske kommer de av detta att lära sig några allmänna sanningar om Bryssels verkliga natur.
. (PT) Trots att vi har sett några aspekter som vi tycker är positiva, kan vi inte låta bli att hävda vårt avståndstagande till och kritik av några mycket negativa aspekter i det beslut som Europaparlamentet antog i dag, bland annat parlamentets stöd till den krigsstrategi som USA bedriver mot Afghanistan, vilket inte bara inte löser något problem utan också förvärrar den humanitära krisen, rasismen och främlingsfientligheten.
Vi kritiserar också de envisa politiska påtryckningar som syftar till att snabba på en militarisering av EU och att göra aspekter som rör "rättsliga och inrikes frågor" gemensamma, genom att "skapa ett sant gemensamt rättsligt område". De förslag som vill skapa "ett mandat om en gemensam arresteringsorder" eller den ifrågasatta och farliga gemensamma definitionen av en terroristhandling är särskilt oroande, samt de åtgärder som är en stor fara för friheterna, garantierna och de grundläggande rättigheterna som rör polis och domstolars samordning och effektivitet inom ramen för ett samarbete med USA.
Vi kan heller inte låta bli att ta upp den symtomatiska frånvaron i beslutet av någon kritisk hänvisning till rådets beslut i Gent om att hålla fast vid ett följande av "Stabilitetspakten", genom en försiktig lönepolitik, reform av arbetsmarknaden, liberalisering av den offentliga servicen - där beslutet nyligen om posttjänster är ett exempel -, reform av den offentliga servicen med socialförsäkringsförmåner eller rådets beslutsamhet i att inleda en ny förhandlingsomgång inom ramen för WTO. Försvårande åtgärder för löntagarnas och befolkningens intressen i de olika EU-länderna.
Då det gäller att bilda ett nytt "konvent" för att "förbereda" en ny regeringskonferens, anser vi att huvudmålet är att försöka begränsa eller villkora regeringarnas och nationalparlamentens suveräna beslut.
Därför röstar vi emot.
. (FR) Det informella mötet i Gent har, liksom de föregående mötena, visat på de befintliga meningsskiljaktigheterna mellan de olika statscheferna, vilka i stor utsträckning har kommenterats i media.
Men utöver denna uppenbara osämja har en väsentlig fråga skapat enhällighet: EU ligger verkligen i krig, och skall stärka sitt engagemang för att delta i striderna. Dess bekämpningsarsenal tar ett steg framåt:
Snabbinsatsstyrkan skall inrättas;
Ett europeiskt rättsligt område kommer att göra det möjligt att skapa en åklagarmyndighet, och att harmonisera straffen;
Europols förmånsrätter kommer att stärkas.
Det farligaste nu för de medborgerliga friheterna är utan tvivel inrättandet av en europeisk arresteringsorder, som leder till att bekämpandet inom hela territoriet försvåras genom införandet av en rätt till undantag för de förmodade terroristerna. Definitionen av termen terrorist har utvidgats, och skulle kunna stämma in på alla de människor som motsätter sig en orättvis och oacceptabel ordningsmakt.
Vid detta möte fanns det naturligtvis inte plats för det sociala Europa, tvärtom: detta Europa krävde en lönemässig skattelättnad och en djupgående reform av arbetsmarknaden. Det sociala Europa i Gent befann sig på gatorna: i de demonstrationer som anordnats av de unga och av arbetsmarknaden.
Det är därför som vi, i samstämmighet med dessa rörelser, kommer att rösta emot denna resolution om resultaten från mötet i Gent.
. (IT) De fundamentalistiska terroristernas attentat ledde inte bara till att de båda "tvillingtornen" i New York raserades, det verkar på ett avgörande sätt ha bidragit till att avmystifiera två andra "grundpelare" öster om Atlanten: den gemensamma försvarspolitiken och den europeiska utrikespolitiken. Att detta sistnämnda attentat kunde lyckas på ett så förödande sätt beror på det påtagliga stöd det har fått från vissa europeiska regeringar som har kastat åratal av uttalade avsikter att fastställa en europeisk utrikespolitik och goda föresatser om militär integration på skräphögen, och hissat sina flaggor som "nationella makter" utan att för övrigt ensamma besitta varken den reella makten att ta itu med en världskris eller trovärdighet när det gäller att trygga säkerheten i Europa. Det mini-toppmöte med tre länder som avhölls en timme före det informella mötet med de femton visade att också Europa drabbades av ett ras. Och de uttalanden som spreds för undertecknande efter det informella toppmötet tjänar ingenting till när det gäller att bekämpa terrorism. Vi är vana sedan decennier att läsa utmärkta slutdeklarationer. Dessa motsäger dock fakta och skapar ett förståeligt bryderi inför detta "Europa, landet ingenstans" som lyckas enas om ord, men som omedelbart försvinner när det gäller att handla och verka gemensamt för att ta itu med de krissituationer som hotar världsfreden.
Mot bakgrund av detta anser jag att vår viktigaste uppgift är att föra fram Europeiska unionen som en politisk aktör. "Triumvirerna" i Gent, som inte ens bjöd in den höge representanten för den europeiska utrikespolitiken, hade inte detta mål. De var, och är, upptagna med att slåss om att ha ledarskapet eller vinna nästa val. En av dem talade om "en ny huvudroll för Tyskland inom utrikes- och försvarspolitiken" och glömde tillägga "inom ramen för Europa" - som man har gjort sedan 56 år här, vilket en uppmärksam ledarskribent noterade. Var det bara tankspriddhet eller ett uttryck för en nationell politisk viljeinriktning? Dessa "triumvirer" skulle inte förtjäna att diskuteras om det inte hade dykt upp ett annat, mycket mäktigare, triumvirat bestående av USA, Ryssland och Kina vid horisonten. Med ett kraftlöst Europa kommer triumviratet i Gent - som Prodi kallade "en skymf mot Italien och Europa" - att bli en fjäderviktare i den internationella boxningsringen och det kommer dessutom att tära på de små krafter som återstår hos Europa. I dess ställe måste det uppstå ett kraftfullt Europa som är stolt över sin styrka och över att se sig som oundgängligt när det gäller att säkerställa regionala balanser.
Vid det kommande mötet med Europeiska rådet i Laeken måste tvetydigheterna och motsägelserna från Gent raderas ut. För att lyckas med detta måste rådet sätta upp en epokgörande utmaning för sig: att övergå från ord till handling och inleda ett "förstärkt samarbete" om det politiska Europa. Detta skulle också gagna den ekonomiska och finansiella stabiliteten eftersom det skulle rätta till det abnorma i att vi har en Europeisk centralbank som inte har en europeisk regering bakom sig. Men är en sådan utmaning tänkbar när dagsläget är ett sådant lapptäcke? Jag kan inte tro annat än att integrationen leder till en större sammanhållning mellan de beståndsdelar det handlar om. Femton stater som har en större sammanhållning inom säkerhet och försvar - och som därmed har en fastställd utrikespolitik - utgör otvivelaktigt en mycket mer pålitlig kraft i kampen mot den internationella terrorismen och som garant för freden.
Efter att ha gjort dessa bedömningar och med en reservation om förfarandet med ett "konvent" som skall upprätta förslaget till institutionell reform röstar jag för resolutionen, i förhoppning om att uttalandena äntligen skall följas av handling.
. 20 miljoner afghaner drabbas hårt av bombningar, vars orsaker de inte kunnat påverka. FN:s kommissarie för de mänskliga rättigheterna har vädjat om att det behövs ett uppehåll i bombningarna för att före vintern kunna få ut livsmedel till befolkningen. Tre år av torka har gjort försörjningsläget ohållbart. Därför har jag stött ändringsförslagen 2 och 3 i omröstningen om resolutionen om Europeiska rådets informella möte i Gent. En ytterligare förutsättning är dock att talibanerna låter transporterna komma fram till de behövande. Vi vädjar också till Pakistan att de skall låta flyktingarna få skydd.
Betänkande (A5-0308/2001) av Poos
Herr talman! Jag röstade för men både för egen del och som företrädare för Pensionärspartiet och som övertygad Europavän vill jag att rådet skall ha mindre makt och parlamentet mer. Vi vet att rådet väljs av de folkvalda, men Europaparlamentets ledamöter väljs direkt av medborgarna. Vi är Europa! Europaparlamentet skall ha den lagstiftande makten och rådet kan ha några mindre lagstiftningsuppdrag när det gäller alla staternas lagar, såsom försvar och utrikes, men inte mer. Därför insisterar jag på att man skall göra allt för att ge Europaparlamentet den makt det förtjänar och att rådet skall fråntas den makt det inte förtjänar.
Vi noterar att ni vill pensionera rådet, vilket är ganska normalt, med tanke på er politiska bakgrund.
. Motivet till att "rollerna för den höge representanten för GUSP och den kommissionsledamot som är ansvarig för de yttre förbindelserna bör slås samman till en tjänst och överföras till en vice ordförande för kommissionen" är att det blir svårt att i längden bibehålla de dubbla kommandon som gäller för politiken i den andra pelaren. Det är problematiskt - både ur tydlighets- och budgethänseende - att EU skall hålla sig med två utrikesadministrationer för att verkställa utrikespolitiken.
Detta innebär däremot inte att vi på något sätt stöder en överstatlighet inom den andra pelarens områden. Vi vill därför inte att GUSP skall införlivas i den första pelaren, gemenskapspelaren.
Ställningstagandet ovan gäller även för tillämplig passus i punkt 3 i betänkandet om de framsteg som har gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (A5-332/2001 föredragande: Brok).
. (FR) I Poos-betänkandet läggs intressanta tekniska reformer fram för att göra det möjligt för råden att arbeta bättre "inom en konstant rättslig ram", utan någon ändring av fördragen. Men man förvånas över att inte finna den mest uppenbara reformen för att underlätta arbetet för rådet (allmänna frågor), vars överbelastning i dag utgör det främsta problemet: att dela det i ett råd för allmän samordning (allmän organisation av arbetet och institutionella frågor) och ett råd för utrikesfrågor, som naturligtvis skulle vara utpräglat mellanstatligt.
Denna enkla och praktiska reform får inte federalisternas stöd, eftersom de fruktar att reformen för gott skall locka till sig den höge representanten för GUSP till det nya mellanstatliga rådet för utrikesfrågor, när de tvärtom vill locka honom till gemenskapens mitt genom att placera honom i kommissionen, och genom att samtidigt ge kommissionen utrikespolitiska befogenheter. Deras förslag är inte realistiskt.
I en vidare mening gör man i Poos-betänkandet inget försök att förutse hur morgondagens Europa kommer att se ut, och att därav dra slutsatser om hur rådet borde utvecklas. Det kommer att vara ett Europa med många och diversifierade länder, och alltså nödvändigtvis ett Europa med en föränderlig geometri. Av samma skäl kommer det att vara ett Europa där gemenskapsmetoden ofta kommer att betraktas som alltför rigid, och där det mellanstatliga arbetet kommer att inneha en stor roll, alltså ett Europa där åtskillnaden av fördragets "pelare" kommer att ha en varaktig existens. Det kommer slutligen att vara ett Europa där Bryssels nuvarande beslagtagande kommer att ha kommit till en ända åtminstone får vi hoppas det-, och där de nationella demokratierna på nytt kommer att få ett ord med i laget.
Dessa stora riktlinjer får oss att inför framtiden utforma en central ställning för rådet, som borde ge det en ökad drivkraftsroll (initiativet till texter måste fördelas bättre), likväl som en roll med samordning mellan pelarna, mellan de olika sfärerna, mellan den nationella nivån och den europeiska nivån. Det är denna typ av diskussion som det nu vore lämpligt att inleda.
. (FR) Vår röst emot reformen av rådet innebär inte på något sätt att vi föredrar dess nuvarande funktionssätt. Det är inte rådets konstitutionella utformning som har betydelse - även om man skulle kunna säga många saker om dess antidemokratiska karaktär - utan dess innehåll.
Rådets grundläggande existensberättigande går ut på att styra de rikas kollektiva angelägenheter i Europas olika länder, för att deras respektive intressen inte skall motsäga varandra, och så att ett allmänt samförstånd skall kunna inrättas.
Men Europeiska rådet företräder inte intressena hos majoriteten av unionens befolkning mer än de olika regeringarna företräder de verkliga intressena hos hela deras egna befolkningar.
Den av allt att döma demokratiska utformning som utnämningen av de nationella regeringarna antar till följd av valen, hindrar inte regeringarna från att tjäna de stora arbetsgivarna i deras länder. Med desto större anledning, att tjäna Europas verkställande makt, som inte ens är underställd ett val.
Vi ger varken det nuvarande funktionssättet eller de europeiska institutionernas reformerade funktionssätt vårt stöd.
. (PT) Poos betänkande om reformen av rådet och är polemiskt och motsägelsefullt och det banar vägen ytterligare för en europeisk federalism, även om det bara sker försiktigt. Betänkandet har också positiva sidor om en förstärkt öppenhet, oberoende av hur man ser på utvecklingen av institutionerna i ett utvidgat Europeiska unionen, vilket är fallet då betänkandet hänvisar till rådets funktion och de nationella och regionala parlamentens ökade deltagande i EU-politiken. För övrigt har betänkandet flera mycket polemiska aspekter, särskilt överförandet av GUSP:s högste representants funktion till kommissionen, med en minskning av rådets befogenheter och en högre grad av gemenskap för denna viktiga politik, vilket vi inte kan annat än opponera oss emot.
Samtidigt banar det väg för en funktion av rådet som kan komma att påverka de nationella regeringarnas uppgift menligt, genom att ta upp en förstärkt federalism, där följande har framkommit: en förstärkning av rådet (allmänna frågor) som företrädesvis skulle ha möte varje vecka med de delegerade ministrarna, en åtskillnad av rådets lagstiftande och verkställande funktion, då den förstnämnda är tänkt att fungera offentligt, vilket tycks peka mot ett slags Europeiska unionens senat.
Genom att rösta emot har en opposition mot den federalistiska vägen hävdats utan att betänkandets positiva aspekter ifrågasätts.
. (FR) Reformera rådet? Obestridligheten av denna nödvändighet, likväl som den europeiska konstruktionens demokratiska underskott, sticker i ögonen på den allmänna opinionen inom Europa. Att stärka demokratin och öppenheten, medborgarnas delaktighet och kontroll, detta borde vara de oeftergivliga villkoren för denna reform. Och man borde uppvisa försiktighet innan man, liksom föredraganden gör, förklarar att alla funktionsrubbningar beror på att fördragen inte respekteras, eller till och med på att kommissionen och rådet (allmänna frågor) har förlorat befogenheter.
Men utöver de strukturella förbättringarna, som till exempel förstärkningen av parlamentets roll, underställandet av kommissionen och rådet för en kontroll, förstärkningen av medborgarnas befogenheter, direkt eller indirekt - med hjälp av föreningar, fackförbund etc. , borde vi i dag diskutera innebörden i denna europeiska konstruktion som domineras av liberalism, en konstruktion som utgör demokratins fullständiga kontrast, och tillgodogörandet av de sociala behoven. Nya institutioner för ett annat Europa, detta borde vara det ämne som diskuteras och som Europas folk röstar om. Det var därför som vi inte röstade för Poos-betänkandet.
. (EN) Det var ett sant nöje att rösta för Poos utmärkta betänkande.
Som företrädare för Skottland, och som ledamot av underavdelningen Europeiska fria alliansen i min grupp, välkomnar jag i synnerhet punkt 13 i betänkandet, med uppmaningen att man skall involvera de nationella parlamenten och regionmyndigheterna i förbundsstater eller stater med en hög grad av regionalt självstyre, och rådet bör delta i enlighet med artikel 203 i EG-fördraget. För Skottlands och liknande länders del kommer detta bara att vara en början, men det kommer att bli en viktig sådan.
Detta parlament är bekymrat över det demokratiska underskottet. Låt oss för att avhjälpa detta säkra en större roll för regionala parlament i den europeiska lagstiftningen. Om parlamentariker på alla nivåer i Europa skall engageras på ett effektivt sätt, måste en öppen och offentlig lagstiftningsdebatt äga rum i rådet. Vi måste betona behovet av offentlighet och öppenhet i rådet, såsom anges i punkt 26 i betänkandet. De reformer som krävs i det här betänkandet går alla åt rätt håll.
. (NL) Som tidigare minister i Luxemburg känner Poos till hur ärenden behandlas inom rådet, och dessa kunskaper har han nu haft stor nytta av. Med rätta tar han upp det faktum att man sammanträder bakom stängda dörrar, vilket står i strid med demokratins och offentlighetens principer. Han föreslår också att specialiserade rådskonstellationer endast skall förbereda beslut istället för att själva fatta dem. Och den märkliga nya funktionen som hög representant för GUSP som har utvecklats till en europeisk superminister för utrikes- och säkerhetsfrågor, men som inte kan ställas till svars politiskt för detta, vill han integrera i Europeiska kommissionens portfölj för yttre förbindelser. Poos begränsar sig till vad som går att uppnå inom de nuvarande fördragen och de nuvarande maktförhållandena, så att förändringarna skall kunna genomföras snabbt. I denna strävan stöder jag honom. Men även om dessa reformer genomförs så förblir rådet en otymplig inrättning, en rest från de tre europeiska gemenskapernas tidigaste period som vänder sig bort från de nationella parlamenten och Europaparlamentet. Som förhandlare om utformningen av ett samarbetsavtal och som innehavare av vetorätt hade de nationella ministrarna en funktion. I sin nuvarande funktion, som okontrollerbar senat och regering på samma gång, har de inte det längre. De nationella parlamenten måste överta deras uppgift. Så länge rådet existerar i någon form så innebär det att den parlamentariska demokratin undergrävs.
Världshandelsorganisationen (RC B5-0691/2001)
. (FR) Vi röstade emot PSE:s och PPE:s gemensamma resolution om WTO:s nästa ministerkonferens i Quatar i november 2001, eftersom vi tycker att det än en gång verkar som om WTO gillrar en fälla för oss genom att acceptera att inleda nya internationella handelsförhandlingar utan att spelreglerna och målen har klargjorts tillräckligt väl.
Av det anförande som kommissionär Lamy gjorde i går drar vi slutsatsen att även om han anstränger sig för att lägga fram en diversifierad palett med mål för den kommande förhandlingen (liberalisering, reglering, införlivande av utvecklingsländerna, beaktande av den hållbara utvecklingen), förblir liberaliseringen ändå det främsta målet. Dessutom uppmuntrar WTO:s referenstexter, som är inriktade på en alltför strikt kommersiell syn på utbytena, automatiskt till ett antagande av denna prioritering. Denna prioritering skulle ytterligare förvärras om införlivandet av frågan om investeringar, inom förhandlingsmandatet, lades till inom WTO:s befogenheter, vilket skulle riskera att återuppväcka det beklagliga multilaterala investeringsavtalet.
Det betyder inte att vi påstår att liberaliseringen i sig är dålig, vilket ett vänsterparti anser. Men vi anser att vi nu måste ta en paus.
Vi måste ta oss tid att upprätta ett tydligt bokslut över Uruguayrundan. Och på grundval av detta bör vi förvisso inleda en förhandling, men med följande huvudsakliga uppdrag: Hur garanterar man rätten för varje samhälle och för varje nationell demokrati att välja sin livsmodell? Liberaliseringen kommer endast att få alla dessa förmånliga följder om vi först har gett ett konkret svar på denna fråga.
. (EL) - Folkens ökade oro över globaliseringen uttrycktes i massdemonstrationerna i Seattle, Prag och Genua. De mycket omfattande folkliga reaktionerna visar att Världshandelsorganisationens (WTO) bestämmelser inte är socialt godtagbara. Manifestationerna med demonstranter som deltog från hela världen spelade en avgörande roll för samtalens misslyckande.
WTO, vars grundläggande mål är att släppa handeln helt fri, främjar i själva verket ett förfarande präglat av nykolonialism och utgör i dag ett av de viktigaste stöden för den nya världsordningen. Med hjälp av WTO:s bestämmelser främjas de härskande multinationella bolagens intressen, vilka redan har monopol inom olika områden av den internationella handeln med följd att WTO är en mardröm för både utvecklingsländerna och arbetstagarna som ser sina rättigheter krympa. De stora länderna gynnar sina multinationella bolags intressen på bekostnad av de mindre utvecklade länderna och tar inte alls upp frågan om dessa länders stående begäran om att deras skuld skall avskrivas.
För jordbrukssektorn krävs att de begärda omstruktureringarna för att koncentrera jord på ett fåtal händer genomförs snarast så att detta skall utgöra en länk i en hel kedja som kontrolleras av de multinationella komplexen. Genom frihandel och avskaffandet av tullavgifter och stöd drabbas dessutom jordbruksproduktionen direkt vilket leder till att jordbrukarnas inkomster minskar, antalet jordbrukare minskar och arbetslösheten ökar. Jordbruksproduktionen i Grekland liksom i andra länder offras för att skydda industriprodukterna från centrala och norra Europa och för att dessa produkter skall få en bättre ställning på den internationella marknaden.
Vi tror att EU inom ramarna för de nya samtalsrundorna inte kommer att försvara folkens intressen utan återigen kommer att försöka göra anspråk på en större andel för de europeiska monopolen i konkurrens med andra imperialistiska centra i USA och Japan.
De regler som är styrande i internationella ekonomiska förhållanden och inom handeln bör tjäna arbetstagarnas intressen och inte kränka de grundläggande sociala rättigheterna utan stödja utvecklingen i de mindre utvecklade länderna samt respektera miljön och rättigheten för alla folk att själva utöva kontroll och besluta om sin framtid.
WTO är till sin natur en imperialistisk konstruktion som är intresserad av att vinsten blir den största möjliga för kapitalet och att omflyttningen av kapital, särskilt inom handel och finans, kan ske på ett sätt som är mest säkert, flexibelt och utan hinder, vilket leder till misär för stora befolkningsgrupper i världen och ständigt ökade föroreningar och förstörelse av naturen.
I denna den nya världsordningens värld där djungelns lag gör sig gällande på alla sätt och där den större fisken äter den mindre förstår folken mer och mer att den enda lösningen är motstånd och motattack. Rörelsen mot "globaliseringen" och mot WTO utgör, trots sin bristande homogenitet och sina skiftande inslag, en första motattack på monopolkapitalets diktatur och dess ekonomiska intressen. Rörelsen ger ett budskap om motstånd och motattack riktat till miljontals arbetstagare, arbetslösa samt små och medelstora jordbrukare, det vill säga till alla offer för den kapitalistiska världsordning som WTO vill tvinga fram.
Greklands kommunistiska partis Europaparlamentariker har röstat nej till resolutionen, eftersom den till största delen stöder storfinansens planer på total liberalisering, ökad plundring av de fattiga länderna, utplånande av jordbruken och attack på arbetstagarnas erövringar och på världens alla folks rättigheter.
. (FR) Jag beklagar att kommissionär Lamy inte var tydligare i går när det gällde de skiljaktigheter som finns mellan rådets förhandlingsuppdrag och förslaget till ett uttalande från ministrarna vid konferensen i Doha. Jag tror mig ha hört - men kommissionären talade med låg röst - att dessa skiljaktigheter främst berörde den nya sänkningen av det externa skyddet och de inre stöden för vårt jordbruk som vissa stater krävt.
Jag beklagar också att den gemensamma resolution som detta parlament just har röstat om brister i sammanhang genom att man tiger om gemenskapens förmånsbehandling, samtidigt som man i resolutionen med rätta betonar WTO:s medlemmars rätt att tillämpa en jordbrukspolitik som är anpassad till deras behov och villkor och särskilt, för Europeiska unionens länder, att försvara en modell med europeiskt jordbruk som bygger på familjedrift, livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet, skyddet av miljön och en jämvikt mellan territorierna.
Livsmedelssäkerheten medför en strategisk dimension som de tragiska händelserna den 11 september belyser ur ett nytt perspektiv. Det är inte godtagbart för Europeiska unionen att vara varaktigt beroende av import - i nivå med 75 procent av dess behov - för en produktgrupp som är så viktig, livskraftig och strategisk som proteinhaltiga oljeväxter. Hur kan Europeiska unionen fördöma sig själv till en nollprocentig tillväxt inom en avgörande sektor där världsproduktionen ökar med 5 procent per år? Vad skulle hända vid oförutsedda klimathändelser i USA? Det farliga misstag som begicks i och med Blair House-avtalet, den absurda och stränga självbegränsning som beviljats i Marrakech, måste alltså ovillkorligen rättas till vid nästa förhandlingsomgång. Det totala avskaffandet av animaliskt mjöl gör det desto mer nödvändigt att kunna stödja utvecklingen av gemenskapens produktion av vegetabiliskt protein: denna målsättning måste vara en prioritet för den europeiske förhandlaren. Vi kommer att vara oerhört vaksamma när det gäller denna fråga.
Betänkande (A5-0331/2001) av Désir
Herr talman! Visst röstade jag för detta dokument om demokrati i den internationella handeln, men jag skulle vilja göra mer. Bland annat i egenskap av företrädare för de pensionärer som jag har träffat under dessa två och ett halvt år skulle jag i dag vilja lansera en ny slogan: "Pensionärer i alla stater, förenen eder!". Pensionärerna är medborgare som har mer pengar än ungdomarna och som skulle kunna ange villkoren för handeln och ekonomin i hela världen. Därför uppmanar jag alla pensionärer och alla äldre i hela världen att förena sig i en organisation som med hjälp av den tyngd deras antal ger dem kan diktera villkoren för den internationella handeln, så att den blir mänskligare och kommer närmare de behövande, vilket vi alla önskar oss.
. (FR) Vi röstade för betänkandet om "öppenhet och demokrati i internationell handel" för att bekräfta vårt krav på en reform av WTO när det gäller öppenhet och rättvisa (särskilt för lösningen av tvistemål), liksom kravet på kontroll för befolkningarna.
Men i detta hänseende består en dubbel tvetydighet: på europeisk nivå och inom WTO. När det gäller Europeiska unionen har de på varandra följande reformerna av fördragen praktiskt taget uteslutit de nationella parlamenten från kontrollen och ratificeringen av den gemensamma handelspolitiken. Nicefördraget, som nu håller på att godkännas, lyckas praktiskt taget med att slutföra detta, genom att utesluta parlamenten från förhandlingarna om tjänster och immaterialrätt. Men Europaparlamentet tar varken över när det gäller juridik eller i praktiken. Och hur som helst skulle slutresultatet vara en allmän försvagning av den demokratiska kontrollen, även om parlamentet uppnådde en verklig ratificeringsrättighet, på grund av avskaffandet av alla direkta befogenheter för de nationella demokratierna, vilka står närmast befolkningarna.
I detta perspektiv liknar Europaparlamentets förslag om att en rådgivande parlamentarisk församling skulle inrättas inom WTO inledningsvis inrättandet av en högre nivå av berövande. Denna församling skulle nämligen riskera att ännu litet mer berättiga att man klarar sig utan de nationella demokratiernas åsikt, och att man sålunda skulle införa "regler" vars konsekvenser skulle vara att begränsa de nationella demokratierna ytterligare. Vi måste alltså mycket tydligt bekräfta att syftet med den rådgivande församlingen är att förbättra informationen, men inte under några omständigheter att på något som helst sätt ersätta de nationella parlamenten.
För oss är nämligen den främsta "regel" som man bör ta till sig att varje folk, som uttrycker sig direkt eller genom sitt nationella parlament, har rätten att välja vilken samhällsmodell och vilka lagar som skall tillämpas i landet.
. (FR) Föredraganden för denna text kan inte vara så naiv att han tror att de skriande meningsskiljaktigheterna när det gäller handelsutbyten beror på det faktum att majoriteten av de länder som deltar i WTO " marginaliseras de facto på grund av att de inte är delaktiga i arbetsmetoderna och att de saknar eller har en begränsad representation i Genève " eller till och med på "sedvanor som är ett arv från GATT".
De ekonomiska förbindelserna länderna emellan, och särskilt handelsförbindelserna, lyder endast under lagen att starkast vinner, och inte på något sätt under denna "demokrati" som föredraganden skulle vilja införa där. De imperialistiska länderna inför sina lagar i länderna i tredje världen, och USA inför till och med sina lagar i andra rangens imperialistiska makter. Det är uppenbarligen inte genom att ge de fattigaste länderna några ytterligare tjänstemannatjänster inom WTO eller inom något annat internationellt organ som man kommer att förändra maktbalansen.
Bakgrunden till betänkandet ligger i praktiken i det faktum att denna internationella handel, vars lagar beror av djungelns lag, väcker samhällskritik och demonstrationer. Europarlamentet, som är oförmöget att ändra bakgrunden till dessa förhållanden, är benäget att ge en demokratisk nyans till de förbindelser som är motsatsen till de förbindelser som utövas på jämlika grunder och med demokrati.
Vi har som ni förstår inte gett dessa tillgjordheter vårt stöd och vi har röstat emot detta betänkande.
. (FR) Tisdagen den 11 september 2001: linjeflygplan fulla med passagerare störtar mot två symboler för den amerikanska allsmäktigheten, i detta fall tvillingtornen och Pentagon.
Amerika har skadats i sin kärna, men det är också ett civilisationsprojekt som har drabbats. Av detta förfärliga illdåd som drabbar USA, som är den främsta aktören inom och förmånstagaren till en allt mer orättvis globalisering, måste vi dra en lärdom: de industrialiserade länderna kan inte längre klara sig utan en diskussion om förbindelserna mellan nord och syd. Demonstrationerna i Seattle, Göteborg eller Genua bar med sig de första symptomen på denna globala fraktur. Det är nu lämpligt att ifrågasätta särskilt denna globaliserings regleringsorgan.
Betänkandet från vår kollega Harlem Désir är i detta hänseende upplyftande. I Seattle till exempel bestod USA:s delegation av ungefär 150 personer, och Japans och EU:s delegationer av ungefär ett hundratal, medan merparten av utvecklingsländerna endast företräddes av en enda person. Under dessa omständigheter är det svårt för planetens fattigaste länder att göra sitt folks röst hörd.
Om WTO:s legitimitet inte kan ifrågasättas, är dess funktionssätt och dess öppenhet, liksom dess effektivitet när det gäller fördelningen av rikedomar, mer än diskutabla. Jag tycker att de förslag från föredraganden som syftar till att svara mot denna trefaldiga utmaning verkar gå i rätt riktning, och därför har jag röstat för hans betänkande.
Men våra handlingar får inte enbart bestå av detta: vi måste också agera direkt när det gäller de fattiga ländernas skulder, visa prov på mindre arrogans och mer respekt när det gäller våra partner på södra halvklotet, och upphöra med att vilja påtvinga dem vårt civilisationssätt.
WTO:s fjärde ministerkonferens, som skall äga rum i Doha i Qatar i november i år, är i detta hänseende ett tillfälle att ta i akt för att de uttalanden som är fulla av goda känslor skall omvandlas till konkreta åtgärder, som lika många stöttepelare i en mer rättvis och mer solidarisk värld.
. (NL) En världshandelsorganisations existens skulle kanske kunna vara meningsfull om den begränsade sig till att förenkla de handelskontakter som enskilda stater önskar upprätta med andra fjärran avlägsna stater. Den nuvarande Världshandelsorganisationen har emellertid pretentioner som tyvärr är långt större än så. De vill ålägga medlemsstaterna normer som gör att skyddet av arbete, miljö och offentliga inrättningar underordnas handelsfriheten och skyddet av stora internationella företag. WTO har blivit ett slags alternativt FN, men det är inte antalet invånares makt som räknas utan pengarnas makt. Till följd av den pålagda globaliseringen ökar skillnaderna mellan rika länder som exporterar dyra avancerade tekniska produkter och fattiga länder som är beroende av exporten av billiga råvaror från jordbrukssektorn eller gruvindustrin. Vinsterna av de investeringar som har gjorts i dessa länder går tillbaka till de rikaste länderna. WTO försöker upprätthålla dessa missförhållanden, och utgör därmed ett hot mot välfärden, miljön och demokratin. Désir gör ett duktigt försök att befrämja öppenhet och demokrati i den internationella handeln. Därvid har han mitt stöd, men jag är rädd för att resultaten kommer att vara otillräckliga utan mer långtgående förändringar.
Betänkande (A5-0332/2001) av Brok
Herr talman! När jag läste Broks betänkande - för att bestämma mig för hur jag skulle rösta - på planet från Bratislava till Prag och sedan till Malpensa, på väg tillbaka från mitt besök i Slovakien, somnade jag som jag ofta gör. Och jag drömde. Eftersom jag vet att Brok är en sådan expert på utrikespolitik, herr talman, drömde jag att han hade blivit utrikesminister i ett framtida Europa. Jag drömde också att det förutom Brok fanns mycket vackra blonda flygvärdinnor från Tjeckiska republiken på planet.
Herr talman, jag vaknade. Jag är säker på att de vackra blonda flickorna förblir en dröm, men kommer vi att få se Brok som utrikesminister i verkligheten?
. (EL) - Jag måste medge att vår föredragande, den tyske kristdemokraten Elmar Brok, talar i klartext. Både resolutionsförslaget och motiveringen utmärks av en militaristisk och aggressiv cynism när det gäller innehållet i GUSP (den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken) och i den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Han uppskattar att, särskilt sedan mitten av 2001, den gemensamma politiska viljan till operativa åtgärder har befästs och hänvisar till Mellanöstern och f.d. Jugoslaviska republiken Makedonien som exempel på EU:s självständiga och lyckade ingripande i "krishantering". Vidare nämns i betänkandet en omfattande katalog över de medel och institutioner som EU för närvarande förfogar över för att fullgöra det "lovvärda" arbetet med "konfliktförebyggande" och "krishantering" (som givetvis EU skall se till att få till stånd) i hela världen. Därvid bland annat en snabbinsatsstyrka med främsta mål att före 2003 få till stånd en Europaarmé med initialt 60 000 man, vidtagande av åtgärder för snabb utbetalning av anslag, en icke-militär men beväpnad krishantering (genom skapandet av en polisstyrka på 5000 man) samt en (ny) lägescentral och en enhet för politisk planering och tidig förvarning (Solana förfogar över båda). Förutom våra grannländer anses bland andra Ryssland, Ukraina, Moldavien, Afrika och Latinamerika som strategiska partner. Ett uttalat mål är att genomdriva en politik som tjänar de imperialistiska intressena, att dessa länder godtar den kapitalistiska marknadens regler och naturligtvis ... respekt för de mänskliga rättigheterna, på det sätt som EU menar. Med ett "globalt ansvar för fred, stabilitet och en varaktig utveckling" som föregiven anledning betonas vidare behovet av att EU utvidgar sina strategiska planer till Iran, Kina, Korea och Indonesien.
Med andra ord framhäver Broks betänkande på ett cyniskt sätt EU:s imperialistiska karaktär som emellertid, genom att göra nödvändigheten till en dygd, vill främja sina intressen i perfekt samarbete med USA och genom att använda Natos medel. Betänkandet är verkligen mycket tydligt beträffande fördelningen av roller mellan de två imperialistiska huvudaktörerna, USA och EU. De skall om möjligt verka tillsammans, men EU skall också verka utan USA när USA inte är villigt eller redo till detta. Helt förenlig med denna ståndpunkt är den om fullt stöd till USA i det nya imperialistiska kriget i Afghanistan, och generellt i både Europa och Asien, med kampen mot den internationella terrorismen som förevändning, vilken terrorism nu kommer som "den efterlängtade motståndaren" - som manna från himlen - efter upplösningen av Sovjetunionen och Warszawapakten, och ger alibi åt imperialisterna för att rättfärdiga upprustningen, inskränka våra folks rättigheter, bepansra sitt system på många olika sätt och ingripa på alla sätt - militärt och icke-militärt - över hela världen.
Utmärkande för betänkandet är Broks uttalande till Europaparlamentets kammare då betänkandet lades fram: "Om vi vill vara övertygande och trovärdiga i vår utrikespolitik måste vi dagligen visa att vi är redo att göra oss gällande militärt då det inte godtas med andra medel....". Vem kan i dag tvivla på den marxistiska ståndpunkten att kriget ligger i kapitalismens natur och, ännu mer, i imperialismens?
Det är därför, herr talman, som folken inte kan unna sig lyxen att slå sig till ro. Fronten för fred på nationell och europeisk nivå och över hela världen mot de krigshetsande imperialisterna utgör mänsklighetens enda framtidsperspektiv för överlevnad.
. (NL) Befintligheten och upprätthållandet av en armé rättfärdigas alltid med argumentet att detta var nödvändigt för att kunna försvara det egna territoriets frihet och avskräcka potentiella ockupanter. Eftersom ingen är för en invasion så accepterar de flesta att det finns en sådan armé, även om det ofta är med tvekan och motvilja. En armés agerande utanför det egna landets gränser är däremot något som alltid och med rätta betraktas som en form av aggression och imperialism. De senaste åren har det pågått en offensiv för att kunna rättfärdiga arméers agerande utanför det egna landets gränser. Så skedde i Irak, i Kosovo och nu i Afghanistan. När Solana tillträdde hörde jag honom säga att han känner till många platser utanför EU:s gränser dit vi kan skicka en armé. Brok vill att det snabbt skall bli möjligt att sätta in en sådan "snabb insatsstyrka ". Den delen av hans förslag avvisar jag. Däremot är jag överens med honom vad beträffar kampen mot penningtvätt och internationell narkotikahandel, vad beträffar att finna en humanitär och politisk lösning för Tjetjenien, vad beträffar förstärkta fredsbevarande uppgifter för UNO samt vad beträffar att göra Makedonien beroende av hjälp vid genomförandet av den överenskomna grundlagsändringen.
. (FR) Man kan inte bli annat än överraskad av den stora skillnaden mellan Broks betänkande och den nya inriktning som de internationella förbindelserna fått efter den 11 september. Föredraganden tar förvisso upp den 11 september, men utan att dra någon slutsats av det när det gäller en nyorientering för GUSP. Tvärtemot håller han sig till den gamla tankebanans betryggande dogmer, som är ordnade kring "gemenskapshelheten": den höge representanten för GUSP borde införlivas i gemenskapsrätten, beslut om gemensamma åtgärder borde fattas med majoritet, etc.
Men det nya internationella landskap som framträder i och med den varaktiga kamp som inletts mot terrorismen medför två handlingsnivåer: den nationella nivån, där man förfogar över avgörande drivkrafter av hög rang för denna nya form av krig, och världsnivån, som endast är anpassad efter stora nödvändiga samarbeten. Den europeiska nivån utgör endast ett mellanliggande skede, och är oftast alltför snäv för att angripa den internationella terrorismens globala kretsar och nätverk.
Under spända perioder tenderar de avgörande samarbetena att organiseras direkt mellan staterna. Det var fallet med det betydande militära bidrag som Förenade kungariket gav till USA:s insatser, trepartsmötet i Gent och det fransk-tyska bilaterala samarbetet.
När det gäller GUSP kommer den snabbt att behöva anpassas till den nya diplomatiska situationen. Det nödvändiga samarbetet mellan de olika pelarna, liksom mellan den mellanstatliga delen och gemenskapsaspekterna, måste organiseras kring rådet, som är ensamt om att spela rollen som medelpunkt. Samma effektivitetskrav borde leda till inrättandet av ett särskilt råd för utrikesfrågor, som är avskilt från rådet (allmänna frågor), en punkt som kommissionär Barnier för övrigt tog upp i sitt anförande. I brist på en sådan utveckling riskerar GUSP att snabbt marginaliseras och att hänvisas till en strikt formellt tillkännagivande roll.
. (EN) Vi brittiska konservativa ger ett starkt stöd till det europeiska samarbetet inom utrikespolitiken och användandet av EU:s civila instrument för att förebygga konflikter där det finns gemensamma intressen. Vi insisterar dock på att nationella regeringar måste behålla sin absoluta suveränitet över utrikes- och försvarspolitiken. Vi stöder därför inte de steg som tas mot upprättandet av en diplomatisk tjänst för EU eller att utrikespolitiken görs till gemenskapsfråga, utvidgningen av Europols behörighet till operativa områden, eller åtgärder som kommer att leda till att en europeisk armé skapas. Vi anser att Nato skall vara den internationella organisation som först och främst används, inte bara för ett kollektivt försvar, utan för alla relevanta krishanteringsuppgifter som kräver att militära resurser används.
GOM för får- och getkött
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0340/2001) av Adam för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött (KOM(2001) 247 - C5-0214/2001 - 2001/0103(CNS)).
. (EN) Herr talman! Den nuvarande organisationen är påtagligt otillfredsställande för alla inblandade parter, i synnerhet för får- och getproducenterna, men även för medlemsstaterna och kommissionen. Den har lett till att fårproducenternas inkomster har halkat efter de generella inkomstnivåerna för övriga sektorer inom jordbruket. Denna ökande klyfta är allvarlig när man tänker på att stora delar av gemenskapen är kraftigt beroende av får- och getuppfödning.
Metoden för att räkna ut stödet är komplicerad och statistiskt tvivelaktig. De siffror som används som underlag för det eventuella bidraget för får kan inte rättfärdigas på ett tillfredsställande sätt eftersom det kräver detaljerad information om vad som händer på marknaden, information som varken är lätt att få tag på eller att bestyrka.
En annan nackdel är att bidraget är baserat på kompensationsbetalningar. Detta kan inte WTO godta och utgör därför ett hinder mot förhandlingar om jordbruksfrågor generellt sett.
För jordbrukare råder under en tid på tolv månader osäkerhet i fråga om vilket årligt bidrag som så småningom kommer att betalas ut. På grund av den här osäkerheten tillåter inte bidraget någon effektiv planering av verksamheten.
Kommissionen har identifierat alla dessa nackdelar och de stärks i stor utsträckning av en studie som framställdes innan de förslag som vi nu debatterar. Kommissionens förslag är i grund och botten enklare, mindre byråkratiskt och kommer att vara lättare att förstå. Den avgörande skillnaden är att det kommer att vara baserat på en fast årlig betalning. Detta är mindre betänkligt för WTO och kommer därför att vara ett stöd i de övergripande jordbruksförhandlingar kommissionen är involverad i.
Ännu viktigare, ur jordbrukarens synvinkel, är att bidraget kommer att vara känt i förväg, och detta kommer att göra det enklare för jordbrukarna att fatta affärsbeslut.
Mina diskussioner med får- och getproducenterna i gemenskapen bekräftar att förslagen i stort sett är godtagbara för dem. Den information jag har från medlemsstaterna är att de i stort sett är godtagbara även för dem. Det råder enighet om att det är önskvärt att man kommer överens om översynen lagom till 1 januari 2002, så att fördelarna för jordbrukarna kan börja verka så snabbt som möjligt.
Grundtanken i kommissionens förslag är i stort sett acceptabel för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, men det finns skillnader i fråga om betoningen. Utskottet föreslår ett bidrag som är 50 procent högre än det som kommissionen lagt fram. Det lägre bidraget för mjölktackor och getter förkastas och ett högre bidrag föreslås för får och getter i mindre gynnade områden.
Det råder ett kraftigt tryck inom utskottet för att organisationen av marknaden skall ta större hänsyn till nationella skillnader. En rad förslag har lagts fram. Dessa rör frågor som extensifiering, sänkning av djurtäthetsnivån och försäljning av bidragsrättigheter.
Det finns också förslag som skulle tillåta medlemsstaterna ytterligare betalningar i form av ersättning per djur och arealersättningar. Dessa skulle baseras på objektiva kriterier som skulle kunna täcka, inter alia, miljöhänsyn, märkning och spårning.
Inom fåruppfödningen har inte samma produktionsökning skett som inom andra jordbrukssektorer. Ändringsförslag har lagts fram som efterlyser stöd från kommissionen till ytterligare marknadsbefrämjande åtgärder. Att rikta in sig på ungdomar för att för att främja konsumtionen kommer att vara viktigt för att uppnå framgång.
Utskottet inser att det här är ett övergångsskede och ser fram emot rapporter från kommissionen om miljökonsekvenser, spårbarhet och betestekniker. Man räknar med att detta kommer att leda till omfattande reformer i översynen efter halva tiden av Agenda 2000.
Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling förväntar sig av kommissionen ett positivt svar på de ändringsförslag det har föreslagit.
. (EN) Herr talman! Mitt yttrande å budgetutskottets vägnar är kort, eftersom budgetutskottet ombads avge sitt yttrande om kommissionens förslag. I grund och botten stöder vi det. För det första strömlinjeformar det politiken, förenklar den och gör den lättare att försvara inom GATT-förhandlingarna, och skänker därmed trygghet på längre sikt för jordbrukare som ägnar sig åt får- och getuppfödning.
Vi föreslog ett ändringsförslag om individuell märkning. Vi föreslog det på ett sådant sätt att vi inte skulle komma in på området livsmedelssäkerhet, eller över huvud taget på jordbruksutskottets verksamhetsområde. Vi ville helt enkelt säkerställa att bidragen betalas ut för får och getter som faktiskt finns och att vi har ett medel för att säkerställa att djuren kan räknas och redovisas. Eftersom jag är ansvarig för animaliska produkter i budgetutskottet tyckte jag att det var min plikt att införa det här ändringsförslaget.
Personligen kan jag säga att budgetutskottet har sitt ansvar. Förslaget från kommissionen är till stora delar neutralt, men utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har sitt ansvar gentemot jordbrukarna. Jag stöder den ståndpunkt den har intagit i det avseendet. Jag stöder Doyles ändringsförslag som gick igenom i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. När det gäller kostnader lade budgetutskottet till ungefär 400 miljoner euro i horisontella nedskärningar som rådet dragit av från budgeten, så i morse lade vi till 400 miljoner euro. Vi lade till ytterligare 400 miljoner för åtgärder för djurhälsan.
Budgeten i år är 2 procent större i reella termer än vad vi startade med i fjol, och i reella termer är den större än 5 procent om man tänker på avkastningen. Jag och PPE-ledamöterna i budgetutskottet anser att det finns tillräckliga medel för att uppfylla begäran från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling: Om Doyles ståndpunkt godtas av det här parlamentet och av rådet kommer det att finnas tillräckligt med resurser för att finansiera politiken. Det kommer att ske en omfördelning av pengar från rika områden till fattiga områden, från stora jordbrukare till små jordbrukare. Det är en social och regional åtgärd som vi klarar av.
Herr talman! Jag upprepar vad min kollega, McCartin, just sade. Han talar å budgetutskottets vägnar. Det finns pengar för att stödja de förslag om ett engångsbidrag på 30 euro och ett tilläggsbidrag på 9 euro som godkänts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Det finns pengar. Jag vädjar till kollegerna att stödja jordbruksutskottets åsikter. Jag är rädd för att kvällens omröstning - på en torsdagskväll - kan bli icke-representativ för det beslut utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling fattade med stor majoritet i denna speciella fråga.
Får- och getproducenternas medelinkomster inom gemenskapen tillhör generellt sett de lägsta av alla sektorer, i synnerhet i norra Europa där lamm föds upp i köttproduktionssystem. Kommissionen har angett att jämfört med situationen för nötkött och andra råvaror har gemenskapen ett underskott på fårkött och med det rådande systemet flyr jordbrukarna fårproduktionen, i synnerhet i norra Europa. Nötköttssystemet stöder också oavsiktligt denna flykt från fårproduktionen eftersom mjölktackor räknas till extensifieringsbidraget under detta system men betalas inte ut, och därmed uppmuntras jordbrukare som har möjligheten att minska mängden får och öka mängden boskap på en egendom för att få mer extensifieringsbetalningar.
Den mest kostnadseffektiva lösningen ur den gemensamma jordbrukspolitikens synvinkel är att säkerställa att får- och getsystemet, tillsammans med den inverkan nötköttssystemet har, uppmuntrar till att så mycket land som möjligt används till fårproduktion i Europa. Det är åtminstone fyra gånger så dyrt att försörja en enhet nötköttsboskap jämfört med en enhet fårkött.
Samtidigt som nötköttsproducenterna får allt stöd de behöver, med tanke på deras nuvarande svårigheter, så ligger det inte heller i deras intresse att få konkurrens som genereras mellan olika slags boskap genom obalanser inom respektive system.
Det huvudsakliga förslaget om ett fast, enda bidrag på 30 euro stöder jag helt och hållet. Jag stöder det helt och hållet, i stället för det orättvisa, osäkra och - ur WTO-synvinkel - oacceptabla nuvarande systemet för kompensationsbetalningar. Vi stöder ändringsförslagen om flexibilitet, vilka sänder en signal till kommissionen om att det finns utrymme för olika behandling i några medlemsstater när det gäller det här systemet, förutsatt att detta inte kommer från engångsbetalningen. Vi kan inte stödja ändringsförslag om identifiering och spårbarhet eftersom detta är en fråga för GD V. Inte för att vi inte stöder principen, utan för att det är en fråga för ett annat generaldirektorat, och enbart av den anledningen.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skulle först av allt vilja hylla det arbete som vår föredragande Gordon Adam utfört, och gratulera honom till hans vilja att ge framtidsutsikter till får- och getuppfödarna, vilka i allmänhet befinner sig längst ned på stegen för jordbruksinkomsterna.
Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har, som ni på mycket goda grunder kommer ihåg, genom sin röst fastställt principen med ett schablonmässigt grundläggande stöd, ett jordbruksbidrag och ett ytterligare flexibelt bidrag som grundas på kvalitetskriterier för produkterna, miljön eller den ekonomiska organisationen. Men de nivåer som vårt utskott har fastställt borde ändå anpassas på ett bättre sätt i kammaren om parlamentet har för avsikt att påverka rådet, och alltså att vara trovärdigt. Kommissionen förespråkade nämligen maximalt 28 euro per djur. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har höjt beloppet till 44 euro, vilket sträcker sig långt utöver vad uppfödarna förväntar sig och vilket för övrigt skulle kunna visa sig svårt att förena med marginalerna i budgethanteringen.
På min grupps vägnar har jag alltså på nytt ingivit två ändringsförslag från föredraganden, som syftar till att återupprätta det grundläggande bidraget på 25 euro per djur samt bidraget till mjölkboskap - tackor eller getter - på 20 euro. Inom "köttsektorn" skulle det maximala stödet per djur sålunda vara 39 euro, en siffra som gör att de mjölkuppfödande får- och nötproducenterna blir behandlade på ett likvärdigt sätt när det gäller offentliga bidrag per hektar.
Enligt min åsikt är detta ett absolut logiskt resonemang, eftersom dessa båda typer av uppfödning ofta samverkar inom samma regioner och samma områden, och ibland till och med inom samma jordbruksföretag. Vi står nu inför två motsatta situationer på marknaderna: en överskottssituation när det gäller nötkött och en underskottssituation när det gäller fårkött. Om bidragen per hektar ligger på en likvärdig nivå kan detta leda till en utjämning av produktionen, eftersom uppfödarnas val då påverkas av marknadskurserna.
Att jag för övrigt förespråkar ett upprätthållande av en skillnad mellan grundbidraget för "köttsektorn" och för mjölksektorn, beror på att ett motsatt beslut skulle betyda att får- och getmjölksekonomin vore utan betydelse, vilket ingen skulle kunna tro.
Det är av dessa skäl, kära kolleger, som jag från er sida i kväll väntar mig ett stöd för dessa förslag, som jag uppfattar som realistiska och ansvarsfulla.
Herr talman! För den liberala gruppens räkning kan jag meddela att vi stöder kommissionens förslag i stora drag. Vi anser att det nya systemet är bättre än det gamla systemet som mer eller mindre var ett system för deficiency payments.
Även vi anser att de belopp som nämnts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är överdrivna. Av den anledningen skulle vi vilja stödja Garots och Adams ändringsförslag, som är lite mer blygsamma, men som ger en bra förhandlingsposition gentemot rådet.
Min grupp har lagt fram nya ändringsförslag med avseende på identifieringen av djuren. Om pengar utbetalas, djurpremier och så vidare, så anser vi det vara av största vikt att kontrollsystemet är spic&span och att det inte krånglar. Därför måste kommissionen i möjligaste mån skynda på med ett nytt identifieringssystem.
Slutligen, men det säger jag inte för gruppens räkning, har jag lagt fram ändringsförslag som innebär att även vallar och vissa områden utanför havsvallar i Europa skall höra till de minst gynnade.
Jag skulle först och främst vilja gratulera föredraganden till hans hårda arbete med detta svåra betänkande. Jordbruket har det senaste året drabbats hårt i Förenade kungariket, och fåruppfödningen utgör naturligtvis inget undantag. Med tanke på det faktum att 80 procent av min egen nation - Wales - av EU betecknas som mindre gynnat och att fåruppfödning är den enda jordbruksmetod som är möjlig i många delar av Wales, så har det här betänkandet vittgående konsekvenser för Wales och dess bergs- och höglandsjordbrukare, och har så även för deras europeiska kolleger. Jag välkomnar därför ytterligare ekonomiskt stöd till jordbrukare som befinner sig i mindre gynnade områden såsom Wales, och jag uppmanar mina kolleger i Europaparlamentet att stödja ytterligare betalningar till dessa områden.
Eftersom det här bidraget inte kommer att lösa den akuta krisen över en natt behöver vi få igenom förslaget så snabbt som möjligt för att säkerställa att de årliga bidragsbetalningarna för får kommer att vara på plats i januari år 2002. Det ursprungliga förslaget var en besvikelse, och en mängd hårt arbete har lagts ned för att få bästa möjliga uppgörelse till stånd i det avseendet. Naturligtvis vill jag att jordbrukarna skall få ett så rättvist och högt bidrag som möjligt. Emellertid måste vi arbeta inom budgetramen och detta är anledningen till att jag helt och hållet stöder Adams förslag på 25 euro och jag är säker på att rådet kommer att betrakta det här förslaget som ett mycket genomförbart alternativ med tanke på restriktionerna. Skulle man sätta siffran högre än så skulle det innebära att pengar skulle gå förlorade för andra sektorer, inklusive landsbygdsutvecklingen. Jag kommer att rösta emot ändringsförslag 21, eftersom jag anser att ordalydelsen är för vag, och jag skulle vilja ha en klausul om att eventuella pengar som läggs tillbaka i den nationella reserven från en region eller ett land inom en medlemsstat skall ringmärkas, för att säkerställa att behållningen från denna fond går till området i fråga - detta är mycket viktigt.
Vi måste skydda vår fåruppfödningsnäring, för om fler jordbrukare skulle gå förlorade för näringen skulle detta få en katastrofal effekt för landsbygdssamhällenas utseende, där små familjejordbruk spelar en sådan viktig roll.
Sällan har jag upplevt en högre grad av enighet om behoven av en reform av får- och getsektorn. Föredraganden, kommissionen, parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling och jordbruksorganisationerna är alla ense om behovet av en reform. Det är nu upp till detta parlament och rådet att verkställa denna samstämmighet.
Det finns emellertid en viktig stridsfråga som måste lösas om det önskade målet skall uppnås. Om vi inte lyckas enas om ett rättvist mål när det gäller ekonomiskt stöd till fåruppfödning kommer detta försök till reform att misslyckas och fårproduktionens nedgång kommer att leda till en betydande obalans inom den europeiska köttsektorn, och sätter därför större press på nötköttssektorn eftersom jordbrukarna växlar från en verksamhet till en annan. Det är alltså ekonomiskt förnuftigt att rätta till balansen nu. Vi kommer inte att få en ny chans.
Vi talar mycket om det europeiska jordbrukets hållbarhet. För mig innebär detta att man upprätthåller en förnuftig balans mellan alla sektorer, inklusive lönsamheten inom varje sektor. Jag behöver inte påminna kammaren om hur viktig fåruppfödning är i områden som inte är lämpliga för annan jordbruksverksamhet och vikten, ur ett landsbygdutvecklingsperspektiv, av att stödja jordbruksfamiljer i sådana områden.
Jag vill emellertid uttrycka min uppskattning för de positiva aspekterna i kommissionens förslag, inklusive utvärderingskommitténs rapport, förenklingen av förfaranden och införandet av ett enda bidrag. Här håller jag emellertid inte med kommissionen om dess beräkningsmetod, baserad på genomsnitt. Detta återspeglar inte på ett rättvist sätt de svårigheter sektorn upplever under en längre period. Under debattens gång lade jag fram ett antal ändringsförslag. Mitt förslag om ett engångsbidrag på 32 euro fick inte stöd; det var grundat på en rättvis och grundlig utvärdering av jordbruksekonomer om vilken stödnivå som är nödvändig för att återställa rättvisa för sektorn. Å min grupps vägnar stödde jag sedan förslagen om 30 euro - en siffra som jag anser vara ett absolut nödvändigt minimum för att minska klyftan och hjälpa till att återställa lönsamheten för sektorn. Jag ber kammaren att den inte skall avvika från denna siffra som kan rymmas inom befintliga riktlinjer, och att även stödja ändringsförslag om kompensation för extensifiering, om landsbygdsbidraget och om finansiering för att främja utvecklingen på marknaden.
I likhet med alla ledamöter av detta parlamentet är jag medveten om de budgetmässiga konsekvenser en reform har. Jag varnar för en reform av fårköttssektorn på bekostnad av andra sektorer, i synnerhet nötköttssektorn. De som finner nöje i att peka på att jordbruken tar nästan 50 procent av budgeten borde tänka på att detta generella stöd är lika mycket en subvention till konsumenterna som det är ett stöd till jordbruksnäringen - de som förväntas garantera tillgången till och kvaliteten på livsmedel och samtidigt bevara miljön på landsbygden.
De som anser att jordbruket är översubventionerat borde notera den fortsatta nedgången i antalet familjejordbruk och fråga sig själva varför detta sker. Vi borde, som jag ser det, med oro notera ungdomars ovilja att slå sig på jordbruk och fundera över konsekvenserna för livsmedelssäkerheten och sysselsättningen inom jordbruksindustrisektorn. När man utvärderar jordbrukets betydelse för den europeiska ekonomin och världsekonomin kan man inte tillämpa samma ekonomiska kriterier som på andra sektorer.
Herr talman! Ursäkta min frånvaro. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har i sin rekommendation en mer positiv inriktning än kommissionen i sina förslag, dock utan att på ett betydande sätt ändra situationen inom sektorn för får- och getuppfödning.
Vi ser exempelvis positivt på förslaget om höjning av bidraget och det särskilda stödet vilka inte har höjts sedan 1993 med följd att de har ätits upp av inflationen. Positivt är även förslaget om flexiblare villkor för betalning av tilläggsbidrag. Förslaget om att behålla differentieringen av bidragen avseende blandproduktion av kött och mjölk är dock inte positivt. Som motivering för att bevara denna skillnad åberopar utskottets förslag den tilläggsinkomst som innehavarna av besättningar för blandproduktion har av mjölkproduktionen. Man jämför dock olika saker då besättningarna för köttproduktion som huvudsakligen finns i de norra länderna utgör stora företag som säkrar både en fullt tillräcklig inkomst och en vinst till sina ägare, medan de besättningar med blandproduktion som finns huvudsakligen i Medelhavsländerna är lantbruk som drivs som familjeföretag i de mest ofruktbara områdena vilka inte för sina ägare säkrar en inkomst som går att leva på, vilket leder till att dessa områden med tiden förfaller och avfolkas. Kvoterna för djurbesättningar i mitt land har inte höjts sedan 1989-1991.
I utskottets förslag godtas resonemanget med kvoterna och man försöker till och med att försköna det med administrativa förslag, samtidigt som Europeiska unionens egen försörjning av får- och getkött ligger på ungefär 80 procent; får- och getskötsel bedrivs i de fattigaste områdena inom Europeiska unionen där man oftast inte kan ägna sig åt annan sysselsättning och får- och getuppfödarna är den fattigaste samhällsgruppen inom Europeiska unionen. Om verklig vilja fanns att stödja inkomsterna i dessa områden och att stödja får- och getuppfödarna så borde kvoterna avskaffas, bidragen höjas och man borde även ge ytterligare stimulans. En sådan politik skulle motverka avfolkningen av de flesta bergsområden och ofruktbara områden och samtidigt skulle den se till att Europeiska unionen blev självförsörjande på får- och getkött.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Den kris som drabbar uppfödningen i våra europeiska länder är större än någonsin förut. Om den inte bromsas upp kommer dess följder att bli fruktansvärda för våra ekonomier, våra samhällen och för livet inom våra territorier. Inom nötköttssektorn kvarstår nedgången i försäljningen, trots de dämpande uttalanden som vi fått från kommissionär Fischler och som skulle vilja få oss att tro att krisen ligger bakom oss. Vad jag konstaterar i mitt eget land till exempel, är att uppfödarna inte längre finner köpare till sina djur, inte ens till tragiskt låga priser som inte längre täcker produktionskostnaderna. Förtvivlan vinner. Varje dag måste uppfödare upphöra med sin verksamhet under dramatiska omständigheter. Att inställsamt invänta en kollaps av ett antal av våra uppfödare vore en självmordspolitik.
Inom fårsektorn - och jag insisterar på detta - har Europeiska unionen ett stort underskott, och om man tittar på uppfödarnas ålderspyramid kan man, utan risk att missta sig, förutse att detta underskott kommer att öka under de kommande åren. Fåruppfödarnas inkomster är bland de lägsta inom jordbruksvärlden. Kommissionen erkänner det själv. I den nuvarande konjunkturen ser man inom denna sektor även att många uppfödare upplever förtvivlade situationer och måste upphöra med sin verksamhet på grund av brist på en tillräcklig inkomst. Förutom den mänskliga och sociala tragedi som detta utgör, är det också ett ekologiskt drama, eftersom får- och getuppfödningen mycket ofta utgör det sista skyddet mot träda inom de arbetsamma jordbruksregionerna. Det var därför som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ansåg att det var oumbärligt att avsevärt förbättra det förslag till förordning som kommissionen lagt fram, för att förenkla, göra förutsebart och stärka stödet till en sektor som lider svårt, och vars ekonomiska, sociala och ekologiska inverkan är så stor, och som ger nötköttsuppfödarna en möjlighet till omställning, under förutsättning att denna sektor stärks. De mycket sammanhängande förslag som har lagts fram för er tenderar att närma systemet med stöd till fårsektorn till systemet till förmån för mjölkkor, samtidigt som de respekterar de budgetmässiga kraven, eftersom den gemensamma organisationen av marknaden inom fårsektorn är billig med hänsyn till det antal kunder som uppfödarna har. Dessa förslag respekterar även våra internationella åtaganden, eftersom den reform som föreslagits går i riktningen med en urkoppling mellan stöden och ett system med inkomstförsäkring, vilket skulle kunna utgöra ett säkerhetsnät.
Fårsektorn behöver i dag stabiliseras och stärkas, med risk för att den annars försvinner inom många regioner. Fårsektorn väntar på en reform som både är generös och ansvarsfull: den reform som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling föreslår. Jag hoppas att kammaren kommer att följa oss och att rådet kommer att höra oss.
Herr talman! Kommissionens förslag om att inrätta ett enda årligt bidrag är positivt, eftersom det förenklar jordbrukarnas inkomster och gör dem mer stabila. Ändå saknar förslaget en del och har sina brister.
Den första bristen är det föreslagna bidragets otillfredsställande nivå om 21 euro, som fortfarande återspeglar en diskriminering inom get- och fårsektorn i förhållande till nötboskapssektorn. Därmed kommer det förslag på 30 euro som jordbruksutskottet antagit att rätta till denna diskriminering. Om inte förslaget stöds av en majoritet i denna kammare kommer jag naturligtvis att stödja någon annan nivå som bidrar till detta syfte.
Den andra bristen finns i den pågående åtskillnaden mellan slaktfår å den ena sidan och mjölkfår och getter å den andra, där de senare endast får 80 procent av det bidrag som går till slaktfår. Förslagen som utskottet för jordbruk antog kommer också att rätta till denna ojämlikhet och göra alla bidrag lika.
Den tredje bristen handlar om att man inte har tagit med några flexibla mekanismer som gör det möjligt för medlemsstaterna att anpassa sig till sin nationella och regionala verklighet. Därmed kommer jordbruksutskottets ändringsförslag, som vill skapa ett kompletterande bidrag under vissa villkor, att berika den gemensamma marknaden väldigt mycket och medföra en mer realistisk anpassning i området.
När utskottet redogör för motiven erkänner det själv att får- och getuppfödarna har de lägsta inkomsterna bland alla köttproducenter med den försvårande omständigheten att 80 procent av djuren som är berättigade till bidraget finns i områden i Europeiska unionen som både är perifera och missgynnade. Därför är det mycket viktigt att införa de justeringar som nämnts tidigare, samt höja det kompletterande bidraget för mål 1-regionerna. Det är dessutom en sektor med underskott som bara producerar 80 procent av den inre konsumtionen.
Jag hoppas med andra ord att parlamentets plenum antar utskottets förslag och att jordbruksministrarna, när de församlas i rådet, sköter sitt arbete ordentligt, och följer denna kammares ställningstagande. Och slutligen skulle jag vilja lyckönska ledamot Gordon Adam för hans arbete. Han har varit en utmärkt föredragande, som lagt ner mycket arbete, vilken jag tackar för hans idealiska stöd.
Herr talman! Förutom att gratulera föredraganden, Adam, för detta utmärkta arbete skulle jag vilja säga till kommissionen att förslagets terminologi behöver anpassas så att det beaktar genus. Förslaget glömmer överlag bort att det existerar kvinnliga producenter och boskapsuppfödare. Jag ber kommissionären att det görs en anpassning av genusterminologin i förslaget och, herr kommissionär, ni kan också göra det i alla andra förslag. Tala om det för era tjänstemän. Bakom denna begäran, som är synbarligen formell, ligger min fasta vilja att de kvinnliga jordbrukarnas viktiga roll i framtiden skall erkännas.
Herr kommissionär! För det andra ligger det en åternationalisering i ert förslag. Den väcker stor misstänksamhet eftersom den på sätt och vis är en föregångare inom detta område. För att denna misstänksamhet inte skall övergå i protester bör ni kompensera denna nackdel i ert förslag med att öka bidragen. Vi ber enhälligt om det. Jag hoppas att ni inte slår dövörat till för att slippa behöva lyssna till parlamentets förslag.
Avslutningsvis måste jag säga att vi alla erkänner att förslaget om ett skyddsnät för att kompensera det inkomstbortfall som både kvinnliga och manliga jordbrukare och tillverkare drabbas av i kristider är en fullträff.
Herr talman, ärade kommissionär! Jag vill också tacka föredraganden för arbetet till förmån för den nya marknadsordningen. Här har vi ju två sådana grundläggande faktorer, vilka stöder alla de inlägg där man vill höja och framhäva dessa yrken. Den första är att detta är ytterst viktigt för regionerna - rent av livsviktigt för vidsträckta områden, och den andra är att vi kan producera mycket mer - såsom man har hört här - eftersom vi har underproduktion av dessa produkter. Därför är alla strävanden att framhäva, stödja och stimulera dessa produkter och produktionsinriktningar ett arbete till förmån för det allmänna bästa, det billigaste och förmånligaste sättet att bedriva regionalpolitik, och detta är en bransch där jordbrukssektorn helt klart har brister. Här, om någonstans, är en viss Robin Hood-politik speciellt bra och nyttig. Jag hoppas att de ståndpunkter, där man går in för att föra dessa frågor vidare med större medel, vinner i omröstningen.
Herr talman! Kommissionens förslag insisterar på strategin att särskilja produktionsstöden och bidragen med argumentet att den nuvarande marknaden bör förenklas. Summan på det fasta bidraget per djur är mycket lågt eftersom baspriset inte har höjts sedan 1993. Samtidigt som det är nödvändigt att förenkla den nuvarande formen är det lika viktigt att ta hänsyn till - som föredraganden själv sade - att det är ytterst viktigt att införa ett bidrag för får och getter för de missgynnade områden i gemenskapen där de förekommer, varför alla reformer av denna del av den gemensamma marknaden måste ha som huvudsakligt mål att förbättra får- och getuppfödarnas inkomster.
Det är dessutom nödvändigt att tänka på att under senare år har får- och getuppfödarnas relativa ställning sjunkit. Så det höjda stödet per djur till 30 euro och tilläggsstödet på nio euro för de mest missgynnade områdena är positiva och förtjänar mitt stöd, eftersom det handlar om en sektor vars produktion är koncentrerad till missgynnade områden där produktionsmöjligheterna är sämre, trots att de spelar en viktig roll för att bevara landsbygdsmiljön i dessa regioner är de i vissa fall också den enda möjliga ekonomiska näringen. Det är också positivt att åtskillnaden mellan mjölkfår och slaktfår försvinner och att samma höjning gäller för getter. Det nya stödet om fem euro förtjänar också mitt stöd på grund av svårigheterna i den sektorn, även om man måste tänka på risken för en åternationalisering med införandet av nationella anslag. Jag hoppas med andra ord på en positiv reaktion i detta plenum - och framför allt från kommissionen - på detta betänkande och att får- och getuppfödarna skall få se några av sina viktigaste anspråk tillfredsställda.
Herr talman! Det råder enighet i kammaren om denna reforms betydelse, om att förenkling är något bra och om att fårnäringen är livsviktig. När det gäller allt detta har Adam utfört ett bra arbete. Men jag är oenig med honom på ett omtvistat område, nämligen följande: Vilken nivå skall det vara på stödet till fårproducenterna?
Jag är djupt besviken på att socialisterna, liberalerna och nationalisterna talar om för kammaren att de alla tänker rösta för att skära ned rekommendationen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling med minst 5 euro för varje djur. De framhåller att detta är med hänsyn till budgeten, men i den del av Förenade kungariket som jag företräder, Wales - precis som Wyn som tyvärr inte längre finns på sin plats - har en stor mängd boskap slaktats på grund av mul- och klövsjukeepidemin. Vi har en lamslagen näring. Vi har en situation där det inte finns något förtroende alls för dagens jordbruksnäring, och som det med rätta redan har sagts: Om man tittar på ett område som Wales tjänar det ingenting till att tala om diversifiering. Det tjänar ingenting till att tala om att lägga pengar på gemenskapsprogram och om att förbättra kollektivtrafiken i landsbygdsområden. Vi måste säkerställa ett större ekonomiskt stöd till fårproducenter som inte har något ekonomiskt alternativ.
I dag finns det fårproducenter i min valkrets som ifrågasätter om de ens skall fortsätta efter mul- och klövsjukan. Jag vill tala om för Adam att hans regering inte hjälper dem genom att antyda att den inte tänker fortsätta med det kompensationssystem som tidigare fanns, samtidigt som den inte talar om vad de tänker sätta i dess ställe. Detta bidrar till den desperation som råder på landsbygden. Ännu en gång hör vi varma ord om näringen, men jordbrukarna vill ha handling, och detta innebär att man stöder den rekommendation som jordbruksnäringen har gjort för maximalt stöd för våra hårt pressade fårproducenter.
Herr talman! Kommissionens förslag är tillfredsställande. Det leder till en betydande förenkling genom att byta ut det varierande bidraget till ett enda bidrag, vilket innebär att sektorn i förväg känner till den summa den skall få och slipper lida av den osäkerhet som den gjort hittills.
Vi stöder naturligtvis att bidraget garanterar en skälig inkomst till producenterna och enligt mitt sätt att se det bör detta bidrag vara detsamma för små och stora fårproducenter, precis som det antogs i utskottet för jordbruk. Fårmjölk är inte reglerat på marknaden, som komjölken, och avkastningen från mjölken kompenseras med en lägre avkastning på köttillverkningen, särskilt i Medelhavsländerna, där blandade besättningar - får, mjölk, kött - gör att slakten av dessa djur görs i mindre vikt, särskilt på grund av olika matvanor.
När det gäller det tilläggsbidrag som utskottet för jordbruk föreslog och antog måste jag säga att kommissionen verkligen måste tänka på att tilläggsbidraget inte i något fall får tjäna till att reducera det linjära bidraget, ersättningen per djur och bidraget för landsbygdsutveckling. Kommissionen måste förstå att parlamentets utskott är ute efter en ökning av bidraget och att detta skall utformas i tre delar: en ersättning per djur, ett bidrag för landsbygdsutveckling och ett tilläggsbidrag, för att kunna hjälpa staterna med flexibilitetsprincipen. Därför ber jag er enträget att ni inte skall använda denna introduktion för att det i slutändan skall bli en minskning av ersättningen per djur och bidraget för landsbygdsutveckling.
Avslutningsvis vill jag säga något som kommissionären känner väl till och det är att denna sektor på ett betydande sätt bidrar till att ge form åt territoriet och alla de miljöfrågor som vi säger att vi skall försvara i den nya framtida jordbrukspolitiken. Därför anser jag att det vore en viktig politisk signal att vi i denna gemensamma organisation av marknaden, och i denna sektor, verkligen garanterar en avkastning som kan ge ersättning för de tjänster som inte har med livsmedel att göra som detta slag av boskap ger på gemenskapens territorium.
Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! För det första vill jag tacka kommissionen för det förslag som den lagt fram för oss. Huvudsakligen eftersom det kommer att förenkla denna gemensamma organisation av markanden och skydda och stabilisera sektorn. Jag vill också tacka föredraganden som har klarat av att ena detta parlaments olika synsätt, utan att bespara sig någon möda som varit nödvändig för detta.
Jag inbjuder kommissionen att lyssna till det politiska budskapet från parlamentet, som begär en betydande ökning av bidraget, men sedan 1994 har bidraget inte förändrats, det har stått still. Därför är detta en av de sektorer som får minst stöd och som är mest diskriminerad av alla gemensamma organisationer av marknader.
Jag anser att förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är skäligt. Därför kommer vi inte att stödja de förslag som lagts fram a posteriori. Vi anser att vissa av Mulders ändringsförslag bör behandlas i ett annat sammanhang, även om vi inte är emot vad han säger. Vissa av de andra motsäger det som redan diskuterats och nått konsensus i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och de skulle därför grumla parlamentets politiska budskap.
Jag ber kommissionen att den i sin debatt med rådet lägger ned det arbete som behövs, så att sektorn får det den behöver. Eftersom ni gjort det då ni tagit fram förslaget både när det gäller att förenkla bidragen och frågan om grundbidrag, som att ge medlemsstaterna möjlighet att administrera bidragen, bör kommissionen också lägga en skälig budget - vilket budgetutskottet inte heller motsätter sig - så att sektorn ser att det mål den anser är nödvändigt erkänns.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag skulle vilja uttrycka min tillfredsställelse över kommissionens förslag till reform beträffande organisationen av marknaden för får- och getkött. De föregående talarna har också redan berört alla skäl till varför vi så varmt välkomnar detta förslag. Jag skulle också vilja tacka vår föredragande så hjärtligt för hans arbete.
Som en av de viktigaste punkterna ser jag nyordningen när det gäller premierna. Införandet av en schablonmässig premie är ett stort framsteg. Jag skulle emellertid vilja betona, att det belopp som kommissionen föreslagit är alldeles för lågt. Denna premie måste också vara en sporre för bönder som föder upp får och getter, och då ligger gränsen vid 30 euro och inte lägre. Då måste de premier som bönderna får vara lika stora, vare sig de nu har tackor med lamm eller mjölkfår. Ty en differentiering kan man egentligen inte motivera.
Jag anser också, att den extra premien på 9 euro för tackor med lamm och getter med killingar har sitt berättigande just under de besvärliga förhållanden som råder i mindre gynnade områden. Priset på nötkött och fårkött utvecklas i regel parallellt, varför en olikartad behandling av de båda sektorerna vad gäller premiernas utformning inte heller kan motiveras. Tvärtom, i Österrike liksom i många andra länder i Europa är efterfrågan på fårkött inte tillräckligt tillgodosedd. Om vi inte skapar förnuftiga villkor och en säker existens för denna sektor, kommer vi att tvinga över de bönder som föder upp får och getter till andra områden, som exempelvis nötköttsproduktion, eller också lägger de helt och hållet ned sin produktion. En sådan politik skulle inte vara klok.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga, att får- och getskötsel inte bara skall främjas i de områden som inte har något alternativ utan även på de platser där får- och getskötsel är en traditionell näring. Jag hoppas därför, herr talman, att kommissionen och rådet följer dessa förnuftiga förslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Herr talman! Först av allt skulle jag vilja välkomna förslaget. Det är kanske försenat, men sannerligen välkommet. Jag tar också det här tillfället i akt att gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande om detta mycket viktiga ämne.
Fårproduktionen är särskilt viktig i bergsområden, inte bara på grund av miljön där och den roll näringen spelar för det sociala kittet i samhället, utan för att den genom århundradena har varit en av de mest viktiga produktionsaspekterna inom jordbrukssektorn.
I Förenade kungariket har fårproducenterna lidit svårt på grund av mul- och klövsjukan. Jag inser att vi i Nordirland har en märkbar fördel gentemot våra kolleger på fastlandet, inklusive de priser vi har fått på senare tid. Våra producenter har haft stor tur. De senaste åren har jordbrukarna fått mindre för sina får än vad de fick för 15 år sedan och de får mindre stöd. Är det att undra på att unga jordbrukare och fårproducenter faktiskt lämnar näringen? Vi måste ställa oss frågan hur vi bäst kan stödja dem.
Jag vill göra det mycket tydligt att jag kommer att stödja ändringsförslaget om 30 euro vid omröstningen i kammaren i eftermiddag. Jag hoppas att ni kommer att vara här för att rösta för det här ändringsförslaget eftersom vi måste visa det politiska ledarskap som krävs. Allt för länge har fårsektorn varit den fattiga kusinen. Det har varit den fattiga kusinen i jämförelse med mjölk-, nötkötts-, tobaks- och vinsektorn. Det har varit den fattiga kusinen eftersom den har bedömts sakna en stark röst i Europa.
Jag skulle vilja gratulera kommissionen till att den har lagt fram det här förslaget, eftersom det kommer att bli mer rättvist än det nuvarande systemet. Ja, det kommer att bli några budgetproblem, men de kan vi övervinna. Jag ber kammaren om dess stöd.
Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar! Först får jag tacka er hjärtligt, herr Adam, för er presentation av betänkandet liksom medlemmarna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för de bidrag som de lämnat i utskottets överläggningar och också för dagens debatt.
Jag är också mycket tacksam, eftersom det är viktigt att vi snabbt påskyndar behandlingen av detta förslag och snarast röstar om det, så att det sedan förhoppningsvis kan beslutas så snabbt som möjligt i rådet, så att denna ombildning av organisationen av marknaden för får- och getkött kan träda i kraft den 1 januari kommande år, och att premierna redan nästa år kan betalas ut enligt denna nya ordning.
Den viktigaste punkten i reformförslaget - det har ju också många betonat - är att man ersatt det differentierade utjämningsbidraget med ett schablonmässigt bidrag. Detta för med sig en hel rad viktiga fördelar. Detta nya bidrag är stabilt. Det kan också beräknas i förväg. Därmed får bonden också en möjlighet till säkerhet i planeringen på detta område. Detta bidrag är framför allt också mycket mindre byråkratiskt, eftersom alla de kostsamma prisrapporteringarna försvinner, som för närvarande ligger till grund för deficiency payments, liksom samtliga hithörande komplexa beräkningar.
Dessutom är de naturligtvis också mycket, mycket begripligare för dem som föder upp får och getter. Det ger producenterna en möjlighet att reagera på rätt sätt på de olika krav som marknaden ställer, eftersom ju stödet förblir opåverkat av prisutvecklingen. Dessutom garanterar förslaget kommissionen stabilitet i budgeten och motsvarar sammantaget framför allt också bättre de mål som WTO ställt upp.
Jag tror att det i fråga om dessa principer finns ett brett samförstånd - det har också debatten visat.
Låt mig kort gå in på de viktigaste ändringsförslagen. Några förslag gäller högst välkomna förbättringar i ordalydelsen. Av den anledningen kan jag exempelvis gärna godta ändringsförslag 11, eftersom en noggrannare definition av begreppen "producent" och "jordbruksföretag" väsentligen bidrar till att förordningen förstås bättre.
Likaså kan jag tillstyrka ändringsförslag 16, i vilket det föreslås att bidraget skall betalas ut till den 31 mars och inte till den 30 juni. Därigenom får producenten tillgång till bidraget ännu tidigare.
Jag välkomnar också förslaget att ändra definitionen av producenter i mindre gynnade områden, då jag anser att man skulle kunna förenkla detta begrepp ännu mera. Därför skulle den hithörande ordalydelsen i ändringsförslaget behöva anpassas ännu noggrannare.
Däremot tycks det mig inte nödvändigt, att som det föreslås i ändringsförslag 44, specificera det extra bidraget för skyddsvallarna mot havet eller för marsklandet. För dessa bidrag borde man kunna tillämpa bestämmelserna om mindre gynnade områden. Därför tycks mig detta ändringsförslag egentligen inte vara nödvändigt.
Ändringsförslag 1, 6, 9, 22, 36 och 37 betraktar jag likaså som överflödiga respektive icke meningsfulla i samband med förordningen.
Andra förslag gäller behovet av en viss flexibilitet, som skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att ge extra stöd till denna sektor men framför allt också att på ett bättre och mera aktivt sätt förvalta de kvoter som tilldelas de enskilda medlemsstaterna.
De frågor som i detta sammanhang togs upp i överläggningarna gäller en hel rad av aspekter och möjligheter, som sträcker sig från extensifiering och miljöintressen till utveckling av kvalitetsprodukter, förbättring av marknadsföringsstrukturer och samarbete i producentsammanslutningar. Angående detta skulle jag vilja säga er, att jag visserligen inte utan vidare kan godta de inlämnade ändringsförslagen, men att jag mycket väl förstår det budskap som de vill förmedla. Jag skulle därför vilja följa upp de bakomliggande önskemålen för att finna lösningar som bättre tar hänsyn till de olika behov som finns på detta område i de enskilda medlemsstaterna. Men det bör vara enkla lösningar. Vi bör, tror jag, inte därigenom skapa någon ny byråkrati.
Samma sak gäller också för ändringsförslag 25 till 30 beträffande de nationella finansieringsramarna, vilka likaså lär syfta till mer flexibilitet i detta sammanhang. Man måste här försäkra sig om att även dessa ramföreskrifter är praktiskt genomförbara och tar hänsyn till de mål som anförs i respektive ändringsförslag.
Ändringsförslag 12, 13 och 15 är egentligen de förslag som skulle få de största direkta följderna. De gäller alltså den fråga som har diskuterats här om en höjning av bidraget till 30 euro för alla producenter liksom en höjning av tillägget för producenter i mindre gynnade områden till 9 euro. Om man följde dessa förslag skulle utgifterna växa till 2,7 miljarder euro.
Även de - som ni kallat dem - mer moderata ändringsförslagen 45 och 46 skulle leda till merutgifter i storleksordningen 385 miljoner euro.
Vi har anpassat vårt förslag till den finansieringsram som man kom överens om i Berlin, och jag beklagar att jag därför inte kan ta hänsyn till era överläggningar - framför allt med tanke på att regeringscheferna praktiskt taget vid varje toppmöte betonar hur viktig och bindande denna finansieringsram är.
Jag måste också tillbakavisa förslaget om att betala ut samma bidrag till producenter av får- och getmjölk som till bönder som enbart ägnar sig åt köttproduktion.
Å andra sidan har jag med intresse tagit del av ändringsförslag 31 och 35, i vilka man föreslår tilläggsbidrag i händelse av ett avsevärt prisfall. Förslaget till förordning innehåller emellertid redan en form av skyddsnät, som skall tillämpas i samband med prisfall som bringar marknaden i oordning. Därför kan jag inte tillstyrka dessa förslag i denna form.
Innehållet i ändringsförslag 20, att inte ta hänsyn till de 15 första enheterna av får eller storboskap vid beräkning av besättningstäthet inom ramen för bestämmelserna om nötkött, pekar på ett problem, som egentligen inte faller inom ramen för denna förordning utan bör hänföras till de regler som gäller för marknaden för nötkött, och jag måste därför i detta sammanhang tillbakavisa detta förslag. Jag vill emellertid gärna säga, att vi inom ramen för Midterm Review skall återkomma till denna punkt, när vi diskuterar bestämmelserna för nötkött och hur de fungerar.
Ändringsförslag 5, 7 och 33 gäller import från tredjeland. Dessa förslag strider tyvärr mot internationella förpliktelser som vi har bundit oss till och kan därför inte godtas.
En annan viktig aspekt gäller frågan om spårbarhet. I ändringsförslag 8 föreslås att man även skall ta upp denna fråga i den rapport om miljöpåverkan av får- och gethållning, som planeras till den 31 december 2005. Jag förstår detta och delar helt och hållet era bevekelsegrunder, men är ändå av den uppfattningen att detta problem egentligen måste lösas mera kortfristigt och att vi inte kan vänta till den 31 december 2005.
Första steget mot att bättre kunna garantera djurens ursprung kräver att man skapar ett tillförlitligt märknings- och registreringssystem. Eftersom ett sådant förslag måste vila på en annan rättslig grund, faller de föreslagna ändringarna helt enkelt inte inom ramen för denna förordning, eftersom denna förordning skulle sakna den rättsliga grund som krävs i detta sammanhang. Jag anser ändå, att den del av ändringsförslag 42 som knyter bidragsgivningen till iakttagande av märknings- och registreringsföreskrifterna förefaller att vara en förnuftig utgångspunkt. Jag kommer i varje fall att lägga fram ett sådant förslag för rådet.
Ändringsförslag 19 gäller möjligheten för medlemsstaterna till större flexibilitet vid fastställande av väntetider. Denna fråga skall regleras inom ramen för föreskrifterna om genomförande. Här behövs alltså inte något beslut av rådet, utan detta hör till kommissionens befogenheter. I syfte att undvika fusk måste dock även av den anledningen ett effektivt system för märkning och registrering användas.
Avslutningsvis får jag än en gång tacka för betänkandet och ändringsförslagen. Inom några områden råder samstämmighet, inom några områden kommer jag att vidarebefordra era önskemål till rådet även om jag formellt inte kan godta ändringsförslagen i deras nuvarande form, och tyvärr finns det också några förslag som ligger bortom mina finansiella möjligheter och som jag av den anledningen inte kan godta.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.25 och återupptogs kl. 15.00.)
Nyöppning av Mont Blanc-tunneln
På föredragningslistan följer nu ett uttalande av kommissionen om att öppna Mont Blanc-tunneln igen.
Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar! Den tragiska olyckan i S:t Gotthard-tunneln i går på morgonen påminner oss om den tragiska branden den 24 mars 1999 i Mont Blanc-tunneln. Men innan jag säger något om nyöppningen av Mont Blanc-tunneln, skulle jag å kommissionens vägnar vilja uttrycka mitt djupt kända deltagande med de omkomnas familjer och även förmedla vårt deltagande till de schweiziska myndigheterna och det schweiziska folket. Även om orsakerna till olyckan ännu inte är kända, aktualiserar denna händelse på nytt på ett ytterst påträngande och dramatiskt sätt frågan om säkerheten i långa vägtunnlar.
Till nyöppningen av Mont Blanc-tunneln krävs inget medgivande av kommissionen. Detta beslut faller helt och hållet inom ramen för de franska och italienska myndigheternas befogenheter.
Den förestående nyöppningen av tunneln har visserligen blåst nytt liv i många kontroverser. Framför allt gäller det frågan om att spärra tunneln för lastbilstrafik, en önskan som invånarna i Chamonix-dalen hade redan långt före brandkatastrofen. Kommissionen är emellertid av den uppfattningen, att nyöppningen av tunneln skall ske uteslutande på grundval av säkerhetskriterier och att den enda förutsättningen skall vara att alla säkerhetsvillkor är uppfyllda.
Enligt den information som kommissionen har fått har Frankrike och Italien sett till att tunneln nu har utrustats med moderna säkerhetsanordningar. En elektronisk ledningscentral har inrättats, de elektriska installationerna har förnyats helt och hållet, ventilationsanläggningen har moderniserats och ventilerade räddningsrum med 300 meters avstånd från varandra liksom nödstoppsramper på 100 meters avstånd från varandra har inrättats.
Därutöver har utbildningsnivån hos driftpersonalen och räddningstjänsten kraftigt förbättrats. I syfte att förbättra säkerheten har också möjligheten att reglera minimiavstånden mellan de fordon som trafikerar tunneln reformerats. Slutligen har de båda bolag som ursprungligen svarade för driften, det franska ATMB och det italienska SITMB, ersatts genom en enhetlig förvaltningsstruktur, ett viktigt steg om man betänker att olika tekniska rapporter som lämnats efter brandkatastrofen ger vid handen att det stora antalet offer bland annat berodde på dålig samordning mellan de båda bolag som svarade för driften.
Kommissionen har lämnat ett bidrag på 22,5 miljoner euro till reparationsarbetena, vilka belöper sig på runt 200 miljoner euro. Som en följd av olyckan och de båda efterföljande brandkatastroferna i Österrike - branden i Tauern-tunneln den 25 maj 1999 som orsakades av en påkörning bakifrån och skördade 12 dödsoffer och bergbanebranden i Kaprun den 11 november 2000 som kostade 156 människor livet - såg sig kommissionen föranledd att därutöver tillsammans med sakkunniga undersöka hur säkerheten i tunnlar bäst kan optimeras. Våra slutsatser om detta finns med som en del av vitboken om trafikpolitiken till 2010.
I medvetande om att tunnlar spelar en viktig roll vid åtskilliga gränsöverskridande trafikförbindelser planerar kommissionen en europeisk reglering. Därigenom skall de nödvändiga förutsättningarna skapas för att garantera en hög säkerhetsnivå för dem som använder väg- och järnvägstunnlar, särskilt de som hör till det transeuropeiska trafiknätet. I början av år 2002 kommer kommissionen att tillställa Europaparlamentet och rådet ett förslag om detta.
Den senaste olyckan understryker än en gång den grundläggande betydelse som ligger i kontroll av de trafikströmmar som korsar Alperna. Kommissionen anser det vara av yttersta vikt att utan dröjsmål bygga ut och ta i drift de båda järnvägsförbindelser som omnämndes redan 1996 i riktlinjerna för det transeuropeiska trafiknätet, nämligen förbindelsen Lyon-Turin och sträckan över Brennerpasset.
Kommissionen har flera gånger informerat de ansvariga ministrarna om detta och uppmanat dem att vidta nödvändiga åtgärder för att påskynda dessa planer och särskilt också fundera på deras finansiering. Därvid skall man inte utesluta offentlig-privata partnerskap.
Vid sidan av att bygga ut infrastrukturen, varvid en stor del av godstrafiken genom regionen kommer att beaktas, kommer kommissionen, som den tillkännagivit i sin vitbok, att formulera minimiföreskrifter för säkerheten i tunnlar. I vitboken föreslår kommissionen också ett nytt koncept för trafikavgifter för att bättre kunna ta hänsyn till de enskilda trafikantgruppernas externa kostnader.
Denna nya tariffpolitik bör, särskilt i känsliga regioner som Alperna, väsentligen bidra till att upprätta ett välbalanserat förhållande mellan trafikantgrupperna och gynna de mest miljövänliga bland dem. Dessutom kommer kommissionen inom ramen för sin strategi för en hållbar rörlighet att föreslå att man omarbetar direktivet om Eurovignette för att möjliggöra tvärfinansiering för en förnyelse av infrastrukturen med hjälp av järnvägar.
I enlighet med detta har kommissionen dessutom föreslagit att man i Europeiska gemenskapens namn skall underteckna trafikprotokollet till Alpkonventionen, som utgör en politisk signal för att skapa ett välbalanserat förhållande mellan trafikantgrupperna, även om tillämpliga bestämmelser måste kunna behandlas med en viss flexibilitet.
Generellt avser kommissionen att skapa hållbara europeiska trafiksystem och i sitt arbete med detta ta hänsyn till medelfristiga och långfristiga miljömål. Denna punkt kommer att behandlas närmare i ett meddelande som kommissionen kommer att lägga fram nästa år.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Vi kan inte inleda en debatt om detta ämne utan att påminna om de tio offren i S:t Gotthard helt nyligen - vilket också kommissionär Fischler gjorde - men vi får inte heller glömma att det inträffade ännu en olycka i San Bernardino-passet i morse. Det verkar nästan som om de negativa händelserna hopar sig för att mana oss till ett större ansvarstagande när vi nu skall ta ställning till förslaget om och det lämpliga i att öppna eller inte öppna Mont Blanc-tunneln.
Jag tvivlar inte på att det är lämpligt, jag återkommer till det, men det är många överväganden som skall göras innan vi kan uttala detta. Först och främst att olyckan i S:t Gotthard har ett direkt samband med olyckan i Mont Blanc, där som vi alla minns 39 personer omkom 24 mars 1999. Men det finns ett ännu mer direkt samband än minnet av de omkomna, vilket vi skall ha för ögonen. Det är sambandet mellan orsak och verkan: det står klart för alla att den trafikmängd som Mont Blanc inte har kunnat svälja under den mer än två och ett halvt år långa stängningen med ödesdigra konsekvenser har flyttats till andra Alppass. Främst just till S:t Gotthard, som nu i sin tur är stängt, men också till Brenner och Tarvisio och längs hela Alpkedjan som har fått ta emot detta trafiköverskott som en gång, före stängningen, passerade under Mont Blanc.
Det skall därför sägas att orsaken till olyckan är ganska lätt att identifiera och förutse med alla samverkande faktorer, men den negativa effekt olyckorna innebär hänger klart samman med en annan negativ effekt, nämligen miljöpåverkan. Tunga fordon, särskilt de som färdas genom ett Alppass, belastas med miljökostnader som säkert ingen skulle vilja betala. Med rätta har det således särskilt de senaste dagarna, också i området vid Mont Blanc-tunneln, uppstått diskussioner och framförts förslag för att undvika att öppna tunneln igen och på så sätt skydda omgivningarna.
Jag skall säga på en gång att jag inte alls instämmer i detta förslag, även om jag förstår de legitima strävandena från de boendes sida att försvara miljön i hembygden. Detta förslag strider dock inte bara mot fördraget - det skulle bryta mot grundprincipen om fri rörlighet för varor, medborgare och så vidare - jag skulle vilja påstå att det är oetiskt: om vi stänger Mont Blanc-tunneln för gott eller tills vidare gör vi inte annat än flyttar ett miljöproblem från en del av Alperna till en annan. Vi flyttar problemet från Mont Blanc till Fréjus, till Schweiz, till Brenner, till Tarvisio som jag sade tidigare, och det tycker jag inte är rätt. Jag vill fråga dem som för fram denna lösning: vad är detta för ett förslag? Vart tog solidariteten inom Alpregionen vägen, vart tog känslan av tillhörighet till gemenskapen, till Europeiska unionen vägen? Å andra sidan kommer öppnandet av Mont Blanc-tunneln att åtföljas av extraordinära säkerhetsgarantier, vilket även kommissionären framhöll. Det skall sägas att det förutom miljöpåverkan finns en ekonomisk påverkan som det är vår plikt att beakta: under de cirka två och ett halvt år som stängningen har varat räknar man med att enbart Italien har förlorat 1 500 miljoner euro och att Aostadalens regionala bruttonationalprodukt har minskat med 10 procent. Förmodligen har också Frankrike drabbats av liknande avbräck: det kommer kanske Grossetête att tala om, jag vet att hon kommer att tala senare och hon bor i området.
Vi skall inte skämmas för att även tala om det ekonomiska problemet, för Mont Blanc-tunneln liksom alla Alppassen svarar emot behov som inte bara är ekonomiska men som kan åsättas ekonomiska värden, nämligen att nationer, medborgare, yrkeskategorier som verkar inom industri, handel och turism kan bedriva sin verksamhet. Och allt detta gagnar inte bara de länder som gränsar till varandra i området utan också och framför allt de länder som ligger längre bort - jag tänker på Förenade Kungariket, Nederländerna och Tyskland - som oundvikligen utövar ett tryck på Alperna, på Alperna som i dag nästan är stängda, praktiskt taget ogenomträngliga.
Det skall också sägas att både de italienska och franska tunnelbolagen äntligen har enats om gemensamma förslag till lösningar och har investerat nästan 300 miljoner euro, som delas lika mellan företagen, för att trygga säkerheten. Det sägs att denna tunnel när den åter tas i bruk - jag hoppas att detta blir mycket snart - kommer att vara världens säkraste. Jag skall inte upprepa alla dess särdrag vilka kommissionären redan har berättat om.
Nu måste vi ta nästa steg, snabba upp den byråkratiska och tekniska processen för att bygga München-Verona, alltså Brenner-tunneln, och Lyon-Turin, alltså Fréjus-tunneln. Dessa projekt är prioriterade. Herr talman! Avslutningsvis skall jag påminna om att det finns ett nytt förslag som skulle kunna bidra: järnvägslinjen Aosta-Martigny, som utgår från Milano, finns inte med bland de europeiska prioriteringarna, men skulle kunna föras in bland dessa om Frankrike och Italien lägger manken till. Till slut en nyhet apropå detta: just i morgon skall den italienske ministern Lunardi och hans franske kollega Gayssot träffas för att komma överens om ett datum för att öppna Mont Blanc-tunneln. Jag hoppas att detta datum kommer att ligga mycket nära i tiden.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Öppnandet av Mont Blanc-tunneln är en europeisk händelse, en glädjande europeisk händelse, precis som olyckan i S:t Gotthard-tunneln är en sorglig och tragisk europeisk händelse. Trafiken känner inga gränser. Det gör ingen skillnad om man är medlem i Europeiska unionen eller inte. Vi behöver en trafik som förbinder Europas regioner med varandra men också en trafik där hänsyn tas till miljön.
Jag tycker att kommissionens initiativ är bra, som också ser frågan om säkerheten i tunnlar i ett trafikpolitiskt men även ett miljöpolitiskt helhetsperspektiv. Kommissionsledamoten nämnde till exempel trafikprotokollet till Alpkonventionen. Jag frågar mig bara - rådet är inte här: Var är ministrarna som har undertecknat detta? För det har länge varit på tiden att regeringarna börjar göra något åt detta.
För det andra: Kommissionsledamoten talade om en omfördelning från väg till järnväg så långt detta är möjligt och meningsfullt. Också här är ett antal av Europas regeringar - även Österrikes regering - långsamma med att omsätta idéerna i praktiken. Planerna är bra. Men man måste också ställa de ekonomiska medel till förfogande som behövs för dessa åtgärder. Jag vet också att järnvägen i många länder skulle ha kapacitet att transportera ännu mera varor än vad som för närvarande transporteras med järnväg.
Den vitbok som nämndes och som kommissionens vice ordförande har presenterat är ett mycket viktigt positivt steg i en omstrukturering av trafikpolitiken. Vår grupp stöder detta i högsta grad, och jag hoppas att det utlovade förslaget till revidering av Eurovignette-förordningen och vägkostnadsdirektivet kommer i så god tid att vi också mycket snart kan diskutera en ny version av Eurovignette. När allt kommer omkring talas det på sistone så mycket om fast track, om brådskande förfaranden. Vi har diskuterat detta ofta och mycket och här skulle man verkligen kunna inleda ett snabbt förfarande.
Det är säkert riktigt att det inte bara är en fråga om övergripande trafikpolitik utan också om säkerhetsnivån. Vi välkomnar att kommissionen här vill föreskriva säkerhetsnormer. För vi är alla berörda av detta när vi färdas i osäkra tunnlar. Mycket har nämnts. Jag skulle dessutom vilja tillfoga: Också frågan om arbetstidsreglering just för lastbilsförare är en viktig aspekt liksom frågan om kontroll, ty hur bra regler vi än fattar beslut om, så är de till ingen nytta om efterlevnaden inte kontrolleras. Även här ligger ansvaret på de enskilda länderna.
För mig och min grupp står det klart att det inte handlar om att spela ut den ene mot den andre. Frankrike, Italien, Tyskland, Österrike men också alla övriga länder i EU har rätt att fritt transportera varor. Men på samma sätt har också invånarna i Alpregionerna rätt till en sund miljö. Om nästa år av FN har utropats till bergens år må detta roa somliga och somliga må le åt det. Men i själva verket vore det hög tid, särskilt vad beträffar Alperna och Pyrenéerna, att ägna läget på miljöområdet särskild uppmärksamhet. För övrigt, herr talman och herr kommissionär, måste jag be er ursäkta mig. Jag är oartig och lämnar strax kammaren, eftersom jag vill åka till Rumänien för parlamentets räkning. Men vi bekänner oss icke desto mindre till dessa principer för en trafikpolitik som innebär att man tar verklig hänsyn till miljön.
Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Det gläder mig att denna debatt äntligen har kommit till stånd. I egenskap av ledamot från Aostadalen har jag i flera månader begärt att kammaren skulle avsätta en stund för att överväga denna fråga, eftersom jag tror att dessa frågor bör lösas inom institutionen, inte genom ofruktbara protester. Det är tråkigt att detta sker dagen efter olyckan i S:t Gotthard som hade rykte om sig att vara en av de säkraste tunnlarna och för övrigt ligger i Schweiz som är det enda landet i Europa - även om det inte ingår i EU - som verkligen har genomfört en politik som innebär att godstransporterna överförs från väg till järnväg.
Mont Blanc har alltid varit en symbol: det var en symbol för alpinismen och blev också en symbol för vägtransporterna i och med denna tunnel från 60-talet som under många år var den viktigaste i Alperna. Ingen hade väl kunnat föreställa sig att utvecklingen av vägtransporterna skulle bli så kraftig och jag måste säga att 24 mars 1999 var en tragisk dag för dem som, som jag, upplevde den: det vi såg i tunneln var verkligen fasansfullt.
Jag tror att slutsatsen av allt det som har hänt är att de två extrema ståndpunkterna inte fungerar: det fungerar inte att säga "stoppa långtradarna" och inta en orealistisk ståndpunkt som innebär att lastbilarna lämpas över på andra och att man tänker sig en utopi, en värld utan transporter och utan rörlighet. Dock fungerar det självfallet inte heller att säga "fri transittrafik för alla: det kräver ekonomin". Jag anser att detta är en ohållbar inställning för befolkningen i bergsområdena - som innevånarna i Aostadalen som jag företräder här - liksom även en låtsad kvotering skulle vara ohållbar. Det vi kräver är dagliga lastbilskvoter, en seriös begränsning. Inför detta möte har vi fått veta av Società Autostrade att trafiken i tunneln enligt beräkningarna kommer att bli 30 procent lägre än före tragedin. Jag vet inte om det räcker, men jag skulle vilja säga att den rätta inriktningen är den som finns i vitboken, i transportprotokollet i Alpkonventionen och i den schweiziska modellen som innebär ett "ja" till långtradare om de beskattas och att dessa pengar tillsammans med annat kapital skall investeras i järnvägstunnlar. Det behövs järnvägstunnlar: Turin-Lyon behövs och även Aosta-Martigny, detta järnvägsprojekt som kan bli verkligt viktigt och strategiskt, behövs. Under tiden behöver vi dock riktiga och seriösa gränser som gagnar säkerheten och miljön.
Herr talman, herr kommissionär! Katastrofen i S:t Gotthard motsäger med sina många dödsoffer oåterkalleligen de argument som styrde Gayssots beslut att åter öppna Mont Blanc-tunneln.
Vi kan faktiskt inte nöja oss med att beklaga dödsoffren. Vi måste slutligen agera för att definitivt sätta stopp för denna ström av katastrofer. Och vi har goda skäl att kräva detta här.
Ur miljömässig synvinkel går en nyöppning av Mont Blanc-tunneln emot Europeiska unionens och dess medlemsstaters åtaganden angående minskningen av deras växthusgasutsläpp. Vad tjänar egentligen våra röster till förmån för hållbara transporter och för övergången från vägtransporter till järnvägstransporter till, om detta alternativ avfärdas vid det första tillfälle vi får att visa en sådan beslutsamhet när det gäller att kasta om tendensen till att allt skall transporteras med vägtransporter?
Under de två år som arbetena pågått i tunneln har godstransporterna via järnväg inte ökat; de stannar på 10,5 miljoner ton per år, samtidigt som järnvägskapaciteten finns och som de 13,5 miljoner ton som årligen går genom Mont Blanc-tunneln hade kunnat transporteras via järnväg, om man hade fördubblat transportkapaciteten via Mont-Cenis, via den södra axeln i Léman och via axeln Dijon-Valorme. Det är oförståeligt att man har bortsett från denna järnvägslösning, som utgör en transportkapacitet som uppgår ända till 20 miljoner ton per år via de vägar som korsar Alperna.
När det gäller denna fråga skulle jag verkligen vilja att vår kommissionär lyssnar på oss, för det rör sig om helt och hållet konkreta förslag som jag ger honom. Men han lyssnar uppenbarligen inte. Jag skulle alltså vilja säga till honom att vi absolut inte samtycker till hans analys om säkerheten i Mont Blanc-tunneln. Det är också därför som vi motsätter oss att den åter öppnas.
De 200 miljonerna euro i utförda arbeten, utan konsekvensbedömning eller offentliga undersökningar, svarar inte mot de maximala säkerhetskraven. Tunneln förblir en smal tub i en riktning (sju meter), försedd med en asfalterad beläggning, som alltså är antändbar, utan någon central flyktlucka och utan någon parallell utrymningsgång. Det är den gamla ventilationsgången som kommer att fungera som utrymningsgång.
Säkerheten måste fortsätta att vara så hög som möjligt för alla transporter, och inte bara för flygtransporter, som ni meddelade. Kommissionen måste alltså motsätta sig en nyöppning av Mont Blanc-tunneln och återuppta de förslag som kommissionären inte lyssnade på, men som är ersättningsförslag som är helt och hållet relevanta, och som syftar till en användning av järnvägarna för transporter som går genom Alperna.
Herr talman! Denna debatt utspelar sig några få timmar efter en ny förfärlig katastrof i S:t Gotthard-tunneln, med tio konstaterade dödsfall och åttio saknade enligt de senaste nyheterna. Denna tunnel har samma utformning som den ombyggda tunneln under Mont Blanc: till stor del samma tekniska egenskaper vad gäller säkerhetsaspekterna, samma bredd - en körbana på cirka sju meter - eller snarare värre eftersom Mont Blanc-tunneln inte har någon parallelltunnel. Efter att ha lyssnat på kommissionären drar jag följande slutsats: jag tycker att det verkar behövas fler katastrofer för att äntligen övertyga Europeiska kommissionen att frångå politiken i vitböckerna, som aldrig tillämpas, och den därmed förbundna illusionen att tekniken kan lösa alla problem och se till att den förstår att en långtradare på 40 ton i en 7 meter bred tunnel är en livsfarlig bomb.
Herr kommissionär! Vi måste be de berörda regeringarna att skjuta upp öppnandet av Mont Blanc-tunneln så att vi på ett seriöst sätt kan fastställa vilka fordon som skall få använda den. "Nej" till stora långtradare alltså, en kraftig begränsning av antalet långtradare som tillåts passera per dag och stopp för transporter av farligt gods. Bara på så sätt kan vi undvika nya katastrofer.
Herr talman! De händelser som ägde rum i går morse kastar oss tyvärr återigen in i katastrofen i Mont Blanc-tunneln, och den diskussion som vi har i dag blir ännu mer aktuell.
Jag håller fullständigt med min kollega Santini när han säger att stängningen av en förbindelse som en tunnel under Alperna leder till verkliga ekonomiska problem - vilket jag mycket väl förstår -, men jag anser inte heller att man kan kräva att en tunnel åter skall öppnas om inte alla säkerhetsgarantier respekteras.
I dag känner vi för övrigt ännu inte till de verkliga skälen bakom de olyckor som sker i dessa tunnlar, men vi vet inte heller vilka garantier man kan ge oss.
Det som jag beklagar är främst att rådet inte är närvarande för att lyssna på denna diskussion, när kommissionären mycket riktigt har påmint oss om att det handlar om en subsidiaritetsprincip. Det jag beklagar är att rådet inte är närvarande för att tala om för oss vad det vill göra inom ramen för en politik för fysisk planering.
Vi får aldrig några svar på de frågor som vi ställer oss om de verkliga transeuropeiska näten, järnvägar som motorvägar. I detta fall skulle jag alltså vilja, herr talman, herr kommissionär, att vi tillsammans utövar påtryckningar mot rådet för att vi skall få svar. När katastrofala olyckor äger rum kan vi inte varje gång åter oändligen ställa oss samma frågor, och fortfarande inte ha några svar två eller tre år senare.
Jag anser alltså att det i dag är oumbärligt att vi frågar rådet och att vi har en verklig politik för fysisk planering, i vilken man tar hänsyn till järnvägen och anpassar de transeuropeiska motorvägsnäten, så att sådana katastrofer inte kan inträffa igen.
Herr talman! Tillåt mig att instämma i beklagandena av den allvarliga olyckan i S:t Gotthard i går, beklaganden som riktas till offrens familjer och till de schweiziska medborgarna i allmänhet.
Olyckorna i motorvägstunnlar har mångdubblats under de senaste månaderna, vilket gör det särskilt viktigt att inte dra ut på säkerhetsåtgärderna mera genom vitböcker och allmänna förslag. Öppnandet av Mont Blanc-tunneln, som redan har försenats betydligt i förhållande till den överenskommelse de italienska och franska regeringarna undertecknade i januari 2001, måste ske inom ramen för en rad villkor som garanterar en säker trafik och att miljöpåverkan reduceras till ett minimum.
Rent konkret handlar det om att införa trafikövervakningsinstrument inuti tunneln så att olyckor snabbt kan signaleras, också med hjälp av ny teknik och genom att övervakningspersonal alltid finns på plats. Man måste reglera trafiken för att undvika att flera tunga lastbilar finns i tunneln samtidigt genom att till exempel låta dessa fordon färdas omväxlande i den ena och i den andra riktningen, skärpa hastighetsbegränsningarna och andra liknande åtgärder. Det fordras en mycket strikt förteckning över det gods som inte får transporteras genom tunneln, och vad detta anbelangar påminner vi om att olyckan i S:t Gotthard inte skulle ha blivit lika allvarlig om en av lastbilarna inte hade varit lastad med ett så brandfarligt material som bildäck. Det gäller att tillämpa alla upptänkliga åtgärder för att fördela den kommersiella lastbilstrafiken genom de få tunnlar som förbinder Italien med Europa på ett jämnt sätt.
Det enda sättet att lösa många av de problem som vägtransporterna medför är självklart att resolut överföra godstransporterna från väg till järnväg, och unionen bör inrikta sina strävanden på detta. Denna omläggning är dock en tidskrävande process och därför framstår det som en smula orealistiskt att göra som de som, säkert drivna av de bästa avsikter för miljön - vilka vi alla delar - gör och i dag kräva att Mont Blanc-tunneln skall stängas helt för kommersiell trafik. Det skall noteras att dessa röster, åtminstone i Italien, också höjs för att säga nej till byggandet av en ny och snabb tågförbindelse för höghastighetståg mellan Turin och Lyon, vilken just har projekterats för att fördela godstransporterna på ett mer balanserat sätt. Detta visar hur motsägelsefulla eller åtminstone absurda dessa ställningstaganden från vissa italienska politiska krafters sida är.
Även om man således delar oron för miljön och viljan att skydda Alpmiljön i Aostadalen kan man inte bortse från de ekonomiska intressena med tunneln, bland annat i termer av arbetstillfällen, framför allt för Aostadalen själv men även för hela Italien. Dessa legitima intressen återspeglas för övrigt i de undersökningar som har gjorts i dalen, och som visar att en betydande majoritet av medborgarna är för att tunneln öppnas igen.
Det man kräver är att öppnandet sker med de säkerhetsåtgärder jag har räknat upp och parallellt med ett resolut internationellt initiativ för att utveckla ny infrastruktur på järnvägsområdet, framför allt den nya linjen Turin-Lyon. Man vill också att trafikförhållandena för den kommersiella trafiken på linjen Turin-Bardonecchia-Amberieu förbättras och att tunnlarna vid Col di Tenda och Aosta-Martigny breddas. Vi skulle vilja be att den italiensk/franska regeringskommission som inrättades i och med deklarationen från januari 2001 snarast rapporterade om alla dessa frågor till Europaparlamentet.
Herr talman, herr kommissionär! Trots de risker som slagits fast, och trots dalbefolkningarnas fientliga inställning, beslutar man alltså att åter öppna Mont Blanc-tunneln för tunga lastbilar. Man ger gärna upp järnvägsalternativet.
Maurienne, tunneln i Fréjus, Briançonnais, bergspasset Mont-Genèvre, och Chamonix-dalen förtjänar något bättre än detta öde som "lastbilskropp", för att använda Ligue savoisiennes uttryck. Det verkar tyvärr som om motorvägslobbyisterna väger tyngre än invånarnas hälsa, resenärernas hälsa och respekten för enastående platser.
Vad har de berörda staterna gjort sedan mars 1999 för att ersätta vägtransporter med järnvägstransporter? Mindre än ingenting. Mellan det första halvåret 2001 och det första halvåret 2000, har godstransporterna via järnväg mellan Italien och Frankrike gått ned med 8 procent och den kombinerade transporten med 10 procent. Inför en så stor obetänksamhet sällar jag mig till begäran från Ligue savoisienne, nämligen att ett expertutlåtande om de alpina överfarterna mellan Frankrike och Italien skall utföras av ett internationellt organ som är oberoende av staterna - vilket skulle kunna vara kommissionen - och att tunnlarna under Alperna medan man väntar skall förbehållas för turistfordon, liksom för den regionala trafiken och anpassas till lastprofiler och lastkapaciteter som skall vara strängt begränsade.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! 1999 inträffade katastrofen i Mont Blanc-tunneln. I går inträffade en ny tragedi i S:t Gotthard-tunneln... Denna svarta serie har inget med ödet att göra, den är det mänskliga priset för en inställning till godstrafiken som är grundad på idén med att allt skall transporteras med lastbilar, vilken är förknippad med strävan efter största möjliga vinst, vilket leder till fruktansvärda risker. Sedan Mont Blanc-tunneln stängdes går all trafik genom Maurienne-dalen, som kvävs. Tragedin i S:t Gotthard kommer återigen att leda till en trafikförflyttning som måste tas om hand. Men övergångsplatserna visar sig redan vara för få under normala omständigheter. Det finns alltså en övergångssituation som måste lösas. Allmänna lösningar måste planeras. I detta sammanhang skulle en nyöppning av Mont Blanc-tunneln innebära en respekt av utrymmet mellan fordonen, en reglering av motorvägstrafiken, en respekt för de partiella körförbuden, införandet och icke-överskridandet av ett maximalt antal lastbilar, respekten för fastställda gränser för långtradarchaufförernas arbetstid, och en kontinuerlig kontroll av säkerhetsnormerna. Slutligen skulle det innebära att man åtog sig att utveckla transporten på blockvagnar genom att omedelbart använda de befintliga tvärgående linjerna, som inte används i tillräcklig utsträckning.
Det är nödvändigt att ompröva hela politiken för godstransporter inom Europa. Unionens åtagande när det gäller finansiering av investeringar måste höjas. Jag tror att man inom dessa känsliga områden måste upphöra med godstransporter på motorvägar, vilket gör det nödvändigt att redan nu frigöra medel för en påskyndad utveckling av transporten på blockvagnar. Europeiska unionen måste ha det politiska modet att genomföra nya och modiga val. Tack.
Herr talman! De tragiska olyckor som inträffat den senaste tiden har åter påmint oss alla om att vi just när det gäller vägtrafiken har mycket att ta igen, framför allt när det gäller en utbyggnad av infrastrukturen för kombinerad trafik. Jag vill inte förlänga diskussionen i onödan, men jag skulle ändå vilja ställa en mycket öppen fråga: Var kommer trafiken att passera, om Mont Blanc-tunneln, S:t Gotthard-tunneln och S:t Bernhard-tunneln är spärrade? Det finns något som jag fruktar mycket - och detta är också något som den österrikiska befolkningen och befolkningen längs med Alpernas hela sträckning fruktar - nämligen att denna trafik då kommer att gå över Brennerpasset, och att vi då kommer att få stora problem i denna mycket känsliga del av Alperna, problem som inte bara kommer att drabba Nord- och Sydtyrolen utan även Trentino. Jag ber därför enträget att vi nu verkligen behandlar detta ämne med framsynthet, för det handlar inte bara om trafiksäkerhet, utan det handlar också om många människors livsrum.
Herr talman! Jag har fått veta att jag har tre minuter på mig, men det gör ingenting. Jag skulle snabbt vilja säga att jag tycker att det, när det har inträffat en ny olycka i S:t Gotthard-tunneln, finns en skillnad mellan att dra lärdom av denna olycka, och att politiskt utnyttja den känslomässiga laddningen. Om man använder sig av dödsfallen i S:t Gotthard-tunneln, som vi alla naturligtvis beklagar, för att säga att man inte åter bör öppna Mont Blanc-tunneln, då borde man också stänga Fréjus, Arlberg, Brenner, stänga alla de alpina tunnlar där samma olycksrisker föreligger.
Det skulle naturligtvis paralysera hela Sydeuropa, eftersom man i dag helt enkelt inte har något val. Alla här i kammaren vet att järnvägen inte är redo, varken institutionsmässigt, tekniskt eller ekonomiskt, att ersätta vägtransporterna, och det tror jag måste sägas. Jag tycker följaktligen att vi måste vidta åtgärder på två nivåer, kortsiktigt och långsiktigt.
Långsiktigt måste man göra tunnlarna säkra och vidta nödvändiga åtgärder, om det så är i Mont Blanc-tunneln, och dessa åtgärder har precis vidtagits, eller i andra tunnlar, för att reglera trafiken i tunnlarna, och för att se till att farliga ämnen inte transporteras genom dessa tunnlar, för att stärka säkerhetssystemen och räddnings- och insatssystemen, för att påskynda ett europeiskt direktiv om säkerheten i tunnlarna. Man talar om det, men det rör sig om Arlésienne, vi måste mycket omgående inskriva detta på vår dagordning.
För övrigt anser jag, mina damer och herrar, liksom alla här, att vi på lång sikt fullständigt och enkelt, och definitivt borde kunna förbjuda lastbilstrafiken i tunnlarna, eftersom den faktiskt är farligare, men det förutsätter att det finns alternativ, och dessa alternativ har kommissionen lagt fram för oss i sin vitbok. Det finns andra som måste påskyndas särskilt när det gäller Alperna. Det rör sig särskilt om de två järnvägsarbetena mellan Lyon och Turin och vid Brenner, det rör sig också om arbeten av samma slag i Pyrenéerna, där situationen är ännu allvarligare när det gäller trafiken, trots att man aldrig säger detta.
Jag tror att man också här måste ta sitt ansvar och säga det. Jag anser dock att vi fortfarande är långt därifrån. Kommissionen har utarbetat en utmärkt vitbok, och är en utmärkt föreskrivare, men den betalar fortfarande inte tillräckligt för att vi på mycket kort sikt skall kunna låta järnvägen ta över, vi måste alltså ha oändligt mycket större insatsresurser för järnvägskapaciteten.
Jag avslutar med att säga att den allmänna opinionen har inträtt i spelet om transportpolitiken - och det är bra -, det är inte längre en specialistfråga, det är inte längre de stora statliga organens angelägenhet, och att vi alla kommer att bedömas utifrån de snabba lösningar som vi kan införa, om det så är vi, politikerna, järnvägsarbetarna eller långtradarchaufförerna. Jag avslutar också med att säga att jag även hoppas att man inte nöjer sig med att införa krav och samtidigt förkasta alla lösningar, och jag tror att man, när det gäller trafiken mellan nord och syd, måste se över frågan om anpassningen av kanalen mellan Rhen och Rhône till de stora lastprofilerna.
Man kan inte säga att man inte skall ha fordonstrafik och sedan samtidigt motsätta sig en flodväg som i mycket stor utsträckning skulle avlasta denna trafik.
Herr talman, ärade ledamöter! För det första tackar jag för de bidrag som lämnats till denna diskussion och som ju alla var mycket konstruktiva och inriktade på att lösa detta mycket tungt vägande problem. Angående den helt konkreta frågan om att underteckna Alpkonventionen: Här är det så, att vi från kommissionens sida kommer att bemöda oss om att bidra till att det även från rådets sida sker ett undertecknande redan under det belgiska ordförandeskapet.
Å andra sidan handlar det naturligtvis först och främst om frågor som rör säkerheten. Jag tror att något som inte fungerar, är att man nu helt enkelt för över alla säkerhetsfrågor till europeisk nivå. Här måste var och en se sitt ansvarsområde och även ta detta på allvar. Det måste de nationella myndigheterna göra på samma sätt som vi har tagit vårt ansvar, men vi kan inte ta över de nationella myndigheternas ansvar.
Det är nu en gång så, att frågan om nyöppning och frågan om säkerhetsstandarden först och främst måste klarläggas av de fransk-italienska myndigheterna. För detta finns det ett förfarande. Detta förfarande är avslutat och resultatet föreligger. Om dessa myndigheter drar den slutsatsen, att en nyöppning kan rättfärdigas, då skall detta också ske. Å andra sidan måste man på europeisk nivå också ha klart för sig, att vi bara kan vara verksamma inom ramen för de befogenheter som tillfaller oss. Det är ju bland annat också så, att just vitboken, som min kollega de Palacio har lagt fram, syftar till att för det första klargöra dessa befogenheter, men för det andra också att sörja för att trafiken blir ännu säkrare och även att trafikens miljöpåverkan kan hållas under kontroll, så att inga nya skador uppstår i särskilt känsliga områden i Europeiska unionen.
Vad frågan om Eurovignette-förordningen beträffar, kommer vi år 2002, som jag har sagt, att lägga fram ett utkast till den. I detta sammanhang kommer vi också att undersöka, om det är nödvändigt att upprätta övergångsregler i någon form rörande transitfördraget med Österrike. Det är huvudsakligen beroende av frågan hur snabbt våra medlemsstater och Europaparlamentet till slut kan enas om vitbokens innehåll. För bara då, om vi kan få till stånd ett nytt vägkostnadsdirektiv med nödvändiga förbättringar, och om vi även kan anta övriga delar av vitboken, kommer det att vara möjligt att faktiskt genomföra dessa saker.
Frågan har därmed besvarat sig själv. Kommissionen har inte någon möjlighet - framför allt inte rättsligt - att stoppa öppnandet av Mont Blanc-tunneln. Jag är emellertid mycket starkt för att diskussionen om den nya vitboken förs med vederbörlig intensitet så att konkreta beslut kan fattas så snart som möjligt.
Tack så mycket kommissionär Fischler.
Kära ledamöter! Vi har nått slutet på kommissionens uttalande om att öppna Mont Blanc-tunneln igen tidigare är planerat. Nästa betänkande, från ledamot Lannoye, har en fastslagen tid för diskussion, vilket är kl. 16.00. Därför återstår inget annat alternativ än att avbryta sammanträdet och återuppta det på den planerade tiden.
(Sammanträdet avbröts kl. 15.46 och återupptogs kl. 16.00.)
Fiske och fattigdomsbekämpning
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0334/2001) av Lannoye för utskottet för utveckling och samarbete, om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om fiske och fattigdomsbekämpning (KOM(2000) 724 - C5-0071/2001 - 2001/2032(COS).
. (FR) Herr talman! Detta meddelande från kommissionen handlar om ett centralt ämne för utvecklingsländerna: På vilket sätt kan den fiskeripolitik som förs i dessa länder bidra till fattigdomsbekämpningen?
Jag skall här lägga fram den resolution som antagits av utskottet för utveckling och samarbete inom ramen för ett särskilt förfarande - Hughes-förfarandet - som nära förenar fiskeripolitiken, och jag vill absolut säga att fiskeriutskottets yttrande införlivas i sin helhet i resolutionen.
I betänkandet och i denna resolution har vi utgått från ett dubbelt konstaterande: för det första utgör de respektive bidragen till livsmedelssäkerheten och till sysselsättningen från kustsamhällena i utvecklingsländerna en drivkraft för dessa regioners hållbara utveckling och för fattigdomsbekämpningen. För det andra - och detta konstaterande är tyvärr mindre positivt - konstaterar man en permanent minskning av fiskeresurserna inom fiskezonerna i dessa utvecklingsländer.
Inom ramen för fiskeförbindelserna mellan Europeiska unionen och utvecklingsländerna anser utskottet för utveckling och samarbete att man måste införa principerna i FAO:s uppförandekod för ett ansvarsfullt fiske. Jag påminner om denna kods huvudsakliga beståndsdelar: försiktighetsprincipen skall tillämpas för förvaltningen av resurser, behoven hos kustbefolkningarna i utvecklingsländerna skall prioriteras, och särskilt när det gäller det småskaliga fisket, de berörda aktörerna, det vill säga lokalbefolkningarna, skall ges direkt medverkan, och slutligen skall det finnas samarbete på underregional, regional och global nivå för att främja bevarandet och förvaltningen av fiskeresurserna.
För att genomföra detta föreslår utskottet för utveckling och samarbete ett visst antal viktiga strategiska faktorer som är inriktade på behovet av att garantera en samstämmighet mellan Europeiska unionens sektorsvisa politiska linjer och utvecklingspolitiken. Jag tänker naturligtvis särskilt på fiskeripolitiken, men också på regionalpolitiken.
Den första faktor som läggs fram i resolutionen är att utvecklingspolitiken måste rikta större uppmärksamhet på fiskesektorn, genom att upprätta handlingar för en särskild samarbetsstrategi för varje land som bygger på den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och det berörda landet.
Den andra faktorn är att förbättringen av livsvillkoren i kustsamhällena måste beaktas inom olika prioriterade insatsområden som det redogörs för i samarbetsstrategin.
Den tredje faktorn är att särskilda mekanismer måste införas för att stärka organisationen av fiskesektorn, och särskilt av den sektor där fiskeriprodukterna bearbetas. Jag tänker på kvinnoorganisationerna, som är oerhört viktiga inom utvecklingsländerna, och som har relativt små medel att tillgå för sin drift.
Den fjärde faktorn är att tillämpningen av försiktighetsprincipen, inom sammanhanget med fiskeavtalen, innebär att en seriös vetenskaplig bedömning av de tillgängliga resurserna måste göras på förhand, och att försiktighetsprincipen vid tveksamheter effektivt måste tillämpas, det vill säga att man tar den lägsta hypotesen som utgångspunkt.
Den femte faktorn är att det är viktigt att Europeiska unionen stöder övervaknings- och kontrollprogram inom utvecklingsländernas exklusiva ekonomiska områden. Vi vet alla att ett visst antal av dessa länder inte har de nödvändiga tekniska medlen för att utföra dessa kontroller och för att utöva denna övervakning. Det är alltså viktigt att Europeiska unionen bidrar till detta, för att undvika utfiskning och vissa fartygs piratliknande uppförande. I samma anda måste man också hjälpa dessa länder att kämpa mot bekvämlighetsflaggade fartyg och andra fartyg som bedriver olagligt fiske inom deras exklusiva ekonomiska områden.
I resolutionen ber vi slutligen rådet att ändra Fonden för fiskets utveckling (FFU), så att bidragen till de redare inom gemenskapen som överför sina fartyg till bekvämlighetsflagg skall upphöra.
Jag har inte tagit upp alla punkter, men min kollega Varela, från fiskeriutskottet, kommer med nöje att lyfta fram de punkter som särskilt lagts fram av hans utskott.
. (ES) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Fiskeriutskottet har enhälligt antagit det betänkande jag är föredragande för och som i dag innefattas i Lannoyes betänkande. Jag begärde ett Hughesförfarande eftersom frågan har både med fisket och utvecklingssamarbetet att göra.
Sanningen att säga tror jag att vi i fiskeriutskottet på ett betydande sätt förbättrat Lannoyes ursprungliga förslag till betänkande. Vi har bidragit till att fokusera och balansera det exklusiva synsätt som existerat i denna fråga, från utvecklingssamarbetet och särskilt från Gruppen De gröna.
De internationella fiskeavtalen är inte skadliga vare sig för fisket, för Europeiska unionen eller för tredjeland, som man ibland försöker påstå. Tvärtom är de förmånliga för alla. Denna ömsesidiga nytta är det som vi alla tillsammans måste eftersträva och det går inte bara genom den gemensamma fiskeripolitiken. Politiken för utvecklingssamarbete måste inkluderas mer, med mer ekonomiska, finansiella och tekniska resurser, vilket vårt betänkande visar och dessa uppgifter har vi med i motiveringen.
Rådet har tillstått att de internationella fiskeavtalen är handelsavtal, även om det hela tiden går mer och mer pengar till utveckling. Avtalen är nödvändiga för att täcka bristen på fisk i Europeiska unionen och för sysselsättningen i europeiska mål 1-regioner, som vi också har en skyldighet att ta största hänsyn till. Sysselsättning och ekonomisk och social sammanhållning i Europa är grundläggande politiska principer i vår union.
Skall vi bevara tredjelands resurser? Naturligtvis. Finns det någon som är mer bevarande är Europeiska unionen? Skulle andra utländska fiskenationer som skulle överta vår plats om vi försvann respektera resurserna bättre, de asiatiska t.ex.? Naturligtvis inte.
Jag anser att den kritik som ges i Lannoyes betänkande avseende avtalen med Mauretanien och Senegal är helt utan grund. Jag håller inte heller med om det regionala fokus som föreslås, eftersom de internationella fiskeavtalen handlar om exklusiva ekonomiska zoner, som faller under tredjelands suveränitet och varje land är suveränt och har egna politiska och ekonomiska intressen. En annan sak vore multilateralt samarbete på internationella vatten.
Herr talman! Jag tror att vårt parlament har tagit ett avgörande steg. Vi ber alltid kommissionen att den skall samordna sina kompetensområden för samarbete och fiske. Parlamentet har föregått med exempel genom att samordna våra två utskott. Jag tror att det är den rätta vägen för att försvara de europeiska intressena och förena de principer vi alla försvarar, som att bevara naturresurser och utplåna fattigdomen i tredje världen, vilket innebär att samarbeta för att utveckla den.
Herr talman, kära ledamöter, ärade kommissionär! Vi vet ju alla att det är ett nödvändigt arbete att göra gemenskapens olika politiska riktningar förenliga, men det är inte alltid så lätt. Enkelt sagt, då det som står på spel är att bekämpa världens fattigdom, blir vårt arbete inte bara nödvändigt utan också mycket angeläget.
Fisk är för oss alla en knapp tillgång. För den befolkning som bor vid kusterna i de fattigaste länderna som endast lever av fiske är det en dyrbar tillgång, de är beroende av den för sin överlevnad som kvinnor och män. Därför är jag nöjd med kommissionens meddelande om fisket och bekämpningen av fattigdomen och vi stöder vår kollega Paul Lannoyes betänkande som på ett intelligent sätt har definierat principerna och visat vägen som kommer att kunna förena försörjningen av gemenskapens marknad och fiskenäringen, bearbetning och saluföring av fisk i de länder med vilka vi har fiskeavtal.
Det kinesiska ordspråk som vill tala om vad som är ansvarsfullt beteende, "skänk inte fisk utan visa hur man fiskar" går också att använda här, fast med en del ändringar, för fisken som vi fiskar där är i första hand någon annans tillgång. Därför är främjande av vetenskaplig forskning om tillgångarna och att lojalt dela med sig av dessa kunskaper med utvecklingsländerna, stöd för att bilda lokala organisationer som är beroende av fisket, förstärkning och främjande av regionala samarbetsmekanismerna och stöd för att bekämpa bekvämlighetsflaggning och olagligt fiske bara några av de åtgärder som visar oss att vägen som föreslås nu är rätt väg att vandra tillsammans.
Herr talman! Vid ett flertal tillfällen har jag, precis som många andra kolleger, beklagat bristen på samordning mellan gemenskapens olika politikområden och mellan kommissionens olika generaldirektorat. Detsamma skulle kunna sägas om denna kammares parlamentariska utskott. Mellan fiskeripolitiken och utvecklingssamarbetet borde det inte finnas några motsättningar om gemenskapsinstrumenten, dvs. budgeten, var öppnare.
Europeiska unionen finansierar fiskerisamarbetet med dessa länder på två sätt: de internationella fiskeavtalen och de projekt som finansieras via Europeiska utvecklingsfonden. En allt större del av den ekonomiska ersättningen i avtalen anslås för detta syfte (för Madagaskar, 62 procent). Det är naturligtvis inte en idealisk situation eftersom man av fiskeripolitiken begär att den skall finansiera åtgärder eller ersättningar som inte har något som helst att göra med dess verkliga syften.
De som säger att gemenskapen inte gynnar utvecklingsländernas fiskesektor talar inte sanning. Som svar på en fråga jag ställde nyligen förklarar kommissionär Nielson för mig att gemenskapen, genom Europeiska utvecklingsfonden, satt igång 334 program med en finansiering på 421 miljoner euro, projekt eller insatser för att stödja fiskesektorn i dessa länder. Jag påminner om att det för närvarande största fiskeavtalet, det med Mauretanien, årligen uppgår till omkring 80 miljoner euro.
Jag anser att inget kan gynna utvecklingsländerna bättre än en ömsesidig handel med Europeiska unionen. Fiskeavtalen ger dem möjlighet att få ekonomiska medel genom att överlåta fiskerättigheter över icke-beständiga resurser som för fångst, förädling och kommersialisering kräver komplexa företag och medel de inte själva förfogar över. På samma sätt som det vore galenskap om vi skulle motsätta oss att dessa länder exporterar sina jordbruksprodukter till Europa. Det vore barbari att neka dem möjligheten att sälja sitt fiskeöverskott till internationella priser.
Detta så missförstådda synsätt på utvecklingssamarbete skulle också göra att vi hindrade utvecklingsländerna från att exportera sina gruvprodukter eller att begära att de europeiska energibolagen skulle lämna dessa länder, så att i stället lokala företag skulle förverkliga exploateringarna och att vi inte skulle betala Gabon eller Nigeria det internationella priset per oljefat.
Avslutningsvis bör man påpeka att de fiskevatten där den europeiska flottan fiskar ligger på internationellt vatten, som inte faller under något speciellt lands suveränitet utan i exklusiva ekonomiska zoner enligt konventionen om den internationella sjörätten. Den tvingar alla länder att åt andra bevilja överskottsresurser i de zoner man inte själv kan utnyttja. Allt inom en hållbar förvaltning av resurserna, som fiskeripolitiken syftar till. Det fiske som genomförs av gemenskapflottan som är verksam i dessa vatten är i överensstämmelse med den lokala småskaliga flotta, som fortfarande har monopol i en zon på 12 sjömil. Ett intressant förslag för alla vore att hjälpa dessa länder att bättre förvalta denna zon där äggläggningen sker och där det finns störst andel unga bestånd.
Jag gratulerar Lannoye till ett utmärkt betänkande och ber att vi alla skall fortsätta att arbeta i denna samarbetsanda.
Herr talman! De små och fattiga yrkesfiskarna kommer i skymundan eftersom de stora och rika yrkesfiskarna är för många. Europeiska unionen har en allvarlig överkapacitet i fiskesektorn och löser det här problemet genom att delvis förskjuta produktionen till utvecklingsländer. I stället för att sanera fiskesektorn tilldelas den mer än en miljard euro i offentligt stöd varje år.
Fattiga länders regeringar tar naturligtvis gärna emot stora summor pengar för tillståndet att i stor omfattning fiska i deras vatten. Men det är bättre att se till att utveckla fiskeflottan i ekonomiskt svaga länder än att låta lokala fiskare driva omkring i sina båtar medan de enorma vinsterna från fångsterna tillfaller de stora europeiska redarna.
Tyvärr är de exakta följderna för fiskbeståndet och miljön fortfarande okända. Men det råder ingen tvekan om att små företag utan bidrag eller offentligt stöd inte har möjlighet att konkurrera och deras existens kommer således vara marginell även i fortsättningen. Inom en överskådlig framtid måste framför allt den spanska och portugisiska flottan krympas ned.
Vidare behövs en mycket strängare övervakning av hur utvecklingsländerna själva använder sig av den ekonomiska kompensationen. Denna användning måste passa in i den politik som direkt syftar till att bekämpa fattigdomen. Dessutom måste användningen i större omfattning komma det lokala fisket till nytta. Den europeiska fiskeripolitiken måste i långt högre grad komma att stämma överens med den europeiska utvecklingspolitiken.
Europeiska unionen måste systematiskt ge ett tekniskt bistånd för att överföra kunskaper om fiskeresurserna i utvecklingsländerna. Det viktigaste måste vara att de fattiga länderna själva erhåller de kunskaper, den kapacitet och de investeringar som krävs för att de skall kunna bedriva fiske i sina egna vatten på ett ansvarsfullt vis. På längre sikt måste vi upphöra med att sluta de här fiskeavtalen som gör det möjligt för överflödiga fiskare från Europa att bedriva fiske, men som är till nackdel för fisket i utvecklingsländerna.
Herr talman! En debatt om fiske och fattigdom är inte lätt. Och med tanke på att föredraganden tillhör Gruppen De gröna är Lannoyes ansträngning att åstadkomma en syntes ännu mer meriterande. Fattigdomen är i dag det största problemet i världen och tyvärr kommer den att fortsätta att vara det under många år till. För vissa av de fattigaste länderna i världen är fisket en av de viktigaste resurserna, och för många utav dem den enda ekonomiska resursen.
Moçambique får 75 procent av sina inkomster från sin export av kräftdjur, vilket är ett perfekt exempel på en modell för icke hållbar utveckling. Föredraganden, Lannoye, har förtjänstfullt lagt fram en text som är ett försök att vara realistisk, samtidigt som man i den vidhåller en hälsosam dos av utopi.
När det gäller kommissionens förslag måste jag säga att det är i överensstämmelse med syftet att bemöta de europeiska intressena och göra dem förenliga med en referensram för utveckling av de länder som i fisket har en grundläggande resurs för att bekämpa sin fattigdom.
Jag har nämnt hur det är i Moçambique, men det vore inte rättvist om jag inte talade om att detta afrikanska land visar andra mycket positiva aspekter i sitt arbete att gå vidare och jag måste säga att det också finns andra afrikanska länder som sköter fisket bra, som Namibia, för att bara nämna ett exempel.
Jag tycker att det är på sin plats att insistera på nödvändigheten att vi från unionen skall vara särkilt försiktiga när det gäller att uppfylla uppförandekoden för ett ansvarsfullt fiske, som vi är förpliktade att göra som medlemmar i FAO. Vi hoppas att myndigheterna i utvecklingsländerna anstränger sig lika mycket. Det är riktigt, som Lannoye nämnt, att vissa förfaranden är att förkasta av gemenskapens aktörer i vissa bestämda och konkreta fall, men det är också sant att dessa förfaranden ibland inte skulle vara möjliga utan nödvändig medverkan av inblandade lokala aktörer.
Problemet är allvarligt och komplext och därför upprepar jag att kommissionens och föredragandens arbete är desto mer förtjänstfullt eftersom de ger oss en balanserad bild av det hela.
Herr talman! För några dagar sedan, vid ett möte mellan portugisiska och spanska socialdemokrater i Santiago de Compostela, sade vi att Europeiska unionens politikområden alltid bör bedömas utifrån det mervärde de ger för den sociala sammanhållningen. Vi insisterade på att vår union bland annat, och väldigt viktigt för oss, är en stor ram för mellaneuropeisk solidaritet.
Naturligtvis gäller detta synsätt även det enade Europas agerande i förhållande till andra länder och i synnerhet utvecklingsländerna. Därför bör Europeiska unionens politik gentemot dessa länder också bedömas i vilket mervärde de ger i termer av social sammanhållning, dvs. för dess bidrag att gå vidare mot en mer balanserad och jämlikare värld.
Av den anledningen anser socialdemokraterna, som håller med om det, enligt mig, utmärkta och inte utopiska betänkandet av vår vän Lannoye och parlamentets utskott för utveckling och samarbete, att vi bör ha detta kriterium i åtanke då vi värderar vår fiskeripolitik och de avtal med tredjeland som ingår i dessa politikområden. Jag tänker inte säga att avtalen i huvudsak skall ses som instrument för vår politik för utvecklingssamarbete. Vi förstår att det finns andra legitima syften, bl.a. att försvara fiskesektorns intressen i unionens medlemsstater. Men vi anser att denna fiskeripolitik inte får stå i motsats till vad vi gör inom samarbetsområdet och särskilt får det inte stå i motsats, varken direkt eller på medellång eller lång sikt, till det prioriterade strategiska målet inom det utvecklingssamarbete som vi har bestämt oss för, dvs. att utplåna fattigdomen i länderna i syd.
Vi hoppas kort sagt på en fiskeripolitik som överensstämmer med den politik vi för inom utvecklingssamarbetet. En fiskeripolitik som, åtminstone som sidoeffekt, bidrar till att utplåna fattigdomen i de länder som vi sluter avtal med om att fiska i deras vatten.
Förutom att respektera våra samtalsparter och deras rättigheter i egenskap av ägare till nämnda vatten, bör vi dra lärdom av vår egen erfarenhet. Vi utarmade fisket kring våra egna kuster. Det vore oacceptabelt att upprepa samma sorts fiske i andra folks fiskevatten, som i fisket kan ha betydande resurser för sin egen framtid. Denna respekt och överensstämmelsen med våra mål om hållbar utveckling för alla bör förebygga egoistiska och arroganta ageranden från vår sida, som de lika oansvariga ageranden, som i vår fiskeverksamhet i tredje världen gjorde verklighet av det spanska ordspråket att vi i dag gav bröd till dessa folk för att i morgon ge dem hunger.
Herr talman, kära ledamöter, herr kommissionär! Fisket är en näring som följt människan under tidernas gång, men den har aldrig samlat stora rikedomar. Det räcker med att tänka på att jordbruket och inte fisket gav upphov till stenåldern. Om det är sant att yrkesfiskarna i Europeiska unionen åtnjuter skydd och garantier som gett dem acceptabla livsvillkor, även om de är lägre än för många andra arbetstagare, förhåller det sig tyvärr inte på samma sätt för fiskarna och de fiskeorganisationer som finns utspridda i utvecklingsländerna. Därför tackar jag för, lyckönskar och stöder kommissionens meddelande, som är genomsyrat av en uppenbar humanistisk inspiration som dessutom också finns i ledamot Lannoyes betänkande, där han menar att fisket för många utvecklingsländer utgör en vital näring, som hotar att ta slut eftersom tillgångarna är knappa och trycket på arterna bara växer.
Fiskeavtalen som Europeiska unionen har ingått med tredjeland är viktiga för näringars och kulturers överlevnad vilka är en del av vår historia och många europeiska länders identitet. Ända får inte dessa avtal ignorera eller vara okänsliga för den betydelse de har i världens fattiga länders och regioners svaga ekonomier. Därför är det viktigt att göra gemenskapens legitima fiskares och konsumenters intressen kompatibla med de fattiga befolkningarnas intressen i utvecklingsländerna, samt bevara fisketillgångarna, som ofta förstörs av rovfiske, som t.o.m. ofta sker under bekvämlighetsflagg.
Sammanfattningsvis är nog tumregeln i det här sammanhanget att integrera den externa effekten av gemenskapens fiskeripolitik i den globala politiken för utvecklingsstöd som Europeiska unionen bedriver. Slutligen skulle jag vilja uttrycka mitt stöd för ledamot Lannoyes utmärkta arbete, som delar inspiration, som jag redan sagt, med kommissionen och som kommer med mycket konstruktiva och rättvisa förslag som vi alla bör stödja.
Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar! Kommissionen välkomnar det mycket omfattande betänkandet och utkastet till resolutionsförslag, vars innehåll har formulerats av utskottet för utveckling och samarbete i nära samverkan med fiskeriutskottet. Jag skulle dessutom vilja tacka er hjärtligt, herr Lannoye, i er egenskap av föredragande, för ert värdefulla arbete i detta ärende.
I ert resolutionsförslag framhåller ni att det i framtiden är nödvändigt att ta större hänsyn till utvecklingspotentialen hos det lokala fisket, framför allt det småskaliga kustfisket, liksom till behoven hos de kustkommuner som är beroende av fisket. Som framgår av kommissionens meddelande med titeln Fiske och fattigdomsbekämpning, vill kommissionen på ett mer sektorinriktat sätt främja ett närmare partnerskap och en politisk dialog med utvecklingsländerna. Därvid skall man från EU:s sida tillerkänna utvecklingsländerna eget ansvar vid prioriteringar inom den egna utvecklingen och vid val av intresseinriktningar, och sedan också utan vidare främja dessa.
Låt mig nu kort gå in på de olika utvecklingsproblem som i framtiden bör beaktas i fiskeavtalen och som ni i er resolution uttryckligen pekar på. Då handlar det bland annat om följande nödvändiga påpekanden: Fångstmöjligheterna för gemenskapsflottan får inte leda till en decimering av de lokala fiskbestånden, och fiskeavtal får bara undertecknas, då de är förenliga med en hållbar utveckling inom respektive sektor i berört utvecklingsland. Kommissionen är av den uppfattningen att dessa principer som nämns i resolutionen om hänsynstagande till utvecklingsfrågor, när man utifrån betraktar den gemensamma fiskeripolitiken, står i samklang med de principer som nämns i kommissionens meddelande Fiske och fattigdomsbekämpning och även i grönboken om den gemensamma fiskeripolitikens framtid. De respekteras faktiskt också av oss, när vi sluter fiskeavtal med tredjeland.
Vi sluter våra fiskeavtal i överensstämmelse med Förenta nationernas sjörättsliga överenskommelser om tillgängliga överskott i fiskbestånden, som berört tredjeland inte utnyttjar. Vidare delar kommissionen uttryckligen den åsikten, att principen om ett hållbart utnyttjande av de naturliga resurserna i högsta grad måste tillämpas. Dessa principer beaktas verkligen också i diskussionen om reformering av den gemensamma fiskeripolitiken, som inleddes när grönboken offentliggjordes för kort tid sedan.
Låt mig komma till en sista punkt som har att göra med den förbättrade samordningen mellan politiken för utvecklingssamarbete och de externa aspekterna på den gemensamma fiskeripolitiken. Om detta kan jag säga att kommissionen delar parlamentets åsikt. I de skrivelser om land- och regionstrategier som upprättas i samarbete med utvecklingsländerna måste större uppmärksamhet ges åt sambandet mellan utvecklingssamarbete och de externa aspekterna på den gemensamma fiskeripolitiken. Vi kommer därför också att ägna detta ämne vederbörlig uppmärksamhet inom ramen för den reform som vi nu förbereder.
En allra sista punkt: Herr föredragande, ni har påpekat att det vore viktigt att dra in de strukturbidrag som ligger i strukturprogrammen i de fall då ett skepp överflyttas eller överförs till ett tredjeland. Till detta kan jag säga, att i diskussionen om en förlängning av FUP IV, som vi nu strax kommer in på, bör man lägga märke till att denna tanke redan har tagits upp och ingår i förslaget till förlängning av FUP IV. Jag hoppas att detta också får parlamentets stöd.
(Applåder)
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Gemenskapens fiskerisektor (1997-2001)
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0316/2001) av Attwooll för fiskeriutskottet
1. om förslaget till rådets beslut om ändring av rådets beslut 97/413/EG om mål och närmare bestämmelser för omstrukturering av gemenskapens fiskerisektor under perioden från och med den 1 januari 1997 till och med den 31 december 2001 i syfte att uppnå bestående jämvikt mellan resurserna och utnyttjandet av dessa (KOM(2001) 322 - C5-0308/2001 - 2001/0128(CNS)) och
2. om förslaget rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2792/1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn (KOM(2001) 322 - C5-0309/2001 - 2001/0129(CNS)).
Herr talman, kommissionär Fischler! Fiskeriutskottet godtar att när man förlänger reglerna om omstrukturering och strukturellt stöd inom fiskerisektorn med ett år behöver förändringar göras i nedskärningstalen för att bevara nuvarande nivåer. Det välkomnar en skärpning av bestämmelserna om överföring av fiskefartyg till tredjeland. I ändringsförslag 6 till artikel 1.3 ombeds kommissionen att offentliggöra en förteckning som specificerar vilka överföringar som kan tillåtas och vilka som inte kan det. Vi hoppas att detta kommer att vara godtagbart för den.
Utskottet välkomnar också möjligheten till ekonomiskt stöd som görs tillgänglig när gemenskapslagstiftningen föreskriver tekniska restriktioner, men anser att parlamentet bör hållas informerat om sådana fall - det är ändringsförslag 10.
Från och med den här punkten har fiskeriutskottet svårigheter med kommissionens förslag i och med att det går bortom en förlängning av reglerna och gör tre väsentliga förändringar av dem. Dessa är en avskaffning av möjligheten att öka målen på grund av säkerhetsskäl; beviljande av ekonomiskt stöd till förnyelse av flottan; och beviljande av sådant ekonomiskt stöd till de segment av flottan bara där varje segment av flottan har uppfyllt sina mål. Vid omröstningen om detta betänkande förkastade fiskeriutskottet var och en av dessa tre ändringar.
Det angavs olika skäl, vilka hade att göra både med önskvärdheten av förändringarna i sig och önskvärdheten av att göra dem under den ettåriga förlängningen av programmet. Exempelvis ansåg både fiskeriutskottet och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att det skulle strida emot principerna för naturligt rättvisetänkande att kräva att varje segment av flottan skulle ha uppnått sina mål innan något segment skulle kunna komma i åtnjutande av ekonomiskt stöd. På samma sätt verkade förslaget om att ekonomiskt stöd bara kunde ges där målen hade uppfyllts enbart genom en minskning av kapaciteten orättvis gentemot de flottor där minskningar av kapaciteten och aktiviteten har kombinerats. Det är också tveksamt att genomföra en sådan förändring när det råder en allt större enighet om att en rad olika åtgärder behövs för att minska fiskeansträngningarna. Ändringsförslag 4, 7, 8 och 9 är avsedda för att bevara status quo i förhållande till båda dessa yrkanden.
Den svåraste frågan gällde borttagandet av möjligheten till kapacitetsminskning av säkerhetsskäl. Fiskeriutskottet är djupt engagerat i säkerheten vid fiskeriverksamhet. Det råder allvarlig oro för att fartygsägare helt enkelt inte kommer att förbättra säkerheten såvida de inte får ytterligare kapacitet för att göra detta. Det anfördes också att brott mot reglerna skulle kunna förebyggas genom ordentliga kontroller och att en sådan förändring, om den över huvud taget skulle genomföras, skulle göras på ett mer korrekt sätt inom ramen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken i sin helhet.
Det är till stor del när det gäller kapacitetsfrågan som jag skiljer mig från ett stort antal av mina kolleger i utskottet. Naturligtvis måste vi hitta sätt att säkerställa att fartyg är säkra, men vi har inte längre råd att ta risker när det gäller bevarandet. Det vådliga tillståndet för torskbeståndet i Nordsjön är bara ett exempel. Ändringsförslag 2, 3 och 5 som godkänts av fiskeriutskottet förkastar förändringarna av kapacitetsreglerna helt och hållet. Ändringsförslag 11 och 12 som framlagts av ELDR-gruppen godtar emellertid kommissionens angreppssätt i princip, men man vill bevilja kapacitetsökningar för befintliga fartyg som understiger en längd på tolv meter. Detta undantag rättfärdigas av att om man tar bort möjligheten till ekonomiskt stöd kommer detta förmodligen att slå hårdast mot sektorn och äventyra säkerhetsförbättringar under omständigheter där de nog bara har mindre effekter på kapaciteten.
Jag vet att många av mina kolleger - av skäl jag respekterar - ser det här på ett annat sätt, men jag uppmanar alla att när de röstar om detta betänkande tänker på hur absolut nödvändigt behovet av att bevara har blivit.
. (EN) Herr talman! Det är ett nöje att tala å utskottets för rättsliga frågor och den inre marknaden vägnar, i allt väsentligt till stöd för vad min kollega Attwooll från fiskeriutskottet har sagt.
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden tittar på denna fråga genom rättsliga glasögon, vilket man kan förvänta sig. Ur vår synvinkel är det inte bara viktigt att målen för den gemensamma fiskeripolitiken kan uppnås, trots att detta verkligen är viktigt. Vi måste komma ihåg att de medel gemenskapen använder för att göra detta är lagstiftningens medel, och därför måste rättsprincipen respekteras i det som görs.
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ansåg att kommissionens förslag misslyckades i fråga om två viktiga rättsliga principer, i två viktiga frågor. Den första var proportionalitetsprincipen och i grund och botten har Attwooll redan talat om detta i eftermiddag. I skäl 3 skriver kommissionen: "Åtgärder för att förbättra säkerheten bör inte leda till ökad fiskeansträngning och sådana åtgärder bör därför vidtas inom ramen för existerande kapacitetsmål för flottan." Detta innebär att förbättringar av säkerheten kan ignoreras enbart om kapacitetsmålen inte upprätthålls, beroende på fiskeansträngningen. Men målet vi alla har är att förhindra överfiskning, och det är fiskeansträngningen som fångar fisk, inte kapaciteten. Proportionaliteten kräver således att detta stryks.
För det andra, frågan om effektiva bestämmelser om orättvisa bestraffningar. Det skulle vara olagligt och strida mot de mest grundläggande principerna för naturligt rättvisetänkande att kräva att alla segment i de nationella flottorna måste nå de årliga målen innan offentligt stöd för att modernisera eller förnya flottan kan beviljas. Det skulle innebära att ett segment straffas för vad ett annat segment gjort eller lämnat ogjort. Detta skulle kunna leda till att fiskare bestraffas för något som deras egen regering gjort eller låtit bli att göra, vilket skulle innebära att de blir orättvist bestraffade. Som skotsk ledamot insisterar jag på att dessa frågor skall gälla i stort sett alla delar av den skotska flottan. De som uppfyller sina mål om kapacitetsminskning får inte bestraffas för dem som inte gör det och inte bära hundhuvudet för misstag Förenade kungarikets regering eller den skotska regeringen har gjort.
Herr talman! Först av allt skulle jag vilja berömma min kollega Attwooll för det arbete hon har lagt ned på detta betänkande. Trots att det bara handlar om en ettårig förlängning av FUP IV, försöker kommissionen i förslagen att minska överfiskningen och uppnå den minskning av fiskeansträngningen med 40 procent tvärsöver hela EU-flottan som kommissionen konsekvent har pekat ut som absolut nödvändiga om vi skall ha något hopp om en hållbar fiskerinäring i framtiden.
Jag vet att det har uppstått en del kontroverser - Attwooll nämnde detta - om frågan om stöd för åtgärder för att förbättra säkerheten inom navigeringen, arbetsvillkoren och hygienen ombord på fiskefartyg. Det behöver inte sägas att vi alla vill att våra fiskare skall arbeta i de mest säkra, rena och trygga förhållanden som är möjliga. Men det råder ingen tvekan om att ett sådant stöd har missbrukats tidigare för att öka fiskeansträngningarna, vilket leder till ytterligare överexploatering av minskande fiskbestånd.
Jag anser att det inte är någon idé att vi försöker att få en minskning av överfiskningen som ett grundläggande mål för politiken å ena sidan, samtidigt som vi fortsätter att fuska på skattebetalarnas bekostnad å den andra. Hela poängen med de fleråriga utvecklingsprogrammen (FUP) är att minska fiskeansträngningarna och få dem i bättre balans med de befintliga fiskebestånden. Så sent som den här veckan betonades med offentliggörandet av ICES rapport om framtidsutsikterna för fångsterna 2002 återigen behovet av fortsatt vaksamhet på det här området. Utsikterna visar att en rad fiskbestånd fortfarande befinner sig i stor fara, i synnerhet torsk, trots att de även pekar på att det har skett smärre förbättringar när det gäller bestånden av kolja och vitling i Nordsjön.
Därför blev jag förskräckt när jag läste att danska fiskeinspektörer förra månaden bordade en dansk industrifiskebåt och upptäckte 114 ton småtorsk i en total fångst på 543 ton som skulle bestå helt av tobisfisk. Att mala ned värdefull småtorsk till fiskmjöl för att föda upp lax inom fiskodlingsindustrin är komplett vansinne. Det är ett brott mot allt vi försöker uppnå.
Jag hoppas att när vi röstar om det här betänkandet senare i dag tänker på att hela poängen med FUP-filosofin är att minska överexploateringen och att ingenting vi gör när vi ger EU-flottan offentligt stöd borde få undergräva den principen.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka Attwooll för det utmärkta arbete hon lagt ned på detta betänkande som kommer att vara så användbart för oss.
Anpassningen av gemenskapens flotta till de tillgängliga resurserna är ett grundläggande mål för fiskeripolitiken. Det handlar dessutom om ett förnuftigt krav om vi vill att fisket skall vara en vinstgivande ekonomisk verksamhet och vår fiskerinäring en livskraftig ekonomisk sektor. Därför gläder vi oss över förlängningen av den nuvarande FUP IV till den 31 december 2002.
Den socialdemokratiska gruppen stöder, som jag sagt, Attwoolls betänkande som antogs enhälligt i fiskeriutskottet och vi tackar för den kompromiss vi nått i vårt utskott tillsammans med dem som lagt ändringsförslag, en kompromiss som rådet ännu är väldigt långt ifrån. Det är en bra signal detta parlament ger då det föregriper ett avtal som rådet kan ansluta sig till.
Kommissionens förslag begränsas inte till att förlänga gällande FUP ett år utan det försöker också, som redan nämnts, införa säkerhetskriterier, som bör diskuteras inom ramen för en ny FUP. När det gäller säkerheten beklagar jag att kommissionen inte alls hänvisat till den i sin grönbok om den framtida gemensamma fiskeripolitiken. Jag vill påminna om att rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989, om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa på arbetsplatsen också helt och hållet skall tillämpas på fartyg som är mindre än 12 meter. Denna kammare antog detta då den debatterade och antog mitt betänkande om olycksfall vid fiske.
Vi vill se ingripanden i en förebyggande ram i syfte att förhindra att olyckor uppstår, både vid utformandet av fartyg och räddningsutrustning, införande av normer för förvaltning av resurser med konsekvenser för människors säkerhet, storlek, eller fartygens styrka.
Avslutningsvis skulle jag vilja påminna kommissionär Fischler att om det var något det förelåg enighet kring under den audiens som anordnades av kommissionen för att presentera grönboken, så var det just att de gemenskapsbidrag som går till att modernisera flottan bör fortsätta att gälla.
Låt mig inledningsvis säga att De Gröna stöder kommissionens förslag både när det gäller FFU och FUP. Vi håller också med om föredragandens ändringsförslag som försöker begränsa inskränkningen för säkerhet för fartyg med en längd som understiger 12 meter och vi skulle vilja tacka henne för att hon återigen lägger fram dessa viktiga ändringsförslag.
Vi är emellertid helt och hållet emot förslaget som det nu kommer från utskottet. Ändringsförslagen tar bort de mest progressiva element som kommissionen föreslår. När allt kommer omkring är både FUP och FFU redan så fulla av kryphål att man faktiskt kan segla The Atlantic Dawn genom dem. Förslaget borde helt enkelt stänga igen några av dessa mer flagranta kryphål.
Att ögna genom en vetenskaplig rapport om situationen för fiskbestånden innebär en mycket deprimerande läsning nuförtiden. Det spelar ingen roll om det är ICES eller kommittén för fiskerinäringen eller någon annan av de regionala organen såsom Nordatlantiska fiskeriorganisationen (NAFO). Vart man än tittar är bestånden överexploaterade och alltför ofta allvarliga uttömda. EU har vidtagit katastrofåtgärder för tre torskbestånd och kummel och det står klart att övriga bestånd snart kommer att läggas till listan.
Det råder en ganska allmän enighet om att denna beklagliga situation beror på den överkapacitet världens fiskeflottor har. Kommissionen påminner oss ständigt om detta, men medlemsstaterna och vissa delar av fiskeindustrin befinner sig uppenbarligen på förnekelsestadiet. Gemenskapen har kommit överens om åtskilliga internationella instrument som försöker kontrollera fiskekapaciteten eller fiskeansträngningen. Exempelvis FAO:s uppförandekod föreskriver att stater bör vidta åtgärder för att förhindra eller eliminera överskjutande fiskekapacitet samt säkerställa att nivåerna på fiskeansträngningen är i linje med en hållbar användning av fiskeresurserna. Men närhelst kommissionen försöker genomföra dessa åtaganden skjuts de i sank av parlamentet och rådet.
Några har hävdat att det inte är förnuftigt att försöka ändra ett program under det sista året eller att vissa aspekter i förslaget strider mot principerna om det naturliga rättvisetänkandet. FFU kommer att fortsätta fram till 2006, det är alltså åtskilliga år kvar då dessa reformer skulle kunna innebära någon slags positiv effekt. Säkerligen ligger det långt från ett naturligt rättvisetänkande att vägra vidta åtgärder nu och att fortsätta som om framtiden vore ljus, bara för att se fler och fler bestånd minska och att införa ytterligare tillfälliga eller permanenta stängningar.
Jag skulle vilja be ledamöterna i denna kammare att tänka på fallet med det kummelbestånd utanför Newfoundland som gav 200 000 ton fisk varje år i fem århundraden. 1992 var den kanadensiska regeringen tvungen att stänga fisket till och med för fiske för husbehov, och det finns fortfarande väldigt få om ens några tecken på förbättringar av beståndet. Är det den slags framtid vi vill ha för våra egna kustsamhällen? Tiden är inne för oss att se saker på lång sikt snarare än bara sex till tolv månader. Vi måste verkligen ta itu med den här frågan och jag skulle vilja stödja kommissionens förslag.
Herr talman, herr kommissionär! Beslutet om att förlänga giltighetstiden för FUP IV till slutet av nästa år, så att hänsyn kan tas till resultaten för förhandlingarna om reformen av gemenskapens fiskeripolitik, bör inte utnyttjas så att det drabbar de länders intressen som hittills har följt och t.o.m. gått längre och minskat målen som FUP föreskrivit, vilket är fallet med Portugal, samtidigt som andra medlemsstater inte bara lät bli att följa något av målen utan dessutom ökade sin fiskekapacitet.
På samma sätt är det inte riktigt att - som föredraganden och andra ledamöter nämnt - försöka införa ändringar av förslaget om FUP IV:s giltighet som skulle verka negativt på den marina säkerheten, besättningarnas livskvalitet och säkerhet, fångstens värde och kvalitet och de sanitära och hygieniska villkoren. Därför är det nödvändigt att herr kommissionär ser över den inställning han gett uttryck för i de förslag som skickats till Europaparlamentet och godtar huvuddelen av parlamentets fiskeriutskotts synpunkter.
Herr talman, herr kommissionär! Om ett politiskt instrument fungerar dåligt så anpassar man det och går det inte att anpassa det så avskaffar man det. Det var med det här antagandet i bakhuvudet som jag blev oangenämt överraskad av det föreliggande förslaget från kommissionen. Jag har förvisso förståelse för att kommissionen inte vill introducera någon ny strukturpolitik som kan vara förlegad inom ett år till följd av reformen av fiskeripolitiken. Men trots det undgår mig inte ett intryck av att kommissionen fortfarande inte inser att den med de nuvarande fleråriga utvecklingsprogrammen är inne på fel väg.
Att vilja styra fisket med två helt olika instrument - totalt tillåtna fångstmängder och kvoter å den ena sidan och flottstrukturpolitik å den andra sidan - leder till allvarliga problem, framför allt eftersom dessa instrument tjänar vitt skilda syften. Totalt tillåtna fångstmängder och kvoter utgör avgörande faktorer vid bevarandet av fiskbeståndet. Emellertid går det endast att uppnå ett bestående fiske om det inom de tillåtna fångstmängderna finns utrymme för en effektiv flotta. Flottstrukturpolitiken måste i det här sammanhanget vara understödjande. Så är tyvärr inte fallet. Tack vare FUP upprätthåller man med allehanda stöd flottans överkapacitet, och därmed också den störda konkurrensen. Dessutom har ett antal medlemsstater vidtagit stimulansåtgärder som ytterligare stör konkurrensen.
Den gemensamma fiskeripolitiken behöver en tydlig målsättning och i det sammanhanget måste systemet med total tillåtna fångstmängder och kvoter utgöra en avgörande faktor. Därtill hör med nödvändighet ett väl fungerande övervakningssystem med stränga straffåtgärder.
Tills vidare håller kommissionen dock fast vid FUP, med ett fåtal ändringar som jag inte kan beteckna som annat än olyckliga. Under förevändningen att förstärka FUP:s ändamålsenlighet förbiser kommissionen den mest elementära rättskänslan i en av ändringarna. Genom att avstå från offentligt stöd straffar sig det ena fiskesegmentet för överkapaciteten till ett annat segment. Rättfärdigheten undergrävs vidare i och med att kommissionen gör en åtskillnad med anledning av flottornas kapacitetsreduktion. Flottan i mitt land reglerar kapaciteten genom att reducera aktiviteten (bestämmelsen om fiskedagar). I motsats till andra länder blir Nederländerna nu uteslutet från europeiskt stöd för nybyggande.
För att få dessa olyckliga ändringar ogjorda kommer vi helhjärtat att stödja föredragandens ändringsförslag.
Herr talman! Med förespeglingen att förlänga det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet ett år för att få det att sammanfalla med den förväntade reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, hade kommissionen för avsikt att ytterligare skärpa detta instrument, som blivit lika katastrofalt för vårt småskaliga fiske som ineffektivt för regleringen av fiskesatsningen.
Tack vare Attwoolls och fiskeriutskottets arbete har det som var mest orättvist och farligt med denna skärpning - hoppas jag - kunnat undvikas, men i större utsträckning är det själva principen med de fleråriga utvecklingsprogrammen som det vore lämpligt att ifrågasätta. Detta byråkratiska och brutala system, som är totalt främmande för sjöfartsvärldens traditioner och kultur, har aldrig accepterats av yrkesmännen.
Erfarenheterna visar för övrigt att detta instrument är klumpigt, orättvist, överflödigt och kostsamt. Dess snedvridna effekter är oerhörda, och sammankopplade med en blockering av stödet till nya konstruktioner gör de att priserna för varor som släpps ut på marknaden för andra gången skjuter i höjden och avskräcker de unga från att inrikta sig på fiskeyrket. Det är därför som vi, inom ramen för de pågående diskussionerna om den gemensamma fiskeripolitiken, absolut måste prioritera systemet med de totala tillåtna fångstmängderna och kvoterna. Det är detta instrument som borde vara det som tillåter en utjämning av fiskefångsterna i förhållande till resurserna. Den nya gemensamma fiskeripolitiken måste inriktas på kvotmekanismen som bör förbättras genom att den görs flerårig, genom att man förbättrar öppenheten och den vetenskapliga kvaliteten, genom att den tillnärmas fiskezonerna, genom att nära förknippa yrkesmännen med kvotmekanismen och genom att kontrollera denna mekanism på ett effektivt och rättvist sätt.
Herr talman, herr kommissionär! Låt oss glömma de fleråriga utvecklingsprogrammen och låt oss förbättra kvoterna, så kommer vi att göra ett gott arbete.
Herr talman, herr kommissionär! Det är inte bara efter det att grönboken om den gemensamma fiskeripolitikens framtid lades fram som vi känner till de djupgående problem som fisket i Europa dras med. Hur allvarliga dessa är har grönboken bara på nytt tydliggjort för oss. Vårt utskott diskuterar ivrigt de olika förslagen till lösning av problemen. Vi vet att vi inte kan bli av med alla svårigheter genom ett enkelt trolleriknep. Om någon verkligen skulle försöka få oss att tro det, så måste vi kalla detta vid dess rätta namn, nämligen "humbug".
Vi har med den gemensamma fiskeripolitiken i dess hittillsvarande form inte lyckats förhindra de kriser som drabbat en del fiskbestånd och minska kapaciteten på fartygssidan. Om vi alla skall få ett lönsamt resultat hänger samman med unionens framtida förmåga att utforma en fiskeripolitik i det nya århundradet. Kommissionen föreslår nu en förlängning med ett år av det löpande fleråriga utvecklingsprogrammet. Mot bakgrund av de pågående reformdiskussionerna behöver vi enligt min mening även dessa åtgärder för att säkra kontinuiteten.
Vi kan förvisso inte lösa problemen på denna korta tid, men vi kanske kan lindra dem något. Avgörande är om vi lyckas genomföra programmet i vederbörlig ordning. Det krävs uppgifter som emellertid inte lämnas eller bara delvis lämnas av vissa medlemsländer. För att komma till rätta med detta behövs en uppsättning sanktioner för att uppgifterna över huvud taget skall lämnas, och det behövs jämförbara kriterier och kategorier. Varje redare vill ha en ökning av effektiviteten. Men vi får inte ändra på premisserna. Vi vill öka säkerheten till sjöss. Detta är kärnpunkten i Europaparlamentets krav. Då bör vi emellertid vara noga med att undvika negativa följder för säkerheten även om dessa skulle komma i skymundan när man försöker att höja effektiviteten.
Även de åtgärder som föreslagits för att åstadkomma en strukturomvandling skjuter för närvarande över målet. Kravet på att målen skall ha uppnåtts i flottans alla segment som villkor för allmänna bidrag är kontraproduktivt, ty det bestraffar alla för några fås försummelser. Yrkesfiskarna kommer bara att visa förståelse för vår politik om rättvisa förutsättningar råder.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Förlängningen av de fleråriga utvecklingsprogrammen med ett år till 2002 för att utsträcka dess giltighet till dess att man fattat beslut om den framtida fiskeflottspolitiken är meningsfull och stöds så vitt jag förstår framför allt principiellt.
Målen för FUP är riktiga, men genomförandet i medlemsstaterna lämnar fortfarande mycket övrigt att önska. Det har kommissionens rapporter i det förflutna gång på gång visat. Vi har också gång på gång kritiserat detta bristande genomförande, och det är klart att man måste råda bot på detta i den framtida politiken för fiskeflottan.
Kommissionen skulle därför utöver förlängningen på ett år även vilja vidtaga förändringar i bestämmelserna för FUP och FFU. Några av dessa förändringar avvisar jag, då jag anser, att vi hellre borde lösa dessa frågor inom ramen för principbeslutet om politiken för fiskeflottan.
Enligt min uppfattning är det ingen idé att besluta om djupgående förändringar under det sista året som FUP IV gäller, framför allt om dessa skulle kunna få en negativ inverkan på säkerheten ombord på fartygen. Men om medlemsstater fortsättningsvis skall ha möjlighet att ansöka om en kapacitetshöjning för åtgärder som tjänar till att förbättra säkerheten ombord liksom hygienen och fiskeprodukterna, och om dessa då finansieras med FFU-medel, så måste det också verkligen kunna garanteras, att dessa åtgärder inte leder till en ökad fiskeansträngning. Dessa förutsättningar måste absolut upprätthållas.
Det får inte förekomma att investeringar i säkerheten ombord förhindras på grund av att förutsättningarna för att genomföra åtgärderna inte respekteras eller på grund av att kontrollen av dessa förutsättningar ibland i vissa medlemsstater inte kan garanteras eller inte garanteras.
Vi bör använda diskussionen om reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken till att finna lösningar på dilemmat mellan säkerhet ombord och ett skonsamt utnyttjande av fiskbestånden, vilket än en gång blivit tydligt genom denna rapport. Det ena får emellertid på inga villkor främjas på bekostnad av det andra.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden, en skotte, för hennes arbete med detta dokument, och likaledes min kollega i SNP, MacCormick, för att han lett utskottets för rättsliga frågor och den inre marknaden prövning av detta betänkande, som jag stöder.
Storleken på vår fiskeflotta i Europeiska unionen är en av de största problem vi står inför i fråga om reformen av den gemensamma fiskepolitiken, men det verkliga måttet på aktivitet borde vara fiskeansträngning i jämförelse med storleken på flottan. För att säkerställa vad vi alla vill ha, ett hållbart fiske, måste fiskeansträngningen anpassas för att motsvara de resurser som finns tillgängliga.
Jag håller med om behovet av att förlänga FUP IV, men jag hyser vissa farhågor, i synnerhet på tre områden. För det första är det oacceptabelt att säkerheten har tagits bort från ekvationen. De bestämmelser som för närvarande finns för att öka målen av säkerhetsskäl bör bevaras. Vi bör se till att det blir en skärpt kontroll och förvaltning för att säkerställa att dessa bestämmelser inte används för att kringgå dessa regler. Säkerhet måste förbli en prioritet och jag hoppas att kommissionen kommer att medge detta och även åtgärda sitt misslyckande med att inkludera lämpliga bestämmelser om säkerhet i grönboken.
För det andra, samtidigt som det måste finnas böter för att man inte uppfyller målen i FUP, så måste väl dessa riktas mot de skyldiga. Det måste vara fel att straffa ett segment direkt för vad andra har gjort eller försummat att göra. Det är också nödvändigt att säkerställa att de medlemsstater som hävdar att de har uppfyllt sina FUP-mål inte helt enkelt överför sina fartyg till annan flagg.
För det tredje anser jag att de förslag som begränsar ekonomiskt stöd från FUF till segment där en minskning av fiskeansträngningen uppnås genom kapacitetsminskningar är orättvisa och diskriminerar fiskare i medlemsstater som väljer att minska fiskeansträngningen genom system såsom dagar till sjöss.
En anledning till att dessa mål inte uppfylls är att regeringarna i några medlemsstater inte har varit beredda att avsätta medel för omstrukturering. Kommissionen måste titta på sätt att säkerställa att fonderna för omstrukturering kan fördelas på ett rättvist sätt inom hela EU:s fiskenäring.
Det finns ett behov av mer standardiserade och mer rigorösa bedömningsförfaranden inom hela EU. Bara om vi har fasta, tydliga och jämförbara kriterier för mätningar av fartyg, inklusive motorkraft och tonnage, kan det finnas förtroende för de mål som sätts upp av FUP.
Herr talman! Jag vill också tacka Attwooll för hennes medverkan att nå en kompromiss som enligt mitt sätt att se det till stor del förbättrar kommissionens två förslag, som ligger rätt så fel i tiden och är dömda att inte uppfyllas. Det är nämligen inte lätt att acceptera att man sex månader innan man avslutar ett program för anpassning av flottan utan vare sig vetenskapliga eller tekniska motiveringar talar om för sektorn att det inte längre går att minska fiskekapaciteten genom att anpassa arbetet och att den enda utvägen är ren och skär skrotning, på grund av att kommissionen gjorde ett litet kalkyleringsmisstag för fyra år sedan. Och dessutom så tar man tillfället i akt att vända upp och ned på grunderna i själva FUP IV och nyckelelement i FFU-förordningen, vilket ur alla aspekter är oacceptabelt. Det tror jag att vi generellt är överens om här.
Om man till det lägger att den största bördan i de nya kraven, som sagt, faller på borttagandet av de instrument som övervägts för att förbättra säkerheten på fartygen så måste man fråga sig om kommissionen någon gång tänker på fiskerisektorn då den i sista sekunden sitter och hittar på snilledrag.
Därför ber jag er rösta för fiskeriutskottets ändringsförslag. Jag fortsätter nämligen utan att förstå, och fiskerisektorn ännu mindre, vilket intresse det kan finnas i att förbehålla säkerhetsåtgärderna endast för fartyg som är mindre än 12 meter när det är just de större båtarna som har större besättningar och arbetar längre från kusterna. Det är de som löper mycket större risker och i nödsituationer har det svårare att komma till en hamn, i vatten som t.ex. Atlanten som inte precis är de lugnaste och när vintern står inför dörren.
När det gäller kommissionen är det korrekt att medge att den från första stund försökte uppnå att upphörandet av FUP IV skulle sammanfalla med reformen av fiskeripolitiken 2002. Men sedan 1997 visste man att man inte skulle uppnå det och då borde kommissionen ha börjat arbeta med en FUP V som eliminerade de misstag som begåtts fram till dess, och under tiden bara förlänga FUP IV. Herr kommissionär, en förlängning kan inte på något sätt tjäna till att ändra de spelregler vi haft hittills.
Herr talman! Jag begär också ordet för att gratulera vår föredragande, Attwooll, för den vilja att nå gemensamma ändringsförslag i konsensus som hon väckt i vårt utskott, särskilt gentemot vår kollega Fraga, och som redan sagts, till att på ett betydande sätt förbättra det förslag som kommissionen gav oss i en avgörande fråga - det medger vi alla - i den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken och i den vi håller på att utarbeta för de kommande åren.
Den europeiska politiken för flottan är en känslig fråga och också komplicerad. Det håller vi med om. Men om varje stat försvarar det som intresserar just den och bara uppfyller sina förpliktelser när det intresserar den kommer vi naturligtvis ingenvart. Därför måste kommissionen, med en effektiv politik som alla håller sig till, anta utmaningen att ge form åt en flotta som verkligen anpassar sig till de fiskebehov vi har. En flotta som är säker, effektiv och konkurrenskraftig.
Därför är Attwoolls betänkande, precis som Busks betänkande tidigare, av en utomordentlig vikt just nu. Vi vill med betänkandet ge uppmärksamhet åt att en ökning av säkerhetsåtgärderna ombord inte har något att göra med att öka fiskestyrkan eller fiskekapaciteten å ena sidan, och å den andra åt det nödvändiga i att inte i sista sekunden införa betydande ändringar i program som är i bruk sedan fem år tillbaka. Det är naturligtvis en sak med en årlig förlängning och en annan att nu - i sista sekunden, som vi säger - ändra grundläggande villkor i den allmänna filosofin i de olika FUP.
Därför hoppas jag att kammaren stöder denna signal vi från fiskeriutskottet vill ge denna eftermiddag och att kommissionen har den i åtanke, vilket vore logiskt.
Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja tacka er, fru Attwooll, för ert arbete med detta betänkande. Jag har lyssnat mycket noggrant på diskussionen, och jag känner mig nu ändå i viss mån nödgad att klargöra några saker, eftersom det tycks mig som om det i detta sammanhang föreligger några djupgående missförstånd rörande kommissionens förslag.
För det första gäller det frågan: Behöver vi en politik för fiskeflottan eller inte? Jag är av den uppfattningen att vi behöver en politik för fiskeflottan, och vi behöver en verksam - och verksammare - politik för fiskeflottan, eftersom de nuvarande bestämmelserna inte på långa vägar räcker till. Vi har en enorm överkapacitet totalt sett i vår europeiska fiskeflotta, och om vi inte anpassar denna flotta till en möjlig fångstverksamhet i framtiden, så kommer vi aldrig att bli av med dessa svårigheter.
I all uppriktighet skulle jag också vilja säga er: Detta mål når vi över huvud taget inte med FUP IV. Med FUP IV är vi långt från att åstadkomma en minskning på 30 eller till och med 40 procent. Det finns en rapport, som ni förmodligen eller förhoppningsvis känner till, som säger att vi över hela FUP-perioden i bästa fall får ihop till 5 procent, och även detta är mycket osannolikt. Mera troligt är det, att hela denna FUP IV-övning kommer att förbli verkningslös. Så är det i realiteten och det är sanningen, och det måste vi ta itu med.
Men en andra princip måste vi också se: Det är enligt min uppfattning föga meningsfullt att isolera politiken för fiskeflottan från den övriga gemensamma fiskeripolitiken. Vi måste se den i ett sammanhang med de övriga, i huvudsak politiska, beståndsdelarna av vår gemensamma fiskeripolitik. Därför anser vi att det är helt korrekt och riktigt om vi integrerar överläggningarna om framtiden för en politik för fiskeflottan i arbetet med vår nya gemensamma fiskeripolitik, som vi ju vill fastställa nästa år.
Endast mot denna bakgrund blir det förslag som vi har lagt fram begripligt. Ty FUP IV löper ut nästa år, och detta skulle leda till att vi då skulle vara tvungna att isolera alla andra områden av den nya fiskeripolitiken från politiken för fiskeflottan. Därför kom vi på idén att ansöka om en förlängning med detta enda år för att åstadkomma en synkronisering. Men vi vill samtidigt inte utan vidare utsätta oss för den förebråelsen att vi förlänger en verkningslös bestämmelse med ett år. Det var orsaken till att vi även har föreslagit några åtgärder för att förbättra detta FUP.
Därtill kommer, att några medlemsstater inte ens uppfyller de obetydliga mål som FUP IV ställer upp. Kommissionen har, förutom att inleda ett förfarande inför EG-domstolen, tyvärr ingen möjlighet att genomdriva att målen för FUP uppfylls. Därför har vi också lagt fram förslag som rör detta.
Därmed är jag redan framme vid de ändringsförslag som har lagts fram. Ändringsförslag 1 till 3 och 5 behandlar frågan om säkerhet till sjöss. Också här ett klart ord: Ingen skall anklaga kommissionen för att vara mot ökad säkerhet till sjöss. Vi känner också till problemen och de olyckor som just den senaste tiden har inträffat till sjöss. Vi vet därför också hur nödvändigt det är att man förbättrar säkerheten, och för övrigt främjar vi det också. Gemenskapsmedel ställs till förfogande för att förbättra säkerheten. Jag förnekar heller inte att fartygens vikt ökar genom att man höjer säkerheten. Men det har ingenting att göra med att man därför ändå inte kan kräva, att denna viktökning hos ett enskilt fartyg kompenseras genom att något fler fartyg tas ur trafik. Det är just vad det handlar om. Det är ju inte förbjudet att på ett konkret fartyg installera fler extra säkerhetsanordningar. Därför är vi heller inte beredda att godta dessa fyra ändringsförslag.
Ändringsförslag 11 och 12 kan vi godta, eftersom tillämpningen av säkerhetsklausulen begränsas till fartyg som är mindre än 12 meter långa, vilka inte längre fiskar med släpnät. Detta kommer också framför allt de äldre fartygen till godo, vilka huvudsakligen används i samband med kustfiske och för vilka i klara fall en ökning av kapacitet och motorstyrka också kan rättfärdigas, om säkerheten därigenom höjs.
Jag är ganska bekymrad över ändringsförslag 4, 7, 8 och 9. Därigenom avvisas egentligen varje form av inskränkning när det gäller tillträde till bidrag från FFU. När allt kommer omkring är detta emellertid den enda mekanism som vi har för att över huvud taget minska flottkapaciteten. Det måste dock stå klart att gemenskapens frikostiga moderniseringsbidrag omintetgör alla våra ansträngningar att dra ner på fiskeflottan. Hur skall det någonsin kunna fungera, om vi först med allmänna medel från gemenskapen främjar skrotning av fartyg och sedan i anslutning till detta åter främjar en nyanskaffning av fartyg med medel från gemenskapen?
Vi måste någon gång bestämma vilket av dessa alternativ som skall ges företräde. Parlamentet har i detta sammanhang också gett uttryck för den uppfattningen att det inte är lämpligt att nu ändra på bestämmelserna i en förordning som beslutades så sent som för mindre än två år sedan för en tid av sex år. Jag anser, med tanke på den svåra situation som råder när det gäller fiskbestånden, att tiden nu är inne att tala även om denna fråga.
Ändringsförslag 6 slutligen kompletterar en bestämmelse som togs med i förordningen på ert initiativ, och denna bestämmelse stoppar bidrag från FFU för export eller för att bilda bolag i tredjeland. Denna punkt har vi ju redan talat om i samband med föregående punkt på föredragningslistan. Kommissionen är helt införstådd med detta och föreslår att man även offentliggör listorna över de länder som bryter mot denna regel.
Ändringsförslag 10 slutligen kan kommissionen inte bifalla, eftersom det här rör sig om ett internt förfarande inom kommissionen, alltså om ett rent kommissionsärende. Därför skall det också betraktas som ett kommissionsärende.
(Applåder)
Tack så mycket, kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
Fiskeriavtal EG/Senegal
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0314/2001) av Gallagher för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av två avtal genom skriftväxling om förlängning för perioderna 1 maj 2001 - 31 juli 2001 och 1 augusti 2001 - 31 december 2001 av protokollet om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Senegals regering om fiske utanför Senegals kust (KOM(2001) 422 - C5-0405/2001 - 2001/0168(CNS))
Herr talman, herr kommissionär! Det här förslaget till rådets förordning gäller förlängningen av det fiskeprotokoll som har varit i kraft mellan EU och Senegal perioden 1 maj 1997 - 30 april 2001. Förlängningen gäller två perioder. Den första perioden sträcker sig från 1 maj - 31 juli 2001 och den andra från 1 augusti - 31 december 2001. Efter flera förhandlingsrundor som inleddes i Bryssel i januari 2001 har ingen överenskommelse träffats mellan EU och Senegal om förnyelse av det nuvarande protokollet. I juni sköt Senegal upp förhandlingarna till oktober för att få tid att analysera fiskefrågorna och deras effekter. Avbrottet i förhandlingarna fick inte samma negativa effekt som i slutet av 1996 när all fiskeverksamhet upphörde. Den här gången har fisket inte upphört och på båda sidor har förnuftet fått råda.
Enligt uppskattningar gjorda 1996 av Senegals forskningsinstitut skulle de då tillgängliga resurserna tillåta fångster på ungefär 465 000 ton. En nyligen genomförd forskningsanalys har emellertid visat att, trots tillfredsställande utnyttjandenivåer i denna kategori, har de kustnära bottenlevande resurserna minskat kraftigt, varvid den småskaliga och den industriella flottan har tvingats bedriva fiske i grannländer. Naturligtvis är hållbart fiske en av de ledande principerna för den gemensamma fiskeripolitiken. Tecknen på det kritiska läget för vissa fiskbestånd måste beaktas av båda parter när förhandlingarna återupptas.
Fram till dess att förhandlingarna återupptas genomför Senegals regering en ny studie för att fastställa landets nuvarande fiskepotential. Eftersom frågan om hållbar förvaltning var en av de centrala punkterna under förhandlingarna kommer Senegals regering att använda sig av resultaten senare i år i förhandlingarna med EU.
Fiskemöjligheterna och gemenskapens finansiella ersättning har förblivit oförändrade. Den ersättning från gemenskapen som skall betalas ut under åtta månader i år kommer att beräknas för varje tidsperiod, vilket innebär att kompensationen för perioden 1 maj till årets slut kommer att vara två tredjedelar av den årliga summan på 12 miljoner euro. Den betalningen måste erläggas före årets slut.
Jag anser, i likhet med fiskeriutskottet, att det är viktigt för gemenskapens yrkesfiskare att detta avtal förnyas efter den 31 december i år när nuvarande förlängning löper ut. Det är nu viktigare än någonsin att förnya protokollet, efter misslyckandet att nå ett avtal med Marocko. Jag försöker inte jämföra möjligheterna i Senegal med Marocko, men faktum är att det finns andra möjligheter där. Vi kan inte jämföra dem eftersom protokollet med Marocko skulle ha inneburit 500 miljoner euro under fyra år. Beaktar vi det nyligen undertecknade avtalet med Mauretanien, vilket kostar 430 miljoner under fem år, är därför avtalet med Senegal mycket blygsamt i finansiella termer.
Mot bakgrund av alla dessa överväganden kan jag rekommendera kammaren att bifalla detta betänkande.
Herr talman! Jag vill tacka Gallagher för att så snabbt ha arbetat fram sitt betänkande för att göra det möjligt att anta dessa två förlängningar som gör det möjligt att fortsätta fiskeverksamheten tills ett nytt protokoll undertecknas med Senegal, som han redan nämnt.
Det är också nödvändigt att erkänna den takt föredraganden visar genom att inte lägga fram ändringsförslag för att inte störa resultatet av de förhandlingar som nu pågår, även om han menar att resultaten av desamma bör analyseras att döma av de beaktanden som görs i betänkandet.
Jag håller nästan fullständigt med om dessa beaktanden, men jag skulle vilja nyansera det föredraganden nämner om det obetydliga utnyttjandet av avtalet när det gäller pelagiskt fiske. Föredraganden talar om att existensen av "pappersfisk" eller "papperskvoter" kritiserats i avtalen i norr och att man också i detta fall bara borde betala i utbyte mot verklig fisk.
Jag vill påminna om att situationerna inte på något sätt kan jämföras. I detta fall finns fiskemöjligheterna i verkligheten och eftersom det är ett avtal i syd kan varje medlemsstat som vill välja att utnyttja det, precis som flottor som inte traditionellt fiskat i området i andra kategorier i detta avtal getts tillträde, som t.ex. den italienska och den grekiska. Om dessa möjligheter inte används beror det på att vissa medlemsstater inte varit intresserade, men jag betvivlar att möjligheterna inte kommer att utnyttjas i framtiden då avtal med Marocko inte längre finns eller fortsätter.
I avtalen i norr däremot kan ingen medlemsstat fiska. Det är förbjudet även om det finns ett intresse och ni vet alla att vissa flottor har intresse av att kunna utvinna de redan betalade kvoterna. Och man måste också påminna sig att det i detta fall inte handlar om "pappersfisk". Som jag sagt existerar denna fisk verkligen, till skillnad från i vissa fall med avtalen i norr där tillståndet för resurserna är så uruselt att det inte går att erbjuda reella fiskemöjligheter. Dessutom är de mycket dyrare än i avtalet med Senegal.
Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp gläder sig över att kommissionen och den senegalesiska regeringen nått ett avtal för att under åtta månader förlänga det tidigare fiskeavtalet med Senegal.
Vi vill tacka Senegals regering för dess tjänstvillighet att tillåta vår flotta att fortsätta fiska tills parterna når ett nytt avtal. På så sätt har vi lyckligtvis denna gång undvikit den stillastående flotta vi hade för fem år sedan. Under tiden har kommissionen och den senegalesiska regeringen nått ett nytt fiskeavtal som kommer att bli föremål för en annan debatt.
De fångster som gemenskapens flotta kan fiska är det överskott den lokala flottan inte kan utnyttja. Fiskeförbindelserna mellan Senegal och Europeiska unionen är helt tillfredsställande för båda parter. Vi får inte glömma att fiskeprodukterna utgör 30 procent av Senegals export, och att huvudparten av denna export går till Europa. Dessutom sker en stor del av gemenskapsflottans lossning i senegalesiska hamnar.
Det skulle vara mycket bra om kommissionen, med den inriktning vi under denna eftermiddag talar om överensstämmelsen mellan gemenskapens fiskeripolitik och politiken för utveckling och samarbete som vi alla eftersträvar och önskar, skulle kunna hjälpa de senegalesiska och andra utvecklingsländers myndigheter att bättre förvalta sina fiskeresurser. Det gäller, som redan nämnts, särskilt områden för äggläggning och unga bestånd, där det verkligen behövs.
Jag vill således gratulera Gallagher för hans utmärkta, och i synnerhet snabba betänkande, samt för hans utmärkta arbete.
Herr talman! Först ett tack till Gallagher för ett mycket fint arbete med betänkandet. Å den liberala gruppens vägnar skulle jag inledningsvis vilja ge en del kommentarer till finansieringen av de fiskeavtal som EU sluter med tredjeland. Vi har kommit med förslag om att fiskarna i större utsträckning skall bidra till finansieringen av dessa avtal. Detta skulle vara till fördel för dem själva, och överensstämmer samtidigt också med den rådande utvecklingen som går i riktning mot en mer marknadsekonomisk struktur. Det är bra att kommissionen har börjat upprätta utvärderingsrapporter beträffande det tidigare protokollet. Utvärdering av befintliga avtal utgör ett ytterst värdefullt redskap när det gäller förbättring av fiskeavtalen vilka naturligtvis skall gynna europeiska fiskare, vilka också har fördelar av dem, men definitivt även lokala fiskare i de länder med vilka avtalen sluts.
Avtalen bör omfatta de överskottsresurser som inte kan fångas av de lokala yrkesfiskarna. Hållbarheten måste säkras, detta är EU:s ansvar. Fiskeavtalen är av största betydelse för vissa regioner i Europa, där det förutom verksamheten inom själva branschen finns en rad andra verksamheter som är beroende av fisket. Vi bör fokusera mer på i hur stor utsträckning tredjeland utnyttjar stödet till utvecklingen av det lokala fisket och se till att det utvecklingsstöd vi ger används på bästa möjliga sätt, och i synnerhet att det kommer de lokala fiskarna till godo. Dessa avtal är viktiga för gemenskapen, inte minst med tanke på att fiskeavtalet med Marocko inte förnyades.
Herr talman! Jag skulle också vilja sälla mig till de gratulationer mina kolleger uttryckt till vår föredragande, Gallagher, för den takt och snabbhet med vilka han genomfört sitt arbete. Jag skulle också vilja ta tillfället i akt nu då kommissionären är här för att lyckönska kommissionen till det faktum att vi under en övergångsperiod kunnat förlänga detta avtal till årsskiftet, vilket gjort det möjligt för den europeiska flottan att fortsätta fiska.
De följder detta avtal kan få för de flottor som efter misslyckandet i avtalsförhandlingarna med Marocko verkligen befinner sig i en besvärlig situation oroar mig naturligtvis, och det vill jag uttrycka och skicka med Fischler genom att utnyttja detta tillfälle och denna debatt då han är här. Allt inom ramen för den debatt som vi haft här i dag om utvecklingssamarbete och den logiska respekten för tredjelands resurser, och med en medvetenhet om att det finns fiskemöjligheter som ännu inte utnyttjats.
Det avtal som uppnåtts med Mauretanien, som jag också gratulerar kommissionen för, och som vår föredragande, Gallagher, också arbetar hårt med, har brutit förbannelsen att det inte gick att fortsätta att sluta avtal och således måste avtalet med Senegal komma till stånd.
Jag vet att kommissionen arbetar seriöst och har möten inplanerade den 20 och 23 november i år. Jag ber er att prioritera dessa maximalt, och jag ber också detta parlament att det skall arbeta så snabbt som möjligt eftersom det är mycket viktigt för den situation den europeiska fiskeflottan befinner sig i.
Jag vill till att börja med tacka er, herr Gallagher, för ert betänkande om förlängning av det omnämnda fiskeavtalet till årets slut. Det gläder mig att ni tillstyrker kommissionens förslag. Därigenom kan gemenskapens fiskare fortsätta sin verksamhet i denna region, medan ännu en studie om fiskerisektorn färdigställs - vilket ju var ett önskemål från den senegalesiska sidan. Dessutom gör förlängningen av det gällande protokollet det möjligt för oss att utan onödig tidspress föra och slutföra förhandlingarna om det fleråriga protokollet.
Som ni vet är det här avtalet ett mycket viktigt avtal för oss. Finansieringsvolymen är ansenlig med 12 miljoner euro om året, och för förlängningen med åtta månader blir det rent matematiskt ett belopp på 8 miljoner euro. Senegals fördelar består vid sidan av den ansenliga finansieringsvolymen inte minst däri, att avtalet också tryggar en stor del av råvaruförsörjningen för den senegalesiska fiskeindustrin, eftersom EG-fartygen måste föra i land en del av fångsterna i senegalesiska hamnar.
Föreliggande ändringsförslag kan kommissionen inte godta, ty som bekant är det en grundläggande beståndsdel i gemenskapens externa fiskeripolitik, att kostnaderna för fångsträttigheterna till ena delen bekostas av gemenskapens budget och till den andra delen av redarna. Så står det i alla förhandlingsriktlinjer för fiskeavtalen. I själva avtalet fastslås respektive ekonomiska motprestation. Dessa utgifter tar EU hand om, medan det faller på redarna att betala licensavgifterna.
Låt mig till slut påpeka att nästa förhandlingsrunda om ett nytt avtal respektive ett nytt protokoll har bestämts till den 20 till 23 november.
Tack så mycket, herr kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
Fiskeriavtal EG/Madagaskar
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0315/2001) av Fraga Estevez för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av ett protokoll om fastställande för perioden 21 maj 2001 - 20 maj 2004 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Demokratiska republiken Madagaskar om fiske i farvattnen runt Madagaskar (KOM(2001) 409 - C5-0406/2001 - 2001/0161(CNS)).
. (ES) Herr talman! Jag gör mitt inlägg för att lägga fram och be om ert godkännande av ett nytt fiskeprotokoll. I detta fall handlar det som ni nämnt om Madagaskar som vi har förbindelser med sedan 1986.
Ur kostnads- och vinstsynpunkt är det ett utmärkt protokoll som tydligt visar den avkastning detta slag av avtal ger Europeiska unionen. I detta fall garanteras gemenskapens flotta, industri och marknad en stabil leverans av råvaran tonfisk, som vi lider stor brist på, genom vår egen flotta. Det gör det möjligt att upprätthålla en hög nivå på gemenskapens sysselsättning, inte bara i den utvinnande sektorn utan även i följdverksamheter. Å andra sidan visar protokollet åter en hög nivå på utnyttjandet av fiskemöjligheterna i avtalen i syd som i detta fall har nått 91 procent när det gäller notfartyg för tonfiskfiske.
Avkastningen är inte desto mindre för Madagaskar, som är ett land som förutom den ekonomiska ersättningen på 308 000 euro får 517 000 till för stödinsatser för utveckling. Dessa skall i huvudsak gå till att förbättra fiskekontrollen i området och till utbildning av yrkesfiskarna. Å andra sidan går antalet madagaskiska besättningsmän som det är obligatoriskt att ha ombord från 6 i det nu gällande protokollet till 40 i det vi nu studerar. En mycket betydande kvantitativ skillnad.
Gemenskapens fiskeverksamhet stör inte de småskaliga flottorna eftersom vår flotta inte har tillträde till området inom de tolv sjömilen. Samtidigt innebär Europeiska unionens närvaro i sig en betydande kontroll av och garanti för en förvaltning av resurserna. Man får inte glömma att gemenskapspolitikens alla kontrollregleringar följer med flottan. De är en mycket betydande del i att få uppgifter om fångster och tillståndet för resurserna i regionen, till en grad som är omöjlig att uppnå av övriga utländska flottor som fiskar i dessa madagaskiska vatten.
Efter denna korta resumé av innehållet i protokollet och efter att ha påmint er om att skeppsredarna bidrar till dess finansiering eftersom det är ett avtal i syd så skulle jag vilja upprätthålla mig vid två frågor.
För det första påkallar jag er uppmärksamhet till det faktum att i detta avtal, som i avtalen i syd i allmänhet, står möjligheten öppen för intresserade medlemsstater att få tillstånd, även om de inte skulle få tillgång till fiskemöjligheter i kraft av den relativa stabiliteten, som Italiens och Portugals närvaro visar. Det är därför dags att kommissionen en gång för alla genomför riktlinjerna från ministerrådets (fiske) möte 1997 som tydligt begär att de fiskemöjligheter som inte används skall kunna användas av intresserade medlemsstaters flottor i alla Europeiska unionens avtal.
För det andra tror jag att det inte är nödvändigt att komma ihåg allas vårt åtagande när det gäller utvecklingen av tredjeland och ett bra bevis på det är Lannoyes betänkande, som föregick debatten om fisket. Fiskesektorn var en av de första att bidra till denna utveckling eftersom dess närvaro i tredjelands vatten har varit fröet till många av de första industriområdena i dessas kustområden, om inte den avgörande anledningen till att många nationer nu beslutat att vara fiskenationer.
Med det sagt tror jag att saker och ting håller på att nå en punkt då det är nödvändigt att ur flera synvinklar göra ett förtydligande. Till att börja med kan man inte glömma att fiskeavtalens karaktär huvudsakligen är kommersiella, precis som nämnda ministerråd (fiske) också tydligt sade. Dock förändras fiskeavtalen för var dag som går mer till ett komplement till gemenskapens politik för utvecklingsstöd. När det gäller detta avtal så är den del som skall gå till utvecklingssamarbete redan uppe i 62,6 procent av den totala kostnaden för gemenskapens budget.
Situationen ger upphov till många frågetecken. För det första skall inte fiskebudgetarna finansiera utvecklingspolitiken och ur synvinkeln öppenhet i budgeten bör denna sakens ordning klargöras så fort som möjligt. För det andra bör situationen också klargöras så att de röster som kräver en ökning av budgeten för fiskeavtalen inte längre skall höras när det i realiteten, som vi sett, är så att rätt mycket mer än hälften av nämnda budget är ren utvecklingspolitik.
Herr talman! De fiskeavtal som Europeiska unionen slutit med tredjeländer har alltid utgjort en avgörande faktor för den gemensamma fiskeripolitiken. Jag hyllar kvaliteten på det arbete som föredraganden Fraga utfört, och min uppmärksamhet såsom vald ledamot från la Réunion berör naturligtvis slutandet av det sjunde fiskeavtalet mellan EU och Madagaskar, på grund av dess konsekvenser för fiskeverksamheten i Indiska oceanen, och naturligtvis för la Réunion.
Jag skulle först och främst vilja betona den enorma paradoxen mellan de krav som införts genom inrättandet av en europeisk gemensam fiskeripolitik och den försiktighetsprincip som Europeiska unionen förespråkar. Samtidigt som kommissionen motsatte sig all höjning av nivån för offentligt stöd till förmån för långrevsfiskarna i la Réunion, mot bakgrund av att resurserna skulle kunna hotas inom denna del av Indiska oceanen, ansåg den däremot faktiskt att samma resurser var tillräckliga för att tillåta en ökning av fångsten i de fiskeavtal som den undertecknar med tredjeländer. För oss Réunionbor är detta ganska svårt att förstå, vilket jag för övrigt har haft tillfälle att förklara på la Réunion och för ett visst antal av våra europeiska parlamentskolleger i fiskeriutskottet, för att få dem att konstatera den unga, specifika och övertaliga karaktären hos denna sektors fiskeresurser, för vilken de fångstkvotkriterier som införts i och med den gemensamma fiskeripolitiken är olämpliga.
Föredraganden tar upp de ökade möjligheterna till fiske som föreskrivs inom ramen för avtalet mellan EU och Madagaskar, genom att yrkesfiskarna på la Réunion tillåts att på ett enklare sätt förvärva ytterligare fiskerättigheter inom de madagaskiska territorialvattnen. Vi skulle tillåta dem att öka sin fångstdel, som för närvarande endast utgör 0,12 procent av hela unionens fiske inom detta område.
Fiskeavtalen utgör ett principiellt instrument som EU använder för att bidra till utvecklingen av fiskesektorn i tredjeländer. En stor del av det totala finansiella bidraget är avsett för denna utveckling i avtalet med Madagaskar. Eftersom la Réunion väl känner till den madagaskiska verkligheten är landet redo att erbjuda sin erfarenhet genom att samarbeta när det gäller projekt med gemensam utveckling, som särskilt bygger på inrättandet av blandade företag med Madagaskar och på utvecklingen av vattenbruket. Vissa erfarenheter leder redan i denna riktning och behöver endast stärkas.
Min önskan är slutligen att Europeiska unionen skall anta en sträng politik när det gäller piratfisket i Indiska oceanen. Madagaskar har nyligen undertecknat bilaterala avtal med Japan, Taiwan och Korea, vars innehåll det inte alltid är enkelt att begripa. Jag anser alltså att det är av yttersta vikt att Europeiska unionen särskilt ser till att särskilda kontroll- och övervakningsåtgärder tillämpas i syfte att begränsa piratverksamheten inom detta område och att man på detta sätt garanterar en autentisk och oklanderlig innebörd hos undertecknandet av fiskeavtalet med Madagaskar. Tack, herr talman.
Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stöder detta förslag till förordning om ett förnyande av fiskeavtalet med Madagaskar. Vi stöder också Fragas utmärkta betänkande, och vi ber rådet att ta med de ändringsförslag som antagits i fiskeriutskottet.
Vid många tillfällen har vi, med all rätt, klagat på bristen på överensstämmelse mellan kommissionen och rådet, som ibland gränsar till godtycklighet, när det gäller att förhandla om och sluta fiskeavtalen. De som drabbas av denna otydlighet är fiskesektorn som inte känner sig uppbackad av kommissionen. Ibland ger det intryck av att man vill glömma slutsatserna från toppmötet i Luxemburg i oktober 1997 om politiken för fiskeavtal med tredjeland då man uttryckligen erkände de socioekonomiska fördelarna som gemenskapen får utav dessa, både när det gäller råmaterialförsörjning som sysselsättning och som utgör, och kommer att fortsätta att utgöra, en viktig del i den gemensamma fiskeripolitiken.
Jag delar den oro som avspeglar sig i föredragandens betänkande, när det handlar om det faktum att mer än 62 procent av summan i avtalet handlar om insatser som har med utvecklingssamarbete att göra och inte något som helst med ersättning för överenskommen fiskfångst att göra. Vi är för utvecklingssamarbetet och öppenheten i budgeten. Därför bör dessa insatser finansieras ur Europeiska utvecklingsfonden, som hittills har finansierat utvecklingen av fiskesektorn i utvecklingsländerna med den inte föraktfulla summan på 421 miljoner euro.
Detta avtal, som alla fiskeavtal med tredjeländer, går till ett specifikt fiske, i detta fall tonfisk, som naturligtvis ligger utanför zonen på 6 till 12 sjömil och handlar om fullständigt värderade och mätta fiskemöjligheter per år för ett antal fartyg - 80 - som också värderats och mätts.
Skeppsredarna betalar en summa per ton - 25 euro-, vilket är något som bara finns med i avtalen i syd, som föredraganden sagt. Skeppsredarna är dessutom skyldiga att innefatta ett ansenligt antal madagaskiska sjömän, som ökar från 6 till 40, och som också tidigare sagts.
Jag gratulerar ännu en gång Fraga för hennes utmärkta betänkande, som tydligt visar att av de avtal som utvecklingsländer skriver med tredjeland är det de avtal som utvecklingsländerna skriver med Europeiska unionen som uppnår och garanterar den största nivån på öppenhet och kontroll av fiskeverksamheten i dessa områden.
Herr talman! Först ett tack till Fraga för ett fint arbete med betänkandet. Precis som jag sade tidigare i samband med Gallaghers betänkande så är vi inom den liberala gruppen inriktade på att under utvecklingens gång öka självfinansieringsdelen, vilket innebär att fartygsägarna och yrkesfiskarna får betala en större del till de avtal som de ju har störst fördelar av. Fiskeavtalet med Madagaskar är värdefullt både för gemenskapen och för Madagaskar. Det stora utnyttjandet av gemenskapens fiskemöjligheter är imponerande och värt att framhäva. Jag vill gärna stödja Carmen Fraga i att det vid finansieringen av fiskeavtalen bör göras en tydlig åtskillnad mellan den del som finansierar fiskemöjligheterna och den del som finansierar utvecklingsinitiativen och i EU:s budget bör rubriceras som utvecklingsstöd.
Avtalen är av största betydelse för de regioner i Europa där fisket utgör den viktigaste näringen, och det handlar då inte enbart om yrkesfiskarnas arbete utan även om verksamheter på land med nära anknytning till fisket. Det är EU:s ansvar att se till att det vid upprättande av avtal handlar om överskottsresurser. Det bör vara så att de lokala yrkesfiskarna ges möjlighet till utveckling, vilket innebär att EU skall säkra hållbarhetsbegreppet. Detta avtal är tillsammans med avtalet med Senegal viktigt för gemenskapen, naturligtvis bl.a. med tanke på att fiskeavtalet med Marocko inte förnyades.
Herr talman, mina damer och herrar, värderade fru Fraga! Jag tackar er för ert betänkande till det nya protokollet inom ramen för fiskeavtalet med Madagaskar genom vilket vi kan säkerställa fiskemöjligheter till maj 2004 för vår tonfiskflotta, som är verksam i dessa farvatten.
Det gläder mig också, att ni kan anta förslaget. Det nya protokollet omfattar enbart tonfisk och erbjuder fiskemöjligheter för 80 fartyg. Den finansiella motprestationen uppgår till 825 000 euro. Jag vill framhålla att mer än 60 procent av dessa pengar öronmärks för specifika åtgärder och därmed kommer den lokala fiskerisektorn till godo. Dessa medel används framför allt till kontroll och övervakning, men även till forskning och det hantverksmässiga fisket.
För övrigt behandlar vi här i parlamentet genom detta avtal för första gången ett avtal med en AVS-stat, enligt vilket vi avser att tillämpa satellitövervakning av alla gemenskapens fartyg som är verksamma inom ramen för detta avtal.
Vad beträffar ändringsförslag 1 och 3 så får jag påminna er om de överenskommelser som finns mellan institutionerna och alldeles särskilt om ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen av den 5 juli 2000. Inom ramen för detta avtal uppfyller vi kraven i dessa ändringsförslag, varför de inte behövs.
Ändringsförslag 2 kan jag inte bifalla, eftersom förhandlingar om ett protokoll till ett fiskeavtal inte kräver något eget nytt mandat.
För ändringsförslag 4 gäller det som jag nyss sade om Senegal, på motsvarande sätt.
Tack så mycket, kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
På grund av talarnas disciplin, vilka, till skillnad från vad som annars ofta är fallet, i dag inte till fullo har uttömt sin talartid, har vi nu avslutat diskussionerna tidigare än beräknat. Också kommissionsledamöterna - herr Fischler - tar annars mer tid i anspråk än ni i er österrikiska måttfullhet gjorde i dag. Jag ber om förståelse för att vi nu måste avbryta sammanträdet. Vi kan inte tidigarelägga omröstningen, eftersom den enligt föredragningslistan skall äga rum kl. 18.30 och det också står så i tryck. Jag avbryter alltså sammanträdet till kl. 18.30 och ber er sedan att infinna er punktligt!
(Sammanträdet avbröts kl. 17.51 och återupptogs kl. 18.30.)
OMRÖSTNING
1. om förslaget om rådets beslut om ändring av beslut 97/413/EG om mål och närmare bestämmelser för omstrukturering av gemenskapens fiskerisektor under perioden från och med den 1 januari 1997 till och med den 31 december 2001 i syfte att uppnå bestående jämvikt mellan resurserna och utnyttjandet av dessa (KOM(2001) 322 - C5-0308/2001 - 2001/0128(CNS))
2. om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2792/1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn (KOM(2001) 322 - C5-0309/2001 - 2001/0129(CNS))
(Parlamentet antog i tur och ordning förslagen till lagstiftningsresolutioner.)
Betänkande (A5-0314/2001) av Gallagher för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av två avtal genom skriftväxling om förlängning för perioderna 1 maj 2001 - 31 juli 2001 och 1 augusti 2001 - 31 december 2001 av protokollet om fastställande av fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Senegals regering om fiske utanför Senegals kust (KOM(2001) 422 - C5-0405/2001 - 2001/0168(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0315/2001) av Fraga Estevez för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av ett protokoll om fastställande för perioden 21 maj 2001 - 20 maj 2004 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Demokratiska republiken Madagaskar om fiske i farvattnen runt Madagaskar (KOM(2001) 409 - C5-0406/2001 - 2001/0161(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0334/2001) av Lannoye för utskottet för utveckling och samarbete om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om fiske och fattigdomsbekämpning (KOM(2000) 724 - C5-0071/2001 - 2001/2032(COS))
(Parlamentet antog resolutionsförslaget.)
Talmannen. Innan vi kommer till röstförklaringarna, har Blokland ordet om arbetsordningen.
Herr talman! Jag ville inte be er uppmärksamma den här punkten innan omröstningen ägde rum, i stället väntade jag till efter omröstningen. Jag konstaterar att cirka 80 procent av våra kolleger tydligen ansåg sig ha en god anledning att inte delta i eftermiddagens omröstning. I samband med det ställer jag mig frågan om jag verkligen har en god anledning att infinna mig här med ett så litet antal deltagare, cirka hundra ledamöter, för att klockan 18.30 en torsdagskväll delta i en omröstning. Jag börjar undra om jag verkligen är riktigt klok. Borde vi inte sluta oss till den stora majoriteten kolleger som tydligen har goda anledningar att inte närvara vid omröstningen? Med andra ord, herr talman, skulle jag vilja att ni i samråd med parlamentets ordförandeskap utröner om det finns möjlighet att i avsevärd grad se till att öka antalet närvarande ledamöter på torsdagskvällar klockan 18.30, eller annars att finna en annan lösning för dessa torsdagskvällar, utan omröstningar.
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga till vår kollega Blokland att rätten är inte på de frånvarandes sida utan på de närvarandes. De frånvarande gör orätt, och de frånvarande borde skämmas. Jag är av den uppfattningen att vi bör vara stolta över att vi har gjort vår plikt. Vi måste emellertid också ha klart för oss att det är viktigt att återinföra fredagen för att torsdagarnas dragningskraft på motsvarande sätt skall öka.
(Applåder)
RÖSTFÖRKLARINGAR
Betänkande (A5-0340/2001) av Adam
. (EN) De brittiska Europaparlamentarikerna från Labour har röstat för ett fårbidrag på 25 euro, en ökning med 20 procent jämfört med den siffra kommissionen föreslagit.
Vårt mål var att ge får- (och get)producenterna en ökning av det årliga bidraget, hålla oss inom de utgiftsramar som fastställts i Agenda 2000 och komma på rätt spår för en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Fårproducenternas inkomster har inte hållit jämna steg med andra former av jordbruk. Detta beslut kommer att hjälpa till att rätta till obalansen. Eftersom betalningen kommer att vara årlig och känd i förväg kommer detta att hjälpa jordbrukarna att planera sin affärsverksamhet.
Vi betonar särskilt den vikt vi lägger vid ökat marknadsföringsstöd för att uppmuntra konsumtion och vi hoppas att kommissionen agerar snabbt.
. (FR) Vi anser att Adam-betänkandet om den reform som föreslås för får- och getköttssektorn inte tar hänsyn till de grundläggande problem som de små uppfödarna ställs inför, vars inkomster är de lägsta i Europa. Vi redogör mycket gärna för ståndpunkten hos Confédération paysanne, vilka protesterar mot det faktum att fåruppfödarnas inkomst i Frankrike är 45 procent lägre än de genomsnittliga jordbruksinkomsterna, och som anser att den gemensamma organisationen av marknaden för fårkött inte har uppfyllt sin roll på europeisk nivå, vilken var att garantera en inkomst för producenterna och att den reform som föreslås inte uppvisar någon sammanhängande politisk ambition att åter göra fårsektorn dynamisk.
Att tilldela ett schablonmässigt bidrag per djur till tackorna och getterna i stället för den nuvarande kompensationsbetalningen är till skada för de minsta besättningarnas ägare och förbättrar inte på något sätt deras inkomst.
Detta är skälet till att vi lagt ner vår röst när det gäller detta betänkande.
. Vi är kritiska till Adams betänkande om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött. Enligt vår uppfattning representerar de ändringsförslag som lagts fram i allmänhet en förlegad jordbrukspolitik, som inte motsvarar det moderna, globala samhällets villkor och behov. Mot bakgrund därav, och med hänsyn till den nära förestående allmänna översynen av EU:s jordbrukspolitik, har vi valt att rösta emot betänkandet i dess helhet.
Betänkande (A5-0334/2001) av Lannoye
. (PT) Europeiska unionen bör genom sin politik för utvecklingssamarbete stärka de mål som är avsedda för samarbete med utvecklingsländer på fiskeområdet med hjälp av fler program, tekniska resurser och budgetmedel inom ramen för olika prioriteringsåtgärder, som gör det möjligt att bidra till ekonomisk och social utveckling i dessa länder, särskilt utveckling av landsbygd, transport, hälsovård, utbildning och fattigdomsbekämpning.
Europeiska unionen bör främja vetenskaplig forskning om tillgångarna och bör kunna stödja införandet av ett effektivt övervaknings- och kontrollprogram i utvecklingsländernas särskilda ekonomiska områden.
. Jag förklarar härmed omröstningen avslutad.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 18.47.)
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
1. Somalia (omröstning)
| sv |
Översynen av kommissionens meddelande om statligt stöd till radio och tv i allmänhetens tjänst (debatt)
Talmannen: - Nästa punkt är en muntlig fråga till kommissionen från Cornelis Visser, Ivo Belet och Ruth Hieronymi, för utskottet för kultur och utbildning, om översynen av kommissionens meddelande om statligt stöd till radio och tv i allmänhetens tjänst - B6-0495/2008).
Cornelis Visser: författare. - (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Tyvärr är Neelie Kroes förhindrad att vara här i kväll på grund av en olycka. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och uppriktigt önska henne ett snabbt tillfrisknande. Politiskt sett är jag däremot i grund och botten emot att hon blandar sig i nationell radio och tv i allmänhetens tjänst.
I torsdags anordnade jag, tillsammans med Ruth Hieronymi och Ivo Belet, en offentlig utfrågning för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om kommissionens meddelande om radio och tv i allmänhetens tjänst. Jag kan berätta för er att medlemsstaterna och branschen var mycket intresserade. Till och med många från generaldirektoratet för konkurrens var närvarande. Ämnet står uppenbarligen högt upp på deras dagordning. Generaldirektoratet för konkurrens var närvarande hela morgonen som en panelmedlem.
Kommissionens förslag om översynen av reglerna för radio och tv i allmänhetens tjänst är oacceptabelt i sin nuvarande utformning. Radio och tv i allmänhetens tjänst spelar en avgörande roll för att skydda kulturell mångfald, språklig mångfald och mediepluralism. Jag är helt emot kommissionens planer. För det första måste vi förstå att offentliga radio- och tv-bolag är en nationell behörighet och att det följaktligen är de nationella myndigheterna, och inte kommissionen, som bör fastställa deras policy. I Amsterdamfördragets protokoll om systemet för radio och tv i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna värnar man tydligt om detta. Medlemsstaterna organiserar och finansierar det allmänna radio- och tv-utbudet på det sätt som de anser vara lämpligt. Kommissionsledamot Neelie Kroes planer underminerar verkligen subsidiaritetsprincipen och medlemsstaternas fria rörlighet och ersätter dem med EU-inblandning. Jag är ytterst förvånad över att hon, som liberal kommissionsledamot, skulle välja den här strategin.
För det andra är jag orolig över förslaget om att införa ett föregående marknadstest som utförs av en oberoende övervakare. Det skulle ge de kommersiella kanalerna en avsevärd fördel. Är det vad vi vill? Ett marknadstest kommer oundvikligen att innebära mer pappersarbete. Det är verkligen tveksamt om de små radio- och tv-bolagen kommer att ha råd med extra arbetskraft, och vem som kommer att få stå för extrakostnaderna. Ska radio- och tv-bolagen betala notan? Eller kanske skattebetalarna? Det här initiativet är inte genomförbart i de små medlemsstaterna. Dessutom är testet mycket detaljerat och förslaget är inte flexibelt. Därför kommer inte medlemsstaterna längre att kunna anta strategier och förfaranden som passar deras nationella system. Man kan för övrigt fråga sig om en förhandsbedömning av marknadseffekterna och en allmän utvärdering av de nya tjänsterna inte kommer att ge de kommersiella konkurrenterna för mycket försprång.
För det tredje oroar förslaget mig eftersom radio- och tv-systemen i allmänhetens tjänst inte är organiserade på exakt samma sätt i alla medlemsstater. Det finns tekniska skillnader såväl som skillnader i radio- och tv-systemen, organisationen och syftet. Det finns också kulturella och språkliga skillnader. Regeln om att ”en storlek passar alla” som föreslås i meddelandet fungerar inte i det här fallet. Man tar ingen hänsyn till detta i förslaget.
Efter att ha tagit upp mina farhågor skulle jag nu vilja ge en snabb översikt av vad som hände vid PPE-DE-gruppens utfrågning i torsdags, där kommissionens inställning var mycket positiv. Kommissionen medgav att förslagen antagligen var överdrivet detaljerade och att texten behövde redigeras. Generaldirektoratet informerade mig om att det är möjligt att senarelägga det slutliga meddelandet till efter den 5 mars, dagen då utskottet för kultur och utbildning kommer att anordna en andra utfrågning om ämnet. Efter utfrågningen sa generaldirektoratet att kommissionen kanske måste utarbeta en ny version som grundas på den nya informationen innan den lägger fram sitt slutliga meddelande. Det var ett utmärkt resultat.
Ni kommer att förstå att jag är glatt överraskad över dessa löften. När allt kommer omkring betyder det att kommissionen håller på att öppna sina ögon och att den är beredd att lyssna på branschen, medlemsstaterna och parlamentet. Utmärkt.
Jag skulle vilja ställa några frågor till kommissionen. För det första undrar jag om kommissionen kommer att stödja detta föregående detaljerade marknadstest, utfört av en oberoende övervakare - en fråga som ni kanske kan vidarebefordra till kommissionsledamot Neelie Kroes? Är kommissionen beredd att överge idén om en oberoende övervakare och detta föregående marknadstest, eller insisterar den på att de behålls?
För det andra, hur kan man garantera teknisk opartiskhet? Innebär inte förslaget att man skapar en skillnad mellan de aktuella tjänsterna från de allmännyttiga radio- och tv-bolagen och de nya medietjänsterna?
För det tredje, mot bakgrund av en kommentar från kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens, är kommissionen redo att utarbeta ett nytt förslag som grundas på den nya informationen?
För det fjärde, hur tänker kommissionen agera när det gäller förstainstansrättens dom i fallet med danska TV2? Kommer den att ta med domen i det nya förslaget? Hur kommer den annars att införlivas?
Min sista fråga är om kommissionen är redo att låta parlamentet delta i uppföljningsförfarandet och invänta ytterligare diskussioner med parlamentet.
Jag hoppas på ett utmärkt samarbete mellan Europaparlamentet, kommissionen och medlemsstaterna så att den slutliga versionen av meddelandet kan utarbetas.
Androulla Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Som tidigare har nämnts så har min kollega, Nelly Kroes, råkat ut för en liten olyckshändelse, och kan därför inte närvara.
Den 4 november 2008 offentliggjorde kommissionen, för samråd fram till den 15 januari, ett förslag till nytt meddelande om radio och tv. Vi menar allvar med det breda samrådet. Parlamentets utskott för kultur och utbildning genomför en utfrågning den 5 mars. Som nämnts förut har PPE-DE-gruppen redan genomfört en sådan utfrågning, i torsdags i förra veckan. Då medverkade generaldirektören för konkurrens, Philip Lowe.
Dialogen mellan kommissionen och parlamentet är viktig. Vi står till förfogande för att lyssna till er och besvara era frågor. Vi är också medvetna om att parlamentet i september 2008 gick med på att det statliga stödet ska utgå på ett sådant sätt att radio och tv i allmänhetens tjänst kan fullgöra sin uppgift i en miljö som ständigt förändras, och inte för att stödet är politiskt eller ekonomiskt gångbart. Vi ser saken på samma sätt: Det är viktigt att det finns radio och tv i både statlig och privat regi. Detta dubbla radio- och tv-system är ett svar på medielandskapet i Europa, som behöver värnas inom alla publiceringskanaler.
Förslaget till meddelande på radio- och tv-området är därför en anpassning till den politik för statligt stöd som kommissionen har fört sedan det befintliga meddelandet från 2001 offentliggjordes. Genom förslaget garanterar vi att våra bestämmelser passar in i det nya medielandskapet, som förändras snabbt. Syftet med att aktualisera meddelandet är att öka öppenheten och rättssäkerheten. I förslaget till meddelande förtydligas det att radio och tv i allmänhetens tjänst innebär tillhandahållandet av audiovisuella tjänster i alla publiceringskanaler, samtidigt som det finns incitament som får privata aktörer att stanna kvar på marknaden. Detta garanteras genom den så kallade Amsterdamprövningen, där man avväger för- och nackdelar med statligt finansierade medietjänster på nationell nivå.
Vad är då poängen med prövningen? Jo, att den görs på nationell nivå betyder att kommissionen slipper ingripa. Det inges allt fler klagomål till kommissionen om gränsfall där radio och tv i allmänhetens tjänst inte otvetydigt gagnar medborgarna, men däremot tycks påverka marknaden markant. Kommissionen anser dock att upprepade ingripanden i sektorn är oförenligt med subsidiaritetsprincipen. Det är därför som vi vill att medlemsstaterna ska axla en del av kommissionens ansvar för att utvärdera hur marknaden påverkas av statligt finansierade radio- och tv-tjänster.
Amsterdamprövningen garanterar att nya medietjänster från radio- och tv-bolag i allmänhetens tjänst tillgodoser tittarnas och lyssnarnas sociala, demokratiska och kulturella behov, samtidigt som de skadliga bieffekter som statliga stöd får på privata aktörer minimeras. Vi håller inte med om att Amsterdamprövningen innebär en orimlig administrativ belastning. Varje prövning kräver ju en arbetsinsats, men det minimala arbete som vi fordrar är rimligt och nödvändigt. För det första ska endast viktiga och helt nya tjänster prövas - och vårt förslag ger här medlemsstaterna ett väl tilltaget bedömningsutrymme. Varje medlemsstat beslutar själv om det är motiverat att genomföra en prövning av en ny audiovisuell tjänst. För det andra undantar förslaget pilotprojekt från prövningen. Allmännyttig radio och tv kan därför fortsätta att experimentera med nya medier utan krav på föregående prövning. För det tredje överlåter man i förslaget helt åt medlemsstaterna att välja vilka förfaranden som ska tillämpas vid prövningarna och vilka organ som ska genomföra dem. Slutligen är det också värt att nämna att mindre medlemsstater, som Belgien och Irland, redan genomför sådana här prövningar. Länderna har hittat lösningar som står i proportion till deras resurser. Prövningskriteriet är ju ganska brett, och det finns därmed ingen risk för att den redaktionella friheten kränks. Kriteriet innebär endast att radio och tv i allmänhetens tjänst ska tillgodose samhällets demokratiska, sociala och kulturella behov utan omotiverad marknadspåverkan. I förslaget värnar vi också om redaktionernas oberoende genom att öppna för att prövningen under vissa omständigheter får genomföras av den allmännyttiga radio- eller tv-operatören själv.
Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga att Amsterdamprövningen bör ses som en chans snarare än ett hot. Den kommer att bidra till att bibehålla mediepluralismen i en ny mediemiljö genom att garantera rättvisa och trygga villkor både för kommersiella medier, inklusive webbtidningar, och för vår utmärkta allmännyttiga radio och tv.
Ivo Belet: för PPE-DE-gruppen. - (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! God kväll! Jag skulle först av allt vilja fråga er om ni kan framföra våra varma hälsningar till Neelie Kroes. Vi hoppas att hon tillfrisknar snabbt eftersom vi förstått att hon halkat. Vi hoppas naturligtvis att hon kommer att vara tillbaka hos oss så snart som möjligt.
Fru kommissionsledamot! Vi accepterar givetvis att kommissionen garanterar, nu och i framtiden, samma villkor för alla aktörer på det audiovisuella området, det vill säga både privata och offentliga radio- och tv-bolag. Det är avgörande för ett balanserat utbud, och det gynnar även kvaliteten.
Vad kommissionen nu har lagt fram är dock raka motsatsen till detta av olika anledningar, som Cornelis Visser redan har klargjort. Jag skulle vilja börja med att göra en kort anmärkning med anledning av vad ni sa nyss. Den marknadsprövning som ni föreslår tillämpas redan i Belgien och andra länder. I viss utsträckning är detta sant men inte helt och hållet. Marknadsprövningen eller konsekvensbedömningen tillämpas redan i viss utsträckning, bland andra av radio- och tv-bolagen själva, men inte i enlighet med vad som fastställts i kommissionens förslag, som skiljer sig något åt.
Jag skulle vilja dela våra reservationer angående förslaget med er. Min främsta invändning är att det strider mot Lissabonstrategin. I många medlemsstater är det i dag just de allmännyttiga radio- och tv-bolagen som skapar och främjar innovation i medierna. Det bör givetvis förbli så. Jag anser att vi är på väg i fel riktning med den nedlåtande administrativa attityden som hindrar innovation. Nya plattformar, framför allt i den digitala miljön, när det gäller bredband och Internet och liknande, kostar mycket att utveckla. Det idealiska är att sprida sådana investeringar så mycket som möjligt och att utveckla dem gemensamt. Privata och allmännyttiga radio- och tv-bolag kan sedan erbjuda innehåll inom en gemensam plattform och det är just när det gäller innehållet som konkurrensen bör komma in, så att konsumenterna kan gynnas maximalt.
Missförstå oss inte. Vi står till 100 procent bakom balanserade konkurrensmässiga förbindelser mellan allmännyttiga och privata radio- och tv-bolag. Det bör finnas utrymme för båda att kunna tillhandahålla innehåll av hög kvalitet. I detta avseende är det uppenbart att de allmännyttiga radio- och tv-bolagen bör redovisa de statliga medel de spenderar och som de arbetar med, även om vi är övertygade om att det finns bättre sätt att göra detta på. Vi vill hänvisa till det brittiska exemplet BBC, där allianser har föreslagits mellan olika partner vad gäller utveckling, produktion och distribution. Det är enligt mig ett bra exempel och jag skulle vilja uppmana kommissionen att börja tänka med oss i dessa banor.
Katerina Batzeli: för PSE-gruppen. - (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Översynen av de grundläggande riktlinjerna för statligt stöd för radio- och tv-bolag i allmänhetens tjänst som lades fram av det franska ordförandeskapet är en oerhört aktuell debatt både internt i många medlemsstater och när det gäller massmediernas ställning på gemenskapsnivå och på internationell nivå.
Samtidigt har dock översynen av telekommunikationspaketet, som i grunden innebär en omstrukturering av hur radiospektrumet är fördelat på gemenskapsnivå, visat att de regler som styr finansieringen av radio- och tv-tjänster är av central betydelse för den framtida regleringen eller avregleringen av tjänster i informationssamhället samt för innovation och tjänster av allmänt och ekonomiskt intresse. Det är den politiska fråga som vi främst måste lösa.
I debatten om statligt stöd fokuserar man givetvis främst på så kallade radio- och tv-bolag i allmänhetens tjänst, enligt varje medlemsstats definition, mot bakgrund av de grundläggande minimiresurser de har till sitt förfogande och, framför allt, den viktiga public service-roll de tilldelats. Radio- och tv-bolagens viktiga roll nämns i Unesco-konventionen, i Amsterdamprotokollet och i kommissionens meddelande från 2001. Med andra ord finns det redan en plattform där de allmännyttiga massmediernas roll är tydligt definierad.
Frågan om statligt stöd har dock tagits upp och vi måste ta hänsyn till vissa nya omständigheter, som ni fastställde, och till vissa åtgärder som vidtas antingen avsiktligt eller oavsiktligt, på grund av den förvirring som ofta råder mellan privata och offentliga företag.
Jag vill nämna några särskilda punkter. För det första bör frågan om definitionen av public services mandat inte blandas ihop med frågan om hur tillhandahållandet av sådana tjänster finansieras. Den allmännyttiga televisionen kan ägna sig åt kommersiella verksamheter - som att sälja reklamtid - för att generera vinster, men detta har kritiserats starkt av vissa regeringar, såsom den franska regeringen, och det förhindras genom nationell lagstiftning.
Å andra sidan spelar de kommersiella radio- och tv-bolag som krävs för att tillhandahålla en offentlig tjänst också en viktig roll. Att privata och offentliga aktörer som tillhandahåller offentliga tjänster samexisterar är en grundläggande beståndsdel av EU:s marknad.
Jag skulle vilja avsluta med ytterligare en punkt: vi bör vara oroade över de förhandsförfaranden som kommissionen föreslår för att undersöka statligt stöd. Anledningen är inte att subsidiariteten upphävs eller åsidosätts, utan att man vill se om de är förenliga med villkoren för statligt stöd.
Slutligen skulle jag vilja påpeka att frågan om nationellt stöd till radiostationer och massmedier bör undersökas inom ramen för de internationella förbindelserna eftersom EU:s organisationer måste tävla med internationella jättar, och en sträng lagstiftning kommer att skada EU:s prestationer och gemenskapens regelverk.
Ignasi Guardans Cambó: Herr talman! Jag ska försöka att fatta mig kort, och givetvis måste även jag börja med att sända mina varmaste hälsningar till kommissionsledamot Neelie Kroes i hopp om att hon återhämtar sig från sitt fall. Här har åtminstone ingången till byggnaden saltats, men jag har sett att man inte har saltat tillräckligt på andra ställen.
Vår debatt är ytterst viktig, och det grundläggande målet är i slutändan att begära, att kräva, att kommissionen låter parlamentet delta. Det är anledningen till vår debatt: inte att avsluta den här utan snarare att se till att vi innan kommissionens meddelande utformas verkligen kommer att ha en debatt här och att vi alla kommer att vara delaktiga.
Varför? För att det inte bara är vår televisionsmodell utan mycket mer som står på spel eftersom televisionsbolag inte är - som vi alla vet, och som vi var väl medvetna om under vår debatt om direktivet om audiovisuella tjänster - vad de en gång var. Vad de gör är att behandla innehåll som de tillhandahåller via en lineär eller icke-lineär plattform, och allt interagerar perfekt inom de båda områdena. Därför är det inte längre rätt att tala om radio- och tv-bolag i allmänhetens tjänst som om debatten hölls på 70- eller 80-talet.
Å andra sidan är det tydligt att debatten måste äga rum, eftersom allt som kallas public service i dag inte är det, och det är inte alltid någon mening med att använda offentliga medel för att göra vad vissa tv-bolag gör med offentliga medel. Samtidigt - och det här är det centrala i vår oro, anser jag, och jag inser att det är också är viktigt för vissa av mina kolleger - är dock radio- och tv-bolag i allmänhetens tjänst oumbärliga för att skydda vår kulturella och språkliga mångfald och i slutändan för att sammanbinda våra samhällen eftersom de, i teorin, söker efter någonting mer än direkt vinst.
Därför måste den ekonomiska balansen skyddas. Vi måste söka efter nya finansieringsmodeller. Vi bör vara kreativa och vidga den här debatten, men vi får inte göra det på att sådant sätt att vi riskerar någonting som är så oerhört viktigt för våra samhällen - det vill säga våra nuvarande allmännyttiga televisionsbolag.
Helga Trüpel: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Barroso-kommissionen meddelade att ett av dess främsta politiska mål var att avskaffa EU:s överreglering. Vi får ett intryck av att de förslag ni lägger fram nu i själva verket uppmuntrar till överreglering. Vid den utfrågning som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater höll förra veckan klargjordes det att det finns stora tvivel om hur mycket ni blandar er i medlemsstaternas befogenheter. Det som nu har lagts fram luktar överreglering, och det är inte någonting vi kan godkänna.
Det är riktigt att vi måste finna en balans mellan möjligheterna att utveckla allmännyttiga och privata radio- och tv-tjänster. Men detta betyder också - framför allt under den digitala eran - att allmännyttiga radio- och tv-bolag, som står för kvalitet, kulturell mångfald och kulturell och social sammanhållning måste kunna utvecklas i den digitala eran. Vi kräver detta som en del av Lissabonstrategin. Om allmännyttiga radio- och tv-bolag förvägras denna möjlighet kommer de att förvandlas till en dinosaurie. Då kommer de inte att kunna utvecklas väl.
När vi tänker på vår ekonomiska och finansiella kris har vi alla kommit fram till slutsatsen att marknaderna måste regleras. Social och ekologisk reglering är inte ett ställningstagande mot marknaderna utan för rättvisa marknader - och det betyder reglerade marknader. Samma gäller förhållandet inom vilket privata och offentliga sektorer kan utvecklas i framtiden om vi vill vara framgångsrika i den digitala världen.
Erik Meijer: för GUE/NGL-gruppen. - (NL) Fru talman! Under 70 år har radio och tv i allmänhetens tjänst haft som uppgift att informera folk i så stor utsträckning som möjligt. Den här tjänsten kan överleva genom offentliga medel som kan samlas in genom en separat radio- och tv-skatt som kan kompletteras med medlemsavgifter till radio- och tv-organisationer, vilket är fallet sedan lång tid tillbaka i Nederländerna.
Vid sidan av detta har radio- och tv-bolagen i allmänhetens tjänst under de senaste årtiondena uppmuntrats att tjäna pengar själva. Detta uppnås inte bara genom reklamtid utan också genom att man gör en stor del av det informationsmaterial som radio- och tv-stationerna samlat in tillgängligt i form av ljud- och videomaterial. Man förväntar sig att detta ska leda till att tittare och lyssnare kommer att känna sig mer delaktiga, att nya målgrupper kan nås och att statens kostnader kommer att begränsas. Den här uppgiften, som har vuxit under åren, skapar inte några problem så länge kommersiella kanaler inte anser att de påverkas negativt.
Från de kommersiella kanalernas perspektiv kan de mycket äldre radio- och tv-bolagen i allmänhetens tjänst ses som konkurrenter som ges en stor fördel eftersom de får medel från skattebetalarna. Frågan är om de allmännyttiga radio- och tv-bolagens existensberättigande inte längre i första hand kan härledas från deras användbarhet för samhället som helhet, utan från en möjlig snedvridning av marknaden i förhållande till kommersiella kanaler. Eftersom offentliga och privata intressen inte längre kolliderar står kommissionen inför motsägelsefulla krav.
Framtiden för allmännyttiga radio- och tv-bolag kommer att vara i balans om deras manöverutrymme begränsas till fördel för de kommersiella företagens vinster. Saker och ting kommer att bli ännu värre om det här görs utan parlamentets inblandning, utan hänsyn till de invändningar som 19 av de 27 medlemsstaternas regeringar har uttryckt.
Under de senaste åren har jag ett antal gånger bett kommissionen att överge den här katastrofala planen. Jag anser att det är den enda möjliga lösningen, mot bakgrund av den nuvarande utbredda oron. Dessutom är det en fråga som faller inom medlemsstaternas behörighetsområde, inte EU:s. Jag stöder frågorna och ståndpunkten som Cornelis Visser och andra talare har uttryckt.
Manolis Mavrommatis: (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Som redan betonats av de kolleger som undertecknat den muntliga frågan, och som framstående talare konstaterade mer specifikt vid den offentliga utfrågningen i Bryssel i förra veckan, måste vi alla se den offentliga televisionen som ett medium för att tillhandahålla en tjänst åt våra medborgare, som i stor utsträckning sammanfaller med skyldigheten att driva detta medium.
Den offentliga dialogen, den oberoende tillsynsmyndigheten och mångfalden av program, som är förenliga med varje medlemsstats historia och kultur, måste skyddas mot bakgrund av utvecklingen av ny teknik och det stora antalet företag som dagligen etableras.
Inom ramen för en sund konkurrens måste kommissionen främja nya metoder att skydda allmänhetens intresse och radio och tv i allmänhetens tjänst.
Framför allt måste definitionen av programföretagens offentliga uppdrag göras tydlig och vi behöver en bättre utvärdering av statligt stöd. När det gäller insynsregeln får vi heller inte lägga meningslösa administrativa och finansiella bördor på medlemsstaterna och offentliga programföretag inom ramen för den förhandsbedömning som kommissionen genomför.
Effektivare kontrollmekanismer måste också antas i den nya massmediemiljön. Eftersom offentliga sändningar har avgörande betydelse för den kulturella och språkliga mångfalden är dessutom alla dessa medier, liksom offentliga företag och offentlig television, skyldiga att sända kvalitetsprogram. Samtidigt måste de i konkurrens med andra liknande organ bestämt kunna hantera dagens utmaningar genom att sända evenemang av globalt intresse, till exempel OS, världscuper osv. I dag är detta tyvärr ofta omöjligt då den offentliga televisionen inte har råd med dessa evenemang av det enkla skälet att de privata företagen har mer pengar. Följden blir att medborgarna inte kommer att kunna se evenemangen på samma sätt som andra program.
Avslutningsvis vill jag också påpeka att av samma skäl främjas inte allmänhetens intresse i stort av det som för närvarande finns tillgängligt på marknaden och av de kommersiella mediernas intresse av att de offentliga programföretagens befogenheter och verksamhet fastställs. Givetvis finns det några undantag, men kommissionen måste allvarligt överväga detta sakförhållande.
Maria Badia i Cutchet: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även jag vill önska Neelie Kroes god bättring.
Jag vill framföra några allmänna synpunkter på översynen av meddelandet om radio och tv. För det första vill jag säga att jag tycker att den översyn som kommissionen har tagit initiativ till är positiv, eftersom den kommer att göra det möjligt att anpassa innehållet i 2001 års meddelande till de förändringar som skett både när det gäller teknik och gemenskapens lagstiftning.
I översynen bevaras dessutom huvudinriktningen i 2001 års meddelande, där man erkänner den centrala roll som radio och tv i allmänhetens tjänst har för att garantera en god demokrati och pluralism. Jag talar främst om de principer genom vilka medlemsstaterna bör fastställa och begränsa utbudet av och innehållet i de public service-uppdrag som respektive offentliga organ tar på sig. Medlemsstaterna bör fritt kunna välja finansieringsmodell och därigenom undvika att den fria konkurrensen snedvrids.
Uppdraget bör dessutom ges till ett särskilt företag eller en särskild grupp genom ett formellt beslut, och det bör underkastas extern och oberoende kontroll. Här vill jag understryka tillsynsmyndigheternas centrala betydelse för den audiovisuella sektorn.
När det gäller de viktigaste tilläggen till förslaget välkomnar jag förhandskontrollerna av offentliga programföretags tillhandahållande av nya tjänster, men endast om kontrollerna är tillräckligt flexibla för att kunna anpassas till varje lands institutionella modell och de antas successivt.
Slutligen anser jag att man måste göra en mycket noggrann bedömning av möjligheten att vissa tjänster som ryms inom tillhandahållandet av radio och tv i allmänhetens tjänst kan komma att bli föremål för ersättning eller vederlag till de medborgare som nyttjar dem. Där måste hänsyn tas både till den fria och universella karaktären hos traditionell radio och tv i allmänhetens tjänst och till de risker för utestängning som kan bli följden om denna finansieringsmetod godtas. Jag hoppas att kommissionen tar till sig dessa synpunkter.
Ieke van den Burg: (EN) Herr talman! Det som frågan handlar om är egentligen motsättningen mellan dels allmänintresset och dess roll i samhället, dels rättvisa konkurrensvillkor och en fungerande inre marknad. Gränserna suddas ut alltmer mellan allmännyttig och privat radio och tv, men också gentemot andra medier. Detta gäller särskilt för nya medier som Internet, iPod, sms och liknande.
Som en del redan har sagt är allmännyttig radio och tv ofta först med nya tjänster. Denna påverkan sträcker sig helt klart över såväl geografiska som medietekniska gränser. Det är därför viktigt med konsekvens mellan meddelandet om radio och tv och den allmänna ramen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Denna betydelsefulla fråga har vi behandlat i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor. Utskottets PSE-ledamöter har särskilt betonat att det är viktigt att öka rättssäkerheten för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Vi efterlyser att man på politisk nivå beslutar om ett ramdirektiv och inför en sektorlagstiftning.
I samrådet om förslaget till meddelande som kommissionen nu har lagt fram för oss kan yttranden avges fram till den 15 januari. Det är viktigt att vi än en gång tydligt signalerar att denna mer övergripande, allmänna ram kan bli ett viktigt redskap för att föra in diskussionen om allmännyttig radio och tv i ett bredare sammanhang.
Det är viktigt att se vem det är som bestämmer över reglerna, och vilken avvägning som görs mellan marknads- och allmänintressen i dessa bestämmelser. Jag tycker mig ana att man genom den marknadsprövning som nämns i meddelandet låter marknads- och affärshänsyn dominera på bekostnad av allmänintresset. Det var vår avsikt med de nya övergripande bestämmelserna om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
Jag är lite överraskad över att PPE-DE-gruppen nu engagerar sig så för dessa enskilda frågor, när de tidigare var ganska tveksamma till att stödja vår uppmaning att utveckla en bredare ram. Detta visar tydligt, denna gång i radio- och tv-världen, att det krävs en mer övergripande och tydlig ram där man fäster avseende vid och lyfter fram allmänintresset, om inte affärsintressena alltid ska få sista ordet i sådana här diskussioner.
Jag vill passa på att upprepa att vi efterlyser en ram för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som, i övergripande form, bidrar till att återställa jämvikten mellan dessa intressen, till förmån för allmänintresset.
Emine Bozkurt: (NL) Herr talman! Radio och tv i allmänhetens tjänst står för pluralism, mångfald och kulturell mångfald i Europa, demokratins hjärta - det har jag inte hittat på, utan kommissionen kan bekräfta det - och offentliga programföretag har nationell betydelse. Nu finns det planer på att införa en förhandsbedömning av marknaden, särskilt vid nya medieverksamheter. Jag anser att det är en dålig idé, eftersom Bryssel inte bör diktera på förhand hur medlemsstaterna ska organisera sina allmänna tjänster. Hur allmänhetens intresse tillvaratas anser jag bör bedömas i de enskilda länderna. För detta behövs inget obligatoriskt marknadstest.
Jag vill också säga några ord om byråkrati. Även om jag också tycker att saker och ting bör kontrolleras så måste vi se till att vi i slutändan inte skapar fler bestämmelser och kostnader för de olika medlemsstaterna.
När det gäller utbudet anser jag att vi inte bör göra åtskillnad mellan gamla och nya tjänster, eftersom gränsen mellan de båda i praktiken är mycket otydlig. Det är inte en fråga om varken/eller. Tv-program går ofta hand i hand med nya tjänster och vice versa. Precis som i Europa är de båda sammanflätade. Det handlar inte bara om marknaden, utan också om den allmänna betydelsen hos våra offentliga programföretag, som erkänns av alla, inte minst kommissionen. Jag vill be kommissionen att redogöra för om detta kommer att inkluderas i den anpassade versionen av meddelandet och om ansvarsområdena kommer att fördelas på lämpligt sätt, det vill säga till medlemsstaterna, även om de kommer att åtföljas av bestämmelser om tjänster i allmänhetens intresse, som bör utarbetas i samråd med Europaparlamentet och rådet.
Thomas Mann: (DE) Herr talman! Radio och tv i allmänhetens tjänst är mer än en ekonomisk faktor. Jag deltog i den utfrågning som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater anordnade i förra veckan i Bryssel. Vikten av information och mångfald inom europeisk kultur och utbildning betonades. Om 22 medlemsstater motsätter sig en översyn eller intensifiering på grund av att vi har olika regelverk och olika marknader så är det helt fel att förespråka en omfattande administration, ett tidskrävande testförfarande som det obligatoriska förhandstestet och inblandning från EU:s sida genom ett svårhanterligt byråkratiskt koncept.
Det finns redan kontrollorgan för radio och tv i allmänhetens tjänst, nämligen radio- och tv-råd. Vi övervakar anpassningen till den tekniska utvecklingen. Vi övervakar åtgärder för att garantera en rättvis konkurrens. Jag är ledamot i ett sådant organ, i egenskap av Europafederalisternas företrädare vid Hessischer Rundfunk. Vårt oberoende garanteras av lagen. Vi däremot kontrolleras helt och hållet och med rätta av allmänheten. Så fungerar en effektiv mediepolitik.
Zuzana Roithová: - (CS) Herr talman! Staten håller med mina parlamentskolleger om att statligt stöd till radio och tv i allmänhetens tjänst kräver tydligare lagstiftning. I Europaparlamentet har vi krävt detta länge. Men jag vill ändå fästa er uppmärksamhet på andra viktiga frågor som kommissionen måste lösa snarast möjligt. Bland de många problem som finns vill jag ta upp tre. För det första krävs ett generellt införande av gemensamma tv-antenner som även inkluderar digitala sändningar, särskilt i flerbostadshus som ägs av bostadskooperativ, i enlighet med undantagen i artikel 5 i informationsriktlinjerna. Detta är nämligen ett problem för miljontals medborgare i de nya medlemsstaterna, däribland Tjeckien. Den andra frågan är stöd för utökat samarbete mellan de nationella råden för radio- och tv- sändningar och EU:s institutioner, för att se till att bestämmelserna om allmänna tjänster tillämpas på ett bättre sätt. Den tredje frågan handlar om att förbättra samordningen mellan nationella myndigheter för tillsyn av tv-sändningar när det gäller böter för olämpliga sändningar som hotar barns och ungdomars moraliska utveckling.
Androulla Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka er alla för denna mycket givande diskussion, som jag definitivt ska underrätta min kollega Nelly Kroes om.
Jag skulle vilja kommentera några av era synpunkter. Amsterdamprotokollet visar att det behövs en avvägning mellan statlig finansiering och dess följder för konkurrensen. Vi vill att medlemsstaterna går i spetsen här, annars får vi nämligen göra det i Bryssel när klagomålen kommer in.
Vårt mål är att ge medlemsstaterna ökade möjligheter att utveckla radio och tv i allmänhetens tjänst, under förutsättning att de respekterar fördragets konkurrensbestämmelser. Radio och tv i allmänhetens tjänst ska fortsätta att vara nyskapande, utbildande och, givetvis, underhållande. Kommissionen ställer sig bakom dessa mål.
Det framgår tydligt av Amsterdamprotokollet att medlemsstaterna beslutar om hur de finansierar radio och tv i allmänhetens tjänst. Radio och tv i allmänhetens tjänst får full frihet att genomföra nya, experimentella projekt genom att vi i förslaget till meddelande tydligt anger att pilotprojekt undantas från prövningsplikten. Vi har hela tiden accepterat möjligheten att radio och tv får en målorienterad statlig finansiering, så att radio och tv i allmänhetens tjänst kan tillhandahålla ett brett spektrum av olikartade och välavvägda program. Denna möjlighet kvarstår även i framtiden.
Kommissionen vill också se till att det finns en blandning mellan allmännyttiga och privata operatörer. Kommissionen strävar efter att stimulera radio och tv i allmänhetens tjänst att använda ny teknik för att tillgodose samhällets sociala, demokratiska och kulturella behov.
Genom Amsterdamprövningen får medlemsstaterna finansiera nya medietjänster som drivs av radio och tv i allmänhetens tjänst. På så sätt skyddas deras förmåga att hänga med i utvecklingen i en ytterst föränderlig mediemiljö. Allmänheten har samtidigt intresse av att privata aktörer även i fortsättningen har ett incitament. För att Lissabonmålen ska uppfyllas är det viktigt med innovationsförmåga inom både allmännyttig och privat radio och tv. Självklart står det även i fortsättningen radio och tv i allmänhetens tjänst fritt att starta vilka nya, kommersiella tjänster de vill utan någon föregående prövning.
Låt mig försäkra er om att vi ser mycket allvarligt på samrådet. Vi kommer att se över texten och beakta alla välgrundade synpunkter. Jag kommer att be våra avdelningar att ta hänsyn till parlamentets och medlemsstaternas förslag när vi ser över förslaget.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från föregående sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande, mitt inlägg gäller sidan 14. Jag var inte den enda som talade vid det tillfället under dagen, men jag ställde en mycket precis fråga. Jag skulle vilja att svaret vore lika exakt. Jag frågade på vilken grund de personer som närvarade vid debatten kunde få tillträde. Efter detta fick jag i likhet med alla andra se bilder på TV och kunde då konstatera att ingen av dem hade något besökskort. Kommer jag att få något svar? Om ja, när då?
Herr Fabre-Aubrespy, jag kommer ihåg det, jag var faktiskt närvarande, liksom även de flesta av kollegorna i det ögonblick då ni formulerade er anhållan. Jag befinner mig inte i en ställning där jag kan ge er ett svar. De politiska gruppernas ordförande kommer att ha sitt sammanträde i eftermiddag. Jag skall påminna om den begäran som ni formulerade så att ni får ett svar.
Herr ordförande! Jag skall fatta mig kort. Jag är inte här för att tala om arbetare som försökt försvara sin försörjning. Jag är här för att ta itu med en fråga som rör någon som stal från arbetarna.
I går tog jag upp frågan om Robert Maxwells vanhedrande porträtt i det yttre galleriet. Jag ville då ha försäkringar om att ordföranden och kvestorerna skulle undersöka saken. Kan ni tala om för denna kammare varför Robert Maxwells porträtt fortfarande hänger kvar utanför kammaren? En välkänd bov har fortfarande sitt porträtt inom en ram utanför kammaren!
Herr Falconer, frågan har redan tagits upp med kvestorerna, så att de åtgärder som krävs vidtas.
Herr ordförande, jag har bara ett önskemål när det gäller incidenten i går. Kräv att man skall visa filmerna som spelades in om händelsen där uppe. Jag har hört att två händelser visas i filmerna. Dels att en hel grupp människor sjöng "Internationalen " med höjda knytnävar. Att de sjöng hörde jag också, men jag kunde inte riktigt höra vad det var. Dels att en man förklarat i TV att man faktiskt vill ha ett annorlunda Europa! Vi borde kontrollera om detta stämmer eller inte. Jag hoppas att det inte stämmer!
Herr von Habsburg, jag erkänner att jag blev förvånad över att höra att ni med all er kunskap inte har hört Internationalen! Men vissa gånger lär vi oss alla någonting.
Herr ordförande! Jag vill bara ställa mig bakom vad von Habsburg sade. Vi tog upp ett antal saker med sittande ordföranden igår för att få reda på varför, när brott mot artikel 101.3 konstaterats, våra gäster i tribunen inte utvisades från kammaren, så att vi hade kunnat fortsätta med omröstningen i lugn och ro. När tror ni vi kan får svar?
Fru McIntosh, ni kommer att få ett svar på era tvivel, efter de politiska gruppernas ordförandekonferens i eftermiddag.
Tack, herr ordförande! I går namngavs en av våra kollegor och uppmanades att lämna kammaren. Den åtgärden fullföljdes inte. Kan presidiet, som har möte nu och som har ett möte längre fram i veckan, meddela oss om vad parlamentets arbetsordning föreskriver om att kollegor namnges och uppmanas att lämna kammaren? Om kollegor inte lämnar kammaren, vilken status har då detta parlaments arbetsordning idag?
Fru Crawley, jag är absolut övertygad om att presidiet, liksom de politiska gruppernas ordförandekonferens under eftermiddagen kommer att behandla den situation som uppstod igår och vi får se vilka slutsatser de kommer att dra.
Ärade ordförande, var lugn! Jag kommer att fatta mig kort. Jag vill bara svara Crawley att den punkt hon tog upp kommer att granskas samtidigt som McIntoshs punkt om att inte tillämpa artikel 101.3, eftersom båda utgör en helhet. Jag vill också ge parlamentet ytterligare information. Det var mycket beklagliga händelser som inträffade igår. Jag har fått veta att en av Europaparlamentets bussar, registrerad i Luxemburg, hade chartrats av en politisk grupp för att hämta de inbjudna deltagarna vid flygplatsen i Entzheim. Mot bakgrund av detta skulle jag vilja att informationen granskades och att man talar om för mig vem som godkänt bussens passagerare att organisera en demonstration i salen.
(Applåder)
Herr Pasty, ett sammanträde kommer att äga rum i eftermiddag och jag tror att ni kommer att få möjligheten att också ställa andra frågor.
Mitt inlägg berör ungefär samma sak som det Pasty just tog upp. Eftersom det sägs i protokollet att ordföranden begärde utrymning av salen och för att svara Crawley vill jag att man ställer frågan varför utrymningen inte ägde rum. Vad skall man göra i sådana fall?
(Applåder)
Herr ordförande! Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi verkligen ser seriöst på reglerna och förfarandena, och det är bra när ledamöter här som sitter inne med information kan klargöra vad som gäller. Men är det egentligen tillbörligt att denna församling skall lyssna på angelägenheter och efterfråga och få information från sådana som Pasty, som är en välkänd fuskare och dubbelröstare i denna kammare och återigen slösar bort vår tid på procedurfrågor?
Jag vill inte gå vidare med en dialog av det här slaget och jag skulle vilja be er att inte i något fall ge uttryck för liknande karakteriseringar.
Herr ordförande, det enda som verkligen skulle kunna reda upp alla dessa problem vore att inrätta ett frågeutskott. Gårdagens problem är nämligen ett problem som i hög grad berör ledamöternas värdighet och som dessutom alltid kommer att finnas. Jag begär därför formellt att man inrättar ett utskott för frågor så att man därmed kan begripa hur det hela gått till.
De politiska gruppernas ordförandekonferens kommer att äga rum i eftermiddag. Jag är absolut övertygad om att även presidiet kommer att diskutera dessa frågor.
(Protokollet justerades.)
Avtal med Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Kazachstan
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande fyra rekommendationer för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor:
rekommendation av Hoff (A4-0026/97), om förslag till rådets och kommissionens beslut (KOM(96)135-5872/96 - C4-0320/96-96/0092(AVC)) om slutandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Georgien; -rekommendation av La Malfa (A4-0024/97), om förslag till rådets och kommissionens beslut (KOM(96)136-5871/96 - C4-0319/96-96/0093(AVC)) om slutandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Armenien; -rekommendation av Lambrias (A4-0025/97), om förslag till rådets och kommissionens beslut (KOM(96)137-5870/96 - C4-0318/96-96/0094(AVC)) om slutandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater och Republiken Azerbajdzjan; -rekommendation av Lalumière (A4-0069/97), om förslag till rådets och kommissionens beslut (7804/95 - C40344/95 och - C4-0360/95-94/0221(AVC) om ingående av partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater å ena sidan och Kazachstan å andra sidan; samt sex betänkanden för utskottet för externa ekonomiska förbindelser:
betänkande (A4-0081/97) av Kittelmann om de ekonomiska och handelsrelaterade aspekterna i avtalet om partnerskap och samarbete mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater å ena sidan och Georgien å andra sidan; -betänkande (A4-0038/97) av Kittelmann om förslag till rådets beslut (KOM(96)322-8890/96 - C4-0566/96-96/0180(CNS)) om interimsavtal om handel och handelsrelaterade frågor mellan Europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen å ena sidan och Georgien å andra sidan; -betänkande (A4-0031/97) av Kittelmann om de ekonomiska och handelsmässiga aspekterna kring partnerskapsoch samarbetsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Republiken Armenien å andra sidan, vilket skall ersätta handels- och samarbetsavtalet med före detta Sovjetunionen som de avtalsmässiga förbindelserna för närvarande grundar sig på; -betänkande (A4-0064/97) av Kittelmann om förslag till rådets beslut (KOM(96)31-8891/96 - C4-0686/96-96/0179(CNS)) om Europeiska gemenskapens ingående av interimsavtalet om handel och handelsrelaterade frågor mellan Europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen å ena sidan och Republiken Armenien å andra sidan; -betänkande (A4-0082/97) av Schwaiger om de ekonomiska och handelsmässiga aspekterna i partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater och Republiken Azerbajdzjan, och-betänkande (A4-0099/94) av Chesa om de ekonomiska och kommersiella aspekterna i avtalet om partnerskap mellan EU och Kazachstan.
Herr ordförande! Den 22 april 1996 undertecknades partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Georgien i närvaro av Georgiens president Sjevardnadze. Enligt Europeiska unionen utgör partnerskapet ett långsiktigt åtagande - så står det i avtalet - som skall knyta folken i Europeiska unionen och Georgien närmare varandra under kommande generationer. Dessutom vill man naturligtvis göra georgierna delaktiga i det internationella politiska och ekonomiska systemet.
Partnerskaps- och samarbetsavtalet innehåller ett viktigt avsnitt med bestämmelser om ekonomi och handel, men även ett betydelsefullt politiskt avsnitt. I det politiska avsnittet betonas att samarbetet mellan de båda parterna bygger på gemensamma värderingar. Det är därför av största vikt att den grundläggande förutsättningen för samarbetet mellan de båda avtalsparterna är att bevara demokratin och respektera de mänskliga rättigheterna. Just när det gäller Georgien måste man tillstå att landet alltsedan självständighetsförklaringen, men framför allt sedan de politiska oroligheterna 1993, gjort stora framsteg i den demokratiska reformprocessen. Politiskt sett råder det alltså för närvarande fred i Georgien.
Den enda ömma punkten är precis som tidigare avsaknaden av politiska lösningar på kriserna i Abchazien och Sydossetien, som skulle kunna göra det möjligt för Georgien att återfå sin territoriella integritet och lösa de flyktingproblem som uppstått till följd av konflikterna. Därför skall Europeiska unionen och även OSSE i framtiden göra ytterligare ansträngningar för att uppnå fredliga lösningar på konflikterna.
Från ekonomisk synpunkt kan man konstatera att produktionen minskat kraftigt efter det kommunistiska systemets fall i före detta Sovjetunionen. Mellan 1991 och 1994 minskade den ekonomiska produktionen till en tredjedel av 1991 års bruttonationalprodukt. Dessutom låg inflationsnivåerna under den här perioden på upp till 15 000 % per år. I samband med återupprättandet av freden och konsolideringen av det demokratiska politiska systemet har även den ekonomiska reformprocessen fått fotfäste i landet. Till exempel kunde Georgien 1996 uppvisa en tillväxt på 15 % samtidigt som inflationen sjönk till 25 %.
Det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet för det georgiska näringslivet närmare Europeiska unionen, vilket är av stor vikt för Georgiens framtida utveckling. Man kan givetvis räkna med att avtalet kommer att öka handeln mellan Georgien och unionen avsevärt. Europeiska unionen har dessutom åtagit sig att bidra med rådgivning och finansiella medel till ekonomiska reformer, återuppbyggnaden av Georgien och för att skapa en varaktig utveckling i landet. Även de europeiska företagens investeringar i Georgien kommer att öka ytterligare.
Georgien kommer med tanke på sitt geografiska läge att kunna inta en central position när det gäller handeln mellan Europeiska unionen och de övriga transkaukasiska och centralasiatiska staterna. Georgiens ställning måste alltså inte bara stärkas lokalt utan även i regionala sammanhang, där landet kan vara och för närvarande redan är en viktig stabilitetsfaktor. Det är anmärkningsvärt att flera projekt för anläggning och återidrifttagning av järnvägsnät, olje-pipelines och övriga transportnät redan har utarbetats. Även i det här sammanhanget kan partnerskapsavtalet få stor betydelse.
Eftersom partnerskaps- och samarbetsavtalet gör det möjligt att stärka Georgiens ställning på det politiska och ekonomiska planet, skulle jag som representant för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor vilja rekommendera parlamentet att rösta för avtalet. Detta kommer - och det kan vi vara helt säkra på - att ge relationerna mellan Europeiska unionen och detta traditionsrika land en helt ny dimension sett i ett långt perspektiv.
Herr ordförande, kära kollegor! Jag tänker ta vid där min kollega Hoff slutade. Även utskottet för rättsliga frågor ber parlamentet att ge sitt samtycke till partnerskapsavtalet och interimsavtalet. Vi måste alla hela tiden bemöda oss om att - som i det här fallet när vi talar om Georgien och senare om Armenien och Azerbajdzjan - inte falla för frestelsen att se dessa länder som ett gemensamt problemområde.
Transkaukasien är en region och det handlar här självklart om tre oberoende, suveräna stater som är mycket känsliga och som måste betraktas var och en för sig i förhållande till de problem staterna för tillfället har. Jag säger detta eftersom jag ofta tycker mig märka ett höjt pekfinger i debatterna i parlamentet och att man kommer med råd som ingen har bett om eller med anvisningar som inte alltid är till någon nytta.
Om man vill utvärdera situationen i Georgien på ett korrekt sätt måste man vara medveten om - vilket min kollega Hoff också påpekade - att människorna i Georgien inte alltid har så lätt att förstå övergången från ett kommunistiskt system till en demokratisk samhällsordning. Före detta Sovjetunionen gav ju Georgien mycket stark ekonomiskt stöd på grund av dess geografiska läge. I förhållande till andra stater gick det relativt bra för Georgien och därför åtföljdes kommunismens fall och sökandet efter nya strukturer och nya demokratiska möjligheter inom marknadsekonomin av utomordentligt svåra problem. Naturligtvis har förhållandet till Ryssland fortfarande en avgörande betydelse för Georgien, framför allt av psykologiska skäl. Den förre storebrodern kan inte låta bli att fortfarande försöka utöva inflytande på områden där han inte längre hör hemma. Man måste även, för att kunna förstå Georgien, ha den abchaziska befolkningsminoritet i åtanke, som under 70-talet proportionellt sett hade alldeles för stort inflytande i förhållande till den georgiska befolkningsmajoriteten.
Att utveckla de demokratiska institutionerna i hela Georgien är ett sätt för Europeiska unionen att ge elementär hjälp och detta pågår för tillfället. Här måste vi naturligtvis hålla de mänskliga rättigheterna i minnet. Det arbete som FN, OSSE och Europeiska unionen har uträttat har lett till en stabilisering av läget i Georgien och har därmed bidragit till att bygga upp långsiktigt förnuftiga och goda förhållanden, förnuftiga i det avseendet att den enskilde medborgarens förhållande till arbetet och till den personliga framgången kan bidra till att stärka de demokratiska strukturerna.
Vi måste hela tiden tänka på att den ekonomiska hjälpen, om den är framgångsrik, i just de här länderna är en förutsättning för att de demokratiska strukturerna skall kunna vara livsdugliga. Det som nu händer i Albanien och även på andra håll är en följd av ekonomiska misslyckanden. Människor som inte har någon erfarenhet av demokrati, och partier som fortfarande håller på att lära sig vad demokrati innebär är beroende av ekonomiska framgångar. Partnerskapsavtalets och interimsavtalets betydelse består i att ge Georgien snabb hjälp!
Det är mycket viktigt att komma ihåg att Armenien nu anstränger sig oerhört för att få både ekonomisk och säkerhetspolitisk hjälp från Ryssland, Frankrike, Tyskland och världsbanken och att man har byggt upp en rättslig ram kring privatiseringen av statliga företag. Vi skall också komma ihåg att privatiseringen av jordbruket går raskt framåt och att 90 % av småföretagen hade privatiserats vid utgången av 1996. Allt detta har lett till att Georgien funnit positiva lösningar på många problem och att det nu är vår uppgift att hjälpa dem politiskt. Jag är säker på att vår politiska vilja kommer att bära frukt i det här landet, för nu behövs hjälp till självhjälp.
Herr ordförande, ärade kolleger! Kommuniststaternas övergång till demokratiska samhällen och till marknadsekonomier på det politiska respektive ekonomiska planet skapar enorma, uppenbara problem.
Dessa problem har varit mycket stora i alla länder som tillhört Sovjetblocket. Några av länderna i centrala Östeuropa - Polen Ungern, Tjeckiska republiken, Slovakien, etc. hade redan tidigare en tämligen välutvecklad politisk tradition som enskilda stater och en lika utvecklad ekonomisk struktur av så att säga marknadsmodell. Men även dessa länder har mött stora svårigheter. Men för dem har emellertid frigörelsen från det sovjetiska beroendet inneburit en återgång till en nationell identitet.
Så har det inte varit - och så är det fortfarande inte - för de länder som i egentlig mening tillhörde Sovjetunionen, t.ex. staterna i Transkaukasusregionen, om vilka vi diskuterar denna morgon. Dessa länder har ofta nått oberoende utan att tidigare ha haft någon historisk eller nutida tradition som enskilda stater. Länder som Georgien och Armenien har mycket gamla kulturella traditioner. Men de har inte återupptäckt någon egen identitet efter 1989. Inför uppgiften att för första gången bygga upp egna stater med marknadsekonomier möter dessa länder enorma problem, vilket vi måste förstå.
Apropå Georgien har kollegerna Hoff och Kittelmann erinrat om att det ur både geopolitisk och ekonomisk synpunkt finns ett europeiskt strategiskt intresse att försöka stabilisera och stödja utvecklingen i dessa länder. Därför är det både rätt och riktigt att sluta partnerskaps- och samarbetsavtal med dem. Jag tänker i detta sammanhang på det mycket fina betänkande som Carrère d'Encausse utarbetat om länderna i denna region och som i viss mån ger parlamentet en god överblick över alla de problem som finns i området.
Av dessa tre länder är Armenien den stat som i vissa avseenden har störst problem: landet saknar naturresurser, till skillnad från Azerbajdzjan som förfogar över oljetillgångar; även Armeniens geografiska läge medför stora problem, eftersom landet är omslutet av andra stater, saknar tillgång till hav och dessutom har ett synnerligen problematiskt, sekellångt förhållande till Turkiet, ett problem som skärptes i början av detta sekel; och som parlamentet väl vet, upprätthåller Turkiet fortfarande blockad för all handel och alla förbindelser med Armenien, blockad som vi hoppas ska hävas. Armenien har vidare stora problem som hänger samman med dess dåliga relationer till Azerbajdzjan på grund av den långdragna frågan om Nagorno-Karabach.
I allt detta är vårt samarbetsavtal av stor betydelse. I Armenien har det nu vuxit fram ett nytt ledarskikt efter åren under Sovjetregimen. Självfallet har landet genomgått en positiv utveckling, men nya problem har även uppstått. I valen 1995, vilka vårt parlament följde, kunde vi konstatera ett par valövergrepp, t.ex. att ett viktigt parti blev uteslutet från den politiska striden. Liknande och kanske t.o.m. allvarligare problem konstaterade vi tyvärr under presidentvalet 1996, ett val som fick observatörerna att sätta många frågetecken och som även framkallade åtskilliga protester från oppositionen. Jag vill dock erinra om att sedan helt nyligen är situationen normaliserad.
Dessa avtal - beträffande vilka jag hoppas att parlamentet idag ställer sig positivt till - är mycket viktiga, inte bara med tanke på den ekonomiska biten utan även, och framför allt, för den politiska dialogen. Genom denna dialog kan nämligen Europa och parlamentet noga följa upp problemen kring de politiska och civila rättigheterna, kring informationsmedlens frihet, etc. Man kan alltså med denna dialog upprätta stadiga relationer som är till gagn för framväxandet av nya demokratiska institutioner, institutioner som efter hand kan bli alltmer befästa hos människorna i dessa länder.
Därför, herr ordförande och ärade kolleger, hoppas jag att vårt parlament idag uttrycker sitt gillande av partnerskaps- och samarbetsavtal med Armenien.
Herr ordförande, högt ärade kollegor! Utskottet för externa ekonomiska förbindelser uppmanar parlamentet att ge sitt samtycke både till partnerskaps- och samarbetsavtalet och till interimsavtalet med Armenien.
De politiska förutsättningarna för den ekonomiska situationen i Armenien har tyvärr försämrats enormt de senaste åren. Armeniens ekonomi hade tidigare en framskjuten roll i Sovjetunionen och fick av politiska och geografiska skäl också oproportionerligt starkt stöd i förhållande till andra länder, eftersom Sovjetunionen både hade råvaruleverantörer och köpare där. Detta fick efter Sovjetunionens fall märkbara konsekvenser.
Kriget med Azerbajdzjan och den förstörelse som följde innebar stora umbäranden och stark isolering. När korten lagts ut på nytt och man beslutat att övergå till marknadsekonomi samt införa privat företagsamhet förbättrades situationen i samhället kontinuerligt.
Det är naturligt att här uppmärksamma - och det är viktigt att vi noterar det - att samhället generellt sett efter omvälvningen och efter alla dessa händelser har varit och fortfarande är relativt labilt. Det finns få fasta demokratiska strukturer och landet befinner sig i en situation där det delvis förekommer inhemska revolter mot förändringar och reformer, och därmed också misstänksamhet mot potentiella investerare.
Man måste komma ihåg att även de demokratiska strukturerna i Armenien är under utveckling och att det under de ogynnsamma ekonomiska förhållanden som råder är svårt för de demokratiska partierna att formulera gemensamma mål, något som vi i våra demokratier lyckades med efter decennier eller sekler av övning. Vid bedömningen av Armenien måste vi vara rättvisa. Landet behöver vår hjälp. Vi måste emellertid också ta hänsyn till den speciella situationen. Även här måste vi inse att det inte hjälper med överdrivna förmaningar. Vi måste i stället följa utvecklingen i det här landet med tolerans och en smula solidaritet.
Energikrisen har naturligtvis också bidragit till att landets ekonomi är mycket hårt ansatt. Den ekonomiska blockaden och den stelnade byråkratin med låg motivation, kort sagt den tidigare kommunistiska slentrianen - och detta vill jag bara påpeka i förbigående - försvårar utvecklingen avsevärt.
Nagorno-Karabach-konflikten är fortfarande aktuell. Den har kostat mycket kraft och kommer även i fortsättningen att vara negativ för landets utveckling och för den politiska stabiliteten. Man kan bara hoppas att den vapenvila man uppnått kommer att ge en lösning på konflikten, som fortfarande är olöst, och som skapar enorma problem för den ekonomiska situationen i landet.
Om den positiva utveckling som nu är skönjbar och den allt stabilare demokratiska utvecklingen fortsätter på samma sätt, om vi omsätter vår verbala hjälp i praktiken, om de internationella hjälporganisationerna stärker självförtroendet i detta lilla land genom att finnas på plats, och om vi mot bakgrund av de hundratals problem som Europeiska unionen skall reglera inte glömmer att vi här har ett land som är helt anvisade till vår hjälp, gör vi en stor insats. Med hjälp av partnerskapsavtalet, som visserligen är av finansiell betydelse för oss men bara är en droppe i havet i förhållande till landets problem, måste vi fullgöra de skyldigheter vi har åtagit oss.
Avslutningsvis skulle jag vilja be er att använda partnerskaps- och samarbetsavtalet för att uppmuntra den politiska ledningen och de demokratiska krafterna att inte överge kursen mot en demokratisk utveckling trots den svåra situationen. Det är det viktigaste vi kan bidra med till utvecklingen av Armenien.
Herr ordförande, jag föreslår uttrycket samstämmig uppfattning angående partnerskapet och samarbetet med Republiken Azerbajdzjan, men jag skyndar mig att förtydliga att trots detta ansluter jag mig inte till principerna för en beslutsam politik grundad på personliga intressen, som vanligtvis benämns " Realpolitik" . Jag fortsätter tvärtom att tro att även hjälpen rörande tydliga ömsesidiga ekonomiska intressen måste avbrytas när man förbiser förkastliga omänskliga situationer och när man bidrar till att vidmakthålla totalitära regimer.
Azerbajdzjan uppvisar utan tvekan många problem av många och olika orsaker. På inget sätt kan man anse att det stämmer överens med de värderingar och principer som vi hyllar. Det öppna såret i Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan, flyktingsituationen, den ekonomiska situationen i ett av de genom oljeproduktionen potentiellt sett rikaste länderna, gjorde vår egen tillfälliga representation besviken när den begav sig dit och konstaterade att de demokratiska funktionerna har tagit skada i det här landet.
Ändå ger utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor sitt samtycke till överenskommelsen om partnerskap grundad på det rimliga hoppet att, trots de svagheter som fortsätter att existera, trots det olösliga problemet i Nagorno-Karabach, trots den internationella ansträngningen för att lösa frågan genom Minsk-gruppen, men utan att slutligen lyckas - Azerbajdzjan skall överge sin våldsamma repressionspolitik och vi kan gå vidare. Vår drivkraft är vår övertygelse att även om Azerbajdzjan står inför en svårare framtid än de två andra länderna i Transkaukasus-regionen, Georgien och Armenien, så måste vi, såsom Carrère d'Encausse så riktigt sagt, se problemet i sin helhet och ömsesidigt tillämpa den politik som vi är skyldiga gentemot dessa tre länder i ett strategiskt och ekonomiskt värdefullt område i Europas periferi. Precis detta förutser avtalet som skrevs under för ett år sedan i Luxemburg och det är tid att tillämpa det om vi verkligen förväntar oss en multilateral förbättring för Azerbajdzjan och för samarbetet med de tre sönderslitna länderna i Transkaukasus.
På grund av detta lägger utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor enhälligt fram en samstämmig uppfattning till kommissionen och rådet och föreslår också medlemsstaterna att agera enligt den, eftersom medlemsstaterna i unionen är skyldiga att ratificera detta avtal. Men det måste upprätthållas ständigt lika mycket fram till en fortlöpande, framåtskridande normalisering av förbindelserna som till en verklig demokratisering i landet, med en vaksam blick beträffande utvecklingen av detta lika strategiska som intressanta område i Transkaukasus. I detta perspektiv presenterar vi som utskott för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor vår samstämmiga uppfattning.
Herr ordförande, kära kollegor! Azerbajdzjan är ett potentiellt rikt land. Oljereserverna i Kaspiska havet är större än Saudiarabiens och industrin, jordbruket och tjänstesektorn har också stora utvecklingsmöjligheter. Men man lider starkt av krigets följder och av miljöförstöringen som orsakats av att man i Sovjetunionen utvunnit olja på ett mycket oansvarigt sätt under de senaste årtiondena, samt av det olösta problemet med en miljon krigsflyktingar. Azerbajdzjan ligger nästan mitt för dörren till Europeiska unionen, som nu håller på att utvidgas österut, och om ett par år är det kanske bara Svarta havet och Kaukasus som skiljer oss åt.
Europeiska investerare är mycket välkomna och behövs i synnerhet inom oljeindustrin och för den utrustning som används där, inom transportväsendet samt inom den växande byggnadsindustrin. Azerbajdzjan utarbetar redan i allt större utsträckning nödvändiga ramvillkor för framgångsrika investeringar. Den viktigaste förutsättningen för att övervinna den ekonomiska krisen är planeringen och utbyggnaden av transportvägarna via Georgien till Europa samt energinäten för olja och för de produkter man utvinner ur oljan. Samtidigt måste alla tänkbara lösningar när det gäller kostnadseffektivitet och miljöansvar utredas.
EU: s bilaterala partnerskapsavtal med de tre transkaukasiska republikerna, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, utgår - som vi redan hört - från nödvändigheten av regionalt samarbete och utveckling. Det handlar inte om något annat än om en omfattande regional politisk insats som för Europeiska unionens del sammanlänkar ekonomiska och finansiella aspekter, som inbegriper betydande humanitär hjälp och som inte försummar den politiska dialogen, som ju står till vårt förfogande just nu.
Framför allt med hjälp av ökad samverkan från Azerbajdzjan och Georgien, men även från Armenien - om de så önskar -, kan man ta tillvara de omätliga oljeresurser som finns i Kaspiska havet för export till Europa och till resten av världen och dessutom förädla dem lokalt. Då först öppnas dörren till Europa ekonomiskt. Det regionala ekonomiska samarbetet kan samtidigt medverka till att minska de politiska spänningarna i regionen. Först med strävan efter anslutning till de transeuropeiska näten och de övriga transport-, energi- och kommunikationssystemen möjliggörs ett samarbete med Europa. Politiskt rör det sig om en stabilisering av de tre staterna som naturligtvis nu, som tidigare medlemmar av Sovjetunionen, håller på att förändra sina samhällen, näringsliv och även de politiska beslutsinstanserna från grunden.
Europa kan som fredlig partner tillsammans med Ryssland och Turkiet - inte mot dem - påverka en del. Svarta havet och Bosporen är centrala förbindelseleder i det här sammanhanget. Europa befinner sig också på tillräckligt långt avstånd för att inte kunna uppträda som politiskt dominerande. Det vill vi naturligtvis inte heller. Vi är emellertid mycket efterfrågade som ärliga mäklare för ekonomisk utveckling och fredligt samarbete. Vi européer har under franskt ordförandeskap inom ramen för OSSE: s Minskgrupp en ypperlig möjlighet att arbeta för en snar fred mellan Armenien och Azerbajdzjan samt i och kring Nagorno-Karabach. Här gäller det i första hand att göra sig av med relikterna från det gångna kriget. Blockaderna måste hävas - det har vi precis diskuterat - ockupationen av främmande territorier måste upphöra, autonomi och självbestämmande för majoritetsbefolkningen i den omstridda regionen måste säkerställas.
Flyktingarna skall kunna återvända till sina hemområden eller, om detta inte är möjligt, kunna bosätta sig i nya områden. Lägenheter, arbetstillfällen och sociala inrättningar för totalt 1, 3 miljoner människor i Azerbajdzjan, Armenien och Nagorno-Karabach måste tas fram. Här måste Europeiska unionen rikta sin uppmärksamhet på nödvändigheten att även ordna hemvister för multietniska familjer. Med modellprogrammet Fizuli skall man bygga upp totalförstörda städer och byar igen i regionen kring Fizuli, huvudsakligen med hjälp från Europeiska unionen. En ny infrastrukturaxel mellan den transkaukasiska regionen och Centralasien skall utvecklas kring uppbyggnaden av transportförbindelser och anslutande energi- och kommunikationsnät. Vårt stöd gäller framför allt Tracecaprojektet, som omfattar alla dessa beståndsdelar.
Herr ordförande, utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi stödjer avtalet med Armenien av flera skäl. För det första är Armenien det land som lider mest av Sovjetunionens fall. Dessutom har man än idag inte hämtat sig från den stora jordbävningen 1988 och för det tredje känner vi alla till de ihållande konflikterna kring Nagorno-Karabach.
Trots det anser vi det obegripligt att man i avtalet inte eftersträvar någon lösning för - enligt uppgift från USA: s energiministerium - ett av världens sämsta kärnkraftverk, nämligen Medzamor. Alla vet det. Kommissionen har ju själv konstaterat det i protokollet och även sagt: Vi i EU kan inte acceptera att kärnkraftverket tas i drift igen.
Det är naturligtvis självklart att Armenien måste få energi någonstans ifrån, det vet vi alla, men det finns för närvarande ingen annan lösning av den enkla anledningen att grannländerna hela tiden bryter gastillförseln. Det måste vara vår uppgift som union att se till att gastillförseln säkerställs, men vi kan inte så att säga blunda med ett öga och se på när Medzamor åter tas i drift. Det är omöjligt, för Medzamor utgör en större fara för oss alla än Tjernobyl.
Jag anser att vi har två uppgifter, nämligen att omedelbart se till att gastillförseln fungerar som den skall och att Medzamor stängs. Detta är vad utskottet vill uppnå.
Fru Bloch von Blottnitz, jag lät er medvetet överskrida er tid ganska mycket. Jag har förvisso upprepade gånger hävdat i denna sal att tiden för interventioner på en minut är en tid som inte tillåter ett värdigt uttryck av åsikter från någon kollega, och personligen så är det för mig den enda punkten från vilken jag accepterar att göra avvikelser medan min ansträngning annars är att strängt iakttaga reglerna.
Herr ordförande, jag vill först och främst be om ursäkt för ett misstag från min sida, som gjorde att jag inte var närvarande i salen när ni gav mig ordet för en stund sedan.
Mitt betänkande för utskottet för utrikes- och säkerhetsfrågor handlar om Kazachstan. Europaparlamentet uppmanas idag att ge sitt samtycke till partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater å ena sidan och Kazachstan å andra sidan.
Jag erinrar kort om att avtalet undertecknades den 23 januari 1995, men att vi sedan två år - två år! - har stoppat samtyckesförfarandet på grund av den politiska situationen i landet som inte bedöms vara tillfredsställande. Däremot trädde interimsavtalet som vi godkände den 19 april 1996 i kraft för några dagar sedan. Det är alltså dags att åter granska frågan om vi idag kan ge klartecken till huvudavtalet. Frågan om den politisk opportuniteten har noggrant granskats av utskottet för utrikesfrågor vid fem sammanträden, varav det sista hölls den 27 februari.
Idag kan vårt utskott presentera en rad argument. Kazachstan är ännu inte någon demokrati med respekt för de mänskliga rättigheterna, såsom vi skulle önska. Observatörerna, från exempelvis Amnesty International, är ganska stränga. Landet har dock visat vilja på att närma sig Europa, och för att åstadkomma detta har man genomfört ett antal reformer som motsvarar de krav som ställs i partnerskapsavtalets "demokratiska klausul ". Sålunda har parlamentsval hållits i december 1995. Det var inte ett perfekt val, men det ägde i alla fall rum. Sedan dess har det nya parlamentet röstat för ett antal lagar, först och främst på det ekonomiska området för att främja utländska investeringar, därefter på det civila och politiska området.
Dessutom tycks 1997 bli ett mycket produktivt år på lagstiftningsområdet. 65 lagförslag skall läggas fram för parlamentet. De gäller bland annat den kazachstanska befolkningens och minoriteternas rättigheter. Minoriteterna i landet är relativt många och väl erkända och respekterade. Det finns en rysk minoritet (38 % av befolkningen), men även andra minoriteter som tyskar, ukrainare, uzbeker, tatarer, uigurer, vitryssar, koreaner, azerer och till och med polacker.
Trots stora ekonomiska svårigheter och omfattande sociala problem - löner och pensioner betalas ofta inte ut - är den politiska situationen totalt sett stabil. Det är sant att president Nazarbajev, som i grundlagen ges mycket stor makt, inte tolererar att bli ifrågasatt trots att det finns en politisk opposition som verkar bli allt starkare. Det handlar om oppositionsrörelsen Hazamat, som kretsar kring socialistpartiet, och oppositionsrörelsen Respublika, som domineras av kommunistpartiet.
Utvecklingen är relativt gynnsam, vilket betonas av observatörerna, och vi bör alltså kunna godkänna partnerskapsavtalet. Jag välkomnar detta. Trots att Kazachstan ligger långt bort och att européerna ofta inte känner till landet, är det faktiskt ett viktigt, och till och med mycket viktigt, land för den delen av Centralasien. Med sitt inklämda läge mellan två stormakter, Ryssland och Kina, och nära till det turbulenta och känsliga området i Svarta havet, Kaspiska havet och länderna i södra Sovjet - Kirgizistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan - har Kazachstan ett viktigt strategiskt läge.
President Nazarbajevs skickliga balansgång mellan de olika parterna kommer att påverka den delen av världen och indirekt kommer den att påverka oss. Den påverkar oss också eftersom Kazachstan behåller sin enorma kärnvapenstyrka. Det är världens tredje största kärnvapenmakt, även om ansvaret för slagstyrkan ligger under den speciella kontrollen hos det högsta gemensamma befälet i Moskva.
På det ekonomiska planet befinner sig inte Kazachstan i ett gynnsamt läge. BNP sjönk med 58 % mellan 1991 och 1997, men landet har avsevärda tillgångar som i framtiden bör kunna göra landet till en viktig partner. Det rör sig framför allt om olja och naturgas.
Slutligen herr ordförande, rekommenderar vårt utskott idag, av dessa olika anledningar och efter två års observation, att ni röstar för partnerskaps- och samarbetsavtalet.
Herr ordförande! Jag har svarat för budgetutskottets yttrande rörande avtalet med Azerbajdzjan. Ämnet för mitt yttrande var detta avtals effekter på den europeiska budgeten. Vid första påseende kan det se ut som om denna inverkan skulle bli ganska minimal. Denna inverkan skulle uppkomma genom förlorade inkomster, genom ökad import från denna region, eller om våra livsmedelstillgångar påverkades genom jordbruksexport eller kostnaderna för exportåterbetalningarna. Kommissionen har inte lämnat oss information rörande de budgetmässiga kostnaderna, men det tycks som om dessa blir mycket små.
Vi måste beakta att Azerbajdzjan har 7, 5 miljoner invånare. Deras ekonomi hade försämrats under fyra eller fem år fram till förra året, BNP sjönk med 15 till 20 procent årligen och ligger idag vi omkring 400-500 dollar per capita. Självklart kan ett land som befinner sig i en sådan ekonomisk situation inte bedriva särskilt mycket handel.
Uppenbarligen går över hälften av landets export till forna Sovjetunionen och Iran, och omkring 20 procent av importen och exporten till Europeiska unionen. Dess totala import uppgår till omkring 1, 5 miljarder dollar och exporten till något mindre än så. Självklart har detta land mycket begränsade handelsförutsättningar, och kommer att få mycket liten inverkan på ekonomin, bortsett från de direkta betalningarna inom TACIS-programmet, som är en helt annan sak än det jag talar om.
Budgetutskottet välkomnar i hög grad detta avtal och hoppas att det skall tjäna till att förbättra den politiska och ekonomiska situationen; att det kommer att utvecklas till en punkt där det i hög grad bidrar till Azerbajdzjans ekonomiska och politiska välstånd. Vi hoppas också att det kommer att bli givande ur vår synpunkt.
Jag skall undantagsvis också ge ordet till Chesa. Vi började ganska tidigt här idag och jag är rädd att vissa kollegor inte var medvetna om detta. Jag skulle emellertid vilja be de föredragande att åtminstone inte bli försenade eftersom jag inte är villig att ge ordet till dem närhelst de kommer in i salen.
Herr ordförande, det är det fjärde partnerskaps- och samarbetsavtalet med staterna söder om Kaukasus som vi behandlar nu på förmiddagen.
Innehållet i avtalen har förändrats i grunden eftersom det nu handlar om partnerskaps- och samarbetsavtal och inte enbart om enkla handelsförbindelser. Det nuvarande partnerskapsavtalet med Kazachstan, som ingicks för en ursprunglig period på tio år, fastställer inrättande av en politisk dialog, kulturellt samarbete samt viktiga avtal inom den ekonomiska sektorn och handelssektorn.
På handelsnivå behandlar parterna varandra som mest gynnade nation i alla frågor som rör tull, bestämmelser om förtullning, transit, tullupplag och omlastning samt system för betalningar och överföring av betalningarna. Bestämmelserna för försäljning, inköp, transport, distribution och utnyttjandet av varorna på den inre marknaden tar naturligtvis hänsyn till GATT: s bestämmelser till förmån för utvecklingsländerna och de nya villkoren för förbindelserna med Kirgizistan och grannländerna.
När det gäller det ekonomiska samarbetet berör avtalet följande sektorer: ekonomisk och social utveckling, utveckling av mänskliga tillgångar, stöd till företag - privatiseringar, investeringar i och utveckling av finansiella tjänster - jordbruk och livsmedel, energi och den civila kärnkraften, transport, turism, miljöskydd och regionalt samarbete. Kazachstan och Europeiska unionen åtar sig att upprätta ett nära samarbete i frågor där man har gemensamma värderingar. Unionen ger alltså stöd till självständighet, suveränitet och territoriell integritet för de nya oberoende staterna i syfte att bidra till att försvara fred och stabilitet i Europa.
Tack för era uppskattande ord. Jag är mycket glad att idag ha tillfälle att tillsammans med parlamentet utbyta tankar om de avtalen som vi har uppnått med de transkaukasiska länderna och med Kazachstan, eftersom dessa avtal, dessa partnerskaps- och samarbetsavtal, utgör en blåkopia för Europeiska unionens relationer med dessa länder från f. d. Sovjetunionen och denna blåkopia kommer även att tjäna som riktlinje för utvecklingen av våra relationer med dessa länder, säkert under de kommande 10 åren.
Ni vet att Europeiska unionen även är den största och viktigaste internationella givaren för Kaukasus och Centralasien sedan de länderna blev självständiga. Bara för de fyra länder som det är tal om idag planerar vi att till 1999 ge 720 miljoner ecu i gåvor. Det beloppet har bestämts för tekniskt bistånd och vad Kaukasus beträffar den livsmedelshjälp och humanitära hjälp som kan behövas. Men naturligtvis kan Europeiska unionen inte uteslutande och ensam uppträda som hjälpgivare. Vi måste föra en sammanhängande politik för handel och samarbete, och vi måste lika mycket sträva efter överensstämmelse mellan de medel som vi tilldelar å ena sidan och försvaret eller gynnandet av våra medlemsstaters intressen å andra sidan.
Överensstämmelsen kan man, tror jag, utmärkt väl förverkliga dessa partnerskaps- och samarbetsavtal.
Ett av de viktigaste intressena är att vi måste hjälpa dessa länder med deras utveckling till stabila oberoende demokratier med nära förbindelser med Europa. Avtalen uttrycker vårt stöd för oberoendet, suveräniteten och den territoriella integriteten för var och en av våra partners.
Det blir allt tydligare att instabiliteten i Kaukasus kan bli ett hot mot säkerheten i hela regionen. Jag vill här peka på det som NATO: s generalsekreterare Xavier Solana sade om detta under sitt nyligen gjorda besök i Kaukasus och Centralasien. För att åstadkomma denna stabilitet behövs både ekonomisk och politisk handling.
Jag tror att president Sjevardnadze i Georgien talade för alla länder i regionen, när han sade till oss att tiden är kommen att övergå från en period med humanitär hjälp till en period med varaktig ekonomisk utveckling och samarbete och att stabilitet för de länderna på lång sikt endast kan nås på detta sätt. Likväl inser vi att det i hela Kaukasusregionen fortfarande finns politiska konflikter som allvarligt kan hota stabiliteten. Alla föredragande ikväll har talat om det, vi tänker på konflikten om Nagorno Karabach som sedan länge kräver en lösning och på vilken Minskprocessen och OSSE-processen sedan länge söker en lösning. Men vi vet även att stabiliteten i Georgien i stor utsträckning bestäms av utvecklingen i Abchasien och Ossetien.
Kort sagt, vi måste även följa utvecklingen mycket nära, men vi inser att just slutandet av dessa breda samarbetsavtal faktiskt även kan bli ett bidrag till att förekomma destabilisering och till att konsolidera en stabil situation.
Herr ordförande! Det är märkligt men samtidigt hoppingivande att se att trots dessa politiska konflikter, som fortfarande finns och som vid sidan av ekonomiska konsekvenser även har humanitära följder, som flyktingproblematiken i Azerbajdzjan eller de ekonomiska konsekvenser som även Armenien lider av till följd av att konflikten med Nagorno Karabach fortsätter, att nu fem år efter dessa länders oberoende den verkliga övergången till en marknadsekonomi har kommit igång. Resultaten av detta hittills är: Georgien hade uppskattningsvis förra året en ekonomisk tillväxt på mer än 10 %. Den armeniska ekonomin har växt andra året i rad och även i Azerbajdzjan har återgången under 1996 vänt och en ännu snabbare utveckling ligger i luften om produktionen vid offshore-oljefälten i Kaspiska havet kommer igång senare i år.
Kazachstan har fört en radikal privatiseringspolitik och räknar för 1997 med en tillväxt på 2 % bland annat mer genom ökningen av handeln och investeringar med 10 %. Och i alla fyra länder som det är tal om idag, verkar inflationen som hotade dem allvarligt bara för två år sedan gått tillbaka avsevärt. Ett sådant ekonomiskt uppsving måste understödjas genom förstärkning av banden med Europa och avtalen och interimsavtalen ger grundreglerna för detta: Mer bilateral handel som bygger på världshandelsorganisationens principer. Det ger även erforderliga garantier för våra investerare. Under de kommande åren och i varje fall så länge avtalen är i kraft, kan dessa länder utvecklas till viktiga leverantörer för Europa och till viktiga avsättningsmarknader för vårt näringsliv.
Europeiska unionen arbetar även naturligtvis via sitt Tacisprogram med främjandet av relationerna mellan Europa, Kaukasus och Centralasien. Många initiativ har tagits inom programmet. Jag nämner endast de program som har att göra med t. ex. transport, Traceca-projektet, med energi, Inogateprojektet, dvs. vårt projekt för hanteringen av rörledningar, och projekt för stimulans av handeln, till exempel hjälp för dessa länders inträde i världshandelsorganisationen och för genomförandet av deras internationella förpliktelser, som till exempel anpassningen av deras lagstiftning till Europeiska unionens.
Dessa projekt förbättrar och förstärker inte endast de bilaterala förbindelserna med unionen utan uppmuntrar även samarbetet mellan de nya oberoende staterna sinsemellan. För, herr ordförande, ni vet att kommissionen är av den uppfattningen att regionalt samarbete är ett väsentligt inslag i dessa länders avspänning för att ersätta de gamla ekonomiska strukturerna från den sovjetiska epoken med moderna marknadsorienterade strukturer.
För de tre mindre kaukasiska länderna måste detta vara en fundamental målsättning, eftersom att de utan regionalt samarbete skulle få mycket svårt att förverkliga hela sin potential. Ett sådant ömsesidigt beroende är en kraftig drivfjäder för den politiska stabiliteten i regionen. Dessutom krävs det för en starkt varierad privat sektor, framför allt när många västerländska företag är inblandade, en juridisk ordning som försvarar deras rättigheter och även leder till export.
Dessa ekonomiska processer utgör för närvarande en stimulans för uppbyggnaden av rättsstaten. Det leder mig in på den punkt som praktiskt taget alla föredragande har talat om, nämligen demokratins kvalitet i de länder som vi diskuterar idag. Herr ordförande! Vi har att göra med länder vilka som bekant har en helt annan tradition än vi på detta område. Men om dessa länder kan vi även säga att deras tradition även skiljer sig från andra sovjetrepublikers. Vi vill absolut inte hävda att man med avseende på principerna för demokratin, rättsstaten och skyddet av de mänskliga rättigheterna får höga poäng överallt och att vi redan skulle kunna tala om en konsoliderad situation. Nej, arbetet är inte ännu avslutat. Men frågan är hur vi kan bidra på bästa sätt till det. Det är vår övertygelse att trots de brister som vi fortfarande ser en uppmuntringspolitik här tydligt förtjänar företräde. Vi menar att man just genom dessa samarbetsavtal som på bred front leder oss till samtal med de länderna även bäst tjänar målet med en förstärkning av demokratin och rättsstaten. Jag är glad att i de föredragandes resonemang märka att viss mening även utskotten, och de föredragande rekommenderar att man i detta fall följer denna tankelinje och även utmynnar i den slutsatsen att sluta dessa partnerskapsavtal.
Genom att underteckna avtalen har våra partners accepterat denna blåkopia för sin framtid. Dessa värden som kommer till uttryck i företalen och de allmänna principerna, har de gjort till sina. Det är förpliktelsen som det handlar om. Ju tidigare vi förmår att låta dessa partnerskapsavtal träda i kraft, desto tidigare kan löftet även infrias.
Herr ordförande! Jag säger till sist som svar på kommentaren och frågan från Bloch von Blottnitz att situationen beträffande säkerheten vid kärnkraftsreaktorn i Medzamor i Armenien är föremål för en dialog med Armenien och att man även inom hjälpprogrammet Tacis arbetar med att göra reaktorn säkrare, även om vi gärna hade sett planeringen för nedläggningen av reaktorn satte upp ett tidigare datum än det för närvarande verkar. Vi kommer att fortsätta att uppmärksamma det.
Får jag avsluta med att uttrycka mitt hjärtliga tack till både de föredragande och till dem som har yttrat sig i de enskilda utskottens namn för deras inte endast grundliga utan även fängslande betänkande och särskilt även för den positiva rekommendation som de har gjort med avseende på slutandet av dessa avtal med dessa länder i Kaukasus och med Kazachstan.
(Applåder)
Herr ordförande, innan kommissionsledamoten ger sig av skulle jag vilja ställa en fråga, som ordförande för Europaparlamentets delegation för förbindelser med de tre demokratierna i Transkaukasus. Det som kommissionsledamoten sade är mycket betydelsefullt och mycket viktigt, och vi är alla överens om detta. Min fråga är följande: om detta område är av så stor betydelse för Europeiska unionen, varför finns det då en delegation från kommissionen enbart i Georgien? Varför är Europeiska unionen såsom officiell delegation frånvarande ifrån Azerbajdzjan och Armenien medan länder som mitt eget, Grekland, där har beskickningar.
Jag har lyssnat uppmärksamt på frågan och jag kan bara säga att är helt överens med Alavanos om att det finns rent budgetmässiga och logistiska skäl som för ögonblicket hindrar oss att vara representerade i alla oberoende republiker i f. d. Sovjetunionen. Jag är ärligt talat glad att vi har kunnat öppna en delegation i Tbilisi i Georgien. Vi skulle gärna även göra det i andra länder som vi även tillerkänner ett stort värde, och i samtalen med budgetutskottet argumenterar vi naturligtvis för det. För i år står, tror jag, ingen utbredning av delegationer på programmet. Jag hoppas att nya möjligheter öppnar sig nästa år, men då kommer konkurrens med andra republiker från f. d. Sovjetunionen, för i Alma Ata har vi en representation, men t. ex. i Uzbekistan, som även uttryckligen har begärt att vi så snart som möjligt öppnar en delegation, har vi inte det. Vi gör vårt bästa.
Herr ordförande, jag har bara en följdfråga, eftersom det var ett beslut från energiutskottet. Anser ni inte, herr kommissionär, att varenda futtig krona vi investerar i Medzamor via Tacis är en bortkastad krona, eftersom det inte går att göra kärnkraftverket säkrare? Det togs ju i drift igen först i efterhand. Det var stängt eftersom tillförseln av naturgas från grannländerna inte fungerade. Den skars helt enkelt av. Vore det då inte bättre om vi koncentrerade vår insats helt och hållet på att få igång naturgastillförseln igen? Då skulle man nämligen kunna stänga Medzamor igen. Det ligger ju dessutom mitt i jordbävningsområdet. Vore det inte bättre om vi använde all vår kraft och alla våra pengar till detta, i stället för att laga något som inte går att laga?
Herr kommissionär, finns det någon tidsplan för nedläggningen av kärnkraftverket?
För att börja med den sista frågan, räknar den tidsplan som Armeniens regering för närvarande arbetar efter med nedläggning år 2007. Vi anser att det är sent och har insisterat på en tidigare nedläggning, och jag säger till Bloch von Blottnitz, man måste göra det ena och inte släppa det andra. Om nedläggning av kärnkraftsanläggningen inte är möjligt på kort sikt, då kan vi i varje fall anstränga oss för att se hur och var vi kan öka säkerheten och därefter göra det. Men jag vet att det är ett grundläggande problem för denna reaktor att den ligger på en brottyta där jordbävningar och liknande kan förekomma, och det är något som man naturligtvis inte så lätt kan förebygga med Tacisprogrammet. Alltså än en gång, allt vad vi kan göra för att begränsa risken, även genom att tidigarelägga nedläggningen, det skall vi göra, även genom att uppmärksamma programmen för alternativ energi.
Herr ordförande, kära kollegor! Jag talar här i egenskap av vice ordförande för Transkaukasusdelegationen och skulle vilja rikta ett hjärtligt tack och gratulationer till alla föredragande för deras betänkanden. De betonar än en gång vikten av våra partnerskapsavtal för upp- och utbyggnaden av näringslivet i dessa stater samt vidareutvecklingen och konsolideringen av de fortfarande unga demokratiska strukturerna.
Demokrati måste emellertid även i Transkaukasus innebära att alla åtgärder vidtas för att säkerställa en social fred inom staterna. Det betyder att alla medborgare skall ha tak över huvudet, tillräckligt med mat och arbete. De måste dessutom fritt kunna yttra sina åsikter. Jag har härmed kommit fram till det jag skulle vilja poängtera idag. Det handlar om att respektera människors rätt till yttrandefrihet och att respektera de mänskliga rättigheterna. I Georgien har vi så gott som inga problem alls med det här. Det är rent av en fröjd att diskutera med de unga kollegorna i det georgiska parlamentet om deras arbete, om situationen i Georgien och om våra relationer till varandra. Vi blir alltid lika förvånade över de snabba framsteg som gjorts i Georgien när det gäller upp- och utbyggnaden av de demokratiska strukturerna.
Inom andra områden finns det däremot problem, framför allt i de andra båda transkaukasiska staterna. Medan oljan i Azerbajdzjan lovar ett ekonomiskt uppsving inom en snar framtid är det bara ett fåtal förunnat att få ta del av demokratin. Släktskapstänkande resulterar i svågerpolitik och dessa två faktorer är avgörande både för den ekonomiska och för den demokratiska utvecklingen. Landet regeras autokratiskt, regeringspartierna och presidenten Alijev beslutar inte bara om de grundläggande politiska riktlinjerna, utan sätter även godtyckligt upp handlingsramarna för den redan så svaga oppositionen.
Vi i Europaparlamentet borde inte bara låta Helsingsforskommitten och Amnesty International övervaka efterlevandet av de mänskliga rättigheterna. Deras arbete är visserligen ovärderligt, men problemet ligger även inom vårt ansvarsområde. Armenierna använder de krigiska motsättningarna med Azerbajdzjan i NagornoKarabach för att rättfärdiga förtrycket mot oppositionen. Presidenten Ter Petrossian stödjer sig på lagar från före detta Sovjetunionen, lagar med vars hjälp han själv sattes i fängelse på Gorbatjovs tid. Idag använder han samma lagar för att förbjuda vissa partier.
Det förekommer till exempel hela tiden processer i Armenien som man utan tvivel kan beteckna som politiska. Detta gäller delvis också för den så kallade Dro-processen. Här har man funnit en grupp skyldiga till att ha utfört terroristiska handlingar och även dömt dem för detta. Tidigare försökte man helt felaktigt koppla samman denna grupp med vårt socialistiska systerparti Dachnak. Ja, man gick till och med så långt att man påstod att Drogruppen hade handlat på uppdrag av Dachnak. Det avvisades tack och lov som ohållbart och felaktigt av högsta domstolen i Armenien och Dachnak har fått fullständig upprättelse. Jag ställer mig nu frågan: när skall förbudet hävas mot Dachnaksoutioun - partiet den revolutionära armeniska federationen - och de förbund och organisationer de har nära samarbete med.
En annan process som däremot inte har avslutats är den så kallade 31-processen. Den berör 31 kända oppositionella politiker. De deltog i en stor protestdemonstration mot valmanipulation under presidentvalet i september förra året i Armenien. Demonstrationens organisatörer är åter på fri fot tack vare stora internationella påtryckningar, men processen mot de 31 politikerna fortsätter. Enligt rapporter från Amnesty International sitter de fortfarande i fängelse under inhumana förhållanden.
Jag är också bekymrad över Armeniens politiska, ekonomiska och militära beroende av Ryssland. Ryssland levererar en mängd livsviktiga varor till Jerevan och sköter armé- och flygbaser i Armenien på gränsen till Turkiet. Naturligtvis förstår jag att Armenien gör allt för att förbättra sin ekonomiska situation. Den 17 januari uppmanade vi i Europaparlamentet inte helt förgäves Turkiet och Azerbajdzjan att lätta på den ekonomiska blockaden. Jag skulle än en gång vilja understryka: ekonomisk nöd får inte vara någon ursäkt för odemokratiskt handlande! I januari då vi antog betänkandet av d'Encausse visade vi än en gång tydligt vår inställning till de transkaukasiska republikerna. Vi vill att den ekonomiska utvecklingen i Armenien, Azerbajdzjan och Georgien skall ske inom ramen för en social marknadsekonomi, där man tar hänsyn till miljön och respekterar de mänskliga rättigheterna. Detta var vad jag ville betona på nytt idag.
Herr ordförande, mina damer och herrar, kära kollegor! Krig, höga kommunistiska tjänstemän och kontroll från Kreml, det är dessa faktorer som har kännetecknat de kaukasiska republikerna efter Sovjetunionens fall. Först nu kan Georgien, Armenien och Azerbajdzjan sakta men säkert återhämta sig ekonomiskt och politiskt. En varaktig positiv utveckling kommer emellertid först ifråga när de etniska konflikterna, som i princip är ett arv från sovjettiden, är över. Det utkämpas dock inga strider längre mellan Armenien och Azerbajdzjan, vapnen har tystnat. I realiteten underblåste Moskva konflikten för att kunna uppträda som medlare och på så sätt vinna inflytande. Konceptet var framgångsrikt. Idag är Ryssland återigen den ledande makten i Kaukasus. Turkiet var tvunget att snabbt överge sina planer för detta område och Armenien är nu mer än sina kaukasiska bröder anvisade till hjälp från Ryssland. Landet har inget normalt förhållande till Turkiet, det känner vi till. Turkarna gav sitt stöd till de språkligt och etniskt besläktade asererna under kriget i Nagorno-Karabach; Ankara har dessutom stängt gränsövergångarna till Armenien. De förblir stängda tills vidare.
Konflikten i regionen Nagorno, som ligger på azerbajdzjanskt territorium, är landets största inrikespolitiska, utrikespolitiska och finansiella belastning. Regionalpolitiskt omfattar konflikten även det internationella spelet om råoljan i Kaspiska havet. Som tillgång - och det är viktig att ta upp det i den här debatten - borde man också ta upp de 3, 7 miljoner invånare som med en mycket hög etnisk homogenitet gemensamt kan delta i uppbyggnaden av landet. Landet är trots allt mer etniskt homogent än sina grannar i regionen.
Trots att man geografiskt sett är en del av Främre Asien känner sig armenierna, för övrigt även georgierna, innerst inne som européer. Även de religiösa banden till Orienten är främmande för armenierna. De bekänner sig övervägande till den kristna tron, antingen det är den armenisk-apostoliska kyrkan eller den ortodoxa. Armenien har på samma sätt som Vitryssland i samspelet mellan de för närvarande 15 sovjetrepublikerna - också detta är viktigt att känna till när det gäller Armenien - intagit en tekniskt orienterad särställning. Det gäller i synnerhet inom områdena kemi och textilbearbetning, och detta är säkert också en fråga som man måste ta hänsyn till vid samarbetet.
Partnerskaps- och samarbetsavtalet med Armenien gynnar ett nära samarbete med de europeiska institutionerna. Ett av avtalets mål är att steg för steg föra republiken Armenien närmare det öppna internationella systemet. Det gäller både på det politiska området och för ekonomin. Europeiska unionen stödjer med detta avtal Armeniens självständighet och därmed även stabiliteten i regionen.
Herr ordförande, de partnerskaps- och samarbetsavtal som vi diskuterar nu på förmiddagen har någonting gemensamt. De rör länder i före detta Sovjetunionens södra periferi vars utträde ur det sovjetiska systemet har varit svårt, även om svårigheterna sett olika ut.
Jag skulle vilja tala om de fyra länderna söder om Kaukasus. Där fick de sitt oberoende samtidigt som kriget pågick i Karabach där Azerbajdzjan satte sig emot den armeniska minoriteten. Detta kunde naturligtvis inte lämna det angränsande Armenien oberoende, som avskurits från sina landsmän genom konstgjorda territoriella arrangemang 1922. I Georgien satte Abchaziens separatistiska vilja, som stöddes och manipulerades av Ryssland, republikens territoriella integritet på spel. I Centralasiens östra del hade Kazachstan 1986 kommit in i en fas med våldsamma konfrontationer mellan de två huvudsakliga nationella grupperna i republiken: kazakerna och ryssarna.
Resultatet av det omtumlande utträdet ur kommunismen är motsägelsefullt. 20 % av Azerbajdzjans territorium är idag ockuperat av armenierna i Karabach, vilket är ett resultat av kriget. Flyktingarna tvingades fly från krigsområdet och de kan inte återvända till sina hem. Deras nöd är fruktansvärd i Azerbajdzjan, Georgien och till och med i Armenien. I Kazachstan har ryssarna blivit en andra klassens medborgare och önskar flytta, trots president Nazarbajevs försonliga inställning. Andelen ryssar i republiken har fallit från 45 % till 36 %.
Det finns dock andra saker som är mer upplyftande. Eldupphör-överenskommelsen har inte brutits på två år i Karabach och gruppen från Minsk skall återuppta arbetet för att försöka få eldupphör-överenskommelsen att övergå till en permanent fred. Detta är inte enkelt. Även i Georgien håller förhållandet på att mjukna mellan georgier och abchaser och man hoppas redan att flyktingarna gradvis skall kunna återvända hem. I Kazachstan slutligen, anstränger sig kazakerna för att försäkra och övertyga den ryska befolkningen att om den accepterar de språkliga kraven, kommer den att kunna stanna i ett land som behöver dess kompetens.
Jag har haft en lång utläggning om de fyra ländernas svårigheter att börja leva ett oberoende liv, eftersom jag vill betona att de framför allt lider av att se många olika nationella befolkningar och kulturer på sitt territorium, och att de sammanblandas på villkor som nyligen påtvingats dem av det sovjetiska systemet. Det etniska fiendskapen mellan befolkningarna i länderna söder om Kaukasus och i Kazachstan är resultatet av en lång historia. Förklaringar finns även närmare i tiden. Fiendskapen kan förklaras med att det är ett resultat av en avsiktlig plan från den sovjetiska makten som syftade till att underlätta kontrollen över befolkningen i periferin, genom att försvåra de etniska relationerna samt framkalla fiendskap och våldsamheter vars effekter vi fortfarande ser. Härifrån härrör den bitterhet, den fiendskap och de tragedier inom staterna och de beteenden som vi med vår demokratiska tradition har svårt att förstå. Folken i dessa länder är dömda att leva tillsammans inom gränser som sällan överensstämmer med deras historia och deras önskemål. De måste lära sig att vara toleranta och att behandla minoriteterna rättvist.
De fem år av självständighet som gått är en alldeles för kort period för att lära sig demokratins värden och ömsesidig respekt. När vi utvärderar ländernas resultat på detta område bör vi ta hänsyn till den tragiska historien som är deras gemensamma kännetecken. Vi bör beakta de kriser som uppstått efter deras utträde ur Sovjetunionen. Vi bör beakta de framsteg som de gjort, även om vi alla beklagar deras omfattande avsaknad av demokratiska normer, vilket jag har hört sägas här, och jag håller helt med allt som sagts. Ärade kollegor, jag ber er att ni, när ni dömer dessa länder, är klarsynta och tar hänsyn deras fruktansvärda bakgrund, men även till deras framsteg och förhoppningar.
Alla dessa länder behöver stöd och uppmärksamhet från Europeiska unionen. Om länderna knyts till unionen genom de avtal som vi diskuterat här, kommer de med vårt stöd och den moraliska styrka som vi ger genom avtalen, att fortsätta på rätt väg och nå sina mål. Europa bör kunna kräva av länderna att de, i utbyte mot partnerskapet, ansluter sig både till det stöd vi ger dem och till alla demokratiska principer. Genom att agera på detta sätt vid gränserna till Iran, Turkiet, Afghanistan och Kina, utvidgar vi det demokratiska området för att till slut, vilket vi hoppas, kunna vinna terräng även i dessa länder.
Herr ordförande, Europaparlamentet kommer alltså att uttala sig om en rad partnerskapsoch samarbetsavtal med Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Kazachstan.
Min grupp kommer inte att tveka att rösta för avtalen som syftar till att skapa en grund för ett allt närmare samarbete inom områdena ekonomi, handel och politik samt inrättande av en verklig dialog. Jag vill också tacka alla föredraganden som uttalat sig i frågan.
Syftet med avtalen i fråga är att främja framsteg inom ovannämnda områden. Avtalen gäller i länder som i olika grad anstränger sig för att övervinna de hinder som finns inför övergången, eller snarare övergångarna. Det gäller övergången från planekonomi till marknadsekonomi samt övergången från ett totalitärt politiskt system till demokrati och rättssamhälle. Startskottet har gått. Den ofta stapplande utvecklingen tyder på att den väg som valts är både ömtålig och osäker.
När jag haft kontakt med de länder som tills helt nyligen stod under kommunistiska diktaturer, har jag förstått att det är en sak som är säker - dessa länder kommer inte att kunna ta sig ur situationen själva. För att betona exempelvis den besvärliga ekonomiska omvandlingen, skulle jag vilja citera Lech Walesa som lär ha sagt följande: "Man kan lätt omvandla ett akvarium till fisksoppa, däremot krävs det ett mirakel för att omvandla en fisksoppa till akvarium. Detsamma gäller övergången från planekonomi till marknadsekonomi ". Med detta vill jag säga att samarbets- och partnerskapsavtalen enbart utgör en användbar ram, men att avtalen i sig inte kan garantera att de påbörjade reformerna är oåterkalleliga.
Man måste göra mer. Allting talar för ett utnyttjande utan motstycke av våra teknologiska, vetenskapliga samt även pedagogiska och mänskliga tillgångar, eftersom dessa ansträngningar kan öka graden av demokrati, rättigheter, ekonomisk och individuell frihet och även ökad självständighet. Allt som går måste göras för att mångfaldiga handeln. Det är en uppgift som åligger experterna.
Vårt land är hårt drabbat av hög arbetslöshet, även på det intellektuella området. Vi håller på att förlora erfarenhetskapital som vi utan svårighet kan använda till återuppbyggnaden av dessa länder. Det räcker inte med att förbättra de makroekonomiska parametrarna i dessa länder. Man måste också se till att bönderna, advokaterna, skomakaren, näringsidkarna, restaurangägarna, hotellägarna samt små och medelstora företag kan få ökad frihet och mer självständighet på det ekonomiska planet. Detsamma gäller med förändringarna på det demokratiska området. Tyvärr tillåter mig inte den tid som jag fått att avsluta mitt tal.
Herr ordförande, jag vill säga att de tre demokratierna i Transkaukasus är Europas port mot Asien. Där gamla civilisationer existerade och möttes finns idag skärningspunkten och mötespunkten för kristendomen och islam. Det är länder som har ett tungt förflutet och som befinner sig i intensiva regionala konflikter. Från denna synpunkt sett behöver de, som så riktigt alla ledamöter uppgav liksom kommissionsledamoten van den Broek, ett stabilt, konsekvent och dynamiskt politiskt närmande från Europeiska unionens sida.
Här måste vi vara uppmärksamma, särskilt vi som sitter i Europaparlamentet. Jag vill gratulera alla föredragandena. Men vi måste se upp med denna mångfald av föredrag, denna rivalitet mellan utskottet för utrikes- säkerhets- och försvarsfrågor och utskottet för externa ekonomiska förbindelser som har som resultat att samma parlament måste fatta en rad skiftande beslut som står i strid med varandra och har som konsekvens att vår egen intervention och vår närvaro inte är övertygande, inte konsekvent och stabil och att vi här uppträder inför ögonen på vissa tredje parter som vänner till Azerbajdzjan och som fiender till Armenien, inför vissa andra som vänner till Ryssland och fiender till Georgien och tvärtom. Detta är en svaghet som upprepas också idag och jag tror att vi särskilt måste se upp med den. Tillsammans med den svaghet som jag nämnde måste vi också vara uppmärksamma på bristen av budgetära orsaker i det här området, som har enorma möjligheter men som är en veritabel vulkan, jag menar bristen på en närvaro av beskickningar från Europeiska unionens sida. Det går inte an att alla multinationella företag har sina kontor i Azerbajdzjan, det går inte an att länder med små möjligheter som Grekland har beskickningar i Azerbajdzjan och i Armenien och, enligt vad jag vet, att Europeiska unionen är frånvarande när den skall göra denna viktiga intervention. Kommissionsledamoten nämnde - och det är mycket viktigt - att Europeiska unionen är den största givaren i området finansiellt sett. För min del tänker jag emellertid på Albanienfrågan. Vi får inte glömma att Albanien var det land som framför allt fick en stora finansiella medel och sedan stod vi inför den här situationen. Jag tycker, följaktligen, att snarare än finansiella medel så behövs det ett ingripande för demokratin och främst ett ingripande för att lösa de regionala konflikterna, särskilt idag, då Minskinitiativet verkar ha fallit i glömska.
Herr ordförande, kära kollegor, herr kommissionär! Ni talar först och främst om den transkaukasiska regionens betydelse för Europa. Detta är själva avsikten med partnerskaps- och samarbetsavtalet. Teoretiskt sett handlar det om partnerskap, men det framgår dock ganska klart att avtalet i första hand är av stor betydelse för medlemsstaterna i Europeiska unionen och deras intressen i regionen.
Den verkliga situationen - möjligheterna och viljan till en demokratisk utveckling, situationen för de medborgerliga rättigheterna, uppbyggnaden av en fri och demokratisk jurisdiktion, förmågan att hantera flyktingströmmarna i regionen, krigstillståndet mellan Armenien och Azerbajdzjan - kommer allt mer i skymundan. Ett likaberättigat partnerskap skall emellertid hela befolkningen ha möjlighet att ta del av.
Europeiska unionen borde i första hand bidra till att stabilisera och utveckla dessa regioner och inte bara föra fram sina egna intressen för oljan och för en säker korridor för pipelines. Regionen behöver fred för att kunna realisera investeringar och bygga upp en fungerande infrastruktur. ESK-avtalet kommer att bidra till att minska den militära potentialen i regionen - det är bara så de genomgripande strategierna får genomslag.
Att partnerskaps- och samarbetsavtalen i det här sammanhanget skulle kunna vara ett viktigt instrument är helt riktigt, men fördelarna måste vara ömsesidiga, omsättas i ett verkligt partnerskap och anpassas till de behov som finns i regionen. Och behoven varierar. I Georgien kan vi nu se de första ansatserna till en politisk stabilisering. Den andra regeringen försöker att inte underblåsa konflikterna i Sydossetien och Abchazien, även om det ännu inte finns någon institutionell lösning.
Situationen mellan krigsparterna Armenien och Azerbajdzjan ser däremot helt annorlunda ut. Här har vi en frontlinje som delar Azerbajdzjan. På båda sidor finns stora militära styrkor och en del av Azerbajdzjan är ockuperad av armeniska Karabach-trupper. Den gräns som finns utgörs av frontlinjen i stället för den internationellt erkända gränsen, och det räcker med en gnista för att konflikten skall flamma upp igen.
OSSE: s krav att påskynda fredsprocessen enligt huvudprinciperna om en autonom region med självförvaltning på högsta nivå inom Azerbajdzjans internationellt erkända gränser accepterades inte av Armenien. OSSE: s uttalande antogs däremot med alla krav under det irländska ordförandeskapet. De känsliga samtalen om just Nagorno-Karabachs status har sedan dess avbrutits. För de ca en miljon flyktingarna innebär detta att de måste försöka härda ut med sina läger, tält, lerhyddor och varutransporter - denna situation har redan pågått i fem år och kommer att fortsätta framöver på obestämd tid.
FN: s krav på ett fullständigt återförande kommer inte att kunna realiseras inom den närmaste framtiden. Om Europa i den här situationen utgår från säkra tredje länder har man skapat sig en felaktig bild av läget. FN: s flyktingkommissarie bekräftade för mig att varken den politiska eller den rättsliga situationen talar för en säker tredje stat, i synnerhet inte i Armenien och Azerbajdzjan.
Ett fredsavtal är en förutsättning för ett ekonomiskt samarbete. Allt annat är omöjligt - eller skulle ni vilja föra in investeringarna till Nagorno-Karabach via Latchin-korridoren? Därför anser jag att vi borde skapa en länk mellan ratificeringen och underrättelsen av avtalen och fredsavtalet, dvs. detta borde verkligen vara en förutsättning - endast på det sättet är det möjligt att främja ett enhetligt, ansvarsfullt, utrikespolitiskt handlande från vår sida. I den här situationen är ekonomiskt handlande en illusion!
Herr ordförande, de partnerskapsavtal som vi granskar nu på förmiddagen är en tydlig, samstämmig och positiv politisk signal till de unga kaukasiska republikerna. Avtalen överensstämmer med säkerhetsintresset för medlemsstaterna i Europeiska unionen, både på kort och lång sikt. Kaukasien ligger inte vid världens ände, det ligger alldeles intill oss och det som händer där får direkt återverkan på vår säkerhet. Detta är anledningen till varför vår grupp välkomnar att avtalen tar hänsyn till frågor om miljösäkerhet, kärnkraftssäkerhet, kampen mot den organiserade brottsligheten och narkotikahandeln.
På längre sikt bör vårt mål vara att bidra till en varaktig stabilisering av situationen i regionen. Jag vill inte överdriva partnerskapsavtalens roll, men de kan bidra till detta genom att stärka den nyligen återvunna suveräniteten och självständigheten hos de unga republikerna, som de är mycket måna om, efter det sovjetiska systemets kollaps.
Samtidigt som vi uppmuntrar det svåra regionala samarbetet måste vi också kunna respektera varje stats särskilda egenskaper och identitet. Det finns stora skillnader. Två av dem har en kristen tradition och europeisk kultur, vissa har avlägsnat sina gamla kommunistiska ledare och andra har behållit dem i nya skepnader genom i vissa fall suspekta val. Totalt sett kan dock avtalen bidra till att främja fördjupade demokratiska traditioner och en utveckling av marknadsekonomin i samhällen som står inför avsevärda övergångssvårigheter. Hélène Carrère d'Encausse tog upp detta alldeles nyss. Herr ordförande, svårigheterna berättigar att vi upprättar vissa former av stöd, under förutsättning att de verkligen är effektiva och att de inte har som paradoxalt syfte att kompensera de förödande effekterna av den blockadpolitik som vissa av våra regionala parter fört mot vissa av dessa stater.
Herr ordförande! Jag vill gratulera alla föredragandena till deras utsökta betänkanden, som omfattar interimsavtal och partnerskaps- och samarbetsavtal med de tre transkaukasiska staterna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, samt den Centralasiatiska staten Kazachstan.
Denna kammare har förstås redan antagit Carrère d'Encausses betänkande om Transkaukasien, som låg till grund för partnerskaps- och samarbetsavtalen med tre av de fyra länder det handlar om här idag. Jag vill tacka henne varmt för hennes tidigare bidrag i denna fråga.
Vi har naturligtvis att göra med två olika regioner i världen under denna debatt - Transkaukasien och Centralasien. De två regionerna är mycket olika, även om de delar vissa karakteristika: bägge ingick i forna Sovjetunionen och övertog en rubbad planekonomi och ett politisk system under Moskva. Kazachstan, Azerbajdzjan och, i mindre utsträckning, Georgien och Armenien påverkas i hög grad av närvaron av Kaspiska havet och i synnerhet av exploateringen och transporterna av olja. Alla fyra länderna försöker hävda sin självständighet gentemot Moskva, samtidigt som de i olika hög grad samarbetar med OSS. I viss utsträckning är interimsavtalen och de tillhörande partnerskaps- och samarbetsavtalen avsedda att främja dessa länders oberoende och hjälpa till vid omvandlingen till marknadsekonomier och demokratisk utveckling.
Det är viktigt för EU att skapa förbindelser med sådana länder som ligger i en viktig geopolitisk region. Kazachstan ligger mellan Ryssland och Kina och nära Iran och det politiskt instabila Afghanistan. Georgien, Armenien och Azerbajdzjan ligger mellan Kaspiska och Svarta havet, med såväl Iran, som Turkiet och Ryssland som grannar.
Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach och kampen om Abchazien i Georgien gör detta till en labil region.
Den ekonomiska och demokratiska utvecklingen har varit svag i tre av de fyra länderna. Som framgår av Hoffs betänkande så har bara Georgien, med förre sovjetiska utrikesministern Eduard Sjevardnadze vid rodret, lyckats genomföra fria och rättvisa val och stå emot benägenheten för auktoritära metoder.
Vi har sett valfusk i Armenien och Azerbajdzjan, under det att president Nazarbajev i Kazachstan har nonchalerat landets författning och kuvat oppositionen. Dessa länder måste förbättra sig vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Jag håller med om de påpekanden Lalumière gjort rörande den aktuella olämpligheten vad rör de partnerskapsoch samarbetsavtal som skall skrivas under av dessa länder. Det är ett missvisande att ge intryck av att EU och Europaparlamentet gillar nivån vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Kazachstan, Armenien och Azerbajdzjan.
Så efter att ha antagit alla dessa betänkanden hoppas jag att kammaren kommer att fortsätta att noga följa situationen i länderna ifråga. När den utvecklar närmare förbindelser med dessa fyra länder måste Europeiska unionen verka för att utveckla välstånd, fred och demokrati.
Herr ordförande, ärade kollegor, efter att Sovjetunionens järngrepp har släppt, kan vi göra ett konstaterande och formulera vissa förutsättningar.
Konstaterandet är att i länderna söder om Kaukasus, i likhet med många andra länder, är de problem med nationaliteter, gränser, minoriteter samt etniska och religiösa problem som fanns tidigare, fortfarande nästan intakta. I vissa fall finns också problem med resultatet av gränsdragningar som genomfördes av Sovjetunionen i exempelvis Nagorno-Karabach.
Förutsättningen är att angripa situationen på ett helt nytt sätt för att få fram varaktiga lösningar. Det är här som det blandade avtalet som berör Armenien kommer in i bilden och som vi idag uppmanas godkänna. Syftet med avtalet som jag också godkänner är att göra det möjligt för landet att stärka sin självständighet, öka demokratin, öka de internationella kontakterna, inrikta landet mot marknadsekonomi, bredda det ekonomiska flödet som hittills varit alltför koncentrerat till före detta Sovjetunionen, få till stånd ett hävande av blockaden samt utveckla ett starkt och öppet regionalt samarbete med grannländerna.
Jag hoppas att Europa kommer att utnyttja sitt inflytande för att detta skall kunna uppnås och särskilt för att Armenien skall återfå handelsfriheten, som är en av folkrättens grundstenar. Det kommer särskilt att göra det möjligt för landet att stänga ett farligt kärnkraftverk och det utgör också en nödvändig förutsättning för en varaktig fred i regionen.
Herr ordförande, jag har två, tre påpekanden. Vi diskuterar tre, fyra demokratier i Transkaukasus, de flesta i Centralasien, och vi för en allmän diskussion under en kort tidsrymd. Mitt påpekande är att debatten är organiserad på ett ytligt sätt, det verkar som om man antar att det handlar om själlösa varelser och som man kan behandla som sådana, då det handlar om länder, om folk med gamla och moderna civilisationer, kulturella, religiösa, ekonomiska och sociala traditioner. Det är inte möjligt att de kan rymmas i samma form och i en debatt. Denna dåliga organisation av debatten ger mig mod att göra mitt andra påpekande. Samtliga betänkanden och rekommendationer som vi har åhört har, trots föredragandenas goda avsikt, en allmän karakteristik. Vilken är den? Den döljer ett " patronage" , den döljer en läggning att leka magister, den döljer en benägenhet att leka den rike onkeln som skakar penningpungen och som säger att ni skall göra det och det och detta annars blir det inget. Och påpekandet fortsätter med att vi inte har lärt oss något, åtminstone inte från exemplet med det oändligt lilla i storlek, och med Albaniens olika sidor, där dessa metoder lett fram till dagens situation, vilken huvudsakligen har utsatt, gjort hela gemenskapens metodik och den amerikanska faktorn till åtlöje i behandlingen av dessa nya, som ni kallar dem, demokratier. Mitt tredje påpekande, herr ordförande, är - för att jag inte skall verka negativ - att det krävs försiktighet, det krävs ett närmande, och det krävs att vi ser dessa länder, dessa folk på ett sätt som grundar sig på likställdhet, att vi respekterar deras värdighet och deras historia, om vi vill etablera relationer för samarbete och produktiva avtal. Annars verkar det som om det existerar på djupet, och bortom våra egna avsikter eller föredragandenas, en gemenskapspolitik som syftar till att plundra dessa länder, en etablering av nykolonialistiska band och relationer och detta kommer att betalas både av dessa folk och av folken i Europa.
Herr ordförande! De föreslagna avtalen med republikerna från Transkaukasus och Kazachstan placerar oss i ett besvärligt dilemma. Den politiska stabiliteten, respekten för fundamentala mänskliga rättigheter och demokratiseringsprocessens utveckling inger stora bekymmer. Därtill kommer att fredsöverläggningarna de etniska problemen i detta område erbjuder föga hoppingivande utsikter. Vi fruktar att man har anledning att vänta sig föga av dessa avtal så länge man inte har funnit någon lösning på dessa politiska frågor.
Dessutom är det osannolikt att de länderna, till följd av mödosamt gående ekonomiska reformer, kan uppfylla de förpliktelser som de har i enlighet med avtalen. Det ger anledning att ställa frågan om mindre ambitiösa avtal inte hade varit bättre.
De enda skälen för att trots detta rösta för dessa avtal är den tanken att ett närmare samarbete mellan unionen och de transkaukasiska republikerna och Kazachstan kan stimulera reformprocessen. Erfarenheterna från avtalen med Turkiet och Vitryssland har snarare lärt oss att vi inte får överskatta unionens förmåga att förändra i det avseendet. Därför har jag frågat mig om det inte vore bättre att avvakta ett gynnsammare politiskt läge för ratificering av avtalen. Efter kommissionärens anförande menar jag snarare att det finns få goda argument för uppskov.
Vad beträffar innehållet i avtalen vill jag till sist ännu en gång understryka vikten av vissa miljöaspekter. Skyddet av olje- och gastransporterna via de olika rörledningarna, bekämpningen av nedsmutsningen av Svarta havet och Kaspiska havet och nedläggningen av kärnkraftsanläggningen i Medzamor i Armenien förtjänar all uppmärksamhet.
Herr ordförande, tillåt mig framföra ett kort inlägg i egenskap av ordförande för delegationen för förbindelserna med Centralasien och Mongoliet, för att uttrycka vårt stöd för samarbetsavtalet med Kazachstan som i dag är under debatt. Vi är övertygade om att detta avtal kommer att hjälpa denna unga republik att konsolidera sin nya demokrati, utveckla sin ekonomi och slutföra övergången till en marknadsekonomi. Vi är medvetna om, såsom har framförts, att situationen i Kazachstan ännu inte är tillfredsställande i fråga om skyddet av rättigheterna, respekten för de mänskliga rättigheterna och förbättring av demokratin. Det har dock skett ett antal glädjande framsteg som ger hopp om att man är på rätt väg och får möjlighet att börja omsätta avtalet i praktiken. En försening av detta kan ha motsatt effekt och bidra till en tillbakagång.
För Europeiska unionen har denna republik ett högt strategiskt värde, vars stabilitet är av högsta intresse. Vi skall inte glömma att vi talar om den tredje kärnkraftsmakten i världen, ett land som har betydande gruv-, energi- och textiltillgångar, ett land som befinner sig på gränslinjen mellan islam och kristendom och som inhyser betydande minoriteter som talar turkiska, ryska och polska. I praktiken gäller det dessutom ett område som inte är så långt borta, när allt kommer omkring så bildar Turkiet och Europas österländska delar närliggande och naturliga rutter till Europeiska unionen.
Sammanfattningsvis, herr ordförande, skapar avtalet de bästa förhållandena för en ömsesidig utveckling av de ekonomiska och kulturella förbindelserna. Det enda som återstår är att hoppas innerligt på att Kazachstans politiska förhållanden ger möjlighet till detta.
Herr ordförande, ärade kollegor! Diskussionen om de fyra staterna och det avtal vi skall fatta beslut om är av utomordentligt stor vikt. Det gäller inte bara i ekonomiskt utan även i politiskt hänseende, eftersom detta område kommer att få en alldeles särskild betydelse i framtiden. Här finns viktiga råämnesreserver, framför allt råolja, antagligen i betydligt större mängder än man räknar med idag. Den som står på god fot med regionen kommer att ha det bättre förspänt än den som inte gör det.
Hit hör även frågan om islam, särskilt i två av staterna. Det finns två kristna och två islamitiska stater. I de två islamitiska staterna bor i huvudsak turkiska folkslag, som för övrigt kommer bra överens med turkarna. Jag måste därför än en gång påpeka att vår politik gentemot Turkiet är så kortsiktig att man blir mållös. Vi behöver detta land. Vi behöver det helt klart som ett alternativ till vissa andra krafter inom den islamitiska världen, som kan vara mycket farliga. Att turkarna har insett detta är helt uppenbart. Jag har på senare tid varit i Turkiet ett par gånger. Jag vet exakt hur många människor från just de här staterna som idag befinner sig i Turkiet under utbildning. Jag skulle nästan vilja påstå att det egentligen finns två nationer som statuerar exempel för oss när det gäller utvecklingshjälp, nämligen Turkiet och Kina. Turkiet, eftersom de ger människorna väl avvägd och målinriktad utvecklingshjälp, dvs de ger folken tillbaka de strukturer de blev berövade under det ryska herraväldet, och Kina, eftersom de framför allt i Afrika förlägger utvecklingshjälpen till människornas nivå och inte såsom vissa andra stater gynnar stora projekt, som ofta inte är särskilt lämpliga för det här området. Vi måste därför tänka politiskt även när det gäller dessa stater. Vi måste samarbeta med Turkiet, eftersom det ligger i Europas intresse på lång sikt.
Nu till de båda kristna staterna, Georgien och Armenien. Jag skulle först vilja säga ett par ord om Georgien. Det är korrekt att vi hjälper Georgien, att vi har möten med georgierna, men det innebär för den skull inte att vi har något förtroende för den ryske naziledaren i Georgien, Sjevardnadze. Denne man tillsattes som efterträdare till den mördade Gamsachurdia, som valts av det georgiska folket. Jag är lite bekymrad för Georgien, jag sitter ju även med i styrelsen för människorättsgruppen för Georgien och jag kan tala om för er att där begås de mest allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Det måste påpekas om och om igen. Vi är lite för blåögda i frågor som gäller de mänskliga rättigheterna. Vi ser kränkningar på vissa platser, men inte på andra. Och i Georgien borde vi lägga märke till dem.
Vad gäller Armenien så vet jag att många kritiserar president Ter Petrossian. Men man får inte glömma vad denne man har gjort för Armenien, hur han har byggt upp landet. Av detta skäl ligger det därför även i vårt intresse att upprätthålla goda relationer till Armenien och särskilt utnyttja vårt inflytande till att äntligen åstadkomma en uppgörelse mellan Armenien och Azerbajdzjan, där man tar hänsyn till båda staternas legitima rättigheter och dessutom tillåter dem att skapa ordning i det område där även vi har intressen.
Herr ordförande, jag tackar er för att ni gav mig ordet. Tidigare kunde jag inte lämna budgetutskottets yttrande om interimsavtalet mellan Europeiska unionen och Armenien. Jag skulle vilja göra det nu, efter McCartins uttalande om partnerskapsavtalet. Han meddelade budgetutskottets positiva yttrande. Han gjorde de kommentarer som våra kollegor kunde höra.
Naturligtvis har budgetutskottet kommit med ett positivt yttrande angående interimsavtalet. På mitt förslag gjordes detta enhälligt. Från kommissionen erhöll utskottet de uppgifter som man ville ha, i förhållande till det som nämns i det skriftliga yttrandet. Med hänsyn till att det allmänna partnerskapsavtalet krävde parlamentets samtycke och till interimsavtalets betydelse, välkomnade utskottet att rådet rådfrågade parlamentet.
Jag vill också tillägga att jag personligen helt håller med innehållet i kommentarerna om Armeniens betydelse för Europeiska unionen.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstning kommer att äga rum idag kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.36 och återupptogs kl. 12.00.)
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja framföra mina varmaste lyckönskningar till presidiet för att ha fattat det kloka beslutet att avlägsna Robert Maxwells porträtt från parlamentets lokaler. Det är bara synd att det tog det tjugofyra timmar att göra så.
Det var väl synd att ni måste inskränka era lovord.
Herr ordförande! Jag skulle vilja be de brittiska konservativa, särskilt Cassidy, att vid denna votering avstå från att göra obscena gester mot folk på den allmänna läktaren.
Jag är säker på att Cassidy lämnar en sådan försäkran.
Herr ordförande! För Hallam måste naturligtvis en gest vara obscen för att vara trovärdig.
Välkomsthälsning
Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar en delegation från det litauiska parlamentet, Seimas , ledd av dess ordförande Racas.
(Applåder) Han åtföljs av Litauens biträdande utrikesminister Rinkunas. Delegation besöker Strasbourg för att sammanträffa med sina kollegor i Europaparlamentet och har genomfört möten igår och idag. Det associationsavtal som har ingåtts mellan Europeiska unionen och Litauen, och som kommer att ge Litauen samma status som de andra associerade staterna vad dess förbindelser med Europeiska unionen beträffar, återstår ännu att ratificeras av tre av medlemsstaterna. Eftersom Europeiska unionen, genom Oostlanderbetänkandet, påkallade en politik för lika behandling av alla de associerade staterna, så hoppas vi att ratificeringsprocessen skall ha slutförts inom kort, så att ett blandat parlamentariskt utskott för EU och Litauen kan upprättas.
Herr ordförande med kollegor, vi hälsar er välkomna till parlamentet.
(Applåder)
Omröstning
Herr ordförande, mina damer och herrar! Utskottet för utveckling och samarbete förordar i betänkandet att vi förutom andra, mycket viktiga åtgärder inom narkotikabekämpningen även skall använda utvecklingsstödet för att erbjuda människorna legala alternativ. Utskottet godkände betänkandet enhälligt och det är därför mycket viktigt att vi inte nu genom att lämna in en slarvigt skriven text gör det omöjligt för kommissionen och rådet att ge sitt samtycke.
Jag skulle därför vilja be om en korrektur av ändringsförslag nr 5. Det handlar om att även gemenskapens och Europeiska utvecklingsfondens andra finansiella instrument skall användas för alternativ utveckling. Utskottet beslutade följande: andra finansiella instrument i gemenskapen, sedan kommer inom parentes ALA, och därefter Europeiska utvecklingsfonden. Kommissionen påpekar nu med all rätt att Europeiska utvecklingsfonden inte är ett instrument inom gemenskapen, utan att det är ett gemensamt instrument med ACP-länderna. Jag ber er att klargöra detta i protokollet så att kommissionen på grund av detta misstag inte förkastar det så viktiga ändringsförslaget, som är det centrala i betänkandet.
(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten för godkänd efter dessa ändringar.)
Herr ordförande, det gäller ändringsförslag nr 5. Jag har hört att en del grupper ogillar ändringsförslaget eftersom ordet "länder " förekommer. Jag skulle därför i det muntliga ändringsförslaget vilja föreslå att man stryker "länder ". Då kommer det i ändringsförslaget endast att stå "organisationer som accepterar eller uppmuntrar tvångsabort, tvångssterilisering och barnamord som metoder för att kontrollera befolkningstillväxten skall inte vara berättigade till gemenskapsstöd. " Ordet "länder " har då strukits.
Är det någon som motsätter sig detta muntliga ändringsförslag?
Herr ordförande, det finns faktiskt länder som accepterar dessa metoder och som tillämpar dem öppet. De borde då också omtalas som länder. Jag anser inte att det är adekvat att endast skriva "organisationer " och gömma sig bakom det, så att det i nödfall även skulle kunna omfatta länder.
(Parlamentet förkastade det muntliga ändringsförslaget.)
(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten för godkänd efter dessa ändringar.)
Falconer har bett mig gratulera Donnelly till antagandet av hans betänkande.
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar! Sedan igår har vi gäster, kollegor och ledamöter från tio länder kring Medelhavet, som för första gången haft möten med oss inom ramen för det euromediterrana partnerskapet och för Barcelonakonferensen. I de mycket intressanta debatter vi har haft, framkom flera konstruktiva förslag från kollegorna om detta betänkande, som skulle kunna komplettera och berika det.
Jag har förklarat för mina kollegor att vår arbetsordning emellertid inte tillåter att vi lämnar in ändringsförslag i sista minuten, men jag skulle vilja fasthålla att jag delar en del av mina kollegors invändningar. Vi skall nu trots detta rösta om betänkandet.
Ändringsförslag nummer 6:
Herr ordförande, jag har talat med mina kollegor i PPE, eftersom ändringsförslaget lätt kan missförstås. Vi skulle vilja lägga till ett muntligt ändringsförslag i slutet av motivering A. Jag läser upp det på franska:
"... och godkänner den samstämmiga uppföljning som gjorts av de ordförandeskap som följde efter det italienska ordförandeskapet... ".
(DE) Det var allt. Om kollegorna godkänner förslaget nu så kan vi ta tillbaka det andra ändringsförslaget och sedan rösta.
(Ändringsförslaget återkallades.)
Ändringsförslag nummer 13:
Herr ordförande! Jag vet inte varför mina kollegor i det liberala partiet har tagit fram detta ändringsförslag. Det handlar ju om inget mindre än att stryka en mening under den här punkten, nämligen just den viktiga mening som säger att man skall inrätta en kärnvapenfri zon kring Medelhavet. Vi skulle kunna göra det i en delad omröstning.
Ändringsförslag nummer 11:
Herr ordförande, jag skulle vilja förslå att man till ordet " restaurering" bifogade ordet " underhåll" , och att man likaledes bifogade ordet " arkeologiska" till uttrycket " befrämjande av de konstnärliga och historiska monumenten" .
(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande, jag skulle vilja att man tar med resolutionstexten i andra stycket i ändringsförslag 11, men att man stryker fem ord. Ni har texten framför er. Jag läser upp den ändrade versionen på franska:
"förkastar alla förslag om att i fördraget räkna upp ett stort antal villkor som måste uppfyllas för att artikel 7a, som fastställer fri rörlighet för personer, skall träda i kraft; kritiserar starkt det faktum att texten inte fastställer Europaparlamentets och EG-domstolens roll. "
Vad jag förstår så kommer omröstning med namnupprop att genomföras avseende ändringsförslag nummer 11. Jag tycker att detta är en mycket relevant faktor när det gäller huruvida vi skall antaga detta muntliga ändringsförslag eller inte. I princip så är jag emot att någonsin godkänna ett muntligt ändringsförslag som sedan medför omröstning med namnupprop. Jag tycker nog att omröstning med namnupprop gör anspråk på det politiska ansvaret hos ledamöterna i denna kammare på ett ovanligt sätt och att vi därför bör meddelas detta i förväg. Jag kan till och med hävda att enligt artikel 119.1 gäller omröstning med namnupprop endast ändringsförslag så som detta tryckts och förelagts oss, och kan inte gälla ett muntligt ändringsförslag.
Är den liberala gruppen beredd att återkalla sin begäran om omröstning med namnupprop?
Herr ordförande! Jag vill försöka svara Schäfer. Jag förstår att det rör ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag nummer 11 som lagts fram av den liberala gruppen. Det ersätter hela stycke 8, inte bara det andra stycket. Kan ni bekräfta det? Om så är fallet, och om den socialistiska gruppen ställer sig bakom ändringsförslag nummer 11 helt och hållet, så är vi villiga att återkalla vår begäran om omröstning med namnupprop. Vill han endast ersätta den andra delen av stycket så vidhåller vi vår begäran.
Det ersätter hela stycket.
Herr ordförande! Då återkallar vi vår begäran om omröstning med namnupprop.
Herr ordförande! För god information till denna församling, skulle det vara bra om framställaren av denna muntliga ändring precis sade vad han utelämnar, för det är min mening att det är en kritik mot det nederländska ordförandeskapet. Det är naturligtvis ett politiskt faktum.
(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)
Ändringsförslag nummer 14:
Bara för skojs skull så skulle Van Dijk vilja lägga fram ett muntligt ändringsförslag.
Herr ordförande! Nej inte bara för skojs skull, utan snarare för att jag ärligt talat tror att det inte finns någon otydlighet beträffande ändringens innehåll för ledamöterna i detta parlament utan framför allt för de utomstående: Vad är det precis som har strukits av det nederländska ordförandeskapet? Därför vill jag gärna lägga till ett förtydligande till ändringen och det lyder på engelska:
motsätter sig eftertryckligen och avvisar det holländska ordförandeskapets förslag att stryka sexuell läggning, ålder och handikapp ur den antidiskrimineringsartikel som det irländska ordförandeskapet föreslagit.
(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)
Före den slutliga omröstningen:
Herr ordförande! Jag har haft överläggningar med olika grupper om detta. Vi kunde tyvärr inte veta detta före sista tidpunkten för inlämning av ändringsförslag, men det verkade som om det nederländska ordförandeskapet var frånvarande under den debatten, och under den debatten verkade det som om alla där var ganska upprörda över det. Jag föreslår - och texten ligger framför er - att lägga till ett stycke som lyder på engelska:
beklagar djupt att rådets ordförandeskap inte var närvarande vid gårdagens debatt om regeringskonferensens utveckling och fördömer ordförandeskapets uppenbara brist på intresse för Europaparlamentets åsikter.
(Det muntliga ändringsförslaget förkastades.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande, vi skall i eftermiddag rösta om betänkandet av Tillich, och jag vill fästa uppmärksamheten vid ett fel. I punkt 10 används följande formulering: "anser det nödvändigt, om medlemsstaterna... ", men i stället för medlemsstaterna skall det stå rådet, som juridiskt sett inte är samma. Jag anser att behöriga enheter bör kontakta föredraganden och rätta till felet innan vi går till omröstning.
Herr ordförande, jag är ledsen att jag måste påpeka att, när jag frågade er om hur lång tid ni ansåg att omröstningen skulle ta, så sade ni fem till tio minuter. Den tog femton till tjugo minuter, men det handlar inte om detta. Det finns en vana som fortsätter också denna vecka, och det är att omröstningarna håller på till halv två och kvart i två. Jag anser det oacceptabelt. Vi har sagt 140 gånger att omröstningarna skall avslutas vid ett, tio över ett, fram till kvart över ett, men inte senare. Om det handlar om så många, låt oss säga att de börjar vid halv tolv. Jag skulle vilja be er att framföra denna anmärkning både till parlamentets ordförande och till ordförandekonferensen, eftersom jag inte tror att kollegorna är på något sätt benägna att även avskaffa lunchen när de arbetar 12 till 15 timmar om dagen.
Ordförandekonferensen anser att vi nu, när vi bestämt en fastställd starttid för omröstningar, inte skall ändra på detta. Om vi ändrar tiden uppkommer problem.
Herr ordförande! Jag vill göra två påpekanden. Jag finner det besynnerligt att en politisk grupp kan lägga fram ett ändringsförslag och sedan begära delad omröstning om sitt eget ändringsförslag, vilket var vad som inträffade rörande ändringsförslag nummer 9 vid den slutliga omröstningen. Kan presidiet titta på detta? Det vålla stor förvirring.
För det andra så beundrar vi alla ert ordförandeskap. Vi beundrar alla ordföranden som gratulerar föredraganden. Men många betänkanden kommer till denna kammare med en väldig massa ändringsförslag. De föredraganden som lägger fram koncisa betänkanden i kammaren, som inte kräver en massa tid för omröstningar, förtjänar gratulationer, men kanske gör vissa av de andra inte det.
Jag vill tacka min kollega Jean-Thomas Nordmann för hans andrabehandlingsrekommendation, som upprättats för utskottet för utveckling och samarbete om stöd till befolkningspolitik och befolkningsprogram i utvecklingsländerna.
Det är värt att nämna att texten godkändes enhälligt av utskottet för utveckling och att Europaparlamentets ändringsförslag på ett bra sätt erinrar om åtagandena från Kairokonferensen. Bland dessa finns kommissionens ekonomiska stöd till befolkningsprogram i utvecklingsländerna som skall höjas till 300 miljoner ecu fram till år 2000.
Dessutom har parlamentet velat precisera vilka de behöriga kommittéerna är för varje stor region, det vill säga för AVS-länderna, Medelhavsländerna samt länderna i Latinamerika och Asien. Befolkningsprogrammen kan enbart inrättas på begäran från och med deltagande av de berörda staterna, men idag utgör de det enda medlet mot befolkningsexplosionerna. Det är därför som jag är för Nordmanns rekommendation.
Andrabehandlingsrekommendation av Linkohr (A4-0084/97)
Redan vid första behandlingen av detta betänkande var jag kritisk till hur de nya forskningspengarna till fjärde ramprogrammet skulle användas. För mig som miljöpartist är förslaget om hur dessa pengar skall användas inte bra, bl.a. läggs för mycket pengar på de gamla transportsätten i stället för att man satsar pengar på att forska fram ekonomiska och ekologiskt hållbara transportsätt. Jag har lagt fram tre ändringsförslag för att försöka nå en viss ändring i detta, vilka jag naturligtvis röstar för.
Jag är däremot tveksam till att över huvud taget ge mer pengar till forskningen. Enligt svenska studier finns inga belägg för att forskning på EU-nivå skulle ha något mervärde jämfört med att ha forskning i medlemsländerna. Det bästa vore om EU: s medlemsländer använde pengarna till forskning i hemländerna (inklusive de internationella forskarutbyten som universiteten redan i dag har) eller till att stödja grundutbildningen.
Betänkande av Alan J. Donnelly (A4-0052/97)
Igår uttalade jag mig i debatten för att ge mitt stöd till kommissionens meddelande och till större delen av Donnellys betänkande.
På det här området liksom på andra krävs en verklig europeisk industripolitik. Jag stödjer ökad forskning och även framåtblickande undersökningar, men för att utveckla produktionen samt kunna bekämpa illojal konkurrens och social dumpning krävs mer.
Renault-affären lämnar oss inte oberörda, men det räcker inte att klaga. För att bevara fabriker måste det finnas bilar att tillverka och köpare som kan köpa bilarna.
Slutligen vill jag upprepa att Europa inte skall ålägga sig regler som inte finns hos konkurrenterna, i synnerhet när det gäller sammanslagningar och direkta eller indirekta statliga ingripanden, vare sig det är i Förenta staterna eller i Japan.
Europa och den stora liberala marknaden visar sina gränser och riskerar idag att kväva själva tanken om Europa, om vi inte övergår till ett politiskt och socialt Europa, ett industriellt Europa och ett Europa för sysselsättning. Det är ett grundläggande problem som Renault ger upphov till, det är inte en fråga om form eller metod.
Däremot krävs ingen ny rättslig ram. Vi måste godkänna uppgörelserna i medlemskapsavtalet och de granskningsförfaranden kommissionär Bjerregaard acccepterat, såsom parlamentet redan har beslutat.
Betänkande av Langen (A4-0040/97)
Jag har röstat ja till betänkandet, men vänder mig emot förslaget om att bygga ett nätverk av pipelines mellan de olika fabrikerna i Europa. Det vore alltför riskfyllt både ur säkerhets- och miljösynpunkt. Över huvud taget borde kemiindustrins ansvar för miljön, särskilt industrins avfall, ha poängterats mer.
Europa befinner sig verkligen vid ett vägskäl. Antingen följer vi Molitorgruppens anvisningar och fortsätter de nyliberalas väg med avreglering, eller så slår vi in på den andra vägen och påbörjar en genomgripande utveckling av de egna ekologiska och sociala framtidsmöjligheterna.
Här krävs politiska beslut som kan åstadkomma en långsiktig industripolitik som gör skäl för namnet, och som inte betraktar den industriella produktionen som en privat angelägenhet för fabriksägarna. De ekologiska förutsättningarna och konsekvenserna tillhör produktionsprocessen på samma sätt som de anställda med sina kunskaper, sina initiativ, sitt ansvar tillhör företaget, och inte får behandlas som godtyckligt utbytbara resurser som kan placeras där de behövs just för tillfället.
Frågorna om miljöskatter, om avgifter för särskilt skadliga ämnen (t.ex. klor), om sanering av soptippar som inte längre är i drift, om långsiktigt utnyttjande av ämnen och produkter är fortfarande heta debattämnen - även om Europaparlamentet i detta betänkande ännu inte har intagit en klar ställning.
Bara på detta sätt kan man övervinna motsättningen mellan en varaktig samhällelig rationalitet och ett kortsiktigt företagsekonomiskt åskådningssätt, något som kommissionär Bangemann tydligen ännu inte riktigt verkar ha förstått.
Betänkande av Katiforis (A4-0030/97)
Den maritima ekonomin är teoretiskt sett ett mycket bra exempel på något mycket enkelt, men som trots det är svårt att genomföra. Det är en långsiktig, framtidsorienterad komponent i ett mobilitets- och produktionssystem som håller sig inom de ekologiska gränserna, inom vilka människan lever, och samtidigt driver på de sociala framsteg som på ett sätt har lyckats bryta det historiska mönstret. I praktiken råder tyvärr raka motsatsen: Den nyliberala modellens alltför långvariga dominans inom den ekonomiska politiken har lett till en permanent förstöring på det här området över hela världen. Världens fartygsflotta är föråldrad och har inte alls hängt med i den tekniska utvecklingen när det gäller miljö- och arbetsmiljöskydd. Den maritima arbetskulturen är i stor utsträckning ödelagd p.g.a. att man använder sig av fartyg under utländsk flagg och rasistiskt hierarkiserad rådgivning. Den ekologiskt och socialt ansvariga kustfarten och inrikes sjöfarten trängs ut av dumpingkonkurrensen från lastbilstransporter. Hamn- och kuststädernas potentialer som innovativa produktionsoch framför allt förädlingsorter utnyttjas inte på något meningsfullt sätt.
De instrument som behövs för att ändra denna felaktiga kurs känner vi till, och Katiforis tar delvis upp dem i form av konkreta förslag. Vi behöver globala lösningar, men vi får inte vänta för länge. Europa kan och borde gå i spetsen - genom en mer aktiv roll kanske inom IMO, men även genom egna, hårda bestämmelser där så krävs. Det som USA och Japan praktiserar borde även Europa tillämpa - det gäller allt ifrån hamnstatskontroll och hårdare bestämmelser för säkerheten ombord på de fartyg som lägger till i europeiska hamnar till en reglering av kustfarten.
Betänkande av Morgan (A4-0325/96)
Herr ordförande, jag har när det gäller ändringsförslag 20 till skillnad från många av mina kollegor röstat för initiativet från vår kollega Morgan, eftersom jag tror att det är extremt viktigt att värna om minoritetsspråken, precis som Morgan betonat i sitt uttalande. I våra resolutioner försvarar vi idén om att skydda och främja minoriteterna i världen. Vi försvarar det tack och lov åter igen i principerna i kravlistan inför regeringskonferensen. Jag anser emellertid att vi måste göra det också när det handlar om konkreta befogenheter i EU: s inre sfär och när det gäller lagstiftning och praktiska åtgärder. Det tjänar ingenting till att försvara en princip om man sedan inte realiserar den i detalj. Därför är jag mycket tacksam över det vår kollega Morgan har tagit upp i debatten, och jag ger henne mitt fulla stöd.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för Morgans betänkande, som först och främst handlar om utbildning av befolkningen i bruket av informationsteknologin. Betänkandet hänvisar till, att den hastiga utvecklingen inom informationsteknologin mycket lätt kan leda till ny ojämlikhet i samhället som följd av olika tillgång till de nya informations- och kommunikationsteknologierna. De existerande sociala skillnaderna i samhället kommer därmed att bli större med risk för, att det kommer att uppstå ytterligare marginalisering av redan nu dåligt ställda grupper.
De danska socialdemokraterna uppmanar med eftertryck, att det tas initiativ till att sprida kunskapen om informationsteknologin i utbildningssystemet, så att man undgår en marginalisering av särskilt utsatta grupper. Det är enbart genom utbildning och fortbildning i användningen av informationsteknologi, som alla får lika tillträde till informationssamhället. De danska socialdemokraterna har emellertid en kritisk kommentar till betänkandet, nämligen att man fullständigt undgår att omtala kvinnornas situation i informationssamhället. Om man inte riktar särskild uppmärksamhet på kvinnornas möjligheter till utbildning och fortbildning i informationssamhället, är det att frukta, att kvinnorna fullständigt kopplas bort, när det gäller utvecklingen inom informationsteknologin.
Jag skulle först och främst vilja tala om att min grupp utan någon som helst tvekan kommer att rösta för Morgans betänkande. Som jag sade i debatten anser vi att betänkandet utgör en viktig grundsten i den europeiska utbildningspolitiken och vi har välkomnat ett antal av de förslag som lämnats.
Informationssamhället bör betraktas som en positiv faktor vid utarbetandet av en modern utbildning, men man bör dock vara försiktig. Vi bör prioritera kampen mot misslyckande i skolan och för minskade skillnader. Det är heller inte säkert att utvecklingen av multimedia bidrar till att genomföra dessa mål.
Vi vill också utnyttja debatten för att säga att vi med sorg kunnat konstatera att utbildningen, som är grundläggande för de unga européernas framtid, varit föremål för två debatter: debatten igår om vitboken om att lära och lära ut som hölls i frånvaro av Cresson, den kommissionsledamot som tagit initiativet, och Morgans betänkande under ledning av kommissionsledamot Bangemann.
Denna konstgjorda uppdelning var tyvärr inte oväntad eftersom den motsvarar uppdelningen, som för övrigt är diskutabel, av betänkandena mellan de två olika rättsliga grunderna, utbildning å ena sidan och informationssamhället å andra sidan.
Jag tror dock att det, för att hålla ihop vårt arbete, vore önskvärt att betrakta utbildningsfrågan som en odelbar helhet.
Undersökningskommitténs rekommendation (A4-0054/97)
Herr ordförande, i undersökningskommitténs utmärkta rapport om gemenskapens transiteringssystem tas de stora misstag upp som begåtts under de senaste tio åren i samband med byggandet av Europa.
Transiteringssystemet har utformats för att göra det möjligt för varor från tredje land som kommer in på vårt territorium att cirkulera utan att betala tullavgift eller skatt innan de anländer till slutdestinationen. Idag har systemet skadats av skattebedrägerier som kostar miljarder ecu för medlemsstaternas statskassor och gemenskapsfinanserna.
Varför sker dessa bedrägerier? Undersökningskommittén har först och främst tagit upp en rad tekniska orsaker som är förknippade med ett ålderdomligt system som är pappersbaserat i stället för datoriserat och som inte har klarat av den mångdubblade handeln. Men undersökningskommittén visar framför allt att avlägsnandet av gränskontroller inom unionen i hög grad underlättar bedrägerier, eftersom en last kan passera hela Europa utan att något land känner till detta och, om den försvinner, utan att någon känner till i vilket land som brottet begåtts.
Det är därför som man i rapporten, med all rätt, drar slutsatsen, jag citerar: "Europeiska kommissionen har inte vidtagit tillräckliga försiktighetsåtgärder vid tillämpningen av den inre marknaden, som har styrts av principerna om marknadsavreglering och avsaknad av kontroll ". I rapporten tilläggs, kanske med en falsk naivitet, att denna brist på förutseende från kommissionsledamöternas sida är obegriplig. Jag anser att det i praktiken är helt begripligt eftersom det för dem handlar om att, till vilket pris som helst, göra dogmen om avskaffande av kontroller gällande.
Idag är det uppenbart att de inre tullarna fortfarande behövs, i synnerhet för att kunna kontrollera varutransiteringen, men vi kanske väntar på andra system som ännu inte finns. I undersökningskommitténs rapport vågar man inte föreslå ett återupprättande av de inre gränskontrollerna. I rapporten förordas istället, lyssna noga, jag citerar "Tullkodexen bör ändras så att den tillåter punktkontroller var som helst inom Europeiska unionens territorium i stället för endast vid gränser ". Vilket enastående framsteg att avlägsna de inre gränskontrollerna och mångfaldiga dem överallt annars.
Slutligen vill vi återigen tacka ledamöterna av undersökningskommittén för deras intellektuella ärbarhet. Låt oss hoppas att Europaparlamentet tar initiativ till andra liknande undersökningar om gränsproblemet, exempelvis beträffande det inomgemenskapliga bedrägeriet med mervärdesskatten.
Kellett-Bowmans rapport som är ett resultat av arbetet i undersökningskommittén, där jag själv var ledamot, syftar till att definiera de problem som dykt upp i samband med genomförandet av gemenskapens transiteringssystem inom Europeiska unionen, och som utvidgats till att omfatta Schweiz, EESländerna och Visegradländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern). I rapporten föreslås också åtgärder för att förbättra transiteringssystemet. Det är ett väl genomfört arbete som alltid när det kommer från undersökningskommittén.
Vi vill erinra om att transiteringen gör det möjligt att tillfälligt skjuta upp tullavgifter, acciser och mervärdesskatter ända tills dess att de betalts vid varornas slutdestination.
Transiteringen är naturligtvis oumbärlig för att den inre marknaden skall fungera, men det är nödvändigt att bekämpa bedrägeriet över gränserna och att råda bot på de inkomstförluster som sedan 1990 uppgår till flera miljarder ecu. Detta bedrägeri kan inte tolereras.
Detta är anledningen till varför Europaparlamentet, på undersökningskommitténs förslag, föreslår följande: att transiteringssystemet så snart som möjligt datoriseras, utveckling av ett fysiskt kontrollsystem för hela Europeiska unionen och inrättande av en särskild rättslig ram med "ömsesidigt erkännande av bevis ", en juridisk "clearingcentral " och en gemensam funktion för den nationella tullen. Jag godkänner dessa förslag.
Europaparlamentet anser att problemet med bedrägerikontroll bör vara ett ämne för diskussion med Schweiz och förhandling med länderna i Central- och Östeuropa samt Cypern, och vi får inte heller glömma tullunionen med Turkiet.
Slutligen välkomnade undersökningskommittén att kommissionen accepterar att inte utvidga transiteringssystemet mer innan det omarbetas och datoriseras. Undersökningskommittén är också glad över att ha lyckats fastställa nödvändiga tillgångar för projektet i Europeiska unionens budget.
Det är logiskt att det på EU-nivå finns ett samarbete mellan de nationella tullverken för att bekämpa bedrägerier. Miljöpartiet de Gröna i Sverige var och är emot införandet av den inre marknaden som automatiskt leder till bl.a. tullbedrägerier, vilket undersökningskommittén nämner i sin rapport. Vi ser mycket allvarligt på detta och anser att de nationella tullverken inom EU måste samarbeta för att förhindra smugglingen.
Vi är däremot helt emot införandet av en gemensam tullverksamhet på EU-nivå, vilket bl.a. nämns i rekommendation nr 1 och som framför allt nämns ett flertal gånger i undersökningskommitténs dokumentation.
De danska socialdemokraterna vill gärna tacka utskottets ordförande och föredraganden för ett fantastiskt arbete i undersökningsutskottet. Betänkandet bevisar, att transitsystemet nästan har körts i sank, och att Europa översvämmas av en aldrig tidigare skådad benhård kriminalitet.
Tack vare betänkandet har politikerna och kommissionen fått upp ögonen för problemet, där många gått med skygglapparna på.
Den danske skatteministern har skickat oss ett brev och tackar utskottet för det goda arbete, som uträttats, och han har erbjudit kommissionen, att Danmark kan fungera som ett pilotland för det datasystem, som man önskar skall genomföras för att förbättra transitsystemet och stoppa det missbruk, som äger rum.
Betänkandet bevisar, att mellanstatliga lösningar inte klarar problemet.
Välfärden för varenda en i Europeiska unionen är beroende av en säker och effektiv förvaltning av den inre marknaden och av import- och exportsystemet för de mängder av varor som handlas med och transporteras varje dag. Europaparlamentets beslut att i detalj undersöka hur systemet fungerar var därför väl motiverat.
Vi har kommit fram till att systemet är överbelastat och inte klarar att på ett effektivt sätt hantera den stora handelsvolymen. Dessutom har bedrägerier och oegentligheter på en begränsad men oacceptabel nivå konstaterats. Mot bakgrund av det föråldrade system som tillämpas är det emellertid ett under att bedrägerierna ligger på en så låg nivå.
Varje förekomst av bedrägerier och oegentligheter är oacceptabel och tvingar oss alla att betala mer skatt. Det sägs att förlusten av en container med cigarretter kostar oss 800.000 pund i förlorade inkomster. Upp till 15 % av marknaden i vissa medlemsstater tillgodoses av den svarta marknaden. De tillkommande skatter vi måste betala för att kompensera dessa förluster uppgår till flera miljarder pund varje år.
Problemet med det bristfälliga transiteringssystemet för varutransporter i Europa har naturligtvis inget samband med Europeiska unionens existens. Större delen av den tillkommande handelsvolymen hade vi haft under alla förhållanden och kunnat se systemets oförmåga att klara sin uppgift på ett effektivt sätt. Det som tycks ha hänt är att ansvaret för systemet inte har definierats klart, och att såväl EU som de enskilda medlemsstaterna har negligerat problemet i viss utsträckning.
Jag stöder därför till fullo undersökningskommitténs rekommendationer för förbättring av gemenskapens transiteringssystem.
Vi måste datorisera tillsynssystemen, göra dem effektivare och minska byråkratin och förseningarna vid de yttre gränserna. Dessa åtgärder är nödvändiga under alla förhållanden och kommer att bidra till att få ett slut på bedrägerierna inom systemet, i synnerhet om de som vi föreslår backas upp med stickprovskontroller och ett ömsesidigt godtagande av bevis.
Som jag förklarade i mitt yttrande i plenum stöder jag betänkandet från undersökningskommittén. Jag skulle emellertid vilja höja ett varnande finger och påpeka att de skriftliga protokollen kan missbrukas och användas som bruksanvisning - nästan som handbok - för tullbedrägerier. Därför kräver jag att vi tänker över hur vi skall kunna förhindra sådana oönskade incidenter i framtiden.
Jag vill först och främst tacka ordföranden för undersökningskommittén, John Tomlinson, och föredraganden, Kellett-Bowman, för deras utmärkta arbete under de senaste femton månaderna.
Under de sju år som jag haft tillfälle att följa parlamentets arbete, har aldrig något parlamentariskt arbete som haft så stor betydelse genomförts som rapporten om kampen mot bedrägeri mot gemenskapsbudgeten.
Det jag beklagar något är att vårt parlamentariska utskott, i jakten på kompromisser, inte kunde eller ville spela den roll som åligger utskottet, framför allt den som motor för att få Europeiska gemenskapen att gå framåt. När alla talar om införandet av euron som europeisk gemensam valuta, tvekar vi inför frågan om en europeisk tullförvaltning som tyvärr är nödvändig.
Enligt vissa försiktiga uppskattningar går flera miljarder franc förlorade varje år. Dessa förluster riskerar att, på kort sikt, minska det förtroende som de europeiska medborgarna fortfarande har kvar för gemenskapens institutioner.
Det är också sant att det finns många förklaringar till problemen. Det kan vara ont uppsåt hos mottagarna av gemenskapsmedel, otillräckliga kontroller både på nationell nivå och gemenskapsnivå, svårigheter att få fram bevis och att införa effektiva påföljder, men även luckor och oklarheter i gemenskapstexterna.
Ett annat konstaterande som jag skulle vilja göra är medlemsstaternas avsaknad av en vilja att utveckla gemenskapsrätten. Jag anser att medlemsstaterna bör vidta åtgärder så att brott mot gemenskapsbestämmelserna får samma straff eller påföljder.
Jag anser att gemenskapen bör få straffbefogenhet när det gäller att avkunna enhetliga straff för hela gemenskapsområdet för brott mot förordningarna.
Det rättsliga samarbetet, såsom det fungerar idag, är inte ett verkligt instrument för kampen mot bedrägeri mot gemenskapsbudgeten. Kommissionen kan inte använda sig av det och kan inte riktigt kontrollera det. Europeiska unionen är offer för bedrägeriet, men är beroende av medlemsstaternas goda vilja för att få information om det.
Positiva åtgärder på det här området kan enbart utformas om medlemsstaterna och medborgarna verkligen blir medvetna om att pengarna i Bryssel inte är andras pengar.
Det finns i och för sig all anledning att imponeras över det digra arbete som den tillfälliga undersökningskommittén utfört när det gäller kartläggningen av de omfattande bedrägerier som hänger samman med transiteringarna.
Vi kan också instämma i flera delar av de analyser som presenterats över bristerna vad avser kontrollen från de nationella tullmyndigheternas sida.
Vi är dock oeniga med de slutsatser som dragits och de rekommendationer som kommittén föreslår. Vi vänder oss särskilt mot de lösningar som syftar till att förstärka den centralistiska strukturen i tullverksamheten, till exempel förslaget om att inrätta en gemensam ram, " så att de nationella tullverken kommer att fungera som om de vore ett enda tullverk" . Under den pågående regeringskonferensen finns det stor tveksamhet till att frånta medlemsländerna suveräniteten över tullverksamheten. Denna tveksamhet delas också av den svenska regeringen.
Unionens egen erfarenhet av tillämpad överstatlighet, till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken, strukturfonderna, olika program för Öst- och Centraleuropa, lämnar åtskilligt att önska vad beträffar effektivitet samt kontroll för att hindra bedrägeriverksamhet.
Problemen med bedrägeriverksamheten måste i stället lösas genom att de nationella tullmyndigheterna förstärks, inte minst på personalsidan, samt genom att ett utvidgat samarbete mellan alla stater i Europa kommer till stånd. Europa är större än Europeiska unionen.
Albanien
Herr ordförande! Jag röstade till slut mot den gemensamma resolutionen i alla fall, trots att några av de sämsta ändringsförslagen från socialistiskt håll förkastats. Det jag reagerar mot är motivering D. Jag anser inte att vi främjar freden i Albanien om vi vid den här tidpunkten så att säga destabiliserar president Berisha. Jag anser att vi måste tvinga honom till kompromisser, och han kompromissar också. Att destabilisera hans position nu är emellertid det farligaste man kan göra i Albanien. Det skulle nämligen omöjliggöra en fredsprocess inom den närmaste framtiden.
Det andra jag skulle vilja ta upp är att det förekommer mycket hyckleri i denna debatt. Vi har vid ett antal tillfällen bemödat oss om att få fram pengar och annat stöd till Albanien. Vi har misslyckats i rådet och i en del medlemsstater - närmare bestämt Grekland - och det jag upprörs över är att man, när vi nu får se resultatet av dessa fel, höjer pekfingret mot det folk som under flera decennier varit isolerat, och förväntar sig att de ska uppträda på samma sätt som en demokrati som har existerat i flera hundra år. Dessutom är det så att de som varit strängast i sin inställning mot Albanien också är de som har gjort minst för landet och som har blockerat hjälpen från EG till Albanien. Vi skulle ha kunnat bygga upp en modell med relativt små medel i detta lilla land. Det har vi försummat och just av den anledningen tar jag avstånd från detta hyckleri!
Trots att representanterna för PPE har ansträngt sig energiskt för att förbättra texten kan jag inte rösta för kompromissen, då den inte överensstämmer med de faktiska händelserna. Man antyder hela tiden att skulden ligger hos den demokratiskt valde presidenten Berisha, en patriot och demokrat som på ett avgörande sätt bidragit till att befria sitt folk från det kommunistisk-totalitära oket.
Sanningen är att maffian höll till i Albaniens södra delar och kontrollerade pyramiderna tillsammans med KGB. Det som hände var inte ett folkuppror, utan en iskallt planerad operation av den organiserade brottsligheten. De skulle förhindra en aktion som Sali Berisha förberett i syfte att utestänga kriminella element. Operationens genomslagskraft berodde inte minst på att man fick massiv hjälp från andra sidan gränsen.
Det ligger därför inte på något sätt i Europas intresse att dessa element, som kallar sig socialdemokrater trots att de tagit avstånd från den socialistiska internationalen, på nytt för Albaniens folk in i slaveriet.
Betänkande av Sakellariou (A4-0027/97)
Herr ordförande, ärade kollegor, Barcelonakonferensen i november 1995 väckte ett enormt hopp hos alla som drömmer om ett verkligt partnerskap mellan EU och Medelhavsområdet.
Konferensen var en stor politisk händelse för ett försonat Medelhavsområde, men den utgör bara början. Idag återstår ett enormt arbete och enorma insatser.
I Sakellarious betänkande betonas vikten av att göra ännu mer och ännu snabbare om vi inte vill att partnerskapet mellan EU och Medelhavsområdet enbart skall bli ett frihandelsområde.
I det betänkande som vi granskar idag betonas den inriktning som bör följas och de nödvändiga åtgärder som bör vidtas.
Inom ramen för det politiska partnerskapet och säkerhetsområdet, kräver vissa konferensdeltagares kränkning av principen om respekt för territoriell integritet (Turkiet mot Grekland och Israel mot Libanon), att avtal utarbetas för att förebygga konflikter. Förslaget om att göra Medelhavsområdet till en kärnvapenfri zon bör beaktas vid nästa Europa-Medelhavskonferens.
För att lyckas med stabilitets- och säkerhetspakten i Medelhavsområdet måste andra viktiga faktorer klaras av. Man måste se till att länderna i södra Medelhavsområdet når en högre levnadsnivå genom att ersätta kunskapsöverföring med utvecklingsstöd.
Vattenfrågan i regionen har en grundläggande betydelse. Inrättandet av ett Europa-Medelhavskontor för vatten med ansvar för alla frågor som rör vattenförsörjning till Medelhavet, skulle kunna lösa konflikter på detta område.
Slutligen skulle vi vilja betona behovet av ett demokratiskt samarbetsområde mellan norra och södra Medelhavsområdet. Hittills har genomförandet av tanken om ett närmande av de olika parlamenten varit fruktlöst! Ett verkligt parlamentariskt område för Medelhavet bör skapas. Även här återstår allt arbete.
Tanken om ett parlamentariskt forum för Medelhavsområdet bör från och med nu upphöra att enbart vara ett begrepp, och istället möjliggöra skapandet av ett verkligt demokratiskt område för handel och ömsesidig förståelse.
Jag vill uttrycka mitt fulla stöd i fråga om att ge en parlamentarisk dimension åt den process som inleddes med Europa-Medelhavskonferensen i Barcelona. Samtidigt vill jag i anslutning till betänkandet ta upp följande iakttagelser:
Den första Europa-Medelhavskonferensen markerade början på en ny etapp i förbindelserna mellan Medelhavsländerna och Europa - ett "före " och ett "efter ". Det var nödvändigt att inleda en ny politik eftersom Europeiska gemenskapens Medelhavspolitik, även om den redan existerat i 20 år, med sin rent merkantila fokusering och ojämlika behandling på kolonialistiska grunder, redan var på väg mot katastrof.
Sålunda var kontentan av den första Europa-Medelhavskonferensen att den innebar en ändring av förfarandena och sättet att se på förbindelserna mellan Europa och de övriga länderna kring Medelhavet: från och med då började man se på dessa länder som medspelare och samarbetspartner i fråga om EU. Det uppstod ett förfarande baserat på förbindelser och ömsesidiga överenskommelser, grundat på principer om ömsesidighet och partnerskap för gemensamt arbete och gemensamma mål.
Det är därför nödvändigt att respektera dessa regler. Låt oss fästa vår uppmärksamhet vid hur vi bör gå till väga! Låt oss vara försiktiga så att det inte kan uppstå en tolkning om att parlamentet genom detta betänkande ensidigt fattar beslut utan att först samarbeta och beakta viljan hos våra partner. Såsom vice ordförande Marín sade i går, så måste Europa-Medelhavsprocessen nu konsolideras. Det är det primära, som måste komma först, innan vi breder ut oss på nya områden.
Slutligen vill jag också uppmana till medvetenhet i fråga om den territoriella fokuseringen. Varje partner bör ha sitt eget förbindelseområde, utöver den gemensamma, utan att någon för den skull skall känna sig åsidosatt eller utelämnad. Likaså skall vi värna om Medelhavsområdenas territoriella integritet, sådan som den omisskännligt definieras av naturen, geografin, kulturen och historien.
Man kan idag bara ge sitt stöd till Sakellarious betänkande som uppmuntrar gemenskapens partnerskap med Medelhavsländerna i säkerhets- och stabilitetsfrågor samt ekonomiska frågor.
Jag har läst betänkandet noggrant och konstaterar att mellan raderna under rubriken "Ekonomiskt och finansiellt samarbete " framträder en vilja att förändra den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta intryck bekräftas i motiveringen där Sakellariou faktiskt föreslår en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken och en snabb avreglering av handeln med jordbruksprodukter.
Sedan en tid tillbaka kan jag konstatera att alla, eller nästan alla, parlamentets betänkanden har blivit mer eller mindre dolda förevändningar för att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken.
Reformen, om det nu behövs någon, bör inte behandlas som en sidofråga i mer eller mindre avlägsna betänkanden. Denna fråga bör behandlas som en helhet vid en fördjupad diskussion i det mest behöriga utskottet, nämligen utskottet för jordbruk.
Jag vill dock varna de som förordar en snabb reform. Vi har precis högtidligt firat Romfördragets 40-årsdag, och vi bör komma ihåg att den gemensamma jordbrukspolitiken var, tillsammans med Kol- och stålgemenskapen, den första pelaren vid byggandet av Europa.
Låt oss vara försiktiga och vaksamma. Vi får inte ha för bråttom med att riva och ge upp vår gemensamma jordbrukspolitik. De femton medlemsstaterna måste visa prov på mycket stark sammanhållning.
Bland de många positiva saker som framgår ur läsningen av betänkandet om Barcelonakonferensen, finns det dock en fråga som måste bekymra en särskilt svag och utsatt grupp inom EU: jordbrukarna.
Denna fråga tas i motivationen upp på ett klart och tydligt sätt, medan den i lagstiftningsdelen uppträder på ett mer undangömt sätt. Det rör sig om den fras som finns i paragraf 14 i kapitlet " Ekonomiskt och finansiellt samarbete" , och i vilken man talar om att uppnå en frihandelszon senast år 2010. För att nå detta mål uppmanar man till strukturella reformer inom de olika formerna av ekonomisk politik, i första hand inom jordbrukspolitiken. Man hävdar att " det inte kan inrättas någon frihandelszon om det inte sker en snabb liberalisering av handeln med jordbruksprodukter från framför allt de icke EU-anslutna Medelhavsländerna.
Det är helt riktigt att understryka vikten av mycket nära relationer till alla länder som ligger vid Medelhavet. Och sedan tre år finns det också fungerande bilaterala avtal med några av dessa länder, avtal enligt vilka EU: s marknader i realiteten redan ligger öppna. Men det är viktigt att inte överdriva, varken när det gäller skyddet av EU: s marknader eller en liberalisering gentemot tredje land.
Jordbruket i de icke EU-anslutna Medelhavsländerna är mycket konkurrenskraftigt gentemot EU-ländernas jordbruk, både vad gäller säsongsmässig konkurrens och konkurrens med avseende på antalet typer av vegetala produkter. Därtill kommer att dessa länder gynnas av oändligt lägre kostnader för arbetskraft, mark och arbetsprocesser.
Regeringskonferensen
Herr ordförande, eftersom jag inte plågar så många, tar jag mig friheten att göra min röstförklaring muntligt.
Parlamentet har just för första gången diskuterat en ny idé vid regeringskonferensen. Det handlar om möjligheten till ett starkare samarbete, det vill säga ett samarbete som inte systematiskt förenar unionens femton medlemmar, utan skapas i förhållande till behoven och, eventuellt, med ett mer begränsat antal deltagare. Det är vad min grupp kallar ett differentierat samarbete eller anpassningsbar geometri, vilket är mer omfattande.
Det som är slående är att denna idé kan leda till ett Europa som är mindre stelt, mindre slutet och bättre anpassat till var och ens särskilda egenskaper och som alltså är närmare medborgarna. Europaparlamentet har tagit emot idén med mycket stor skepsis och man har mångdubblat antalet inskränkande villkor.
Parlamentet står kvar vid tanken om ett enhetligt framåtskridande inom en gemensam institutionell ram. Detta kommer att pågå ända tills dess att det går till överdrift, eftersom man kommer att gå så långt som till att hävda Europaparlamentets fullständiga rätt till medbeslutande i lagstiftningsfrågor och administrativa utgifter för det differentierade samarbetet, trots att dessa per definition bara gäller vissa medlemsstater och inte alla.
Med förevändningen att införa flexibilitetsklausuler i fördraget, anser vi att vi med sådana metoder kommer att överhopa Europaparlamentet med byråkratiska förfaranden, som kommer att lägga hinder i vägen och ytterligare öka stelheten.
Detta är anledningen till varför min grupp har lämnat en rad ändringsförslag till utskottet för institutionella frågor med syfte att få till stånd en verklig flexibilitet. Vi anser att parterna bör fatta beslut om det differentierade samarbetet på ett mycket fritt sätt, med enda förbehållet att det inte strider mot fördraget och att det inte skadar de unionsmedlemmar som inte deltar.
Organiserandet av detta samarbete skall också ske mycket fritt, det vill säga utan att gemenskapsinstitutionerna måste delta, förutom vid en eventuell samordning inom rådet.
Vi tror att förslagen kommer att kunna bidra till att den nuvarande blockeringen upphör genom att samarbetsinstitutionerna i Europa uteslutande tjänar medborgarnas behov istället för den federalistiska ideologin.
Vår grundsyn är att EU skall vara ett samarbete mellan självständiga stater. Tyvärr går detta resolutionsförslag tvärtemot vårt synsätt. Resolutionen talar för en utökning av de kvalificerade majoritetsbesluten i ministerrådet samt för ökat inflytande för Europaparlamentet. Det kommer bara att leda till att det blir än otydligare vem eller vilka som är ansvariga för politiskt fattade beslut i vart och ett av EU: s medlemsländer. Vi anser att det är de nationella parlamenten som skall vara den högsta beslutande församlingen i vart och ett av medlemsländerna.
Därför kan vi omöjligt rösta för denna resolution. För övrigt är det bara att konstatera att det går rejäl inflation i alla de ständiga resolutioner som denna församling utfärdar i samband med IGC samt före och efter de toppmöten som hålls med jämna mellanrum inom Europeiska unionen.
Lindqvist (ELDR), Sjöstedt och Svensson (GUE/NGL), Gahrton och Holm (V), Bonde och Sandbæk (I-EDN), skriftlig. Förslaget innebär ytterligare fördjupningar av EU-samarbetet från ett i huvudsak mellanstatligt samarbete till ett federalistiskt statsbygge. Utvecklingen i denna riktning är för oss helt oacceptabel. Vi har därför röstat nej till förslaget.
En gemensam stadga, vars följder kan bli lika lön för alla ledamöter av Europaparlamentet, skulle kraftigt höja lönerna för de svenska ledamöterna, särskilt om den gemensamma lönen utgår i procentrelation av t.ex. domarlönerna i EG-domstolen, vilket Europaparlamentets ordförande föreslagit på en presskonferens vid ett besök i Sverige. Det skulle också med all sannolikhet fördröja en lösning av de mest utmanande ersättningsreglerna, t.ex. reglerna för den reseersättning som utgår för business class, men där möjligheterna är stora att resa betydligt billigare.
Det naturliga vore att börja med att ändra de mest utmanande ersättningsreglerna, t.ex. för reseersättningen, så att inte högre ersättning utgår än vad som faktiskt erlagts i kostnader.
Min röst för denna resolution kan inte vara positiv med hänsyn till de stycken som avser det förstärkta samarbetet.
Oberoende av om innehållet i styckena 17-27, särskilt stycke 26, går i riktning mot centrering och begränsning, varvid en rad villkor uppradas inom ramen för vilka man kan skönja principen om det förstärkta samarbetet eller flexibiliteten, förefaller det farligt att acceptera detta helt och hållet av de skäl som jag här sammanfattar:
1 - I sig själv är principen om flexibilitet motsatt till principen om integration och svårligen förenlig med den enhetliga institutionella ram som med försiktighet öppnar dörrar till decentralicerade och oberoende institutioner utanför medlemsstaterna, vilket är ett typiskt förfarande i internationell rätt.
Det kommer helt naturligt att finns lika många institutionella beslutsprocesser som det finns samarbetsförfaranden mellan medlemsstaterna, vilket är tvärtemot gemenskapsrättens metodiska grund, som stöder de gemensamma institutioner som föreskriver medlemsstaternas skyldigheter och rättigheter, för det organiserade civilsamhället och för medborgarna.
" Flexibiliteten" är starten på den rättsliga uppluckringen och kan förstås vid en omvandling av unionen till en internationell diplomatisk organisation som inte har något att göra med ett organiserat Europa grundat på den gemenskapsrätt som säkerställs av kommissionen och av EG-rätten i Luxemburg.
2 - Det återstår därför att klargöra vilken kommissionens roll som väktare över fördragen blir, av vilket slag blir dess självständiga och oberoende initiativrätt och, i synnerhet, vilken roll som Europaparlamentet kommer att spela i beslutsprocessen.
3 - Det är för övrigt i fråga om Europaparlamentets roll i ett flexibelt Europa som som jag hyser mina största tvivel. Ledamöterna har normalt ett eget och obrutet mandat som är dem givet av väljarna - även vad gäller de länder som efter Maastricht begärde opting out , hindrade aldrig dessa undantag ledamöterna från out -länderna att delta i omröstning om den politik som de inte komprometterades av. Skulle nu dessa opting out bli regel och opting in länderna kunde organisera sig inom ramen för rättsliga discipliner som skiljer sig från den gemensamma rättsliga disciplinen, är det tydligt att parlamentet skulle tvingas att luckras upp vad gäller jämlikhet och befogenheter. Det skulle finnas lika många mandat och befogenheter som det finns samarbetsgrupper, vilket skulle medföra att det i det dagliga arbetet skulle finnas ett parlament med varierande geometri och antal ledamöter. Denna väg är alldeles för riskfylld och farlig och kommer på lång sikt att ifrågasätta själva nyttan med parlamentets existens.
4 - Slutligen blir det mot bakgrund av det som idag händer med Schengen klart att Europaparlamentet i och med flexibiliteten inte kommer att ha någon makt att ingripa i den politik som skapas inom en annan ram än gemenskapens. Frågor om det förstärkta samarbetet kommer att vara externa ärenden för Europaparlamentet. Svårligen kommer denna väg att vara förenlig med en gemenskap där besluten, till större eller mindre grad, kommer att vara den demokratiska röstens " vindpuffar" , vilket innebär att ett nytt Europa skulle uppföras på vilket alla beslut skulle ligga långt ifrån medborgarnas demokratiska kontroll och vilja.
På grund av alla dessa skäl, på grund av att flexibiliteten förstör unionens rättsliga stomme och förstärker den teknokratiska beslutskaraktären, på grund av att flexibiliteten är en öppen dörr för dem som tycker att den europeiska kompromissen är jobbig, röstar jag mot denna resolution om flexibilitet. Parlamentet och dess ledamöter har inte rätt att låtsas att de blundar.
Om parlamentet skulle vilja, kunde det lämna ett användbart bidrag till den nödvändiga och omfattande reformen av Europeiska unionens nuvarande institutionella system. Kvaliteten på det arbete som nyligen genomförts av de två första parlamentariska undersökningskommittéerna om galna ko-sjukan och gemenskapens transiteringssystem, visar att de europeiska ledamöterna, vid tillfälle, kan visa prov på gott omdöme, kompetens, uppmärksamhet och en strävan om att få fram sanningen.
Vad visar oss de båda rapporterna i praktiken? På ett lättbegripligt och mycket konkret sätt tar de upp den drastiska avdrift som drabbat de europeiska institutionerna sedan mitten av 1980-talet. Det gäller gemenskapssystemets påverkan av lobbyisternas intressen till nackdel för medborgarnas intressen, omfattande bedrägeri som delats upp strukturellt av det övernationella institutionella systemet samt en allmän avsaknad av all demokratisk kontroll från gemenskapsaktörerna.
Kommer parlamentet att kunna dra lärdom av sina egna undersökningar? Logiskt sett borde parlamentet dra slutsatsen att det så snart som möjligt är nödvändigt att få bukt med dessa omfattande brister som till stor del förklarar allmänhetens avoga inställning till byggandet av Europa. Hur skall detta ske? Genom att sluta utvidga det verkliga " institutionella monstret" i all oändlighet, vilket blir allt mer avlägset och komplext, allt mer ogenomträngligt och okontrollerbart samt genom att istället ivrigt förespråka en verklig och kontrollerad subsidiaritet.
Vad kan vi då konstatera? Parlamentet tar inte på något sätt hänsyn till sina egna iakttagelser, vilka bland annat berör bristerna i kommissionen, när man fastställer sin ståndpunkt om regeringskonferensen. Istället blir alla brister som tas upp förevändningar för att berättiga en starkare och snabbare process för fullständigt överförande till gemenskapens befogenhetsområde, vilket anses vara mirakellösningen på alla problem. Efter att ha kritiserat förödelsen av kommissionens byråkrati, rekommenderar parlamentet samtidigt en förstärkning av denna. Den schizofrena motsägelsen mellan de relevanta analyser som parlamentet gör i samband med undersökningar och de olämpliga rekommendationer som det utfärdar, hindrar parlamentet från att utgöra en trovärdig maktfaktor när det gäller förslag till institutionell reform.
Det är hög tid att parlamentet överger trollformlerna och den ideologiska dogmatismen. Ingen kommer att förstå varför inte parlamentet på allvar försöker att rätta till de brister som det själv har kartlagt. Regeringskonferensen är ett ypperligt tillfälle för detta. Med stöd av den mycket seriösa undersökning som parlamentet har inlett och genom att dra konkreta slutsatser, kan parlamentet bidra till att rätta till den felaktiga inriktning som byggandet av Europa har fått och få in det på rätt väg igen, i enlighet med grundarnas tanke och allmänhetens nuvarande förväntningar. Om inte detta görs vid regeringskonferensen, riskerar vår institution att få ett tungt ansvar. Om dessa brister fortsätter är det själva tanken om Europa som sätts på spel.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.45 och återupptogs kl. 15.00.)
Välkomsthälsning
Kära kollegor! Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar minister Eddison Zvobgo från Zimbabwe som tagit plats på åhörarläktaren. Minister Zvobgo är ansvarig samordnare för utskottet för parlamentarisk reform i Zimbabwe. Han är på besök hos oss för att studera vårt arbete och våra arbetsmetoder. Vi hälsar honom hjärtligt välkommen och hoppas att han kan ta med sig många nya idéer till sitt hemland.
(Applåder)
Aktuell och brådskande debatt
Nästa punkt på föredragningslistan är den aktuella och brådskande debatten om frågor av större vikt.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag:
B4-0199/97 av Colajanni och Colom i Naval för PSE-gruppen om återupptagande av förhandlingarna om Tibets ställning; -B4-0220/97 av Bertens och Larive för ELDR-gruppen om förhandlingarna mellan Kina och Tibet; -B4-0240/97 av Dupuis och Dell'Alba för ARE-gruppen om inledningen av villkorslösa förhandlingar mellan regeringen i Peking och den tibetanska exilregeringen; -B4-0258/97 av Aglietta m.fl. för V-gruppen om de inledande förhandlingarna mellan Kina och Tibet om lösningen av det tibetanska problemet; -B4-0261/97 av Moorhouse m.fl. för PPE-gruppen om Tibet.
Fru ordförande! Denna vecka öppnades det fjortonde sammanträdet i FN: s konferens om de mänskliga rättigheterna i Genève som pågår till mitten av april. Ni vet möjligen att Amnesty International för sammanträdet har lagt fram en rapport i vilken ett antal länder nämns, där man under de senaste åren mest metodiskt och allvarligt har brutit mot de mänskliga rättigheterna. Dessutom har Amnesty i den rapporten - det är mycket intressant - lagt fram ett antal förslag för hur Europaparlamentet, kommissionen och rådet tillsammans skulle kunna utveckla en europeisk människorättspolitik. Jag avser framför allt de länder som nämns särskilt av Amnesty.
Det kommer väl inte som någon överraskning för någon här att vi stöter på Kina bland de länder som strukturellt och metodiskt hela tiden bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är alltså befogat att vi riktar vår uppmärksamhet dit i egenskap av Europaparlament. Det är inte så att man kan säga: Vi har talat så ofta om det, måste göra det igen? Just därför måste vi det varje gång. Ett av de sätt på vilket den kinesiska regeringen manifesterar sig som förtryckare gäller behandlingen av Tibet. Och även det har vi flera gånger haft uppe till debatt, fru ordförande, och återigen idag, eftersom vi i denna församling eftertryckligt vill stödja Dalai Lamas förslag för att komma till ett samtal om framtiden. Vi hoppas att detta anbud även uppmärksammas i Genève, så att parterna möjligen den vägen kan komma i samtal med varandra. För, fru ordförande, ärade kollegor, det är vad som just nu behövs för att få slut på den utsiktslösa situationen i Tibet. Ett samtal mellan den kinesiska regeringen och Tibet.
Fru ordförande! Det gångna året såg vi en intensifierad terrorkampanj från de kinesiska myndigheterna mot tibetanerna. För femtioelfte gången. Innehavet av ett foto av Dalai Lama förklaras straffbart, och tiotals munkar arresterades för detta. Kampanjen mot Dalai Lama och hans anhängare som tar sig många uttryck har tilltagit i häftighet under den senaste tiden. Tibetanerna fråntas så gott som alla grundläggande rättigheter. Världen ser på hur de kinesiska myndigheterna fortfarande håller Panchen Lama fängslad? Och varför?
Dalai Lama reagerar med icke-våld och uppmaning till överläggningar. Dessa uppmaningar förtjänar vårt stöd. Han begär inte oberoende, han vill endast ha kulturell och religiös självständighet, frihet. Denna gång har Dalai Lama även gjort den eftergiften att oberoende inte är ett förhandsvillkor. Unionen måste använda sina kontakter med de kinesiska myndigheterna för att få till stånd en dialog.
Vi hoppas att Kina skall komma att inse att förtryckets väg inte fungerar. Det gäller inte bara för Tibet, det gäller även för Xinjiang. De nya ledarna i Kina måste förstå att de genom denna politik kommer i motsatsställning inte bara till den internationella gemenskapen, utan även sin egen befolkning. Därför stöder min grupp idag denna resolution med all medkänsla.
Fru ordförande, jag tror att mina kollegor tillräckligt har betonat vikten av resolutionen som begär inledande av förhandlingar mellan myndigheterna i Peking och den tibetanska exilregeringen.
Trots en mycket dålig start anser jag att kompromisstexten är tillfredsställande. En sak återstår dock att förbättra. Jag anser att vi i en text från Europaparlamentet inte kan begränsa det tibetanska folkets strävan till kulturell och religiös självständighet. När Dalai Lama besökte parlamentet var han mycket klar i denna fråga. Det gäller en fullständig självständighet, även om Dalai Lama var beredd att avstå från försvars- och säkerhetssektorerna samt utrikespolitiken för att få till stånd en dialog med de kinesiska myndigheterna. För övrigt anser jag att det är mycket viktigt att betona att tibetanerna måste kunna styra över sig själva utan inblandning från de kinesiska myndigheterna.
Jag anser att frågan är synnerligen brådskande. Vi vet att tibetanerna redan idag är en minoritet i sitt eget land. Man måste därför agera snabbt och jag tror att denna resolution går i rätt riktning, men att rådet och medlemsstaterna på allvar borde börja agera i Förenta nationerna för att frågan om avkolonisering och skyddandet av det tibetanska folket till slut skall beaktas och diskuteras av det internationella samfundet.
Jag vill tacka alla mina kollegor, och i synnerhet James Moorhouse, samt våra liberala vänner för att vi tillsammans har lyckats förändra resolutionens innehåll och jag hoppas att den kommer att godkännas. Jag uppmanar er alla att rösta för ändringsförslaget som stryker begränsningen om en religiös och kulturell självständighet. Vi bör vara mycket tydliga angående detta och jag uppmanar återigen de som ännu inte gjort det, att omvärdera sin inställning till ändringsförslaget.
Fru ordförande! Det här är långt ifrån den första resolution vi debatterat om situationen i Tibet. Faktiskt så har inte mindre än elva tidigare resolutioner som rört olika aspekter av problemet antagits av denna kammare de senaste tio åren.
Detta visar tydligt det djupa engagemanget för det tibetanska folkets belägenhet, en situation som fortsätter att förvärras måste man tyvärr konstatera: i så hög grad att det föreligger verklig oro för att den tibetanska kulturen kan komma att gå förlorad ytterligare. Man kan bara dra den slutsatsen att det kinesiska syftet är att utplåna den tibetanska kulturen.
Den särskilda betydelse denna debatt har ligger i att den bland annat förs efter Deng Xiaopings död och äger rum tre dagar efter årsdagen av Kinas ockupation av Tibet. Tillsammans med Olivier Dupuis förenade jag mig i söndags med 3.000 till 4.000 demonstranter från hela Europa i Geneve, för att kommemorera årsdagen av den inledande ockupationen av Tibet. Det var en livfull illustration av omfattningen av stödet för Tibets sak, som redovisades på framträdande plats i nyheterna i världen.
Men det avgörande i vår resolution, som har en gemensam linje, är att vi nu har möjlighet, tror vi, att få till stånd nya överläggningar om det tibetanska folkets framtid, eventuellt med en utveckling mot självstyre. Hans helighet Dalai Lama har framfört att han inte avser att kräva full självständighet, förutsatt att den tibetanska kulturen, sättet att leva på, kan skyddas. Vi anser därför att vi bör stödja denna nya inriktning och hoppas att detta verkligen kan materialiseras. Jag ser fram emot kommissionens reaktion.
Fru ordförande! Först och främst skulle jag vilja säga att jag är glad att vi har tagit upp Tibet-frågan igen i parlamentet. Vi har diskuterat problemet många gånger, men inte mycket har hänt. Just av den anledningen får vi inte sluta diskutera det. Under de senaste tio åren har vi tvingats ta del av åtskilliga krigiska motsättningar och konflikter, men jag tror att vi utan att vara cyniska trots detta kan konstatera att ett krig som är riktat mot ett folks själ och kultur på lång sikt kan vara farligare än en ren militär motsättning. Kinas uppträdande mot Tibet är ett sådant exempel. Man försöker så långt det är möjligt hindra folket att utöva sin traditionella religion och många tempel och kulturella föremål antingen restaureras till döds - vilket är ett mycket beprövat medel - eller bortforslas till Kina. Jag kommer här inte att ta upp alla brott mot de mänskliga rättigheterna och inte heller tortyren, eftersom detta delvis pågick även tidigare.
Om man tänker sig - enligt en undersökning från UNESCO - att ca 50 % av världens kulturminnen har förintats under detta århundrade p.g.a. okunnighet eller mycket ofta till följd av kommunistiskt förstörelseraseri - jag tänker t.ex. på Kambodja - så inser man snabbt att vi måste sätta stopp för kinesernas handlande i Tibet.
I vår resolution talar vi om en kulturell och religiös autonomi. Jag anser, och jag instämmer här med min kollega Dupuis, att den inte går tillräckligt långt. Vi måste även ta upp Tibets självständighet, med vissa inskränkningar, och tibetanernas självbestämmanderätt. Vi får dock inte glömma att tibetanernas överhuvud, Dalai Lama, vid upprepade tillfällen har gett den kinesiska regeringen tydliga signaler på att man är redo för samtal, utan att ställa långtgående politiska krav. Detta har den kinesiska regeringen emellertid avvisat med samma regelbundenhet. Därför är vi här i parlamentet enligt min mening tvungna att visa var vi står, i synnerhet eftersom Kina för tillfället, närmare bestämt i Öst-Turkestan, förbereder ett slags andra Tibet mot uigurerna. Jag tror att vi verkligen är skyldiga att göra en insats här för självbestämmanderätt, religionsfrihet och demokrati.
Fru ordförande, denna resolution har redigerats med inspiration inte från den helige ande av kristna författare, utan inspirerad av den helige Dalai Lama, som han kallas i resolutionen. Utifrån det som de säger stärks tendensen, ansträngningen för Tibets självständighet, och Folkrepubliken Kinas uppstyckning, med påståendet att Tibet står under kinesisk ockupation. Tibet var sedan århundraden, är även idag och kommer att vara en oskiljaktig del av Kina. Om någonsin - och det tänker inte författarna på - detta deras drömprojekt förverkligas, kommer det då inte att åtföljas av en destabilisering i detta område av världen? Och de utgår från det som Dalai Lama stödjer, som när han kom som representant för det tibetanska folket till parlamentets politiska kommitté och jag frågade honom om hur och i vilken egenskap det tibetanska folket uttrycker sig, svarade han: " Å, du har ingen aning! I den teoretiska och praktiska reinkarnationens namn" . Här har vi alltså de upplysta parlamentsledamöterna, författarna till denna resolution, som också de inspireras av reinkarnationens ande och det bekräftar det som de gör gällande i sin resolution.
Jag kommer att rösta mot, fru ordförande, därför att resolutionen inte i något fall hjälper förbindelserna mellan Europeiska unionen och detta stora land, den stora marknaden, utan försvårar den och underlättar de amerikanska och japanska multinationella företagens infiltration. Det är det de åstadkommer med sin resolution. Utan att de misstänker det? Sporrade av tvetydiga intressen?
Fru ordförande! Jag anser att vad gäller kampen för det tibetanska folkets rättigheter måste parlamentet ge erkännande åt det välvilligt fanatiska engagemang som det radikala italienska partiet och det transnationella radikala partiet visar i frågan.
Utan deras sporrar och utan deras konstanta uppmärksamhet på vad som händer i Tibet, skulle förmodligen denna tragedi inte ha fått den betydelse som den har i Italien, övriga Europa och i FN. Det är en kamp som har engagerat den italienska högern och fått den att visa sin solidaritet; ja, i samband med en nyligen utförd solidaritetsaktion visade många av våra borgmästare upp den tibetanska flaggan på sina stadshusbalkonger; och den så nedsvärtade regeringen Berlusconi-Fini var den första i Europa som tog emot Dalai Lama i exil.
Mot bakgrund av detta är det uppenbart att vi kommer att rösta för den gemensamma resolutionen. Vi är nämligen övertygade att det enda medel som står till buds för att hjälpa det tibetanska folket är att på alla sätt och i alla internationella instanser uppmana den kinesiska regeringen att överge sin arroganta och maktfullkomliga politik och äntligen gå med på att värna om de grundläggande rättigheterna, så att det tibetanska folket kan rädda och bevara sin identitet och därmed överleva som folk.
Herr ordförande! De särskilt talrika brotten mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten i och av det kommunistiska Kina har nästan gjort det landet till en fast punkt på dagordningen vid denna aktualitetsdebatt.
Utan att ha minsta ambition att vara fullständig vill jag ändå erinra om de många timmar som vi redan har ägnat åt tillståndet i de kinesiska barnhemmen, den politiska terrorn mot Taiwan, problemet Hongkong och särskilt åt Tibetfrågan.
Vad det gäller Tibet har vi i detta parlament under de gångna åren godkänt inte mindre än tio resolutioner. Kollegan Moorhouse räknade till elva, det är mycket möjligt, och varje gång i samma ordalag med ungefär samma suckar. Detta blir alltså den elfte eller tolfte resolutionen. Jag fruktar att de kinesiska despoterna kommer att låta även denna gå samma väg som de övriga, raka vägen till soptunnan. Även om jag alltså kommer att rösta för denna resolution, måste jag få säga att vi som parlament, med hänsyn till Pekings uppenbara ovilja, själva skulle kunna vidta ytterligare några mått och steg som ändå skulle kunna bli kännbara för det kommunistiska Kina.
Jag konstaterar till exempel att de europeiska miljardfonderna, som på sin tid stod till förfogande för att finansiera motståndet mot den s. k. apartheidregimen i Sydafrika, idag inte står till förfogande till stöd för det tibetanska folkets rättfärdiga motstånd.
Jag konstaterar att detta parlament av rädsla för reaktionen från Peking fortfarande inte har knutit några riktiga parlamentariska band med ett land som Taiwan eller ens med den tibetanska exilregeringen. Jag konstaterar även att man i Europa och i detta parlament med en klockas regelbundenhet rullar ut den röda mattan för de kinesiska kommunisterna.
Mina damer och herrar! Det är naturligtvis i mina ögon inte på detta sätt, bara med en pappersprotest, som vi kommer att få minsta gehör i Peking, tvärtom.
Fru ordförande! Det handlar i det här fallet om mänskliga rättigheter och det tibetanska folkets självbestämmanderätt. Ingen, inte heller Folkrepubliken Kina, har rätt att inskränka eller avskaffa de mänskliga rättigheterna efter sina egna filosofier eller sin egen kultur. Därför måste parlamentet med alla medel - precis som föregående talare påpekade - arbeta för den tibetanska befolkningens rättigheter och självbestämmanderätt. En sak är naturligtvis självklar: Europeiska unionen och därmed även parlamentet får endast tolka självbestämmanderätten på ett sätt, nämligen enligt Helsingfors-dokumenten. Här framgår det att självbestämmanderätten inte medför någon rättighet att godtyckligt ändra gränser, eftersom det då skulle påverka självbestämmanderätten för andra folk.
Eftersom reglerna nu är sådana måste vi arbeta för det tibetanska folkets självbestämmanderätt som en kulturell och mänsklig rättighet. Därför ger jag mitt stöd till kravet i parlamentets resolution att sätta Tibet-frågan på FN: s agenda.
Fru ordförande, ärade ledamöter. En av konstanterna i Europeiska unionens politik i fråga om Kina har varit betonandet av de mänskliga rättigheterna. Därför är kommissionen helt överens om att situationen i Tibet måste förbättras och likaså delar kommissionen parlamentsledamöternas uppfattning om angelägenheten hos denna fråga. Kommissionen fördömer alla försök hos de kinesiska myndigheterna att undertrycka yttrande- och religionsfrihet och beklagar den aktuella situationen i Tibet.
Europeiska unionen har, som ni känner till, ständigt tagit upp frågorna om mänskliga rättigheter i Tibet och den religiösa dimensionen av den tibetanska identiteten i den bilaterala dialogen med Kina, både inom det politiska området och inom de mänskliga rättigheternas specifika område, samt i internationella forum. Europeiska unionen har som avsikt att fortsätta med sina ansträngningar för att kunna konsolidera en konstruktiv och positiv förbindelse med Kina.
Vad beträffar Tibet har Europeiska unionen traditionellt agerat enligt en linje som går ut på att försöka befrämja en direkt dialog, direkta förhandlingar, mellan de kinesiska myndigheterna och representanter för det tibetanska folket, med Dalai Lama som självfallen deltagare. Europeiska unionen har vid olika tillfällen uttryckt, både genom specifika ansträngningar såsom genom institutionaliserad dialog, sin oro för Panchen Lama som utsetts av Dalai Lama. Europeiska unionen har alltid - som ni vet - krävt garantier för Panchen Lamas frihet och säkerhet, och kommer att fortsätta göra det.
Tack, kommissionär Marín.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande sex resolutionsförslag:
B4-0198/97 av Colajanni och Terrón i Cusí för PSE-gruppen om den israeliska regeringens beslut att ge byggnadslov i Jerusalem; -B4-0219/97 av Bertens och Vallvé för ELDR-gruppen om nya bosättningar i östra Jerusalem och förbindelsen mellan Israel och Palestina; -B4-0224/97 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om fredsprocessen i Mellanöstern; -B4-0233/97 av Pradier och Vandemeulebroucke för ARE-gruppen om politiken med nya israeliska bosättningar; -B4-0248/97 av Wurtz m.fl. för GUE/NGL-gruppen om östra Jerusalem; -B4-0264/97 av Provan m.fl. för PPE-gruppen om fredsprocessen i Mellanöstern.
Fru ordförande, bästa kolleger. De 6 500 bostäder i Jerusalems arabiska distrikt som den aktuella israeliska regeringen godkänt är, fru ordförande, utan tvivel ett tecken på en utomordentligt allvarlig kris i den komplexa fredsprocess som vi alla har stött och fortsätter stöda.
I Osloavtalet underförstås att Jerusalem, till dess att förhandlingarna och de pågående faserna avslutas, måste förbli som hittills och att saken behandlas vidare under den tredje fasen. Härav kommer att även Israels lojala vänner och Israels goda vänner ser med oro på det steg som tagits av Netanyahu, och vi går samman i denna gemensamma resolution för att den konservativa regeringen inte skall fortsätta med detta byggnadsprojekt i östra Jerusalem.
Detta beslut, bästa kolleger och fru ordförande, bidrar enbart till att slå sönder det som har etablerats i den mödosamma fredsprocessen och kunde på nytt ge upphov till - vilket vi hoppas inte inträffar - en flodvåg av spänningar och våld som vore svår att tämja.
Fru ordförande! Fredsprocessen måste passera flera hinder. Ett avtal om Hebron må ha kommit till stånd, nu finns det nya hinder.
Den israeliska regeringens beslut att bygga en ny bosättning i östra Jerusalem var oförnuftigt. Även om beslutet inte strider mot bokstaven i Osloavtalet, är det mot andan i avtalet.
Förhandlingarna om Jerusalem som utgör en del av den senaste fasen i hela processen, kommer i sig själva att vara tillräckligt besvärliga. Den israeliska regeringen måste förstå att dessa beslut på sikt kan åstadkomma mer skada för den själv. Den europeiska resolutionen i säkerhetsrådet stoppades nu av ett amerikanskt veto, men även där växer missnöjet. Israel leker med elden. För övrigt måste man i sin tur även göra det mycket tydligt för den palestinske presidenten Arafat att även hans hållning inte hjälper fredsprocessen. Han får inte lägga bränsle på elden genom att hota med en ensidig självständighetsförklaring av den palestinska staten. Europaparlamentet får inte heller låta sig ryckas med i ensidiga förklaringar. Just nu när unionen spelar en roll i fredsprocessen, måste Europaparlamentet uppträda ansvarsfullt och balanserat.
Fru ordförande, den israeliska regeringens beslut kommer i ett ovanligt sammanhang. Beslutet är desto allvarligare eftersom det finns andra åtgärder som kanske är mindre spektakulära, men som vittnar om samma vilja att sätta fredsavtalen på spel.
Sammanhanget gäller först och främst följande texter: FN: s resolutioner nr 242 och 338, som klart och tydligt utesluter all ny erövring av mark genom våld, Europaparlamentets resolutioner, i synnerhet från november 1996, och rådets senaste förklaringar.
Förutom allt detta finns historien och dess lärdomar. Där finns regionens symboliska makt för hela världen. Det finns också andra exempel, som i Sydafrika där modiga män försöker komma över de svårigheter som deras blodiga historia har gett upphov till, genom dialoger och förhandlingar. Med hänsyn till de värderingar som Europeiska unionens medlemsstater grundar sig på, finns det framför allt ett behov av att förklara att det är mycket mer ärbart att respektera motståndaren, i synnerhet en försvagad motståndare, än att ständigt visa sin makt.
Vi bör ge vårt stöd till medlemmarna i det israeliska samhället som oroar sig för de framtida förbindelserna mellan Israel och palestinierna.
Fru ordförande, Israels och Palestinas avtal om Hebron gav impulser till fredsprocessen och ett hopp om nya konstruktiva initiativ.
Bläcket hade ännu inte hunnit torka förrän den israeliska regeringen satte upp ett nytt hinder för fredsprocessen genom att godkänna byggandet av en ny bosättning med 6 500 bostäder i det arabiska kvarteret djebel Abou Ghneim i östra Jerusalem.
Detta projekt syftar till att definitiv avskilja Jerusalems östra del från de självständiga palestinska områdena. Jerusalem kommer då att vara helt avskärmat från Västbanken. Det är ett olagligt beslut eftersom östra Jerusalems slutgiltiga ställning kommer att diskuteras vid den tredje fasen av förhandlingarna och alla parter har lovat att inte vidta någon som helst åtgärd som kan ändra situationen i området.
Den israeliska regeringen har fått stöd från Förenta staterna som lade in sitt veto för ett resolutionsförslag från Förenta nationernas råd mot anläggning av bosättningar som förändrar det status quo som fastställs i avtalet.
Fredsprocessen är alltså återigen i fara. Parlamentet bör starkt fördöma det beslut som den israeliska regeringen fattat i samförstånd med Förenta staterna och se till att resolution 242 från Förenta nationernas säkerhetsråd respekteras. Vi bör kräva att rådet tar en mer aktiv del i fredsprocessen och att rådet utnyttjar alla medel som står till dess förfogande, även ekonomiska och politiska sanktioner, inom ramen för avtalet med Israel. Syftet är att få den israeliska regeringen att respektera fredsprocessen, Osloavtalet och Förenta nationernas resolutioner.
Fru ordförande! Det gläder oss verkligen att få denna möjlighet att debattera den här frågan idag. Vi befinner oss i ett skede i fredsförhandlingarna i Mellanöstern som är djupt oroande. Jag är säker på att det är många som upprörs i hög grad av att få reda på att den israeliska regeringen har beslutat sig för nya bosättningar i östra Jerusalem.
Alla nya bosättningar, och särskilt i det känsliga fall Jerusalem utgör, riskerar att skada fredsprocessen och att blockera de slutskedesförhandlingar som vi alla vill se slutföras på ett framgångsrikt sätt. Vi bör därför kräva att den israeliska regeringen inte går vidare med dessa planer, eftersom vi måste få en mer positiv inriktning. Vi kan inte förvänta oss ett positivt utfall av en del av överläggningarna samtidigt som beslut som uppfattas såsom konfronterande tas.
Konfrontering är inte vad vi vill åstadkomma. Vi vill säkerställa att freden återupprättas och kan utvecklas snabbt. Så sker inte för närvarande. Arafat har kommit fram till att han vill ingripa kraftigt och bekämpa vad han anser vara några besvärliga situationer i östra Jerusalem. Dessutom ser vi idag än mer graverande tecken i skriftväxlingen mellan kung Hussein av Jordanien och Israels premiärminister Netanyahu. Det är en mycket allvarlig utveckling. Läser man korrespondensen, såsom den publicerats i några tidningar idag, så är vi på väg mot något verkligt allvarligt.
Jag hoppas därför att parlamentet kan stödja resolutionen när vi lägger fram den. Men denna resolution måste vara väl avvägd och inse det faktum att det föreligger svårigheter på båda sidorna, och att det är båda sidorna som slutligen måste träffas och komma överens.
Fru ordförande! Omständigheterna har gjort att jag som representant för parlamentet och för min grupp först och främst vill framföra mina kondoleanser till medborgarna i Israel, till de drabbade familjerna och till landets regering för den fruktansvärda händelsen vid den jordanska gränsen, där israeliska barn fick sätta livet till. Jag gör det eftersom jag anser mig vara en vän till Israel och dess medborgare och eftersom jag tillhör ett folk som står i ett oupplösligt skuldförhållande till Israel och dess befolkning. Av just den anledningen lägger jag största vikt vid att det inte skall råda några tvivel om att jag utan inskränkningar delar parlamentets farhågor och beklaganden över bosättningspolitiken i östra Jerusalem och därför också instämmer i kraven i resolutionsförslaget.
Tillåt mig nu med anledning härav att säga ett par personliga ord som kristen och som teolog. Jerusalem är en stad med tre världsreligioner och den judiska är utan tvivel ursprunget till dem allesamman. Jag skulle emellertid vilja påstå att Jerusalem under 1900-talet, och kanske även under kommande århundraden, kommer att förbli Yad Vashems stad, staden som symboliserar minnet av det systematiskt planerade och utförda folkmordsförsöket. Staden måste därför ha en särskild moralisk auktoritet i folkgemenskapen - härom råder det inte några tvivel. Den moraliska auktoriteten måste också få politiska konsekvenser, och jag vädjar därför till staten Israels regering att ställa sig denna fråga och besvara den för sig själv: Är bosättningspolitiken i östra Jerusalem lämplig för den auktoritet som staden - av de skäl jag tidigare nämnt - utan tvivel åtnjuter i folkgemenskapen?
Fru ordförande, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter. Den israeliska regeringens beslut att skapa en ny bosättning i den arabiska delen av Jerusalem har tyvärr skadat fredsprocessen i Mellanöstern som är inne i ett kritiskt och svårt skede.
I parlamentet och i de övriga av Europeiska unionens institutioner har man upprepade gånger uttryckt sitt stöd för dialogen och freden. Därför, på grund av vårt ansvar i rollen internationell aktör, måste detta parlament driva på parterna och undvika åtgärder som innebär erosion av den tillit som behövs för fortsatt tillämpande av avtalen och som inte inverkar menligt på förhandlingsresultatet till den del som berör Palestinas permanenta status. Detta särskilt som Europeiska unionen har tecknat ett tillfälligt associeringsavtal med Palestinas nationella myndigheter i vilket man utvärderar de Palestinska myndigheternas speciella juridiska situation och fastställer en övergångsperiod motsvarande den övergångsperiod för självständighet som fastställs i Osloavtalet.
Vår huvudsakliga oro från parlamentets sida och något som vi upprepade gånger har konstaterat i denna kammare, skall vara och har alltid varit uppnåendet av en hållbar och stabil fred för zonen. För att fred skall uppnås i zonen är förutsättningen ett fast tillämpande av Osloandan, eftersom dialog är det enda sättet att uppnå fred.
Europeiska unionen har vid flera tillfällen deklarerat att bosättningarna i de ockuperade områdena strider mot internationell rätt och utgör ett betydande hinder för freden. Vi måste vara medvetna om att detta beslut inte bara påverkar de politiska intressena utan också de mänskliga - intressena för de medborgare som ser sig trängda och hindrade att röra sig fritt för att utföra sina dagliga sysslor och framför allt för att nå sin arbetsplats.
Jag upprepar, samarbetsdialogen mellan Osloavtalets parter är den enda lösningen på de konflikter som kan uppstå i zonen.
Jag vill avsluta med att vädja till Arafat och Netanyahu att de, med tanke på det bästa för deras folk, sätter försiktigheten och förhandlingarna framför konfrontationen.
Herr ordförande! Dagens aktualiteter är sorgliga. Barn, israeliska barn, har bragts om livet på ett fredsprojekt i Jordanien. Dessutom är det trycket på fredsprocessen genom Israels byggplaner. Inga byggplaner, ingen ny intifada från den palestinska sidan och inte heller något utropande av den palestinska staten. Det påverkar avtalet negativt.
Fru ordförande! Tillåt mig ett par personliga anmärkningar om Jerusalem. Erövringen av Jerusalem, den östra delen, var följden av en stor aggression utifrån. Jerusalem är en stad som appellerar till världsgemenskapen. Sedan 1967, måste vi konstatera, råder religionsfrihet i Jerusalem.
Fru ordförande! Bibeln nämner Jerusalem 811 gånger, och den judiska gemenskapen brukade genom århundradena säga: Kanske se vi nästa år i Jerusalem. I koranen, fru ordförande, förekommer aldrig Jerusalem. Affären Jerusalem är och förblir, och det är en ståndpunkt som jag från början har intagit, en affär mellan israelerna och palestinierna. Förra månaden har vi två gånger i detta parlament sett båda grupperingarna möta varandra i positiv anda. Intervention utifrån hjälper inte. De måste klara ut det själva sinsemellan. Och det kommer de även att göra. Det är jag säker på.
Fru ordförande, kompromissresolutionen som riskerar att godkännas har ett flertal brister.
Den första är att det finns felaktigheter. Man kan förebrå Israel för att landet i alltför hög respekterar Osloavtalet och för att det följer avtalet till punkt och pricka, men inte för att bryta det. Med den här typen av felaktigheter får vi intrycket att vi gynnar en sida framför den andra, när det egentligen råder balans. Det här skeva synsättet och den kortsynthet som råder är farligt. Genom att koncentrera sig på en punkt av den komplexa processen där det från båda hållen finns en extremt svår politisk balans som måste respekteras, felbedöms processens helhet, dess logik och sammanhang samt de svårigheter som både den palestinska ledaren och den israeliska regeringen står inför.
Fru ordförande, freden är som en vacker tavla. På nära håll är det färgfläckar, men för att få en estetisk bild måste man backa och det är först då som man ser att det ibland finns skuggor som ger helheten en starkare framtoning och färg.
Fru ordförande! De israeliska planerna på att bygga en stor judisk bosättning, bosättningen Har Homa, står öppna för hård kritik. Psykologiskt sett är beslutet verkligen inte så förståndigt. Juridiskt finns det mycket litet att säga mot det. Osloavtalet innehåller inget förbud för uppförandet av en bosättning som Har Homa. Där har man bara kommit överens om att Jerusalems juridiska status inte kan ändras, så länge det inte har slutits några definitiva avtal mellan Israel och Palestina om detta. Byggverksamheter förändrar inte Jerusalems officiella status.
Dessutom bör vi inse att planerna för bosättningen inte står isolerade. De är en fortsättning av flera efter varandra följande israeliska regeringars politik att förse östra Jerusalem med en ring av judiska bosättningar. Ett beslut som måste förstås mot bakgrund av det faktum att den västra delen av Jerusalem besköts från de omgivande kullarnas toppar under kriget 1967.
Dessutom bör man hålla i minnet den i Israel brett levande samsynen att Jerusalem för alla tider skall bli staten Israels odelbara huvudstad.
Efter den begynnande optimismen om Hebronavtalet verkar fredsprocessen nu snarast ha hamnat i en återvändsgränd. Tillkomsten av detta avtal gjorde det inte desto mindre tydligt att regeringen Netanyahu hade lyckats övervinna splittringen i Israel med avseende på fredsprocessen. Med en anmärkningsvärt stor majoritet på 87 röster för och endast 17 röster mot godkändes den i Knesset. Det har knappast varit tal om några protestaktioner mot avtalet.
Ändå får man inte glömma hur försiktigt den israeliska regeringen måste agera nu när förhandlingarna med Palestina har gått in i en fas där ett antal mycket känsliga frågor, däribland Jerusalems status, måste lösas.
Men även på den palestinska sidan framträder utvecklingar som hindra förhandlingarna med Israel. I strid med gällande avtal att lösa problem med direkta förhandlingar, har Palestina anmält de israeliska byggplanerna till säkerhetsrådet. Arafats uttalanden om att befria Jerusalem och ensidigt utropa den palestinska staten satte sordin på Hebronavtalet.
Dessutom har nätverket av institutioner som de palestinska myndigheterna utvecklar i östra Jerusalem, mot överenskommelserna i Hebronavtalet, och det faktum att processen med ändring av den palestinska nationella stadgan fortfarande inte är fullbordad, ännu mindre gynnsamt för förtroende mellan Israel gentemot de palestinska myndigheterna.
Alltför lite inser utomstående i vilken komplicerad situation och vilken knipa både Netanyahu och Arafat befinner sig med avseende på varandra och den egna befolkningen. Under dessa omständigheter bör tredje part förhålla sig mycket återhållsamt. För utvecklingen av fredsprocessen är det inte heller gynnsamt om Europaparlamentet alltid lägger sig i de incidenter som regelbundet utspelar sig mellan Israel och Palestina.
Tack, fru ordförande! Jag skulle kort vilja påminna om vad som skulle kunna ha hänt om dagens incident hade utspelats för några år sedan. Av Israels försiktiga reaktion att döma - man påpekade redan från början att brottet begicks av en enskild gärningsman - kan vi egentligen redan notera ett ordentligt framsteg.
Jag kan inte på något ställe i Oslo-texterna hitta belägg för att en stad med 600 000 invånare inte får lov att utvecklas under flera decennier, och det finns ingenstans nedtecknat att man bygger enbart för israeler och inte för palestinier.
För det tredje skulle jag vilja påpeka att vi måste komma ihåg vilka farhågor vi hade när dagens regering valdes och vilka framsteg man har uppnått sedan dess. Vi borde tänka på det lite oftare i stället för att bete oss som domare med höjda pekfingrar. Knesset har ju hittills inte förebrått oss på de punkter inom vårt ansvarsområde där vi som Europeiska unionen kanske har misslyckats.
Fru ordförande, ärade ledamöter. Kommissionen är fullständigt överens med den deklaration som gjorts av unionens ordförandeskap och ministerråd samma dag som den israeliska regeringen godkände planerna att uppföra den nya bosättningen i östra Jerusalem. I detta avseende anser kommissionen att bosättningarna i de ockuperade områdena strider mot internationell rätt och utgör ett mycket allvarligt hinder för fredsprocessen.
Europeiska unionens ståndpunkt beträffande Jerusalems status är klar och otvetydig. Östra Jerusalem lyder under principerna i resolution 242 från FN: s säkerhetsråd i den mening att områden inte får övertas med våld. Därför varken kan eller bör unionen godkänna att östra Jerusalem skulle ses som en del av det område och den suveränitet som hör till staten Israel.
De israelisk-arabiska fredsavtalen förbjuder uttryckligen uppförandet av bosättningar inne i eller utanför Jerusalem. Dessutom anser unionen att den fjärde Genèvekonventionen kan tillämpas till fullo både i östra Jerusalem och i de ockuperade områdena. Sålunda uppskattar både ministerrådet och kommissionen att den israeliska regeringens beslut är särskilt negativt och omotiverat, i en stund då fredsprocessen var på väg att hämta sig tack vare en rad positiva åtgärder, såsom avtalet om Hebronprotokollet, frigörandet av palestinska fångar och ökningen av antalet palestinska arbetstagare med tillstånd att komma in i Israel.
Jag betonar att fredsprocessen befinner sig i ett mycket kritisk läge och det är nödvändigt att minska spänningen. Kommissionen beklagar de mycket allvarliga incidenter som har inträffat denna morgon vid gränsen till Jordanien och den tragiska händelse då en grupp barn miste livet.
Tack så mycket, herr kommissionär! Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i eftermiddag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om 16 resolutionsförslag:
B4-0191/97 av Cars och La Malfa för ELDR-gruppen om Kosovo; -B4-0228/97 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om situationen i Kosovo; -B4-0263/97 av Lenz m.fl. för PPE-gruppen om Kosovo; -B4-0190/97 av Bertens m.fl. för ELDR-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna; -B4-0247/97 av Miranda de Lage m.fl. för PSE-gruppen om situationen för Mapucheindianerna i Neuquénprovinsen i Argentina; -B4-0250/97 av Puerta m.fl. om situationen för de mänskliga rättigheterna och Mapucheindianerna i Argentina; -B4-0260/97 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om situationen för de mänskliga rättigheterna och Mapucheindianerna i Argentina; -B4-0262/97 av Salafranca Sánchez-Neyra och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om situationen för Mapucheindianerna i Neuquénprovinsen i Argentina; -B4-0201/97 av Fouque för PSE-gruppen om kvinnors rättigheter och demokrati i Algeriet, Turkiet och Afghanistan och den internationella kvinnodagen; -B4-0235/97 av Leperre-Verrier och Hory för ARE-gruppen om kvarhållandet av två fransmän i Afghanistan och tillämpningen av sharia; -B4-0249/97 av Sornosa Mártinez m.fl. för GUE/NGL-gruppen om kränkningar av kvinnors rättigheter; -B4-0259/97 av Van Dijk m.fl. för V-gruppen om internationella kvinnodagen och kränkningar av kvinnors rättigheter; -B4-0252/97 av Pailler m.fl. för GUE/NGL-gruppen om frigivande av Leyla Zana (Turkiet); -B4-0194/97 av Papakyriazis m.fl. för PSE-gruppen om utvisningen och rättegången mot Alois Brunner; -B4-0192/97 av Ford för PSE-gruppen om kringflyttande personers välbefinnande; -B4-0230/97 av Roth för V-gruppen om försvinnandet av flyktingar på Medelhavet;
Kosovo
Fru ordförande, den här debatten om Kosovo är i viss mån en fortsättning av debatten från igår om Albanien. I gårdagens debatt gjorde nämligen många av de talande klart att den allvarliga albanska situationen mycket väl kunde utvecklas till en explosion i hela Balkanområdet, särskilt i de regioner där det finns stora albanska minoriteter: i Kosovo och i Makedonien.
Vad gäller den albanska befolkningen i Kosovo måste vi än en gång understryka det faktum att den serbiska regeringen upprätthåller en svår och oacceptabel repressionspolitik gentemot albanerna och att denna minoritet för närvarande faktiskt utsätts för stora spänningar och hårt politiskt tryck. Ja, medan de uppkomna motsättningarna i Serbien - motsättningar som också har haft betydelse för demokratin eftersom de inte lett till våld - har fått den effekten att förtrycket gentemot den albanska befolkningen i Kosovo ökat, så är situationen i Albanien sådan att den underblåser tendensen att gripa till vapen. Lyckligtvis har den albanska befolkningen i Kosovo föredragit att använda sig av passivt motstånd utan våld, bl.a. under ledning av Ibrahim Rugova, ledaren för Demokratiska förbundet i Kosovo.
Men kan vi verkligen tro att en sådan situation kan bestå under längre tid? Det är uppenbart att dessa spänningar kan få allvarliga följder. Det är därför vi understryker nödvändigheten av en aktion riktad mot Belgrad och avsedd att befrämja en dialog, skapa förutsättningar för återuppbyggnaden av ett civiliserat samhälle samt bana väg för en EU-delegation i Pristina.
Fru ordförande! Kosovo är inget okänt begrepp i detta parlament. Det har sedan länge varit en krutdurk som vi vid upprepade tillfällen har hänvisat till. Nu när situationen i Serbien har lugnats ned - om man kan kalla det så - har Kosovo åter hamnat i rampljuset och det är bara bra. Människorna börjar bli otåliga. Attentat hotar från Kosovos befrielsearmé och kan inte heller uteslutas, även om ledaren för den demokratiska fraktionen fortfarande söker en fredlig lösning. Resolutionen behandlar även ytterligare en punkt som absolut måste lyftas fram i ljuset: förhållandena i fängelserna, som resulterar både i tortyr och i döden. En delegation från parlamentet fick med egna ögon se följderna. Därför tar vi i resolutionen på nytt upp kravet på frigivning av fångar, på pressfrihet och på inledandet av en verklig dialog, så att vi kan finna en lösning för den sedan länge förtryckta befolkningen i Kosovo. Vi uppmanar den serbiska regeringen att öppna det kontor i Pristina som vi sedan länge har önskat och som kommissionen också har gett sitt klartecken till, precis som FN: s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter, vår kollega Rehn har begärt, för att visa människorna att Europeiska unionen står vid deras sida. Jag anser att vi borde utöva mycket större påtryckningar för att tydligt visa européernas inställning i Kosovo.
Fru ordförande! Två olika faktorer har förändrat läget för kosovoalbanerna: den ena är det fortsatt tilltagande serbiska förtrycket, den andra är att albansk motståndsrörelse nu har börjat att avrätta vad man kallar för kollaboratörer. Resultatet är att albaner nu utsätts för korseld från minst två håll. En annan händelse som säkert får konsekvenser för kosovoalbanerna, fastän vi i dag inte vet hur och vilka, är de öppna motsättningarna, de stridigheter som förekommer i Albanien som nu har blivit en av de heta oroshärdarna i Europa.
Vår debatt i dag och vår resolution är egentligen ett uttryck för en vilja hos parlamentet att ministerrådet och kommissionen skall agera. Vad vi önskar är i första hand att man samlar en konferens för att diskutera frågan om Kosovo. Man efterlyser analysenheter i det fördrag som förhoppningsvis skall slutas i Amsterdam. En sådan konferens kan kanske inte lösa alla problem, men den kan uttrycka en vilja att analysera frågan bättre, så att man på sikt skulle kunna finna en rimlig lösning för Kosovo.
Fru ordförande! Jag instämmer i huvudsak med vad ledamot Lenz framfört, men måste dock korrigera en sak. Det finns inte bara risk för attentat, utan det har faktiskt förekommit attentat. Den här formen av våld har förekommit precis som våld på den serbiska sidan, i fängelserna osv. Därför måste det första kravet vara att våldet skall upphöra. Kosovo är säkerligen en krutdurk, det har hon rätt i, men vi måste också vara på det klara med att Kosovo-frågan endast kan lösas inom ramen för den totala situationen i Jugoslavien. Jag skulle därför kortfattat vilja ta upp följande fem punkter som jag och min grupp anser vara av stor vikt.
För det första måste valen vara öppna och rättvisa, vilket innebär att de val som skall äga rum måste ge varje individ, varje parti och varje befolkningsgrupp möjligheten att föra fram sitt program och sina kandidater. För det andra måste det finnas en presslagstiftning, och då främst praxis på detta område - det blev vi övertygade om under vårt besök i Jugoslavien - som motsvarar pressfriheten. Brott mot de mänskliga rättigheterna, antingen det är i Kosovo eller i andra områden, måste kunna lyftas fram i ljuset och diskuteras offentligt. Det finns nämligen många medborgare som inte vet någonting om det, eftersom de ofta eller kanske i allmänhet hemlighålls. För det tredje måste Europeiska unionen och länderna och städerna i Europeiska unionen stödja de nya stadsförvaltningarna för att på så sätt visa att de nya demokratierna har Europas fulla stöd. Den fjärde punkten är naturligtvis erkännandet av de mänskliga rättigheterna, i synnerhet minoriteternas rättigheter, inom alla grupperingar. Jag kan i det här sammanhanget nämna den ungerska minoriteten. Till sist så den egentliga lösningen på problemet i Kosovo. Här är det viktigt att betona alla sidor: Slut på våldet, deltagande i samtal och en lösning inom Jugoslavien. Om man här talar om en konferens så måste alla grupperingar vara beredda på en dialog, och Europeiska unionen måste meddela samtliga grupperingar att dialogen kommer att äga rum i Jugoslavien. Vi kan bara hjälpa till utifrån, lösningen på problemen måste man hitta inom Jugoslaviens gränser.
Fru ordförande, eftersom vi talar om Kosovo vill jag påpeka vissa saker.
Jag vill inte ifrågasätta de goda, eller till och med utmärkta, avsikter som föregick det resolutionsförslag som vi fått, inte heller vill jag underskatta allvaret i de händelser som inträffar i Kosovo till följd av att två olika folk bor där.
Det finns fyra skäl till att jag för min del inte velat godkänna resolutionen.
För det första, om orden har någon betydelse anser jag inte att det är lämpligt att, som det görs här, tala om apartheid i Kosovo.
För det andra anser jag inte heller att det är lämpligt att förvärra de etniska klyftorna genom att enbart stödja det albanska civilsamhället, samtidigt som hela den civila befolkningen i regionen behöver stöd och uppmärksamhet.
För det tredje kräver tusentals kränkningar av de mänskliga rättigheterna över hela världen vår uppmärksamhet. Och som vanligt fördömer parlamentet tvångsmässigt Serbien, på initiativ från de som för den starkaste kampanjen. Jag anser inte att våra tidigare resolutioner haft någon lugnande effekt på Balkan.
För det fjärde - och kanske det viktigaste - verkar det som om en demokratisk dialog håller på att inrättas i Belgrad, trots stora svårigheter. Är det då lämpligt att lägga hinder i vägen och skapa en slags anti-europeisk paranoia i Serbien?
Låt oss inte glömma att vi en dag måste införliva Jugoslavien i vårt Europa.
Argentina:
Fru ordförande! Vi får här idag inte bara tala om problemen med urbefolkningen i Argentina, utan jag tror att hela det argentinska folket förtjänar vår uppmärksamhet.
Med rätta uppmärksamhet åt urbefolkningen. En halv miljon människor fråntas den mark på vilken de bor. Genom spekulation skjuts urbefolkningen ständigt längre bort. Det måste naturligtvis upphöra. I en intensiv kontakt mellan unionen och Mercosur måste detta tas upp till diskussion.
Men får inte begränsa oss till de inhemska folken. Argentina bär fortfarande bördan av det förgångna. Fortfarande är de juridiska instanserna inte beredda att medverka till uppklarandet av alla försvinnanden under juntans år. Om de har kommit inför rättvisan bedrivs skrämseltaktik och motarbetande. De berömda "mödrarna från Plaza de Mayo ", symbolen för den argentinska bördan från det förgångna, har fortfarande inte fått klara besked om sina barns öden, och även de motarbetas.
Demokrati och yttrandefrihet undermineras fortfarande i dagens Argentina på ett lömskt sätt. Kritiska journalister dödas till och med och tidningar motarbetas. Demokratiaktivister mördas. Situationen i detta land försämras. Dessa fakta förnekas av myndigheterna. Brott mot de mänskliga rättigheterna måste bestraffas, även om de förövas av medlemmar av krigsmakten. Det måste man i varje fall veta i Argentina. Utan det kommer det aldrig att uppstå en sfär av demokrati. Unionens representanter måste fästa den argentinska regeringens uppmärksamhet på detta. Demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna är grundvalen för relationen mellan vår union och tredje land. Det gäller även för Argentina.
Fru ordförande, Europeiska unionens bilaterala samarbete vilar på en grund av respekt för de mänskliga rättigheterna. De villkorssatser som förekommer i avtalen med Latinamerika har hjälpt stärka de demokratiska systemen och - detta är en fundamental aspekt - hjälpt garantera medborgarnas friheter och rättigheter. Dessa villkorssatser har en mycket klar filosofi gällande tillståndsförfarandena och utgör vårt positivaste bidrag i slutet av detta århundrade till den humanisering av de internationella förbindelserna och utbredningen av demokratin som görs inom ramen för globaliseringen.
Om detta parlament ibland uttrycker kritik inför situationer av missbruk, brister eller underlåtenhet att fullgöra åtaganden, skall denna kritik förstås som ett positivt bidrag med tanke på stärkandet av demokratierna och försvaret av de svagaste inför orättvisor och ojämlikhet.
Den resolution om problemen hos Mapuchesamhällena som vi i dag debatterar avser att ge ett positivt bidrag för att hjälpa lösa en erkänd konflikt, ty om denna konflikt inte skulle existera, skulle inte heller den för några år sedan skapade "Corporación Interestatal de Pulmari " existera. De brister som uppdagats i förvaltningen av denna instans, de juridiska processer som inletts mot indianledarna och den avvikelse från föresatserna som skett på grund av tolkningsfel, har gett upphov till en våg av oro i de sociala sektorerna och även i det argentinska parlamentet har man höjt röster för en ändring av statsförfattningen.
Slutligen, och som allmänt försvar för de mänskliga rättigheterna och frihet för alla medborgare, ber vi att myndigheterna håller sig aktiva och på sin vakt. Vårt parlament delade ut Sacharovpriset till "de galna mödrarna " på Plaza de Mayo. Detta parlament upprätthåller ett nära samarbete med denna grupp av kvinnor, de flesta åldringar, en grupp som är minnet av ett vanvett som efterlämnade tusentals offer och stor smärta.
Att åstadkomma endräkt och harmoni i det argentinska samhället är svårt och kräver ett fast grepp. Problemet löses inte av att man försöker neka att det ibland inträffar attacker vars ursprung med största säkerhet finns i de minoritetsgrupper som inte godkänner den pluralistiska och deltagande demokratin. Inte heller löses problemet av begränsningar i de konstitutionella garantierna. Därför, fru ordförande, ger vår grupp sitt stöd för denna resolution till alla dess delar.
Fru ordförande, herr kommissionär, vi vet att ni har politisk vilja när det gäller att se till att villkorssatserna för försvaret av mänskliga rättigheter uppfylls vid tecknandet av avtal såsom Mercosur eller det avtal som tecknades med Argentina. I dag rapporterar vi på nytt tre kränkningar av de mänskliga rättigheterna, fall som redan har rapporterats här. Det gäller journalisten José Luis Cabezas död i januari, då människorättsförsvararen Salvador Aguirres död ännu inte hade gjorts till rättssak och det förekom försök att mörda hans kollega. Vi rapporterar fördrivandet av Mapucheindianerna och likaså hoten mot "de galna mödrarna " på Plaza de Mayo.
Jag anser att kommissionen har alla möjligheter att ställa följande krav på den argentinska regeringen: att denna för det första återställer de omstridda landområdena till Mapucheindianerna, för det andra att en undersökning inleds för att reda ut innebörden i hoten mot "de galna mödrarna " på Plaza de Mayo och för det tredje att straffrihet inte får råda i Latinamerika.
Om en journalist mördas medan straffrihet tillämpas på mordet av en försvarare av de mänskliga rättigheterna, så är jag, herr kommissionär, övertygad om att ni i er hand har de medel som behövs för att driva på den argentinska regeringen.
Fru ordförande, ärade kollegor! Den argentinska regeringens hantering av problemet med Mapucheindianerna i Pulmarí är skandalöst korrumperad och illegal. Detta förtjänar kritik - kritik som emellertid i den föreliggande resolutionen, tack vare PPE-gruppens bagatellisering, är alltför svag.
Vi är bekymrade över Mapucheindianerna och samtidigt djupt oroade över det förtryck som sprider sig i allt snabbare takt i Argentina. Det handlar om pressen. Pressen har under de senaste åren spelat en mycket viktig roll i landet. Jag erinrar mig upptäckten av de vedervärdiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som begicks av de stridande krafterna under militärdiktaturen och uppklarandet av de skandalösa korruptionsmålen mot argentinska tjänstemän och politiker. Jag tänker på rapporteringen om revolterna mot regeringens katastrofala ekonomiska politik i ett flertal av landets provinser och stödet till de ständigt hotade mödrarna på Plaza de Mayo.
Förutsättningen för detta är pressfrihet. Denna befinner sig emellertid i fara. Den 25 januari mördades fotografen José Luis Cabezas, för att han ville belysa politikers kriminella förehavanden. Detta fördömer vi. Jag hoppas att president Menem, när han kommer till Bryssel nästa månad, kan ge oss upplysningar om händelserna.
Fru ordförande! Telkämper, det finns faktiskt en skillnad mellan positiv och negativ pedagogik. Europa och Argentina har utan tvivel mycket täta förbindelser mellan kontinenterna. Därför uppfattas allt vi säger synnerligen sensibelt av Argentina.
Om vi i första hand tillägnar urinnevånarna - som man tidigare inte ville kännas vid - denna resolution, så anser jag att det utifrån vårt kunnande är en mycket bra och förnuftig sak. Därför kommer även min fraktion att stödja resolutionen.
Jag anser emellertid inte att förhållandena i Argentina är så katastrofala som Bertens framhöll, men vi måste, eftersom vi är européer och eftersom vi är så många grupper här, utöva ett gott inflytande och verkligen diskutera dessa frågor med argentinarna.
Naturligtvis är ett mord på en journalist en hemsk sak. Naturligtvis är även diskussionen bland annat om hotet mot mödrarna på Plaza de Mayo, som för övrigt är här och diskuterar med oss nästan varje månad, en bra sak. Min grupp kommer att begära delad omröstning för detta stycke, eftersom de inte anser det vara korrekt mot bakgrund av resolutionens systematik. Vi kommer emellertid säkerligen att uttala oss positivt om resolutionen.
Kvinnors rättigheter i världen
Fru ordförande! Den här sessionen öppnades med ett både passande och uppskattat inlägg av ordförande Gil-Robles om den internationella kvinnodagen. Och bara några timmar innan samma session avslutas får vi möjlighet att återvända till temat om " de kvinnliga rättigheterna" . Men denna gång riktas uppmärksamheten mot kvinnorna i de länder som ligger utanför EU, kvinnor för vilka EU och dess parlament på nytt har visat sitt engagemang i anslutning till debatten och den framröstade resolutionen efter Pekingkonferensen, till vilken för övrigt kommissionen och parlamentet hänvisar inom ramen för pågående program och initiativ.
Fru ordförande, kommissarie, de kvinnor jag här talar om utsätts för en särskild sorts våld som hör ihop med sederna i deras länder, våld som EU - med all respekt för dessa länders kulturer - måste arbeta för att utplåna. Jag tänker i första hand på den sexuella stympning vars förödmjukande grymhet är svår att beskriva. Kvinnor och barn som är slagna, våldtagna, prostituerade och till och med drivna till hunger.
De av er som igår deltog i mötet i detta parlament om rätten till hälsa för kvinnliga flyktingar, lyssnade säkert med fasa till uppgifterna om hur kvinnorna i uppsamlingslägren - tillsammans med sina barn - rentav riskerar att dö av hunger på grund av att de som delar ut livsmedlen, vilka alltid är män, vägrar att erkänna kvinnor som familjeöverhuvuden. Kvinnor som utsätts för våld genom en fundamentalistisk tolkning av deras egen religion. Kvinnor som med risk för sina egna liv fortsätter kampen genom att öppet demonstrera mot övergreppen mot sina rättigheter. Och dessa rättigheter - som man hävdat i Peking - ingår i människans grundläggande rättigheter.
Under de dagar då vi på många olika håll kommer ihåg och firar den internationella kvinnodagen, är det till dessa våra mindre lottade systrar som vi måste rikta våra tankar, och det med särskilt engagemang. Utöver den diskriminering och de svårigheter som vi europeiska kvinnor faktiskt fortfarande möter på tröskeln till det tredje årtusendet, tvingas dessa kvinnor bli utsatta för övergrepp och lidanden som vi måste fördöma och snabbt vidta aktioner emot.
Herr ordförande! Fanatism, om det så är religiös fanatism eller om det är en fanatism av nationalistiskt slag, leder överallt i denna värld till brott mot de mänskliga rättigheterna och då framför allt även av brott mot kvinnans rättigheter. Att det inte är överdrivet visar statistik från FN själv, av vilken det framgår att den allra största delen av offren för brotten mot de mänskliga rättigheterna är kvinnor och barn. Om det så handlar om krigssituationer eller andra typer av nationalism eller om religioner, leder det ovanligt ofta till omedvetet eller medvetet förtryck av kvinnor. Det leder till förbud och bud för kvinnor. Kvinnor får inte gå på gator, kvinnor får inte följa undervisning, kvinnor får inte arbeta, men kvinnor måste se till att deras män passas upp. Det leder till våldtäkt och till misshandel av kvinnor. Det leder till och med till sexuell stympning. Allt detta vidmakthålls ofta av de makthavande. Ett par saker måste ske omedelbart. Kvinnornas rättigheter måste oftare tas upp i internationella och utländska relationer med medlemsstater, men även med unionen själv, som upprätthålls med andra länder där denna sorts saker inträffar. Det måste komma till ett erkännande av rätten till asyl på grundval av förföljelse på grund av kön. Det är absolut nödvändigt för att undanskaffa detta problem från världen. Vi måste arbeta mycket hårt, både här och utanför unionen, på avskaffandet av sexuell stympning av kvinnor. Därför är det alldeles nödvändigt att det vid FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna en speciell observatör utnämns för att följa just fall av sexuell stympning, så att vi även verkligen får en bättre kunskap och faktiskt kan motverka det.
Fru ordförande, det är bra att vi ägnar en dag åt kvinnors rättigheter, men det vore ännu bättre om vi kunde vara säkra på att Europeiska unionen kämpade för kvinnorna året runt, både i Europa och på annat håll. Vi vet att de första offren vid kränkning av de mänskliga rättigheterna är kvinnorna, vilket för övrigt står i strid med alla internationella konventioner. Vi måste alltså göra något för att diskrimineringen skall upphöra.
En annan fråga som bekymrar mig är könsstympning. Unicef uppskattar antalet kvinnor som är offer för detta till 130 miljoner över hela världen. Det är oerhört många och det värsta är att siffran stiger. Tvärtemot det förrädiska intrycket att kvinnorna anpassar sig bättre politiskt, ekonomiskt och socialt, är det så att kvinnornas situation inte förbättras, i vissa fall inte tillräckligt, och i andra fall försämras den till och med på ett skrämmande sätt.
I första hand måste man beakta utbredningen av den traditionalistiska islamiska rörelsen som degraderar kvinnorna till mindre värda medborgare. Ur denna synpunkt anser jag att kvinnornas situation i Afghanistan är synnerligen vedervärdig. Talibanerna som tog makten för några månader sedan, förbjuder kvinnorna att i sharians namn arbeta, uttala sig offentligt och delta i allmänna demonstrationer. Det är obligatoriskt att bära slöja och som på medeltiden stenas otrogna kvinnor till döds. Man bör därför ta starkt avstånd från detta och fördöma det, men också avbryta allt samarbete med landet så länge som både de manliga och kvinnliga medborgarnas grundläggande rättigheter inte respekteras.
För övrigt bör Europeiska unionen kämpa för ett villkorslöst och omedelbart frigivande av Frédéric Michel och José Daniel Llorente, de två franska medborgare med ansvarsposter i ACF som godtyckligt greps och fängslades enbart på grund av att de ätit lunch med ett sextiotal afghanska kvinnor. Vi kan inte tolerera denna godtycklighet, inte heller att kvinnorna terroriseras.
Fru ordförande! Här har redan framförts en rad argument som jag absolut kan rösta för. Av den anledningen kommer jag inte att ta upp allt igen. Jag anser att vi i Afghanistan står inför det värsta officiella förtrycket av kvinnor som vi för närvarande känner till som officiell politik i världen. Detta tema är dock även föremål för den andra resolutionen med anledning av den internationella kvinnodagen.
Man kan inte nog ofta påpeka hur sårbara kvinnornas rättigheter fortfarande är i flera länder. Världskvinnokonferensen i Peking är över. Europa borde stå främst bland dem som bidrar till att mödosamt omsätta de uppnådda besluten i praktiken, dvs. kampen mot handeln med kvinnor, flickor och barn, mot prostitution, barnarbete och stympning i traditionella samhällen, som delvis även förekommer i Europa, framför allt bland invandrare. Kvinnor som en gång uteslutits, kanske utstötts ur familjegemenskapen är ofta fredlösa, och vi i vårt emanciperade samhälle kan knappt föreställa oss det sätt på vilket de kan bli förföljda. Vi måste gå beslutsamt tillväga för kunna vinna över dessa kvinnor på vår sida - ett samhälle kan endast ändras inifrån. Vi måste sätta oss i kontakt med regeringarna och jag hoppas att kommissionär Marin gör det. Han var ju en gång ansvarig för kvinnofrågor och arbetade tillsammans med utskottet för kvinnors rättigheter i Europaparlamentet.
Fru ordförande! Vi borde rodna av skam över att det i dag i mars 1997 är nödvändigt att med eftertryck upprepa att kvinnornas och barnens rättigheter (och, jag tillägger, de minderårigas flickornas rättigheter) " att flickors och kvinnors rättigheter utgör en obestridlig, oavkortad och oskiljaktig del av de universella mänskliga rättigheterna" . Detta visar bara att de, kvinnorna och barnen, inte ännu anses som personer i universal mening.
Det är den första punkten i vårt resolutionsförslag. Och jag understryker upprepningen och eftertrycket samtidigt som jag borde dela den skam jag känner.
Dessutom ger de beaktandemeningar som föregår förslaget inte ett fullständigt porträtt. Det fattas mycket, särskilt på det sociala planet, av sådant som är fritt från religiösa åsikter och kulturarv och som följer av att anse de andra som bärare av en bättre vara att exploatera. De är därför, tyvärr, bara ett blekt prov på det som motiverar att också indignation förenar sig med skammen.
Jag vill därför med lika stor intensitet uttrycka den solidaritet och de fördömanden som ligger i det som vi här skall godkänna. Inte för att lätta samvetet, utan - också! - som uppmaning till kamp. Konkret kamp, i det dagliga livet.
Leyla Zana
Fru ordförande, fjorton månader efter att Leila Zana erhållit Europaparlamentets Sacharovpris, sitter hon fortfarande i fängelse i Ankara tillsammans med tre andra kurdiska ledamöter för att, i egenskap av ledamot, ha krävt kurdernas rätt till sin kultur. Leila skulle inte förlåta oss om vi idag enbart gråtmilt erinrade om hennes pris och fängelsestraff. Efter vårt möte i fängelset i Ankara och efter rättegången minns jag henne som en ung kvinna med en oerhörd styrka och beslutsamhet. Hennes kamp är också vår kamp, en kamp om respekt för demokrati och allmänna rättigheter. Idag sitter hon inspärrad och vi, Europaparlamentet, är maktlösa.
Vi, men inte min grupp, har röstat för tullunionen. Trots att jag inte röstade för den ville jag tro på den. Det tar emot att säga det, men idag måste man erkänna att vi hade rätt. Dagen efter ikraftträdandet förvärrades kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Idag kan jag inte längre besöka Leila Zana på samma sätt som jag gjorde före tullunionen. Vi har stoppat avtalen, vilket för övrigt försvårar problemen i Turkiet, och man fortsätter att håna de mänskliga rättigheterna i landet. Det är det här landet som vi vill skall närma sig Europa, men vars regering inte visar några som helst tecken på detta och som struntar i Europa.
Jag skulle vilja avsluta med att lämna över ordet till Leila Zana genom att citera vad hon sade vid mitt besök i fängelset i Ankara. "Jag är kurd och jag försvarar min identitet. Jag tror att kvinnornas roll är mycket viktig. I egenskap av kvinna och i egenskap av kurd vill jag att detta blodbad skall upphöra. Ja, att allt detta upphör. Min kamp för de mänskliga rättigheterna kommer att föra demokratin framåt i Turkiet. Jag är klarsynt och idag är det priset man får betala. Jag finns här för kurderna och för turkarna ". Jag skulle vilja tillägga att hon finns här för att visa vad en demokratis värdighet innebär.
Fru ordförande! De i bojor slagna Leyla Zana är symbolens för Turkiets bristande respekt för yttrandefriheten. Hon har inte genomfört något terrordåd, hon har bara sagt sin mening. För närvarande sitter tre Sacharovpristagare som fångar i sina egna länder. Det gäller vid sidan av Turkiet även Burma och Kina. Det placerar det europeiska landet Turkiet i ett konstigt sällskap. Turkiet, ett land med vilket vi har slutit ett tullunion och underhåller intensiva relationer och som även är medlem av Europarådet.
När skall detta land uppfylla sina löften som man gjorde för unionen, åtminstone för Europaparlamentet i samband med inröstningen i tullunionen. Fortfarande sitter fyra av de sex kurdiska parlamentarikerna i fängelse. De fyra måste friges så snart som möjligt. Om minister Çiller i början av veckan menade allvar med förbättringen av de mänskliga rättigheterna i hennes land, kan hon börja med att frige de fyra kurdiska parlamentarikerna och naturligtvis även Leyla Zana.
Fängslandet av parlamentariker är det mest självmotverkande sättet att lösa ett problem. Den turkiska regeringen måste förmås att inleda en dialog med de demokratiska kurdiska organisationerna. Det är det enda sättet att komma till en bestående lösning och till ett gott samarbete med detta trots allt europeiska land.
Alois Brunner
Fru ordförande, i denna sal den 30 januari, för några dagar sedan diskuterade vi och röstade fram en grundläggande - enligt min åsikt - deklaration mot rasism, främlingsfientlighet och antisemitism med anledning av 1997 - året mot rasism. 1995 betygade vi vår vördnad femtio år efter förintelsen. Men vi upplever idag ett återupplivande av ett visst försök att smutsa ner minnet av offren, att det finns ett förnekande av detta folkmord. Mina landsmän, de judiska medborgarna i Thessaloniki fick betala ett högt pris i blod under förintelsen, och ett namn står bakom förintelsen av judar i Thessaloniki. Namnet är Alois Brunner.
Färska publikationer i internationell press upprepar att krigsförbrytaren Brunner är vid liv och gömmer sig i Syrien. Detta förslag till resolution som jag har äran att presentera idag för min politiska grupps räkning kräver att Europeiska unionens råd går till konkret och aktiv handling angående utlämningen och bestraffningen av Brunner. Därför att brott mot mänskligheten preskriberas inte, därför att vi här måste bekräfta att ingen krigsförbrytare skall förbli ostraffad. Detta är storslagen symbolik, detta är ett uppvaknande, detta är den omsorg vi ger året mot rasism, främlingsfientlighet och antisemitism.
Fru ordförande, Alois Brunners personliga historia är en historia som är målad i blodet från oskyldiga människor, judar från Thessaloniki, offer för rasismen. Det är ännu ett fall av sjukt psyke hos andra världskrigets förbrytare. Medan ingenting kan återge oss förlorade liv, så är utlämningen till rättvisan en historisk nödvändighet och hjälper till att läka såren som Alois Brunners personliga historia lämnade.
På grund av detta måste Alois Brunner återfinnas, utlämnas, dömas och bestraffas exemplariskt. Ni har framför er ett förslag till resolution som Europeiska folkpartiets grupp gemensamt undertecknat och som vi kräver skall ratificeras.
Fru ordförande! I alla instanser i detta parlament talas det om meningen eller bristen på mening med brådskande resolutioner. Om det finns ett brådskande ärende, så är det väl den resolution som idag har inlämnats av en kollega från den socialistiska gruppen. Detta ämne hade bort stå på dagordningen tidigare. Brunner var assistent till Eichmann, ansvarig för 125 000 döda, ansvarig för deportationen av judar från Österrike, Grekland, Jugoslavien och Frankrike.
Fru ordförande! Om Syrien är så angeläget om att ha goda relationer med Europa och vill visa god vilja i samband med fredsprocessen, utlämna då den mannen.
Kommissionär Marin, ni kommer ofta till den regionen, även till Syrien. Jag hoppas att ni för vår önskan från idag till rätt instans. Den senast kända adressen var rue Hadat, nummer 7, i Damaskus. Och jag förväntar mig att ni för med er ett svar.
Båtflyktingar
Fru ordförande! Denna resolution rör de 282 invandrare som drunknade utanför den grekiska kusten på juldagen förra året. Det var ett brott bestående i antingen underlåtenhet eller, mer sannolikt, i förövande, när deras båt avsiktligen rammades och sjönk. Ingen mer omfattande undersökning har genomförts av detta brott mot mänskligheten; det har försvunnit i ett rättsligt svart hål, eftersom myndigheterna i Grekland, Italien, Malta och Egypten - som alla var inblandade i denna överföring av illegala invandrare - i hög grad har struntat i problemet. Några av dem som hade kunnat vittna i frågan har utlämnats och skickats tillbaka till Indien av de grekiska myndigheterna och har därför inte möjlighet att förete bevis.
Tyvärr är detta bara en incident av många: 1993 beräknade människorättsorganisationen Amsterdam United att 393 personer hade dött vid försök att ta sig in i Europeiska unionen.
Illegal invandring är illegal invandring, men det betyder inte att man kan ta till dödsstraffet. Det vi behöver och vill ha är samordnade åtgärder för att hitta och åtala de personer som ägnar sig åt denna brottslighet var de än befinner sig - vare sig de finns inom eller utanför Europeiska unionen. Vi behöver samordnade åtgärder från EUROPOL och från EUROPOL via INTERPOL runt om i världen, eftersom tills dess att vi får det så kommer dessa brott att fortsätta att begås och folk kommer att bli offer för dödsstraffet bara för att de vill resa till Europeiska unionen.
Fru ordförande, den episod som nyss omnämndes av Ford är en av de många episoder som tyvärr regelbundet inträffar i Medelhavet och längs gränserna. I detta ögonblick existerar det en kriminell aktivitet som underblåser olaglig immigration genom ett slags olagligt geschäft med illegala immigranttransporter. Denna smuggelverksamhet har även kopplingar till geschäftet med illegal arbetskraft. Denna olagliga arbetskraft används inte bara för hemarbete, inom jordbruket och byggnadsindustrin, utan även - tyvärr - inom prostitutionen. Och det är framförallt kvinnor och barn som drabbas. De kriminella element som vi pratar om är folk utan skrupler. Mot dessa element är det nödvändigt att agera på lämpligt sätt.
Vi begär därför att man gör en undersökning om hur denna illegala arbetskraft blir föremål för olika slag av utnyttjande. Vi begär likaså att man visar den största respekt för dessa immigranters mänskliga värdighet och att man med beslutsamhet ingriper mot alla som utnyttjar den på många sätt svåra situation som närliggande folk befinner sig i. Jag menar att man vid den euromediterrana konferensen på Malta den 15-16 april bör ta upp denna punkt på dagordningen.
Fru ordförande, ärade kollegor! Jag skulle vilja ta upp en principiell fråga. Det Europeiska folkpartiets grupp är för diskussionen om mänskliga rättigheter, vi är för att alla brott mot de mänskliga rättigheterna uppdagas och bestraffas och att preventiva åtgärder vidtas, såvitt det är möjligt, för att sådant överhuvudtaget inte skall kunna hända.
Men diskussionen om de mänskliga rättigheterna får inte missbrukas på så sätt att man endast tar upp ämnen från det rödgröna, ofta ideologiskt präglade facket i parlamentet med målet att här eller där i diverse frågor vinna politiska småsegrar. Det får inte ske i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, där man från de rödas och de grönas sida under beteckningen "mänskliga rättigheter " kräver rätten till hälsa eller rätten till social säkerhet och absolut inte under beteckningen "aktuell och brådskande debatt ".
Vi är för att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna uppdagas, att diskussionen rör ämnet så exakt som möjligt och reduceras till de viktigaste punkterna. Det Europeiska folkpartiets grupp kommer därför att rösta mot förslaget från Roth och Ford, eftersom det endast vill påtvinga oss i parlamentet en ideologisk debatt om invandringspolitik och polisiärt samarbete i och utanför Europa, vilket i slutändan hotar att låta vår viktigaste uppgift - unionens uppgift - att värna om de mänskliga rättigheterna hamna i skymundan.
Egentligen borde jag enligt artikel 47 i arbetsordningen ha avbrutit er, eftersom ni inte höll er till ämnet, utan i stället diskuterade principiella frågor. Det gläder mig att ni till slut ändå nämnde orden mänskliga rättigheter. Det fick mig att inte fatta detta beslut.
Vi har nu kommit till slutet av debatten. Kommissionär Marín har ordet och skall i kommissionens namn ta upp alla de frågor som varit av vikt i denna debatt.
Fru ordförande, jag skall svara på alla inlägg och därvid försöka vara så kortfattad som möjligt.
För det första, vad beträffar situationen i Kosovo så karakteriseras den av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och av den fortsatta frustrationen hos den legitima politiska strävan hos albanerna i Kosovo. Situationen i Kosovo fortsätter utgöra en av Europeiska unionens största bekymmer i denna region.
De aktuella oroligheterna i Albanien riskerar ge upphov till ännu större instabilitet. Europeiska unionens ställning har alltid varit att anhålla om högre grad av självständighet för Kosovo inom Jugoslaviens internationellt erkända gränser. Europeiska unionen har även uppmanat myndigheterna i Belgrad att inleda en dialog med albanerna i Kosovo med en tredje part närvarande. Tyvärr måste vi konstatera att dessa ansträngningar ännu inte krönts med framgång. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortsätter och Belgrad vidhåller att frågan om Kosovos status är en rent intern sak. Likaså har Belgrad förkastat Europeiska unionens anhållan om att etablera en närvaro i Kosovo.
Förutsättningen för en full normalisering av förhållandena mellan Jugoslavien och Europeiska unionen är att Belgrad respekterar de mänskliga rättigheterna och minoriteterna helt och fullt och beviljar den nödvändiga graden av självständighet. Europeiska unionen fortsätter uppmana Jugoslaviens nuvarande och framtida myndigheter att de går vidare mot detta mål. Samtidigt måste det stå helt klart för albanerna i Kosovo att EU inte stöder deras strävan till självständighet. En verklig demokratisering av Jugoslavien kunde också vara vägen till en lösning för Kosovo. Sålunda håller kommissionen på att utarbeta en strategi för att stödja demokratin, det civila samhället och oberoende kommunikationsmedier.
I fråga om Argentina så har kommissionen under de senaste åren generellt sett stött de latinamerikanska ländernas ansträngningar att etablera och konsolidera verkligt demokratiska stater som respekterar de mänskliga rättigheterna. I detta hänseende fortsätter kommissionen följa med de genomförda ansträngningarna, både i fråga om det civila samhället och i fråga om regeringssystemen, ansträngningar som görs för att fortsätta på en väg av rättvisa och total respekt för de mänskliga rättigheterna. Denna fokusering är i linje både med det bilaterala samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Argentina från 1990 och med det nyare avtalet mellan Europeiska unionen och Mercosur från december 1995, i vilket fastställs att ett av de gemensamma värdena - värden på vilka våra förhållanden måste basera sig - uttryckligen stödjer sig på respekten av de mänskliga rättigheterna.
Under perioden 1990-1996 finansierade kommissionen en serie initiativ avsedda att utveckla och konsolidera en rättsstat som har respekt för de mänskliga rättigheterna. Totala finansieringsbeloppet uppgick till 1, 2 miljoner ecu. Stöd gavs bl.a. för arbetet i anslutning till föreningen Abuelas de Plaza de Mayo, som vid flera tillfällen har fått bistånd från gemenskapen, särskilt för identifieringen av försvunna barn.
Likaså har vi den senaste tiden hållit på med att utveckla ett mycket intressant program i anslutning till situationen för dem som sitter anhållna i argentinska fängelser, ett program vars värde är 300 000 ecu. Jag måste här konstatera att vi har mött en stor öppenhet hos de argentinska myndigheterna. I fråga om Mapucheindianerna i Neuquénregionen delar vi parlamentets oro, och för närvarande är situationen följande: den argentinska regeringen har inte sagt nej till den politiska dialogen med kommissionen i denna fråga, utan tvärtom, man har godkänt en plan enligt vilken nationens sekreterare för social utveckling genom överenskommelse med förvaltningen i Neuquien och indianerna själva inrättade en kommitté den 15 februari detta år med uppgift att utarbeta ett förslag till en lösning av konflikten inom 90 dagar. Lösningen har varit positiv. Jag vill också säga att de argentinska myndigheterna omedelbart presenterade för oss ett förslag för regionens ekonomiska och sociala utveckling. I och med detta förslag kan man, kanske genom ekonomiskt och finansiellt samarbete, ta små steg framåt, steg som tack vare envetenhetens kraft i slutändan leder till resultat.
Till slut vill jag konstatera att kommissionen nyligen godkände ett samarbetsprogram för 5, 5 miljoner ecu, också i samarbete med de argentinska myndigheterna, särskilt med tanke på indianerna på Wiqui Matacos i den norra regionen av Formosa. Det vill säga att oberoende av den påtryckning som kan utövas - för att svara på några av era synpunkter - så måste vi inse att de argentinska myndigheterna samarbetar med oss och tillåter oss att arbeta, och att vi åtminstone i fråga om Mapucheindianerna har inlett en väntetid på 90 dagar, och att vi i fråga om de övriga minoriteterna har inlett konkreta projekt för ekonomisk och social utveckling.
Kvinnan och kvinnornas problem i Afghanistan. Kommissionen delar självfallet till fullo allt som sagts i parlamentet och vi anser att det är uttryckligen talibanernas extrema tolkning - här vill jag betona ordet extrem - av den islamitiska lagen som är grunden till de föreskrifter som är så diskriminerande för kvinnan.
Så har vi en annan rad frågor som berör landets interna situation, där det oavsett de realistiskt tänkbara ansträngningarna inte verkar vara möjligt att på kort sikt samarbeta med Afghanistans myndigheter i politiska frågor som är utanför de icke-statliga organisationernas område, på grund av den interna situationen i landet. Följaktligen kan jag inte komma med någon konkret lösning, utan kan bara bekräfta era rapporter.
Vad beträffar Leyla Zana, så har vi yrkat flera gånger inför de turkiska myndigheterna att de skall vidta åtgärder i fråga om Leyla Zanas situation, liksom för andra fängslade ledamöter av Kurdiska demokratiska partiet. En del av dem har frigetts, såsom Bertens redan konstaterade, men inte alla.
Vi yrkar fortsättningsvis på en förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna och att landet fortsätter med sin demokratiska reform som inleddes i slutet av 1995. Dessa reformer är oumbärliga, särskilt som den turkiska regeringen nu också vill ställa upp som kandidat för ett fullvärdigt medlemskap i Europeiska unionen. Vi är förvisso medvetna om den öppenhet, den annonsering om öppenhet som gjordes av Çiller angående att i slutet av 1997 anta en lag som undanröjer de hinder för yttrandefrihet som finns kvar i Turkiet. Detta är en god nyhet och ett evolutionselement. Vi inbillar oss inte att alla problem löses i och med detta, men här har vi exakt det vi önskar: kontinuerlig evolution, även om den sker steg för steg.
Vad gäller närvaron av Alois Brunner i Syrien så har kommissionen vidtagit åtgärder, vilket också ministerrådets trojka har gjort. Det jag kan säga är att den syriska regeringen nekar blankt att denna krigsförbrytare skulle befinna sig på syriskt territorium. Det finns pressmeddelanden, men när vi har begärt bekräftelse på formell diplomatisk nivå har vi upprepade gånger meddelats att denna krigsförbrytare inte befinner sig i detta land.
Med detta sagt så delar kommissionen självfallet ställningen att krigsförbrytare skall tillfångatas och dömas.
Gällande frågan om båtfolket, Boat People , en fråga som togs upp av Ford och en rad övriga ledamöter, så handlar det självfallet om ett fenomen där medborgare från tredje länder utnyttjas av kriminella nät som organiserar olaglig invandring. Vi är förvisso medvetna om detta problem och är överens om att trafiken med människor och den olagliga verksamheten måste bekämpas och att de smugglarnät som sköter emigrationen måste fås fast.
Det finns tre punkter i anslutning till denna fråga. Man har för det första vidtagit ett antal åtgärder särskilt riktade mot hanteringen av människor i avsikter som innebär sexuellt utnyttjande. I januari detta år antogs ett gemensamt handlingsprogram för analys av trafikanternas beteende och en förbättring av samarbetet mellan medlemsstaterna. Man har organiserat ett utbildningsprogram, Stopprogrammet, vars mål är informationsutväxling och bekämpning av människotrafiken och sexuellt utnyttjande av minderåriga. I december 1996 antogs ett gemensamt handlingsprogram där man utvidgade mandatet för europeiska drogenheten till att omfatta även människotrafik. Och unionen, europeiska drogenheten, har redan påbörjat arbetet inom detta område.
För det andra, gällande den mer omfattande frågan om de kriminella nät som organiserar illegal invandring, så har en av rådets arbetsgrupper, som går under namnet Centrum för information, diskussion och datautbyte, en regelbunden informationsutväxling och debatt angående gränsöverskridelser och invandring. Målet är att undersöka hela det område av förseelser som förekommer i samband med den illegala invandringen. Den illegala invandring som görs av kriminella ligor och genom kriminella nät är i grunden en förseelse, och även om detta verkar som en trivialitet, så måste man i första hand angripa organisationen av dessa nät för att få in effektiva åtgärder.
För det tredje, så har ministerrådet behandlat det illegala arbete som utförs av medborgare från tredje länder, och den text som har antagits av ministerrådet indikerar att den illegala trafiken med arbetsinsatser bör klassificeras som en förseelse med påföljande straffpåföljder. Dessa påföljder bör vara effektiva och möjliggöra en eliminering av tilläggsvinster eller andra fördelar för sådana arbetsgivare. Det lagstiftningsarbete som medlemsstaterna och deras myndigheter håller på att genomföra innebär en stor ändring och därför håller vi på med att - detta är ett tema som Ford känner till mycket väl - även i denna fråga använda budgetposten mot rasism, främlingsfientlighet och antisemitism. Och på något sätt - detta är en gammal debatt som ni deltog i redan för flera år sedan - försöker man konfigurera ett svar av politisk typ. Men jag vill vidhålla att det är de kriminella näten som i grunden skall ses ur en synvinkel av kontroll och självfallet också straffrättslig och juridisk påtryckning.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande fem resolutionsförslag:
B4-0197/97 av Morris m.fl. för PSE-gruppen om icke-spridningsavtalet; -B4-0221/97 av Bertens för ELDR-gruppen om icke-spridningsavtalet; -B4-0229/97 av Schroedter m.fl. för V-gruppen om översynen av icke-spridningsavtalet och kärnvapenkonventionen; -B4-0241/97 av Dell'Alba för ARE-gruppen om icke-spridningsavtalet; -B4-0253/97 av Alavanos m.fl. för GUE/NGL-gruppen om icke-spridningsavtalet.
Fru ordförande! Utvecklingen av massförstörelsevapen, särskilt kärnvapen, utgör ett enormt hot mot unionens säkerhet och den globala säkerheten över huvud taget. Europaparlamentet har ett starkt engagemang i kärnvapenfrågan. Som Canberrakommissionen har slagit fast är det naturligtvis också så, att det egentligen inte finns någon säkerhet förrän alla kärnvapen har förstörts. EU har också spelat en aktiv roll i arbetet för att stoppa spridningen av kärnvapen och i nedrustningsarbetet. I spridningskonferensen och dess granskningskonferens 1995 beslöts att förlänga fördraget på obegränsad tid, vilket inte betyder att avtalet sköter sig självt utan granskning, eller att det förlängs utan villkor.
Den förberedande kommittén möts i New York den 7-18 april. Där kommer ett viktigt arbete att äga rum för att en ny och stärkt granskning skall kunna ske av icke-spridningsavtalet. Varje steg mot kärnvapennedrustning är självklart ett stöd för icke-spridningsarbetet. Artikel 6 i avtalet föreskriver också att kärnvapenmakterna skall nedrusta kärnvapnen.
I resolutionen och i ändringsförslagen understryker vi vikten av Internationella domstolens utlåtande om olagligheten av användning av kärnvapen, Canberrakommissionens rapport om en kärnvapenfri värld samt de yttranden som f.d. generaler och amiraler offentliggjorde i december 1996 om skyldigheten för kärnvapenmakterna att i god tro arbeta för kärnvapennedrustning. Dessa yttranden är viktiga bidrag för genomförandet av artikel 6 i NPT.
Vi påminner om FN: s generalförsamlings resolution om att förhandlingar som kan leda till en konvention om kärnvapen kan inledas under 1997. Resolutionen begär att rådet skall presentera en serie av förslag för att stärka NPT och för EU: s vidare arbete vid NPT-konferensen i New York, bl.a. förslag om ett enigt agerande så att maximal tid ägnas åt sakfrågorna, åt revidering, såväl av avtalet som dess principer och mål, förslag om ett nytt formellt system att rapportera uppnådda resultat och framtida förslag för implementering av NPT samt att förberedelsekonferensen år 2000 enbart skall användas för att förbereda granskningskonferensen så att de tre tidigare förberedelsekonferenserna skall kunna diskutera sakfrågan.
Vi begär att alla EU: s medlemsstater omgående skall ratificera provstoppsavtalet och göra gemensam sak för att få andra stater att göra detsamma. Vi uppmanar slutligen medlemsstaterna att stödja att förhandlingar inleds 1997 som kan leda till ett avtal om avskaffande av alla kärnvapen.
Fru ordförande! Hjärtligt tack även till Theorin, ni har som föregångskvinna redan sagt vad jag skulle kunna säga, men jag skall ändå säga några ord.
Fortsättningen av kärnvapennedrustningen är önskvärd och därför är det kommande sammanträdet i Prepcom i New York av ytterst stor betydelse. Processen med en revision av NPT kan ge kärnvapennedrustningen en dynamik, och unionen har spelat en viktig roll i samband med uppnåendet av NPT-avtalet 1995. Rådet måste nu gripa tillfället att ännu en gång utöva ett avgörande inflytande genom att tala med en röst vid förhandlingarna och spela en kompromissroll mellan de båda ytterligheterna. Därför har vi gjort uppmanat det nederländska ordförandeskapet, även via minister van Mierlo, att ägna det stor uppmärksamhet. Unionen måste anstränga sig att göra revisionskonferenserna väl strukturerade och effektiva genom att inrikta sig på utvärderingen av efterlevnaden av de löften som länder gör i den internationella förhandlingsprocessen. Den första uppgiften är också ratificeringen av CTBT och åtgärderna för att göra detta avtal så universellt som möjligt.
Fru ordförande, kära kollegor! Det resolutionsförslag som sex grupper har lämnat in innehåller inget som vi inte har redan har diskuterat. Parlamentet försummar därmed den aktuella utvecklingen. Det råder ingen tvekan om att kärnvapen fördöms internationellt. Att upprätthålla det potentiella kärnvapenhotet eller planera en förstaslagsattack, avvisas till och med av generalerna själva, eftersom det inte ger några strategiska fördelar, utan i stället är skapar oändligt lidande för mänskligheten och miljön i flera generationer framöver.
1997 är året då betydande framsteg kommer att göras när det gäller nedrustningen av kärnvapen. På toppmötet mellan Clinton och Jeltsin väntas långtgående förslag för nedrustning av strategiska kärnvapen. Parlamentet måste insistera på att Frankrike och Storbritannien aktivt och på allvar deltar i dessa nedrustningsförslag och -ansträngningar.
Det är parlamentets ansvar, om vi vill vara trovärdiga, att inom harmoniseringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förhindra en smygande urholkning av icke-spridningsavtalet. Det är vårt ansvar att nu kräva nedrustningsförhandlingar och se till att den franska och den tyska potentialen inte plötsligt europeiseras, eller att samtal inte förs i skymundan med Tyskland eller försök att få till stånd konkreta förslag på toppmötet mellan Tyskland och Frankrike inte blir en regel.
Kära kollegor, anser ni inte att det lönar sig att kämpa för ett kärnvapenfritt Europa som en symbol för ett fredligt Europa?
Fru ordförande, jag skulle vilja att vi också diskuterade den civila kärnkraftsavvecklingen. Enligt uppgifter som offentliggjorts i pressen de senaste dagarna finns det kärnkraftverk som enbart förorenar vid lågvatten. Detta är bara ett av flera exempel. Även i Japan har vi de senaste dagarna sett att de civila kärnkraftverken är relativt farliga. Jag koncentrerar mig alltså inte på militära kärnvapen.
Jag är däremot mycket glad över att kommissionsledamot Marín har haft tålamod att stanna kvar ytterligare några minuter, eftersom när det gäller frågan om nedrustning finns det ett viktigt problem som består i att ansluta Indien och Pakistan. I synnerhet Indien har en granne som inte imponerar genom sin demokrati, men som är tungt beväpnad, nämligen Kina. Kina är medlem i säkerhetsrådet och en av kärnvapenmakterna som i stort bestämmer nedrustningstakten. Indien måste absolut ansluta sig. Landet har stora säkerhetsproblem, 30 000 km2 av landets yta är fortfarande ockuperat av Kina, och befinner sig i en situation som inte gör det möjligt att diskutera och garantera sin egen säkerhet. Eftersom Marín är ansvarig för denna region i världen, hoppas jag att han får tillfälle att ta initiativ åt det här hållet.
Fru ordförande! Jag skulle vilja påpeka för den föregående talaren att Tyskland inte har, inte vill ha och inte kommer att ha några kärnvapen. Det måste man lägga på minnet. Som medlem av utvecklingsutskottet är jag bekymrad över att vissa länder gör besittningen eller framställningen av kärnvapen till ett slags statussymbol. Av denna anledning måste vi, framför allt när det gäller de nya tillväxtekonomierna, bevaka utvecklingen särskilt kritiskt.
Vi är anvisade till den goda viljan hos alla de som undertecknar sådana icke-spridnings- och provstoppsavtal. Men vi har inga medel för att se till att avtalen efterlevs. Jag välkomnar därför anmärkningen i den gemensamma resolutionen om att öka ansträngningarna för att förmå dessa länder att verkligen acceptera sådana icke-spridnings- och provstoppsförbud.
Fru ordförande! I anslutning till frågan om atomenergin och dess tillämpningar skrev Enrico Fermi: " Den som inte är rädd, är inte normal." Implicit menade han att fruktan är något som vi alla bär inom oss och att den kollektiva rädslan därför är något helt normalt. Människorna vill komma ut ur denna situation och kräver att få skydd mot sin atomångest. Det medel som idag hjälper oss är avtalet om ickekärnvapenspridning, ett avtal som ytterligare stärkts dels genom de redan undertecknade avtalen om tidpunkter för revision, dels genom principerna och målen inom avrustningsfrågan. Vi ber ändå att rådet utövar lämpliga påtryckningar på medlemsstaterna så att de även ratificerar avtalet och därmed avstår från atomvapenexperiment, samt att rådet likaledes utövar påtryckningar mot de länder som ännu inte har åtlytt kärnsprängningsmoratoriet och därmed ställer i utsikt att avbryta de eventuella samarbetsavtal som för närvarande gäller.
Fru ordförande, inför den första förberedande kommittén för stärkt granskning av icke-spridningsavtalet för kärnvapen som äger rum i New York mellan den 7 och 18 april 1997, kan jag informera er om att kommissionen förstår att Europeiska unionen kommer att göra allt som står i dess makt för att vid detta tillfälle spela en positiv roll och sträva efter att uppnå positiva resultat vid denna första period, och styra den nya granskningsprocessen av icke-spridningsavtalet in på en god väg ända från början. Utifrån detta är kommissionens uppfattning att alla icke-spridningsavtalets rättigheter och skyldigheter bör granskas utan undantag, eftersom detta är hörnstenen för de internationella föreskrifterna om icke-spridning. Det beslut som antogs i maj 1995 angående principerna och målen för ickespridningsarbetet och nedrustningen av kärnvapen utgör ett viktigt dokument för utvärderingen av tillämpandet av icke-spridningsavtalet. Och Europeiska unionen vill få maximalt utnyttjande av de fördelar som förbättringen av granskningsförfarandet för med sig.
Vad beträffar de konkreta frågor som Dupuis ställt mig, är mitt intryck att jag, efter att ha varit med flera trojkor i de länder som ni har nämnt, på kort sikt inte ser några betydande rörelser hos någon av de samtalsparter som ni har indikerat. Europeiska unionens ställning har självfallet presenterats helt öppet. Och jag är säker på att medlemmarna i Europeiska unionen kommer att beakta avsikterna hos denna resolution, som i praktiken går samma väg: att sträva efter att granskningen, när man kommer in i den andra granskningsprocessen, sker effektivt och utan undantag - jag upprepar - av icke-spridningsavtalets alla rättigheter och skyldigheter. Detta förslag görs självfallet av Europeiska unionen. Jag vill inte förneka att debatten om denna viktiga fråga alltid kommer att vara mycket svår och komplicerad.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande fem resolutionsförslag:
B4-0200/97 av Apolinário och Colajanni för PSE-gruppen om jordbävningen i Iran och behovet av humanitärt bistånd; -B4-0243/97 av Pasty och Azzolini för UPE-gruppen om behovet av humanitärt bistånd till befolkningen som lidit offer för en jordbävning i Iran; -B4-0265/97 av Pettinari för GUE/NGL-gruppen om jordbävningen i norra Iran; -B4-0203/97 av Correia m.fl. för PSE-gruppen om stormen på Azorerna; -B4-0205/97 av Miranda m.fl. för GUE/NGL-gruppen om översvämningar i Moçambique.
Jordbävningen i Iran
Fru ordförande, kommissionsledamöter, ärade ledamöter! Europaparlamentet har alltid haft en fast, klar och beslutsam hållning när det gäller den politik som kränker de mänskliga rättigheterna som förs av myndigheterna i Iran - till och med i fråga om förföljelsen av Salman Rushdie - bevisad genom de successiva kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, bevisad i Tsa Qui-fängelset, bevisad genom internationella terroristhandlingar, som eventuellt kan vara inspirerade av den iranska regeringen.
Och därför intar vi en fördömande hållning och visar ett klart avståndstagande, men vill med denna resolution demonstrera vår solidaritet med befolkningarna, eftersom motståndet, vår kritik, inte gäller befolkningarna utan bara regeringen, och resolutionen som sådan, påkallar uppmärksamhet och uppmanar till att det genom alla humanitära biståndsorganisationer skall ges solidaritetsbevis till befolkningar som drabbats av det nyliga jordskalvet.
Fru ordförande, Moçambique, Azorerna och Iran har drabbats av tre naturkatastrofer och jag skulle här vilja uttrycka min och min grupps solidaritet till offrens familjer och till de katastrofdrabbade. Det är självklart att vi stödjer unionens stöd till dessa befolkningar.
Fru ordförande, jag och min grupp beklagar dock att det inte fanns någon enighet för att få situationen i Algeriet att ingå som katastrofområde. Även om det inte handlar om en naturkatastrof där vi kan ingripa, anser jag att terrorism också är en katastrof, som tyvärr är ytterst närvarande i Algeriet. Yttrandefriheten respekteras inte, de mänskliga rättigheterna kränks och terrorismen är fortfarande närvarande i Algeriet. Jag delar inte den optimism som Ataf visade i morse när han påstod att det bara är en tidsfråga innan terrorismen försvinner.
I mina tidigare uttalanden har jag betonat det faktum att pressen i landet är stark. Men tystnad bevarar förtrycket. Pressen måste därför återfå möjligheten att yttra sig. Nu står den under det islamiska våldet och maktens påtryckningar. Varje gång de algeriska myndigheterna anklagas för att kränka de mänskliga rättigheterna, reagerar de kyligt. En sak är säker: utan den internationella solidariteten skulle den oberoende pressen i Algeriet ha försvunnit för länge sedan.
Fru ordförande, avslutningsvis beklagar jag att Europaparlamentet ännu inte fastställt någon klar ståndpunkt beträffande problemet med Algeriet. Övervakningen av de kommande valen kommer att innebära ett ökat åtagande från Europeiska unionens sida, men tyvärr har vi för tillfället inte blivit inbjudna. Jag vågar dock hoppas på att den algeriska regeringen reviderar sin ståndpunkt och att vi kommer att kunna fortsätta samarbeta under lugna och fridfulla förhållanden.
Ni har gjort mig totalt förvirrad, eftersom ni talade om något som överhuvudtaget inte finns med i föredragningslistan.
Storm på Azorerna
Fru ordförande! I december månad drabbades Azorerna av kraftiga stormar som orsakade mycket omfattande skador särskilt på öarna São Miguel, Graciosa och Flores. Hamnen i Ponta Delgada och befolkningen i samhället Povoação drabbades värst.
Lyckligtvis behöver vi inte sörja några dödsoffer. Uppskattningen av kostnaderna för återuppbyggnaden och reparationer av skadorna överskrider 13 miljarder escudos. Om det inte vore för den snabba insatsen av Portugals regering och Azorernas regionala självständiga regering samt solidaritetsaktioner från de olika samhällssektorerna hade Julen för dessa europeiska medborgare blivit ännu värre.
I och med att det handlar om ett ultraperiferiskt regionalområde, i vilket man till isoleringen och den strukturella eftersläpningen kan lägga ganska ofta förekommande skadegörelse på grund av stormar, skulle det vara berättigat att från och med nu skapa en särskild fond med syftet att ge bistånd vid denna typ av situationer. Detta skulle rättare sagt inte vara något som redan inte finns i tryck, eftersom detta förfarande föreskrivs i de nya riktlinjerna för gemenskapsinitiativet Interreg, som avser katastrofsituationer, häftiga regn och översvämningar.
Den 19 december sände jag ett brev till kommissionens ordförande, i vilket jag bad om gemenskapsstöd till Azorerna. Jag tackar för ordförande Santers positiva svar, i vilket han meddelar att ett tillskott på 26 miljoner ecu för reparationer av de allmänna infrastrukturerna och infrastrukturen för jordbruket skall lämnas.
Vi hoppas att denna positiva inställning till att stödja Azorerna skall kvarstå. Trots detta har vi beslutat oss för att ta om vårt resolutionsförslag, vars godkännande vi hoppas skall vara en europeisk solidaritetsyttring till folket och till den regionala regeringen på Azorerna och stöd för ett införande i fördraget av ett särskilt system för de ultraperiferiska regionerna.
Det är inte vår vana att använda befolkningens lidande i demagogiskt syfte. I Europaparlamentet liksom på Azorerna är vårt mål att tjäna våra medborgare.
Fru ordförande, ärade ledamot av kommissionen, ärade ledamöter! Jag är från Azorerna. Naturligtvis arbetade jag ihärdigt för att detta ärende skulle bli föremål för en resolution från Europaparlamentet. En sådan skulle berättigas av skadornas omfång och av behovet att fortsätta de programmerade investeringarna. Jag lyckades varken få upp detta ärende på föredragningslistorna för plenarsammanträdena i januari eller februari, och stormarna drabbade Azorerna i december. Allt tyder på att att den protagonism som jag skulle åstadkomma var viktigare för vissa. Jag beslöt mig då att få andra att vilja stödja förslaget, fastän resolutionstexten i det här fallet var obefintlig. Viktigt, mycket viktigt var det att texten skulle godkännas till slut, trots allt. Befolkningens intresse ligger alltid före den rena protagonismen. Detta är dock ett exemplariskt ögonblick som jag hoppas markerar ett nytt ställningstagande inför framtiden för dem som förefaller sätta värde på andra aspekter än befolkningens nöd.
När det gäller situationen på Azorerna finns det ännu mycket att göra. Det är nödvändigt att säkerställa ett humanitärt bistånd till de drabbade familjerna, det är absolut nödvändigt att komplettera det stöd som redan erhållits. Portugal kan ansöka om investeringsfinansiering hos Sammanhållningsfonden inom ramen för transport- och miljöfrågor. Sedan Sammanhållningsfonden inrättades har den helt oförklarligt aldrig använts på Azorerna.
Det är sist och slutligen grundläggande att säkerställa direktstöd från Europeiska unionen till de jordbruksproducenter som förlorade sina skördar. Än finns inte ett enda förslag till stöd för dem!
Fru ordförande! Jag är inte från Azorerna, men jag är den ende ledamot från min grupp som stannade kvar här ikväll och jag skulle vilja uttrycka mitt stöd till mina två kollegor som kommer därifrån och som väl är värda det stödet.
Jag skulle emellertid vilja uppmärksamma kommissionen på ett problem som jag tog upp här för en tid sedan: ibland finns något komiskt i denna följd av olyckor som föredras utan att kommissionen, parlamentet och gemenskapsinstitutionerna kan verifiera hur stora skadorna egentligen är.
Det skulle passa att upprätta en meteorologisk kontrollstation för alla katastrofer av den här typen som sker inom den europeiska unionen. Varje gång som en ledamot gör ett inlägg om ytterligare olyckor, är det klart att det är mycket svårt att mäta det egentliga omfånget av denna olycka, och ibland tittar vissa av våra kollegor på varandra i misstro och tycker att många av dem som beklagar sig överdriver för att kunna erhålla vissa stöd till sina egna regioner.
Jag tycker att alla dessa former av inlägg borde bli institutionellt värderade. Och jag tänker då såväl på Azorerna som Madeira, på Mozambique, likväl som på andra fall som idag har tagits upp här, för det kostar faktiskt på att alltid komma hit till denna " klagomur" utan att det finns en institutionell form som seriöst värderar de skador som finns i hela denna vida värld.
Översvämningar i Moçambique
Fru ordförande! Naturligtvis är även jag solidarisk med det som hänt på Azorerna och i den frågan har vi redan föredragit och formulerat en viss typ av förslag, men det som föredras idag är en annan katastrofsituation, nämligen den som nyligen kunde verifieras i Mozambique.
En pågående katastrof med kraftiga översvämningar som fått tragiska konsekvenser: tiotals döda, nära 400 000 hemlösa, 25 000 av dem söker tillflykt i grannländerna, förstörda skördar, infrastrukturer som likaledes förstörts, problem med möjliga utbrott av epidemier, speciellt kolera och malaria, och slutligen det verkligt tragiska i att det handlar om ett land med en mycket låg ekonomisk standard.
Detta är det ärende som presenterats här och vi kan särskilt beakta den uppskattning av skadorna som gjorts av den mozambikanska regeringen och som pekar på något i stil med 30 miljoner dollar, den fråga som jag skulle vilja ställa här är om man å ena sidan kan be kommissionen att ingripa, men också huruvida - nu när vi har kommissionen här - den kunde ge oss en uppskattning av vilka möjligheter som finns till åtgärder.
Fru ordförande, vad beträffar Iran så delar kommissionen den oro som ledamöterna känner för offren för den jordbävning som drabbade Ardebilprovinsen i norra Iran. Begäran om hjälp har kommit från Förenta nationernas avdelning för humanitär hjälp, från Röda korsets internationella federation och från Röda halvmånen. Vi har ställt oss till dessa organisationers förfogande, genom ECHO, för att bära vårt ansvar för allt det som vi kan göra i Europeiska unionens namn för att bistå med hjälp, framförallt för jordbävningsoffren. Fram till nu har vi inte fått konkret svar varken från Förenta nationerna, Röda korset eller Röda halvmånen, men i förekommande fall kommer svaret uppenbarligen att vara positivt.
I fråga om Azorerna, en första reflexion: alla medlemsstater har ett tillräckligt utvecklat meteorologiskt system och problemet är inte att förutse svåra regn eller orkaner, eftersom vi alla vet att det är helt möjligt att förutse orkaner, virvelstormar, skyfall och regn. Problemet är att människan inte kan kämpa mot den vilda naturen och följaktligen är det omöjligt att förhindra naturkatastrofer, som precis därför kallas naturkatastrofer. Jag kan dock bekräfta att kommissionen har fattat ett första beslut att tilldela 26 miljoner ecu för ett operativt program för Azorerna inom ramen för gemenskapens stöd till Portugal. Detta vill säga att en faktisk solidaritet har etablerats mellan det fastländska moderlandet Portugal och Azorernas regering, eftersom det nu förekommer en intern överföring av medel mellan fastlandet och öarna. Detta anser vi vara positivt och gott och det är uttryckligen avsett för att hjälpa katastrofens offer.
Vad gäller översvämningarna i Moçambique är vår delegation helt medveten om situationens nuläge i de regioner i centrala Moçambique som drabbats av översvämningarna. Maputodelegationen är i kontakt med de icke-statliga organisationer som har representation i regionen.
Om vi ser på de möjligheter som Europeiska unionen har att agera, så är dessa omedelbara eftersom vi i Maputo har tillgång till medel för kompensation och material som kan mobiliseras omedelbart för att lindra den drabbade befolkningens problem. Den enda information vi har fått, både från vår delegation och från kommissionens avdelning för humanitär hjälp (ECHO) är att man måste vänta tills vattnet återgår till sina bäddar för att kunna göra en verklig utvärdering. Det handlar sålunda inte om ett problem med finansieringsmedel - dessa medel finns - utan om att få arbetet utfört.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 17.30.
Har ni något att tillägga, kommissionär Marín?
Vi har slutat tio minuter i förtid.
Därför förklarar jag nu sammanträdet för avbrutet.
Vi återupptar mötet kl. 17.30 med omröstningen.
(Sammanträdet avbröts kl. 17.20 och återupptogs kl. 17.30.)
Omröstning
Fru ordförande! Jag skulle vilja rekommendera ledamöterna att endast anta förslaget om det kompletteras, så att man förutom undersökningskommittén för BSE även tar med undersökningskommittén för transiteringssystemet.
Jag hade hoppats att föredraganden skulle ha tagit bort de sista tre orden. Detta är riktlinjer för 1998 års budget och de tre sista orden lyder: " i kommande budgetförfaranden" . Vi borde verkligen inte rösta om de tre orden. Det vore mycket bättre om de tre orden togs bort och om föredraganden kunde ordna det.
Fru ordförande! Jag instämmer med den socialistiska gruppen.
(Applåder, enstaka tillrop) -Beträffande punkt 37
Fru ordförande, före omröstningen om denna punkt, skulle jag vilja att ni i egenskap av ordförande förklarade att slutet på punkten inte är godtagbart.
Europeiska kommissionen ansvarar för att fördragen respekteras. Vi kan knappast begära att kommissionen skall kränka dem. Ändå ber vi kommissionen att före årets slut presentera ett utkast till en verklig europeisk utrikesavdelning.
Det är obestridligt att ingen bestämmelse i fördraget tillåter att en sådan europeisk utrikesavdelning skapas. Därför kan denna del av punkten inte godkännas.
Vi visste naturligtvis att detta problem skulle tas upp. Våra avdelningar har granskat frågan och punkten kan mycket väl godkännas.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Välkomsthälsning
Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar representanterna för huvudkommittén från parlamentet i delstaten Baden-Württemberg, vilken tagit plats på åhörarläktaren.
(Applåder) Jag vill klargöra att detta möte sker inom ramen för utbyte inom den europeiska mediapolitiken och informationsutbyte mellan våra institutioner. Jag hoppas innerligt att mötet skall bli mycket framgångsrikt, i synnerhet för förbindelserna mellan Europaparlamentet och de regionala parlamenten inom unionen.
Omröstning (fortsättning)
Det första Tillich-betänkandet var fullständigt oacceptabelt, eftersom det inte var förenligt med fördragets solidaritetssyften och syftet med den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Även åberopandet av principerna var oacceptabelt, t.ex. subsidiaritetsprincipen, som i praktiken kan överföras till ett icke-godkännande av socialpolitiken, hänskjuten till nationell nivå tillsammans med den gemensamma politiken, eller de urskiljningslösa nedskärningarna under alla budgetrubriker .
Tack vare de nästan 140 presenterade ändringarna och det utmärkta arbete som gjorts av utskottet för framställningar har vi nu framför oss et mycket mer balanserat och europeiskt betänkande.
De huvudsakliga skälen som får mig att rösta för betänkandet, omformulerat på följande sätt, är:
Det klara och systematiska hävdandet av principen om social och ekonomisk sammanhållning; -Borttagandet av hänvisningen till subsidiariteten; -Det uttryckliga beaktandet av att Strukturfonderna skall vara ett viktigt bidrag till förstärkning av ekonomin i de stödberättigade områdena och vara en hjälp för medlemsstaterna att uppfylla konvergenskriterierna samt att revisionen av förordningarna, som skall ske fram till slutet av 1998, skall ske med sikte på rationalisering och effektivitetsökning; -Fördömandet av rådets negativa hållning till socialpolitiken (som måste antas genom enhälligt beslut) och till beslutet om inbegripande av pilotprojekt om social utslagning, om de gamlas, handikappades och familjernas situation, såväl som till de förstärkta åtgärderna till förmån för genomförandet av jämställdehetpolitiken.-Europaparlamentets disponibilitet att aktivt bidra till att införa en en allmän politik för bekämpning av den organiserade brottsligheten på europeisk nivå; -Vikten av att i budgeten ge plats för de europeiska medborgarnas nya behov och till främjandet av en arbetsmarknadspolitik för nya arbeten, såväl direkt som genom stöd till SMF.
En av förtjänsterna med Tillichs betänkande är att det för budgeten för 1998 går in för ett begränsat antal prioriteringar. Framför allt betoningen av en politik till förmån för små och medelstora företag förtjänar uppskattning. Potentialen för en tillväxt av sysselsättningen är störst här. Mot detta står att jag anser att valet av flera program för ungdom, undervisning och kultur är orättvist. Håll den europeiska politiken utanför medlemsstaternas politik.
Vidare pekar man med rätta på den växande klyftan mellan fastställandena och inbetalningarna till strukturfonderna. Omfattningen av krediterna för vilket inte ännu några bestämmelser har funnits, har växt till tiotals miljarder sedan 1986. Den i Edinburgh överenskomna omfattningen av krediterna har uppenbarligen fastställts alldeles för hög. Många projekt uppfyller inte kommissionens kriterier. Dessutom spelar det en roll att varje medlemsstat själv måste medfinansiera det europeiska stödet till hälften. Under år med budgetdisciplin passar det tydligen sämre. I varje fall kommer budgetbeloppen att behöva baseras på realistiska förväntningar.
Till sist jordbruksutgifterna. Även här behövs en strikt budgetdisciplin. Ändå håller jag inte med punkt 10 i Tillichs betänkande, där det manas till besparingar via ändring av förordningarna. 1992 valde man ett program med förskjutning av prisstöd till inkomststöd, vilket var fullbordat 1995. Men då måste unionen dra de budgetmässiga slutsatserna av detta. Direkt inkomststöd väger tyngre på den europeiska budgeten än prisstöd. Den enorma ökningen av utgifter på spannmålssektorn visar detta tydligt. Därtill kommer att inkomsttilläggen har införts som kompensation för prissänkningar. När man nu sätter kniven i detta, som kommissionen sedan dess har föreslagit i prispaketet för 1997-1998, innebär det att tidigare utfästelser från kommissionen inte kommer att uppfyllas.
För sänkningen av inkomststödet på spannmålssektorn söker man ett rättfärdigande i dagens BSEproblematik. I det fallet handlar det om finansieringen av en engångskris. Däremot kommer sänkningen av inkomsttilläggen sannolikt att bli av bestående art. Efter alla avvägningar har jag röstat för detta betänkande.
Betänkande av Kittelmann (A4-0031/97)
Alltsedan antiken finns det nära kulturella och historiska band mellan Armenien och ett antal europeiska länder. Att det också finns stora befolkningar med armeniskt ursprung i vissa medlemsstater, bland annat i Frankrike, talar för en förstärkning av Europeiska unionens partnerskap med Armenien.
Armenien som är den minsta republiken i före detta Sovjetunionen har sedan lång tid tillbaka genomfört ekonomiska och demokratiska reformer. Länderna söder om Kaukasus är en mycket instabil region, och Armenien, som är geografiskt inklämt, får utstå outhärdliga ekonomiska påtryckningar från grannländerna (Turkiet och Azerbajdzjan). Det ekonomiska embargo som Armenien drabbats av på grund av konflikten i Nagorno-Karabach bör ovillkorligen hävas, vilket också föredraganden betonar. Även om utvecklingen av den armeniska ekonomin har underlättats efter överenskommelsen om eldupphör i maj 1994, har den politiska instabiliteten i regionen fått många negativa effekter för landet.
Det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Armenien som slutits för en period på tio år, syftar till att främja ekonomiska och sociala reformer och omstrukturering av de ekonomiska och handelsrelaterade systemen.
Hittills har Armenien inte riktigt varit Europeiska unionens främsta intresseområde. Medlemsstaternas vändning tyder på att vi ser en ny period av samarbete mellan Europeiska unionen och Armenien.
De gröna anser det vara ett stort fel att låta partnerskaps- och samarbetsavtalet med Armenien träda i kraft nu och vi kan därför inte rösta för förslaget. Det förordar en nära förbindelse mellan EU och Armenien, men Armenien är fortfarande i krig med Azerbajdzjan. Fredsförhandlingarna gör inga framsteg. OSSE: s krav att påskynda fredsprocessen enligt huvudprinciperna om en autonom region med självförvaltning på högsta nivå inom Azerbajdzjans internationellt erkända gränser accepterades inte av Armenien. Samtalen om Nagorno-Karabachs status har hamnat i ett dödläge.
Att sammankoppla ikraftträdandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet med fredsavtalet skulle inte endast ha stimulerat fredssamtalen, utan kanske även ha lett till ett snabbt slut på konflikten. Majoriteten i parlamentet ville inte se denna möjlighet och lät ett viktigt instrument när det gäller legislativa möjligheter i GUSP glida ur händerna.
I regeringskonferensens förslag skall parlamentets legislativa rättigheter när det gäller internationella avtal inskränkas avsevärt. Kanske måste det gå så långt innan parlamentet inser vilken betydelse sådana skenbart små bidrag kan få för freden i Europa och hur långtgående dess verkningar är.
De gröna kritiserar likaså att rådet har integrerat en så kallad "återförandeklausul " i partnerskaps- och samarbetsavtalets avtalstext och på så sätt kopplat det ekonomiska samarbetet till återförandet av flyktingarna, utan att det finns förutsättningar för detta i landet.
Betänkande av Schwaiger
De gröna anser det vara ett stort fel att låta partnerskaps- och samarbetsavtalet med Azerbajdzjan träda i kraft nu, och vi kan därför inte rösta för förslaget.
Den gröna gruppen förordar i princip ett partnerskaps- och samarbetsavtal med Azerbajdzjan och anser att realiserandet av partnerskapet är en värdefull hjälp för transformationsprocessen, i den mån EU: s hjälp riktar sig till de verkliga behov som finns i regionen, och inte bara tjänar den egna vinningen.
Men det faktum att Azerbajdzjan fortfarande befinner sig i krig med Armenien, och att en frontlinje dragits genom landet gör att 20 % inte kan ta del av hjälpen. Därför måste man först få till stånd ett fredsavtal med Armenien och upphäva alla regionala ekonomiska blockader. Det innebär emellertid även att intresset för det attraktiva förslaget från Azerbajdzjan om självförvaltning i Nagorno-Karabach inom ramen för de internationellt erkända principerna snabbt måste komma på förhandlingsbordet för att på så sätt påskynda förhandlingarna.
Kopplingen mellan den så kallade återförandeklausulen och samarbetsavtalet är hänsynslös mot bakgrund av den dramatiska fördrivningssituationen i Azerbajdzjan och avsaknaden av en rättslig situation, både när det gäller en rättvis jurisdiktion och de medborgerliga rättigheterna, och är inte förenlig med FN: s flyktingkonvention.
De gröna anser inte att rådets koppling, som präglas av avgränsningsintressen, är försvarlig. Vi betvivlar att man kan få bukt med konflikten på ett sådant enkelt sätt. Det finns fortfarande ett stort glapp mellan viljan och handlandet i den europeiska utrikespolitiken för fredsarbetet på kontinenten.
Betänkande av Chesa
I det stora scenario som utspelar sig efter sönderfallet av före detta Sovjetunionen, kan vi inte låta bli att rikta vår särskilda uppmärksamhet mot länderna i Transkaukasusregionen, i synnerhet mot Kazachstan.
Dessa länders särskilda geografiska läge, deras stora ekonomiska potentialitet, deras rika råvarutillgångar, samt - inte minst - deras tydliga vilja att frigöra sig från Ryssland och hitta en egen sociopolitisk identitet, förtjänar att röna största möjliga uppmärksamhet från EU: s sida.
Framförallt Kazachstan - med vilket vi idag hoppas att man definierar ett partnerskaps- och samarbetsavtal - har en särskilt viktig roll i de totala relationerna mellan de tidigare Sovjetrepublikerna och EU.
Kazachstan gränsar nämligen rent geografiskt till Ryssland och är en brygga över till många andra länder i Asien. Landet är dessutom en av de främsta kärnvapenmakterna. EU har därför skyldigheten att understödja alla former av strategisk kontroll för att upprätthålla världsfreden.
Låt oss be Kazachstan göra ytterligare ansträngningar och visa mer konkreta bevis på att landet verkligen respekterar alla mänskliga och sociala rättigheter. Men låt oss även vara beredda att investera i Kazachstans och de andra kaukasiska ländernas framtid, så att man där på längre sikt kan nå fram till fullständig demokrati.
Med ett sådant engagemang både kan och måste Europa gynna de kulturella och kommersiella förbindelserna med Kazachstan.
Förberedelse för FN: s generalförsamlings specialmöte i juni 1997
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0083/97) av Dybkjær för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om meddelande från kommissionen (KOM(95)0569 - C4-0656/96) om en gemensam plattform: riktlinjer för EU: s förberedelse för FN: s generalförsamlings specialmöte som skall hållas i New York i juni 1997 i syfte att bedöma Agenda 21 och de relaterade resultaten från FNkonferensen om miljö och utveckling som hölls i Rio de Janeiro i juni 1992.
Fru ordförande, just i dessa dagar visar två klara exempel från det centrala Europa, nämligen Paris och La Hague, att världen långt ifrån är bärkraftig. Det ena exemplet är de varningssignaler, som nu reses i Paris. Blir föroreningarna bara en aning värre, kommer bilar bara att kunna köra i Paris varannan dag. Det andra exemplet är det radioaktiva utsläppet i La Hague. Med andra ord, bilföroreningar av en storleksordning, som vi trodde var förbehållna städer som Mexiko och till nöds Athen, som ju ligger långt borta - förlåt Grekland. Föroreningar har nu trängt in i Europas centrala nervsystem, utsläppet från upparbetningen av atomavfall är också av en storleksordning, som vi menade var förbehållet det gamla Sovjetunionen. Det är mot denna bakgrund, vi skall se dagens betänkande, som både handlar om hur vi skall röja upp i egna förhållanden och vrida utvecklingen i en hållbar riktning, och om hur vi skall utöva vårt inflytande på den internationella arenan.
Efter dessa inledande kommentarer vill jag gärna tacka utskottets ledamöter och också utskottet för utveckling för deras arbete med denna fråga. Det är glädjande, att det har varit en så stor enighet om en linje, som går ut på en åtstramning av det förhandlingsupplägg, som rådet och kommissionen lagt fram. Det är klart, att det ökar Europaparlamentets genomslagskraft, och det har vi starkt behov av. Jag var själv deltagare i Rio år 1992 och minns väl, hur stämningen var, när konferensen var över. Där var absolut inga vilda jubelscener, till det var resultaten inte långtgående nog, men det fanns ändock en viss tillfredsställelse över antagandet av Agenda 21 och över, att hållbar utveckling därigenom placerats på den globala föredragningslistan. Bara det, att staterna lovade varandra, att arbeta konkret i riktning mot hållbar utveckling, var ett framsteg i sig. Nu fem år senare måste vi tyvärr fråga oss själva, om världens ledare höll sina fingrar i kors bakom ryggen, då de avgav sina löften.
Som jag redan beskrev med de inledande kommentarerna går utvecklingen på en rad områden hela tiden i felaktig riktning. Vi vill inte betala räkningen för måltiden, utan sänder den vidare till kommande generationer, som sedan till på köpet får betala ränta på ränta. Det blir hela tiden dyrare att uppnå en hållbar utveckling, ju längre vi väntar med att sätta igång. UNGASS första uppgift måste därför vara att klargöra situationens allvar och sätta hållbar utveckling högt på den internationella dagordningen.
Samtidigt skall det understrykas, att det inte är domedagsprofetior, som vi behöver. Vi skall erkänna de framsteg, som trots allt har gjorts. Det leder ingen vart att inta den hållningen, att uppgiften är så stor, att den ändå inte nyttar till något. Det leder bara till handlingsförlamning. Vi skall vara framtidsinriktade, vilket betyder, att vi skall vara konstruktiva, målinriktade och realistiska. I sista hand handlar det om politisk vilja, och den kan vi lämpligen börja med att visa själva. Konkret har det betytt, att Europaparlamentet har ställt upp ett begränsat antal huvudprioriteringar, som visar, var vi själva skall gripa in, och vad världen först och främst måste gripa sig an med, och vad vi därför förväntar oss med hänsyn till slutresultatet av UNGASS.
EU har ett särskilt ansvar, som vi för ögonblicket inte lever upp till, varken inåt eller utåt. Inåt är vi fortfarande långt ifrån en hållbar utveckling. Det är klart, att det försvagar vår internationella förhandlingsposition, att vi inte förmår sopa framför vår egen dörr. Det måste vi göra något åt bl. a. genom revideringen av det femte miljöhandlingsprogrammet. Utåt har EU inte stött utvecklingsländerna tillräckligt. Det har de andra rika länderna visserligen inte heller gjort, ja, de är faktiskt värre än vi, men det är ju ingen ursäkt. Det är i grunden otroligt, att bara tre av medlemsländerna lever upp till Brundtlandrapportens rekommendation om att ge minst 0, 7 % av BNP till utvecklingsbistånd.
Det viktigaste för utvecklingsländerna är emellertid att integreras i den internationella ekonomin. Hållbar utveckling handlar inte bara om miljö, vilket de rika länderna annars tycks tro. Det handlar också om att skapa rimliga utvecklingsbetingelser för utvecklingsländerna. Målet är att förbättra partnerskapet mellan de rika och de fattiga länderna för att främja en hållbar utveckling. Ett sådant partnerskap kan endast genomföras, om man erkänner, att olika delar av världen har olika problem. I vår del av världen är problemet överkonsumtion. I andra delar av världen heter problemet överlevnad. När ledare från hela världen trots allt samlas till dylika internationella konferenser, så är det, därför att det finns en begynnande förståelse för, att vi lever i en global ödesgemenskap.
Vår uppgift nu i UNGASS blir sålunda att utvärdera, att omvärdera, att revitalisera, alltså att bildligt talat sparka i gång processen.
Fru ordförande! Den internationella expertpanelen för klimatförändringar förutser en ökning av den globala temperaturen med 2 grader fram till år 2030, vilket kan jämföras med en ökning av havsnivån med 30-50 centimeter. Om å andra sidan skövlingen av de tropiska skogarna - med dagens rytm - innebär en förlust på 1 % skog om året -, skulle vi år 2030 ha en total förlust på 5-10 %. Många djuroch växtarter kommer att ha försvunnit för alltid. Men ändå: år 1960 hade 20 % av de rikaste befolkningarna i världen en tre gånger så stor avkastning motsvarande som 20 % av de allra fattigaste befolkningarna. Idag har de förstnämnda en inkomst som är 60 gånger större än de sistnämndas.
Det är i detta sammanhang som det betänkande som föredras för omröstning här idag förtjänar vårt fulla stöd. Men jag kan inte låta bli att göra några anmärkningar.
Först och främst vill jag påpeka att överföringen av teknologi från de rikaste länderna till de fattigaste måste göras i ett överföringsperspektiv, med eftergift åt teknologi som är miljömässigt korrekt, och inte genom en " skövlingpolitik" .
För det andra vill jag påpeka att det inte är tillräckligt att säga att vi vill ha ett bättre partnerskap mellan rika länder och fattiga länder. Det är också nödvändigt att de rika länderna, som också främst är ansvariga för de globala problemen, gör sitt jobb på hemmaplan, dvs. att de vidtar konsistenta åtgärder som medger en hållbar utveckling.
För det tredje, genom att hålla med föredragande om identifieringen och värderingen av teman som klimatförändringarna eller en internationell konvention knuten till skogarna såväl som med hennes oro över handeln, skulle jag också vilja understryka behovet av att lyfta fram en politik med åtgärder som koncentreras på att bevara och skydda havsvattnen, en fråga som är så mycket viktigare nu när vi går mot det internationella året för havsvattnens bevarande, och en så mycket relevantare fråga idag när det är nödvändigt att bibehålla ett fiske från havet som kan försvaras gentemot ett globalt underhåll av samma havsvatten.
Fru ordförande, mina damer och herrar! PPE-gruppen stöder Dybkjærs betänkande angående en hållbar utveckling. Konferensen i Rio har hittills tyvärr inte gett många verkligt positiva resultat. Detta måste vi ändra på, det är vi lyckligtvis överens om i parlamentet. Om CO2 -utsläppen fortsätter att öka i samma takt världen över som under de senaste fem åren, kommer det att leda till en ekonomisk, humanitär och miljöpolitisk katastrof. Argumentet som så ofta framförts här, nämligen att Europeiska unionen inte är i stånd att lösa detta världsproblem, eftersom vi naturligtvis inte är ansvariga för 100 % av världens CO2 -utsläpp, och eftersom ökningen i till exempel Indien eller Kina är mycket stor, håller inte, trots att det är ett bekvämt argument för den som inget vill göra.
Om vi som viktiga industrinationer inte gör någonting för att minska våra CO2 -utsläpp och utsläppen av andra skadliga ämnen, kommer de som kämpar för miljöpolitiken i tillväxtekonomierna och utvecklingsländerna inte att ha någon chans att hävda sig. Vi måste alltså vara positiva förebilder och vi borde uträtta mer på det här området. Vi måste emellertid samtidigt handla intelligent. Jag brukar lite tillspetsat säga att vi inte behöver ta oss tillbaka till stenåldern, utan i stället realisera en modern teknologi för att minska CO2 och andra skadliga ämnen. Bara så kan vi vara verkliga förebilder - även människorna i utvecklingsländerna vill ha välstånd - och vi måste visa att modern teknologi även kan innefatta en hållbar utveckling, välstånd och en skonsam hantering av miljön.
Jag tror - och det är åter igen ett mycket aktuellt tema, som kommissionen för övrigt tog upp igår - att det krävs skattemässiga åtgärder. Kommissionens förslag om energibeskattning är en droppe i havet, med dock ett steg i rätt riktning och Europeiska unionen borde nu äntligen börja agera!
Fru ordförande! Hittills har väl EU mest varit en organisation för handel, ekonomi, marknad och konkurrens. Det är väl bra så, men det är nu tid att också lyfta upp miljöfrågor, sociala frågor och sysselsättningsfrågor högt på dagordningen, dels för att det behövs för världens utveckling, dels för att stärka vår relation till allmänheten och för att få ett ökat förtroende därifrån. Detta är ett utmärkt betänkande och ett bra exempel på hur dessa frågor lyfts fram.
Jag hade själv tillfälle att vara i Rio de Janeiro 1992 under FN-konferensen om miljö och utveckling. Jag var inte med på regeringssidan på något sätt, utan jag var representant för en icke-statlig organisation, nämligen landstinget i Stockholmsregionen, och dessutom en miljöorganisation som heter Folkkampanjen mot kärnkraft i Sverige. Det var en fantastisk upplevelse, och jag känner verkligen trycket därifrån att åstadkomma något positivt från den konferensen. Jag tycker att konferensen blev ett genombrott, men mest opinionsmässigt. I konkret handling har det blivit ganska dåliga resultat. Tvärtom har det på många ställen gått bakåt, bland annat på de områden som man själv drev på i Rio; det gäller frågan om biologisk mångfald och klimatfrågorna. Nu måste vi ändra på det!
Detta betänkande tar upp väldigt många bra förslag som måste genomföras om vi skall bli trovärdiga i miljöpolitiken gentemot vår omvärld. Jag vill ta några exempel och visa på positiva förebilder: Agenda 21 har ju drivits i många länder. Som ett exempel kan jag säga att man i Sverige har försökt att tillämpa programmet i kommunerna, så att varje enskild kommuninnevånare skall kunna arbeta med miljöfrågor lokalt. Vi har antagit den konkreta Agenda 21 för Östersjön och har kommit en bit på väg i det arbetet. Som det sägs i betänkandet måste vi också höga ambitionsnivån inför konferensen i New York. EU måste också självklart föregå med gott exempel, dvs. våra egna medlemsländer måste göra det, så att vi åtminstone ställer upp på minimikraven i de miljödirektiv som vi själva antar. Miljöhänsynen måste ingå på alla områden som vi kan påverka, allt från transport till energi, konsumtion, handel och u-landskontakter. Förslagen om bindande internationell lagstiftning och miljödomstol är väldigt bra.
Några andra saker som jag skulle vilja peka på är följande: alternativa drivmedel, bioenergi i stället för kärnkraft, utvidgad miljömärkning och produktansvar hos tillverkaren - allt detta underlättar för den enskilda människan att själv göra miljöval, vilket är det bästa sättet att stärka miljön. Frågan om koldioxidskatten måste lösas och vi måste också få en miljöanpassad upphandling i kommuner, landsting och i nationer.
EU kan bli ett starkt instrument för att driva på miljöutvecklingen i EU och i världen utanför. Detta är ett utmärkt betänkande. Det hänger i hög grad på oss om vi skall lyckas med detta arbete.
Fru ordförande, jag är i själva verket inte van att tala under fyra minuter och är sålunda inte säker om jag kommer att använda dem alla. Vi är överens med utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, betänkandet av Dybkjær och de ändringsförslag som de andra grupperna har framlagt. Hon föreslår själv ändringar i sitt betänkande, ändringar som i slutändan förbättrar texten.
Vi är överens i fråga om vissa viktiga aspekter i betänkandet. För det första konstaterar hon att det förvisso är ett faktum att man har uppnått resultat sedan toppmötet i Rio de Janeiro 1992, t.ex. konventionen om klimatförändringar och konventionen om biologisk mångfald. Samtidigt är det ett faktum att vi är längre borta från en hållbar utveckling än vi var år 1992. Likaså är det ett faktum att Europeiska unionen bör ha ett betydande deltagande vid nästa FN-toppmöte.
Sannolikt har vi inte - som hon konstaterar - den trovärdighet som vi borde ha, eftersom de mål som Europeiska unionen vid den tiden ställde upp, inte uppnås. Och kanske måste vi komma ihåg - det handlar om en mycket viktig debatt som äger rum i miljöutskottet - att det kommer att vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att vi skulle lyckas begränsa koldioxidutsläppen till samma nivå som år 1990. Även kommissionen medger att utsläppen inte kan minskas utan att de kommer att öka.
Man begär också att miljöaspekter skall tas med i fördraget. Vi anser detta vara något fundamentalt. Sedan flera år har man begärt att miljöpolitiken skulle vara samma i alla delar av europeisk politik: jordbrukspolitiken, industripolitiken, ekonomipolitiken osv. men så är det inte, man har ännu inte nått dit. Därför är vi överens med föredragande om behovet för exakta mål, en konkretisering av dessa mål och att det finns en genomförbar plan för uppnåendet av dem.
Jag vill inte avsluta utan att betona en mycket viktig fråga i betänkandet, en av nyckelfrågorna vid Rio de Janeiro-konferensen och fortsättningsvis även i dag. Det handlar den bristande överföringen av kapital från de rika länderna till utvecklingsländerna. Föredraganden framlägger i sitt betänkande siffror som är mycket beskrivande: 1990 disponerade den rikaste 20-procentsandelen av världens befolkning över cirka 30 % mer medel än den fattigaste 20-procentsandelen. 1995 hade denna procentskillnad ökat till det dubbla så att det fanns en 60 % skillnad mellan de medel som disponerades av den rikaste respektive den fattigaste befolkningen. Om vi alltså inte kan gå framåt i denna fråga så kommer det att vara mycket svårt att uppnå de mål som uppställdes i Rio och att förnya dem vid följande FN-toppmöte.
Jag hoppas verkligen att Dybkjærs betänkande godkänns vid morgondagens omröstning, eftersom det kommer att utgöra en plattform för Europeiska unionens deltagande i nästa konferens, som heter UNGASS. Vid denna nästa konferens skall målen från Rio granskas och ges nya prioriteter och nya impulser.
Sanningen är den, att om vi beaktar alla detaljer i Dybkjærs betänkande så måste vi lägga om våra tankebanor i fråga om ekonomin och konsumtionen. Ty om de rika länderna inte sänker sin konsumtion och inte ser till att utvecklingsländernas kan öka sin konsumtion upp till överlevnadsnivån, så kommer det att vara mycket svårt att få in nytt liv i dessa mål.
Jag anser att Europeiska unionen, med deltagande av de icke-statliga organisationerna och de lokala och regionala myndigheterna, måste spela en fundamental roll vid detta nästa FN-toppmöte.
Fru ordförande! Även den gröna gruppen vill gratulera Dybkjær till betänkandet och välkomnar det. I Rio tog industrinationerna på sig huvudansvaret för den globala miljökrisen samt uppgiften att vända den ekologiska felutvecklingen. Hittills har inget konkret uträttats. Det har man redan påpekat här. Miljö- och utvecklingspolitiken stagnerar, ja vi är till och med tvungna att tala om roll back i miljöpolitiken. Inte heller EU har iklätt sig rollen som pionjär på det här området. Man utgår i sina åtgärder inte från vad som är naturvetenskapligt nödvändigt, utan från industrins vilja till kompromisser. Detta gäller naturligtvis även för medlemsstaterna. Så försöker man till exempel i Tyskland stoppa energiskatten med argumentet att det är Bryssel som bär ansvaret, medan man i Bryssel menar att USA och Japan bär ansvaret.
Vi kan således konstatera att glansen från Rio har försvunnit. Nu kan vi skönja realiteten. Och realiteten visar att vi varken har någon konvention om biologisk mångfald, om biologisk säkerhet eller om klimatförändringar. I december är det så dags för mötet i Kyoto, men vi vet fortfarande inte om man där kommer att lyckas att anta en konvention om klimatförändringar. Även skogskonventionen är vi långt ifrån. Någon sådan kunde man inte ens enas om i Rio.
Vi måste alltså åter sätta temat hållbar utveckling främst på den globalpolitiska dagordningen. Specialmötet i generalförsamlingen i New York måste ge klara politiska signaler. Dessa signaler skall lyda: Vi behöver en förpliktande realisering av Agenda 21. Fortfarande har Agenda 21 för många "kan "bestämmelser. Vi behöver på det här området verkliga åtaganden, införandet av sociala och miljöpolitiska minimikrav för världshandeln, en bindande ramkonvention för klimatförändringar och en konvention om biologisk mångfald, som innehåller en konvention om biologisk säkerhet, samt en skogskonvention. Jag hoppas att man lyckas med detta på specialmötet i generalförsamlingen, annars har Rio inte givit några resultat överhuvudtaget. Det innebär då ett stort steg bakåt i den miljöpolitiska diskussionen.
Fru ordförande! Jag vill börja med att tacka både kommissionen och den föredragande, Dybkjær, för deras stimulerande arbete med att göra UNGASS-konferensen i slutet av juni 1997 till en framgång. Det behövs verkligen, för entusiasmen med Agenda 21 så som den kom till stånd i Rio 1992 sjunker undan. Det har naturligtvis att göra med det faktum att det nu gäller att komma till en konkretisering av hållbar utveckling. Man måste ställa upp mål, bevaka tidsgränser och löften från tidigare måste infrias. Kort sagt, den hårda kampen med att tränga tillbaka miljöskador både i utvecklade länder och utvecklingsländer måste föras.
Och det mot bakgrunden av minskande intresse för miljö och utveckling. Andra ämnen som till exempel arbetslöshet och ansträngningarna att uppfylla kriterierna för EMU, konkurrerar om regeringarnas och allmänhetens uppmärksamhet. Det är uppenbarligen så att det är svårt att vidmakthålla intresset för våra frågor med en lång löptid, som omsorgen om miljön och utvecklingen. Därför är det absolut nödvändigt att åter ge en kraftig impuls för miljön. För detta behöver vi inte bara en bra och kraftfull politik, utan även människor och ledare som är i stånd att ge den politiken en mer utåtriktad form och mer utåtriktat innehåll. Ledare som med sin personlighet kan arbeta entusiasmerande och som är beredda att hålla ut en längre tid. Brundtland har gjort det länge. Hennes rapport har givit en påfallande kraftig impuls åt tänkandes om hållbar utveckling. Nu när vi står inför genomförandet av Agenda 21 kommer uthålligheten att spela en roll. Kommer de viktigaste aktörerna att vara i stånd att ge form och konkret innehåll åt Agenda 21?
Jag anser att kommissionen och den föredragande har satt ett antal bra prioriteringar på pränt. Det behövs en flexibel FN-organisation med bättre arbetsstrukturer och mer pengar. Men framför allt behövs en fast beslutsamhet hos alla länder att nå uppställda mål. Jag tänker då framför allt på klimatpolitiken. New York kommer att bli en viktig förberedelse för konferensen i Kyoto. Kommissionen betonar detta med rätta.
Det är glädjande att det nederländska ordförandeskapet har lyckats uppnå samförstånd beträffande målet för reduktionen av koldioxid till 2010. Även om det behövs en reduktion på mer än 15 %, har vi nu i varje fall enighet inom unionen. Allt skall göras för att förmå USA att även komma med ett procenttal för reduktionen. Jag tror att formen med delning av bördan som vi nu har funnit inom Europa även skulle kunna arbetas fram för hela världen. Det är logiskt att de största förbrukarna även måste bära de tyngsta bördorna. USA förbrukar per år grovt sett en fjärdedel av all energi. Det skapar förpliktelser gentemot resten av världen. Jag hoppas av hjärtat att USA kommer att ta på sig en ledande roll på miljöområdet. Det skulle verkligen göra UNGASS till en framgång.
Herr ordförande! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stöder Dybkjærs betänkande. Vi står inför det faktum att de rika länderna inte visat tillräckligt engagemang för de prioriteringar som överenskoms i Rio, vare sig i sina egna åtgärder eller när de hjälper den tredje världen. Arter och växtplatser, i synnerhet skogar, försämras ännu runt om i världen och det understryker det akuta behovet av en överenskommelse om en skogskonvention.
Kommissionens meddelande är förutsägbart försiktigt och Europa måste ta initiativet vid UNGASS vad gäller att begära ett betydligt mer långtgående program, i synnerhet att kräva bindande miljölagstiftning och mål. Vi bör titta mer i detalj på frågan om bristande efterrättelse och tillämpning av förefintliga multilaterala miljööverenskommelser. UNGASS utgör ett steg på vägen till mötet om klimatförändringar i Kyoto i december, och klimatförändringen fortsätter att utgöra en oerhörd utmaning. Det tycks föreligga mycket litet ansträngningar att förändra sakernas nuvarande tillstånd. Det är därför nödvändigt att ligga på för att få fram en överenskommelse om minskning av växthusgaser och ett mål för koldioxidreduktioner på 20 % till år 2010, med ytterligare åtgärder senare.
Det enda sätt vi kan börja få till stånd ett partnerskap med fattiga länder på är genom att vi själva visar oss såsom goda förebilder, varför vi i Europa bör sträva efter att ha uppnått denna reduktion per år 2005. Visioner och ledarskap är de ingredienser som för närvarande saknas för att anta den globala miljöutmaningen, och vi behöver bäggedera vid båda dessa konferenser.
Slutligen så måste Europaparlamentet formellt knytas till Europeiska unionens delegation till dessa konferenser, och jag ser fram emot en sådan utfästelse från kommissionen.
Herr ordförande, fem år måste förflyta för att många av dem som kritiserade organiserandet, genomförandet och resultaten från konferensen i Rio de Janeiro 1992 och som t.o.m. organiserade ett parallellforum, i dag medger att de mål som ställdes upp och det som godkändes vid denna konferens fortsätter vara en mycket viktig referens för kommande årtionden. Jag hade äran att representera detta parlament vid denna konferens och jag gläder mig över att det finns konvergens och att man i dag erkänner att allt detta var en historisk milstolpe, i det att man på världsnivå erkände att principerna för hållbar utveckling och för skyddet av miljön kompletterar varandra, inte strider mot varandra.
Jag anser att vi har uppnått många fler resultat än dem som vi här och i dag erkänner. Jag erkänner de lovvärda ansträngningarna som gjorts av Breyer och andra kolleger, som ser väldigt mörkt på allt, och jag inser deras oro. Jag anser ändå att vi skall se lite ljusare på vissa delar.
Det finns dock en fråga som oroar mig eftersom frågan var ett problem vid Riokonferensen, gällande Europeiska unionens representation. Regeringarna och kommissionen måste träffa en överenskommelse för att denna gemensamma resolution från kommissionen och parlamentet verkligen representerar, med enig röst, Europeiska unionen vid denna konferens. Detta är en vädjan som vi måste rikta till alla regeringar.
Jag anser också att det är grundläggande viktigt att yrka på en slutlig resolution, och att det finns ett antal punkter som är särskilt väsentliga, som att vädja till regeringarna om att de stärker miljödimensionen i sin makroekonomiska politik. En annan viktig punkt är att fästa vikt vid det stora problemet med handeln på världsnivå och skyddet av miljön - en av de frågor som är angelägna för detta parlament - där den nationella politiken måste vara förenlig med de internationella resolutionerna.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Först vill jag framföra ett stort tack till Dybkjær för hennes utomordentliga betänkande, även om innehållet inte är särskilt upplyftande. Temperaturstegring på två grader fram till år 2030, stigning av världshavens yta med 50 cm, hotande avverkning av regnskogsbeståndet - den negativa utvecklingen på miljöområdet fortsätter. Vi jublade över Rio. Nu är vi besvikna. Vi hoppas på New York. Kanske är det vår sista chans. Vi vet alla att om skogen dör, då dör även människorna. Klimatförändringarna är oroväckande, brist på sötvatten, radioaktiva nedfall. Varför kan vi inte gå vidare, vi känner ju till allting?
Jag tror att en mycket viktig aspekt är att många stater, även många europeiska stater, fortfarande anser att ekonomisk utveckling inte är förenlig med miljöskydd. Men det är fel!
Miljöskydd skapar arbetstillfällen, miljöskydd ger näringslivet nya impulser, miljöskydd är en stor utmaning för forskning och teknik. Tyskarna har uppfunnit den sociala marknadsekonomin. Österrikarna - och det är jag mycket stolt över - har uppfunnit den ekologisk-sociala marknadsekonomin. Det innebär att marknadens mekanismer skall tillämpas på miljöskyddet, dvs. att skapa ekonomisk stimulans för att belöna miljövänligt beteende och bestraffa miljöförstörande handlingar. Det handlar om att styra, att styra med skatter.
Jag tror att det endast är EU som kan lyckas ge miljöskyddet och u-hjälpen den politiska betydelse som krävs. Endast EU, endast de rika staterna, endast de ekonomiskt utvecklade staterna kan åstadkomma försoning mellan miljö och ekonomi, förena miljö och ekonomi, låta miljö och ekonomi frodas!
Herr ordförande, den debatt som i dag förs i parlamentet är utan tvivel på sin plats med tanke på förberedelserna av specialmötet. I detta hänseende vill jag uttrycka min uppskattning angående betänkandet av Dybkjær.
I anslutning till detta tema antog kommissionen ett meddelande i november och rådet antog slutsatserna i december, och från och med då fram till juni måste vi beakta allt det viktiga förberedelsearbete som görs. Med denna debatt och med Dybkjærs betänkande har parlamentet möjlighet att bidra till uppställandet av prioriteterna inför specialmötet, med beaktande av de ändringar som har skett.
Först och främst måste man - detta är kommissionens åsikt - erkänna att Världshandelsorganisationens ministerkonferens i december inte ledde till verkliga framsteg i frågor gällande handelsutväxling, handel och miljö. Likaså, och såsom förutsett, förekommer stora svårigheter vid förhandlingarna om ett protokoll gällande konventionen om klimatförändringar, i vilket skall fastställas målen för minskning av utsläpp av gaser med växthuseffekt. Slutligen så avslutade den interparlamentariska gruppen om skogsskydd sina förhandlingar senaste månad utan att lyckas lämna rekommendationer för en rad nyckelfrågor, inklusive behovet för en skogskonvention.
Det är uppenbart att dessa teman - handelsutväxling och miljö, klimatförändring och skog - behöver en politisk impuls på högsta möjliga nivå vid specialmötet. Resolutionen känns rätt i detta hänseende och självfallet skulle kommissionen mer än gärna fortsätta konversationerna med parlamentet med tanke på den strategiuppläggning som vi gör på en bas av det meddelande som delgavs 1996 och som fortsättningsvis är vår stora strategiska tanke.
I fråga om klimatförändringen så är det ett faktum - såsom ett antal ledamöter har indikerat - att miljörådet har fattat vissa beslut i anslutning till minskning och kvantifiering av giftiga utsläpp. Även om beslutet har siktet ställt på år 2010, har man nu slutligen träffat ett avtal mellan medlemsstaterna. Man kan kanske tycka att minskningarna borde genomföras snabbare, men det faktum att ministerrådet har kunnat fatta beslut i denna kvistiga fråga är ytterligare ett steg framåt.
I detta sammanhang anser vi det vara väsentligt att koncentrera sig på lagligt bindande minskningar för åren 2005, 2010 och 2020. Det krav som framställs i betänkandet, i punkt 18 D av resolutionen, angående en maximigräns för de globala utsläppen, är intressant men vi måste realistiskt sett inse att detta under alla omständigheterna är ett verkligt långtidsperspektiv.
En annan mycket viktig prioritet som kommissionen vill betona inför specialmötet är den ökande bristen på sötvatten och dess följder för befolkningen, jordbruket, livsmedelstryggheten och också för fattigdomen.
Slutligen så fäster resolutionen uppmärksamhet vid en annan fråga, som är av mycket stor vikt. Det handlar om kapitalströmmarna till utvecklingsländerna, eftersom den hållbara utvecklingen måste upprätthållas genom offentligt och privat bistånd för densamma. Det är uppenbart att det handlar om en viktig aspekt som utgör villkor för den hållbara utvecklingen och som samtidigt ger möjlighet att - såsom ett antal ledamöter konstaterade - exportera miljöteknologi. Såsom Valverde mycket rätt konstaterade så finns det ingen motsägelse mellan utveckling och skyddet av miljön: det finns många tilläggsaspekter och det är viktigt att gå vidare i en sådan riktning att denna typ av kapitalöverföringar blir allt vanligare. Om vi ser på de globala siffrorna för de senaste åren så visar dessa förvisso en stor ökning av de direkta investeringarna i länderna på södra halvklotet. Dessa uppgifter får dock inte tolkas okritiskt, ty även om siffrorna ser spektakulära ut på global nivå så kan vi konstatera att kapitalströmmarna i själva verket koncentreras till de så kallade nya tillväxtzonerna, zoner under mycket snabb utveckling. Detta är inte fallet med alla länder och ännu mindre om vi ser på de fattigaste länderna.
Sedan vill jag omnämna kommissionens arbetsprogram om den hållbara utvecklingen och i detta hänseende är våra planer att vi under de följande åren bör definiera en hel serie av prioriterade frågor. Vi anser att den milstolpe som resolutionen präglar är den rätta för att man skall kunna gå vidare på ett effektivt sätt.
Slutligen, vad beträffar parlamentets deltagande så är kommissionen efter allt att döma överens om att, vilket den redan var vid Riokonferensen, parlamentet deltar i Förenta nationernas generalförsamlings möte.
Herr ordförande, jag vill fråga herr kommissionär hur man har tänkt sig detta institutionella deltagande. Man har nämnt att parlamentet skulle vara närvarande men hur kommer själva kommissionen att representeras och hur skall samordningen ske med rådet. Skall medlemsstaterna komma med individuella inlägg eller skall det finns en enda röst? Vid Riokonferensen var vår insats allt annat än samordnad.
För det andra, kommer vi vid denna konferens att kunna komma med en utvärdering av de nationella planer som de olika regeringar som skrev under Rioavtalet förband sig till, framförallt Agenda 21? Vi har inte fått någon som helst information från kommissionen om detta.
Med beaktande av att regeringskonferensen uppenbarligen skulle kunna rationalisera detta problem, så kan jag konstatera vad kommissionen skulle vilja. I denna fråga är kommissionen, såsom alltid när det gäller yttre förhållanden, överens om systemet med ordförandeskap av rådet-rådets generalsekreterare + kommissionen som representant för den verkställande delen och en del av förvaltningen. Dessutom anser vi att parlamentet bör vara representerat inom gemenskapens delegation såsom parlament. Jag anser detta vara det mest rationella.
Därutöver har ni tagit upp en fråga som kan dra oss in i en mycket utdragen debatt. Vid det följande mötet finns det en punkt som kommer att vara mycket svår att förklara för Europeiska unionens del. Denna förband sig offentligt vid Riomötet att budgetera - något som jag minns mycket väl, och ni också - 2 000 miljoner ecu för lösningen av problem i anslutning till miljöns framtid i världen. Vi vet alla att våra medlemsstater aldrig kunde godkänna detta belopp och inte heller kunde komma överens om fördelningen av det. Detta är något vi måste medge.
Mycket få har uppfyllt sina finansiella löften i anslutning till Riogruppens beslut. Med detta som bakgrund anser jag att det krävs en nykter reflexion tillsammans med rådet och därefter måste man låta frågan om utvärdering av var och en av medlemsstaterna komma fram, och detta kan, enligt min syn på saken, göras tillsammans med kommissionen.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
Upphävande av allmänna tullförmåner i Myanmar
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0085/97) av Theorin för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om förslagen till rådets förordningar:
I.tillfälligt upphävande av tillämpningen av allmänna tullförmåner inom industrisektorn i Myanmar (KOM(96)0711 - C4-0085/97-96/0317(CNS))II.tillfälligt upphävande av tillämpningen av allmänna tullförmåner för jordbruksprodukter från Myanmar (KOM(97)0058 - C4-0086/97-97/0041(CNS)).
Herr ordförande! Jag välkomnar de tre yttrandena från budgetutskottet, utskottet för utveckling och samarbete samt utskottet för externa ekonomiska förbindelser som alla stöder förslaget. Jag är glad över att säga att utrikesutskottet också står enhälligt bakom förslaget.
EU och Burma ingick i december 1994 ett avtal om allmänna tullförmåner för vissa industriprodukter. Den 1 januari i år trädde ett identiskt avtal i kraft för jordbruksprodukter. Dessa avtal kan när som helst upphävas vid påvisat tvångsarbete. Tvångsarbete definieras i detta sammanhang som i Genèvekonventionen från 1925 och 1956.
På grundval av klagomål som ingavs i juni 1995 för industriprodukter och den 1 januari i år för jordbruksprodukter av Europeiska fackliga samorganisationen och Internationella fria fackföreningars organisation undersökte kommissionen påstådd utövning av tvångsarbete i Burma. Resultatet av undersökningen visade att militärregimen gjort tvångsarbete till en vanligt förekommande och påvisbar realitet. Tvångsarbete betyder massdeportering av såväl män och kvinnor som barn i samband med uppförande av vissa infrastrukturer och medför ofta att de som tvingas till arbete dödas eller lemlästas.
Situationen för mänskliga rättigheter i Burma har länge upprört EU och Europaparlamentet. Jag har i motiveringsdelen beskrivit situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Militärregimen tog makten med våld 1988. Man tillät någorlunda fria val 1990, där ledaren för det demokratiska partiet Aung San Suu Kyi, som tilldelades Europaparlamentets Sacharovpris för tankefrihet 1990, inte kunde kandidera. Hon satt sedan 1989 i husarrest. Det demokratiska partiet vann valet med en helt överväldigande majoritet, men militärregimen respekterade inte valresultatet och behöll makten. Enligt uppgift sitter i dag 18 procent av de valda parlamentarikerna fängslade. San Suu Kyi har begärt att alla utländska investerare skall dra sig tillbaka. Pepsi, Levi's, Apple och andra företag har gjort det.
Det finns säkra bevis för omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, t.ex. summariska avrättningar, tortyr, våldtäkter och annan kvinnomisshandel, misshandel av fångar etc. Dessutom förekommer kraftiga inskränkningar vad gäller yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet. Enligt Amnesty sitter i dag två tusen personer fängslade för att ha krävt reformer för mänskliga rättigheter, och stränga restriktioner gäller fortfarande för Aung San Suu Kyi.
Amnesty International utropade år 1996 som det värsta året under detta årtionde för de mänskliga rättigheterna i Burma. EU är nu inte ensam om att reagera mot situationen i Burma. I USA har man framarbetat lagförslag om åtgärder mot Burma. Dessutom har många företag från både USA och EU dragit tillbaka sina investeringar i landet, i flera fall till följd av konsumentbojkotter och andra påtryckningskampanjer. Det är dock genant att se att vissa europeiska företag ekonomiskt, politiskt och moraliskt stöder militärregimen genom att fortfarande genomföra projekt med densamma. Tvångsarbete har använts för att bygga hotell, vägar och annan infrastruktur. I dag har därför en stor grupp ledamöter av Europaparlamentet i ett brev vädjat till Club Med att stoppa sina turistresor till Burma.
Kommissionens förslag att vidta dessa sanktioner mot Burma är helt nytt i sitt slag och väl värt sitt stöd - och det har hela vårt stöd. Det är första gången som EU har föreslagit sanktioner mot ett land som medvetet bryter mot mänskliga rättigheter i fråga om tvångsarbete. Jag uppskattar därför - även om jag finner det självklart - att parlamentet har blivit hört i denna fråga.
Förordningen om de allmänna tullförmånerna förespråkar i detalj hur ett tillfälligt upphävande av tullförmåner skall gå till. Hur de skall återinföras nämns dock inte. Jag har därför föreslagit att kommissionen löpande skall övervaka förhållandena vad gäller tvångsarbete. Om det framkommer bevis på att det har upphört, så skall kommissionen efter en grundlig undersökning framlägga förslag till rådet, som efter att ha hört Europaparlamentet skall besluta att denna förordning skall upphöra att gälla. Det är självklart av största vikt att parlamentet informeras och rådfrågas om återinförande av tullförmånen. Att parlamentet inte skulle höras vid återinförandet av preferenssystemet skulle inte bara vara paradoxalt, då parlamentet hörs i frågan om upphävandet av tullförmånen, utan även politiskt oacceptabelt.
Låt mig till sist påtala en brist. Resultatet av kommissionens undersökning har inte gjorts offentlig. Jag har i egenskap av föredragande vid flera tillfällen av kommissionär Marin begärt att få ta del av denna rapport, men blivit nekad av något formella lagliga skäl. Jag misstror inte kommissionens undersökningsresultat, men jag ser det som en viktig principiell fråga. Parlamentet måste kunna få ta del av handlingarna i en fråga av detta slag. Det minsta man då kan begära är att föredraganden har tillgång till eller kan se undersökningsdokumentet; inte minst är detta centralt vid införandet av tullförmåner.
Det har varit en lång dags färd mot natt för kommissionären och för oss alla. Men jag undrar ändå, kommissionär Marin, om man inte borde undersöka möjligheterna att finna en lösning, så att parlamentet i fortsättningen på något sätt kan få insyn; att det inte har gått denna gång kan jag acceptera. Det är min förhoppning att parlamentet enhälligt ställer sig bakom förslaget och att rådet den 24 mars fattar beslut om att upphäva tullförmånerna. Allt annat vore en skandal och skulle åstadkomma en stark politisk reaktion.
Herr ordförande, för första gången har Europeiska unionen infört sanktioner mot ett land som kränker de mänskliga rättigheterna på arbetsplatser. Vi bör välkomna beslutet om att upphöra med det system för tullförmåner som Burma åtnjuter.
Sedan ett flertal månader tillbaka kämpar vi här för att åtgärder skall vidtas mot den burmesiska militärjuntan, eftersom massiva förvisningar av män, kvinnor och barn fortsätter att äga rum. Den burmesiska armén deltar i detta och misshandlar straffarbetarna. Enligt internationella konfederationen för fria fackförbund berörs mer än 800 000 personer och flera tusen av dessa har redan dött på dessa arbetsplatser. Av denna anledning gjorde de internationella fackförbunden en anmälan hos kommissionen den 6 juni 1995 som syftar till att avlägsna Burma ur systemet för tullförmåner.
Beträffande industriprodukter gjorde samma fackförbund samma anmälan för jordbruksprodukter den 1 januari 1997. Två tredjedelar av den burmesiska jordbruks- och industriexporten har hittills fått reducerade avgifter. De mänskliga rättigheterna hånas på ett så fruktansvärt sätt att Europeiska unionen tvingades att reagera även om det inte rör sig om en verklig handelsblockad. Vi skulle dock vilja att kommissionen antog en mer voluntaristisk hållning, eftersom det utöver Europeiska kommissionens beslut vore lämpligt att medlemsstaterna och rådet antog samma hållning gentemot landet och att de inledde strängare sanktioner. Även om det rör sig om handelsförfaranden får man inte underskatta den politiska räckvidden.
För övrigt innebär Burmas anslutning till ASEAN ett allvarligt problem. Om anslutningen ankommer på befogenheterna i ASEAN: s medlemsstater bör Europeiska kommissionen fortsätta påtryckningarna på staterna i området och förstärka det som kommissionen kallar den kritiska dialogen som den tycks ha inlett.
Avslutningsvis skulle jag vilja göra en kommentar på min grupps vägnar. Vi skulle vilja se samma beslutsamhet tillämpas gentemot alla länder som hånar de mänskliga rättigheterna på arbetsplatserna och som utnyttjar tvångsarbete, den nya formen av slaveri.
Herr ordförande! Jag vill gratulera Theorin till hennes utsökta betänkande, som har förelagts kammaren idag. Åtgärder mot Burma borde ha vidtagits för länge sedan. Jag välkomnar förslaget att upphäva tillämpningen av det allmänna tullpreferenssystemet eller allmänna tullförmåner för industri- och jordbruksexport. Det kommer enligt beräkningar att kosta Burma 2.262 miljoner ecu i tillkommande tullavgifter.
Skälen till dessa ekonomiska sanktioner är helt uppenbara. Tillämpningen av tvångs- och slavarbete i Burma utgör ett brott mot Genèvekonventionerna av den 25 september 1926 och den 7 september 1956, samt mot Internationella arbetsorganisationens konventioner nummer 29 och 105. Det föreligger mer vittfamnande moraliska skäl att agera gentemot Burma. SLORC, rådet för återupprättandet av lag och ordning, är en brutal militärdiktatur som tog makten med våld 1988. SLORC vägrade att respektera resultatet av valet 1990, där oppositionspartiet National League for Democracy segrade. Aung San Suu Kyi, som segrade i valet 1990, har blivit offer för husarrest och fortsatta trakasserier. Utöver dödandet och lemlästandet av slavarbetare, är den allmänna situationen vad gäller mänskliga rättigheter förfärlig. Försvinnanden, våldtäkter, godtyckliga anhållanden och avrättningar hör till vardagen. Politiska motståndare, etniska minoriteter och allmänheten i stort utsätts för dagliga hotelser och värre saker än så.
Mot denna bakgrund måste det hälsas med tillfredsställelse att ett antal amerikanska och europeiska företag, däribland Heineken, Carlsberg och PepsiCo, dragit sig ur. Men andra företag är fortfarande verksamma i Burma, och blundar för de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som äger rum överallt omkring dem. Oljebolaget TOTAL och Club Med fortsätter att göra affärer i Burma. Det finns dokumenterade belägg för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna vid anläggningsplatserna för TOTAL: s gasledningsprojekt, däribland avrättningar och tortyr av tvångsarbetare.
Detta är bara inte acceptabelt. Vad gör dessa europeiska företag med burmesiskt blod på händerna? Europeiska unionen bör fortsätta att ifrågasätta Burmas framtida medlemskap av ASEAN. ASEAN: s trovärdighet kommer bara att skadas om Burma erbjuds medlemskap i denna ansedda sydostasiatiska klubb i en nära framtid. Det kommer också att komplicera ASEAN: s förbindelser med EU. I många år har Europaparlamentet krävt en klausul som garanterar att de anställdas mänskliga rättigheter tas med i avtal, när EU beviljar allmänna tullförmåner. Sådana sociala klausuler kan användas för att förbättra de mänskliga rättigheterna runt om i världen. När våra politiska partners och handelspartners inte uppfyller de överallt accepterade normerna för mänsklig anständighet är det sannerligen rätt att EU inför politiska och ekonomiska sanktioner. Jag stöder bestämt Theorins betänkande.
Jag hoppas att EU fortsätter med påtryckningarna på de burmesiska myndigheterna, så att de känner sig tvingade att anamma demokrati och befria det burmesiska folket från dess lidande och förtryck.
Herr ordförande! Burma är ett land med en våldsam militärdiktatur, det är ett land med en vald oppositionsledare, egentligen en vald president med 80 % av rösterna som sitter i husarrest sedan mer än sex år och faktiskt hålls som gisslan. Burma är ett land där 80 % av de valda parlamentsledamöterna sitter i fängelse eller har försvunnit. Burma är ett land där en god del av befolkningen genom tvångsarbete av regeringen tvingas att hjälpa till med byggandet, ett land där man faktiskt tillämpar slavarbete. Burma är ett land som av Amnesty International betecknas som ett land där för närvarande de värsta brotten mot de mänskliga rättigheterna äger rum.
Herr ordförande! Det finns människor som frågar sig vad det är fatt med detta ganska okända land, varför man i USA har godkänt en lag i kongressen om att införa investeringsstopp och varför Europeiska unionen föreslår att senarelägga preferensbehandlingen, vilket är början till en ekonomisk bojkott. Jag hoppas att alla dessa fakta gör det tydligt att regimen i Burma inte duger och att regimen i Burma inte längre kan respekteras och tolereras av den internationella gemenskapen.
Det är utmärkt att kommissionen positivt har besvarat det tidigare uppropet från Europaparlamentet, jag hänvisar till resolutioner från juli 1996 och oktober 1996, och har lagt fram detta förslag att uppskjuta preferenssystemet. Jag vill även komplimentera kommissionen för den noggrannhet med vilken den har gått till verket i dess undersökning av arten och omfattningen av slavarbetet. Det är välgjort och grundligt, så ingen kan anklaga kommissionen för en snabb eller slarvig handläggning.
1994 var jag i detta parlament föredragande för preferenssystemet, och då angav vi med stor precision den klausul som nu åberopas. Och så detta exempel, det är första gången som denna klausul används. Vi kan se att klausulen är försedd med goda villkor, och den kan faktiskt tillämpas. Vad det beträffar är jag nöjd med vad vi gjorde 1994.
Detta parlament kommer säkert att godkänna kritiken mot militärregimen i Burma idag. Och nästa steg är nu rådets sak, och jag frågar kommissionären hur det egentligen ligger till med rådet. Menar han att även rådet kommer att godkänna förslaget omgående?
Herr ordförande! Till sist har jag två kommentarer: Detta förslag om upphävande av preferenssystemet är början på en ekonomisk bojkott. Om det inte hjälper, borde vi gå precis lika långt som den amerikanska kongressen, och vi borde även föreslå införandet av ett investeringsstopp.
En andra kommentar: Det har redan hänvisats till den. Vi borde egentligen vädja till alla medborgare att avstå från att åka på semester till Burma och till alla resebyråer och till alla researrangörer att upphöra med att arrangera resor till Burma, för jag kan säga er att hotellen och infrastrukturen, som byggs upp där, byggs med hjälp av slavarbete.
Herr ordförande! Jag hoppas att det steg som vi idag tar i parlamentet snabbt följs upp av rådet, men jag hoppas framför allt oppositionsledaren, som nu sitter som gisslan, åter helt enkelt kommer att kunna sitta i parlamentet, att de mänskliga rättigheterna respekteras. Jag unnar Burma allt gott och jag hoppas att det som vi här idag gör är till någon hjälp.
Herr ordförande, enligt vissa källor berör tvångsarbetet 2 miljoner burmeser. Män, kvinnor och barn är inte skonade från detta 1900-talets slaveri. Dessa personer som misshandlas av den burmesiska armén utnyttjas för allt slags arbete, även byggandet av stor infrastruktur. På dessa arbetsplatser har tyvärr tusentals burmeser dött. Det är viktigt att påpeka att 3 % av Burmas BNP härrör från tvångsarbetet.
Om Burma utesluts ur systemet för tullförmåner har detta i första hand en politisk och symbolisk betydelse. Det får inte någon särskild konsekvens för Burmas export till Europeiska unionen. En sådan åtgärd skulle ge Suu Kyi, mottagare av Nobels fredspris och chef för den burmesiska oppositionen, rätt när hon outtröttligt förordar sanktioner mot landets militärregim.
Den burmesiska militärregeringen för en interventionspolitik gentemot den ekonomiska verksamheten. Regeringen fortsätter också att kränka inte bara de mänskliga rättigheterna, utan också barnens rättigheter trots att landet undertecknade barnkonventionen 1991.
Omflyttningen av befolkningen fortsatte under 1996 och påverkar 200 000 personer och tusentals barn. I städerna fortsätter barn att gripas och fängslas, i vissa fall enbart för att offentligt ha delat ut flygblad. Det är beklagligt att många barn tvingas att arbeta utan betalning på dessa byggarbetsplatser med fara för sina liv. Till detta bör läggas handeln med burmesiska småflickor till Thailand för prostitution. Vi visste redan att situationen för barnens rättigheter var oerhört allvarlig, men vi tvingas konstatera att den förvärrats under 1996 eftersom regeringen vägrade att ta emot Förenta nationernas särskilda sändebud för mänskliga rättigheter.
Upphävandet av systemet för tullförmåner kan utgöra en sanktion som förmår den burmesiska militärregeringen att inleda en dialog med oppositionen för att återupprätta demokratin i denna del av världen. Vi bör välkomna att Europeiska kommissionen för första gången föreslår sanktioner mot ett land som hånar de mänskliga rättigheterna på arbetsplatsen. Naturligtvis samtycker Europaparlamentet till initiativet. Vi hoppas att rådet kommer att följa efter.
Herr ordförande, jag, och förmodligen alla med mig, anser att barnet är en känslig varelse som vi måste skydda. Vi kan inte under några som helst förhållanden acceptera att barn fortsätter att kränkas, hånas, utsättas för slaveri och till och med mördas för att tillfredsställa mannen eller till förmån för honom.
Herr ordförande! Dagens debatt kommer mycket lägligt, eftersom industriledare i olika delar av världen utövar påtryckningar på regeringarna för att få dem att avstå från alla planer på sanktioner gentemot Burma.
Tidigare under veckan kom affärsrådet för USA och ASEAN, som representerar gräddan av de amerikanska och sydostasiatiska affärsmännen, med ett kraftfullt fördömande av ekonomiska sanktioner mot Burma. I stället anmodade det USA att anta en strategi för konstruktivt engagemang tillsammans med de burmesiska myndigheterna, för bibehållande av ekonomiska förbindelser med Burma, samtidigt med strävanden för förändringar. Konstruktivt engagemang var exakt den politik som Ronald Reagan tillämpade i Sydafrika. Den politiken förlängde de svartas lidande, och det var först när den internationella folkgemenskapen mobiliserades att vidta kraftfulla ekonomiska åtgärder gentemot Sydafrika som apartheidregimen vittrade sönder.
Den senaste tidens händelser i Burma visar också behovet av ett beslutsamt agerande på EU-nivån. Förtrycket av Burmas Karenminoritet på sex miljoner människor har blivit allt våldsammare de allra senaste månaderna. Karenerna eftersträvar den självständighet som britterna garanterade dem när de gav Burma sin självständighet 1949.
Det har förekommit ett stort antal anklagelser om stympningar, våldtäkter och urskillningslös eldgivning mot civila som flytt över gränsen mellan Burma och Thailand. Den burmesiska militärjuntan kan inte utnyttja sin ständiga konflikt med rebellerna i Karen National Union som en ursäkt för angrepp på civila.
Amnesty International beräknar att nästan 2000 personer arresterades av politiska skäl i Burma under förra året. Den alldeles övervägande delen av dem antas ha ägnat sig åt helt fredlig verksamhet.
När den burmesiska premiärministern i exil nyligen besökte Dublin utryckte han farhågor för att Europeiska unionen skulle komma att minska sina påtryckningar på de makthavande generalerna av handelsskäl. Vi måste få såväl kommissionens som rådets försäkringar om att så inte kommer att ske.
De gröna stöder fullt ut EU: s beslut att upphäva handelsförmånerna för Burma för såväl industri- som jordbruksprodukter, men ytterligare åtgärder måste vidtas.
Det statsägda franska oljebolaget TOTAL har verkat i Burma i många år och det har förekommit anklagelser om att det använt sig av tvångsarbetare, däribland barnarbetare, i sin verksamhet. För några månader sedan undertecknade det, tillsammans med det amerikanska bolaget UNOCAL, ett nytt kontrakt med burmesiska olje- och gasföretag för utökad gasexploatering i Andamansjön.
I sommar väntas ASEAN inta Burma som ny medlem. Vid ASEAN: s möte i januari ansträngde sig vissa utrikesministrar för att hålla frågan om mänskliga rättigheter borta från dagordningen. Om Burma medges medlemskap måste EU ta upp landets fortlöpande brott mot de mänskliga rättigheterna vid varje tillfälle.
Herr ordförande, sammanträdesordföranden går, ledamöterna kommer och går men kommissionsledamöterna stannar. All heder åt Marín. Allt är till vår fördel eftersom frågan om Burma är en del av hans dokument, vilket jag är mycket glad för.
Jag anser att beslutet om att upphäva systemet för tullförmåner är synnerligen viktigt, eftersom ett sammanträde om att inrätta ett internationellt nätverk för stöd till demokratin i Burma nyss har hållits i Tokyo. Jag anser att den signal som Europeiska unionen kan ge är oerhört viktig för alla de asiatiska länder som deltog i Tokyo och som, vilket bör erkännas, visar mycket större intresse för frågan är Europeiska unionen. Detta betyder dock inte att den saknar betydelse.
Jag anser dessutom att beslutet är viktigt eftersom det innebär en vändning i Europeiska unionens politik. Det är faktiskt första gången som man sätter en politik för försvar av de mänskliga rättigheterna och för främjande av demokrati i bruk, vilket är ett mycket starkt instrument för ekonomisk politik. Jag vill tacka Marín för att han hanterat ärendet på det sätt han gjort.
Jag skulle vilja säga de kollegor som uttalat sig före mig och som anser att Aung San Suu Kyi har mycket charm, vilket för övrigt även är min åsikt, att det finns andra personer i regionen, exempelvis Wei Jingsheng, Wang Dan och många andra dissidenter, som också har mycket charm. Jag hoppas att detta ger dem idéer för framtiden. Jag kommer inte att fråga Marín om han anser att Aung San Suu Kyi har mycket charm. Däremot skulle jag vilja fråga honom - och samtidigt be honom att inte omgående säga det till Sir Leon - om han anser att det vore möjligt att på Europaparlamentets begäran inleda liknande förfaranden för andra länder i regionen. Jag tror att vi här har haft att göra med ett fackförbundsinitiativ. Vore det inte möjligt att, den här gången på parlamentets initiativ, inleda liknande förfaranden för upphävande av systemet för tullförmåner för andra länder i regionen? Enligt min uppfattning skulle Europeiska unionen ta ett beslutsamt steg mot en förstärkning av sin utrikespolitik.
Tack, herr ordförande! Det jag först och främst vill göra är att foga mina gratulationer till dem från kammaren i övrigt, till Theorin för hennes utmärkta betänkande och mycket förnuftiga förslag till ändringar i texten. Det är också väldigt bra att få möjlighet att gratulera kommissionen till vad som är en historiskt betydelsefull åtgärd. Jag anser åtgärden mot förmånerna för industri- och jordbruksprodukter vara mycket välkomna, även om det fullständiga upphörandet med all handel, i synnerhet av sådana oljebolag som Total och Premier dessvärre ännu inte är särskilt sannolikt. Men dessa åtgärder likställer åtminstone EU med det bestämda ställningstagande USA gjort.
Det jag vill göra är i själva verket att dela med mig av några åsikter - utifrån egna erfarenheter, snarare än vad som bara kommit mig till del via media. Åker man till Rangoon i lönndom, vilket jag och andra gjorde i slutet av förra året, så får man otvetydigt se barnarbete och tvångsarbete på vägarna i Rangoondistriktet, som bygger hotellen och vägarna där. Man kan konstatera den stora vikt SLORC-regimen lägger vid internationella investeringar där.
Idag har jag och kollegorna Kinnock, Thomas och Ford förelagt reseföretaget Club Med här i Strasbourg en kraftfull protest, där vi kräver att de upphör med sina resor och sin verksamhet där och noterar de andra som dragit sig ur, hur attraktivt det burmesiska folket och landet än må vara. Hur viktiga de västerländska åtgärderna än är så kommer SLORC att fortsätta att stödjas av sådana grannar som Kina som, påstås det, bedriver en blomstrande, fördärvlig, underjordisk narkotika- och juvelhandel genom landet. Detta finansierar och ger näring direkt till förtryckarregimen, som mördar egna invånare nära och på andra sidan den thailändska gränsen när vi talar här i kväll.
I det sammanhanget är agerandet för att ta med Burma i ASEAN ytterst nedslående men förutsägbart, och jag uppmanar kommissionen att utnyttja sig av alla handelsöverläggningar med ASEAN-staterna för att få till stånd ett nytt övervägande. Jag hoppas att dessa åtgärder avseende det allmänna tullpreferenssystemet blir verkningsfulla och verkligen försvagar SLORC, men under tiden som de får denna effekt hoppas jag denna kammare kan erkänna allt det hängivna arbete som lagts ner av alla dem som eftersträvar demokrati i Burma, liksom också aktionsgruppen för Burma, andra nätverk och icke-statliga organisationer, och hålla internationella kontakter och kanaler för hopp öppna.
Vi här i kammaren kan inte debattera Burma varje månad, men vi måste tänka efter hur vi kan hjälpa det burmesiska folket varje dag tills dess att det är fritt, och detta betänkande och dessa förslag utgör ett led i den processen.
Herr ordförande, mina damer och herrar, ärade kommissionär Marín! När Europeiska unionen 1994 införde tullförmåner för Myanmar, f.d. Burma, var den politiska situationen där redan ytterst spänd. Förmånerna som gällde vissa industri- och jordbruksprodukter var emellertid förgäves, också när det gäller även förhoppningarna om att den sociala situationen skulle kunna förbättras. I stället skedde raka motsatsen. I Myanmar föraktas de mänskliga rättigheterna - misshandel, häktningar och tortyr tillhör dagordningen. Demokratirörelsen förtrycks och ledaren för den demokratiska fraktionen, Aung San Suu Kyi, sitter sedan flera år tillbaka i husarrest. Hon har tilldelats både Sacharovpriset och Nobels fredspris. Hur kan vi på ett effektivt sätt bemöta en regim som behandlar oliktänkande som kriminella? Tvångsarbetena i Myanmar är ett slags slaveri som bryter mot de internationella överenskommelserna - Genèvekonventionen och Internationella arbetsorganisationens konventioner - vilket ni, kära kollegor, redan har påpekat.
Upphävandet av tullförmånerna är ett absolut måste. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna har enligt beräkningar från kommissionen, rådet, den icke-statliga organisationen (NGO), Amnesty International och statsförvaltningen ökat ytterligare under 1996. Europaparlamentets mål var och är att förena utvecklingssamarbete med värnande av de mänskliga rättigheterna, något som vi på ett förebildligt sätt reglerat i samarbetsavtalet med Nepal förra året.
Europaparlamentet måste därför konsulteras före framtida beslut i rådet om återupptagande av tullförmåner, såsom föredraganden Theorin med rätta har föreslagit. Den rättsliga grunden för detta finns redan.
Vi måste fortsätta att utöva påtryckningar med politiska och ekonomiska medel. Man kan inte bemöta hänsynslös politik på ett hänsynsfullt sätt. Samtidigt vill vi passa på att uppmuntra demokratirörelsen i Myanmar. Deras fredliga motstånd mot generalernas kuppregim är förebildligt. De förtjänar solidaritet och framgång!
Herr ordförande! Jag välkomnar rådets förslag att upphäva tillämpningen av det allmänna tullpreferenssystemet för såväl industri- som jordbruksprodukter från Burma. Förhoppningsvis så kommer denna åtgärd att innebära ett ökat tryck på SLORC: s militärdiktatur i det beklagansvärda landet, att upphöra med sin omfattande användning av tvångs- och barnarbete för att bygga upp sin infrastruktur med hotell, för att försöka öka sin turisthandel.
I december besökte jag Aung San Suu Kyi i lönndom tillsammans med fru Kinnock. Vi videofilmade en intervju med henne. Hennes budskap var helt kristallklart: Sluta investera i Burma; inför sanktioner. Detta skulle väl helt klart inte vara utan inverkan på det burmesiska folket? Ändå stod behovet av åtgärder absolut klart för henne och vem skulle väl bättre kunna föra det burmesiska folkets talan. 1990 fick hennes parti, National League for Democracy, 80 % av rösterna.
När Kinnock och jag återvände från Burma utnyttjade vi oss av möjligheten att sammanträffa med såväl kommissionär Marín som det irländska ordförandeskapet. De var bägge sympatiskt inställda, men vi väntar på ett svar från regimen på en begäran från kommissionen att en undersökningsgrupp skall få besöka Burma, för att undersöka påståendena om tvångsarbete. Inom några dagar efter vårt sammanträffande vägrade den burmesiska juntan kategoriskt att ge kommissionen tillstånd till ett sådant besök. Vi gratulerar därför kommissionen och rådet till att ha agerat så snabbt. Jag skulle särskilt vilja gratulera kommissionär Marín till den mycket bestämda inställning han intog i Singapore, och till det sätt på vilket han stod emot kritiken från medlemsstaterna.
Jag hoppas dessutom att industriidkarna i Europa lyssnar på detta och att TOTAL och Club Med kommer att följa i spåren på Heineken, Carlsberg, PepsiCo, Levi, Apple och Thomas Cook.
Två avslutande påpekanden. Europaparlamentet ger med rätta eftertryck åt sina förbindelser med Asien. Som en av presidiets medlemmar i delegationen till Japan fick jag igår tillfälle att träffa andra representanter för delegationer till Asien, för att tala om ASSET II, ett interparlamentariskt sammanträffande mellan ledamöter av Europaparlamentet och parlamenten i Asean. Jag hoppas att det framstår kristallklart för var och en att det bara kommer att omfatta parlament med vilka vi har en förbindelse.
Slutligen vill jag fråga kommissionär Marín om han kan försäkra oss om att rådet inte nu kommer att blockera detta förslag till följd av agerandet hos en värdelös regering i en av medlemsstaterna.
Fru ordförande, för det första så vill kommissionen uttrycka sin tacksamhet för det stöd som parlamentet gett åt förslaget om att upphäva den preferensbehandling som Myanmar åtnjuter inom ramen för det allmänna preferenssystemet. Om vi lyckas komma fram till att detta beslut antas den 24 mars i ministerrådet, så är det första gången som kommissionen, parlamentet och ministerrådet träffar en överenskommelse - jag upprepar, första gången - om det faktum om att man i fråga om de föreskrifter som reglerar handeln också måste beakta vissa sociala normer.
Jag vill göra en precisering och därvid respektera parlamentets synsätt: kommissionen - och jag - rekommenderar att rådet konsulterar parlamentet angående detta förslag, på grund av det politiska intresse som denna institution alltid har uttryckt i fråga om att respektera en viss social etik i den internationella handeln. Oavsett de olika sätt på vilka tillämpandet görs så vill jag att man den 24 fattar ett beslut; efter det kommer vi sedan att ha tid att reflektera över hur det skall tillämpas i framtiden.
Varför? I grunden därför att bakgrunden till det beslut som vi måste fatta bestod i att bekräfta verkligheten och omfattningen av tvångsarbetet i Myanmar och myndigheternas ansvar i detta hänseende. För att uppnå detta mål valde kommissionen uttryckligen ett förfarande som var långt, komplext och minutiöst för att kunna strängt respektera de föreskrifter som fastställs i det allmänna preferenssystemet. Detta för att försäkra att när kommissionen föreslår upphävandet så kan det inte finns någon som helst möjlighet till legalt angrepp.
Beslutet beror på parlamentet och ministerrådet. Nu finns inga ursäkter. Ett beslut måste fattas, och den som säger "ja " måste förklara detta politiskt, och samma gäller för dem som säger "nej ". Det finns ingen möjlighet att säga att "det finns brister i förfarandet, arbetet är inte väl utfört och därför måste det juridiska förfarandet upprepas ". Därför sade jag hela tiden - vilket Maij-Weggen kommer i håg - att jag föredrar att vara långsam men säker.
Kommissionens enheter fortsatte med att man i samarbete med tillkallade internationellt erkända experter bekräftade och analyserade 42 vittnesmål samt hörde ett antal vittnen vars identitet har skyddats med beaktande av sekretessprincipen. Det att vi har valt sekretess beror, bäste Dupuis, på att vi av uppenbara försiktighetsskäl inte ville offentliggöra för militärregimen vilka personer som gav vittnesmål. Jag, som har levt och arbetat mot en diktatur i mitt land, Spanien, vet att när man verkar i hemlighet så är det en elementär fråga att vara så försiktigt som möjligt när det gäller personer som hjälper inifrån. Därför måste detta arbete genomföras på ett konfidentiellt sätt.
Fakta har konstaterats, och genom muntligt meddelande begärdes av Myanmars myndigheter att de skulle delta, för att uppnå ett mål som i själva verket var mycket motsägelsefullt, oberoende av den intellektuella eller politiska motvilja som vilka som helst av staterna här kan känna. Burmas regering avvisade denna inbjudan genom muntligt meddelande. Men också kommissionen har upprätthållit tanken om att det handlar om ett motsägelsefullt förfarande när man skyddar identiteten hos dem som gav vittnesmål och å andra sidan även ger ordet till myndigheterna i Rangoon.
Vi kommer inom ramen för vårt ansvarsområde fram till slutsatsen att tvångsarbete fortsättningsvis utnyttjas i stor skala och att det direkta ansvaret ligger hos myndigheterna på alla nivåer. Tvångsarbetet i Myanmar drabbar hela befolkningen, utan hänsyn till ålder eller kön, både på landsorten och i städerna, om än städernas invånare har tillgång till större ekonomiska resurser och därigenom möjlighet att köpa sig fria från tvångsarbetet.
De kulturella och religiösa svepskälen förnekades av vittnena. När vi upprättade kontakter med landets buddistiska zon fick vi bekräftelse på att slaveriet ingalunda är en del av buddismen.
Som följd av detta beslöt kommissionen föreslå detta upphävande för rådet, oberoende av polemiken om huruvida det gäller ett GUSP-beslut eller ett "kommitté 113 "beslut. Dupuis, jag anser att det vore mycket illa att denna vecka, före beslutet från ministerrådet den 24, diskutera om huruvida det gäller duvor, rapphöns, kaniner eller harar. Det handlar om att få ett precedensfall, skapa en doktrin och skapa en rättspraxis. Senare har vi möjlighet att se hur vi skall definiera denna första lösning i framtiden. Detta är mitt synsätt men jag respekterar självfallet parlamentets självständighet och suveränitet.
Slutligen så hoppas jag, Maij-Weggen, Ford och Theorin, att ministerrådet fattar beslutet. Om vi, efter allt arbete som vi har gjort, efter allt som har hänt i Singapore, efter debatten här i parlamentet, inte får ett beslut till stånd i ministerrådet, är det ytterst deprimerande. Men jag hoppas på ett positivt utslag, på att beslutet kan fattas.
(Applåder)
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.05.)
| sv |
Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt
Talmannen: Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt (artikel 150 i arbetsordningen).
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Bortsett från den finansiella pressen är osäkerheten på euroområdet ...
(Talmannen avbröt talaren och manade till ordning i kammaren.)
Talmannen: Mina damer och herrar! Var vänliga att inte tala med varandra i kammaren under plenarsammanträdet om ni inte kan göra det tyst. Kolleger på båda sidorna i Europaparlamentet samt i mitten, ordförande i politiska grupper, kära kollega från Luxemburg - jag ber er att sitta ned och sluta prata. Kära kolleger, detta är ett plenarsammanträde. Sluta prata så att vi kan fortsätta med enminutsanförandena.
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Bortsett från den finansiella pressen är osäkerheten inom euroområdet också ett resultat av vidlyftig politisk retorik från europeiska institutioner och politiker. Den svaga ekonomiska styrningen reagerade enligt min mening för sent. Självklart behöver vi ekonomisk jämvikt i EU.
Samtidigt är det nu dags för den europeiska politiska unionen att styra den ekonomiska unionen genom en exitstrategi för den globala krisen och att införa ett effektivare regelverk för att sköta de finansiella marknaderna och för att skydda euron mot spekulativa påtryckningar. Jag syftar exempelvis på behovet av att revidera marknadsmissbruksdirektivet. Av samma skäl upprepar jag mitt förslag om att inrätta en europeisk kreditvärderingsmyndighet.
Teresa Jiménez-Becerril Barrio: (ES) Herr talman! Eftersom jag inte hade möjlighet under ”Europeiska minnesdagen för terrorismens offer” den 11 mars, vill jag i dag ta tillfället i akt att hedra de drabbade för den enorma uppoffring de har gjort när de fick betala det yttersta priset i frihetens namn.
Vi måste snabbt börja arbeta på ett direktiv för att skydda terrorismoffrens rättigheter. Det är alltid terrorismoffren som förbises och som förödmjukas när de orättfärdigt jämställs med sina mördare.
Det är hög tid att vi i EU-institutionerna erkänner terrorismoffrens värdighet och bidrar till att försvara deras rätt till skydd och rättvisa. Denna rätt bör snabbt införlivas i en lag som hedrar alla som gör detta möjligt. I lagens första artikel bör det fastställas att stöd till terrorismoffer innebär ett erkännande av deras rätt till rättvisa och att ingen regering någonsin ska behöva betala priset för detta.
Jag uppmanar alla som är i stånd att försvara offren att aldrig glömma att verklig fred är fred som uppstår ur rättvisa. Det är den enda fred som de av oss som tror på frihet och demokrati i Europa och på andra platser i världen bör försvara.
Rosa Estaràs Ferragut: (ES) Herr talman! Stängningen av stora delar av det europeiska luftrummet de senaste veckorna efter det isländska vulkanutbrottet har fått allvarliga följder för hela den europeiska ekonomin. Detta gäller självklart passagerare, flygbolag och flygplatser inom luftfartssektorn, men problemen berör även turismsektorn.
Det är detta jag ville tala med er om. I Spanien är detta vår andra största näringsgren. På den ögrupp som jag kommer ifrån är turismen den största industrin. Det finns en enorm oro för följderna av vulkanaskan för turismbranschen. Man talar om förluster på 42 miljoner euro per dag. Detta har varit ett allvarligt slag mot turismsektorn som fortfarande är oroad över vilka de framtida återverkningarna kommer att vara.
Antonio Tajani, kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och företagande, har åtagit sig att undersöka förlusterna inom den här sektorn. Det jag begär i dag är att ett stödpaket snabbt tillhandahålls både till dessa flygbolag och till andra verksamheter inom turismsektorn och att turismsektorn prioriteras.
Henri Weber: (FR) Herr talman! Europeiska unionen har så många verktyg som kan göra den till en global ledare i tillverkningen av miljövänliga bilar och framför allt elektriska bilar.
Kommissionen måste se till att det här projektet blir ett viktigt EU-mål genom att uppmuntra de stora fordonstillverkarna på vår kontinent att samarbeta med varandra inom allt från forskning och utveckling till marknadsföring. Den måste tala för ett allmänt krav på installation av tillgängliga och kompatibla laddningsstationer i Europa, till att börja med i städerna. Den måste utarbeta och genomdriva riktlinjer och standarder - om möjligt på internationell nivå, men åtminstone på EU-nivå - och det måste göras snabbt. Slutligen måste kommissionen uppmuntra medlemsstaterna att stegvis byta ut den fordonspark som drivs med förbränningsmotorer mot elektriska bilar.
Tanja Fajon: (SL) I dag är det den internationella dagen mot homofobi. Jag kan inte förstå att det fortfarande finns många människor som inte låtsas se det våld som grundas på sexuell läggning och identitet. Jag fördömer det å det bestämdaste liksom jag fördömer alla former av våld som grundas på ras, etnisk bakgrund, religion, trosinriktning, ålder eller funktionshinder.
Jag är mycket bekymrad över de vilseledande, kränkande och till och med hatiska uttalanden som fortfarande görs. Jag chockas gång på gång av våldshandlingar, både verbala och fysiska, som begås mot människor på grund av deras sexuella läggning eller mot medlemmar av olika minoriteter.
I dag säger de flesta européer att burka borde förbjudas. Samtidigt som jag håller med om att ingen borde få tvinga kvinnor att bära sådana klädesplagg är jag oroad över att ett förbud skulle få precis motsatta följder, dvs. att kvinnor som vill bära burka sätts i fängelse. Vi kan inte tillåta att religiösa argument driver diskriminering och våld vidare. I slutändan är vi alla människor. Vi måste därför fundera mycket noga över om vi verkligen inte kan visa ökad tolerans mot människor som skiljer sig från oss eller om vi helt enkelt inte vill göra det.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja uppmärksamma er på initiativet ”Science and Innovation Citizens Agenda” som lanserades av rådets spanska ordförandeskap genom ministeriet för vetenskap och innovation.
Den europeiska allmänheten kan besöka webbplatsen www.reto2030.eu och välja vilka utmaningar inom vetenskap och innovation av dem som presenteras av fjorton europeiska personligheter som ska ha lösts år 2030. Resultatet kan ses online samt på en resultattavla i entrén till rådets byggnad i Bryssel fram till den 26 maj. Konkurrenskraftsrådet kommer att informeras om resultatet detta datum.
Jag uppmanar er alla att rösta på någon av dessa utmaningar och sprida information om initiativet i era länder så att - som Jean Monnet skulle ha sagt - vårt personliga deltagande gör det möjligt för oss att gå mot en europeisk union för enskilda individer, mot en europeisk union för allmänheten.
Filiz Hakaeva Hyusmenova: (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Demokrati kräver att de institutioner vars uppgift det är att övervaka de medborgerliga rättigheterna, är oberoende av statliga och partipolitiska myndigheter. Kraven i EU-direktiven om tillsynsorgan är identiska när det gäller fullständigt oberoende och starka befogenheter, opartiskhet och öppenhet.
Tyvärr genomför man i Bulgarien förändringar av några av de konstaterade framgångarna i vårt demokratiska system, såsom att förlänga ämbetstiden längre än fem år, möjligheten till omval och ett roterande system för utbyte av personal - alla åtgärder som garanterar oberoende. Förändringar görs utan analys eller perspektiv samtidigt som man tar avstånd från god europeisk sed.
En minskning av utgifterna är det enda argument som används för att underminera de institutioner som bekämpar diskriminering, reglerar medierna och skyddar konkurrensen. Det finns redan tendenser som visar att åtgärder riktas mot finansiella institutioner och revisionsinstitutioner.
Jag varnar Europaparlamentet och kommissionen för detta och jag hoppas att det bidrar till att avskräcka från sådana avsikter.
Luigi de Magistris: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill åter betona vikten av en skriftlig förklaring om korruption som jag föreslog tillsammans med fyra andra ledamöter och som halva Europaparlamentet godkände med en rösts majoritet. Syftet var att förpliktiga rådet och kommissionen att utforma en lagstiftning som är verkligt effektiv i kampen mot korruption.
Jag har nyligen besökt Grekland på uppdrag av budgetkontrollutskottet och en av anledningarna till den grekiska strukturkrisen är helt klart slösandet med offentliga medel, något som även förekommer i Italien. Italien har förstörts av korruption som vi har sett på senare tid. Korruptionen beror främst på den olagliga hanteringen av offentliga medel och på förhållandet mellan en politisk fraktion och en fraktion med affärsmän och organiserad tjänstemannakriminalitet.
Det är viktigt att Europaparlamentet utövar påtryckningar på kommissionen och på medlemsstaterna - medlemsstater som inte anpassar sig bör straffas - och att de EU-institutioner som ansvarar för att kontrollera korruption och bekämpa organiserad brottslighet stärks.
Elisabeth Schroedter: (DE) Herr talman, mina damer och herrar. I dag på den internationella dagen mot homofobi vill jag be er alla att tänka på alla dem som under det senaste året utsatts för våld eller personliga kränkningar liksom psykiska och fysiska övergrepp i våra medlemsstater på grund av sin sexuella identitet.
Enligt EU-fördraget är diskriminering på grund av sexuell läggning förbjuden, men detta förbud har inte genomförts konsekvent av medlemsstaterna. I medlemsstater som Litauen försöker myndigheterna förbjuda ”Diversity Parade” och skapar därigenom en homofobisk stämning. I mitt land Tyskland försöker man förhindra bekämpningen av homofobi i skolorna. Vi måste se till att skyddet mot diskriminering på grund av sexuell läggning respekteras som en mänsklig rättighet.
Valdemar Tomaševski: (LT) Den 24 februari lämnade jag tillsammans med företrädare från Lettland och Polen in en skriftlig förklaring om likabehandling av jordbrukare inom EU, där vi uppmärksammar det ojämlika stödet till jordbrukare i EU-medlemsstaterna. I vissa medlemsstater är stödet sju gånger högre än minimigränsen. Genomsnittet är fyra gånger högre och många nya medlemsstater ligger under EU-genomsnittet. Den här situationen strider mot en av unionens viktigaste principer - solidaritetsprincipen. Jag uppmanar rådet, kommissionen och parlamentet att likställa direktstödet eller åtminstone minska skillnaderna och samtidigt upphöra med den ojämlika behandlingen av medlemsstaternas jordbrukare. Jag uppmanar ledamöterna att stödja den skriftliga förklaringen nr 11 som handlar om likabehandling av jordbrukare i Europeiska unionen.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Herr talman! Jag vill rikta er uppmärksamhet mot frågan om kiropraktik. Detta är ett oberoende hälsovårdsyrke, där man med hjälp av manuell terapi fokuserar på diagnos, behandling och förebyggande av mekaniska rubbningar i rörelseapparaten och deras följder för nervsystemet och hälsan i allmänhet.
Trots att kiropraktik lärs ut via oberoende, harmoniserade kurser på universitet i hela EU har den ännu inte erkänts enhetligt i EU. För att garantera tillgång till samma vård och behandling för patienter i hela EU uppmanar jag er att skriva under den skriftliga förklaring som jag har utarbetat med hjälp och stöd från andra ledamöter för att få kiropraktik erkänt på EU-nivå.
John Bufton: (EN) Herr talman! Brittiska skattebetalare kommer att få skjuta till omkring 10 miljarder brittiska pund för att stödja euron - en valuta som vi beslutsamt avvisade - som en del av stödet på 215 miljarder brittiska pund från Internationella valutafonden. Detta är ett tillägg till stödet på 8 miljarder pund om Grekland inte betalar sina skulder och 5 miljarder pund i lånegarantier till Lettland och Ungern. Det kan sluta med att Storbritannien bidrar med totalt 23 miljarder pund för att stödja euron.
Men om situationen var omvänd kan jag tänka mig att kommissionen skulle gnugga händerna av glädje vid utsikterna till ett vacklande pund och ett försvagat London. Den aktuella förlustbringande lagstiftningen om hedgefonder är ett tydligt tecken på detta. Åberopandet av artikel 122 i Lissabonfördraget är den vagaste tolkning av lagstiftningen jag någonsin har sett. Enligt min mening visar detta att man politiskt för oss bakom ljuset, vilket i sin tur visar att alla punkter i alla artiklar i alla fördrag inte ens är värda pappret de är tryckta på.
Genom att motivera detta med att ytterst ovanliga händelser har inträffat vill jag hävda att man inte väger in den budgetmässiga ansvarslöshet som har skapat denna röra. Det senaste draget berövar Storbritannien avgörande vetorätt genom att tillåta att en kvalificerad majoritet röstar om framtida räddningsaktioner.
(Talmannen avbröt talaren.)
Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! För att rättsordningen ska fungera är det helt avgörande att institutionerna underkastas sina egna lagar och bestämmelser. I artikel 24.2 i arbetsordningen står det klart och tydligt: ”grupplösa medlemmar ska utse en av medlemmarna till att delta i talmanskonferensens möten”. Det står inte att företrädarna ska utses genom omröstning, men vilken annan metod ska användas för gemensamma beslut? Telepatiska signaler kanske?
Förvaltningen för de grupplösa har sagt att företrädarna ska utses genom samförstånd. Men den försökte inte definiera hur samförståndet skulle inrättas och den har inte försökt se till att en företrädare utses med denna metod. När försök har gjorts att välja företrädaren genom omröstning har dessa försök förklarats vara ogiltiga.
Vad har parlamentet svarat på allt detta? Det kommer att ändra reglerna så att företrädarna - så att säga - kan väljas av parlamentets talman i stället för de som delegerar. Hur länge dröjer det innan parlamentets talman stryker vår rätt att rösta under plenarsammanträdena?
Talmannen: Jag vill påminna er om att Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor tolkar situationer av det här slaget och det kommer självklart att fortsätta arbeta med den här frågan.
Slavi Binev: (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Vulkanaskan i luftrummet över Europa har försenat förfaranden i EU-institutionerna. Detta har särskilt lagt hinder i vägen för Europaparlamentets plenarsammanträde i Strasbourg eftersom hälften av ledamöterna inte kunde ta sig hit.
Strasbourg är förmodligen en svår destination att ta sig till och rent av omöjlig under exceptionella omständigheter. I det här sammanhanget vill jag ställa följande fråga: Är detta inte ytterligare ett tecken på att Europaparlamentet måste fatta beslut om att bara ha en mötesplats, och det i Bryssel? Jag antar att ni alla håller med om att vi mot bakgrund av finanskrisen skulle spara miljoner av skattebetalarnas pengar om vi skapar en enda mötesplats för parlamentet. Det skulle också göra resecirkusen, som vår månatliga flytt ofta kallas, till ett minne blott.
Eduard Kukan: (SK) Skyddet av människor som tillhör etniska minoriteter är med rätta en viktig del av den internationella utvecklingen och förbindelserna mellan länderna. Vi diskuterar det också här i Europaparlamentets sessionssal och vi betonar europeiska värden och regeringarnas skyldighet att följa dessa värden.
I det här sammanhanget skulle jag vilja tala om frågans politiska känslighet, eftersom det finns en stor risk för missbruk i det här avseendet, särskilt nu när regeringarna agerar ensidigt för att fullfölja dessa frågor utan att rådfråga dem som berörs.
Jag anser att det är oacceptabelt och inte önskvärt att dessa frågor bedrivs på ett okänsligt sätt i syfte att påverka den interna politiska situationen i ett annat land, ibland just före valet. Det skulle normalt anses som arrogans. Om någon inte har förstått mig, så har jag talat om de nuvarande problemen i förbindelserna mellan Slovakien och Ungern.
Monica Luisa Macovei: (EN) Herr talman! Korruption har varit en viktig orsak till krisen, med mäktiga företag och mäktiga personer som har utnyttjat politik, institutioner och medel för egen privat vinning. Problemen med korruptionen försvinner inte med utveckling: de blir bara mer sofistikerade. Hittills har de nationella insatserna inte varit effektiva i alla medlemsstater. Vi får inte bortse från denna verklighet, utan i stället erkänna den. Vi har nått en punkt då kommissionen och rådet snabbt måste skapa en solid antikorruptionsmekanism i unionen och i medlemsstaterna. Förseningar skadar EU-medborgarnas intressen.
Zoran Thaler: (SL) Slovenien och Kroatien är två grannländer och nationer som har existerat sida vid sida i flera århundraden utan allvarliga problem. Så är det även i dag och majoriteten av slovenerna anser att Kroatien bör bli EU-medlem så snart som möjligt. År 2009 lyckades de två regeringarna efter 18 års förhandlingar lösa sin gränskonflikt och i synnerhet meningsskiljaktigheterna kring gränsen i norra Adriatiska havet, som självklart har varit en viktig fråga för Slovenien.
Ett internationellt skiljeavtal som tagits fram för att lösa problemet på ett rättvist sätt undertecknades i Stockholm under det svenska ordförandeskapet. Processen med att ratificera avtalet har faktiskt närmat sig sitt slut. Vi i Slovenien ska rösta om det i en omröstning den 6 juni i år.
Jag uppmanar europeiska politiska krafter, framför allt Europeiska folkpartiet, att sätta sig in i den kampanj som genomförs i mitt land den här månaden och att bidra till ett positivt resultat som kan förstärka de goda grannförbindelserna och göra det möjligt för det instabila Balkan att få en europeisk framtid.
Ramon Tremosa i Balcells: (EN) Herr talman! Euroområdet var extremt nära en kollaps för tio dagar sedan, men det europeiska krispaketet har gett vår gemensamma framtid en chans. Jag anser att krisen har mer att göra med de djupt rotade problemen hos vissa euromedlemsstater än med spekulanter, jag talar om medlemsstater med bristande budgetdisciplin, ineffektiva arbetsmarknader och massiva skulder inom den privata sektorn.
Om vi ska rädda euroområdet måste vi reformera dess styrning. Förra veckans styrningsförslag från kommissionen innehåller några bra idéer, bland annat ökad tonvikt på finanspolitiken och en tydlig samordning mellan medlemsstaterna i finanspolitiska frågor. Dessa förslag bör även omfatta ett gemensamt program med strukturreformer. I Spanien förra veckan valde José Luis Rodríguez Zapatero att genomföra ett åtstramningspaket för att kunna undvika den röstmässigt sett mer riskfyllda arbetsmarknadsreformen.
Slutligen ska ni inte oroa er över eurons värde, för den gemensamma valutans nedgång är bra för ekonomin i euroområdet.
Marie-Christine Vergiat: (FR) Herr talman! I parlamentet har vi till vår förfäran fått veta att man har inrättat en arbetsgrupp som ska diskutera en ”framskjuten status” för Tunisien.
Varför är vi förfärade? Vi är förfärade eftersom vi varje dag får rapporter från det här landet som visar att de män och kvinnor som fortfarande vågar kritisera regimens metoder utsätts för ökade hot och skrämselhandlingar.
Utan att gå igenom de senaste resultaten från kommunalvalen - 90 procent av rösterna gick till personer som befinner sig nära makten - ska jag ge några exempel. Den 6 maj blev journalisten Zouhair Makhlouf arresterad och misshandlad av polisen när han var på väg till en middag med den före detta ordföranden för Paris advokatsamfund. Den 18 maj kommer journalisten Fahem Boukadous med all sannolikhet att dömas till fyra års fängelse. Vilket brott har han begått? Han har rapporterat om den sociala oron i Gafsa Basin och om det förtryck detta medförde. Advokaterna Abderraouf Ayadi, Ayachi Hammami, Mohamed Abbou och Radhia Nasraoui utsätts ständigt för hot.
Internet censureras alltmer. Om jag får möjlighet vill jag ge ett exempel: min blogg har nu censurerats ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! För närvarande handlar i stort sett alla politiska diskussioner om den ekonomiska och finansiella krisen enbart om hur många miljarder euro som krävs för att täppa till nästa svarta hål. I allmänhet förs dessa diskussioner fortfarande genom att man klamrar sig fast vid Josef Ackermann och hans likar.
Men det vi verkligen behöver är en grundläggande diskussion om det nuvarande monetära systemet. Vi borde äntligen diskutera frågor om hur vi befriar systemet från dess tillväxtkrav. Vad kan vi göra för att kontrollera bankernas strävan att ge kredit? Bör vi avskaffa räntor? Hur kan vi uppnå en åtskillnad mellan värde och penningvärde? Vi borde använda pengar för att skapa värde för samhället, inte för att skapa penningvärde! Innan vi överraskas av händelser bör vi i stället diskutera hur vi kan reformera det monetära systemet inifrån. Men det är bara möjligt om vi har en kraftfull och framför allt oberoende politik.
Gerard Batten: (EN) Herr talman! Jag är säker på att alla är medvetna om att vi nu har en ny regering i Storbritannien som vi kan kalla den liberaldemokratiska/konservativa koalitionen. I överenskommelsen mellan det konservativa partiet och det liberaldemokratiska partiet står följande: ”Vi är överens om att det inte längre ska finnas någon överlåtelse av suveränitet eller makt under det kommande parlamentets tid”, det vill säga till EU. Men alla som känner till något om allt detta veta att det inte längre kommer att ske någon överlåtelse av suveränitet som kräver en folkomröstning, eftersom allt detta redan har utförts genom Lissabonfördraget. Det kommer inte längre att vara nödvändigt att fråga det brittiska folket eller folket i något annat land i EU. Det kommer att ske ändå.
Men om David Cameron verkligen menar det han säger, då har han ett gyllene tillfälle att faktiskt hålla det löftet. För som min kollega Trevor Coleman påpekade för några veckor sedan här i kammaren innebär ökningen av nya ledamöter i Europaparlamentet att Lissabonfördraget måste omratificeras i alla medlemsstater. I Storbritanniens fall har David Cameron nu ett gyllene tillfälle att antingen inte omratificera fördraget eller låta det brittiska folket rösta om det. Låt oss hoppas att han håller sitt löfte och gör detta.
Ivo Vajgl: (SL) Förra lördagen firades 55-årsdagen för undertecknandet av det österrikiska statsfördraget på slottet Belvedere i Wien. Detta är utan tvekan ett viktigt datum i Österrikes historia, eftersom det i själva verket innebar att Österrike blev en självständig stat och fick ett eget värde.
Vid detta tillfälle informerade eller rättare sagt uppmärksammade det slovenska utrikesministeriet genom sin ambassadör den österrikiska regeringen på att bestämmelserna i det österrikiska statsfördraget om den slovenska minoriteten i Österrike inte har genomförts ännu. Tvåspråkiga vägskyltar i Kärnten är så att säga fortfarande ett tabuförklarat ämne och regeringen i Wien har gång på gång fogat sig efter Kärntennationalisternas extremistiska åsikter.
Samtidigt som jag gratulerar österrikarna till denna årsdag uppmanar jag dem att föra en mer vänligt sinnad politik gentemot sina minoriteter.
Sylvie Guillaume: (FR) Herr talman! I dag under den internationella dagen mot homofobi måste vi ta tillfället i akt att omformulera vårt åtagande om universell respekt för mänskliga rättigheter över hela världen vid en tid då bestämmelser eller bruk som omfattar diskriminering som bygger på sexuell läggning eller könsidentitet fortfarande existerar i ett antal länder.
Vi måste även ännu starkare fördöma det ökande antalet fysiska angrepp och upprepningen av homofobiska uttalanden. Tystnadskoden måste upphöra här. Att lära ut tolerans är en del av lösningen, eftersom attityderna fortfarande måste förändras även i våra europeiska länder. Vi får inte förbise frågan om att lära ut tolerans, tvärtom.
Avslutningsvis måste vi utnyttja den europeiska diplomatin för att garantera att lagstiftning som förordnar att homosexualitet är ett brott förbjuds i de länder där sådan lagstiftning fortfarande är i kraft. Jag vill ta tillfället i akt att framföra en vädjan om detta till Catherine Ashton.
Andrey Kovatchev: (BG) Herr talman! Jag vill framföra mina åsikter om kommentarer som har gjorts av vissa ledamöter från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet samt gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, som gick till ogrundade attacker mot den bulgariska regeringen.
För första gången sedan övergången från kommunismen inleddes har Bulgarien visat politisk vilja, inte bara i ord utan även i handling, för att bekämpa korruption och organiserad brottslighet. De påtagliga resultat som har uppnåtts i det här avseendet välkomnas både av Bulgariens internationella partner och av det civila samhället inom landet. Stödsiffrorna för premiärministern och inrikesministern är 56 respektive 60 procent.
Men frågan kvarstår om varför Bulgarien har halkat så långt efter och varför landet har sämst levnadsstandard i EU. Svaret på den här frågan finns i den kommunistiska elitens själviska ambitioner under slutet av 1980-talet. Med hjälp av det undertryckande statssäkerhetssystemet och dess tentakler i statsekonomin har de under den 20 år långa övergångsperioden omformat sin politiska makt till ekonomisk makt som de sedan har överlåtit till sina söner och sonsöner. De har även lyckats behålla sina agenter i landets viktigaste ministerier, banker och industrisektorer.
Den nuvarande regeringen bekämpar det oreglerade bindande förhållandet mellan politik och ekonomi med hjälp av alla lagliga instrument som är tillåtna i en europeisk rättsstat.
Jag skulle helt enkelt vilja avsluta genom att uppmana ledamöterna i S&D-gruppen att dra lärdom av erfarenheterna från de tyska ledamöterna när det gäller efterträdarna till det tidigare kommunistpartiet i DDR. BSP (det bulgariska socialistpartiet) är den direkta efterträdaren till kommunistpartiet i Bulgarien på samma sätt som vänsterpartiet i Tyskland. Svårigheterna med att bilda en regering i Nordrhein-Westfalen belyser hur aktuell den här frågan är även just nu i EU.
Cătălin Sorin Ivan: (RO) Förra veckan gjorde jag ett arbetsbesök för att undersöka situationen för grupperna med säsongsarbetare i Huelva-regionen i södra Spanien. Jag såg några utmärkta saker där som de spanska myndigheterna förtjänar lyckönskningar för. Men det finns även många problem som har med laglig och olaglig invandring att göra, med arbetskontrakt som i framtiden ska skrivas under på modersmålet av dem som vill arbeta utomlands, för att inte nämna det stora antalet problem som har med arbets- och bostadsförhållanden att göra. Jag anser att Europeiska unionens direktiv om säsongsarbetarplanen måste nå parlamentet så snart som möjligt så att vi kan hantera problemen på ett så hjälpsamt och effektivt sätt som möjligt.
Metin Kazak: (BG) Herr talman! Torsdagen den 14 maj på kvällen fick jag i staden Kardzhali i södra Bulgarien ta emot 54 000 underskrifter som har samlats in från medborgare som vill ha normala arbetsvillkor och en stark kommunstyrelse. Namninsamlingen hade samlats in från de sju kommunerna i Kardzhali på bara tio dagar. Människor stöder kampen mot korruption på maktens alla nivåer, och de motsätter sig våldsmetoder och handlingar som utförs för syns skull. Sådana metoder används av den verkställande makten för att frånta domstolar och åklagarmyndigheter deras uppgifter liksom att stympa myndighetens lokala styrning och undertrycka den.
Till exempel har borgmästaren i Kardzhali utretts 138 gånger under det senaste året, 13 gånger för samma projekt. Mer än 700 kontroller har gjorts i 30 kommuner med DPS-borgmästare (rörelsen för rättigheter och friheter) på mindre än ett år, medan kommuner med GERB-borgmästare (medborgare för europeisk utveckling i Bulgarien) har förskonats från sådana kontroller. Dessutom tillät provinsguvernören för Kardzhali inte ens att vi lämnade in namninsamlingen i den faktiska förvaltningsbyggnaden, utan vi var tvungna att träffas utomhus. Jag åtog mig att informera EU-institutionerna om denna civila protest.
Talmannen: Herr Kazak! Ni talade för snabbt för våra tolkar. De kunde inte tolka ert anförande precist.
Punkten är härmed avslutad.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
| sv |
Årsrapport 2006 om GUSP - Årlig rapport om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (fortsättning på debatten)
Talmannen: Vi återupptar nu den gemensamma debatten om betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski om årsrapporten från 2006 gällande Gusp, och betänkandet av Helmut Kuhne om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP.
Marie Anne Isler Béguin: (FR) Herr talman! Det är med glädje jag talar inför dessa delegationer, eftersom vi har så nära förbindelser med dem. Kan ni tänka er, herr höge representant, att det är precis på södra Kaukasus som jag skulle vilja fästa min uppmärksamhet. Vi hörde den goda nyheten att ni åker till Georgien under några dagar i morgon. Det var hög tid att detta ägde rum, och jag tackar er för det. Ni kommer även att åka till Abchazien, och i fråga om det förklarade ni att helgen kanske inte räcker för att lösa problemet. Om ni lyckas göra det över helgen så kommer jag att vara den första att gratulera. Vi vet att detta är en svår uppgift, men det viktigaste är att EU engagerar sig i den. Enligt min åsikt är detta närmast ett prov på mognaden hos EU:s utrikespolitik. Vi vet att Ryssland, som är en av våra samarbetspartner, nu är inblandat i konflikten. Enligt FN-rapporten har Georgien gått med på att ställa in flygningar med obemannade luftfarkoster (Unmanned Aerial Vehicles - UAV) över Abchazien. I går fick vi dock reda på att Ryssland uppenbarligen har grupperat sina militära styrkor för att bygga järnvägar. Om detta är sant anser jag att det är för tidigt att tala om fredsbevarande styrkor.
Detta är således en svår uppgift. Ni sa att ni kommer att stödja Georgiens fredsplan, så min fråga till er, herr höge representant, är följande: kommer ni inom ramen för fredsplanen även att stödja etableringen av en abchazisk-georgisk civil poliskår, kontrollerad av EU eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)? Det vore ett verkligt framsteg och något som vi har väntat på länge från EU:s sida i den här konflikten, eftersom det rör sig om ett grannland. Således lyder frågan som uppstår i dag, och som våra kolleger just har ställt, på följande sätt: kommer vi att utveckla grannskapspolitiken som en del av vår utrikespolitik?
Hanna Foltyn-Kubicka: (PL) Herr talman! Låt mig påminna er om att parlamentet i förra årets rapport från rådet, om de viktigaste aspekterna och grundläggande vägvalen på Gusp-området, uttryckte djup oro över den dåvarande ryske presidenten Vladimir Putins tillkännagivande av att Ryssland drar sig ur fortsatt deltagande i avtalet om konventionella styrkor i Europa. Trots Europaparlamentets uttryckliga förklaring skred inte EU-myndigheterna till handling i denna fråga. Hur som helst antog den ryska duman i juli 2007 enhälligt en rättsakt som upphävde Rysslands deltagande i avtalet.
Det råder inget tvivel om att detta är av grundläggande betydelse för säkerheten i Europa, eftersom Ryssland innehar den största potentialen vad gäller konventionella styrkor på vår kontinent. Därför anser jag att frågan om att få Ryssland att återansluta sig till detta internationella avtal är en viktig prioritet. Myndigheterna i EU och dess medlemsstater borde använda alla medel som står till deras förfogande för att åstadkomma detta, inte minst eftersom Rysslands försvarsutgifter har ökat med 700 procent under den senaste tiden.
Willy Meyer Pleite: (ES) Herr talman! Mohamed el-Baradei, som inte kan anklagas för att vara radikal, sa vid den senaste Münchenkonferensen om säkerhetspolitik att 1 procents minskning av försvarsutgifterna skulle kunna lösa hungerproblemen i världen.
Bidraget som EU lämnar till att nå det här målet är att be medlemsstaterna att öka försvarsutgifterna, och som en följd har denna kultur nått den omoraliska situationen att ha världens högsta försvarsutgifter under 2006, högre än under det kalla kriget: 17 gånger mer än vi lägger på internationellt samarbete.
Jag anser att vi är på väg i fel riktning. Militariseringen av säkerheten har skapat en orättvisare, våldsammare värld. Ni kanske minns att man sa att den omoraliska invasionen av Irak skulle lösa Mellanösternproblemet och sänka oljepriserna. Resultatet talar för sig självt. Jag anser att vi är på fel väg. Vi behöver avmilitarisera säkerheten och återvända till de gamla värderingarna hos ett Europa i vilket, mitt under det kalla kriget, personer som Willy Brandt och Olof Palme inom ramen för utrikespolitiken lade fram nollrustningsmålet.
Angående vår sammanlänkning med den nordamerikanska säkerhetspolitiken beror det på vilken administration vi talar om. Eller har våra principer och värderingar varit desamma som Bushadministrationens? Minns ni CIA-flygningarna, tortyren i Guantánamo, dödsstraffet och de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter över hela världen?
Nej, mina damer och herrar, jag anser att vi bör inrikta oss på en självständig, kärnvapenfri säkerhetspolitik, och ett system som skapar tillräcklig säkerhet för att lösa de grundläggande problem som förutom terrorism är hunger, fattigdom och diskriminering.
Hélène Goudin: Herr talman! Dagens debatt var en föraning av vad som komma skall om Lissabonfördraget blir antaget. Ökad militarisering, ökad överstatlighet och ökade kostnader för EU på bekostnad av medlemsstaternas självständighet. EU ska nu företräda oss alla. Tjugosju viljor ska bli en. Med häpnad ser jag att därför på hur detta EU-parlament - som säger sig vara demokratins försvarare - väljer att gå federalisternas väg utan att respektera vare sig Irlands folkomröstning eller mellanstatligt samarbete. Lissabonfördraget innebär ytterligare ett steg mot en gemensam utrikesminister, gemensam militär och gemensam underrättelsetjänst, kort sagt en gemensam försvars- och utrikespolitik. Irlands medborgare, ni är de enda som har givits möjlighet att stoppa denna farliga utveckling. Jag uppmanar er att rösta nej den 12 juni, så som vi i parlamentet bör göra i morgon.
Roger Helmer: (EN) Herr talman! Jag har en fråga till er. Hur kommer det sig att den höge representanten Javier Solana kan komma till kammaren och uttala en direkt osanning? Jag satt här och hörde honom säga att alla vill ha ett starkare EU och en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp). Jag företräder 4,2 miljoner människor från East Midlands i Storbritannien. Inte en enda av dem har någonsin sagt att de vill ha ett starkare EU eller en starkare Gusp, men många har talat om för mig att de skulle vilja att vårt land lämnade EU.
Om ni är övertygad om att det är detta som Europas befolkning vill ha, varför låter ni dem inte rösta om den europeiska konstitutionen och Lissabonfördraget, som har arbetats fram för att uppnå detta? Har ni glömt att fransmännen röstade emot det och att nederländarna röstade emot det? Känner ni inte till att 80 procent av mina väljare vill ha en omröstning och att om den hölls så skulle 80 procent av dem rösta nej?
Det brittiska folket som jag företräder vill ha handel och samarbete i Europa, men de är fullkomligt emot en politisk union och en europeisk armé.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: (ES) Herr talman! Samarbetet mellan parlamentet och rådet har väsentligt förbättrats under de senaste åren, vilket medges i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande, särskilt tack vare etableringen av flexibla mekanismer och framträdandena av rådets ordförande, den höge representanten och de särskilda representanterna.
Det fastslås dock även i betänkandet, i likhet med vad ordföranden för min grupp gör, att samarbetet mellan parlamentet och rådet kan förbättras, särskilt i fråga om timing. Betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski, som jag skulle vilja gratulera för hans arbete, innehåller ett konkret initiativ: att etablera ett interinstitutionellt avtal från början av nästa år, så att man på grundval av riktlinjerna i det nya fördraget kan införa stabila och dynamiska kriterier för samarbete. Herr höge representant, jag skulle vilja få en uppfattning om er bedömning av detta förslag i betänkandet.
För det andra skulle jag även vilja tacka den andre föredraganden Helmut Kuhne för hans betänkande om den europeiska säkerhetsstrategin. Jag anser att vad vi behöver är en långsiktig strategi som möjliggör för oss att hantera de nya hot som vi ställs inför, och som kan omarbetas när förhållandena förändras, i varje fall var femte år, vilket sammanfaller med parlamentets valperioder.
Det har hållits några mycket anmärkningsvärda anföranden. Jag anser inte att det är en fråga om att lägga ut mer pengar, men så länge vi har 3 parallella satellitsystem - och Karl von Wogau har redan hänvisat till det i dag -, 5 telekommunikationssystem, 23 pansarfordonssystem och 87 olika rustningsprogram kommer vi inte att kunna fortsätta göra framsteg i önskad riktning.
Med sina 27 medlemsstater har EU uppskattningsvis två miljoner soldater, 10 000 stridsvagnar och 3 000 stridsflygplan. Jag anser att detta är en tillräckligt stor styrka för att vi ska kunna skrida till allvarlig handling.
Vi har dock ytterligare problem med att skicka en bataljon till konflikter som den i Tchad, där målet inte är att föra krig utan att ge skydd i krissituationer och medla i konflikter.
Därför anser jag, att vi måste bidra med och mobilisera alla våra resurser för att inte EU, med alla dess resurser, inte fortsätter att spela en fullständigt betydelselös roll på den internationella scenen.
| sv |
Frågestund (frågor till kommissionen)
Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B6-0448/2006).
Följande frågor har ställts till kommissionen:
Del I
Angående: Arbetstagare från Rumänien och Bulgarien
Kommissionens rapport om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat visar att arbetstagarnas rörlighet från de medlemsstater som 2004 anslöt sig till EU på det hela taget har haft positiva effekter. Är kommissionen därför besviken över att medlemsstater såsom Förenade kungariket och Irland har beslutat att begränsa rumänernas och bulgarernas rätt att arbeta i deras respektive länder när Rumänien och Bulgarien blir fullvärdiga EU-medlemmar den 1 januari?
Kommer detta att få negativa ekonomiska konsekvenser både i de berörda medlemsstaterna och i EU som helhet, eller kommer det att tvinga fler att börja arbeta svart? Anser kommissionen att det är problematiskt att några medlemsstater uttrycker oro inför en ökad invandring trots att arbetslösheten har minskat, sysselsättningen har ökat och den ekonomiska tillväxten förblivit hög i Förenade kungariket, Irland och Sverige (som inte tillämpade restriktioner efter maj 2004)?
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Kommissionen är principiellt för fullständigt tillämpande av de fyra friheterna, inklusive fri rörlighet för arbetstagare inom Europeiska unionen. Man måste komma ihåg att denna frihet är en av grundprinciperna i Romfördraget.
I anslutningsfördraget med Bulgarien och Rumänien fastställs dock, liksom vid den förra utvidgningen, övergångsbestämmelser om den fria rörligheten för arbetstagare. Enligt dessa bestämmelser är det i själva verket upp till var och en av de nuvarande medlemsstaterna att bestämma om man under en övergångsperiod ska ge bulgariska och rumänska medborgare tillgång till sin arbetsmarknad. Detta är alltså varje medlemsstats rättighet.
Kommissionen planerar att skicka ett brev till alla medlemsstater för att påminna om deras åtaganden i enlighet med gemenskapslagstiftningen och be dem att tillhandahålla detaljer om alla nationella åtgärder som skulle kunna införas för de första två åren efter Bulgariens och Rumäniens anslutning.
Låt mig samtidigt fästa er uppmärksamhet på kommissionens rapport om övergångsbestämmelsernas funktion vid utvidgningen den 1 maj 2004, och i synnerhet på slutsatsen att ankomsten av arbetstagare från de anslutande medlemsstaterna har haft en gynnsam effekt och faktiskt bidragit till att minska obalanser på nationella arbetsmarknader, utan att nykomlingarna till stor del har tagit lokala arbetssökandes plats. Detta gäller naturligtvis de medlemsstater som har främjat den fria rörligheten av arbetstagare.
I rapporten fastställs också att detta totalt sett har fått positiva följder för ekonomin i de 15 gamla medlemsstaterna, i och med att arbetstagare från de nya medlemsstaterna har bidragit till en bättre fungerande arbetsmarknad, en upprätthållen ekonomisk tillväxt och bättre offentliga finanser. Det har också gått att fastställa att restriktioner på tillgången till arbetsmarknaden har kunnat leda till ökad förekomst av svart arbete.
Kommissionen anser att dessa resultat fortfarande gäller och förlitar sig på att medlemsstaterna kommer att överväga dem noggrant vid beslutet om att införa övergångsåtgärder för Bulgarien och Rumänien.
Sharon Bowles: (EN) Vi vet att det i framtiden kommer att vara en minskande arbetsstyrka som försöker underhålla fler pensionärer. I ljuset av detta scenario, som inte ligger så långt borta - vi ser det faktiskt ske redan nu - anser ni att de länder som stärkt sin arbetsstyrka genom att vara mer liberala och tillåta rörelsefrihet och invandring har skaffat sig en fördel framför de länder som varit mer restriktiva?
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Tack för er fråga. Det är mycket möjligt att det skulle kunna vara så, men det är bara tiden som kan utvisa det, vilket är anledningen till att vi oavbrutet analyserar utvecklingen på arbetsmarknaderna i EU och dess medlemsstater.
Det finns två grundläggande scenarier, som kan variera från en medlemsstat till en annan. Det handlar här om att en viss medlemsstat skulle kunna gynnas av möjligheten att ta emot arbetstagare från nya medlemsstater till följd av sin demografiska profil och de utmaningar som en åldrande befolkning utgör. Samtidigt skulle det kunna vara så att en annan medlemsstat har problem på arbetsmarknaden och en högre arbetslöshet, och att den nationella regeringen följaktligen beslutar att man skulle gynnas av övergångsbestämmelserna, med tanke på omständigheterna. Det är anledningen till att vi har beslutat att lämna beslutet till medlemsstaterna, och till att vi har gett dem möjligheten att tillämpa övergångsåtgärder.
Richard Corbett: (EN) I den ursprungliga skriftliga frågan fokuserade frågeställaren på de relativt obetydliga övergångsrestriktioner som Irland och Storbritannien har tillämpat i fråga om de två senaste medlemsstaterna. Håller ni inte med om att det är mycket viktigare att fokusera på de fortsatta restriktioner för alla nya de medlemsstaterna som fortfarande tillämpas av majoriteten av de femton gamla?
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Jag har noterat Storbritanniens och Irlands beslut. Det är utan tvivel ett prerogativ för dessa länder, liksom för övriga medlemsstater. Före detta beslut använde jag Storbritannien och Irland som en måttstock i argumenteringen för att öppna arbetsmarknaderna i de övriga medlemsstaterna för kandidatländerna. Jag är stolt över att i min tidigare befattning ha hjälpt statsministern i den medlemsstat jag känner till bäst att utarbeta sitt tal till den 1 maj 2004, där han förklarade att medlemsstaten - Finland - troligtvis skulle ta bort restriktionerna för den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Denna medlemsstat upprätthåller samma liberala förfaringssätt gentemot Bulgarien och Rumänien.
Saken är den att mycket pålitliga undersökningar visar att det totalt sett har fått positiva följder, men samtidigt vill vi lämna beslutet till medlemsstaterna - och det måste vi göra, för det är Europeiska rådets beslut, och Europeiska rådet är det högsta beslutsfattande organet i unionen när det gäller den här sortens frågor.
Alexander Stubb: (EN) Jag vill bara svara Richard Corbett. Något som är intressant är att man, när man går på en restaurang eller pub i Storbritannien nu för tiden, inte betjänas på drottningens engelska. Vi finländare skulle tycka att det var väldigt spännande att ha 500 000 människor i Finland som bara talade lite ovanlig finska.
För det första vill jag gratulera kommissionen till dess ansträngningar på området för fri rörlighet. För det andra vill jag gratulera de medlemsstater som har öppnat sina gränser för den fria rörligheten för arbetskraft från de nya medlemsstaterna. Min fråga är rak och enkel. Vad ska kommissionen göra för att fortsätta att pressa alla gamla medlemsstater att öppna gränserna för den fria rörligheten för arbetskraft, liksom Storbritannien, Irland, Sverige, Danmark, Finland, Nederländerna och ytterligare några länder redan har gjort?
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Det gläder mig att se att Alexander Stubb har avancerat snabbt i karriären från de bakre bänkarna till de främre här. Det är imponerande och anmärkningsvärt.
Jag vill säga att vi fortsätter att analysera utvecklingen på arbetsmarknaderna i Europeiska unionen, och att allt visar på att de länder som har tillämpat ett liberalt tillvägagångssätt i fråga om att ta emot arbetstagare från de nya medlemsstaterna, såsom Storbritannien och Irland, har gynnats när det gäller den totala ekonomiska tillväxten och en bättre fungerande arbetsmarknad. Därför kan vi fortsätta att förorda detta så att vi har positiva måttstockar, som dessa två länder samt andra medlemsstater som ni själva känner till. Efter att vi har anfört skäl är det upp till varje medlemsstat att fatta beslutet. Vi måste naturligtvis ha förtroende för varje nationell regerings omdöme, för det är de som borde känna till omständigheterna i landet bäst och vad som är bäst för landet och dess invånare.
Angående: Skattefri försäljning inom ramen för de nya förordningarna om luftfartssäkerhet
Efter att EU den 6 november infört nya förordningar om luftfartssäkerhet har det yppats farhågor om vilka följder detta kommer att få för den skattefria försäljningen runtom i världen. Denna marknad är mycket viktig för många europeiska producenter av lyxiga märkesvaror, bland dem producenter av skotsk whisky i min valkrets. I de nya förordningarna ges passagerarna möjlighet till fortsatta inköp av varor i vätskeform från affärer på flygplatserna (med hjälp av påsar med säkerhetsförslutning). Men dessa föreskrifter gäller bara för ”gemenskapens flygplatser” och ”gemenskapens transportföretag”. Följden blir att varken företag som bedriver skattefri försäljning på stora internationella flygplatser utanför EU eller transportföretag från länder utanför EU kan sälja sådana populära varor som förstklassig skotsk whisky till passagerare på väg till EU med planbyte på en flygplats inom EU eller EES.
Kan kommissionen redogöra för vilka åtgärder den avser vidta för att underlätta den skattefria försäljningen till transferpassagerare på väg till EU och slå vakt om denna marknad, som är så viktig för producenterna av skotsk whisky samt för deras anställda och det lokala näringslivet?
Joe Borg: Jag tackar David Martin för hans fråga. Syftet med kommissionens förordning (EG) nr 1546/2006 är att bemöta det nya hotet mot den civila luftfarten som utgörs av hemgjorda, flytande sprängämnen. Detta innebär att passagerare på flyg från gemenskapens flygplatser inte tillåts medföra vätska i handbagaget i enskilda kvantiteter större än 100 ml. Undantag har dock beviljats för vätska som säljs i butiker på flygplatsen och ombord på flygplanet om vissa säkerhetsvillkor uppfylls, inklusive systemet med genomskinliga plastpåsar.
Med tanke på att gemenskapslagstiftningen inte gäller i tredjeländer är det för närvarande omöjligt att säkerställa att flygplatser i tredjeländer och lufttrafikföretag utanför unionen har säkerhetskrav som motsvarar dem inom Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa flygplatser och flygbolag gagnas följaktligen inte av undantaget. Kommissionen kommer att överväga möjligheten att samarbeta med tredjeländer för att utveckla medel för att fastställa överensstämmande säkerhetsåtgärder.
David Martin: (EN) Tack för ert svar, herr kommissionsledamot. Jag undrar dock om ni har förståelse för den ilska som många EU-medborgare och besökare från resten av världen som kommer till Europeiska unionen i jul kommer att känna, som har medfört fin skotsk whisky och andra produkter till flygplatser som Frankfurt eller London, varifrån de ska resa till andra flygplatser såsom Edinburgh eller Glasgow, när de upptäcker att deras tullfria varor beslagtas på flygplatsen. Det kommer att leda till stor bedrövelse och stort missnöje.
Herr kommissionsledamot! Håller ni med mig om att det finns behov av någon sorts kampanj i tredjeländer för att informera människor om situationen? För det andra, kan ni tänka er att snarast föra en diskussion med internationella luftfartsorganisationer för att se om vi kan nå en global gemensam norm så att vi kan undvika detta problem?
Joe Borg: Tack för frågan.
Jag vill börja med att understryka att man inte kan kompromissa när det gäller säkerhet. Kommissionen och gemenskapen gör vad man kan för att öppna det befintliga systemet ytterligare när det gäller Europeiska unionen, även om det förmodligen kommer att bli ganska svårt att nå några betydelsefulla resultat på mycket kort sikt, och därmed före jul, då det krävs förhandlingar med tredjeländer för att de ska inta samma ställning som vi och agera därefter.
Vad gäller er kommentar om informationskampanjen har kommissionen samarbetat med berörda internationella flygplatser och flygbolag så att de kan informera sina medlemmar i tredjeländer om de nya EU-bestämmelserna. Kommissionen har dessutom hjälpt dessa berörda parter med deras kampanjer för att informera passagerare genom att utarbeta standardiserade informationsanslag och broschyrer som deras medlemmar kan använda som en del av sin egen informationskampanj.
Reinhard Rack: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vet att flygsäkerhetsfrågor inte är ert direkta ansvarsområde, men ni har förmodligen inga svårigheter att besvara denna följdfråga. Dag ut och dag in får vi ett oräkneligt antal klagomål från flygpassagerare, och vi har själva erfarenhet av allt detta. Väldigt många av oss anser att de åtgärder som vidtagits bara är skenåtgärder som inte på något sätt förbättrar passagerarnas säkerhet, utan de gör bara saker svårare för dem. De leder särskilt till bättre affärer för tillverkare av tandkräm och kontaktlinslösningar, men leder i realiteten inte alls till någon förbättring av säkerheten.
Joe Borg: Kommissionen är av den åsikten att man faktiskt bidrar till ökad säkerhet i verkligheten, eftersom det naturligtvis utförs fysiska kontroller på passagerare för att man ska kunna fastställa att de inte bär på några sådana vätskor. Man skulle kunna bära vilken sorts vätska som helst i en genomskinlig förpackning.
För det andra har vi frågan om iakttagelseförmåga: passagerarna märker att någonting görs och att man bör tänka sig för innan man försöker föra ombord saker som skulle kunna väcka misstankar och som skulle märkas.
Jörg Leichtfried: (DE) Fru talman! Jag har en följdfråga som för mig vidare till en fråga som är knuten till den ursprungliga frågan eftersom whisky görs av vatten, och min fråga gäller vatten. Jag lever i ett land där vatten finns att tillgå överallt, och människor är inte vana vid att betala dyrt för det, men om ni ser er om på Europas flygplatser säljs mycket små kvantiteter vatten till otroliga priser, och en liten flaska vatten kostar mellan 3 och 4 euro. Det anser jag inte är acceptabelt, men det är konsekvensen av det säkerhetssystem som gäller för närvarande. Vad avser kommissionen göra i denna särskilda fråga för att skydda de europeiska konsumenterna?
Joe Borg: Detta är inte mitt direkta ansvarsområde, så mitt svar är att jag har noterat era kommentarer och kommer att vidarebefordra dem till kommissionens vice ordförande Jacques Barrot och till kommissionsledamot Markos Kyprianou, som är ansvarig för konsumentskydd.
Angående: Ersättning för förseningar i flygtrafiken
Det uppkommer allt oftare kraftiga förseningar i den inomeuropeiska flygtrafiken vilket är mycket besvärligt för passagerarna. Anser kommissionen att det vore möjligt att se över förordning (EG) nr 261/2004, så att det inom flygtrafiken betalas ut en ersättning, vars storlek är beroende på förseningens längd, till passagerarna på liknande sätt som inom tågtrafiken?
Joe Borg: Enligt förordningen om flygpassagerares rättigheter (EG) nr 261/2004 är inte flygbolagen skyldiga att erbjuda passagerare kompensation för kraftigt försenade flygningar. Enligt förordningen ska flygbolaget dock ge passagerare assistans, inklusive mat och dryck och inkvartering vid behov.
Dessutom föreskrivs vissa rättigheter i händelse av försening i Montrealkonventionen, den uppdaterade versionen av Warszawakonventionen som införlivades i förordning (EG) nr 889/2002 och där regler tas upp för internationella lufttrafikföretags skadeståndsansvar, enligt vilken flygbolagets ansvar är begränsat till 4 150 särskilda dragningsrätter, vilket motsvarar omkring 5 000 euro. I ett sådant fall måste passageraren visa på ett orsakssamband mellan den skada som han eller hon har lidit och den händelse som flygbolaget varit orsak till.
Kommissionen kommer i enlighet med artikel 17 i förordning (EG) nr 261/2004 att skicka en rapport till parlamentet och rådet om tillämpningen av denna förordning i EU:s medlemsstater. Ett anbudsförfarande har inletts i syfte att teckna avtal med en extern konsult som ska bidra när det gäller kvantitativa och kvalitativa uppgifter. I undersökningen kommer man särskilt att ta upp frågor relaterade till förseningar och inställda flyg samt tillämpningen av den aktuella förordningen.
Kommissionen kan inte avge något omdöme såhär på förhand om det kommer att föreslås ytterligare åtgärder för förbättring av skyddet av flygpassagerare. Kommissionen måste vänta på de slutgiltiga resultaten av bedömningen som görs av de externa konsulterna.
Reinhard Rack: (DE) Jag skulle vilja påpeka två saker. Bestämmelserna om ersättning i internationell rätt, som ni hänvisar till, är just den typ av ersättning som vi inte vill att medborgarna ska få, eftersom de inte ska vara tvungna att själva ta på sig bördan att gå igenom stora domstolsförhandlingar för att få vad de har rätt till, och därför måste jag fråga om det kan bli ändringar på detta område och om vi kan komma fram till en tydligare definition av begreppet force majeure. Enligt flygbolagen är det force majeure om ett flygplan får ett tekniskt fel, men saken är den att flygplan får tekniska fel på grund av att flygbolagen i allt större utsträckning använder gamla plan på sina flygningar.
Joe Borg: Jag vill påpeka att den viktiga skillnaden mellan den tidigare förordningen och den nuvarande som grundas på Montrealkonventionen är att passagerare har rätt att få information, assistans och omdirigeringsmöjligheter direkt och på plats, medan Montrealkonventionen bara täcker krav för fall som tas till domstol, som ni med rätta påpekade, för möjlig skada orsakad av en försening. Jag kommer dock att vidarebefordra era kommentarer till kommissionens vice ordförande Jacques Barrot för att se om något mer kan göras. Som jag påpekade i svaret på frågan räknar kommissionen emellertid inte med att införa ytterligare åtgärder innan vi får se de slutgiltiga resultaten av bedömningen - som utförs av en extern konsult.
Robert Evans: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för dessa kommentarer. Jag vill fästa er uppmärksamhet på att Air France ställde in kvällsflyget från Gatwick till Strasbourg i går, under åberopande av tekniska skäl, men vägrade att bistå passagerarna och vägrade att ordna inkvartering på hotell åt dem. Skulle kommissionen vilja ta detta tillfälle i akt att klargöra för Air France, och för andra flygbolag, att den befintliga EU-lagstiftningen - denna lagstiftning - gäller för dem och att de inte ska leta efter kryphål och försöka slingra sig ur det, utan att de bör respektera EU:s lagstiftning och hjälpa passagerarna när ett flyg ställs in, vilket skedde i går?
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Generellt sett föreskrivs i förordning (EG) nr 261/2004 inte några särskilda villkor i samband med nekad ombordstigning. Om ett flygbolag på grund av ett tekniskt fel ersätter det ursprungliga flygplanet med en mindre modell och en del av passagerarna nekas ombordstigning därför att de inte kan gå ombord på det flygplanet, och de måste stanna kvar på flygplatsen, så måste dessa passagerare få hjälp och erbjudas ekonomisk kompensation så som det föreskrivs i förordningen.
Det är endast på grund av hälsoskäl, säkerhetsskäl eller bristfälliga resehandlingar som passagerare kan vägras borda ett flyg. Jag kommer också att göra vice ordförande Jacques Barrot uppmärksam på de särskilda synpunkter ni framfört med avseende på gårdagskvällens händelser när det gäller Air France.
Richard Seeber: (DE) Fru talman! De extrema säkerhetsåtgärderna som svar på hotet från terrorismen orsakar allt oftare mycket stora förseningar, och sådana säkerhetsåtgärder kostar naturligtvis också en hel del pengar. Alla dessa kostnader bärs för närvarande av allmänheten. Har kommissionen därför för avsikt att överföra dem till flygbolagen eller till passagerarna, eller är det meningen att staten så att säga ska fortsätta att bära dessa tilläggskostnader?
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Ni har rätt i att säkerhetsåtgärder och extra säkerhetsåtgärder - och detta har samband med föregående fråga - innebär kostnader. Men det måste framhållas att om vi verkligen vill ta itu med frågan om säkerhet på flygplan så kan kostnadshänsyn bara komma i andra hand.
Men jag kommer också att återigen vidarebefordra era påpekanden till vice ordförande Jacques Barrot för att se om det går att urskilja möjligheter till kostnadsdelning i detta hänseende.
Talmannen: Vi kommer nu till frågestundens andra del. Eftersom vi nu endast har omkring en halvtimme kvar kan jag endast ge tio minuters frågetid till varje kommissionsledamot. Jag ber alla som ställer frågor att göra detta möjligt.
Angående: Gemenskapsåtgärder för att få ett slut på kasseringen av bifångster
När har kommissionen för avsikt att vidta åtgärder för att få ett slut på fiskefartygs kassering av bifångster?
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Jag hoppas jag gör det.
Som svar på fråga från Chris Davies om när kommissionen kommer att införa åtgärder för att få ett slut på fiskefartygs kassering av bifångster vill jag först och främst påpeka att kommissionen anser att kassering är ett allvarligt problem inom europeiskt fiske och att den har föresatt sig att prioritera denna fråga.
Anledningen till kassering är att vid mycket europeiskt fiske tas oönskade bifångster upp och kastas sedan. Kassering kan i första hand minskas och sedan så småningom avskaffas genom att minska oönskade bifångster. Detta kan ske genom rättsliga åtgärder eller genom att uppmuntra utvecklingen av fisketeknik och fiskemetoder som ger små bifångster och således ringa kassering.
I början av 2007 kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande om att minska bifångster. Till de instrument som kommer att övervägas i detta sammanhang hör selektiva fiskeområden, slutna områden, krav på att byta fiskeområde när avsevärda bifångster påträffas och ekonomiska straff för bifångster.
Kommissionen kommer att ange huvuddragen i nya åtgärder rörande kassering och inleda en debatt om genomförandet av dessa åtgärder. Efter en debatt i början av 2007 kommer kommissionen att utarbeta tillämpningsförordningar för ett fiskeområde i taget, av vilka de första kommer att läggas fram under 2008.
Chris Davies: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten. Jag träffade nyligen företrädare för fiskproducentföreningen Fleetwood Fish Producers' Association. De talade om för mig att deras kustfiske för närvarande ger en kassering på ca 70-80 procent på fartyg över 10 meter. De sa mig: ”Irländska sjön är full av fisk, men vi mördar den genom att fånga fisk som är för liten för att föröka sig.” De säger att om de använder nät med större maskor uppfattas det som att de ger sig ut för att fiska torsk, och därför måste de gå ut färre dagar, de förlorar inkomster och det blir en ond cirkel.
Herr kommissionsledamot! Jag vet att ni vill göra något åt detta. Jag har talat med er om det under årens lopp. Men ni har nu varit ledamot av kommissionen i mer än två år, och ni talar om att något ska hända under 2008! Är ni nöjd med utvecklingstakten? Detta är oanständigt, och det måste stoppas!
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Som alltid när det gäller fiske är jag sannerligen inte nöjd. Takten på utvecklingen beror inte på bristande beredvillighet från vår sida eller på att det saknas medel för att försöka uppnå resultat eller på bristande beslutsamhet hos kommissionen. För det mesta beror det på att vi har ett mycket komplext fiske i gemenskapens vatten.
Det är mycket enklare att genomföra ett anständigt system för kassering längre norrut där fisket är relativt rent, där man ger sig ut för att fiska makrill och praktiskt taget bara fångar makrill. I gemenskapens vatten inriktar man sig för det mesta på en särskild art, men det är i huvudsak fråga om ett blandat fiske och det är mycket svårare att hantera.
Vi håller på att titta på olika sätt att införa åtgärder som avsevärt kommer att minska kasseringen. I år har vi försökt att införa ett resurshanteringssystem för Kattegatt. Regionala rådgivande nämnden för Nordsjön engagerade sig i hög grad för det. Vi hade hoppats att jag vid rådet i december skulle kunna tillkännage att detta skulle påbörjas under 2007. Men med hänsyn till de olika förslag som gjordes för att genomföra ett sådant system bad företrädarna för operatörerna oss om mer tid eftersom de inser att följderna för fisket skulle kunna bli avsevärda.
Regionala rådgivande nämnden för Nordsjön är av samma uppfattning, och därför kommer jag inte att föreslå att detta påbörjas under 2007. Jag hoppas att detta kommer att ta form under loppet av nästa år och att det leder till en mycket bredare ståndpunkt om förvaltningen av fiske, varigenom kasseringen minskas så mycket som möjligt.
De fiskare som ni talade med kan delvis ha rätt, men det förekommer också en hel del överdrifter.
James Hugh Allister: (EN) I kommissionens dokumentation som offentliggjordes för det kommande rådet (jordbruk och fiske) nämns möjligheten att torskfiske skulle kunna införlivas inom ramen för ”fiske med bifångst av torsk”. Skulle kommissionsledamoten kunna utveckla detta närmare, och skulle han kunna ange vad som förstås med ”fiske med bifångst av torsk”? Vad skulle detta innebära i praktiken? Kommer det att innebära en procentgräns, och kommer vi fortfarande att ha kvar den vansinniga kasseringen av värdefull fisk? Skulle kommissionsledamoten kunna kasta lite ljus över vad som menas med uttrycket ”fiske med bifångst av torsk”?
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Det är lite för tidigt att förklara närmare, för om man börjar gå in på detaljer nu före diskussionerna med de berörda parterna så skulle det kunna sprida oro, så som fallet alltid är inom fiske. Vårt syfte är att i hög grad engagera de regionala rådgivande nämnderna och att engagera de berörda parterna i hur fisket ska organiseras på ett sådant vis att vi försöker ta itu med torskproblemet på ett effektivt sätt.
Det finns som alla av oss vet ett allvarligt problem med avseende på torskens hållbarhet. I de flesta om inte alla av gemenskapens vatten är den i ett praktiskt taget utfiskat tillstånd. Det är möjligt att den kan räddas, men vi måste vara uppfinningsrika i detta hänseende. Den allmänna idén bakom ett fiske med bifångst av torsk är att så länge torsken inte är återställd inriktar man sig inte på torsk. Således skulle fiskarna inte inrikta sig på torsk, men de skulle få lov att landa torsk som de fått som bifångst inom vissa gränser. På så sätt får man en uppmuntran av spridningen av fisket till andra fisken så att man därigenom inte skulle inrikta sig på torsk, och samtidigt skulle man minska den onödiga och mycket kostsamma kasseringen av torsk.
Detta är inledande idéer som vi måste överväga ytterligare och som vi måste diskutera framförallt med de berörda parterna för att se om det är en väg som för framåt, eller om vi som i så många andra avseenden slutligen kommer fram till att systemet så som det fungerar nu ger bättre resultat i vissa avseenden. Men jag hoppas att vi ska lyckas utarbeta ett system som kommer att ge mycket bättre resultat än de vi har för närvarande när det gäller torsk och framförallt torskens återhämtning.
Talmannen: Fråga nr 41 har dragits tillbaka.
Angående: Åtgärder som kommissionen vidtagit till följd av rekommendationerna i betänkandet om kvinnor och fiske
Betänkandet om kvinnliga nätverk: fiskeri, jordbruk och diversifiering, som antogs i plenum den 15 december 2005, innehåller rekommendationer från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Där efterfrågas bland annat åtgärder för att förbättra levnadsvillkoren för kvinnorna inom fiskerisektorn och i de samhällen där de lever.
Vilka åtgärder har kommissionen planerat att vidta till stöd för dessa kvinnors ansträngningar för att få sina sociala och ekonomiska rättigheter tryggade och uppnå ett större erkännande på såväl det rättsliga som det sociala planet?
Har kommissionen utarbetat insatser för att uppnå full tillämpning av principen om likabehandling och lika möjligheter mellan kvinnor och män när det gäller utbildning och tillgång till finansiering och krediter, däribland mikrokrediter?
Hur avser kommissionen att öka kvinnornas faktiska deltagande inom företrädande, beslutande och rådgivande fiskeriorgan på europeisk, nationell och regional nivå?
Har kommissionen inlett något specifikt projekt där man beaktar de kvinnliga skaldjurfiskarnas särskilda situation?
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Jag vill tacka ledamoten för hennes fråga om kommissionens uppföljning av den rekommendation som utfärdades i rapporten om kvinnors nätverk, fiske, jordbruk och diversifiering som antogs av parlamentet den 15 december 2005.
Kommissionen anser att situationen för kvinnor som arbetar inom fiskesektorn, och särskilt deras rättsliga och sociala erkännande, är en mycket viktig fråga. Den utnyttjar alla instrument som den har till sitt förfogande för att främja likabehandling och lika möjligheter för kvinnor och män inom den aktuella sektorn.
Med avseende på de fyra konkreta frågorna som ledamoten väckt vill kommissionen framhålla följande.
För det första anges i Europeiska fiskerifonden (EFF), som är det nya strukturinstrumentet för fiske för 2007-2013, tydligt i artikel 4 g att ett av dess mål är att främja jämställdhet mellan män och kvinnor i utvecklingen av fiskerinäringen och kustfiskeområden. EFF bygger på principen om partnerskap med alla aktörer inom fiskesektorn, och detta omfattar uttryckligen partnerskap med organ som har ansvar för främjandet av jämställdhet mellan män och kvinnor. EFF innehåller särskilda bestämmelser för att främja jämställdhet mellan könen, både genom bättre kvinnorepresentation i beslutsprocesser och i de program som ska genomföras av medlemsstaterna. Kommissionen uppmuntrar särskilt kvinnors deltagande i olika genomförandesteg av Europeiska fiskerifonden, däribland utformning, övervakning och utvärdering av medlemsstaternas operativa program för nästa programperiod.
Genom fonden kan också åtgärder stödjas som syftar till att främja jämställdhet mellan män och kvinnor via nätverk och utbyte av bästa metoder bland relevanta organisationer. Kommissionen kommer att vinnlägga sig om att se till att dessa bestämmelser och prioriteringar återspeglas i medlemsstaternas operativa program.
För det andra erkänner kommissionen vikten av utbildning inom fiskesektorn, och utbildning och yrkesutbildning är berättigade till stöd inom ramen för Europeiska fiskerifonden. Utbildningsåtgärder förväntas också gynna tillgången till anställning för kvinnor. Dessutom kan enligt fondens nya prioriterade område 4 om den hållbara utvecklingen av fiskeområden stöd beviljas för differentiering av verksamheter och främjande av alternativ sysselsättning för fiskare genom en mängd olika åtgärder. Inom ramen för detta område kan också särskilda åtgärder för förbättring av yrkeskunskaper, arbetsanpassning och sysselsättningsmöjligheter för kvinnor stödjas. Det bör framhållas att kommissionen stöder kvinnors engagemang i de lokala organen genom att driva de åtgärder som stöds inom ramen för område 4.
För det tredje och såsom nämnts ovan krävs det enligt EFF att medlemsstaterna garanterar allmän och effektiv delaktighet för alla berörda partner i de olika planeringsstegen, och detta innefattar organ ansvariga för främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor. Enligt fonden krävs också att de operativa programmen innehåller information om hur partnerskapsprincipen har genomförts, en lista på de parter som har konsulterats, resultaten av dessa konsultationer och hur de har beaktats. Det nya prioriterade området 4 om hållbar utveckling av fiskeområden, som stöds enligt fonden, kommer att genomföras genom en ”bottom-up-strategi”. Det blir de lokala aktörerna, däribland kvinnoorganisationer, som kommer att fungera som drivkraft för att utarbeta och genomföra lokala utvecklingsstrategier. Detta gör det möjligt för kvinnoorganisationer att delta i beslutsfattandet på lokal nivå och se till att deras särskilda angelägenheter och förslag beaktas i lokala utvecklingsstrategier. Kvinnor och deras företrädare uppmuntras också att delta i de regionala rådgivande nämnderna, som inrättades för att förbättra förvaltningen av den reformerade gemensamma fiskepolitiken. Kvinnoorganisationer har till exempel redan en plats i regionala rådgivande nämnden för Nordsjön, som var den första nämnden som bildades. Kvinnor är också representerade i regionala rådgivande nämnden för nordvästliga vatten.
Slutligen kan medlemsstaterna under nuvarande programperiod, inom ramen för Fonden för fiskets utveckling, medfinansiera undersökningar och innovativa projekt som avser den särskilda situationen för kvinnliga skaldjursfiskare. Denna möjlighet finns också enligt Europeiska fiskerifonden, inom ramen för prioriterat område 3 om kollektiva åtgärder. Kommissionen har sedan 2003 börjat infordra en rad förslag om innovativa åtgärder inom fiskesektorn. Dessa åtgärder är nu nästan avslutade. Under 2005 ledde kommissionen en utvärdering i efterhand av dessa åtgärder i syfte att fastställa deras effekt och mervärde. Resultaten av denna utvärdering visade tydligt att sådana åtgärder inte har något mervärde, medan innovativa åtgärder som ingår i, och finansieras genom, de operativa programmen i medlemsstaterna var mer lyckade och bättre övervakade.
Med hänsyn till dessa slutsatser beslutade kommissionen att integrera genomförandet av dessa åtgärder i förordningen om Europeiska fiskerifonden och stödja genomförandet av dem via medlemsstaternas operativa program.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr kommissionsledamot! Tack för era förklaringar, men jag skulle vilja hänvisa till den särskilda situationen för kvinnliga skaldjursfiskare, där majoriteten är över 50 år och har hälsoproblem på grund av sitt arbete och i många fall saknar rätt till arbetslöshetsersättning, sjukvård och säkerhet på arbetsplatsen.
I vårt betänkande uppmanar vi därför kommissionen att utarbeta ett pilotprojekt för att hantera den särskilda situationen för kvinnliga skaldjursfiskare.
Håller kommissionen med om att detta pilotprojekt bör genomföras, såsom parlamentet föreslagit? Vi vill veta vad kommissionen avser att göra i denna fråga.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Jag kommer att titta på om det är möjligt att skapa ett sådant pilotprojekt som skulle vara specifikt för skaldjursfiskare och hur deras situation på alla områden kan förbättras. För närvarande kan jag bara säga att jag är välvilligt inställd i det avseendet, men jag måste undersöka frågan mer innan jag göra några utfästelser.
Talmannen: Vi kommer nu till nästa del av frågestunden med frågor till kommissionsledamot Vladimír Špidla. Jag hälsar honom välkommen.
Frågorna 43-45 kommer att besvaras skriftligen.
Angående: Ekonomiska och innovativa möjligheter i samband med den demografiska förändringen
Den åldrande befolkningen och den demografiska förändring som detta medför ses som ett hot mot arbetsmarknaden och EU:s kunskapsbaserade ekonomi, medlemsstater och regioner. Detta kan dock även ses som en möjlighet för nya arbetstillfällen på en växande marknad med nya varor och tjänster som förbättrar de äldres livskvalitet, för den ekonomiska tillväxten och för Europas konkurrenskraft. Detta tillvägagångssätt kallas ”silverekonomin”. Aktuella beräkningar för Tyskland har visat att man genom ett proaktivt bemötande av de ibland allt rikare äldres behov och intressen, skulle kunna skapa 900 000 nya arbetstillfällen under de två kommande årtiondena. Det finns inga andra sektorer eller affärsmöjligheter med högre tillväxtpotential.
Hittills har de möjligheter som utmaningen med den åldrande befolkningen medför inte tydligt fastställts på ett horisontellt plan i kommissionens meddelanden om Europas demografiska framtid slutlig) och om Europeiska värderingar i en globaliserad värld slutlig), grönboken om befolkningsändringar och de huvudsakliga Lissaboninriktade politikprogrammen, såsom strukturfonderna, sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling och ramprogrammet för konkurrens och innovation. Ett undantag är kommissionens innovativa åtgärder, såsom boende med hemtjänst, i2010-initiativet och meddelandet om e-tillgänglighet, som nu ingår i e-integrationsprogrammet i den tredje pelaren av i2010.
Vad avser kommissionen att göra för att uppmuntra medlemsstaterna och regionerna att som horisontell politik ta med begreppet ”silverekonomi” i sina innovationsinriktade reformprogram från Lissabon för 2007 och framåt?
Kommer kommissionen att överväga en samordning av politiken för de olika frågorna avseende ”silverekonomin”?
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen är helt enig med parlamentsledamoten om att silverekonomin är ett mycket lovande utvecklingsområde och bör främjas på lokal, nationell och europeisk nivå. Silverekonomin är ett exempel på hur vi kan göra det bästa av det faktum att människor lever längre. I meddelandet 2006/571 som kommissionen nyligen lade fram och som har titeln ”Europas demografiska framtid - en utmaning som öppnar möjligheter” använde kommissionen silverekonomin som ett exempel på de positiva effekterna av åldrandet i form av nya ekonomiska tillväxtmöjligheter.
Kommissionen välkomnar initiativ såsom Silver Economy Network of the European Regions (SEN@ER). Vid det första europeiska forumet om demografi, vilket nyligen ägde rum, presenterade en politiker från Nordrhein-Westfalen vid ett av seminarierna aktiviteter som Tyskland genomför på silverekonomiområdet inom ramen för nätverket SEN@ER. Den 25-26 januari 2007 ska kommissionen anordna en konferens om det regionala bemötandet av demografiska förändringar, och då kommer en rad exempel på framgångsrika silverekonomiprojekt att presenteras, vilka ofta får stöd från strukturfonderna.
Jag skulle också vilja nämna att det tyska ordförandeskapet med kommissionens stöd kommer att anordna en viktig konferens i Berlin den 17-18 april 2007 med namnet Demographischer Wandel, Chancen erkennen, potenziale Nutzen, Wachstum fördern [Demografiska förändringar: Se möjligheter - Utnyttja potentialer - Främja tillväxt] om möjliga synergieffekter mellan åldrande och ekonomi. Silverekonomin är en ny fråga som inom kommissionens verksamhet rör flera olika politikområden. Kommissionen har inrättat en intern arbetsgrupp som ska samordna de olika gemenskapspolitiska områdena som rör demografiska förändringar, och kommissionen kommer i detta hänseende att fortsätta att arbeta generellt kring demografifrågan och mer specifikt med silverekonomin. Detta arbete kan leda till flera initiativ från kommissionen, t.ex. om konsekvenserna av att befolkningen åldras och de möjligheter som silverekonomin ger.
Till följd av att befolkningen åldras har kommissionen också påbörjat nyckelinitiativet i2010, vilket är inriktat på helhetssyn och praktiska åtgärder kring utveckling samt innovativ och mer intensiv användning av informations- och kommunikationsteknik. Inom ramen för detta initiativ kommer alla tillgängliga instrument att utnyttjas, däribland initiativ inom sjunde ramprogrammet enligt artikel 169 på området IT-stöd i boende, det nya programmet för konkurrens och innovation för bästa användningen av kommunikationsteknik relaterat till åldrande, vilket också omfattar åtgärder för att öka medvetenheten och politiska åtgärder. Kommissionens meddelande i denna fråga förväntas komma ut i början av 2007.
Lambert van Nistelrooij: (NL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Špidla för hans proaktiva ståndpunkt i denna fråga, men omfattningen av silverekonomins marknad för varor och tjänster är för närvarande lite vag. Förutom de fem instrument som nämns i meddelandet ”Europas demografiska framtid: problem eller utmaning” måste strategin med en silverekonomi läggas till som ett sjätte separat spår. Är ni öppen för den idén? Jag har också följande förslag. Som ni redan har nämnt kommer regionerna att mötas den 25-26 februari i samband med seniornätverket. Är ni beredd att med utgångspunkt från detta titta på vad det kan betyda i fråga om framtida anpassningar i parlamentet, exempelvis att ni tillsammans med parlamentet anordnar en offentlig utfrågning under 2007?
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. (CS) Mina damer och herrar! Den åldrande befolkningen, effekterna av detta fenomen och silverekonomin - med andra ord fullständig medvetenhet om de förändringar som en åldrande befolkning innebär både för konsumtionen och tillverkningen - är så viktiga frågor att om parlamentet godkänner detta initiativ är allt jag kan säga att jag ska följa det noggrant och stödja det till fullo.
Beträffande sökandet efter organisationsstrukturer anser jag för närvarande att vi ännu inte kan välja en bestämd struktur, men vad som än händer kommer vi att bevaka utvecklingen av Silver Economy Network of European Regions, och vi kommer också att titta på hur effektivt de behöriga nationella samordningsstrukturerna fungerar.
Kommissionens meddelande om den åldrande befolkningen visar tydligt att de demografiska förändringarna är en av de viktigaste förändringarna som vårt samhälle står inför. De genomsyrar alla samhällsområden, och konsekvenserna sträcker sig över många områden. Kommissionen har därför valt att använda mainstreaming, dvs. att integrera frågan i alla politikområden, däribland konsumentpolitiken och konsumentskyddspolitiken, och också i ekonomin som helhet.
Danutė Budreikait: (LT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Redan i Lissabonstrategin planerades att konkurrenskraft skulle uppnås genom att höja pensionsåldern till 65 år. I Tyskland har pensionsåldern höjts till 67 år. Istället för att införa ny teknik höjer vi istället pensionsåldern och ökar arbetstiden. Vid vilken ålder anser ni att en person kan pensioneras och få njuta av en välförtjänt ledighet?
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. (CS) Pensionsåldern är en mycket känslig fråga, och vi kan inte bara göra ett enkelt val och fastställa en viss ålder på grundval av ett beslut som tas på EU-nivå - denna fråga är helt och hållet en fråga som faller inom medlemsstaternas behörighetsområde. Jag vill betona att detta är en rättmätig fråga och att kommissionens strategi är att inte fastställa en viss ålder. Kommissionens strategi, som jag varmt förespråkar, är att förlänga människors aktiva ålder och arbetsliv. Att fastställa en ålder på administrativ nivå är inte särskilt betydelsefullt. Det är mycket viktigare att skapa villkor under vilka människor kan fortsätta att arbeta under längre tid. Den administrativa åldern sätts ofta till 65 år, men i genomsnitt slutar för närvarande arbetslivet i Europa vid 59 års ålder.
Jag vill också påpeka att den förväntade livslängden med god hälsa är längre, och för närvarande är den i genomsnitt 62 år i Europa, även om denna ålder varierar kraftigt mellan olika medlemsstater. Detta är också en fråga som måste tas upp i debatten.
Jag vill betona att begreppet ”ett samhälle för alla” grundas på att arbetet inte bara har ekonomiska aspekter, utan att det också handlar om att vara aktivt delaktig i samhället. Den vetenskapliga forskningen har tydligt visat att tidig pensionering innan en person till fullo har använt sin potential känns mer som en börda än som en förmån.
Jag skulle vilja komma tillbaka till er ursprungliga fråga. Kommissionen planerar inte att fastställa eller rekommendera en bestämd pensionsålder på administrativ nivå. Kommissionen anser å andra sidan att det mot bakgrund av att befolkningen åldras och att pensioner utbetalas under en längre period är rätt att förlänga människors arbetsliv. I detta syfte bör en rad åtgärder vidtas, men åtminstone enligt min uppfattning är en administrativ förlängning av pensionsåldern en av de minst viktiga åtgärderna.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Samtidigt som intresset ökar för att få den äldre generationen att spendera pengar, dvs. att vara konsumenter, har människor i fyrtio- eller femtioårsåldern redan allt svårare att få ett arbete, och låga pensioner återspeglar givetvis detta. Särskilt kvinnor riskerar att bli fattiga under ålderdomen. På vilket sätt avser kommissionen att hantera denna motsägelse?
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. (CS) För det första är det mycket viktigt att öka den övergripande kapaciteten inom EU:s arbetsmarknad genom åtgärder som vi anser är produktiva och viktiga för arbetsmarknaden. Dessa åtgärder inbegriper att öka anställbarheten, yrkesutbildning, omskolning, stöd till människor när de har förlorat arbetet och begreppet flexicurity [flexibel säkerhet], vilket innebär att aktivt stödja människor under övergångsperioder. Det senare innebär inte nödvändigtvis att man blir arbetslös. Det kan också innebära en övergång från en sysselsättning till en annan. Alla dessa frågor är viktiga och bör vara en del av lösningen på det problem ni har tagit upp, vilket så att säga gäller aktiveringen av Europas arbetsmarknad.
Det andra målet är att bedöma och undanröja alla typer av diskriminering, eller företeelser som skapar orättvisor när det gäller pensionering och socialförsäkringssystem. Kommissionen anser att alla dessa områden är viktiga och går i denna riktning.
Ytterligare en åtgärd som är en del av Lissabonstrategin är att fler människor över 50 år ska vara sysselsatta. Ett av de viktigaste målen just nu är att undanröja löneskillnaderna mellan könen, eftersom det är en av de främsta orsakerna till skillnaderna i pensionsålder. I detta fall har kommissionen en bred syn som omfattar arbetsmarknaden, socialförsäkringssystemen och skillnader i lön. Jag anser att denna syn och denna strategi är den rätta vägen framåt.
Angående: Demografi och lön för uppfostran av barn
Har kommissionen i sina senaste demografiska studier, sett över effekterna av den så kallade lönen för uppfostran av barn på befolkningstrenderna i Norge och har den för avsikt att jämföra liknande modeller från icke-medlemsstater som Norge med modeller i medlemsstater, till exempel Frankrike?
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen har ännu inte genomfört någon studie av effekterna av de olika förmånssystemen på födelsetalen. Experter på demografi är generellt överens om att det är svårt att skilja effekterna av olika typer av ekonomiska förmåner från andra, kanske avgörande, faktorer som påverkar födelsetalen. Kommissionen anser emellertid att sökandet efter exempel på beprövade och testade infallsvinklar inte enbart bör inskränka sig till EU:s medlemsstater, utan vi kan utan tvekan lära oss av det som de nordeuropeiska länder som inte är EU-medlemsstater, med andra ord Norge och Island, har gjort för att lösa problemet med de demografiska förändringarna.
Efter sitt meddelande ”Europas demografiska framtid - En utmaning som öppnar möjligheter”, som antogs den 12 oktober 2006, beslutade kommissionen att inrätta en grupp statliga experter på befolknings- och familjefrågor, som kommer att hjälpa kommissionen i dess framtida verksamhet och fungera som grund för att utbyta beprövade och testade infallsvinklar. Jag vill även påpeka att förutom att anta meddelandet om demografi beslutade kommissionen att rådfråga europeiska arbetsmarknadsparter i frågan om harmonisering av yrkes-, privat- och familjelivet, särskilt när det gäller arbetstid, flexibla arbetsvillkor, de nya möjligheter som följer av informationstekniken, tillgången till och kvaliteten på barnomsorgen, omsorgen om äldre och andra behövande personer och semestrar, däribland familjesemestrar och semestrar i syfte att vårda behövande personer, barn eller funktionshindrade familjemedlemmar.
Med tanke på att de norska arbetsmarknadsparterna är medlemmar i de europeiska organisationer som företräder arbetsmarknadsparter, kommer hänsyn att tas till deras erfarenhet av familjebidrag.
Kommissionen kommer även att stödja det tyska ordförandeskapet i upprättandet av en europeisk allians för familjer. Kommissionen anser att en sådan allians skulle bidra till att hitta beprövade och testade infallsvinklar och göra det möjligt att dela dem mellan medlemsstaterna, i syfte att förbättra familjernas villkor i EU och ge européerna möjlighet att få det antal barn de vill ha. Som ni har förstått av mitt långa anförande har kommissionen ännu inte direkt bedömt frågan om ekonomiska betalningar, som kommer att undersökas senare.
Bernd Posselt: (DE) Tack så mycket, herr kommissionsledamot, för det mycket bra svaret, och för ert mod att ta upp en fråga som många av era företrädare har dragit sig för. Jag vill bara ställa en följdfråga om huruvida ni planerar åtgärder för att främja de icke-materiella aspekterna på en gynnsam inställning till barn och familjer i de europeiska samhällena, och huruvida ni överväger att involvera icke-statliga organisationer, privata föreningar och enskilda personer i detta, för att det civila samhället ska kunna spela en roll i detta arbete?
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. (CS) Eftersom tiden är knapp ska jag fatta mig kort. Med tanke på att de materiella villkoren är en viktig del av våra liv, för livskvaliteten och stödet till människor och familjer, är det faktiskt tydligt att vi bara kan gå framåt i denna fråga om vi utnyttjar de icke-statliga organisationernas kapacitet. Därför räknar vi med en omfattande inblandning av olika icke-statliga organisationer och föreningar, som Bernd Posselt nämnde i sin fråga.
Talmannen: Frågorna 48-53 kommer att besvaras skriftligen.
Angående: Konsumentpolitikens misslyckande på den inre marknaden
I den senaste Eurobarometerundersökningen, som genomfördes i mars 2006, belystes än en gång konsumenternas totala misstroende för den inre marknaden och deras fullständiga okunnighet om sina rättigheter och de rättsliga avhjälpanden som står till deras förfogande.
Kan kommissionen förklara varför den befintliga lagstiftningen är så dåligt anpassad för sin uppgift och/eller har genomförts så dåligt att den har avskräckt konsumenterna och gjort dem skeptiska mot gränsöverskridande köp? Hur har den för avsikt att skydda konsumenterna mot det allt högre antalet olagliga metoder som de nu är offer för efter den snabba expansionen av Internetförsäljningen? Varför struntar den i de tusentals klagomål som den tar emot genom sina egna nätverk avseende gränsöverskridande köp, resor, sjukvård osv.?
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Den forskning som parlamentsledamoten nämnde bekräftar kommissionens uppfattning att mycket måste göras för att förbättra konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Om vi tänker på var vi började och var vi befinner oss i dag bör vi inte anta en så helt negativ inställning.
Framstegen har varit stora, och vi kan bevittna dem genom de åtgärder som vi har vidtagit och genomfört de senaste åren. Kommissionen lutar sig dock inte tillbaka utan fortsätter att agera för att höja konsumenternas förtroende, men även medlemsstaterna har en viktig roll att spela. Trots ett lågt förtroende, som beror på flera olika faktorer, varav en av de viktigaste är en brist på ett harmoniserat konsumentskyddssystem, innebär det att konsumenterna inte vet vad de kan förvänta sig när de handlar utanför landets gränser. De måste dock medge att mycket har uppnåtts det senaste året för att lösa dessa problem. Vidare är det tydligt att mycket mer måste göras för att öka konsumenternas förtroende, särskilt när det gäller den befintliga lagstiftningen och dess genomförande. Både de åtgärder som har vidtagits och de som planeras är avsedda att hantera det ökande antalet otillbörliga eller olagliga metoder.
Har någonting gjorts på unionsnivå? För det första vill jag försäkra er att kommissionen aldrig har struntat i något klagomål som den har tagit emot eller fortsätter att ta emot genom sina nätverk. Tvärtom har sådana klagomål tidigare fått saker och ting att ske, exempelvis godkännandet av lagstiftningen mot otillbörliga affärsmetoder. Vidare spelar de en viktig roll i data- och informationsbasen för framtida åtgärder, exempelvis tidsdelning. Lagstiftningen om tidsdelning kommer att innefatta reseprodukter som inte omfattas av lagen och därför inte har ett acceptabelt konsumentskydd.
Enligt den andra lagstiftning som jag nämnde, det vill säga direktiv 2005/29 om otillbörliga affärsmetoder, är aggressiva metoder förbjudna, exempelvis försäljning med påtryckningar, vilseledande marknadsföringsmetoder och otillbörlig annonsering. Europeiska unionens konsumenter är lika skyddade oavsett om de handlar i sitt eget land eller i andra medlemsstater eller via Internet. Vidare kommer den horisontella karaktären hos detta skydd att göra det möjligt att kontrollera nya metoder som uppstår när marknaden utvecklas.
Utöver detta har genom direktiv 2000/31 om elektronisk handel informationskrav införts i syfte att garantera en fullständig information till konsumenterna avseende identiteten hos den person som genomför affären, när det gäller den kommersiella karaktären hos kommunikation via Internet, faktiskt pris och tekniska medel.
Förordning 2006/2004 om samarbete inom konsumentskydd kommer att göra det möjligt för nationella behöriga myndigheter att vidta snabba åtgärder för att hantera hänsynslösa gränsöverskridande handlare som använder otillbörliga metoder, var de än befinner sig inom Europeiska unionen.
I förslaget till förordning om den lag som ska tillämpas i de avtal som är ”Rom I-förordningen” kommer kommissionens förslag att väsentligt öka konsumenternas förtroende, med förmånen av en lagstiftning som de redan känner till. Vidare har vi nätverken av europeiska informationscentrum för konsumenter eller lösning av ekonomiska tvister som kommer att upplysa konsumenterna om deras rättigheter och hjälpa dem genom att göra dessa rättigheter gällande genom överklagande av domar eller förlikningar i gränsöverskridande mål.
Som parlamentet känner till kommer kommissionen i framtiden att gå vidare och granska lagstiftningen om konsumentskydd. Snart kommer en grönbok att godkännas för ett bredare samråd med allmänheten. Dess mål är att hitta ett sätt att modernisera och förbättra den befintliga lagstiftningen i syfte att öka konsumenternas och företagens förtroende så att de kan köpa och sälja inom den inre marknadens gränser. Vidare kommer frågan om konsumentskydd att undersökas inom ramen för den kommande strategin om konsumentpolitiken.
Som ni ser visar våra undersökningar å ena sidan att det fortfarande finns allvarliga problem, men å andra sidan tror jag att ni förstår att kommissionen inte vilar eller förblir passiv. Tvärtom vidtar den åtgärder som är en del av ett komplett program för att hantera de nackdelar som har noterats i undersökningen.
Marc Tarabella: . - (FR) Tack för ert svar, herr kommissionsledamot. Det förvånar mig inte eftersom det bekräftar exakt den ståndpunkt som kommissionen uttryckte i det åtgärdsprogram som precis har antagits för perioden 2007-2012 och som har som enda mål - jag citerar - att garantera en hög nivå på konsumentskyddet och garantera en effektiv tillämpning av reglerna för konsumentskydd.
Hur har kommissionen för avsikt att i praktiken väcka talan mot de medlemsstater som, exempelvis när det gäller garantier eller distansförsäljning, inte tillämpar de befintliga direktiven på rätt sätt och som exponerar de konsumenter som försöker utnyttja den inre marknaden för mycket allvarliga risker? Tycker ni slutligen inte att denna kommissions politik, i strid med andemeningen i fördraget, har förvandlat medborgaren som konsument till en fattig släkting och till en utslagen person på denna inre marknad?
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. (EN) Vi ska titta på hur hela lagstiftningen har genomförts, och vi kontrollerar det genom vår granskning av gemenskapens regelverk. Vi kommer först och främst att se till att medlemsstaterna vederbörligen har genomfört denna lagstiftning. Om det framgår att det, även om genomförandet har skett vederbörligen, fortfarande förekommer problem på den inre marknaden och fortfarande finns handelshinder eller avvikelser inom konsumentskyddet mellan medlemsstaterna, kommer vi att se till att dessa korrigeras genom ytterligare initiativ. Så vi följer detta mycket noggrant och kommer att se till att medlemsstaterna vederbörligen tillämpar hela EU-lagstiftningen i fråga om konsumentskydd.
Som ni vet kommer min kollega Meglena Kuneva från och med den 1 januari att ta över konsumentskyddet, och hon känner också mycket starkt för denna fråga.
Angående: Genmodifierat ris
Trots att kommissionens beslut av den 23 oktober med krav på obligatoriska tester av genmodifierade organismer i importerat ris är välkommet ger många aspekter på denna fråga upphov till djup oro.
Eftersom de amerikanska myndigheterna har certifierat sitt ris som fritt från den icke godkända genmodifierade organismen LLRICE 601, och denna ändå har upptäckts i leveranser, vilken tilltro kan EU:s konsumenter ha till sådana certifieringssystem?
Brittiska snabbköp rapporteras ha sålt det ris som hade kontaminerats med genmodifierade organismer och importerats från USA med tillstånd från Storbritanniens officiella vakthund för livsmedelssäkerhet, FSA (Food Standards Agency). Ger det förtroende för FSA? På vilket sätt var dess inställning förenlig med EU-rätten?
Den brittiska regeringen har för avsikt att tillåta att genmodifierade grödor odlas jämsides med traditionella och organiska grödor. Hur ska kommissionen förhindra överträdelser av EU-rätten när det gäller korskontaminering?
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. (EN) Det är sant att detta är en mycket viktig fråga för oss, och det är uppenbart att inga produkter som inte är certifierade kan komma in på marknaden i Europeiska unionen. Vi har ett mycket strikt system på plats för att se till att ingen produkt slinker igenom det högkvalitativa bedömningsförfarandet.
Frågan om kontamination av långkornigt ris från Förenta staterna, däribland icke certifierat GM LLRICE 601, visar att detta inte bara är ett påstående utan ett faktum. Vår reaktion har visat att vi avser att tillämpa vår lagstiftning i varje tänkbart fall.
Så snart som kommissionen underrättades om denna kontaminering av ris från Förenta staterna vidtog vi varje tänkbar åtgärd för att förhindra att icke certifierade produkter kommer in på marknaden. Först införde vi ett krav på certifiering av varenda varusändning som kom till Europeiska unionen. Men när vi blev medvetna om att sändningar av ris från Förenta staterna som certifierats som GMO-fritt testades positivt i ankomsthamnen i Europeiska unionen skärptes certifieringskravet genom införande av systematisk kontrolltestning av varje varusändning som kommer från Förenta staterna.
Dessutom är det också viktigt att denna kontrolltestning genomförs på grundval av ett harmoniserat och mycket strikt provtagnings- och testförfarande som garanterar resultatens reliabilitet och jämförbarhet så att våra konsumenter kan vara säkra på att varje varusändning av långkornigt ris från Förenta staterna har testats två gånger, både i Förenta staterna och vid ankomsten till Europeiska unionen.
Jag måste påminna er om att medlemsstaterna har det huvudsakliga ansvaret för att upprätthålla dessa krav och bekräfta att de uppfylls av affärsidkare. Kommissionen har systematiskt påmint nationella myndigheter om denna skyldighet att genomföra adekvata kontroller och dra tillbaka kontaminerade produkter.
Förenade kungarikets Food Standards Agency har klargjort sitt tillvägagångssätt genom att den 11 september 2006 samtycka till slutsatserna från den ständiga kommittén. I samband därmed åtar sig medlemsstaterna att kontrollera alla lagrade hela varusändningar av ris från Förenta staterna som redan finns på EU-marknaden.
När det gäller produkter på hyllan föreskrivs det i vår lagstiftning att medlemsstaterna själva ska vidta alla tillbörliga åtgärder för att se till att dessa testas och tas bort från marknaden om så behövs. Men målet är att tillhandahålla lagstiftningen. Det ankommer på medlemsstaterna att se till att åtgärderna vidtas på det mest effektiva sättet.
I fråga om korspollination är det viktigt att komma ihåg att inga genmodifierade grödor kan odlas i Europeiska unionen utan att de har bedömts vara säkra för miljön och djurs och människors hälsa och godkända för odling. Medlemsstaterna håller på att utveckla gemensamma strategier för att se till att de så långt som möjligt kan begränsa eventuella blandningar av GMO- och icke-GMO-grödor och ta itu med de ekonomiska konsekvenserna. Befogenheten för detta ligger hos medlemsstaterna i överensstämmelse med Europeiska unionens rekommendationer och riktlinjer. Men varje medlemsstats särdrag - landskapet, miljön, klimatförhållandena - gör att det är angeläget för dem att vidta de lämpligaste åtgärderna.
Vi vet att många medlemsstater, däribland Storbritannien, har angett eller är i färd med att ange förfaranden för att säkerställa att GMO-grödor kan odlas jämte konventionella och ekologiska grödor. Medlemsstaterna är skyldiga att anmäla nationella åtgärder om samtidig odling till kommissionen, och kommissionen följer detta mycket noggrant.
Sarah Ludford: (EN) Herr kommissionsledamot! Ni kan säga att det är uppenbart att inga produkter som inte är certifierade kan komma in på EU-marknaden, men så har det helt enkelt inte varit. När Förenta staterna certifierade att detta ris var GMO-fritt visade det sig, som ni sa, att det inte var riktigt, och nu kräver ni testning.
Ni säger att Food Standards Agency (FSA) har klargjort sin ståndpunkt, men kan ni tala om vilken förklaring ni fick från FSA? Gjorde myndigheten rätt i att säga till affärerna att de inte behövde dra tillbaka detta ris?
Hur i all världen kan, mot bakgrund av att det är olagligt att sälja GMO-ris, den hållning som tillstyrks av FSA vara laglig? Har den föranlett en tillrättavisning från er sida?
Visar inte hela detta händelseförlopp att försöken att göra gällande att ekologiska och konventionella livsmedel kan skyddas mot GMO-kontamination är föga övertygande?
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. (EN) Så länge som vi i hela världen har genmodifierade produkter som inte är godkända av oss måste vi alltid vara uppmärksamma och vidta alla tillgängliga åtgärder. Jag anser att det faktum att vi tidigt konstaterade att vi inte kunde lita på Förenta staternas certifiering och att vi införde vårt eget testsystem visar att vi tar detta på största allvar.
När det gäller frågan om Storbritannien så måste varje produkt som innehåller en icke certifierad GMO-komponent dras tillbaka eftersom den olagligen är på marknaden. Detta är en skyldighet för alla medlemsstater inklusive Storbritannien - vi klargjorde detta för dem, och de förstod det.
Det stämmer att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet sa att det inte förelåg någon omedelbar fara för människors hälsa, och Storbritannien upprepade detta, men för kommissionens del så är varje produkt av detta slag som inte har godkänts i våra förfaranden olagligen på marknaden och måste tas bort. Sedan vi klargjort för myndigheterna i Storbritannien att detta var den lagenliga ståndpunkten anpassade de sin ståndpunkt. I detta avseende ser vi till att medlemsstaterna även tillämpar lagstiftningen, som är mycket strikt, och att ingen produkt som inte är certifierad kan nå konsumenten. Efter en del diskussioner har Storbritannien korrigerat sin ståndpunkt.
Talmannen: De frågor som inte har kunnat tas upp av tidsskäl kommer att besvaras skriftligen (se bilagan).
Frågestunden är härmed avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.50 och återupptogs kl. 21.00.)
| sv |
11. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Serbien (omröstning)
- Betänkande: Kacin
- Före omröstningen om ändringsförslag 8:
Doris Pack: (DE) Herr talman! Jag ville säga ett par ord om detta ändringsförslag. Vi var tvungna att göra en korrigering, och jag ber György Schöpflin och andra ledamöter att rösta för det, eftersom det var ett fel i originaltexten. År 1992 är fel år. Vi skulle behålla felet i rekommendationen om vi inte röstade för Jelko Kacins ändringsförslag. Jag ber alla att rösta för detta ändringsförslag.
- Före omröstningen om ändringsförslag 29:
Jelko Kacin : föredragande. - (EN) Herr talman! Jag har ett muntligt ändringsförslag till punkt 29, eftersom det finns något som måste tas bort. I den engelska versionen måste orden ”both entities of” tas bort, annars blir det inte meningsfullt att hålla delad omröstning.
PPE-DE-gruppen har godkänt detta.
(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)
- Efter omröstningen:
Gerard Batten: (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga. Jag uttalar mig i enlighet med artikel 166 i vilken det står att ledamoten först ska specificera vilken artikel han hänvisar till. Jag hänvisar till denna.
Jag har förstått att ni avbröt David Martin innan han fick möjlighet att tala till punkt. Han avsåg det som hände i går.
I går gjorde Martin Schulz ett långt politiskt uttalande utan att hänvisa till den artikel enligt vilken han uttalade sig. Talmannen tillät detta, men David Martin blev avbruten.
Jag anser att det råder partiskhet här och även dubbelmoral såtillvida att de som är för EU får säga vad de vill men de som inte är för blir avbrutna.
Skulle ni kunna tänka er att tillämpa arbetsordningen på ett rättvist sätt?
(Applåder från höger)
Talmannen: Det är jag som är talman i dag, och jag försöker alltid att tillämpa arbetsordningen korrekt.
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
Muntliga frågor (ingivande): se protokollet
| sv |
Uttalanden av talmannen
Talmannen: Det är med största sorg jag måste meddela er att Pilar Juarez Boal, biträdande chef för EU:s delegation i Haiti, fortfarande saknas. Sökandet fortsätter. Pilar Juarez Boal arbetade tidigare på Europaparlamentet. Våra tankar går i dag till Haitis folk som har drabbats hårt av jordbävningen. Enskilda EU-länder och hela unionen har utlovat betydande ekonomiskt stöd till Haiti, och 150 poliser ur europeiska gendarmeristyrkan har skickats dit. Enskilda EU-länder har också skickat dit hjälpgrupper. Detta är den värsta naturkatastrofen i Haitis historia, och en av de värsta i mänsklighetens historia. Många EU-medborgare har också omkommit i Haiti och många saknas fortfarande. Vi hedrar offren för denna ofattbara katastrof med en stående tyst minut.
Det var också med stor sorg jag mottog uppgiften om att den brittiske medborgaren Akmal Shaik har avrättats i Kina. Han är en av de nästan 7 000 personer som avrättas i landet varje år. Han är också den förste EU-medborgare som avrättats i Kina sedan 1951. Europaparlamentet fördömer och har alltid fördömt dödsstraff och kommer att fortsätta sina ansträngningar för att få till stånd ett moratorium för avrättningar.
I går hölls den första omgången av presidentvalet i Ukraina. Europaparlamentets företrädare observerar valet och var på plats under gårdagen. Vi har ännu inte fått någon officiell information om hur valet går. Våra kolleger har inte sett några officiella resultat ännu, men de ska komma nu när som helst. Vi förväntar oss att få höra att valet har gått rätt till och att detsamma kommer att gälla den andra omgången som ska hållas i början av februari.
Den 1 januari tog Spanien över ordförandeskapet för Europeiska unionens råd. Jag är övertygad om att det spanska ordförandeskapet, under det nya fördraget och i samarbete med rådets nye ordförande, kommer att bli en framgång och nå de mål som har satts upp. På föredragningslistan för denna sammanträdesperiod har vi ett möte med premiärminister José Luis Zapatero och vi ska tala om trioprogrammet. Det kommer därför inte bara att handla om Spanien, utan också om Belgien och Ungern.
Låt mig slutligen önska oss alla ett riktigt gott nytt år med välmående och framgång. Låt det nya årtiondet inspirera oss att arbeta oförtröttligt för våra medborgare. Som jag sade för en vecka sedan i Bryssel - ett nytt år, ett nytt fördrag och en ny era för Europeiska unionen. Vi är alla medvetna om att vårt parlament har ett särskilt ansvar för Europeiska unionens framtid.
| sv |
Frågestund (frågor till kommissionen)
Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B7-0563/2010).
Följande frågor har ställts till kommissionen.
Angående: Otrygga anställningar för unga
Som kommissionen påpekar i sitt officiella meddelande ”Unga på väg” fastnar ungdomar ofta i upprepade visstidsanställningar som minskar deras möjligheter till fastare anställningsformer och därigenom förvärrar deras otrygghet på arbetsmarknaden. Problemet är än värre i medlemsstater med särskilt protektionistisk arbetslagstiftning. Jag vill fråga följande:
Anser kommissionen att den många gånger tveksamma kvaliteten och okontrollerade varaktigheten på praktikperioder förvärrar problemet? Tänker kommissionen vidta några konkreta åtgärder inom ramen för målen i strategin Europa 2020 och i programmet Unga på väg, för att främja ungas sysselsättning och stärka deras anställningstrygghet?
Kommer kommissionen att införa en särskild och ännu mer målinriktad politik för att stärka och befästa ungdomssysselsättningen i de medlemsstater som upplever ekonomisk nedgång och särskilt hög ungdomsarbetslöshet?
László Andor: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! För två månader sedan presenterade kommissionen flaggskeppsinitiativet ”Unga på väg” som ett led i Europa 2020-strategin. Detta sänder en tydlig signal om att kommissionen har särskilt fokus på ungdomar.
”Unga på väg” har tre mål: att förbättra utbildningen, öka sysselsättningen och öka rörligheten för ungdomar inom hela EU. Det kommer att omfatta åtgärder för att göra utbildning och fortbildning mer relevant för ungdomars behov, stimulera dem att utnyttja EU-stipendier för att studera eller praktisera i ett annat land och riva hinder för att ta sig in på och göra framsteg på arbetsmarknaden.
De två arbetsmarknadsproblem som parlamentsledamoten nämner, dvs. praktikplatser och segmentering på arbetsmarknaden, är några av de ämnen som ”Unga på väg” tar upp. Jag är tacksam för möjligheten att få förklara kommissionens ståndpunkter och mål när det gäller de här två ämnena. Jag vill först och främst betona att det är medlemsstaternas nationella ansvarsområden när det gäller det praktiska genomförandet.
Låt mig börja med praktikplatserna. Jag vet att Europaparlamentet anser att praktikplatser är mycket viktiga, vilket Emilie Turunens betänkande tidigare i år visade. Det bakomliggande problemet är att arbetsgivarna är tveksamma till att rekrytera ungdomar med begränsad eller ingen praktisk erfarenhet. Därför har det på senare år blivit allt viktigare för ungdomar att skaffa sig en första arbetslivserfarenhet genom praktikplatser. Praktikplatserna måste dock ha hög kvalitet och tydliga inlärningsmål. Dessutom får de inte ersätta normala jobb eller provanställningstiden i början av ett anställningsavtal.
Kommissionen har för avsikt att utveckla ett kvalitetsramverk för praktikplatser, men som ett första steg måste vi förbättra våra kunskaper inom det här området. Kommissionen kommer snart att lansera en studie för att skaffa sig en överblick över befintliga juridiska arrangemang och praxis inom hela EU. Detta är en del av ett pilotprojekt för sysselsättningsbevarande stimulansåtgärder. Parlamentet har gett kommissionen en extra budget för 2010 för detta ändamål.
En annat område är segmenteringen på arbetsmarknaden. Ungdomar befinner sig i ett svårt läge när det gäller anställningstrygghet. Alltför många har korta anställningsavtal som varvas med arbetslöshet, och många ungdomar - också de med goda kvalifikationer - har små möjligheter att få mer långvariga anställningsavtal. Vi måste skyndsamt ta itu med segmenteringen på arbetsmarknaden, framför allt eftersom den påverkar ungdomar och deras möjligheter till anställning mest och eftersom den utgör ett hot mot EU:s framtida konkurrenskraft.
En rapport om sysselsättningen inom EU som kommissionen kommer att presentera om några dagar visar att visstidsanställda får 14 procent lägre lön och får mindre fortbildning än tillsvidareanställda. Detta påverkar produktiviteten negativt. Detta gäller framför allt ungdomar. Ungdomar med visstidsanställning utgör 40 procent av hela gruppen, medan motsvarande siffra för hela befolkningen i arbetsför ålder är 13 procent. Det innebär att ungdomarna drabbas hårdast.
Dessutom upplever ungdomar ökade svårigheter med att ta sig in på arbetsmarknaden. Procentandelen ungdomar som inte befinner sig i utbildning, sysselsättning eller fortbildning varierar från cirka 4 procent i Danmark och Nederländerna till mellan 16 och 20 procent i Italien, Cypern och Bulgarien. Att minska segmenteringen på arbetsmarknaden är först och främst medlemsstaternas ansvar. Kommissionen har identifierat detta som en av de prioriteringar som medlemsstaterna bör fokusera på i linje med flexicurity-principerna inom Europa 2020-strategin och Europeiska sysselsättningsstrategin.
Rent praktiskt föreslår kommissionen att medlemsstater med segmenterade arbetsmarknader bör överväga att införa en tillsvidareanställning som ger utrymme för en tillräckligt lång provanställningsperiod och ett stegvis ökat skydd i stället för de juridiska skillnader som för närvarande finns mellan permanenta och tillfälliga avtal. Ramen för ungdomssysselsättning inom ”Unga på väg” ger vägledning om hur beslutsfattare, intressenter och institutioner kan göra framsteg inom detta område.
En närmare politisk samordning under den så kallade europeiska terminen, som vi för närvarande förbereder tillsammans med medlemsstaterna, kommer att erbjuda rätt ramverk för att stimulera utvecklingen av åtgärder och reformer som gynnar ungdomar.
Georgios Papanikolaou: (EL) Tack för svaret. I dag läste jag i kommissionens meddelande om att anta en agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen. Dagens meddelande hänvisar bland annat till beslutet att främja en tillsvidareanställning som ska ersätta de olika typerna av tillfälliga och permanenta avtal.
Min fråga är mycket enkel: kommer kommissionen att inom det här initiativet kunna garantera att tillsvidareanställningar kommer att förbättra ungdomars upplevelse av trygghet i arbetslivet? Kommer den rådande situationen med andra ord att förbättras, i den mån den kan förbättras?
Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Att få en fast anställning och etablera en rimlig livsstil är mycket viktiga mål för de flesta ungdomar. De har drabbats hårt av den senaste ekonomiska krisen och tvingas ofta ta kortare anställningar eller lågbetalda praktikplatser, vilket självfallet också innebär att de inte betalar in till en pension. Det gör det svårt att planera tillvaron på lång sikt. Jag skulle därför vilja veta: Har kommissionen för avsikt att införa åtgärder som kommer att garantera permanenta anställningar för framför allt ungdomar? Eller formulerat på ett annat sätt: Har man planer på direktiv som kommer att införa standarder för tillfälliga anställningar?
Vilija Blinkevičiūt: (LT) Tack för svaret. Alla initiativ är nödvändiga, framför allt för att utvärdera hur ungdomar har drabbats under denna svåra period. Jag vill dock fråga om kommissionen anser att vi borde införa ett separat EU-program för unga entreprenörer och innovation som skulle stimulera och stödja ungdomars kreativitet och entreprenörskap? Vilken uppfattning skulle ni ha vad gäller möjligheterna för ungdomar att utnyttja mikrolån? Borde förfarandet för officiellt godkännande av företag som startats av ungdomar regleras juridiskt?
László Andor: ledamot av kommissionen. - (EN) I den tidigare diskussion togs tillsvidareanställningen upp i detalj, och jag menar att det är en av de praktiska lösningarna. Utöver detta har vi under året sett att kommissionen diskuterat ungdomars situation och krisens effekt på ungdomars sysselsättning, och ”Unga på väg” har redan tagit upp den här frågan i konkreta termer. Ytterligare initiativ är självfallet möjliga.
Vi måste bevaka situationen och arbeta tillsammans med medlemsstaterna. Under den här fasen har vi just samlat in uppgifter om de nationella program som medlemsstaterna utvecklat, och efter att ha analyserat dessa uppgifter och tittat på de praktiska lösningar och åtgärder de vidtagit kommer vi att kunna lägga fram ytterligare förslag. Det viktigaste i det här sammanhanget är dock att utforma en makroekonomisk miljö inom EU som underlättar för en fortsatt, stabil återhämtning.
En annan punkt jag vill ta upp är att ungdomar förstås hör till dem som drabbats hårdast när arbetstillfällen försvunnit och av bristen på möjligheter under de senaste åren. Vi är medvetna om den långsiktiga risken med detta, som inte bara är en omedelbar sysselsättningsfråga eller social fråga. Om vi inte agerar kan det påverka de demografiska trenderna, som redan är oerhört komplicerade. Vi kommer därför att under nästa mandatperiod, i ett slags allians eller samarbete med det ungerska ordförandeskapet, att diskutera detta inom ramen för den demografiska diskussionen, eftersom den demografiska politiken och familjepolitiken också måste betraktas i samma sammanhang som anställningstrygghet och inkomsttrygghet för ungdomar inom EU.
Angående: Ökad konkurrenskraft med hjälp av alternativ energi
Målet för kommissionen och alla oss andra är att se till att våra medborgare har trygga och goda levnadsvillkor och att skapa ramar som är gynnsamma för de europeiska företagens konkurrenskraft. Användningen av alternativa energikällor kan bidra till att förbättra konkurrenskraften genom ökad produktivitet. Tyvärr är det få länder som kan skryta med höga siffror på detta område - de flesta av dessa finns i norra Europa. Den teknik som används för att utnyttja alternativa energikällor utvecklas mycket långsamt i de nya medlemsstaterna, särskilt de östeuropeiska länderna.
Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit respektive avser den att vidta för att stimulera och främja användningen av alternativ energi i de medlemsstater som bara använder sådan energi i ringa utsträckning eller där sådan teknik inte är särskilt utbredd, så att dessa länder och Europeiska unionen som helhet blir det mest konkurrenskraftiga området i världen?
Günther Oettinger: Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentsledamoten har talat om ämnet förnybar energi och frågat vad vi planerar att göra för att uppnå våra gemensamma mål. För tre år sedan fastställde Europeiska rådet en del ambitiösa klimatmål. Ett av målen handlar om förnybar energi, som till 2020 måste utgöra 20 procent av den totala energiförbrukningen inom EU. Varje medlemsstat måste utforska de möjligheter som är tillgängliga för den och komma med ett obligatoriskt bidrag för att uppnå detta mål.
Om vi fördelar dessa 20 procent på de olika sektorerna, t.ex. transport, uppvärmning, el, industri och jordbruk, är det uppenbart att elproduktion har störst betydelse. För att kunna uppnå målet om 20 procent av den totala energiförbrukningen måste cirka 35 procent av vår el produceras av förnybara källor. Om vi kan göra detta på ett effektivt sätt och se till att priset är rimligt för konsumenterna måste vi utnyttja de bästa platserna. Varje medlemsstat har olika starka och svaga sidor, som måste utnyttjas. Det handlar bland annat om vind från Nordsjön, sol i den södra delen av EU och biogas från landsbygdsregioner. För att säkra vår försörjningstrygghet måste vi självfallet genomföra betydande förbättringar av kvaliteten och kapaciteten hos vår infrastruktur, våra transportnät och våra lagringsanläggningar. Kommissionen tog hänsyn till denna punkt för ett par dagar sedan då vi diskuterade och antog ett energiinfrastrukturpaket som delvis fokuserar på integration och distribution av förnybar energi.
Vi har ställt upp bindande mål för förnybar energi för alla medlemsstater. Om några dagar, den 5 december, kommer vi att komma fram till tidsfristen för införlivande, och kommissionen kommer att börja följa upp införlivandet av direktivet för att sörja för att lämpliga incitament har införts och att lämpliga stödåtgärder vidtagits, vilket kommer att göra det möjligt att uppnå de bindande målen. Medlemsstaterna måste koncentrera sig på att skapa idealiska förhållanden för användning av förnybar energi. I EU-direktivet uppmanas bland annat medlemsstaterna att ta fram nationella handlingsplaner där nödvändiga åtgärder och de konkreta, bindande nationella målen fördelade på olika sektorer anges, t.ex. transport, uppvärmning, elkonvertering och industri. Nästa steg handlar om att ta bort de administrativa hindren för förnybar energi. Ett tredje viktigt område är byggsektorn. Cirka 40 procent av vår energi används i industribyggnader, lokaler inom tjänstesektorn och i privata bostäder.
Till slutet av 2012 vill vi att det ska finnas kvalifikations- och certifieringsprogram för installation av anläggningar för förnybar energi. Detta inkluderar distributions- och transmissionsnät som måste vara förberedda för utveckling och utbyggnad av förnybar energi och som också måste garantera prioriterad åtkomst för förnybar energi. Medlemsstaterna kan vara flexibla i sitt val av energi. De kan besluta vilka typer av förnybar energi de vill investera i för att uppnå de bindande målen. Kommissionen kommer att subventionera innovationer och projekt som syftar till forskning om, utveckling och marknadsföring av teknik för förnybar energi med hjälp av finansiering från sjunde ramprogrammet som ni i parlamentet gjort tillgängligt för oss.
Kommissionen har också pengar från den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa för tre år som är särskilt avsedda för projekt som rör förnybar energi, i det här fallet för att utveckla vindkraft ute till havs. För nya medlemsstater vill jag också betona att sammanhållningsprogram och finansiering för att främja förnybar energi är tillgängliga. Förnybar energi har hög prioritet i vår energi- och klimatpolitik, framför allt när det gäller att minska vårt beroende av importerade fossila bränslen. Bara genom att samarbeta kommer vi att lyckas uppnå våra ambitiösa klimatmål och öka EU:s konkurrenskraft. Jag förlitar mig på att vi kommer att ha ett nära partnerskap med medlemsstaterna vad gäller användningen av olika energiresurser.
Justas Vincas Paleckis: (DE) Tack till Günther Oettinger för tydliga och övertygande svar. Jag anser att kommissionen har gjort en hel del för att uppnå dessa mål. Min uppfattning är dock att det bör vara möjligt att förse allmänheten med mer information och att övertyga massmedierna för att få ökat stöd på det här området. Så är inte fallet i t.ex. mitt land, Litauen. Självfallet är detta de nationella regeringarnas ansvar, men kommissionen skulle kunna bistå dem.
Min sista fråga är: Vilka stater anser ni har varit förhållandevis framgångsrika vad gäller att uppfylla 2020-målen, och vilka har inte varit det?
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Med tanke på att energi- och klimatförändringspaketet redan ålägger medlemsstaterna vissa mål för att minska utsläppen och öka energieffektiviteten vill jag fråga er vilka åtgärder ni vidtar för att stödja företag inom industrisektorn som är storkonsumenter av energi när det gäller att modernisera anläggningarna så att de blir mer energieffektiva och ger upphov till mindre föroreningar.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans mycket innehållsrika svar på frågan.
Jag har två frågor, och den första gäller 2020-strategin. Är han övertygad om att vi kommer att uppnå målet om 20 procent förnybar energi inom ramen för denna strategi? För det andra nämnde han nät. Hur realistiskt, önskvärt och prisvärt skulle ett nät som omfattar hela EU vara, och är det möjligt att genomföra?
Günther Oettinger: ledamot av kommissionen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om några veckor kommer vi att lägga fram vårt förslag för er i Europaparlamentet, rådet och medlemsstaterna om hur vi planerar att öka energieffektiviteten med 20 procent. Om vi ser till de tre mål som ni har ställt upp för oss om att minska koldioxidutsläppen med 20 procent gör vi goda framsteg mot detta mål. Jag är säker på att vi, om vi fortsätter med våra nuvarande insatser, kommer att nå eller till och med överskrida målet på 20 procent koldioxidutsläpp om tio år.
När det gäller frågan om 20 procent förnybar energi har vi också gjort framsteg, även om utvecklingen i de olika medlemsstaterna varierar. En del medlemsstater har redan kommit långt jämfört med referensåret. Exempelvis hade Österrike en andel på 23 procent förnybar energi för fem år sedan och förväntas nå en nivå på 34 procent senast 2020. Däremot var siffran för Storbritannien endast 1,3 procent och Malta 0 procent, vilket innebär att dessa länder i realiteten måste börja från början. De ledande länderna är Sverige, som har 49 procent som mål, och Finland och Portugal med målet 38 procent. De baltiska staterna med mål på 25, 40 och 23 procent har också varit framgångsrika, och deras siffror ligger över genomsnittet i Europa på detta viktiga område.
Målet på en ökning av energieffektiviteten med 20 procent är det mål jag anser mest angeläget. Det innebär att smarta energibesparingar måste göras och att energin måste utnyttjas på ett målinriktat sätt. Det gläder mig att jag ska tala med parlamentet om detta under första kvartalet nästa år när jag lägger fram vårt förslag om att uppnå en förbättring av energieffektiviteten med 20 procent.
Ni nämnde medierna. När det gäller förnybar energi och konsumenterna kan faktiskt mer göras av industrin och investerarna, både investerare i teknik och finansiella investerare. Jag har ett förslag till er. Jag planerar att besöka de baltiska staterna nästa vår. Jag ska få nöjet att närvara vid en konferens med företrädare för medierna, bankerna och näringslivet om ni kan föreslå lämpliga kandidater för att öka medvetenheten i ert land med hjälp av mina blygsamma resurser och öka möjligheterna för nya program och samfinansiering.
Nästa fråga var följande: Vad anser jag om ett europeiskt energinätverk? Jag vill ge ett mycket öppet svar. Om ni ser på transportinfrastrukturen i Europa har vi vägar, motorvägar, järnvägar, det europeiska luftrummet med sina stora och små regionala flygplatser, och stora hamnar som till exempel Genua, Marseille, Hamburg och Rotterdam. Det finns också terminaler för flytande naturgas och olja i Medelhavet, Svarta havet, Nordsjön och Atlanten. Vi har dessutom en digital infrastruktur för information, kommunikation och navigation samt mobiltelefonnätet. I jämförelse med dessa områden släpar våra energinätverk efter. Vi kan transportera television, griskadaver, konserverade livsmedel och andra varor från Portugal till Lettland och från Nederländerna till Grekland, vi kan transportera arbetstagare och turister och vi kan överföra information och finanstjänster, men våra gas- och elnät är fortfarande uppdelade längs gränserna för 1800-talets furstendömen. Vi måste integrera marknaderna i de baltiska staterna, Finland, Centraleuropa och Grekland innan Serbien och Kroatien ansluter sig till Europeiska unionen. Vi behöver också bryggor och sammanlänkningar för att transportera el i båda riktningar mellan Spanien, Frankrike och Tyskland. Under de kommande 20 åren måste vi genomföra finansiering och lagstiftning för att se till att våra transportnät för el och gas är av samma kvalitet och har samma kapacitet som våra vägar och järnvägar och vårt luftrum, och att de kan användas för att transportera varor och ge människor fri rörlighet, annars kommer vi inte att ha någon trygg energiförsörjning och kommer inte att kunna visa någon solidaritet i en nödsituation. Vi kommer inte att kunna utbyta lagringskapacitet eller inrätta förnybara energianläggningar på de bästa platserna och tillhandahålla el till befolkningscentrum. Vi kommer inte heller att ha den konkurrens som konsumenterna vill ha eller inrätta en inre marknad som alltid har varit en av Europeiska unionens grundläggande principer och som måste bli verklighet för gas- och elsektorn.
Av detta skäl stöder jag kraftfullt ett större initiativ för att utveckla transportnäten för el, gas och olja.
Angående: Strukturfonderna och funktionshinder
Många rapporter om strukturfonderna visar att resurserna visserligen når dem som behöver dem mest, men att det inte sker på det sätt som är till störst fördel för dem och inte heller medför verkliga förbättringar av deras livskvalitet.
På vilket sätt planerar kommissionen att förhindra att strukturfonderna används för att finansiera att funktionshindrade personer institutionaliseras? På vilket sätt planerar kommissionen att verka för att strukturfonderna används för att finansiera samhällsbaserade alternativ till vård på institutioner och främja social integration av funktionshindrade personer?
László Andor: Som ni vet är socialpolitiken, och däribland politiken för personer med funktionshinder, först och främst ett nationellt ansvar. Att öka stödet till missgynnade grupper, och särskilt människor med funktionshinder, däribland personer som bor på institutioner, är dock en av huvudåtgärderna inom Europeiska socialfonden.
Enligt vissa beräkningar utgör andelen personer med funktionshinder minst 16 procent av Europas arbetande befolkning, men endast 40 procent av personerna med funktionshinder har en anställning. Kommissionen uppmuntrar en omställning från institutionsvård till vård i hemmet och har ett nära samarbete med medlemsstaterna, och särskilt förvaltningsmyndigheterna inom ESF, Europeiska regionala utvecklingsfonden och de icke-statliga organisationerna på detta område.
År 2009 offentliggjorde kommissionen en rapport av en särskild expertgrupp för övergång från institutionsvård till vård i hemmet. I linje med principen om delad förvaltning har medlemsstaterna ansvar för att välja ut åtgärder som ska finansieras genom strukturfonderna.
Under den innevarande programperioden stöder Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden några program som syftar till minskad institutionalisering och övergång från vård på behandlingshem till vård i hemmet. Detta gäller särskilt vissa medlemsstater som anslöt sig till EU efter 2004. Projekt finansieras därför i Bulgarien och Slovakien.
Som ni vet arbetar kommissionen för närvarande med nya bestämmelser för strukturfonderna för perioden efter 2013 och kommer att lägga fram förslag under 2011. För att förstärka kampen mot diskriminering och främja social inkludering av personer med funktionshinder kan de operativa programmen exempelvis omfattas av krav på att identifiera grupper som ligger i riskzonen för diskriminering och utestängning. Kommissionen kommer att undersöka den roll som de nationella jämställdhetsorganen kan spela och kan komma att överväga strängare krav på medlemsstaternas rapportering om åtgärder för bekämpning av diskriminering, vilka ska genomföras med stöd från strukturfonderna.
Ett av syftena med EU:s handikappstrategi 2010-2020, vilken kommissionen antog den 15 november, är att stärka medlemsstaternas insatser för att underlätta övergången från institutionsvård till vård i hemmet. Avsikten med strategin är att göra detta genom att identifiera goda rutiner för användning av strukturfonderna för att uppmuntra människor att bo i det egna hemmet och i samhället och målsättningar för att utarbeta initiativ för att öka medvetenheten hos EU:s förvaltningsorgan och organ på nationell nivå. Exempelvis kommer verktyg för hur man ska använda strukturfonderna för att stödja utvecklingen av vårdtjänster i hemmet att utvecklas för förvaltningsmyndigheterna.
Kinga Göncz: (HU) Herr talman! Det var verkligen på detta område som jag ville ställa ytterligare frågor och kommentera. Det gladde mig att höra kommissionsledamotens svar. Min följdfråga är om kommissionen med utgångspunkt från dessa principer planerar att införa någon form av nytt villkor under den kommande budgetperioden som förhindrar att segregationen ökar och som exempelvis gör det möjligt att använda dessa medel specifikt till social integrering. Problemet var att dessa medel ofta användes till att bygga och bygga om stora institutioner istället för till integrerat boende. Jag anser att det finns flera bra experter som är villiga att hjälpa kommissionen och medlemsstaterna på detta område.
Vilija Blinkevičiūt: (LT) Tack för ert svar, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera kommissionen som tidigare denna månad lade fram EU:s nya handikappstrategi 2010-2020. Jag skulle dock vilja ställa följande fråga: Vilka specifika program planerar kommissionen att utarbeta på grundval av denna strategi och när, så att villkoren för funktionshindrade personers inträde på arbetsmarknaden ska bli mer gynnsamma eller för att miljön och infrastrukturen ska anpassas till dem?
László Andor: Det belgiska ordförandeskapet höll en konferens i Liège om den framtida sammanhållningspolitiken med utgångspunkt från den femte sammanhållningsrapporten som vi offentliggjorde tillsammans med kommissionsledamot Johannes Hahn. Villkorlighet var en av huvudpunkterna i diskussionen, och när det gäller Europeiska socialfonden beskrev Kinga Göncz situationen. Vi skulle vilja utveckla villkorligheten i detta sammanhang.
Villkorlighet har flera betydelser, och tyvärr anses vissa av dem vara orättvisa eller kontraproduktiva. Vi anser att den verkliga innebörden av villkorlighet när det gäller strukturfonderna är att medvetenhet och ansvar måste betonas, inte bara ifråga om innehållet, utan också det sammanhang där projekten och de operativa programmen förekommer. Vi måste verkligen ansluta oss till den sociala verkligheten när vi finansierar program i olika regioner och mikroregioner, och vi kommer att ta detta på stort allvar.
Vi har nyligen arbetat tillsammans med några medlemsstater rörande vårdtjänster i hemmet. I Bulgarien finansierade exempelvis Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden ett gemensamt projekt som syftade till att avveckla institutioner för barn med funktionshinder som ett första steg i genomförandet av en ambitiös handlingsplan för att avveckla alla nuvarande institutioner för barn och för att ge en familjelik vård och tillhandahålla nya tjänster som stöd för familjer. Detta särskilda program uppgick till 39 miljoner euro, men det finns också liknande program inte bara i Bulgarien, utan också i Slovakien.
Angående: Anglo Irish Bank
Kommissionär Joaquín Alumnia sa i ett uttalande om den irländska finansiella sektorn att det finns ett antal viktiga frågor som fortfarande behöver förtydligas vad gäller Anglo Irish Bank. Kommer kommissionen att förklara vilka dessa viktiga frågor är?
Joaquín Almunia: Herr talman! När Gay Mitchell lade fram dessa frågor den 7 oktober var situationen inte densamma som den är i dag i Irland och inom den irländska banksektorn. I mitt svar kommer jag att beakta vad som har hänt sedan denna fråga ställdes.
En vecka innan frågan lades fram, den 30 september, diskuterade den irländske finansministern Brian Lenihan den totala kostnaden för att omstrukturera Anglo Irish Bank, varvid två möjliga belopp presenterades, ett medelstort belopp på 29 miljarder euro och ett högre belopp på 34 miljarder euro. Vid denna tidpunkt uppgick det totala kapitaltillskottet från offentliga fonder till Anglo Irish till omkring 23 miljarder euro.
Som alltid sedan början av denna kris måste finansinstitut när de får tillskott av offentligt kapital lägga fram en omstruktureringsplan för kommissionen. Efter många diskussioner om Anglo Irish lades denna omstruktureringsplan fram av den irländska regeringen den 26 oktober. I detta förslag till omstruktureringsplan övervägdes ett scenario med minskning av Anglo Irish med förslag om att dela upp Anglo i två banker - en bank för återvinning av tillgångar för att minska bankens tillgångar och en finansieringsbank för att få de resurser som krävs för att hålla igång verksamheten under förfarandet för minskning av tillgångarna.
Ett scenario där tillgångar minskas är mindre problematiskt än ett scenario där en bank fortsätter sin verksamhet, både med avseende på bestämmelser för statligt stöd och på konkurrens. Jag har därför gjort några offentliga uttalanden då jag har sagt att uppgiften därför som vi ser det inte var lika svår som att genomföra förhandlingar om en del omstruktureringsplaner för andra finansinstitut i många medlemsstater.
Vi hade arbetat med detta förslag till omstruktureringsplan från den tidpunkt då regeringen lade fram dokumentet tills i söndags när den irländska regeringen beslutade att begära ett program inom vilket olika mekanismer används för att stödja medlemsstater i euroområdet med finansiella problem. Nu bör omstruktureringsplanen för Anglo beaktas under de pågående förhandlingarna. Förhoppningsvis kommer en överenskommelse om Irlands program att uppnås och antas under de kommande dagarna. Jag hoppas verkligen det.
I detta sammanhang kan jag ge er ett något tydligare svar om den omstruktureringsplan för Anglo Irish Bank som den irländska regeringen lade fram och som kommissionens avdelningar kommer att behandla i väntan på beslut. Jag hoppas att detta kommer att ske så snart som möjligt efter det att programmet har antagits.
Jag måste i alla fall säga att jag verkligen hoppas att antagandet och genomförandet av detta program ska leda till en mer gynnsam situation för hantering av Irlands finansiella och ekonomiska problem. Förhoppningsvis kommer de sunda och starka grundvalen i Irlands ekonomi att behandlas på ett bra sätt varvid behovet av att omstrukturera finanssektorn beaktas, där de ursprungliga problemen för Irland uppstod.
Gay Mitchell: (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för det svaret. Ordet ”omstrukturering” är ett ord som det ofta bollas med utanför parlamentet. Kan kommissionsledamoten berätta för parlamentet om han anser att det finns en möjlighet att en del av Anglo Irish Bank skulle kunna köpas upp eller slås samman med någon annan enhet som ett möjligt bidrag till detta, eller förutspår han att banken slutligen kommer att avvecklas? Om så blir fallet, kommer de irländska skattebetalarna att få en del av eller alla sina pengar tillbaka? Vad anser kommissionsledamoten om detta?
Janusz Władysław Zemke: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka kommissionsledamoten för denna information. Min fråga gäller dock en lite annan sak. Du talade om en mycket stor bank - Anglo Irish Bank - men den information som vi fick visar att andra stora banker i Irland också har problem. Kan du berätta för oss om liknande förhandlingar också pågår om andra banker i Irland?
Brian Crowley: (EN) Jag vill också tacka kommissionsledamoten för hans svar.
Med tanke på den särskilda frågan om Anglo, är det kommissionens uppfattning att Anglo är annorlunda jämfört med de befintliga clearingbankerna, som vi kallar dem i Irland, som t.ex. Allied Irish Bank, Bank of Ireland, Ulster Bank och så vidare?
För det andra, med tanke på det klargörande som kommissionsledamoten talade om, finns det också med i det förslag som ska komma från Irlands regering imorgon om den finansieringsmekanism för banker som diskuteras med IMF och Europeiska centralbanken?
Joaquín Almunia: Med tanke på att förhandlingarna om det efterfrågade programmet pågår i dessa dagar och i denna stund kan jag tyvärr inte gå in på detaljer. Det jag kan säga till Guy Mitchell är att dessa omstruktureringsplaner för finansinstituten i Irland och rent allmänt programmet för finansiering av Irlands finansiella behov i dessa svåra tider förhoppningsvis ska leda till positiva resultat för att få ett slut på denna mycket svåra och utmanande situation och få Irlands ekonomi tillbaka på vägen mot återhämtning och en hållbar utveckling, såsom situationen var tidigare. Irland var ett av de bästa exemplen på ekonomisk framgång inom euroområdet och i EU.
På detta sätt säger jag till de irländska skattebetalarna att deras pengar, som nu används till omstrukturering tillsammans med finansiering som förhoppningsvis ska komma efter antagandet av programmet från de båda EU-mekanismerna, plus samarbetet med IMF om detta program, kommer att komma tillbaka till dem i form av ett positivt resultat med en framgångsrik lösning på Irlands nuvarande problem.
Jag kan inte gå in på detaljer. Jag ber också om er förståelse för detta. Det jag kan säga är att det finns andra finansinstitut, andra finansinstitut i Irland, vilka omfattas av de omstruktureringsplaner som det nu förhandlas om, eller som har analyserats av kommissionen. Ni har sett vår förmåga att införa bestämmelser om statligt stöd. När det gäller Bank of Ireland fattade vi ett positivt beslut om en omstruktureringsplan. I fallet Allied Irish Bank förhandlar vi också om villkor för en omstruktureringsplan. Beträffande de två bolåneinstituten EBS och INBS överväger vi också omstrukturering av dessa finansinstitut.
Jag måste säga att i två fall, Anglo Irish Bank och bolåneinstitutet INBS, arbetar vi på ett scenario med avveckling. I de andra fallen kommer omstruktureringen förhoppningsvis att leda till att dessa finansinstitut kommer att etableras på marknaden på bättre villkor, livskraftiga villkor, efter att beslut har fattats om omstrukturering och denna har genomförts.
Angående: Utveckling av ett gemensamt europeiskt medvetande
Utvecklingen av ett gemensamt europeiskt medvetande bland EU:s medborgare är ett oeftergivligt villkor för att unionsbygget ska överleva. Eftersom rörlighet för européer verksamma inom konst och kultur kan fungera som en av de effektivaste mekanismerna för att befästa en gemensam europeisk identitet, undrar jag följande: Vilka konkreta initiativ tänker kommissionen ta för a) erfarenhets- och kunskapsutbyten mellan europeiska konstnärer, b) inrättande av ett finansieringsprogram enkom avsett för konstyttringar inom EU, och c) förenklad administration och ekonomiskt stöd till program för transeuropeiska konstsamarbeten?
Androulla Vassiliou: Herr talman! Kommissionen håller helt med ledamoten om att rörlighet över gränserna har en mycket stor betydelse för de personer som arbetar inom kultur- och konstområdet. Vi gör också insatser för att undanröja hindren för deras rörlighet.
I dessa insatser ingår samordning av bestämmelser om social trygghet, pass och visum för konstnärer från tredjeländer, beskattning och naturligtvis bättre information om frågor angående rörlighet. Experter inom kulturområdet diskuterar nu i arbetsgrupper där medlemsstaterna och företrädare för kulturområdet är företrädda hur rörligheten kan främjas med syftet att målsättningarna ska genomföras i den europeiska kulturagendan.
Inom ramen för kulturprogrammet (2007-2013) stöder kommissionen projekt och verksamhet som främjar den gränsöverskridande rörligheten för personer som arbetar inom kultursektorn, uppmuntrar rörlighet över gränserna för konstnärliga och kulturella verk och främjar den interkulturella dialogen. År 2009 var 80 procent av de projekt som finansierades av kommissionen inriktade på rörlighet för kulturella verk och rörlighet för personer som arbetar inom kulturområdet.
Naturligtvis gör kommissionen fortfarande, som jag sagt, insatser för att underlätta tillträde till programmet. Programmet, kalendern, som gäller för perioden 2008-2013, innehåller goda exempel på projekt och kulturella kontaktpunkter i varje land vilka alla bidrar till att förenkla tillträdet. Den erfarenhet som hittills har vunnits kommer att vara användbar för att utveckla förfaranden för framtida kulturprogram.
Efter ett initiativ som lades fram av parlamentet genomförde kommissionen också pilotprojekt för att uppmuntra rörligheten för konstnärer, både 2008 och 2009. Syftet med dessa projekt är att ge europeiska konstnärer möjlighet att utvidga omfattningen av sin verksamhet och nå en ny publik samt att utbyta erfarenheter och lära från varandra för att främja deras karriär.
Resultaten av dessa pilotprojekt kommer att vara drivkraft för framtida kulturprogram och är naturligtvis till hjälp för experterna inom medlemsstaternas arbetsgrupper inom ramen för den öppna samordningsmetoden. På lång sikt kommer allt jag just har sagt att bidra till att skapa ett gemensamt europeiskt medvetande bland Europeiska unionens medborgare.
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes detaljerade svar. På den europeiska kulturella väderkartan hopar sig, som vi alla vet, moln som motverkar enhetlighet. Det finns siffrornas Europa, det tekniska Europa, men bland oss finns också de som verkar för ett kulturens, utbildningens och konstens Europa, ett Europa för rörlighet för konstnärer som uppmuntrar ett gränsöverskridande kulturellt skapande i Europa.
Jag är en av dem som anser att dessa är grundstenarna, de grundläggande kulturella värdena för Europa, och att de kan fungera som en trygghetsskapande, stabiliserande faktor för ytterligare dynamiskt stöd i processen för enande av Europa. Stimulera kulturen och det konstnärliga skapandet med en procentuell andel - jag avstår från min egen regel ett ögonblick och talar i siffror - låt oss öka bidraget till Europas BNP genom kulturen och det konstnärliga skapandet.
Janusz Władysław Zemke: (PL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för denna intressanta information, men min fråga och min oro gäller budgetsituationen. Vi är väl medvetna om att vi idag befinner oss i en osäker situation när det gäller vilken budget som kommer att finnas tillgänglig nästa år. Jag vill med hänvisning till detta fråga dig, Androulla Vassiliou, om dessa problem på något sätt kan påverka de mycket intressanta planer som du har lagt fram?
Androulla Vassiliou: Herr talman! Får jag börja med att säga till Georgios Papastamkos att jag är helt och hållet överens med honom. Jag närvarade vid ett stort forum, ”Soul for Europe” i Berlin för några dagar sedan, där också företrädare för alla kulturorgan deltog. Vi diskuterade dessa frågor och sade att Europa inte bara är en ekonomisk union, utan att det börjar med kultur.
Som Jean Monnet sade i sina memoarer ”om jag kunde börja om skulle jag börja med kulturen”. Så jag håller fullständigt med om att de insatser vi gör ska gå i denna riktning.
(EN) Jag håller med er, men jag är som alla andra rädd för att regeringarna när de börjar spara i budgetarna i bistra tider, att de börjar med det uppenbara: med kulturen - och som vi redan i vissa fall har sett - med utbildning och sjukvård. Jag håller med om att det är en mycket enkelspårig politik och att vi bör motsätta oss den, för på lång sikt känner vi alla av återverkningarna av sådana nedskärningar.
Angående: Strukturerad dialog mellan EU och idrottsförbunden om frågor av gemensamt intresse och om eventuella konkreta åtgärder
Genom ratificeringen av Lissabonfördraget och erkännandet av idrottens särart har de idrottsrelaterade frågorna fått en ny och konkret europeisk dimension. Enligt nya bestämmelser ska EU stödja, samordna och integrera medlemsstaternas åtgärder och på så sätt främja opartiskhet och insyn i idrottstävlingar samt samarbetet mellan de olika idrottsorganisationerna. Dessutom bekräftas att idrottarnas, och i synnerhet de unga idrottarnas, fysiska och moraliska integritet måste skyddas.
Vad förväntar sig kommissionen, mot bakgrund av bestämmelserna i fördraget, av de internationella idrottsförbunden för att få igång en allt mer konstruktiv dialog om frågor av gemensamt intresse? Och vilka konkreta åtgärder avser kommissionen att vidta för att främja denna dialog och för att fullt ut utnyttja de befogenheter som den enligt fördraget har på idrottsområdet?
Androulla Vassiliou: År 2007 tog kommissionen initiativ till en strukturerad dialog med intressenter inom idrottsområdet med utgångspunkt från vitboken om idrott från 2007.
Efter uppmaningar från EU:s idrottsministrar och Europeiska rådet 2008 åtog sig kommissionen själv att stärka dialogen och ge internationella idrottsorganisationer en mer framträdande plats i dialogen med Europeiska unionen. Detta ledde till regelbundna diskussioner mellan kommissionen och Internationella olympiska kommittén och internationella idrottsförbund.
År 2008 inrättade kommissionen EU:s idrottsforum. Det anses vara centrumet i den strukturerade dialogen som en gång om året samlar alla huvudintressenter inom idrotten på internationell, europeisk och nationell nivå, däribland ledningsorgan och icke-statliga idrottsorganisationer. Nästa forum kommer att äga rum i februari 2011 i Budapest, där kommissionen har för avsikt att lägga fram sitt meddelande om en ny idrottsagenda inom EU för intressenterna inom idrotten.
Kommissionen har i hög grad uppmärksammat behovet av att se till att idrottsrörelsen företräds på ett balanserat sätt och blir delaktig när möten och arrangemang anordnas. Kommissionen är engagerad i denna dialog och beaktar idrottens särskilda organisation, komplexiteten i de ämnen som tas upp och naturligtvis idrottsaktörernas mångfald. Att stärka denna strukturerade dialog med idrottsrörelsen kommer att vara viktigt för att EU:s idrottsagenda ska bli framgångsrik, vilken kommissionen planerar att lägga fram på grundval av Lissabonfördraget. Inom den strukturerade dialogen bör medlemsstaterna, parlamentet och kommissionen ha sin plats.
Iva Zanicchi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter ratificeringen av Lissabonfördraget och erkännandet av idrottens särart ligger vägen nu öppen för att ge idrotten en verklig europeisk dimension.
Nya bestämmelser gör det möjligt för Europeiska unionen att stödja, samordna och integrera medlemsstaternas åtgärder, främja rättvisa och öppenhet vid idrottstävlingar och samarbete mellan ansvariga idrottsorgan. I fördraget erkänns också betydelsen av att skydda den fysiska och psykiska integriteten bland idrottsutövare, särskilt ungdomar.
Mot bakgrund av bestämmelserna i fördraget, vilka åtgärder förväntar sig kommissionen att de internationella idrottsförbunden ska vidta för att införa en ännu mer fruktbar dialog i frågor av gemensamt intresse? Vilka specifika åtgärder avser kommissionen vidta för att stödja denna dialog och fullt ut utnyttja det inflytande som idrotten har och som fastställs i fördraget?
Salvatore Iacolino: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat mycket uppmärksamt till kommissionens svar. Jag skulle vilja fråga kommissionen om vilken inställning den har till illegal vadslagning, den olagliga vadslagning som är ett sådant utmärkande inslag i fotbollsmatcher och andra idrottstävlingar, och om kommissionen har för avsikt att som en del av det program som vi just har fått höra beskrivas särskilt inrikta sig på denna aspekt som riskerar att skada varje tävling och förstöra den rättvisa som kännetecknar idrottstävlingar.
Androulla Vassiliou: Låt mig börja med den sista frågan. Kommissionsledamot Michel Barnier arbetar med denna fråga. Naturligtvis kommer jag att på mycket nära håll följa hans arbete. Jag har förstått att han kommer att lägga fram en grönbok 2011 för att inleda samrådet i denna mycket viktiga fråga. Jag försäkrar er att jag mot bakgrund av intresset för mitt ansvarsområde kommer att följa vad som händer mycket noggrant.
Jag sade i inledningen att jag kommer att lägga fram ett meddelande om idrott. Det kommer att vara det första meddelande någonsin som presenterar en politisk agenda för idrotten - förhoppningsvis i början av januari - och alla frågor som ledamoten har nämnt kommer att diskuteras i det meddelandet. Den första presentationen och diskussionen kommer som jag sade att äga rum under den strukturerade dialogen i samband med idrottsforumet i Budapest i februari nästa år.
Angående: Det höga skattetrycket i Grekland
Sedan Grekland undertecknade avtalsmemorandumet ligger landet i det europeiska toppskiktet vad gäller det totala skattetrycket och har den tredje högsta mervärdesskatten, den tredje högsta bensinskatten, den tredje högsta koefficienten vid beräkning av försäkringspremier, bland de högsta bolagsskatterna och bland de högsta nominella skatterna. Ett sådant högt skattetryck i Grekland leder i kombination med sjunkande löner och pensioner inte till den förväntade intäktsökningen utan fastmer till fortsatt nedgång och syrebrist på marknaden, fattigdomsökning, dyra basprodukter, trångmål för löntagare och pensionärer och nedläggning av hundratals företag.
Eftersom EU:s mål är såväl sanering av de offentliga finanserna som säkerställande av social trygghet undrar jag: Hur ställer sig kommissionen, som kontraktsslutande part i avtalsmemorandumet, till dessa skatteåtgärder?
Algirdas Šemeta: Som ledamoten vet har Grekland vidtagit flera åtgärder inom skattepolitiken för att minska underskottet. Kommissionen, IMF och ECB enades om detta program för ekonomisk anpassning. Det var ett villkor för det finansiella stödet på 110 miljarder euro som tillhandahölls av medlemsstaterna inom euroområdet och IMF.
Den 6 augusti 2010 lade den grekiska regeringen fram en rapport för rådet och kommissionen i vilken genomförande av dessa skatteåtgärder diskuterades, liksom omfattande strukturella reformer. Ledamoten kan konsultera meddelandet av den 19 augusti 2010 från kommissionen till rådet i vilket det finns en detaljerad och ingående utvärdering av de åtgärder som Grekland antog under första halvåret 2010 för att följa rådets beslut 2010/320/EG av den 10 maj 2010.
Slutsatserna i denna utvärdering är huvudsakligen att genomförandet av budgeten visar en positiv utveckling under första halvåret 2010 och att underskottet minskar snabbare än planerat, framför allt på grund av att utgifterna är lägre än väntat. Inom ramen för den planerade finanspolitiska korrigeringen beaktas dessutom viktiga sociala och ekonomiska aspekter i det val som den grekiska regeringen gör mellan utgifts- och intäktsåtgärder, särskilt när det gäller potentiell överensstämmelse mellan paket för strukturella reformer och åtgärder för att förbättra den mikroekonomiska miljön och den offentliga sektorns funktion.
Konstantinos Poupakis: (EL) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja ställa följande följdfråga till kommissionen: Vilka rekommendationer avser kommissionen som part i memorandumet ge Grekland med tanke på att det nuvarande höga skattetrycket redan har lett till att företag har avvecklats eller flyttats till andra mer skattevänliga grannländer och att de inkommande kapitalinvesteringarna, räntabiliteten och företagandet generellt minskar?
Nikolaos Chountis: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja komma tillbaka till den fråga som min kollega Konstantinos Poupakis ställer. I och med det ökade skattetrycket och den skattepolitik som regeringen tillämpar och som grundas på memorandumet har inflationen ökat lavinartat i Grekland och ligger nu på över sex procent, vilket är den högsta siffran i Europa. Olli Rehn höll i sitt svar på en fråga med om att hög inflation beror på ökad mervärdesskatt, med andra ord skattepolitiken.
Jag skulle vilja fråga dig om kommissionen anser att dessa skatteåtgärder verkligen har lett till den eskalerande inflation som undergräver konkurrenskraften i den grekiska ekonomin och vilka åtgärder ni föreslår att den grekiska regeringen ska vidta för att ta itu med denna fråga.
Algirdas Šemeta: Frågorna är faktiskt ganska lika, och jag måste betona att vi i fallet Grekland hade ett mycket stort underskott mot vilket åtgärder måste vidtas. Vi vet alla att det inte finns några mirakellösningar för att ta itu med underskottet. Medlemsstaterna måste antingen minska utgifterna, höja skatterna eller vidta båda åtgärderna för att befästa den finansiella ställningen. Kommissionens inställning till detta är mycket tydlig och innebär att det är medlemsstaten som ska välja vilka åtgärder som ska vidtas för att minska underskottet. Grekland väljer blandade åtgärder både på utgifts- och på intäktssidan.
Kommissionen får inte diktera för medlemsstaterna vilka specifika skatter de ska öka eller sänka. Det är medlemsstaten som ska fatta beslut i denna fråga.
Hittills fungerar Greklands program väl, och jag tror att de grekiska myndigheterna kommer att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att befästa Greklands finansiella ställning.
Angående: Bedrägeri och förlust av tullintäkter på grund av cigarettsmuggling
Är kommissionen bekymrad över att oroväckande stora mängder cigaretter smugglas in i länder som Irland från tredjeländer? Resultatet av detta är att EU förlorar tullintäkter, som är viktiga finansieringskällor då de utgör 15 procent av EU:s budget. Medlemsstaterna förlorar även inkomster från punktskatter. Har kommissionen för avsikt att göra det möjligt för medlemsstaterna, eller tvinga dem, att öka kontrollerna vid EU:s yttre gränser för att ta itu med smugglingen?
Algirdas Šemeta: När det gäller gränskontroller måste det vid tullkontrollerna råda balans mellan skyddet av EU:s intressen med avseende på ekonomi, säkerhet och trygghet och legitima näringsidkares intressen.
Av detta skäl har en ram för riskhantering inom gemenskapen utvecklats vilken möjliggör genomförande av tullkontroller av säkerhetsskäl på grundval av gemensamma riskkriterier och standarder.
I EU kontrolleras 1,5 miljoner ton frakter till sjöss och 12 miljoner ton flygfrakter varje år. I enlighet med artikel 209.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har medlemsstaternas tullmyndigheter ansvar för tillämpningen av den aktuella EU-lagstiftningen.
De är därför ansvariga för att utföra tullkontroller vid de fysiska gränserna och på andra ställen genom de tekniker för riskhantering som anges i EU:s tullkodex.
När det gäller cigarettsmuggling har kommissionen en aktiv roll för att hjälpa medlemsstaterna att hantera den internationella cigarettsmugglingen och spränga de kriminella ligor som bär ansvar för denna handel.
Särskilt Europeiska byrån för bedrägeribekämpning bistår brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen vid hantering av fall och samordnar större tullundersökningar och brottsutredningar med medlemsstaterna och tredjeländer.
Genom tillämpning av bestämmelserna om europeiskt ömsesidigt bistånd i tullfrågor och flera avtal som ingåtts mellan EU och tredjeländer genomför Europeiska byrån för bedrägeribekämpning gemensamma aktioner mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer för att behandla särskilda problem som exempelvis Operation Matthew II som är inriktad på vägtrafiken vid den östra gränsen eller Operation Sirocco som är inriktad på containertransporter till havs från Kina till unionen.
Slutligen tillhandahåller Europeiska byrån för bedrägeribekämpning finansiellt stöd till medlemsstaterna från Herkules II-programmet för åtgärder som särskilt är inriktade på cigarettsmuggling som exempelvis inköp av speciell utrustning för skanning med hjälp av röntgenstrålar vilken används vid gränsstationer och då regionala aktioner genomförs.
År 2010 undertecknades dessutom samarbetsavtal med British American Tobacco och Imperial Tobacco Limited, och avtal undertecknades med Philip Morris International och Japan Tobacco International 2004 respektive 2007. Dessa rättsligt bindande avtal innehåller ett stort antal åtgärder som är avsedda att begränsa förekomsten av produkter från dessa företag på den illegala tobaksmarknaden.
Jim Higgins: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för det mycket uttömmande svaret. Som han sade är tobakssmuggling en mycket lönsam verksamhet. Produkterna är väldigt sinnrikt utformade, de är väl förpackade, de presenteras på ett perfekt sätt och är perfekt märkta.
Nyligen träffade jag chefen för tullmyndigheten i Irland på slottet i Dublin, och han berättade för mig att en av fem cigaretter - 20 procent av de cigaretter som röks i Irland, ett litet land - faktiskt kommer från Kina, och att när myndigheterna omhändertog dem och analyserade dem fann att de bestod av en blandning av tobak och hundavföring. Vi måste verkligen strama åt våra förordningar.
Jag välkomnar internationellt samarbete, men vi har fortfarande väldigt mycket arbete framför oss. Jag vill i grunden begära att Olaf, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, ges ökade resurser.
Algirdas Šemeta: Jag ska försöka fatta mig mycket kort. Svaret behövs förmodligen inte i det här fallet, men jag vill gärna dela er oro.
Nästa månad åker jag till Kina för att bland andra tullfrågor diskutera problemet med cigarettsmuggling. Vi genomför en rad åtgärder i samarbete med de kinesiska myndigheterna för att ta itu med problemet. Det är riktigt som du påpekade att Kina fortfarande är en stor källa till förfalskade cigaretter, och vi måste därför samarbeta nära med dem för att få bukt med problemet. Jag måste betona att de kinesiska myndigheterna är redo för detta samarbete.
Angående: Gemensam konsoliderad bolagsskattebas
Vilka är kommissionens nuvarande förslag om antagandet av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas, vilken tidsram föreslår kommissionen och vilka är anledningarna till att den följer denna princip?
Angående: Irlands bolagsskatt
Det förekommer en hel del spekulation i internationella medier. Därför skulle det vara en välkommen signal till de internationella marknaderna i dessa kristider att denna centrala del i Irlands ekonomiska modell inte på något sätt kommer att påverkas av eventuella förslag från kommissionen.
Kan kommissionen klart och entydigt förklara att EU inte kommer att lägga fram några förslag som på något sätt påverkar Irlands bolagsskatt?
Angående: En gemensam konsoliderad bolagsskattebas
Kan kommissionen bekräfta att förslaget till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas inte kommer att påverka medlemsstaternas möjligheter att fastställa egna bolagsskatter?
Algirdas Šemeta: Menar du dessa tre frågor om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas?
Kommissionen har inga planer på att lägga fram förslag om företagsbeskattning. Skillnaderna i skattesatser gör att en viss grad av skattekonkurrens kan bibehållas på den inre marknaden. Dessutom erbjuder lojal skattekonkurrens baserat på skattesatser större öppenhet och tillåter medlemsstaterna att beakta både sin marknadskonkurrenskraft och budgetkraven när de fastställer sina skattesatser.
I fråga om bolagsskattebasen har däremot kommissionen sedan en tid arbetat på ett förslag till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Detta initiativ ingår i kommissionens arbetsprogram för 2011 som ett strategiskt initiativ för att utnyttja den inre marknadens tillväxtpotential. Det nämns också som ett av huvudförslagen i inremarknadsakten, som antogs den 27 oktober 2010.
För närvarande planerar kommissionen att anta ett förslag i slutet av det första kvartalet 2011. En gemensam konsoliderad bolagsskattebas är ett gemensamt regelsystem för att beräkna skattebasen för företag. Det har inget med skattesatser att göra. Medlemsstaterna kommer även i fortsättningen att kunna fastställa sina egna skattesatser för företagsbeskattning. Kommissionen anser att det är rätt lösning att gå vidare med en gemensam konsoliderad bolagsskattebas för att angripa gränsöverskridande skattehinder för tillväxten på ett allsidigt sätt.
Att det för närvarande finns 27 starkt skilda företagsbeskattningssystem i EU innebär att företag möter betydande skattehinder och en administrativ börda som avskräcker, för att inte säga hindrar, dem från verksamhet på den inre marknaden och försämrar deras konkurrenskraft, vilket särskilt gäller små och medelstora företag. Ett så starkt fragmenterat landskap ger upphov till betydande snedvridningar och hinder på marknaden och betydande kostnader för att följa regelverket.
Marian Harkin: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans svar. Jag förstår mycket väl vad han säger om skillnaden mellan skattesatser och skattebaser, men ett av problemen för företagen - särskilt för utländska direktinvesteringar som kommer in till Europa - är dessa företags möjlighet att med absolut säkerhet veta skattekonsekvenserna av en transaktion i förväg. Om en del av den beräkningen är försäljning efter destination, som inte kan bestämmas i förväg, råder det verklig osäkerhet för dessa företag. Jag anser att detta avskräcker utländska direktinvesteringar. Jag har många fler frågor, men jag vet att vi har ont om tid, så om kommissionsledamoten kunde svara på denna fråga skulle jag vara glad.
Pat the Cope Gallagher: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans utförliga svar men också fråga honom om han känns vid att Lissabonfördraget innehåller ett detaljerat protokoll om beskattning och rätt för medlemsstaterna att lägga in veto mot skatteförslag.
Algirdas Šemeta: Vi kan vara oeniga om vissa principer för beskattning, som alltid är en ganska känslig fråga. Det starkaste stödet för en gemensam konsoliderad bolagsskattebas kommer från företagen. Det har vi tydliga bevis för. Det förstår jag. Det är en verkligt rörig situation för dem att ha att göra med 27 olika medlemsstater med 27 olika system för företagsbeskattning.
Om vi kan komma överens om det här förslaget måste vi göra det enhälligt. Och kan vi komma överens kommer det att underlätta utländska direktinvesteringar. Utländska investerare som vill investera inte bara i en utan i flera medlemsstater kommer bara att behöva ha att göra med ett enda system för företagsbeskattning, i stället för flera, och det är en stor fördel för dem. Under bilaterala diskussioner med potentiella investerare framhåller de verkligen problemet med 27 system för företagsbeskattning som ett hinder för utländska direktinvesteringar.
När vi talar om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas talar vi inte om skattesatser. Det är klart att detta inte har någonting att göra med medlemsstaternas självbestämmande i skattefrågor. Även i en miljö med en gemensam konsoliderad bolagsskattebas kommer de att kunna bestämma skattesatserna för företagsbeskattning utifrån sina behov, sina sociala system, sina offentliga tjänster osv. Förslaget i sig inskränker alltså inte medlemsstaternas suveränitet i skattefrågor.
Talmannen: De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
Frågestunden är härmed avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 20.35 och återupptogs kl. 21.00.)
| sv |
4. De mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området (
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Fru talman! Vad vissa kolleger försöker föreslå - eftersom det är torsdag och det här är den sista omröstningen - är att det räcker om ni bara säger ”godkänt” eller ”förkastat”. Det är inte nödvändigt att säga ”452 röster, 53 mot, 22 för” och så vidare.
Richard Howitt: (EN) Fru talman! Det är en objektiv fråga. Vi vill bara att orden ”i Kroatien” ska strykas. Jag tror inte att det är kontroversiellt för de andra grupperna.
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman! Eftersom det ännu inte står på vår omröstningslista ville jag bara påpeka att fri omröstning gäller för den andra delen av detta förslag och nästa. Tack.
Barbara Lochbihler: (EN) Fru talman! Det finns två tillägg till texten. Efter ”förteckning över de personer som har gjort sig skyldiga till” ska ”grova” infogas. Därefter ska meningen ändras så att den lyder: ”människorättskränkningar i Iran genom exempelvis tortyr, censur, våldtäkt och utomrättsliga avrättningar”.
Laima Liucija Andrikienė: föredragande. - (EN) Fru talman! Vi har ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 7. Texten ska lyda som följer: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en förteckning över de personer som har gjort sig skyldiga till grova människorättskränkningar i Iran genom exempelvis tortyr, censur, våldtäkt och utomrättsliga avrättningar, i synnerhet efter valet 2009, och att överväga att ålägga dessa personer påföljder i form av frysning av tillgångar och reseförbud.”
Laima Liucija Andrikienė: Fru talman! Eftersom det har förekommit en viss positiv utveckling i Ryssland skulle vi vilja ändra den mening som inleds med ”Det är beklagligt att samtliga Strategi-31-demonstrationer hittills förvägrats tillstånd av myndigheterna”. Vi föreslår att ”hittills” ersätts med ”förutom den allra sista, som hölls den 31 oktober 2010”.
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 17 januari 2008.
Sammanträdet kan inte inledas förrän kl. 12.30 eftersom kommissionens ordförande inte har möjlighet att närvara förrän då. Det kommer därför att avslutas kl. 14.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.05 och återupptogs kl. 12.30.)
| sv |
System för ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans - Ekonomiskt stöd till medlemsstaterna (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är den gemensamma debatten om
ett betänkande av Pervenche Berès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 332/2002 om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans - C6-0389/2008 -,
kommissionens uttalande om ekonomiskt stöd till medlemsstaterna.
Pervenche Berès: föredragande. - (FR) Herr talman! Bakom den svårbegripliga titeln ägnar sig alla åt att bedöma betydelsen av kvällens diskussion, som förs mot bakgrund av Ungerns begäran om finansiering, som först riktades mot Internationella valutafonden (IMF). EU har undersökt saken för att kontrollera villkoren för ett eventuellt EU-stöd till en av medlemsstaterna.
Det är sant att det fördes en diskussion bland ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor om varför Ungern först kontaktade IMF. Detta är en fråga för Ungern som land och som EU-medlemsstat sedan några år och även för EU-institutionerna. Vi har tydligen inte kunnat utveckla förtroendeklimatet, solidaritetsandan och samarbetsandan tillräckligt för att ett land som Ungern, i sin aktuella svåra situation, skulle anse att dess viktigaste krets för solidaritet och samarbete skulle vara EU.
Slutligen anser jag att den plan som genomförts för ett stödsystem i fråga om betalningsbalansen, som grundar sig på artikel 119 och som togs fram på initiativ av kommissionen och Joaquín Almunia, som jag tackar, kommer att göra det möjligt att tillsammans med IMF hitta en lämplig lösning.
Det är tydligt att vi alla menar att Ungerns situation dessvärre inte är ett isolerat fall. Vi måste på något sätt konsolidera den buffert som kommer att möjliggöra för EU att tillmötesgå denna typ av begäran.
I den resolution som vi antog i utskottet för ekonomi och valutafrågor och som jag hoppas kommer att stödjas vid plenarsammanträdet i morgon, ber vi kommissionen att undersöka om bankerna i vissa EU-medlemsstater har bidragit till att förvärra situationen, och i så fall på vilket sätt. Jag anser att detta är viktig information för Europaparlamentet i den kommande debatten. Utan tvekan kommer den också därefter att undersökas av Jacques de Larosières grupp.
Vi har också sagt att vi i grunden har fått intrycket att rådets förslag var att höja nivån i systemen till en viss nivå. Vi har accepterat detta men tror att det kanske inte kommer att vara vår sista diskussion med kommissionen. I detta skede förstår vi att detta är grunden för en överenskommelse i förhandlingarna med rådet och därför accepterar vi situationen.
I framtiden hoppas vi att Europeiska kommissionen, rådet och parlamentet alla regelbundet kommer att godkänna dessa belopp. År 2002, när Europaparlamentet röstade om den förordning som vi nu ändrar, bad vi om en regelbunden uppdatering. Uppenbarligen, och olyckligtvis, måste jag konstatera att vi hade rätt. Därför ber vi er om detta igen, herr kommissionsledamot, och jag tror att det är rimligt att begära att det sker på detta sätt.
I utskottet för ekonomi och valutafrågor bad jag slutligen om de verktyg och de processer som behandlas i fördragets artikel 100, för att vi skulle kunna agera för att stödja några medlemsstater på ett mer omfattande sätt, inte bara när det gäller problem med betalningsbalansen. Tyvärr fick jag inte stöd från utskottet för ekonomi och valutafrågor i denna fråga, men jag använder min ställning som föredragande för att uppmana kommissionen att undersöka denna mekanism i fördraget som vi hittills inte har lyckats utnyttja till fullo.
Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (ES) Herr talman, fru Berès, mina damer och herrar! När EU:s grundare utarbetade Romfördraget var de framsynta nog att i en artikel inkludera en mekanism för att hjälpa medlemsstater vars betalningsbalans var i allvarlig fara.
Denna framsynta tanke i artikeln i Romfördraget har förts vidare genom efterföljande fördragsreformer och finns nu i artikel 119 i det nuvarande fördraget. Efter att inte ha använts under många år har denna rättsliga grund nu använts av kommissionen för att stödja en medlemsstat som behövde brådskande hjälp, nämligen Ungern.
Denna artikel i fördraget utvecklades vidare i en förordning från 2002 som vi har använt när det gäller Ungern och där vi nu har för avsikt att ändra det maximala taket för de belopp som kan ställas till förfogande för att hjälpa medlemsstater med denna typ av problem.
I går diskuterade vi här i parlamentet de tio åren med den ekonomiska och monetära unionen. Under eftermiddagen i dag diskuterade vi den ekonomiska situationen. Under gårdagen och i dag har vi diskuterat de problem som orsakats av denna situation. Tyvärr finns det några EU-medlemsstater som står utanför euroområdet och vars makroekonomiska och finansiella obalanser gör dem särskilt utsatta när det gäller påtryckningar från marknaden.
När det gäller Ungern och mot bakgrund av dessa svårigheter, kontaktade ungerska myndigheter vid något tillfälle Internationella valutafonden (IMF). Omedelbart efter att de hade kontaktat IMF kontaktade de också Europeiska kommissionen.
Som jag har sagt till de ungerska myndigheterna var detta inte rätt förfarande för en medlemsstat. Det logiska förfarandet är att först kontakta de europeiska myndigheterna för att därefter om det är nödvändigt - och i fråga om Ungern var det otvivelaktigt nödvändigt - tillsammans kontakta IMF.
Jag måste säga till er alla att IMF och dess verkställande direktör Dominique Strauss-Kahn har visat sig vara fullständigt öppna för detta samarbete mellan IMF och Europeiska kommissionen, de europeiska myndigheterna och de EU-medlemsstater som ingår i euroområdet och som behöver få tillgång till resurser från IMF.
Vi har samarbetat i fråga om Ungern. Även om förfarandet inte inleddes korrekt, har slutresultatet blivit korrekt genom att vi har samarbetat. EU ger Ungern 6 500 miljoner euro inom ramen för ett stödpaket med ett totalt värde på 20 000 miljoner euro. Samma strategi, men i detta fall med det rätta förfarandet att först kontakta de europeiska myndigheterna och sedan tillsammans kontakta IMF, används nu när det gäller ett annat land.
Situationen visar sig tyvärr vara så svår att detta kanske inte blir det sista fallet. Åtminstone bör vi vara beredda på att det kan komma andra fall, andra medlemsstater som behöver denna typ av hjälp. Samtidigt som vi gav rådet förslaget att hjälpa Ungern, genom att använda artikel 119 i fördraget och förordningen från 2002, lade vi därför också fram ett förslag om att öka det maximala taket för systemet, som i förordningen från 2002 fastställdes till 25 000 miljoner euro.
Förhoppningsvis kommer vi inte att behöva använda dessa medel, men vi kan inte utesluta det alternativet. Om vi måste använda dessa medel, måste vi ge prov på solidaritet, såsom gemenskapens grundare gjorde i Romfördraget 1957, och vi måste också planera för en eventuell höjning av taket till över 25 000 miljoner euro om detta visar sig vara nödvändigt. Därför vill jag be parlamentet att vid framtida diskussioner om denna fråga visa samma villighet som jag är glad över att se här i dag, om detta blir nödvändigt. Jag vill be parlamentet att snabbt och flexibelt uttrycka sin ståndpunkt om hjälp som, på grund av dess själva karaktär och egenskaper, kommer att vara brådskande.
Det finns delar av parlamentets förslag till betänkande, samt debatten om förslaget om att höja taket för systemet för betalningsbalans, som jag håller med om. Dessa inbegriper frågor om vissa medlemsstaters utsatthet och om behovet av att avgöra hur vi kan skydda oss själva och skydda de medlemsstater som är utsatta på detta sätt, såsom Ungern, vilket också kan drabba andra länder.
Vi måste se till att försvaret av medlemsstaternas ekonomier och finansiella situation är förenligt med fri rörlighet för kapital och med de principer som ligger till grund för den inre marknaden. Men vi måste komma ihåg att vi måste reagera vid onödiga risker och i situationer där vissa privata intressen kan hota EU-medborgarnas högre intressen och medlemsstaternas ekonomiska och allmänna trygghet.
Jag har beaktat förslagen i detta förslag till resolution. Vi kommer att bedöma dessa i kommissionen och rapportera resultatet till utskottet för ekonomi och valutafrågor. Såsom Pervenche Berès uppgav kommer dessa också att delges Jacques De Larosière så att hans grupp kan lägga fram sina resultat inom den angivna perioden för dess arbete, med andra ord senast i mars.
Zsolt László Becsey: för PPE-DE-gruppen. - (HU) Tack för ordet, herr talman! Vi står inför en besvärlig situation eftersom vi behöver diskutera en begäran om omedelbart stöd. Jag skulle ändå säga att jag kan tala i positiva ordalag eftersom EU efter mycket sökande slutligen har upptäckt artikel 119 och den rättsliga grunden för denna typ av stöd, vilket inte alls var lätt. Enligt nyhetsrapporter från Ungern kunde de under lång tid inte hitta någon rättslig grund för detta.
Innan vi går vidare, låt oss undersöka varför. Ett skäl är konvergensen - som vi debatterade i går - eller snarare bristen på konvergens. Under de senaste åren har det inte gjorts några återinvesteringar i kapitalrörelser från öst till väst inom EU, och följaktligen blir det en enorm förlust av kapital från medlemsstater i öst till medlemsstater i väst. Detta betyder att vi har en ständig betalningsobalans som dessutom kommer att vara ett hinder för verklig konvergens.
Det andra problemet är att övervakningssystemet är uppenbart ofullständigt, eftersom de länder som inte använder euro lätt kan samla på sig skulder i utländsk valuta. Om jag har förstått rätt har EU hittills inte haft någon verklig förmåga - även om jag menar att EU har en röst - att säga till dessa länder ”var försiktiga, låt inte befolkningen och företag samla på sig gränslösa och orimliga skulder i utländsk valuta, eftersom det kan bli problem i en krissituation”, och så har problemet också uppstått.
Övervakningen måste alltså utvidgas så att den omfattar detta och det borde ha gjorts för länge sedan. Kommissionen har en stark röst i Central- och Östeuropa och den kan yttra sig.
Krisen har nu uppstått. Vi vet att Ungerns regering först vände sig till Internationella valutafonden (IMF) på grund av rädsla, men de sa att de naturligtvis också försökte kontakta EU och att EU senare systematiskt försökte hitta en rättslig grund. Regeringen säger också att de saknar tillräcklig kapacitet för att analysera krisen. Jag menar att vi bör skapa denna kapacitet. Det bör inte vara så att alla måste förlita sig på IMF närhelst de behöver en krisanalys. Vad skulle omvärlden tro om oss om vi försöker använda IMF-medel för att rädda medlemsstater med 1-1,5 miljoner invånare från betalningsobalanser?
En krismekanism kommer inte att fungera när ett system i kristider måste stoppa en kapitalförlust från ett land som inte ingår i euroområdet, till exempel på det monetära området, för det är då förlusten verkligen börjar få effekt. Inte heller Europeiska centralbanken kan göra särskilt mycket. Trots täckning i forint vill den egentligen inte hjälpa till med likviditetsproblemet, trots att allt Ungern behövde var likviditet i utländsk valuta, eftersom bankerna inte var särskilt högt skuldsatta.
När det gäller den ungerska rapporten inleddes dess analys för 2006 med en situation under förbättring. Det påminner mig lite om Tjernobyl 1986. Första dagen rapporterade de att det inte var något problem och därefter att situationen stadigt förbättrades. I slutändan oroade vi oss för att det skulle bli negativ strålning. Även i detta fall glömmer alla. Vi började med vad som hände fram till 2006 och sedan dess har det funnits allvarliga brister i övervakningen av valutaflöden.
Detta tak på 25 miljarder euro, vill jag påpeka, verkar mycket lågt. Det förutsätter från början att vi vill samarbeta med IMF, men det är svårt att föreställa sig en mer skrämmande situation än att förlita sig på IMF.
Det är naturligtvis mycket viktigt att Europaparlamentet är inblandat och samtidigt att man agerar snabbt. Enligt min åsikt sker dessa två saker nu samtidigt och jag är tacksam mot parlamentet och kommissionen för detta. Jag skulle dock vilja upprepa att vi bör inrätta en mekanism som förhindrar en upprepning av de olika olyckor som skedde i samband med Ungerns kris och som inte alls har förbättrat EU:s anseende i Central- och Östeuropa. Tack för ordet, herr talman!
Szabolcs Fazakas: för PSE-gruppen. - (HU) Tack för ordet, herr talman! Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Eftersom jag inte är medlem i utskottet för ekonomi och valutafrågor, vill jag gärna närma mig den fråga som vi diskuterar från ett annat perspektiv. Fjolårets finanskris i USA nådde i år Europa och våra finansmarknader, som vi trodde var stabila, skakades i sina grundvalar.
I stället för att komma med en enhetlig EU-lösning, kunde vi först efter lång tvekan hantera krisen genom ett individualiserat och harmoniserat svar som kostar flera miljarder euro per land. Dessa individuella nationella lösningar kan inte vara rätt sätt att hantera kriser i de nya EU-medlemsstaterna, vilka inte på egen hand kan sätta flera miljarder euro i rörelse. Ursprungligen förlitade sig dessa länder på att den internationella kreditkrisen kanske inte skulle påverka dem, eftersom deras banker inte var inbegripna i tvivelaktiga, spekulativa utländska transaktioner.
Likviditetsbristen och den förtroendekris som åtföljde den internationella finanskrisen har emellertid allvarligt skakat om finanserna i de stater som förlitar sig på utländska krediter och de spekulativa angreppen på nationella valutor bidrog ytterligare till denna turbulens. I denna situation var det viktigt för de nya medlemsstaterna att inte bara få moraliskt stöd utan också konkret och påtagligt ekonomiskt stöd från EU, och att EU utvidgade sitt skydd till de länder som ännu inte hade gått med i euroområdet.
Detta är inte bara solidaritet, i enlighet med grundläggande europeiska värderingar, utan ett gemensamt europeiskt intresse av att undvika en dominoeffekt genom att man hindrar att någon bank - för att inte nämna ett helt land - blir insolvent.
Med tanke på detta undersöker vi nu möjligheten att öka systemet från 1,2 miljarder euro till 25 miljarder euro. I detta sammanhang gav Europeiska centralbanken Ungern, som drabbades hårdast av krisen på finansmarknaderna, ett räddningspaket på 6,5 miljarder euro. Detta var en rättvis och värdig lösning, eftersom Ungern inte bara har gått i spetsen för reform och europeiskt enande under årtionden, utan också sedan förra året har halverat sitt budgetunderskott på omkring 10 procent, i enlighet med det konvergensprogram som antogs 2006. Programmet har genomförts systematiskt sedan dess och underskottet minskas i år till 3 procent.
För att den konsolideringsprocess som EU kräver ska fortsätta krävs stöd från internationella finansiella organ. Till följd av finans- och kreditkrisen befinner sig nu hela världsekonomin i svårigheter och ändå försöker enskilda EU-medlemsstater hantera dessa med sina egna instrument och i enlighet med sina egna mycket specifika mål. För att de nya medlemsstaterna, som inte har sådana instrument till sitt förfogande, inte ska misslyckas i detta sammanhang, krävs det - för att Europa ska klara sig ur krisen tillsammans - inte bara en harmonisering av aktuella åtgärder utan också att man antar en gemensam europeisk strategi för att hantera den ekonomiska krisen.
Jag hoppas att detta finansiella räddningspaket utgör första pinnen på denna stege. När det väl har antagits kommer vi att kunna koncentrera alla våra insatser på att tillsammans lösa krisen inom realekonomin. Tack för ordet.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag talar på UEN-gruppens vägnar om rådets förordning om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till EU-medlemsstaterna, och jag vill uppmärksamma följande frågor: För det första har situationen på världens finansmarknader en alltmer negativ inverkan på realekonomin, med resultatet att BNP under 2009 väntas sjunka i USA och i många av EU:s mest utvecklade stater.
För det andra, eftersom dessa länder utgör den huvudsakliga marknaden för de nya EU-medlemsstaterna, hotar detta deras ekonomiska tillväxt och kommer därför att ha en negativ inverkan på deras betalningsbalans. För det tredje, om så är fallet, måste vi definitivt stödja en höjning av taket för gemenskapens finansiella stöd till 25 miljarder euro för varje medlemsstat som inte ingår i euroområdet, eftersom bara ett tak på denna nivå kan garantera att eventuellt stöd som beviljas från gemenskapen blir effektivt.
För det fjärde, om en medlemsstat utanför euroområdet behöver omedelbart finansiellt stöd, bör rådet, kommissionen och parlamentet agera tillräckligt snabbt för att hindra ett minskat förtroende för deras effektivitet.
För det femte, slutligen, välkomnar vi Europeiska kommissionens snabba reaktion på Ungerns finansiella behov, som beviljades trots att Ungern först hade kontaktat Internationella valutafonden och inte Europeiska kommissionen.
Nils Lundgren: för IND/DEM-gruppen. - Herr talman, ärade kolleger, bäste kommissionsledamot! När jag läste in mig på det som vi här nu debatterar, betalningsbalansproblem, så kände jag mig som Marcel Proust med madeleinekakan, ”À la recherche du temps perdu”. Det är en doft av 50- och 60-tal över problemställningen.
Betalningsbalansproblem? Detta är någonting som vi ska avsätta 25 miljarder euro för. Varför i herrans namn? Håller vi på med sådant i dag? Detta är till för de länder, de stackars länder, förstår jag, som är med i EU men inte i valutaunionen och som då kanske måste räddas från ett öde värre än döden, betalningsbalansproblem. Detta är ju i så fall skapat av själva Europeiska unionen. Det vi talar om här finns egentligen inte längre.
Mitt eget land Sverige är ett land som är med i EU, som ställer upp lojalt och genomför allt som bestäms där mycket bättre än de flesta andra länder, men vi är inte med i valutaunionen. Förståndigt nog, säger jag. Men om det nu skulle bli problem i Sverige, får vi då betalningsbalansproblem? Svaret är ju självklart nej. Naturligtvis skulle man kunna tänka sig att Sverige börjar vanvårda sin ekonomi, får mycket högre inflationstakt och lönestegringstakt än andra länder. Vad händer då, får vi betalningsbalansproblem? Nej, då sjunker den svenska kronan för att kompensera för detta. Ingenting händer i övrigt överhuvudtaget. Det gäller också andra länder i samma situation, t.ex. Storbritannien.
Vad är då problemet? Ja, problemet är om dessa länder som är med i Europeiska unionen - vilket man bör vara - men inte är med i valutaunionen - vilket man inte bör vara - då ska tvingas, som ni har tänkt, att hålla fast växelkurs mot euron. Den sämsta av världar: att tvingas hålla fast växelkurs mot sina viktigaste handelspartner. Det är klart att om man då missköter sin ekonomi, får högre inflationstakt eller drabbas av strukturella bakslag för sin viktigaste exportindustri, så kommer man att få minskad export och ökad import. Frågan blir plötsligt: Hur ska detta finansieras?
Men detta är ju en helt konstlad situation. Det är totalt omodernt att länder som inte är med i en valutaunion skulle välja att hålla fast växelkurs och sedan behöva räddas av Internationella valutafonden eller av EU eller av någon annan. Varför i herrans namn ska man göra detta? Det är en helt föråldrad uppläggning av den ekonomiska politiken. Antingen går man med i en valutaunion - det kan vara rätt ibland, det håller jag med om - eller också så står man utanför, står på egna fötter, har en egen självständig penningpolitik och sköter sig. Sköter man sig så händer det inget särskilt, missköter man sig så sjunker valutan för att kompensera för detta. Det är inte särskilt farligt, detta heller.
Jag vill därför påpeka att när vi nu diskuterar här om vi ska avsätta 25 miljarder euro för detta ändamål så är det ett ändamål som egentligen inte alls behövs. Det är en problemställning som vi själva skapar eller snarare ni själva skapar. Sluta med detta. De länder som är med i EU men inte i valutaunionen ska hålla en regim med flytande växelkurs. Då försvinner problemet.
Sergej Kozlík: - (SK) Gränsen för det ömsesidiga stödet till en EU-medlemsstat som inte är med i euroområdet och som har svårigheter med betalningsbalansen eller som riskerar att drabbas av allvarliga problem till följd av en allmän störning i betalningsbalansen är för närvarande 12 miljarder euro. Exemplen med Danmark och Ungern visar att följderna av finanskriser i vissa stater kan vara så omfattande att denna gräns skulle vara för låg om en sådan kris inträffade i en större stat.
Jag vill därför betona att det främsta skälet för att öka denna gräns inte är vare sig EU:s utvidgning eller det större antalet stater utanför euroområdet, såsom det uppges i motiveringen. Vi måste vara medvetna om att de finansiella problemen i vissa medlemsstater främst är ett resultat av inkonsekvent ekonomisk och social politik. Dessa problem förvärras och blir mer djupgående genom finanskrisen, vilket skapar ett tryck på att höja stödnivåerna. Ungern är bara ett typexempel.
Jag stöder en ökning av gränsen för stödet på medellång sikt till 25 miljarder euro. Jag stöder dock också Europaparlamentets åsikt att det inte finns något behov av en särskild process som låter kommissionen se över denna gräns utom ramen för de vanliga beslutsförfarandena. Jag tror att en sådan strategi kommer att bevara en hög grad av uthållighet i stödsystemet samtidigt som man också sörjer för ett tillräckligt handlingsutrymme.
Jag nämner detta eftersom Ungern är ett skolexempel, eftersom dess politiska ledarskap under lång tid inte har kunnat besluta om reform- och återhämtningsåtgärder. Slutligen skulle antagandet och genomförandet av sådana åtgärder också kunna mildra finanskrisens effekter i detta land och minska behovet av finansiellt stöd från EU.
Å andra sidan måste jag dock försvara Ungern utifrån det faktum att de nya reglerna för finansmarknaderna inte ska tillåta överdrivna likviditetsflöden från dotterbanker till moderbanker och att det måste finnas en tillräcklig tillsyn av nationella centralbanker.
Det är sant att den som agerar förhastat kan få betala två gånger om, men det är också sant att den som tar i hast inte alltid kommer att betala tillbaka i tid eller betala tillbaka hela beloppet. Därför är det mycket viktigt att systemet innebär tydliga regler för stöd, med grunden i ett system av återhämtningsåtgärder som omfattar tidsplaner och praktiska frågor.
Dariusz Rosati: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig börja med att kort svara på två uttalanden från de andra ledamöterna. För det första skulle jag vilja påpeka att länder som inte ingår i euroområdet inte behöver ha en fast växelkurs gentemot euron. Polen är ett exempel på ett land med flytande växelkurs. För det andra vill jag säga att också ett land som har en perfekt inrikespolitik och som inte gör några misstag kan påverkas av krisen genom smittoeffekten. Den ungerska situationen hade naturligtvis i stor utsträckning sitt ursprung i en inkorrekt regeringspolitik, men Ungern hade också påverkats av kapitalflykt, vilket inte var ett resultat av situationen i Ungern utan hade yttre orsaker.
Herr kommissionsledamot! Jag vill stödja kommissionens förslag. Det verkar ta hänsyn till att vi alla deltar i en gemensam marknad och att situationen i enskilda länder är viktig för de andra länderna. Vi bör därför vara medvetna om de band som binder oss och känna ett gemensamt ansvar för våra partner. Förslaget är också ett uttryck för europeisk solidaritet, som bör vara en av de grundläggande värderingarna för våra åtgärder.
Beloppet 25 miljarder euro som föreslagits av kommissionen verkar rimligt, även om det kan uppstå situationer som kräver mer pengar. Därför stöder jag också förslaget om att ge kommissionen rätt att besluta om att se över taket när det finns ett brådskande behov av att göra det. Det skulle vara opraktiskt att under dessa omständigheter använda sig av hela förfarandet, inklusive parlamentets samtycke eller ett parlamentariskt samråd. Låt oss anta att en kris uppstår under sommaren, när parlamentet inte har sammanträde. Det är svårt att tänka sig att vi skulle vänta sex veckor på att parlamentet samlas innan staten i fråga får hjälp. Därför stöder jag kommissionens förslag som ger den rätt att höja taket på mycket kort tid.
Jag noterar att förslaget saknar referenser till en eventuell åtgärd från Europeiska centralbankens sida. Banken beviljade ett lån till Ungern. Denna åtgärd bör samordnas och det är min åsikt att en sådan referens bör finnas med. Slutligen anser jag att man i förslaget inte bör hänvisa till artikel 100 i fördraget. I artikel 100 behandlas helt annorlunda situationer och den bör därför behandlas separat.
Edit Herczog: (HU) Tack, herr talman! Herr kommissionsledamot, fru Berès! Det är just solidaritetsprincipen som gör EU till mer än en ekonomisk sammanslutning och som gör det möjligt att visa att EU är en stark politisk gemenskap. När krisen började verkade det ett ögonblick som om EU skulle delas i två delar, ekonomiskt och socialt, men tack vare snabba och effektiva åtgärder från kommissionens sida kunde vi förhindra detta.
Ungern vände sig först till EU för att be om stöd. De 20 miljarder euro som vi behöver i stöd, eller som finansiering, skulle dock inte ha kunnat komma enbart från denna källa.
Mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten och Europaparlamentet för deras snabba svar och för solidariteten från våra kolleger, vilket visar värdet av att vara europé. Tack för er uppmärksamhet.
Harald Ettl: (DE) Herr talman! Förslaget om att ändra förordningen om stöd till medlemsstater som inte ingår i euroområdet och som drabbas av stora betalningssvårigheter, med en ökning av taket från 12 miljarder euro till 25 miljarder euro, har kommit i sista stund.
Den främsta förutsättningen för att dessa tillfälliga åtgärder ska fungera är att EU inte gör samma misstag som Internationella valutafonden (IMF) när det gäller motkrav. Vid IMF är Dominique Strauss-Kahn ensam inte en garanti för en förnuftig politik. Vi känner alltför väl de chockterapier som används för hårt krisdrabbade länder i den gamla nyliberala stilen.
Vi vet också alltför väl vilka som tidigare har gynnats av detta. Jag hoppas att en bättre och mer hållbar stabilitet kommer att uppnås med hjälp av EU:s verktyg, med utgångspunkt i exemplet med Ungern. Ungern visar oss särskilt att EU måste inse att det var den konservativa oppositionen som hindrade Ungerns premiärminister i frågan om stabilitet och reformåtgärder. Ungern kommer definitivt inte att uppnå stabilitet enbart genom att kontrollera sociala utgifter. Dessa sociala utgifter är i alla fall inte alltför höga. Detta kommer bara att hjälpa de populistiska EU-motståndarna på högerflygeln. Ja, Ungern har fått utstå påtryckningar, särskilt på grund av forintens snabba värdeminskning, där hedgefonder har haft en del av ansvaret.
När det gäller Island har IMF visat att man fortfarande tillämpar chockterapier, till exempel genom att genomdriva höga basräntor till nackdel för den nationella ekonomin, i detta fall Islands nationella ekonomi. Herr kommissionsledamot! Notera att jag inte vill att mitt grannland Ungern ska drabbas av sociala konflikter på grund av korrigerande åtgärder såsom denna, som baseras på motkrav. Ungern behöver förtroendebyggande stödåtgärder från EU som, när allt kommer omkring, inte bara kommer att hjälpa Ungern utan oss alla.
Paul Rübig: (DE) Herr talman! Denna debatt hålls vid just rätt tillfälle.
Jag vill påminna er om att Ungern är det land som har använt budgetunderskottet i störst omfattning: minus 5 procent. Det visar att stabiliteten i detta land också har en politisk bakgrund. Det är orimligt att vi i framtiden utsätter staten - och detta gäller alla skattebetalare - för de risker som är involverade i en del företag. I detta fall håller jag helt med Harald Ettl. Vi kan inte låta skattebetalarna bära riskerna med hedgefonder och derivat. Det skulle leda till begränsad köpkraft.
Det är precis det vi behöver i Ungern: större köpkraft. Det är viktigt att man investerar i landet och i företagen igen och därför behöver vi skattereduktioner så att investeringar blir möjliga igen, inte bara för företag utan framför allt för anställda. Jag tror att jag drar rätt slutsatser. Avgörande faktorer är att anslagen garanteras, till exempel till åtgärder för energieffektivitet, att investeringsbonusar utdelas och att en lämplig progressiv värdeminskning genomförs.
Jag vill be kommissionsledamot László Kovács, som kommer från Ungern, att inrätta lämpliga initiativ på EU-nivå.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag såg debatten på mitt kontor och kom mer till kammaren bara för att göra ett allmänt påpekande.
I Irland har vi ett bankgarantisystem, på grund av finanskrisen, och vi har större enighet nu i EU om hur vi ska hantera detta. Men vi inser nu att våra banker kommer att behöva rekapitaliseras och kanske är detta en mer brådskande fråga än vad vi först trodde. Jag vill uttrycka en förhoppning om att detta kommer att ske, eftersom vi som föregående talare påpekade har ett verkligt problem. Det är viktigt att folk spenderar och investerar och det finns helt enkelt inga krediter tillgängliga. Det viktigaste är att något sker snabbt för att återupprätta kapitalet och förtroendet för banksystemet.
Marian Zlotea: . - (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är glad över att vi i kväll har möjlighet att diskutera en sådan viktig fråga som den ekonomiska krisen, som inte bara påverkar medlemsstaterna utan hela världen.
Därför behöver vi hitta lösningar på detta problem. Ett steg i denna riktning bör vara ett ömsesidigt stöd till medlemsstaterna. Eftersom vi vill att EU-medlemsstaterna använder fonden för ekonomiskt stöd som utväg när det är nödvändigt, måste vi välkomna det beslut som fattades av de europeiska politiska ledarna vid förra veckans toppmöte.
Jag anser att denna europeiska fond för ekonomiskt stöd till medlemsstaterna behöver ökas till åtminstone 25 miljarder euro. Skälet är att vi behöver rädda marknadsekonomin. Innan jag slutar vill jag uttrycka min tillförsikt över att vi kommer att vidta de åtgärder som krävs för att övervinna krisen, både på EU-nivå och global nivå. Vi behöver brådskande hitta de resurser som krävs för att avvärja de problem som våra medborgare kommer att möta, såsom arbetslöshet. Vi önskar alla det allra bästa för EU.
Margarita Starkevičiūt: (LT) Jag vill tacka kommissionsledamoten som i dag med rätta påpekade att detta problem är kopplat till frågan om hur fri rörlighet för kapital kan förenas med makroekonomiska nationers stabilitet. Jag tycker egentligen inte om att de andra ledamöterna säger att detta är ett problem för EU:s fattigare länder. Mina damer och herrar! Om ekonomierna i Tyskland och Frankrike skulle växa med 2 och 3 procent, skulle detta inte innebära något problem för dem av oss som har integrerat oss på den gemensamma marknaden. Om någon form av paket också behövs som en stimulans för nationella ekonomier, borde det därför genomföras av de länder som nämnts och då skulle vi inte tala om stabiliseringsfonder. Faktum är att vi inte behöver de pengarna, utan i stället garantier för att EU:s gemensamma marknad kommer att fungera väl och växa. Om det ges sådana garantier, och detta måste uppnås genom våra gemensamma insatser, kommer alla problem att bli lösta.
Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (ES) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för det stöd som i de flesta anföranden getts till kommissionens beslut och förslag i denna fråga.
Jag vill göra tre mycket snabba kommentarer om tre av de frågor som tagits upp i era anföranden. För det första delar jag Zsolt László Becseys farhågor om de risker som uppstår för familjer och företag som får skulder i utländsk valuta, i länder som har en flytande växelkurs och som är utsatta för riskerna med alltför volatila växelkurser, såsom var fallet med Ungern. Zsolt László Becsey känner till min oro eftersom kommissionens budgetövervakning och den ekonomiska övervakningen ibland inte hörsammas tillräckligt eller inte har de önskade effekterna när man kommenterar denna typ av risk.
Jag tror vi har störst effektivitet när det gäller budgetövervakningen. Fallet med Ungern är mycket positivt i detta avseende, med tanke på den viktiga budgetjustering som har skett i Ungern från 2006 och fram till nu. Men å andra sidan har vi inte lyckats när det gäller riskerna med skuldsättning i utländsk valuta. Jag hoppas att denna typ av kommentarer och rekommendationer nu och i fortsättningen kommer att hörsammas mer, mot bakgrund av omständigheterna inte bara i Ungern utan också i andra EU-länder i samband med krisen och den överdrivna volatiliteten inom många finansiella indikatorer, särskilt växelkurser.
Nils Lundgren är inte längre här men kom med kommentarer som var helt felaktiga. Han kritiserade Ungern och kommissionen för att de rekommenderade Ungern att ha en fast växelkurs, medan situationen är precis den motsatta. Med andra ord har Ungern en flytande växelkurs och den överdrivna volatiliteten i denna växelkurs förvärrade problemen och var en orsak till att krisen föranledde denna begäran om denna hjälp. När man kommer med kritik bör man se till att den grundas på korrekt information och inte på helt felaktig information. Om Nils Lundgren hade stannat till slutet av denna debatt, skulle han ha varit medveten om att hans information var helt felaktig. Eftersom han inte är här hoppas jag att någon av er kommer att meddela honom detta.
När det slutligen gäller Paul Rübigs kommentarer om underskottet, stämmer det inte att Ungern har ett 5-procentigt underskott eftersom detta har minskats avsevärt. Under 2008 kommer underskottet att vara klart lägre än så. Faktum är att det kommer att vara under 3 procent, och i Ungerns åtagande som var ett villkor för denna hjälp är målet att underskottet nästa år ska vara 2,6 procent. Om detta mål uppnås - och jag hoppas på det - kommer Ungern att ställas inför en annan typ av problem. Otvivelaktigt kommer Ungern att ställas inför detta problem, tyvärr även i fortsättningen, men nästa år kommer landet åtminstone inte att ha ett alltför stort underskott.
Pervenche Berès: föredragande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har fyra kommentarer.
Den första är att kommissionsledamoten ber oss att i fortsättningen ge ett snabbt och flexibelt svar på denna typ av begäran. Jag tror att Europaparlamentet har visat att det kan åstadkomma detta. I dag godkänner vi nivån på 25 miljarder euro för ändringen av 2002 års ansvarsförordning, med tanke på villkoren för att förhandla med rådet. Men självklart visar vi oss öppna och tillgängliga för att, tyvärr, tänka oss andra alternativ.
För det andra vill jag påminna er om att en av våra lärdomar i detta skede av den europeiska integrationen är att EU bör utgöra den främsta kretsen för solidaritet och diskussion för alla medlemsstater, vare sig de tillhör euroområdet eller inte. Jag hoppas att detta nu är tydligt för oss alla, för institutionerna och för medlemsstaterna.
För det tredje noterar jag med tillfredsställelse kommissionens åtagande att offentliggöra, eller att först studera och sedan offentliggöra, både i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor och i Jacques de Larosières grupp, lärdomarna från den situation som har uppstått i Ungern.
Slutligen vill jag att vi noterar att alla i denna kris trodde att det skulle finnas två kanaler för spridning av krisen, de komplexa finansmarknaderna å ena sidan och realekonomin å andra sidan.
I själva verket ser vi nu att det finns en tredje kanal för spridning, nämligen kapitalrörelser som också kan påverka enklare och mindre svårbegripliga finansmarknader. Därför är sammanflätningen av realekonomin och finansmarknaderna, vars omfattning vi nog ännu inte har helt bedömt, är så betydelsefull. Tyvärr får vi mer information för var dag och vi står inför en fråga där vi behöver ge prov på flexibilitet och kollektiv intelligens för att hitta lämpliga lösningar.
Jag menar att parlamentet än en gång har visat sin förmåga och sin önskan att bidra till att hitta passande lösningar för varje ny aspekt av denna kris. Samtidigt finns en förhoppning om att vi slutligen också kommer att hitta vad vi behöver för att vår ekonomi ska kunna möta utmaningarna i dessa mycket svåra tider.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 20 november 2008.
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
Kontroll av gemenskapsrättens tillämpning 2005 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Monica Frassoni, för utskottet för rättsliga frågor, om kommissionens tjugotredje årsrapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning (2005).
Monica Frassoni: Herr talman, mina damer och herrar! Tillämpningen av gemenskapslagstiftningen är en central del av agendan för bättre lagstiftning som lanserats av Barrosokommissionen. Under en tid har den varit ett slags Askungen, förlorad i trenden med konsekvensanalyser och kostnadsminskning.
I dag har kommissionen börjat rätta till detta, delvis på grund av påtryckningar från parlamentet. Detta är ett förfarande som under flera år ofta bara har varit en form av byråkratiskt malande, där en överträdelse följer en annan utan mycket väsen, men det är ändå ett helt avgörande förfarande.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Hittills har omkring 2 518 överträdelseförfaranden inletts i de mest skiftande sektorer, särskilt miljön och den inre marknaden. Utöver detta mottar parlamentet vare år hundratals, till och med tusentals, framställningar som ofta hänvisar till specifika överträdelser av gemenskapslagstiftningen, inför vilka medborgarna känner sig hjälplösa och därför vänder sig till parlamentet.
Frågan är: Vilken chans har de att få upprättelse? Överträdelseförfarandet beskrivs i artiklarna 226 och 228 i fördraget, och därför finns det inte mycket utrymme för kreativitet. De gällande reglerna tvingar oss till långsamma, röriga förfaranden där den effektivaste åtgärden - böter - sällan tillämpas och bara efter en mycket lång tid, till och med årtionden.
Emellertid kan faktiskt en hel del göras, och jag tackar kommissionen för att den under de senaste två åren, och i september förra året i ett särskilt meddelande, har föreslagit en rad åtgärder som analyseras och utvärderas i mitt betänkande, och om vilka jag skulle vilja komma med några kommentarer.
För det första, tillåt mig dock att komma med en anmärkning som jag anser är avgörande för denna debatt, eftersom genomdrivande av lagar kan vara en mycket politisk fråga och kan vara ett enastående verktyg för att öka gemenskapsinstitutionernas trovärdighet och synlighet.
Jag skulle vilja nämna två specifika exempel på lite annorlunda beteenden från kommissionens sida: sopkrisen i Neapel och motorvägen Via Baltica i Rospudadalen i Polen.
Sopkrisen i Neapel var en direkt konsekvens av överträdelser, som skedde år efter år, av praktiskt taget alla gemenskapsregler om avfall. En stor mängd överträdelseförfaranden hade inletts mot Italien under åren, och domstolen hade uttalat sig mot Italien vid många tillfällen. Men först nu, flera år senare, när situationen har blivit oacceptabel för alla och omöjlig att dölja, har kommissionen beslutat att slå näven i bordet. Kommissionens besök följs med stort intresse, och medborgare som protesterar mot olaglig avfallshantering meddelar på tv att framställningar skickas till Europaparlamentet. Jag undrar: skulle detta inte ha kunnat göras tidigare? Skulle vi verkligen inte ha kunnat inta en annorlunda hållning för att förhindra denna situation? Jo, det kunde vi ha gjort!
Detta är faktiskt vad kommissionsledamot Stavros Dimas gjorde i fallet med Rospudadalen i Polen, som riskerade att förstöras av infrastrukturen för Via Baltica. För första gången begärde kommissionsledamoten ett beslut om suspendering från domstolen, och detta beviljades. Detta är ett mycket viktigt prejudikat som utsänder ett mycket tydligt budskap: Kommissionen kan och måste vara bestämd och tydlig mot medlemsstater som agerar som om inget hade hänt, och den måste använda alla de verktyg som det demokratiska systemet tillåter: medierna och den allmänna opinionen.
En av de viktigaste innovationerna som kommissionen introducerar i meddelandet gäller ett ”nytt” arbetssätt. Vi har uttryckt många tvivel om detta nya arbetssätt, som till största delen består i att skicka ut klagomål direkt tillbaka till den medlemsstat mot vilken klagomålet har riktats, för att försöka att lösa problemet. Vi gav uttryck för dessa tvivel, och kommissionen gav oss några försäkringar som jag hoppas att vi också kommer att höra i dag, men vi kommer att hålla ett mycket vaksamt öga på frågan och hoppas verkligen att, i fråga om överträdelseförfarandena, öppenheten och möjligheten att ”peka ut” medlemsstater samt det gemensamma arbetet med parlamentet kommer att leda till framsteg.
Vid slutet av debatten kommer jag att tala igen under två minuter för att använda min talartid.
Janez Lenarčič: ordförande för rådet. - (SL) Tack, herr talman, mina damer och herrar!
Fru Frassoni! För rådets räkning skulle jag vilja välkomna ert betänkande om kommissionens årsrapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning, och den ytterligare analys som framställs i kommissionens meddelande ”En Europeisk Union som bygger på resultat - tillämpningen av gemenskapsrätten”. Enligt vår uppfattning är Europaparlamentets betänkande ett mycket nyttigt bidrag till vårt gemensamma mål att säkra en lämplig och korrekt tillämpning av gemenskapslagstiftningen.
För rådets räkning skulle jag vilja välkomna slutsatserna i Monica Frassonis betänkande, som enligt vår uppfattning är av central betydelse, nämligen att säkrandet av gemenskapsrättens positiva effekter på EU-medborgarnas dagliga liv främst beror på hur effektiv EU:s politik är och på tillsynen och kontrollen av medlemsstaternas metoder för att efterleva gemenskapsrätten.
Vi är positivt inställda till Europaparlamentets åtagande att stödja utbytet av bästa praxis bland medlemsstaterna. Enligt vår uppfattning skulle sådana utbyten på ett avgörande sätt bidra till en effektivare och mer enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten.
Jag måste förklara här att rådets ordförandeskap inte kan kommentera de flesta av de frågor och förslag som framlagts i detta värdefulla betänkande. Som vi vet är det administrativa genomförandet av gemenskapsrätten i princip medlemsstaternas ansvar i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser, och kommissionens ansvar. I egenskap av fördragens väktare är kommissionen ansvarig för övervakning och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten.
Günter Verheugen: Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Kommissionen är tacksam för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor med Europaparlamentet i dag, och jag är mycket tacksam över Monica Frassonis betänkande och bidrag, som innehåller viktiga punkter. Jag kan försäkra er, fru Frassoni, att kommissionen tar era synpunkter på största allvar.
Europeiska unionen är en gemenskap under rättsstatsprincipen och som sådan är den unik i världen. Bara lagen kan garantera de friheter som medborgarna har rätt till, och bara lagen kan forma marknadsekonomin på ett sådant sätt att den verkar till allas fördel.
Europeiska kommissionen är fördragens väktare. Dess roll är att se till att gemenskapsrätten genomförs överallt och att den tillämpas korrekt på alla platser. Till och med de bästa lagar har inget värde så länge de bara finns på papper. Varje utskott kommer därför att finna att en av dess viktigaste uppgifter är att se till att vår lagstiftning inte bara består av tomma ord.
I fördragsbrottsförfarandena och EG-domstolen har vi ett kraftfullt verktyg. Detta vapen måste användas när det inte finns något annat sätt att avhjälpa lagöverträdelser. Det är dock inte ett självändamål, och det skulle kunna bli ett trubbigt verktyg om det överanvänds.
Kommissionen anser inte att antalet fördragsbrottsförfaranden är ett mått på det allvar och den beslutsamhet med vilken den kontrollerar hur väl gemenskapsrätten efterlevs. Snarare anser kommissionen att det är en fråga om att hitta lösningar på problem. Det verkliga måttet är hur många problem med tillämpningen av gemenskapsrätten som vi har löst, och hur pass snabbt.
Vi har kritiskt sett över vårt arbetssätt och kommit fram till följande slutsatser: när problem väl har fastställts måste de hanteras snabbt och effektivt. Medborgare och näringslivet har rätt till snabba svar. Därför, fru Frassoni, kommer jag att återvända till kommissionen med vad ni har sagt om avfall i Kampanien, och detta ämne kommer att behöva diskuteras. Jag håller helt med om att ett noggrant, snabbt och beslutsamt arbetssätt är helt avgörande där gemenskapsrätten uppenbarligen förbigås.
En strategi grundad på partnerskap är i princip att föredra framför en som präglas av konfrontation. Kommissionen vill därför se mer dialog och mer öppenhet i dessa frågor. Vi vill också göra tydliga prioriteringar: hantera de viktigaste frågorna först, och snabbt, och inte skjuta myggor med kanoner. Vi måste också se till att nödvändiga resurser finns tillgängliga.
Tillåt mig att komma med en kommentar i denna fråga. Om problemen hopar sig i samband med tillämpningen av gemenskapsrätten i särskilda frågor kan detta vara för att lagen i sig själv är otydlig eller motsägelsefull. Vi bör inte från början anta att medlemsstaten har en dålig inställning.
Som en konsekvens av dessa överväganden tog vi ett antal steg, och jag skulle vilja säga från början att vi kommer att fortsätta att ta till fördragsbrottsförfaranden och inleda dem omedelbart när den nödvändiga informationen finns tillgänglig. Emellertid föreslår vi ett nytt arbetssätt, med vilket vi hoppas få den nödvändiga informationen snabbare.
Denna metod grundar sig på att förbättra samarbetet med medlemsstaterna innan det kommer till ett stadium där officiella förfaranden inleds, utom självklart - och detta är mycket viktigt, fru Frassoni - om det från början är uppenbart att ett fördrag med all sannolikhet överträds. I sådana fall är vårt första steg inte att tala med medlemsstaterna, utan att agera.
Det är inte en helt ny process, utan ett inledande förfarande där vi kräver ytterligare förfaranden för att nå en lösning snabbare utan att inleda fördragsbrottsförfaranden.
Alla förfrågningar och klagomål besvaras direkt och snabbt och, beroende på fakta i frågan, kan de leda till fördragsbrottsförfaranden. Detta innebär att varje inlägg registreras och behandlas. Om det formuleras som ett klagomål, eller kan ses som ett klagomål, behandlas det som ett klagomål, och kommissionen vidtar lämpliga åtgärder.
Vi testar för närvarande denna nya arbetsmetod i en pilotfas. Femton medlemsstater deltar i pilotprojektet, som har utformats för att säkra att vi faktiskt gör framsteg. Naturligtvis kommer vi att informera parlamentet om resultaten från pilotfasen och diskutera eventuella ytterligare steg med parlamentet.
I alla fall är vi redan i en position där vi kan hitta en lösning på 90 procent av alla problem som kommer till vår kännedom utan att dra ärendet inför domstol. Emellertid delar vi er åsikt att detta bör göras snabbare. En övergång till en beslutprocess varje månad, som inleddes i januari, borde hjälpa. Detta säkrar snabbare, effektivare genomförande av fördragsbrottsförfaranden.
Vi strävar efter att göra hela processen så öppen för insyn som möjligt samtidigt som vi bevarar konfidentialiteten i lämplig utsträckning, vilket EG-domstolen kräver att vi gör. Allmänheten kommer att via Internet ha tillgång till regelbundet uppdaterade sammanfattningar av alla fördragsbrottsförfaranden som för närvarande dragits inför EG-domstolen.
För att uppnå öppenhet och rättssäkerhet behöver vi också veta hur medlemsstaterna tillämpar gemenskapsrätten i sina respektive nationella sammanhang. Därför behöver vi jämförelsetabeller - vilket begärs i betänkandet - som tydligt visar genomförandestatusen i varje medlemsstat.
Jag tror att vi alla här delar samma mål. Vi vill ha en gemenskapsrätt som EU-medborgarna kan ha fullt förtroende för.
Diana Wallis: föredragande för yttrandet från utskottet för framställningar. - (EN) Herr talman! Under den minut som jag har för utskottet för framställningars räkning vill jag göra tre saker. För det första skulle jag vilja tacka Monica Frassoni för hennes samarbete om denna årsrapport, men mest av allt skulle jag vilja visa hur viktigt utskottet för framställningar är i detta förfarande för övervakning och genomförande.
Jag tror att denna betydelse slutligen har erkänts av kommissionen. Jag tackar kommissionsledamoten för detta, eftersom vi i denna fråga verkligen borde ha ett partnerskap mellan våra båda institutioner, och särskilt med deltagande av utskottet för framställningar, vilket faktiskt är våra ögon och öron som lagstiftare, tack vare våra medborgare som kommer till oss med direkta problem som de upplever.
Men för att våra medborgare ska kunna göra detta kommer jag till min andra punkt. Herr kommissionsledamot! Ni talade om att vår rätt är en levande rätt. För att det ska vara en levande rätt behöver den vara begriplig för våra medborgare. Jag har fört en lång dialog med er kollega Margot Wallström om sammanfattningar för medborgarna, så att medborgarna förstår våra lagar. Hon har vid många tillfällen lovat oss att dessa kommer att komma med varje rättsakt. Vi väntar fortfarande på verkliga bevis för att detta ska ske.
Avslutningsvis behöver utskottet för framställningar - och detta riktar jag till mina egna kollegor - en mycket mer framträdande plats och större resurser i vårt eget parlament. Det är inte bara ett beskäftigt utskott som lägger sig i. Det gör ett verkligt jobb genom att anknyta till våra medborgare inom detta område.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: för PPE-DE-gruppen. - (EL) Herr kommissionsledamot! Ni har helt rätt. Rättsstatsprincipen är grunden för EU. Ni påpekade korrekt att gemenskapsrätten är rätta sättet att uppnå målen med EU-fördragen, eftersom dess typexempel är de europeiska medborgarnas intresse, som har rätt att begära att denna lag genomförs.
Lagstiftningens omfattning, bredd och komplexitet ökar hela tiden. Vi parlamentsledamöter från Europeiska folkpartiet skulle vilja uttrycka vår belåtenhet. Genom sin tjugotredje årsrapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning och även genom tillkännagivandet av resultaten i EU visar kommissionen sin önskan att vara fördragens väktare och att se till att lagstiftningen genomförs.
Ni har helt rätt i att vi vill ha jämförelsetabeller, om vilka rådet fattade ett beslut i dag. Föredraganden samarbetade mycket med er för att upprätta Monica Frassonis betänkande, som vi hade en intressant utfrågning om i parlamentet. Låt oss säga er att vi också vill att parlamentet ska delta i kontrollförfarandet och att vi önskar hållas underrättade om er verksamhet. Vi vill att ni kommer till våra utskott, såsom ni kommer till utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vi vill höra er lägesrapport.
Vi vill att ni beaktar de framställningar som vi mottar, vilket ni påpekar i ert betänkande. Vi skulle också vilja betona att vi, när det gäller våra beslut om immunitet, skulle vilja att ni ingriper för att se till att nationella domstolar upprätthåller dessa.
Genomförandet av gemenskapsrätten låter europeiska medborgare hoppas att demokrati, lag och ordning kommer att stärkas, och att EU:s myndigheter kommer att närma sig dem. I dag, efter resolutionen om det nya reformerade Lissabonfördraget, önskar vi alla en bättre framtid för EU.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: Herr talman! Ett mål med gemenskapsrätten är att EU ska kunna genomföra olika politiska strategier. Tillämpningen av denna lagstiftning bör vara en prioritet för alla medlemsstater som, samtidigt som de är underställda kontroll och övervakning från kommissionens sida, kommer att garantera att lagstiftningen har de önskade positiva resultaten för EU-medborgarna.
Under tidigare år har det totala antalet förfaranden som inletts av kommissionen för att hantera överträdelser av rättsliga bestämmelser stadigt ökat, för att 2005 uppgå till nära 2 700. Trots EU:s utvidgning med 10 nya stater har det under de följande åren inte blivit någon generell ökning av antalet överträdelser. Det finns dock en fara att denna situation kan ha uppstått på grund av en brist på registrerade klagomål, eller på grund av administrativa problem inom de institutioner som är ansvariga för att beakta överträdelser.
Betänkandet bör lovordas först och främst för att det inkluderar detaljerade undersökningar av överträdelser i samband med framställningar, samt den information som tillhandahållits om enskilda generaldirektorats villighet till ett brett samarbete i sådana frågor. Vi bör också välkomna kommissionens omfattande meddelande ”En Europeisk Union som bygger på resultat - tillämpningen av gemenskapsrätten”. Emellertid behöver kommissionen mer i detalj utarbeta frågorna om tillgängliga medel för att beakta överträdelser, förfarandenas längd i fall av överträdelser, den begränsade tillämpningen av artikel 228 i fördraget och utvärderingen av hur prioriteringskriterierna tillämpas.
Den föreslagna nya arbetsmetoden som införs 2008, som ett pilotprojekt som inbegriper flera medlemsstater och som syftar till att effektivisera aktuella förfaranden, förtjänar erkännande. Men ett skede i förfarandet ger anledning till oro, nämligen att ärendet skickas till en berörd medlemsstat som framför allt är den part som är ansvarig för en oriktig tillämpning av gemenskapsrätten. Detta kan leda till en försvagning av kommissionens roll som fördragens väktare.
Skapandet av gemenskapsrätten bör möta medborgarnas problem på ett sådant sätt att det möjliggör att snabba svar kan ges på deras frågor och klagomål, vilket kommer att göra det lättare för dem att förstå och utnyttja sina rättigheter, medan man samtidigt effektivt minskar antalet förfaranden som gäller lagöverträdelser. Låt mig slutligen varmt gratulera Monica Frassoni till ett mycket väl förberett dokument.
Diana Wallis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten mot våra tre institutioner och betona hur viktigt det är att var och en av dessa deltar i den genomförande och övervakande rollen.
Det står helt klart att vi här tittar på kommissionens rapport. Självklart har kommissionen det främsta ansvaret för genomförande och genomdrivande, och vi vill inte trampa den på tårna i detta avseende. Jag anser dock att kommissionen kan räkna med att vi i framtiden kommer att hålla en mycket noggrannare uppsikt.
Vi är tacksamma över att många av de lärdomar som togs upp i vårt betänkande om Equitable Lifes fall har tagits in. Men när vi går över i en ny period och kanske prövar några nya idéer måste vi vara mycket försiktiga.
För det första, om vi ser på rådet, återstår det fortfarande för oss att komma överens - och jag var nöjd över att höra kommissionsledamoten nämna det - om tanken på jämförelsetabeller för varje rättsakt, så att alla kan se exakt vad som sker på medlemsstatsnivå och var varje rättsakt passar in.
Pilotprojektet är en utmärkt idé. Det är i sin ordning, så låt oss se hur det fungerar. Men - och här är problemet - jag är lite skeptisk över att så många medlemsstater har skrivit på detta. Jag hoppas att de inte upplever det som ett lätt val, och jag hoppas att kommissionen kommer att ta dem ur villfarelsen att detta på något sätt skulle vara fallet.
Slutligen kommer jag till vårt eget parlament. Tydligen måste vi efter Lissabonfördraget ha en mycket större roll när det gäller övervakning. När vi har slutbehandlat en rättsakt här kan vi inte anta att det är det sista som händer. Våra utskott kommer att behöva anta en mycket större roll när det gäller kontroll. En eller två genomföranderapporter görs redan - detta kommer att öka - och vi kommer att behöva axla vårt ansvar, tillsammans med de andra institutionerna.
Bara som ett postskriptum - men ett mycket viktigt sådant - måste vi också rikta uppmärksamheten mot utbildningen av vår domarkår vid våra nationella domstolar för att se till att även de vet hur de ska genomföra gemenskapsrätten.
Alyn Smith: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag gratulerar min gruppkollega och gruppens vice ordförande Monica Frassoni till en lägligt och väl uttänkt betänkande. Jag instämmer helt i Diana Wallis' kommentarer.
Att stifta lagar är vår uppgift, men genomförandet av lagar ger faktiska resultat för våra folk, och ett misslyckande att genomdriva lagar får oss ärligt talat att se dumma ut. Jag gratulerar kommissionen till ett antal åtgärder som har varit mycket positiva. Men vi måste verkligen föra upp detta högre på vår dagordning här i parlamentet. I Skottland finns det utan tvekan ännu ett starkt intryck av att det finns en lag för ett land och en annan lag för ett annat. Jag är mycket medveten om att inte allt detta är kommissionens fel, men vi måste alla fullgöra vår uppgift i att lösa detta om vi är ett enda EU.
Så när jag gratulerar min gruppkollega är jag glad över att höra att många av dessa punkter kommer att tas upp av kommissionsledamoten. Jag skulle vilja komma med en kommentar till, särskilt i samband med miljölagstiftningen, där många av konflikterna uppkommer. Många av de mycket hedervärda målen i enskilda rättsakter står i konflikt med varandra, och vi måste inse detta när vi utarbetar dem. Det finns knapphändig vägledning för lokala myndigheters tillämpning i fråga om hur de bör hantera de ofta mycket goda målen när dessa är motstridiga. Vi utlovades en översyn av detta i energipaketet, så om vår kommissionsledamot skulle kunna upplysa oss om denna pågående process skulle jag vara mycket tacksam.
Bert Doorn: (NL) Herr talman! Även jag vill gratulera Monica Frassoni till hennes betänkande. Vi har nu behandlat ett antal betänkanden om genomförandet av gemenskaprätten, och en tydlig gemensam tråd löper genom dessa betänkanden. Detta innebär ökad uppmärksamhet på genomförandet, även från Europaparlamentets sida. Vi kan nu använda oss av genomföranderapporter. Jag kommer själv att lägga fram en rapport om genomförandet av det åttonde direktivet om tillsyn av revisorer i juli. Det är bra att parlamentet även tar en ordentlig titt på införlivandet av gemenskapsrätten i medlemsstaternas lagstiftning.
Jag vill inrikta mig på frågan om tillsynsmyndigheter i detta sammanhang. Vi talar om införlivandet av lagstiftningen av myndigheterna i medlemsstaterna och om de rättsinstanser som tillämpar lagstiftningen. Många medlemsstater har emellertid oberoende tillsynsmyndigheter som tillämpar och utarbetar lagstiftning. I praktiken har stora skillnader uppstått mellan de olika medlemsstaterna och tillsynsmyndigheterna. Företag från flera medlemsstater som är verksamma internationellt ställs allt oftare inför problemet med skilda krav från olika tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. Detta är ytterst olämpligt och hämmar den inre marknadens fungerande.
Jag vill diskutera ytterligare en punkt. Vi kan inte heller undvika en ytterligare granskning av de lagstiftningsinstrument som tillämpas inom EU. Hittills har vi huvudsakligen arbetat med direktiv när det gäller harmoniseringen. Kommissionsledamot Günter Verheugen har redan vid flera tillfällen förklarat att det inför framtiden är vettigt att utnyttja regleringsinstrumenten inom ramen för inremarknadslagstiftningen i högre grad för att undvika alla möjliga problem, som cherry picking eller gold-plating, dvs. selektiv eller överdriven tolkning, under införlivandet av direktiven. Jag vet att man även i de nationella parlamenten, särskilt i det nederländska parlamentet, sakta men säkert börjar inse att genomförande som omfattar selektiv eller överdriven tolkning kan skada den inre marknadens fungerande och även de nationella ekonomierna. Eftersom det förhåller sig på det viset är steget mot reglering, där det är möjligt, inte längre så stort.
Manuel Medina Ortega: (ES) Herr talman! Vi är medvetna om hur viktigt ert uppdrag att övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten är. Vi talar om förhållandet mellan en överstatlig institution och nationella regeringar. De nationella regeringarna är starka organ med stor makt; de är offentliga myndigheter. Normalt sett är kommissionen EG-rättens och medborgarnas väktare, och i många fall är kommissionen den enda garanti som medborgarna har (eftersom EG-rätten är lagstiftning) för att den kommer att tillämpas korrekt.
Målsättningen med Monica Frassonis betänkande är att förstärka det som jag skulle vilja kalla kommissionens ryggrad, för att kommissionen ska vara medveten om denna uppgift och för att den, om vi vill ha en föregående förhandlingsfas med regeringarna om de svårigheter som kan uppstå, när det verkligen gäller agerar som medborgarna förväntar sig, kraftfullt och energiskt, och tillämpar gemenskapsrätten.
Det är oroande att vi efter utvidgningen har intrycket av att kommissionen tillämpar mindre strikta kriterier för de nya medlemsstaterna än den tillämpade för de gamla. Detta skulle inverka negativt på EU:s konsolidering och anseende i dessa medlemsstater. Eftersom jag har följt många av kommissionens överträdelseförfaranden kan jag försäkra kommissionen om att när den ingriper känner sig medborgarna, och även de offentliga myndigheterna, styrkta av kommissionens agerande på detta område.
Med andra ord anser jag att syftet med parlamentets betänkande, det förslag som Monica Frassoni har lagt fram, och även yttrandet från Diana Wallis, är att stärka kommissionen, så att den inte känner att den står ensam och försvarslös mot regeringarna, utan vet att den har parlamentet bakom sig för att förstärka den tillsyns- och övervakningsroll som kommissionen har över tillämpningen av gemenskapsrätten.
Margrete Auken: (DA) Herr talman! EU-medborgarna är av avgörande vikt för EU:s lagstiftning. De är inte bara offren för de överträdelser som begås, som till exempel i Neapel, utan har ofta varit nyckelaktörer i många miljöfrågor. De vakar som vakthundar för att försäkra sig om att lagstiftningen tillämpas korrekt överallt i EU, och i många fall är medborgarna de enda som gör detta. Därför bör EU också stödja medborgarna genom att säkra en stark ställning för dem. När de uppmärksammar överträdelser av gemenskapsrätten bör deras klagomål behandlas seriöst och med respekt. Jag hoppas uppriktigt att detta inte är ett försök från kommissionens sida att sätta stopp för många av dessa klagomål, eftersom det skulle vara ett dåligt agerande. Jag vill därför tacka Monica Frassoni för att hon har uppmärksammat dessa risker. Hennes utmärkta betänkande blir nu ett viktigt generellt steg i rätt riktning. EU-medborgarnas ställning kommer att stärkas genom Lissabonfördraget, men om det ska bli något annat än en meningslös prydnad måste medborgarnas bidrag till EU tas på allvar.
Tadeusz Zwiefka: (PL) Herr talman! Även jag vill gratulera Monica Frassoni till ett utmärkt betänkande. Jag vill även säga att jag är mycket nöjd med att de tio nya medlemsstaternas anslutning inte har påverkat antalet registrerade överträdelser enligt den statistik som kommissionen har lagt fram om antalet förfaranden som gäller överträdelser av EU-lagstiftningen. Statistiken ger emellertid inte hela bilden. En av de viktigaste mekanismer som vi har för att kontrollera hur väl EU-lagstiftningen verkligen tillämpas är systemet med förhandsavgöranden, vars målsättning är att hjälpa de lokala domstolarna att tillämpa EU-lagstiftningen enhetligt i alla medlemsstater. Det grundläggande problemet med detta förfarande är väntetiden på ett svar från EG-domstolen, som fortfarande är mycket lång (omkring 20 månader). Det huvudsakliga skälet till väntetiden - den tid som översättningen tar - utgör cirka nio månader. Det är oroande att vi från många nationella parlament hör krav på ett tak för budgeten, särskilt för skriftliga översättningar.
Kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna och kandidatländerna bygger på antagandet att EU-lagstiftningen kommer att kunna införas effektivt om man anställer personal med passande kvalifikationer och anslår lämpliga resurser. Jag håller inte helt med om den åsikten. Antalet anställda och tillgängliga medel är inte den rätta måttstocken. Det krävs även beslutsamhet och engagemang i arbetet för att införa EU-lagstiftningen. För att utföra de uppgifter som medlemsstaterna och kandidatländerna ställs inför krävs tre faktorer: kunskap, kompetens och vilja. Den första av dessa faktorer - det vill säga att besitta kunskap - är inte ett problem i dag. Den andra faktorn - förmågan att införliva det som har åstadkommits av gemenskapen - är kopplad till frågan om att ha tillgång till lämpliga medel och kunna anställa mer personal. För närvarande lägger kommissionen mest tonvikt vid just denna aspekt. Den tredje faktorn - att de som har ansvar för att införa och tillämpa EG-rätten har en vilja att göra detta - är den mest underskattade.
Viljan att tillämpa EG-rätten beror i praktiken på institutionerna och hur systemet för förfaranden, incitament och begränsningar är utformat. Om införandet av EU-lagstiftningen blir en framgång eller ett misslyckande avgörs i sista hand av varje specifik institutionell modell. Kunskap och pengar är inte allt. En god vilja att agera krävs också.
Reinhard Rack: (DE) Herr talman! Herr vice ordförande, i ert inledningsanförande förklarade ni att kommissionen inte vill treva i blindo, utan ta reda på om något behöver göras genom att diskutera det med medlemsstaterna. Inom kommissionen - som trots allt är en kollegial institution - är man emellertid inte alltid enig om vissa frågor.
På transportområdet anser jag att det för närvarande finns en fråga som kommer att bli alltmer problematisk för oss under de kommande åren - och förmodligen även inom kommissionen - och det är konceptet att pengarna ska riktas om till miljövänligare transportsätt genom att korssubventionera inkomster som intjänats på ett mindre miljövänligt område - vägtullar, parkeringsavgifter osv. Detta är i själva verket en subvention. Har denna fråga diskuterats, och hur ser situationen ut?
Katalin Lévai: (HU) Tack, herr talman. Som flera talare före mig redan har nämnt kommer våra framgångar när det gäller att nå de mål som fastställs i fördragen att bero på hur effektivt medlemsstaterna tillämpar gemenskapsrätten och hur de införlivar den i den nationella lagstiftningen.
Om de misslyckas med att tillämpa eller verkställa lagstiftningen på lämpligt sätt eller inte kan uppfylla lagstiftningens målsättningar fullt ut kommer vi att få problem. Under de senaste åren har tendensen förbättrats när det gäller efterlevnaden av lagstiftningen, och jag anser att de tio nya medlemsstaternas efterlevnad av lagstiftningen är god. Jag hoppas att detta inte beror på att kommissionen har mer överseende med oss, med de nya medlemsstaterna, utan att det beror på att vi gör verkliga insatser för att uppfylla kriterierna och infria förväntningarna.
Att hitta fram i den byråkratiska djungeln är tyvärr fortfarande långtifrån enkelt. Vi vet hur enormt stort antalet lagstiftningsåtgärder är, och att införliva dem i den nationella och regionala lagstiftningen är ofta oerhört tidskrävande. Att möjliggöra en förenkling av det byråkratiska språket och en allmännare tillämpning av konsekvensbedömningar är mycket viktigt, eftersom detta skulle garantera att så lite tid som möjligt tas i anspråk för klagomålsförfaranden. Tack så mycket.
Wiesław Stefan Kuc: (PL) Herr talman! De enskilda medlemsstaternas genomförande av gemenskapsrätten är en av Europeiska unionens grundläggande principer. Därför är övervakning och undanröjande av avvikelser målet för ett antal åtgärder. Att kontrollera enskilda medlemsstater och offentliggöra resultatet av dessa kontroller skulle ge medborgarna en möjlighet att känna sig delaktiga i införlivandet av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna.
Samtidigt förhåller det sig emellertid så att till exempel Polen fortfarande lägger på nationell mervärdesskatt, moms, trots det sjätte direktivet och domstolsutslag. Detsamma gäller dubbelbeskattning på inkomst av tjänst. Det finns kända fall där tullavgifter har tillämpats för fordon som köpts av polska medborgare i EU-länder, trots utslag från EG-domstolen, och förseningar av återbetalningar av felaktigt beräknade avgifter.
Särskilt underligt är det att våra medborgare kan sitta häktade i åratal utan att någon dom avkunnas. Polens medborgare väntar otåligt på kommissionens reaktion på de exempel som jag har nämnt och att den sätter stopp för de olagliga åtgärder som begås av vår regering.
Avslutningsvis vill jag uppriktigt gratulera Monica Frassoni. Det är bara synd att detta betänkande rör en relativt avlägsen dåtid; det skulle ha varit trevligare om det hade handlat om 2007.
Jens-Peter Bonde: (DA) Herr talman! Kommittéförfarandet är en studie i hur man begränsar demokratin utan att väljarna inser det. För det första överförs makt från väljarna och de folkvalda företrädarna till regeringstjänstemän och lobbyister bakom stängda dörrar i Bryssel. Omröstningen underställs därefter komplicerade regler som ingen kan komma ihåg, ingen journalist kan skriva om och ingen läroboksförfattare kan förklara. Själva kontentan av detta är helt enkelt att de icke-valda företrädarna i kommissionen kommer att besluta om inte en kvalificerad majoritet kan uppbådas mot kommissionen. Det är lagstiftande makt som förvandlas till verkställande makt, det är öppen lagstiftning som förvandlas till hemliga dekret, det är en majoritetsdemokrati som förvandlas till en minoritetsregering. Det är inte en absolut autokrati, men det är på väg i den riktningen med ett stänk av Mussolinis korporativa idéer.
I och med det nya interinstitutionella avtalet kan parlamentet föra tillbaka frågan på dagordningen igen, men bara om parlamentets vänster- och högerpartier är eniga och en absolut majoritet av ledamöterna röstar för detta. Slopa blandningen av autokrati, och styr med skarpsinne och korporatism! Inför demokrati i all lagstiftning! Låt det bli en grundläggande princip att en majoritet av de folkvalda företrädarna står bakom varje lag, vare sig det handlar om de nationella parlamenten eller här i Europaparlamentet! Lagstiftande av regeringstjänstemän och lobbyister borde höra till det förflutna, och ändå förankras det fast i Lissabonfördraget. Detta är ännu ett gott skäl till att göra fördraget avhängigt av en folkomröstning.
Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) Jag vill i en avslutande kommentar betona på ordförandeskapets vägnar att det är medvetet om att en effektiv övervakning av gemenskapsrätten är centralt om lagstiftningen ska respekteras allmänt och om de allmänna rättsliga principer som gemenskapens fungerande grundas på ska tryggas.
I första hand är det emellertid viktigt att garantera rättslig säkerhet för EU-medborgarna. Vi får inte glömma bort att de spelar en viktig roll i genomförandet av gemenskapsrätten. Denna roll avspeglas även av det antal klagomål som medborgarna inger om överträdelser av EG-rätten.
Under debatten, som jag följde mycket uppmärksamt, var flera personer förvånade över att antalet överträdelser, eller åtminstone rapporterade överträdelser, inte har ökat sedan EU:s utvidgning. Flera talare misstänkte att kommissionen inte är lika hård mot de så kallade nya medlemsstaterna.
Jag måste betona att ordförandeskapet inte har någon anledning att tro att det är på det sättet eller har några bevis som underbygger dessa tvivel. Jag kan emellertid komma med minst en möjlig förklaring. När det gäller de så kallade nya medlemsstaterna måste man ta hänsyn till att de blev medlemmar efter många års intensivt införlivande av gemenskapsrätten i sina rättsliga system, och sedan dess har de haft lättare att fortsätta processen i mindre skala. Detta är bara en kommentar om misstanken att kommissionen inte behandlar alla medlemsstater lika strängt, men jag anser att det är lämpligast om kommissionsledamoten kommenterar denna fråga.
Jag vill betona att ordförandeskapet fäster stor vikt vid de gemensamma ansvarsuppgifter och målsättningar som fastställs i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning. Slutligen vill jag uppmana alla institutioner och medlemsstater att uppfylla sina skyldigheter inom ramen för införlivandet och tillämpningen av gemenskapsrätten.
Günter Verheugen: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har redan sagt att dagens debatt inte får bli utan konsekvenser, och jag vill betona det igen. Jag kommer att informera Franz Josef Jung om innehållet i denna debatt och parlamentets bidrag och även förslag, eftersom flera mycket viktiga förslag har framförts under debatten, som kommissionen måste ta på allvar.
Jag vill göra ytterligare en kommentar som bygger på rättsfilosofin: en gemenskap av nationer som styrs av rättstatsprincipen bygger på förtroende. Den kan endast fungera om de deltagande staterna kan lita på varandra. Det är skälet till att rättsliga förfaranden måste genomföras offentligt i en konstitutionell stat, och det är också skälet till att jag fullständigt instämmer i det som Diana Wallis sa. Information är centralt i det här sammanhanget, och öppenhet är absolut nödvändigt.
Det får inte finnas några hemligheter i tillämpningen och tolkningen av lagen. Allt måste vara öppet och offentligt. Det är vad jag tar med mig från den här debatten, och det har jag alltid varit övertygad om personligen. Jag håller med om det som Diana Wallis sa om den roll som utskottet för framställningar spelar. Som hennes kund, så att säga, erkänner jag gärna att det ibland krävs en hel del arbete och ansträngningar, men medborgarna har rätt att förvänta sig att vi gör denna insats. Genom de framställningar som vi mottar lär vi oss dessutom mycket om hur våra medborgare uppfattar vår lagstiftning och politik.
Fru Frassoni! Kommissionsledamot Margot Wallström har redan lovat att vi i framtiden kommer att införa systemet med sammanfattningar för medborgare. Sedan dess har kommissionen även antagit ett formellt beslut om detta, så det kommer att ske, och jag är övertygad om att ni kommer att försäkra er om att vi genomför detta. Det har beslutats, och det kommer att genomföras.
Många ledamöter har funderat över frågan om de nya medlemsstaterna och hur det kan vara så att antalet rättegångar om överträdelser av fördragen inte har ökat trots det ökade antalet medlemsstater.
Kommissionen har en mycket klar åsikt om detta, nämligen att det finns två skäl. För det första - och i det här sammanhanget känner jag mig tämligen självmedveten, eftersom jag måste påpeka att det beror på det goda arbete som den tidigare kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen har gjort - beror det på att de nya medlemsstaterna förberedde sitt regelverk så noggrant att de vid tidpunkten för anslutningen uppfyllde kraven mer exakt än de gamla medlemsstaterna. Jag kan bara bekräfta detta. Det är helt sant. Vi skulle aldrig ha kunnat slutföra anslutningsfördragen om inte gemenskapens regelverk hade uppfyllts.
Det andra skälet är kanske lite mer praktiskt. Medborgarna i de nya medlemsstaterna måste successivt lära sig att de kan inge klagomål, och hur de gör detta. Jag förutsätter därför att antalet klagomål kommer att öka.
Alyn Smith nämnde att lagstiftningen även måste vara lättfattlig och tillämpbar, särskilt miljölagstiftningen. Som vi vet genomför kommissionen en översyn av all gemenskapslagstiftning som kommer att vara klar i slutet av nästa år för att ta reda på var och hur den kan förenklas. För bara några dagar sedan lovade vi i samband med vår presentation av framstegen med projektet ”Bättre lagstiftning” att hela denna process verkligen kommer att slutföras i slutet av nästa år.
Herr Medina! Ni behöver inte oroa er för att kommissionen sopar klagomål under mattan. Utifrån min egen erfarenhet av över åtta år som kommissionsledamot kan jag försäkra er om att jag har blivit tvungen att bromsa övernitiska kommissionsavdelningar mycket oftare än jag har behövt säga till dem att elda på med det tunga artilleriet och inleda ett fördragsöverträdelseförfarande. Jag måste mycket oftare säga till dem, ”vänta lite, ta det lugnt och tala med dem först för att se om detta kan göras upp i godo”. Risken för att kommissionens tjänsteavdelningar tenderar att sopa saker under matten är nästan obefintlig. Jag är övertygad om att detta inte sker.
När det gäller Reinhard Racks fråga: beslut om överträdelser av fördraget, vare sig det är inledningen eller avslutningen eller något enskilt steg däremellan, kräver ett formellt beslut av kommissionskollegiet. Det är så det är organiserat. Jag kan inte här och nu besvara er specifika fråga om korssubventioner, men jag kommer att försäkra mig om att ni får ett svar före slutet av veckan.
Angående Wiesław Stefan Kucs yttranden om häktningstider före rättegång medger jag att det skulle vara en skandal om det förekom, men det faller inte inom EU:s behörighetsområde. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är behörig domstol för sådana ärenden.
Jag tackar för alla era förslag och den konstruktiva andan i debatten. Jag är övertygad om att vi kommer att ha gjort ytterligare framsteg när vi diskuterar dessa frågor igen nästa år.
Monica Frassoni: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka mina ledamotskolleger, kommissionsledamoten och ordförandeskapet för att ha deltagit i denna diskussion som, vilket kommissionsledamot Günter Verheugen påpekade, inte slutar här.
Jag vill bara helt kort nämna ett par punkter. Jag vill kommentera frågan om att fastställa prioriteringar, som kommissionsledamot Günter Verheugen talade om. Jag anser att detta faktiskt skulle kunna vara riskabelt. Det har emellertid aldrig gjorts hittills. Jag har alltid varit relativt skeptisk till möjligheten att verkligen fastställa prioriteringar. Hur som helst, om ni verkligen vill gå den vägen, ta risken att vara öppna, varför inte till och med ta upp dessa prioriteringar till diskussion? Annars skulle en misstanke kunna slå rot om att prioriteringarna har valts för att ni vill bli kvitt besvärliga överträdelser. Det skulle inte vara bra enligt min mening.
Det andra jag vill påpeka är att trots att kommissionen förnekar att den behöver mer resurser, särskilt mänskliga resurser, för att behandla överträdelserna är det i själva verket så att jag, under nästan alla möten som jag har haft med era kolleger i kommissionen, har fått höra att de inte har tillräckligt med resurser, inte har tillräckligt med personal, för att hantera denna fråga.
Under debatten kom frågan om antalet överträdelser i de nya medlemsstaterna upp, och det som kommissionsledamoten och ordförandeskapet sa är förmodligen sant. Vi bör emellertid också veta att det, till exempel för miljöfrågor, endast finns två, eller kanske tre tjänstemän som har hand om alla de nya medlemsstaterna, så det finns uppenbarligen ett problem med personalbrist.
Avslutningsvis har vi frågan om parlamentets roll. Vi diskuterar internt flera olika sätt för att göra vår roll som medlagstiftare effektivare, genom att följa upp tillämpningen av de direktiv som vi antar. Jag anser att det finns två saker som vi absolut måste göra: för det första måste vi absolut, genom ett politiskt beslut, förstärka utskottet för framställningars roll som, vilket Diana Wallis påpekade, är vårt fönster mot världen, och för det andra måste vi systematiskt hålla sammanträden om tillämpningen, vilket emellertid kräver öppet samarbete från kommissionens sida. Om vi håller sammanträden där vi diskuterar tillämpningen av direktiv och den kommissionstjänsteman som deltar håller tyst eller berättar saker för oss som är av föga intresse - kanske för att han eller hon inte kan berätta det vi verkligen vill veta - är allt detta meningslöst.
Tack så mycket ändå, och vi kommer otvivelaktigt att återkomma till detta igen.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
| sv |
21. Ett europeiskt initiativ för mikrokrediter för att främja tillväxt och sysselsättning (
| sv |
Bulgariens anslutning - Rumäniens anslutning (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är den gemensamma debatten om
betänkandet av Geoffrey Van Orden, för utskottet för utrikesfrågor, om Bulgariens anslutning till Europeiska unionen, och
betänkandet av Pierre Moscovici, för utskottet för utrikesfrågor, om Rumäniens anslutning till Europeiska unionen.
Geoffrey Van Orden : föredragande. - (EN) Herr talman! Bulgarien ansökte om EU-medlemskap för 11 år sedan, 1995, och förhandlingar inleddes fem år senare. Sedan dess har vi sett anmärkningsvärda förändringar. På den ekonomiska sidan har BNP fördubblats, utländska investeringar har ökat från mindre än 100 miljoner dollar till över 1,7 miljarder dollar, reallönerna har ökat varje år och arbetslösheten har halverats.
Sedan förhandlingarna inleddes har landet haft tre olika regeringar, som representerar stora delar av det politiska spektrumet. Från Ivan Kostovs UDF-regering, till kung Simeon som kom tillbaka för att leda sin nationella rörelse i regeringsställning från 2001 till 2005, till den nuvarande socialistledda koalitionen under Sergei Stanishev. Alla har spelat en viktig roll i reformprocessen och har drivit på Bulgariens framsteg mot EU-anslutningen.
Dessa framsteg har uppnåtts trots en mycket svår regional situation med konflikter vid Bulgariens gränser. Nato-ledda insatser mot Serbien inleddes i mars 1999 med flyganfall som förstörde broarna över Donau och som under två år satte stopp för sjöfarten mellan övre och nedre Donau. Utöver denna ekonomiska störning drabbades delar av Bulgarien av förödande översvämningar under 2005, vilket ledde till många dödsfall och till att tusentals blev hemlösa.
Det faktum att vi såg en Nato-anslutning i mars 2004 och att vi nu står inför en EU-anslutning är ett bevis på så många människors beslutsamhet och hårda arbete på alla nivåer och inom alla partier som styrt landet, och lika mycket ett erkännande för det bulgariska folket. De har upplevt hur man har vänt ut och in på deras land, undersökt det och kritiserat det i allt snabbare takt. De har stått ut med dramatiska förändringar och generaliserande och oberättigade förolämpningar, men trots detta har de visat tålamod och beslutsamhet att fortsätta. Kanske har de i tankarna det gamla bulgariska ordspråket: ”Ett vänligt ord kan öppna en port av järn.”
Jag har alltid sagt att modernisering bör ses som något positivt i sig och inte bara som en förutsättning för EU-anslutningen, vilket är en känsla som återspeglas i mitt betänkande i dag. Samtidigt erkänner vi alla att denna process kommer att fortsätta under många år efter anslutningen.
Många av er vet att jag är kritiskt mot en hel del aspekter av EU, men jag tror att utvidgningsprocessen är en stor prestation som ytterligare utvidgar området för demokrati, stabilitet, säkerhet och välstånd, med generösa ekonomiska bidrag. Förutsatt att medlen är välriktade och förvaltas på rätt sätt och att de används väl är detta i slutändan en fördel för alla medborgare, inte minst för invånarna i Bulgarien.
Låt mig fokusera på två särskilda frågor. Reformen av polisen och rättsväsendet har varit en viktig fråga under hela anslutningsprocessen. Stora framsteg har gjorts men man har fortfarande långt kvar. Gamla vanor är svåra att ändra och det finns så många förfrågningar som konkurrerar om de offentliga utgifterna. Emellertid finns det inget som är viktigare för medborgarnas dagliga förtroende för regeringen och myndigheterna än ett professionellt, kompetent och rättvist rättsväsende. Jag efterlyser ännu mer påtagliga och märkbara åtgärder från de bulgariska myndigheterna när det gäller hanteringen av grov brottslighet.
Låt mig också beröra ämnet Kozloduy, vilket har tilldragit sig mycket uppmärksamhet. Bulgarien är ett av många länder i EU som kommer att stå inför ett energiunderskott under de kommande åren, med ett allt större beroende av energiimport från Ryssland och instabila områden. Jag är en stark anhängare av säkra och hållbara energikällor som minimerar koldioxidutsläppen, samt mångfald och säkerhet när det gäller leveranserna. Inställningen har förändrats och det finns ett brett erkännande av att kärnkraft måste spela en viktigare roll. Detta gäller särskilt Bulgarien, som har utvunnit energi från kärnkraftverk, både för sina egna behov och för andra länder i regionen.
Åtagandet för närvarande är att de två reaktorerna, enheterna 3 och 4, ska stängas i år och sedan avvecklas. Vi har åter uppmanat till flexibilitet snarare än onödig dogmatism. Detta kommer att göra att det finns tid för att ägna mer uppmärksamhet åt att avhjälpa de ekonomiska konsekvenserna av en förhastad stängning och för att göra framsteg när det gäller att skapa ytterligare energikällor.
Låt mig kort gå över till en annan brådskande fråga. Vi måste fortfarande se till att de bulgariska sjuksköterskorna släpps från de libyska fängelserna. De har nu hållits felaktigt fängslade i sju år. Vilken gest det skulle vara om de kunde komma hem till jul! Jag hoppas att meddelandet till de libyska myndigheterna kommer att vara ännu kraftfullare med Bulgariens förestående anslutning till EU. Jag skulle vilja be er, herr talman, rådet och kommissionen, att åter vädja till president Kadaffi.
Låt mig också ta detta tillfälle i akt för att lovorda de många välgörenhetsorganisationer som har arbetat hårt i Bulgarien under åren, inklusive Rädda Barnen, ARK och Harvest for the Hungry. Den sistnämnda är baserad i min egen valkrets i Chelmsford.
Jag vill tacka de bulgariska observatörerna för deras samarbete och stöd. Jag ser fram emot ett nära samarbete med de bulgariska parlamentsledamöterna nästa år, efter vårens val, och jag vill också tacka parlamentet för förmånen att få vara dess föredragande under de senaste sex åren. Särskilt tackar jag de kommande bulgariska regeringarna och det bulgariska folket för deras stoicism och vänskap. Vi välkomnar de varmt in i gemenskapen.
(Applåder)
Pierre Moscovici : föredragande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den 26 september i år lade Europeiska kommissionen fram sin rapport om Rumäniens framsteg på vägen mot anslutning. Nu ska parlamentet avge sitt yttrande. Det är ett viktigt ögonblick, eftersom vi närmar oss slutet av en process som kommer att leda till att den senaste anslutningsvågen avslutas. Det är inte början av nästa våg, men i realiteten slutet på den femte vågen. Det är ett ögonblick av stor historisk betydelse, eftersom det signalerar återförening av den europeiska kontinenten.
Jag vill särskilt ta tillfället i akt att först och främst tacka kommissionsledamot Olli Rehn som genom hela processen har genomfört ett mycket mödosamt och noggrant arbete och som vi har haft ett smidigt och utmärkt samarbete med under de senaste två åren. I mitt betänkande har vi inte heller glömt att gratulera honom. Jag vill också uppriktigt tacka alla de parlamentsledamöter som på ett betydelsefullt sätt har bidragit till att förbättra och göra tillägg till mina tidigare betänkanden. Jag vill särskilt tacka mina kolleger, inte bara dem i utskottet för utrikesfrågor, utan också i andra organ i parlamentet, för deras kommentarer och förslag, vilka ofta varit relevanta.
Det är samma anda i detta betänkande som i de tidigare betänkandena, eftersom det är skrivet på ett sätt som är avsett att vara positivt, uppmuntrande och öppet, samtidigt som det förhoppningsvis ändå är kraftfullt och balanserat. Det ligger också nära de slutsatser som kommissionen drog i sin rapport från september 2006. Som jag ser det är saker och ting tydliga. Rumänien var inte redo 2004. Sedan dess har landet gjort avsevärda insatser och infört en rad imponerande moderniserande reformer. Det var viktigt att betona detta, och jag vill följa Geoffrey Van Ordens exempel och också hälsa Rumänien varmt välkommen på samma sätt som han för sin del välkomnade Bulgarien.
I grund och botten är detta ett kort betänkande som särskilt tar upp två punkter: anslutningsdatumet samt de stöd- och kontrollåtgärder som planeras av kommissionen. Betänkandet är uppbyggt omkring sex huvudfrågor. För det första får de rumänska myndigheterna beröm i betänkandet för de avsevärda framsteg de gjort sedan processens början. Alla är överens om att de reforminsatser som den rumänska regeringen och de rumänska myndigheterna har gjort är mycket betydelsefulla. Detta måste därför betonas i vår resolution.
I september i år tog kommissionen steget att rekommendera att Rumänien skulle bli medlem i Europeiska unionen den 1 januari 2007. Mitt betänkande stöder denna slutsats, vilken jag dessutom hade hoppats på och bett för en tid. I texten betonas också att avsevärda framsteg har gjorts på de områden som kommissionen i sin rapport från maj ansåg vara problematiska. Det noteras också att kommissionen i september identifierade tre områden där ytterligare framsteg måste göras. Dessa var reform av rättsväsendet, korruptionsbekämpning och - i mindre utsträckning, tror jag - utnyttjandegraden av gemenskapsstödet inom jordbrukssektorn och strukturfonderna samt tillämpning av gemenskapens regelverk inom vissa områden gällande livsmedelssäkerhet.
För det femte stöder mitt betänkande kommissionens förslag att införa mekanismer för att kontrollera och stödja framsteg på dessa områden med utgångspunkt från en förteckning över identifierade mål. Sådana åtgärder tillämpades i samband med den senaste utvidgningen, och detta var till fördel för samtliga parter. Det är därför inte fråga om att stigmatisera eller isolera Rumänien, utan det handlar snarare om att stödja landet i dess ansträngningar att befästa de pågående reformerna.
För det sjätte och sista uppmanas den rumänska regeringen i mitt betänkande att vidta alla nödvändiga åtgärder och att till fullo utnyttja den återstående tiden före anslutningen så att tillämpning av skyddsklausulerna kan undvikas.
Detta är betänkandets allmänna struktur. Endast fem ändringsförslag har lagts fram för parlamentet, vilket jag anser återspeglar det breda samförstånd som har uppnåtts om detta dokument - ett samförstånd som vi har eftersträvat inom de olika utskotten.
Jag ska nu ta upp några av de ståndpunkter som min grupp har antagit. Min grupp råder inte ledamöterna att rösta för ändringsförslagen 1 och 2 från Claire Gibault och Jean-Marie Cavada. I dessa ändringsförslag kommer dock ett yttrande till uttryck, vilket har undertecknats av mer än 400 ledamöter, däribland av mig själv. Personligen kommer jag därför att rösta för dem, men min grupps ståndpunkt kommer att uttryckas genom fri omröstning. Min grupp stöder ändringsförslag 5 från gruppen för Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om de insatser som Rumänien gjort på vägen mot anslutning och kommer att rösta nej till ändringsförslag 4 från samma grupp, eftersom det redan omfattas av betänkandet. Beträffande ändringsförslag 3 kommer min grupp att lägga ned sina röster.
Här är alltså frukterna av det arbete som jag har utfört under bara två år - en kortare period än den tid som Geoffrey Van Orden varit engagerad - och som dessutom hade påbörjats av andra, särskilt Baroness Nicholson of Winterbourne, som var föredragande före mig. Jag lägger med glädje fram resultatet av detta arbete för er, eftersom jag alltid har drivit samma ståndpunkt under de senaste åren. Vi har ett gemensamt öde. Rumänien och Bulgarien är med i Europeiska unionen. Vi har gått framåt. Vi behövde därför vara vänliga, men bestämda.
Jag anser att det var rätt att anta parlamentets ståndpunkt som ligger nära kommissionens eftersom den har gjort det möjligt att genomföra nödvändiga reformer och samtidigt att förverkliga vårt gemensamma mål, nämligen att Rumänien och Bulgarien ansluts det angivna datumet. Jag anser att vi måste se denna händelse som en anhalt på vägen mot ett återförenat Europa. Jag hoppas att det samförstånd som vi alla har utarbetat kommer att avspeglas i en enhällig omröstning i parlamentet. Jag önskar att det budskap som Rumänien mottar imorgon kommer att bli ett positivt budskap som avges högt och tydligt och om möjligt av ett stort antal människor och att Rumänien därmed får ett varmt och uppriktigt välkomnande.
(Applåder)
Paula Lehtomäki: rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Den 12 oktober välkomnade rådet kommissionens uppföljningsrapport om Bulgariens och Rumäniens beredskap för medlemskap i EU. Enligt kommissionen har Bulgarien och Rumänien genom sina framsteg visat att de är beredda att godta medlemskapets rättigheter och skyldigheter den 1 januari 2007. Rådet har gått igenom uppföljningsrapporten noggrant och kommit fram till samma slutsats som kommissionen. Vi har också godkänt de reformer som båda länderna har genomfört och uppmanat dem att avsluta de återstående förberedelserna inför medlemskapet.
Rådet har uttryckt sitt stöd till samarbets- och kontrollmekanismen för att reformera rättsväsendet och åtgärderna för att bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Denna mekanism gör det också möjligt att garantera att åtgärder antas vid behov. Rådet stöder också de övriga åtgärder som kommissionen nämner för att se till att EU:s politik genomförs på rätt sätt och att institutionernas arbete fortgår utan problem efter det att Bulgarien och Rumänien har anslutit sig till unionen. Rådet betonar att båda länderna måste fortsätta sitt politiska engagemang för att lösa ännu olösta frågor.
Bulgarien och Rumänien måste regelbundet rapportera om de framsteg som gjorts för att uppfylla riktmärkena. Den första rapporten ska lämnas till kommissionen i slutet av mars nästa år. Senast i juni 2007 ska kommissionen sedan rapportera till Europaparlamentet och rådet om de framsteg som gjorts när det gäller riktmärkena. Rådet ska på nytt undersöka situationen i juni 2007 när den har fått kommissionens rapport.
Europaparlamentets åsikter har beaktats under hela anslutningsprocessen för Bulgarien och Rumänien. Eftersom jag företräder ordförandeskapet vill jag tacka ledamöterna i delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-Bulgarien och ledamöterna i delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-Rumänien samt alla ledamöter i Europaparlamentet för deras viktiga bidrag till Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen. Vi kommer att ta vederbörlig hänsyn till de betänkanden som har diskuterats här idag.
Ratificeringsprocessen för anslutningsfördraget i medlemsstaterna är nästan avslutad. Vi förväntar oss att kunna välkomna Bulgarien och Rumänien som medlemsstater i unionen den 1 januari 2007. Deras anslutning till Europeiska unionen kommer att avsluta denna historiska femte EU-utvidgning, som hittills har visat sig vara en klar framgång.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredragandena Geoffrey Van Orden och Pierre Moscovici för deras välbalanserade och viktiga betänkanden, i vilka framstegen lovordas, liksom i kommissionens rapporter, men där man också belyser de områden där båda länderna fortfarande har saker kvar att göra. Båda våra institutioner stöder anslutningsdatumet den 1 januari 2007.
Det är en historisk prestation av Bulgarien och Rumänien och jag vill varmt gratulera dem. Nyckeln till deras framgång har varit en kombination av egna insatser och stark uppmuntran och stort stöd från alla EU-institutioner, inte minst från parlamentet. Deras anslutning kommer att markera avslutningen på den femte utvidgningsomgången.
Jag är glad över att kunna informera er om att ratificeringsprocessen i alla 27 parlament nu har slutförts med framgång - jag bör lägga Europaparlamentet till denna lista. Kommissionen ser fram emot att välkomna Bulgarien och Rumänien som fullvärdiga medlemmar i EU den 1 januari.
Bulgarien och Rumänien har fortsatt att göra framsteg efter offentliggörandet av septemberrapporten. Bulgarien rapporterade att gränskontrollen och gränsförvaltningen nu gynnas av ökat samarbete mellan olika kontor, vilket leder till fler arresteringar i samband med smuggling av varor och människor. Samarbetet mellan åklagarmyndigheten och polisen har förbättrats, vilket har lett till åtal och till att man har kunnat sätta stopp för kriminella grupper.
Rumänien har gjort ytterligare framsteg i moderniseringen av sina anläggningar för frihetsberövande och har inlett en ny kampanj för att öka medvetenheten om korruption. Officiella anklagelser har riktats mot de parter som varit inbegripna i privatiseringen av energisektorn. Än så länge finns det tämligen positiva tecken inom andra områden, som var centrala i september, såsom flygsäkerheten i Bulgarien och systemen för försäkring av motorfordon i båda länderna. Slutliga beslut i dessa frågor kommer att tas i december 2006, dvs. mycket snart.
Inom vissa andra områden har särskilda åtgärder nyligen vidtagits för att garantera livsmedelssäkerheten på den inre marknaden. Svinprodukter samt levande svin får inte exporteras från Bulgarien och Rumänien till den inre marknaden, på grund av förekomsten av klassisk svinfeber. Listorna över de livsmedelsproducenter som bara tillåts producera för den nationella marknaden under högst tre år har uppdaterats.
Kommissionen inrättar en mekanism för samarbete och undersökning av framsteg inom reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Denna mekanism kommer att ge kommissionen möjlighet att hålla ett vakande öga på utvecklingen inom dessa mycket viktiga områden. Kommissionen har identifierat riktmärken för båda länderna som de måste uppfylla inom dessa avgörande områden. Förberedelser för kommissionens beslut där detaljerna för denna mekanism fastställs framskrider nu. Beslutet kommer att antas före slutet av 2006. Genom detta beslut kommer kommissionen att kunna vara välinformerade om ytterligare reformer och insatser inom dessa viktiga områden.
Det finns en fråga som jag vet kommer att vara särskilt viktig för Europaparlamentet: tillämpningen av skyddsåtgärder. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att tillämpa de lämpliga skyddsåtgärderna om ett av länderna misslyckas med att uppfylla riktmärkena på korrekt sätt. Kommissionen kan besluta om att tillämpa skyddsåtgärderna för rättsliga och inrikes frågor när som helst, om det blir nödvändigt.
Bulgarien och Rumänien kommer utan tvekan att berika unionen utan att försämra förutsättningarna för vår gemensamma politik och våra gemensamma institutioner.
Jag skulle vilja tacka er för ert stöd - särskilt föredragandena Geoffrey Van Orden och Pierre Moscovici, utrikesutskottet och parlamentet som helhet - och för ert konstruktiva och självständiga förhållningssätt under de gångna åren i fråga om detta viktiga steg för vårt gemensamma europeiska projekt, vilket nu kommer att fortsätta med två nya och viktiga medlemsstater.
(Applåder)
Kinga Gál : föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. - (HU) Herr talman! Den rumänska regeringen förtjänar beröm för sina insatser under integrationsprocessen i Rumänien. Rumäniens befolkning förtjänar att få se att landets anslutning till slut blir verklighet. I det yttrande som antogs enhälligt av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, för vilket jag har varit föredragande, har jag förutom de frågor som kommissionen har tagit upp också betonat barnens och de nationella minoriteternas rättigheter, och de flesta av dessa frågor har tagits med i vårt betänkande i form av en kompromisslösning tack vare föredragande Pierre Moscovicis goda vilja. Varför är detta så viktigt? Därför att det kan förefalla som om allt är bra, men i realiteten behandlas olika minoritetsgruppers förväntningar som tabu, t.ex. frågan om autonomi.
Regioner med ungerska invånare har ibland inte samma rättigheter att få tillgång till EU-medel. För Rumäniens del innebär mångkulturellismen inom högre utbildning idag i verkligheten att fakultetsmedlemmar vid det trespråkiga universitetet i Cluj/Kolozsvár som sätter upp en skylt där det står ”Rökning förbjuden” på ungerska avskedas från universitetet.
Det är min förhoppning att den 1 januari kommer att innebära förändring för hela befolkningen i landet, också för den ungerska minoriteten, och att denna oundvikliga förändring kommer att leda till förändrad mentalitet. Jag hoppas att de betydelsefulla frågorna, däribland minoritetsfrågorna, inte bara blir redskap i en politisk show.
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou : Herr talman! Som föredragande för yttrandet om Rumäniens anslutning för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män vill jag uttrycka vår glädje, eftersom Rumänien utvecklas - förvandlas kanske vi ska säga - och framstegen är tydliga överallt, inte bara inom ekonomin och sysselsättningen, utan också inom sektorer som är avgörande för demokratin och livskvaliteten i Europeiska unionen.
Myndigheterna och samhället har förstått betydelsen av utbildning, öppenhet, rättvisa, skydd för minoriteterna och hälsotillståndet för barns utveckling, och framsteg har gjorts i denna riktning, vilket tas upp i betänkandet.
Utskottet för kvinnors rättigheter uttrycker sin glädje över att en betydande del av gemenskapens regelverk har integrerats när det gäller jämställdhet, och vi uppmuntrar regeringen att fortsätta på denna väg och att samarbeta både med myndigheterna och det civila samhället vid tillämpningen av gemenskapens regelverk.
Vi anser också att inrättandet av institutioner, t.ex. det parlamentariska utskottet för jämställdhet och det nationella jämställdhetsorganet, är viktiga åtgärder, och vi vill betona behovet av att säkerställa finansiering och den personal som behövs för att dessa organ ska fungera.
Något som var särskilt viktigt för oss var frågan om våld mot kvinnor, både inom familjen och i samband med sexuellt utnyttjande. Vi tog också med statistik som visar att företeelsen är bekymmersam. Låt mig få göra ett förtydligande här. I vårt betänkande, i den punkt där intern omröstning ska äga rum, gäller det 800 000 kvinnor om året. Jag vill klargöra att vi har fått dessa uppgifter från organisationer i Rumänien och att de gäller 2002-2003, under ett år. Det innebär inte att detta är antalet offer varje år. Frågan är i varje fall oroande och jag tror att både regeringen och samhället kommer att arbeta i denna riktning.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg : föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. - (PL) Herr talman! Den femte utvidgningen av EU kommer att äga rum i januari 2007 när Bulgarien och Rumänien ansluts. Vi ser fram emot denna händelse och uppskattar de oerhörda ansträngningar som de båda länderna har gjort för att förbereda medlemskapet.
Trots detta måste Bulgarien och Rumänien fortsätta med sina reformer, särskilt i fråga om bekämpning av korruption, organiserad brottslighet, narkotikahandel och människosmuggling. Det är också viktigt att de båda länderna förbättrar insynen i sina offentliga administrationers verksamheter och förfaranden och sin förmåga att absorbera resurser för att kunna förvalta unionens struktur- och jordbruksstöd på rätt sätt. Det finns farhågor om de dåliga levnadsförhållanden som fortfarande råder på barnhem och institutioner för handikappade i båda länderna. Den beklagliga bristen på rättsbestämmelser som skyddar etniska minoriteter och underlättar deras integration genom tillgång till utbildning har också konstaterats i båda länderna.
Det är dock viktigt att erkänna vidden av det arbete som redan har slutförts och dess uppenbara effekter samt att välkomna nästan 31 miljoner nya EU-medborgare den 1 januari 2007. Vi måste se till att dessa människor redan från början känner att de är mycket önskade som medlemmar av vår gemensamma europeiska familj.
Francisco José Millán Mon: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman! Den 1 januari kommer Rumänien att gå med i EU. Detta är en historisk händelse för Rumänien och för hela unionen. Den avslutar den femte utvidgningen, som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater alltid har stött.
Det är dags för gratulationer, dags att gratulera det rumänska folket, dess myndigheter och även Europeiska kommissionen, som har spelat en avgörande roll genom att övervaka och stimulera processen. Det har verkligen inte varit en lätt färd. Det har varit många reformer. När jag började följa processen på min grupps vägnar för två och ett halvt år sedan minns jag att det fortfarande rådde tvivel om att Rumäniens anslutning skulle kunna äga rum 2007. De rapporter som regelbundet godkändes av parlamentet visar vilka framsteg Rumänien har gjort under de senaste åren.
Trots detta finns det fortfarande uppgifter som behöver slutföras för att Rumänien ska kunna dra full fördel av integrationen, vilket framhålls i Moscovicibetänkandet som vi kommer att anta i morgon.
I dag har vi gratulerat välkända förkämpar för reformen: justitieminister Monica Macovei, inrikesminister Vasile Blaga, Anca Boagiu, minister med ansvar för europeiska integrationsfrågor, och andra välkända politiska ledare.
Jag var i Rumänien för bara ett par dagar sedan. Jag vet att det rumänska folket ägnar mycket stort intresse åt den anslutning som är så nära förestående. I Craiova, Ploiesti och Filiasi såg jag själv hur intresserade rumänerna är av anslutningen och de konsekvenser som integrationen kommer att få för deras dagliga liv.
Jag är säker på att konsekvenserna kommer att bli lika gynnsamma som de var för Spanien, mitt eget land.
Utvidgningsprocesserna har också gynnsamma politiska och ekonomiska konsekvenser för EU, eftersom de främjar och befäster frihet och sprider välstånd till våra närmaste grannar genom det som har kallats unionens omvandlingskraft. Vidare ökar utvidgningarna EU:s roll i världen.
Så som sägs i det betänkande som vi kommer att anta i morgon kommer Rumäniens anslutning att förbättra unionens politiska och kulturella dimension. Det är det land som tillhör Brancusi, Ionesco, Tristan Tzara, Enescu, intellektuella och konstnärer som var Europas ledande avantgarde.
Mitt land, Spanien, har sedan gammalt många förbindelser med Rumänien, vilket märks på det stora antal rumäner som bor och arbetar i Spanien. Följaktligen välkomnar jag också som spanjor Rumäniens historiska anslutning.
Jan Marinus Wiersma: Herr talman! Detta är en mycket viktig, historisk debatt här i parlamentet. Jag skulle vilja tacka föredragandena för allt det arbete de har gjort och kommissionsledamot Olli Rehn för att han så kompetent och effektivt har förberett den process som nu kommer att leda till Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU den 1 januari 2006. Detta är också en möjlighet att slutligen välkomna båda länderna som medlemmar av EU.
Det har varit en lång och mödosam process men det hela lönar sig i slutändan, särskilt för dessa två länder, som inte kunde gå med 2004. Nu kan de ansluta sig till de andra medlemsstaterna i Centraleuropa och Östeuropa som fullvärdiga medlemmar i unionen.
Vi krävde mycket av dessa länder och vi kan se resultatet av deras ansträngningar, särskilt under det gångna året. Jag skulle vilja gratulera båda länderna till detta resultat. Under hela processen har vår grupp varit mycket positiv till att de båda länderna skulle kunna anslutas så tidigt som möjligt.
Jag vill också välkomna våra bulgariska och rumänska kolleger. De har hittills varit observatörer men den 1 januari kommer de att vara fullvärdiga ledamöter i parlamentet. Jag är övertygad om att de kommer att fortsätta sitt konstruktiva arbete efter detta datum.
Personligen är jag också glad av en annan anledning. Jag har deltagit i så många debatter om Rumänien och Bulgarien och jag är glad över att denna börda nu kommer att förflyttas till andra utskott i parlamentet! Detta är den sista debatten om Rumänien och Bulgarien som förberetts av utrikesutskottet. Det är också något positivt.
Icke desto mindre kommer parlamentet att fortsätta att vara delaktigt på grundval av våra betänkanden och på grundval av den framstegsrapport som kommissionen måste presentera framöver om de uppgifter som ännu finns kvar att göra för de två länderna. Jag är dock helt övertygad om att båda regeringarna och parlamentet är mycket medvetna om vad som behöver göras.
Som min sista kommentar om Rumänien och Bulgarien skulle jag slutligen vilja välkomna er alla, och jag är helt säker på att båda länderna kommer att spela en konstruktiv roll i den framtida utvecklingen av vårt EU.
Nicholson of Winterbourne: för ALDE-gruppen. - (EN) Det gläder mig verkligen att för ALDE-gruppen välkomna båda länderna till Europeiska unionen.
Alexander Graf Lambsdorff har gett mig tillfälle att tacka Geoffrey Van Orden för sitt målmedvetna och betydande arbete, vilket har hjälpt Bulgarien oerhört mycket att ansluta sig till EU detta datum.
Bulgariens anslutningsprocess har inte alltid varit lätt. Alexander Graf Lambsdorff har bett mig framföra att detta inte helt och hållet är Bulgariens fel. Kanske rådet och kommissionen skulle kunna införa vissa reformer inför kommande anslutningar. Han rekommenderar att reformen av rättssystemet borde beaktas mer kraftfullt redan i början av anslutningsprocessen. Samma rekommendation gäller bekämpningen av korruption. Dessa är de enda mekanismer vi kan använda för att garantera effektiviteten och insynen på så komplicerade områden innan framtida kandidater går med i EU.
Naturligtvis är det nu viktigt för Bulgarien att koncentrera sig på tiden efter anslutningen. Bulgarien måste bevisa att landet kan fullfölja de krav som kommissionen har ställt i sin lägesrapport för att undvika tillgripandet av skyddsklausuler. Det är dock uppenbart att Bulgarien är ett europavänligt land, vilket de nyligen genomförda valen visat, och det är nu Bulgariens beslutsfattare som får bestämma hur man ska fortsätta sina insatser och hålla sitt löfte med konkreta och trovärdiga handlingar.
Jag går nu vidare till Rumänien, som är ett land vars folk länge har betytt mycket för mig. Vilket nöje det har varit att få hjälpa Rumänien lite grand i landets strävan mot detta underbara anslutningsögonblick. Jag gratulerar så hjärtligt min medföredragande, och nu fördraganden, till sitt slutliga betänkande och till sitt tidigare arbete. Det har också varit ett nöje att få arbeta med honom. Detta är en tid av verkligt firande för alla rumäner. Inträdet i EU borde sätta fart på de utländska investeringarna i landet, något som Rumänien verkligen behöver. Det kommer att förbättra arbetstagarnas rättigheter och så småningom göra välståndet tillgängligt för hela Rumäniens folk: det är verkligen något att fira.
Det är ett nöje att idag på åhörarläktaren ha Theodora Bertzi, adoptionsministern, Alina Mandroiu, från högnivågruppen för de rumänska barnen, samt minister Bogdan Panait, som är ansvarig för skydd av barn. Jag uppmanar de kollegor som arbetar med skydd av barn och adoptioner i Rumänien att gå fram och tala med dessa experter. De har alla dokument, all information, och ni kommer att bli positivt överraskade. Ni kommer att upptäcka att man inom området för barns hälsa och välbefinnande har gjort dramatiska framsteg sedan tidigt nittiotal. Som premiärministern sa i sitt brev, har Rumänien verkligen på ett kraftfullt sätt tagit itu med denna fråga.
Den berömda barnboksförfattaren J.K. Rowling sa nyligen att när man ser hur långt Rumänien har kommit, är det svårt att inte hålla med om att ett mindre mirakel har skett. Rumänien är en förebild för andra länder som hoppas på reformer. Rumänien var staten som erkände att den hade problem och bestämde sig för att göra något åt saken.
Kära kollegor! Rösta för Pierre Moscovicis hela betänkande, men förkasta ändringsförslagen. I utskottet för utrikesfrågor förkastade vi inte bara dessa ändringsförslag, utan också de kränkande klausulerna i yttrandena från utskottet för kvinnors rättigheter och utskottet för medborgerliga rättigheter. Rumänien har förändrats. Dessa ändringsförslag återspeglar svunna tider och inte dagens verklighet.
(Applåder)
Milan Horáček: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Vi är inte helt nöjda med dessa betänkanden. Allt jag för ögonblicket vill säga är att vår grupp har lagt fram två ändringsförslag till Van Orden-betänkandet, det ena om uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna i fråga om skyddet av minoriteter och det andra om kärnkraftverket i Kozloduy. Det råder ingen tvekan om att det som kallas flexibilitet i fråga om stängningen av kärnkraftverket strider mot artikel 30 i anslutningsfördraget. Till och med kommissionsledamot Andris Piebalgs, som ansvarar för energifrågor, är emot att fördragsbestämmelserna ogiltigförklaras på detta sätt.
Det är på denna punkt som kärnkraftslobbyn smyger in genom bakdörren. Är uppskjutandet av avvecklingen av de båda blocken tänkt att vara ett testfall för andra avtal om kärnkraftverks aktiva livstid och urvattningen av dem? Kozloduy är en av de mest osäkra och farliga anläggningarna i Europa. Avvecklingen av enheterna 3 och 4 i slutet av året är och förblir ett villkor för anslutningen. Den bulgariska regeringen måste följa fördragen i detta avseende och EU får inte ge intryck av att parlamentet opponerar sig mot gällande fördrag.
Detta skulle försätta parlamentet i en svår - och pinsam - position gentemot rådet och kommissionen, och intrycket att medlemsstaterna inte är skyldiga att efter sitt inträde följa ingångna avtal skulle vara ödesdigert för kommande anslutningar.
Jan Tadeusz Masiel: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Bulgariens och Rumäniens anslutning till unionen den 1 januari 2007 utgör en framgång för oss alla och inger förhoppningar om vår gemensamma europeiska framtid grundad på kristna värderingar. Dessa värderingar kommer att underlätta integrationen och tillåta oss att glädja oss över att återförenas.
På samma sätt som andra tidigare kommunistländer välkomnats tidigare, välkomnar vi dessa två länder bland oss trots att deras ekonomier släpar efter genomsnittet i övriga EU. Vi bör komma ihåg att Europeiska unionen, som dess namn anger, står för någonting mer än den tidigare Europeiska ekonomiska gemenskapen. De värderingar som det gäller nu är mer än rent ekonomiska värderingar. Det är dock beklagligt att dessa länder inte godtas på grundval av lika regler för alla. Det finns fri rörlighet för kapital men inte fri rörlighet för arbetskraft, och jag fruktar att de omedelbara efterverkningarna av denna obalans efter anslutningen kommer att vara en onödig ökning av EU-skepsisen i dessa länder. För gruppen Unionen för nationernas Europa välkomnar jag varmt Bulgarien och Rumänien till unionen.
Nigel Farage: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Det råder en viss förutbestämdhet i debatten idag och omröstningen imorgon; när allt kommer omkring vill EU bli en stormakt, så i diskussionerna menar man att ju större desto bättre, och att det finns en trevlig, mysig samstämmighet här i plenisalen.
Nåväl, inte vad oss beträffar i alla fall! År 2004 var UKIP (UK Independence Party) det enda brittiska parti som röstade mot utvidgningen av EU och som menade att fri rörlighet för varor och tjänster är en sak, men att fri rörlighet för människor mellan länder med stora skillnader i BNP inte är något annat än fullständigt oansvarigt. Vi förutspådde en omfattande invandring, och fastän man då fördömde oss har vi fått rätt. Det finns mer än en halv miljon människor i Storbritannien som är arbetssökande, men ingen tvivlar på att den egentliga siffran är betydligt närmare en miljon.
Och detta kostar en väldans massa pengar. Vi har redan 55 000 människor som åberopar någon form av statsunderstöd. Arbetslösheten i Storbritannien har ökat med mer än en kvarts miljon det senaste året. Vi har ett mycket stort överskott på okvalificerad arbetskraft. Till och med OECD sa igår att utvidgningen av EU hade stått Storbritannien dyrt.
Och vad är vår lösning på allt detta? Att släppa in två länder som är ännu fattigare än de som gick med för två år sedan, vilket oundvikligen i procenttal räknat kommer att göra att invandringen ökar ännu mer! Jag vet att alla förnekar detta. Vi har haft Bulgariens premiärminister här och Rumäniens premiärminister här och de talar alla om för oss att detta inte kommer att hända, att det inte kommer att ske någon stor förflyttning av människor, men det kommer det naturligtvis att göra.
Det finns ett mycket bättre sätt att göra detta på. Vi borde ha ett ordentligt system för arbetstillstånd som grundar sig på förfrågningar, särskilt för kvalificerade arbetstagare. Vi har inget emot att människor i Östeuropa vill komma vidare, men vi kan helt enkelt inte ha en helt öppen invandringspolitik. Sanningen är att vi klarar inte av mängden invandrare. Detta är inte förnuftigt, och om vi fortsätter att följa denna linje tror jag tyvärr att det kommer att väcka ont blod och osämja i många både mindre och större städer i Storbritannien.
Sedan har vi den alldeles speciella roll som föredraganden för Bulgarien har, nämligen Geoffrey Van Orden. I Chelmsford är han våldsamt skeptisk mot EU, vår modige brigadgeneral som strider för Storbritannien på ett sätt som andas fyrtiotal, och vi kan alla sova gott om natten! Men det är inte riktigt samma sak här i Bryssel, eller hur Geoffrey? I Bryssel är ni kommissionens man. Ni har lytt kommissionen, ni har gjort allt ni kunnat för att få in Bulgarien i EU, och detta kommer att leda till massinvandring. Uppriktigt talat liknar ni Alec Guinness i filmen Bron över floden Kwai, eftersom ni gör helt fel saker av skäl som ni tror är goda.
Jag hoppas bara att alla som röstade för de konservativa i östra England - särskilt de som håller på att förlora sina arbeten - vet vad ni och ert parti har gjort här.
(Applåder från IND/DEM-gruppen)
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Det är alltid lika fascinerande att själv få uppleva hur olika vi argumenterar och därigenom kommer fram till olika slutsatser.
Även jag räknar mig till motståndarna till denna utvidgning, men av helt andra skäl eftersom jag är starkt övertygad om att ni, herr kommissionsledamot, liksom de beslutsfattare som faktiskt satte igång allt detta för många år sedan, utan den nödvändiga insynen och demokratiska legitimiteten väljer fel strategi. Sanningen är att dessa förhastade utvidgningsrundor inte för oss närmare ett hållbart EU eller gör det möjligt för oss att uppnå resultat som vi i den här kammaren talar om i det oändliga och som jag - som proeuropé - fortsätter att förespråka.
Trots att vi får höra att mitt hemland tillhör dem som kommer att dra störst nytta av de utvidgningar som är på gång måste man komma ihåg att under de senaste tio åren har det endast varit den allra översta procentandelen av inkomsttagarna som faktiskt har sett sina inkomster öka i reala termer, medan de översta tio procenten mer eller mindre kunnat hålla sina ställningar och hela medelklassen har tvingats retirera. Detta beror till stor del på att det - samtidigt med den process som Nigel Farage nämnde - pågår en annan sak, nämligen utlokalisering av företag, vilket förhindrar att vi i våra respektive länder skapar den samhälleliga grund på vilken en samhällsmodell för ett starkt EU faktiskt skulle kunna byggas.
Herr kommissionsledamot! Jag tror att historien kommer att döma er - er och dem som tillsammans med er kommer att fatta fel beslut i morgon.
Elmar Brok: (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill nu, bara några veckor innan Rumänien och Bulgarien ansluter sig till oss, gratulera de båda länderna. De är välkomna! Detta handlar om att övervinna Europas uppdelning. Det är en seger för demokratin och rättsstatsprincipen över diktaturer, en seger för det demokratiska Europa över det senaste århundradets våldsmän, över Hitler och Stalin, över Zjivkov och Ceausescu. Även om vi bör se saken ur denna synvinkel måste uppgiften utföras på ett verkligt kunnigt sätt för att detta ska fungera.
Därför är det viktigt att komma ihåg att det finns övergångsregler om bland annat den fria rörligheten för arbetskraften, som inbegriper samma process som använts i de andra utvidgningsfördragen. Övergångsregler av detta slag utgör inte någon diskriminering av de berörda länderna. De är alltid till fördel för båda parter. Detta är den mest normala sak i världen, och skyddsåtgärderna är ett tillägg till dem.
Jag är mycket tacksam över att kommissionsledamoten informerade kammaren om att skyddsåtgärderna faktiskt kommer att tillämpas inom de angivna områdena, precis som de faktiskt redan tillämpas på vissa områden som mjölk och kött, och om det skulle bli nödvändigt kan skyddsåtgärderna enligt kommissionsledamoten tillämpas omedelbart inom områden som rättsliga och inrikes frågor eller de ändamål för vilka medel används. Vi tar honom på hans ord. Återigen, detta är inte tecken på något misstroende mot de båda berörda länderna, tvärtom är det ett helt normalt förfaringssätt.
Därför kommer parlamentet att genomföra den övervakningsprocess som förblir en möjlighet de tre första åren efter anslutningen, och därför tvivlar jag inte på att vi kommer att få alltsammans att gå ihop och kunna bilda ett starkt EU.
Jag vill ta tillfället i akt och påminna kammaren om att efter anslutningen av de båda länderna kommer diskussionen om EU:s kapacitet till ytterligare utvidgning vara av avgörande betydelse. Detta är en diskussion vi måste ta på allvar om vi ska kunna slutföra det politiska projektet att göra det möjligt för EU att vidta effektiva åtgärder.
Alexandra Dobolyi: (EN) Herr talman! Idag håller vi på att diskutera detta parlaments senaste betänkanden om Bulgarien och Rumänien. Endast tre månader före firandet av den femtioåriga årsdagen för Romfördraget välkomnar vi ytterligare två medlemmar till familjen. Vi vet att det fortfarande finns vissa reformer som ska slutföras, men jag är övertygad om att båda regeringarna är fast beslutna att fullfölja sina insatser för att uppfylla kraven i dessa betänkanden.
Jag lovordar Pierre Moscovici och Geoffrey Van Orden för deras utomordentliga arbete och tackar dem för det utmärkta samarbete vi har haft när det gäller de båda betänkandena under de senaste två och ett halvt åren. Jag vill tillägga att jag är mycket nöjd med valet av Meglena Kuneva som Bulgariens kommissionsledamot, och med hennes portfölj, som omfattar ett mycket viktigt politikområde.
Låt mig särskilt få poängtera frågan om minoritetslagen i Rumänien. Det är mycket välkänt att denna minoritetslag idag, nästan två år senare, fortfarande är föremål för förhandlingar mellan utskotten i det rumänska parlamentet. Jag förväntar mig att den rumänska regeringen håller sitt löfte och hoppas att lagen kommer att antas mycket snart.
Slutligen vill jag välkomna folket i Bulgarien och Rumänien till en plats dit de alltid har hört. Deras anslutning markerar slutet på den konstgjorda frånvaron i vår familj och öppnar nya horisonter för framtiden.
(Applåder)
Jean Marie Cavada : förslagsställare. - (FR) Herr talman! Jag vill inte sälla mig till dem som betraktar den rumänska staten genom officiella bilars mörktonade fönsterrutor. Jag kommer därför att läsa upp ett brev slumpmässigt utvalt bland dem som vi tagit emot från föräldralösa barn på rumänska barnhem som inte har kunnat hitta rumänska adoptivföräldrar och som därför finns kvar på dessa barnhem på grund av brist på resurser. ”Varför”, skriver Marianne, nio och ett halvt år, och Catalin, sex och ett halvt år, ”kommer inte vår pappa och mamma och letar efter oss? Vi vill hellre dö än att fortsätta och vänta. Vi vill inte längre äta eftersom det är meningslöst.” Jag har ett halvt dussin liknande brev, som jag inte ska tvinga er att lyssna på.
Varför läste jag upp brevet? Det gjorde jag därför att det finns två ståndpunkter. Jag tillhör dem - och i detta stöder jag Pierre Moscovicis betänkande - som säger att en stor majoritet är viktig om Rumänien och Bulgarien ska anslutas till EU. Deras medlemskap är något som behövs som en del av EU:s framtid, och att resonera på annat sätt är inte förnuftigt. Eftersom det är så bör vi veva ned de mörka fönsterrutorna på våra bilar. Med tanke på de restriktioner som med jämna mellanrum förekommer i betänkandet och som föredraganden dessutom själv har lagt fram tillsammans med kompromissändringsförslag vill jag uppmana till stöd för betänkandet, inbegripet artikel 16, där det föreslås att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ska bevaka utvecklingen av läget när det gäller internationella adoptioner. Jag uppmanar också mina parlamentskolleger att stödja ändringsförslagen 1 och 2, där Rumänien - och i viss utsträckning även EU - påminns om sina skyldigheter enligt FN-stadgan och Haagkonventionen.
Trots de restriktioner som jag nämnt och som finns med på grund av den vaksamhet vi utövar och det stöd vi erbjuder - i en familj hjälper man bröder och systrar i svårighet - är jag glad över att se att dessa länder till sist är tillbaka i EU-gemenskapen efter 70 års isolering, 70 år under vilka vi har varit åskådare och sympatiserat utan att göra något. Det rumänska folket har i dag vunnit sin frihet och rätten att ansluta sig till oss.
Bernat Joan i Marí: (EN) Herr talman! Först vill jag säga att min grupp och jag är för anslutningen av Rumänien och Bulgarien. Jag vill dock fokusera på det speciella problemet med minoriteternas situation, särskilt den makedonska minoriteten i Bulgarien.
Just nu finns det ett politiskt parti, OMO Ilinden Pirin, som inte har godkänts av den bulgariska staten, eftersom flera svårigheter har hindrat legaliseringsprocessen. Vi anser att möjligheten att representeras och att organisera politiska partier och föreningar är en av huvudaspekterna på uppfyllandet av demokrati. Respekten för minoriteter är en av huvudfrågorna när det gäller uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna. Vi måste betona detta, och vi måste uppmärksamma detta, inte för att vi är emot Bulgarien, utan för att detta är vår åsikt i hela Europa i alla medlemsstater och alla stater med tillträde till Europa och i alla länder, eftersom minoriteters rättigheter måste försvaras enligt dessa kriterier.
Hanna Foltyn-Kubicka: (PL) Herr talman! Bulgarien har fortfarande en hel del svårt arbete kvar att utföra. Bland dessa arbetsområden märks att tackla korruption, organiserad brottslighet och människosmuggling, förstärka ombudsmannens roll, förbättra förhållandena på barnhem och institutioner för handikappade, erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och skapa ett bättre klimat för utländska investeringar.
Det är dock viktigt att erkänna den enorma ansträngning som har gjorts för att uppfylla EU:s krav vad gäller ekonomi, lagstiftning och social standard. Ingen av dessa positiva förändringar skulle någonsin ha kommit till stånd utan det starka incitament som utsikterna till EU-medlemskap utgör. Därmed blev det möjligt att genomföra svåra och ofta impopulära reformer som trots allt låg i det bulgariska samhällets och hela Europas intresse.
Jag är övertygad om att Bulgarien inte kommer att vila på sina lagrar efter den 1 januari och att landet kommer att fördubbla sina ansträngningar att fullfölja sin inre omvandling och till fullo utnyttja den historiska möjlighet som EU-medlemskapet ger.
Jag vill hälsa våra bulgariska bröder och systrar varmt välkomna till EU.
Gábor Harangozó: (HU) Herr talman! Jag är själv en övertygad anhängare av och förespråkare för Rumäniens anslutning. Många har dock en annan inställning, delvis på grund av att Rumäniens åtaganden inte alltid är i samklang med dess fullgöranden.
Låt mig ge två exempel. Trots sina åtaganden har Rumänien fortfarande ingen minoritetslag. Det är också oroande att samtidigt som Leonard Orban, den nominerade kommissionsledamoten för flerspråkighet, under utfrågningarna uttryckligen talade om Rumäniens flerspråkighet avskedades två fakultetsmedlemmar från universitetet i Cluj/Kolozsvár därför att de ville uppfylla universitets egna åtaganden att sätta upp skyltar på ungerska i byggnaderna.
Jag vill inte att de som misströstar om att åtagandena kommer att uppfyllas ska visa sig ha rätt. Förutom åtaganden på EU-nivå behöver vi också genomföranden på EU-nivå. För att bli en fullvärdig EU-medlemsstat måste Rumänien visa respekt, respekt för den 1,5 miljoner stora ungerska minoritetens rättigheter och för dess kulturella och administrativa självständighet, eftersom problem måste lösas vid sin rot.
En självständig tillvaro krävs för universitetet i Cluj/Kolozsvár och även för den ungerska samhällsgruppen, som förebilderna Sydtyrolen och Katalonien också visar. Vidare anser jag att Rumänien kommer att infria det förtroende som landet ges genom vårt beslut och att dess anslutning kommer att inleda ett nytt kapitel i både EU:s och Rumäniens historia.
Panagiotis Beglitis: (EL) Herr talman! Även jag vill ta tillfället i akt att välkomna de stora ansträngningar som Bulgarien och Rumänien har gjort för att bli redo att tillträda EU den 1 januari 2007. Vi välkomnar de båda länderna i EU.
Jag vill dock göra Europaparlamentet uppmärksamt på ett särskilt viktigt institutionellt och politiskt problem: i punkt 20 i betänkandet om Bulgarien uppmanas rådet att se flexibelt på och förbereda en uppskjutning på omkring åtta månader av Bulgariens skyldighet att stänga enheterna 3 och 4 vid kärnkraftverket i Kozloduy. Jag vill påminna kammaren om att det i artikel 30 i anslutningsakten, som ratificerats av medlemsstaterna och deras nationella parlament, finns en uttrycklig hänvisning till Bulgariens skyldighet att stänga enheterna senast den 31 december 2006.
Jag skulle särskilt välkomna ett uttalande av den bulgariska utrikesministern om att han verkligen åtar sig att uppfylla denna skyldighet. Problemet finns i Europaparlamentet. Europaparlamentet respekterar inte medlemsstaternas demokratiska konstitutionella ordning och beslut fattade av nationella parlament. Därför har jag och min vän Daniel Cohn-Bendit tillsammans lagt fram ett förslag till ändring av punkt 20 i betänkandet om Bulgarien.
Herbert Bösch: (DE) Herr talman! Som vice ordförande för budgetkontrollutskottet fick jag tillfälle att leda en delegation till Rumänien för att ta reda på mer om för vilka ändamål EU-medlen används. Precis som resten av delegationen fick jag intrycket att Rumänien anstränger sig mycket hårt för att använda de pengar som landet får från EU till fördel för oss alla. Arbete pågår för att hantera korruptionen, man samarbetar i frågor som gäller rättsväsendet och även med OLAF. Det är särskilt uppmuntrande att se hur EU-medel används för att verkligen minska många barns lidande och att det finns lysande bevis för hur väl EU-medel kan användas.
Problem uppkommer endast om ett land som detta dränks i för mycket pengar - vilket ibland händer. Detta är naturligtvis ett problem för kommissionen, och här behöver vi påminna oss själva om att vi bör vara villiga - som Elmar Brok nämnde tidigare - att faktiskt använda de skyddsåtgärder som vi införde som stöd för en välordnad anslutningsprocess. Jag anser att Rumänien i synnerhet, men även Bulgarien, så vitt vi kan bedöma är på rätt väg, och vi bör göra vårt bästa att ledsaga dem längs denna väg.
Paula Lehtomäki: rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för denna mångfacetterade debatt om Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU. Det har varit en lång och krävande process för dessa länder, men som vi har hört i flera anföranden här är det mycket viktigt och betydelsefullt att EU:s institutioner har gett dessa länder ett omfattande stöd under anslutningsprocessen. Kommissionsledamot Olli Rehn har också välkomnat parlamentets stöd för detta.
Reformprocessen och fullgörandet av de åtaganden som ett EU-medlemskap innebär kommer att fortsätta i Rumänien och Bulgarien. Eftersom detta kommer att bli en lång och krävande uppgift har det varit tydligt att det alltid finns en risk för att reformprocessen kan köra fast ibland. Därför är det viktigt att EU:s institutioner, även parlamentet, fortsätter att stödja dessa länder och att stödet till ländernas reformprogram fortsätter. Samtidigt måste vi se till att rådet också ställer sig bakom ståndpunkten att vi inte får tveka att använda oss av skyddsklausulerna, om detta skulle visa sig nödvändigt.
Jag vill passa på att tacka parlamentet för att det har antagit ett urvalsförfarande för de nya medlemsstaternas kommissionsledamöter som gör att dessa kan tillträda sina tjänster den 1 januari, vilket de ska kunna göra enligt anslutningsfördraget. Rådet anser att det är viktigt att hela kommissionen är fullt behörig och fungerar från utvidgningens första dag.
(Applåder)
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna mycket konstruktiva och självständiga debatt. Detta är ett mycket hedervärt sätt att välkomna Bulgarien och Rumänien till EU i en anda präglad av en utveckling av den europeiska demokratin.
Jag vill använda detta sista tillfälle, åtminstone för i år, till att diskutera en eller två frågor, särskilt när det gäller den ungerska minoriteten i Rumänien. Vi lägger stor vikt vid skyddet av minoriteter, mångkulturalism och flerspråkighet, vilka är grundläggande principer för EU. Under årens lopp har situationen för den ungerska minoriteten i Rumänien förbättrats. Det finns alltid utrymme för ytterligare förbättringar vad beträffar behandlingen av minoriteter och detta gäller aktuella och framtida medlemsstater. Vi välkomnar i Rumänien till exempel ytterligare framsteg när det gäller förbindelser mellan olika etniska grupper inom polisen, bland annat.
Några talare tog upp frågan om framtiden för vår utvidgningspolitik. Vi kommer att debattera detta under sammanträdesperioden i december. Jag vill bara påpeka för er att i kommissionens rapport den 8 november 2006 efterlystes en ny samstämmighet när det gäller EU:s utvidgningspolitik som skulle kombinera både det historiska uppdraget att utöka området för fred, frihet och demokrati på vår kontinent och samtidigt garantera vår förmåga att gradvis integrera nya medlemmar.
Jag anser det nödvändigt att vi börjar intensifiera arbetet med att reformera våra institutioner. Detta är nödvändigt för att vårt nuvarande EU ska kunna fungera, och samtidigt är det också ett sätt för den utvidgade unionen att i god tid förbereda sig inför ytterligare steg i utvidgningen.
Kommissionen anser att en ny institutionell överenskommelse bör nås innan nästa kandidatland går med i EU. Det betyder att vi, liksom Europeiska rådet konstaterade i juni, litar på att de fyra ordförandeskapen följande två år - de tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapen samt det franska ordförandeskapet under andra hälften av 2008 - tillsammans med våra medlemsstater, med stöd av parlamentet och kommissionen, kommer att kunna nå en ny interinstitutionell överenskommelse. Faktum är att år 2008 kommer före decenniets slut när den 28:e medlemsstaten, vilken troligen blir Kroatien, kan vara redo att gå med i EU, om landet kan reformera sin domarkår, sin ekonomi och uppfylla alla de andra villkoren med fast beslutsamhet och konkreta resultat.
Jag välkomnar varmt den debatt som ska äga rum i december om vår utvidgningsstrategi och integrationskapacitet.
Talmannen: Den gemensamma debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Antonio De Blasio: (HU) Om vi skulle sammanfatta Revisionsrättens rapport om Phare i en mening skulle det vara ungefär så här: De 806 miljoner euro som Rumänien fick av det tillgängliga stödet var i stort sett pengar i sjön.
Revisionsrättens inspektion visar att projekten har genomförts men att majoriteten av dem inte fungerar som det var tänkt och att hållbarhet helt enkelt är omöjligt i flertalet av de granskade projekten.
De tekniska fel och brister som nämns i rapporten är tyvärr en källa till stor irritation hos de europeiska investerarna. Kontrakten feltolkas systematiskt av de rumänska parterna, som därför gör det omöjligt att slutföra EU-investeringarna i tid och till beräknad kostnad. Förseningar i projektens genomförande leder till övertid och övertidskostnader som rumänerna inte är beredda att stå för. Samtidigt ändrar myndigheterna ständigt sina beslut och regelverk liksom tolkningen av dessa.
Jag undrar vem som bär ansvaret för att den rumänska staten visserligen har gjort av med pengarna fast på ett annat sätt och i andra syften än det som var tänkt?
De senaste dagarna har ungerskspråkiga skyltar på det trespråkiga universitetet Babes-Bolyai rivits ned av myndigheterna och brutalt förstörts inför studenterna.
Jag skulle vilja veta varför man inte får sätta upp en ungerskspråkig skylt om rökförbud bara några dagar innan Rumänien går med i EU?
Jag hoppas att Rumäniens kommissionsledamot visar sitt EU-engagemang genom att som en av sina första åtgärder uppmana sitt lands myndigheter att återinföra språklig frihet snarast möjligt.
Katalin Lévai: (HU) Herr talman, ärade kolleger! Rumäniens anslutning till EU kan betraktas som ett historiskt viktigt framsteg som innebär grundläggande förändringar vilka kommer att gynna såväl landets befolkning som EU:s utveckling. De senaste åren har Rumänien genomgått en mycket snabb ekonomisk och rättslig förändring.
Jag menar dock att kampen mot korruption och organiserad brottslighet fortfarande går alldeles för långsamt. Konkreta resultat krävs därför när det gäller människohandeln, framför allt handeln med kvinnor.
EU är i dag inte bara en ekonomisk gemenskap utan även en social, politisk och kulturell gemenskap, där särskild vikt måste läggas vid skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna och vid kampen mot all slags intolerans, rasism och diskriminering. Rumänien måste på ett kraftfullare sätt skydda de romska och ungerska befolkningsgrupperna.
Det är viktigt att förbättra den romska minoritetens levnadsförhållanden och att ge romerna tillgång till arbete och lämpliga resurser. Jag anser att det enda möjliga är en nolltoleranspolitik när det gäller rasism riktad mot romerna, samtidigt som större insatser behövs för att skapa lika tillgång till utbildning och hälsovård av god kvalitet.
Skyddet av den ungerska minoriteten kan säkras endast genom åtgärder enligt principerna om subsidiaritet och självstyre. Det vore värdefullt för de ungerska universitetsstudenterna om de kunde få fullt ekonomiskt stöd.
Jag välkomnar Rumäniens förestående anslutning till EU och därmed en förbättring av situationen för de ungrare som är bosatta i landet. Vi får inte acceptera att de mänskliga rättigheterna får stå tillbaka för ekonomiska intressen vid anslutningen.
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
5. Styrinrättningen på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) (omröstning)
- Betänkande: Wallis
| sv |
– God morgon, mina damer och herrar! Innan vi övergår till punkterna på föredragningslistan måste jag upplysa er om någonting som ni redan vet. Vi kommer inte att få tillfälle att lyssna till president Mahmoud Abbas i dag.
Några timmar efter sin ankomst till Strasbourg igår måste vår gäst, president Mahmoud Abbas, i dag återvända till Ramallah. Detta beror naturligtvis på de förfärliga och beklagliga händelser i Jeriko som har lett till en våldsam och farlig situation.
Igår kväll informerade jag honom om att parlamentet mycket väl förstod att den kris som uppstått i Palestina tvingade honom att återvända till sitt land för att få situationen under kontroll.
Ödet har lett till en i högsta grad symbolisk situation. Att han måste lämna Strasbourg strax efter sin ankomst utan att kunna komma till parlamentet påminner på sätt och vis om symboliken i en grekisk tragedi.
Mahmoud Abbas företräder den majoritet av palestinier som fortfarande stöder en förhandlingslösning av konflikten med Israel trots allt det lidande och alla de besvikelser de har tvingats utstå. Han företräder de människor som trots allt fortfarande tror att det är möjligt att finna en lösning med fredliga medel.
Han är en man som har försökt att åstadkomma fred genom förhandlingar alltsedan sjuttiotalet, och hans närvaro bland oss här i dag skulle därför ha varit ett gyllene tillfälle för oss att stödja hans inställning. Ännu ett tillfälle har gått förlorat till följd av en onödig och olaglig militär operation och det våld som den har förorsakat.
Hela världen undrar nu varför och hur en sådan militär operation kan bidra till att stärka Israels säkerhet, varför och hur de förödmjukande bilder vi har sett på tv och bulldozrarnas förstörande av detta fängelse kan bidra till Israels säkerhet. Vi européer kommer att tvingas betala för ett nytt fängelse precis som för så många andra saker som har förstörts under dessa tragiska sammanstötningar.
Det våld som har följt i denna militära aktions spår är ytterst oroväckande. I nyheterna nu på förmiddagen bekräftas som ni vet att tre västerlänningar har tagits som gisslan, bland dem två EU-medborgare – två franska medborgare. Det har förekommit rykten om fler kidnappningar, men dessa rykten har inte bekräftats.
Innan Mahmoud Abbas åkte iväg till flygplatsen igår kväll besökte jag honom på hans hotell och han berättade för mig att han under dagen hade gjort ansträngningar för att förhindra denna militära operation och bryta våldsspiralen innan den blev omöjlig att kontrollera.
Presidenten för den palestinska myndigheten bad mig förklara för er varför han var tvungen att återvända till sitt land för att försöka få situationen under kontroll och förhindra ytterligare kidnappningar av västerländska medborgare, något som för närvarande inger mycket stor oro. Den EU-personal som kontrollerade gränsen mellan Gaza och Egypten har också haft säkerhetsproblem.
Dessutom måste jag upplysa er om att president Mahmoud Abbas har lovat att komma tillbaka till Strasbourg och tala till Europaparlamentet så snart han kan: antagligen under nästa sammanträdesperiod i april. Om detta sker kommer vi att få tillfälle att höra hur han avser att ta itu med den allvarliga krisen i sitt land.
Jag frågade honom om han ville att det tal han hade tänkt hålla i dag skulle delas ut i skriftlig form till parlamentets ledamöter. Mahmoud Abbas ansåg att det hade blivit inaktuellt och att det var bättre att se hur den nuvarande situationen utvecklar sig och att han ville komma och träffa oss så snart som läget gjorde det möjligt för honom.
Jag anser att detta är ett lämpligt tillfälle att överlämna ordet till de politiska gruppledare som önskar tala. Några av dem har bett om det. De som önskar tala får därför göra det under den relativt korta perioden tre minuter.
. – Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi känner alla djup oro över de händelser som har inträffat i Mellanöstern, och vår grupp beklagar i högsta grad att presidenten för den palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas, inte kan tala inför Europaparlamentet i dag.
På ert förslag, herr talman, beslutade gruppordförandena att inbjuda Mahmoud Abbas till parlamentet eftersom vi uppfattar honom som en man med självkontroll som eftersträvar försoning och fred. Vi beklagar därför djupt att han inte kan tala här i dag. Herr talman! Ni har förklarat omständigheterna kring detta.
I sådana situationer är vi verkligen ganska hjälplösa. Jag skulle vilja varna för förhastade slutsatser. Vi måste vara försiktiga och vi får inte förvärra våldsspiralen. Däremot måste vi kräva en undersökning av stormningen av fängelset i Jeriko. Vi måste få ett svar på frågan om varför detta hände, och detta svar måste vara övertygande, om det nu över huvud taget kan finnas något svar.
Eftersom jag varnar för förhastade slutsatser är det i en stund som denna viktigt att vi påminner varandra om principerna. Vi förespråkar en israelisk stat inom säkra gränser men vi vill också ha en palestinsk stat inom säkra gränser. Israelerna har samma status som palestinierna och palestinierna har samma status som israelerna. Trots de bilder vi har sett på tv är jag övertygad om att majoriteten av folket både i Israel och i Palestina vill leva i fred. Vi vill uppmuntra alla att följa denna väg för att nå samförstånd. Vi uppmanar alla parter att upphöra med våldet och att frige gisslan – både européer och icke-européer – eftersom rätten till mänsklig värdighet gäller alla.
Jag hoppas att Europeiska unionen kommer att kunna lämna ett bidrag till freden i regionen genom ett objektivt, rättvist och opartiskt uttalande. Vår grupp stöder allt som kan bidra till att skapa fred i Mellanöstern. Som ni sa, herr talman, hoppas vi verkligen att det snart ska bli möjligt för den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas att hålla sitt tal till Europaparlamentet. Det önskar vi av hela vårt hjärta.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag instämmer i de synpunkter som framförts av Hans-Gert Poettering och i synnerhet av er, herr talman. Vi beklagar alla det som har inträffat under de senaste timmarna. Vi beklagar särskilt att Mahmoud Abbas inte kan tala till oss. Vi beklagar det inte för vår egen skull utan därför att han hade möjlighet att komma. Att han redan var här, att han kunde komma till parlamentet och att han kunde tacka ja till vår inbjudan var ett uppmuntrande tecken, och det är särskilt positivt att vi kan ta emot Palestinas valde president här. Genom att göra det skapade vi – som Hans-Gert Poettering just sa – en situation där vi arbetar steg för steg mot en palestinsk stat genom att behandla Mahmoud Abbas på det sätt som tillkommer honom, det vill säga som framtida statschef, som företrädare för sitt land i regionen och som jämbördig partner på den fulla suveränitetens grund. Detta måste vara vårt mål. Och varje liten insats som vi kan göra med fredliga medel för att nå detta mål är en värdefull insats.
Det skulle ha varit bra om Mahmoud Abbas hade kunnat utnyttja detta tillfälle, men nu har det skjutits upp. Vi säger mycket medvetet att det har skjutits upp, eftersom vi hoppas att vi ska kunna hälsa Mahmoud Abbas välkommen hit så snart som möjligt.
Men när det gäller de nyligen inträffade händelserna i Jeriko, som jag igår kväll och nu under förmiddagen har diskuterat med de ledamöter som har varit i området som valobservatörer under de senaste veckorna, ställer min grupp den fråga som alltid uppstår i internationell politik under sådana omständigheter: till nytta för vem? Vem drar nytta av det som hände? Det kan vi naturligtvis bara spekulera om, och spekulation är inte något svar.
Jag har emellertid tre frågor. Den första frågan är: gagnar det verkligen någon att storma detta fängelse? De svar vi för närvarande får från de israeliska medierna är inte tillfredsställande. Jag anser det orimligt att en stat som har förmåga att genomföra riktade mord måste storma ett fängelse för att kunna frige dem som hålls fångna där. Det måste naturligtvis finnas möjligheter att förhindra detta utan att tvingas storma fängelset.
Min andra fråga är följande: Varför genomfördes denna aktion över huvud taget när internationella observatörer övervakade fängelset som ett led i en internationell överenskommelse? Varför uppfylldes inte denna internationella förpliktelse? Varför tillämpades den inte?
För det tredje hoppas jag att denna aktion inte motiverades av inrikespolitiska skäl i Israel. Det skulle vara ödesdigert om den verkliga orsaken var de inrikespolitiska händelser som ska äga rum i mars. Detta skulle vi anse mycket beklagligt eftersom det inte gagnar någon. På kort sikt skulle det kunna leda till inrikespolitiska framgångar men på lång sikt skulle det skada hela regionen.
– Herr talman! På ALDE-gruppens vägnar vill även jag beklaga att Mahmoud Abbas var tvungen att återvända hem under sådana förhållanden och jag vill uttrycka min grupps tacksamhet för ert uttalande i går kväll angående denna fråga.
Det är tydligt att vi bör gå ytterst försiktigt fram i det område där världens tre största monoteistiska religioner – kristendomen, judendomen och islam – likt tektoniska plattor stöter emot varandra så att det slår gnistor. Parlamentet bör inte underskatta risken för att konflikten i Mellanöstern trappas upp. De tragiska händelserna den 11 september och den lika tragiska motreaktionen utgör ett allvarligt hot mot utsikterna till fortsatt fred i vår värld. På samma sätt som EU:s diplomati med Iran undergrävs av George Bush, som kör över icke-spridningsfördraget i sina förhandlingar med Indien, så äventyras vår diplomati för Mellanöstern av Israels agerande i går. Jag hoppas att EU genom rådet och kommissionen kommer att framföra kraftiga protester till den israeliska regeringen mot dessa handlingar.
Man kan fråga sig om det var en konspiration mellan de brittiska och amerikanska övervakare som vaktade fängelset och lämnade det strax innan israelerna gick in, och jag hoppas att rådet återkommer till kammaren med en rapport så snart vi känner till alla fakta om situationen.
Ingenting kan rättfärdiga anfallet mot fängelset. Ingenting kan heller rättfärdiga gisslantagandet därefter. Jag hoppas att vi kommer att kunna agera snabbt för att återställa lugnet och tilliten, och jag hoppas att vi kommer att få se Mahmoud Abbas här i kammaren igen under lugnare förhållanden så att vi på allvar kan diskutera med alla sidor hur vi kan skapa en säker och varaktig fred i denna oroliga region.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det är inte tragiskt att Mahmoud Abbas inte kunde tala här men det är svårt att acceptera det politiskt eftersom detta skulle ha varit ett lämpligt forum för att ge perspektiv på den nuvarande situationen i Mellanöstern.
Ensidiga politiska aktioner som de som för närvarande genomförs i denna region leder till katastrof, och med detta menar jag ensidiga politiska aktioner från båda sidor. Ensidigt ömsesidigt förakt leder till brutala aktioner. Vi kan se detta i praktiken i regionen. Vi i Europeiska unionen, rådet och kommissionen och även Javier Solana måste av princip insistera på en sak: att det inte får förekomma några fler ensidiga politiska aktioner. Israel kan inte på egen hand bestämma hur den palestinska staten ska se ut. Det går bara inte, och det internationella samfundet kan inte tolerera det. Palestinierna och deras Hamas-ledda regering kan inte på egen hand besluta om när våld får eller inte får användas mot Israel. EU och världen kan helt enkelt inte blunda för detta.
Om båda sidor anser att deras legitima ståndpunkt kan ge dem en universellt giltig rätt att agera och en rätt att inte tala med varandra och att hysa förakt för varandra, då måste det internationella samfundet sätta stopp för det. Detta innebär också att beslutet om när och hur Israel agerar i de palestinska territorierna inte enbart kan vara en fråga för israelerna, inte ens när det handlar om säkerhetsproblem. Herr Schulz! Det står fullständigt klart: det är inrikesval. Ehud Olmert och Kadimapartiet sa att de skulle lämna tillbaka bosättningar. Genom att säga det vann de poäng hos vänsterflygeln. Nu vill de vinna poäng hos högerflygeln, och därför genomförde de denna aktion. Låt oss inte göra oss några illusioner: det var uteslutande ett inslag i valkampanjen. Det värsta med hela denna historia är att regionens framtid offras för ett vals skull.
Därför vill jag säga till alla som är här: vi får inte låta oss luras. Den israeliska aktionen var avskyvärd. Fängelset i Jeriko var inte längre något fängelse. Detta är också sant. Man kunde hålla en presskonferens med 500 journalister där. Jag skulle vilja se ett fängelse var som helst i världen – och jag har suttit i fängelse några gånger – där man skulle kunna hålla en presskonferens med 500 journalister. Båda aktionerna var ensidiga och oacceptabla och detta måste vi helt enkelt erkänna. Om man vill frige någon från ett fängelse – vilket är fullt möjligt – finns det möjligheter att göra det på ett rättssäkert sätt. Detta är vad palestinierna och Hamas borde ha gjort. Men Israel har ingen rätt att storma en institution bara därför att någonting inte är rätt. Låt oss därför vara uppriktiga: vad vi måste kämpa emot är ensidiga och godtyckliga aktioner från båda sidor.
– Herr talman! Genom att så snabbt tacka ja till er inbjudan visade president Mahmoud Abbas hur viktigt han ansåg det vara att besöka Europaparlamentet, och därför var hans beslut att plötsligt återvända hem ett allvarligt beslut. Han ansåg faktiskt att hans land skulle kunna hamna i en ytterst allvarlig situation genom denna nya och avsiktligt förödmjukande upptrappning av det israeliska våldet och dess oundvikliga följder, vilket ni med rätta påpekade, och allt detta var, i likhet med kidnappningarna, fullständigt oacceptabelt samtidigt som det också var oundvikligt och möjligt att förutse.
Jag anser att denna fråga är viktig för Europeiska unionen av flera skäl, för det första därför att en medlemsstat, Förenade kungariket, hade slutit ett avtal med Förenta staterna och den palestinska myndigheten om att dessa två västländer skulle övervakade det aktuella fängelset. Det är detta avtal som Israel på ett flagrant sätt har brutit emot trots att det över huvud taget inte har förekommit några problem i fängelset under fyra år. Ingen fånge har flytt eller försökt att fly. Och dessutom – och nu vänder jag mig till Daniel Marc Cohn-Bendit –, om Israel hade ansett att det fanns ett problem skulle president Mahmoud Abbas ha föreslagit för den israeliska regeringen att fångarna skulle överföras till Moukata under vederbörlig, i själva verket internationell, övervakning. Därför fanns det över huvud taget ingen ursäkt eller grund för Israels beslut. Kan vi acceptera detta?
Det andra skälet till att jag anser att frågan är viktig för Europeiska unionen är – om jag får vara uppriktig – EU:s systematiska eftergivenhet, tidigare mot Ariel Sharons regering och nu mot hans efterträdares regering. Hur ska man annars kunna förstå varför en person som eftersträvar premiärministerposten vågar vara så hänsynslös att han tar risken att förvärra den redan explosiva situationen i Palestina och i regionen enbart för att blidka de mest fanatiska extremisterna bland sina väljare, och på denna punkt håller jag med mina parlamentskolleger. Det är verkligen svårt att tro på detta. Om han kan tillåta sig att göra detta är det därför att han vet att de amerikanska ledarna å ena sidan ger Israel fria händer att göra vad det vill och att Israel å andra sidan har vant sig vid att i praktiken åtnjuta rätten att begå brott ostraffat, med benäget tillstånd från EU:s ledare. Vi måste nu ställa oss följande fråga: kommer vi med tanke på resultaten av denna politik att fortsätta att spela rollen som bekymmerslösa åskådare samtidigt som detta nya slag mot freden successivt försvagar de palestiniers ställning som är mest angelägna om fredliga lösningar, bland dem i första han president Mahmoud Abbas?
Jag anser att detta är de frågor vi måste ställa oss. För egen del kommer jag i morgon att lämna in tre konkreta förslag till talmanskonferensen. Samtliga förslag går ut på att parlamentet ska agera omedelbart för att formellt visa vårt engagemang för rättssäkerheten och för en rättvis fred i Mellanöstern.
. – Mina damer och herrar! Detta är ännu en uppvisning av intolerans mellan två stater som vi respekterar men som inte respekterar varandra. Ett angrepp mot ett fängelse och mot politiska fångar betraktas inte någonstans som acceptabelt, och det har det heller aldrig gjort under historien. Även politiska fångar har rätt att vara i fängelse utan att utsättas för hot om utomrättsliga domar. Dagens angrepp mot fängelset påminner mig på sätt och vis om verkställandet av just en sådan dom. Naturligtvis kommer denna händelse att framkalla ytterligare reaktioner och spänningar på båda sidor och leda till vad som skulle kunna beskrivas som ”en historia utan slut”. Jag såg verkligen fram emot dagens tal av Palestinas president här i parlamentet, vid presskonferensen och under den gemensamma lunchen, och jag förväntade mig att få kunskap om den vision som Palestina tänker ta med sig till förhandlingsbordet i hopp om att skapa fred för medborgarna i denna del av världen. Jag hoppades, och förväntade mig kanske, att Europaparlamentet skulle ta på sig medlarrollen. Jag önskar innerligt att vi skulle kunna erbjuda hjälp på detta sätt eftersom båda sidor nu äntligen måste få fred.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Detta är ett av de tillfällen då man är mycket osäker och inte vet vad som händer härnäst, och man är därför orolig att detta kan vara inledningen till en negativ utveckling. Under många år efter inledandet av Osloprocessen hade vi ju hoppats att det skulle vara möjligt att komma fram till en överenskommelse på detta världspolitiska nyckelområde. President Mahmoud Abbas, som valdes direkt av sina palestinska landsmän och därför har legitimitet, verkade inta en medlarroll för att förhandla mellan å ena sidan dem som förespråkar att man ska avstå från våld och erkänna Israels rätt att existera och å andra sidan Hamas, som hittills inte har erkänt detta men som har vunnit ett val, så att Hamas kan pacificeras. Jag fruktar att det nu är uppenbart att han håller på att överge denna roll, och vi vet inte vilken annan person som kan åta sig den.
Aktionen i Jeriko var en allvarlig och känsloladdad händelse som kommer att leda till problem på den palestinska sidan. Men jag är mycket mer orolig över att tillbakadragandet av de internationella observatörerna från Förenta staterna och Förenade kungariket kommer att få till följd att kvartetten förlorar sin trovärdighet som en stabiliserande faktor och en garant för stabilitet. Jag är rädd att allt detta går mycket djupare.
Å andra sidan visade Fatahs aktioner i Gaza att de personer under Mahmoud Abbas ledning som tidigare förespråkade att man skulle avstå från våld håller på att ta på sig en ny roll nu när de har förlorat valet och sina inkomstkällor. Och å andra sidan är Hamas ännu inte där. De som tidigare förespråkade att man skulle avstå från våld är på väg bort från denna ståndpunkt och de andra har ännu inte kommit fram till den. Sådan förefaller mig den aktuella situationen vara. Både president Mahmoud Abbas och kvartetten har förlorat trovärdighet när det gäller att ordna upp situationen. Så ser jag för närvarande på situationen. I vårt eget intresse hoppas jag att denna beskrivning av läget ska visa sig vara felaktig.
– Herr talman! Tillsammans med min parlamentskollega Edward H.C. McMillan-Scott hade jag igår kväll tillfälle att tillbringa fyrtiofem minuter tillsammans med president Mahmoud Abbas, och jag vill uppriktigt förmedla till er hur chockade vi blev över den senaste tidens händelser och vilken vrede de väckte hos oss.
Herr talman! Ni sa att detta var ödesbestämda eller slumpartade händelser. De var faktiskt inte en följd av vare sig ödet eller slumpen. Att fängelset i Jeriko angreps vid en tidpunkt då den palestinske presidenten var i Europa för att tala för sin sak i sällskap med Saeb Erakat, Jerikos starke man, beror inte alls på slumpen. Den nuvarande pantomimen med halvnakna fångar med bindlar för ögonen och med händerna sammanbundna beror inte alls på slumpen i ett land som vi vet lider kval. Det krävs inte mycket för att utlösa våld, och karikatyren är aldrig långt borta.
Därför står vi nu inför en mycket allvarlig händelse, och som Elmar Brok just har sagt är syftet med händelsen att försvaga den man som är garanten för stabilitet mellan Palestina och Israel men som också är garanten för motstånd mot Hamas som han vill ska bli en fredssträvande kraft. Det är dessa mål man i dag har försökt motarbeta.
Jag vet inte vem som kommer att dra nytta av detta brott, men vad jag faktiskt vet är att vi i Europaparlamentet varken får låta oss luras eller ta på oss en del av ansvaret för detta brott, som vi måste fördöma.
Det är sant att situationen är svår och att förhandlingar om fången Saadate hade inletts. Det är sant att han hade varit inblandad i mordet på en israelisk minister, ett mord som i sin tur var en följd av mordet på en PFLP-ledare. Ska vi fortsätta denna våldsspiral? Nej, det får vi inte göra. Vi måste hålla huvudet kallt men vi måste också kraftfullt fördöma vad som hände igår. Situationen är verkligen ytterst allvarlig.
– Herr talman! Som ni sa var jag ordförande för parlamentets delegation för presidentvalet i januari 2005, när president Mahmoud Abbas valdes i ett fritt och rättvist val av det palestinska folket, och nu igen i januari 2006 när parlamentsvalet ägde rum under sådana kontroversiella omständigheter. Likväl var det fritt och rättvist.
Vi har här en man – Mahmoud Abbas – vars bakgrund ni har beskrivit tillbaka till 1970-talet, hans engagemang för fred och hans närvaro här i dag i en församling som består av 25 nationer, är direktvald och representerar just de värderingar som vi försöker främja i andra delar av världen och i Mellanöstern i synnerhet, nämligen mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, oberoende medier osv. Det är dessa värderingar som jag anser att president Mahmoud Abbas var beredd att godta och som han talade om i sitt installationstal i januari 2005.
Som britt, och med ett djupt engagemang för freds- och demokratiprocessen i arabvärlden, finner jag det paradoxalt, ironiskt och tragiskt att de två länder som talar så mycket om demokrati i arabvärlden är just de länder – Förenta staterna och Förenade kungariket – som lämnade fängelset och svek sina internationella förpliktelser i stället för att öka säkerheten vid fängelset. Vi visste att det fanns ett problem, och de visste att det fanns ett problem. Det var deras plikt att ta itu med det. Men det gjorde de inte: de gick därifrån.
Herr talman! Jag hoppas att vi om några dagar när Euromeds parlamentariska församling, som ni är ordförande för, sammanträder i Bryssel kommer att få ett uttalande från kommissionen och rådet om vad som egentligen hände, varför det hände, när det hände och vem som fick order. Det finns frågor att besvara och de kan behöva besvaras inför världssamfundet, men till att börja med inför det här parlamentet.
. – Herr talman! Det var meningen att Mahmoud Abbas skulle tala inför parlamentet i dag, men av skäl som ni känner till måste detta tal inställas. Det är därför naturligt att gruppledarna och andra betydande ledamöter ville tala.
Jag vill dock ta tillfället i akt att på rådets vägnar kortfattat ge uttryck för vår djupa oro över det fortsatta och upptrappade våldet i Mellanöstern. Den österrikiska utrikesministern och tillika rådets ordförande, Ursula Plassnik, har fördömt de våldsamma attackerna av radikala palestinier mot EU-institutioner och har också gett sitt stöd till de vädjanden som FN:s säkerhetsråd och FN:s generalsekreterare har gjort med anledning av detta.
Topprioriteringen måste vara att återupprätta fred och ordning och skydda människoliv. Vi måste påminna alla ansvariga om att de har skyldighet att skydda människorna och att befria den gisslan som fortfarande kvarhålls.
Som Hans-Gert Poettering med rätta sa är detta inte den rätta tidpunkten för förhastade slutsatser. Även rådet kommer nu att diskutera vilka specifika åtgärder som behöver vidtas. Jag instämmer också i det som Martin Schulz sa om att alla institutionerna – parlamentet, rådet och kommissionen – är skyldiga att agera ansvarsfullt för att se till att fredsprocessen i Mellanöstern inte bryter samman oåterkalleligt, utan kan fortsätta.
Vi uppmanar Israel och den palestinska myndigheten att visa återhållsamhet för att undvika ytterligare upptrappning av våldet. I detta sammanhang instämmer jag också med Daniel Marc Cohn-Bendit om att vi måste förebygga och undvika ensidigt agerande. Under de senaste veckorna och månaderna har utrikesministrarna vid upprepade tillfällen gripit sig an problemet med Mellanöstern, senast i Salzburg förra helgen vid utrikesministrarnas informella möte, som Ursula Plassnik kommer att rapportera om i dag.
Attacker mot institutioner, gisslantagande och alla former av våld strider inte bara mot våra egna värderingar. De splittrar också och är direkt skadliga för fredsinsatserna. Vi hoppas att vi, tillsammans, kommer att kunna föra in fredsprocessen på rätt spår igen.
. – Mina damer och herrar! Jag delar den allmänna besvikelsen i kammaren över att president Mahmoud Abbas inte har kunnat tala här i dag. Jag hade själv ett möte inplanerat med honom och är ledsen över att det inte har kunnat genomföras. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner hade ett möte med president Abbas i går, och uttryckte på kommissionens vägnar vårt stöd för sökandet efter en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten.
Jag vill mycket tydligt klargöra att vi otvetydigt fördömer alla former av våld, oberoende av vilken sida som har begått det, och vi uppmanar alla parter att agera ansvarsfullt och visa maximal återhållsamhet. Vi delar den oro som några talare har uttryckt om den ytterst farliga situationen i regionen.
Vi måste naturligtvis betona det faktum att några européer har tagits som gisslan och att EU:s och några av medlemsstaternas intressen i området har attackerats.
Jag vill påpeka att ingen har hjälpt det palestinska folket mer än Europeiska unionen. EU har varit och är fortfarande en givare till palestinierna, och därför vädjar vi högt och tydligt om att våld mot EU:s intressen eller mot våra medborgare ska undvikas till varje pris, och vi uppmanar alla sidor att visa återhållsamhet för att förhindra att situationen förvärras. Vi kommer att arbeta tillsammans för att se till att det israeliska och det palestinska folket kan leva i fred.
– När alla nu har talat färdigt vill jag påpeka att ordförandekonferensen kommer att granska de förslag som de politiska gruppernas ordförande lägger fram och att den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet kommer att genomföra ett plenarsammanträde i Bryssel om tio dagar, vilket blir slutpunkten för Europeiska unionens ordförandeskap för denna institution.
Jag vill uppmana alla att se till att detta möte utnyttjas för att garantera att den dialog som alla har nämnt denna morgon genomförs ordentligt. Jag vill särskilt uppmana kommissionen och rådet att se till att deras närvaro i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet motsvarar omständigheterna, eftersom de kanske inte har varit så närvarande vid de tidigare mötena som vi skulle ha önskat och har bett om.
Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att lägga fram rapporter, åtgärder och förslag vid detta möte inom ramen för den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som kan bidra till dialogen mellan EU och Medelhavsområdet och till det som EU kan göra för att lösa problemen i Mellanöstern, som sannerligen inte har förbättrats efter gårdagens händelser.
– Herr talman! Jag hänvisar till artikel 142 tillsammans med artiklarna 132 och 137 i arbetsordningen. Demokratin kan endast fungera om folkets företrädare inte genom sitt personliga agerande fullständigt åsidosätter väljarkårens önskemål och de löften som de har gett. När vi – som vi gör ibland – uppmanar till uppoffringar, när budgeten blir snäv, vill jag återigen uppmana er att inleda sammanträdena i tid. I dag började vi ännu en gång fem minuter för sent. Ert personliga uppförande när det gäller de ytterligare förseningarna har redan kostat skattebetalarna tusentals euro. Jag uppmanar de ledamöter vars centrala vallöfte var att de skulle använda medlen på ärligt sätt – och baserat på världens ledande dagstidningar i dag, och – att äntligen hålla detta löfte.
Det är ganska svårt att acceptera att ni nu försöker förhindra mig från att tala.
– Herr Martin! Vad handlar er ordningsfråga om?
– Herr talman! Jag anser att jag gjorde ett påpekande och bad er att vara vänlig och försöka komma hit i tid. Er företrädare Pat Cox sparade skattebetalarna hundratusentals euro genom att göra detta. Detsamma gäller utskotten. Detta innebär att 12 miljoner euro slösas bort per år. Sedan kan vi inte komma och säga att vi inte har några pengar till viktiga sociala projekt.
– Herr Martin, det här är ingen ordningsfråga. Jag vill påminna er om att den tid som ni slösar bort också kostar skattebetalarna pengar.
– Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Jag vill inte uppehålla kammaren länge, men jag måste ta upp detta eftersom det är en allvarlig fråga. Enligt artikel 191.8, som hänför sig till utskottet för framställningar där jag är ledamot, kan en framställare till parlamentet begära sekretess. Men i ett ärende som nyligen behandlades av utskottet för framställningar brast sekretessen när det gäller fru X:s, före detta medlem i Lloyd’s, anonymitet. Som en direkt följd av detta har nu fru X den brittiska regeringen efter sig med lagens fulla kraft.
Detta skulle inte ha hänt om hennes anonymitet hade bevarats. Det är därför ytterst viktigt att parlamentet skyddar hennes ställning, upprätthåller framställarnas rättigheter och står emot den brittiska regeringen. Utskottets ordförande har vänt sig till er skriftligen i ett brådskande ärende, men han har ännu inte ens tillmötesgåtts med ett svar. Herr talman! När tänker ni svara, och kommer ni att skydda parlamentets och dess framställares rättigheter och privilegier?
– Herr Atkins! Ni har rätt att fråga vad ni vill, men inte i form av en ordningsfråga. Det förfarande som ni följde är inte heller det lämpliga. Jag vill be samtliga att använda de tillämpliga förfaranden som fastställs i arbetsordningen när ni gör era påpekanden.
Denna ordningsfråga berör inte dagens sammanträde. Trots detta kommer jag att undersöka vad som har hänt med den skrivelse som ni säger att ni har sänt till mig och det svar som jag antar måste lämnas.
Var vänliga och utnyttja inte förfarandena för ordningsfrågor som endast berör arbetet under pågående sammanträden för att ta upp andra frågor som, hur viktiga de än är, inte får utnyttjas för det slags begäran ni kommer med.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rådets och kommissionens uttalanden om förberedelserna av Europeiska rådets möte och Lissabonstrategin.
Eftersom vi redan har ändrat föredragningslistan till följd av att det formella sammanträdet inställdes, kommer denna debatt att förlängas till ungefär kl. 12.00. Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.
. – Herr talman, mina damer och herrar! En vecka före Europeiska rådets vårmöte utgör dagens debatt ett utmärkt tillfälle för oss att samlas och diskutera de grundläggande prioriteringar som detta toppmöte kommer att inriktas på. Som ni vet kommer genomförandet av Lissabonstrategin att vara ett centralt tema för toppmötet. Det säger sig självt att det bästa sättet att garantera framgång för ett sådant initiativ är grundliga förberedelser, och de rådskonstellationer som är ansvariga för de olika frågorna har följaktligen granskat prioriteringarna för Europeiska rådet utifrån sina perspektiv och lagt fram sina förslag. Förslaget till slutsatser kommer sedan att granskas under det fastställda förfarandets gång.
Under öppningsdagen för Europeiska rådets möte, den 23 mars, kommer som vanligt även det sociala trepartsmötet att genomföras. Avsikten med detta är att garantera samarbete mellan rådet, kommissionen och arbetsmarknadens parter, särskilt när det gäller sysselsättning, ekonomisk politik och social trygghet.
I detta sammanhang välkomnar vi särskilt EU-institutionernas initiativ till ökat ansvar och deltagande på gemenskapsnivå, samt de värdefulla bidrag som till exempel gjorts under det andra interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Det krävs även en hel del av allmänheten i detta sammanhang.
Medlemsstaternas regeringar har uppgiften att bättre förklara för sina medborgare hur viktigt det är att snabbt genomföra partnerskapet för tillväxt och arbetstillfällen. I detta avseende är det viktigt att regionala och lokala myndigheter – inom ramen för respektive lands konstitution – och det civila samhället även görs delaktiga i utformningen och genomförandet av de nationella reformprogrammen.
I denna konstruktiva anda vill vi även att dagens debatt ska omfatta en öppen diskussion om alternativen för att lösa de ekonomiska och sociala problem som är gemensamma för hela EU, och den viktiga funktion som ni har som folkets företrädare.
Som ni säkert känner till enades Europeiska rådet i mars 2005 om en djupgående nystart för Lissabonstrategin och skärpte även förfarandet. Det nya styrningssystemet bygger på partnerskap och ansvar. Som en del av toppmötet i Hampton Court enades stats- och regeringscheferna om att ge ökad politisk drivkraft till den nyligen återupplivade Lissabonstrategin, och de fokuserade på frågan om hur de europeiska värderingarna kan förstärka moderniseringen av ekonomin och samhället i en globaliserad värld.
Det är också viktigt att Europeiska rådet vid sitt möte i december förra året nådde en politisk överenskommelse om budgetplanen för 2007–2013. Detta är i sig självt ett viktigt tecken på att Europeiska unionen kan finna lösningar, även om vi naturligtvis är medvetna om att vi befinner oss i en intensiv och komplicerad dialogprocess med er, som vi vill föra på ett konstruktivt sätt i syfte att genomföra denna överenskommelse mellan regeringarna i samarbete med er.
Europa står inför nya utmaningar, däribland det ökande konkurrenstrycket från omvärlden, på både det ekonomiska och det tekniska området, den åldrande befolkningen, de stigande energipriserna och behovet av att garantera energitrygghet.
Sedan årsslutet 2005 har det funnits tecken på en långsam men säker ekonomisk återhämtning. Det beräknas att sex miljoner nya arbetstillfällen kommer att skapas i Europeiska unionen under de tre åren 2005–2007. Detta skulle minska arbetslösheten med nästan en procentenhet 2007. Att fortsätta att minska arbetslösheten, som för närvarande berör nästan 19,5 miljoner personer, samt att öka produktiviteten och tillväxtpotentialen är emellertid de största utmaningarna för EU.
Denna visserligen svaga ekonomiska återhämtning utgör ett utmärkt tillfälle att beslutsamt fortsätta med strukturreformerna i linje med de nationella reformprogrammen och gå vidare med ökad finansiell konsolidering i linje med den nya stabilitets- och tillväxtpakten. Konkreta mål och tidsplaner är användbara verktyg för att påskynda genomförandet av de planerade reformerna och nå bättre resultat när det gäller tillväxt och skapande av arbetstillfällen.
På grundval av sitt beslut från våren 2005 har Europeiska rådet antagit integrerade strategiska riktlinjer. Medlemsstaterna har sedan använt dessa riktlinjer som utgångspunkt för att utarbeta nationella reformprogram som motsvarar de specifika nationella behoven. Kommissionen har lagt fram ett ”gemensamt Lissabonprogram”, där den föreslår vilka åtgärder som bör vidtas på gemenskapsnivå. Kommissionens årliga framstegsrapport utgör även den ett viktigt bidrag till processen för den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och arbetstillfällen.
Alla medlemsstater har utarbetat sina egna nationella reformprogram snabbt och grundligt. Dessa program är anpassade efter varje medlemsstats specifika behov och förhållanden och fungerar som verktyg för genomförandet av reformerna. De nationella reformprogrammen är ett avgörande första steg för att gå framåt med större individuellt ansvar och ökad medvetenhet om reformprioriteringarna. Allt som allt utgör dessa nationella reformprogram en god grund för det framtida arbetet med reformagendan.
Kommissionen anser emellertid – och här vill jag passa på att särskilt tacka kommissionens ordförande José Manuel Barroso för det arbete som hans institution har genomfört, som är mycket viktigt för förberedelserna, och jag vill särskilt tacka för att kommissionen har arbetat så snabbt och grundligt – att en del av programmen bör omfatta mer specifika mål och tidsplaner och ytterligare detaljer kring de budgetära aspekterna av de föreslagna reformerna, och att det är nödvändigt att mer detaljerat gå in på de frågor som rör konkurrenskraft och undanröjande av hinder för marknadstillträde.
De nödvändiga instrumenten finns redan. Medlemsstaternas topprioriteringar för 2006 kommer följaktligen att vara ett lägligt och omfattande genomförande av våra mål. För att göra detta är det centralt att medlemsstaterna intensifierar de åtgärder som de redan har föreslagit.
Kommissionen har inte föreslagit någon uppdatering av riktlinjerna för tillväxt och arbetstillfällen, vilket innebär att dessa riktlinjer kommer att vara fullt tillämpliga även i fortsättningen. Efter de stora förändringar som gjordes förra året bör fokus nu ligga på ökat agerande och ökad kontinuitet.
I linje med strategins nya styrning har medlemsstaterna gjort verkliga insatser för att se till att de nationella parlamenten, företrädare för lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra företrädare för det civila samhället deltar i arbetet med att utforma de nationella programmen.
Nu måste vi se till att EU-medborgarna engagerar sig mer aktivt i processen, för att övertyga dem om att ett lägligt och lämpligt genomförande av reformerna kommer att bidra till ett ökat och bättre fördelat välstånd.
För att göra detta behöver vi verkligen parlamentets hjälp. Europaparlamentet kan hjälpa oss att ge alla berörda parter ökat ansvar för och deltagande i Lissabonstrategin och säkra deras framtida deltagande. Debatter som den vi för i dag är ett särskilt välkommet tillfälle att göra detta.
I detta sammanhang vill jag också påpeka att det österrikiska ordförandeskapet fäster mycket stor vikt vid den kompromiss om tjänstedirektivet som nåddes under första behandlingen här i parlamentet. Det är ett mycket välbalanserat resultat och utgör en stabil grund för framtida insatser. Antalet framlagda ändringsförslag visar att denna fråga fortfarande är ytterst kontroversiell. Mot bakgrund av resultaten och de diskussioner som hittills har förts i rådet, är ordförandeskapet angeläget om att Europeiska rådet nu uppmanar kommissionen att lägga fram sitt ändrade förslag så snart som möjligt och uttrycker sin förhoppning om att institutionerna kommer att kunna avsluta lagstiftningsprocessen snabbt.
Det är ordförandeskapets avsikt att Europeiska rådet inom ramen för de integrerade riktlinjer som antogs förra året ska fastställa specifika prioriterade åtgärder som ska genomföras till årsslutet 2007. Som en del av den återupplivade Lissabonstrategin kommer vårtoppmötet därför att ägnas åt de frågor som prioriteras i de nationella reformprogrammen och i Europeiska kommissionens rapport, nämligen forskning, utveckling och innovation, politik för små och medelstora företag, sysselsättning och energi. Vi måste naturligtvis också fortsätta att agera generellt inom ramen för alla tre linjerna i Lissabonstrategin – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga linjen. För att vi ska kunna inleda en etapp där vi verkligen når synliga resultat måste vi sikta på en bra blandning av kontrollerbara frivilliga åtaganden av de 25 medlemsstaterna och kommissionens rekommendationer. Hur högt vi bör sikta diskuteras fortfarande som en del av förberedelserna inför Europeiska rådets möte.
En av Lissabonstrategins pelare är forskning och innovation, som är drivkraften bakom produktion och kunskapsanvändning. Det är nu fyra år sedan vi fastställde målet att utgifterna för forskning ska uppgå till 3 procent inom EU till 2010 och att en betydande del av denna finansiering, två tredjedelar, ska komma från den privata sektorn. Det skulle vara en god idé att de tillgängliga medlen från Europeiska unionen ökade i takt med våra egna nationella insatser. Därför måste vi också öka samarbetet mellan universitet, forskningsinstitut och företag för att bidra till att öka finansieringen.
Som vi alla är medvetna om har vi dock inte kommit så väldigt långt på detta område, som är så viktigt för vår framtid – forskningsutgifterna inom EU ligger för närvarande endast på cirka 1,9 procent.
Våra gemensamma insatser tillsammans med Europeiska kommissionen har gett oss möjlighet att skapa lite drivkraft och att höja medvetandet i medlemsstaterna om att specifika mål och frivilliga åtaganden för att öka utgifterna för forskning är viktiga. I det avseendet har alla medlemsstater redan höjt siktet och fastställt sina nationella mål därefter.
I vårt snabbt föränderliga informationssamhälle fyller moderna kommunikationsstrategier en central funktion för främjandet av innovation. När det gäller högre utbildning vill vi uppmana medlemsstaterna att till 2007 underlätta för universiteten att få tillträde till ytterligare privata sponsorskap och undanröja hindren för samarbetet mellan akademiska institutioner och företag, i enlighet med respektive nationella avtal.
För det andra måste mer göras för att öppna ramvillkoren för företag, företagens potential och i synnerhet situationen för små och medelstora företag. Även detta måste Europeiska rådet fokusera på. De små och medelstora företagen utgör en stor del av den europeiska ekonomin och kan rättmätigt beskrivas som en drivkraft. Det finns omkring 23 miljoner små och medelstora företag i Europeiska unionen, och dessa står för nästan 75 miljoner arbetstillfällen. Åtgärder för att stärka och främja små och medelstora företag som ryggraden i EU-ekonomin kan därför bli ett viktigt bidrag till tillväxt och arbetstillfällen. Vi vill också få bort byråkratin för små och medelstora företag och minska tiden och kostnaderna för att starta nya företag.
– Herr Winkler! Ursäkta mig, vanligtvis finns det inga begränsningar för rådets och kommissionens talartider, men denna förmiddag har vi problem med tidsplanen på grund av den tid vi tog i anspråk för den förra debatten. Jag vill be er att om möjligt även begränsa er talartid så att ledamöterna kan yttra sig. Jag skulle vara tacksam för det.
. – Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag har talat för länge. Jag kommer att korta av mina kommentarer och avsluta. Det finns ett brådskande behov av åtgärder på en rad olika områden. Mina kommentarer skulle vara ofullständiga om jag inte nämnde arbetsmarknaden, och särskilt främjande av integrationen av ungdomar på arbetsmarknaden. Inom Europeiska rådet vill vi ägna särskild uppmärksamhet åt att bekämpa ungdomsarbetslösheten. En av våra målsättningar är att till 2010 minska antalet elever som slutar skolan i förtid och försäkra oss om att fler ungdomar fullföljer högstadiet och gymnasiet. Bekämpande av långtidsarbetslöshet måste också stå i centrum för våra insatser.
Slutligen kommer även energifrågan att spela en särskilt viktig roll, inte bara på grund av att denna sektor är viktig för skapandet av arbetstillfällen och för tillväxten, utan naturligtvis även mot bakgrund av den senaste tidens händelser. Jag hoppas att Europeiska rådet, i detta avseende precis som alla de andra frågor jag har nämnt, kommer att kunna tillföra en viktig drivkraft som kommer att påverka den framtida verksamheten för alla EU-institutioner på ett avgörande sätt.
– Nej, herr ordförande. Det finns ingen begränsning av den tid som rådets ordförandeskap och kommissionen kan tala, men i dag måste vi alla dela på den tid vi har till förfogande och se den som en knapp och icke-förnybar resurs.
– Herr talman, mina damer och herrar! Nästa veckas möte i Europeiska rådet hålls vid en viktig tidpunkt. Vi ser nu de första uppmuntrande tecknen på ett ökat konsumentförtroende i Europa: investeringarna har skjutit fart och tillväxtsiffrorna förbättras gradvis. Det är goda nyheter. Låt oss dra fördel av denna gynnsamma ekonomiska ram för att ta ett nytt stort språng framåt mot våra mål för tillväxt och sysselsättning. Låt oss lägga in en högre växel.
Förra året utlovade vi en djupgående översyn av styrningen av den ekonomiska politiken i EU. Vi enades om att arbeta tillsammans inom ett partnerskap. Vi delade upp ansvaret mellan oss och riktade in vår strategi och våra intressen på väsentligheterna. Parlamentet stödde starkt denna nya taktik, och jag vill gratulera parlamentet till den viktiga funktion som det fyller i detta sammanhang.
I sin rapport inför Europeiska rådets vårmöte föreslog kommissionen flera olika prioriterade åtgärder till förmån för tillväxt och sysselsättning. Jag vill inte gå in i detalj på alla dessa specifika åtgärder som vi föreslår, utan kommer att välja ut ett antal teman som jag anser vara särskilt viktiga i dag.
Det gläder mig att 25 nationella reformprogram nu har antagits, där medlemsstaterna, med utgångspunkt i de aktuella omständigheter som är karakteristiska för varje nation, beskriver hur de har för avsikt att genomföra de riktlinjer för tillväxt och sysselsättning som man gemensamt har enats om. Visserligen är inte alla nationella planer lika ambitiösa. Det är också sant att de inte heller är av samma kvalitet. Trots detta utgör de en hållbar grund för det fortsatta arbetet.
Låt oss tala klarspråk. Detta är bara ett första steg, och alla vet att rapporter inte skapar arbetstillfällen. Nu behöver vi politisk vilja och beslutsamhet för att genomföra just dessa goda avsikter i praktiken.
I år är det därför dags att omsätta ord i handling. Under de närmaste månaderna kommer kommissionen att föra ett nära samarbete med medlemsstaterna för att hjälpa till att genomföra de nationella programmen och följa upp dem. Jag är mycket tacksam för den roll som parlamentet axlar i detta sammanhang. De gemensamma parlamentariska sammanträden som har genomförts av Europaparlamentet och företrädare för de nationella parlamenten och som ägnats åt Lissabonstrategin, har varit ett viktigt bidrag till att öka de nationella parlamentens medvetande om vad som står på spel, och detta har också uppmuntrat dem att delta i processen.
Mina damer och herrar! Faktum är dock att det fortfarande återstår arbete att göra för att medlemsstaterna ska ta till sig den nya strategin för tillväxt och sysselsättning. Inom ramen för partnerskapet drar medlemsstaterna lärdom av andras erfarenheter. Alla har både något att erbjuda och något att lära, men jag kan aldrig nog betona att vi inte bara behöver agerande från kommissionen, rådet och Europaparlamentet, utan att vi även aktivt måste involvera de nationella parlamenten, arbetsmarknadens parter, de nationella parterna – och inte bara EU-parter – och den europeiska allmänna opinionen. Detta är en förutsättning för att vår återupplivade strategi för tillväxt och sysselsättning ska lyckas.
En annan viktig fråga är fri rörlighet för arbetstagare. Jag noterade att parlamentet, i den resolution som det har föreslagit som avslutning på denna debatt, uppmanar medlemsstaterna, och jag citerar, ”att i så snabb takt som möjligt gå mot en helt fri rörlighet för arbetstagare och andra medborgare inom EU och samtidigt vidta beslutsamma åtgärder för att främja arbetskvalitet i alla dess aspekter”. Jag instämmer fullständigt i detta förslag från Europaparlamentet. Dessutom visar fakta att ni har rätt. En undersökning som kommissionen nyligen har gjort visar tydligt att flödet av arbetstagare från de nya medlemsstaterna i centrala och östra Europa till de gamla medlemsstaterna huvudsakligen har haft fördelaktiga effekter. Detta är bara ett av skälen till att kommissionen välkomnar det tillkännagivande som gjordes nyligen – närmare bestämt efter offentliggörandet av vårt meddelande – av Finland, Portugal och Spanien i första hand och nu även av Nederländerna, om att de ansluter sig till Irland, Förenade kungariket och Sverige när det gäller att upphäva begränsningarna för arbetstagarnas fria rörlighet inom EU. Jag väntar otåligt på att andra länder ska ansluta sig till dem.
Ingen medlemsstat har råd att gå sin egen väg i en globaliserad ekonomi. Detta är inte rätt tillfälle för ekonomisk nationalism. Det är inte genom att tillämpa nationalistisk retorik som vi kommer att kunna bygga upp morgondagens Europa.
Att försvara de nationella flaggskeppen på kort sikt leder vanligen till att dessa företag förvisas till andra divisionen på lång sikt. De effektivare företagen, som ställdes inför konkurrensens alla hårda villkor, kommer att ta över de nationella flaggskeppen när de väl dyker upp på de internationella marknaderna. Låt oss tala klarspråk om detta. Vad vi behöver är inte nationella flaggskepp, utan världsomspännande företag som är baserade i Europa och drar full nytta av vår inre marknad.
Det får dock inte finnas några missförstånd. Kommissionen kommer att utöva sina befogenheter om något företag missbrukar sin dominerande ställning på marknaden. Kommissionen är enligt lag skyldig att skydda konsumenterna och se till att konkurrensbestämmelserna tillämpas, och den kommer att uppfylla dessa skyldigheter fullt ut.
För att möta den utmaning som globaliseringen innebär krävs att den inre marknaden stärks. Frihet att tillhandahålla tjänster är en grundförutsättning för den inre marknaden, och vi har redan nämnt att tjänstesektorn å ena sidan och små och medelstora företag å andra sidan är de viktigaste drivkrafterna för sysselsättningen i Europa i dag.
Jag vill tacka er för resultatet av parlamentets första behandling av tjänstedirektivet. Ni lade fram ändringsförslag som huvudsakligen grundade sig på ett brett samförstånd, vilket nu kan föra oss framåt. Kommissionen kommer att bemöta ert samförstånd på ett positivt sätt.
I början på nästa månad kommer vi att lägga fram ett ändrat förslag som till stor del kommer att grunda sig på den första behandlingen och diskussionerna i rådet. Vi vet att det österrikiska ordförandeskapet kommer att arbeta med rådets gemensamma ståndpunkt kort därefter. Jag hoppas att lagstiftningen sedan snabbt kan antas eftersom vi måste göra framsteg på detta område om vi menar allvar med tillväxt och arbetstillfällen.
För 2000-talets energiutmaningar krävs ett kraftfullt och effektivt bemötande. Efter en lång period med relativ stabilitet kan vi inte längre ta en trygg energiförsörjning till överkomliga priser för given. Ett ökat importberoende, högre energipriser och klimatförändringar är utmaningar som alla EU-medlemsstater står inför. Endast gemensamt, och med utgångspunkt i hållbarhet, konkurrenskraft och säkerhet, kan EU bemöta dessa omfattande utmaningar.
I kommissionens grönbok har vi lagt betoningen på sex nyckelåtgärder. Vi måste skapa en verklig gemensam europeisk el- och gasmarknad. Vi måste åstadkomma bättre samordning. Bättre samordning bidrar till större solidaritet mellan medlemsstaterna i kristider. Vi måste påskynda övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och använda både ny och befintlig energi för att garantera hållbarhet. Vi måste inte bara förändra energiförsörjningen utan även efterfrågan på energi. Det finns många möjligheter att använda energi på ett mer effektivt sätt till förmån för klimatet, konsumenterna och vår säkerhet.
EU ligger i frontlinjen när det gäller utvecklingen av teknik för låga koldioxidutsläpp. Vi måste hålla oss kvar där. Vi behöver mer europeisk innovation när det gäller förnybara energikällor och allt som rör miljövänlig teknik. Sist men inte minst måste vi främja en mer sammanhängande och integrerad strategi i våra förbindelser med tredjeländer och i internationella sammanhang.
Ibland hör jag folk säga att en europeisk energipolitik inte är genomförbar eftersom den berör områden inom vilka medlemsstaterna har nationella strategiska intressen. Jag behöver inte påminna er om att själva grundvalen för Europeiska gemenskapen i själva verket var en gemensam europeisk politik för kol och stål, de två områden som vid den tidpunkten ansågs vara mest känsliga när det gällde medlemsstaternas nationella strategiska intressen. Det är just därför vi behöver en gemensam europeisk strategi och inte 25 nationella strategier. Det är just därför vi behöver den strategin.
Grönboken inbjuder alla att bidra till denna viktiga debatt. Jag är mycket uppmuntrad av de positiva reaktionerna på vår grönbok och av det österrikiska ordförandeskapets mycket engagerade stöd, och jag ser fram emot ett starkt stöd från Europaparlamentet för denna nya EU-strategi.
Jag vill också betona behovet av att betrakta social sammanhållning som en nödvändig del av strategin för att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Kommissionen är väl medveten om behovet av att garantera högkvalitativa arbeten och undvika otrygga arbetsförhållanden. Jag anser att globaliseringen erbjuder stora möjligheter, men vi kan inte och bör inte ignorera den press som företag och arbetstagare utsätts för till följd av den hårda internationella konkurrensen. Därför har kommissionen föreslagit en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter. Denna fond kommer att fungera som en stötdämpare för globaliseringens kraftfulla motor. Den kommer att komplettera medlemsstaternas ansträngningar för att hjälpa de arbetstagare som påverkats på fötter igen. Det viktigaste är att få människor omskolade och tillbaka på arbetsmarknaden på ett hållbart sätt. Vi behöver involvera arbetsmarknadens parter i våra diskussioner om arbetstillfällen och arbetsmarknader.
EU:s ekonomiska framtid är beroende av att ha de bäst utbildade människorna med många olika kompetensområden och den anpassningsförmåga som krävs för en kunskapsekonomi. Därför måste vi se till att investeringarna i högre utbildning ökar betydligt. Kommissionen föreslår ett mål på 2 procent av BNP till 2010.
Samtidigt måste vi öka EU:s forsknings- och utvecklingsutgifter till 3 procent av BNP till 2010. Det innebär ambitiösare nationella mål och ambitiösare åtgärder för att uppnå dem. Vi har några utmärkta universitet och forskningscenter som verkligen kommer att dra nytta av ökad finansiering. Våra system är dock splittrade. Det finns en klyfta mellan å ena sidan högre utbildning och forskning, och å andra sidan företagen och ekonomin. Det verkar inte finnas någon samverkan.
Alltför många av våra största begåvningar lämnar Europa. Därför har kommissionen i sin strävan efter att EU ska bli framstående föreslagit ett europeiskt teknikinstitut. Ett europeiskt teknikinstitut skulle utgöra ett komplement till andra åtgärder; det skulle finansieras genom anslag från deltagande parter och det skulle ske på ett effektivare sätt till förmån för dem och för hela EU:s ekonomi. Det är ett ambitiöst projekt. Jag kommer att be stats- och regeringscheferna att stödja idén och jag ber om parlamentets stöd. Airbus och Galileo har visat oss hur viktigt det är med framgångsrika europeiska flaggskepp. Europeiska tekniska institutet (ETI) bör stå närmast på tur eftersom det är en symbol för ett europeiskt mål, men det är mer än en symbol: det bidrar till att göra våra gemensamma ansträngningar i fråga om forskning, utbildning och innovation mer betydelsefulla.
Jag är också medveten om behovet att uträtta mer på det här området och jag anser att detta kan bli ett tydligt åtagande nu för denna kunskapstriangel. Kort sagt, ett större engagemang för EU kommer att medföra ökat välstånd och större frihet för våra medborgare.
Jag tackar er varmt för det stöd som ni uttryckte så väl i ert förslag till resolution. Nästa vecka måste Europeiska rådet visa en liknande grad av engagemang för tillväxt och arbetstillfällen. Det är nu dags att uppnå resultat och gå från ord till handling.
. – Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Lissabon står för tillväxt och sysselsättning och står således i centrum för EU-ekonomins konkurrenskraft, och jag är glad över kommissionsordförandens personliga åtagande och att han inriktar sin kommissions insatser på detta område.
Jag vill tacka honom för att han sa att en återgång till ekonomisk nationalism eller – en del vill ge det en positiv vinkling – ekonomisk patriotism skulle innebära undergången för EU:s ekonomi och skulle leda till att vi inte blir internationellt konkurrenskraftiga i hela den globaliserade världen.
Jag är därför tacksam för den kraftfulla inställningen, och jag hoppas att ni kommer att säga samma sak i rådet vid stats- och regeringschefernas möte. Herr Winkler, vi värderar er mycket högt som person, och vi uppskattar att ni är här, men när kommissionens ordförande är här vore det lämpligt om rådet var företrätt på lika hög nivå, av en minister. Vi måste ha detta i åtanke. Jag vill klargöra att jag har den största respekt för er personligen, men institutionerna måste ha likvärdig representation vid sådana här debatter. Jag säger detta helt oberoende av alla partipolitiska anknytningar. Detta handlar om EU:s institutioner.
Europaparlamentet prioriterar Lissabonprocessen högt, som är en kontinuerlig process som inte begränsas till 2010. Därför har vi inrättat en styrgrupp under ordförandeskap av Joseph Daul. Det gläder mig att de tre största grupperna – ja, och de andra grupperna kanske också kommer att ansluta sig en dag, herr Wurtz – sätter detta i centrum för sin verksamhet, vilket naturligtvis gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen gör, även om de inte är här, och kanske en del andra också ...
... det är sant, gruppledarna är inte här, och ni bör vara glada att jag ägnar så mycket uppmärksamhet åt dem. Den inre marknaden, den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital är en nödvändig förutsättning för att Europeiska unionen ska vara konkurrenskraftig på de globala marknaderna.
Jag uppmanar stats- och regeringscheferna att ta parlamentets insatser när det gäller tjänstedirektivet som exempel. Till regeringarna säger jag att alla som nu vill ha något annat kommer att förstöra denna kompromiss om tjänstedirektivet. Jag uppmanar därför regeringarna att ta Europaparlamentet som exempel.
Jag välkomnar också – detta är inte min uppgift, men som ordförande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gläder det mig – att en av ledarna för De gröna nu är här. Tillsammans kommer vi att utforma Europa, herr Cohn-Bendit.
Vi behöver företagaranda i Europeiska unionen. Företag är inte något abstrakt koncept, och att engagera sig betyder att göra friheten till en realitet. Företagaranda betyder skapande av arbetstillfällen. Vi behöver ett positivt perspektiv i detta sammanhang.
Herr Barroso! Vi välkomnar det förslag ni har lagt fram om ett europeiskt teknikinstitut. Detta måste innebära att vi inte inrättar en ny stor universitetsmyndighet, utan ett nätverk mellan de olika europeiska teknikinstitut som redan finns, för att skapa mervärde och se till att EU verkligen kan vara en av de globala ledarna i innovation och forskning. Ni nämnde Galileo och Airbus. Vi behöver nya projekt och i det avseendet stöder vi era synpunkter.
En sista kommentar, eftersom jag inte har 15 minuter som rådet och kommissionen har: någon gång måste vi tänka på hur vi kan nå en bättre balans. Jag förespråkar att parlamentet för ett nära samarbete med de nationella parlamenten om den här frågan, eftersom det är vår gemensamma uppgift, både nationellt och inom EU, att göra EU konkurrenskraftigt och se till att det utvecklas väl ekonomiskt sett och i allmänhet.
– Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga i enlighet med artiklarna 166.1 och 121.2. Jag ber om ursäkt för att jag avbryter debatten, men innan den började tog Sir Robert Atkins upp en ordningsfråga som ni avvisade eftersom den inte hade något samband med dagens frågor. Han hänvisade faktiskt till en ytterst viktig fråga som omfattas av artikel 166. När parlamentets bestämmelser förbigås är det helt i sin ordning att en ledamot uppmärksammar er på detta.
Sir Robert Atkins uppgav att den brittiska regeringen överskred sina befogenheter och bröt mot gemenskapsrätten när det gäller brott mot sekretess. Det berörda utskottet har skrivit till er. Jag undrar om ni skulle kunna besvara Sir Robert Atkins före omröstningen.
Jag vill återigen påminna er om att jag hänvisar till artikel 166.1 och artikel 121.2.
Jag ber om ursäkt för avbrottet.
– Jag beklagar även detta avbrott.
Mina damer och herrar! Från och med nu måste ordförandeskapet vara mer strikt i bedömningen av begäran om ordningsfrågor eftersom ni om och om igen utnyttjar detta förfarande för syften som det inte är avsett för.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Lanseringen av Lissabonprocessen var det första verkliga försöket, och enligt min åsikt ett mycket väl genomtänkt sådant, att ge ett EU-betonat svar på globaliseringens utmaningar. Den utgångspunkt som användes i Lissabon var att vi endast skulle kunna överleva den interkontinentala konkurrensen och fortsätta att konkurrera med medtävlarna på andra kontinenter på lång sikt om vi blir det starkaste kunskapsbaserade samhället och ekonomin i världen – men på EU-nivå.
Det var det rätta steget att ta, men vad har hänt sedan dess? De som beslutade att ta detta steg kan inte bestämma sig för om de vill ta det på EU-nivå eller nationell nivå. De slits fram och tillbaka mellan budskapet att ”vi kan bara överleva i denna konkurrens som ett enat Europa”, vilket är rätt, och budskapet i deras egna länder att ”egentligen är vi i princip starka nog som regeringar att göra det själva”, vilket naturligtvis är populärare hos väljarna. Resultatet är att det inte har investerats tillräckligt i Lissabonprocessen, varken på EU-nivå eller på nationell nivå. Detta är situationen efter sex år!
Herr kommissionsordförande! Jag är tacksam för det ni sa, men jag beklagar också att ni håller tyst om något annat. Det finns en gapande avgrund mellan det som ni återigen har beskrivit som ett nödvändigt åtagande, även finansiellt sett, och det som sker i praktiken. Ni och er kommission har beskrivit det som EU behöver när det gäller finansieringen under de kommande sju åren, och rådet har antagit en finansiell grund. Problemet är att det finns en lucka på 40,82 procent mellan det ni har begärt och det som rådet har beslutat!
Rådet gick med på 40,82 procent mindre än ni hade begärt för budgetplanen. Herr talman, detta är de olika budskapen, de olikformade brickorna i spelet. Ni kan inte ens bygga en timmerkoja. Ni kan inte ens bygga en skidstuga i Arlberg am Lech – eller snarare Lech am Arlberg – där man kan sjunga gamla sjömanssånger om kvällarna. Välkommen ner i dalen, herr ordförande! Störtloppet är nu över.
Uppmärksamheten kommer återigen att fästas vid denna motsägelse vid trepartsmötet om budgetplanen, som vi kommer att få vara med om under de närmaste dagarna, och vid det följande toppmötet. Trepartsmötet leds av snåljåpar, som skrapar ihop varenda euro som finns kvar så att pengarna inte kan gå till EU.
Tre dagar senare kommer stats- och regeringscheferna att mötas, och de kommer ännu en gång att förklara hur viktigt toppmötet i Lissabon och Lissabonmålen är. Det är exakt det som hejdar EU: det finns ingen sammanhängande och konsekvent inställning till Lissabonprocessen!
I Europaparlamentet har vi försökt kombinera den flexibilitet som EU behöver med den sociala sammanhållning som EU inte kan klara sig utan, eftersom dessa två aspekter hör ihop. Om vi vill få folket med oss – ja, herr Winkler, ni har helt rätt i det – om vi vill att folket ska följa oss, måste vi framställa globaliseringen som en möjlighet, men också minska risken för att den kan utnyttjas för att rasera de sociala normerna. Med tjänstedirektivet avsåg vi att säga ja till flexibilitet där detta är nödvändigt och möjligt, men bara om vi bevarar den sociala sammanhållningen. Jag förutsätter därför att Europaparlamentets beslut kommer att utgöra en grund för kommissionens och rådets fortsatta samråd om tjänstedirektivet. Jag kan bara varna för att gå ifrån det. Ni gav löftet, herr Winkler, och ni sa i dag att ni kommer att hålla det löftet. Vi kommer att se till att ni gör det, det kan ni vara säker på!
Det är verkligen sant att tillräckligt med bläck redan har ödslats på frågan om Lissabonprocessens framtid. Det vi behöver är en investering i forskning och kvalifikationer, så att våra bästa förmågor inte försvinner till andra kontinenter. Det vi behöver är investeringar i livslångt lärande; om goda kvalifikationer är en nödvändig förutsättning för tillträde till arbetsmarknaden, är livslångt lärande en grundläggande rättighet som garanterar att alla har tillgång till den.
I går klargjorde Förbundsrepubliken Tysklands president de europeiska ungdomarnas önskan genom att använda exemplet med Erasmus-systemet. Erasmus är dock en av de punkter som rådet har minskat budgeten mest för. Så jag kommer att säga det igen: i Lissabonprocessen passar ingenting ihop.
– Herr talman! Klyftan är större än någonsin i unionens historia mellan de som strävar framåt och de som strävar bakåt, de som försvarar den inre marknaden och Lissabonmålen som det bästa sättet att garantera långsiktig effektivitet, konkurrenskraft och tillväxt och de som avvisar fri handel till fördel för en ekonomisk patriotism som – med Giulio Tremontis ord – påminner om den närmast före kriget 1914–1918.
Det ironiska är att denna så kallade patriotism – lätt förklädd ekonomisk nationalism – kommer att medföra lika få fördelar för medborgarna i Frankrike, Spanien eller Polen som den gör för resten av EU eftersom en rättvis konkurrens är själva drivkraften bakom den globala marknaden och det som bidrar till att öka kvaliteten och sänka priserna, och protektionismen undergräver en rättvis konkurrens. Om ett företag anser att det är kommersiellt logiskt att gå ihop med ett annat, varför ska vi då lägga oss i och lägga hinder i vägen? Eurons stora framgång, som kommissionens ordförande påpekade, är att sammanslagningar och uppköp fullföljs i rask takt. Den europeiska industrin lägger nu i en högre växel inför utmaningarna i att konkurrera i en global ekonomi.
Dessa frågor bör tas upp vid Europeiska rådets vårmöte. Det här är frågor för kommissionen eftersom kommissionen kommer att testas i detta klimat som fördragens väktare. Ställd inför ett aldrig tidigare skådat angrepp mot den inre marknaden måste kommissionen hålla fast vid fördragen och de grundläggande friheterna, och vid behov tala ut – som ni, ordförande Barroso, och även kommissionsledamöterna Charlie McCreevy och Neelie Kroes har gjort – och försvara unionen. Men att försvara den inre marknaden faller inte bara på kommissionens lott; även rådet har en roll, vilket vi betonar i det förslag vi diskuterar i dag. Det innebär att man vid Europeiska rådets vårmöte påskyndar införlivande och genomförande av unionens direktiv för att upprätta en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. Vi vill se att Europeiska rådet på allvar tar itu med fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för arbetstagare och fri rörlighet för kapital. Låt oss hoppas att stats- och regeringscheferna, när de diskuterar unionens framtida finansiering, finner de medel som behövs för att utbilda vår arbetskraft, för de transeuropeiska näten och för forskning och utveckling genom Europeiska tekniska institutet, vilket kommer att säkra en framtida dynamisk ekonomi.
Det är dags för våra stats- och regeringschefer att utforma de rådsmöten som kommer att äga rum i mars och oktober. De behöver inte enbart utannonseras som toppmöten för ekonomisk politik, för kraven på energisäkerhet, fred i Mellanöstern och kamp mot internationell organiserad brottslighet är lika brådskande och bör finnas med på dagordningen för nästa vecka. Det bör även finnas med en offentlig diskussion om unionens spirande försvarspolitik som för närvarande planeras inom stängda dörrar. Det österrikiska ordförandeskapet öppnade nyligen ett möte i rådet (miljö) för allmänhetens granskning. Varför inte göra denna öppenhet till allmän praxis i rådet?
Min grupp välkomnar kommissionens förslag att lägga fram ett strategidokument så att vi kan diskutera försvarspolitik här i parlamentet och göra medborgarna delaktiga i diskussionen om vad vår kontinent kan bli.
Herr ordförande! För hundra år sedan hade ert land en utrikesminister som studerade i Strasbourg, återinförde den gamla regimen och dominerade den kontinentala politiken i 30 år. Om Ursula Plassnik kan ta efter Metternichs bedrifter så kommer Europa att blomstra. Om hon misslyckas kan hon alltid följa hans exempel och fly till Förenade kungariket.
. – Herr talman, herr Winkler, herr Barroso! Allteftersom tiden har gått har min grupp insett att Lissabonstrategin inte längre är den strategi som stakades ut i början av denna mycket intressanta process. Detta framgick mycket tydligt av Hans Winklers anförande. Den är nu en mycket ensidig strategi för tillväxt och arbetstillfällen. Tanken att målet för hållbarhet och social rättvisa, som fastställdes i Göteborg, också ska ingå i denna strategi har fullständigt åsidosatts. Efter de diskussioner som jag följde i samordningsstrukturen för Lissabon och mot bakgrund av det resolutionsförslag som vi har utarbetat och som vi kommer att rösta om i dag, är jag rädd att det finns en risk att parlamentet inte längre är berett att fortsätta med denna ambitiösa strategi för att verkligen koppla ihop hållbarhet och tillväxt.
Varför säger jag detta? Det finns absolut ingen vilja att diskutera viktiga instrument som skulle garantera en framgång. Vi försökte diskutera skattepolitik inom denna samordningsstruktur. Om vi inte är beredda att överväga enhetlig företagsbeskattning inom EU, hur ska vi då kunna lösa den negativa lokaliseringskonkurrensen? Om vi inte är beredda att tala om miljöskatter, hur ska staten då kunna främja hållbarhet på ett kontrollerat sätt? En del av parlamentsledamöterna är ovilliga att använda ordet ”skatter” över huvud taget. De ger löften till folket men försäkrar sig inte om att det inrättas instrument för att vi verkligen ska kunna hålla alla dessa ambitiösa löften.
Låt oss ta ett viktigt aktuellt exempel: energipolitiken. Till kommissionsledamot Günter Verheugen och José Manuel Barroso säger jag följande: om ni inte är beredda att införliva transportpolitiken i era energipolitiska strategier, om ni inte är beredda att sätta resursbevarande och effektivitet i centrum för era strategier, och om ni fortsätter att fokusera på att förlänga livslängden för kärnkraftsanläggningar, då är ni dömda att misslyckas. Ni kommer inte att minska beroendet av råmaterial och ni kommer inte att vara i stånd att säkra rättvisa priser på energimarknaden. Se bara på de länder där en stor andel av energin kommer från kärnkraft. Är elen i Frankrike och Tyskland billig? Nej, den är dyr.
Herr Barroso! När det gäller marknaden har jag en begäran: lita på Neelie Kroes förslag från förra veckan. Marknaden kan inte tillämpas för energi för närvarande. Produktionen och distributionen av energi och elnäten måste vara åtskilda. Som Neelie Kroes helt riktigt sa kommer vi endast att ha en chans mot energijättarna om vi verkligen vänder marknaden mot dem.
– Herr talman, herr Barroso, herr Winkler! Kommissionen är vanligtvis duktig på att finna associationsrika patronymikon för sina program: Erasmus, Sokrates och så vidare. Den kunde ju ha kallat sin Lissabonstrategi för ”Janus” efter den berömde romerske guden, som traditionellt avbildas med två ansikten: ett som ser mot framtiden och ett som ser in i det förgångna, precis som Lissabonstrategin.
Ett av Lissabonstrategins ansikten för tioårsperioden 2000–2010 är tilltalande och påminner om slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte 2005, med talet om behovet av att, och jag citerar, ”investera i humankapital [som är] Europas viktigaste tillgång”. Där utbasunerades fler arbetstillfällen – till och med full sysselsättning – samt bättre arbetskvalitet. Man betonade vikten av forskning, utbildning och innovation samt en gedigen industriell struktur inom hela EU. Man lade till och med fram målet, och jag citerar, att ”stoppa förlusten av biologisk mångfald från och med nu och fram till 2010”.
Detta särskilda ansikte av den europeiske Janus ser mot framtiden. Det tycks förebåda en period av social, ekonomisk och ekologisk utveckling så att det, vid första anblicken, är svårt att förstå varför kommissionen anser, och jag citerar, att det ”återstår mycket att göra för att övertyga medborgarna om att reformerna kommer att bidra till ökat, delat välstånd och att engagera dem i processen”.
Varför, för guds skull? Beror det på Lissabonstrategins andra ansikte, det som riktas mot EU-ledarnas oförsonliga liberala fixering? Jag vill hänvisa till kommissionens senaste meddelande, där den till exempel hänvisar till behovet av att göra EU mer attraktivt för företagen, att reformera pensionerna, hälsosektorn och arbetsmarknaden och att stabilisera budgeten, höja pensionsåldern, öka produktiviteten på arbetsplatserna, garantera verklig konkurrens inom tjänstesektorn och främja ökad konkurrens på el- och gasmarknaderna.
Kommissionen förväntar sig till och med att fackföreningarna ska hjälpa till med att sprida denna liberala strategi, och den väntar sig att även parlamentet ska förmedla dess fördelar.
Vi ser tyska statstjänstemän sluta sig samman för att protestera mot längre arbetstider och lägre löner och italienska anställda som kräver en grundlig genomgång av lag 30 och dess tanklösa bidrag till att skapa osäkra arbetsförhållanden. Vi ser ungdomar i Frankrike som protesterar mot planer på tvååriga anställningskontrakt som gör det möjligt att avskeda dem som det passar sig, kvinnliga löntagare i England som protesterar mot planer på att höja pensionsåldern från 60 till 65 år och anställda i de nya medlemsstaterna i Centraleuropa som opponerar sig mot att deras länder betraktas som en del av lågkostnadsområdet och kräver sin rätt till social utveckling. När ni ställs inför dessa människor och alla dem som motsätter sig den strategi för att pressa ned statliga och sociala utgifter som genomförs under beskydd av stabilitetspakten, ber jag er att inte lita på att vi ska förklara för dem att de har fel och säga att det, tvärtemot vad det kan verka, är så att deras välbefinnande står i centrum för Lissabonstrategin.
Sanningen är att de två aspekterna av Lissabonstrategin är oförenliga. Den andra aspekten måste omintetgöras så att den första kan utvecklas. Detta är det val vi står inför.
– Herr talman! Efter att fransmännen och nederländarna sagt nej till utkastet till konstitution beslutade man vid EU-toppmötet om en paus för att tänka över Europas framtid. Det förefaller nu som om detta inte var någon paus för eftertanke, utan snarare en ändring av ordningen för vilka som ska ratificera och när. Sedan de två nejrösterna har konstitutionen antagits i Luxemburg, Cypern, Malta, Lettland och nu senast i Belgien. Processen pågår i Estland, och Finland kommer att anta konstitutionen innan landet tar över ordförandeskapet den 1 juli. En delegation från oss i utskottet för konstitutionella frågor besökte Helsingfors häromdagen. Bara ett litet parti, som företräder verkliga finländare, kommer att respektera de franska och nederländska nejrösterna. I konstitutionen föreslås det att ratificeringarna ska få fortsätta tills 80 procent av länderna har antagit konstitutionen, då ett särskilt toppmöte kommer att hållas. Bestämmelserna i konstitutionen kan dock inte utgöra grunden för en ändring av Nicefördraget, där enhällighet är regeln. Konstitutionen är därför formellt död efter de franska och nederländska nejrösterna. I Nederländerna har regeringen förklarat att den inte kommer att ratificera det förkastade dokumentet, och i Frankrike säger ledande politiker samma sak. Det är därför olagligt att fortsätta med ratificeringarna utan ett nytt beslut, om inte Frankrike och Nederländerna sysslar med dubbelspel och säger en sak hemma och en annan i Bryssel.
Jag vill fråga ordförandeskapet om Frankrike och Nederländerna formellt har gått med på att ratificeringarna kan fortsätta utan ändringar av det förkastade dokumentet. Skulle det inte vara bättre att använda andrummet för att tänka ut nya idéer och sedan utarbeta ett dokument som folket kan godkänna i en folkomröstning i alla länder på samma dag, ett dokument där ledorden skulle vara insyn, demokrati och närhet till folket?
– Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande Hans Winkler och ordförande José Manuel Barroso för deras anföranden här i dag.
Efter att ha studerat och diskuterat denna fråga ett antal år är en av de saker som slår mig: vad vill vi egentligen få ut av Lissabonstrategin? De mest grundläggande frågorna och målen är lika relevanta i dag som de var när man först enades om att göra EU till den mest dynamiska och innovativa ekonomin i världen till 2010. Dessvärre hör vi här i dag åsikter om att Lissabonstrategin ska omfatta allt mellan himmel och jord. Kanske är vi för ambitiösa och vill att alltför många områden ska omfattas.
En av de allra viktigaste frågorna – som har tagits upp av alla talare i kammaren i dag – har varit investeringarna i mänskligt kapital: frågan om praktisk och teoretisk utbildning och hur den leder till vidare forskning och framtida innovation och utveckling. Låt oss verkligen titta på vad som händer i Europeiska unionen för närvarande. Ta till exempel den demografiska situationen där vi har en åldrande befolkning, sjunkande födelsetal i de flesta medlemsstater och där vi inte har strategier för att bemöta detta. Vi behöver strategier där man tar hänsyn till de positiva aspekterna av en åldrande befolkning, till den erfarenhet den har, men vi behöver även strategier som är realistiska när det gäller att se att människor nekas möjligheter att få tillgång till den nya arbetsmarknaden. Vi måste ge dem den kompetens och utbildning som de behöver för att arbeta i den så kallade digitala ekonomin.
Trots alla insmickrande ord är den som i själva verket har störst möjlighet att genomföra dessa strategier – som har störst möjlighet att erbjuda denna kompetens till unga arbetstagare, studenter eller äldre människor som vill omskola sig – inte EU utan medlemsstaterna var för sig. Därför har vi bett om nationella planer med tydliga mål som garanterar att investeringarna kommer att bära frukt.
När vi talar om den europeiska sysselsättningsstrategin, social sammanhållning och socialt partnerskap är det mycket viktigt att människor övertygas, men det är också viktigt att de vaknar upp och ser vad som verkligen sker med omlokaliseringen av branscher – som diskuterades i går – och bristen på investeringar i forskning och utveckling. Titta på de 20 ledande bioteknikföretagen i världen. Av dessa är 19 amerikanska och ett schweiziskt – det finns inget inom EU.
Om vi verkligen vill bli den mest dynamiska ekonomin måste vi fatta svåra beslut som speglar denna ståndpunkt.
– Herr talman! Rapporten från den högnivågrupp som leds av Wim Kok ger en realistisk beskrivning av läget för EU:s ekonomi, som står inför hotet att marginaliseras i förhållande till de asiatiska och amerikanska marknaderna. Den globala marknaden är generös mot ekonomiska enheter som är effektiva, konkurrenskraftiga och som erbjuder billiga produkter och tjänster av god kvalitet. Medlemsstaterna och parlamentens direkta deltagande i genomförandeprogrammen kan räknas som en av framgångarna för de åtgärder som inriktas på att fullfölja Lissabonstrategin. Åtgärder inom ramen för programmet för trygg energiförsörjning kan också skapa bättre och stabila förhållanden för ekonomisk utveckling. Det faktum att ett stort antal personer deltar i genomförandet av strategin kan också ge upphov till optimism. Problemet är åtgärdernas effektivitet och det motstånd som finns mot dem. Dessa åtgärder omfattar inrättandet av en inre marknad, en arbetsmarknad, de rätta villkoren för omstruktureringar och skapande av företag och ökad innovation, som både gör slut på arbetslösheten och ökar lönerna. Vi behöver ett samförstånd mellan de politiska grupperna, fackföreningarna och arbetsgivarna. Det finns särskilt stora hinder för processen att omstrukturera och organisera jordbruksmarknaden och begränsa jordbruksproduktionens kostnader. Den bristande livskraften inom en del produktionssektorer innebär att många jordbruk ställs inför risken att gå i konkurs och att arbetslösheten och arealen outnyttjad mark ökar. Därför är det absolut nödvändigt att agera snabbt för att inrätta ett system för jordbruksproduktion med en garanterad marknad, såsom biobränslen och biomassa. Vi behöver ett flerårigt program för att anpassa jordbruket till de nya marknadsvillkoren. Processen att avskaffa protektionismen, som inte skapar utan minskar mervärdet och ökar de sociala kostnaderna, möter stora hinder. Avslutningsvis vill jag nämna ett optimistiskt citat från Tysklands president: ”Vi måste förvandla utmaningarna till möjligheter till framgång.” Jag anser att vi kan åstadkomma detta.
– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag önskar alla institutioner lycka till med de åtgärder som de behöver anta under de närmaste veckorna eller vid toppmötet, som måste bli utgångspunkten för Europas framtid. Mottot för alla sammanträden under de kommande veckorna måste, som José Manuel Barroso sa, vara ”handlingar, inte ord”.
Vi efterlyser åtgärder som inte lämnar något tvivel om att vi avvisar partikularism, protektionism och strategin att alltid se om sitt eget hus först. Vi efterlyser modiga, konkreta, verifierbara EU-åtgärder från medlemsstaterna för tillväxt och arbetstillfällen och för energipolitik. Vi uppmanar slutligen medlemsstaterna att rätta in sig i ledet när det gäller tjänstedirektivet och budgetplanen och inte längre stå stilla.
Vad vill vi ha? För det första vill vi ha beslutsamma åtgärder, så att Europeiska unionen kan fortsätta utvecklas mot en politisk union med större mod, trovärdighet och beslutsamhet. En politisk union är vårt främsta mål.
För det andra behöver vi skapa en fungerande inre marknad och vidta åtgärder så att den i slutändan utvecklas till en hemmamarknad. När kommer vi att kunna tala om en hemmamarknad för alla? När vi slösar så lite tid som möjligt på att genomföra de fyra friheterna för alla medborgare i ett EU utan gränser. Frihet och ansvar i stället för bojor, protektionism, nationalism och åtskiljande övergångsregler – detta är vårt mål, och det kommer att medföra ett gemensamt mervärde för Europas medborgare.
För det tredje, den som hellre nationaliserar än europeiserar slår blå dunster i ögonen på folk. Var finns initiativen och projekten för att genomföra plan D och göra människor delaktiga i det europeiska projektet? För det fjärde efterlyser jag också medbeslutande tillsammans med Europaparlamentet i alla frågor som rör den inre marknaden, i frågor om tillväxt och sysselsättning och om budgetplanen. Det är uppenbart att regeln om enhällighet i rådet blockerar utvecklingen, förhindrar EU-lösningar och stärker partikularismen. Det är inte vad vi vill.
För det femte behöver vi särskilda EU-projekt, inte bara nationella handlingsplaner: en europeisk forskningsram, en europeisk infrastruktur, en europeisk energimarknad, ett europeiskt luftrum, en europeisk etablerings- och innovationsoffensiv samt utvidgning av det europeiska utbildningsprogrammet. För allt detta vill vi se projekt och åtgärder, inte bara uttalanden. För det sjätte: vi har inte någon gemensam ekonomisk politik, vilket innebär att vi måste samordna de ekonomiska riktlinjerna mycket mer ingående. EU är en möjlighet. Partikularism och protektionism är vår egen hemmagjorda risk.
– Herr talman, herr Winkler, herr Barroso! En strategi utan resurser är som Napoleon utan armé: kraftlös och i slutändan värdelös. Det är det hot som hänger över Lissabonstrategin. Är EU begränsat till tomma gester, med en mager budgetplan, obalanserade nationella budgetar och en gemenskapsbudget som utgör mindre än en tredjedel av enbart underskottet i den amerikanska budgeten?
I det förslag till resolution som jag har förberett tillsammans med min förträfflige kollega, Klaus-Heiner Lehne, visar vi på några spår som är värda att följa, även om vårt parlament ibland vägrar att se sanningen i vitögat. Således har majoriteten av Europaparlamentarikerna ignorerat att en väsentlig del av Förenta staternas överskott i tillväxten de senaste åren är resultatet av att man har integrerat mer än tio miljoner lagliga invandrare. Vi behöver en mer generös europeisk invandringspolitik. Skulle en sådan politik genomföras på bekostnad av utvecklingsländerna? Enligt FN utgör penningöverföringar från invandrare till deras familjer mer än dubbelt så mycket som den summa som går till internationellt utvecklingsbistånd. Den spektakulära ekonomiska utvecklingen i Indien, Kina, Taiwan och Hongkong har kommit till stånd mycket tack vare företag som startats av före detta utvandrare som återvänt hem.
Forsknings-Europa återstår att bygga. Det är huvudsakligen de medelstora företagen som inte investerar tillräckligt. En av anledningarna till det är den överdrivna byråkratin, som utgör ett hinder för att få tillgång till EU-bidrag. En annan är bristen på samarbete mellan företag och universitet. De senare borde kunna få mer resurser själva genom att satsa på lovande unga förmågor och öka prestigen hos sin forskning genom utfärdande av därtill knutna examina.
När det gäller energi måste EU samverka med de andra stora konsumenterna – Förenta staterna, Japan, Kina och Indien – för att bilda en motvikt till de karteller och oligopol som dominerar olje- och gassektorerna. När man ställs inför en marknad som domineras av en handfull producentföretag är det lönlöst att ta sin tillflykt enbart till liberalisering av den europeiska marknaden, särskilt när sådan liberalisering leder till att ett litet antal så kallade Europamästare utkristalliseras, som i slutändan delar upp marknaden mellan sig. På den amerikanska energimarknaden var liberaliseringen långtifrån en framgång.
Den demografiska utveckling som Europa står inför utgör mer än bara en utmaning för finansieringen av social trygghet. Den tio- eller tjugoåriga ökningen av den förväntade livslängden för befolkningar som är allmänt pigga och friska utgör också en stor möjlighet. Det måste utarbetas strategier som gör det möjligt för människor att förbli aktiva när de blir äldre men också erbjuda dem ett antal pensioneringsalternativ och integrering i ett bredare samhällsliv. EU måste sluta tala i pessimistiska termer om framtiden och i stället ta tag i alla nya möjligheter att bygga det dynamiska och inkluderande samhälle som Lissabonstrategin utformats för.
– Herr talman! Ett år efter halvtidsöversynen av Lissabonagendan är det dags att återigen fråga vilken nivå EU har nått. Dessvärre är svaret på den frågan nedslående. Efter den politiska chock som nej-rösterna mot konstitutionen levererade står vi nu inför ett hot om ekonomisk förlamning, om att Lissabon, likt den berömda itusågade damen, blir ett cirkusnummer, ty trots samförståndet om att genomförandet av strategin är varje medlemsstats ansvar är det dem vi ser begå protektionistiska ojustheter i den ekonomiska patriotismens namn, och det ger anledning till stor oro.
De som föreställer sig att vi skulle kunna åstadkomma ”mera Lissabon” eller bli mer konkurrenskraftiga med mindre av en inre marknad har antingen tappat greppet om verkligheten eller också är de ohederliga. Till grund för EU:s ekonomiska framgång de senaste femtio åren ligger den inre marknadens fyra friheter, varav tre nu är i omedelbar fara. Det började för två år sedan när bland andra Tyskland och Österrike införde begränsningar i rörligheten för arbetskraft från medlemsstaterna i östra EU. Nu visar det sig att de länder som inte blandade sig i arbetskraftens rörlighet, såsom Storbritannien, kan vittna om fördelarna med det.
Låt oss betrakta den fria rörligheten för kapital. Italien har förbjudit försäljning av intressen i italienska banker. Polen motsätter sig fusionen mellan UniCredit och HBV. Fransmännen och spanjorerna spjärnar emot övertagandet av inhemska energileverantörer. Detta är särskilt ironiskt mot bakgrund av att det är just i energisektorn som en EU-strategi efterlyses – är det meningen att vi ska tro att vi kan ha en gemensam energipolitik utan en inre marknad för energi? Kommissionens entydiga ord i frågan välkomnas verkligen, och man får hoppas att rådet kommer att följa dess rekommendationer.
Den tredje friheten, för tillhandahållande av tjänster, är också i fara. Den urvattning av tjänstedirektivet som Tyskland, Belgien och Frankrike har gjort sig skyldiga till innebär ingenting annat än att fördelningen av arbetskraften på detta område inte har kommit i gång. Om man skulle tillämpa det på rörligheten för varor skulle det innebära till exempel att Renault fick lov att exportera sina bilar till Tyskland enbart om de, väl där, inte fick kosta mer eller mindre än en Volkswagen. Och vad ska vi säga om Skoda? Arbetare i Mladá Boleslav tjänar mindre än sina motsvarigheter som monterar Audi eller Citroën – är det också social dumpning? Den logiska följden av fackföreningarnas argument om tjänstedirektivet är att de borde efterlysa strafftullar på industriprodukter från medlemsstater där lönerna är lägre, och det är bara en fråga om tid innan de gör det. Jag skulle kunna tillägga att om man resonerar konsekvent i frågan så borde kraven från de nya medlemsstaterna att de ska höja sina företagsskatter innebära exakt samma sak.
Lissabon är lika lite som den inre marknaden ett mål i sig. Det som behövs i hjärtat av kontinenten Europa är ny tillväxt och mera av tillväxt, om de miljontals arbetslösa ska kunna få nytt hopp inför framtiden. Att ge dem det är en fråga om förpliktelser – politiska, sociala och, när allt kommer omkring, moraliska. Att äventyra den inre marknaden är en synd mot EU:s arbetslösa, som vi har förpliktelser mot, eftersom det är för deras skull, för de svagaste medlemmarna i vårt samhälle, som vi måste nå framgång med Lissabonmålen. Detta är också sant när det gäller äldre. I parlamentets resolution betonas betydelsen av demografisk förändring, och både dagens och morgondagens äldre förtjänar vår uppmärksamhet. Tillväxt är vad som behövs för att stabilisera våra sociala trygghetssystem – bara omfördelning kommer inte att räcka. Jag skulle vilja tillägga att jag menar att vi borde föra den debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.
– Herr talman, herr Winkler, herr Barroso, herr Verheugen! Jag hör till de gröna, men jag tänker inte tala med er om energi. Jag har kolleger som ni känner och som är mycket kunniga på det området.
Jag skulle vilja tala med er om kommissionens roll i Lissabonstrategin. Vid många tillfällen har ni mycket riktigt betonat att det, för att strategin ska bli framgångsrik, krävs ett brett folkligt stöd liksom delaktighet för alla berörda aktörer, däribland de nationella parlamenten. Därför anser jag att det krävs att kommissionen sänder ut två tydliga budskap.
Det första består i att Lissabonstrategin inte är synonym med obegränsad konkurrens mellan medlemsstaterna. I stället förespråkar vi en modell av samarbete och solidaritet mellan medlemsstaterna.
Det andra budskapet består i att det, i ett EU med 25 medlemsstater, inte får finnas några första eller andra klassens medborgare eller arbetstagare.
Jag ska nu ge er tre praktiska exempel, och i samband med det förväntar jag mig att ni förmedlar ett mer aktivt förhållningssätt. För det första, den fria rörligheten för arbetstagare. Ni har hänvisat till den och offentliggjort en rapport – och allt detta är mycket lovvärt – och ni är mycket nöjda med att ett antal nationer har rättat in sig i ledet bakom kommissionen. Jag förväntar mig att både kommissionens ordförande och kommissionen handlar i Europeiska unionens intresse genom att på ett fint sätt tala om för de stater som inte vill rätta in sig bakom kommissionen eller som är betänksamma inför att göra det att de har slagit in på fel väg.
Jag fortsätter nu med mitt andra exempel. När det gäller tjänstedirektivet avvisade parlamentet ursprungslandsprincipen. Vilket var problemet med den principen? Det fanns en ovillighet att organisera den inre marknaden genom att man hade otillräckligt harmoniserade nationella regler som konkurrerade med varandra. För att lugna arbetstagarna borde ni nu tydligt uttala att portugiser, tyskar och slovaker som arbetar på ett bygge i Polen måste få samma lön, och omvänt. Med andra ord, direktivet om utstationering av arbetstagare måste stärkas, och det är ert privilegium att göra det.
Nu till mitt tredje exempel. När det gäller utvecklingen av beskattning i EU har kommissionen gjort framsteg i harmoniseringen av skattebaser inom ramen för företagsbeskattning. Under 2007–2008 ska ni lägga fram en rapport om Europeiska unionens budget och framtida resurser. Ni borde ha den politiska viljan och modet att säga – och detta är en fråga som andra ledamöter har tagit upp – att det är oacceptabelt med sådana budgetnedskärningar som innebär att budgeten för unga studenter eller unga arbetstagare skärs ned med en tredjedel.
Med andra ord, herr Barroso, jag förväntar mig att ni, när ni genomför Lissabonstrategin, inte enbart tar skydd bakom medlemsstaterna, även om de har en viktig roll att spela. Jag förväntar mig att ni i stället går längre än rollen som opartisk mellanhand, och att ni, eftersom ni har monopol på lagstiftningsinitiativ, verkligen hittar kraften att försvara de europeiska intressen som hotas av tendensen att länder blir mer slutna.
– Det är dags att lyssna på protesterna och kampen mot de nyliberala åtgärderna i Lissabonstrategin, som nyligen setts över, vars konsekvenser har gått på tvärs mot vad som utlovades 2000 vid toppmötet i Lissabon.
Med liberaliseringen av marknader, privatiseringen av offentliga tjänster och främjandet av flexibilitet på arbetsmarknaden, eller ”flexicurity” (flexibilitet med trygghet) som kommissionen nu kallar det för, som trappas upp, har vi fått se lägre ekonomisk tillväxt, högre arbetslöshet, fler osäkra arbeten, ökad fattigdom och större ojämlikhet i fördelningen av välfärd, i konkurrenskraftens och den fria konkurrensens namn.
Det är nu mer uppenbart att de två centrala pelarna i den nyliberala politiken är stabilitets- och tillväxtpakten och den så kallade Lissabonstrategin, för att inte tala om de väldiga nedskärningarna i gemenskapsmedlen som har använts för att göra ekonomisk och social sammanhållning till inget annat än en illusion.
Följaktligen är det, som vi föreslår i den resolution som vi lade fram, mycket viktigt att Lissabonstrategin ersätts med en EU-strategi för solidaritet och hållbar utveckling, som kommer att främja investeringar i forskning och innovation med balanserad och långvarig utveckling som mål, investeringar i alla aspekter av arbetskvaliteten, investeringar i förbättring av kvalifikationer, i grundläggande infrastruktur för underleverantörer, i offentliga tjänster, i miljöskydd och miljöteknik, särskilt när det gäller energi och transport, i förbättringar av arbetsmarknads-, social-, miljö- och trygghetslagstiftning för att uppnå harmonisering på högsta nivå, och i den sociala ekonomin.
En ny socialpolitisk agenda krävs också, med sikte på att utveckla ett samhälle ...
– Herr talman! José Manuel Barroso vill att EU engagerar sig för det civila samhället och Hans Winkler vill motivera EU-medborgarna. Men det finns inget enklare sätt att få de som följer EU att gäspa eller sucka och säga ”åh nej, inte en gång till” än att diskutera Lissabonmålen. Kan vi inte acceptera att Lissabonstrategin är förlorad, liksom stabilitetspakten är förlorad, vilket är mycket olyckligt eftersom det är den som stärker euron? Om Lissabonstrategin inte är förlorad, varför behöver vi hela tiden ge den en nystart?
Vi vill alla ha ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen, vi vill alla att Europas ekonomier ska blomstra. Men det är hög tid att inse att vi inte har den rätta formeln. Snarare än att vara drivkraften bakom de nödvändiga reformerna håller EU med sin inblandning och sina ändlösa förordningar tillbaka EU:s ekonomier. De blygsamma förbättringar som nyligen setts i vissa EU-ekonomier har åstadkommits Europeiska unionen. De är i första hand ett resultat av den globala utvecklingen.
EU:s ekonomier behöver inte Lissabonstrategin: de behöver lämnas i fred för att marknaderna ska fungera och för att företagarna ska kunna skapa arbetstillfällen. Kan vi inte inse att EU framhäver sin egen oförmåga genom att fortsätta att diskutera Lissabonstrategin? Jag rekommenderar därför en period av tystnad: sluta tala om en strategi som år efter år har blivit allmänt erkänd som ett misslyckande.
– Herr talman! Efter översynen av Lissabonprocessen förra året väcktes förhoppningar om att strategin fått ny kraft, men händelserna de senaste sex månaderna visar att man fortsätter att släpa efter med åtgärder för att uppnå målen i strategin.
I sin utvärdering av medlemsstaternas program för genomförande av Lissabonstrategin talar Europeiska kommissionen om en fördubbling av ansträngningarna för att nå Lissabonmålen. Jag menar att det skulle vara ett stort framsteg om man lyckades åtminstone halvera ansträngningarna för att undvika Lissabonmålen. Det senaste mest påfallande exemplet är tjänstedirektivet, som var avsett att ge viktig drivkraft till liberaliseringen av den inre marknaden och ökningen av konkurrenskraften och som också tjänade som en av grundstenarna för Lissabonstrategin. Europaparlamentets kompromisstext kommer inte att kunna bidra särskilt mycket till att stimulera den gemensamma marknaden, åtminstone inte så länge Lissabonstrategin fortfarande är i bruk. På liknande sätt finner vi på andra områden alltmer att varje förändring och reform möts av ett ökat socialt och politiskt motstånd. Ofantligt mycket energi förbrukas på bevarande av nuläget och begränsning av förändringar och reformer, men i själva verket är reformer av Europeiska unionens inre marknad och intensifiering av dess integration de huvudsakliga åtgärder som kan skapa en miljö som främjar genomförandet av Lissabonstrategin.
Hittills har inte mycket gjorts för att tillhandahålla ett samordnat ekonomiskt stöd för Lissabonmålen. Företrädarna för medlemsstaternas regeringar tänkte inte strategiskt under den passionerade debatten om den finansiella ramen, och den finansiella ramen visar bara en mycket svag koppling till Lissabonmålen. Inte heller har mycket blivit gjort för att samordna användningen av strukturfonderna med Lissabonmålen. Användningen av strukturfonderna och en tätare samordning av Lissabonstrategin borde uppnås på både EU-nivå och medlemsstatsnivå genom harmonisering av nationella utvecklingsplaner med genomförandeprogrammen för Lissabonstrategin.
Till grund för varje strategi ligger förmågan att låta sina kortsiktiga intressen vara underordnade de långsiktiga uppgifterna. Av den anledningen kommer uppnåendet av Lissabonstrategin också att bero på hur och när medlemsstaterna och Europeiska unionen som helhet klarar av att övertyga medborgarna i EU om att det, om vi inte uppnår Lissabonstrategin, på lång sikt inte kommer att vara möjligt att uppnå målen om tillväxt och sysselsättning.
– Herr talman! Lissabonstrategin syftar till att göra EU till världens starkaste ekonomi, och jag menar att det här i kammaren råder ett brett samförstånd om det målet, även om jag skulle vilja ifrågasätta sättet att uppnå detta. Jag kan inte bortse från slutsatsen att EU i dag fortfarande sysslar alldeles för mycket med bidrag till förfång för investeringar och innovation.
Inte bara de olika medlemsstaterna utan också kommissionen bär det tunga ansvaret för det. Kommissionen hade föreslagit en fördubbling av utgifterna för vetenskap och utveckling till 10 miljarder euro per år från 2007, något som rådet avvisade med motiveringen att det skulle ha krävt avsevärda nedskärningar i jordbruksstödet, regionalstödet och också strukturfonderna.
När jag tänker på EU:s strukturfonder påminns jag automatiskt om t.ex. Valloniens bottenlösa gruvhål, där miljontals euro varje år sugs upp, utan att det någonsin leder till någon strukturförändring eftersom det förhindras av det helt förhärskande och korrupta . Detta bekräftas nu också av olika vallonska politiker och framstående ekonomer.
Men då kommer Danuta Hübner, kommissionsledamot med ansvar för regionalpolitik, och påstår att Vallonien klarar att använda strukturfonderna effektivt och att de vallonska projekten är typiska för de så kallade märkvärdiga strukturella förändringar som sker i regionen. Eftersom det kommer från någon som är delvis ansvarig för uppföljningen av Lissabonstrategin sätter jag ett frågetecken för alltsammans.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att ta tillfället i akt att framföra mitt varmaste tack till min medföredragande, Robert Goebbels, för det goda samarbetet i styrgruppen, där vi för parlamentet och ordförandekonferensen lyckades formulera ett förslag som är den logiska följden av resultatet vid förra årets behandling av halvtidsöversynen.
Liksom då stöder parlamentet kommissionens strategi. Vi har på nytt särskilt tydliggjort att vår förmåga att förverkliga de andra huvudmålen i Lissabonstrategin på det sätt som vi önskar är beroende av tillväxt och sysselsättning.
Parlamentet har också spelat en roll genom att sätta upp prioriterade mål, varav tre nämns i vår resolution, nämligen befolkningsförändring, energipolitik och innovation.
Min enda anmärkning gäller något som många talare redan har nämnt. Den strategiska inriktningen är inte vårt huvudproblem – den strategiska inriktningen är riktig. Vårt problem är vad som händer i slutändan. För att formulera detta handfast och rakt på sak – det som jag menar är de mest negativa aspekterna är det som vi alltid kan iaktta när Europeiska rådet får fatt i frågan: rådet beslutar om en bra och i allt väsentligt sund strategi, presenterar den vid en presskonferens, vilket leder till att den blir omskriven. Nästa dag, eller kanske några dagar senare, dyker finansministrarna upp och tar tillbaka det som Europeiska rådet har beslutat. Det är ett grundläggande strategiskt problem, och jag har ingen aning om hur vi ska få bukt med det – det spelar en betydande roll för framväxten av den uppfattning som delar av den europeiska allmänheten har, nämligen att EU:s politik är oärlig, och detta ökar allmänhetens misströstan inför EU. Det måste sägas rent ut vid toppmötet att vi inte kan tillämpa denna dubbelmoral. Tvärtom, den politik som genomförs nu måste återspegla de strategiska riktlinjerna.
Den sista fråga som jag vill ta upp är den om hur effekterna av lagarna ska bedömas – någonting som också nämns i vår resolution. Vi skulle vilja framhålla att vi förväntar oss att konsekvensanalysen innehåller en oberoende faktor, så att man försäkrar sig om att resultatet verkligen är neutralt. Detta är en del i ”bättre lagstiftning”, och denna begäran är riktad till kommissionen.
– Herr talman! År 2005 var det första året då den reviderade Lissabonstrategin tillämpades. Strategin är nu mer bekant och har debatterats i medlemsstaterna, och de nationella reformprogrammen har antagits. Detta är framsteg, men det är också de enda framsteg som har uppnåtts.
För övrigt var Hans Winkler mycket djärv när han alldeles nyss uttalade att Lissabonstrategin hade fått ny fart. I själva verket har den kört fast lite. Som Martin Schulz sa hålls den tillbaka av en ytterst liten budgetplan och av en blodfattig tillväxt i euroområdet men också av en uppenbar brist på investeringar – både på EU- och medlemsstatsnivå – i universiteten, i forskning och innovation samt i livslångt lärande. På samma sätt kämpar vi för att fullborda de transeuropeiska näten, och förnybara energikällor och bioteknik behandlas fortfarande styvmoderligt när det gäller våra insatser för investering och forskning.
Låt oss lägga i en högre växel, sa ni, herr Barroso. Jag är frestad att svara att vi borde börja med att lägga i ettans växel. Om Lissabonstrategin ska bli en framgång krävs det resurser, en sammanhållen budgetplan med definierade prioriterade mål, investeringar från varje medlemsstat och en makroekonomisk ram som verkligen stöder tillväxt.
Som ni sa finns också ett behov av att människor tar till sig Lissabonstrategin. Om den tillväxtstrategi som Europeiska unionen har definierat ska bli framgångsrik måste den få stöd. Det skulle därför vara ett dubbelt misstag att ge upp den sociala dimensionen av strategin och låta sig ryckas med i den totala liberaliseringen, med osäkra anställningar, försvagade sociala rättigheter och en undergrävd offentlig sektor. Det skulle vara att försvaga grunden för EU:s framtida konkurrenskraft och leda bort från ett framgångsrikt EU. Det skulle också vara att skrämma bort européerna från Europeiska unionen och dess politik.
Den sociala dimensionen är inte någon fiende till konkurrenskraften. Som vi ofta har nämnt i debatten har de nordiska länderna kunnat genomföra reformer framgångsrikt därför att de har förhandlat fram dem och sett till att de åtföljs av både kollektiva investeringar i forskning och innovation och av en ny ekonomisk flexibilitet och rejäl ersättning för arbetstagare i form av sociala förmåner, livslångt lärande och bevarande av rättigheter. Allt detta förutsätter emellertid att man bibehåller en hög nivå på både skatteuttag och social omfördelning. På samma sätt har Tyskland visat sig sitta med alla trumfkorten i fråga om export och har, i likhet med andra EU-länder, visat att landet även med höga lönekostnader och ett socialt skyddssystem som är bland de mest effektiva i Europa och bland de mest omfattande i världen, kan förbli internationellt konkurrenskraftigt.
Låt oss därför sluta att åberopa global konkurrens för att racka ned på den europeiska sociala modellen. Låt oss åberopa den för att investera mer i EU:s tillgångar, i mänskligt kapital och i forskning och innovation.
Vägen till förnyad tillväxt går i dag på det hela taget via konsumenternas förtroende, en ökning av den inre efterfrågan, en förstärkning av köpkraften och en mer rättvis fördelning av inkomster och mervärde mellan aktieägare och anställda.
Till sist, herr Winkler och herr Barroso, skulle jag vilja säga att Europeiska rådet kommer att dömas på två punkter: å ena sidan den lärdom som rådet kommer att dra efter parlamentets omröstning om tjänstedirektivet – det får absolut inte gå tillbaka till Fritz Bolkestein igen – och å andra sidan, den fria rörligheten för arbetstagare från de nya EU-medlemsstaterna. Det är dags att se till att de får den grundläggande friheten.
– Herr talman, herr Barroso, herr Winkler, mina damer och herrar! Jag ser positivt på att Europeiska unionen använder sin tyngd för att se till att helheten är värd mer än summan av dess delar, genom att stötta forskning och utveckling för att frigöra företagens potential, för att gynna utvidgning och bästa möjliga användning av arbetskraftens kompetens, med åtgärder som syftar till att trygga energiförsörjningen – men allt detta beror på en grundläggande förutsättning: Europas mervärde kan bara utvecklas fullt ut om det är ett resultat av arbetet i ett verkligt enat europeiskt samhälle och en verkligt enad europeisk ekonomi och om resultaten uppnås genom Europeiska unionens ”kärnuppgifter”.
En inre marknad och en gemenskap som är socialt och politiskt enad när det gäller att utveckla det inneboende värdet av dess kulturella identiteter är en faktor av stor betydelse: det finns ingen inre marknad, inget europeiskt samhälle som kan uttrycka hela sin potential förutan EU:s fysiska integration och utan transportinfrastruktur och transporttjänster som möjliggör rörlighet och ser till att det från varje punkt ”a” i unionen går att komma till varje punkt ”b”.
Det målet ska inte ses som ett mer eller mindre föråldrat mål jämfört med de nya utmaningar vi står inför – det är en grundläggande förutsättning: det finns ingen forskning utan möjligheten till kontakter öga mot öga, det finns ingen verklig potential för företag om marknaderna inte är integrerade. Det är ett grundläggande, nödvändigt villkor som vi högtidligt lovade att åstadkomma genom att godkänna resolution 884/2004 här i parlamentet för ett år sedan och därigenom förbinda oss att fullborda det transeuropeiska transportnätet så fort som möjligt, och senast 2020.
Tyvärr finns det inga spår av det målet i kommissionens förklaring – i motsats till det inledande förslaget – eller av det som hände förra året när kommissionen gjorde en behärskad reflexion och ledde oss i den riktningen samt uppmanade medlemsstaterna att göra detsamma. Om vi till det lägger rådets förslag att drastiskt skära ned bidragen till den sektorn, vilket i praktiken gör det helt uteslutet att uppnå målet eller åtminstone försenar det oerhört, befinner vi oss i en nödsituation.
I alla fall ser jag parlamentets ingripande som ett försök att strama upp föresatserna och en inbjudan till alla berörda parter att se till att det transeuropeiska transportnätet faktiskt ser dagens ljus.
Min uppriktiga vädjan i dag är att vi ska undvika ett katastrofalt politiskt misstag, ett sant politiskt misstag, för efter resolution 884/2004 släpptes en intellektuell, politisk och finansiell energi loss i Europa, vilket skapade en oerhört stor förväntan på att vi skulle fortsätta projektet med de transeuropeiska transportnäten. Det finns inget hörn i Europa där man inte diskuterar de transeuropeiska transportnäten. I dag är det dock en av de frågor som inte finns med – och som därför inte stöttas tillräckligt – i den plan D som är ämnad att överbrygga intresseklyftan mellan Europeiska unionen och dess medborgare.
Om vi inte håller våra löften eller svarar mot dessa förväntningar kommer resultatet att bli mycket mer långtgående och allvarligt än de resultat vi försöker åstadkomma i byggandet av det europeiska projektet. Jag hoppas att den idén inte vinner bifall och att vi kan undvika de katastrofala effekter som ett eventuellt avbrytande av projektet skulle få för många EU-medborgares förväntningar.
– Herr talman! Om vi räknar med att EU ska bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen måste vi öka investeringarna i utbildning och på området forskning och utveckling. Tyvärr lider nu EU av stor utvandring bland våra egna forskare till Förenta staterna. Det bästa sättet för en forskare i dagens Europa att utmärka sig är att ansluta sig till ett ledande amerikanskt universitet. Vi måste konkurrera med Förenta staterna genom att förbättra vår politik för att hjälpa våra forskare att stanna kvar i EU.
Vi måste skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet i syfte att undersöka och hitta sätt att förbättra forskningsområdet och göra det till ett användbart verktyg för våra forskares behov och ändamål. Jag anser att vi måste förena Lissabonstrategin med Bolognaprocessen för att upprätta ett bra samband mellan våra universitetssystem och våra politiska målsättningar för ekonomi och välfärd.
Om vi inte förbättrar de nuvarande instrumenten för utbildning och FoU på EU-medlemsstatsnivå och på överstatlig nivå så kommer det som brukar kallas Lissabonstrategin att visa sig vara ett stort misslyckande.
– Herr talman! Självfallet är målen i Lissabonstrategin – 20 miljoner nya jobb, en årlig tillväxt av BNP på i genomsnitt 3 procent och en liknande ökning av de belopp som används till forskning och utveckling – riktiga, men jag måste säga till Klaus-Heiner Lehne att problemet inte ligger i målet utan i den strategi som föreslås för att nå det.
Låt oss beakta dagens verklighet: vår ekonomiska tillväxt uppgår i genomsnitt till 1,5 procent, och vi har bara skapat omkring en fjärdedel av de nya jobb som vi hoppades på – dessutom är de mycket dåligt betalda. Detta är det grundläggande problemet. Det är den kurs vi har följt under sex år, och de nyligen antagna riktlinjerna, som nu måste tillämpas i de nationella planerna, återspeglar det.
Se er om: vinsterna av produktiviteten i varje medlemsstat i Europeiska unionen rusar i höjden! Men hur är det med lönehöjningar? Lönerna ligger kvar där de har legat! Hur föreslår ni då att man ska stimulera den inhemska efterfrågan? Det som görs återspeglar alltid idén om att socialförsäkringsförmåner får någon sorts motsatt effekt på den nationella ekonomin, även om det inte alls är så – de gör gott för den! När allt kommer omkring leder höga löner till ekonomisk tillväxt, men man måste tänka om när det gäller politiken.
Vad vi inte behöver är permanent avreglering och privatisering. Vi behöver konkurrens, men det som vi behöver konkurrera med är högre sociala och miljömässiga normer. Vi behöver komma till insikt om att de varor vi producerar måste tillverkas i enlighet med internationella arbetsnormer. Det är vad vi behöver! Då kommer vi att ha en chans att verkligen genomföra Lissabonstrategin och nå de mål vi vill nå, och det kommer vi inte att göra genom att hela tiden minska socialförsäkringsförmånerna för att ge företagen ännu mer frihet – det är fel väg att gå.
– Herr talman! Varje år i mars har vi förberedande debatter inför vårtoppmötet, och sedan 2001 har vi diskuterat varför Lissabonprocessen inte lyckas uppfylla de föreskrivna målen. På den frågan gav Kokrapporten från 2004 ett otvetydigt svar: medlemsstaterna måste axla sitt ansvar och ta itu med uppgiften att reformera sina ekonomier och sin välfärdsstat och därigenom skapa utrymme för hållbar tillväxt och sysselsättning. När det nu återigen finns utsikter till ekonomisk tillväxt riskerar man att de nödvändiga reformerna skjuts på framtiden, men enbart tillväxt räcker inte för att behålla vår sociala modell intakt.
Skulle kommissionsledamoten kunna tala om vad kommissionen avser att göra för att avvärja den faran och tillämpa slutsatserna i Kokrapporten? Jag hoppas att perioden av eftertanke också kommer att diskuteras, för det finns ett desperat behov av det. Det verkar som om Europas elit är oförmögen att diskutera EU:s framtid utan att i onödan släpa på den avvisade konstitutionen. Nio månaders eftertanke borde vara tillräckligt för en första uppföljning.
– Herr talman! Det är en stor skam att det högtravande talet om att genomföra Lissabonstrategin inte har lett till annat än ord.
Lissabonstrategin avser i synnerhet unionens konkurrenskraft. Som vi alla vet krävs det för ökad konkurrenskraft huvudsakligen en produktivitetsökning, som i sin tur hotar jobben. Det hotet kommer inte att förverkligas om den inkomstökning som skapas genom högre produktivitet är tillräckligt hög och inte begränsas till enskilda länder utan också gäller för integrerade ekonomier som de inom EU.
Ökad produktivitet kräver emellertid inte bara att man tillämpar tekniska landvinningar utan också att man flyttar produktionen från platser där den är dyrare till platser där den är billigare. Den inkomstökning som detta resulterar i kommer att gagna alla i unionen, medan det däremot finns hot om stagnation och minskad konkurrenskraft om man överger processen, eftersom världen inte står stilla. Därför måste vi välja antingen viss stagnation eller en risk som kan löna sig.
Vi ska inte vara rädda för Lissabonstrategin. Den är en möjlighet för oss alla.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. Vår uppfattning är att åtgärderna för att uppnå Lissabonmålen – tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft – har varit få och otydliga.
Det krävs ökat stöd till de små och medelstora företagen, som är hjärtat i vår industriella struktur. Exempel på detta är bättre kreditmöjligheter, europeiska finansieringsprogram och europeiska program för forskning och teknik samt bättre försvar för den högkvalitativa europeiska industrin gentemot en orättvis internationell konkurrens – jag syftar till exempel på textil- och livsmedelssektorerna.
Vi behöver en energiplan för att befria Europa från den nuvarande geopolitiska instabiliteten, och maximal uppmärksamhet bör ägnas åt nya energikällor för att trygga hållbar och långvarig utveckling – även miljömässigt.
Närmare bestämt behöver vi investera i utbildning, forskning och innovation för att göra våra tillverkningsprocesser konkurrenskraftiga. Slutligen behöver vi värna om vår främsta resurs – arbetstagare och mänskligt kapital.
Vi får inte låta våra medborgares jobb och välbefinnande betraktas som mindre viktiga än marknadslagarna och den internationella handeln. Vi får inte glömma att industrin måste vara i arbetstagarnas tjänst, inte tvärtom.
– Herr talman, herrar ordförande, mina damer och herrar! Jag brukar inte dela ut komplimanger, men i den här debatten vore det verkligen opassande att inte uttrycka uppskattning för de båda föredragandena, Klaus-Heiner Lehne och Robert Goebbels. De förtjänar våra gratulationer för det förslag till resolution som de har utarbetat, som är mer än tillfredsställande och som vi stöder till 100 procent.
Det är självklart att jag som samordnare för min grupp i Lissabonstyrgruppen också skulle vilja utsträcka min uppskattning till de gruppkolleger som har bidragit med nödvändig medverkan. Parlamentets diskussion om resolutionen var mycket mer konstruktiv än förra året, och jag hoppas att det bådar gott inför det genomförande som vi hoppas på av den nya strategin för tillväxt och jobb.
Halvtidsöversynen verkar ha varit givande, medlemsstaterna verkar samarbeta och jag önskar de modigaste medlemsstaterna ståndaktighet och de andra mod i övertygelsen att börja eller få upp farten. Självfallet har vi också ett ansvar som EU-institution, även om jag i detta sammanhang välkomnar både kommissionens och rådets ordförandeskaps intentioner att raskt ta itu med tjänstedirektivet och även i detta sammanhang visa respekt för den svåra avvägning som vi har kommit fram till efter mycket hårt arbete här i kammaren.
Vi känner till beskaffenheten och omfattningen av den utmaning som EU står inför. Vi tycker om att leva gott i Europa, och vi vill fortsätta med det, men för att våra drömmar ska slå in, för att bibehålla välståndsnivån och behålla det vi kallar vår sociala modell intakt, måste vi bli en konkurrenskraftig global aktör.
Jag kan inte uttrycka det bättre än den tyske presidenten gjorde i går: ju dyrare vi är, desto bättre måste vi vara. Vi måste omsätta vår oro i kreativitet och vi måste våga tro att det bara är genom förändring som vi kan bevara potentialen att förverkliga våra ambitioner. Vi vet vad vi måste göra. Låt oss agera därefter på alla fronter, för det finns inget annat alternativ.
– Herr talman! Ordföranden för min grupp, PSE-gruppen, har talat om behovet av att vidta åtgärder nu. Det är dags att vidta åtgärder. Jag kommer att koncentrera mig på detta. Vi vet alla att vi har en något högre ekonomisk tillväxt, men ett genomsnitt på 2.2 procent i stället för 2.1 procent om året skapar inte tillräckligt många arbetstillfällen för att på allvar få ned vår arbetslöshet på 19,5 miljoner. I grunden håller jag därför med ordförande Barroso och Europeiska rådets ordförande. Vi behöver högre tillväxt.
Jag har två korta frågor. Den första rör investeringar. Herr kommissionsordförande! Räknar ni med att regeringarna vid det kommande mötet i Europeiska rådet kan samlas – vi har kanske inte kapaciteten och makten enligt fördraget att tvinga dem – för att skapa ett slags mellanstatligt avtal för att besluta om att de kommande två till tre åren investera i de mål som ni har rekommenderat i era handlingar och rekommendationer? Om ni tror det skulle jag bli glad eftersom vi då kommer att ha tagit ett steg i riktning mot samordnade investeringsåtgärder.
För det andra gladde det mig att se att rådet (sysselsättning) fattade ett beslut om ”flexicurity” (flexibilitet och anställningstrygghet) på grundval av kommissionens förslag. Herr rådsordförande! Räknar ni med att slutsatserna inte bara kommer att garantera flexibilitet utan även modern trygghet? I Frankrike har man en regering som enbart fokuserar på flexibilitet och jag har sett hur de unga har reagerat. Därför är det så viktigt att vi kan garantera både och. Jag skulle vilja att ni svarade på detta, och om ni kunde svara i dag skulle det vara mycket lägligt och klokt.
Det är dags att uppnå resultat och jag hoppas att vi alla kommer att samarbeta. Jag kommer att göra vad jag kan i Europeiska socialdemokratiska partiet och jag vet att min kollega, vår gruppordförande, kommer att göra allt han kan för att uppnå resultat, för nu är det dags och människor förväntar sig att vi gör det.
– Herr talman! Jag vill göra några allmänna reflektioner kring hela Lissabonagendan. Enligt min uppfattning så bygger den på en missuppfattning om hur ekonomier – och för den delen mänskliga civilisationer – utvecklas genom historien.
Vi har haft ett tillfälle i historien när Europa blev världens mest dynamiska kunskapsbaserade region. Det var från 1700-talets slut och under 1800-talet. Det började med förändringar i Storbritannien, lagstiftning kring ekonomiska frågor, skråväsendets avskaffande osv. Framstegen var enorma och snabba, och de spred sig oerhört snabbt till stora delar av världen. Man började använda ångmaskiner, Spinning Jenny osv. även i andra länder. Det är så utveckling går till.
Föreställningen att det i dag skulle finnas osedvanligt kloka personer som vet i detalj vilka åtgärder som bör vidtas runt om i europeiska länder för att få en gynnsam utveckling mot en kunskapsbaserad dynamisk region är helt felaktiga. Länderna söker sig fram till lösningar. De tittar ivrigt på varandra och härmar goda lösningar. Det är så utveckling går till. Att hålla på som vi nu gör är någonting som leder tankarna fel. Vi bör syssla med riktiga frågor i Europeiska unionen.
– Herr talman! Nästa vårmöte med Europeiska rådet måste resultera i ett svar på vår tids utmaningar, däribland de som rör miljön och energipolitiken. Vi måste ta hänsyn till de ungas förväntningar, och det är vår skyldighet att erkänna att antalet äldre hela tiden växer. Allt detta förutsätter att våra infrastrukturer anpassas. Vårt samhälle genomgår enorma förändringar, och det är detta som oroar folk. Vi behöver därför hjälpa dem genom att förekomma de kommande decenniernas svårigheter.
Den allomfattande välfärdsstaten från 80-talet är inte längre svaret. Vi måste förena flexibilitet och trygghet för att hitta andra vägar att prioritera sysselsättning och ge medborgarna deras tillit tillbaka – tilliten till politikerna och ett EU som får ordning på saker och ting. Denna tillit skulle spontant ge ett uppsving för såväl tillväxten som födelsetalen, som är en bra mätare på tillståndet i vårt samhälle. Denna tillit skulle leda till att man ser invandring som en stor möjlighet, och i stället för att hämma privata initiativ skulle man frigöra, uppmuntra och stödja dem. Denna återupprättade tillit skulle göra det möjligt för oss att utbilda våra forskare bättre och sedan behålla dem. Det ligger i ett mer framgångsrikt kunskapsbaserat samhälles intresse att vi borde göra det, även om det, mot bakgrund av vad som händer med Erasmus, finns verklig anledning att oroa sig över framtidsutsikterna för ett sådant samhälle. Slutligen är detta ett EU utan tabun som därför skulle våga tala om kärnkraft och oberoende när det gäller energikällor. Jag skulle kunna ge många fler exempel på vad det skulle kunna göra.
Men vad är poängen med att tala när det inte finns en ordentlig budget? Vi får nu veta, herr Barroso, att man måste göra ett val mellan de transeuropeiska näten och Galileo. Är detta möjligt? Nej, det är det inte. Vi behöver Galileo, och den inre marknaden behöver fullbordas genom bättre kommunikationer. Tillåt mig för övrigt att lägga ett ord för järnvägsförbindelsen Lyon–Turin.
Jag vill faktiskt inte att denna förmiddag bara ska bli ytterligare ett tillfället att tala om Lissabonstrategin. Ord, ord, ord … Det är dags att gå från ord till handling. Jag vill uppmana regeringscheferna att ta mod till sig. Lissabonstrategin är det enda motgiftet mot de olika formerna av nationell protektionism.
– Herr talman! Jag skall på denna korta minut koncentrera mig på ett ändringsförslag från den socialdemokratiska gruppen där vi välkomnar förslaget från regeringscheferna från sex länder om att upprätta en europeisk pakt för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Vi föreslår åtgärder på tre områden. För det första vill vi minska snedfördelningen mellan könen på arbetsmarknaden, för det andra underlätta möjligheterna att förena förvärvsarbete och föräldraskap och för det tredje införa ett jämställdhetsperspektiv med uppföljning på alla politikområden.
Syftet med denna jämställdhetspakt är inte att skapa en ny process, utan att förstärka de processer som finns redan idag, till exempel Lissabonprocessen, så att målen om hållbar tillväxt, full sysselsättning och social rättvisa skall kunna uppnås. Särskilt viktigt är målet om barnomsorg och möjligheten att förena förvärvsarbete och föräldraskap.
– Herr talman! Vid rådets möte senare denna månad kommer medlemsstaternas regeringar att få möjlighet att bekräfta det trängande behovet av reform för att gå snabbare framåt än vad man gjort tidigare.
Det är två frågor som jag anser att rådet bör ta upp på ett tydligt och kraftfullt sätt i sina slutsatser. Mot bakgrund av kommissionens dokument ”Dags att öka takten”, som lades fram i januari, är det verkligen inte rätt tidpunkt för förare att få slut på bränsle nu. Det gläder mig att José Manuel Barroso tycks gå på högoktanigt bränsle och måtte det fortsätta så, men den tilltagande protektionistiska retoriken och de protektionistiska åtgärderna från medlemsstaternas regeringar är oacceptabla. Det är förvånande att det inom EU fortfarande finns regeringar som är fast i en föråldrad protektionistisk mentalitet och främjandet av ekonomisk och industriell patriotism.
Jag välkomnar att kommissionen fördömer denna tendens i sina uttalanden. Jag välkomnar de ord som nyligen yttrades av den tyske ekonomiministern som sa att vi inte behöver industriell patriotism och att utländska investerare bör välkomnas med öppna armar i stället för att bara tolereras. Gud hjälpe oss om de nationella reformplaner som regeringarna har lagt fram liknar dem som Förenade kungarikets regering har presenterat.
Debatten om protektionism utgör kärnan i debatten om framtida ekonomisk utveckling. Det finns ingen plats för den politik som vi har sett på sista tiden. Tiden för diplomatiska finesser är över. Vi måste låta de små och medelstora företagen göra sig hörda.
När det gäller tjänstedirektivet måste det kompromisspaket som parlamentet har enats om förbättras av regeringarna. Vi har gjort framsteg, men inte tillräckliga. Rådet måste rycka upp sig angående Doharundan och arbeta hårdare för världshandelsavtal.
Jag är rädd att juryn för närvarande är emot. Jag uppmanar Europeiska rådet att visa samma kraft och beslutsamhet som José Manuel Barroso. Jag uppmanar det att undvika det vanliga struntpratet vid mötet senare denna månad och visa prov på verkligt ledarskap. Sedan kan vi bedöma det utifrån de beslut som fattats och därefter fälla vårt utslag.
– Herr talman! Till och med Hans-Gert Poettering såg sig nödgad att i sitt inledningsanförande i dag kritisera det österrikiska ordförandeskapets närvaro – särskilt förbundskansler Schüssels frånvaro – och det kan mycket väl vara så att frånvaron har någonting att göra med att de nyheter som det österrikiska ordförandeskapet skulle framföra var långtifrån något att skryta med eller ens tillräckliga. En så otacksam uppgift är han glad över att lämna till någon annan.
Budskapet är blygsamt och otillräckligt i förhållande till målen, särskilt i förhållande till den avsedda minskningen av arbetslösheten, om vi betänker hur stor arbetslösheten faktiskt är och vad vi ursprungligen avsåg att Lissabonprocessen skulle åstadkomma. Det är inte bara blygsamt och otillräckligt utan också felaktigt när det gäller de medel som används. Dessa mål, hur blygsamma de än är, kommer inte att nås enbart genom strukturreformer.
EU och medlemsstaterna måste få mer pengar. Utan pengar, ingen musik – det har vi också lärt oss av Mozart.
– Herr talman! Det går inte att bygga en konkurrenskraftig europeisk ekonomi i enlighet med Lissabonmålen utan en tryggad gas- och oljeförsörjning. Det går inte att bygga en sådan ekonomi på en differentierad och ojämnt fördelad tillgång och trygghet vad gäller energiförsörjning. Det strider mot den logik som ligger till grund för principerna för den inre marknaden och konkurrens. Det är därför välkommet att en tryggad energiförsörjning utgör en av ordförandeskapets och kommissionens prioriteringar.
Det är hög tid att unionen vidtar konkreta åtgärder på det här området. En tryggad energiförsörjning är avgörande för den ekonomiska verksamheten och konkurrenskraften hos EU:s ekonomi som helhet. Som vi nyligen har sett används energin ibland också som ett vapen för att utöva politiskt inflytande. Alltså bör den även övervägas inom ramen för unionens utrikes- och säkerhetspolitik.
De problem som nyligen har uppstått i fråga om energiförsörjningen avslöjar vår svaghet, sårbarhet och vårt beroende av tredje parter. Därför är det nödvändigt att EU utvecklar en riktig politik för trygg energiförsörjning. Om vi menar allvar med den inre marknaden och Lissabonmålen bör vi ge våra ekonomiska aktörer och våra medborgare lika stor tillgång och trygghet när det gäller energiförsörjning. De åtgärder som vidtagits av ordförandeskapet, och särskilt de som vidtagits i enlighet med kommissionens grönbok, är ett steg i rätt riktning även om de är alltför blygsamma.
Solidaritet är en av huvudprinciperna för europeisk integration och den innebär en skyldighet att hjälpa alla de stater som är i svårigheter. Vi måste utvidga solidaritetsprincipen till att omfatta energiförsörjningsproblem som har orsakats av politiska åtgärder. Vad vi behöver för att trygga den externa energiförsörjningen är samarbete och solidaritet, inte konkurrens mellan medlemsstaterna.
Det finns även en ekonomisk aspekt på energitryggheten. De största nedskärningarna i den budgetplan som rådet har enats om har gjorts på området för transeuropeiska energinät. Vi måste lösa denna situation under ett trepartsmöte om budgeten, annars kommer våra prioriteringar bara att finnas på papper.
Energitryggheten utgör även en av hörnstenarna i grannskapspolitiken. Ett nära samarbete på området för energitrygghet är absolut nödvändigt och den mest effektiva åtgärden för att stärka förtroendet, både inom EU och mellan unionen och dess grannar.
– Herr talman! Det finns tre prioriteringar inför vårtoppmötet – handling, handling, handling: handling därför att över en tredjedel av vår befolkning i arbetsför ålder inte är yrkesverksam, vilket är skandal. Man kan inte bejaka globaliseringen samtidigt som man överger ett stort antal av våra medborgare. Vi behöver aktiva arbetsmarknader.
Vi behöver vidta åtgärder när det gäller genomförandet av lagstiftning: alltför många medlemsstater inför inte de lagar som de har godkänt, vilket rent ut sagt är oacceptabelt.
Slutligen är det på tiden att vi, 13 år efter att den gemensamma marknaden tillkom, accepterar att det finns en europeisk gemensam marknad som kräver europeiska mästare, inte nationella mästare.
Låt oss därför få se mindre prat på detta toppmöte och i stället få se många fler planer för konkret handling från medlemsstaterna. Resultat, i stället för prat!
– Herr talman! Denna debatt handlar om vårtoppmötet, och vi har en bra resolution med förträffliga rekommendationer. När allt kommer omkring utlovas ökad tillväxt och fler jobb till den europeiska allmänheten, men låt oss inte slå blå dunster i ögonen på varandra, för papper är tålmodigt. När regeringscheferna nästa vecka efter toppmötet återvänder till sina huvudstäder måste de också ta med sig det egna ansvaret för Lissabonstrategin, för när allt kommer omkring är det medlemsstaterna som, sida vid sida med arbetsmarknadens parter och de nationella och regionala politikerna, ska lyckas öka sysselsättningen.
Budskapet till medlemsstaterna är både enkelt och tydligt. Den inre marknaden måste förverkligas vad som än händer. Mer måste göras i fråga om forskning och utveckling. Innovation måste stöttas, och utbildningen måste organiseras på en mer effektiv och högkvalitativ grund. Lissabonstrategin har emellertid också en social dimension. Vi kommer inte att bli konkurrenskraftiga om vi begränsar våra principer och våra värderingar om solidaritet med de svagaste, minskar våra medborgares eget ansvar, kringskär den sociala rättvisan eller sänker lönerna till en nivå där vi börjar konkurrera med våra konkurrenter i Asien. Detta är inte det svar från EU som kommer att främja tilliten från allmänheten.
Det är dock nödvändigt med reformer. De demografiska förändringarna, i form av en åldrande befolkning och sjunkande födelsetal, måste bemötas. Vi bör ta mod till oss och granska finansieringen av socialförsäkringssystemen, ty den demografiska verkligheten rycker allt närmare i allt snabbare takt. Det är ingen mening med att fundera på ett företagarvänligt klimat eller livslångt lärande om vi inte lyckas åstadkomma resultat. Det finns jobb att göra.
Vi har organiserat de europeiska strukturprogrammen så att tre fjärdedelar, eller 55 miljarder, ska bidra till Lissabonmålen, och om det saknas finansiering till de programmen eller om medlemsstaterna inte är beredda att betala, så måste jag dra slutsatsen att tillväxt och sysselsättning enligt Lissabonmålen inte kommer att uppnås.
När det gäller den åldrande befolkningen och det sjunkande antalet yngre kommer vi att behöva anpassa socialförsäkrings- och sysselsättningspolitiken så att aktiva unga människor och pigga äldre människor kan bidra till samhället i den närmaste framtiden, till välstånd och lycka för våra medborgare.
– Mina damer och herrar! I dag skulle jag vilja tala om två av de frågor som jag ser som mycket viktiga för att uppnå målen i Lissabonstrategin, med andra ord, tillväxt och sysselsättning. Den första är fullbordan av den inre marknaden. Det förefaller som om de fyra friheterna som utgör grunden för Europeiska unionen tråkigt nog ofta bara finns på papperet. Vi tog ett mycket viktigt steg här förra månaden i och med den första behandlingen av tjänstedirektivet. Jag tror fullt och fast att det var ett steg i rätt riktning, men jag skulle vilja säga någonting om den fria rörligheten för personer. I rapporten från Europeiska kommissionen, som redan har nämnts här, betonas att arbetskraftens rörlighet mellan inte bara nya och gamla medlemsstater utan också inom det ”gamla” EU fortfarande är otillräcklig. Och ändå är det just den rörligheten som den ekonomiska tillväxten är beroende av. Den andra frågan är antagandet av budgetplanen.
Mina damer och herrar! Om vi inte har någon budgetplan före halvårsskiftet kommer EU att stå inför en kris. En ekonomisk kris, en politisk kris och också, befarar jag, en förtroendekris. Jag skulle därför vilja uppmana alla tre institutionerna att arbeta hårt med denna fråga så att budgetplanen är helt säkrad senast vid juni månads utgång, eller, med andra ord, senast när det österrikiska ordförandeskapet avslutas.
– Herr talman! För det första vill jag tacka president Mahmoud Abbas för att jag fått detta oväntade tillfälle att bidra till denna debatt. Jag tackar Lissabon för att ha gett oss agendan, och Lissabons son på kommissionsbänken för hans ledarskap i fråga om denna agenda. Ingenting är viktigare för Europeiska unionen än att se till att Lissabonagendan blir en framgång. Det är så vi kan ge vårt folk nytt hopp om att Europeiska unionen kommer att bidra till deras framtid och att vi kan samarbeta med varandra för att ge nytt hopp även till andra delar av världen.
Jag vill belysa två aspekter av agendan som framhålls i resolutionsförslaget. För det första den europeiska folkhälsan, eftersom jag anser att den är en förutsättning för Lissabonagendan. Utan friska människor har man ingen sund ekonomi. Det är viktigt att vi först tittar på några av de hälsohot som vi står inför, däribland risken för en influensapandemi, och på hälsomöjligheterna, bland annat de som nu öppnas genom den fria rörligheten för patienter, och att vi ser detta som en del av Lissabonagendan.
Som mina kolleger har sagt behöver vi beakta den åldrande befolkningen för att se till att åldrandet blir en möjlighet och inte bara en belastning. Även en hälsosam miljö behöver vi betrakta som en förutsättning för vår ekonomi. Inte heller detta är ett hot. Möjligheterna för företag att vara uppfinningsrika och uppfylla våra förväntningar på högre miljönormer kommer att förbättra dessa företags ställning gentemot resten av världen. Vi har möjlighet att vara världsledande i fråga om hållbarhet, innovationer, ekologisk märkning osv., och jag anser att detta är en utmaning som kommissionen måste ta upp med parlamentet.
Till sist uppskattar jag det österrikiska ordförandeskapets arbete inom båda dessa områden, i fråga om såväl folkhälsan som en hälsosam miljö, eftersom detta kommer att leda till den sunda ekonomi som Lissabonagendan kan ge oss alla inom en mycket snar framtid.
– Herr talman! Den 15 mars firar Ungern minnet av kampen för frihet och revolution från 1848. När vi ser tillbaka kan vi säga att de varaktiga resultaten av revolutionen har varit förändringen i det ekonomiska systemet, folkets frihet och landets fortsatta konkurrenskraft.
I dag är konkurrens inte längre något som försiggår mellan nationalstater utan mellan kontinenter, på en global nivå. Därför måste en varaktig konkurrenskraft skapas på den nivån. Europeiska unionen behöver en verklig förändring i sin ekonomiska filosofi. Vi måste äntligen växla från den förlegade, improduktiva konkurrensen mellan medlemsstater till en europeisk inre marknad som ser till att medborgarna får den högsta nivån av frihet och mänsklig värdighet.
Lissabonstrategin är inte bara en fem- eller tioårsplan utan grunden för vår konkurrenskraft och överlevnad de kommande 100–150 åren. År 1848 förstod politikerna tidens budskap och gick i spetsen för förändringen. Jag ber rådet, kommissionen, parlamentet och de premiärministrar som förbereder vårtoppmötet att slutligen förstå och tillämpa 2000-talets budskap. Detta är vad vi EU-medborgare förväntar oss av dem.
– ( Herr talman, mina damer och herrar! I mars 2000 beslutade EU:s ledare om utformningen av Europeiska unionen 2010. De förstod att de enskilda medlemsstaternas åtgärder skulle bli ännu effektivare om de stöddes av gemensamma åtgärder från de andra medlemsstaterna.
Idag krävs det, med tanke på den växande klyftan mellan Europeiska unionens tillväxt och tillväxten i Förenta staterna och Asien, liksom den åldrande befolkningen, att Lissabonstrategin tillämpas så snart som möjligt för att vi ska ta igen förlorad tid. Dessutom kan vi uppnå bättre resultat genom att vidta ytterligare åtgärder och genomföra de strukturförändringar som beslutats inom Europeiska unionen.
Ett ingripande i tid behövs i de sektorer som tidigare angetts för att Europeiska unionen ska bli mer attraktiv för forskare och vetenskapsmän, för att den inre marknaden ska kunna fullbordas och tillåta den fria rörligheten för varor och tjänster samt för att skapa en genuin inre marknad för tjänster. För att kunna skapa ett gynnsammare klimat för företag måste vi tillämpa rekommendationerna från den europeiska arbetsgruppen för sysselsättningen så snart som möjligt.
Enskilda medlemsstater har gjort framsteg inom vissa av dessa sektorer, men ingen har uppnått positiva eller bestående resultat. För att uppnå sina mål måste Europeiska unionen visa större engagemang och till och med utöva påtryckningar på enskilda medlemsstater. Medlemsstaterna måste överge sina gamla nationella vanor och ägna mer resurser åt att bygga Europeiska unionen. Vi måste få medborgarna att förstå att dagens uppoffringar är morgondagens vinster.
Europaparlamentet spelar en nyckelroll i strategin för tillväxt och i åtagandet att bygga ett nytt Europa. Vi måste därför alltmer stimulera alla berörda parter när det gäller att återlansera Europeiska unionen.
– Herr talman! Vi har uppenbart hamnat i en knipa i Europeiska unionen. Majoriteten av medlemsstater slår av på tillämpningstakten för Lissabonstrategin av både helt egoistiska och kortsiktiga skäl. Varje vecka till exempel sackar vi efter ordentligt i jämförelse med Förenta staterna och Japan när det gäller investeringar i informations- och kommunikationsteknik. Samtidigt konkurrerar Kina och Indien allt häftigare med oss. Vi sitter helt fast och kommer ingen vart.
De nordiska länderna har dock behållit sina toppnivåer när det gäller konkurrenskraften, välfärdsstaten och en bred kunskapsbas. Det har skett nu. Jag frågar José Manuel Barroso, Europeiska kommissionens ordförande, ifall det möjligen är så att ni har den typen av sydländskt temperament som behövs för att skicka vidare detta exempel till dem som fortfarande räds de djärva lösningar som vi antog för längesedan. Detta har inte stjälpt oss, och inte heller har den kalla vintern fått oss att ändra inriktning. Med andra ord är det möjligt. Varför skulle det inte vara det?
– Herr talman! När vi diskuterar Lissabonprocessen kan vi se att man lyckas mer eller mindre bra i olika länder. De länder som genomfört reformer och förändringar klarar både globaliseringen och konkurrenskraften bättre. De som inte har genomfört reformer klarar sig sämre.
Men det anmärkningsvärda är hur lite som faktiskt har skett på gemensam europeisk nivå, hur lite vi har ökat expansionsutrymmet för nya företag, nya produkter, nya tjänster och nya marknader. Kommissionens övergripande uppgift framför andra är att bekämpa den nya protektionism som vi ser växa fram bland regeringar och politiker i Europa. Den nya protektionismen riktar sig mot de nya medlemsländerna och världen utanför där de stora framtida marknaderna finns, men den riktar sig även mot och växer mellan de gamla medlemsländerna.
Den övergripande uppgiften för att kunna hantera Lissabonprocessen är att bekämpa denna protektionism. Den står i strid med fördraget och allt vad europeisk integration heter. Europa har fantastiska möjligheter. Där vi har genomfört reformer har vi lyckats. Se till exempel på telekommarknaden. Där är vi som mest framgångsrika.
Det kommissionen måste göra är att missionera vikten av att slå vakt om den fria handel som har byggt upp Europas välstånd. Bejaka globaliseringen, men se framför allt till att genomföra åtgärder som leder till fler företag, nya företag och nya jobb. Det måste vara resultaten som räknas, inte målen. Då kommer vi kunna ge Europa en ny framtid.
– Herr talman, herr Barroso! Jag vill bara ta upp några få punkter. För att kunna uppnå målen för tillväxt och sysselsättning måste integreringen av ett jämställdhetsperspektiv i Lissabonstrategin förstärkas, speciellt i de generella ekonomipolitiska riktlinjerna och riktlinjerna för sysselsättningen. Vi måste öka sysselsättningsgraden bland kvinnor, utveckla en strategi för ett aktivt åldrande och bygga ett samhälle som kännetecknas av livslångt lärande.
Min andra punkt handlar om budgetplanen. Det finns ett akut behov av en interinstitutionell överenskommelse. Det finns ingen tid att förlora. Rådet, kommissionen och Europaparlamentet måste agera snabbt för att nå en överenskommelse. EU:s medborgare kommer inte att acceptera fler förseningar. Tiden är inne att ”Lissabonisera” Europeiska unionen och anta en budget som kommer att främja tillväxt och fler och bättre jobb för alla, inklusive kvinnor. Utan kvinnorna kan inte Lissabonstrategin bli framgångsrik.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag lovar att vara så kortfattad som möjligt. Många och intressanta saker har sagts i detta ämne och jag kan försäkra Hans-Gert Poettering och Maria Berger att förbundskanslern mycket noggrant följer allt som sägs i denna kammare, trots att han inte är närvarande just nu. Det är självklart att det ni har att säga kommer att spela en viktig roll i förberedelserna. Jag vill uppmärksamma Maria Berger på att min närvaro här idag inte får tas som ett tecken på bristande ambitioner. Tvärtom har det österrikiska ordförandeskapet ambitionen att förena sig med kommissionen för att uppnå stora saker till förmån för EU:s medborgare.
Jag kan också berätta för Martin Schulz att vi självklart är väl medvetna om behovet av att sätta in nödvändiga ekonomiska resurser. Vi talar här inte bara om EU-medel utan också om nationella medel. Deras kvalitet och effektivitet är vad som är viktigt, för vi bör inte alltid enbart beakta resursernas kvantitet utan också se till att rätt resurser sätts in på rätt ställe.
Herr Watson! Jag är helt överens med er om att det finns många ämnen som Europeiska rådet borde behandla, men eftersom tiden är begränsad kan inte allt hinnas med.
När det gäller er hänvisning till Metternich kan jag försäkra er om att Metternich inte är en förebild för oss. Hans syn på Europa är inte vår syn på Europa. Vi vill inte ha en styrelse bestående av fem stora länder som styr de övriga. Kom ihåg att han var chef för en polisstat, vilket vi inte heller vill ha.
Till Rebecca Harms vill jag säga att hållbarhet självklart spelar en viktig roll i Europeiska unionen och jag kan påminna kammaren om att hållbarhetsstrategin ska revideras före halvårsskiftet 2006. Jag kan försäkra er om att hållbarhet självklart också kommer att spela en viktig roll i allt det som rådet och kommissionen strävar efter att göra.
Jag har också något att säga till Jens-Peter Bonde. Jag vill bestämt tillbakavisa tanken på att de medlemsstater som önskar utöva sina suveräna rättigheter för att pressa på ratificeringsprocessen för det konstitutionella fördraget agerar olagligt.
Jag vill hänvisa er till beslutet från Europeiska rådet i juni, där man genom att utlysa en period av eftertanke även uttryckligen bestämde att giltigheten för en fortsatt ratificeringsprocessen inte skulle ifrågasättas.
Jag anser att rådet går med full fart framåt när det gäller att uppnå de mål som vi har föresatt oss.
Herr Kirkhope! Det kanske stämmer att rådet inte går på hög oktan, till skillnad från kommissionens ordförande. Låt oss gå mer på biobränslen, i linje med tidsandan.
Flera talare har i detta sammanhang nämnt kommissionens initiativ ”bättre lagstiftning”, och för detta vill jag speciellt tacka kommissionsledamot Verheugen som är med oss här idag och uppmuntra honom till att fortsätta detta initiativ. Det är den typen av initiativ som allmänheten förstår och som flyttar Europeiska unionen närmare dem ännu en gång.
Poul Nyrup Rasmussen och andra nämnde frågan om ”flexicurity” och jag kan bekräfta och understryka att det handlar om flexibilitet med trygghet som ett grundläggande paradigm för reformer inom arbetslagstiftningen och socialpolitiken. Det är självklart att avsikten här är att uppnå ett balanserat förhållande mellan flexibilitet och trygghet på EU:s arbetsmarknader.
Herr Titley! Jag håller med er om att handling är nödvändigt, eftersom det kommer att övertyga våra medborgare. Liksom kommissionen är vi fast beslutna att vidta rätt åtgärder för att få till stånd denna handling.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Även om ”tillväxt” och ”sysselsättning” är nyckelord i Lissabonstrategin verkar det som om de återigen behöver klargöras.
När vi på 2000-talet i Europeiska unionen använder termen ”tillväxt” kan vi inte tala om något annat än en tillväxt som är hållbar, socialt försvarbar och miljömässigt ansvarsfull. Allt annat skulle innebära att vi inte har lärt oss någonting från tidigare årtionden och jag ber att detta allvarligt beaktas en gång för alla. När kommissionen talar om tillväxt talar vi utifrån termer av hållbar tillväxt, vilket innebär miljömässig förnyelse, effektiv energianvändning, konkurrens för ökad kvalitet snarare än lägre social standard, sänkta miljökrav eller lägre löner. Jag hoppas att detta står klart en gång för alla.
När vi talar om jobb talar vi inte om vilket slags jobb som helst. Vi har nämligen insett att den stora socialpolitiska frågan i vår tid är huruvida vi, mitt i globaliseringsstormarna, kommer att lyckas ställa tillräckligt välbetalda och kvalificerade arbeten till förfogande. Detta är den stora fråga som vi måste ta itu med. Vårt engagemang gäller inte bara vilket slags jobb som helst, utan det viktiga är att det bör vara långsiktiga arbetstillfällen som varar när konkurrensen hårdnar.
Konsekvenserna av detta i vår nuvarande situation är att det måste ställas vissa tydliga krav på medlemsstaterna, där det bestämt sägs att tiden är kommen för oss att göra en kursändring. Nu är tiden mogen för oss att med all den beslutsamhet som vi kan uppbåda ta steget in i det kunskapsbaserade samhället. Vi har inte råd att ha samhällen inom Europeiska unionen vars utbildningspolitik utestänger och diskriminerar människor istället för att stödja och integrera dem. Vi behöver en utbildningspolitik som tar till vara denna kontinents utbildningstillgångar på bästa möjliga sätt.
Vi har inte råd med en socialpolitik som tillåter att unga kvinnor skaffar sig en god utbildning för att sedan inte ge dem chansen att göra någonting av den, på grund av svårigheterna att förena arbete och familjeliv. Vi har heller inte råd med en socialpolitik som helt enkelt spottar ut äldre arbetstagare ur produktionsprocessen eftersom de inte längre anses behövas. Idag är inget av detta längre något hållbart alternativ och vår strategi visar detta med största tydlighet.
Vi intygar också att den europeiska inre marknaden är en politik som kan bemöta den internationella konkurrensen och är bra för tillväxt och sysselsättning. Kommissionen tror därför inte på någon som helst ekonomisk patriotism. Vi vill upprepa att de som vill ha en stor europeisk inre marknad också måste acceptera att företag grundas i syfte att verka på denna marknad utan att behöva ta hänsyn till gränser.
Om det ska finnas en europeisk inre marknad måste det också finnas europeiska företag. Kommissionen noterar med oro en återgång till ett nationalistiskt ekonomiskt tänkande i vissa delar av Europeiska unionen och varnar för det. Detta eftersom det bästa sättet – vilket nästan alla talare har sagt här idag – att ta itu med Europeiska unionens problem är att göra det tillsammans.
Jag har också något att säga till de europeiska företagen. I flera år har vi nu drivit en politik för att förbättra villkoren för näringslivet inom Europeiska unionen. Vad vi förväntar oss nu, vid en tidpunkt då de största företagen går bättre än någonsin, är att de bör vara medvetna om sitt ansvar gentemot Europa som företagssäte. Näringslivet är inte enbart skyldigt att göra kortsiktiga vinster, utan är också ansvarigt gentemot den plats där vinsterna görs.
Om ett företag som genomför omstruktureringar friställer delar av sin arbetskraft ligger inte huvudansvaret för detta hos de politiskt ansvariga. Tvärtom handlar det om ett misslyckande från företagets sida. Eftersom företag i god tid kan känna av när omstruktureringar kommer att bli nödvändiga och när de i så fall måste påbörjas, kräver vi att europeiska företag anstränger sig mer för att omstruktureringarna ska få en positiv utgång. Att friställa personal är alltid det sämsta sättet att hantera detta och det är ett sätt som de inte ska behöva tillgripa.
Det finns dock ytterligare något som vi måste säga till de europeiska företagen, nämligen att det är möjligt att växa genom att använda stora rörelseöverskott till att skapa nya produkter, utveckla ny teknik och ny kapacitet istället för att enbart köpa upp andra företag.
Jag skulle vilja påpeka – på vänligast tänkbara sätt – att hela vår erfarenhet av företagsuppköp under de senaste tjugo åren i de allra flesta fallen inte har visat någon positiv effekt på företagen eller på ekonomin som helhet. Jag skulle föredra om europeiska företag kunde använda de enorma vinster som de har gjort under den senaste tiden till att investera i ny forskning och produktionskapacitet i Europeiska unionen istället för att finansiera kampanjer för uppköp av andra företag.
Det finns också något som parlamentsledamöterna kan göra. Det har med alla rätt klagats över att allmänheten inte har engagerats i utvecklingen av strategin för tillväxt och sysselsättningen. Detta är en uppgift för de nationella makthavarna och de nationella parlamenten.
Jag ber er därför att tala med era kolleger i de nationella parlamenten i era hemländer och se till att denna fråga hamnar på de nationella politiska agendorna. Det är när allt kommer omkring inte kommissionens uppgift att förmå medlemsstaternas oppositionspolitiker att göra sitt arbete och se till att denna fråga hamnar på agendan. Detta är parlamentsledamöternas uppgift. Därför vill jag uppmana er att använda ert inflytande, för det är endast om vi lyckas starta en bred politisk debatt i medlemsstaterna och deras lagstiftande församlingar som vi kommer att kunna skapa den nödvändiga medvetenheten om behovet av en gemensam ansträngning, inte bara av de politiskt ansvariga utan också av allmänheten, om vår konkurrenskraft ska förbli oförminskad.
– Herr talman! Jag vill rikta ett varmt tack till kommissionsledamot Verheugen för det anförande han just höll. Det var utmärkt. Med mina hörlurar på kunde jag lyssna på det, fast jag måste säga att om jag inte hade använt dem skulle jag knappt ha kunnat höra något trots kammarens högtalare.
Det är ingen mening att ni, på ert karaktäristiskt vänlig sätt, talar på ert eget språk in i mikrofonen för att be ledamöterna att sätta sig ner. Faktum är att de inte kommer att förstå vad ni säger om det inte tolkas för dem. Om ni vill få dem att sitta ner så borde ni svinga er ordförandeklubba.
Jag skulle bara vilja rikta en begäran till kammaren och jag gör det i egenskap av parlamentsledamot. Jag anser det oacceptabelt att vi inte lyckas utöva ett minimum av hövlighet och lyssna på dem som talar till oss.
– Jag hoppas att alla här tar det som sades på största allvar. Jag tar till mig kritiken och kommer därför att kalla ledamöterna till ordningen antingen med ett mer utbrett talat EU-språk eller genom att använda ordförandeklubban.
Jag har mottagit två resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
– Herr talman! Jag vill bara ta upp en liten ordningsfråga. Somliga av oss har inte fått någon e-post sedan klockan 11 i förmiddags, förutom via webbpost. Jag vet inte hur många det gäller eftersom det finns fler än en server. Hur som helst är en server nere och det var den också ett tag på förmiddagen i går. Jag tror att detta är ett problem som speciellt gäller Strasbourg, vilket givetvis ökar nöjet att komma hit.
Kan ni vara vänlig att se till att administrationen snarast löser detta problem, som är ytterst irriterande.
– Vi ska lägga det på minnet, fru Ludford.
– Herr talman! Det var just artikel 140 i Europaparlamentets arbetsordning som jag tänkte referera till. Där står det att vi har rätt att ta del av handlingarna direkt via parlamentets interna datasystem. Jag önskar att ni ser över avtalet med det privata företag som skall tillhandahålla denna service. Både våra demokratiska och ekonomiska intressen kräver att så sker.
– Tack så mycket. Vi ska titta närmare på det.
– Europeiska rådets vårmöte om Europeiska unionens ekonomi äger rum i samma ögonblick som ett utbrott av protektionism i flera EU-länder, särskilt i Frankrike.
President Jacques Chirac försöker ofta framställa Frankrike som en förkämpe för europeisk integration och anklagar andra länder så fort de visar minsta antydan till bristande entusiasm. Ändå är Frankrikes resultat när det gäller att tillämpa EU-lagstiftning ett av de sämsta. Landets inställning till gränsöverskridande fusioner är att lägga hinder i vägen. Frankrike har medvetet underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt stabilitets- och tillväxtpakten och landet har ständigt bromsat takten i reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Europeiska rådet borde vara ett tillfälle för övriga medlemsstater att pressa Frankrike att hålla ordning i sitt eget hus.
– Teman kopplade till konkurrenskraft och tillväxt har alltid varit centrala i Lissabonstrategin.
I den resolution som vi i dag ska rösta om – och jag vill verkligen säga vilken bra utveckling detta är – behandlas den sociala dimensionen. Resolutionen får inte ses som ett försök att förlänga tiden som det kommer att ta för att uppnå målen i Lissabonstrategin, eftersom det till exempel kommer att ge alla EU:s medborgare tillgång till högre utbildning och livslångt lärande. Jag vill påpeka betydelsen av ett europeiskt utbytesprogram för lärlingar.
Jag vill också framhäva den roll som små och medelstora företag spelar när det gäller att uppnå Lissabonmålen. Sådan affärsverksamhet är en del av den huvudsakliga källan till morgondagens arbeten. Vi måste därför skaffa oss resurserna för att undanröja de hinder som står i vägen för dessa företag, speciellt för småföretagen, och förutom det ge dem resurser för innovation. Härav betydelsen av en ambitiös budget för ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.
Som ni säkert har insett beklagar jag bristen på en budget som kan matcha ambitionerna i Lissabonstrategin och hoppas att vi kommer att klara av att förbättra budgetplanen för att råda bot på denna situation.
– Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
. – Herr talman! Jag vill föreslå att andra delen av ändringsförslaget ändras genom att den nämnda siffran byts ut mot ett jokertecken.
. – Herr talman! Jag vill föreslå att omröstningen om lagstiftningsresolutionen skjuts upp i enlighet med artikel 53.1 i arbetsordningen.
– Herr talman! Eftersom problemet med global uppvärmning inte kan lösas av EU ensamt, är syftet med mitt muntliga ändringsförslag att bredda mottagarkretsen genom att lägga till orden ”och det internationella samfundet” efter ”EU och dess medlemsstater”.
– Herr talman! Jag vill genom ett muntligt ändringsförslag klargöra en del saker. En fond utformad för att stödja arbetare som påverkas av omstruktureringar ska inrättas. I Jean Louis Cottignys betänkande kallas detta för en fond för anpassning till tillväxten, och för att undvika missförstånd föreslår jag därför att vi återgår till det namn som Europeiska kommissionen använder, det vill säga en europeisk fond för justering av globaliseringseffekter.
– Herr talman! Min grupp vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag om detta stycke. Vårt yrkande om delad omröstning gäller strykningen av tidsgränsen. Vi vill i stället infoga orden: ”som bör träda i kraft snarast möjligt”. Syftet med detta är att få en överensstämmelse med den formulering som kommer att föreslås i 2004 års revisionsförklaring, i punkt 55.
– Herr talman! Inledningsvis ville jag begära ordet för att föreslå återkallandet av ändringsförslag 1, som till slut förkastades. Beträffande ändringsförslag 24 skulle jag vilja lägga fram ett förslag till våra parlamentskolleger från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om att ersätta ett ord via ett muntligt ändringsförslag. Jag skulle vilja ersätta termen ”utbildning” med ”högre utbildning” eftersom det här handlar om samarbete mellan forskningen, den privata sektorn och den högre utbildningen. Jag anser mig kunna säga att jag lägger fram detta muntliga ändringsförslag för Klaus-Heiner Lehne och Alexander Lambsdorffs räkning, som också är överens.
– Därmed är omröstningen avslutad.
. – Jag anser att partnerskapsavtalet mellan EG och Mikronesiska federationen om fiske i Mikronesiska federationen bör ingås i enlighet med förslaget till rådets förordning.
Västra Stilla havet är ett av de bästa tonfiskområdena i världen och vetenskapliga undersökningar visar att det allmänna tillståndet hos bestånden är så pass bra att fisket kan utsträckas till tredjeländer.
Avtalet ger förmåner åt båda sidor och skyddar en hållbar fiskepolitik i Mikronesiska federationen.
Även om jag stöder detta fiskeavtal vill jag uppmärksamma de höga licensavgifter för långrevsfartygen, som kan bli mycket tunga att bära för vissa fartygsägare.
– Vi är starkt kritiska till EU:s destruktiva fiskeavtal med tredje land. Vi beklagar därmed att EU väljer att sluta fiskeavtal med nya länder.
Återkommande rapporter har belyst fiskeavtalens negativa konsekvenser för kustbefolkningen i de avtalsslutande länderna. Avtalen leder till överexploatering av fiskevatten, vilket drabbar den lokala befolkningen. Såväl kommissionen som en förkrossande majoritet i Europaparlamentet väljer dock att konsekvent blunda inför denna kritik. Det aktuella fiskeavtalet kan dessutom, enligt ett av parlamentets yttranden, få negativa miljökonsekvenser.
Samtidigt som EU förordar ökade satsningar på bistånd används medborgarnas skattemedel till att finansiera fiskeavtal som motverkar utveckling. Detta är varken en konsekvent eller trovärdig politik.
Vi anser att fiskeavtalen skall avvecklas för att på sikt helt upphöra att gälla. De medlemsländer i unionen vars fartyg fiskar i tredje lands vatten borde stå för avtalets kostnader. Dessa medlemsländer får sedan självständigt avgöra om de i sin tur skall finansiera denna utgift genom att ta ut avgifter från sina respektive fiskefartyg.
. – Mot bakgrunden av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken har det blivit absolut nödvändigt att uppdatera förordning nr 3690/93 av den 20 december 1993. Information om fiskefartyg måste överensstämma med det nya regelverket om förvaltning av återhämtningsplanerna för fiskbestånden, för att garantera att huvudprincipen om ”förvaltningsplaner om fiskeansträngningen” följs.
De ändringsförslag som presenteras, till exempel införandet av nummer i registret över gemenskapens fiskeflotta och spridningen av de fiskemetoder som används av fartygen, är viktiga element som inte är inkluderade i den ursprungliga förordningen.
Kommissionens förslag och de ändringsförslag som lagts fram av föredraganden i hans betänkande förtjänar mitt stöd.
– Vi moderater har valt att rösta för det aktuella betänkandet men vi beklagar det faktum att skyddet för de grundläggande rättigheterna inte lyfts fram tillräckligt på EU-nivå och anser att domstolens jurisdiktion bör omfatta enskildas grundläggande rättigheter även i frågor som rör inre säkerhet.
– Tack vare initiativbetänkandet Utvärdering av den europeiska arresteringsordern av Adeline Hazan kan vi ytterligare förstärka rättssäkerheten för våra medborgare. Betänkandet pekar på förbättringar som har gjorts. Jag vill dock understryka de problem som fortfarande utgör ett hinder för rättssäkerhetsgarantin och som nämns i rapporten.
Det är oerhört viktigt att översättning, tolk- samt advokathjälp garanteras de människor som arresterats med hänvisning till den europeiska arresteringsordern. Det är varje medlemsstats ansvar att rätta till detta viktiga problem som idag medför kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
– Detta betänkande uppvisar en uppenbar strävan mot ett utökat samarbete inom det straffrättsliga området. Rådet uppmanas att förbjuda medlemsländerna att återinföra en systematisk kontroll av dubbel straffbarhet samt att integrera arresteringsordern i den första pelaren.
Betänkandet visar på stora problem vid implementeringen av arresteringsordern. Medlemsländerna har tydligt visat att de vill bevara delar av det traditionella systemet för utlämning.
Några länder har vägrat att verkställa arresteringsordern för egna medborgare, med hänvisning till de grundläggande rättigheterna eller diskriminering. Andra har behållit eller återinfört kontrollen av dubbel straffbarhet.
Junilistan anser att detta är tydliga tecken på att medlemsländerna värnar sin suveränitet på det straffrättsliga området. Lagföring eller avtjänande av straff är några av de mest ingripande åtgärder som kan vidtas mot en individ. Då måste rättssäkerhet gå före den förenkling och effektivitet som betänkandet hävdar att arresteringsordern generar.
Junilistan tar avstånd från utökad överstatlighet och anser att detta tillhör nationella frågor. Vi har därmed valt att rösta nej till betänkandet.
. – Som vi påpekade 2001 har kommissionen lagt fram förslag med kampen mot terrorismen som förevändning. Man förespråkade överstatlighet för viktiga rättsliga frågor, vilket skulle innebära att det nödvändiga samarbetet mellan medlemsstaterna och befintliga rättsliga instrument, till exempel utlämning, kunde kringgås. Detta innebar en attack mot medlemsstaternas suveränitet och deras skyldighet att garantera sina medborgares rättigheter.
Vi sa då att den europeiska arresteringsordern, som bland annat syftar till att ta bort principen om dubbel straffbarhet, om än i begränsad omfattning, var en trojansk häst som skulle leda oss allt längre in i överstatligheten.
Det betänkande som ligger framför oss bekräftar vår kritik. Där betraktas rättslig suveränitet som ett hinder och det talas om politiska myndigheters ”inblandning” i utlämningsförfaranden, även då det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna.
Det är talande att den tyska författningsdomstolen har beslutat att ogiltigförklara den lagstiftning som skulle få den europeiska arresteringsordern att träda i kraft och att ett antal medlemsstater har återgått till att tillämpa gällande utlämningsinstrument i ljuset av detta beslut. Föredraganden kritiserar dessa beslut och stöder aktiveringen av övergångsklausulen som det hänvisas till i artikel 42 i EU-fördraget, vilket alltså innebär införlivandet av den europeiska arresteringsordern i den första pelaren.
. – Liksom Europeiska unionens invandringspolitik är den europeiska arresteringsordern väldigt farlig och full av konsekvenser för oss alla. Den handlar faktiskt lika mycket om allvarliga brott som om mindre brott (terrorism, stöld, avsiktlig skadegörelse, kränkande beteende vid möten, yttranden som anses rasistiska och främlingsfientliga och så vidare). I samtliga fall är individens rättigheter sämre skyddade än de var med det tidigare utlämningsförfarandet, som tillät de politiska makthavarna att antingen gå med på eller vägra lämna ut en person. Arresteringsordern har idag blivit ett rent rättsligt förfarande både till följd av den slopade administrativa och politiska fasen och till följd av den kontroll som utövas av de administrativa organen.
Arresteringsordern skapades i all hast som svar på attackerna den 11 september, och för att skydda sin mediebild istället för att vara förnuftiga och ansvarsfulla tvekade inte Europeiska unionens stats- och regeringschefer att offra allmänhetens individuella friheter och rätten till försvar.
Den europeiska arresteringsordern, som uppfanns av våra EU-byråkrater som ett idealiskt verktyg för att skydda individens grundläggande rättigheter, visar idag sitt rätta ansikte: ett verktyg för totalitärt förtryck som utgör en potentiell fara för var och en av oss.
– Jag välkomnar detta betänkande som syftar till att utvärdera den europeiska arresteringsordern, dess effektivitet och de problem som har uppkommit sedan den antogs. Europeiska arresteringsorderns roll för att stärka det rättsliga samarbetet och det ömsesidiga förtroendet är oerhört nyskapande och förbättrar medlemsstaternas förmåga att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism.
Jag instämmer i rekommendationen att parlamentet bör vara mer delaktigt i utvärderingen av den europeiska arresteringsordern och att de grundläggande rättigheterna i samband med den europeiska arresteringsordern behöver garanteras för att se till att EU-medborgare från olika medlemsländer inte utsätts för diskriminering.
– Den europeiska arresteringsordern är ännu en länk i kedjan av åtgärder som ska ge kraft åt det institutionella nätverket för att skydda kapitalets makt, inom ramen för det europeiska ”området med säkerhet och rättvisa”. Den tillåter att medlemsstaternas medborgare utlämnas och den upphäver praktiskt taget principen om dubbel straffbarhet och möjligheten för det politiska ledarskapet att besluta om utlämnandet av individen. Därigenom upphävs de grundläggande principer och garantier som ska skydda individens rättigheter, som skyddades av den tidigare gällande utlämningslagen. Den begränsar den nationella rättsliga suveräniteten, eftersom den ifrågasätter den enskilda medlemsstatens rätt att utöva straffrätten över sina medborgare, samtidigt som den berör grundläggande, konstitutionellt skyddade individuella rättigheter och garantier.
I betänkandet krävs till och med fler reaktionära förändringar av den europeiska arresteringsordern. Exempelvis föreslås att avskaffandet av dubbel straffbarhet ska utökas, att alla rättigheter som det politiska ledarskapet har att av inrikespolitiska skäl och opportunitetsskäl ingripa i utlämningen av individer ska avskaffas samt att all rättslig kontroll av att de grundläggande rättigheterna garanteras ska avskaffas.
”Terrorism och organiserad brottslighet” används återigen av Europaparlamentet med nödvändigheten som svepskäl. Detta för att kunna tillhandahålla en stabilare grund för ännu en åtgärd som ska begränsa rättigheterna och friheterna, användas mot gräsrötternas kamp och mot alla dem som slåss och kämpar mot imperialismen och det exploaterande kapitalistiska systemet.
. – Det är obegripligt att Adeline Hazans betänkande, som antogs med stor majoritet av denna kammare i dag, vittnar om en sådan entusiasm för den europeiska arresteringsordern. Det som är mest förkastligt är rekommendationen att inte ålägga den domare som verkställer en europeisk arresteringsorder ”att kontrollera förenligheten med de grundläggande rättigheterna”. Även i andra avseenden vill föredraganden slopa domares bestämmanderätt. Detta beslut leder Europeiska unionen allt längre bort från de grundläggande rättigheterna. Om domar, vare sig de är avkunnade i en domstol eller inte, ska erkännas ömsesidigt i avsaknad av enhetliga normer, då kommer de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen att gå förlorade. Faktum är att den anklagade riskerar att råka illa ut i maskineriet hos det helt annorlunda straffrättssystem som existerar inom Europeiska unionen.
Det finns inte minsta antydan i detta betänkande om att individuella medlemsstaters – som till exempel Tysklands – försök att införliva den europeiska arresteringsordern i sin lagstiftning har ogiltigförklarats av författningsdomstolen på grund av att den inte stämmer överens med grundlagen. Trots detta pressas medlemsstaterna ”att utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare”. Detta betyder med andra ord att de tyska lagstiftarna behöver bryta mot sin egen konstitution för att kunna driva igenom den europeiska arresteringsordern.
. – Det positiva med analysen av den europeiska arresteringsordern är att den inriktar sig på en av de viktigaste rättsliga samarbetsmekanismerna inom Europeiska unionen, vid en tidpunkt då ett sådant samarbete blir alltmer nödvändigt och samtidigt allt svårare.
Traditionellt sett har de nationella myndigheterna haft svårt att dela med sig av säkerhetsrelaterad information och att samarbeta kring rättsliga frågor. Den europeiska arresteringsordern tar strid mot detta genom strävan att införa ett samarbete. Detta är nödvändigt, både för att öka säkerheten – eftersom det är det effektivaste sättet att förhindra brottslingar från att dra nytta av fördelarna med den fria rörligheten – och för att öka rättssäkerheten, vilket också är grundläggande.
Med det sagt är det olyckligt att medlemsstaterna behöver påminnas om att de måste vidta ”lämpliga åtgärder för att undvika konstitutionella eller rättsliga hinder för att den europeiska arresteringsordern skall kunna tillämpas på deras medborgare”. Vi vill med viss stolthet också nämna att Portugal var en av de första medlemsstaterna att genomföra rambeslutet i fråga.
. – Jag lade ner min röst vid omröstningen om Ingeborg Gräßles betänkande som syftar till att reformera budgetförordningen. Jag anser att Europaparlamentet, istället för att öka ansvaret hos administratörerna, vilket skulle ha inneburit större flexibilitet och tydligare regler, bidrar till ytterligare komplexitet och byråkrati. Allt det bidrar inte till att effektivisera gemenskapens åtgärder och resulterar inte i att Europeiska unionens medel administreras på bättre sätt.
Jag känner inte till någon annan offentlig, eller för den delen privat, verksamhet där 40 procent av arbetsstyrkan är involverad i ekonomistyrning och kontroll. Europeiska unionen kommer snart att ha fler revisorer än reviderade.
. – En budgetförordning är samma sak som en ekonomisk konstitution. Därför är den viktig. Vi måste reformera denna förordning, som stör Europeiska unionens byråkratiska maskineri, eftersom den är en norm eller ett uttryck för Europeiska unionens patologiska spridning av byråkrati.
Om det behövs tjocka manualer för att man ska förstå denna förordning, eller en supportavdelning som dagligen räddar de tjänstemän som gått vilse i labyrinten av förfaranden, och om Europeiska unionens näringsliv, institutioner, organisationer, småbönder och medborgare inte kan dra nytta av alla bidrag eller delta på alla marknader, då beror det helt enkelt på att budgetförordningen baseras på den grundläggande filosofiska princip som löper genom EU:s integration nämligen: rökridåprincipen. Detta var vad den italienske finansmannen Puviani 1905 kallade den ekonomiska illusionsprincipen, som gick ut på att använda komplexitet för att dölja sanningen – den europeiska sanningen i det här fallet.
– Jag stöder helt detta resolutionsförslag och vädjar till Internationella fotbollsförbundet och fotbollsklubbarna att hjälpa till att sätta stopp för människohandel och tvångsprostitution och förhindra att internationella idrottsevenemang utlöser dramatiska ökningar i denna förfärliga handel.
De måste ”visa rött kort till tvångsprostitution”. De bör arbeta tillsammans med klubbarna för att informera och utbilda allmänheten, och särskilt idrottsintresserade och supportrar, om storleksordningen av problemet med tvångsprostitution och människohandel.
Upp till 800 000 kvinnor faller offer för människohandel varje år, 100 000 av dem inom Europeiska unionen. Detta är ett av de mest allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna i världen i dag. Organiserade kriminella förbereder sig nu för att utnyttja fotbolls-VM. Tusentals fattiga kvinnor kommer att lockas till Tyskland med falska löften om arbete, endast för att tvingas till prostitution och ett liv i misär.
Vi behöver EU-omfattande handling och medverkan inte bara från polisen och politiker utan även från fotbollsförbundet, klubbarna och de idrottsintresserade själva. Jag vädjar till alla idrottsintresserade som besöker fotbolls-VM att vara medvetna om denna skandal och att rapportera varje misstanke om smuggling som de kan ha.
. – Vi röstade för denna resolution om tvångsprostitution, i vilken man erkänner den verkliga situationen i Tyskland och behovet att utnyttja det tillfälle som världsmästerskapet utgör att fördöma människohandel och prostitution. Vi har dock alltid hävdat att tvångsprostitution inte är den korrekta termen, eftersom den antyder att det finns något som heter frivillig prostitution.
Kampen mot tvångsprostitution och människohandel är naturligtvis mycket viktig, men vi får inte glömma att all prostitution är påtvingad, även när det inte handlar om människohandel. Denna prostitution är resultatet av fattigdom, socialt utanförskap, arbetslöshet, otrygga och dåligt betalda arbeten och den psykologiska pressen från konsumtionssamhället. Prostitution är därför alltid ett angrepp på de mänskliga rättigheterna, ett angrepp på kvinnors värdighet och liktydigt med slaveri. Det är förfärligt att man försöker att sälja allting, till och med kvinnokroppen.
Därav vår kamp för social integration och för alla kvinnors rätt till värdighet. Vi fördömer också alla former av människohandel och kräver effektiva åtgärder för att garantera att alla kvinnor och alla människor kan leva ett värdigt liv.
– Distinktionen mellan laglig prostitution och tvångsprostitution är artificiell. Det är också hycklande att fördöma tvångsprostitution, eftersom det befäster och ökar den lagliga prostitutionen.
Oavsett om prostitutionen är laglig eller påtvingad är det människokroppen som säljs, som en handelsvara som lyder under alla marknadens regler. Inom den rättsliga ramen för de hygienbestämmelser som registrerade prostituerade måste följa erkänns prostitution i stort sett som ett yrke och problemet hanteras inom den ramen. Inför denna växande sociala företeelse legaliseras prostitution alltså som ett yrke; prostitutionen frikopplas med andra ord från de sociala orsaker som framkallar och mångfaldigar prostitution (arbetslöshet, fattigdom, utarmning och avsaknad av sociala förmåner). Rötan i det exploaterande systemet döljs och rentvås med andra ord, och man förkastar sitt ansvar och hänvisar problemet till den individuella sfären.
Prostitution kan inte kallas ett yrke eller ett fritt val, eftersom det är oförenligt med människors värde och värdighet. Det är den mest extrema formen av angrepp mot de mänskliga rättigheterna. När prostitution kallas för ett yrke hamnar det på yrkesrådgivarnas förteckningar som ett alternativ till den arbetslöshet som drabbar unga kvinnor med sådan grymhet. Samtidigt legaliseras investeringar i företag på prostitutionsmarknaden, vilket etablerar pornografikulturen och främjar unga kvinnors prostitution. Vi säger nej till alla former av prostitution.
– Jag välkomnar denna resolution som syftar till att inför fotbolls-VM sätta stopp för den dramatiska ökningen av efterfrågan på sexuella tjänster genom att beskydda insmugglade kvinnor som är offer för organiserad brottslighet.
I resolutionen betonas behovet av en integrerad kampanj på EU-nivå och därför uppmanas medlemsstaterna att dra igång och stödja Rött kort-kampanjen i nära samarbete med frivilligorganisationer, polisen, rättsliga instanser, kyrkan samt hälso- och sjukvården.
Förutom att försöka informera allmänheten uppmanar man i resolutionen Internationella olympiska kommittén, förbund som FIFA, UEFA, det tyska fotbollsförbundet m.fl., samt idrottsmän och idrottskvinnor att stödja Rött kort-kampanjen och öppet fördöma människohandel och tvångsprostitution.
– Jag röstar för resolutionsförslaget eftersom jag oroad över att i synnerhet fotbolls-VM leder till en ökning av handeln med kvinnor. När kommissionen och andra tar itu med dessa företeelser, och även generellt, måste prioriteringen vara att angripa de gäng som tvingar kvinnor in i sådana förhållanden, i stället för att begagna sig av de ”mjukare” alternativen att rikta in sig på ofta sårbara kvinnor som tvingas till sexuellt slaveri.
– Vi stöder resolutionen eftersom vi anser att det är viktigt att fokusera på åtgärder för att minska antalet offer för sexslavhandeln. Däremot är vår uppfattning att resolutionen borde omfatta all prostitution. Ordet ”tvångsprostitution” kan tolkas som om en motsats, så kallad ”frivillig” prostitution, finns. Vi anser att all prostitution är tvång – ingen kvinna väljer frivilligt att prostituera sig. Hon tvingas av olika orsaker, t.ex. fattigdom och arbetslöshet, men framför allt finns det klara samband mellan valet att prostituera sig och tidigare fysiska, psykiska och/eller sexuella övergrepp.
. – Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko City den 16–22 mars 2006, eftersom jag anser att vatten är en av de centrala faktorerna för våra medborgares välmående och för världsfreden. Europeiska unionen måste möta den globala utmaningen att ge människor tillgång till den värdefulla naturresurs som vatten är. Vi har ett kollektivt ansvar för att övervaka denna fråga, som påverkar människors, djurs och växters grundläggande rättigheter. Samtidigt undrar jag om inte tiden är kommen att undersöka om EU bör överväga en omfattande europeisk vattenpolitik, i syfte att garantera EU-medborgarna en hållbar och förnybar försörjning av tillräcklig kvalitet och kvantitet, oavsett var inom EU:s territorium de befinner sig. Jag anser att kommissionen bör påskynda överlämnandet av den rapport till Europaparlamentet och Europeiska rådet som föreskrivs i artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.
– Naturen tillhandahåller vatten gratis. Vattnet tillhör alla och alla måste ha tillgång till det. Det kan inte vara en handelsvara som ska ge vinster åt kapitalet, eftersom tillgången till vatten är en grundläggande rättighet som är nära förknippad med hälsa, miljöskydd, utveckling och livskvalitet.
Förvaltningen av vattenresurser måste vara statens exklusiva ansvar, så att vi får en universell försörjning av vatten av god kvalitet till ett överkomligt pris.
Det fjärde världsforumet för vatten i Mexiko kommer egentligen att äga rum under Världsbankens beskydd och med dess klasspolitik, dvs. dess politik för privatisering av vattenförsörjningssystemen, vilket innebär en brist på dricksvatten för de fattiga gräsrotsklasserna och nya vinster för kapitalet.
ΕU främjar liberaliseringspolitiken när det gäller tjänster inom ramen för Lissabonstrategin. EU enades om tjänster (GATS) tillsammans med de andra imperialistiska centren vid WTO-förhandlingarna.
Privatiseringen och förstörelsen av skogar och bergsmassiv, som är viktiga områden för vattenlagring, omfattas av vinstfilosofin, som förkastar grundläggande mänskliga behov.
Vi parlamentsledamöter från det grekiska kommunistpartiet motsätter oss det fjärde världsforumet för vatten, eftersom de grundläggande mänskliga behoven ignoreras till förmån för vinsterna. Vi uppmanar arbetarklassen och gräsrötterna att kämpa för att kullkasta sina exploatörers barbariska, gräsrotsfientliga planer.
– Herr talman! I en tid då aktieutdelningen och vinsterna ökar och chefslönerna med dem, gör arbetstillfällena det motsatta och minskar i antal. Om man tittar på hela Europa påverkas lika många arbetstillfällen av omstrukturering som av obestånd. I enbart Österrike beräknas 15 000–20 000 arbetstillfällen under de senaste åren ha försvunnit till de nya medlemsstaterna. Omstrukturering är ett universalmedel som gör det möjligt för dagens företag att framställa sig själva som framgångssagor inför omvärlden, i alla fall på papperet. Det har skett ännu fler omstruktureringar inom den offentliga sektorn än inom den privata, inte minst som svar på EU:s riktlinjer.
Man inser nu att man ofta får betala ett högt pris för ekonomiska åtgärder, eftersom man förlorar i kvalitet, kunnande, kompetens, de anställdas motivation och strategisk potential. Trots den stora risken att misslyckas om omstrukturering används i stället för en tydlig strategi, är detta en trend som EU:s privatiseringsriktlinjer och förmånsbehandling för bidragsturism definitivt har uppmuntrat till. Det är hög tid att EU tar sitt ansvar och avstår från vidare utvidgning, vilket är vad denna utveckling delvis beror på, och återigen börjar att bry sig mer om social rättvisa.
. – Jag röstade för betänkandet om omstruktureringar och sysselsättning, eftersom vi kontinuerligt måste visa medborgarna att EU är lösningen på de nuvarande omfattande ekonomiska och sociala förändringarna, och inte orsaken till problemen.
Allvaret i de ekonomiska och sociala frågor som hänger samman med omstruktureringar, och särskilt omstruktureringar inom industrin, kräver en stark EU-politik som kan förena de nödvändiga förändringarna med unionens konkurrenskraft. Jag välkomnar förslaget att inrätta en europeisk fond för justering av globaliseringseffekter. Det fanns ett allt större behov av att förena å ena sidan de oundvikliga omstruktureringsprocesserna inom industrin på grund av de ekonomiska förändringarna med å andra sidan skyddet av de främsta offren, dvs. de uppsagda arbetstagarna, och skyddet av den ekonomiska verksamhet som är beroende av de omstrukturerade sektorerna, som till största delen bedrivs av underleverantörer. Jag stöder slutligen helt och hållet idén att Europeiska unionen ska träda in för att hjälpa de regioner som måste ta sig in på nya ekonomiska områden, efter att ha genomgått omstruktureringsprocesser.
. – Jag röstade för resolutionsförslaget om omstruktureringar och sysselsättning, där man föreslår finansiella resurser, en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och verktyg för att analysera och förutse omstruktureringar.
Företag omstruktureras av olika skäl, ibland i syfte att skydda dem och ibland för att göra dem mer konkurrenskraftiga, men processen har alltid samma inverkan på de anställda, som utgör anpassningsvariabeln för industrikoncernernas strategier.
Det är både välkommet och nödvändigt att Europeiska unionen tittar på detta problem för att förutse konsekvenserna av omstruktureringar för de anställda, men det är EU:s skyldighet att inrätta en ekonomisk och industriell politik som är dynamisk och som hanterar bevarandet och skapandet av arbetstillfällen för EU-medborgare och en social och territoriell sammanhållning.
Jag beklagar därför att EU självt uppmuntrar till konkurrens mellan medlemsstaterna genom att tillåta social och skattemässig dumpning.
. – Industriell omstrukturering är en långvarig och bestående företeelse som beror på tekniska framsteg och ökad produktivitet. Omstrukturering kan ofta inte undvikas om konkurrenskraften, och därmed den långsiktiga sysselsättningen, ska bevaras. Det har alltid ett högt socialt pris, särskilt i regioner med traditionella industrier där anställda med låga kvalifikationer som inte är särskilt rörliga har svårt att byta sysselsättning. De sociala konsekvenserna av omstruktureringar måste därför lindras.
Därför röstade jag med stor bestämdhet för Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning. Jag hoppas verkligen att dessa förslag införlivas av rådet och kommissionen och att de leder till praktiska åtgärder. Europeiska unionen måste anpassa sina reaktioner, stärka rollen för båda sidor inom industrin och införa verktyg med vilka man lättare kan förutse omstruktureringar.
Ökad uppmärksamhet på små och medelstora företag, inrättande av en fond för justering av globaliseringseffekter, rätten till livslångt lärande och så vidare är samtliga åtgärder som bör göra det möjligt för oss att visa människor att Europeiska unionen är medveten om deras problem och att den är lika angelägen som de att skapa verklig social sammanhållning.
– I det betänkande som rör Omstruktureringar och sysselsättning intar föredragaren Jean Louis Cottigny samma tråkiga attityd som återfinns i gårdagens omröstade betänkande Omlokalisering i ett regionalt utvecklingsperspektiv. Igår röstade vi nej till denna ekonomiska protektionism och gör detsamma idag. Återigen är det vår bestämda åsikt att det knappast är staten eller EU som ska berätta för företag hur omstrukturering ska ske. Däremot ska vi självklart inte sticka huvudet i sanden och låtsas som om vissa omstruktureringar och utflyttningar av företag inte påverkar människor och de sociala förutsättningarna i berört område. Vi stöder efterfrågan på en starkare dialog mellan parterna på arbetsmarknaden kring dessa frågor men de negativa effekterna kan vi lösa på annat sätt än att hindra den privata sektorn från att utvecklas. Vi bör istället lägga vår energi på att förbättra förutsättningarna för fler långsiktiga jobb att skapas genom fler företag.
. – Jag röstade för resolutionsförslaget om omstruktureringar och sysselsättning, där man föreslår finansiella resurser, en stärkt roll för arbetsmarknadens parter och verktyg för att analysera och förutse omstruktureringar.
Företag omstruktureras av olika skäl, ibland för att man vill skydda dem och ibland för att göra dem mer konkurrenskraftiga, men processen har alltid samma inverkan på de anställda, eftersom de blir anpassningsvariabeln för industrikoncernernas strategier.
Det är lika välkommet som nödvändigt att Europeiska unionen tittar på detta problem för att förutse konsekvenserna av omstruktureringar för de anställda, men det är Europeiska unionens skyldighet att inrätta en ekonomisk och industriell politik som är dynamisk och som hanterar bevarandet och skapandet av arbetstillfällen för EU-medborgarna samt en social och territoriell sammanhållning.
Jag beklagar därför att Europeiska unionen själv uppmuntrar till konkurrens mellan medlemsstaterna genom att tillåta social och skattemässig dumpning.
. – I eftermiddag kommer jag att besöka Le Syndicats stad i Vogeserna. Ett evenemang äger rum där som symboliserar följderna av den politik som fastställs i Bryssel.
SEB-koncernen ska lägga ned en produktionsenhet i staden eftersom konkurrensen från billig kinesisk import har blivit oacceptabel. Över 400 anställda blir arbetslösa, och då nämner jag inte de underleverantörer som förlorar en av sina största kunder och som också kommer att tvingas avskeda anställda. Detta är ett arbetsmarknadsområde som förstörs av arbetslösheten. SEB-koncernen går dock bra. Dess vinster ökar. Den etablerar sig utomlands och köper upp varumärken och så vidare, men lägger ned fabriker i Frankrike. Det beror på att koncernen inte har något annat val, eftersom den hamnar i kläm mellan byråkratiska och finansiella krav – som direkt eller indirekt kommer från EU – och den ohämmade globala konkurrens som EU förhandlat fram. Det är inte SEB som har ställt upp spelets regler, det har man gjort i Bryssel.
I ett försök att bromsa det logiska resultatet av EU:s konkurrenspolitik (omstruktureringar, utlokalisering etc.) lägger Cottigny nu i sitt betänkande fram en förteckning över byråkratiska åtgärder som inte kommer att lösa problemet, utan snarare förvärra det och göra att det växer allt snabbare. Hela den logiska grunden måste ändras, och man måste börja med dyrkan av den ”fria” konkurrensen i kombination med utbredningen av regelmässiga och skattemässiga restriktioner. Arbetsmarknaden skulle vinna på detta.
– EU vidtar sedan länge politiska åtgärder för att möta omstruktureringar inom olika sektorer. Detta betänkande innehåller några positiva förslag till förändringar av dessa åtgärder, till exempel att de resurser som utbetalas från gemenskapens fonder skall kontrolleras på ett effektivare sätt och att fonderna inte skall användas för omlokaliseringar inom unionen.
Junilistans grundläggande inställning är att följderna av omlokaliseringar och omstruktureringar är nationella frågor. Vi anser inte att EU skall vidta åtgärder för att företagen skall ta ansvar. Denna typ av betydelsefulla frågor skall avgöras i medlemsländerna.
Europaparlamentet vill bland annat:
– fastställa kriterier för under vilka villkor omstruktureringar skall få genomföras (för att rädda arbetstillfällen, förbättra konkurrenskraft och inte i renodlat vinstsyfte etc.),
– inrätta en särskild fond för ”anpassning till tillväxten”,
– att unionen skall ha ansvar för ”dolda effekter” av omstruktureringar, såsom konsekvenser för arbetstagarnas hälsa, psykiska problem och ökade dödstal bland dem som blir uppsagda,
– att de anställda skall vara delägare i företagen eftersom de då blir delaktiga i beslut som gäller omstruktureringar,
– ha synpunkter på det faktum att medlemsstaterna förtidspensionerar arbetstagare som en konsekvens av omstruktureringar.
Oavsett politisk uppfattning i ovanstående frågor är detta nationella frågor. Vi har därmed valt att rösta nej till detta betänkande.
– ”Lissabonstrategin”, som man tänkt ska ge oss en strålande framtid, kommer att bli ett bittert misstag, och lite extra stödmedel kommer inte att skydda offren inom en industrisektor där man, i min region Nord-Pas-de-Calais, har fått se sina arbetstillfällen omintetgöras för ingenting. Denna uppoffring kommer inte att göra det möjligt att exportera ekonomiskt och socialt välstånd någon annanstans i världen.
Det är inte bara det att vi inte vill ha välgörenhet, utan vi vill heller inte ha ännu ett interventionistiskt betänkande som är avsett att rätta till Europeiska kommissionens dåliga vanor. Förlusten av arbetstillfällen i Frankrike och i ett utvidgat EU kommer att fortsätta, trots att vi spottar ur oss tonvis med papper som bara ger uttryck för vår maktlöshet och vår underkastelse inför den ohämmade globaliseringens bestämmelser och inför nitiska eurofilers ultraliberala inställning. Europa lider också av ett slags nymarxism som främjar ökat statligt ingripande och därmed lägger ytterligare EU-byråkrati till vår nationella byråkrati, som redan utmärks av sin administrativa byråkrati och sin förkrossande tonvikt på beskattning.
Drivkraften i vår ekonomi flyr, bara för att ersättas av en enorm immigration vars negativa bidrag är en oacceptabel ekonomisk och social börda. Vi behöver ekonomisk nationalism, återupprättandet av tullar och tariffära hinder, gemenskapspreferens inom EU och skydd och nationella preferenser i Frankrike.
. – Jag röstade för Cottignybetänkandet efter att tillräcklig majoritet nåtts för de ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och där mina förslag som lagts fram i utskottet för sysselsättning och sociala frågor införlivats. Omstruktureringar av företag måste betraktas ur ett nyanserat perspektiv.
Å ena sidan leder utlokalisering av företag till billigare platser utomlands till en krock mellan olika företagskulturer och till att man förlorar de synergieffekter som man ofta säger att detta medför, vilket arbetstagarna – inklusive de på chefsnivå – förlorar på. Å andra sidan är omstruktureringar nödvändiga i alla de fall då företag måste bemöta behoven på nya marknader, närheten till kunderna och kravet att bli mer konkurrenskraftiga.
För att arbetstagarna inom EU ska vara bättre förberedda på att vara så rörliga som de kommer att behöva vara, behöver de tillräckligt stöd i form av vidareutbildning och omskolning, och de måste göras delaktiga i program för livslångt lärande. Det är de små och medelstora företagen som bör dra störst nytta av omstruktureringsstöd, vilket måste ges i enlighet med Lissabonmålen. För att avgöra om bidrag är lagliga eller inte, måste det bli enklare att spåra medel tillbaka till källan och därigenom underlätta återbetalningen av felaktigt erhållen finansiering.
Eftersom de strukturmedel som vi för närvarande har är otillräckliga välkomnar jag att vi som ett uttryck för vår solidaritet inrättar en särskild fond som uppgår till 500 miljoner euro per år, för omskolning och hjälp att byta jobb. Kriterierna för fonden måste dock fortfarande diskuteras, eftersom den enligt planerna endast ska användas vid utlokalisering till stater utanför EU och i de fall då företagen avskedar fler än 1 000 anställda. Att administrera den får inte leda till att ny byråkrati skapas inom Europeiska kommissionen eller inom de nationella myndigheterna.
– Jag välkomnar betänkandet som är skrivet som svar på kommissionens meddelande om omstruktureringar och sysselsättning. I betänkandet instämmer man i att omstruktureringar inte nödvändigtvis är detsamma som social tillbakagång förutsatt att de förberetts väl och genomförs i gott samarbete mellan de berörda företagen och fackföreningarna, plus lämplig vidareutbildning för arbetstagarna.
I betänkandet efterlyser man stöd för små och medelstora företag och föreslår att de stödprogram som diskuteras för 2007–2013 mer bör inriktas på att förbereda och hantera omstruktureringar. För att undvika ”bidragsturism” argumenterar man i betänkandet för att företag som får stöd från unionens fonder och som helt eller delvis flyttar sin produktion inom EU, inte på nytt får beviljas gemenskapsstöd under en viss tid.
– Jag röstade för Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning. Jag röstade för punkt 9, del 2, om bidrag till globaliserings- och anpassningsfonden från företagen eftersom detta är en frivillig donation.
. – Globaliseringen är inte bara en process för att närma sig varandra, minska avstånden och maximera skalan. Det är också en process för att öka hastigheten. Nuförtiden handlar allt om rörelse och allt rör sig snabbare. Det är därför förståeligt att vissa människor är oroliga över att allt går så fort i dag. Slutet av en cykel, demonteringen av en modell, en brytning med det förflutna; sådana tider är alltid krisartade. Det är helt klart osannolikt att offren för dessa processer skulle tro på förtjänsterna av en ”kreativ förstörelse”. Detta är dock lika verkligt som förstörelsen själv.
Jag gör dessa kommentarer som svar på Cottignybetänkandet om omstruktureringar och sysselsättning, som är ett misslyckande just för att det inte har någon anknytning till verkligheten. Sociala strukturer, särskilt offentliga sådana, måste vara redo för inverkan av de omvandlingar som denna tid av ekonomisk revolution oundvikligen kommer att medföra. Vi kan trots allt inte vända ryggen åt de som uteslutits från framstegen. Men jag tycker inte heller att det är önskvärt att backa processen helt och hållet. Vårt mål bör vara att sträva efter att utnyttja den här tiden så gott det går för våra ekonomier och våra medborgare, och det är detta projekt som våra ansträngningar bör inriktas på.
– Betänkandet är huvudsakligen bra och belyser många av problemen med en kortsiktig spekulationsekonomi. Jag röstar därför för det. Betänkandet innehåller dock ett positivt omnämnande av den fond som kommissionen vill upprätta. Denna fond skulle innebära direkta utbetalningar till enskilda och bli ett embryo till att EU tar makten över socialpolitiken, vilket vore en olycklig utveckling.
Om denna fond införs är det dock bra att privata medel är med och finansierar en rimlig del. Jag röstar mot nya EU-direktiv om arbetsrätt vid omstruktureringar eftersom detta skulle underminera den svenska modellen med kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens parter.
– Herr talman! Mina damer och herrar! Jag röstade för Edit Bauers betänkande om socialt skydd och social integration och jag skulle vilja ställa en fråga till Europeiska rådet – det vill säga till de 25 stats- och regeringscheferna – som jag hoppas att de kommer att besvara: Varför faller pensionerna konstant i värde och visar sig allt mer otillräckliga som försörjning?
De reformer som de 25 stats- och regeringscheferna genomför är avsedda att ge lägre pensionsutbetalningar till våra pensionärer. Enbart i Italien kommer de unga människorna 2050 att få en pension som bara utgör en tredjedel av deras slutlön.
Jag vill sända denna dvd-inspelning av min röst till de 27 stats- och regeringscheferna, som jag hoppas kommer att säga tydligt vad de har för avsikt att göra. De kanske vill avskaffa statusen för pensionärer eller sörja för överlevnaden för de personer som har arbetat tidigare, men som nu är för gamla för att göra det.
– Detta betänkande innehåller en lång rad uppmaningar till medlemsstaterna om hur de skall agera för att komma till rätta med den relativa fattigdomen i respektive medlemsland. Det finns självfallet goda skäl för medlemsländerna att samarbeta i denna typ av frågor, t.ex. genom att frivilligt utbyta erfarenheter och bästa metoder.
Social integration och fattigdom är dock frågor som skall handhas nationellt eller genom frivilligt samarbete mellan medlemsstaternas regeringar. Det är svårt att se vilket mervärde eller vilken specifik kompetens Europaparlamentet bidrar med genom att agera åsiktsmaskin i denna och likvärdiga frågor.
Betänkandet innehåller förslag om att:
– medlemsstaterna skall utöka möjligheterna till livslångt lärande (punkt 11),
– medlemsstaterna skall ge tillgång till barnomsorg av god kvalitet till en låg kostnad (punkt 24),
– pensionssystemen i medlemsländerna skall reformeras och garantera maximal social rättvisa (punkt 44),
– reformer av de offentliga pensionssystemen i medlemsländerna inte skall leda till att den totala beskattningen av arbete ökar (punkt 45).
Junilistan förordar att betydelsefulla frågor likt de ovanstående skall avgöras genom en bred nationell debatt. Medlemsstaterna skall därefter självständigt, eller i frivilligt samarbete med lämpliga aktörer, i vanlig demokratisk ordning besluta om lämplig lagstiftning och relevanta åtgärder. Vi har därmed röstat nej till detta betänkande.
. – Kommissionens betänkande om socialt skydd och social integration bekräftar att medlemsstaterna ökar sina ansträngningar för att bekämpa fattigdomen och se till att pensionssystemen fortfarande kan ge pensionärerna tillräckliga inkomster. I betänkandet påpekas dock att över 68 miljoner eller 15 procent av EU:s befolkning hotades av fattigdom 2002.
Trots betydande strukturella förbättringar på EU:s arbetsmarknad förblir sysselsättningen och deltagandet otillräckliga. Arbetslösheten är fortfarande hög i ett antal medlemsstater, särskilt bland ungdomar, äldre arbetstagare och kvinnor. Utestängningen från arbetsmarknaden har enligt betänkandet en nationell men också regional dimension.
Jag stöder helhjärtat Bauerbetänkandet, i vilket man lovordar kommissionens åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att förstå vilka problem missgynnade människor har och för att stödja integrationen av dessa människor, främja skapandet av nya arbetstillfällen, utbildnings- och karriärutveckling, förenligheten mellan yrkes- och privatliv och rätten till lika tillgång till hälso- och sjukvård och drägligt boende, och för att garantera hållbarheten i de sociala skyddssystemen.
– Jag välkomnar detta betänkande som tar upp ett antal viktiga politiska prioriteringar: att öka deltagandet på arbetsmarknaden, modernisera de sociala trygghetssystemen, tackla eftersatta gruppers brist på utbildning och yrkesutbildning, avskaffa barnfattigdomen, garantera hyggliga bostäder, förbättra bostadsstandarden och ta itu med bristen på subventionerat boende för sårbara grupper, förbättra tillgången till kvalitetstjänster inom hälsovård och långsiktig omvårdnad, sociala tjänster och transporter samt övervinna diskrimineringen och öka integrationen av etniska minoriteter och invandrare.
– Vi har i slutomröstningen valt att rösta för riktlinjerna för budgetpolitiken 2007 trots att vi på två punkter har allvarliga invändningar.
Vi är emot att det utvecklas en särskild stadga för ledamöternas assistenter. Assistenterna riskerar därmed att leva under helt andra villkor än medborgarna i de valkretsar de skall arbeta nära. Det finns också en betydande risk att ledamotsassistent blir en särskild livslång yrkeskarriär.
Vi motsätter oss också upprättandet av Europahuscenter i Bryssel för att bedriva informationspolitik om EU.
. – Jag röstade för Grechbetänkandet, som inte på något sätt är politiskt obetydligt. Om vi hädanefter, till exempel på området för informationspolitik, tillämpar den allmänna princip som fastställs i punkterna 17, 28 och 62 (att dra ned på verksamhet som inte tillför något mervärde), tror jag att allvarliga förändringar måste göras! Vi mottar varje dag informationsbroschyrer skrivna av ”specialister”. Jag är övertygad om att det för att ingjuta förtroende hos EU-medborgarna vore bättre att informera dem med hjälp av de medier som de normalt nås av i verkligheten, än att utforma dyra broschyrer som de inte kommer att läsa eller förstå.
En annan sektor där principerna i betänkandet bör tillämpas är ”extraanställd personal för sammanträdesperioder”. När det gäller sysselsättningen hävdar föredraganden att personal bör tillsvidareanställas, snarare än att använda agenter med visstidsanställning. Om vi stöder denna princip, vilket jag gör, vilken status kommer då att föreslås i slutet av året för de 300 personer i den extraanställda personalen för sammanträdesperioder vars kontrakt inte kommer att kunna förlängas i deras nuvarande form, till följd av avskaffandet av den rättsliga grund som fastställs i artikel 78 i ”tjänsteföreskrifter för övriga EG-anställda”?
. – Jag röstade emot Grechbetänkandet, eftersom jag inte håller med om ifrågasättandet av inrättandet av Europaparlamentets huvudkontor i Strasbourg och inrättandet av Luxemburg som arbetsort.
– Jag röstar för Grechbetänkandet. Jag röstade för båda delarna av artikel 47, eftersom jag anser att det bör finnas en stadga för ledamöternas assistenter senast 2009.
– Vi välkomnar införandet av mer miljövänliga fiskemetoder. Vi är dock kritiska till förslaget att EU skall införa ett understöds- och ersättningssystem till de yrkesfiskare som drabbas negativt av att mer miljövänliga fiskemetoder införs. Det nämns inga ersättningsbelopp i betänkandet, eller från vilken budgetpost denna kompensation skall utgå.
Vi stöder att fiskarna och de organisationer som företräder dem skall vara delaktiga i utformningen av åtgärder för skydd av den marina miljön och för återhämtning av fiskebestånd (ändringsförslag 1). Vi är däremot negativa till förslaget om gemenskapsfinansiering av de föreslagna kompensationsåtgärderna till fiskarna (ändringsförslag 2).
Vi är kritiska till ytterligare budgetutgifter inom EU och har valt att rösta nej till detta betänkande i dess helhet.
. – Efter den föregående debatten välkomnar vi stödet från kommissionsledamoten med ansvar för fiske och sjöfart, Joe Borg, för vårt ändringsförslag, i vilket vi angav att decentralisering och samförvaltning är två grundläggande principer både när det gäller att garantera fiskares och deras representativa sammanslutningars deltagande i åtgärder för att skydda havsmiljön och återuppbygga utarmade fiskbestånd, och när det gäller att garantera effektiviteten hos sådana åtgärder, med tanke på att det är fiskarna och deras sammanslutningar som kommer att tillämpa dessa åtgärder, som har förstahandskunskapen om hur resurserna ser ut och som har störst intresse av att se till att de bevaras.
Vi noterar också kommissionsledamotens öppenhet när det gäller att överväga vårt ändringsförslag, i vilket vi uppmanar kommissionen att lägga fram socioekonomiska åtgärder, med den garanterade gemenskapsfinansieringen, för planer för återuppbyggnad av utarmade fiskbestånd.
Majoriteten i parlamentet har obegripligt nog förkastat dessa förslag, vilket vi beklagar.
. – En hållbar fiskesektor som bygger på den allra senaste vetenskapliga och tekniska forskningen är avgörande för om vi ska kunna uppfylla ett av EU:s viktigaste mål, nämligen att utnyttja levande marina resurser på ett sätt som ger hållbara ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden.
Kommissionens meddelande är ett steg i rätt riktning och stärker främjandet av en ekologiskt hållbar fiskeriförvaltning.
Jag skulle vilja upprepa hur viktiga dessa åtgärder är för fiskarna, med tanke på att det ligger i deras intresse att göra all ekonomisk verksamhet mer miljövänlig, eftersom det skulle garantera dem friska fiskbestånd. Med tanke på att dessa åtgärder skulle kunna ha en betydande socioekonomisk inverkan på kort sikt bör de berörda parterna vara delaktiga i de planerade reformerna, och vi bör fundera över hur vi kan kompensera de fiskare som påverkas negativt av miljövänligt fiske, på kort och medellång sikt.
Mot bakgrund av de punkter jag har tagit upp anser jag att innehållet i kommissionens meddelande hjälper oss att göra ett relevant och viktigt bidrag till att bygga en positiv framtid för dem vars uppehälle beror på fisket och för miljöskyddet.
. – Jag röstade naturligtvis för detta betänkande, i vilket man förespråkar fiskemetoder som i högre grad respekterar miljön.
Den nuvarande prioriteringen är att minska intensiteten inom fisket för att tillåta bestånden att återhämta sig. Vi vet att detta är en känslig fråga, men den är brådskande. 46 procent av de 28 000 fiskarter som övervakas i världen hotas. Vidare betonar FN i sitt program för utvärdering av ekosystem att 25 procent av de kommersiella arterna överexploateras.
Det är uppenbart att vi måste ta hänsyn till de socioekonomiska kraven och inte bestraffa fiskesektorn, som redan lyder under orimliga restriktioner. Att minska fiskeverksamheten är acceptabelt om det är förknippat med kompensationer. Andra åtgärder kan dock ge betydande resultat, som till exempel att öka kampen mot föroreningar från fartyg eller att främja hållbara fiskemetoder.
Hållbara fiskeresurser är ett grundläggande mål, och det är på den principen jag grundar min åsikt om kommissionens meddelande om en gemenskapsstrategi för miljömärkning av fiskeriprodukter.
– Jag stöder målet att modernisera Europeiska unionens ekonomi genom Lissabonpartnerskapet för tillväxt och sysselsättning. Jag accepterar att denna strategi också måste ses i det vidare perspektivet av krav på hållbar utveckling – att våra nuvarande behov måste uppfyllas utan avkall på kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Europeiska unionen har säkerligen resurser att bevara vår höga levnadsstandard men vi måste vidta åtgärder för att frigöra dem.
Jag vill få fört till protokollet att jag visserligen stöder det allmänna målet i parlamentets resolutionsförslag om vårtoppmötet 2006 men att jag inte stöder de ändringsförslag där kärnkraft anges som ett hållbart alternativ till Europas nuvarande energiberoende. Irland är absolut inte för användning av kärnkraft.
. – Det har gått nästan ett år sedan nystarten för Lissabonstrategin, som Europeiska rådet enades om vid sitt vårmöte i mars förra året.
I sin årliga delrapport om Lissabonstrategin, som offentliggjordes den 25 januari inför Europeiska rådets kommande vårmöte, anger kommissionen att även om den inser att viktiga framsteg gjorts sedan dess är prioriteten nu att producera resultat och att tiden är inne att påskynda reformerna.
Följaktligen har kommissionen fastställt fyra prioriterade åtgärdsområden, varigenom EU:s stats- och regeringschefer måste åta sig att vidta följande specifika ytterligare åtgärder på nationell nivå och inom EU: ökade investeringar i utbildning och innovation, frigörande av företagspotential, särskilt inom små och medelstora företag, bemötande av globaliseringens utmaningar och befolkningens åldrande, och igångsättning av en effektiv, integrerad europeisk energipolitik.
Det framlagda resolutionsförslaget innehåller kommentarer och förslag om de fyra prioriterade åtgärdsområdena som jag helhjärtat stöder. Jag röstade därför för resolutionsförslaget.
. – Även om jag är besviken över att den resolution som vi lade fram förkastades, är det värt att påpeka att ungefär 100 parlamentsledamöter antingen röstade för resolutionen (79) eller lade ner sina röster (20), vilket är över hälften av antalet ledamöter i vår grupp och förvisso fler än i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen sammantaget. Likaså var det talande att ett ännu större antal ledamöter vägrade att rösta för den gemensamma resolutionen, som ändå antogs av majoriteten av ledamöterna.
Erfarenheten har lärt oss att den öppna samordningsmetoden som föreskrivs i Lissabonstrategin inte har minskat fattigdomen. Till följd av Lissabonstrategin har prioriteringarna varit liberalisering och privatisering av offentliga sektorer och tjänster.
Med tanke på att fattigdom är en kränkning av de mänskliga rättigheterna måste dess orsaker uppmärksammas i högre grad. Därför måste de nödvändiga åtgärderna vidtas för att främja social integration ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.
Vi förespråkar därför att man ersätter stabilitets- och tillväxtpakten med en verklig utvecklings- och framstegspakt, och att Lissabonstrategin ersätts med en verklig ekonomisk och social sammanhållningsstrategi. Vi anser återigen att tonvikten inte bör ligga på förslaget till direktiv om inrättandet av en inre marknad för tjänster.
– Jag kommer att stödja detta resolutionsförslag tillsammans med mina kolleger i socialdemokratiska gruppen och delegationen från brittiska Labour. Trots detta måste jag påpeka ett viktigt utelämnande i avsnittet om energipolitik, nämligen tidvattenkraft.
Den globala uppvärmningen för oss bort från konventionell kraftproduktion, samtidigt som säkerhetsfrågorna hotar kärnkraften. Bristen kan endast med stor svårighet fyllas av förnybara energikällor, oavsett om det är sol, vind eller biobränslen. Den möjlighet som försummas är tidvattenkraft. Fransmännen byggde en kraftstation över La Ranchemynningen för att demonstrera tekniken. I Förenade kungariket är både Mersey, i liten skala, och Severn, i stor skala, lämpliga platser. Enbart Severnprojektet skulle kunna tillgodose nästan tio procent av Storbritanniens energibehov. Varför försummar vi ”stora” förnybara energikällor för att i stället täcka våra bergssluttningar med vindkraftverk och våra tak med solpaneler?
. – Parlamentets resolutioner om förberedelserna inför Europeiska rådets möten består i regel av en litania av önskemål till regeringarna och kommissionen. Vad resolutionerna har gemensamt är att man aldrig påpekar att de svårigheter som våra länder upplever beror på den europeiska integrationen, och att man alltid kräver att Bryssel ingriper mer i medlemsstaternas politik. Räddningen kan inte komma från Bryssels Europa, eftersom det är roten till merparten av de problem som nämns i texten.
Vi befinner oss nu till exempel i ett skede där de problem som orsakats av liberaliseringen av den inre marknaden för energi – som Bryssel önskade och som baserades på den enda och okränkbara principen om konkurrens – föranleder parlamentsledamöterna att kräva en gemensam energipolitik, och till och med en enda politik. Detta åtgärdsområde nämns dock inte i fördragen, och det finns goda skäl till det: motståndet från regeringarna, som är medvetna om denna sektors strategiska vikt och om sina skilda intressen.
Det allmänna intrycket är att den europeiska integrationen, som den ser ut i dag, är ett ändamål i sig och att den närs av de negativa konsekvenserna av sina egna misstag. Vi måste sätta stopp för denna onda cirkel.
– Europaparlamentet går i denna resolution in på områden som åligger medlemsstaternas parlament att åtgärda för att nå överenskomna mål i Europa om ökad tillväxt och sysselsättning. Grunden i Lissabonstrategin är att medlemsländerna genomför det som man kommit överens om.
Lissabonstrategin får inte bli ett argument för att ständigt kräva ökade anslag till EU:s budget. Junilistan menar istället att Lissabonstrategin måste inrymmas i respektive medlemslands budget. Punkt 3 i resolutionen menar att EU:s budget måste öka för att målen i Lissabonstrategin skall uppnås. Av den anledningen väljer vi att rösta nej till resolutionen.
Resolutionen innehåller många positiva förslag, men utgår alltså från att EU skall ha en budgetplan som vi inte ställer oss bakom. Ansvaret för förverkligandet av Lissabonstrategin ligger på medlemsstaterna, varför det är viktigt att deras medlemsavgift till EU inte ökas utan att de har ett utrymme att själva åtgärda det som behövs inom Lissabonstrategin.
Vi har därför röstat nej till förslaget till resolution som lagts fram av PPE-DE-, PSE- och ALDE-grupperna.
. – Det som kommer att äga rum den 16–17 mars kan kallas arbetsgivarnas generalförsamling, och det är ingen tillfällighet att detta möte har planerats in precis före Europeiska rådets möte. Vid rådets möte kommer Österrikes förbundskansler tillika rådets ordförande, kommissionens ordförande och kommissionsledamöterna att närvara, tillsammans med höjdarna från företagsvärlden, industrin, miljöorganisationerna och forsknings- och medievärlden, för att inte nämna regeringsföreträdarna för de så kallade nationella reformprogrammen.
Industriledarna kommer att lägga fram sin önskelista där de kräver att de så kallade strukturreformerna ska genomföras, vilket är en omskrivning för högerpolitik vars sanna innebörd är välkänd för arbetstagarna: det innebär mer otrygga arbeten, lägre löner, längre arbetsliv och längre arbetstider, senare pensionsålder, nedmontering och därav följande liberalisering och privatisering av offentliga tjänster, och tonvikt på energi och kommunikationer, social trygghet, hälsa och utbildning och forskning, med utnyttjande, arbetslöshet och fattigdom som följd.
Majoriteten i parlamentet har enats om att anta denna dagordning, även om vi röstade emot den.
. – Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder helt alla åtgärder i Lissabonstrategin som verkligen förbättrar Europeiska unionens ekonomiska konkurrenskraft. För detta krävs verklig ekonomisk reform som ger mer tillväxt, flexibla arbetsmarknader och högre sysselsättning inom hela EU.
Medan vi helt stöder kommissionsordförandes och vissa medlemsstaters ansträngningar att minska företagens ansvar och hindren för skapandet av arbetstillfällen är vi oroade över att vissa av de åtgärder som beskrivs i resolutionsförslaget kan leda till högre kostnader för företagen och avleda dem från den allt överskuggande prioriteringen att göra EU mer konkurrenskraftigt på den globala marknaden och därigenom sänka arbetslösheten i betydande grad.
Vi kan inte stödja de förslag i resolutionsförslaget som skulle leda till en mer omfattande budgetplan än vad Europeiska rådet kom överens om i december 2005.
Av dessa och andra skäl har vi beslutat att avstå från att rösta om resolutionsförslaget.
– Det gemensamma resolutionsförslag om Lissabonstrategin som undertecknats och som förespråkas i Europaparlamentet av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa syftar till att ytterligare påskynda de kapitalistiska omstruktureringarna genom att utarbeta nationella program. Det enade euro-kapitalets angrepp utvidgas och omfattar alla grundläggande förbindelser, med en kapitalinvasion som följd och en kommersialisering av hälsa, utbildning och energi, en nedmontering av arbetsrätten och avskaffandet av alla rättigheter som arbetarklasserna erövrat, med nya angrepp mot deras försäkrings- och pensionsrättigheter.
Lissabonstrategin bygger också på Maastrichtfördraget och de fyra friheterna (kapital, handel, arbetskraft och tjänster) som gemensamt antagits i vårt land av Nea Dimokratia, Panellinio Socialistiko Kinima och Synaspismos.
Det grekiska kommunistpartiet varnade i rättan tid arbetarklassen och folket för Lissabonstrategins syften. Det grekiska kommunistpartiet uppmanar arbetarklassen att öka sin kamp mot kapitalets barbariska angrepp, att göra sin kamp till en anti-monopolistisk och anti-imperialistisk kamp och skapa en allians för makt och välstånd på gräsrotsnivå.
. – Det är skandalöst att två tredjedelar av parlamentsledamöterna, fortfarande 20 år efter Tjernobylkatastrofen, stöder den fortsatta användningen av kärnkraft genom att rösta för resolutionen om Lissabonstrategin. Kärnkraft förblir en högriskteknologi med oförutsebara konsekvenser.
Den ökande kärnkraftsanvändningen kränker de grundläggande rättigheterna och försämrar ohjälpligt levnadsförhållandena för framtida generationer. Utvinningen av uran leder till ett omfattande överutnyttjande av naturen och till radioaktiv förorening av grundvattnet. Uran kan också anrikas, vilket är ett sätt att producera material som kan användas i atomvapen. Egentligen är det faktiskt inte möjligt att göra en absolut åtskillnad mellan ”civil” och militär användning av kärnkraft. Till och med normal drift av kärnreaktorer medför en ständig risksituation på grund av sådant som låg strålning och risken för förorening av de floder som används för att kyla av reaktorerna.
Det finns återkommande exempel på upparbetningsanläggningar som orsakar radioaktiva föroreningar över stora land- och havsområden. Hittills har ingen kunnat lösa problemet med hur man ska hantera och lagra högradioaktivt avfall, av vilket mer produceras dagligen och som kommer att fortsätta att avge strålning i åtminstone ytterligare 10 000 år. De 3,1 miljarder euro som avsatts för kärnkraftsforskning inom EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007–2011) är dubbelt så mycket som avsattes inom sjätte ramprogrammet för forskning. I stället för att investera i kärnkraftsteknik borde EU göra mer för att utveckla förnybara energiformer. Decentraliserad försörjning i form av förnybara energikällor är det enda sättet att garantera en långsiktig säkerhet i fråga om energiförsörjning.
. – Jag röstade för Europaparlamentets resolution om bidraget till Europeiska rådets vårmöte 2006 om Lissabonstrategin, eftersom jag samtycker till de flesta punkter som tas upp och till de förslag som läggs fram i resolutionen. Jag välkomnar särskilt förslagen om en djupgående, konkurrenskraftig och innovativ strategi för den europeiska ekonomin, där det handlar om att inrätta en färdplan för en europeisk ekonomisk reform som kännetecknas av fullbordandet av den inre marknaden, investeringar i forskning och utveckling samt solidaritet mellan samhällen och generationer.
Jag anser att vissa punkter måste klargöras.
Enligt min åsikt är det beklagligt att vi, ett år efter Europeiska rådets vårmöte 2005, mer eller mindre står kvar exakt där vi befann oss på många områden, nämligen när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, friheten att etablera sig för medborgare från de nya medlemsstaterna, fördjupningen av den inre marknaden och reformen av budgetprioriteringarna. Dessa punkter har verkligen inte fått mig att rösta emot resolutionen, men de stärker min besvikelse över bristen på åtaganden i fråga om EU-reformerna.
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandena från rådet och kommissionen om resultaten av utrikesministrarnas informella rådsmöte den 10–11 mars 2006.
. – Herr talman! För länderna på västra Balkan kan EU verkligen göra skillnad. Detta diskuterades vid det informella utrikesministermötet i Salzburg.
Regionen står vid en skiljeväg och EU kommer att leda den in på en fredlig och reformvänlig kurs. Vi har sett många exempel på positiv utveckling under senare år men vi bör inte låta oss invaggas i en falsk känsla av säkerhet.
I år måste de återstående statusfrågorna, Kosovo och Montenegro, tålmodigt och beslutsamt lösas. Vi måste också få regionen att lämna krigseran bakom sig. Vi måste följaktligen bana väg för framsteg i frågor som verkligen betyder något för medborgarna i regionen: ekonomisk och social utveckling och att leda in länderna i den europeiska huvudfåran.
Hur kan vi bäst främja att länderna håller fast vid en ambitiös reformplan? Viktigast av allt är att vi måste hålla fast vid vårt åtagande att länderna kan närma sig EU med medlemskap som det slutliga målet, så snart de lyckats uppfylla de stränga anslutningsvillkoren. Vidare måste vi sträva efter att göra detta perspektiv konkret och handgripligt, vilket kommissionen gjorde i sitt senaste meddelande. Låt mig nämna ett par exempel på våra konkreta mål och förslag.
För det första ska vi undanröja hindren för handel, produktion och investering. Kommissionen försöker tillsammans med stabilitetspakten och de berörda länderna få till stånd ett regionalt frihandelsavtal, som ska ersätta det befintliga lappverket av 31 bilaterala frihandelsavtal. Detta kan ske genom en samtidig utvidgning och modernisering av Centraleuropeiska frihandelsavtalet (Cefta), vilket det kommer att hållas ett Cefta-toppmöte om i april i Bukarest.
För det andra bör vi ”europeisera” nästa generation – eller varför inte den nuvarande generationen? Därför har vi föreslagit att rörligheten för forskare och studenter ska ökas genom att göra fler stipendier tillgängliga för dem.
För det tredje behöver vi underlätta kontakterna människor emellan. Vi ska lägga fram förslag om viseringslättnader, och jag är övertygad om att medlemsstaterna snabbt kommer att få dem igenom rådet, så att vi kan inleda förhandlingar om viseringslättnader och återtagandeavtal. Låt mig understryka att ju mer länderna i regionen kan göra för att garantera gränskontroller och skydd av dokument mot förfalskning, desto enklare kommer det vara att övertyga EU:s medlemsstater om att gå vidare i fråga om viseringslättnader.
Jag är glad över att EU:s utrikesministrar i Salzburg förra veckohelgen gav sitt bifall till dessa konkreta åtgärder. Ursula Plassnik är visserligen inte här i dag men jag vill ändå gratulera henne till hennes insatser för att säkra framsteg i de västra Balkanländerna.
Slutligen måste jag säga ett par ord om Slobodan Milosevics död. När vi fick nyheterna om hans död i slutet av det informella utrikesmötet var min spontana reaktion att erinra mig mitt besök i Srebrenica i juli förra året, på den tionde årsdagen av den värsta massakern i efterkrigstidens Europa. Jag beklagar att Milosevic dog innan rättvisa hade hunnit skipas för de hundratusentals offren för de brott han var åtalad för.
I sina memoarer skriver förbundskansler Helmut Kohl att varje generation måste verka för en nödvändig historisk medvetenhet för att undvika att vi upprepar våra misstag och för att garantera att ”offrens röster hörs”. Det är mycket klokt sagt.
Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien upptar bevis som kommer att hjälpa dagens serber och kommande generationer att förstå att många brott begicks i Serbiens namn trots att det i själva verket var enskilda individer som var ansvariga för dessa brott.
Milosevics död gör det ännu viktigare att Haagdomstolen får slutföra sitt arbete och att de återstående åtalade förs dit. Det kommer att hjälpa Serbien att avsluta detta tragiska kapitel i sin historia då Milosevic härskade och göra upp med arvet från det förflutna.
Dagens Serbien är verkligen vid en skiljeväg och jag hoppas verkligen att ledarna och folket i Serbien har viljan och klokheten att välja den europeiska framtiden i stället för sitt nationalistiska förflutna. Landet håller nu verkligen framtiden i sina egna händer. Vi kan hjälpa Serbien att göra det rätta valet genom att hålla de europeiska utsikterna öppna för dem.
– Herr talman! Det sades att detta skulle vara en debatt med rådet. Ni sa just att rådet ännu inte är närvarande, men jag tycker att vi ska vänta på att de kommer, för vad vi vill är att få höra en rapport från toppmötet i Salzburg och sedan diskutera denna. Det finns ingen anledning att hålla en debatt innan vi hört rapporten; det vore en meningslös ritual.
– Jag håller med om Posselts kommentarer, även om jag har informerats om att ministern ankommer inom kort.
. – Herr talman! Jag vill instämma i Posselts protest, eftersom jag anser att vi i parlamentet inte får försaka det som är verkligt viktigt enbart på grund av att man inte följt de formella arrangemangen, och om en debatt med kommissionen och rådet har planerats in bör rådet närvara.
Herr talman! Som om situationen i Mellanöstern och Palestina inte vore tillräckligt komplicerad efter Hamas seger, gör de israeliska truppernas angrepp mot fängelset i Jeriko – som jag anser att vi måste fördöma – situationen ännu mer komplicerad, och detta har utlöst en urskillningslös våldsvåg som skadat EU-medborgare och EU-intressen och som vi med största bestämdhet måste fördöma.
Eftersom jag vet att frågan diskuterats vid utrikesministrarnas informella rådsmöte, skulle jag vilja fråga kommissionen vilken ståndpunkt Europeiska kommissionen och rådet, som tyvärr fortfarande är frånvarande, kommer att inta i fråga om EU-stöd till Palestina, och om kommissionen kommer att insistera på behovet att kräva att Hamas tar avstånd från våld och erkänner staten Israel och de tidigare överenskommelserna, vilket vore logiskt.
För det andra, när det gäller frågan om Iran, som hänskjutits till FN:s säkerhetsråd, skulle jag vilja fråga kommissionen om den föredrar ett gradvist tillvägagångssätt, det vill säga att säkerhetsrådet borde utfärda ett uttalande, eller om kommissionen hoppas att sanktioner kommer att införas.
Med tanke på utvidgningen gjorde Frankrikes inrikesminister, Nicolas Sarkozy, en kommentar om att det finns en viss utvidgningströtthet och begärde en debatt i rådet i juni för att utvärdera gränserna för Europeiska unionens absorptionsförmåga. Med tanke på detta, och eftersom Broks betänkande är nästa punkt på föredragningslistan, skulle jag vilja veta om kommissionen instämmer i Sarkozys begäran till rådet och om den anser att det österrikiska ordförandeskapet borde ge ett definitivt svar på frågan om de geografiska gränserna för vårt politiska projekt.
– Vissa av de frågor ni just tagit upp borde ställas till Benita Ferrero-Waldner, som inte är här för närvarande, medan många av era andra frågor kommer att besvaras som en del av debatten om den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som kommer att äga rum i vederbörlig ordning.
– Herr talman! Eftersom talartiden för kommissionen är knapp i denna debatt och det är omöjligt att rapportera om ett så brett fält av frågor, som omfattar alla utrikesfrågor, alla globala frågor, har vi kommit överens om att Benita Ferrero-Waldner tar hand om Iran och Palestina och karikatyrkrisen när hon talar senare i kväll. Därför har jag koncentrerat mig på politiken för länderna på västra Balkan.
Kommissionens inlägg kommer att fördelas på detta sätt, vilket innebär att jag efter debatten kommer att svara på frågor om länderna på västra Balkan och Benita Ferrero-Waldner kommer att svara på övriga frågor senare i kväll.
– Herr talman! Kommissionsledamot Rehn har beskrivit hur saker och ting ser ut, så låt oss nu diskutera Brokbetänkandet, som handlar om utvidgningen, innan vi går vidare till allt annat när Ursula Plassnik kommit hit. Jag ber er att göra på detta sätt, annars blir det orättvist för kommissionsledamoten och debatten kommer inte att äga rum i rätt ordning.
– Jag inser att vi befinner oss i en ovanlig situation, men debatten om Brokbetänkandet kommer tyvärr att äga rum efter uttalandena från rådet och kommissionen, i enlighet med föredragningslistan.
– Herr talman! Jag har också ett förslag. Vi kan naturligtvis göra ett uppehåll om den frånvarande rådsordföranden bjuder oss på kaffe under tiden.
– Herr talman! Jag är mycket väl medveten om pressen när det gäller att utarbeta parlamentets dagordning, men ni har sagt att vi har en särskild dagordning, och vad vi inte kan göra är att sätta upp en punkt på föredragningslistan som innebär att vi ska diskutera utrikesministrarnas informella rådsmöte, när det visar sig att kommissionsledamoten med ansvar för majoriteten av frågorna om detta rådsmöte har beslutat att diskussionen ska ske senare under debatten.
Jag anser att Posselts och Packs förslag är helt och hållet berättigade. Om den ansvarige kommissionsledamoten inte är här för att diskutera de viktigaste frågorna från utrikesministrarnas informella rådsmöte, låt oss då diskutera Brokbetänkandet och så kan vi sedan ta upp frågan om det informella rådsmötet när den ansvarige kommissionsledamoten kommer hit, för det är oacceptabelt att ämnen delas ut utan att ledamöternas åsikter beaktas.
– Jag förstår er oro, men jag måste säga att jag inte känner till något i arbetsordningen som skulle kunna hjälpa oss att lösa detta problem.
– Herr talman! Problemet är naturligtvis att vissa ledamöter som ska diskutera Brokbetänkandet inte är här nu och inte kommer att komma förrän senare. Vi kan naturligtvis organisera saker och ting på ett litet annorlunda sätt. Pasqualina Napoletano var redo att tala, och jag talar nu eftersom jag huvudsakligen talar om Balkan. Vi kan nu naturligtvis helt enkelt kombinera de två, men vissa ledamöter kommer att bli arga över att de inte fått tala om Brokbetänkandet, eftersom de inte var här. Det är det som är problemet!
– Herr talman! Kan jag i all försiktighet få fråga om ni känner till när rådet faktiskt kommer att infinna sig? Om det jag hör faktiskt stämmer och de kommer att infinna sig om ytterligare en kvart, då kan vi vänta en kvart, för vi har haft många förseningar på 15 minuter i det här parlamentet. Jag föreslår alltså att om rådet kommer att infinna sig i kammaren om 15 minuter kan vi avbryta sammanträdet under den tiden. Om de kommer om en timma, då måste vi göra något annat. Vi har ingen information alls om detta, men det kanske ni har.
– Jag föreslår att vi avbryter sammanträdet i några minuter medan vi väntar på att rådets företrädare ska infinna sig.
Eftersom rådets företrädare nu kommit, kan vi återuppta våra förhandlingar.
. – Herr talman! Jag ber verkligen om ursäkt för att vi är sena. Vi har just tampats med två trafikolyckor, en på väg till flygplatsen i Wien och en på väg från Entzheim.
Tack för att jag får möjlighet att informera er om vårt informella Gymnich-möte med utrikesministrarna, som ägde rum i helgen i Salzburg. Vid mötet togs huvudsakligen två ämnen upp, det första var de aktuella utmaningarna för utrikespolitiken, och främst utvecklingen i Mellanöstern och de förestående valen i Vitryssland och Ukraina. Den andra dagen ägnades åt Balkan, dagordningen från Thessaloniki, dess tillämpning och framtid.
Om ni tillåter skulle jag vilja diskutera Mellanöstern först och sedan gå vidare till att tala om Balkan.
Då talar vi alltså om Mellanöstern, som till följd av valet till det palestinska lagstiftande rådet och upptakten till valet i Israel befinner sig i ett övergångsskede, under vilket vi har ett mycket tydligt och konsekvent budskap till den kommande palestinska regeringen, eftersom vi måste klargöra våra egna grundläggande principer, utifrån vilka vi är redo att bedriva ett framtida samarbete. Grundprinciperna är helt och hållet tydliga och består av tre inslag. Vi kräver att de ska ta avstånd från våld, gå med på att föra förhandlingar – vilket innebär att de måste erkänna de befintliga överenskommelserna – och erkänna Israels existensrätt.
Det är på denna tydliga och konsekventa grund som vi bygger vår politik och vädjar till våra partner i Mellanöstern. Särskilt Hamas kommer att behöva bli medvetna om det vägval vi står inför och fatta ett beslut om vilken väg man vill välja i framtiden. Hamas måste klargöra vilken väg de ska välja. Vi har talat om vilka villkoren är, och de har inte ändrats i något hänseende. Vi kommer att fortsätta att stödja det palestinska folket, och vi tog också tillfället i akt vid Gymnich-mötet att diskutera hur det ekonomiska stödet kan se ut i framtiden. Vad som är tydligt är att allt sådant stöd måste gynna det palestinska folket, och inte användas för terrorism eller våld.
Vi uppmärksammar alltså noggrant utvecklingen och ansträngningarna att utforma en ny palestinsk regering och dess framtida program. I går besökte president Mahmoud Abbas och hans delegation Wien, där vi hade möjlighet att ta upp dessa frågor med honom. Han och interimsregeringen har vårt stöd under denna svåra period, och jag skulle gärna diskutera saker och ting mer i detalj om jag får möjlighet till det senare.
Angående Balkan var och är denna fråga viktig för det österrikiska ordförandeskapet, och jag ser därför Gymnich-mötet och de åtaganden som gjordes där som ett uppmuntrande budskap, även i ordets dubbla bemärkelse, till folket i staterna i västra Balkan. Den väg de måste gå mot Europa och mot att uppfylla de europeiska normerna kan väl vara svår, men det är resan värt, och de har våra lyckönskningar och vårt stöd på vägen.
Detta är också ett tecken till vår egen befolkning, som uppmuntrar dem i tron på att det faktiskt är möjligt att finna lösningar på svåra problem – också på de allra svåraste problemen. Jag ser det därför som ett tecken på hopp och tillit att vi i Salzburgdeklarationen lyckades betona och synliggöra Balkanstaternas möjligheter att ansluta sig till Europeiska unionen.
För det var viktigt, särskilt vid en tidpunkt då människor talar om ”utvidgningströtthet”, att denna signal sändes ut för att ge våra partner en god uppfattning om vad de kan vänta sig mot bakgrund av de oerhört svåra beslut vi måste fatta under 2006. Av gästlistan från vårt möte i Salzburg framgick tydligt hur mycket vägen framför oss i år kommer att kräva av oss, för bland våra gäster fanns Martti Ahtisaari, FN:s särskilda sändebud för Kosovo, och hans ställföreträdare Albert Rohan, och vi kunde diskutera regionens framtid med dem. Vi hade också bjudit in Christian Schwarz-Schilling, hög representant för Bosnien och Hercegovina, Søren Jensen-Petersen, chef för UNMIK, och dennes delegation, samt Ibrahim Rugovas efterträdare som Kosovos president, Fatmir Sejdiu. Det gladde mig också att vi under denna del av vårt möte i Salzburg kunde göra ett slags första bedrift i närvaro av Elmar Brok, ordföranden för parlamentets utskott för utrikesfrågor, som deltog i våra diskussioner.
Balkan utgör hjärtat av Europa och utan dessa länder kommer enandet av Europa att bli ofullständigt. Vi vet att vägen framför oss kommer att vara svår, men vi är beslutna att gå den. Vi har beslutat att successivt närma oss det arbete som ligger framför oss, och att arbeta oss igenom frågorna en i taget och lösa dem en efter en.
Det är arbetet med de europeiska normerna som faktiskt är den grundläggande frågan för vart och ett av dessa länder. Bosniens premiärminister besökte mig i Wien i går och talade om för mig att det viktigaste inte är ett datum eller en särskild tidpunkt under utvecklingen, utan att vi arbetar tillsammans med de europeiska normerna. Javier Solana, som har övervakat utvecklingen under en lång tid, beskriver vad som uppnåtts sedan mötet i Thessaloniki 2003 som en framgångshistoria som kan utläsas från dagordningen, och mer specifikt från dagordningen för mötet i Salzburg, eftersom de frågor som togs upp vid detta möte handlade om enklare och bättre handelsarrangemang, kampen mot organiserad brottslighet, ungdomarnas situation och att underlätta resande. Vi uppmärksammade visumfrågan mot bakgrund av behovet att ta upp de förväntningar som människorna i dessa länder har på oss. Vi måste dock också klargöra för dem vilka alternativ vi har och ansluta oss till dem i det gradvisa sökandet efter lösningar på de problem som ännu inte lösts på detta och på andra områden.
Det råder inga tvivel: EU gör skillnad i denna region, men vi har också betonat de berörda ländernas ansvar för sig själva, eftersom vi i vissa av dessa länder, som redan stabiliserats, måste gå vidare med deras dynamiska europeisering. När vi framskrider på denna väg måste vi klargöra för dem att de måste vara villiga att vidta de nödvändiga åtgärderna och uppvisa den egenskap som så väl beskrivs genom det engelska ordet ”ownership” (egenansvar).
Vi har betonat behovet av ett regionalt samarbete, särskilt med tanke på det arbete som bedrivs i fråga om ett regionalt frihandelsområde, där ett enda frihandelsavtal, som bygger på Cefta, ska ersätta 31 enskilda avtal. Jag är personligen mycket tacksam mot kommissionsledamot Rehn och hela kommissionen för deras engagemang. Rådet och kommissionen arbetar med den här frågan hand i hand och sida vid sida i ordets bästa bemärkelse. Jag vill tacka kommissionen för dess meddelande från slutet av januari, och också för viljan att ansluta sig till oss när det gäller att fullfölja vårt arbete för att nå de mål som fastställs i uttalandet från Salzburg.
Ministrarna i de nationella regeringarna måste också fortsätta att arbete inom sina egna ansvarsområden, eftersom det är de som bland annat måste bilda nätverk med sina partner i Balkanstaterna när det gäller att ta upp aktuella problem. Inrikesministrarna är särskilt fast beslutna att göra detta och bär ett stort ansvar, eftersom det är de och deras samarbete som avgör vilka framsteg som kan göras i viktiga frågor.
Vi diskuterade också EU:s assimileringsförmåga och utforskade dess konsekvenser. Som ni vet är detta ett ämne som jag betonade mer förra hösten, och jag anser att det var rätt att göra det, eftersom vi inte försöker att inrätta ytterligare ett hinder, utan i grund och botten bli medvetna om något som borde vara ganska uppenbart, nämligen att det inte bara är kandidaterna för anslutning som måste göra sin läxa, utan att också Europeiska unionen måste göra sin.
Vid detta gemensamma möte, vid ett tillfälle då vi alla var samlade vid samma bord i Salzburg, upplevde vi alla något som inte bara var oroande, utan som samtidigt också gav oss en känsla av hoppfullt förtroende: våra överläggningar avbröts av nyheten om Slobodan Miloševićs död, och det fanns en europeisk symbolism i att vi, vid ett sådant tillfälle, kunde arbeta med vår gemensamma europeiska framtid.
. – Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill bara göra två korta iakttagelser om Mellanöstern. Det är för det första rätt att begära att Hamas möter verkligheten och tar avstånd från våld, men det får inte berättiga Israel att fullfölja sin ensidiga våldspolitik, vilket vi just sett landet göra. För det andra måste EU och USA vara konsekventa i sin kärnkraftspolitik, särskilt mot bakgrund av de olika sätt som Indien och Iran behandlas på, och internationella atomenergiorganet i Wien måste få en viktigare roll i det multilaterala systemet med anrikning av uran och kärnavfallshantering. Om vi håller oss till dessa principer kommer vi att göra framsteg.
Om vi går över till Balkan slår det mig att våra åtgärder styrs av principen att framsteg ska definieras som allt som inte är en tillbakagång. Jag måste säga att min grupp och jag är mycket besvärade över vissa medlemsstaters uppförande, vilka gör sig själva skyldiga till att spela ut uppgiften att göra Europa lämpligt för anslutningen av nya medlemsstater mot Balkanländernas anslutningsmöjligheter. Europa kommer dock inte att stärkas av att Balkanländerna berövas sina anslutningsmöjligheter eller att dessa skjuts upp till någon gång i framtiden. Den vägledande principen måste fortfarande vara visionen om ett EU-medlemskap, som detta parlament – inbegripet min grupp – så ofta röstat enhälligt för. Även om det är fullt förståeligt att man begär att EU:s möjlighet att välkomna nya medlemmar ska stärkas – nu tänker jag på konstitutionen och på den ekonomiska grunden – kan detta inte användas mot länderna i sydöstra Europa eller som ett sätt att avvärja deras strävan efter anslutning. Förberedelserna för detta måste löpa parallellt både hos oss och på Balkan. Förberedelserna på båda sidor måste vara konsekventa och noggranna, och medan dessa görs måste praktiska åtgärder vidtas för att förbereda Balkanländerna på en anslutning till Europeiska unionen, inte minst genom att förenkla viseringarna. Utöver vad ni sa om inrikesministrarna – Gottes och Ohr – hoppas jag att de kommer att göra något konkret för att ge i synnerhet de unga människorna i denna region en chans att slutligen få lära känna EU. Trots Slobodan Miloševićs död – som i många hänseenden var för tidig – ligger det fortfarande i offrens intresse och i intresset för Europas gemensamma framtid att alla de som begått brott ställs inför rätta i Haag, och det måste vi verkligen insistera på.
Balkanländerna, som så ofta under vår kontinents historia varit de europeiska stormakternas leksaker, måste gradvis integreras i Europeiska unionen. Vi kommer hur som helst inte att acceptera att de förvisas till ett tidigare skede i sina förbindelser med EU. När vi i morgon röstar om att anta Brokbetänkandet måste vi göra detta genom att tydligt ange endast det som står i texten, och utan de tolkningar som vi tyvärr gjort av betänkandet under de senaste timmarna och som följaktligen ger en felaktig bild av vad texten faktiskt innehåller. Vi försvarar Balkanländernas utsikter till EU-medlemskap.
– Herr talman! Jag hade hoppats att Balkankonferensen skulle leda till ett starkt och positivt budskap. Jag tror att detta också var ordförandeskapets och kommissionens förhoppning. Ingen av er kan kosta på sig att uttrycka sin besvikelse, så därför ska jag göra det åt er.
Vi är alla medvetna om att hela Balkanregionen fortfarande är labil och potentiellt instabil, varför klarhet är absolut oundgängligt. I det gemensamma pressmeddelandet, som är påtagligt svagare än tidigare uttalanden, anges att de västra Balkanländernas framtid ligger i Europeiska unionen. Vi konstaterar att medlemskap inte omnämns. Av uttalandet framgår också att en debatt om utvidgningsstrategin är planerad till 2006 och att EU:s absorptionsförmåga måste beaktas. Detta är en besvikelse. Jag kommer att återkomma till detta under debatten om Brokbetänkandet.
Tillåt mig en kommentar om Mellanöstern. Jag delar helt min gruppordförandes reaktion på Israels beklagliga och oacceptabla beteende i Jeriko i går, för att inte tala om de amerikanska och brittiska styrkornas minst sagt egendomliga beteende. Det behöver knappast sägas att den handlingen gör EU:s ställning ännu svårare. Min grupp förespråkar starkt att Hamas måste upphöra med allt våld och underteckna befintliga internationella fördrag och avtal, men vi måste tyvärr konstatera att Israel gör det allt svårare att hålla fast vid den ståndpunkten. Det gör vi trots allt, men vi måste också göra det mycket klart att åtgärder som de vi i går bevittnade går stick i stäv med sökandet efter en fredlig lösning.
– Herr talman! Fru Plassnik! Skälet till varför vi avbröt vårt sammanträde för att vänta på er var att det finns saker som oroar oss mycket och som vi vill diskutera med er.
Då Österrike inledde sitt ordförandeskap planerade ordförandeskapet Thessaloniki II, men ändå nämns detta inte i uttalandet från Salzburg, och inte heller har någonting mer sagts om möjligheterna till status som medlemsstat för västra Balkan. Uttalandet är en kompromiss, som trots sin ofullständighet tas emot med kritiska öron på Balkan och på intet sätt var något tecken på uppmuntran, utan i bästa fall ledde till missuppfattningar. Det är hur som helst så jag skulle vilja värdera uttalandet av Elmar Brok, som också deltog vid mötet i Salzburg och som sedan i måndags i tyska medier talat om ett slut för Balkans EU-möjligheter och propagerat för vad han kallar en tredje väg, ett privilegierat partnerskap.
Om EU vill ha någon trovärdighet måste vi upprätthålla de europeiska utsikterna för Balkan inte bara i ord utan också genom våra handlingar, och på den punkten håller jag med kommissionsledamot Rehn.
Herr Brok! Låt mig avslutningsvis säga en sak, nämligen att en tredje väg är precis vad den libyska statschefen, överste Khadaffi, eftersträvade för så länge sedan som på 1980-talet. Han misslyckades som tur var rejält med detta, och det kommer ni också att göra.
– Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig bara säga ett par saker om de frågor som inte har något att göra med utvidgningsländerna, vilka jag snart ska diskutera inom ramen för mitt betänkande. Jag vill kort säga något om Mellanöstern.
Vi står inför allt större svårigheter, inte bara till följd av de senaste dagarnas utveckling, utan också på grund av den utveckling som ägt rum under de senaste veckorna och månaderna. Å ena sidan har vi den situation som båda sidor i det heliga landet själva lägger fram för oss, och å andra sidan har vi frågan om hur troligt det är att Iran kommer att avskräckas från ett militärt kärnkraftsprogram. Och om cirkeln sluts, vilket faktiskt är möjligt – med Iran och Syrien, en multilateral överenskommelse i Libanon med Hizbollah och kontakterna med Hamas – uppstår en stor risk för en allians som är mycket problematisk och som vi måste finna ett svar på, inte bara för att säkra freden och bekämpa terrorismen, utan också för att garantera en säker energiförsörjning.
Fru rådsordförande, jag är tacksam för att jag fick möjlighet att närvara vid några av diskussionerna. Samtidigt som vi under förhandlingarna kommer att ta oss an hårda politiska fakta, måste vi också se till att det finns en verklig dialog om kulturer, så att fundamentalisterna inte kan hindra de moderata – som finns i alla regioner – från att bilda en majoritet.
Fru rådsordförande! Jag kanske kan få ta upp en annan aspekt av stor betydelse i vissa områden, nämligen frågan om Europeiska unionens uppdrag i Kongo. Det skulle verkligen intressera mig att få veta om det redan finns ett mandat för detta, där det fastställs vad som ska göras och under hur lång tid och i vilket geografiskt område, och om de kongolesiska myndigheterna officiellt har begärt ett sådant projekt och Europeiska unionens deltagande. Om beslut ska fattas om detta både här och på annat håll, är det oerhört viktigt att det finns en tydlighet om vad rådets ordförandeskap och den höge representanten gör för att ordna ett sådant mandat.
– Herr talman! Herr kommissionär, fru rådsordförande! Det är utmärkt att ni håller en hög profil när det gäller Balkan. Vi har ju alla ett intresse av att den regionen stabiliseras och demokratiseras. EU har verkligen möjlighet att spela en viktig roll. Jag önskar er båda lycka till i arbetet att få med era kollegor i de andra medlemsländerna på samma höga ambitionsnivå. Ni skall veta att ni har den liberala gruppen med er.
De olika initiativen för att få länderna att samarbeta med varandra och med oss är väldigt bra. Det är också bra att man slutligen har beslutat att bygga på CEFTA, som redan finns och faktiskt fungerar, i stället för att skapa något nytt som det var tal om tidigare. Jag tycker att det är ett väldigt klokt beslut. Samtidigt handlar det också olika länder med olika traditioner, olika historia och olika grad av utveckling. Det är därför viktigt att vi vidhåller budskapet att alla dessa länder är välkomna in i Europeiska gemenskapen om de så önskar, och att de då kommer behandlas utifrån egna meriter. Det finns i dag i vissa läger en oro över att vi vill bunta ihop länderna igen och att de kommer behandlas som ett kollektiv. Jag tror den oron är överdriven, men det är väldigt viktigt att vara mycket, mycket tydlig på den punkten, att varje land behandlas på egna meriter.
Vad gäller Slobodan Milosevics död så var han en vidrig diktator, ansvarig för hundratusentals människors liv och stora delar av den tragedi som har utspelat sig. Jag beklagar också att rättegången inte kunde slutföras och jag tror att det var uppenbart att det var en ganska patetisk man som slutade sina dagar. Vi måste fortfarande vara kristallklara över att Radovan Karadzic och Ratko Mladic skall lämnas ut, och att det skall ske nu. Det finns inga kompromissmöjligheter där.
– Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På lördag omdefinierade unionens utrikesministrar västra Balkans möjligheter till EU-medlemskap och slog fast att det yttersta målet för den aktuella stabiliserings- och associeringsprocessen med dessa länder är anslutning till Europeiska unionen. De har därför gått längre än man gjorde i Thessalonikideklarationen från 2003, där man talade om den stora utmaningen att integrera de fem länderna i Balkan och deras eventuella anslutning till unionen. UMP:s parlamentsledamöter instämmer i denna uppfattning och dessa möjligheter och är övertygade om att enandet av Europa inte är fullständigt utan Balkan. De delar också åsikten att det kommer att bli en lång resa med många hinder på vägen, men först av allt begär de, i fråga om Balkan och alla andra möjliga framtida utvidgningar, att man ska redogöra tydligt för de verkliga frågorna. Vilka är de verkliga frågorna? För det första: har Europeiska unionen möjlighet att integrera dessa länder? Jag vill påpeka att detta är ett av Köpenhamnskriterierna, ett kriterium som alltför ofta glöms bort, nämligen ekonomisk kapacitet, institutionell kapacitet, men också politisk kapacitet. Är våra medlemsstater och deras folk redo att ta emot ytterligare medlemsstater inom unionen och om de är det, när och hur?
Vidare har en annan unionsmedlem, Frankrike, ändrat sin författning och gjort det obligatoriskt att hålla en folkomröstning för all vidare utvidgning, till följd av Rumäniens, Bulgariens och Kroatiens anslutning. Våra partner kan välkomna eller beklaga detta, men det är nu den institutionella verkligheten.
Slutligen har UMP:s ledamöter i åratal krävt en djupgående debatt inom Europeiska unionen om Europas gränser. Det är hög tid att den debatten äger rum! Vi måste se verkligheten i vitögat och göra ett moget val om Europeiska unionens framtid, i fråga om politiskt innehåll och geografiska gränser. Detta är vår skyldighet, och det är en skyldighet mot de länder som knackar på vår dörr. Vi måste ta vårt ansvar.
– Herr talman, fru rådsordförande! Samtidigt som jag vill instämma i vad Annemie Neyts-Uyttebroeck sa om min grupps syn på Israels politik under de senaste dagarna, vill jag också svara på vad ni sa om vikten av detta övergångsskede. Det är ett skede under vilket EU måste sända ut ett tydligt budskap där man betonar samarbetsprinciperna, vilka är avstånd från våld, godkännandet av befintliga överenskommelser och erkännandet av Israels existensberättigande. Det är oerhört viktigt, och EU får inte ta avstånd från detta på något sätt. Därför anser jag att EU gör ett allvarligt misstag när man fortsätter att ge interimsregeringen finansiellt stöd.
Samtidigt som EU bör sända humanitärt bistånd till de palestinska områdena och hjälpa de människor som bor där, bör unionen inte stödja myndigheterna där, för Hamas har varken erkänt Israels existensberättigande eller tagit avstånd från våld, och det budskap vi sänder är ödesdigert eftersom Hamas har upprepat sin åsikt att EU:s beslut att fortsätta att sända pengar är en indikation på att unionen accepterar Hamas politik, samtidigt som Hamas fortfarande vägrar att förhandla med Israel eftersom man inte erkänner landets legitimitet.
Hela målet med EU:s stöd är att främja fredsprocessen, men det är fel att ge ekonomiskt stöd till de som vill att den ska gå under. EU måste hålla fast vid den riktning den intagit hittills och får inte överge det ekonomiska stödet, som är dess viktigaste förhandlingsmöjlighet, och därför ber jag er att reflektera över detta igen.
– Herr talman, fru rådsordförande! Jag vill börja med att gratulera er till er historiska bedrift i Luxemburg, där ni banade väg för Kroatiens anslutning, som är den enda centraleuropeiska stat förutom Schweiz som ännu inte är EU-medlem. Jag vill också gratulera er till det stora mod med vilket ni i Kroatien lanserade debatten om Europas gränser, som borde ha inletts för länge sedan.
Låt mig för det andra visa min tacksamhet för att ni i Salzburg argumenterade för att de övriga staterna i sydöstra Europa ska ges möjlighet att ansluta sig till unionen. Jag anser verkligen att vi inte får vika oss i den här frågan. Det får inte råda något tvivel om att staterna i sydöstra Europa faktiskt är europeiska, och att de har rätt att bli fullständiga medlemmar i Europeiska unionen så snart som alla kriterier har uppfyllts – vilket innefattar de utvidgningskriterier som gäller för oss.
För det tredje – och här måste jag säga emot Silvana Koch-Mehrin – vill jag säga att vad vi borde göra för Palestina är inte bara att ge humanitärt bistånd, utan också hjälpa dem att nå en pluralism – även om det måste erkännas att detta är svårt. Även om Fatah-staten var korrumperad och suspekt, skulle en stat som styrs av Hamas vara ännu mer förkastlig. Vi måste främja fredsprocessen och pluralismen på alla tänkbara sätt för att förhindra att en zon med iranskt inflytande som sprider sig från golfen till Medelhavet skapas.
För det fjärde är Iran, som näst Kina är världens äldsta stormakt, inte ett enhetligt block, och därför måste vi tillämpa en kombination av stränghet och intensiva diplomatiska ansträngningar för våra kontakter med dem. Hur oacceptabel landets nuvarande president än må vara, får vi inte heller i den här frågan tappa tron på dialog. Iran är mer än sin president; det är en av världens äldsta stater, och vi européer måste göra allt i vår makt för att stärka de pluralistiska makterna i landet och förhindra det från att urarta till en aggressiv uniformitet.
. – Herr talman! Om vi återgår till frågan om Balkan anser jag att tiden var mogen, och jag tycker att mitt beslut att göra Balkan till en prioritering för rådets österrikiska ordförandeskap är ännu mer motiverat. Tiden var mogen för en debatt om utvidgningen, och debatten i Salzburg avlöpte väl. Jag ser detta som ett framsteg, för det värsta tillvägagångssättet är att hålla tyst och låta bli att ta upp de frågor som måste tas upp, misslyckas med att göra allmänheten medveten om dessa frågor eller misslyckas med att förklara för allmänheten vad som står på spel, vad som sker och varför. Och jag är verkligen glad att vi höll denna debatt och inte minst att vi också uppmärksammade den frustration som staterna i västra Balkan upplever.
Jag förkastar idén att Salzburgdeklarationen var en ytlig kompromiss eller till och med ett steg bakåt, och jag vill be er att granska ordalydelsen noga. Låt mig erinra om att vi i punkt 3 uttryckligen talar om EU-medlemskap som ett långsiktigt mål, som det ”yttersta målet i enlighet med Thessalonikideklarationen”. Huvudsaken och målet med våra diskussioner är att möjligheterna till anslutning görs mer trovärdiga och konkreta, inte minst för folket på västra Balkan. Det är förklaringen till varför vi diskuterade de ämnen vi diskuterade, och varför vi diskuterade dem i en mycket konstruktiv anda.
Om vi går vidare till Kongo håller man på att klargöra villkoren i fråga om tid, räckvidd och innehåll. Detta sker i rådet, tillsammans med Javier Solana, och i samarbete med de kongolesiska myndigheterna. Det ligger i hög grad i allas vårt intresse att denna fråga klargörs.
Om vi går vidare till Iran befinner vi oss nu i en period av diplomatisk munhuggning med FN, och som en talare påpekade är det verkligt viktiga att Internationella atomenergiorganets befogenheter stärks och att de många resolutioner som antagits i den här frågan snabbt genomförs.
Låt mig avsluta med att kort säga något om vad som sker både i Jeriko och i Gaza. Ordförandeskapet betraktar det som hände i går som mycket allvarligt. Vi har betonat behovet av lämpliga åtgärder för att återställa freden och ordningen; vi har sagt att Israels användning av tvång i Jeriko och de palestinska extremisternas verksamhet som svar på detta båda kan leda till att situationen i Mellanöstern, som redan är spänd, destabiliseras ytterligare.
Vi har manat både Israel och den palestinska myndigheten till återhållsamhet. Båda sidor måste nu mycket noga överväga konsekvenserna av sina handlingar. Vi fördömde mycket bestämt gisslantagandet och uppmanade – liksom Hans Winkler sa i dag – omedelbart den palestinska myndigheten att göra allt som krävdes, både nu och i framtiden, för att se till att EU:s medborgare och byggnader är trygga och skyddas. Det måste sägas att samtidigt som vi är beredda att ge bistånd – det vill säga humanitärt bistånd – kan sådant bistånd endast bli effektivt i en fredlig miljö, och alla parter måste göra sitt för att skapa en sådan miljö.
– Herr talman! Som jag sa före pausen kommer kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner att presentera kommissionens syn på Mellanöstern, Palestina och Iran senare i kväll.
Jag tänker kommentera nästa punkt på föredragningslistan: frågor som gäller utvidgningen och absorptionsförmågan. Jag vill ta detta tillfälle i akt och lyckönska Ursula Plassnik till hennes personliga insatser för politiken för länderna på västra Balkan. Det har varit oerhört viktigt och det österrikiska ordförandeskapet har vidtagit nya åtgärder för att integrera regionen i den europeiska huvudfåran. Detta är absolut nödvändigt för hela Europas och unionens säkerhet och stabilitet.
Alla debattdeltagare har medgett att framtiden för länderna på västra Balkan är en utmaning och att många reformer måste genomföras innan dessa länder uppfyller de nödvändiga villkoren.
Det står likaså klart att det finns en enighet i denna kammare om den absolut fundamentala roll som Europeiska unionen spelar och oundvikligen kommer att spela för att ge länderna på västra Balkan trovärdiga anslutningsutsikter – må vara utsikter på medellång till lång sikt – men trovärdiga anslutningsutsikter. Detta är drivkraften bakom reformerna och detta är grunden för vårt arbete för säkerhet och stabilitet.
Särskilt med hänsyn till Kosovos framtida status måste vi alla vara ytterst ansvarskännande i fråga om länderna på västra Balkan och deras stabilitet. Vi får inte underminera EU-utsikterna, som är grunden för säkerhet och stabilitet i regionen. För att undvika att undergräva vår trovärdighet får vi följaktligen inte ta tillbaka med den vänstra handen vad vi gav med den högra. De viktigaste målen att arbeta för är säkerhet, stabilitet och framsteg i länderna på västra Balkan.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0025/2006) av Elmar Brok för utskottet för utrikesfrågor om kommissionens strategidokument inför utvidgningen (2005) (2005/2206(INI)).
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande! Ända fram till i dag har Europeiska unionens utvidgning varit den mest framgångsrika aspekten av EU:s utrikespolitik, eftersom det varit ett sätt att utvidga området med stabilitet och fred i Europa, och också att ytterligare utveckla fred, frihet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är en viktig poäng, och en poäng som vi inte får glömma vare sig nu eller i framtiden.
Men det måste också vara tydligt för oss att stabilitet är ett mål som endast kan nås om Europeiska unionen är stark nog att utveckla förmågan att hantera dessa uppgifter. Det var till exempel därför som det konstitutionella fördraget var ett tillbakablickande försök att verkligen få anslutningen av tio nya medlemsstater att fungera institutionellt sett och i fråga om de berörda målen, och anledningen till att vi nu upplever sådana problem är att ratificeringsprocessen står stilla.
Vi måste också inse att Europeiska unionens förmåga att godkänna nya medlemmar är en av de grundläggande aspekterna av Köpenhamnskriterierna, även om det finns goda skäl till varför detta endast varit rent förklarande till sin natur. När vi når den typen av läge som vi kommer att nå efter Bulgarien och Rumänien, kommer vi dock att tvingas utveckla och omdefiniera detta. Därför ber vi kommissionen att i slutet av året definiera vad som menas med Europeiska unionens absorptionsförmåga i detta sammanhang, och det kommer att tillåta oss att använda denna definition. Vad som gör detta så oerhört viktigt är att detta inte bara är en konstitutionell fråga, utan också handlar om Europeiska unionens ekonomiska förmåga och mycket mer utöver det.
Jag menar också att vi måste tydliggöra i precis vilken utsträckning Europeiska unionen kan godkänna nya medlemmar och att detta i slutändan kan påverka beslutet att säga ”ja” eller ”nej”. Möjligheten till ett EU-medlemskap måste erbjudas inte bara för de länder som redan har inlett anslutningsförhandlingar, som har kandidatstatus eller som utlovats sådan status efter Thessaloniki – ett löfte inte kan tas tillbaka, vilket jag vill påpeka för att undvika tidigare tvivel och för att återigen klargöra saker och ting – utan också fungera som ett incitament för oerhört viktiga interna reformer och för sådana stater som Ukraina, europeiska stater som för närvarande är diktaturer och som behöver detta perspektiv om vi vill se till att de fortsätter att rikta blicken västerut.
Enbart grannskapspolitiken är inte tillräcklig i detta hänseende. I vissa fall anser länderna själva eller EU självt att det är för mycket att kombinera detta med möjligheterna till ett fullvärdigt medlemskap, eftersom det i många fall inte kan bli verklighet förrän om femton år. Om detta projekt ska vara trovärdigt behövs ett slags mellanting mellan dessa båda lägen, något som kan göra att möjligheten till fullständigt medlemskap kan erbjudas dessa länder, utan att vi sätts under ett orealistiskt tryck att ge dem det genast.
Detta borde vara en möjlighet för alla stater som för närvarande inte är EU-medlemmar. Jag vill återigen betona att detta kan vara slutsträckan för länder som Norge – som också är en part i Schengenkonventionen – så fatta ert beslut utifrån deras deltagande i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Om jag får tala i termer av ett ”utvidgat Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde” finns det mycket som kan göras med ett sådant multilateralt projekt på området för den inre marknaden, inre och yttre säkerhet, miljöpolitik och många andra frågor.
Det kan dock också vara ett övergångsstadium. Om stater som i dag erbjudits möjligheten att ansluta sig till unionen efter mötet i Thessaloniki – som till exempel länderna på västra Balkan, vars utveckling förväntas ta olika lång tid – skulle bestämma sig för att använda denna möjlighet som ett övergångsskede inför ett fullvärdigt medlemskap, då skulle de löften som gavs vid mötet i Thessaloniki inte göras ogiltiga. Det är utifrån dessa grunder som vi kan nå en ny grad av flexibilitet genom att göra dessa möjligheter trovärdiga, eftersom saker och ting kan ske på en gång, utan femton års förhandlingar, och då måste vi säga ”ja” eller ”nej”.
Så ja, jag inser att utvidgningen i vissa länder medför folkomröstningar, och därför har vi ingen aning om huruvida en ratificering slutligen kommer att ske. Detta innebär att det här inte bara är ett försök till en strategi med ”allt eller inget”, utan också ett försök att skapa medel för att ge dessa länder trovärdiga perspektiv, samtidigt som vi räddar och utvecklar det politiska projekt som Europeiska unionen är.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet och ordföranden för utrikesutskottet för det grundliga betänkandet om kommissionens strategidokument (2005). Detta ämne har ständigt diskuterats i rådet, inte minst med hänvisning till de praktiska beslut som vi måste fatta. Som vi rapporterade hade vi i Gymnich en mycket god och omfattande debatt om detta, och vi kommer att fortsätta med den debatten. Jag anser att det är nödvändigt att vi gör det, eftersom vägran att debattera skapar misstänksamhet bland allmänheten, och vi måste vara noga med att förstärka den europeiska allmänhetens förtroende för det europeiska projektet som helhet och skapa mer tillit och tydlighet. Detta är en av de viktigaste ambitionerna för mig som rådets tjänstgörande ordförande, och därför välkomnar jag den debatt som nu är igång.
Eftersom vi behöver allmänhetens stöd för utvidgningsprocessen måste vi förbättra informationsflödet och vårt PR-arbete, samtidigt som vi även förklarar de enskilda stegen på ett bättre sätt. Vi måste helt enkelt göra klart att vi kommer att vara grundliga och försiktiga, och att vi, även om vi inte ska förhasta oss, inte heller ska bromsa processen godtyckligt. Det är något som jag anser vara mycket viktigt.
Gud förbjude att vi genom att införa begreppet ”assimilationskapacitet”, inför ett ytterligare och godtyckligt hinder – det handlar tvärtom om att vara medveten, bli medveten och göra andra medvetna om några ganska centrala och självklara grundläggande rättigheter. Varje steg i utvidgningen, varje ny anslutning kräver två deltagare, varav en är Europeiska unionen, och den andra det land som ska bli medlemsstat.
Vi vill förbereda oss för de närmaste anslutningarna så gott vi kan. Även i detta avseende var Salzburg viktigt för mig, för det är viktigt att se tillbaka på de senaste tre åren och vidare till de närmaste praktiska stegen, för att vi alla ska kunna bli tydligare kring var vi står och vilken beredskap som faktiskt finns, oavsett om det är hemma eller utomlands. Vi kan också ha förtroende för den expertkunskap som vi fick under den senaste utvidgningen och vi bör vara beslutna att använda den kunskap om omvandling som vi har genom partnerskap.
Såsom sades i den tidigare debatten understryker även egenansvaret de europeiska normerna, som, trots att de är rättvisa, måste uppfyllas strängt, såsom mycket tydligt framgick av kommissionens rapport i november 2005.
I denna debatt bör vi dock även vara ärliga när det gäller de förväntningar som människor har på Europeiska unionen, inte minst förväntningarna hos de människor som bor inom EU. Vi är skyldiga varandra tydlighet, och det är bara vi som kan ge det till varandra. Vi får inte skriva ut checkar som saknar täckning.
Jag kräver vidare en mer nyanserad syn på varje enskilt land, för vi måste vara rättvisa i våra mellanhavanden med vart och ett av dem, och detta måste vara garanterat. Ordförandeskapet kommer därför att lägga särskild vikt vid parlamentets bidrag i den pågående debatten.
Låt mig med bara några ord skissera de faktiska beslut som vi för närvarande arbetar med. Det första har att göra med Rumänien och Bulgarien, för vilka betänkandena är uppmuntrande och vi redan har en anslutning den 1 januari 2007 som mål, dock med en möjlig försening med ett år. Turkiets och Kroatiens anslutningsförhandlingar har inletts – startskottet avfyrades officiellt den 3 oktober förra året. Vi håller nu på att gå igenom regelverket, det vill säga analysera det gemensamma regelverket. Vi, ordförandeskapet, har skrivit till Kroatien och Turkiet och erbjudit dem att ange sin förhandlingsposition för det första kapitlet, ”Forskning och utveckling”.
Vi delar parlamentets åsikt att det krävs fortsatta framsteg när det gäller att uppfylla alla de politiska och ekonomiska kriterierna och att genomföra de grundläggande rättigheterna, rättsstatsprincipen och demokratin i praktiken. När det gäller Turkiet välkomnade vi i ordförandeskapet avslutningen av fallet Orhan Pamuk och gjorde vid det senaste trojkamötet i Wien klart att vi förväntar oss att de rättegångar som fortfarande pågår enligt artikel 301 i den turkiska strafflagen ska hanteras på liknande sätt eller, faktiskt, att lagen ändras.
Vi övervakar även noggrant genomförandet av Ankaraprotokollet och kommer att se till att det ses över i år i de relevanta organen och i enlighet med rådets förklaring av den 21 september 2005.
Vi ser inledningen av anslutningspartnerskapet med Kroatien som lika viktigt, och har välkomnat den kroatiska premiärministerns åtagande att garantera ett ovillkorligt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien samt fortsättningen av detsamma. Vi delar parlamentets åsikt att Kroatien bidrar mer till det regionala samarbetet och att ytterligare arbete behövs.
Jag har sagt det som måste sägas om västra Balkan. Rådets strategi för att uppnå Serbien och Montenegros fulla samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen är också mycket tydlig, och vi sände en mycket tydlig signal om det vid vårt senaste möte. Vi stöder FN:s särskilda sändebud i Kosovo, Martti Ahtisaari, i hans arbete, och jag anser att Europeiska unionen, genom sin särskilde representant Javier Solana, har förmågan att på ett mycket positivt och diplomatiskt sätt bidra till att uppnå enighet om villkoren för folkomröstningen den 21 maj.
– Herr talman! Eftersom Elmar Brok fortfarande är här vill jag passa på att gratulera honom till hans viktiga betänkande. Som han så riktigt sa är utvidgningen verkligen en av EU:s mest kraftfulla politiska instrument för att främja fred och välstånd, frihet och demokrati. Utvidgningen österut under 2004 beseglade den fredliga återföreningen mellan västra och östra Europa. Nu koncentrerar vi våra krafter på en fredlig förening i sydöstra Europa. Vår successiva och omsorgsfullt handlagda anslutningsprocess bygger på tre huvudprinciper.
För det första har vi konsoliderat vår utvidgningsagenda. Det innebär att vi måste vara försiktiga innan vi gör några nya åtaganden men att vi ändå måste hålla fast vid våra ingångna åtaganden mot kandidatländerna och de potentiella kandidatländer som redan är inne i processen. Vår konsoliderade utvidgningsagenda är inriktad på sydöstra Europa: Bulgarien och Rumänien, samt Turkiet och Kroatien och de andra länderna på västra Balkan.
För det andra tillämpar vi sträng villkorlighet. Tillsammans med trovärdiga anslutningsutsikter fungerar villkorligheten. Detta har bidragit till att omvandla Central- och Östeuropa till moderna demokratier. Under den senaste tiden har de inspirerat till djärva och betydelsefulla reformer i Turkiet och i allt högre grad även i länderna på västra Balkan. Detta framgick också av viktiga händelser nyligen, som att general Ante Gotovina är bakom galler i Haag, samtidigt som författaren Orhan Pamuk har frihet att uttrycka sina åsikter.
Utvidgningspolitiken och grannskapspolitiken kompletterar varandra. Dessutom är kommissionen redo att ytterligare fördjupa och förbättra samarbetet med våra grannskapspartner så snart dessa tagit itu med de viktigaste prioriteringarna i de gällande handlingsplanerna.
Samtidigt bör vi undvika fallgroparna i en alltför teoretisk debatt om EU:s slutliga gränser. Eftersom vi nu har konsoliderat utvidgningsagendan är en teoretisk diskussion om exempelvis huruvida Ukraina till och med borde anslutas till Europeiska unionen inte till fördel för vare sig oss eller ukrainarna nu när Ukrainas framtida väg och demokratiska utveckling står på spel.
När det gäller utvidgningstakten måste givetvis EU:s absorptionsförmåga beaktas. Det har kommissionen alltid ansett. Utvidgningen handlar om att medverka i ett projekt som bygger på gemensamma värderingar, politiska principer och institutioner. Unionen måste se till att den kan bibehålla sin handlings- och beslutskapacitet med en skälig avvägning mellan sina institutioner och under iakttagande av budgetbegränsningarna för att genomföra gemensamma politiska åtgärder som fungerar väl och uppfyller sina mål.
I mer än tre decennier har EU framgångsrikt absorberat en mycket mångskiftande samling länder, som vi till exempel kan se av denna kammares sammansättning, däribland talmannen som leder denna debatt och den ansvariga kommissionsledamoten. Genom att utveckla sin politik och sina institutioner har unionen bejakat nya omständigheter, som exempelvis diktaturers fall, kommunismens sammanbrott och den ökade ekonomiska globaliseringen. Utvidgningen har visat sig vara en framgångsrik stötdämpare för Europa.
För det tredje behöver vi bättre kommunikation. I betänkandet efterlyser man med rätta en kommunikationsstrategi, och ett brett stöd hos allmänheten är verkligen viktigt för allting som unionen gör, inbegripet utvidgningen. Jag är beroende av det politiska och ekonomiska stödet från parlamentet för att föra en insiktsfull diskussion om utvidgningen.
Avslutningsvis var konsolideringen nödvändig för att undvika att våra utvidgningsåtaganden blir alltför långtgående. Men låt oss inte glömma vårt eget strategiska intresse: Det vore mycket oansvarigt att avbryta en värdefull process som hjälper till att bygga upp stabila och effektiva partnerländer i de mest instabila delarna av Europa. Om vi börjar vackla om EU-utsikterna för länderna på västra Balkan skulle vårt välgörande inflytande, vår politiska makt, vårt inflytande allvarligt urholkas just när regionen går in i en svår period av samtal om Kosovos status.
EU-utsikterna är nyckeln till en hållbar lösning för Kosovo och för en demokratisk utveckling i Serbien och resten av regionen. Det är grunden som håller regionen på en fredlig och reformistisk väg. Låt oss därför för Europas skull undvika att skaka om denna grundval och i stället se till att det fortfarande bräckliga Balkanbygget inte rasar samman framför våra fötter på vår egen tröskel!
– Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden och ordföranden i utrikesutskottet, Elmar Brok, till hans mycket viktiga betänkande och samtidigt gratulera er, fru rådsordförande, till det intresse och den beslutsamhet som ni visar, både som Österrikes utrikesminister och som rådets tjänstgörande ordförande, i frågan om Balkan. Jag gratulerar även kommissionsledamoten till kommissionens globala och integrerade meddelande, som ni har presenterat för oss.
Jag vill mycket snabbt lämna följande kommentarer:
För det första är den centrala åsikten i Brokbetänkandet korrekt när det gäller betydelsen av utsikterna till ett medlemskap i EU för ett antal länder, varav de flesta finns på Balkan. Samtidigt utgör punkterna 5, 9 och 10 i betänkandet, om man läser dem tillsammans, en referenspunkt enligt vilken Europeiska unionen nu ser framtida utvidgningar.
När det gäller Turkiet vill jag säga att jag stöder Turkiets utsikter att bli medlem i EU, men jag anser, som ni mycket riktigt sa, att vi inledningsvis måste fokusera på frågan om Ankaraprotokollet. Bara protokollet – jag upprepar, bara protokollet – ska ratificeras, inte den ensidiga förklaringen, och naturligtvis frågan om att uppdatera den rättsliga ram inom vilken detta land fungerar.
När det gäller Kosovo håller jag med om att uppmärksamheten under förhandlingarna bör riktas mot dess slutgiltiga status, men vi måste även förbereda oss på hur det beslut som fattas om Kosovos slutgiltiga status ska tillämpas.
När det gäller FYROM har detta land nu status som kandidatland, det är riktigt, men just eftersom det har status som kandidatland har det även rättigheter och skyldigheter, varav en är att visa en konstruktiv inställning i dialogen med Grekland, så att den sista fråga som återstår, vilken avser namnet, kan lösas.
När det slutligen gäller Serbien håller jag med om att det är nödvändigt och att Serbien har skyldighet att samarbeta med tribunalen i Haag, men det är en del av en rad kriterier som Serbien måste uppfylla och jag vill uppmana till försiktighet, så att vi inte ”kroatiserar” fallet med Serbien. I denna fråga har även ni, fru minister, en personlig åsikt.
. – Herr talman! Kommissionen skräder inte orden i sitt dokument. Trots att det inte kommer att bli någon utvidgningsrunda som innefattar ett stort antal länder på samma gång hävdar den – med rätta, anser jag – att Europeiska unionen är och förblir en organisation som fortfarande är öppen för nya medlemmar, men på vissa villkor. Samtidigt som tillskottet av tio nya länder 2004 blev en framgång ser inte alla medborgare saken på det sättet. En extra ansträngning att berätta denna framgångshistoria behövs därför.
På gruppens vägnar kan jag säga att vi stöder drivkraften bakom Brokbetänkandet och jag vill tacka honom för de intressanta förberedelser som vi har varit delaktiga i under de senaste månaderna. Socialdemokraterna är starkt för den extra uppmärksamhet ägnas åt kriteriet absorptionsförmåga. Det dödläge som kringgärdar ratificeringen av konstitutionsfördraget spelar här en viktig roll. Utan interna reformer blir det svårt att styra de nya medlemsstaternas anslutning på ett effektivt sätt.
Såsom har uttryckts i tidigare resolutioner anser vi att Nicefördraget inte utgör en grund för nya beslut om anslutning. Det finns emellertid ett större behov av mer klarhet kring begreppet absorptionsförmåga i enlighet med Köpenhamnskriterierna, och det är riktigt att betänkandet även fokuseras på denna aspekt.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att beskriva var socialdemokraterna står med avseende på olika länders eventuella anslutning. När det gäller våra grannar i öst, Ukraina och Moldavien, anser vi att tiden inte är inne att diskutera deras anslutning. Vi bör i stället investera i praktiskt samarbete. Vi har slutfört handlingsplanerna med dessa länder, och vi bör försöka avsluta dem framgångsrikt.
När det gäller Balkan stöder vi rådets inställning. I princip har länderna på västra Balkan utsikter till medlemskap, även om de kommer att ansluta sig vid olika tidpunkter. När det gäller Turkiet kommer vi för vår del att fortsätta på den väg vi har valt. Vi är i början av en process som kommer att vara i många år, och det är mycket viktigt att vi står för löftet, men även för de villkor som vi föreskrev i detta sammanhang.
När jag ändå talar om Balkan vill jag tillägga att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, trots att det är självklart att Köpenhamnskriterierna fortfarande är mycket viktiga för oss, fortsätter att lägga stor vikt vid tribunalen för f.d. Jugoslavien som kriterium. Jag anser också – och det har talats mycket om det – att regionalt samarbete kan lämna ett betydande bidrag till dessa länders närmande till Europeiska unionen.
Slutligen – och detta kan mycket väl vara den viktigaste punkten i hela diskussionen – nämns i rapporten möjligheten att skapa en helt ny multilateral ram för de europeiska länder som ännu inte har anslutit sig till Europeiska unionen. För vissa länder kan det vara ett alternativ till medlemskap, medan det för andra kan vara ett omedelbart steg i riktning mot medlemskap. För Ukraina och Moldavien kan till exempel en struktur av denna typ vara ett sunt uppföljande steg, men för de länder som redan erkänns som potentiella medlemmar vill jag betona att detta är ett alternativ, och inte en skyldighet.
Detta framgår också mycket tydligt av Brokbetänkandet. Det är något som dessa länder kan välja, om de anser att det är till nytta för dem att göra det. Det är inte ett alternativ till utsikterna till medlemskap. Det gäller för såväl Turkiet som länderna på Balkan. Jag vill betona att det är så vi tolkar punkt 10 i förslaget till resolution. Det är på detta sätt, och inget annat, som vi i utrikesutskottet har uppnått enighet med föredraganden.
– Herr talman! Utvidgningen är EU:s största framgång i det europeiska samarbetet. Enandet av öst och väst i maj 2004 markerade slutet på Europas delning och visar vilken kraft det finns i drömmen om ett enat Europa som bygger på demokrati, öppen handel och respekt för rättsstaten. EU-medlemskapet var den morot som hjälpte de starka reformkrafterna i de forna kommunistdiktaturerna, utsikterna till medlemskap har också en enorm betydelse för förhandlingarna och reformerna i Turkiet och på Balkan. EU har här en oerhörd källa till så kallad som bidrar till ett stabilare och mer demokratiskt Europa. Vi i min grupp menar att det är viktigt att vi håller dörren öppen för fortsatt utvidgning, såsom fördraget säger. Naturligtvis skall kriterierna tillämpas, och EU:s förmåga att ta emot är viktig. Men vi behöver förändras internt och inte skylla på utvidgningen, utan ta den diskussionen.
Jag är medveten om att det pågår en diskussion i många länder och en oro för att EU växer för fort och hur det ska gå. Det samtalet måste föras ödmjukt och rättframt, men vi måste också våga stå upp för utvidgningens fördelar och framhålla dem. I det sammanhanget är diskussionen om den ekonomiska protektionismen väldigt bekymmersam. Vi har ett ansvar för våra grannländer. Löftena till Balkan och Turkiet skall hållas. Det är de som bestämmer takten, och vi gör vad vi kan för att skynda på den. Vi måste också hålla öppet för andra länder som Ukraina och kanske också, en dag, Vitryssland, även om situationen där nu är oerhört bekymmersam. Hoppet om ett europeiskt medlemskap är det som håller oppositionen och demokratikrafterna levande där.
Därför är vi emot att definiera Europas geografiska gränser Europa. Detta parlament har varit pådrivande för utvidgningen och vi stod i kammaren i Bryssel, klädda i orangea sjalar, för ett år sedan och applåderade president Jusjtjenko. Vi antog en resolution där vi talade om Ukrainas utsikter till medlemskap. Det är en målsättning – det kanske är långt kvar. Ukrainas folk står och väger, precis som Brok sa, mellan demokrati och diktatur. Om vi sätter upp gränser för Europa kommer de att uppfatta det som om vi slänger igen dörren i ansiktet på dem. Det vore ett historiskt misstag.
Istället för att introducera nya koncept, som multilaterala avtal, låt oss först – som också kommissionär Rehn sa – utnyttja möjligheten att individualisera och konkretisera grannskapsstrategin för de medlemmarna. Att nu lägga fram nya koncept som vi inte riktigt har diskuterat och som vi inte vet vad de innebär känns inte så fruktbart för stunden.
. – Herr talman! I utrikesutskottet har min grupp röstat för Brokbetänkandet av två skäl. Vi anser att begreppet absorptionsförmåga bör definieras på ett bättre sätt. Det är ett trendigt begrepp för alla syften, på vilket alla kan hänga vad de vill, och det betyder att frågan om geografiska gränser måste lösas, för vi kan inte längre smita från den.
Vi delar åsikten att det är nödvändigt att EU funderar över ett mellansteg mellan fullvärdigt medlemskap och grannskap, för de länder som ännu saknar utsikter till medlemskap. Jag talar därför inte om Turkiet eller västra Balkan, utan om Ukraina, Moldavien eller Vitryssland. Jag måste säga att min grupp och jag blev djupt besvikna och rent ut sagt mycket irriterade över att medierna i upptakten till denna debatt förvrängde orden i betänkandet, vilket fick ett resultat som gick stick i stäv med ett antal centrala punkter.
Om vi läser medierna före denna debatt blir slutsatsen att ett mellansteg bör skapas för länder som Turkiet och västra Balkan. Det är ingen slump – låt oss vara ärliga – att detta råkar vara föredragandens åsikt, och en åsikt som han aldrig hade någon avsikt att dölja. Elmar Brok har alltid varit emot att inleda förhandlingar med Turkiet och har, sedan konstitutionen förkastades, blivit allt mer skeptisk till utsikterna till medlemskap för länderna på västra Balkan. Föredraganden har all rätt till sin åsikt, men det är inte en åsikt som delas av majoritetens i utrikesutskottet. Dessutom uttrycks den inte heller i hans eget betänkande.
Det skulle vara lämpligt om föredraganden utanför denna kammare uttalade vad som finns i hans betänkande, och inte blandade samman dess innehåll med sin egen uppfattning. Vad parlamentet anger i detta betänkande är att vi inte vill mixtra med utsikterna till medlemskap för Turkiet och västra Balkan och att mellansteg bara skulle vara ett alternativ för dessa länder om de själva skulle besluta om det. Alla vet lika väl som jag att alla länder på västra Balkan och Turkiet inte vill vandra längs den vägen. De vill ha ett fullvärdigt medlemskap. Låt oss stoppa tvetydigheten i denna kammare och inte minst utanför den.
. – Herr talman! Tills nyligen föreslogs en snabb och omfattande utvidgning av Europeiska unionen som ett snabbt och stort steg framåt, och som något som förtjänade allmänt stöd. Det betraktades som en återförening av Europa och som en seger för Väst i det kalla kriget. Efter den stora utvidgningen 2004 förändrades detta klimat dramatiskt. Den allmänna opinionen i de gamla medlemsstaterna ser inte denna utvidgning som en framgång, särskilt inte på grund av den ökade exploateringen av skillnaderna mellan länder med höga och låga lönenivåer.
Politikerna distanserar sig också från den. Denna förändring framgår tydligt av det betänkande om utvidgningsstrategin som är föremål för dagens debatt. Uppmärksamhet riktas mot EU:s absorptionsförmåga, till de yttre gränserna, de kostnader som följer av utvidgningen och till administrativa problem som hör samman med frånvaron av en europeisk konstitution. Till följd av det kommer Rumänien och Bulgarien sannolikt att bli de sista länder som tillåts ansluta sig på kort sikt. Andra europeiska stater hänvisas till grannskapspolitiken. Inget datum för anslutningen har ens angetts för de tre länder som redan har valts ut till kandidatländer.
Överallt på västra Balkan, i både erkända stater och federala stater eller protektorat som strävar mot självständighet, där grupper av människor som talar olika språk och praktiserar olika religioner och som på 1990-talet stod på fientlig fot med varandra, förväntar sig den allmänna opinionen nu mirakel av en snabb anslutningsprocess till Europeiska unionen. EU använder dessa förväntningar till att kräva reformer, och gör på så sätt djupa intrång i de administrativa val som görs där.
EU vill för närvarande inte ha inflytande utanför sina gränser. Det är därför som Bosnien och Hercegovina nu har ett skattesystem som ingen bad om, och den regionala autonomi som garanterades i Daytonavtalet skjuts upp. Enligt propagandaaffischerna är det tack vare EU:s militära närvaro som detta land är på väg in i Europeiska unionen. Den allmänna opinionen i Montenegro och Kosovo, områden där euron för fyra år sedan, tillsammans med 12 medlemsstater, infördes som lagligt betalningsmedel, tar för givet att de snart kommer att släppas in i EU som självständiga stater, medan den ungerskspråkiga befolkningen i Vojvodina förväntar sig skydd mot den slaviska dominansen.
Hittills har EU:s åtgärder gjort alla dessa människor besvikna. Har vi ingenting annat att erbjuda dessa länder på västra Balkan än en inbjudan att bilda en gemensam marknad inom territoriet för före detta Jugoslavien och anpassa sin ekonomi efter våra önskemål utan möjlighet till anslutning före 2020? Min grupp kan inte uppbåda särskilt mycket entusiasm för detta förslag.
Vi inser dock även att det tack vare denna text är möjligt att betona att den kommande folkomröstningen i Montenegro måste tas på allvar och att konflikten om användningen av namnet Makedonien bör lösas snabbt i gott samråd mellan Grekland och dess granne i norr. Positivt är även att en lösning måste hittas i Kosovo på kort sikt som tillgodoser behoven hos både den albanska majoriteten och de serbiska och romska minoriteterna.
. – Herr talman! Det är svårt att förlika hypernationalism, även kallat chauvinism, med EU-medlemskap, och det är naturligtvis lika sant när det gäller kandidatländerna. Tyvärr finns det ett kandidatland som präglas av chauvinism, och det är Turkiet, som redan är tillräckligt kontroversiellt.
Mot denna bakgrund har jag två frågor att ställa till kommissionsledamot Olli Rehn. Finns det någon sanning i den information som jag fick av en expert i går kväll, om att de kristna kyrkornas ställning i Turkiet har försämrats synbart på sistone?
Mot bakgrund av denna information är lönnmordet på den italienska prästen Andrea Santoro den 5 februari i hamnen i Trabzon inte ett isolerat fall. Ett liknande mordförsök ägde rum alldeles nyligen i staden Mersin, och direkta hot riktas mot kyrkor via telefon eller till och med i tidningsartiklar. Förresten betraktar den turkiska eliten, enligt den anglikanska kyrkoherden Ian Sherwood, som är aktiv i Istanbul, spridningen av kristen litteratur på turkiska som intellektuellt oacceptabel, eller kanske till och med kriminell. Herr kommissionsledamot! Hur kan detta förlikas med religionsfriheten i Turkiet? Såvitt jag kan se görs inga framsteg alls när det gäller denna viktiga punkt i de politiska Köpenhamnskriterierna.
I går kväll råkande jag höra att Trabzon ligger i det som kallas vargarnas dal. ”Vargarnas dal” är även titeln på en turkisk originalfilm som bokstavligen dryper av chauvinism och som är känd som radikalt antikristen, antisemitisk och antikurdisk. Den är redan en enorm kassasuccé i Turkiet och har fått ett euforiskt bifall från premiärminister Erdogans närmaste följe och talmannen i det turkiska parlamentet.
Jag vill fråga kommissionsledamoten om han har ställt premiärminister Erdogan och minister Gül till svars för denna turkiska chauvinism, som är helt oförenlig med EU:s värderingar.
. – Herr talman! Det är mycket viktigt att det betänkande som har framställts av Elmar Brok i dag har gett oss möjlighet att tala om utvidgningen.
Vi måste definitivt stärka grannskapspolitiken och vi behöver en ny, allvarligare relation mellan unionen och de länder som den delar gränser med. Hittills har grannskapspolitiken inte varit tillräcklig som instrument. Det har bevisats av att de länder som påverkades av den under dess genomförande upplevde perioder av kris och destabilisering i stor skala.
Nya former av samarbete, såsom föreslås i betänkandet, kan emellertid inte stänga dörren för medlemskap. Vi måste i dag vara medvetna om att våra krav på demokrati, marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att vara tomma ord om vi inte erbjuder länderna vid våra gränser i öst utsikter till medlemskap. Om de inte erbjuds åtminstone utsikter till medlemskap inom en avlägsen framtid kommer dessa länder att återgå till sfären av ryskt inflytande och allt som det medför när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
I samma betänkande ser vi dock en utveckling och ett förstärkande av åsikter om utvidgningen uttryckt som absorptionsförmåga. Detta begrepp definierades aldrig tydligt och i dag är det inget annat än en ursäkt som låter bra, en billig förklaring för att backa ur utvidgningsprocessen. Om absorptionsförmågan ska grunda sig på ett godtagande av konstitutionsfördraget kan man få intryck av att upphovsmännen till denna text definitivt vill stänga dörren för alla. Fördraget kan aldrig återuppstå i den version vi känner i dag.
Att kräva att Europeiska kommissionen definierar unionens gränser är ett misstag. Det kommer vara att medföra generande politiska diskussioner om geografi och definitivt försvaga det inflytande som unionen har på processerna för demokratisering, stabilisering och stärkande av västvänlig politik i grannländerna. Europaparlamentet har ofta gått i bräschen för integrationsprocessen. Det har ställt upp långtgående mål. I dag visar sig just parlamentet vara det mest konservativa och passiva organet. Det ger upphov till följande fråga: varför?
– Herr talman! Jag vill rikta er uppmärksamhet mot några brister och motstridigheter i betänkandet om Turkiet. I betänkandet finns så många grundläggande problem att det är förbryllande att människor inte drar den enda logiska slutsatsen, det vill säga att det var ett ödesdigert misstag att inleda förhandlingar om Turkiets anslutning till Europeiska unionen från första början.
Som Bastiaan Belder detaljerat förklarade för en stund sedan förekommer brott mot rättigheterna för nationella och religiösa minoriteter. Tortyr är fortfarande mycket utbrett och på grundval av bland annat artikel 301 i strafflagen kan yttrandefriheten och tryckfriheten inte garanteras. Turkiet misslyckas även flagrant med att uppfylla sina skyldigheter i samband med tullunionen. Cypriotiska fartyg och flygplan släpps fortfarande inte in på turkiskt territorium.
Under de senaste veckorna har vi också lagt märke till en eskalerande spänning mellan de turkiska myndigheterna och vissa kurdiska grupper. Ingen annan än den person som har näst högsta befälet över Turkiets armé anklagas för att ha iscensatt en bombattack i syfte att anklaga kurderna. Vissa inom militären ser denna anklagelse som ett trick som har regisserats av staten, som vill destabilisera den aktuella generalen på grund av hans inställning till muslimsk fundamentalism.
På vissa håll diskuteras till och med möjligheten till en ny militärkupp om situationen eskalerar ytterligare.
Det måste medges att det inte verkar finnas mycket att se fram emot, och det i ett land som har ambitionen att ansluta sig till Europeiska unionen om några år. Vi bör faktiskt säga som det är och medge att det är helt absurt. Betänkandet påminner oss med rätta om att Köpenhamnskriterierna innehåller vår egen absorptionsförmåga. Enbart på denna grund bör vi häva beslutet att inleda förhandlingar med Turkiet.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande! I egenskap av ordförande för delegationen för Sydösteuropa vill jag säga att jag helhjärtat skriver under på det som sägs i Brokbetänkandet om varje enskilt land och det som krävs av dem. Vart och ett av dem har sina egna speciella problem och måste bedömas utifrån sina egna prestationer, och det skulle vara mycket önskvärt att hänsyn tidigt togs till Kroatiens anslutning. Att göra det skulle skicka ett viktigt stabiliseringsbudskap till hela regionen, eftersom Kroatiens prestationer inom både den politiska och den ekonomiska sfären inte i något avseende är underlägsna prestationerna av de nästa två anslutningsländerna.
När vi nu närmar oss slutet av debatten vill jag dock ta upp en tanke – som är dold i Brokbetänkandet men mer framträdande i offentliga medier. Jag tänker på anspelningarna på förändringar i utvidgningsstrategin. Frågan ställs om var EU:s gränser finns, men ingen besvarar den. Kommissionsledamot Olli Rehn sa själv tidigare att detta är en fråga som måste besvaras, och det är just det som har oroat allmänheten. Min personliga åsikt är att anslutningarna av Bulgarien, Rumänien och länderna på västra Balkan kommer att innebära att EU har nått sina gränser. För alla de andra länderna har vi uppfunnit det nya instrumentet grannskapspolitiken, och vi måste ge oss i kast med den. De förhastade förhandlingarna med Turkiet har gjort det som återstod att göra för att våra medborgare skulle bli osäkra och vilseledda.
I tio år har vi sagt att det inte får ske någon utvidgning utan en reform av EU:s institutioner, men rådet började inte göra detta rättvisa förrän efter den senaste utvidgningen, och för detta bestraffades vi alla genom resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det skulle dock vara ödesdigert om vi på denna grund skulle dra slutsatsen att inga ytterligare anslutningar får tillåtas. Vi måste skynda oss att utnyttja de nödvändiga instrumenten, som naturligtvis föreskrivs i konstitutionsfördraget, och använda dem för att återställa vår förmåga att välkomna nya medlemmar. Om vi inte vill äventyra det som hittills har varit vårt stora engagemang för Balkan måste vi fortsätta att vara konsekventa och ändamålsenliga när vi fortsätter att föra dessa länder närmare EU.
Jag välkomnar verkligen det som både kommissionsledamot Olli Rehn och Ursula Plassnik har haft att säga i detta ämne. Alla dessa stater lovades med rätta anslutning till EU med förbehåll för uppfyllandet av kriterierna. Det var och fortsätter att vara en viktig motor för förändring i kölvattnet av de förfärliga konflikterna i före detta Jugoslavien och av Enver Hoxhas diktatur i Albanien. Det är uppenbart för varje rationell person som någon gång ens kastar en blick på en karta ett denna region ligger mitt i EU. Om den har stabilitet har vi också det. Under 1990-talet upplevde vi alla och drabbades av motsatsen till det, men jag är rädd – och kan berätta för rådsordföranden att vagheten och bristfälligheten i det som sas i Salzburg ger mig skäl till det – att vissa européer har för avsikt att lämna de sydöstra europeiska staterna i sticket för andra gången, och det kan vi inte tillåta.
– Herr talman! Jag välkomnar det förändrade perspektiv som beskrivs i Brokbetänkandet. Våra debatter kan inte längre handla om vår preferens för ett land framför ett annat. Vi måste i stället en gång för alla ta upp frågan om vilken typ av politiskt system som Europeiska unionen faktiskt har råd med om den ska kunna fatta bättre beslut och agera i enlighet med dem. Det är en grundläggande fråga som alla andra beror på.
Därför måste vårt nästa steg vara att klargöra begrepp som ännu inte har definierats. I Köpenhamnskriterierna hänvisas till begreppet ”assimilationskapacitet”, utan att detta definieras. Som jag ser saken måste det innefatta minst de politiska och institutionella arrangemang som föreskrivs i konstitutionsfördraget.
Trots att jag har lyssnat uppmärksamt på det som kommissionsledamoten har sagt, och han kan rätta mig om jag har fel, har jag ännu inte hört honom säga något om detta. I beslutet om vad som är ett kriterium för kapacitet att assimilera ingår den möjliga källan till meningsskiljaktigheter mellan oss och kommissionen. Bland de viktiga kriterierna finns att Europeiska unionen bör finansieras på ett sådant sätt att den har en hållbar framtid och accepteras av de människor som bor i den. Om vi ska tala i termer av trovärdighet kräver denna trovärdighet, och de kriterier som med rätta kan användas för kapacitet att assimilera, att det inte ska vara möjligt för ett annat land att ansluta sig under en överskådlig framtid när Rumänien och Bulgarien väl har gjort det. Trovärdighet handlar om mer än ett löfte att ta emot människor vid någon icke angiven tidpunkt. Det handlar även om att ange på vilka villkor de alls kan tas emot, och det betyder att vi måste vara mer exakta om begrepp som ”utvidgningsperspektiv” eller ”utsikter till anslutning”.
Vi måste ha helt klart för oss att tron att ett lands anslutning kommer att lösa spänningar och inre säkerhetsproblem är felaktig. Sådana spänningar och problem måste lösas innan anslutningsförhandlingarna inleds.
– Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I Brokbetänkandet ställs relevanta frågor och svar lämnas, trots att jag inte håller med om dem alla. Det avspeglar även den tvekan som många av oss känner när det gäller ytterligare utvidgning. Därför läggs stor vikt vid absorptionsförmågan, som, om betänkandet skulle godkännas utan några ändringar, till och med skulle få en geografisk dimension.
Jag delar åsikten hos större delen av min grupp att absorptionsförmågan inte kräver någon föregående geografisk avgränsning för att byggas ut, eftersom unionens avgränsning i första skedet kommer att vara politisk – vilket inte heller kommer att vara enkelt. Det viktigaste är att EU bör uppfylla sitt löfte om utvidgning, även med hänsyn till länderna på västra Balkan. Samtidigt som länderna i fråga ligger åratal från ett eventuellt medlemskap är tiden inne att ingå några fasta överenskommelser i denna fråga och även att lägga fram en tidsplan. Det är självklart att alla kriterier, särskilt de politiska, måste uppfyllas.
Såvitt jag förstår var detta exakt vad rådsordföranden sa i sitt svar. Jag anser att vagheten kring ett slutligt medlemskap och utbyggnaden av kriterierna bara kommer att fördröja processen, eftersom denna vaghet skulle användas som en ursäkt som inte gynnar någon.
– Herr talman, mina damer och herrar! I detta betänkande krävs att Europeiska unionens geografiska gränser fastställs och att dess egenskaper definieras. Inte bara vissa kristdemokrater, utan även en del socialdemokrater, ser sig om efter alternativ till medlemskap i Europeiska unionen. Jag vill påminna parlamentet om att politiska forskare och analytiker för några år sedan inte kunde föreställa sig att den dag skulle komma då järnridån inte längre skulle finnas. Den har dock försvunnit nu, och vi kan glädjas över det. Jag vädjar till parlamentet att vara försiktigt med att förutspå hur Europeiska unionen kommer att se ut om tjugo, trettio eller fyrtio år, då de flesta av oss för länge sedan har slutat att vara politiskt aktiva. Jag anser att det skulle var lämpligt för oss med tanke på att de flesta av oss hade fel om vad som skulle hända 1989.
Det andra som jag vill säga är att alla har talat om behovet av att Ankaraprotokollet genomförs, och det är riktigt, men det som också måste sägas är att även Turkiet och norra Cypern är för en lösning, och vi har lämnat utfästelser. Det gamla maximet gäller, dvs. att avtal ska hållas, och vad det betyder är att isoleringen av den norra delen av ön, som Europeiska unionen har lovat, måste få ett slut.
Vad jag vill säga till Elmar Brok är att jag önskar att Helmut Kohl inte var förpassad till historieböckerna, utan även då och då åter skulle kunna spela en roll i formandet av CDU:s Europapolitik.
– Herr talman! Min politiska grupp kommer inte att rösta för Brokbetänkandet, främst av följande skäl:
I betänkandet, särskilt punkt 10 med dess avsiktliga obskyritet, formuleras en dubbel strategi. Bakdörren lämnas vidöppen så att anslutningsutsikterna kan förvandlas till en formel för en särskild relation, som de tyska kristdemokraterna är mycket förtjusta i. Punkten om Kosovo, med dess dunkla ordalydelse, avspeglar det svårtydda språket inom unionen och trenden mot gradvis frigörelse från de tydliga kraven i FN:s resolution 1244.
Min politiska grupp betonar att kravet på att Turkiet ska genomföra de angivna villkoren inom en specifik tidsram, och då först och främst en trogen tillämpning av Ankaraprotokollet, utan brott mot detsamma.
Slutligen stöder min grupp bland annat ändringsförslag 19 om en ömsesidigt godtagbar lösning av problemet med namnet på före detta jugoslaviska republiken Makedonien och det reviderade ändringsförslag 4 om Cypern.
– Herr talman! Den första fråga som vi måste debattera är var Europa ska sluta. Vi vet inte längre var Europa finns. Vi har nått Diyarbakir och, om amerikanerna säger till oss i morgon att Irak måste ansluta sig till EU för stabilitetens skull, kommer vi då att nå Indiska Oceanen? Det är frågan. Vem bestämmer vem som får ansluta sig till EU? Tills helt nyligen sa vi nej till Kroatien. Åklagaren, Carla del Ponte, sa nej, Österrike utövade påtryckningar, och Kroatien är med. Är det Europas politiska vilja? Det är naturligtvis inte särskilt trevligt att behöva berätta för våra vänner turkarna att de inte får förolämpa Europaparlamentets talman. Det är inte särskilt smart av oss att ta ifrån dem 139 miljoner euro i de ockuperade områdena eller av dem att kasta ägg och stenar på Europaparlamentets ledamöter. De måste ändra sin inställning, inte bara en artikel i sin konstitution. De kan inte få denna specialbehandling. De får inte hota en europeisk stat med krig, med , medan vi talar om att släppa in dem. Kan de inte erkänna en regering som har erkänts av de övriga 24? Det här är inte logiska formuleringar.
Det för mig vidare till före detta jugoslaviska republiken Makedonien som naturligtvis kräver ett namn. Får jag påminna er om att när ni ansökte om medlemskap i FN som Germanska republiken Österrike lade Tyskland – vid denna tid det besegrade Tyskland – in sitt veto mot det, och ni anslöt er som Österrike? Får jag påminna er om att bretagnarna inte tillät att Storbritannien anslöt sig eftersom de hade Bretagne, och de anslöt sig som Förenade kungariket? Varför kan ni då inte stödja oss, som har en 3000-årig historia med Makedonien?
Varför nämner vi inte saker vid deras rätta namn? Varför har vi inte slutligen en självständig politik utan måste följa amerikanernas spel och förarga Ryssland och ta deras satelliter och öppna en front mot Iran och så vidare? När kommer Europa till slut – och det är frågan – att bestämma att det inte är amerikanernas baby? Vi behöver inga ordningsmän för att utveckla våra egna initiativ.
– Mina damer och herrar! Utvidgningen av Europeiska unionen har hittills utan tvekan varit en framgångsrik formel, eftersom den har främjat reformer i många stater genom att utvidga området med fred, stabilitet och rättsstatsprincipen i Europa.
En ytterligare utvidgning av Europeiska unionen är nödvändig, men vi måste hitta nya mekanismer och sätt som kan leda Europeiska unionen ut ur dödläget för dess nuvarande förmåga att absorbera nya stater. Genom att definiera exakta kriterier måste Europeiska kommissionen definitivt utveckla det begrepp som kallas absorptionsförmåga. Förutom möjligheten till fullvärdigt medlemskap behöver vi även andra former av multilateralt samarbete och partnerskap med länder som åtminstone på kort sikt inte kommer att kunna ansluta sig till Europeiska unionen. Jag vill här uttrycka min fullständiga enighet med det som Elmar Brok sa. Detta kan vara ett sätt att dra in exempelvis Turkiet, Ukraina och Balkan, och senare andra länder, på vägen mot reformer och europeiska värderingar.
– Herr talman! Det är en myt att unionen utan ytterligare utvidgning kommer att vara stark och konkurrenskraftig. Det är dock också en myt att unionen kan utvidga sina gränser hur långt som helst, till exempel genom att Ryssland ansluter sig till EU.
Låt oss helt enkelt fokusera på prioriteringarna när det gäller utvidgningen. Länderna i sydöstra Europa bör stå på tur efter Rumänien och Bulgarien, som bör ansluta sig till Europeiska unionen 2007 och inte 2008. Efter Kroatien och Makedonien bör vi öppna fler dörrar för Serbien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Kosovo och Albanien. Det här är den logiska vägen att gå. Det är en fråga om strategiskt tänkande och även om att öka säkerheten på den gamla kontinenten. Allt som allt kommer det att vara gynnsamt ur ekonomisk synvinkel, eftersom vi kommer att spendera mindre pengar på att utvidga unionen med nästa stater på Balkan än på att ösa in pengar i form av föranslutningsstöd i de bottenlösa penningkistorna på Balkan. Lösningen av bestående konflikter i denna del av Europa kostar mer än det skulle kosta att ha dessa stater i Europa och därigenom tvinga dem att följa EU:s politiska och ekonomiska spelregler.
Låt oss inte vara rädda för att utvidga unionen till följd av de närmaste staternas anslutning. Jag vet att denna rädsla har blivit så att säga ”trendig”. Den är särskilt användbar i de valkampanjer som hela tiden äger rum i olika EU-medlemsstater. Om vår union ska bli mer ekonomiskt effektiv och inte komma efter Amerika och Asien bör den progressivt avskaffa uppdelningen av Europa i två delar – Europa A, med andra ord Europeiska unionen, och Europa B, det vill säga allt som inte är en del av unionen. Historien har även visat att en union som utvidgas är en union som är säkrare. En inbjudan till anslutningsförhandlingar, även utan utsikter om anslutning till unionen inom en nära framtid, är som den startflagga som höjs i början av en biltävling. Förarna måste ha ett mål att sikta mot, de måste veta var mållinjen finns. Sedan kan de färdas långt, förhandla om många svängar och till och med klara av motorfel. Det viktiga är dock att sätta anslutningshjulen i rullning.
Parlamentets förslag till resolution belyser med rätta att det var just denna impuls som stödde reformerna i Turkiet, Kroatien och staterna på västra Balkan. Ja, utvidgningen är dyr, särskilt på kort sikt, men det är en investering som är väl värd pengarna på lång sikt.
– Herr talman! Jag välkomnar det allmänt positiva betänkandet av Elmar Brok. Jag välkomnar modet att erkänna att västra Balkan bör vara en integrerad del av Europeiska unionen i framtiden. Jag är övertygad om att vi måste respektera våra åtaganden. Vi kan inte stänga dörren för länder som vi erbjudit utsikter till medlemskap eller för de länder som förtjänar sådana utsikter inför framtiden mot bakgrund av bestämmelserna i EU-fördraget.
Låt oss dock inte upprepa våra gamla misstag. Vi måste vara förberedda på utvidgning. Först och främst måste vi skaffa finansiering. Vi måste också förbereda våra medborgare för en möjlig utvidgning genom att förklara de stora fördelarna. Vi måste sluta att göra tidigare och framtida utvidgning till syndabock för våra interna, främst inrikespolitiska problem och vår overksamhet.
I förberedelserna för en utvidgning måste vi vara ytterst noggranna, vi måste hålla fast vid villkorlighet och vi måste vara uppriktiga mot våra partner. Låt oss emellertid inte vara överdrivet dogmatiska. Det är fullt möjligt att öppna dörren för Kroatien utan konstitutionsfördraget. Det räcker att införa de nödvändiga anpassningarna i anslutningsfördraget. Kroatien får inte offras eller tas som gisslan för våra problem med konstitutionsfördraget.
Jag välkomnar den uppfinningsrikedom och det mod som uttrycks i betänkandet. Vi skulle kunna diskutera idén med mellanliggande steg på vägen mot anslutning under förutsättning att de inte permanentas – mellanliggande steg, ja, men inte som ersättning för medlemskap. Olika överväganden får inte användas som alibi för overksamhet eller för att stänga dörren för länder som en dag kommer att göra sig förtjänta av medlemskap, som Ukraina. Unionens gränser är redan definierade i EU-fördraget, där det stadgas att ”varje europeisk stat som respekterar de principer ...”, etc.
Låt mig slutligen upprepa: Utvidgningen är en av unionens mest framgångsrika strategier, och vi bör därför utnyttja dess potential för att bygga en stark, säker och inflytelserik union som är trogen sina värderingar om solidaritet, demokrati och öppenhet.
– Herr talman! Jag vill belysa det särskilda ansvar som Europeiska unionen har för att skapa en gemenskap av länder, nationer och medborgare på den europeiska kontinenten, som grundar sig på fred, liberal demokrati, mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och rättsstatsprincipen.
I dag står vi emellertid inför frågan om huruvida Europeiska unionen är kapabel att utvidgas mer och verkligen öppnas upp samtidigt som vi även står inför problemet med hur Europeiska unionens karaktär definieras, inklusive dess geografiska gränser.
Absorptionsförmågan görs för närvarande mer komplicerad genom dödläget i ratificeringsprocessen för fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och av hindren på vägen mot en djupare politisk och strategisk integration av de 25 medlemsstaterna i Europeiska unionen. Samtidigt måste Europeiska unionens institutioner under de närmaste åren genomföra utvidgningsstrategier som grundar sig på strikt definierade villkor som tar hänsyn till Europeiska unionens skyldigheter gentemot Turkiet, Kroatien och alla staterna på västra Balkan. Europeiska unionen bör också utarbeta ett långsiktigt europeiskt perspektiv i förhållande till staterna i östra Europa, särskilt Ukraina.
– Herr talman, mina damer och herrar! När vi diskuterar utvidgningen diskuterar vi i praktiken vår uppfattning om Europeiska unionen. Ser vi den som ett medel för att nå ett mål eller som en politisk enhet i sig själv? Vill vi ha ett OSSE med frihandel för att stabilisera ett problematiskt grannskap, eller vill vi ha en politisk union med makt att agera på grundval av sina egna lagar? Brokbetänkandet är bra eftersom det verkligen förändrar perspektivet till förmån för det andra alternativet.
Det sägs om oss politiker i allmänhet att vi inte kan ge beröm, men SPD:s Helmut Kuhne har just talat på grundval av ett utmärkt dokument som de tyska socialdemokraterna har antagit, och det mest fantastiska med det är att det definierar var SPD står när det gäller utvidgningen.
Det är visserligen så att besluten har fattats när det gäller Bulgarien och Rumänien, men vi måste överväga möjligheten att behandla dem separat om deras framsteg motiverar det. Det är inte medlen som är avgörande, utan målen. Det är fullt möjligt att förhandlingarna med Turkiet kommer att ge ett annat resultat än fullvärdigt medlemskap, och här kommer en nyckelfras: ”Vi kommer inte längre att gå med på den progressiva uppluckringen av anslutningskriterierna”, säger de tyska socialdemokraterna, och vi tyska fria demokrater håller med till hundra procent.
Assimilationskapacitet definieras också. Här är det största problemet att Europeiska unionens kapacitet att assimilera de nya medlemmarna delvis beror på att människorna i medlemsstaterna i princip är överens om det. Jag ser det som ganska avgörande om vi vill ha allmänheten med oss. Om vi vill att de ska fortsätta att vara goda och lojala EU-medborgare måste vi ta hänsyn till deras önskemål.
– Herr talman! Jag uppskattar verkligen omnämnandet i Elmar Broks betänkande av behovet av respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna, särskilt rättigheterna för minoriteter i Turkiet, Kroatien och länderna på västra Balkan.
När vi debatterade den turkiska medlemskapsansökan till unionen uppmanade jag kommissionen att inte upprepa de misstag som gjordes vid anslutningen av mitt land, Lettland, genom att man inte använde processen för att främja minoriteters rättigheter. Europeiska fria alliansen har uppmanat EU-institutionerna att begära att den turkiska regeringen förbättrar sin politik för etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Tyvärr ser vi inga framsteg här, och oskyldiga medborgare dödas fortfarande, särskilt i Kurdistan. För två veckor sedan dödades föräldrarna till Derwich Ferho, den framstående människorättskämpen och ordföranden för kurdiska institutet i Bryssel. Det finns antydningar om att turkiska specialstyrkor var inblandade. Jag är för ytterligare utvidgning, men jag är för utvidgning strikt grundad på Köpenhamnskriterierna.
– Herr talman! När det gäller punkt 29 i betänkandet var rådets beslut om införande av en stödordning för turkcyprioterna en utveckling i rätt riktning och jag vill tacka ministern för det.
När det gäller handelsfrågan kan den fortfarande lösas inom ramen för det nya avtalet om diskussioner om ett paket av förtroendeskapande åtgärder. I sitt gemensamma uttalande efter mötet i Paris uppgav FN:s generalsekreterare och president Papadopoulos bland annat att det skulle gynna alla berörda och starkt förbättra atmosfären för ytterligare samtal om framsteg kunde göras när det gäller att dra tillbaka ytterligare styrkor och att ytterligare demilitarisera ön, när det gäller att avlägsna alla minor på Cypern och när det gäller frågan om Famagusta.
Framför allt kan framsteg i frågan om Famagusta leda till framsteg i handelsfrågan. Vi känner alla till den cypriotiska regeringens aktuella förslag att återlämnandet av Famagusta till de lagligen bosatta och nyöppnandet av hamnen i Famagusta skulle kunna lösa frågan om handel från och till de ockuperade områdena. Turkiet och det turkcypriotiska ledarskapet har dock tyvärr ännu inte tagit ställning i just denna fråga.
– Herr talman! Först välkomnar vår vilseledda föredragande att kommissionens strategidokument ”förespråkar en framåtblickande union”. Han menar i själva verket inte en framåtblickande union utan en expansiv union och uppenbarligen inte en period av eftertanke efter de nederländska och franska folkomröstningarna – inte alls! De sa nej, i synnerhet till Turkiet. Allt vi får här är mer centralisering samtidigt med mer expansion som tillsammans blir en ogenomförbar helhet, och det under en och samma vecka som Tyskland har blivit tillsagt att få ordning på ekonomin! Hellre än skicka enorma mängder pengar till Östeuropa borde de se till att välståndet i Europa som helhet inte äventyras.
Det är på modet just nu att låtsas som om det finns en lång kö av länder som vill vara med här. Faktum är att länderna på Balkan just har lämnat en dominerande, byråkratisk, korrupt organisation under namnet Jugoslavien och inte önskar gå med i en annan organisation med liknande egenskaper bara för att må bra. Sanningen är att de vill ha pengar. De vill ha ännu mer pengar. Vad de inte borde göra i länderna på Balkan är att handla med sin suveränitet som om den var en vara, för på den vägen finns en stor besvikelse. Jag är rädd för att en stor besvikelse ligger framför dem.
– Herr talman, ärade ledamöter i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, särskilt ni från Tyskland och Österrike! Grattis! I stället för att göra som tidigare och använda populism som en klubba – ordet är ert eget – för att slå era före detta partiledare eller ledande kandidater har ni nu slagit er själva i huvudet med den. Människor blir alltmer medvetna om vad väljarna säger och om de verkliga ekonomiska siffrorna, och de kommer förhoppningsvis till någon form av insikt. De debatter som har hållits i er grupp i åratal har nu lett till ett dokument som vi faktiskt kan göra någonting med.
Bra gjort, herr Kuhne! Ändrade perspektiv, utsikter till anslutning, assimilationskapacitet – det är just vad det handlar om. Det finns skäl till hopp, för det som ni argumenterar för kan få majoritetsstöd inte bara bland era egna väljare, utan även i hela Europa. Med rätt perspektiv kan saker och ting gå framåt, men det kan de inte om vi inte börjar tala klarspråk om det som har varit.
– Herr talman! Utvidgningarna har varit gynnsamma för Europeiska unionen, inte bara för människorna i de nya länderna, utan även andra har gynnats av dem.
Den förhärskande känslan i mitt land under folkomröstningen rörde rädslan för att översvämmas av polska rörmokare. Verkligheten är annorlunda – sedan den senaste utvidgningen till dessa länder har Nederländerna tjänat 2 miljarder euro per år. Det är just de människor som alltid har förespråkat denna utvidgning som måste förmedla just denna information om utvidgningen, samtidigt som de håller ett öga på balansen mellan utvidgning och fördjupning, för denna balans är för närvarande skev. Nicefördraget var egentligen inte gott nog för 25, och det kommer definitivt inte att vara tillräckligt när ytterligare två länder, det vill säga Rumänien och Bulgarien, snart ansluter sig till oss. Jag anser att det vore bra om vi åtog oss att se om vårt eget hus med ett nytt fördrag innan vi släpper in ytterligare två länder. Låt oss självmant åta oss detta.
För det andra anser jag att det är viktigt att de länder som är på väg in inte väntar på att Europeiska unionen ska göra sin läxa innan de inleder fördjupningsprocessen med ett slags partnerskap. Om de vill bli fullvärdiga medlemmar, och EU förefaller kunna hantera det, kan nästa steg för dem vara att röra sig närmare ett medlemskap.
Betänkandet begränsar inte på något sätt rättigheterna för de länder som för närvarande har status som kandidatland, det vill jag vara tydlig med. Denna trovärdighet måste emellertid även gå hand i hand med att vi ger trovärdighet åt kriterierna. Som Ursula Plassnik helt riktigt sa innebär detta att Turkiet måste övervaka yttrandefriheten, inte bara för en enskild författare, utan även för andra, att religionsfriheten måste garanteras och att vi måste göra framsteg när det gäller Cypern.
Vi välkomnar förhandlingspaketet om ålder, men det skulle vara fantastiskt – och jag hoppas att kommissionsledamoten noterar detta – om Turkiet skulle kunna övertalas att ratificera och införliva protokollet. Hur tänker ni göra för att uppnå denna tydlighet, herr kommissionsledamot? När detta har gjorts kommer även stora framsteg att göras när det gäller Cypern. Därför ställer jag mig helt bakom ändringsförslag 4, i vilket vi i parlamentet än en gång talar om att vi vill uppfylla våra skyldigheter mot människorna i söder, men givetvis även mot dem som finns på öns norra del.
– Herr talman! Utvidgningen är EU:s största framgångssaga som har spritt och kommer att sprida stabilitet, trygghet, välstånd och demokrati över hela vår kontinent. Men när uppfattningen hos majoriteten i sju medlemsstater, inklusive min egen, är emot framtida utvidgning är det dags att förklara för allmänheten och bemöta dem som försöker stoppa utvecklingen, att avvisa dem som till och med i denna resolution försöker använda termer som ”konkreta möjligheter” eller ”att rita om gränserna” för att undergräva EU:s befintliga åtaganden, att bemöta dem som likt det brittiska konservativa partiet säger att EU måste välja mellan utvidgning och fördjupning – det måste vi inte. Det är också dags att bemöta den yttersta högern som medvetet underblåser rädslan för att den nya invandringen hotar människors jobb och försörjning, när det finns bevis på raka motsatsen, att lyfta fram dem som, till och med på nytt i denna resolution, välkomnar utveckling i Kroatien men inte samma utveckling i Turkiet, att erkänna att de muslimska majoritetsbefolkningarna i Makedonien, Bosnien och Albanien också delar det europeiska ödet och att understryka att en paus för eftertanke om konstitutionsfördraget inte kan bli en ursäkt för ett fullständigt stopp för ny utvidgning.
– Herr talman! Den regionala integrationen på västra Balkan är en mycket viktig del av kommissionens utvidgningsstrategi. Denna strävan är riktig, eftersom den uppmuntrar till samarbete och ansvarstagande, och den medför även ekonomiska fördelar.
Det är dock inte rätt att tvinga fram en ekonomisk eller politisk enhet som inte är önskad av de berörda, eller som inte är livskraftig i sig själv. Det skulle vara mycket mer effektivt att utvidga det redan befintliga Cefta, såsom har föreslagits av den kroatiska regeringen, eftersom det redan har visat sig vara ett framgångsrikt och gott samarbete, och här bör staterna på Balkan inkluderas.
Den verkliga garantin för stabilitet på västra Balkan är det verkliga löftet om europeisk integration. Det är därför mycket oroande att de berörda länderna på grund av rådets förslag inte kommer att få tillfredsställande ekonomiskt stöd i framtiden och att de kommer att få mindre stöd nästa år och under de kommande åren än de har fått hittills. Detta kastar även tvivel över trovärdigheten hos hela anslutningsprocessen. Vi vill därför se en betydande ökning av de tillgängliga medlen.
För det tredje måste vi vid bedömningen av varje land fundera över dess individuella resultat, och inga som helst kollektiva bedömningar får accepteras, eftersom dessa länder måste visa sin mognad var för sig.
Kroatien har gjort en hel del för att bli medlem i Europeiska unionen så snart som möjligt. Vi måste erkänna dessa ansträngningar, eftersom Kroatien förtjänar att avsluta förhandlingarna med framgång så snart som möjligt.
– Jag vill för det första tacka Elmar Brok för hans mycket konstruktiva och logiska betänkande. Jag är säker på att om Europeiska unionen kunde formulera sin ståndpunkt i alla frågor på detta sätt skulle den utan tvekan få bättre stöd och förståelse från sina medborgare. Jag vill tala om den del av betänkandet som rör Turkiet. Jag håller helt med om att Europeiska unionens utvidgningsstrategi utan tvekan har uppmuntrat till demokratiska, politiska och andra reformer i Turkiet och de andra stater som nämns i resolutionen. Det är emellertid lika viktigt att notera att, och jag citerar, ”Turkiets politiska övergångsprocess pågår, men att förändringarna under 2005 börjat förlöpa långsammare och att genomförandet av reformerna är och förblir ojämnt.”. Detta är exakt det svar som jag fick i går av kommissionsledamot Olli Rehn på min muntliga fråga om genomförandet av Europaparlamentets resolution om inledandet av förhandlingar med Turkiet. Detta anges även i det förslag till resolution som vi har debatterat i dag, det vill säga att reformtakten i Turkiet 2005 inte bara har varit otillräcklig, utan att den faktiskt har blivit långsammare. Detta kan tolkas som att Turkiet inte är berett att genomföra reformer som skulle föra landet närmare Europeiska unionen, eller kanske rentav som ovilja att förbinda sig till de grundläggande förpliktelser som följer av ett eventuellt medlemskap.
Jag stöder även att man i Elmar Broks betänkande och i resolutionen beklagar den ensidiga förklaring som Turkiet gjorde vid undertecknandet av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet. Jag anser att det är nödvändigt att påminna Turkiet om att ett erkännande av alla medlemsstater i Europeiska unionen är en oumbärlig del av anslutningsprocessen.
Det som jag tänker säga nu nämns visserligen inte i betänkandet, men jag är säker på att folkmordet mot den armeniska nationen för nittio år sedan bör erkännas av Turkiet på högsta nivå, eftersom detta mer än något annat skulle visa att Turkiets ställning, även med beaktande av dessa smärtsamma händelser i det förgångna, stämmer överens med andemeningen i Köpenhamnskriterierna.
– Herr talman! I Brokbetänkandet finns inga som helst konkreta definitioner på området etniska minoriteter. Europeiska unionen använder ofta dubbla eller tredubbla standarder genom att kräva eller förvänta sig helt olika saker av två kandidatstater, samtidigt som den nästan aldrig utkräver ansvar av sina egna medlemsstater i frågor som rör etniska minoriteter.
Efter ett väpnat uppror fick albaner som var bosatta i Makedonien administrativ och till och med territoriell autonomi av största möjliga omfattning, medan Europeiska unionen i fallet med Rumänien inte krävde territoriell autonomi för de nästan en miljon ungrare som bor i Székely Land. Europeiska unionen lovar självständighet för Kosovo, men för Vojvodina rekommenderar den inte ens den autonomi som tagits bort av Slobodan Milošević.
Jag ber er stödja de ungerska ändringsförslag som syftar till bevarandet av Vojvodinas multietniska karaktär, skyddet för minoriteter och utvidgningen av den provinsiella autonomin. Kommissionsledamot Olli Rehn vet mycket väl att det inte finns någon lösning utan autonomi för de svenskspråkiga finländarna i Finland, och det kan inte finnas någon lösning för Balkan eller för kurderna som bor i Turkiet heller.
– Herr talman! Vi måste vara helt ärliga och medge att utvidgningsstrategin inte är orsaken till den rådande institutionella krisen i Europeiska unionen. Som strategisk målsättning kan utvidgningen emellertid bli en syndabock för kollektiva europeiska dödlägen, och jag anser att det bör undvikas. Inom denna ram är det meddelande som skickades av det österrikiska ordförandeskapet vid utrikesministrarnas möte i Salzburg om den slutgiltiga målsättningen för integrationen av länderna på västra Balkan i Europeiska unionen av mycket stor vikt. Vi säger ja till integrationen av länderna och nej till särskilda förbindelser.
Därför bör kommissionen påskynda sitt förslag om att bevilja inresevisum för medborgarna i länderna på Balkan. Frågan är djupt politisk, inte byråkratisk. EU:s vackra fraser om Kosovo ger skäl till oro. Bristen på en gemensam EU-politik kommer att få negativa konsekvenser.
När det slutligen gäller Cypern anser jag att det är dags att ta politiska initiativ för att skapa en nödvändig gemensam politisk och social grund i det civila samhället mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Rollen som katalysator tillfaller Europeiska unionen.
– Mina damer och herrar! Föredraganden Elmar Brok har gjort ett grundligt arbete med att visa länderna på västra Balkan vägen till Europeiska unionen.
Som ledare för delegationen för Moldavien måste jag dock påminna om att det finns två länder som ligger ännu närmare Europas hjärta som behöver ett löfte om EU-medlemskap precis lika mycket som länderna på Balkan och Turkiet.
Europaparlamentet har tydligt uttryckt sitt stöd för Ukrainas och Moldaviens ambitioner att kandidera för EU-medlemskap. Moldavien har utfört ett enormt stort arbete under två år.
Ukraina har även nyligen visat att det vill bli ett EU-land. Jag kände detta mycket tydligt när jag besökte Ukraina förra veckan.
Jag är dock besviken över den omfattande vikt som har lagts vid det fjärde Köpenhamnskriteriet i betänkandet. Samtidigt håller jag med Elmar Brok om att Europeiska kommissionen snarast möjligt bör definiera vad som menas med anslutningsförmåga. Det får inte vara en vag ursäkt för att avvisa länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen.
Sedan toppmötet i Thessaloniki 2003 har EU reformerats. Detta är en framgångshistoria om de länder som uppfyllde Köpenhamnskriterierna. Möjliga kandidatländer måste i framtiden också utvärderas på grundval av synbara kriterier.
Utvidgningen måste fortsätta, eftersom Europa behöver stabilitet på samma sätt som det behöver luft.
. – Herr talman! Jag är tacksam för denna spännande och verkligt intensiva debatt som även rådet anser viktig.
Mina damer och herrar! Jag är från ett land som enligt alla tillgängliga siffror och uppgifter gagnats betydligt av den senaste utmaningen. Ändå är allmänhetens syn på både EU och utvidgningen mycket kritisk, så jag vill göra ett par personliga kommentarer i frågan.
Det kommer inte att bli något Europa utan gränser: – ändå har EU alltid varit ett politiskt projekt. Därför kommer varken geografer, historiker eller ledare att bli till nytta för oss i de politiska beslut som vi måste fatta. Avgörande för besluten kommer att vara den gemensamma vilja hos dem som delar denna gemenskaps värderingar och lagar, nämligen vi och folket självt, vilket är normen i demokratier. Var står vi då i dag? Objektivt sätt fattades det politiska beslut med långtgående följder den 3 oktober 2005. Framför oss har vi, det vill säga rådet och kommissionen samt våra partner runt om i världen, en period av arbete med dessa frågeställningar.
Jag vill kommentera ytterligare tre saker om de geografiska frågorna på Balkan. Vad handlar det om, i sak? Vad arbetar vi med? Jag menar att vi arbetar med EU som ett fredsprojekt, med Europas enande och överbryggandet av klyftan mellan öst och väst samt med att göra oss av med den delning som kommunismen orsakade. Det är oacceptabelt att Balkan blir till ett europeiskt ingenmansland. Vi måste bekräfta mervärdet för oss själva, för vårt folk och folken på Balkan, ett mervärde som utgörs av rättsstaten, säkerhet och ekonomiska möjligheter.
Om jag får gå över till Turkiet, som många ledamöter nämnt, tar kommissionen och rådet i den aktuella processen inte bara upp de framsteg som Turkiet nått i reformprocessen, utan på ett ganska specifikt och direkt sätt tar vi också upp vad som återstår att göra på områden som religionsfrihet och yttrandefrihet. Detta gjorde vi under vårt trepartsmöte.
För att säga något om Ukraina var kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och jag nyligen på en trepartsresa i Ukraina och jag kan säga samma sak till er som jag gjorde där, nämligen att vi i Europa, i EU, vill se ett stabilt, självmedvetet och framgångsrikt Ukraina, men framför allt ett Ukraina som åtar sig uppgiften att genomgå en förvandling på ett beslutsamt sätt. Den europeiska grannskapspolitiken och den handlingsplan som ska ses över för första gången under det österrikiska ordförandeskapet ger oss en bra och lämplig uppsättning instrument. Det finns också en stor potential för exempelvis en mer djupgående överenskommelse som mycket väl kan inbegripa ett frihandelsavtal på bred basis.
– Herr talman! Jag vill börja med att delge er några nyheter: besluten från slutet av 2005 har skapat en fast politisk ram för vår utvidgningspolitik för 2006–2010, och i vissa fall ännu längre. Det är till exempel troligt att anslutningsförhandlingarna med Turkiet tar 10–15 år. Jag förväntar mig inte att någon på allvar ifrågasätter våra nuvarande åtaganden i sydöstra Europa, för det är verkligen en fråga om vår egen säkerhet och stabilitet att vi kan förstärka fred och demokrati och öka välståndet i det mycket känsliga området.
Vi har nu en konsoliderad och tillräckligt krävande dagordning för utvidgningen. Utvidgningståget är inget japanskt snabbtåg, inget TGV, inget Eurostartåg, utan ett vanligt tåg, i vissa fall till och med ett lokaltåg, men – vilket är det viktigaste – tåget rör sig, det är inne i processen, och därigenom förändras de länder som ligger i Europeiska unionens omedelbara närhet.
När det gäller EU:s gränser arbetar kommissionen på grundval av artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen, där det fastslås att varje europeiskt land som respekterar och tillämpar de europeiska principerna om demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen kan ansöka om medlemskap i unionen. Det betyder inte att alla europeiska länder måste ansöka eller att EU måste godta varje land, men det betyder samtidigt att det inte är förnuftigt att stänga dörren för gott genom att dra ett streck tvärs över kartan för att fastställa Europa en gång för alla, något som allvarligt skulle skada våra möjligheter till gynnsamt inflytande och strategisk makt i vår omedelbara närhet.
Trots att inga slutgiltiga gränser för unionen ännu har fastställts utvecklar EU även andra former av partnerskap och samarbete med våra grannländer, till exempel i form av den europeiska grannskapspolitiken, som kan utvecklas och förbättras ytterligare.
Några kommentarer och synpunkter har framförts om absorptionsförmåga. Jag skulle vilja ge en mycket kortfattad historisk översikt. Begreppet nämndes uttryckligen först i Köpenhamn 1993 när Europeiska rådet fastslog att unionens förmåga att absorbera nya medlemmar utan att den europeiska integrationen förlorar i kraft också är viktig att överväga i både unionens och kandidatländernas allmänna intresse. Det begreppet och dess följder har utretts ordentligt av kommissionen.
I sin Agenda 2000 – och jag är glad över att hänvisa till den eftersom jag var ledamot i styrgruppen för Agenda 2000, som antogs 1997 – utredde kommissionen konsekvenserna av anslutningen av central- och östeuropeiska länder från två synvinklar: dess effekter på EU:s politik i fråga om jordbruk eller regionalpolitik och dess ekonomiska konsekvenser. Som ett resultat av arbetet fastställdes kritiska parametrar i de förhandlingar som följde, i besluten i mars 1999 vid toppmötet i Berlin och 2003, när länderna i Öst- och Centraleuropa fick bli medlemmar i Europeiska unionen. Det underlättade anslutningen av EU-10, och på det sättet kunde vi med framgång kombinera vårt historiska uppdrag att återförena den europeiska kontinenten och ta hand om de praktiska frågorna, som också är viktiga för våra medborgare i dag.
Senare utredde vi begreppet under anslutningsförhandlingarna, särskilt i vissa kapitel som det om fri rörlighet för personer och de kapitel som rör ekonomi, och nyligen har kommissionen också utrett begreppet i vårt dokument från 2004 om frågor som uppkommit i samband med utsikterna för Turkiets medlemskap.
Jag skulle vilja rekommendera dokumentet från oktober 2004 till alla ledamöter i Europaparlamentet. Det förtjänar fortfarande att läsas och skisserar på ett bra sätt följderna av ett eventuellt turkiskt medlemskap i unionen om Turkiet, någon gång, uppfyller alla villkor för medlemskap.
Följaktligen är kapacitetshöjningen ett viktigt begrepp, och det har också hänvisats till det i ramarna för förhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Jag kan försäkra er att vi har det i åtanke genom hela förhandlingarna och att det också är ett ledande begrepp i vårt strategidokument från november förra året. Vi grundar vårt jobb på det begreppet, och det är en mycket viktig faktor.
Slutligen, med hänvisning till vad Camiel Eurlings sa om fördjupning och utvidgning, vill jag säga att jag tillhör det läger som menar att en fördjupning av den politiska integrationen är oumbärlig för att göra Europeiska unionen mer effektiv och demokratisk. Vi måste få unionen att fungera bättre, och detta är och förblir syftet med konstitutionsfördraget. Därför behöver vi en konstitutionell debatt, och tids nog – ju förr desto bättre – måste vi bestämma hur vi ska förändra våra strukturer så att de blir mer effektiva och demokratiska och så att Europeiska unionen kan bli mer slagkraftig i yttre förbindelser, i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och i bevarandet av säkerhet för de egna medborgarna mot internationell brottslighet och terrorism.
Det måste göras i en nära framtid, inte i en avlägsen framtid – inte inom 10–15 år, till exempel, när Turkiet kan få möjlighet att bli medlem – för Europas skull, och vi behöver det redan för ett EU med 25 eller 27 medlemsstater. Därför skulle jag hellre än att prata om absorptionsförmåga prata om hur den nuvarande Europeiska unionen fungerar, för att se till att vi tjänar medborgarna bättre i termer av både politik och institutioner.
– Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 12.00.
– Elmar Broks betänkande är omfattande och uttömmande när det gäller utvidgningens aktuella status, och hänsyn tas till de länder som otvetydigt gör verkliga framsteg när det gäller att uppfylla de politiska och ekonomiska mål som krävs för anslutning till EU.
Vi ställer oss i synnerhet bakom uppmaningen till Kroatien att ”lösa de aktuella bilaterala frågorna, i synnerhet de som rör […] egendom” men beklagar att ingen hänvisning görs till problemen med ändringarna i landets lagar när det gäller gemenskapsmedborgarnas tillgång till fastighetsmarknaden, i synnerhet för italienare och landsflyktingar från Giulia och Dalmatien. Ingen EU-medborgare kan hindras från att bosätta sig i en medlemsstat och från att ha tillgång till fastighetsmarknaden.
Att motivera förbudet genom att tillämpa ömsesidighetsprincipen räcker inte för att visa att Kroatien uppfyller alla krav för att bli medlem i EU i framtiden. Trots att vi är medvetna om misslyckandet att uppfylla frihetsprincipen, som nu accepterats i alla medlemsstater, och trots att vi röstar för betänkandet begär vi att Kroatien uppmanas att korrigera denna allvarliga brist som, om inget händer, gör det omöjligt för oss att stödja landets anslutning.
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen – Fusioner på den inre marknaden.
– Herr talman, mina damer och herrar! Detta är en debatt som naturligtvis kommer att domineras av kommissionsledamotens anförande. Jag kan tänka mig att de närvarande ledamöterna är särskilt intresserade av att höra vad kommissionen har att säga. Därför ska jag hålla mig till ett par kommentarer från rådets sida eftersom vi är övertygade om att kommissionen genom tillämpningen av de nya bestämmelserna och konkurrensreglerna i EU visar stort ansvarstagande för att nå konkurrenspolitikens mål i enlighet med Lissabonstrategin.
De sektorsvisa studier som kommissionen redan förbereder och vill genomföra mer fördjupat utgör en nödvändig grund för detta, och även frågan om marknadsdefinition är viktig. Det är viktigt att komma ihåg att även beakta aspekterna på medellång och lång sikt när beslut fattas om fusioner.
Ekonomin är inte statisk utan dynamisk, vilket gör att företag står inför den dagliga utmaningen att rusta sig för framtiden och förbli konkurrenskraftiga. Det finns över 23 miljoner företag i hela EU, och varje dag etableras och läggs företag ned.
Efter förmiddagens debatt bör vikt åter fästas vid att över 99 procent av dessa är små och medelstora företag som står för 80 procent av sysselsättningen. Konkurrenskraften får därmed även avsevärda följder för arbetsmarknaden, och konkurrensen måste alltså vara effektiv. Konkurrensen på den inre marknaden får inte snedvridas. Det är en av grunderna för att den europeiska ekonomin ska vara framgångsrik.
Fullbordandet av den inre marknaden och den ekonomiska och monetära unionen, EU:s utvidgning och minskningen av hinder för den internationella handeln och för investeringar kommer att medföra ännu större omorganisationer i företagen, även i form av företagskoncentrationer. Omorganisation som sådan är välkommen om den är i linje med den dynamiska konkurrensens krav och tros öka den europeiska industrins konkurrenskraft genom bättre villkor för ekonomisk tillväxt och ökad levnadsstandard i EU. Det är helt i linje med de Lissabonmål vi diskuterat i dag.
Den aktuella frågan diskuteras mot bakgrund av nuvarande exempel på koncentrationer på framför allt energiområdet. Särskilt viktigt för allmänheten och konsumenterna i det avseendet är prisutvecklingen, som påverkas negativt av bristande konkurrens och strategier för att bevara arbetstillfällen.
Konsumenterna kan lätt inse att tillräcklig konkurrens är det enda sättet att förhindra orättfärdiga prishöjningar. Men det är också så att arbetstillfällen enbart kan garanteras på lång sikt om företagen är konkurrenskraftiga. I det här sammanhanget bör vi aktivt föra en alleuropeisk politik inom ramen för de fyra grundläggande friheterna.
En annan viktig konkurrenspolitisk uppgift är att se till att omorganisationer och koncentrationer inte skadar konkurrensen på lång sikt. Därför innehåller gemenskapslagstiftningen som bekant regler om koncentrationer som kan snedvrida konkurrensen antingen på hela eller på delar av den gemensamma marknaden.
Jag upprepar: Vi är förvissade om att kommissionen kommer att vidta rätt åtgärder och fortsätta på ett ansvarsfullt sätt. Rättsstatsprincipen och därmed förutsebara beslut är också särskilt viktiga för att Europa ska lyckas som lokaliseringsort för företag. Därför måste arbetet på en mer ekonomiskt inriktad strategi utföras på ett ännu djupare sätt. Om det efter en utvärdering visar sig att den rättsliga ramen för fusioner behöver kompletteras i den riktningen kommer rådet även att ta upp den frågan.
Det framgår också klart att det inte går att skapa rättsliga ramar för alla eventualiteter och att det snarare behövs ett visst mått av abstraktion. Rådsordförandeskapet förutsätter även att kommissionen, när den ska fatta de förestående besluten, kommer att vara mycket noggrann i bedömningen av frågor som marknadsdefinition och verkningsgrad.
– Herr talman! EU är framgångsrikt när det gäller att riva ned hinder mellan medlemsstater, inte i att bygga upp dem. Öppna och konkurrerande marknader är centrala drivkrafter för tillväxt och arbetstillfällen i Europa. Företag som är framgångsrika aktörer på den europeiska marknaden har också en bra position för att konkurrera globalt.
Kommissionen kommer alltid att se med oro på varje försök från nationella regeringar, direkt eller indirekt, att felaktigt blanda sig i processen med gränsöverskridande företagsomstruktureringar i Europa. Fördraget innefattar principen att det inte får förekomma omotiverade hinder för de grundläggande friheter som stadgas där – särskilt för den fria rörligheten för kapital – eller för etableringsrätten enligt fördraget. Grundläggande för dessa rättigheter är friheten för företag att omstrukturera, också genom ägarbyte.
Att vägra företag den möjligheten som en principfråga eller genom att inte korrekt tillämpa EG:s sektoriella lagstiftning om konkurrens på marknader – såsom energi, telekom och finansiella tjänster – skulle innebära en allvarlig begränsning av deras möjlighet att anpassa sig till de utmaningar som integrationen av marknader i EU innebär, till de snabba tekniska framsteg som många industrier erfar och allmänt till de utvecklande dynamiska företagskrafterna i dagens Europa.
Den europeiska industrin lyfter sig mot dessa utmaningar, bland annat genom ett ökande antal gränsöverskridande europeiska företag. Effekterna av enskilda fusioner måste bedömas från fall till fall i enlighet med aktuella konkurrensregler samtidigt som fusioner mellan företag i olika medlemsstater sannolikt ökar konkurrensen i den berörda medlemsstaten genom att bidra till konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i form av lägre priser och större urval. Ta energisektorn som ett exempel. Den grönbok som kommissionen gav ut förra veckan var mycket tydlig. Hållbar, konkurrenskraftig och säker energi kommer inte att kunna erhållas utan öppna och konkurrerande energimarknader, grundade på konkurrens mellan företag som siktar på att bli Europatäckande konkurrenter snarare än dominerande nationella aktörer. Öppna marknader kommer att stärka EU och göra det möjligt för EU att ta itu med sina problem. Samtidigt förbättrar processen med gränsöverskridande företagsomstruktureringar de europeiska företagens konkurrenskraft genom att de blir rustade för framgång på globala marknader.
Varje inblandning i processen från nationella regeringar som inte är motiverad av legitima intressen enligt fördragen, sekundärrätten eller rättspraxis riskerar att allvarligt skada EU:s utsikter att tjäna på de tillfällen som erbjuds genom integrering och globalisering av marknader.
Kommissionen har, som ni vet, två huvudsakliga rättsliga instrument till sitt förfogande – bestämmelserna om den inre marknaden i EG-fördraget och artikel 21 i EG:s koncentrationsförordning – för att hantera onödig inblandning av nationella myndigheter vid företagsomstruktureringar. Det är kommissionens plikt att se till att de reglerna efterföljs i förekommande fall.
Som EG-fördragets väktare och som ansvarig institution för kontroll av fusioner i konkurrenshänseende på EU-nivå är kommissionen fast besluten att garantera att företag kan tjäna på fördelarna med EU:s inre marknad. Efterlevnad av de bestämmelserna är och förblir därför ett av kommissionens centrala prioriterade mål.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Den inre marknaden sätts på prov, och särskilt på energiområdet kan den rentav sägas äventyras. Att främja toppföretagen i varje land resulterar i nationella monopol, vilket betyder att det inte finns någon konkurrens, vilket i sin tur innebär att det inte längre finns någon konkurrens på EU:s inre marknad. Det är ett dåligt scenario för konsumenterna.
Europeiska energibolag står dessutom inför problemet att om de inte konkurrerar i Europa kommer de inte att kunna konkurrera internationellt i framtiden. Det förvärrar också situationen i Europa. Det råkar också förvärra situationen för alla andra företag eftersom de måste betala de höga energipriserna och sålunda förlorar i internationell konkurrenskraft.
Trots att jag uttryckligen stöder kommissionens och särskilt kommissionsledamotens ansträngningar i denna fråga anser jag att kommissionens alternativ helt enkelt är begränsade. Kommissionen strävar efter att lägga fram lagstiftningsinstrument på konkurrensområdet, men framför allt på energiområdet tillämpas nästan alltid den famösa regeln om två tredjedelar från fusionslagstiftningen. Detta resulterar i att kommissionens utrymme att ingripa är minimalt.
Jag vet att kommissionsledamot Neelie Kroes överväger att ändra detta, men det skulle kräva enhällighet i rådet och jag tror inte att en sådan är möjlig i dagsläget. Därför är det mycket viktigt att också rådet tar itu med problemet. Regeringarna kan förväntas följa både anda och bokstav i fördragen och EU-lagstiftningen. Det handlar om att vi vill ha en inre marknad särskilt för energibolagen. Därför förväntar jag mig att rådet engagerar sig i frågan.
Jag vill säga en sak om lagen om företagsförvärv. Pressen har de gångna dagarna rapporterat om att EU:s lagstiftning om företagsförvärv främjar denna utveckling. Det anser jag vara olämpligt. Medlemsstaterna kan förväntas införliva lagstiftningen om företagsförvärv, men detta är en fråga om relationer mellan företag. Det har ingenting att göra med utövande av politiskt inflytande. Maktutövning omfattas inte av beslut inom EU-lagstiftningen om företagsförvärv och bör även undvikas och förhindras. Det är av central betydelse att frågan tas upp öppet i rådet och att en uppmaning går ut till samtliga ansvariga inom rådet.
– Herr talman! Föreställ er att ordförande Barroso nästa helg skulle kalla till en presskonferens för att tillkänna ge en fusion mellan Euronet, Deutsche Börse och London Stock Exchange. Ett drömscenario eller en mardröm? Jag är benägen att säga ingetdera utan bara konstatera att det är ganska otroligt att det skulle hända.
Min grupps budskap är, icke desto mindre, att ordförande Barroso, kommissionsledamoten och deras kolleger inte bör överrumplas i den situation vi nu befinner oss i, med de fusioner, förvärv och den utveckling vi ser på de finansiella marknaderna, energisektorn och andra sektorer – sektorer som alla är mycket viktiga för den europeiska ekonomin.
Vi socialdemokrater menar fortfarande att staten har en roll att spela i ekonomin för att underlätta, reglera och försvara det allmännas intresse. Jag säger inte att vi politiker ska spela huvudrollen och vara stjärnor vid presskonferenser, men vi bör spela en roll genom tyst diplomati och skapa villkor i en dialog med företagen. Vi ska inte bara inleda med det som har hänt utan också föregripa det som kommer att hända.
Det är därför jag inte gillar er strategi, fru kommissionsledamot, som bara är negativ och syftar till att hindra myndigheter från att blanda sig i det som händer med företagen. Jag menar att man bör ha en proaktiv strategi, och jag ska nämna tre frågor där vi bör föra en grundlig debatt i EU.
Den första är industripolitiken. Jag blev mycket glad över några av kommissionsledamot Verheugens inlägg under förmiddagen, som gjordes ur ett industripolitiskt perspektiv.
Den andra – som också nämndes av Klaus-Heiner Lehne – gäller vad som händer vid övertaganden och hur vi organiserar det. Vi behöver en debatt där, inte bara om aktieägardemokrati, som och förespråkar, utan också om andra aspekter.
Den tredje är den europeiska strategin visavi den nationella strategin.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Vi står verkligen inför en situation av stor betydelse för Europa. Medlemsstaterna håller fortfarande fast vid att den nationella dimensionen bör gälla under alla omständigheter samtidigt som vi glömmer att dimensionen har förändrats och att vi medvetet måste gå mot en kontinental dimension, vara medvetna om att vi går i den riktningen och veta hur vi ska hantera det.
Därför förstår inte jag de problem som tas upp, om t.ex. bankfusioner i Polen. I Italien accepterade vi ett uppköp avav just den anledningen. Jag skönjer en intressekonflikt bakom problemen, eftersom det handlar om företag som mycket ofta ägs helt av staten eller där staten är majoritetsägare.
Det är en intressekonflikt mellan det direkta politiska intresset och det långsiktiga intresset, inte bara för konsumenternas del utan också när det gäller hela det europeiska systemets effektivitet. Detta inträffade också i fallet med och , där en allvarlig intressekonflikt seglade upp mellan behovet av att rationalisera våra företag för att rusta dem för den globala konkurrensen och behovet av att inte försvåra för dem på mycket kort sikt.
Jag anser också att det behövs en konkurrensram. Vi diskuterade även detta i förmiddags med kommissionsledamot Neelie Kroes, som jag tackar för beredvilligheten att agera på energikonkurrensens område. Vi behöver skapa elnät, gas och el helt och hållet på EU-nivå. Det är vårt uppdrag och jag uppmanar till snabba åtgärder.
– Herr talman! Jag förstår fullständigt Italiens och Spaniens ilska mot vad jag skulle kalla den tysk-franska energiimperialismen i Europa. Det är de tyska och franska ekonomierna som betalar det högsta priset för det. Österrike har priser på el och gas som ligger 20 procent under priserna i Tyskland eftersom landet har lägre nätkostnader och eftersom det är större konkurrens på dess marknad än på den tyska marknaden.
Svaret på vad som har hänt de senaste veckorna, fru Kroes och herr Barroso, är inte att bli Europamästare. Europamästare i energi skulle klämma ut ännu mer pengar ur vår största industri och våra konsumenter, och ur oss medborgare, och föra över dem till aktieägarna. Det enda svaret är konkurrerande marknader som måste förstärkas genom starka och oberoende lagstiftare, starka konkurrensmyndigheter och fullständig åtskillnad i ägandet.
. –Herr talman, mina damer och herrar! Vi har alltid sagt att energi och Europa inte behöver en låt-gå-mentalitet, utan relevant politik som bygger på samsyn. Beviset är det som inträffar nu. Europa har enorma svårigheter att utveckla en innovativ energipolitik som står i proportion till de problem som Kyotoprotokollet givit upphov till och behovet av en ny typ av utveckling.
Världen erfar tragiska krig om vem som ska kontrollera oljereserverna, och konflikten rör sig nu mot Europa. Lösningen är uppenbarligen inte protektionism utan i stället en mer rättvis användning av den tillgängliga energin och främjande av energibesparingar och förnybara energikällor. Jag vill påminna om vårt bestämda motstånd mot farliga energikällor som kärnkraft.
Vi måste införa ekonomiska och sociala modeller som inte är energislukande och betona samarbetet med andra kontinenter. Som vi ser det är detta något helt annat än att ge sig in i handelskrig som inte har någonting att göra med vår framtid. Att förminska allting till att handla om varor och handel är ett allvarligt misstag. Varken låt-gå eller protektionism, utan i stället en mångskiftande och gemensam energipolitik som är solidarisk med Europa och världen – det måste vara vår roll.
. – Herr talman! Jag vill tala om fusionen av två bankgrupper, och . Frågan har gett upphov till omfattande kontroverser i Polen.
förvärvade 1999 en majoritetspost i , en av de största polska bankerna. Detta visade sig vara ett mycket fördelaktigt beslut. Sju år senare har aktievärdet fyrdubblats. När italienarna köpte den polska banken måste de dock gå med på att inte investera något kapital i något företag som konkurrerade med den banken i Polen. Förvärvet av och samtidigt också en annan polsk bank, , är därför en flagrant överträdelse av privatiseringsavtalet. De polska myndigheterna är därför skyldiga att stoppa fusionen och göra avtalsvillkoren gällande.
Det är värt att påpeka att konflikten inte alls handlar om att den polska regeringen försöker hindra en utländsk aktör från att ta kontroll över ett nationellt företag, något som var fallet nyligen i Frankrike, Spanien och Italien. Anklagelserna om protektionism mot den polska regeringen är därför helt ogrundade i det här fallet. Vi bör också ha i åtanke att kommissionen visserligen har kontroll över fusioner på EU-nivå men att de skyldigheter som rör avtalen och kontrollen över bankerna fortfarande faller inom de nationella regeringarnas behörighet.
Därför hoppas jag att kommissionen överväger dessa argument och att Polen inte längre ska behöva ta emot en störtsjö av hot i frågan.
– Herr talman, mina damer och herrar! Marknadsharmoniseringen är ett grundläggande mål för EU, men den är också mer än så. Marknaden är en av de pelare som hela den europeiska integrationsprocessen har vilat och fortfarande vilar på.
En äkta marknad förutsätter främst att kapital kan röra sig fritt och investeras där det ger bäst avkastning. Den förutsätter också att företagen har en gränsöverskridande dimension och kan etableras där konkurrenskraften så kräver, med hjälp av fusioner och företagsförvärv, även offensiva sådana. Marknaden accepterar inte missbruk av dominerande ställning som förhindrar den fria konkurrensen. En öppen marknad som fungerar smidigt är avgörande för att Europa ska kunna konkurrera på internationella marknader.
Protektionism ger motsatt effekt, som vi sett de senaste månaderna när stater har blockerat gränsöverskridande företagsförvärv, fusioner eller uppköp för att skydda strategiska nationella intressen. Protektionism syftar till att försvara svaga och ineffektiva företag eller att på konstgjord väg skapa nationella toppföretag. Skadorna är betydande för de kunder som inte kan erhålla varor och tjänster till bästa pris och allvarliga för ett samhälle som tvingas bära kostnaderna för företag som inte kan konkurrera. Protektionism kan inte heller garantera arbetstagarna säkra och hållbara utsikter om anställning. Protektionism betyder att man lägger i backen för Europa.
För att fungera väl måste marknaden vara effektiv och snedvridningar undvikas. Alla måste följa spelets regler. Vi får inte acceptera illojal konkurrens från de länder och företag som med ena handen skyddar sig själva och med den andra utnyttjar den öppenhet som andra visar.
Därför ber vi kommissionen vidta bestämda åtgärder för att garantera den fria rörligheten för kapital och släppa konkurrensen fri. Därför är det glädjande att höra kommissionsledamot Neelie Kroes kommentarer här i parlamentet. Att ha modet att fatta det beslutet innebär att vara en äkta europé. Konkurrenskraft, tillväxt och välfärd för medborgarna som bygger på en integrerad marknad är grundläggande om man vill bereda marken för att en konstitution för Europa ska födas.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni vill att marknaden ska fungera väl. Därför måste ni frångå den vanvettiga liberalism som ni föreslår och som aldrig hjälper oss att nå målen. Visst behöver vi en fusionsstrategi som fungerar, men den ska vara i linje med en välreglerad industripolitisk strategi som är avstämd efter miljömålen och de sociala normerna.
Rådets ordförande hade rätt i att även mål på medellång och lång sikt behöver omfattas, något som en otyglad liberalism inte kan ge oss. Om vi sedan vill att direktivet om uppköpserbjudanden ska fungera väl kommer medlemsstaterna att ha ett större ansvar. Vi kanske även måste räkna med att det behöver ses över – något som även nämns i texten – så att aktieägarnas makt inte är en blind makt som utan hänsyn till vare sig intressen, landet i fråga, den aktuella industristrategin eller de anställdas intressen kan förstöra företag som under många år ackumulerat kunskaper och en affärsstrategi som också kan bidra till en europeisk industripolitik.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vi står inför två möjliga fusioner. Den första, mellan och , är inte önskvärd eftersom den skapar ett energimonopol i den belgiska gas- och elsektorn och sluter den franska marknaden ännu mer för konkurrenter. Men den andra fusionen, mellan och , kan ge upphov till mångfald på den franska och den belgiska energimarknaden.
Ömsesidighetsprincipen i förbindelserna mellan europeiska länder i energisektorn verkar nödvändig för en europeisk energimarknad som gynnar konsumenten och för en gemensam europeisk politik i energisektorn.
I Italien har energiföretag från andra länder fått stort utrymme genom privatiserings- och avregleringspolitiken. Detta har även varit fallet i andra EU-länder. Frankrikes kränkning av ömsesidighetsprincipen i det här fallet kan inte rättfärdigas av ett behov att garantera en självständig energisektor med hjälp av nationella toppföretag utan är snarare ett tydligt uttryck för en nationalistisk politik. Frankrike har redan sina nationella toppföretag på energiområdet och behöver inte skapa fler.
Fusionen mellan och , som kontrollerar det belgiska företaget , riskerar på allvar att uppmuntra protektionistiska trender, inte bara inom energisektorn utan också inom andra industriella, finansiella och tjänstebaserade sektorer.
I andra fall har Europeiska kommissionen strikt tillämpat sina antitrustinstrument för att förhindra att dominerande ställningar utvecklas och att den internationella konkurrensen slår tillbaka. Detta inträffade nyligen i fall som och som nu verkar gå till , en fransk bank.
Man kan hoppas att kommissionen är lika strikt med att garantera den fria rörligheten för kapital, för principen måste tillämpas på alla, även under dessa omständigheter. Vi kan inte tillåta vissa EU-länder att bli mer jämlika än andra.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Eftermiddagens debatt hålls till följd av extremt allvarliga händelser på energimarknaderna, särskilt de för el och gas. Vi ser uppköpserbjudanden komma från regeringar – som i Spanien – eller förhindras av regeringar, som i Frankrike. Det går åt fel håll och strider mot EU:s anda.
Vi hör politiska argument från toppolitiker i stora EU-länder som inte tvekar att ifrågasätta EU:s grundprinciper, den fria rörligheten för kapital och fullständig konkurrens på marknaderna. Dit hör argument liknande dem som vi hört de senaste dagarna från ministrar som verkar tala om planering, närmare bestämt den mest föråldrade och misslyckade formen av ekonomisk planering. De talar gärna om protektionism, om ekonomisk patriotism, om nationalism. De använder sig kort sagt av värsta sortens populistiska argument.
I det sammanhanget måste vi engagera oss fullt ut i Europabygget, vilket innebär marknadernas fria integration och erkännandet av att det finns asymmetrier på de marknaderna. Naturligtvis finns det asymmetrier! Vi har knappt sett ett enda exempel på ekonomisk integration där det inte varit fråga om asymmetrier. Trots detta har vi kommit ända hit, och de politiska ståndpunkterna bara tillför problem och svårigheter till de problem och svårigheter vi redan har att tampas med.
Vi talar om strategiska sektorer, men kommunikations-, transport- och finanssektorerna är lika strategiska. Med tanke på dessa nationalistiska frestelser bör vi uppmana kommissionen att prioritera EU-integrationens mål och ideal och att mot bakgrund av denna populistiska och isolationistiska hållning anstränga sig ännu mer för att skapa en gemensam marknad. Vi uppmanar sammanfattningsvis kommissionen att fullgöra sin uppgift som fördragens väktare och att främja en verklig utvecklings- och sysselsättningspolitik för EU:s alla medborgare.
– Herr talman, mina damer och herrar! Den industriella och finansiella koncentrationsprocessen kan stärka EU på världsmarknaden.
I vissa fall och under vissa faser kan denna process vara oss behjälplig när den uppstår genom nationella kanaler, men alltför ofta är de defensiva och riskerar att utlösa en farlig spiral av protektionism som absolut måste stoppas. Vi behöver föra den rättsliga ramen vidare och främja ökad samverkan mellan nationella regelverk för fusioner och företagsförvärv, annars kommer kampen om ömsesidighetsklausuler att tynga ned alla dessa länder med mer stängd och protektionistisk lagstiftning.
Slutligen kommer vi oundvikligen att få oligopolstrukturer i vissa sektorer, t.ex. i energisektorn. Dessa strukturer får inte vara hemligt uppgjorda eller vara ofördelaktiga för konsumenterna och den offentliga kontrollen av vissa företag får inte underlätta för marknadsmissbruk. Sammanfattningsvis behöver vi ha en stärkt och integrerad reglerande myndighet, antitrustinstrumenten måste förbättras och på mycket kort varsel behövs en aktivare och mer effektiv inställning från kommissionen.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni vet att många ögon i Belgien är riktade mot er just nu. Det förväntas allmänt att ni på ett glasklart sätt meddelar de nyligen hopslagna franska företagsgrupperna Suez och Gaz de France att de har en ohållbar monopolliknande ställning på en så liten marknad som den belgiska. Jag vet att kommissionens tjänstegrenar inte officiellt meddelats om fusionen, men vi menar att det inte innebär att ni inte kan sända ut ett tydligt budskap om att denna typ av situationer strider mot EU-lagstiftningen, eftersom den nyligen bildade företagsgruppen avser att tillhandahålla inte mindre än 90 procent av den gas som distribueras i Belgien. Jag hoppas att ni kan bekräfta att ett företag med en sådan marknadskoncentration tvingas lämna ifrån sig en avsevärd del av sin verksamhet.
Kommissionsledamot Kroes! Ni är konsumenternas, både privatpersonernas och företagens, enda garanti för att de inte ska behöva betala ett oacceptabelt högt pris för sin gas och el i framtiden. Ni har också makten att återskapa allmänhetens förtroende för EU, åtminstone i viss utsträckning. Det kan ni göra genom att klargöra för dessa mammutar till industrigrupper att de exploaterar avregleringen, agerar olagligt och i strid med konkurrensreglerna.
Ni har också sagt att ni snart lägger fram nya förslag för att få ett slut på maktkoncentrationen inom energidistributionens område. Kan ni bekräfta att det betyder att stora producenter kommer att behöva lämna ifrån sig sin blockerande kapacitet i distributionsföretagen?.
Avslutningsvis, fru kommissionsledamot, kan ni skriva historia genom att ta fasta på ert inflytande och ge uttryck för att de europeiska myndigheterna kan stå emot dessa monsterfusioner. Ni har rykte om er att kunna bjuda motstånd och vi skulle uppskatta om ni de närmaste veckorna kunde göra skäl för det.
– Herr talman! Jag delar kommissionsledamotens åsikt att det är meningslöst att tala om nationella toppföretag och kontinentala jättar och att strategin i konkurrenslagstiftningen går ut på att döma från fall till fall.
Konkurrenspolitiken är nyckeln men löser inte alla problem på energiområdet, vilket den inre marknadens politik inte heller gör. Att tala om energi är att tala om säkerhet och allmänhetens intressen. Energi är grundläggande och faller inom medlemsstaternas behörighetsområden.
Det finns i dag 25 energimarknader med stora skillnader, asymmetriska bestämmelser och operatörer som arbetar efter varierande strategiska alternativ och utrikespolitiska åtaganden.
Vi behöver få ett homogent system med harmoniserade spelregler. De stora operatörerna får inte införa eller bestämma vilka reglerna ska vara. En europeisk energimarknad med energitjänster skapar inte sig själv utan är ett resultat av den europeiska metoden, gemensamma åtaganden och åtgärder. Europa behöver en dagordning och ett ledarskap för att göra det möjligt.
Vi socialister förordar en EU-omfattande energipolitik så som den för första gången fastställs i konstitutionen för Europa. Vi behöver klyftiga åtgärder som främjar Europatanken snarare än bittra ord som fördömer patriotism.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De senaste veckorna har den italienska UDC-SVP-delegationen lagt fram en skriftlig fråga till kommissionen för klargörande av motsättningarna med en EU-energipolitik som verkar befinna sig i kris.
Den franska regeringens beslut att skapa ännu en energijätte bryter mot den europeiska marknadens principer och får negativa konsekvenser. Fusionen mellan företagen och riskerar att ställa medlemsstat mot medlemsstat just som Europa ska till att hundraprocentigt avreglera marknaden i sektorn. Detta politiska initiativ går emot alla planer på öppenhet och insyn och fri konkurrens och ersätter faktiskt det ekonomiska kivande som bör höra till en gemensam marknad.
Frankrikes antagande av direktivet om uppköpserbjudanden, som nationalförsamlingen efter en lång tids tystnad kommer att ta upp på nytt i morgon, ger anledning till oro. Ett lagstiftningsförslag som detta kan begränsa möjliga kapitaltransaktioner genom att långtgående makt ges till företag som är föremål för ett uppköpserbjudande. Ställda mot sådana orimligheter hade vi inget annat val än att ta upp problemet på ett ansvarsfullt sätt och fråga oss själva vilken typ av energipolitik vårt EU eftersträvar.
Vi i parlamentet vill ge tydligt uttryck för vår rädsla för en farlig tendens mot ett Europa av nationer som är emot fördragens ideal och anda och den anda och värderingar vi ärvt av Alcide De Gasperi, Konrad Adenauer, Robert Schumann och Jean Monnet.
Ett Europa som skapat en gemensam valuta, som vill harmonisera lagar, lagstiftning, stadgar och institutioner, som har byggt en centralbank och inrättat Schengenområdet får inte reduceras till ett spel om vilka nationella intressen som ska råda över gemenskapens intressen och där politiken snabbt tar över marknadens roll.
Utsikterna om ett EU-övergripande industriellt sammanhang som ordförande Barroso åter gjorde gällande i och med antagandet av grönboken om energi ger äntligen anledning till hopp. Kommissionens främsta mål de kommande månaderna måste vara att skapa öppna marknader som gynnar konsumenterna och fokusera på en övergripande EU-politik som skyddar mot nationella egenintressen.
– Herr talman! När jag hör parlamentsledamöter här behandla principen om fri rörlighet som helig och samtidigt glömmer de sociala målen i fördragen, t.ex. sysselsättning, utveckling av en ekonomi i balans eller vidmakthållandet av solidaritet och sammanhållning, får jag intrycket att vissa ledamöter inte har läst EU:s fördrag.
När det gäller uppköpserbjudanden i allmänhet behöver vi t.ex. beakta arbetstagarnas intressen, som erkänns i direktivet om uppköpserbjudanden, men vi måste också beakta skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.
Som Claude Turmes sa tidigare kräver de stora multinationella företagen nu att deras abonnenter betalar mer i vissa länder i än i länder där fri rörlighet inte finns. Vi som kommer från avsides belägna öregioner undrar vem som ska betala den merkostnad som uppstår i de missgynnade regionerna.
Till sist vill jag påpeka att det inte stämmer att direktivet och uppköpserbjudanden inte möjliggör politiska ingripanden. I artikel 4.5 ges denna möjlighet genom fastställandet av exceptionella åtgärder i förhållande till de nationella omständigheterna. EU:s lagstiftare måste ta hänsyn till det.
– Herr talman! Jag tar fasta på vad min landsman Antolín Sánchez Presedo sa och vill tala om uppköpserbjudanden – i plural – för företaget .
Vad har den spanska socialistregeringen gjort i det fallet? För det första har den sysselsatt alla lagstiftande organ och konkurrensdomstolen. För första gången i den spanska demokratins historia styrs maktens tre instanser av personer med känd politisk tillhörighet.
För det andra har den med så stor tydlighet uttryckt stöd för ett visst uppköpserbjudande för att ministerrådet godkände det, tvärtemot konkurrensdomstolens yttrande.
För det tredje har den rest en mur – som befästs i dag av ekonomiministern och industriministern – för att förhindra ett uppköpserbjudande från ett annat EU-företag.
När premiärministern ropade ”stoppa fienden” satte industriministern in alla sina ”massförstörelsevapen” och ändrade spelreglerna mitt i matchen – något som för resten behövde regleras på nivån mellan kabinettet och författningssamlingen − vilket gör Spanien till en sorts bananrepublik där man trampar på rättssäkerheten.
Om vi ska tala om ekonomisk patriotism behöver Spanien mer konkurrens för att kunna växa, snarare än mer protektionism, mer liberalism i stället för politiska ingripanden eller käbbel, mer energisäkerhet vilket betyder att integreras i Europa snarare än att fortsätta att vara isolerad som en ö när det gäller energin.
Jag ber kommissionen att till att börja med reda ut de politiska tvivel som omger dessa förehavanden. Så snart som uppköpserbjudandet kom bad jag kommissionsledamoten att finna en lösning på frågan eftersom jag varnade henne för de politiska riskerna med det erbjudandet. Det ville hon dock inte göra, så här är vi i dag.
För det andra kräver jag en garanti för att konkurrensreglerna tillämpas så som de är fastställda. För det tredje efterlyser jag, i likhet med vad hon sa, integration på en gemensam marknad, vilket är det enda sättet att se till att vi får tillräckligt med energi och billig energi och integration på den inre marknaden, vilket är vad vi vill ha. Det är spansk patriotism och även europeisk patriotism.
– Herr talman! Gemenskapslagstiftningen reglerar fusioner och företagsförvärv på den inre marknaden genom att skapa en konkurrenspolitik som är ett av de centrala och även de första politikområdena i den gemensamma lagstiftningen. Den är tänkt att avskaffa hindren för den interna handeln på den inre marknaden och se till att de inte ersätts av andra åtgärder från företags eller regeringars håll som kan snedvrida konkurrensen.
Tyvärr har de senaste händelserna visat att protektionistiska och kortsiktiga åtgärder vidtas i vissa medlemsstater. Det gäller det tyska företaget som vill förvärva den spanska företaget , fusionen mellan den franska gasjätten och , den Italienbaserade multinationella bränsle- och energigruppen och nyligen den polska regeringens blockering av fusionen där bankerna . och ingår, som är produkten av en fusion mellan tyska och italienska .
Den polska regeringens motstånd har en tvivelaktig rättslig grund i förhållande till gemenskapslagstiftningen och framställer Polen i ogynnsam dager för utländska investerare. Tyvärr har detta fall blivit till en hävstång för högerregeringen i dess kamp mot den polska nationalbankens, tillika centralbankens, oberoende.
– Herr talman, mina damer och herrar! Visste ni att yoghurt är ett riksintresse? Detta var det argument som framfördes av en av de stora ursprungliga EU-medlemsstaterna apropå frågan om uppköpet av Danone skulle godkännas eller inte, trots att huvuddelen av företagets omsättning och vinst genereras utomlands.
Den diskussion som nu förs är häpnadsväckande. Alla uppskattar att det egna landets företag har köpfest runtom i Europa och världen – men inte om detsamma sker i det egna landet. Jag hörde inga spanska protester när det spanska köpte det tysk-brittiska företaget eller när köpte en större brittisk leverantör av finansiella tjänster. Ingen blev upprörd när Frankrike försökte köpa upp en italiensk bank, när förvärvade en andel i , eller när i Italien förvärvade , även om stötte på problem när de försökte göra någonting liknande i Italien.
I den här typen av frågor kan vi notera ett utbrett hyckleri från medlemsstaternas och rådets sida. De stänger sina egna dörrar och försöker att göra affärer på andra håll och försvagar därmed Europas ekonomi. Vi misstar oss om vi tror att vi kan klara av Lissabonmålen och växa oss starkare genom nationell protektionism, när vi inte ens kan stå emot den konkurrens som finns på hemmaplan. Vi behöver starka företag och även företag som bedriver verksamhet i andra länder och skärper konkurrensen där.
Kommissionen står inför en utmaning på två plan. Den måste noggrant undersöka varje ärende och besvara följande frågor. Gynnar fusionen konsumenterna? Leder den till ökad konkurrens? Detta är kommissionens verkliga uppgift i den här typen av granskningar, och svaret är vanligtvis ”ja” och emellanåt ”nej”. Kommissionen måste inta en strikt hållning gentemot rådet för att försäkra sig om att medlemsstaterna och rådet tänker utifrån ett europeiskt perspektiv och med utgångspunkt i den inre marknaden, vilken har lidit stor skada de senaste åren.
– Jag välkomnar kommissionens initiativ att göra en översyn av förordningen om fusioner. Lagstiftningen har blivit ineffektiv, vilket bevisats genom obalanserade och ekonomiskt ohållbara rättsliga avgöranden om energimarknaden i Portugal och i Spanien.
Den senaste tidens snabba ökning av antalet storskaliga aktörer i Europa förvärrar lagstiftningsproblemen, framför allt i mindre länder med begränsade resurser. Oundgängliga varor och tjänster som borde finnas tillgängliga överallt till lägsta möjliga pris tillhandahålls nu av privata företag i monopol- eller oligopolställning. Marknadens brister har blivit regel snarare än undantag och de syften som konkurrensen är tänkt att tillgodose har blivit ouppnåeliga, och det är främst på detta område som regleringar har en avgörande roll att spela.
Fru kommissionsledamot! Kommer den pågående översynen av lagstiftningen att ge några svar på dessa frågor? Hur planerar kommissionen att reglera de europeiska oligopolens makt? Klarar sig Europa utan en djuplodande analys av industripolitiken och de allmännyttiga tjänsterna?
Tack på förhand för svaret på dessa frågor.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inte särskilt mycket att tillägga till det jag sa inledningsvis. Jag uttalade på rådets vägnar mitt stöd till konkurrens för konsumenternas bästa. I början av debatten begärde Klaus-Heiner Lehne att rådet skulle ta itu med denna fråga. Alexander Radwan riktade en liknande vädjan till rådet. Jag kan bara säga att vi, när det blir nödvändigt med en insats från rådets sida, naturligtvis kommer att vidta åtgärder i linje med tillämpliga bestämmelser i fördragen, i mån av behörighet och befogenhet.
Med er tillåtelse skulle jag vilja passa på att marknadsföra mig själv en smula. Jag vill göra kammaren uppmärksam på ett evenemang som anordnas gemensamt av det österrikiska och det finska ordförandeskapet och som kan vara av intresse för församlingen. I samband med den numera traditionella Europeiska konkurrensdagen arrangerar Österrike och Finland, de båda ordförandeländerna under 2006, ett evenemang med rubriken ”Konkurrenslagstiftningen och dess sammanhang – samband och nya tendenser” som kommer att äga rum i Wien den 19 juni 2006.
Tonvikten för evenemanget kommer att ligga på den senaste tidens utveckling när det gäller fusioner och kontroll av företagskoncentrationer. Under rubriken ”Håller fusionerna vad de lovar?” kommer man, utifrån olika exempel på en fusion och läget i en ekonomi under omvandling, att diskutera frågan om koncentrationsförordningen har medfört ett nytt synsätt eller inte. Till detta evenemang kommer vi att få nöjet att välkomna kommissionsledamot Neelie Kroes och även Österrikes förbundsminister för ekonomi och arbetsmarknadsfrågor, Martin Bartenstein. Jag kan föreställa mig att detta kommer att röna ett visst intresse.
– Herr talman! Jag är tacksam för det österrikiska ordförandeskapets initiativ att tillsammans med det kommande finska ordförandeskapet arrangera en mycket viktig dag i juni: Konkurrensdagen. Med hänsyn till andra frågor är jag imponerad av att man har prioriterat små och medelstora företag. Man har närmat sig frågan på ett sätt som verkligen innebär ett stort steg framåt. Ordförandeskapet har inte bara fullföljt en dagordning utan också arbetat mycket pragmatiskt för att försöka finna lösningar. Vi är medvetna om att det inte bara är Europaparlamentariker som är intresserade av frågan utan också andra, särskilt de små och medelstora företagen själva.
Jag är tacksam mot alla ledamöter som i sina inlägg gav mycket tydligt stöd för kommissionens politik. Jag noterar också att inte alla är överens om politiken. Jag hoppas emellertid uppriktigt att vi alla är medvetna om att öppna och konkurrerande marknader är centrala drivkrafter för tillväxt och arbetstillfällen i EU. Det nämndes mycket riktigt att det var vad vi lovade att åstadkomma genom Lissabonmålen: fler arbetstillfällen, bättre arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt.
Som många av er har medgett har en inre marknad en enorm potential. Vi måste låta våra företag och industrier utnyttja den fullt ut. Det är vad som beslutades. Där ingår för övrigt processen med företagsomstruktureringar. Det ser lovande ut, och det handlar inte bara om att se på den inre marknaden i sig utan också på den inre marknadens ställning utanför EU. Vi måste vara medvetna om att det finns en global konkurrens, och om vi menar allvar med att vi vill vara med i leken måste vi vara medvetna om att det är nödvändigt att omstrukturera under vissa omständigheter.
Även om effekterna av enskilda fusioner måste bedömas från fall till fall och utan tvivel i enlighet med aktuella konkurrensbestämmelser är det sannolikt att fusioner mellan företag i olika medlemsstater kommer att öka konkurrensen. Detta leder i sin tur till konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i form av lägre priser och större urval, och kommissionen ser därför med stor oro på varje omotiverat ingripande i processen från nationella regeringar.
När det gäller den fria rörligheten för kapital som ett antal ledamöter med rätta har nämnt kommer kommissionen att upprätthålla den inre marknaden, som ni förväntar er att vi ska göra. Vi kommer att vara tuffa mot de medlemsstater som inte tillämpar EG:s sektoriella lagstiftning på ett korrekt sätt när det gäller att införa konkurrens på marknader som energi, telekom, finansiella tjänster eller banktjänster. När det gäller enskilda fusioner kommer vi att tillämpa koncentrationsförordningen på ett rättvist, objektivt och sammanhållet sätt. Som ni minns har kommissionen enligt koncentrationsförordningen exklusiv behörighet att i konkurrenshänseende kontrollera effekterna av fusioner ur ett gemenskapsperspektiv.
Jag noterar nogsamt den oro som uttrycks här för särskilda fall i energisektorn. Jag har ingen information i detta läge, så jag kan inte diskutera dem. Jag säger återigen att vi kontrollerar fusioner enbart i konkurrenshänseende, och det är i det hänseendet som domstolen granskar våra beslut. Som ni vet ger oss artikel 21 i koncentrationsförordningen också ett verktyg mot varje onödig inblandning från nationella myndigheter i företagsomstruktureringar. Jag skulle vilja tillägga att jag inte kommer att tveka att använda det verktyget varhelst det är nödvändigt.
När det gäller regeln om två tredjedelar för fusioner som vissa ledamöter har berört: kommer den regeln för fusioner att ändras? Uppdelningen av kompetenser i enlighet med regeln om två tredjedelar kan leda till inkonsekvens i behandlingen av i allt väsentligt liknande fusioner. Det är grundläggande. Jag menar att det verkar synnerligen olämpligt i energisektorn, där en EU-omfattande politik om liberalisering för närvarande införs – den är inte klar ännu, men den håller på att införas – och där olika aktörer bör behandlas på liknande sätt i alla medlemsstater. Alltså, inga olikheter mellan behandlingen i en medlemsstat och i en annan.
Kommissionen är dock i ett mycket tidigt stadium av tankeprocessen. Det första steget är ett samråd med aktörerna i medlemsstaterna om huruvida det är tillrådligt att modifiera regeln om två tredjedelar. Jag är medveten om att vi behöver rådets stöd, och jag är medveten om hur svårt det kommer att bli. Det är ett möjligt instrument, och jag är för att man tar itu med det, men det är inte mitt mål. Målet är att säkra en rimlig och rättvis behandling snarare än att någon ska vara mer rättvis än någon annan. Om det finns någon möjlighet att komma fram till den politiken, vilken riktning det än må vara ifrån, så kommer det att bli dagen D för den delen av min politik.
Kommissionen är skyldig att se till att reglerna efterföljs i förekommande fall. Som fördragens väktare kommer vi att göra vårt jobb hårt men rättvist, som mycket riktigt sades av det österrikiska ordförandeskapet.
Jag tackar återigen för ert stöd – jag är tacksam för det. Vi behöver verkligen göra vårt jobb så fort som möjligt, ty det är onekligen ganska hektiskt i fusionslandet.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om den europeiska medelhavspolitiken/Förberedelser inför nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet i Bryssel.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Inom ramen för den korta debatt om Mellanöstern som hållits i dag med anledning av den senaste händelseutvecklingen förtjänar även Europa–Medelhavssamarbetet att nämnas. Detta samarbete är av yttersta betydelse, inte bara när det gäller Mellanösternfrågan, utan även i andra sammanhang. Jag behöver inte upprepa vad jag sagt tidigare på rådets vägnar om händelseutvecklingen i Mellanöstern. Även ordförandeskapet har nu kommit med ett uttalande på temat. Därmed önskar jag övergå till själva Europa–Medelhavsprocessen.
Det österrikiska ordförandeskapet följer i fotspåren efter toppmötet i Barcelona i november i fjol med anledning av tioårsjubileet av det första Barcelonatoppmötet, då man antog ett femårigt arbetsprogram för partnerskapet med inriktning på politiska och ekonomiska reformer, samt en uppförandekod i kampen mot terrorismen. Jag anser att dessa dokument och överenskommelser är av mycket stor betydelse.
Vi och våra Medelhavspartner kom dessutom överens om att öka investeringarna i utbildning och att tillsammans ta itu med alla former av legal och illegal invandring. Detta är en annan mycket viktig fråga.
Det är nu upp till det österrikiska ordförandeskapet att verka för att alla dessa projekt genomförs. Vi kommer att göra detta med glädje, intensitet och övertygelse. Jag vill också gärna passa på att meddela att det kommer att hållas ett handelsministermöte i Marrakech den 24 mars och ett finansministermöte inom Europa–Medelhavssamarbetet i Tunis den 25–26 juni.
Vi kommer även att ge särskilt stöd till kommissionen när det gäller att förbättra mediabelysningen, eftersom vi är övertygade om att medierna spelar en särskilt viktig roll för den interkulturella förståelsen. Mot bakgrund av detta kommer det Europa–Medelhavsseminarium om främlingsfientlighet och rasism i medierna, som det länge funnits planer på, att gå av stapeln i maj, under det österrikiska ordförandeskapet.
Som kammaren redan har fått höra av Österrikes utrikesminister, ordföranden för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), har rådet under de senaste veckorna varit djupt engagerat i frågan kring karikatyrerna, bland annat i samband med det informella utrikesministermötet i Salzburg. Även detta är en fråga som jag redan har haft tillfälle att ta upp med er. Detta problem har framför allt gjort att vi kommit till insikt om att vi bestämt måste ägna oss åt en framtidsinriktad dialog mellan EU och den muslimska världen och med Europas muslimska befolkningsgrupper. Europa–Medelhavspartnerskapet utgör ett idealiskt och särskilt viktigt forum för dialogen med Medelhavsländerna i detta hänseende. Jag betraktar denna dialog som synnerligen viktig på alla nivåer, framför allt direktkontakten mellan ungdomar, och jag anser att Europa–Medelhavspartnerskapet verkligen kan och måste spela en nyckelroll. Det var just för detta ändamål som Anna Lindh-stiftelsen för dialog mellan kulturer grundades förra året. Denna stiftelse har en nyckelroll att spela, särskilt i dessa tider.
I slutsatserna från Europeiska unionens råd (allmänna frågor och yttre förbindelser) av den 27 februari 2006 nämns Barcelonaprocessen och Anna Lindh-stiftelsen uttryckligen, tillsammans med andra multilaterala organisationer som spelar en roll på detta område. Detta anser vi vara mycket välkommet.
Det är nu viktigt att ta alla instrument som finns tillgängliga inom Europa–Medelhavspartnerskapet och utnyttja dem för att lösa upp spänningar av den typ som förekommit den senaste tiden. Ett möte mellan ledande tjänstemän inom Europa–Medelhavspartnerskapet ägde rum redan den 22 februari, vilket skapade tillfälle för ett mycket öppet åsiktsutbyte om händelseutvecklingen och innebar en möjlighet för alla deltagare att föreslå konkreta åtgärder.
Man är i grund och botten överens om att de strukturer som krävs för att komma till rätta med detta problem redan existerar. Jag anser inte att vi behöver inrätta några nya strukturer. Den utmaning vi nu står inför handlar om att utnyttja varje tillfälle till dialog för att med framgång fortsätta de mångåriga ansträngningarna med målet att föra folken på båda sidor om Medelhavet närmare varandra.
Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet för samman företrädare för folken på båda sidor om Medelhavet. Vi förväntar oss att den kommer att lämna ett särskilt betydelsefullt bidrag till ansträngningarna att ytterligare avdramatisera situationen och förbättra förståelsen.
Den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet har gett Barcelonaprocessen en mycket välbehövlig ny dimension och framför allt ökat dess legitimitet. De berörda arbetsutskotten sattes i arbete redan i samband med förberedelserna inför Barcelonatoppmötet i november 2005.
Utskottet för politik, säkerhet och mänskliga rättigheter i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet debatterade problemet med karikatyrerna sansat och ingående vid sitt möte den 6 mars, då man dessutom pekade på behovet av en intensifierad dialog. Jag är övertygad om att man vid det plenarsammanträde som kommer att äga rum den 26–27 mars kommer att hitta adekvata svar på de frågor som har uppkommit. Det österrikiska ordförandeskapet följer och stöder de olika initiativ som tas i detta hänseende.
Så sent som i dag, under sammanträdet i Europa–Medelhavskommittén för Barcelonaprocessen, Euromed-kommittén, ändrades titeln på ett seminarium som ska äga rum i Wien på begäran av våra Medelhavspartner, för att tillmötesgå önskemålet om respekt för deras religiösa känslor.
Det är min övertygelse att det finns utrymme för ytterligare förbättringar av kommunikationen mellan de traditionella Euromed-utskotten och den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Jag hoppas att vi med lite fantasi ska lyckas göra ytterligare framsteg i den här frågan under det österrikiska ordförandeskapet, till gagn för alla Europa–Medelhavsutskott och för partnerskapet i sin helhet.
Särskilt med tanke på den senaste händelseutvecklingen bör det dessutom finnas en möjlighet att inleda ett förbättrat samarbete med till exempel OSSE eller till och med ”alliansen av civilisationer”, vilken som bekant har tillkommit på spansk-turkiskt initiativ under FN:s beskydd. Österrike har för avsikt att fortsätta sitt engagemang i detta bredare sammanhang och har redan erbjudit högnivågruppen för alliansen av civilisationer att hålla sitt tredje möte i Wien i slutet av maj.
– Herr talman! Vi är här för att diskutera Barcelonaprocessen och förberedelserna för nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet.
Låt mig bara säga några ord om de senaste händelserna i de palestinska territorierna, eftersom tiden i dag var så kort för talen om Gymnichmötet och det bara var två kommissionsledamöter där. Jag lämnade min plats till kommissionsledamot Rehn för debatten om västra Balkan, och nu ska jag, om ni tillåter, säga några ord om gårdagens händelser. Det är inte geografiskt begränsat utan rör kärnan i partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet, vårt gemensamma mål om en region i fred, stabilitet, välstånd och med framtidsutsikter. Det är omöjligt för mig att se att någon av gårdagens handlingar på något sätt bidrog till de målen.
Den israeliska attacken mot fängelset i Jeriko och israelernas offentliga behandling av fängelsevakter och interner är oacceptabel och bör fördömas. Jag beklagar också djupt våldet, kidnappningarna och angreppen mot kommissionens kontor och andra kontor som medlemsstaterna har i Gaza och på Västbanken.
De första offren för detta sammanbrott i lag och ordning är det palestinska folket självt. Under de rådande omständigheterna, med avgörande politiska slutdatum både på israeliska och palestinska territorier, är det viktigare än någonsin att båda parter visar återhållsamhet och ansvar. Attacker som de som ägde rum i går och provocerande uttalanden bidrar inte till att förbättra framtidsutsikterna, och den palestinska myndigheten måste få slut på våld och otrygghet. I går kväll hade jag en bra diskussion – liksom ni, herr talman, utan tvivel – med president Abbas innan han återvände för att ta itu med det ökande våldet och konfrontationerna. Han har ett av de svåraste arbetena i världen just nu, och det underlättades inte av gårdagens händelser. Hur han lyckas sätta ihop en ny regering för den palestinska myndigheten kommer att påverka utsikterna för fred i Mellanöstern och också få återverkningar för oss alla.
Europeiska unionen är en pålitlig partner till det palestinska folket. Ingen biståndsgivare har gjort mer för att hjälpa dem. Jag talade än en gång om för president Abbas att vi vill fortsätta vårt stöd för en bättre, fredlig och blomstrande framtid, men att vi står fast vid våra principer och lämnar dörren öppen för positiv utveckling. Allt framtida stöd till en ny regering för den palestinska myndigheten kommer att ses över i förhållande till dess inställning till huvudprincipen om slut på våldet, erkännande av Israel och efterlevnad av det befintliga avtalet inklusive färdplanen. Dem som president Abbas förhandlar med måste veta och förstå att deras beslut i de frågorna får viktiga återverkningar.
Låt mig nu säga några ord om partnerskapet för Europa–Medelhavsområdet. Vid toppmötet i Barcelona förra året i november uppnåddes betydande resultat inför framtiden. Det femåriga arbetsprogrammet som man enades om vid toppmötet och uppförandekoden för kampen mot terrorism utgör en mycket ambitiös dagordning som kommer att göra partnerskapet mer konkret, mer politiskt relevant och mer operationellt.
För att följa upp toppmötet måste vi nu se till att alla parter bidrar konstruktivt och effektivt för att uppnå de gemensamt överenskomna målen om politiska och ekonomiska reformer, tillväxt och skapande av arbetstillfällen, mänskliga rättigheter och jämställdhetsfrågor, utbildning och hantering av invandring, regional stabilitet och kampen mot terrorism.
Kommissionen har redan påbörjat arbetet med att genomföra femårsprogrammet. Initiativ har tagits tillsammans med nuvarande och kommande ordförandeskap i rådet liksom tillsammans med partnerländer i Medelhavsområdet, för att se till att denna gemensamma strävan lyckas. Vi har avsatt vederbörlig finansiering för stöd och bistånd, genom Meda och det framtida europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, inklusive ett viktigt hjälpmedel för att uppmuntra framsteg i fråga om styrningsreformer som vi kallar för ” styrhjälpmedel”.
Från och med i år kommer flera nya och innovativa åtgärder att inledas. Förberedelser är i gång inför det första ministermötet för Europa–Medelhavsområdet om jämställdhetsfrågor vid slutet av året.
Två underregionala konferenser, en i Maghrebländerna och en i Mashrekländerna, kommer att bereda väg för regeringsföreträdare och företrädare för det civila samhället att undersöka betydelsen av jämställdhet mellan könen för ekonomisk och social utveckling och förslå praktiska åtgärder för att förbättra kvinnors tillgång till arbetstillfällen och det offentliga livet.
Vid Barcelonatoppmötet betonade partnerländerna i Europa–Medelhavsområdet betydelsen av invandring, social integrering, rättvisa och säkerhet som frågor av gemensamt intresse för partnerskapet, som man bör ta itu med på ett väl avvägt och övergripande sätt. Man har börjat förbereda ett ministermöte för att ge sig i kast med alla frågor, från illegal invandring till människohandel och människosmuggling.
Det regionala initiativet kompletteras av våra bilaterala program som syftar till att stärka institutionernas kapacitet, hanteringen av laglig invandring, förbättring av gränskontroller samt kampen mot illegal invandring och människohandel.
Hans Winkler har redan nämnt ministermötet om handel, där kommissionsledamot Peter Mandelson kommer att närvara och där målet om ett europeiskt frihandelsområde kommer att föras framåt.
Vi hoppas också få se liknande framsteg i syd–syd-handeln – ”Agadir-processen”. Den så kallade karikatyrkrisen har understrukit farorna med att låta fördomar, felaktig information och missförstånd ligga och gro. Vi beklagar den förolämpning mot muslimer i hela världen som karikatyrerna gav upphov till, men vi fördömer också kraftfullt alla våldshandlingar och hot mot enskilda individer och egendom i Europeiska unionen och andra länder. Stöd till interkulturell dialog på alla nivåer är viktigt. Jag är glad att det har rekommenderats kraftfullt i Salzburg. Vi är övertygade om att Barcelonaprocessen har en ram för det och att arkitekturen redan finns: där finns Anna Lindh-stiftelsen och 35 andra strukturer i ett helt nätverk.
Vi måste nå ut till det civila samhället och medierna, och alla de medieseminarier som planeras av det österrikiska ordförandeskapet är mycket välkomna.
I det sammanhanget är jag mycket glad över initiativet att utbyta åsikter i frågan under nästa session med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Därifrån skulle jag vilja gå vidare till Arabförbundets toppmöte i Khartoum, eftersom det är högst betydelsefullt att vi nu utnyttjar varje tillfälle att verkligen prata med våra arabiska vänner och kolleger.
Vid detta kritiska vägval måste vårt budskap vara tydligt: det är genom en kraftfull men också fredlig dialog mellan åsikter, med full respekt för yttrandefriheten, som förståelsen kan fördjupas och respekt byggas. Det är själva essensen i Barcelonaprocessen. Det vi vill göra är därför att sätta vår tro till utvecklingen. Tillsammans vill vi förverkliga målen om säkerhet, stabilitet och välstånd.
. – Herr talman! Det är ett stort nöje att se er leda förhandlingarna i inledningen av debatten om den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som ni gör så mycket för att lyfta fram och förbättra. Bland kollegerna här i kammaren är pionjärerna inom Europa–Medelhavspolitiken många på den vänstra sidan men inte lika många i mitten och till höger, med de framstående undantagen Simon Busuttil, Ioannis Kasoulides och Tokia Saïfi, men flera kan komma.
Som nämndes tidigare i dag hade Véronique De Keyser och jag äran att träffa Palestinas president i går kväll. Vi beklagar djupt de omständigheter under vilka han var tvungen att återvända hem. Jag menar att det är tragiskt och ironiskt att de två länder som talar mest om att uppmuntra demokrati i Mellanöstern – Förenade kungariket och Förenta staterna – är de länder som lämnade sina poster i Jeriko i går. Regeringarna i de båda länderna borde ha förstärkt och inte dragit tillbaka sina trupper.
Det vore lämpligt att den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet fick höra, särskilt från rådet, var ansvaret låg för besluten, vem som fattade dem, när och varför de fattades. Jag hoppas, om det är möjligt, att vi får ett uttalande från rådet vid det mötet, med kommissionens bistånd.
Euromeds arbete grundas till stor del på dess utskott. Vi är mycket tacksamma för det arbete som sker där och för det världsunika tillfälle som församlingen ger Palestina och Israel att arbeta tillsammans. Det är ett ovanligt möte, som äger rum omedelbart före ett israeliskt val och efter valet i Palestina den 25 januari. Det kan bli så att företrädare för de två länderna inte närvarar, men det betyder inte att vi inte tänker på dem. De intar en central plats i våra tankar. Jag menar att detta möte – det sista under ert ordförandeskap i Europaparlamentets presidium – kommer att utgöra ett viktigt tillfälle för kommissionen, rådet och parlamentet att understryka vårt åtagande att ge den parlamentariska dimensionen i Medelhavsområdet verkligt innehåll.
Jag hoppas att det arbete som jag gör i mitt underutskott kan ge Europaparlamentet möjlighet att bli det operationella och organisatoriska hjärtat i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet i framtiden. Det är min avsikt.
. – Herr talman, fru kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! De senaste timmarnas dramatiska händelser i Palestina tvingar oss att komma fram till en uppfattning och att, som ni sa, fru kommissionsledamot, komma till själva kärnan av Europa–Medelhavspartnerskapet.
Till de israeliska myndigheterna skulle jag vilja säga att en valkampanj, hur viktig den än må vara, aldrig får rättfärdiga en förvanskning av de gällande rättsliga ramarna. En av dessa ramar, den viktigaste av dem, är president Mahmoud Abbas roll, som nu har skadats genom att presidenten har berövats sitt anseende genom det oansvariga angreppet på fängelset i Jeriko och genom gripandet av fångar vars frihetsberövande låg inom den palestinska myndighetens maktbefogenheter. Jag skulle dessutom vilja veta vad rådet anser om uppträdandet från de brittiska och amerikanska styrkor som finns i området.
Vi ger vårt fulla moraliska och politiska stöd till den palestinska myndighetens president, som skulle ha varit hos oss i dag. Vi är medvetna om den mycket besvärliga situation han befinner sig i, särskilt efter resultaten av parlamentsvalet i Palestina. Som ni sa, fru kommissionsledamot, måste Europa påminna de israeliska myndigheterna om vikten av att respektera lagen och sina legitima partner, på samma sätt som Hamas måste respektera dessa krav. Om man trotsar de rättsliga ramarna öppnar man dörren för den typ av vedergällningar och våld som redan förekommer, och det måste vi försöka hejda. Vi är därför lättade av nyheten att gisslan nu har släppts.
När det gäller krisen i Iran, ett annat sorgligt kapitel, välkomnar jag Jack Straws löfte och hoppas att han kommer att hålla det till punkt och pricka. Han förklarade att något militärt alternativ inte finns. Han intog en klar och tydlig hållning som hela Europa borde inta och som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet helt och hållet ställer sig bakom, eftersom det även är vår ståndpunkt. Ett avbrytande av förhandlingarna skulle leda till den ödesdigra situation som i dag råder i Irak.
Detta gör oss inte svagare utan skapar tvärtom ett tillfälle till en nära dialog, samtidigt som det lugnar de iranska och syriska folken, som känner sig hotade. Låt oss minska spänningarna och undvika att oönskade allianser bildas i kampen mot västvärlden. Låt oss se till att världssamfundet även fortsättningsvis står enat i påtryckningarna mot Iran med kravet att landet ska uppfylla de åtaganden man skrivit under på i och med icke-spridningsavtalet, med syfte att åstadkomma en nedrustning i Mellanöstern och hela Medelhavsområdet.
Man får hoppas att Europa klarar av att självständigt och fullständigt tala med en röst under denna mycket känsliga period, och att nästa möte i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet blir ett gyllene tillfälle att ta tag i dessa frågor.
. – Herr talman! Även jag vill fördöma den israeliska arméns attack mot fängelset i Jeriko under gårdagen. Ett sådant agerande bidrar endast till att radikalisera Hamas politik och därmed ytterligare förvärra det redan spända läget i regionen.
Med tanke på kränkningarna av folkrätten och de mänskliga rättigheterna och på de demokratiska utmaningarna i regionen måste vi beklaga att deklarationerna och åtagandena från Barcelonatoppmötet inte åtföljdes av ett kraftfullare åtagande när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati.
Yttrandefriheten är en universell rättighet som är både avgörande och nödvändig för varje demokratis utveckling. Europeiska unionen bör därför inte lämna något oprövat för att försvara och främja den.
Det handlar inte bara om händelserna efter publikationen av karikatyrerna. De som angriper presidenten i Algeriet åtalas för förtal och fängslas eller bötfälls. Bland dessa personer kan nämnas Ali Dilem, korrespondent för , Bachir El Arabi och Hakim Laâlam, kolumnist vid
Mohammed Benchicou, chefredaktör för , har hållits fängslad i El-Harrach-fängelset sedan den 14 juni 2004. Trots att hans hälsotillstånd blir allt sämre vägrar myndigheterna att låta honom få vård. Han har dömts eller åtalats för nära femtio tryckfrihetsbrott. Han är en samvetsfånge och ingen brottsling, som vissa påstår.
I Tunisien, vars delegation inom kort kommer att inneha ordförandeskapet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA), har människorättsaktivisten och juristen Mohammed Abbou suttit fängslad i över ett år för att ha publicerat två kritiska artiklar. Han har redan sytt igen sin egen mun i protest mot fängslandet och mot de förhållanden under vilka han hålls fången. Nu planerar han att inleda en hungerstrejk.
I Marocko har Aboubakr Jamai och Fahd Iraki från tidningen dömts att betala ett belopp som motsvarar 143 marockanska minimiårslöner. Den spanska dagstidningen upplaga den 2 februari 2006 belades med försäljningsförbud på grund av en artikel från Ali Lmrabets penna. Även journalister från veckotidskriften har dömts för förtal.
Jag vill avsluta med en uppmaning att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter och demokratifrågor i diskussionerna inom EMPA, i enlighet med det önskemål som riktades till oss från vinnarna av 2005 års Sacharovpris, Reportrar utan gränser.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Vid gränsövergången i Karni i Gaza berättade en man vid namn Ayman för mig att han önskade oss och våra pengar åt helsike, inte på grund av att han egentligen inte ville ta emot vår hjälp eller för att han var otacksam, utan för att förklara att han och hans folk hade fått nog, att de behövde frihet och värdighet och inte bara humanitär hjälp. Samtidigt kan vi inte ha gott samvete bara för att vi fortsätter att ge hjälp. Vad vi verkligen måste göra är att fortsätta att hjälpa palestinierna.
Gårdagens aktion var som så många andra olaglig, cynisk och inhuman. Aktionen var olaglig för att den var olaglig, men cynisk var den för att den utfördes med anledning av det kommande valet. Aktionen var i själva verket ett exempel på hämnd och brutal kolonialism. Jag anser att det är dags för Israel att komma till insikt om att landets existens och dess kärlek till demokratin endast är möjlig om de respekterar andra folk. Ändå gör inte Israel det, och vi får absolut inte ha någon del i detta uppträdande, vilket vi heller inte har.
Kommissionen och rådet förklarade detta mycket öppet under förmiddagen. Den parlamentariska församlingen är av mycket stor betydelse, men vi bör ta itu med ett problem: de palestinska företrädarnas deltagande i den parlamentariska församlingen. Vi måste under alla omständigheter godta den representant som förs fram av det palestinska lagstiftande rådet.
Det är beklagligt att detta inträffar dagen före det israeliska valet, eftersom det innebär att en väsentlig del av församlingen inte kommer att vara på plats. Vi måste emellertid se till att församlingen kan agera, att den fungerar, inte minst med tanke på att diskussionerna i vår församling ständigt kommer att handla om Israel–Palestinafrågan om Palestinafrågan inte löses. Vi kommer då heller inte att kunna ta itu med de problem som kommissionen och rådet klart och tydligt har redogjort för, nämligen hur man ska gå vidare med att skapa ett Medelhavsområde där det verkligen finns samarbetsvilja.
. – Herr talman! Jag vill utnyttja den här debatten för att lyckönska presidiet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) till meddelandet om de avskyvärda karikatyrerna. Muhammed är den länk som förenar ett islam som är mer bräckligt och splittrat än vi kanske tror. Ett angrepp mot denna figur är ett angrepp mot islams hjärta. Vi hade alla möjligheter att förutse det, liksom vi hade alla möjligheter att beakta konsekvenserna av det inträffade, nämligen ett underblåsande av konflikten mellan civilisationer. Vems ärenden går dessa karikatyrer egentligen: vem har intresse av att dessa konflikter blossar upp? Jag skulle vilja föra fram den frågan. Det gynnar sannerligen inte oss européer, i varje fall inte Frankrike, det mest inflytelserika landet längs Medelhavskusten vars inflytande är beroende av en känslig jämvikt mellan å ena sidan dess politik för den europeiska kontinenten och å andra sidan dess Medelhavs- och Afrikapolitik.
Detta uttalande för onekligen med sig ett dubbelt problem: för det första liknar den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet och Europa–Medelhavssamarbetet fortfarande bräckliga farkoster som driver ute till havs. Bräckliga inte bara när det gäller resurser, utan framför allt när det gäller intellektuell inspiration, eftersom man fortfarande tycks hålla fast vid en eurocentrisk syn på demokrati och mänskliga rättigheter – vi har just sett ytterligare ett exempel på detta – vilket inte bara luktar kolonialism, utan också, såsom vi kunde konstatera i Barcelona i december, hindrar oss från att ta itu med de verkligt viktiga frågorna, det vill säga det ekonomiska, finansiella och handelsmässiga samarbetet och förvaltningen av migrationsflödena. I motsats till kommissionen skulle jag personligen föredra att tala om ett samarbete snarare än om ett frihandelsområde, eftersom jag anser det vara ett mycket farligt koncept.
För det andra har civilisationsproblemet varit uppenbart under en mycket lång tid och vi har varit medvetna om det alltsedan Karl Martell: vi borde inte ha behövt vänta på att amerikanska tänkare skulle påpeka saken för oss. Man måste vara löjligt uppslukad av globaliseringens vanföreställningar för att plötsligt låta sig förbluffas av upptäckten att civilisationer inte är utbytbara, att människor är det i ännu mindre utsträckning och att samexistens mellan olika folk inte är något som sker automatiskt. Detta huntingtonska synsätt är utan tvivel avsett att skicka ut ett annat budskap, nämligen att vi alla är förutbestämda att bli en del av ”västerlandet”, inom tydliga citationstecken, vars huvudstad med nödvändighet skulle vara Washington, och där Europa bara har att delta i Förenta staterna krigiska äventyr. Själva tanken på västerlandet är som vi vet en ideologisk bluff. Det är just på grund av att civilisationerna alltid kommer att drabba samman som vi behöver en politisk strategi, som vi behöver politik, och en vilja att leva tillsammans. Det är detta som EMPA och Europa–Medelhavssamarbetet inom kort kommer att erbjuda en ram för. Så låt oss börja stärka dessa institutioner, eftersom jag upplever det som om de blir allt skörare samtidigt som de blir allt viktigare för varje år som går.
– Det är beklagligt att det alltid inträffar något i Mellanöstern som hejdar den utveckling vi skulle ha åstadkommit så snart vi kommer ett steg vidare i Barcelonaprocessen. Jag vill emellertid fortsätta att fokusera på vårt tema och jag ska tala som ledamot i ekonomiutskottet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA). Jag vill be både kommissionen och rådet att analysera en undersökning som gjorts vid University of Manchester med titeln ”Sustainable Impact Assessment Study of the Euromed Free-Trade Area”. Vi började diskutera denna studie i församlingens ekonomiutskott och den ger en oroväckande bild av de effekter som Europeiska unionens politik har på inrättandet av ett frihandelsområde i Medelhavsområdet. I studien förutses tämligen negativa konsekvenser för de partnerländer som är tänkta att tjäna på och inte skadas av Barcelonaprocessen. Bland de negativa effekterna nämns risken att dessa länder kan komma att drabbas av ökad arbetslöshet, sänkta lönenivåer och stora påfrestningar på resurser såsom vatten och biologisk mångfald och annan miljöpåverkan. Rapporten innehåller naturligtvis ingen uppmaning att stoppa eller slopa planerna på att inrätta ett frihandelsområde, men samtidigt uppmanas vi att ta dessa negativa effekter på allvar och att vidta förebyggande åtgärder nu innan det är för sent. Därför vill jag be både kommissionen och rådet att berätta för oss vad de har för uppfattning om denna studie och vilka åtgärder de avser att vidta för att komma till rätta med de eventuella negativa effekter som inrättandet av ett frihandelsområde i Medelhavsområdet kan ge upphov till. Som exempel kan nämnas att Europeiska unionens politik gentemot dessa länder utan tvivel i högre grad måste präglas av jämvikt mellan rent kommersiella aspekter och ett intensivare samarbete i ekonomiska samt sociala och utbildningsmässiga frågor samt på miljöområdet. Jag vill avsluta med att vädja till kommissionen och rådet att spela en mer aktiv roll i EMPA och att besvara de frågor som ställts av parlamentets ledamöter.
– Herr talman! Jag vill börja med att tacka er för att ni kommit hit och framför allt lyckönska er till ett framgångsrikt ledarskap i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) under de sex månader då det har varit kammarens uppgift att leda arbetet.
Vi måste kunna erkänna både våra goda och våra mindre goda resultat. I det här fallet handlar det om att erkänna ett gott resultat. Europa–Medelhavsprocessen har varit en framgång, precis som Barcelonatoppmötet i november förra året. Detta är en levande process under utveckling.
Låt oss fundera över hur läget hade varit om inte Europa–Medelhavsprocessen hade funnits, till exempel med tanke på händelserna i samband med karikatyrkrisen och gårdagens händelser i Jeriko. Problemen hade varit kolossala: hur skulle man få till stånd en dialog, hur skulle man hitta samarbetsformer för att lösa problemen?
Den handlingsplan som godkändes i Barcelona innehåller några ytterst viktiga punkter – vissa av dem har jag redan nämnt. Jag skulle vilja nämna något som jag uppfattar som helt avgörande: ett ja till frihandelsområdet, men vid sidan av ekonomisk och social sammanhållning. Vi har goda kunskaper om detta i Europa och det kommer att bli nyckeln till framgång för att uppnå det främsta målet.
En annan fråga som behandlades var uppförandekoden vid terrorismbekämpning. För bara några år sedan hade en liknande uppförandekod varit otänkbar på ett område som detta. I dag finns den.
Dessutom godkände man under Barcelonatoppmötet det spansk-turkiska initiativet om en allians av civilisationer, vilket inte innebär ett samtycke till kulturrelativism utan snarare handlar om att leda kulturer åt samma håll: försvar av demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och jämlikhet.
På detta område är EMPA ett utomordentligt forum för politisk debatt. Jag anser att vi har fyra saker att göra med sikte på mötet den 26–27 mars: påskynda beslutsfattandet, återigen fokusera debatterna kring föredragandena i utskotten, se till att kommissionen och rådet är på plats och deltar när omständigheterna så kräver, såsom talman Borrell Fontelles begärde i början av sammanträdet i förmiddags, och slutligen att involvera det civila samhället.
Lyckas vi med detta kommer vi att vara på väg åt rätt håll.
– Herr talman! Under den knappa minut jag har till mitt förfogande skulle jag vilja lägga fram ett mycket konkret förslag.
Jag instämmer naturligtvis helt och hållet i de åsikter som yttrats med anledning av händelserna i Jeriko.
Med tanke på det upptrappade våldet och konflikten i kölvattnet efter Muhammedkarikatyrerna, måste vi ur politisk synpunkt nu mer än någonsin arbeta för fredlig samexistens i Medelhavsområdet.
Vi har inom ramen för EMPA:s utskott med ansvar för kulturfrågor föreslagit inrättandet av ett utskott för kulturell kontakt bestående av ansedda experter som förmår skapa en dialog, med syfte att hantera kulturella och religiösa konflikter, att medla, reda ut och skingra kulturella och religiösa spänningar mellan länderna på båda sidor om Medelhavet.
Anna Lindh-stiftelsen med säte i Alexandria har alla förutsättningar att organisera en sådan expertgrupp som skulle kunna verka förebyggande i händelse av liknande konflikter, för att reda ut missförstånd beträffande andra kulturer och för att undanröja eventuella tvivel kring vad som egentligen hände.
Enligt min uppfattning kan vi under sammanträdet den 26 mars på detta sätt ta ett litet steg på vägen mot den tolerans vi vill se i Medelhavsområdet.
– Herr talman, herr minister, fru kommissionsledamot! Vi måste medge att insatserna under Barcelonatoppmötet var en besvikelse med tanke på de oerhörda utmaningarna. Vi måste därför ta oss an framtiden med större beslutsamhet och åstadkomma resultat nu.
Mot bakgrund av den senaste tidens händelser är den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) det idealiska forumet för att stärka vårt partnerskap, med utgångspunkt i dialog, utbyte och ömsesidig förståelse. Nu mer än någonsin är det nödvändigt att stärka och stödja EMPA:s åtgärder. Nu mer än någonsin bör våra beslut kretsa kring målet att skapa fred och garantera säkerhet, och dessa beslut bör åtföljas av konkreta insatser.
Det krävs omedelbara åtgärder för att klara av det besvärliga lokala läget och ett allt mer osäkert regionalt sammanhang. Jag anser att det vilar ett tungt ansvar på EU i dag, och detta säger jag i egenskap av ordförande för EMPA:s politiska utskott eftersom jag, tillsammans med en palestinsk och en israelisk vice ordförande, har för avsikt att göra lösningen av Mellanösternkonflikten till hjärtpunkten i vårt arbete. Unionen måste tala med en röst och fördöma de ondskefulla handlingar som stärker upptrappningen av våldet och undergräver den redan bräckliga fredsprocessen.
Det är beklagligt att den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, inte har haft möjlighet att tala till vårt parlament till följd av händelserna i Jeriko, och jag vill här inför kammaren uttrycka min oro över denna situation.
Fru kommissionsledamot, vi har lyssnat till er. Vi har noterat er övertygelse och er vilja. Inom EMPA och tillsammans med talman Borrell, är vi fast beslutna att komma vidare. Jag anser att det är dags att sluta göra folk besvikna.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Händelserna i Jeriko som berövade oss ett möte med Mahmoud Abbas inträffade inte av en slump. De är politiskt betydelsefulla. Den förste att drabbas var utan tvivel Mahmoud Abbas. Knappt hade han lämnat sitt land förrän den israeliska militären satte igång attacken mot fängelset.
Han är emellertid inte den ende som drabbats. Det har inte nämnts något om att Ahmed Saadat var ledamot av det nyvalda palestinska lagstiftande rådet. Ingen har heller påpekat att Hamas, som hade gjort vissa trevande försök att erkänna staten Israel enligt 1967 års gränser, inte kan gå vidare mot ett sådant erkännande efter de förödmjukande bilderna av halvnakna och bundna fångar med förbundna ögon.
Även vi européer har nonchalerats. Vi väntade på Mahmoud Abbas, men han kom inte. Nu står hela vår Palestinapolitik på spel. Nu när våra kontor har plundrats och våra landsmän har tagits som gisslan finns det vissa ledamöter här i kammaren som säger till mig att vi, den största givaren, inte längre bör fortsätta att ge ekonomiskt stöd till Palestina, efter den otacksamhet de gett prov på. Detta är resultatet av händelserna i Jeriko.
Till de parlamentsledamöter som är tveksamma till att stödja Palestina vill jag säga att det i dag inte finns en enda palestinier som inte skulle byta de pengar vi ger till Palestina mot ett tydligt ställningstagande från Europeiska unionens sida med anledning av den senaste händelseutvecklingen. Kan vi när allt kommer omkring blunda för att Israel har valt att slå in på den ensidiga vägen med inriktning på lag och ordning, vilket inte längre kan sägas ha någonting att göra med färdplanen? Olmerts plan är en ensidig plan, på samma sätt som tillbakadragandet från Gaza – varmt välkomnat som det var –, annekteringen av Västbanken och ockupationen av östra Jerusalem. De faktiska förutsättningarna för Palestina är en ändlös ockupation och en mur som fördömts av Haag men som fortfarande står kvar. Alla de pengar som vi ger till Palestina för att hjälpa dem att överleva räcker inte för att de ska kunna fly undan denna verklighet. Med andra ord går fredsprocessen för långsamt framåt.
Till sist, fru kommissionsledamot, måste Europa göra ett tydligt och djärvt ställningstagande om det ska bli verklighet av någon alternativ plan för att hjälpa Palestina. Hur kan vi annars förvänta oss att palestinierna ska känna hopp och ha förtroende för oss när vi talar om färdplanen?
– Herr talman! Jerikohändelserna har debatterats länge av kollegerna, under förmiddagen och även senare, men i utskottet för främjande av livskvalitet, utbytesverksamheter och kultur kommer säkert frågan om karikatyrerna upp.
Vi måste vara tydliga i vårt fördömande av innehållet i karikatyrerna. Respekt för andras religiösa värderingar och identitet, såsom muslimska europeiska medborgare, är en europeisk värdering, och enbart den dumme förstår inte det, men i Europa måste vi även försvara den dummes rätt att uttrycka sig fritt, och våra arabiska partner måste förstå det.
I invandringsfrågan är de nya initiativen från kommissionen och de beslut som rådet nyligen har fattat om att hantera migrationsströmmarna i stället för att bara tala om illegal invandring lovvärda. En sådan politik som den väl förutsedda och organiserade lagliga mottagningen av invandrare som behövs på hemmamarknaderna, upprättandet av kunskapsrörlighet i stället för kunskapsflykt, underlättandet av penningöverföringar, integreringen i samhället av invandrare, en enhetlig asylpolitik och så vidare blir mer tilltalande för våra Medelhavspartner.
Det är sant att vissa av länderna har gått från att vara ursprungsländer eller transitländer till att bli slutländer. Därför måste vi arbeta tillsammans genom att dela på tekniska medel, sakkunskap och ansvar för att kämpa mot människohandel och illegal invandring.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Som ordförande för Europaparlamentets delegationen för förbindelserna med Mashrekländerna stöder jag givetvis det som just har sagts om händelseutvecklingen i Palestina och framför allt fördömandet av attacken mot fängelset i Jeriko, vilket utan tvivel inte är ett steg på vägen mot fred och demokrati.
Jag vill nämna Anna Lindh-stiftelsen, som främjar en dialog mellan civilisationerna och som var tema för en arbetsgrupp inom den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA). Denna institution brottas redan med en rad strukturella problem. Vissa partnerländer har ännu inte skapat någon struktur för sina nationella nätverk, och det har uppstått allvarliga förseningar i utbetalningen av bidrag. Det råder största osäkerhet om finansieringen kommer att fortsätta efter 2008.
Därför måste problemen angripas genast: garantier måste ges för en fortsatt finansiering av Anna Lindh-stiftelsen, de åtgärder som vidtas av stiftelsen och dess prioriteringar måste göras mer synliga, Europeiska unionens regler för finansieringen av projekt måste mjukas upp, en europeisk tevestation på arabiska måste inrättas, och de tre arbetsspråken måste jämställas i kommunikationen.
Avslutningsvis måste EMPA tillsammans med rådet och kommissionen göra den ansträngning som krävs för att närmare granska denna fråga.
– Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste tidens tragiska händelser har gjort att de i högsta grad konkreta slutsatserna från vårt sammanträde i november blivit särskilt relevanta. Ekonomiskt välstånd och social utveckling är inte alla förunnat och det gör våldsyttringar väldigt påtagliga.
Vi vet redan att de som nekas sjukvård och rätten att tillgodogöra sig kvalitativa och kvantitativa kunskaper vanligtvis är våra partner i södra Medelhavsområdet och framför allt de minst gynnade grupperna i samhället, det vill säga kvinnor och fattiga.
Framtidsscenariot är oroväckande. Särskilt oroväckande är det om man betänker hur hållbarheten påverkas av Europa–Medelhavsområdets frihandelsområde, vilket vi, såsom kommissionsledamoten påpekade, hoppas ska vara operativt från och med 2010. Siffrorna visar att de omedelbara vinsterna av att minska fattigdomen är avsevärt lägre, även om andra fördelar kan vinnas genom de omvälvande förändringar som äger rum i våra Medelhavspartners ekonomier. Utsikterna att åstadkomma kortsiktiga vinster på hälso- och utbildningsområdet är ganska blygsamma. Därför är det troligt att hälso- och utbildningsområdet kommer att drabbas negativt i avsaknad av åtgärder som kan bromsa denna effekt.
På området mänskliga rättigheter är det mycket viktigt att vi granskar den närmast totala avsaknaden av vägledande riktlinjer inom EU:s och Europa–Medelhavssamarbetets institutioner när det gäller ekonomiska och sociala rättigheter och den roll detta spelar inom Barcelonaprocessen.
Jag menar att detta, framför allt inom den nuvarande strukturen, även om det i själva verket gäller över hela linjen, är en mycket viktig fråga som därför bör ges en välförtjänt framskjutande plats i Medaprogrammet.
Vår mest angelägna prioritering inom detta partnerskap bör vara att intensifiera den sociala dialogen, kampen mot barnarbete, samarbetet för att bekämpa diskriminering i de sociala trygghetssystemen och främjandet av lika möjligheter för män och kvinnor.
Med tanke på hur dagens verklighet ser ut bör denna fråga prioriteras inom Barcelonaprocessen.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är skyldig er alla ett tack för att ni i era anföranden nämnt Europa–Medelhavspartnerskapets positiva effekter. Man kan förstås, som Jamila Madeira, räkna upp en lång rad områden där det fortfarande råder ganska stora brister. Detta innebär att vi inte på något sätt kan vila på våra lagrar, vilket vi heller inte har för avsikt att göra, utan att vi måste göra det till vår uppgift att fortsätta arbetet på alla de områden som Jamila Madeira nämnde – hälsovård, den sociala dialogen, hållbarhet, jämställdhetsfrågor, möjlighet till utbildning och mycket annat. Detta kan inte åstadkommas över en natt. Vi skulle lura oss själva om vi trodde att partnerskapet i sig räcker för att åstadkomma förändringar på kort tid, men arbetet måste fortgå, och som kommissionsledamoten påpekade har vi också tillgång till de instrument som krävs för detta.
Människorättsfrågan nämndes vid ett flertal tillfällen. Detta är en fråga som jag personligen och även hela rådet ägnar särskild uppmärksamhet åt. Jag vill tillägga att jag inte delar uppfattningen att rådet eller Europeiska unionen i sin helhet kan anklagas för att sakna en sammanhängande och systematisk politik för mänskliga rättigheter. Min uppfattning är att en sådan politik finns. Förresten hoppas jag att det organ för mänskliga rättigheter som med ert stöd förhoppningsvis kommer att inrättas inom kort, också kommer att bidra till en mer systematisk behandling av frågor på människorättsområdet.
Herr talman! Jag vill också tacka alla mycket engagerade parlamentariker som ni själv och ert underutskott samt Véronique De Keyser och andra som konstant arbetar med stort engagemang för större förståelse mellan folken i partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Vi bör vara tacksamma mot dem, och vi måste göra vårt bästa för att stödja och hjälpa er, även om ni inte helt och hållet ställer er bakom en eller ett par åtgärder från rådet.
Iran har också nämnts i detta sammanhang. Jag vill bara säga att rådets politik naturligtvis går ut på att resultat ska uppnås med hjälp av fredliga medel, genom förhandlingar.
Carnero González sa något mycket viktigt, nämligen att det som inträffade under novembertoppmötet hade varit omöjligt för några år sedan. En närmare granskning av denna förklaring om terrorism visar att den innefattar ett lämpligt tillvägagångssätt även för de svåra och känsliga frågorna, och kampen mot terrorismen är naturligtvis, med alla de välkända politiska problemen, en ytterst svår fråga. Det är ett tillvägagångssätt som gör det möjligt för oss åstadkomma ytterligare resultat, och rådet ställer sig bakom detta mål.
Jag vill passa på att tacka ledamöterna för de goda uppslag och förslag som vi givetvis kommer att diskutera och granska närmare.
. – Herr talman! Jag instämmer helt i betydelsen av nästa möte med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Det är av största betydelse, och jag kan redan bekräfta att jag kommer att vara där personligen. Den här gången är det möjligt, och jag vill verkligen komma.
Ert förslag till resolution är utmärkt. Alla viktiga ämnen finns med: yttrandefrihet och respekt för religiös tro, utsikter för ett verkligt partnerskap. Det är vad vi vill ha. Det innebär att inte bara vi måste leverera utan också våra partner. Tillsammans måste vi hitta den rätta blandningen så att de kan utvecklas mer och mer. Det finns några särskilda frågor som vi också måste lyfta fram, varav en ligger mig varmt om hjärtat och också finns med i vårt meddelande: utbildning. Jag har alltid ansett att vi med hjälp av utbildning kan föra fram nästa generation. Vi kan göra vårt yttersta för att få saker att hända.
Jag instämmer helt med Carlos Carnero González. Jag menar att Barcelona var en framgång. Det är dock inte riktigt att säga att det inte var en fullständig framgång därför att bara statsöverhuvuden var där. Innehållet var bra. Nu måste vi se till att det kan genomföras alltsammans i vårt femårsprogram. Jag är för liberalisering, men jag håller med om att man också måste ta hänsyn till social sammanhållning och social stabilitet, sociala rättigheter, energifrågor och, naturligtvis, utbildning.
Låt mig snabbt säga att några undersökningar har inletts. Manchesterundersökningen är ganska negativ, men det finns andra som är mycket mer positiva. Som jag sa, detta är exakt vad vi vill skapa med partnerskapet för Europa–Medelhavsområdet: ett partnerskap som innebär att båda sidor måste göra sitt yttersta för att få saker att hända, och ganska många reformer är fortfarande nödvändiga.
Det vi vill åstadkomma genom mer handel är också fler arbetstillfällen – vilket innebär fler jobb för fler unga människor – liksom, naturligtvis, att skapa riktiga utsikter för arbetsmarknaden och en hållbar utveckling som tar hänsyn till sociala och miljömässiga krav. Grannskapspolitiken är den politik genom vilken vi försöker komplettera partnerskapet för Europa–Medelhavsområdet. Den fokuserar också mycket tydligt på de mänskliga rättigheterna och har som mål att gynna alla andra faktorer som kommer att tillförsäkra dessa länder ett bättre liv i framtiden.
Slutligen vill jag säga en sak, även om allt detta tyvärr överskuggas av konflikten mellan Israel och Palestina och även om detta tyvärr inte är det bästa tillfället: Vi befinner oss i ett mycket kritiskt, avgörande läge. Förhoppningsvis kan vi, även i detta kritiska skede, skapa en bättre framtid.
– Debatten är avslutad.
– Den palestinska myndighetens president, Mahmoud Abbas, tvingades skyndsamt återvända till sitt land och ställa in sitt tal i Europaparlamentet på grund av den ytterst allvarliga vändning som händelserna har tagit.
EU måste kraftfullt fördöma Israels fortsatta angrepp på Palestina, där förstörelsen av fängelset i Jeriko framstår som en av de allvarligaste och mest förödmjukande händelserna. Israel begick detta brott efter att en överenskommelse nyligen hade träffats mellan den palestinska myndigheten, USA och Förenade kungariket om fångars säkerhet, och ändå gjordes ingenting för att förhindra angreppet.
Kommissionens och rådets känslighet gentemot den israeliska regeringen och upptrappningen av det brottsliga våldet mot Palestina kan inte få fortsätta. Åtgärder måste vidtas för att hindra Israel från att fortsätta att handla på detta upprörande sätt, varigenom Palestinas mest grundläggande rättigheter undergrävs.
Vid sitt nästa möte måste den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet visa tydlig solidaritet med Palestina och fördöma det våld som utövas av Israel och som äventyrar freden i Mellanöstern. FN:s resolutioner måste följas och det palestinska folkets fria vilja måste försvaras.
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om rådet för mänskliga rättigheters 62:a sammanträde (MR-rådet, Genève).
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den fråga som vi nu, vid denna relativt sena timme, diskuterar är också en viktig angelägenhet för mig personligen, och därför var det viktigt för mig att stanna kvar och delta i denna debatt. Jag är glad att jag har möjlighet att vara med er i denna debatt.
Som ni vet hölls ett toppmöte i New York förra året om en reformering av Förenta nationerna, och naturligtvis fick deltagarna – statsöverhuvuden och regeringschefer – frågan om de ansåg att mötet var en framgång eller inte. Republiken Österrikes president förklarade att han betraktade mötet som en klar framgång. Naturligtvis var det några frågor som antogs och andra som avslogs – som det alltid är i multilaterala sammanhang – men vid en slutsummering kan förra årets FN-toppmöte i New York beskrivas som en framgång. Det var en framgång såtillvida att överenskommelser om väsentligheter nåddes i en rad frågor som var mycket viktiga särskilt för oss som medlemsstater i EU och för västvärlden som helhet. Vi försvarar alla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det principbeslut som fattades i New York i september förra året om att bilda ett råd för mänskliga rättigheter som ska ersätta kommissionen för de mänskliga rättigheterna var ett beslut som motiverade en positiv bedömning av toppmötet.
Visserligen var det beslut som fattades i september förra året bara ett principbeslut och det krävdes svåra förhandlingar för att blåsa liv i rådet för mänskliga rättigheter. Jag anser att ett särskilt tack vid detta tillfälle bör riktas till ordföranden för FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, för hans outtröttliga arbete för att möjliggöra det beslut som fattades för bara några timmar sedan i New York om att inrätta rådet för mänskliga rättigheter. Resultatet av omröstningen om rådet för mänskliga rättigheter är imponerande: 170 röster för, 4 mot och 3 nedlagda röster. De länder som röstade mot var USA, Israel, Palau och Marshallöarna. Venezuela, Iran och Vitryssland lade ned sina röster.
Mina damer och herrar, 170 röster i FN är en stor framgång. EU visade med sin gemensamma ståndpunkt en enad front i FN:s generalförsamling. Detta är något vi kan vara stolta över och vi kan lyckönska oss själva och världssamfundet till denna framgång.
Bildandet av rådet för mänskliga rättigheter utgör ett viktigt, jag vill till och med säga historiskt, steg mot att ytterligare stärka FN:s system för de mänskliga rättigheterna och skyddet för de mänskliga rättigheterna i hela världen.
Naturligtvis fanns det ett antal frågor som var en besvikelse även för EU. Vi hade gärna velat se ett annat resultat i en eller annan fråga, men när allt kommer omkring är kompromisser nödvändiga inom ramen för ett multilateralt arbete, och vi måste fråga oss om det som till slut visade sig vara möjligt fortfarande i huvudsak rimmar med vad vi faktiskt önskade. Vad beträffar rådet för mänskliga rättigheter i dess nuvarande form är svaret ett klart ”ja”. Jag är mycket tacksam mot alla dem som medverkade till att detta beslut kom till stånd. Det gläder mig att rådet lyckades vinna alla medlemsstaters stöd för detta.
Jag vill i detta läge inte koncentrera mig så mycket på sådant som inte lyckades utan på ett antal – enligt min mening – särskilt positiva sidor av det nya system som rådet för mänskliga rättigheter innebär.
Till skillnad från kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som verkade under Eurosoc och som sammanträdde en gång om året i Genève under en sexveckorsperiod, kommer för det första rådet för mänskliga rättigheter att träffas hela året och vara direkt ansvarigt inför generalförsamlingen. Möjligheten att rådet för mänskliga rättigheter en dag ska bli ett av huvudorganen i FN har lämnats öppen. Detta skulle naturligtvis innebära att Förenta nationernas stadga skulle behöva ändras, och vi vet hur svårt det skulle vara, men möjligheten finns. I vilket fall som helst är emellertid detta råd nu ett fast organ knutet till FN:s generalförsamling.
Att valet av medlemmar till rådet ska vara direkt och individuellt med krav på absolut majoritet bland alla FN:s medlemsstater innebär också ett framsteg. Alla som liksom jag själv under senare år gång på gång har deltagit kommer att vara glada över att detta nu förhoppningsvis betyder, om inte slutet på, så åtminstone en kraftig minskning av den – ofta ovärdiga – kohandeln om röster: Vem röstar på vem, när ska man rösta i den frågan, ska jag rösta för någon i gengäld? En annan nyhet är möjligheten att med stöd av två tredjedelars majoritet utesluta medlemmar ur rådet för mänskliga rättigheter vid grava och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. För övrigt var detta till slut den avgörande orsaken till att Förenta staterna vägrade att stödja rådet för mänskliga rättigheter. USA försökte in i det sista att genomdriva kravet på två tredjedelars majoritet för medlemskap och även en automatisk uteslutning av medlemmar som drabbats av sanktioner från säkerhetsrådet. EU erbjöd sig i samband med bildandet av rådet för mänskliga rättigheter att i generalförsamlingen utfärda – och har faktiskt utfärdat – en politisk förklaring där man förbinder sig att inte rösta för att godkänna något land som medlem i rådet för mänskliga rättigheter som av säkerhetsrådet har anklagats för kränkning av de mänskliga rättigheterna och är föremål för sanktioner från säkerhetsrådet. Även här har EU sänt en viktig politisk signal.
För det tredje kommer det att ske en regelbunden granskning av alla länder genom skapandet av en allmän granskningsmekanism som även kommer att bidra till att undanröja anklagelser om dubbelmoral och selektivitet i framtiden.
För det fjärde har rådet för mänskliga rättigheter befogenhet att lämna direkta rekommendationer till alla organ inom FN, däribland även FN:s säkerhetsråd. Vi anser att detta avsevärt kan stärka FN:s system till skydd för de mänskliga rättigheterna som helhet.
Den femte punkten är att de viktiga resultat som nåtts av kommissionen för de mänskliga rättigheterna i slutändan ändå finns kvar, nämligen systemet med särskilda rapportörer och ett aktivt deltagande av frivilligorganisationer vid sammanträdena.
Trots att det inte var möjligt att åstadkomma allt utgör det nya rådet för mänskliga rättigheter en klar förbättring jämfört med kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som inte längre var effektiv. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna kommer nu att träffas igen – förmodligen i ett kort möte – för att avsluta sina ärenden och därefter överlämna dem till rådet för mänskliga rättigheter. I maj i år – med andra ord inom kort – ska de första medlemmarna i rådet för mänskliga rättigheter väljas och rådets konstituerande sammanträde ska hållas redan i juni. Vi – EU och Europeiska rådet – ska göra vårt yttersta för att se till att rådet för mänskliga rättigheter ska kunna utföra sitt arbete framgångsrikt och effektivt från första början.
Trots att Förenta staterna inte gav sitt stöd för detta förslag är jag ändå av den uppfattningen att ett visst mått av förtroende har skapats de senaste dagarna och veckorna, särskilt i de transatlantiska förbindelserna mellan EU och USA, eftersom USA i samband med bildandet av rådet för mänskliga rättigheter förklarade att man inte hade för avsikt att hindra bildandet och finansieringen av detta råd och att man i princip instämde i målen för detta råd men att de två problem som jag har nämnt – frågan om val av medlemmar och frågan om uteslutning av medlemmar – var för allvarliga för att man skulle kunna rösta för förslaget.
Jag hoppas att arbetet i rådet för mänskliga rättigheter under de kommande åren kommer att övertyga alla parter om att detta var ett bra val, att detta är ett framsteg och att vi i slutändan också har gjort något positivt för de mänskliga rättigheterna i hela världen. Jag anser att vi, Europeiska unionen, kan vara stolta över att ha lämnat ett bidrag till detta.
– Herr talman! Jag skulle vilja säga: Heureka! Vi har ett råd för mänskliga rättigheter! Det är fantastiskt, och jag är mycket glad över att vara här i kväll för att fira det med rådet och Europaparlamentet.
Som ni vet har Europeiska unionen och Europeiska kommissionen bidragit väsentligt till det resultatet. Förra veckan, när EU beslutade att stödja det förslag till resolution som ordförande Jan Eliasson lade fram, möjliggjorde vi för ett antal länder att göra likadant. Vi hade hoppats att ett antal av våra förslag skulle vara med i resolutionen. Jag håller dock med ordförandeskapet om att kompromisstexten utgör en markant förbättring av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, och det är centralt.
Låt mig säga några ord om FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. De senaste månaderna har det framförts mycket kritik mot den kommissionen. Typiskt nog anklagas den för dubbelmoral, överpolitisering och för att ibland vara för tam gentemot uppenbara människorättskränkningar. Det råder inget tvivel om att det ligger viss sanning i beskyllningarna, och det är ingen tillfällighet att det föreslås i dokumentet från FN-toppmötet att den ska ersättas.
Samtidigt är det sant att det som kunde göras har gjorts. Det var den kommissionen som 1948 övervakade utarbetandet av det viktigaste uttalandet av alla om människorättsprinciper: den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Jag ville nämna det därför att vi nu, självklart, ser framåt, men vi borde också ha sett tillbaka i tiden.
Jag vill också fästa parlamentets uppmärksamhet på en viktigt inslag i rådet för mänskliga rättigheter: den allmänna periodiska översynen. Om den tillämpas korrekt bör det bidra till att man tar itu med frågan om dubbelmoral och selektivitet, som har besvärat FN:s kommission för mänskliga rättigheter. När allt kommer omkring ser vi att expertgranskning fungerar mycket effektivt inom andra områden, till exempel handel, mekanismen för övervakning av handel, och till och med i bråket om diamanter och Kimberleyprocessen.
Det är enastående att Europeiska unionen, genom hela den komplexa och utdragna förhandlingsprocessen om rådet för mänskliga rättigheter, har kunnat bibehålla en gemensam ståndpunkt. Det råder inget tvivel om att det har påverkat utvecklingen av förhandlingarna positivt. Därför var kommissionen mycket lättad när Europeiska unionen, efter skiljaktigheterna nyligen mellan medlemsstaterna om det slutliga förslaget till resolution, återigen kunde anta en gemensam ståndpunkt och på så sätt visa sitt engagemang för den mycket viktiga delen av reformprocessen i FN.
Kommissionen är, liksom medlemsstaterna, oroad över att Förenta staterna röstade mot texten. Å andra sidan är vi också lättade över landets uttalade önskan att arbeta tillsammans med rådet för mänskliga rättigheter. Kofi Annan sa i dag att han hade uppfattat att Förenta staterna, även om landet inte skulle kunna rösta för rådet som det var utformat i förslaget, skulle kunna arbeta med rådet, och jag är säker på att Förenta staterna, som har gjort så mycket för de mänskliga rättigheterna, kommer att hitta ett sätt att arbeta tillsammans med de andra medlemsstaterna för att göra rådet till vad det borde vara. Jag menar alltså att tecknen inför framtiden, på det stora hela, inte är dåliga.
Vi måste hylla FN:s kommission för mänskliga rättigheter, men nu vill vi se en ny utveckling och förhoppningsvis kan vi åstadkomma det tillsammans.
– Herr talman! Att inrätta en effektiv och fungerande människorättskommission som har ett brett stöd är en mycket viktig del i det reformpaket för FN som Kofi Annan skisserade förra året. Till skillnad från det politiska minfält som omger reformen av FN:s säkerhetsråd har FN visat att man kan enas om en ny struktur för att hantera människorättsfrågor.
De flesta är ense om att det nuvarande storskaliga upplägget där FN:s kommission om mänskliga rättigheter möts sex veckor en gång om året i Genève nu har blivit föråldrat och behöver ersättas. Vi behöver en mer permanent mekanism som året runt kan reagera på den mångfald av människorättskriser som uppstår. De frågor som har debatterats i utformningen av den nya strukturen för mänskliga rättigheter har varit många:
1. Behovet av en permanent struktur/ett permanent råd.
2. Medlemmarna i rådet måste vara trovärdiga i människorättsfrågor.
3. Rådet får inte vara för stort.
4. Rådet ska återspegla geografiska skillnader över världen.
5. Det ska inte ses som ett råd för eliten eller som en liten grupp som predikar för de andra.
6. Frågan om hur vi ska utse eller välja medlemmar till rådet.
7. Behovet av en fortsatt roll för frivilligorganisationer.
8. En avstängningsmekanism för dem som konsekvent missköter sig när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Ingen trodde att det skulle bli lätt att försöka nå enighet och vid behov kompromissa i alla dessa frågor. Enligt min åsikt är dock förslaget till resolution från ordföranden i generalförsamlingen ett rimligt försök att göra just det – ett försök att finna en gemensam plattform. Jag välkomnar FN:s starka stöd för förslaget till resolution i kväll. Det är olyckligt att Förenta staterna inte kunde stödja den.
Jag ser dock inte dokumentet som perfekt på något sätt, och jag skulle vilja framföra kritik på särskilt två punkter. För det första anser jag att rådet är för stort: 47 medlemmar är för många. För det andra är valförfarandet där medlemmar väljs med absolut majoritet inte idealiskt. Jag håller med Förenta staterna och skulle snarare ha velat se två tredjedelars majoritet för det ändamålet.
Jag vill avsluta med att säga att detta är ett arbete som FN gör bra i dag, och jag menar att det kommer att öka trovärdigheten för dess inställning i människorättsfrågor.
– Herr talman! Den utveckling som har skett i dag med den överenskommelse som har nåtts i New York har verkligen varit mycket positiv. Denna överenskommelse, med en mycket stor majoritet på 170 länder, utgör en dynamisk och progressiv kompromiss ämnad att förbättra och stärka ett effektivt internationellt system till försvar för de mänskliga rättigheterna.
Bland de mycket viktiga reformer och förändringar som har införts vill jag särskilt kommentera möjligheten för internationella frivilligorganisationer och organ som arbetar för att försvara mänskliga rättigheter att delta i det nya rådets förhandlingar. Jag är övertygad om att kommissionen och kommissionsledamoten kommer att arbeta med frivilligorganisationer för att stärka rådets roll och effektivitet.
Dessa tydliga reformer kan ge ny kraft åt rådet som institution i dess kamp för de mänskliga rättigheterna och minska bristen på trovärdighet och effektivitet inom FN. På liknande sätt kan Europeiska unionen arbeta med FN och med andra länder inom ramen för rådet för att stärka den nya institutionen. Tyvärr undergrävs den positiva kompromiss som har nåtts i dag av Förenta staternas demonstrativa försök att nå ett bättre resultat. Det är hög tid att grundläggande humanitära värden ges företräde framför politisk opportunism.
– Herr talman! Det är förstås på många sätt en historisk dag i dag att vi har inrättat ett MR-råd. Europaparlamentet har ju drivit den frågan tidigare och vi vet att det faktiskt går att förändra situationen för de mänskliga rättigheterna om man arbetar hårt och är eniga. Vi stöder verkligen FN i detta arbete.
Beslutet om MR-rådet var ett av de få konkreta beslut som fattades i september och därför känns det väldigt skönt att det faktiskt finns ett sådant råd i dag. Att man har fått ett permanent organ som tar bort dessa lobbyintensiva sex veckor i Genève, där det har kohandlats hela tiden om vem som skall stödja vilken resolution, precis så som ni sa. Får man ett permanent organ som kan leda detta så kommer man förhoppningsvis också bort från det faktum att några av de värsta skurkstaterna i bland har suttit ordförande under sessionerna i Genève.
Jag delar också analysen att det är något svagare än vad man hade hoppats. Jag håller med Coveney om att två tredjedels majoritet hade varit bättre. Det regionala kvotsystem som gäller i dag för att utse representanterna i rådet kommer tyvärr att göra att även stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna kommer att representeras. Men hemlig omröstning och möjligheten att utesluta länder innebär ändå ett stort steg framåt.
Jag hoppas att EU fortsättningsvis kommer vara enhälligt och konsekvent och inte dra sig för att påpeka om ett land som sitter i rådet gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna. För EU kan, när man är enig, spela en fantastiskt stor roll i FN. Vi i min grupp skulle så småningom vilja se en gemensam europeisk plats i FN:s säkerhetsråd.
Detta är ett stort steg framåt. Nu är det upp till bevis, det är viktigt att snabbt kunna agera när kriser uppstår men att inte heller glömma bort de mindre mediasexiga händelserna, de permanenta kränkningarna av mänskliga rättigheter på lite udda, bortglömda ställen. Kan MR-rådet ta tillvara dessa människors rättigheter har vi tagit ett stort steg framåt.
. – Herr talman! Jag vill berömma parlamentet som varit framsynt nog att anordna denna debatt bara några timmar efter det att resolutionen har antagits och som kommer att följa exemplet och anta en sådan resolution i morgon. Vi kan tillsammans uttrycka vår tillfredsställelse och vår stora lättnad över att se att denna resolution har blivit antagen. Allt är naturligtvis inte perfekt. Rådets medlemmar kommer till exempel inte att väljas med två tredjedelars majoritet, vissa grupper har fått ett ökat antal platser och punkter har lagts till. Jag behöver inte fortsätta.
Å andra sidan fastslås genom den resolution som har antagits inrättandet av ett permanent råd för mänskliga rättigheter som glädjande nog har några synnerligen välkomna inslag. Dess medlemmar ska till exempel väljas genom hemlig omröstning i generalförsamlingen, rådet kommer att kunna sammanträda under hela året i stället för mindre än tre gånger om året, det kommer att kunna reagera snabbt vid människorättskriser, det behåller FN:s särskilda mekanismer, det garanterar en särskild roll för frivilligorganisationer – fast på detta område behöver FN reformeras och det anser jag vara synnerligen viktigt – i syfte att låta oberoende frivilligorganisationer, även sådana som inte är offentligt erkända, bli bättre representerade. Detta råd kommer att inrätta ett system för granskning av situationen på människorättsområdet i sina medlemsstater. Allt detta är enbart positivt. Det kommer också att vara möjligt att genom två tredjedelars majoritet i generalförsamlingen stänga av ett land som gör sig skyldigt till kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dessa positiva punkter var exakt vad parlamentet och hela EU var ute efter och de fick fullt stöd av oss alla.
Jag övergår slutligen till rådet för mänskliga rättigheters 62:a sammanträde. Allt tyder på att det kommer att få en medlarroll med huvuduppgiften att vidarebefordra sina dokumentsamlingar till rådet. Jag uppmanar emellertid medlemsstaterna att vara vaksamma och se till att omröstning genomförs i viktiga frågor, såsom när det gäller antagandet av förslaget till internationell konvention till skydd för alla offer för påtvingat försvinnande, deklarationen om ursprungsbefolkningar och förnyandet av mandat såsom mandatet för den särskilda representanten till försvar för de mänskliga rättigheterna.
. – Herr talman, mina damer och herrar! FN:s antagande av dagens resolution är ett oerhört viktigt framsteg. Fram till nu har ett system av dubbelmoral varit gällande. Det är oacceptabelt att Ryssland aldrig har fördömts för sina specialtruppers avskyvärda uppträdande i Tjetjenien. Det är oacceptabelt att Kina aldrig har fördömts för sitt tragiska förtrampande av det tibetanska folkets grundläggande rättigheter. Det är oacceptabelt att Förenta staterna inte behöver stå till svars för sitt uppträdande i Irak, där en ockupation som är olaglig enligt den internationella rätten har resulterat i över 100 000 civila offer. Och vad ska man säga om Israel, som tar till olagliga åtgärder i form av kollektiv bestraffning mot det palestinska folket, något som uttryckligen förbjuds i internationella konventioner? Statshänsyn kan inte rättfärdiga att man förvägrar män, kvinnor och barn i hela världen deras rättigheter.
Europeiska unionen måste visa större mod i denna fråga. Det är vår trovärdighet och vår politik för att främja de mänskliga rättigheterna som står på spel. Det är inte tillräckligt att protestera mot länder som inte skyddas av internationella allianser som ofta är av tvivelaktigt slag. De mänskliga rättigheterna finns inskrivna i lagar: Rättsliga fördrag gäller för alla, särskilt för de mäktiga.
Nådastöten för trovärdigheten hos den nu inte längre verksamma kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève var att den i sin krets hade regeringar som står för diktatur och som har använt sin position inom institutionen till att inför FN undvika kritik mot sin politik och sitt uppträdande. Vilken rätt har till exempel den sudanesiska regeringen att delta i kommissionen i Genève, såsom sker i dag? Jag välkomnar därför alla reformer som har proklamerats för att förvandla kommissionen i Genève till ett råd som begränsas till de mänskliga rättigheterna.
Jag välkomnar den nyhet som just har nått oss, att FN har antagit resolutionen om radikala reformer av denna institution trots motstånd från Förenta staterna. Jag instämmer i förslagen i den resolution som vi kommer att anta i morgon, särskilt eftersom bara de länder som visar respekt för de grundläggande rättigheterna kommer att få delta i framtida råd. Vi måste även garantera en viktigare roll för frivilligorganisationer som är verkligt demokratiska och oberoende genom att skapa ett FN-utskott för frivilligorganisationer, som kan bidra med både uppmuntran och kritik till FN:s system för mänskliga rättigheter.
. – Mina damer och herrar! Målet för FN:s reformer och särskilt förändringarna när det gäller kommissionen för de mänskliga rättigheterna var att skapa institutioner som är bättre, inte likadana eller sämre. Man har till slut nått en kompromiss och rådet för mänskliga rättigheter har just bildats, vilket i sig är bra. Den nuvarande lösningen, enligt vilken det bara krävs enkel majoritet i generalförsamlingen för att en stat ska väljas till rådet medan tre fjärdedelar av de närvarande måste rösta för en avstängning från rådet, är emellertid en mycket svag kompromiss. Med denna metod kan man inte vara säker på att stater där klara kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer inte kommer med i rådet. Det kommer att vara ännu svårare att utesluta sådana stater ur rådet. Därför finns det en möjlighet att stater som inte respekterar de mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att verka i rådet, vilket kan leda till att det råkar i vanrykte. Överenskommelsen om att rådet för mänskliga rättigheter nu inte ska sammanträda sex veckor om året, utan tio, ger heller ingen anledning till optimism. Dessa kompromisser ger upphov till tvivel på om EU:s ställningstagande när det gäller FN-reformer har framförts med tillräcklig styrka. Om inte vi inom EU går i spetsen när det gäller de mänskliga rättigheterna kommer ingen annan att göra det heller. Europeiska kommissionen bör därför mobilisera största möjliga stöd för ytterligare lämpliga reformer av FN:s institution för de mänskliga rättigheterna och för val av stater till rådet som inte gör att det hamnar i vanrykte utan lägger en stadig grund för ett effektivt arbete i framtiden.
– Herr talman! I slutdokumentet från FN-toppmötet i september fastslogs de förutsättningar, i några fall de minimiförutsättningar, som de institutionella reformerna skulle bygga på.
Så var fallet med rådet för mänskliga rättigheter: En överenskommelse nåddes endast om att rådet skulle bildas medan resten blev hängande i luften. Det var svårt att på några månader nå en överenskommelse om att skapa ett organ som skulle ersätta den misskrediterade kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Ordföranden Jan Eliassons slutliga förslag, som just har antagits med stor majoritet i New York, är resultatet av svåra förhandlingar. Det var inte ett idealiskt förslag – EU hade velat ha mer – men genom förslaget skapas ett nytt organ som är bättre än det som vi har för närvarande.
Medlemmarna i det nya rådet kommer att väljas av generalförsamlingen genom absolut majoritet, vilket innebär att minst 96 röster kommer att krävas för inval. Dessutom kommer alla medlemmar i rådet under sin mandattid att bli föremål för noggrann granskning och det kommer även, som nämnts, att bli möjligt att utesluta dem. Dessutom kommer sammanträdena, i enlighet med vad vi har krävt, att bli mycket mer frekventa och pågå mycket längre än sammanträdena i den nuvarande kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Det nya rådet innebär därför ett klart framsteg jämfört med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Icke desto mindre beklagar jag att den kvot som tilldelats den västeuropeiska gruppen av länder är mindre än den som vi hade i kommissionen.
Jag hade önskat att detta förslag från Jan Eliasson hade antagits i samförstånd, men till slut blev det föremål för omröstning. Jag beklagar djupt att Förenta staterna röstade mot förslaget. Landet har en nyckelroll i FN och jag hoppades att initiativen i syfte att få dess stöd för Jan Eliassons förslag skulle lyckas och att rådet till slut skulle bildas med Washingtons stöd. Men jag är i alla fall glad att Förenta staterna har garanterat att samarbeta konstruktivt med det nya rådet.
Dessutom kommer rådets arbete och verksamhet att ses över efter fem år, vilket kommer att göra det möjligt för oss att komma till rätta med brister i den nya mekanismen. Detta är ett av de mest ambitiösa målen i slutdokumentet från toppmötet i september.
Att bekämpa fattigdomen behandlas som ett prioriterat område i detta dokument och jag vill påpeka något som parlamentet redan har fastslagit, nämligen att fattigdomen ska ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom den kränker den mänskliga värdigheten och berövar människor andra grundläggande rättigheter.
– Herr talman! I dag röstade FN:s generalförsamling för att skapa ett råd för mänskliga rättigheter som ska ersätta FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, vars position har blivit komprometterad.
FN:s nya råd har brister som gör att många av kriterierna för en effektiv bevakning av de mänskliga rättigheterna inte uppfylls och som hindrar ingripanden mot kränkningar av dessa rättigheter över hela världen. Det är ändå ett framsteg i riktning mot att etablera en ny internationell struktur som bygger på respekt för grundläggande rättigheter och politisk frihet. Skapandet av rådet har fått stöd av såväl vinnare av Nobels fredspris som människorättsorganisationer såsom Amnesty International, Human Rights Watch eller Open Society Institute och Soros Foundation Network.
EU bör nu spela en nyckelroll i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Europaparlamentet har möjlighet att spela en ledande roll för att stödja rådets ansträngningar att skapa ett nytt globalt system till skydd för de mänskliga rättigheterna. Som en del av en transatlantisk dialog bör EU uppmana Förenta staterna att samarbeta närmare med rådet för mänskliga rättigheter och arbeta för att ytterligare reformera FN. USA var ett av fyra länder som röstade mot skapandet av rådet.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! När vi diskuterade FN:s reformtoppmöte sent i september förra året var det planerade bytet av den misskrediterade kommissionen för de mänskliga rättigheterna mot ett nytt råd för mänskliga rättigheter en av de frågor som vi verkligen kunde beskriva som en framgång. Det enda som ännu inte var bestämt var dess sammansättning och arbetssätt. Det hade verkligen varit ett allvarligt nederlag för de mänskliga rättigheternas sak, men även för FN, om vi hade misslyckats i vårt försök att på lämpligt sätt ersätta denna misskrediterade kommission med ett nytt råd för mänskliga rättigheter på ett lämpligt sätt.
Av den anledningen var dagens resultat av de långdragna förhandlingarna en viktig framgång, inte minst för Jan Eliasson. Vi gratulerar honom till detta, eftersom verkliga förbättringar har gjorts. Närmare bestämt måste medlemmarna i det nya rådet för mänskliga rättigheter väljas genom hemlig omröstning och få stöd av minst 96 länder. Medlemmar kan uteslutas ur rådet för mänskliga rättigheter genom två tredjedelars majoritet om de gör sig skyldiga till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rådet för mänskliga rättigheter måste sammanträda minst tre gånger om året. Mer kontinuitet har tillförts arbetet och en regelbunden granskning av situationen på människorättsområdet kommer att ske i alla FN:s medlemsländer. Detta är fem viktiga framsteg. Därför hade jag svårt att förstå varför Förenta staterna försökte sätta stopp för detta.
Herr rådsordförande, Förenta staterna ställde inte enbart positiva krav utan krävde även att de fem medlemmarna i säkerhetsrådet skulle behålla sin privilegierade ställning, att de skulle kvarstå i rådet för mänskliga rättigheter, så att säga utan att bli invalda. Detta hade varit ett allvarligt misstag med tanke på människorättssituationen i Folkrepubliken Kina. Det är bra att dagens omröstning gav stöd för förslagen i denna riktning.
– Herr talman! Avskaffandet av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och skapandet av ett råd med mycket färre medlemmar är avsett att utestänga och kunna utesluta länder som inte underkastar sig Amerikas förenta stater, Europeiska unionen eller andra imperialistiska krafter. Målet är att få ett fogligt råd som kan förvandlas till ett organ som bedömer brott mot de mänskliga rättigheterna med partiskhet och enligt kriterierna för imperialistiska ambitioner. Således kommer beslut om att upprätthålla lag och ordning att ligga till grund för olika ingripanden, även krigshandlingar, som påstås vara ett försvar av de mänskliga rättigheterna.
Amerikas förenta stater har verkligen gjort en hel del för de mänskliga rättigheterna: De har mördat tiotals miljoner människor, från Hiroshima och Nagasaki via Vietnam till Irak i dag. Det är deras bidrag. För att parafrasera Bertolt Brecht – eftersom tiden är knapp – som skrev ”När imperialisterna talar om fred gör de sig redo för krig”. Jag vill påstå att när man i dag talar om att försvara de mänskliga rättigheterna gör man sig redo att förtrampa dem, vilket sker varje dag.
Det finns emellertid inget råd för mänskliga rättigheter, ingen kommission och inget FN som kan hindra folkens kamp mot förtrycket.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Även om jag skulle ha välkomnat denna debatt för en kort tid sedan och tycker att den i dag kan kännas lite sent påkommen delar vi alla en stor och bestämd nyvunnen förhoppning och naturligtvis välkomnar vi alla inrättandet av det nya rådet. Framför allt gratulerar vi den svenske ordföranden för generalförsamlingen, inte bara för det som han lyckades förhandla fram mellan FN:s medlemsländer, utan också för att han lyckades sammanföra organisationerna inom frivilligsektorn som nu ger honom ett så starkt stöd. Vi välkomnar naturligtvis de längre lobbyperioderna i Genève. Vi hoppas att de senaste veckornas förbättring av de transatlantiska förbindelserna ska hålla i sig och att det ska visa sig möjligt att ändra de röstsiffror som råder för närvarande. Enligt min uppfattning är det viktigt att EU har talat och att det har visat ett klart och enigt ställningstagande, som det delar med hela den industrialiserade världen. Det är emellertid utvecklingsländerna som är i majoritet.
Trots allt tal om förlust av civilisation är det klart att det nya rådet till fullo måste bekänna sig till principen om de mänskliga rättigheternas allmängiltighet så att samma regler gäller för varje enskild kvinna och varje enskild man. Det framgår alltid tydligt om de mänskliga rättigheterna har iakttagits eller kränkts och i denna förgranskning kommer rådet att spela en mycket viktig roll. Möjligheten till uteslutning är också ett mycket viktigt instrument i detta sammanhang även om det kräver två tredjedelars majoritet, och enligt min uppfattning skapar det en ny möjlighet för EU:s utrikespolitik, en ny möjlighet att verkligen ta itu med kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket är ett problem som har sin orsak i att vissa stater inte fungerar ordentligt. Fru kommissionsledamot, jag hoppas att vi, och särskilt ni, kommer att ha mod att ta tydliga steg i riktning mot att hävda allmängiltiga mänskliga rättigheter över hela världen.
– Herr talman! Jag var med parlamentets delegation i Genève vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter förra året och såg med egna ögon hur misskrediterad kommissionen hade blivit och att den hölls som gisslan i sina förehavanden av länder som själva var de värsta förövarna av människorättskränkningar. Jag välkomnar alltså, liksom andra ledamöter i kammaren i kväll, tillkomsten av det nya rådet för mänskliga rättigheter. Jag menar att det kommer att bli ett steg framåt genom att rådet är samlat hela året, genom att det väljs av en majoritet från FN:s generalförsamling, genom att det finns ett system för avstängning av de länder som är medlemmar och som kränker mänskliga rättigheter och genom att traditionen med tillträde för frivilligorganisationer upprätthålls.
Jag är mycket stolt över den roll som vi Europaparlamentariker har spelat i utkanten av processen. När vi träffade Louise Arbour, kommissionären för mänskliga rättigheter, i Genève och när hon gjorde sitt svarsbesök hos oss i Bryssel gick vi i detalj igenom hennes förslag till allmän periodisk granskning som man nu har enats om och som enligt uppgift kommer att möjliggöra en kraftfullare och mer objektiv undersökning av vad alla länder gör.
Vi insisterade i våra resolutioner på att endast länder som utfärdar stående öppna inbjudningar till särskilda rapportörer skulle kunna bli medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter. Det ingår i dagens överenskommelse. Sudan, Saudiarabien, Nepal och Zimbabwe kommer inte att bli och får inte bli medlemmar i det nya rådet.
Slutligen: FN-reformen är ett resultat av toppmötet om översyn av millenniemålen och kommer vid en historisk tidpunkt i försvaret av principen om multilateralism i världen. Vi i Europaparlamentet borde skicka ett budskap till Förenta staterna – inte bara till regeringen utan till folket – att antingen det gäller rådet för mänskliga rättigheter, Kyoto, Internationella brottmålsdomstolen eller själva principen om multilateralism så är Förenta staterna isolerat i världen, på ett djupt och farligt sätt, och det är inte en roll för världens sista återstående supermakt. Om Förenta staterna vill bli nominerat till det nya rådet måste landet tillåta obehindrat tillträde till Guantánamobukten. Jag undrar om Förenta staterna kommer att hålla stånd.
– Herr talman! Jag instämmer i det som föregående talare har sagt: Det är viktigt att ett beslut har fattats om att rådet för mänskliga rättigheter inte lämnas på fosterstadiet. Respekt för de mänskliga rättigheterna i dess klassiska betydelse är en av hörstenarna i den europeiska värdeuppfattningen, och detta kommer att förstärkas genom skapandet av detta nya organ.
Fastän det förslag som har antagits inte är idealiskt är det en klar förbättring gentemot kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som fortfarande var mottaglig för påverkan från länder som själva hade gjort sig skyldiga till synnerligen allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är ett viktigt steg för de mänskliga rättigheterna i världen.
Ett fungerande organ kommer att kunna ingripa snabbare i brådskande fall och det måste tvinga länder att försvara, kämpa för och främja de mänskliga rättigheterna. En blockad skulle ha inneburit att världssamfundet hade förlorat trovärdighet i kampen mot förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.
Därför är det bra att detta projekt inte misslyckades, även med tanke på de många frivilligorganisationernas viktiga arbete.
– Herr talman! Det arbete som utförts av den nuvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter har fått hård kritik från nästan alla håll. Den har anklagats för att vara alltför politiserad och överdrivet aktiv, och dessutom för att vara korrupt. Vi bör därför välkomna de ambitiösa försöken att reformera kommissionen och omvandla den till ett råd för mänskliga rättigheter, vars arbete kommer att vara mer oberoende.
Trots att omfattningen av dessa ändringar verkar vara väl genomtänkt finns det en risk att de delvis blir inskränkta under de internationella förhandlingarna om förslagen. Europaparlamentet bör klargöra sin ståndpunkt i frågan och understryka behovet av dessa förändringar för att främja och utveckla en kultur som är baserad på rättsstatsprincipen och demokratiskt styre i hela världen.
Den viktigaste utmaningen i denna reform är, vilket redan har nämnts, den oberoende ställningen för det föreslagna FN-rådet för mänskliga rättigheter. Ett av de viktigaste medlen för att uppnå detta mål är kravet på att rådet görs till ett av FN:s viktigaste organ.
Det som verkligen måste förändras är hur kandidaterna väljs. De bör väljas med kvalificerad majoritet av generalförsamlingen för att göra det omöjligt att bli medlem för ett land vars regering beter sig på ett sätt som kan leda till att man tvivlar på deras trovärdighet när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är också viktigt att det sker en omröstning om varje lands kandidatur, även om det finns färre kandidater från en viss region än antalet tilldelade platser i den regionen. Att undvika närvaron av länder som Libyen, vilket har inträffat tidigare, eller Kuba, vilket är fallet nu, är ett av de grundläggande stegen på vägen mot att FN återfår sin trovärdighet när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna i världen. Det är också viktigt att minska storleken på denna institution så att dess åtgärder och beslut blir mer effektiva.
En reformering av kommissionen för de mänskliga rättigheterna är en god möjlighet att åstadkomma betydande förbättringar av situationen för de mänskliga rättigheterna i hela världen. Vi kan dock inte behandla detta ämne som en engångsföreteelse. Vi måste se det som en möjlighet att inleda en process av kontinuerliga förbättringar av systemet för skyddet av de mänskliga rättigheterna på ett sätt som garanterar att det får allmänhetens förtroende i hela världen och status som en mekanism som uppmärksammar de allvarligaste brotten mot de mänskliga rättigheterna i världen och inte är bunden av politiska band.
– Nyheterna från New York skänker oss lättnad och tillfredsställelse. Den kompromiss som har föreslagits av generalförsamlingens ordförande Jan Eliasson kommer inte att vara perfekt, men den är bra. Skälen till detta har uttryckts av ett antal talare och i en artikel av olika vinnare av Nobels fredspris, bland annat Förenta staternas före detta president Jimmy Carter.
Vi är missnöjda med att Förenta staterna har röstat mot förslaget, även om vi inte är förvånade med tanke på att USA – ett land som tidigare har gjort så mycket för de mänskliga rättigheterna, för internationella lagar om de mänskliga rättigheterna och för FN – för närvarande är utlämnat åt en administration som saknar all trovärdighet och konsekvens i denna fråga. Det är en administration som kommer att gå till historien som den som ansvarade för den skändliga invasionen av Irak och för Guantánamo, Abu Ghraib och lagen om extraordinära överlämnanden.
Eleanor Roosevelt och andra beundransvärda försvarare av de mänskliga rättigheterna måtte vända sig i sina gravar. Bushadministrationen gjorde fel som försökte utöva utpressning mot instiftandet av det nya rådet i förhandlingarna i sista minuten. Vi måste se till att den inte lyckas om den skulle försöka bojkotta det nya rådets förhandlingar. Det är EU:s ansvar att fortsätta att sträva efter ett sunt och klarsynt arbetsförhållande med Jan Eliasson, genom det österrikiska ordförandeskapet och framtida ordförandeskap, och genom Javier Solana och José Manuel Barroso, vars röster vi skulle vilja höra högre och tydligare i denna fråga. EU måste använda hela sitt stora inflytande för att se till att rådet för mänskliga rättigheter instiftas så fort som möjligt.
– Herr talman! Det är oacceptabelt att världen saknar en organisation som kan fördöma brott mot de mänskliga rättigheterna, trots att sådana brott numera har blivit vardagsmat.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har under de senaste fem åren tyvärr blivit en symbol för denna organisations oföretagsamhet. Det var som en herrklubb där länder som var kända för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, som Kina, Sudan, Zimbabwe eller Ryssland, kunde träffas. Deras huvudsyfte var dock att förhindra all diskussion om deras egna förehavanden.
Förslaget om ett råd för mänskliga rättigheter är ett försök att skapa en institution som kan reagera snabbare på kriser i hela världen och vars verksamhet sträcker sig längre än till att endast skicka en symbolisk FN-delegation till det land som är föremål för kritik. Projektet är inte perfekt, men det verkar som att människorättsrådets uppgift att göra en bedömning av situationen i var och en av sina medlemsstater åtminstone kommer att förhindra de brott som hittills har begåtts av de egna medlemmarna.
Inrättandet av ett råd för mänskliga rättigheter är utan tvivel den bästa lösning som står till buds på problemet med FN-kommissionen, vars integritet har äventyrats. Europeiska unionen bör ge den nya institutionen sitt fulla stöd så att den på ett effektivt sätt kan ta itu med de globala utmaningarna när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka för de åsikter som har uttryckts här. De bekräftar i stort sett att EU har haft rätt i sin ståndpunkt. Förväntningarna på det nya rådet är stora, och en konsekvent ståndpunkt om dess funktion behövs för att det ska kunna leva upp till dessa förväntningar och fungera bra.
Naturligtvis kan vi inte upphäva den politiska verklighetens lagar från den ena dagen till den andra, men jag anser att vi har en chans, och här måste EU spela en nyckelroll. Jag står i tacksamhetsskuld till parlamentet för det stöd ni har uttryckt här.
Det har flera gånger påpekats att valet av medlemmar till rådet för mänskliga rättigheter är av yttersta vikt. Vi beklagar alla att det ursprungliga förslaget om två tredjedelars majoritet inte gick igenom. Ändå vill jag upprepa det jag tidigare nämnde, nämligen att EU:s åtagande att endast rösta för länder som inte tidigare har brutit mot de mänskliga rättigheterna är mycket viktigt. Vi talar inte här om endast 25 eller 27 röster, utan snarare, om vi räknar in de associerade länderna – eller de demokratiska nationernas gemenskap i sin helhet – om ett stort antal som har möjlighet att blockera medlemskapet för länder som i själva verket uppenbart bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Simon Coveney sa att 47 medlemmar i det nya rådet för mänskliga rättigheter är en för hög siffra, att instrumentet blir för stort. Detta är öppet för diskussion. Man bör tänka på att antalet medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter under alla omständigheter kommer att bli lägre än antalet medlemmar i FN:s människorättskommission. Jämfört med de 191 medlemsstaterna i Förenta nationerna anser jag personligen att siffran 47 är helt i sin ordning. Inom parentes kan nämnas att detta faktiskt har inneburit aningen färre platser för den västra gruppen, eftersom medlemmarna nu inte kommer att väljas i Ecosoc, utan direkt i generalförsamlingen. Det är också beklagligt, men vi måste ta det onda med det goda. Om vi vill ha ett kraftigt och relativt litet instrument måste vi acceptera att vi kommer att få något färre röster.
Jag håller egentligen med om allt som Frithjof Schmidt sa. Förenta staternas krav på att säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar automatiskt ska bli medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter var ett relativt tidigt förslag som inte längre stöddes i den senare fasen. Det skulle med all säkerhet inte ha fått EU:s stöd, och därmed skulle det aldrig kunna få majoritet.
Hélène Flautre påpekade att de viktiga ärenden som fortfarande behandlas av FN:s människorättskommission måste avslutas. EU kommer naturligtvis att se till att de olösta ärendena avslutas på ett sätt som gagnar de mänskliga rättigheterna och gör det möjligt för rådet för mänskliga rättigheter att ta över dessa ärenden omedelbart.
, – Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att förslaget till en resolution om att inrätta ett råd för mänskliga rättigheter antogs av en så kraftfull majoritet – 70 röster för, 4 emot och 3 nedlagda röster – ger definitivt ett intryck av att detta råd kommer att få en viss trovärdighet.
Det råder ingen tvekan om att den 9 maj, den dag rådets medlemmar kommer att väljas, kommer att bli en milstolpe för utvecklingen av det nya rådet. På denna punkt litar jag på att kandidatländerna kommer att lägga fram sina kandidaturer en månad före omröstningen, vilket unionen har bett dem om.
Rådet kommer att träffas första gången i Genève den 16 juni, och jag litar på att vi kommer att vara väl företrädda på sammanträdet. Samtidigt som rådet för mänskliga rättigheter utan tvekan är ett lyckat resultat av det senaste FN-toppmötet, är det också så att den stora vinnaren faktiskt har varit den multilaterala arkitekturen, med inrättandet i december 2005 av den fredsskapande kommittén, som också kommer att sammanträda snart.
År 2006 kommer att bli ett bra år för multilateralismen. I båda fallen har EU visat sitt engagemang för en effektiv multilateralism. Vi har också visat prov på ledarskap och vår förmåga att påverka FN-reformen. Jag anser att vi kan fortsätta på denna väg tillsammans.
– Jag har avslutningsvis mottagit fyra resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:
– betänkandet av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om garanterade traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel (KOM(2005)0694 – C6-0026/2006 – 2005/0270(CNS) (A6-0033/2006), och
– betänkandet av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om skydd av geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (KOM(2005)0698 – C6-0027/2006 – 2005/0275(CNS)) (A6-0034/2006).
Jag vill påminna talarna i denna debatt om vad jag sa angående den förra debatten, nämligen att detta är en mycket lång kvällssession och att jag därför kommer att vara mycket hård när det gäller talartiden. Jag är därför tacksam om ni visar förståelse om jag måste ta till disciplinåtgärder för att ni ska hålla er till den talartid som ni officiellt har tilldelats. Detta gäller naturligtvis inte Neelie Kroes, som jag nu ger ordet.
– Herr talman! Jag vill börja med att tacka Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för allt det arbete som de har utfört med de två betänkandena; det första om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar, och det andra om garanterade traditionella specialiteter.
Kommissionen uppskattar den effektiva organiseringen av ert arbete, vilket har gjort det möjligt att anta betänkandena inom en kort tidsperiod. I mitt inledande anförande inriktar jag mig på båda betänkandena och fokuserar därigenom på de generella förutsättningar som har lett till dessa kommissionsförslag.
Först ska jag ta upp betänkandet om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar. För nästan 14 år sedan inrättade Europeiska gemenskapen ett frivilligt system för geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel utöver vin och spritdrycker. Sedan 1993 har mer än 700 namn registrerats. Närmare 300 ansökningar väntar för närvarande på registrering, och detta ger en uppfattning om systemets framgång.
Denna framgång kan kanske förklara det intresse som våra handelspartner har visat för denna förordning. Enligt slutsatserna från WTO:s senaste paneler om mål som anhängiggjorts av Förenta staterna och Australien är vi skyldiga att göra gemenskapens system tillgängligt för direkta ansökningar och invändningar från individer i tredjeländer.
Den grundläggande orsaken till det förslag som ligger framför er är att säkerställa överensstämmelse med panelernas slutsatser. Utifrån den erfarenhet som vi fick av att sköta registreringsprocessen insåg vi att det nuvarande systemet inte skulle klara av en ytterligare belastning till följd av direkta ansökningar från operatörer i tredjeländer. Vi var således tvungna att rationalisera systemet och göra det mer effektivt.
Om vi enbart skulle rätta oss efter WTO:s bestämmelser utan att effektivisera systemets funktion skulle hela godkännandeförfarandet kunna stanna av. Jag ska tillägga att förfarandet för tredjeländers och EU:s beteckningar bör vara så likformigt som möjligt för att undvika en eventuell risk för nya klagomål på WTO-nivå.
Vi har alla förvånats över den mängd förändringar som har krävts till följd av WTO:s utslag. Även om gemenskapen vann panelen om den viktiga varumärkesfrågan förlorade vi panelerna om procedurfrågorna. Vi har också infört en tydlig kursförändring, nämligen att främja användningen av gemenskapens logotyper för att öka systemets trovärdighet. Förutom detta finns det emellertid inga ytterligare politiska initiativ, eftersom förslagets huvudsakliga syfte är en anpassning till slutsatserna från WTO:s paneler före tidsfristens utgång.
I de ändringsförslag som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har antagit anges ett stort antal krav och förslag på utarbetande av strategier. Dessa frågor förtjänar mer tid för att kunna behandlas i tillräcklig utsträckning.
Låt mig nu gå över till det andra förslaget, som gäller garanterade traditionella specialiteter. Trots det låga antalet registrerade produkter har vissa producenter visat intresse för denna förordning. Endast 50 namn har registrerats som garanterade traditionella specialiteter, men det finns 19 pågående ansökningar på gemenskapsnivå och ett antal andra som håller på att undersökas i medlemsstaterna. Denna förordning har inte ändrats sedan den antogs 1992. Förfarandet har varken utformats för 25 eller 27 medlemsstater, och inte heller för att hantera ett stort antal ansökningar.
Det finns ett liknande behov av att rationalisera och standardisera ansökningarnas innehåll i syfte att kunna införa ett effektivare förfaringssätt. Därigenom kan man också undvika att de producenter som har satsat på att engagera sig i kvalitetssystemen blir besvikna på grund av att godkännandet försenas med flera år.
Jag anser också att det är viktigt att rätta till ett antal bristande överensstämmelser och att återspegla de betydande framsteg som har gjorts när det gäller utarbetandet av rättsliga normer sedan 1992. Samtidigt föreslår vi förenklingar, förtydliganden och andra förbättringar i likhet med dem som har föreslagits för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.
Slutligen är vi angelägna om att klarlägga att man i denna förordning har respekterat WTO:s bestämmelser i syfte att förekomma eventuell kritik.
Dessa förslag överensstämmer med WTO:s krav och medför en begränsad men nödvändig administration som har utformats för att rationalisera och förtydliga förfarandena. Vi kan därigenom stödja mekanismerna och vara till större hjälp för producenter och konsumenter som förlitar sig på beteckningar. Vi har emellertid inte föreslagit några mer djupgående politiska förändringar, särskilt med hänsyn till WTO:s tidsfrist den 3 april i år. Sådana förändringar kommer att behandlas i vederbörlig ordning inom ramen för en mer omfattande prövning av jordbrukets kvalitetspolitik.
– Herr talman! Jag är glad att kommissionsledamoten är här för att företräda kommissionen i dagens debatt om detta betänkande. Hennes kollega, kommissionsledamot Mariann Fischer Boel, kan inte närvara, men det bör inte hindra oss från att göra detta till en bra debatt.
Kommissionsledamoten sa att detta inte är inledningen av en lagstiftningsprocess, utan att vi enbart bemöter en begäran från WTO. De första stegen mot en ramlagstiftning om kvalitetssäkring togs 1992, för så mycket som 14 år sedan, men naturligtvis innebar inte detta början på en produktion av hög kvalitet i de områden som skyddades vid den tiden. Snarare var det så att produkterna ifråga, precis som är fallet med det ekologiska jordbruket, hade introducerats på marknaden av producenterna för länge sedan, under en period på flera decennier, och sedermera accepterats av konsumenterna. Först därefter följde åtgärder för harmonisering och samordning, klargöranden och skyddsåtgärder.
När det gäller kvalitetspolitik finns det bara två områden inom jordbruket som faller inom ramen för kvalitetsbegreppet, nämligen det område som diskuteras i dag och det ekologiska jordbruket. Allt annat hör till området livsmedelssäkerhet. Här talar vi dock särskilt om och fokuserar på kvaliteten.
Som kommissionsledamoten redan har nämnt är detta ingen futtig fråga, utan det handlar om miljarder euro. Att garantera regioner och företag skydd av geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar eller specialiteter skapar ett äkta mervärde. Det är förståeligt att detta mervärde kommer att eftertraktas av andra.
Vi för en särskild diskussion med Förenta staterna – och när jag säger Förenta staterna menar jag de stora multinationella företagen. Dessa undersöker mycket noggrant om de produkter som nu skyddas här genom ursprungsbeteckningar kanske kan införlivas i deras imperier som varumärken. På exakt samma sätt som med Coca-Cola vill de införliva fetaost, parmesanost, Spreewaldgurka, karlsbaderbröd, Thüringer Rostbratwurst och även Tiroler Speck – från både Österrike och Sydtyrolen (Südtiroler Speck) – bland sina varumärken; inte för att de anser att de är särskilt bra produkter, utan för att man kan tjäna pengar på dem. Det är därför de också har medverkat i diskussionerna i WTO, och nu lägger vi fram vårt svar.
Det som är bra med diskussionen är att WTO har sagt från början att våra regler i stort sett stämmer överens med deras egna regler. Det som inte stämmer med deras regler, och där behöver framsteg göras, är frågan om tredjeländers tillgång till dessa skyddade kvalitetsbeteckningar. Vi håller på att åtgärda denna brist, och jag tror också att detta är förnuftigt.
Jag vill dock också påpeka att även ett annat slags behov framträder här. Till exempel kanske producenterna av parmaskinka eller Tiroler Speck tänker så här: Om vi skulle köpa grisar på en större marknad skulle det vara billigare än att tvingas producera dem i regionen eller kräva att de regioner som vi får dem ifrån skulle vara särskilt inriktade på sådan produktion – för detta skulle naturligtvis innebära en ökning av produktionskostnaderna.
Om vi inte gör det skulle vi dock löpa risken, i de internationella diskussionerna inom WTO – och de multinationella företagen kommer att påminna oss om detta gång på gång – att hemfalla åt godtycke, att undergräva våra egna kvalitetsbeteckningar och därmed till slut förlora skyddet. Om detta är fallet skulle det vara mycket tveksamt att tro att det är möjligt att köpa råvaror till billigare priser, och det är därför vi har krävt och fortfarande kräver att det ska finnas en särskild relation mellan regionerna i detta sammanhang.
Slutligen vill jag säga några ord om en formell fråga. Som kommissionsledamoten också är medveten om har rådet redan fattat ett beslut. Vi har än en gång en debatt här trots att allting redan är beslutat, och det är oacceptabelt. Frågan måste debatteras först. Jag hoppas att vi också kan göra det tydligt i konstitutionen när den har ratificerats.
Vi övervägde att återförvisa frågan till utskottet av ren irritation, eftersom vi än en gång har blivit försummade och vårt expertarbete ignoreras. Vi anser dock att detta skulle ge omvärlden en bild av att vi är oeniga från vårt håll i WTO-förhandlingarna, vilket skulle göra det möjligt för andra att säga: Jaså, de är inte ens överens själva. Eftersom vi vill stärka och säkra EU:s ståndpunkt kommer vi att låta det bero, men vi vill klargöra var rådets svagheter ligger på vissa punkter, och vi vill be kommissionsledamot Neelie Kroes att vidarebefordra detta i egenskap av kommissionsledamot, så att hon tänker över sina beslut än en gång.
. – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Frågan om geografiska beteckningar och traditionella specialiteter av jordbruksprodukter och livsmedel är ett viktigt instrument för utvecklingen av och hållbarheten för kvalitetsprodukter.
På det hela taget anser jag att det arbete kommissionen har utfört är mycket positivt. Med tanke på att två delar av analysen av frågan har kunnat förutses, en på nationell nivå och en på gemenskapsnivå, var det absolut nödvändigt att se till att de samordnades.
Jag är övertygad om att det större ansvar som har givits av medlemsstaterna, de noggranna formuleringar som beskriver förfarandet och det nya oppositionssystemet är inriktade på behovet av ett snabbare och mer effektivt erkännande, det vill säga av en snabb kontroll som också – vilket är avgörande – är fullständig.
Möjligheten för tredjeländer att få tillgång till det europeiska systemet för skydd av jordbruksprodukter gör det nödvändigt att skydda konsumenterna från en felaktig sammanblandning av gemenskapssymbolerna och produktens faktiska ursprung. En produkts ursprungsbeteckning på en etikett, tillsammans med diversifieringen av färgen på gemenskapens logotyper och tillstånd för att använda beteckningar på förädlade produkter, är alla innovationer som tillmötesgår behovet av bättre konsumentskydd. Dessutom anser jag att dessa åtgärder kommer att uppmuntra producenterna att utnyttja märkningen av utmärkta produkter på ett bättre sätt genom att följa den strategi för livsmedelskvalitet som Europeiska unionen arbetar för.
Slutligen stöder jag ändringsförslagen 48 och 50, som syftar till att tillåta regionala myndigheter att medverka i den nationella kontrollfasen och öka skyddet av den skyddade ursprungsbeteckningen (SUB) och den skyddade geografiska beteckningen (SGB) från andra former av skydd, till exempel varumärken. Jag hoppas att mina kolleger kommer att dela denna åsikt genom att godta dessa två ändringsförslag i morgon.
Till sist vill jag tacka kommissionen, som har lagt fram detta för parlamentet, för dessa förfaranden och för erkännandet av framställningen av kvalitetsprodukter, vilket även min kollega sa tidigare. Kommissionen har tagit itu med ett omfattande behov av snabba åtgärder och inte minst med skyddet av den europeiska landsbygdens framstående ställning.
– Herr talman! Som föredraganden mycket riktigt har påpekat anser jag att kvaliteten är det europeiska jordbrukets största tillgång.
Med tanke på den globala marknaden, som vi i allt högre grad måste konkurrera med på grund av extremt billig arbetskraft, låga miljö- och hygienkrav och därmed lägre priser, anser jag att kvaliteten måste vara det som utmärker oss. Därför behöver vi en garanterad och intygad kvalitet genom ett enklare och igenkännligt system som konsumenterna kan lita på, både inom och utanför Europa – och det är vad vi arbetar med.
Dessutom är det mycket viktigt att dessa beteckningar känns igen utanför unionen, i WTO, så att vi kan upprätta en marknad för jordbruksprodukter av hög kvalitet. Vi arbetar på detta, och jag anser att det arbete som har utförts i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling stöder denna ståndpunkt.
Den första utmaning vi står inför är att stärka vårt system av konsumenter och producenter ännu mer. Vi behöver ett snabbare system, med klart definierade tidsperioder och förfaranden, där befogenheterna fördelas på ett lämpligt sätt. Jag anser att hur sektorn själv uppfattar det är lika viktigt som hur konsumenterna uppfattar det, och vi måste visa upp de ekonomiska fördelarna med en marknad av hög kvalitet: säkerheten hos ett beteckningssystem som på ett lämpligt sätt kontrollerar de produkter som inte motsvarar de villkor som har fastställts, och ett snabbt och inte alltför betungande förfarande.
Jag anser att den fråga vi ägnar oss åt är mycket viktig, särskilt för länder som mitt eget, som är pionjärer när det gäller ekologiskt jordbruk. Som jag redan har sagt anser jag att denna fråga förtjänar ett djupare övervägande, och vi måste göra detta så fort WTO:s krav har uppfyllts – och detta måste ske så snart som möjligt – för att förenkla tillgången till systemet för produkter från tredjeländer.
Under den efterföljande granskning och reflektion som vi kommer att genomföra i parlamentet anser jag att det är mycket viktigt att lyssna till sektorn och vara uppmärksam på dess behov, och att vi hela tiden tänker på att styra våra produkter och vår kvalitet mot den globala marknaden, eftersom dessa är värdefulla för en verkligt konkurrenskraftig europeisk livsmedelssektor.
– Herr talman! Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf har än en gång gjort sin plikt som föredragande med sin vanliga entusiasm, och till detta vill jag gratulera honom. Jag håller med om huvudlinjerna i hans slutsatser. I ljuset av de ökande avregleringarna av handeln med jordbruksprodukter är det nödvändigt för oss att erkänna fler geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel på internationell nivå. Hans slutsatser är därför helt berättigade.
Det som också spelar in för mig är den exakta definitionen av en geografisk beteckning i Europa. Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf nämnde exemplet med parmaskinka, att den bör härstamma från den regionen. Jag har alltid förbryllats av att Tyskland, och inte Nederländerna, är den största producenten av edamerost, och jag anser att det måste ske en ändring.
Om vi reglerar detta i WTO – och jag är tacksam för att han är överens med mig om detta – och om vi ber de andra att erkänna våra produkter, ser jag det endast som naturligt att vi också erkänner deras produkter. Jag är inte helt överens med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf när han säger att det för närvarande endast finns två kvalitetskategorier av jordbruksprodukter i Europeiska unionen, nämligen de med geografiska beteckningar och de som produceras ekologiskt. Även om detta kanske stämmer just nu måste vi gå mycket längre.
Det är nödvändigt att införa en europeisk kvalitetsmärkning för jordbruksprodukter. Om vi ber våra jordbrukare att respektera normerna för djurens välbefinnande, de miljömässiga målen och liknande, vore det mycket orättvist att förvänta sig att dessa jordbrukare ska konkurrera med resten av världen, med jordbrukare som inte behöver följa samma normer. För att kunderna ska kunna känna igen dem i affären måste vi utveckla en kvalitetsmärkning även för produkter som inte är ekologiska eller har skyddad geografisk beteckning eller ursprungsbeteckning.
. – Herr talman, fru kommissionsledamot! När det gäller förslaget till rådets förordning om skyddade geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel vill jag fästa er uppmärksamhet på något som sägs i Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs betänkande, nämligen att de immateriella rättigheterna är den sista råvara som européerna har kvar. Just därför kan vi uttrycka förvåning och beklagande över att vi än så länge inte har haft någon målinriktad plan för att utveckla ett särskilt system för skydd av de immateriella rättigheterna. Det nya instrumentet bör en gång för alla undanröja de ständiga tvisterna i WTO mellan EU och några av dess handelspartner. När denna fråga har lösts kan vi bara hoppas att kommissionen sedan kommer att återgå till frågan om geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar med tydliga begreppsmässiga mål.
Jag vill tillägga att ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar utgör en integrerad del av immaterialrätten, enligt Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Enligt Europaparlamentets arbetsordning faller frågan om immaterialrätten klart och tydligt enbart inom rättsutskottets behörighetsområde. Därför är det märkligt ur både formell och praktisk synvinkel att jordbruksutskottet har fått i uppdrag att utarbeta detta betänkande, utan att ens ta med ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor.
– Herr talman! Syftet med båda förslagen till förordning verkar vara välgrundade. Det är svårt att inte stödja en ökning av jordbrukarnas inkomst, rättvisa konkurrensförhållanden och skydd mot falska kopior av originalprodukter. Det finns dock en del tvivel på om de uppsatta målen är realistiska.
Låt oss diskutera vad de befintliga lösningarna hittills har lett till. Inom ramen för garanterade traditionella specialiteter har endast 15 jordbruksprodukter och livsmedel hittills registrerats i hela unionen. Är det verkligen nödvändigt att skapa komplicerade förfaranden och öka byråkratin till förmån för ett eller några tiotal produkter? Kommer jordbrukaren eller producenten verkligen att tjäna någonting på det? Inom ramen för systemet för skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar har över 700 namn registrerats i hela EU, däribland 150 ostar, 160 typer av kött eller köttprodukter, 150 typer av frukt och grönsaker och 80 typer av olivolja. Det finns 300 nya ansökningar som väntar på att granskas. Kommer vi inte inom kort att befinna oss i en löjlig, nästan skrattretande position om vi skapar denna lagstiftning? Inom några år kommer vi att ha tusentals namn på originalprodukter som väntar på att erövra snabbköpen i hela EU. Som kunder kommer vi att tröttna på dem, och det dyra byråkratiska systemet kommer att visa sig vara ineffektivt när det gäller att hantera ansökningar.
Vore det inte bättre att ge upp idén om att reglera lokala delikatesser? Om vi förvandlar delikatesserna till massprodukter kommer de inte längre att vara delikatesser. Låt de få fortsätta att vara en naturlig attraktion för vissa platser eller regioner, men utan Europeiska unionens stöd.
– Herr talman! På UEN-gruppens vägnar vill jag gratulera Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf till hans utmärkta betänkanden. Jag gläder mig åt att vi kommer att åstadkomma de nödvändiga förenklingarna i förfarandet för registrering av lokala livsmedel och att vi kommer att få tillgång till fler av dessa produkter, eller snarare att de kommer att bli mer välbekanta för oss, eftersom vi naturligtvis talar om traditionella produkter som har funnits på marknaden under en lång tid.
Europas verkliga framtid ligger i att stödja traditionella, regionala produkter som framhåller de lokala samhällenas prestationer. Det är något vi kan excellera i, något vi kan bli bättre på än andra och något som kan hjälpa oss att etablera en europeisk marknad som är en gemensam marknad men ändå en rik sådan tack vare mångfalden av regionala specialiteter. Det är en god möjlighet för regionala producenter, men framför allt är det goda nyheter för konsumenterna eftersom dessa produkter tillverkas enligt traditionella recept och metoder som går flera generationer tillbaka i tiden och som är hälsosammare och bättre än massproducerade varor. Det är också det bästa sättet att möta den utmaning som bioteknikföretagen ställer oss inför. De vill tvinga oss att konsumera deras massproducerade livsmedel som är ett resultat av genteknik.
Vi måste vara mycket tydliga på den punkten. Vi vill konsumera produkter som är hälsosamma, varierade och producerade enligt traditionella och regionala metoder, och vi vill inte tvingas konsumera livsmedel som är tillverkade enligt metoder som lurar naturen.
– Herr talman! Under de senaste årtiondena har den gemensamma jordbrukspolitiken uppmuntrat jordbrukare att producera mer, oavsett kvalitet. Detta har lett till att de nu har två Mercedesbilar på gården hemma och att butikerna är fulla av produkter som varken är välsmakande eller billiga. Vi tvingas betala mer för så kallade ekologiska produkter för att kunna köpa det som borde vara vanliga livsmedel.
Det är cyniskt att säga att dagens konsumenter tycker att kvalitet är viktigare än kvantitet. De vill bara kunna äta livsmedel som de inte har sett på länge och som de är berättigade till. På samma gång satsar vi större delen av vår budget på den gemensamma jordbrukspolitiken, huvudsakligen i de gamla medlemsstaterna.
Låt oss hoppas att en förenkling av de befintliga förfarandena leder till att dessa förordningar om skydd av geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar och traditionella specialiteter kommer att gynna jordbrukare som producerar hälsosamma och välsmakande livsmedel.
Jag vill tacka kommissionen och föredraganden för att de har tagit upp denna viktiga fråga. Jag hoppas att jordbrukarna, särskilt de från de nya medlemsstaterna som ännu inte har haft tid eller råd att starta en jordbruksproduktion i industriell skala, kommer att belönas för sina traditionella produktionsmetoder. Vi har inte sådana fantastiska tillverkningsmetoder som de som det franska köket är berömt för, men vi har hälsosamma och välsmakande jordbruksprodukter och livsmedel.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag behöver inte nog betona hur mycket vi värderar vårt system med skyddade geografiska beteckningar (SGB) och skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) och hur måna vi är om att försvara dem och se till att de följs inom och utanför EU.
Såsom läget är efter de upprepade och enligt mig alltför täta reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken kan producenter i många av våra regioner bara överleva tack vara sina kvalitetsprodukter och sitt kunnande. Som tur är börjar konsumenterna i allt högre utsträckning uppskatta detta och är beredda att betala rimliga priser, varigenom de hjälper till att hålla människor i arbete i både tidiga och sena leda av produktionen, vilket i sin tur bidrar till landsbygdens utveckling.
Det är väl dokumenterat att Förenta staterna och Australien haft fräckheten att inom WTO angripa våra framgångsrika bestämmelser på området. Över 700 produktbeteckningar har registrerats sedan 1993. Det kommersiella värdet av detta uppgår till över tio miljarder euro. Jag vill i detta sammanhang nämna registreringen av som Michl Ebner, som har gett mig två minuter av sin talartid i den här debatten, är särskilt förtjust i.
WTO:s behöriga organ har lyckligtvis kommit fram till att våra bestämmelser inte strider mot WTO:s regler. Det enda vi behöver göra är att senast den 20 april – ingen tid att förlora, med andra ord – justera dem så att tredjelandsmedborgare står på jämbördig fot med EU-medborgare i fråga om tillämpningsförfaranden och rätt att överklaga.
Jag gratulerar vår föredragande Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och uttrycker min uppskattning över en utmärkt samarbetsvilja som inte alltid brukar förekomma mellan grupperingar över den politiska skiljelinjen i parlamentet. Jag välkomnar att vi – tillsammans med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och andra förgrundsfigurer i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, bland andra ordföranden Joseph Daul – har lyckats enas kring ändringsförslag som syftar till att förtydliga, förenkla och specificera vissa frågor samt att genom lämplig övervakning se till att jordbrukarnas immaterialrätt efterlevs, eftersom den är en av de sista råvaror vi européer fortfarande har kvar.
Det vi framför allt vill åstadkomma genom särskilda tidsfrister – sex månader för kommissionen för att behandla ansökningar, fyra månader för överklaganden – är att undvika förseningar som får negativa följder för de berörda operatörerna. Vi vill ha gemenskapssymboler, våra logotyper, med särskilda färger och se till att de inte används av tredjeland. Slutligen vill vi se till att om registreringen av skyddade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar avskaffas så ska den inte kunna användas som varumärke förrän efter fem år. Detta för att förhindra att producenterna utsätts för eventuella ekonomiska påtryckningar.
Jag vet att många ledamöter har haft många idéer och förslag om hur lagen kan förbättras, men eftersom tiden går vill vi uppmana rådet att i första hand införa de förändringar som krävs på grund av WTO:s utslag. Enligt ...
– Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till hans två utmärkta betänkanden. Jag vill också uttrycka min övertygelse om att just dessa nya förordningar som godkänns av parlamentet kommer att gynna utvecklingen av livsmedelsproduktionen inom jordbruket och inte minst gjuta nytt liv i landsbygden genom att lyfta fram traditioner och kulturella värden samt öka sysselsättningen utanför jordbrukssektorn. Jag anser att ett öppet och enkelt registreringsförfarande och en tydlig uppdelning av befogenheter mellan medlemsstaterna och kommissionen ger ett effektivare skydd för konsumenter, producenter, unionsmedborgare och framför allt dem som tillverkar dessa produkter. De kommer att skyddas mot falska kopior, missbruk av ursprungsnamn, kopiering av innehållsförteckningar och annan bedräglig verksamhet som bedrivs av människor som söker snabba vinster.
De föreslagna förordningarna bidrar verkligen till att garantera ett trovärdigt system för att skydda kvaliteten på registrerade produkter som människor litar på och som blir allt mer populära i unionen och i världen. På produkterna kommer inte bara producentens märke att synas, utan även EU:s märke.
– Herr talman, mina damer och herrar! Europa måste kunna garantera och skydda kvaliteten på sin jordbruks- och livsmedelsproduktion. För att uppnå detta mål måste de traditionella specialiteterna och geografiska beteckningarna skyddas, till och med mot angrepp från det inre av WTO, från Förenta staterna och Australien.
Föredraganden har utfört ett mycket gott arbete med att förbättra de båda förordningarna. Vi måste skydda produkter för att kunna få ett verkligt inflytande på den förbättrade livsmedelssäkerheten och förebygga likriktningen av smak, vilket annars sker i global omfattning. Vi ser tyvärr alltför ofta exempel på förfalskningar. Den största marknaden i södra Italien, Vittoria på Sicilien, översvämmas till exempel varje dag av förfalskade produkter som släpps ut på marknaden som skyddade geografiska produkter, till exempel körsbärstomater från Pachino.
Vi anser därför att märkningen behövs för att produktens ursprungs- och tillverkningsort ska anges. Vi måste dock själva ifrågasätta ett faktum, nämligen att de som förespråkar systemet med geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar alltför ofta är mer intresserade av försäljning än av produktion.
– Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för att ha bidragit till att skydda regionernas individualitet och landsbygdens självförsörjning.
EU har sådana rika och varierade produkter och livsmedel som vi definitivt behöver skydda från avregleringsanhängarna. Familjerecepten, de lokala kryddorna, de handgjorda produkterna, kvaliteten och de unika egenskaperna kräver alla vårt skydd för att regionerna ska förbli så rika som de för närvarande är.
Men till vilken nytta kommer detta värdefulla arbete att vara om vi samtidigt tillåter att genmodifierade organismer får tränga in i våra grödor och således också i våra livsmedel och produkter? Här försöker vi skydda produkternas egenart och de lokala ingrediensernas unika särdrag. Hur kan vi påstå att våra ingredienser är lokala om alla dessa har modifierats i ett laboratorium? Detta utsäde är definitivt inte er familjevariant; det är ett konstruerat Monsanto-utsäde med ett särskilt partinummer, exakt samma utsäde som miljontals andra över hela världen.
Hur skulle vi då kunna påstå att våra produkter är unika, att de utmärks av vår rika regionala arom eller att de ens härstammar från vår region? Skulle inte vår ärlighet kräva att vi märkte våra produkter med ”Monsanto Corporation, producerat i Saint Louis, Missouri”? Vi måste tillåta att våra regioner väljer om de vill ha genmodifierade organismer och vi måste skydda dem som inte vill ha det.
Vi bör inte enbart värdera och bevara de lokala specialiteterna utan också de jordbruksmarknader där dessa fortfarande ibland säljs lokalt. Vi måste se till att vi reglerar saluföringen av livsmedel på ett sådant sätt att inte de kvarvarande traditionella jordbruksmarknaderna tillintetgörs.
– Herr talman! Det är tur att vi håller en gemensam debatt om Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs betänkanden. I ett av betänkandena, i punkt 5 i motiveringen, heter det att syftet med förslagen är att förenkla förfarandet och få en korrekt definition av de olika organens ansvarsområden vid behandlingen av förslag. Denna och andra kommentarer, till exempel i punkt 9, inger förhoppningar om att de slutliga förordningarna från rådet kan bli mindre krångliga och mindre rättsligt inkonsekventa. Detta är särskilt viktigt med tanke på förordningen om skyddet av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel. Vi måste komma ihåg att geografiska beteckningar ingår i ett arv från vissa lokalsamhällen och enskilda nationer som också har ansvar för att skydda dem.
Skyddet av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för livsmedel på gemenskapsnivå bör enbart ha en stödjande funktion och förhindra ohederlig verksamhet. Endast nationella organ får dock ha rätt att införa sanktioner på nationell nivå, enligt vad som anges i artikel 11.3.
Regionala produkter och livsmedel måste stödja den regionala utvecklingen och bidra till att bredda utbudet av turistattraktioner, inklusive lantbruksturism. Ingen vill ha ett EU där alla överallt klär sig likadant, äter samma mat och talar på samma sätt.
– Herr talman! Jag välkomnar dessa betänkanden, för jag anser att det är lämpligt och nödvändigt att skydda de regionala specialiteterna. Regionerna har rätt att utnyttja och skydda sådana specialiteter för sin egen ekonomiska vinning.
Jag noterar att man i de medlemsstater där detta sker skapar ett mervärde motsvarande uppskattningsvis omkring 5 miljarder euro per år genom att främja sådana geografiska beteckningar. Givetvis sätter detta även igång en kedjereaktion som får effekter för skapandet av nya arbetstillfällen och förmågan att behålla befolkningen i landsbygdsområdena.
Det enda som jag hittills beklagar är att min hemregion, Nordirland, ännu inte har utnyttjat denna möjlighet, men jag måste säga – partisk som jag är – att vi har gott om sådana varor.
Nötkött från Ulster, som alla européer snart kommer att kunna njuta av igen när nötköttsförbudet hävs, har en smak och kvalitet som är vida berömd och som har fått Greenfield-märkningen att bli liktydig med högsta kvalitet. Vårt vete- och bikarbonatbröd är en delikatess som måste smakas och Armagh Bramley-äpplena har ett mycket gott renommé.
Jag vill därför i denna debatt uppmana den brittiska regeringen att genast utnyttja de möjligheter som står till förfogande i enlighet med dessa bestämmelser.
Ett klagomål som jag har stött på beträffande dessa bestämmelser är att ansökningsförfarandet är onödigt krångligt och byråkratiskt. Jag vill därför be om kraftansträngningar för att förenkla förfarandet så att de regionala produkterna snabbare kan skyddas och främjas, och jag välkomnar det som kommissionsledamoten sa i detta hänseende.
Det är viktigt att EU, inom ramen för WTO, försvarar de rättigheter som tillkommer oss i enlighet med dessa bestämmelser, och att man inte ger efter för påtryckningar från tredjeländer. Jag instämmer fullständigt med föredraganden i att EU måste utnyttja hela sitt inflytande och sin diplomatiska skicklighet för att försvara de geografiska beteckningarna. Även om vi bör uppmuntras av att WTO:s tvistlösningsorgan förkastade de senaste angreppen från Förenta staterna och Australien kan vi inte tillåta oss att vara nöjda.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Även jag ansluter mig till dem som tackar föredraganden för hans verkligt utmärkta betänkanden. Jag tackar även skuggföredragandena för deras mycket effektiva samarbete i ärendet.
Jag anser att de båda betänkandena är bland de viktigaste den här mandatperioden, framför allt betänkandet om skyddade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar. Såsom kommissionsledamoten påpekade har redan över 700 produkter registrerats och 300 förfaranden inletts. Detta är viktiga faktorer för EU:s jordbruk och landsbygdsområden.
Jag anser att immaterialrätten också har betydelse för dessa produkter och att produkterna faktiskt bidrar till en regions identitet. Om vi öppnar våra marknader för produkter från tredjeländer måste vi som villkor kunna ange att länderna tillämpar samma normer i fråga om kvalitet och socialt ansvarstagande som inom EU. Faktum är att vi lever i en global värld, men vi har ändå bara råd med rättvis konkurrens om samma krav och regler gäller inom hela WTO och även genomförs i praktiken.
Rent allmänt måste vi dock se till att noggranna prövningar ingår i förfarandet och att inte standarden sänks. Kvaliteten har ett pris. Som Förbundsrepubliken Tysklands president Horst Köhler sa i går: EU:s högre prisnivåer måste paras med högre kvalitet. Jag kan ge ett exempel: i Österrike arbetar 180 000 jordbrukare inom produktionen. De säkrar bevisligen runt 600 000 arbetstillfällen i både tidigare och senare led. Detta visar också hur viktiga de aktiva jordbruksföretagen och de producerande familjejordbruken är för landsbygden.
– Herr talman! Först vill jag lyckönska föredraganden och mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling till detta betänkande. Ett av dess starka punkter är att det lyfter fram ett centralt begrepp, nämligen att Europas jordbruk bara kan överleva genom kvalitet. Följaktligen måste försvaret av märkning och andra skyddade beteckningar vara kärnan i alla politiska åtgärder som EU vidtar, inte minst i internationella sammanhang som WTO. Detta är den enda vägen om vi vill garantera en hållbar konkurrenskraft för europeiska produkter i en globaliserad värld.
Jag kommer personligen från en region där över 30 produkter registrerats som skyddad ursprungsbeteckning (SUB), skyddad geografisk beteckning (SGB) och garanterad traditionell specialitet (GTS). Beteckningarna är utan tvivel en tillgång för de producenter som gynnas av dem. Tankegången liknar den vi alltid följt inom en annan sektor, som inte ligger inom dessa texters räckvidd, men ändå kräver stöd och skydd från EU. Jag talar givetvis om vintillverkningen som står för tiotusentals arbetstillfällen i min region i södra Frankrike och hundratusentals arbetstillfällen i Europa i övrigt, men som för närvarande skakas av en stor kris. Om inget görs, däribland på EU-nivå, finns det en risk för att Europa förlorar sin själ.
– Herr talman! I dag diskuterar vi hur man kan skydda traditionella specialiteter av jordbruksprodukter.
I förordningen anges att det krävs produktion under en generation för att en produkt ska kunna betraktas som tillverkad enligt traditionella metoder. Farhågor har uttryckts beträffande det ändringsförslag som begränsar definitionen till produkter som användes före andra världskriget. Detta vore diskriminerande mot länderna i Östeuropa.
Polen förlorade halva sitt territorium på grund av andra världskriget och flera miljoner människor förflyttades till landområden som hade återvunnits. Därmed bröts kontinuiteten i traditionerna. Under den kommunistiska tiden förbjöds också tillverkning av produkter i handelssyfte. Det är först under det senaste decenniet, efter självständigheten, som samhällen i vissa regioner återgått till traditionella hälsosamma produktionsmetoder för livsmedel, till exempel traditionell polsk korv och skinka. Detta var helt omöjligt tidigare.
En annan oerhört viktig fråga är att få visshet om huruvida kvaliteten på dessa livsmedel kontrolleras i tillräckligt utsträckning och om man kan undvika en situation där ett allt större utbud av genetiskt modifierade växter i Europa leder till att traditionella produkter förorenas. I vissa länder i Europa har faktiskt genetiskt modifierade växter spridit sig bortom all kontroll och kommer med all säkerhet snart att hota traditionella produkter på grund av att innehållsförteckningarna ändras. Bifogade förteckning över produkter som klassificerats som traditionella bör även utvidgas och omfatta charkuterivaror.
– Herr talman! I betänkandet om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar enligt det förslag som kommissionen lagt fram anges att avsikten är att klargöra förfaranden och bättre anpassa gemenskapslagstiftningen till ett utslag från WTO.
Skyddet av geografiska beteckningar är naturligtvis oerhört viktigt. Det är mycket viktigt för att konsumenterna ska få korrekt information om kvalitet, ursprung och produktionsmetoder i fråga om de produkter de konsumerar. Det är därför logiskt att inte förvirra konsumenterna. Att använda gemenskapens logotyp på produkter från tredjeland bör därför inte tillåtas.
Parlamentets ledamöter är dessutom skyldiga att måna om mångfalden och rikedomen i det europeiska gastronomiska arvet som än så länge har världsrykte.
Det råder inga tvivel om att vi måste följa utslaget från WTO:s skiljedomstol; det är därför det finns en sådan domstol. Och vi måste ändra förordningen så att den följer dessa krav.
Men fram till dess att WTO i debatten tar upp det internationella systemet med geografiska beteckningar och fram till dess att vi har en internationell förteckning över geografiska beteckningar är det inte särskilt rimligt att ändringarna i gemenskapens förordning går längre än vad som är absolut nödvändigt.
Vi måste dessutom se till att ändringarna i förordningen inte leder till förseningar i förteckningen eller till diskriminering av tredjeländer i förhållande till EU-länder på grund av att förfarandet för att få gemenskapens godkännande kräver att stränga krav på kvalitet och livsmedelssäkerhet uppfylls. Kan kommissionen se till att produkter från tredjeland följer samma normer? I ärlighetens namn tror jag inte det.
Jag anser därför att ändringsförslaget från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater bör stödjas och jag anser också att de olika synsätten på hälso- och sjukvårdssystemen bland medlemsstaterna måste innebära att jordbrukare och producenter inte är de enda som tvingas betala för att lagstiftningen om livsmedelshygien utvidgas till att även gälla ursprungsbeteckningar.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag lyckönskar vår föredragande. Införandet av skyddad ursprungsbeteckning (SUB), skyddad geografisk beteckning (SGB) och garanterad traditionell specialitet (GTS) är ett steg i rätt riktning för landsbygdens utveckling. Beteckningarna blir en hjälp för att bevara naturarv och kulturella arv och bidrar till att utvidga utbudet av kvalitetsprodukter för ett ökande antal krävande och väl insatta konsumenter.
Jag har själv sett prov på detta i mitt land, där över 100 produkter omfattas av systemet, varav flertalet också fått hyfsade affärsframgångar. I vissa fall utgör framgångarna på marknaden ett uppsving för inhemska raser och arter som varit på väg att försvinna och för verksamhetsmetoder som annars löper stor risk att försvinna eller redan hade försvunnit.
Drivkraften i förslagen framför oss kommer att bidra till att nuvarande rättsliga ramar förbättras och anpassas till WTO:s bestämmelser, som vi vill följa. Jag betonar att en tydligare definition av gemenskapens symboler med hjälp av färger, angivelse av ursprung och plats där produkter från tredjeland har tillverkats samt det faktum att kommissionens beslut godkändes gör processen mer trovärdig och leder till lägre priser och mindre byråkrati.
– Herr talman! Innan jag tar itu med ämnet för dagens debatt är jag angelägen om att upplysa parlamentet om att den irländska sockerindustrin kommer att lägga ned produktionen helt och hållet. Detta meddelades i Irland i dag. I fråga om WTO är Irland dess första offer när det gäller sockerbetsproduktionen. Trehundra arbetstagare kommer att mista sina arbeten och 3 500 jordbrukare kommer att drabbas mycket hårt. Är detta en varningssignal om vad som väntar, allteftersom WTO:s makt intensifieras när det gäller att forma vårt jordbruk i EU? Om sockerbetan offras i dag, såsom har skett i Irland, vad händer då i morgon med EU:s nötboskapsuppfödning?
Jag tackar föredraganden för hans goda arbete med betänkandet. Jag är emellertid rädd för att vi ibland talar ivrigt om denna fråga – vilket vi också bör göra – men att vi förbiser den större bilden av varuproduktionen i EU som också behöver skyddas.
Jag beklagar att vi i Irland endast har tre produkter som är registrerade som skyddade geografiska beteckningar (SGB), trots att vi har flera hundra små livsmedelsföretag som skulle kunna få det skydd som erbjuds i dessa förordningar. Jag vill uppmana dem att utnyttja detta. Vi kommer att behöva allt fler kvalitetsprodukter om vi ska kunna anta utmaningarna med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och påtryckningarna från WTO. Vi måste erkänna att den fortsatta livsmedelsproduktionen i EU är beroende av ett engagemang för denna sektor. Vi måste också erkänna att sektorn inte kan förväntas klara av det våldsamma angrepp som det oinskränkta marknadstillträdet medför genom de lågprisvaror som har producerats utanför unionen enligt normer som är annorlunda och ligger på lägre nivåer.
Låt oss med alla medel skydda och uppmuntra dem som vill producera specialiteter, men låt oss också erkänna att EU:s jordbruk producerar högspecialiserade varor som också är i behov av skydd.
– Herr talman! Jag vill först instämma i hyllningarna till föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för hans anmärkningsvärda arbete med att ta fram bättre information till och bättre skydd för producenter, tillverkare och konsumenter. Han har med sitt betänkande både lyckats undvika uppenbar konservativ protektionism och visa erkännande och respekt för vår sakkunskap. Detta kommer dock inte att glädja alla, och det bästa beviset för det är den hårda linje som drivs av Förenta staterna och Australien som vill att geografiska beteckningar endast ska godkännas under särskilda omständigheter och dessutom försöker få dem att enbart gälla vin och sprit.
EU måste göra allt som står i dess makt för att försvara dessa geografiska beteckningar och använda alla sina diplomatiska färdigheter, särskilt i de kommande förhandlingarna om införlivandet av besluten från Hongkong. Geografiska beteckningar är ett utmärkt sätt att tillföra den internationella handeln en kvalitativ aspekt. Olyckligtvis har det inte funnits ett enda tecken på att de geografiska beteckningarna har godkänts på ett hållbart vis av WTO. Kommissionen måste ges möjlighet att fylla en viktig funktion i detta avseende. Vi måste vara medvetna om att kvalitet och erkännande ger EU:s jordbruk framtidshopp.
– Herr talman! Jag är skyldig mina kolleger ett tack och vill gärna skicka en del av alla lovord vidare till mina medarbetare. Jag var också glad över ert bidrag, Jan Mulder. Vi är ense i sak, men jag är också glad över att ni har berömt mitt engagemang. Vid det här laget börjar vi båda förstås bli äldre och har varit länge i branschen. Men vi bryr oss ändå om saker och ting och vi har inte tröttnat på att kämpa för det vi anser vara rätt. Jag håller med er när ni klagar över att det bara finns två typer av kvalitetsbeteckningar. Detta måste utvidgas. Vi ska inte bara erbjuda säkerhet i bemärkelsen att människor inte dör av att äta något. Vi måste också respektera nöjet med att äta, liksom kvalitet, ursprung och generationers strävanden.
Denna kombination av marknadsekonomi och kvalitetsgarantier är precis vad vi behöver. Marknadsinriktningen är förstås bra, men den måste kompletteras med en bedömning av vad som uppnås. Som svar på frågan för en stund sedan om detta är en renodlat administrativ fråga kan jag bara svara: nej, det är inte en administrativ fråga, det är ett system som utvecklats över generationer och som nu får rättsliga och administrativa garantier. Det är stor skillnad mot något som tvingas på oss.
Om vi inte uppnådde några fördelar med detta så skulle inte heller diskussionen föras inom WTO. Det är naturligt att de multinationella företagen är vaksamma inför det mervärde som skapas här – och det är ett avsevärt mervärde. Bland oss har tyvärr Irland – som jag nu hört omnämnas två gånger – ännu inte föregått med något gott exempel och jag uppmanar med kraft landet att stimulera de i landets regioner som tillverkar produkter på detta sätt att lämna in en ansökan. Det får inte förekomma några undantag i detta hänseende. Detta är en aspekt av den information som vi, parlamentet inräknat, kan ge.
Jag vill också ta upp samarbetet med Astrid Lulling. Hon kanske inte är den äldsta, men hon är den som arbetat längst hos oss. Alla som arbetat med henne vet att det inte alltid är lätt. Det handlar inte bara om politisk inriktning, utan även om Astrid Lulling som person. Vi har ändå lyckats lägga fram gemensamma ändringsförslag på några områden. Jag skulle vilja nämna några som är särskilt viktiga.
Av något dunkelt skäl har rådet infört en bestämmelse om att alla fysiska eller juridiska personer som har ett legitimt intresse kan begära att en ursprungsbeteckning eller en särskild kvalitetsbeteckning avskaffas. Eftersom vi talar om mervärde här föds givetvis tanken om att kunna överföra detta till varumärken. För att visa att vi inte bedriver någon affärsmässig verksamhet har vi lagt fram ett gemensamt ändringsförslag. Jag ber kommissionen att verkligen se till att rådet tar med det.
Om en skyddad beteckning avskaffas kan den inte omvandlas till ett varumärke förrän efter fem år. Detta ger oss visst andrum och det blir en aning dyrare för dem som vill omvandla beteckningar till varumärken och ger även människor i regionen något i utbyte. Vi måste gå mycket försiktigt fram i sådana situationer. Jag hoppas att kommissionsledamoten kan driva frågan vidare. Jag vill uttrycka mitt varma tack för att dagens diskussion varit så konstruktiv.
– Herr talman! Föredraganden har fått beröm från ett stort antal ledamöter och jag vill på kommissionens vägnar lägga till ett par lovord. Återigen, tack för en intressant diskussion. Låt mig kommentera några av de frågor som har tagits upp under debatten.
Som en generell kommentar – en fråga som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf och Giuseppe Castiglione berörde – vill jag återigen betona att kommissionen med hjälp av dessa förslag vill anpassa vår lagstiftning till WTO-panelernas slutsatser. Detta omfattar flera aspekter i förfarandet och åtskilliga förenklingar som gör att systemet kan stödja genomförandet av WTO:s slutsatser. Frågan togs upp av James Hugh Allister, och enligt min mening löser detta hans problem.
Som svar till Jan Mulder upprepar jag kommissionens avsikter att under nästa år ytterligare granska de åtskilliga politiska frågor som inte berörs av WTO:s slutsatser samt den mer vittomfattande frågan om jordbrukets kvalitetspolitik inom gemenskapen. Jag har lärt mig mycket i kväll, däribland det påpekande som Jan Mulder gjorde om edamerost. Jag vill klargöra för Jan Mulder att edamerost är en typ av ost som kan produceras var som helst. Detta är en Codex-standard. Edamerosten från Nordholland är emellertid skyddad, och den är en nederländsk kvalitetsprodukt. Så ät mer edamerost från Nordholland!
Låt mig kommentera diskussionen mer i detalj och inrikta mig på några av de frågor som ni har tagit upp. När det gäller logotyperna är redan de tre logotyper som har införts genom kommissionens bestämmelser olika sinsemellan. Jag vill också klargöra att alla eventuella förmåner som ges till gemenskapens producenter – och jag antar att användningen av gemenskapssymbolen är en sådan förmån – även kommer att vara tillgängliga för producenter från tredjeländer. Detta som svar till Giuseppe Castiglione och María Esther Herranz García. Kommissionen håller emellertid med om att detta kräver ytterligare undersökningar. Dessa kommer att utföras inom ramen för en mer vittomfattande politisk granskning som kommissionen tänker uträtta så snart förslaget har genomförts.
I flera ändringsförslag behandlas medlemsstaternas och kommissionens skyldigheter, vilket Zdzisław Zbigniew Podkański nämnde. Kommissionen tänker inte förändra den nuvarande fördelningen av befogenheter mellan medlemsstaterna och kommissionen.
I ändringsförslagen 23 och 24 efterfrågas en tidsfrist för när kommissionen ska granska och offentliggöra ansökningar. Jag håller med om att kommissionen bör utföra sina skyldigheter inom en rimlig tidsperiod. Astrid Lulling och María Isabel Salinas García berörde detta. Jag håller med om att vi bör beakta fastställandet av en rimlig tidsperiod, vilket inte är en lätt uppgift mot bakgrund av ansökningarnas komplexitet. Det är sannerligen inte realistiskt att granska och offentliggöra samtliga ansökningar inom sex månader; tolv månader skulle vara en mer godtagbar tidsperiod.
I era ändringsförslag om kontroller återspeglas syftet med kommissionens förslag. Detta syfte är att se till att det finns en tydlig förståelse för att det finns myndigheter över hela EU som har ansvaret för att genomföra gemenskapslagstiftningen om geografiska beteckningar och traditionella specialiteter. Det råder heller inget tvivel om att dessa kontroller kommer att genomföras inom ramen för förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen.
Jag vill ta upp vissa frågor som enbart berör betänkandet om geografiska beteckningar. Dessa gäller användningen av ingredienser i bearbetade produkter och råvarors ursprung. Jag bekräftar att ert förslag om användning av skyddade namn på ingredienser i bearbetade produkter avhjälper kommissionens oro i viss mån. De allmänna bestämmelserna om märkning täcker emellertid redan fall där vilseledande information förekommer. Ytterligare restriktioner för användningen av registrerade namn för bearbetade produkter skulle innebära en större politisk förändring som förtjänar en fullgod och grundlig analys.
Jag noterade åtskilliga ändringsförslag som gällde ursprungsmärkning eller andra tillämpliga villkor för råvaror. Kommissionen delar Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs mål att människor inte ska vilseledas i detta avseende. Vi måste emellertid vara mycket försiktiga. En eventuell politisk förändring på detta område skulle kunna inverka på de rättigheter som redan har beviljats användare av vissa beteckningar.
Slutligen ska jag göra några påpekanden om betänkandet om garanterade traditionella specialiteter. I den rådande förordningen om garanterade traditionella specialiteter saknas en definition av termen ”traditionell”. Vi föreslår att det införs en skyldighet att bevisa att en vara har använts under en tidsperiod av minst 25 år. Vi anser att det är en bra kompromiss.
Som ett resultat av detta kan kommissionen i princip godkänna följande ändringsförslag i betänkandet om geografiska beteckningar: ändringsförslagen 1, 10, 11, 15, 25, 29 och 31. Av de ändringsförslag som ingavs i sista minuten inför denna sammanträdesperiod kan kommissionen i princip godkänna ändringsförslagen 41, 43, 49 och 54. I betänkandet om traditionella specialiteter kan den godkänna ändringsförslagen 6, 10, 13 och 16. Kommissionen kan inte godkänna övriga ändringsförslag till dessa betänkanden.
– Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om den muntliga frågan (O-0003/2006 – B6-0005/2006) till kommissionen från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor om juridiska yrken och det allmänna intresset av ett fungerande rättssystem.
. – Herr talman! Mina damer och herrar! Jag är här för att företräda min kollega Giuseppe Gargani som i egenskap av ordförande i utskottet för rättsliga frågor är den egentliga frågeställaren. Det är i vilket fall hedrande för mig att ersätta honom.
Innan jag förklarar frågan närmare vill jag nämna något om bakgrunden. Upphovet till frågan, som alltså gäller fria yrken, framför allt juridiska yrken, ligger flera år bakåt i tiden. Parlamentet behandlade ärendet under den förra mandatperioden i två muntliga frågor och tillhörande resolutioner. Frågorna ställdes framför allt mot bakgrund av verksamheten vid Generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster under ledning av förre kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor, Mario Monti, och med tanke på den undersökning som gjorts vid Institutet för högre studier i Wien och som gav upphov till hela debatten.
Jag tänker inte sticka under stol med att utskottet för rättsliga frågor var överens över partigränserna om att denna undersökning från Wien var mycket partisk till förmån för de ekonomiska aspekterna och inte tog tillräckligt stor hänsyn till den särskilda roll som de fria yrkena, särskilt de juridiska yrkena, har inom rättsskipningen. Utskottet befarade också – och dessa farhågor växte delvis fram på grund av undersökningen – att kommissionen inte alltid hade dragit rätt slutsatser av Wien-undersökningen. Dessutom befarade utskottet at kommissionen medvetet drev en politisk linje som vi betvivlade var rätt i vissa avseenden. Fria yrken har en särskild ställning och kan när allt kommer omkring inte jämföras med snabbköpet runt hörnet i fråga om konkurrenspolitik och konkurrenslagstiftning. Områdena har helt olika bakgrund och olika betydelse för samhällets funktion.
I dag lägger vi fram en annan muntlig fråga. Den gäller kommissionens senaste preliminära rapporten som presenterats av kommissionsledamot Neelie Kroes – en resolution i samma ämne läggs fram nästa vecka – och som praktiskt taget fortsätter enligt samma linje som under förra mandatperioden.
Jag vill i detta viktiga ögonblick göra det helt klart och tydligt att även vi givetvis är väl medvetna om att förlegade seder bör avskaffas. Vi lever inte längre på medeltiden och skråväsendet tillhör det förflutna. Särskild hänsyn måste dock ändå tas till de fria yrkenas särdrag, inte minst de juridiska yrkena, som ligger inom rättsutskottets intresse. Dessa särdrag är en del av rättsväsendet och måste fungera. Om inte rättsväsendet fungerar blir allmänheten lidande eftersom den får ett otillräckligt juridiskt skydd, vilket innebär att en högst väsentlig del av demokratin, dvs. rättsstatssystemet, också urholkas. Därför måste bestämmelserna för de fria yrkena granskas mycket noggrant och ingående. Och därför måste vi noggrant överväga vad som krävs för att på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt ge medborgarna rättsligt skydd och tillgång till rättvisa, även i praktiken. Detta bör naturligtvis göras med särskild hänsyn till EG-domstolens rättspraxis.
Jag tänker nu ta upp ett särskilt problem som givetvis har nämnts i samband med denna fråga och som var ett skäl till att utskottet för rättsliga frågor ville ha denna extra debatt i ärendet här i dag. Problemet är den särskilda roll som avgifter har inom juridiska yrken eftersom dessa avgifter i många av EU:s medlemsstater har en särskild beskaffenhet och betydelse, särskilt i fråga om ersättning för juridiska utgifter och i situationer där företag som säljer försäkringar mot juridiska kostnader själva vill kunna få ersättning för sina klienters räkning. Sådant går praktiskt taget inte att reglera utan avgifter som också är djupt rotade i många medlemsstaters rättsliga traditioner. De bör därför inte ifrågasättas utan goda skäl, eftersom de utgör en så grundläggande del av konsumentskyddet. Detta bör alltså klargöras i detta ögonblick.
EG-domstolen har varit mycket omsorgsfull när den skapat rättspraxis på detta område. Nyligen – bara för några veckor sedan – såg vi ett fall där även generaladvokaten försökte visa vederbörlig omsorg i frågan. Det är mycket viktigt för oss att kommissionen slutar behandla denna grundläggande fråga – som är avgörande för ett fungerande rättssystem i många medlemsstater – på det sätt som framgår av kommissionens handlingar. Kommissionen kan inte behandla de fria yrkena på samma sätt som snabbköp. Dessa yrken har en särskild betydelse och funktion.
Vissa EU-medlemsstater har nu avskaffat avgifterna, vilket intressant nog bland annat har lett till högre priser för jurister och konsumenter – i vissa fall betydligt högre än genomsnittet i de medlemsstater som har behållit systemet. Systemet har, särskilt med hänsyn till prisbilden, garanterat att det rättsliga skyddet för konsumenter även i fortsättningen är tillgängligt och ekonomiskt hållbart.
Vi välkomnar ett svar från kommissionsledamot Neelie Kroes på vår muntliga fråga. Hon har redan diskuterat ärendet med utskottet för kommissionens räkning. Vi får sedan tillfälle att replikera svaret, både i samband med debatten och resolutionen nästa vecka.
– Herr talman! Kommissionen tackar utskottet för rättsliga frågor för frågan och Klaus-Heiner Lehne för ett utmärkt arbete här i kväll. Han har klart och tydligt redogjort för sina ståndpunkter.
Kommissionen erkänner rättssektorns särskilda roll för att det rättsliga förfarandet ska få ett korrekt förlopp och för att främja tillgången till rättslig prövning. Som svar på det exempel som Klaus-Heiner Lehne tog upp erkänner kommissionen för övrigt också att snabbköpen är mycket viktiga och hedervärda medlemmar av vårt samhälle, och detta förnekar vi definitivt inte. Men vi anser att vi på nytt bör undersöka de rådande bestämmelserna inom sektorn för att ta reda på vad som kan förnyas i syfte att främja nya typer av tjänster och nya tillvägagångssätt. Detta kan vara av intresse för dem som utnyttjar dessa viktiga tjänster.
Vi föreslår således att medlemsstaterna ska använda ett proportionalitetstest för att undersöka i hur stor utsträckning de nuvarande bestämmelserna verkligen tjänar allmänintresset. I denna strategi respekteras subsidiaritetsprincipen till fullo. Det är möjligt att ta fullständig hänsyn till nationella omständigheter och rättssektorns särskilda egenskaper.
Kommissionen håller förvisso med om behovet av viss reglering. Jag upprepar: vårt initiativ handlar om bättre reglering, inte avreglering. Vi erkänner också att det är medlemsstaternas rättighet att fastställa balansen mellan statlig reglering och yrkesorganisationers självreglering.
På frågan om medlemsstaternas rätt att fastställa avgifter vill jag understryka kommissionens ståndpunkt i rapporten från februari 2004. Enligt vår uppfattning visar Arduino-domen att statliga åtgärder genom vilka yrkesorganisationer ges regleringsbefogenheter att fastställa avgifter skulle kunna ifrågasättas enligt gemenskapslagstiftningen – t.ex. genom artikel 3.1 g, artikel 10.2 och artikel 81 i EG-fördraget – om inte staten har sista ordet och utövar en effektiv kontroll av dessa avgifters genomförande. Vi väntar på ytterligare förtydliganden om detta när EG-domstolen avkunnar sitt förhandsavgörande i Macrino-målet (mål C-202/04).
Slutligen har vi regleringen av den inre marknaden. Denna fråga är under debatt i ett annat pågående mål i EG-domstolen, nämligen Cipolla-målet (mål C-04/04), och återigen gäller det medlemsstaternas ansvar att fastställa priser. Kommissionen anser att minimipriser för advokattjänster är en inskränkning mot friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom de upphäver konkurrensfördelen för tjänsteleverantörer från andra medlemsstater. Vi anser heller inte att minimipriser kan motiveras enligt proportionalitetstestet, eftersom de i sig inte garanterar kvalitet, tillgång till rättslig prövning eller ett gott etiskt uppförande.
. – Herr talman! Frågan från utskottet för rättsliga frågor är på sin plats, eftersom särskild uppmärksamhet måste fästas vid relationerna mellan advokater, notarier och – som Klaus-Heiner Lehne har sagt – de som utövar juridiska yrken i allmänhet och deras klienter.
Europeiska kommissionen bör inte behandla dessa fall som om det endast rörde sig om en affärsrelation mellan kund och tjänsteleverantör. Relationen mellan en advokat eller notarie och dennes klient påverkar rättstillämpningen – en känslig fråga från demokratisynpunkt, vilket Klaus-Heiner Lehne också har påpekat.
Det arbete som yrkesorganisationerna för de juridiska yrkena i de olika länderna utför är mycket positivt för relationerna, inte endast företagsrelationerna, utan också de relationer som försvarar det allmänna intresset. Hittills har EG-domstolen i sina domar, som Neelie Kroes så gärna vill se, konstaterat att system som det spanska systemet är förenliga med gemenskapens lagstiftning, vars avgiftssatser endast är riktlinjer, i stället för att ange lägsta nivå, och hjälper domstolsförvaltningarna att fastställa kostnader, vilka i sista hand alltid kontrolleras av domstol.
Inte heller bör man ifrågasätta att många advokater i många olika länder motsätter sig . Denna form av avtal fråntar arbetet dess värdighet and visar brist på hänsyn och respekt för yrket. Förbudet mot har, kommissionsledamot Kroes, också fastställts av nationella domstolar.
Jag vill uppmana Europeiska kommissionen att respektera arbetet vid institutioner som, likt advokat- och notariesamfunden, i allmänhet har fungerat väl i över två århundraden, trots de upp- och nedgångar och avbrott som historien har medfört. Glöm inte att yrkesorganisationernas viktiga roll och det grundläggande arbete som de utför erkänns i olika konstitutioner, exempelvis den spanska konstitutionen.
Europeiska kommissionen bör vara lojal mot den europeiska traditionen och inte mot den nyare amerikanska traditionen. Vi måste stödja de små advokatföretagen. Gör inte misstaget att tro något annat.
– Herr talman! Som framgår är de flesta ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor mycket entusiastiska när det gäller advokatyrket. Flera av oss, däribland jag själv, ägnade oss åt detta yrke innan vi kom hit och i den meningen har vi ett intresse. Men hur entusiastisk jag än må ha varit över mitt tidigare yrke och dess oberoende känner jag en större entusiasm över tillgången till rättslig prövning och rättsliga tjänster i allmänhet, samt över vårt sätt att tillgängliggöra dessa tjänster i syfte att tjäna allmänintresset.
Jag anser att allmänhetens intresse för möjligheten till rättslig prövning bör vara vårt överskuggande mål och inte skyddet av, eller förmånerna för, de advokater som kanske anser att det är bekvämare att fortsätta att tillhandahålla tjänster på det sätt som de alltid har gjort. Professionen måste vara oberoende, men dess protektionism bör enbart tjäna allmänintresset.
Det verkar som om vi i EU har en fantastisk möjlighet att se oss omkring och undersöka vad som egentligen tjänar allmänintresset bäst. Till exempel har jag alltid ansett att de lägre beloppen i Tysklands avgiftssystem fungerar väl när det gäller att se till att rättssökande med problem av ringa värden kan söka rättvisa. I mitt hemland är detta ofta ett problem eftersom kostnaderna är så höga, och i de fall då det förekommer någon form av fast avgift är advokaternas ersättningar så låga att de avstår från uppdraget. Detta är en svår balansgång, men EU ger oss möjligheten att undersöka flera lösningar som skulle kunna tillämpas på dessa problem samt att plocka ut det bästa för det samhälle som vi vill tjäna. Därför bör vi inte vara räddhågade eller beskyddande när det gäller att söka efter det bästa alternativet. Jag anser att vi borde kunna samarbeta så länge kommissionen delar detta mål.
– Herr talman! Jag instämmer fullständigt i Diana Wallis slutsatser. Låt oss tillsammans söka efter det bästa alternativet. Bara på så sätt kan vi bemöta dessa yrkesutövares befintliga och potentiella klienter.
Jag vill på nytt betona vissa huvudbudskap när det gäller våra ambitioner på det här området. Vårt initiativ gäller en bättre reglering. Vad innebär detta? Det innebär en reglering som är balanserad och inte mer begränsad än vad som är absolut nödvändigt. Vi vill främja, inte hindra, tillgången till rättslig prövning. Detta är verkligen meningsfullt och skulle kunna uppnås genom att man främjar en större konkurrens inom denna sektor, vilket i sin tur skulle leda till uppkomsten av nya innovativa typer av tjänster. Detta är definitivt en stor fördel. Det skulle vara allmänt fördelaktigt att frigöra sektorns potential när det gäller tillväxt och sysselsättning, vilket också skulle främja tjänster av högre kvalitet och leda till en större valfrihet för konsumenterna.
Jag skulle vilja göra en mer ingående kommentar om den kritiska frågan om prisfastställelse, som har lagts fram som huvudfråga här i kväll. På det hela taget begriper jag inte hur en storskalig prisfastställelse, om så bara för domstolsinterna arbeten, skulle kunna vara objektivt motiverat för alla konsumenter och företagsanvändare. Det kan finnas vissa begränsade omständigheter då en prisfastställelse är motiverad: till exempel när det finns behov av att tillhandahålla ett särskilt skydd för vissa missgynnade grupper, däribland låginkomsttagare. En sådan omständighet skulle kunna kräva en mycket begränsad och noggrant riktad prisreglering. Men för det mesta skulle konsumenter och företagsanvändare troligen gynnas mer av en mängd erbjudanden från olika tjänsteleverantörer som de kunde jämföra och välja bland.
Inom de system där den förlorande parten får stå för de rättsliga kostnaderna kan jag emellertid se fördelarna med att ha en vägledning för domare när de ska besluta om kostnaderna. Jag säger inte att en slopad prisreglering eller lägre regleringsnivåer automatiskt kommer att leda till lägre priser, större valmöjligheter för konsumenterna eller skapandet av nya arbetstillfällen.
Även om den slopade prisregleringen i Förenade kungariket har lett till högre rättsliga kostnader känner jag inte till något som tyder på att avregleringen av priser i Förenade kungariket har medfört problem för de brittiska medborgarna när det gäller tillgången till rättslig rådgivning och rättsligt biträde eller att rättegångskostnaderna i Förenade kungariket skulle ha stigit oproportionerligt mycket som en följd av detta. I själva verket noterade det brittiska advokatsamfundet 1999 att en ökad konkurrens på området för upprättande av överlåtelsehandlingar ledde till att priserna föll med upp till 24 procent under 1990-talet, samtidigt som konsumenterna fick möjlighet att söka efter det mest förmånliga avtalet. Av de undersökningar som genomfördes i mitt hemland under 2002 framkom det att införandet av konkurrens på området för upprättande av överlåtelsehandlingar har resulterat i sjunkande priser.
Slutligen ska jag nämna ett par ord om kvalitet. Vi vill alla att de europeiska konsumenterna ska ha tillgång till kvalitativa juridiska tjänster. Detta är avgörande för att allas tillgång till rättslig prövning ska bli verklighet. Men jag tror inte att fasta priser alltid är nödvändigt för att uppnå detta. Jag känner inte till något fall som tyder på att upphävandet av fasta avgifter har lett till att kvaliteten på juridiska tjänster har försämrats i de medlemsstater där så har skett, även om kvaliteten förvisso har ett pris. Ett fast pris är inte i sig en garanti för kvalitet. Det motto som jag övertar från Diana Wallis är: ”låt oss tillsammans söka efter det bästa alternativet”.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i Bryssel torsdagen den 23 mars.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om förberedelser inför partsmötet om biologisk mångfald och biosäkerhet (Curitiba, Brasilien).
– Herr talman! Kommissionen är fast besluten att genomföra och ytterligare stärka de internationella åtaganden som gäller den biologiska mångfalden. I FN:s millenniebedömning av ekosystem (Millennium Ecosystem Assessment) har man understrukit behovet av att vidta drastiska åtgärder för att undvika oersättliga förluster av de ekosystemtjänster som människornas välfärd är beroende av. Om vi inte uppmärksammar förbindelserna mellan ekonomisk utveckling och biologisk mångfald kommer infriandet av millennieutvecklingsmålen att riskeras.
I FN:s millenniebedömning av ekosystem drogs slutsatsen att ”en ansträngning utan motstycke kommer att krävas för att man fram till 2010 ska klara att märkbart minska förlusten av biologisk mångfald på alla nivåer”. Denna globala målsättning för den biologiska mångfalden som har fastställts till 2010 antogs genom FN:s konvention om biologisk mångfald och stöddes vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg. Därför krävs ett omfattande politiskt engagemang för att stärka och genomföra FN:s konvention om biologisk mångfald och för att uppnå målsättningen för 2010. Den åttonde konferensen för parterna till FN:s konvention om biologisk mångfald (COP-8) kommer att äga rum under de kommande två veckorna i Curitiba, Brasilien. COP-8 föregås av det tredje mötet för parterna till Cartagenaprotokollet för biosäkerhet. Detta är två viktiga internationella miljöevenemang, och kommissionsledamot Stavros Dimas kommer att närvara vid den åttonde partskonferensens ministersegment den 26–30 mars.
Vid det rådsmöte (miljö) som hölls förra onsdagen antogs slutsatser där man fastställde EU:s prioriteringar inför den åttonde partskonferensen. Slutsatserna är följande: För det första att stärka genomförandet av FN:s konvention om biologisk mångfald och att övervaka framstegen med att infria målsättningen för den biologiska mångfalden som har satts till 2010. För det andra att gå framåt med genomförandet av arbetsprogrammet för skyddade områden i FN:s konvention om biologisk mångfald, och i synnerhet målet att inrätta ett globalt nätverk för omfattande, ekologiskt representativa och effektivt förvaltade system för nationellt och regionalt skyddade områden. Detta ska ha utförts senast 2010 för landområden och senast 2012 för havsområden. Detta kommer också att kräva att framsteg görs inom de havsområden som ligger utanför gränserna för nationell jurisdiktion. I FN:s konvention för biologisk mångfald bör man ange vetenskapliga kriterier för att fastställa de havsområden och marina arter i öppna hav som har det mest brådskande behovet av skydd. Den tredje slutsatsen gäller att nå framsteg i förhandlingarna om ett internationellt system för tillträde och fördelning av nytta.
I fråga om det pågående tredje mötet med parterna till Cartagenaprotokollet om biosäkerhet är våra prioriteringar att slutföra antagandet av kraven på dokumentation för gränsöverskridande transporter av genmodifierade organismer, att utveckla fler riktlinjer för riskbedömning och att diskutera ytterligare åtgärder när det gäller efterlevandet av krav. Frågor om kapacitetsuppbyggnad kommer också att vara centrala under det tredje partsmötet.
Kommissionen är starkt engagerad för att parlamentets ledamöter ska kunna delta som observatörer i de gemenskapsdelegationer som förhandlar om multilaterala avtal, vilket de redan har gjort vid ett flertal tillfällen.
Kommissionen välkomnar således deltagandet från Europaparlamentets ledamöter vid COP-8 och anser att de kan utgöra ett viktigt bidrag. Kommissionen kommer inom ramen för de personella resurserna under partskonferensen att hålla parlamentets ledamöter regelbundet informerade om förhandlingarnas utveckling i enlighet med det interinstitutionella avtalet.
. – Herr talman! Det är nu 13 år sedan FN:s konvention om biologisk mångfald undertecknades, och ändå minskar den biologiska mångfalden på jorden allt mer. När den åttonde konferensen mellan avtalsparterna inleds nästa vecka, är situationen i världen den att omkring 16 000 djurarter och 60 000 växtarter är utrotningshotade. Vi exploaterar ekosystemen på ett ohållbart sätt. Den viktigaste faktorn bakom utarmningen av mångfalden på global nivå är markanvändningen, som ändrar den naturliga miljön för att göra den mer lönsam. Varje år omvandlas omkring 2 procent av jordens ursprungliga naturliga miljö till jord- och skogsbruksmark eller införlivas i den bebyggda miljön.
Eftersom problemen med livsmiljöerna, arterna och utarmningen av den mångfald som vi har ärvt i allmänhet ofta märks först efter en viss tid, har förlusten av den biologiska mångfalden som en del av den globala förändringen inte uppmärksammats tillräckligt. Till följd av försämringen av ekosystemen kan deras funktion och de gratistjänster de tillhandahåller människorna, såsom produktion av rent vatten och underhåll av den hydrologiska cykeln, koldioxidbindning, pollinering av ätbara växter och återvinning av näringsämnen, påverkas mycket negativt. Ekologer och ekonomer har räknat ut att värdet på de gratistjänster som naturen tillhandahåller motsvarar det otroliga beloppet på omkring 23 miljarder euro per år, vilket är mer än hela världens sammanlagda nationalprodukt. De tjänster ett ekosystem tillhandahåller kan i viss grad återgäldas, till exempel genom skogsplantering i avverkade områden som är utsatta för erosion, men skogsplanteringar kompenserar inte för mångfalden i naturliga skogar. Vi delar därför samma klara önskan: vi vill hejda utarmningen av naturen. Men var finns den vishet som behövs för att komma på effektiva sätt att göra detta?
Resolutionen innehåller många värdefulla rekommendationer, men om man ser på själva naturen kan man inte låta bli att förundras över dess vishet. Naturen själv är oändligt produktiv, kreativ och till och med överdådig, men samtidigt effektiv och praktisk. Naturen är en modell för hur ett naturligt ekonomiskt produktionssystem faktiskt ser ut och för vad ekologisk produktdesign bör eftersträva. Naturen bryr sig inte om en integrerad produktpolitik från början till slut: för naturen är allting alltid början på något nytt. Vi behöver samma sorts vishet – men också en förutsättningslös strategi – för att kunna klara av de svårigheter som ligger framför oss.
. – Herr talman! Det råder ett brett samförstånd om behovet att stärka den internationella miljöstyrningen. Klimatförändringen är det största av de globala miljöproblemen, men tyvärr inte det enda. Minskningen av antalet arter i världen hotar redan vårt samhälles livskraft. Av denna anledning behöver EU konkreta resultat av det stundande FN-partsmötet om biologisk mångfald.
Konventionen om biologisk mångfald är det internationella avtal om bevarande av biologisk mångfald som har antagits av flest länder. Det har undertecknats av 188 länder, inbegripet alla 25 EU-medlemsstater. För att se till att konventionen får största möjliga verkan är det nödvändigt att den genomförs effektivt inom de olika politikområdena och att den är förenlig med andra internationella miljöavtal och att alla dessa kan samordnas.
Det största hindret för ett effektivt genomförande är emellertid det otillräckliga antalet indikatorer för att beskriva biologisk mångfald. Vi vet inte vad som händer i miljön eller hur vi bäst kan bemöta denna utmaning. Kommissionen måste arbeta intensivt för att ta fram sådana indikatorer. Europeiska unionen måste visa vägen när det gäller att stärka den globala dimensionen av hållbar utveckling. För att kunna stoppa utarmningen av naturen och skydda dess rikedomar – inte endast för oss själva, utan också för våra barn – måste vi vara beredda att enas om mål som är bindande för alla.
. – Varför måste vi bevara den biologiska mångfalden? Svaret är enkelt – därför att den är direkt kopplad till oss människor. Människan är en del av den biologiska mångfalden. Människan påverkar de levande organismer som omger henne och påverkas i sin tur av dem. Varje dag förstör just människan emellertid ett okänt antal arter av olika livsformer, eftersom hennes handlande leder till klimatförändring, ökar miljöföroreningen och förstör de naturliga livsmiljöerna för växter och djur. Människans verksamhet, som saknar motsvarighet i naturen, är vanligen katastrofal för den biologiska mångfalden. En bedömning av tillgängliga uppgifter från olika europeiska stater om tillståndet hos fågel- och däggdjurspopulationerna och förändringarna i deras genomsnittliga förekomst visar att ett långsiktigt bevarande av många av dessa arter inte kan garanteras utan en brådskande och avgörande förändring av strategin och politiken för att skydda den biologiska mångfalden. Enligt den så kallade förenklade miljöskyddsstrategi som tidigare har använts beaktas endast behoven hos de arter som löper störst risk att utrotas. En sådan strategi är inte längre lämplig. Jag ser mycket positivt på Europeiska unionens ambitiösa mål att hejda minskningen av den biologiska mångfalden fram till 2010. För att förverkliga detta mål är det nödvändigt att skapa ett system för biologiska indikatorer, som skulle göra det enklare att bedöma framstegen i genomförandet av de åtaganden som gjorts inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Vi måste utarbeta nationella handlingsplaner och samordna insamlingen, analysen och offentliggörandet av uppgifter på internationell nivå. För detta krävs naturligtvis också ekonomiska investeringar. I dag är det den internationella konsumentdagen. Det är betecknande att vi i dag av alla dagar diskuterar bevarandet av den biologiska mångfalden. Den ständigt ökande konsumtionen som, vilket har bekräftats, ökar den ekonomiska tillväxten och allas välstånd, skadar miljön allt mer för varje dag.
– Herr talman! Denna resolution är ett mycket bra tillfälle för parlamentet att förmedla ett kraftfullt uttalande till de parter som möts i Brasilien om det värde som EU-medborgarna fäster vid världens naturtillgångar och den biologiska mångfalden. Jag vill inrikta mig på två sådana tillgångar.
Världens sista urskogar håller på att skövlas i en takt av mer än 13 miljoner hektar per år med förödande konsekvenser. Ett globalt nätverk för skyddade skogsområden bör upprättas och finansieras, och länderna bör fastställa mätbara mål för att se till att utnyttjande, konsumtion och handel med den biologiska mångfaldens resurser endast kommer från hållbara källor.
Vi bör också som ett brådskande ärende ta upp frågan om utsäde som har manipulerats med så kallad terminatorteknik. Dessa grödor alstrar ett sterilt utsäde som gör det omöjligt för jordbrukarna att spara utsädet från ena årets skörd för att så med under nästa år. Följaktligen är jordbrukarna tvungna att varje år köpa utsäde från bioteknikföretagen, som redan har en enorm kontroll över utsädet: bara tio företag kontrollerar mer än 50 procent av den globala utsädesmarknaden. Detta får ofantliga konsekvenser för livsmedelssäkerheten, särskilt i utvecklingsländerna och för de fattiga jordbrukarnas livsuppehälle. Alla eventuella förslag om att upphäva moratoriet för fälttester och marknadsföring av detta livsfarliga utsäde måste bestämt förkastas, och vår grupp har lagt fram ett ändringsförslag om detta inför morgondagen för att stärka denna punkt.
– Herr talman! Under de två senaste århundradena har befolkningsökningen, exploateringen av naturresurserna och miljöföroreningen lett till en snabbt krympande tillväxt. Som det har upprepats många gånger i dag är människan beroende av mångfald. Skogarna ger oss till exempel inte endast råvaror i form av virke och ökad syrehalt i luften, utan renar också vårt vatten och hindrar erosion och översvämningar – en funktion som man blir allt mer medveten om i olika delar av världen, allt eftersom klimatförändringens effekter blir allt mer kännbara.
Som kommissionsledamoten sa fattade man vid världstoppmötet om hållbar utveckling 2002 ett beslut om att minska takten för förlust av den biologiska mångfalden. Vid den tiden riktade Europaparlamentets delegation stark kritik mot detta otillräckliga krav. Inom EU gick vi längre än det kravet och sa att utvecklingen mot en minskad biologisk mångfald skulle ha vänts senast 2010.
Jag anser att kommissionen och medlemsstaterna bör fortsätta att spela en ledande roll och se till att man vid den åttonde konferensen mellan parterna i konventionen om biologisk mångfald når enighet om mätbara mål och en särskild tidsram för när dessa mål ska uppnås.
EU och dess medlemsstater bör också fästa särskild uppmärksamhet vid den marina mångfalden, och EU måste se över sina egna resultat inom detta område. Jag vill i förbigående endast nämna den europeiska fiskeripolitiken, ett ämne som för närvarande diskuteras med våra kolleger i AVS-länderna när det gäller den alarmerande minskningen av bestånden av olika fiskarter.
– Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
| sv |
Krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Andras Schwab, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon - C6-0210/2008 -.
Andreas Schwab: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda - och inte för formens skull, utan det är en äkta känsla från min sida - med att sända ett hjärtligt tack till kommissionsledamot Günter Verheugen, kommissionen, dess personal, det tjeckiska ordförandeskapet, som tyvärr inte kunde vara med oss i dag, och personalen i utskottet för deras positiva och konstruktiva samarbete i detta ärende.
Om man granskar hur miljövänliga åtgärder för bilar kan uppnås blir man ibland förvånad över att så mycket tid läggs ned på att se över andra åtgärder. Jag anser att vi, som parlament, som ett europeiskt organ, tillsammans har gjort ett viktigt framsteg, vars betydelse man hittills inte riktigt lyckats påvisa för allmänheten eller i den politiska debatten.
Den förordning som vi ska anta i dag är miljövänlig, eftersom den är en del av koldioxidpaketet och utgör ett viktigt bidrag från den europeiska politikens sida när det gäller att minska koldioxidutsläppen från motorfordon. Samtidigt - och jag skulle kalla detta smart miljöpolitik - hjälper det också konsumenterna - förarna - att betala mindre, samtidigt som de handlar mer miljövänligt, eftersom det leder till betydande besparingar, inte bara när det gäller koldioxid, utan också när de gäller konsumtion av bensin och diesel. Detta leder också till - och även detta är en viktig punkt som var särskilt viktig för parlamentet och dess ledamöter - en förbättrad säkerhet på europeiska vägar, och inte bara när det gäller fordon för transport av gods, utan även bilar.
Jag har ingen tanke på att gå igenom de enskilda punkterna i förordningen rubrik för rubrik, utan jag anser att det finns några viktiga politiska signaler som vi bör gå in på mer i detalj nu.
Den första punkten är vi, genom att installera ett obligatoriskt system för övervakning av däcktryck för motorfordon, kommer att skapa en situation där bättre däcktryck, genom de förbättrade köregenskaper för däcken som däckindustrin är i stånd att genomföra, kommer att ha förare som konsumerar upp till 5 procent mindre bränsle utan att kostnaderna skjuter i höjden. Ett övervakningssystem för däcktryck som redan finns på marknaden kostar omkring 100 euro, ibland mycket mindre, och de resulterande kostnadsbesparingarna för konsumenterna kommer att bli mycket större än så.
Den andra punkten som jag anser är värd särskild uppmärksamhet är den att vi har lyckats uppnå den obligatoriska installationen av ett stabilitetssystem - känt som ESP-systemet - i fordon så tidigt som 2011, och vi gjorde inte detta mot den europeiska motorindustrins vilja, utan med dess uttalade deltagande och stöd, eftersom detta kommer att leda till en stor förbättring när det gäller säkerheten på EU:s vägar. På grund av att de relevanta tekniska specifikationerna tyvärr inte var tillräckligt utvecklade ännu lyckades vi inte säkerställa en obligatorisk installation av nödbromssystem och varningssystem vid avvikelse ur fil - jag ber om ursäkt för dessa något tekniska termer, som i allmänhet inte förekommer i den allmänna debatten om denna fråga - på i synnerhet nyttofordon före 2018. Denna åtgärd kommer att förbättra säkerheten på EU:s vägar i hög grad, särskilt på våra motorvägar. Allt jag kan säga är att detta skulle kunna minska antalet dödsfall och skador med omkring 35 000 fall.
Slutligen - och det råder fortfarande meningsskiljaktigheter i denna fråga - har vi också skapat en situation med hjälp denna förordning där bullerutsläppen från däck kommer att minska avsevärt. Detta innebär vissa kostnader, det stämmer, och av denna anledning ansåg vi att det var särskilt viktigt att innefatta en text i förordningen som föreskriver att minskat bullerutsläpp från vägtrafik inte bara kan vara däcktillverkarnas och indirekt konsumenters ansvar, utan att det också är medlemsstaternas ansvar i fråga om de vägbanor som de tillhandahåller, och jag är oerhört tacksam för att rådet i slutändan antog denna bestämmelse.
Jag vill tacka er för ert samarbete, och jag ser fram emot en intressant debatt.
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Fru talman, ärade ledamöter! Även jag skulle vilja börja med att uttrycka mitt tack, i detta fall till föredraganden Andreas Schwab och de parlamentsledamöter som deltog i det förberedande arbetet, för deras verkligt konstruktiva och engagerade samarbete, som gör det möjligt att nå en överenskommelse vid första behandlingen.
Det som vi egentligen behandlar här verkar vara en mycket teknisk förordning, men det är en förordning som har en omfattande och långtgående politisk betydelse. Det som vi strävar efter att anta i dag utgör en milstolpe för den förbättrade vägsäkerheten. Denna förordning kommer att göra de europeiska bilarna säkrare. Det är en milstolpe när det gäller europeiska fordons förenlighet med miljön, eftersom förenlighet med miljön naturligtvis är något som inte bara kan uppnås genom att tillverka mer bränsleeffektiva motorer - bilar erbjuder också helt andra alternativ för att spara bränsle och minska föroreningar. När allt kommer omkring kommer det också att utgöra en viktig del av vår politik för bättre lagstiftning, eftersom det leder till en verkligt drastisk förenkling av hela lagstiftningen.
Låt mig börja med säkerhetsaspekten, som var den viktigaste delen i detta projekt. Vägsäkerhet inom EU är fortfarande en fråga som kräver vår största uppmärksamhet och något som oroar oss mycket. De regler som vi fastställer här, och som kommer att vara standard för europeiska bilar från och med 2011, kommer att leda till 35 000 färre dödsfall och allvarliga skador per år på EU:s vägar. Införandet av det elektroniska stabilitetskontrollsystemet för personbilar, och särskilt för kommersiella fordon, kan rädda närmare 3 000 liv per år och hindra att 25 000 människor skadar sig allvarligt. Detta är i slutändan en del av en säkerhetsutrustning som, särskilt när det gäller nyttofordon som ofta är inblandade i allvarliga olyckor, hittills har använts sällan. Kostnaderna för tillverkarna kommer i allra högsta grad att uppvägas av den totala ekonomiska fördelen.
Detta åtgärdspaket kommer att spela en stor roll vid genomförandet av den europeiska strategin som ska minska koldioxidutsläpp från personbilar och lätta kommersiella fordon. Däck med lågt rullmotstånd blir obligatoriska och kräver installation av system för övervakning av däcktryck samt växlingsindikatorer. Dessa åtgärder kommer att sänka det genomsnittliga koldioxidutsläppet med 6-7 gram koldioxid per kilometer. Det är därför ett mycket anmärkningsvärt inslag. Dessutom vill jag inte missa tillfället att påpeka att detta förslag kommer att leda till betydligt mindre vägbuller, eftersom en minskning av däckbullernivåerna klart kommer att förbättra denna situation.
Låt mig nu åter betona att vi bara kan uppnå hållbar rörlighet inom EU om vi, som en del av en integrerad strategi, innefattar potentialen för alla inbegripna faktorer här, vilket innebär fordonet självt - det som vi diskuterar i dag - men vi måste också diskutera transportinfrastrukturen och de berörda personernas körbeteende. Det gläder mig oerhört att det är exakt så som Europaparlamentet ser på saken.
När det gäller förbättring av lagstiftningen kommer denna förordning att bidra till en imponerande förenkling av lagstiftningen. Denna förordning i sig kommer att upphäva 50 befintliga direktiv och, där så är möjligt, ersätta dem med internationella regler. Lägre administrationskostnader, bättre insyn och större internationell harmonisering kommer att innebära anmärkningsvärda besparingar för näringslivet, och detta kommer att medverka till att förstärka dess konkurrenskraft. Samtidigt kommer medlemsstaterna att gynnas av minskade förvaltningsutgifter.
När det gäller bilar är det knappast möjligt att inte nämna att den europeiska motorindustrin för närvarande befinner sig i en mycket allvarlig kris, den allvarligaste på årtionden. Det är därför naturligt att man undrar om detta är rätt tillfälle att genomföra tekniska förordningar. Jag vill vara helt tydlig när jag svarar på detta, när jag säger att det som vi strävar efter att anta här i dag är ett av resultaten från Cars 21-förfarandet, där vi arbetade intensivt med tillverkare, medlemsstaterna och civilsamhället om hur ramen för den europeiska motorindustrin ska se ut i framtiden och hur vi föreställer oss den europeiska bilen i framtiden. Jag skulle verkligen vilja betona att de europeiska tillverkarna, till och med i denna kris - och särskilt i denna kris i själva verket - inte får bromsa in när det gäller utveckling och införandet av bilar på marknaden som uppfyller de krav som ställdes i början av 2000-talet, och dessa krav är mycket tydliga. Konsumenter vill ha fordon som förbrukar mindre bränsle, är bättre för miljön och säkrare.
Visionen för den europeiska bilen i framtiden, som blev följden av Cars 21, och alla deltagares gemensamma linje när det gäller framtiden för denna industri, är exakt denna - vi vill att EU ska sända ut inte bara de kvalitativt bästa bilarna, utan också de som förbrukar minst, är mest miljövänliga och säkrast för att möta den internationella konkurrensen, och jag är helt säkert på att den europeiska industrin kommer att behålla sin ledande ställning på den internationella fordonsmarknaden med sådana produkter. Tack så mycket.
Jorgo Chatzimarkakis: föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först av allt skulle jag vilja gratulera Andreas Schwab till den kompromiss som han har framställt i samarbete med rådet. Inte alla frågor togs upp, men det är så det är med kompromisser.
Införandet av obligatoriska säkerhetssystem för fordon är något som jag i synnerhet välkomnar. Det obligatoriska införandet av ny säkerhetsteknik som ESP kommer i framtiden att innebära att inte bara de som köper personbilar av högre klass kommer att gynnas av en högre säkerhetsstandard på vägarna, utan också förare av nyttofordon. Genom att göra detta bidrar vi i hög grad till EU:s säkerhet. Detta måste också ovillkorligen gälla för däcksäkerheten.
Det är riktigt att klassificera däckens väggrepp vid vått väglag, och därmed deras säkerhet, som viktigare än rullmotståndet, som hjälper till att minska koldioxidutsläpp. Däckens rullmotstånd, som beror på körförhållanden och hastighet, står för 20-30 procent av bränsleförbrukningen. Det är därför klart att, med tanke på den aktuella miljödebatten och för att minska bensinkostnaderna, en minskning måste genomföras. Men det är nödvändigt att inse att säkerhet och bekväm körning skulle vara omöjligt utan rullmotstånd, som uppstår vid deformering av däck och deras elastiska egenskaper. Vi måste därför se säkerheten under ett annat ljus här också. Däcktillverkarnas nya utveckling visar att det är möjligt att få både säkerhet och lägre rullmotstånd. På detta sätt kommer vi också att se till att den europeiska motorindustrin intar och behåller en världsledande ställning.
De kompromissförslag som vi ska rösta om i morgon sänder ut en tydlig signal som går från koldioxidhysterin och mot mer vägsäkerhet.
Malcolm Harbour: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! För min grupps räkning vill jag tacka min kollega Andreas Schwab för att ha hanterat ett mycket komplicerat ärende mycket skickligt. När nu rådet inte är här bör vi kanske också säga att förhandlingarna har varit tuffa men rättvisa, och vi har nått ett mycket bra resultat.
Jag vill ta upp ett antal punkter som bygger på vad kommissionsledamoten sa. Jag har haft förmånen att vara en del av Cars 21-initiativet redan från början, och vi ser nu resultatet av detta integrerade synsätt. Det är en viktig terminologi och ett klassiskt exempel på hur ett antal olika bestämmelser har sammanförts i en rullande uppdatering av ramverket som påverkar motorfordon, men en uppdatering som branschen väntar sig.
Vi slår fast en färdplan i Cars 21 om utmaningar när det gäller miljö och säkerhet som vi förväntade oss att branschen skulle uppfylla. Det avgörande är att ge dem stabilitet och kunskap så att de kan planera och utforma sina nya produkter på ett känsligt och logiskt sätt, om än med krävande tidsfrister och mål. Vi vill inte avstå från dessa utmanande mål, utan ge dem den stabiliteten. Precis som Günter Verheugen påpekade är denna rättsliga stabilitet ytterst viktig, med tanke på att branschen befinner sig i en så eländig situation med vikande efterfrågan.
Jag vill framhålla två saker. Till att börja med är avtalet om att införa elektroniska stabilitetskontrollsystem så tidigt som möjligt ett mycket stort bidrag till säkerheten, och jag välkomnar det verkligen. De av oss som har haft tillfälle att prova systemen vet hur effektiva de är. För det andra vill jag betona frågor kring den internationella ramen, upphävandet av EU-direktiven och deras införlivande i nationell lagstiftning. Jag välkomnar det, men jag anser att det nu är viktigare än någonsin att processen blir betydligt öppnare när det gäller kommissionens linje i förhandlingarna om dessa direktiv som genomförs inom ett annat organ, ett FN-organ, och inte i kammaren.
Gary Titley: för PSE-gruppen. - (EN) Fru talman! Låt mig börja med att gratulera Andreas Schwab till hans betänkande och tacka honom för hans mycket samarbetsvilliga synsätt på hela frågan.
I torsdags kväll var en av våra kolleger, Linda McAvan, inblandad i en mycket allvarlig bilolycka. Hennes bil blev förstörd, men hon kunde ta sig därifrån relativt oskadd tack vare att den bil hon körde hade de modernaste säkerhetsanordningarna. Det är mot den bakgrunden vi diskuterar betänkandet. Vägsäkerheten räddar liv, som kommissionsledamot Günter Verheugen nämnde, och är så avgörande för välbefinnandet för många familjer i Europeiska unionen. Vi ska inte förlora det ur sikte, inte ens under dessa mycket svåra tider.
Jag vände mig därför bestämt emot de människor i parlamentet och i rådet som ville försämra kommissionens förslag. Jag tycker att kommissionens ursprungliga förslag är mycket bra, och vi var beslutna att stå emot förändringar i det.
Förslaget innehöll emellertid en viktig svaghet, nämligen att det saknades en bestämmelse om att sälja ut däck som inte uppfyllde de nya kraven efter datumet för införlivande. Det anser jag är den största bristen. Jag föreslog därför utskottet ett ändringsförslag som utskottet accepterade och som innebär att däck som inte uppfyller normen efter genomförandedatum ska säljas ut efter 12 månader.
Under rådande förhållanden inom bilindustrin när så få bilar säljs var det ganska tydligt i de diskussioner vi hade med rådet att 12 månader sannolikt var orealistiskt. Vi behövde överväga de allvarliga miljökonsekvenserna av att undanröja däck som är fullständigt acceptabla och i gott skick. Vi var därför beredda att i trepartsmötet acceptera en period på 30 månader efter genomförandedatumet för att sälja ut däck som inte uppfyller kraven. Tack vare Andreas Schwabs ingripande är detta förberett genom kommittéförfarandet, om kommissionen nu tror att det kan bli tidigare. Det var ett viktigt område som stärktes.
Jag vill också framhålla de omfattande miljöåtgärderna - särskilt systemen för övervakning av däcktryck - som inte bara sparar koldioxid utan även gör bilar säkrare. Vi har minskat rullmotståndet och införlivat växelindikatorer, vilket inte fanns med i det ursprungliga förslaget. Det kommer inte bara att gynna miljön utan även spara pengar för bilisterna - något som är mycket viktigt nu.
Punkten som handlar om säkerhet är välutformad. Som jag sa är system för övervakning av däcktryck mycket viktigt eftersom däck med för lågt tryck är en orsak till olyckor - och jag skäms att säga att Storbritannien är en av de största syndarna när det gäller däck med för lågt tryck. Varningssystem vid avvikelse ur fil och elektroniska stabilitetskontrollsystem är också viktiga. Jag gratulerar Andreas Schwab till att ha tidigarelagt genomförandet av dessa ett år, eftersom de kommer att vara till stor fördel när det gäller säkerheten.
Såsom Malcolm Harbour och kommissionsledamoten har påpekat är förenklingen en del av förslaget, och det är mycket viktigt.
Avslutningsvis vill jag gärna peka på vad vi har gjort när det gäller att kräva större betoning på att minska buller som härrör från vägtrafik. Vägtrafikbuller orsakar stress som i sin tur leder till dålig hälsa och svåra olyckor, och det är därför viktigt att ta upp frågan.
Olle Schmidt: för ALDE-gruppen. - Fru talman, herr kommissionär! Detta är ett bra betänkande med tydliga miljö- och säkerhetsmål. Utskottet var tydligt vad gäller buller och hälsa. Så många som 210 miljoner européer utsätts idag för trafikbuller, som enligt WHO är direkt hälsofarligt. Buller från däck är inte det enda sättet att minska trafikbuller, men bästa resultat uppnås med en kombination av åtgärder, där bullerutsläpp från däck är en viktig del.
Vissa, också här kanske, säger att det finns en motsättning mellan bullerutsläpp och däckens egenskaper vad gäller säkerhet. För detta finns det inga belägg i någon av de djupgående och oberoende studier som gjorts. Därför är vi besvikna över att kompromissen inte reflekterar det vi röstade fram i utskottet. Vad gäller lastbilar uppfyller redan 90 procent av däcken de bullernivåer som finns i kompromissen. Detta är inte vad vi kallar en hög ambitionsnivå, tyvärr.
Seán Ó Neachtain: för UEN-gruppen. - (GA) Fru talman! Jag skulle vilja välkomna detta betänkande och gratulera Andreas Schwab till utarbetandet av det.
Vi måste välkomna allt som gör vägarna säkrare. Fordonet i sig är förvisso den viktigaste aspekten på detta, samt att se till att fordonens standard görs säkrare.
Som kommissionsledamoten sa är detta konsolideringen eller kombinationen av mer än 50 andra regler. Jag välkomnar denna förenkling, eftersom överallt i EU måste tillverkade fordon vara av högsta standard och fordonstillverkare måste ansvara för att denna standard uppnås - inte bara när det gäller däcken, utan också i förhållande till de övriga aspekter som har nämnts här denna förmiddag, som elektronisk kontroll och andra moderna egenskaper som ser till att bilarna och de fordon som vi släpper ut på vägarna är av högsta möjliga standard.
Heide Rühle: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Även jag vill tacka föredraganden och skuggföredraganden, och i synnerhet Gary Titley och kommissionen, för detta förnuftiga förslag.
Mitt tack till det tjeckiska ordförandeskapet är å andra sidan något mer blandat. Jag måste säga att rådet satte oss under hårt tryck här i detta trepartsmöte, och att rådet visade små ambitioner. Raka motsatsen faktiskt, för rådet varnade oss på förhand för att ställa alltför höga krav, då detta skulle kunna äventyra tillverkarna i dessa ekonomiska kristider. Jag ser helt annorlunda på detta, och majoriteten i kammaren också, tror jag - det är särskilt i ekonomiska kristider som vi behöver tydliga normer och att den europeiska industrin ska vara motiverad och ges stimulansåtgärder för att den ska fastställa sina standarder på hög nivå och utveckla modeller inför framtiden, och inte för den nuvarande situationen. Energieffektivitet och koldioxid spelar helt klart en mycket viktig roll i detta.
Säkerhetsfrågan är helt klart också viktig, medan frågan om att minimera buller, som fick en kort frist i denna debatt, inte heller får förbises, eftersom alltfler personer insjuknar på grund av buller, med påföljande höga kostnader för samhället. Av detta skäl är det också viktigt att denna förordning ligger i linje med relevanta standarder.
På det stora hela sett har vi uppnått en bra kompromiss. Vi undertecknade inte avtalet från första behandlingen, eftersom vi var kritiska mot förfarandet och även mot påtryckningarna från det tjeckiska ordförandeskapet, men vi kan leva med denna kompromiss, och vi som grupp kommer att rösta för den.
Jim Allister: (EN) Fru talman! På en natt har vi haft ytterligare ett terroristmord i min valkrets i norra Irland. Innan jag tar upp det aktuella ämnet, låt mig framföra mina kondoleanser till familjen till den polisman i min valkrets som så brutalt mördats av IRA och också fördöma denna ytterligare terroristhandling.
När det gäller den fråga kammaren ska diskutera måste jag säga att jag sällan bearbetas i min valkrets till förmån för en EU-förordning, och jag antar att jag måste säga att i ännu färre fall blir jag övertygad. Men vid det här tillfället var jag glad att jag blev övertygad eftersom förslaget innehåller bestämmelser som både förbättrar vägsäkerheten och lyckligtvis bistår ett företag i Nordirland som är ledande inom teknik och produktion när det gäller system för övervakning av däcktryck. Förslaget som innebär att ett sådant system blir obligatoriskt är inte bara bra för vägsäkerheten, utan det är också bra för arbetstillfällena i min valkrets.
Med tanke på hur många som dör på vägarna i hela EU måste åtgärder som gör våra bilar säkrare - och därmed våra vägar - välkomnas. Det finns ett område framför alla där förordningen avgjort spelar en roll. Det ska vara en känslig, rationell och nödvändig reglering, inte reglering för regleringens skull. Men i detta sammanhang tror jag att betänkandet blir välbalanserat, och jag gratulerar föredraganden till detta.
Zuzana Roithová: (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Jag uppskattar den stora professionalism som Andreas Schwab visar när det gäller ändringen av förslaget till kommissionens förordning till att omfatta åtgärder som kommer att öka den europeiska bilindustrins konkurrenskraft, samtidigt som han gör det möjligt för medlemsstaterna att effektivt övervaka att marknaden anpassar sig till motorfordon som uppfyller krav för typgodkännande. Genom att exempelvis kontrollera däcktrycket kan vi minska bränsleförbrukning och alltså utsläpp, och genom att införa moderna elektroniska körkontrollsystem 2011 kommer en minskning av antalet olyckor på europeiska vägar att uppnås ett år tidigare. Bullerminskning är en annan fördel och en som gäller både däck och vägbyggande. Genom denna förordning kommer den administrativa bördan att minska, och rättsliga förordningar kommer att förenklas i enlighet med FN:s avtal om att likforma fordonskraven. Denna förordning är ett utmärkt exempel på integrerad lagstiftning, och det gläder mig att det tjeckiska ordförandeskapet var väl förberett för det och att ett avtal mellan parlamentet, Andreas Schwab och rådet därför kommer att nås vid första behandlingen.
Wolfgang Bulfon: (DE) Fru talman! En svår kompromiss har nåtts, och jag anser att Andreas Schwab har framställt ett mästerverk här, så från och med nu kommer jag att hänvisa till honom som stormästare Schwab.
För att öka säkerheten för bilförare på europeiska vägar är det tidiga införandet av låsningsfria bromssystem (ESP) särskilt välkommet. Dessutom är det faktum att värden för däckens väggrepp vid vått väglag i framtiden åter kommer att förbättras något som ska ses som en positiv utveckling, liksom att system för övervakning av däcktryck, varningssystem vid avvikelse ur fil och avancerade nödbromssystem ska beaktas för andra fordonskategorier.
Jag skulle dock vilja kritisera att tillverkare har gått vidare med högre däckbullernivåer för nyttofordon, och inte heller gläder jag mig åt misslyckandet med att införa andra säkerhetsåtgärder än ESP tidigare än föreslaget.
Jag skulle dessutom vilja påpeka att det inte ingick några exakta specifikationer på prestationskraven när det gäller vinterdäckens förmåga att initiera eller behålla fordonets rörelse i kompromissen med rådet. Jag tycker personligen att det är obegripligt att det inte gjordes några specifikationer av de köregenskaper som till exempel krävs för körning vid ishalka eller i gyttja.
Däck av klass C1, C2 och C3 som inte uppfyller kraven i denna förordning som fastställs i bilaga 1 kommer nu att få säljas i ytterligare 30 månader, enligt kompromissen om övergångsperioder. Parlamentet hade räknat med en övergångsperiod på 12 månader för detta, vilket skulle ha varit det som krävdes här.
Avslutningsvis skulle jag åter vilja påminna er alla om att högsta avsedda hastighet är 180 km/h, eftersom jag anser att detta är en mycket vettig åtgärd.
Toine Manders: (NL) Fru talman! Jag skulle vilja tacka Andreas Schwab för hans engagemang, eftersom han helt enkelt ställdes mot väggen i trepartsmötet. När jag studerade europeisk lagstiftning såg medbeslutandebefogenheterna naturligtvis helt annorlunda ut jämfört med i dag.
Det avtal från första behandlingen som vi nu har framför oss, som framförhandlades av fyra parlamentsledamöter - däribland jag själv som skuggföredragande - skiljer sig påtagligt från den text som parlamentet antog. Detta skiljer sig från kommissionens förslag - den ekonomiska krisen utnyttjades för att lägga fram ett gräsligt förslag. Alla klagar faktiskt på att det saknar innehåll, och ändå accepteras det uppenbarligen.
Enligt gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa undermineras demokratin och parlamentets roll. När allt kommer omkring behövs en andra behandling om den text som antas av parlamentet vid första behandlingen inte ingår i trepartsmötet, eftersom det är så som arbetsgången fungerar. Vi anser också att det sänder ut en dålig signal att fyra ledamöter enas om en text i ett trepartsmöte och hela kammaren helt enkelt följer deras exempel.
ALDE-gruppen kommer att rösta mot detta förslag av principskäl. Detta är huvudsakligen av procedurskäl och inte för att vi anser att innehållet är bristfälligt, även om det finns utrymme för förbättringar där.
Avril Doyle: (EN) Fru talman! Jag vill ta upp en närliggande fråga. Som kommissionen vet finns tre ”F-gaser” bland de sex stora växthusgaserna. Jag var föredragande för direktivet om rörlig luftkonditionering och användningen av dem i mobila luftkonditioneringssystem.
Det förefaller som om man utnyttjar kryphål mellan den lagstiftningen och lagstiftningen om typgodkännande, vilket var det verktyg som valdes för att genomföra direktivet. Jag har de senaste veckorna uppmärksammats på biltillverkares planer på att undvika all förändring överhuvudtaget när det gäller kyla, från 2011 och framåt, genom att tillämpa typgodkännande av vissa komponenter. Det skulle innebära att sista datum för att förbjuda användningen av R134a nu skulle bli 2017 i stället för 2011. Utsläpp av tonvis av koldioxidekvivalenter kommer därför inte att kunna undvikas.
Nationella myndigheter för typgodkännande är i sista hand ansvariga för genomförandet av direktivet om rörlig luftkonditionering. Exempelvis har VCA, som är myndigheten för typgodkännande i Storbritannien, nyligen slagit fast att man efter januari 2011 kommer att godkänna nya typer av fordon med befintliga system - redan godkända standarder enligt förordning (EG) nr 706/2007 - som innehåller ”F-gaser” med en GWP-faktor högre än 150. Vi har därför bevis för biltillverkare som skjuter upp - eller till och med helt stoppar - utveckling och investeringar i innovativ hållbar teknik. Kan kommissionsledamoten vara vänlig och kommentera det?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Nu kan jag ge mitt uppriktiga tack till det breda stöd som detta förslag fått från alla sidor i kammaren. Vi har naturligtvis en kompromiss, och det finns alltid utrymme för att vilja ha lite mer i dessa fall. Jag kan också säga att jag personligen och kommissionen skulle ha varit beredda att gå ett steg längre. Det som vi nu har är dock det som vi lyckades uppnå, och det är ett stort framsteg.
Jag skulle särskilt åter vilja betona det som Heide Rühle sa. I politisk mening, särskilt i denna situation, är det en förbättring av europeiska fordon på områden som kommer att vara avgörande i framtiden. En sak är helt klar, och det är att krisen inom efterfrågan inte bara är resultatet av de allmänna ekonomiska villkoren och den ekonomiska osäkerheten, utan också har en del att göra med att de fordon som europeiska tillverkare erbjuder kanske inte har lyckats uppfylla den europeiska marknadens krav när det gäller bränsleförbrukning, miljövänlighet och säkerhet de senaste åren. Det är därför som det är så viktigt att detta nu snabbt korrigeras.
Låt mig säga något om den fråga som Avril Doyle nämnde. Jag är medveten om att det förekommer en felaktig tolkning av kraven på typgodkännande i ett antal medlemsstater - som ni så riktigt påpekade nyss - men det är en felaktig tolkning som inte ligger i linje med den rättsliga ram som införts. Kommissionen kommer att se till att de nödvändiga klargörandena utfärdas och att de negativa konsekvenserna som ni har framhållit, fru Doyle, inte kommer att inträffa.
Andreas Schwab: Fru talman, mina damer och herrar! Jag är naturligtvis glad över gratulationerna, men jag måste säga att man bara är så stark och snabb som de som man samarbetar med i ett trepartsmöte. Det gläder mig därför att dela med mig av äran från Wolfgang Bulfons komplimang med er alla.
Jag måste dock säga, och jag anser att detta är oerhört viktigt, att jag inte kände press från något håll, inte heller kände jag av politiska påtryckningar. Den enda svårigheten med detta lagstiftningsförslag - och jag vill inte dölja detta, det diskuterades också en aning - var naturligtvis att utforma denna ambitiösa lagstiftning så att vi inte skulle förlora arbetstillfällen inom EU, utan skydda dem. Denna balans var inte alltid lätt att finna på enskilda punkter, men jag anser att vi i slutändan fann en mycket sund lösning på mittfältet som tillfredställer alla intressen.
Trots detta måste jag säga att när det gäller alla de processer som vi har enats om i trepartsmöten under de senaste veckorna eller månaderna fanns det upprepad kritik mot att det gick för fort. Detta är något som säkerligen skulle kunna diskuteras i början av en valperiod och vi sedan skulle kunna hålla oss till under hela perioden, men det skulle inte förekomma någon kritik mot att processer är demokratiskt osunda i slutet av perioden - den tidsperiod då särskilda frågor löses - efter tre års deltagande i en sådan process här i parlamentet. Jag accepterar kritiken, men jag anser att denna fråga är något som måste lösas för hela valperioden omedelbart efter valet.
Det är också viktigt att detta förslag läggs tillbaka i innehållet i Guido Sacconis förslag, som röstades igenom med framgång. Hans förslag handlade om att minska koldioxidutsläpp från motorfordon till 130 gram, där det ska finnas utrymme på 10 gram för ytterligare åtgärder. En del av dessa ytterligare åtgärder har nu reglerats. Jag längtar efter att se hur vi ska ta upp de gram som återstår, som vi fortfarande måste besluta om, och vilka förslag som kommissionen kommer att lägga fram för parlamentet att besluta om.
Jag skulle kunna tillägga att vi ur ekonomisk synvinkel var tvungna att finna en medelväg när det gällde frågan om övergångsperioden. Vi har inte fastställt 30-månadersperioden slutgiltigt, utan i stället ska kommissionen utföra ytterligare en konsekvensanalys för varje enskild däcktyp, som sedan ska ligga till grund för vårt beslut om hur länge tidsfristen ska sträcka sig för var och en av typerna. Det är min övertygelse att det ekonomiskt mest förståndiga är att ta däck som tillverkas lagligen inom EU ur omlopp så snart som möjligt, men först när marknaden verkligen erbjuder en verklig potential att göra det. Jag skulle därför vilja avsluta med att åter tacka alla dem som deltagit.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Ioan Lucian Hămbăşan : För det första skulle jag vilja gratulera Andreas Schwab för det balanserade betänkande som han har utarbetat. Detta betänkande uppfyller näringslivets krav, eftersom man upprättar en förenklad, öppen lagstiftning genom att ersätta inte mindre än 50 grundläggande direktiv, och därmed minskar den administrativa bördan. Vi hjälper därför en konkurrenskraftig bilindustri.
Det är viktigt för oss alla att göra EU:s vägar säkrare och minska antalet dödsfall och allvarliga olyckor genom att införa standardutrustning. ESP-system måste bli tillgängliga för alla och inte längre vara ett extra alternativ. Vi får naturligtvis inte heller glömma den miljöpåverkan som det nya systemet för övervakning av däcktryck kommer att få när det gäller minskningen av koldioxidutsläpp. Detta kommer också att åtföljas av en bullerminskning och minskade ljudföroreningar i allmänhet. Ny teknik kommer att göra det möjligt för oss att ha säkrare, grönare bilar.
| sv |
Palestina (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om Palestina.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. (PT) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill berätta för er att det är rådets uppriktiga önskan att diskutera de dramatiska händelser som ägde rum i Gaza förra månaden med parlamentet, vilket begärdes vid sammanträdet den 19 juni.
Rådet och kommissionen reagerade snabbt, vilket klargjordes i rådets sammanfattning den 18 juni, där det sades att vi inte kommer att överge de vanliga människorna i Gaza. Alla ansträngningar görs för att se till att humanitärt stöd når Gaza, nämligen våra insatser för att erbjuda finanser och med hjälp av politiska medel se till att Israel tillåter humanitära konvojer att gå in i området. Vi ser också till att vårt gränsövervakningsuppdrag i Rafah hålls i beredskap. Om alla parter kan nå en överenskommelse om att återuppta detta uppdrag och om förhållandena lokalt medger det, kommer EU återigen att stödja denna gränsövergång mellan Gaza och Egypten så att den fungerar som den ska.
Vi stöder premiärminister Salam Fayads expeditionsregering. Förbindelserna mellan den palestinska myndighetens regering och EU normaliserades omedelbart. Israel har också särskilda skyldigheter. Landet måste agera på samma sätt och slutligen göra alla palestinska skatte- och tullintäkter disponibla, och underlätta tillgången till och rörligheten runt Västbanken och Gaza, så att palestinierna kan bedriva handel. Framför allt måste Israel bidra till den trovärdiga fredsprocess som sådana palestinska ledare som president Mahmoud Abbas och premiärminister Fayad arbetar på att utveckla. Det vore till enorm hjälp.
Att Tony Blair utsågs till ny envoyé för kvartetten lämnar inget tvivel om att världssamfundet även i fortsättningen är aktivt engagerat i frågan. Det gläder oss att den f.d. brittiske premiärministern har ställt sig till förfogande för uppdraget, och vi hoppas uppriktigt att hans arbete kommer att bidra till att stärka EU:s roll i fredsprocessen.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Sedan den senaste debatten i kammaren har situationen i det ockuperade palestinska området genomgått oerhörda förändringar.
Det har skett flera framsteg som vi borde välkomna. Israel har äntligen återupptagit överförandet av tull- och skatteintäkter, Europeiska unionen har beslutat att normalisera sina förbindelser med den palestinska myndigheten, och det finns nu en ny palestinsk regering under ledning av premiärminister Salam Fayyad. Efter ett avbrott på tre månader har de bilaterala sammanträdena mellan Mahmoud Abbas and Ehud Olmert återupptagits. Jag, liksom många andra, blev glad över att äntligen höra att BBC:s utsände korrespondent Alan Johnston hade släppts efter över tre månader i fångenskap.
Å andra sidan finns det nu en stor risk för separation mellan parter på det palestinska området efter att Hamas tagit över Gaza. Folket i Gaza isoleras från världen, och spänningarna mellan de palestinska fraktionerna har aldrig varit så stora. Upprättandet av en livsduglig palestinsk stat är i alla händelser en risk.
Vi måste fortsätta att arbeta med att utveckla ett politiskt perspektiv för att få till stånd fred och välstånd i regionen. Jag hoppas att det kommande bilaterala sammanträdet mellan president Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert, som förhoppningsvis kommer att äga rum den 16 juli, kommer att bidra till att utforma ett politiskt perspektiv för det palestinska folket och att det kommer att bana väg för deras gemensamma möte med kvartetten senare.
Jag hoppas att kvartetten kan fortsätta sitt samarbete med de arabiska parterna, och jag ser fram emot kvartettens kommande möte, som med största sannolikhet kommer att äga rum nästa vecka, då alla dessa frågor kan diskuteras. Jag välkomnar utnämnandet av Tony Blair till kvartettens sändebud, något som säkerligen kommer att ge vår roll i Mellanösterns fredprocess ytterligare kraft. Han kan bli en ny vektor för framsteg jämte det arabiska fredsinitiativet. Jag kommer naturligtvis att ge honom allt tänkbart stöd, på samma sätt som vi gjorde för Jim Wolfensohn och personalen för hans grupp i Jerusalem.
När det gäller stöd har kommissionen varit snabb med att reagera på den nya situationen. Jag mottog ett brev från premiärminister Fayyad, som beskriver hans främsta behov. Vi är redo och mobiliserar naturligtvis redan vårt bistånd för att stödja den nya regeringen. Kvartetten och råden (allmänna frågor och utrikesfrågor) har antagit förlängningen av den tillfälliga internationella mekanismen fram till slutet av september. För att finansiera verksamhet inom ramen för den tillfälliga internationella mekanismen har vi sänt en begäran till budgetmyndigheten om en överföring på 80 miljoner euro. Det gläder mig, och jag tackar er för att budgetutskottet i veckan godkände denna överföring. Vi kan nu tillhandahålla stöd genom den tillfälliga internationella mekanismen fram till slutet av denna förlängda period. Direkt finansiellt stöd till den palestinska myndigheten förbereds redan i form av en plan för att ersätta resterande skulder i den privata sektorn, som Salam Fayyad har bett oss om. Detta borde få en dubbel gynnsam effekt på den finansiella situationen för den palestinska myndigheten och den palestinska privata sektorn. Vi avsätter vissa medel för detta.
Kommissionen har återupptagit sina långvariga ansträngningar att bygga den framtida palestinska statens institutioner. Vi tillhandahåller också tekniskt stöd till finansministeriet. Ett projekt som stöder finansministeriet på området intern kontroll och revision har precis inletts, och vi kommer att inleda ytterligare två projekt inom kort. Det ena är tullhantering, och det andra är hantering av skatteintäkter.
Slutligen några ord om Gaza. Vi kommer naturligtvis inte att överge folket i Gaza eller målet för en livsduglig palestinsk stat. Vi tillhandahåller humanitärt stöd och katastrofbistånd till folket i Gaza, och ECHO:s partner arbetar på plats. Genom den tillfälliga internationella mekanismen tillhandahålls socialt understöd och bränsle. Men situationen kan förvärras ytterligare, för det är fortfarande ett problem att nå Gazaremsan. Vi måste därför samarbeta ännu mer med egyptierna och israelerna för att öppna gränsövergångarna vid Rafah och Karni. Att de fortsätter att vara stängda hindrar en effektiv genomgång för biståndspersonalen och varor, och man får hoppas att detta inte får förödande konsekvenser för ekonomin i remsan.
Slutligen måste gränsövergångarna öppnas för både bistånd och handel. Om ekonomin kollapsar kommer det att få allvarliga följder för hela regionens säkerhet, för den palestinska statens framtid och absolut för kommissionens budget. Vi får inte låta Gazas befolkning bli beroende av externt bistånd till 100 procent.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman! I morgon ska parlamentet anta en ny resolution, och det råder samförstånd om den på grundval av de vanliga förfarandena, om situationen i Mellanöstern.
Men dessutom finns det två punkter som jag vill ta upp i detta inlägg. Den första är utnämningen av f.d. premiärminister Tony Blair som särskild envoyé för kvartetten. Uppenbarligen, och detta är en fråga jag vill rikta till rådets ordförandeskap, är en av uppgifterna med tjänsten att se till att medlen från världssamfundet till regionen används på rätt sätt.
Den andra punkten jag vill ta upp är den skrivelse som undertecknats av tio utrikesministrar, inklusive den portugisiska utrikesministern, som också är rådets ordförande. Denna skrivelse har öppet kritiserats av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
I skrivelsen sägs att EU lider brist på övertygelse i sin Mellanösternpolitik. Man kommer med det fördömande påståendet att färdplanen är avslutad, och att vi alla delar ansvaret för att det är så. Det påstås också att de förhållanden som påtvingats av EU och världssamfundet som helhet har bidragit till att förvärra situationen.
Jag vill fråga rådets ordförandeskap om man, vilket jag förmodar, håller med om dessa uttalanden. Jag skulle också vilja veta om det bara handlade om ett personligt yttrande av den portugisiska ministern, eller om det gjordes för EU:s räkning.
Slutligen vill jag också fråga om förslagen i skrivelsen, nämligen om en internationell konferens om situationen i Mellanöstern, och om mobiliseringen av en internationell styrka som t.ex. Nato, eller enligt kapitel VII i FN-stadgan, som skulle få i uppdrag att upprätthålla eldupphör och bevara freden.
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Många krokodiltårar har fällts över situationen i Mellanöstern. Men vi borde ändå ha förstått att det mycket lätt skulle ha kunnat gå så här långt. Givetvis var det omöjligt att förutsätta exakt hur långt de politiska krafterna i Palestina skulle gå på sin väg mot självförstörelse, men hur stort stöd har Israel gett president Abbas under de senaste åren? När höjde vi ett ramaskri på grund av bristen på stöd för Mahmoud Abbas? Var fanns EU:s visionära och oberoende strategi? Och varför, herr rådsordförande och herr kommissionsledamot, bortser vi helt enkelt från Alvaro de Sotos kritik av kvartettens politik? Är det därför att vi har dåligt samvete? Beror det på att något har gått verkligt fel här? Herr Salafranca, vi måste medge att något har gått verkligt fel.
Men jag vill inte röra upp det förgångna, för vi måste se framåt. Vad måste göras? Nyligen höll min grupp en konferens om Mellanöstern, med Pasqualina Napoletano som ordförande, och våra slutsatser var desamma som de som uttrycktes av de tio utrikesministrar som nyligen uttalade sin ståndpunkt i en artikel. Jag skulle ha velat att alla utrikesministrar var inblandade. Vi måste stödja regeringen Abbas/Fayad aktivt, åtminstone nu. Men vi bör inte tro att något sådant stöd skulle innebära att problemen med Hamas hade lösts, och inte heller att Hamasproblemen kan lösas med militära medel - nämligen genom att beväpna president Abbas trupper, som vissa människor tror. Det är absolut inte ett sätt för att vinna Hamasväljarnas själ och hjärta.
Som startpunkt för förhandlingarna måste Israel äntligen erkänna gränserna från 1967 - men jag medger att det kommer att innebära en hel del förseningar. Vi behöver en omfattande diskussion om alla frågor, från att tillåta dem som flytt att återvända och till muren. Dessa frågor kommer inte att bli lätta att lösa, men de måste diskuteras öppet och ärligt. Vi behöver också ta med arabvärldens fredsinitiativ om vi ska kunna åstadkomma verklig fred mellan Israel och dess arabiska grannar.
Vårt mål måste vara att förhindra våld, men vi måste vara rättvisa. Om vi kräver av den ena sidan att de ska upphöra med våldet, så måste vi begära samma sak av den andra sidan, vilket inte varit fallet de senaste månaderna.
Låt mig säga några ord om Tony Blair och hans uppdrag. Vi skulle ha uppskattat mer om Tony Blair hade fört en aktiv, framstegsvänlig och framgångsrik Mellanösternpolitik under sina tio år i regeringen. Någon sådan politik fanns det inga tecken på. Kanske kommer Tony Blair nu att bryta sig loss från några av de band som höll honom fast - band från andra sidan Atlanten och andra sådana - och kommer att kunna spela en annan roll. I så fall välkomnar vi det. Vi önskar honom alla allt gott i hans insatser för regionen, men han måste arbeta hårt för att bedriva en ny och annorlunda politik.
Annemie Neyts-Uyttebroeck: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! De tidigare ingripandena har redan tydligt visat att våra attityder har ändrats avsevärt när det gäller situationen i Mellanöstern i allmänhet, och särskilt när det gäller frågan om Israel och Palestina.
Jag vill också vittna om detta, men det som jag inte vill göra - i motsats till somliga - är att ta avstånd från dessa attityder, därför att jag faktiskt, och det gäller även min grupp, känner mig delvis ansvarig för allt som hittills har hänt - eller inte hänt, som det också kan vara. Det skulle vara alltför lätt att säga att det är de eller dem och det är vi som är de goda, därför att vi vet vad som bör göras från och med nu. Jag anser att vi alla är delvis ansvariga för det som har hänt, för att vissa länder inte har agerat eller för att andra har agerat för sent.
Hur det nu var såg det som skedde i Gaza ut som ett verkligt dödläge, men det har samtidigt lett till en utveckling som betyder möjliga öppningar. Dessa inkluderar den modiga attityd som visas av den palestinska myndighetens president och premiärministern, att samtalen har återupptagits med Israel, att Alan Johnson har frigetts, vilket naturligtvis är en anledning till glädje, och att ett antal palestinska fångar har frigetts. Vi skulle emellertid vilja se att fler människor frigavs.
Fler lika hoppfulla tecken inkluderar det förnyade initiativet från arabvärlden, som är mycket viktigt, och tecken på att Egypten, Jordanien och andra arabländer är villiga att öka sitt engagemang avsevärt och delta i mycket högre grad i fortsatta samtal. Det betyder naturligtvis inte att situationen i Gaza inte är förtvivlad för de drabbade. Därför välkomnar jag kommissionens förnyade initiativ, liksom det faktum att Israel, även om det har dröjt alltför länge, faktiskt har börjat överföra skattebetalarnas pengar till den palestinska myndigheten.
Avslutningsvis - eftersom jag vill respektera er begäran att hålla mig till min talartid, herr talman - vill jag rikta en vädjan till oss alla, nämligen att vi nu gemensamt visar det politiska modet och visar beslutsamhet och arbetar för en lösning som vi alla känner till, det vill säga två livsdugliga stater som lever i fred sida vid sida, inom internationellt erkända gränser. Om vi alla kan uppbåda detta politiska mod och åsidosätta våra små och ibland större åtskillnader, så kanske det fortfarande kan dagas i öster.
Liam Aylward: thar ceann an Ghrúpa UEN. - A Uachtaráin, cuirim fáilte mór roimh an sceál gur scaoileadh an t-iriseoir, Alan Johnson, ón BBC saor ó Gaza tar éis dó a bheith gafa le ceithre mhí anuas. Tá áthas ó chroí orm go bhfuil sé saor agus go bhfuil sé sa bhaile anois lena mhuintir agus lena chairde. Cuirim fáilte freisin roimh shocrú rialtas Iosrael an deireadh seachtaine seo caite 250 príosúnach a scaoileadh saor. Ach tá cúrsaí daonnachta in Gaza dona go fóill. Caithfear ord agus eagar a chur ar an soláthar bia atá ag dul isteach go muintir na Palaistíne. Níor cheart cead a thabhairt d'údaráis Iosrael cosc a chur ar an mbia ag teorainn Gaza agus Iosrael.
(EN) Det största problemet som befolkningen i Gaza står inför är det humanitära. Det faktum att Hamas nu kontrollerar Gaza och att Fatah kontrollerar Västbanken hjälper inte palestiniernas sak ett jota. Detta innebär i grund och botten att palestinierna kan anklagas för att stå för två olika saker samtidigt. Med andra ord kan Israel gömma sig bakom det faktum att palestinierna är splittrade och att de nu står oenade. Jag anser också att Europeiska unionen befinner sig i en mycket stark ställning för att agera som en ärlig mellanhand i många politiska frågor i Mellanöstern. EU måste i själva verket i högre grad engagera sig politiskt för att se till att inbördeskrig kan undvikas.
Hélène Flautre: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Ni, herr Antunes, har tillsammans med nio av era kolleger vädjat om ett nytt tillvägagångssätt i Palestina. Det är en bra början. I rapporten från Alvaro de Soto, FN:s särskilde samordnare, kritiseras kvartettens strategi grundligt, och bidrar föga till EU:s rykte. EU:s strategi har inte kunnat befrämja Hamas normalisering på den politiska scenen, eller Israels uppfyllande av dess internationella skyldigheter, eller palestiniernas ansträngningar för att uppnå enighet. Katastrofen i dag är mänsklig, ekonomisk och social, den är politisk. Vilken sorts nytt tillvägagångssätt borde då utvecklas?
EU är inte en välgörenhetsinrättning. EU måste binda sig politiskt och i första hand erbjuda en trovärdig framtidsutsikt som innebär att man löser konflikten en gång för alla. Potentialen i den fredsplan som lagts fram av arabvärlden måste utnyttjas fullständigt för att uppnå detta. EU måste binda sig för en internationell fredskonferens där alla parter deltar. Detta måste göras resolut, även om det innebär att ta kvartetten stadigt i handen. EU måste utnyttja alla kanaler så att de israeliska myndigheterna ska kunna uppfylla sina internationella skyldigheter och uppnå påtagliga resultat på lagstiftningsområdet, till gagn för Palestinas civilbefolkning. EU bör ta sitt ansvar vid gränsövergången i Rafah och fördöma, offentligt om så behövs, de hinder som gör att EU inte kan utföra sitt kontrolluppdrag. Blockaden på Gazaremsan, som skapar förhållanden som främjar en våldsexplosion och som har följts av en styrkeuppvisning från Hamas sida, måste hävas. Rörligheten för personer och varor mellan Gaza och Västbanken samt mellan Gaza och Israel måste återupprättas.
Jag vill avsluta med att säga att i ett sådant fall som detta bör EU föreslå sina partner att de ska undersöka om det är lämpligt att ha en internationell styrka, så att freden får alla chanser.
Luisa Morgantini: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas verkligen att Tony Blair befinner sig i en försoningsfas efter sina synder i samband med Irakkriget och att han kan hjälpa till att bringa fred och rättvisa till palestinierna och fred till israelerna. Jag är därför mycket tacksam för den insats som gjorts av de tio europeiska utrikesministrarna som gav Tony Blair fyra grundläggande punkter att arbeta med. De är brådskande och verkligt tragiska.
För att hjälpa Mahmoud Abbas, det palestinska folket och Israel menar jag att det är livsviktigt att förhandla fram ett avtal om en lösning och upphöra med en brutal militärockupation som har varat i mer än 40 år. Detta är väsentligt, men krisen är lika väsentlig.
Det är vårt ansvar inom EU att åter öppna gränsövergången i Rafah, där det finns 6 000 personer utan tak över huvudet, utan någonting alls, som inte kan återvända hem. Vi måste se till att EU:s gränsövervakningsuppdrag fungerar. När det gäller politiska fångar är det absolut nödvändigt att Gilad Shalit friges, men även de palestinska politiska fångarna, inklusive Marwan Barghouti, som kunde fungera som en sammanhållande länk både politiskt sett och för fredens del i Mellanöstern.
Jana Hybášková: (EN) Jag vill gärna uttrycka min och min grupps belåtenhet med det resolutionsförslag som vi ska rösta om i morgon.
Det gläder oss att det inte innehåller någon kritik av kvartetten, vilket vissa politiska grupper ansåg. Det ger tvärtom stöd för att dess åtgärder ska intensifieras i framtiden. I resolutionsförslaget uttrycks tydligt fullt stöd och full förståelse för de särskilda beslut som Mahmoud Abbas har fattat. I resolutionen kommer de förtroendebyggande samtalen mellan Salam Fayyads regering och Israels regering att uppmärksammas, liksom förnyandet av säkerhetssamarbetet.
Vi välkomnar både beslutet om skatter och intäkter och inledningen av Israels frigivande av politiska fångar. Men Mahmoud Abbas måste eftersträva verklig demokrati, partikongress och samarbete med det unga Fatah.
Israel borde allvarligt överväga att upphäva väghindren och återgå till det tillstånd som rådde före december 2000, och avbryta utvidgningen av bosättningar. Egypten borde utgöra en del av lösningen på problemen i Gaza.
Det skulle innebära en oerhört stor risk för oss alla att sända internationella styrkor till Gaza, och Europeiska unionen borde engagera sig starkt för sammansättningen av den föreslagna internationella konferensen. Syrien borde ställas till ansvar för sina externa åtgärder. Det är först då som man kan delta i dialogen och lösningen.
Vi försöker hjälpa dem på Västbanken, palestinierna, så mycket som vi kan via finansiellt stöd och på alla möjliga andra sätt. Men 90 procent av befolkningen på Västbanken är jordbrukare (fellaher). De är beroende av jordbruksexport. Vi uppmanar Israel att öppna för flödet av varor, och jag vill fråga hur vårt jordbrukshyckleri fungerar. Är vi redo att öppna våra marknader för palestinska jordbruksprodukter från Västbanken?
Alyn Smith: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten och mina kolleger i parlamentet för det stöd de har uttryckt för Alan Johnston, som vi alla gläder oss över att se frisläppt och i trygghet hemma i min valkrets i Skottland. Detta är dock bara en ljuspunkt i mörkret, och vi måste erkänna vår egen delaktighet i detta misslyckande.
Jag instämmer med kommissionsledamoten om att det äntligen kan finnas en viss anledning till optimism. Men när jag, Luisa Morgantini och några andra var på Västbanken och i Gaza förra året var det tydligt att EU:s politik var ett häftplåster och inte ett botemedel.
Kvartetten är misstrodd i stora delar av arabvärlden. Den är sannerligen misstrodd bland många palestinier. EU borde stiga fram och visa verkligt ledarskap och anständighet.
Jag delar den skepsis som flera ledamöter har gett uttryck för angående utnämnandet av Tony Blair till sändebud. Om jag för en gångs skull ska tala i egenskap av brittisk ledamot, fyller idén om att denna komprometterade person på ett trovärdigt sätt ska representera fred för Mellanöstern mig med fruktan. Detta är viktigt, för vi behöver bara se på attentatförsöken i Glasgow och London för att se att följderna - direkta eller indirekta - av ett vidare misslyckande i Palestina kommer att förfölja oss alla.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Herr talman! Tyvärr har vi inte tid att analysera situationen i Palestina. Vi befinner oss i Europaparlamentet, och vi har uppmanats att omedelbart svara på en extremt brådskande och komplicerad fråga.
Jag ska därför bara kommentera fyra viktiga punkter.
För det första är EU ansvarigt för den nuvarande situationen, eftersom man inte stödde den nationella enhetsregeringen.
För det andra kan de lösningar och det agerande vi nyligen har upplevt från kvartettens och Israels sida ytligt sett förefalla att ge uttryck för stöd åt president Mahmoud Abbas, men de medför att fler hinder ställs upp för en genomförbar lösning på problemet med en faktisk uppdelning av Palestina.
För det tredje uppmanar jag alla parter att arbeta hårt för att nå enighet, för det är den enda väg som finns om vi vill komma ut ur krisen.
För det fjärde vill jag till sist nämna frågan om den humanitära situationen, som är tragisk både i Gaza och på Västbanken. Särskilt i Gaza måste åtgärder vidtas omedelbart för att åstadkomma ekonomisk och social livskraft för invånarna.
Avslutningsvis vill jag komma med en begäran till rådet och kommissionen. Någon gång, även om Hamas och Fatah skulle enas, måste ni besluta om EU:s framtida politik på detta område, där misstagen i det förflutna inte får upprepas, då EU förhandlar selektivt med halva regeringen och avsiktligt bortser från den andra halvan, utan hänsyn till om hela regeringen var resultatet av fria och demokratiska val.
Eugen Mihăescu: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i världsbyn Europa uttalar vår bestörtning i dag därför att på torget, nära våra gränser, skär människor upp halsen på sig. I stället för att agera gråter och skriker vi som gamla kvinnor. Detta kallas misslyckande med att hjälpa en person som befinner sig i fara, ett brott som är straffbart enligt lag. En stor vis man sa en gång att helgon och profeter är mer värda än artister, lärda män, statsmän, soldater och köpmän. Men var finns de vise männen och profeterna av i dag?
Vi behöver en ny Franciskus av Assisi. Han levde också under en tid med korståg, men han var intresserad av andra, av dem som korsfararna slogs mot. Han gjorde allt han kunde för att åka och träffa dem. Slutligen, under det femte korståget - under belägringen av Damietta i Egypten - när han var sorgsen över korsfararnas uppträdande, sa han ”Jag har sett ondska och synd”. Han var djupt bedrövad över att se de döda på slagfälten, och han korsade frontlinjerna. Han togs till fånga, slogs i kedjor och fördes till sultan Saladin, som var född i Tikrit. Mötet måste ha varit mycket speciellt, för efter ett samtal som varade till långt in på natten lät sultanen den helige Franciskus återvända nästa morgon, välbehållen, till korsfararnas läger.
Jag hoppas att båda förklarade sina skäl för den andre, att den helige Franciskus talade om Kristus, att sultanen läste några stycken ur Koranen och att de till slut enades om det budskap som stackars Franciskus av Assisi brukade upprepa överallt: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”
Tony Blair var en av korsfararna i Irak. Kan han bli den helige Franciskus som EU behöver i Mellanöstern?
Edward McMillan-Scott: (EN) Herr talman! Palestinafrågan och Palestinas förbindelser med Israel splittrar inte bara familjer, utan också politiska grupper i parlamentet och i andra församlingar runtom i världen - och faktiskt också institutioner. Ett av dagens dilemman är just de institutioner som vi företräder här, och vår delaktighet i kvartetten under de senaste åren. Vissa hoppas att utnämnandet av Tony Blair till en mycket särskild roll i förhållande till det palestinska folket ska kunna återuppliva processen. Jag vet inte. Enligt min uppfattning är det viktigaste att de värderingar som själva Europeiska unionen grundas på fortsätter att inspirera människor över hela Mellanöstern, men särskilt i Palestina och Israel.
Jag gläder mig liksom andra över frigivandet av Alan Johnston. Jag är beskyddare av BBC World Service Trust. Han rapporterade från Gaza under det val som ledde till valet av Mahmoud Abbas i januari 2005, som i januari 2006 följdes av valet av en Hamasledd regering i Palestina. Dilemmat för de demokratiska länderna - som brukade kallas för ”väst” - har varit huruvida man ska erkänna Hamasregeringen eller inte. Nu vet vi hur det gick, och vi upplever fortfarande följderna. Jag undrar om Europeiska unionen verkligen kan känna sig nöjd över att ha spelat en betydande roll under den här perioden.
Det gläder mig att Europaparlamentet nu diskuterar upprättandet av en arbetsgrupp i utskottet för utrikesfrågor, något som jag föreslog första gången för två och ett halvt år sedan. Det gläder mig att vi är värdar för en konferens inom ramen för Förenta nationerna i slutet av augusti, men jag anser att det fortfarande finns mycket kvar att göra, ett stort arbete för Europas parlamentariker, i samarbete med de folkvalda parlamentarikerna i arabvärlden - av vilka några är sådana som vi kanske normalt inte skulle vilja förhandla med. Vi måste hantera saker och ting annorlunda i framtiden.
Geoffrey Van Orden: (EN) Herr talman! Det har sagts att det råder fem sammanflätade kriser i Mellanöstern. Vi kan se att Iran har sitt finger med i spelet i samtliga. Gaza kanske kontrolleras av Hamas, men Hamas är inte sin egen herre: Teheran har ett veto. Det är därför kanske mer korrekt att säga att det bara råder en enda konflikt i Mellanöstern, den mellan extremister och moderata. Vi har en skyldighet att uppmuntra och stödja de moderata.
Det finns risk för att vissa personer betraktar Hamas som något slags socialtjänst med attityd. Det skulle vara ett grundligt misstag: Hamas är i huvudsak en terroristorganisation. Dess makt utgörs av hot och mord, och man vill tvinga på rädda medborgare sin egen förvrängda syn på islam. Jag minns bara alltför väl den vädjan som gjordes av den internationellt erkända palestiniern dr Hannan Ashrawi under parlamentsvalet för 18 månader sedan. Hon sa: ”Vi måste bekämpa mörkrets makter.”
Gazas befolkning kan egentligen inte yttra sig fritt. Samtidigt befinner sig Israel under ständiga attacker, och i går avfyrades raketer från Gaza mot gränspassagen Kerem Shalom, som ligger på sträckan för fraktande av humanitärt bistånd från Egypten till Gaza.
Även om vi känner glädje och lättnad över frigivandet av Alan Johnston får vi inte glömma att korpral Gilad Shalit fördes bort för ett år sedan, och att vi inte vet något om hans situation. Medlemmar av hans familj besökte parlamentet i går.
Vilka slutsatser kan vi alltså dra av denna förvirrande och farliga blandning? Israel har från sin sida agerat med återhållsamhet: man har erkänt Salam Fayyads regering, frigivit hundratals palestinska fångar, man håller på att överföra omkring 400 miljoner US-dollar i skatteintäkter som betalats av palestinier och man för en aktiv dialog med den palestinska myndighetens ledarskap. Det kommer dock att krävas en tredje part - arabisk eller möjligen europeisk - för att det ska göras verkliga framsteg. Arabförbundets fredsinitiativ från 2002 utgör fortfarande det mest lovande instrumentet, och jag är övertygad om att Israel erkänner detta. På samma sätt som vi måste stödja de moderata makterna och motsätta oss terroristerna så måste moderata arabiska regeringar vara villiga att engagera sig på ett mer aktivt och flexibelt sätt i fredsprocessen: politiskt, ekonomiskt och finansiellt. Det ligger i vårt intresse - och i deras.
Philip Claeys: för ITS-gruppen. - (NL) Herr talman! Tack för er förståelse. EU måste stödja de pragmatiska krafterna i det palestinska lägret, vilket innebär att stöd och resurser ska sändas till den palestinska myndigheten på Västbanken, och inte till Hamastan i Gaza.
Vi måste också insistera på att de israeliska myndigheterna överför alla tullintäkter till den palestinska myndigheten på Västbanken och även på att begränsningarna i rörelsefrihet för människor mellan Västbanken och Israel tas bort så mycket som möjligt. Det är verkligen enormt viktigt att Irans inflytande begränsas.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. (PT) Herr talman! Tillåt mig att först hälsa Benita Ferrero-Waldner välkommen, och att göra er uppmärksamma på hennes första inlägg, som var mycket tydligt och belyste EU:s handlande i Palestina, med bemyndigande från kommissionen, ett inlägg som jag är mycket tacksam för.
Jag vill helt kort nämna två frågor som tagits upp av José Ignacio Salafranca. Den första gällde utnämningen av Tony Blair som envoyé för kvartetten, och den andra gällde den skrivelse som undertecknats av tio av EU:s utrikesministrar.
Jag anser att vi bör glädjas åt Tony Blairs utnämning. För det första därför att han är europé, för det andra därför att han har varit ordförande i Europeiska rådet, och för det tredje därför att han är en politiker med extraordinära erfarenheter av internationella affärer, och delvis också därför att han är en man med övertygelse. Jag anser därför att kvartetten, EU och vi alla som européer kan dra nytta av denna utnämning, och vi bör ge honom allt stöd vi kan. Hans mandat är definierat och väldokumenterat, och Tony Blair kommer naturligtvis att agera inom gränserna för det mandat han fått. Naturligtvis hoppas vi att hans arbete kommer att gynna fredsprocessen i Mellanöstern, och vi önskar honom framgång i sitt uppdrag.
I fråga om den skrivelse jag nämnde måste jag säga att den sammanställdes och undertecknades av en särskild informell grupp av ministrar, och den portugisiska utrikesministern undertecknade den just i den egenskapen. Om ni tittar på skrivelsen står det inte Luis Amado, utrikesminister till Europeiska rådets ordförande, utan där står Luis Amado, portugisisk utrikesminister, och det var endast på den grunden som brevet undertecknades.
Vare sig vi accepterar innehållet eller ordalydelsen i skrivelsen eller inte är det en sak jag anser är viktig. Åtminstone i stort påpekas i skrivelsen den trängande aktualiteten, komplexiteten och behovet för EU som helhet att spela en central roll för att lösa denna konflikt, lösa en konflikt som började för 40 år sedan, och alltså reagera på uppmaningen från många ledamöter här i kammaren om att EU ska sträva efter att så långt som möjligt spela en avgörande roll i frågan. Jag måste säga, ärade ledamöter, att vi i vårt ordförandeskap, naturligtvis tillsammans med kommissionen, ska sträva efter att arbeta så hårt som möjligt för att åstadkomma resultat, och se till att fredsprocessen i Mellanöstern går framåt, och att det görs positiva framsteg.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Vi måste ta ut de positiva delarna i denna mycket komplicerade fredsprocess ur denna diskussion, och försöka pussla ihop dem på ett sådant sätt att det görs framsteg.
Jag hoppas att kvartettens nästa möte, under vilket jag tror att den politiska horisonten och den politiska lösningen åtminstone kommer att börja tas upp, kommer att bli ett sådant framsteg.
För det andra vill jag nämna alla de dagliga förbättringarna för palestinierna: mobiliseringen av internationellt bistånd, den palestinska statens institutionella och statliga behov och planerna på att förbättra den palestinska ekonomiska utvecklingen. I detta avseende är vi också beredda att återuppliva vårt interimistiska associeringsavtal med de palestinska myndigheterna som, bland annat, föreskriver import av jordbruksprodukter från Palestina - även om det naturligtvis skulle ske utifrån ett kvotsystem.
Vi försöker alla att göra vårt bästa, men det beror också på den politiska viljan på de båda sidorna, som vi olyckligtvis inte kan ersätta.
Talmannen: Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 juli 2007.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! Jag skulle vilja påpeka att på sidan 5 under rubriken "Parentation" står det att Sir James Goldsmith avled den 19 juni 1997. I verkligheten var det den 19 juli.
Jag skulle i det här sammanhanget också vilja påpeka att det i gårdagens "Översikt" på första sidan nämns att parlamentet hedrat minnet av Moder Teresa och Diana, prinsessa av Wales. Jag tror att man utan att använda alltför mycket bläck även skulle ha kunnat lägga till Sir James Goldsmith.
Med avseende på ert första påpekande kommer protokollet att korrigeras. Vad gäller det andra påpekandet så framgår det mycket tydligt av det engelska protokollet att ordföranden också hedrade Sir James Goldsmith.
(Protokollet justerades.)
Lika möjligheter för kvinnor och män
Nästa punkt på dagordningen är gemensam debatt om följande två betänkanden:
A4-0257/97 av Kestelijn-Sierens för utskottet för kvinnors rättigheter omårsrapporten från kommissionen "Lika möjligheter för män och kvinnor i Europeiska unionen 1996" (KOM(96)0650 - C4-0084/97).-A4-0251/97 av Kokkola för utskottet för kvinnors rättigheter om kommissionens meddelande om att införa jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga insatser (KOM(96)0067 - C4-0148/96).
Herr ordförande, kolleger! Först och främst vill jag å mina kollegers i utskottet för kvinnors rättigheter vägnar ge uttryck för vår stora tillfredsställelse. Att fyra betänkanden, och det var nästan fem, kan behandlas tillsammans under debatten på tisdag förmiddag är en framgång. Så vitt jag vet, ordförande, har denna förtursbehandling sällan eller aldrig tillämpats tidigare. Det är ett bevis för att politiken för lika möjligheter tas au sérieux och det är förresten precis som det skall vara.
Herr ordförande, kolleger! Denna årsrapport är den första i sitt slag och i det avseendet har vi här att göra med en primör. Vi välkomnar varmt detta initiativ från kommissionen. Det är nämligen i första hand ett värdefullt instrument för att konstatera vilka framsteg som görs från år till år och för det andra måste även debatten om den politiska strategin för lika möjligheter komma igång.
Herr ordförande! Då det handlar om en första rapport så är det också viktigt att göra ett par kommentarer med avsikten att i fortsättningen leda in kommissionen på rätt spår. Fast den är mycket ingående så saknar rapporten en bra struktur, för mycket översikt och för lite utvärdering. Andra punkten av kritik: viktiga områden saknas, till exempel våld mot kvinnor. Nu över till innehållet. Jag går igenom de sex kapitlen som ungefär återger målsättningen i det fjärde handlingsprogrammet. Det första, och enligt min mening det viktigaste, kapitlet handlar om mainstreaming eller rättare sagt integreringen av jämställdhetsaspekterna i övriga politiska områden och verksamhetsområden. Utskottet för kvinnors rättigheter sluter helt upp bakom detta nya handlingssätt. För att främja mainstreaming vill vi särskilt ha mer uppmärksamhet för den könsuppdelade statistiken. Vidare en konsekvensbeskrivning med avseende på jämställdhet vid lagförslag i linje med redan befintliga företags- eller miljökonsekvensbeskrivningar och för det tredje mainstreaming i Eurpaparlamentets egen verksamhet genom inrättandet av ett kontrollorgan för mainstreaming med två ledamöter inom varje utskott i parlamentet i enlighet med förslaget från kollega Hadar Cars. Her ordförande, samma punkter uppmärksammas i betänkandet Kokkola, ett betänkande som vi kan ställa oss helt bakom.
Kapitel två handlar om världskvinnokonferensen i Beijing. I detta sammanhang vill jag hänvisa till unionens ansvar som initiativtagare. Tyvärr kan vi konstatera att unionen gjort så gott som ingenting när det gäller ett par av Beijingplattformens strategiska mål. Kvinnor och miljö, våld mot kvinnor och kvinnor och hälsa. Vad det senare beträffar så uppvisar det senaste meddelandet om kvinnor och hälsa ändå vissa framsteg.
För det tredje, problemet med underrepresentationen av kvinnor i beslutsprocessen. Kolleger, fotografiet av de statsöverhuvuden och regeringschefer som lade sista handen vid det nya Amsterdamfördraget talar sitt tydliga språk. Förutom drottning Beatrix, inte en enda kvinna. Med rätta anger kommissionen underrepresentationen av kvinnor i den politiska beslutsprocessen som en av orsakerna till det demokratiska underskottet. Här brådskar det med positiva åtgärder och följande åtgärder måste betonas. Ett, införandet av tidsbegränsade kvoteringar eller målsättningar i siffror. Det kan vara effektiva och ibland nödvändiga medel för ett jämlikt deltagande i beslutsprocessen och vi vill vidare också peka på valsystemens inverkan på den kvinnliga representationen i de politiska organen. En undersökning som genomförts av Europaparlamentets generaldirektorat för forskning, visar att majoritetssystem som de i Förenade kungariket eller i Frankrike har en tydlig negativ inverkan på ett jämlikt deltagande av män och kvinnor.
Det fjärde kapitlet gäller kvinnan på arbetsmarknaden. Det behövs en omfattande spridning av de europeiska uppförandekodexar med avseende på lika lön. Vi hoppas att kommissionen kommer att utvärdera framgångarna med dessa uppförandekodexar i nästa årsrapport. För att ytterligare förbättra kvinnans ställning på arbetsmarknaden vill vi ha fler undersökningar med avseende på individualiseringen av rätten till socialt skydd, bättre statut för medarbetande makar till egna företagare via den länge väntade omprövningen av befintliga direktiv.
I det femte kapitlet handlar det om att förena förvärvsarbete med familjeliv och hushållsarbete. Om man vill ge kvinnor och män lika möjligheter på arbetsmarknaden så måste både kvinnor och män bättre kunna förena familjeoch yrkesliv. I det sammanhanget pläderar vi för flexiblare öppettider för affärer och offentliga tjänster och för stimulering av initiativ med avseende på barnomsorg.
Det sista kapitlet handlar om kvinnors rättigheter. En Eurobarometerundersökning visar i detta sammanhang att de flesta kvinnor inte är medvetna om sina rättigheter. Detta kan avhjälpas med informationskampanjer. Jag tänker då till exempel på initiativet citizens first .
Herr ordförande, kolleger! Utskottet för kvinnors rättigheter kunde enhälligt sluta upp bakom mitt betänkande. Vi hoppas, herr kommissionär, att man kommer att ta hänsyn till alla förslag och kommentarer från Europaparlamentet vid utarbetandet av nästa årsrapport och även av de följande. Jag skulle gärna vilja tacka sekretariatet till utskottet för kvinnors rättigheter för dess värdefulla insatser vid förverkligandet av detta betänkande. Till sist vill jag även lyckönska de tre föredragande, vilkas betänkanden denna förmiddag tas upp till debatt, till deras arbete.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag vill börja med att uttrycka min glädje över det paket av betänkanden om kvinnor som vi har i detta plenum, och dessutom på tisdagen och inte på fredagen som det brukar vara.
Diskussioner om ämnen som rör jämställdhet är inte så vanligt förekommande, men det skulle vara önskvärt att de fortsatte för att uppnå jämställdhet. Målet att integrera jämställdhetsfrågorna inom unionens alla politikområden är långt ifrån uppfyllt. Det är därför den här debatten är så viktig.
Kommissionen har i sin första årsrapport om lika möjligheter för kvinnor och män presenterat en utförlig och dokumenterad rapport som ger oss en omfattande bild av ämnet runt om i medlemsstaterna. Men, herr kommissionär, efter att ha läst dokumentet kan man endast säga att den inger en känsla av maktlöshet. Maktlöshet inför den föga verkan de åtgärder som främjar jämställdheten har, maktlöshet inför den arbetsmässiga ovisshet vi kvinnor lider av, maktlöshet för det låga antalet kvinnor i beslutsfattande positioner och i synnerhet maktlöshet inför den avsaknad av strategier som kommissionen visar i detta meddelande.
Vi har en bra studie, bra statistik, och en bedömning av den allmänna situationen. Men jag frågar mig: Och nu då? Kestelijn tar i ett bra betänkande upp intressanta förslag som jag till fullo stöder, och jag ber, herr kommissionär, att kommissionen i följande rapporter har dem i åtanke så att vi kan komma snabbare framåt på den långa vägen mot jämställdhet.
Eftersom jag samtidigt skall tala om Kokkolas betänkande, vill jag säga att av de fyra betänkanden om jämställdhet som presenteras i dag är detta utan tvivel det som, om det genomförs, mest skulle bidra till att förbättra situationen för Europas kvinnor. Det Kokkola begär och föreslår, är en verklig integration av principen om jämställdhet i unionens alla politikområden och strategier.
Jag vill lyckönska Kokkola till hennes arbete och den kritiska analys hon gör av kommissionens meddelande och jag ansluter mig till hennes begäran om större tydlighet. Förvirringen uppstår redan med termen main streaming och slutar i den suddiga gränsen mellan gemenskapskompetenserna och subsidiaritetsprincipen. Om kommissionen delegerar ansvaret till medlemsstaterna och dessa fastställer andra prioriteringar kommer inte en verklig förändring att komma till stånd i jämställdhetspolitiken. Därför är det synnerligen viktigt att den hjälp som ges till olika länder innehåller klausuler som behandlar jämställdhetsprincipen och att det dessutom skall vara obligatoriskt att efterleva dem.
Integreringen av jämställdhetsfrågorna bör vara ett mål för alla, och inom alla områden i den interna politiken, men även vid samarbets- och utvecklingsavtal, och, varför inte, vid utvidgningsförhandlingarna. För att kunna genomföra denna politik med framgång är det nödvändigt att investera, och strukturfonderna kan säkerligen vara det bästa instrumentet för framgång inom main streaming och inom tvärpolitiska jämställdhetsfrågor i Europeiska unionens alla politikområden.
Herr kommissionnär! Vi väntar - jag väntar verkligen - på kommissionens förslag i denna riktning för att snabbare uppnå jämställdhet för alla kvinnor i Europeiska unionen, och att vi också ska kunna exportera vår modell.
Herr ordförande! Först vill jag tacka båda dem som har utarbetat betänkandena. Kokkolas betänkande behandlar ytterst grundligt och klargörande det allra viktigaste begreppet inom EU: s jämställdhetspolitik i dag, nämligen mainstreaming.
Jag har haft äran att utarbeta yttrandet från utskottet för regionalpolitik i denna sak och granska hur jämställdhetsynpunkten blir beaktad i EU: s strukturfonder. Trots att denna princip om mainstreaming infördes i förordningen om strukturfonderna för fyra år sedan föreligger det alltjämt stora problem med dess förvekligande. De regional- och strukturpolitiska målen och medlen betonar det tekniska och rationella. Sådant som män kan genom sina traditionella yrkesval. Strukturpolitiska åtgärder som skenbart är könsneutrala erbjuder alltså i själva verket möjligheter för bara ett kön, vanligtvis männen.
För att målet att erbjuda lika möjligheter skall nås, måste kvinnornas särskilda intresseområden bli beaktade. Kvinnornas inressesfär gäller oftare än männens så att säga vardagens infrastruktur, det vill säga lokala och sociala frågor. Kvinnorna har dessutom fortfarande ett större ansvar för familjen än vad männen har. Kvinnornas möjligheter att delta i arbetsliv och utbildning beror alltså i avgörande grad på de tjänster som samhället tillhandahåller, till exempel dagvård och äldreomsorg, skollunch och kollektivtrafik. Det borde ingå i strukturfondernas uppgifter att stödja även sådana tjänster.
Kvinnornas behov kan inte beaktas tillräckligt om deras insats inte ökas på alla nivåer där strukturpolitiska åtgärder planeras, beslut fattas och uppföljning sker. Herr kommissionär! Så borde det vara från kommissionen till de regionala samarbetsgrupperna. Det påstås ofta att det är svårt, rentav omöjligt, att finna kompetenta kvinnor till sakkunniga organ. Hos oss i Finland har vi nog gått framåt i denna sak på så sätt att olika organ såsom sin representant alltid måste föreslå både en kvinna och en man och någondera av dem sedan väljs. Förfarandet säkerställer också att kvinnorna blir bättre representerade i olika organ. Jag vill rekommendera det också inom EU.
Herr ordförande! Vi står inför en mycket viktig handlingspolitik för integration av jämställdheten och inför ett mycket bra parlamentariskt arbete utfört av Kokkola. Utskottet för institutionella frågor har arbetat med en uppdatering av detta parlamentariska arbete i ljuset av det nya Amsterdamfördraget, det har gjort en betydande insats genom att föreslå en ny beteckning - och jag är mycket tacksam mot Kokkola som accepterat det - och det har också föreslagit att en interinstitutionell arbetsgrupp tillsätts.
När det gäller det nya Amsterdamfördraget måste man visa på att, till skillnad mot andra områden där det nya fördraget knappast avancerar och snarare andas stagnering eller tillbakagång, måste vi erkänna att fördraget, inom området för försvaret av kvinnans rättigheter, gått klart framåt när det gäller erkännandet av diskrimineringen mot kvinnor och också när det gäller försvaret av kvinnans likaberättigande.
I det nya fördraget kan vi i sysselsättnings- och socialpolitiken finna en effektiv väg. Vi måste också påpeka att det inte är säkert, eftersom det nya fördraget är mycket ambivalent och beroende av om man väljer en väg eller en annan för att det ska vara effektivt. Men, hur det än är, måste man erkänna att äntligen, inför det tjugoförsta århundradets början, tar det nya Unionsfördraget tag i det enorma problemet med diskrimineringen av kvinnorna, vilka är mer än hälften av alla europeer. För första gången synliggörs det, och det är inte lite, för vi vet ju att i politiken är erkännandet av ett problem kanske första steget till att man försöker lösa det.
Herr ordförande! Äntligen en vacker morgon för att behandla en vacker fråga, och detta för alla medborgare i Europeiska unionen och inte bara för kvinnorna. Jag vill alltså gratulera Europaparlamentets ledning till att ha erkänt detta. Jag vill också framföra min uppskattning till alla de föredraganden av betänkanden och yttranden som talat i denna debatt.
Det var hög tid för kommissionen att utarbeta och presentera ett betänkande för Europaparlamentet om lika möjligheter för kvinnan och mannen i Europeiska unionen. Man valde en lämplig tid för detta, 1996. Det räcker inte att bara definiera en politik full av goda intentioner: om man inte utreder genomförandet och erhållna resultat kan dess verkan bli otillräcklig utan att ansvariga politiker får kännedom därom. Det är alltså väsentligt att statistiken inte bara urskiljer resultaten som en funktion av kön, eftersom man använder indikatorer som gör att man kan följa och kontrollera resultaten från den tillämpade politiken.
I Portugal t.ex. presenterade regeringen i år för första gången ett program för att integrera jämställdheten mellan män och kvinnor på alla politiska områden. För att stödja genomförandet tillsattes jämställdhetsrådgivare på varje ministerium. Dessa rapporterar direkt till den höge kommissionären för jämställdhets- och familjefrågor, som ansvarar för uppföljning och kontroll av genomförandet av denna plan.
Förutom detta skall det portugisiska parlamentet i juni 1998, inom ramarna för det fjärde åtgärdsprogrammet för jämställdhet, organisera en andra interparlamentarisk konferens för de parlamentsutskott i de femton länderna i Europeiska unionen och i Europaparlamentet som ansvarar för kvinnans rättigheter. Syftet är just att analysera på vilket sätt den definierade politiken, både i Europeiska unionen och i varje land, för jämställdhet mellan män och kvinnor har tillämpats och vilka resultat som nåtts. Vi hoppas att denna interparlamentariska konferens i Lissabon skall hjälpa kommissionen att på ett mer konkret sätt kunna utarbeta och effektivt bedöma jämställdhetspolitiken i sin nästa rapport för år 1997.
Kommissionär Flynn, jag hoppas att kommissionen har möjlighet att vid utarbetandet av nästa rapport om jämställdhetspolitiken, som en hjälp till Europaparlamentet och parlamenten i Europeiska unionen, inbegripa de många förslag som vi i dag ger er.
Vad gäller mainstream-politiken , dvs. införandet av jämställdheten mellan män och kvinnor i alla politikområden, anser jag den vara ett avgörande steg för att få till stånd en normalisering i samhället, eller om man så vill, för att kvinnor och män inte bara skall ha samma rättigheter och skyldigheter utan också för att de skall få möjlighet att se detta praktiskt genomfört. Det är därför som detta utomordentligt bearbetade betänkande från ledamot Angela Kokkola är ett av de viktigaste betänkandena om jämställdhetspolitiken som Europaparlamentet någonsin diskuterat. Mainstream-politiken kommer genom ratificeringen av Amsterdamfördraget att bli ett av målen för unionen och kommer följaktligen att få enormt mycket större tillämpningsmöjligheter.
Vi kommer därför att vara extremt uppmärksamma, och jag skulle vara tacksam om ni informerar hela kommissionen om det. Vi är inga genier: om inte jämställdheten vore intressant skulle det inte räcka med att genomföra en horisontell politik som integrerar detta mål i varje sektor. Det är absolut nödvändigt att man fortsätter och utökar de särskilda åtgärderna och programmen för stöd till kvinnan. Om vi vill ha jämställdhet är det nödvändigt att under lång tid ha särskilda åtgärder för att övervinna det nuvarande avståndet. Om vi vill ha finansiellt oberoende kvinnor, kvinnliga företagsledare, sysselsättningsskapande kvinnor, kvinnor som främjar en mer human och ekologiskt bestående utveckling, räcker det inte med bara mainstreaming, även om denna politik är mycket viktig. Positiva åtgärder för kvinnan måste upprätthållas och utvidgas. Det blir ett måste att på ett effektivare sätt tillämpa de nya tekniker som för närvarande finns i samhället. Jag är bestämt övertygad om att jag genom att fatta beslut tillsammans med männen kan få se denna jämställdhet bli verklighet.
Herr ordförande! I denna debatt vill jag främst inrikta mig på Kestelijns betänkande som för övrigt är ett alldeles utmärkt betänkande. Peijs, min kollega, kommer att ta upp Kokkolas betänkande.
Det är mycket bra att kommissionen lagt fram årsrapporten och det är också mycket bra att kommissionen beslutat lägga fram en sådan rapport varje år. Jag vill ge kommissionär Flynn en komplimang för detta initiativ. Det är nu redan femton år sedan Europaparlamentet lade fram en omfattande undersökningsrapport om kvinnans ställning i Europa och sedan dess har det hänt en hel del. Jag kanske kan påminna om att på den tiden var Veil ordförande för Europaparlamentet, Yvette Roudi var ordförande för undersökningsutskottet och jag själv var som ung parlamentsledamot allmän föredragande för undersökningsutskottet. Den verksamheten år 1981 åstadkom en hel del. I varje fall har Europeiska kommissionen sedan dess placerat ämnet " kvinnor" högt upp på dagordningen och vi har sedan dess ett eget kvinnoutskott som inrättades därefter. Mycket har ändrats till det bättre sedan den tiden. Medlemsstaterna har på grundval av europeiska direktiv vidtagit en hel del juridiska åtgärder för att tvinga fram en lika behandling av kvinnor. Kvinnornas ställning i undervisningen, på arbetsmarknaden, i politiken, i styrande organ har förbättrats. Det har skett en ordentlig ökning av inrättningar som gör det möjligt för män och kvinnor att förena arbete och barnomsorg. Men ändå finns det fortfarande en hel del saker som ännu inte ordnats på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det ofattbart att, 25 år efter den tredje emancipationsvågen och 15 år efter Europaparlamentets undersökningsutskott, våra barn, våra döttrar - ursäkta att jag här talar om vår generation - fortfarande upplever samma problem av det enkla skälet att de är kvinnor. Jag kan ge ett par exempel: i skolan når pojkar och flickor i dag upp till samma nivå och det är ett stort framsteg. Men det är fortfarande alltför få flickor som går en teknisk utbildning och därigenom hamnar kvinnorna ordentligt på efterkälken när det gäller ny teknologi. I dag är ungefär 40 % av kvinnorna verksamma på arbetsmarknaden och det är ett stort framsteg. För femton år sedan låg den siffran endast på 20 % för Nederländerna. Kvinnor får fortfarande i genomsnitt lägre lön än män och kvinnorna är för koncentrerade till en liten del av arbetsmarknaden och därigenom är deras känslighet för arbetslöshet väldigt stor. Det behövs extra åtgärder för att avhjälpa dessa problem. Att förena hushåll och yrkesarbete har blivit mindre invecklat tack vare den utökade barnomsorgen. Men det är ännu inte bra. En nyligen genomförd undersökning i Nederländerna har visat att hälften av de unga mödrar som till en början försökt fortsätta arbeta ändå hoppar av efter ett antal månader, med allt vad det efteråt innebär för deras ställning på arbetsmarknaden.
Så de kvinnor som går vidare till politiska toppbefattningar. Själv var jag i fem år minister i ett kabinett med bara tre ministrar. Den nuvarande nederländska regeringen har fyra kvinnliga ministrar. Framstegen är alltså väldigt små och gäller inte bara för den nederländska regeringen, det gäller egentligen för alla regeringar. Samma sak gäller också för toppbefattningar inom tjänstemannakåren, i näringslivet, i fackförbunden och i samhällsorganisationer. Här visar även de europeiska institutionerna upp en felaktig bild. Antalet kvinnliga kommissionsledamöter och antalet kvinnliga generaldirektörer och direktörer, sammantaget ser det inte bra ut. Det är synd eftersom Europeiska kommissionen egentligen borde vara ett gott föredöme, för annars är kritiken mot medlemsstaterna inte särskilt trovärdig. Jag skulle vilja be kommissionär Flynn att i fortsättningen ta med kvinnornas ställning i institutionerna i sin årsrapport.
Kvinnornas situation kring år 2000 är alltså bra mycket bättre än för 25 år sedan men problemen är ännu inte lösta och det har till och med tillkommit en del problem. Jag tycker det är bra att kommissionen i fortsättningen lägger fram en rapport varje år.
I många år till kommer det att behövas uppmärksamhet och åtgärder för kvinnans roll i vårt samhälle och kvinnorna måste i detta vara solidariska med de män som hjälper dem. För jämställdhet mellan män och kvinnor i vår värld ger en bättre värld tycker jag.
Herr ordförande! Jag skulle tillsammans med mina kolleger vilja understryka hur viktigt jag anser att det är att denna diskussion förs i dag på morgonen utan tidspress och att vi har möjlighet att utveckla ämnen som är väldigt viktiga, vilka vi också måste uppmärksamma.
Jag skulle speciellt vilja åberopa Kokkolas betänkande, vilket ber kommissionen och medlemsstaterna att agera på två fronter, för att på så sätt på samma gång främja både en politik för lika möjligheter mellan kvinnor och män och vidtagandet av åtgärder till kvinnors fördel där de befinner sig i en ofördelaktig position. Föredraganden anser att vi borde investera mycket mer, speciellt vad gäller finansiering, för att verkligen kunna utveckla de strukturer vars mål är att tillåta kvinnorna att försäkra sig om en mer aktiv roll i yrkeslivet och huvudsakligen att underlätta det återinträdandet på arbetsmarknaden för dem, vilka av skäl som gäller endast dem som tillhör deras kön, blivit tvungna att avbryta sin karriär.
Bland många andra väldigt viktiga förslag som hon lägger fram, önskar föredraganden att alla myndigheter som är behöriga för genomförandet av mainstreamprincipen utser en tjänsteman, åtminstone en behörig, som skall ansvara för kontrollen av tillämpningen av mainstreaming-kriterierna, och som också skall föreslå förbättringar.
Betänkandet är, som redan sagts, oerhört detaljerat. Det är noggrant och vi måste stödja det. Kokkola har rätt då hon ber om finansiella medel för att man skall lyckas uppnå jämställdhet och då hon insisterar på sammansättningen av en interinstitutionell arbetsgrupp vad gäller tillvaratagandet av jämställdhet i varje unionsåtgärd. Som hon hävdade tidigare i denna kammare, kan vi säga vad vi vill, vi kan utveckla hur många teorier vi vill. Ord är vackra och de kan skrivas och talas, men när medlen för genomförandet av politiken fattas, då förblir orden bara ord, och vi har alla blivit vittnen till denna verklighet, speciellt vad gäller frågor som berör kvinnor. Vi kan alltså inte annat än hålla med henne om att dessa nödvändiga förutsättningar måste uppfyllas för att tillämpa mainstreaming.
Parallellt måste dock de urgamla förutfattade meningarna vad gäller kvinnors delaktighet i skapandet av samhället avlägsnas. Det är inte nu tid att diskutera dem, vi vet alla väl vad som menas med dessa förutfattade meningar. Detta, och detta sades för inte länge sedan här, då ingen kan hävda att det finns en verklig jämställdhet mellan kvinnor och män, framförallt vad gäller möjligheter i arbetslivet, inte ens i den Europeiska unionens stater eller västvärlden mer generellt. I dessa länder vilka vi anser vara exceptionellt civiliserade och ändå ligger efter vad gäller grundläggande civilisationsfrågor, vilket frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män är.
Om någon skulle tvivla på behovet av denna debatt kan han eller hon försöka tänka tillbaka på den senare tidens bildreportage från det politiska livet i vid bemärkelse. Bilderna från förhandlingarna om Amsterdamfördraget: 15-30 män beslutar och skriver under. NATO-utvidgningen: Samma sak, också här är det män som fattar besluten. Det valda demokratiska politiska toppskiktet är män. Om man letar efter framträdande kvinnor under senare tid slås man av två personers bortgång: Moder Terersas och Dianas. Kvinnorollen är Florence Nightingales eller den söta prinsessans, som dessvärre omkom på ett så tragiskt sätt. Med andra ord det är lång väg kvar till jämställdhet.
Om man tittar på våra egna ledser det ju lite bättre ut, men det är ju inte bra, vilket också sagts av de tvåföredragandena, vilkas insats jag i övrigt vill tacka dem varmt för. Det händer lite grann, men långt ifrån tillräckligt. Som kvinna i min ålder och när man i hela sitt liv direkt och indirekt har deltagit i kvinnosaken, skall man vara noga med att inte känna vanmakt, vilket en annan talare också sagt. Vi har ju sagt detta förr. Vanmakt leder som bekant inte till något bra och jag vill därför vara optimist och glädja mig över det vi uppnått. Om jag tittar tillbaka har det naturligtvis hänt mycket, om än inte tillräckligt. Det viktiga som hänt är att vi trots allt inte längre - i varje fall inte offentligt - diskuterar huruvida kvinnor och män är lika bra. Men om de nu är lika bra, varför avspeglar det sig inte tydligare i talen? Det är det dagens debatt handlar om. Finns det trots allt ett osynligt glastak, handlar det med andra ord om att man inom ett antal områden likväl inte accepterar kvinnan eller handlar det om orsaker som har med vardagslivet att göra, t ex familj och barn? Det finns dessvärre alltid en blandning av båda delarna, och därför skall problemen också angripas utifrån bägge hållen. Under alla omständigheter bör vi kvinnor lära oss att förstå att makt aldrig lämnas frivilligt, och att vi aldrig får en verklig jämställdhet, om inte vi kvinnor också lämnar något av vår makt.
Herr ordförande! Jag deltar än en gång i en jämställdhetsdebatt med samma mål som vanligt, att bidra till att jämställdheten skall bli verklighet, och också för att en maskulin röst skall sälla sig till rösterna från de kolleger som kräver jämställdhet.
Två mycket korta anmärkningar under den tid vi har till vårt förfogande. Det första är ett påpekande om det faktum att denna debatt hålls i dag, tisdag, och inte på fredag förmiddag som tyvärr varit det vanliga för denna och andra frågor som också förskjutits till fredagsförmiddagarna, den andra kommentaren är att det finns en del positiva signaler på det institutionella planet genom införandet i Amsterdam av den nya artikeln 6a och tillägget till artikel 2.
Det är alltså som vår kollega Kokkola, som jag och alla andra talare vill gratulera till hennes arbete, understryker, nödvändigt att vi gör nya framsteg inte bara i teorin utan också i praktiken, att det inte bara blir fler vackra ord som de kring mainstreaming , utan utvärdering varken före eller efter, kvantitativt eller kvalitativt.
Vi vill också gratulera oss själva till förslaget att väl definiera och översätta mainstreaming , det som återspeglar ett universellt behov och vi instämmer med det portugisiska uttrycket "acções para a igualdade" (ung. jämställdhetsåtgärder). Och nu krävs det åtgärder!
Herr ordförande! Amsterdamfördraget ger säkert nya redskap att främja jämställdheten och bör också ses som en seger för kvinnorna. Men det som Dybkjær sade är sant. Glastaket finns också i Europeiska unionens ledning. På familjefotografiet står alltjämt en samling gråklädda män, bland dem drottning Beatrix och två kvinnliga utrikesministrar, det är allt.
Det behövs sannerligen redskap för att främja jämställdheten, såsom här har framhållits i många inlägg. Ett sätt att främja jämställdheten är att alla företag och offentliga institutioner årligen gör upp en jämställdhetsplan. I den kan man lägga in temporära kvoter i syfte att stärka kvinnornas eller det underrepresenterade könets representation, Utbildning är också en väsentligt del av att främja jämställdheten i företag och offentliga institutioner. Detta är frågor som kräver aktiv uppmärksamhet. Man måste lära sig detta och just därför är mainstreaming , " jämställdhetens genomslagsprincip" , ett tveeggat svärd eftersom den kräver att man faktiskt aktivt ägnar den uppmärksamhet. Den förverkligar sig inte själv.
Vid förberedelserna inför den monetära unionen är det speciellt viktigt att ta upp jämställdheten och kvinnans ställning, för som Kokkolas betänkande säger, kan kvinnorna drabbas starkt när den offentliga ekonomin skall anpassas till EMU. Anpassningen gallrar ut arbetstillfällen i den offentliga sektorn, i omsorgsarbetet som ju är ett kvinnoarbete.
Avslutningsvis vill jag påminna om att rådet redan 1992 gav en rekommendation om att barnvårdsplatser skall tillhandahållas i medlemsstaterna och denna sak måste föras framåt för att kvinnorna skall kunna delta i arbetslivet.
Herr ordförande! Att införa jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga instanser är ett berömvärt företag och jag skulle vilja gratulera fru Kokkola, som utarbetat detta utmärkta betänkande.
Innehållet i betänkandet och kommissionens ansträngningar är lugnande. Principerna för mainstreaming bildar underlag för unionens alla åtgärder och hela politik på alla nivåer. Den berör alltså parlamentets samtliga utskott. Målsättningen med lika möjligheter för kvinnor och män ingår på så sätt i samtliga våra åtgärder och det kan vi bara glädja oss åt.
Viss oro kvarstår dock. Hur kan man också på männen tillämpa integreringen av lika möjligheter utan åtgärder för positiv särbehandling av kvinnor, om målet är verklig jämställdhet? Denna brist vittnar om en viss tvetydighet och det stör mig. Vår föredragande förefaller för övrigt vara medveten om detta när hon begär att åtgärder av denna typ skall genomföras på områden där kvinnor fortfarande missgynnas.
Dessa områden är tyvärr fortfarande alltför många och i vilket fall som helst signifikativa såväl ekonomiskt som politiskt. Det är fortfarande få kvinnor som innehar beslutsfattande tjänster. I de femton medlemsländerna innehar kvinnor inte ens en av fem tjänster med ansvar och man kan knappast glädjas åt att 25 % av beslutsfattande tjänster inom kommissionen innehas av kvinnor! Det är förvisso ett betydande framsteg men vi måste gå ännu längre. Jag anser därför, mina kära kolleger, att principen om mainstreaming i första hand måste komma kvinnorna tillgodo. Bristen på jämställdhet som är anledningen till denna debatt påverkar dem mer än något annat. Den nuvarande situationen kräver inrättande av en kompenserande ojämlikhet som är den enda princip som kan leda till verklig jämställdhet mellan kvinnor och män!
Herr ordförande! Som parlamentsledamot för det franska folket skulle jag vilja precisera att jag i sammanhanget - dvs. för att kommentera Kestelijn-Sierens betänkande - är talesman för min hustru och mina fyra döttrar, samt för mina två kolleger i det regionala rådet för Midi-Pyrénées. Jag skulle vilja tillägga att jag under femton år arbetat i ett företag där hälften av personalen och sjuttio procent av de högre tjänstemännen var kvinnor.
Min hustru, mina döttrar och mina kvinnliga vänner har med finess och humor, eller t.o.m. ironi, sagt att de för allt i världen inte vill ha den jämställdhet som förespråkas av Kestelijn. De har sagt att kvinnorna i medeltal lever tio år längre än männen och att det fungerar utmärkt! De har sagt att de franska kvinnorna inte vill veta av alla de arbeten som förbehålls männen och att de inte lider av den socialistiska saknaden efter de sovjetiska kvinnliga ledarna bland tryckluftsborrar och jordbruksmaskiner.
De har sagt att de inte vill veta av denna överlägsenhet och detta brott mot principen om medborgarnas rättigheter som, enligt Kestelijn, skulle medföra "särskilt stöd till kvinnliga företagsledare" , att de fann politiken med obligatorisk kvotering grotesk. Den franska kvinnan bryr sig inte om att söka sin värdighet, sitt rykte, sitt inflytande i en obligatorisk tilldelning av 50 % av stolarna i trista församlingar. De uttryckte sin förskräckelse inför kravet att man alltid måste ta hänsyn till, jag citerar, "den kvinnliga dimensionen" , ett tråkigt och simpelt uttryck, enligt dem, för ett tal om jämställt barbari.
De gapskrattade när de läste att kvinnor i lägre utsträckning deltog i beslutsprocessen, utom i de nordiska länderna. De bad mig säga att de franska kvinnorna struntar i de modeller som tas upp inom den danska eller den svenska posten och att de avböjer en klumpig imperialism som försöker "ändra den politiska kulturen" eftersom deras politiska kultur, som har sina rötter i tre tusen år av grekisk-latinsk och kristen civilisation, är den med vårt folks stora hjältinnor, från Antigone till Jeanne d'Arc, från den heliga Geneviève till Moder Teresa, men också den med myriader av talanger inom alla områden av känsla, konst och skönlitteratur. De sade att de blev bestörta inför en text som varken talar om kvinnlighet eller moderskap utan nöjer sig med att med en avskyvärt maskulin grovhet ta upp ett "vid graviditet" .
Som om jämvikten och skönheten i den mänskliga naturen inte skulle förverkligas vare sig i härligheten eller harmonin mellan de två kompletterande principer som kvinnlighet och manlighet innebär och såsom Skaparen önskat. Som om överföringen av livet till dess slut, efter glädjen i den gemensamma befruktningen, inte på ett ojämlikt och magnifikt sätt var förbehållen kvinnan. Som om det - utom vid särskilda tragedier - inte först och främst vore hon som bäst kan vagga, luta sig över, älska, trösta, uppfostra. Som om Blanka av Kastiljen verk att förbereda den blivande Ludvig den helige för livet inte är ett uttryck för det mest magnifika kallet, nämligen moderskapet.
Herr ordförande, ärade kolleger! Konceptet med mainstreaming välkomnar vi mycket i utskottet för kvinnors rättigheter och i min grupp, för jag antar att vi här har ett stort arbete framför oss. Diskussionen är mycket viktig, men trots det finns vi inte med i tidningarnas rubriker. Vi måste förankra konceptet i människors huvuden. Därför är det nödvändigt att vi fortsätter att köra på ett dubbelspår. Vi måste behålla de positiva åtgärder vi har för att stöjda kvinnor! Det går inte utan kvotering. Vi måste även inom andra politiska områden förankra jämställdheten.
Jag skulle vilja beröra budgetförfarandet, för det är mycket intressant. Vi drev förra året i budgeten för första gången feminiseringen och förde överallt i kommentarerna in kvinno- och könsspecifika frågor! I strukturfonderna, i de stora Phare-, Tacis-, Meda-programmen osv. lyckades vi få in kommentarer. I intensiva kontakter med kommissionens olika generaldirektorat fick vi resultat som på ett belysande sätt visar att mainstreaming i enskilda fall fungerat mycket bra, inom andra områden mycket dåligt, t.ex. i industripolitiken. Där saknas mainstreaming i hög grad. När det gäller regionalpolitiken görs stora ansträngningar, i informationspolitiken står många möjligheter öppna. Ett arbetsdokument som jag presenterat i utskottet för kvinnors rättigheter visar tydliga exempel.
Vi måste bli mer medvetna. Om vi nämligen, som kommissionens årsrapport visar, fortsätter i samma tempo som hittills med att förankra jämställdheten behöver vi ungefär 100 år tills den till slut är genomförd.
I Sverige finns en intressant modell. Här måste alla chefer innan de börjar på en chefspost genomgå gender training , även ministrar, alla ministrar. Även t.ex. biskopar måste vidareutbilda sig. Jag tycker att det är en riktig väg. Vi kommer att kämpa för att jämställheten förankras i människornas huvuden, att den genomsyrar alla politiska områden, i alla bestämmelser. Jag uppmanar framför allt även männen att stödja kvinnorna i detta.
Herr ordförande, herr kommissionär! Kommissionens första årsrapport om lika möjligheter för kvinnor och män är i och för sig ett positivt framsteg. Jag tror att den blir till nytta när den kommande jämställdhetsutvecklingen planeras och genomförs, men självfallet är det beklagligt att denna rapport ännu inte innehöll den grundliga utvärdering och analys som behövs för att utvecklingen skall ta fart. Jag hoppas att det goda åtgärdsförslaget i betänkandet också kommer att verkställas.
Kvinnors medverkan vid beslut på alla nivåer måste främjas. Jag tror att temporära kvoter är ett effektivt redskap för att nå detta mål och när en naturlig jämställd representation väl har nåtts i beslutsorganen, kan kvoten slopas. Jag tror att erfarenheterna av kvoterna i den finska jämställdhetslagen kommer att visa detta.
Jag beklagar att vi ännu är fjärran från lika lön för lika arbete trots gemenskapens lagstiftning och de nationella bestämmelserna i många stater. Löneklyftan måste äntligen överbryggas och vi måste slippa en delad arbetsmarknad. Likaså måste vi ta effektivare metoder i bruk för att utvärdera arbete så att värderingen av arbetet inom nu underavlönade kvinnodominerade branscher kan höjas.
Även i det regionala utvecklingsarbetet är kvinnorna klart underrepresenterade. Det leder till att kvinnointensiva projekt och företag inte får plats i de regionala utvecklingsprogrammen och stöd ur strukturfonden, det vill säga att det kvinnliga inslaget i de beslutande organen snabbt måste ökas även på regional nivå.
Herr ordförande! Låt även mig framhålla det glädjande i det faktum att en stor del av debatten denna tisdagsförmiddag ägnas frågan om lika möjligheter för män och kvinnor. Detta innebär inte bara att det som utskottet för kvinnors rättigheter och Europaparlamentet har sagt börjar tas på allvar, utan att detta, tillsammans med andra, börjar bli en av de centrala politiska frågorna för Europeiska unionen.
Här handlar det om två viktiga betänkanden. Det första, om kommissionens årliga rapport om lika möjligheter för kvinnor och män, vars föredragande är Kestelijn-Sierens, redovisar de framsteg som har gjorts under de senaste åren när det gäller att tillämpa lika möjligheter, att utvärdera de framsteg som gjorts, att ge gemenskapens politik för lika rättigheter en tydligare profil, att uppmuntra diskussionen om framtida strategier och att nå ut till en stor publik, eftersom, om man skall döma av de uppgifter som framgår av betänkandet, man kan sluta sig till att kvinnornas rättigheter och behovet och nödvändigheten av att få dem respekterade fortfarande är lite erkända. Betänkandet omfattar sex olika kapitel och följer, i huvudsak, det fjärde handlingsprogrammets uppläggning. Det är ett positivt faktum och det innebär att det finns en kontinuitet och konkretion i de val som träffats och i den politik som följts under de senaste åren.
I sin helhet innehåller kommissionens rapport, och här instämmer jag med föredraganden, en stor mängd information, av vilken man kan sluta sig till att, trots de framsteg som gjorts, så ligger principen om lika möjligheter tyvärr fortfarande långt ifrån att verkligen konkret tillämpas i verkligheten. Låt mig ta ett par exempel som rör arbetslivet. Trots ett ökande inslag av kvinnor på arbetsmarknaden, så finns det en mycket stark segregation när det gäller kvinnlig sysselsättning, såväl horisontell som vertikal. Bland kvinnor finner man en högre arbetslöshet, framför allt bland de långtidsarbetslösa. Trots nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning så förekommer det fortfarande en skillnad på, i genomsnitt, cirka 20 procent mellan kvinnors och mäns löner. Ett annat exempel utgörs av behovet av balans när det gäller mäns och kvinnors deltagande i beslutsprocesserna. Även här ser man, trots de framsteg som har gjorts - Beijingkonferensen, kommissionens meddelande - i genomsnitt mindre framsteg inom Europeiska unionen när det gäller kvinnorna, naturligtvis med skillnader mellan olika medlemsstater, trots den betydande utvecklingen när det gäller kvinnornas bidrag och deras betydelse, med stora skillnader när det gäller situationen i olika länder.
All den information som står till förfogande när det gäller frågans olika aspekter åtföljs emellertid inte av en noggrann analys och framför allt en utvärdering av effekterna för politikens utformning. Det är av den anledningen som jag vill uppmana kommissionen att ta hänsyn till de förslag som föredraganden redovisar i sitt betänkande, så att nästa rapport kommer snabbare, kan användas på ett mer mångsidigt sätt och är mer uppmärksam också när det gäller de förslag Europaparlamentet sedan länge har redovisat i sina olika betänkanden, innehåller fler goda exempel och konkreta instrument, så att mainstreaming , ett ämne som behandlas i Kokkolas betänkande, verkligen blir en inspirerande princip i alla politiska beslut, såväl på unionsnivå som när det gäller medlemsstaterna.
Kokkola gör en mycket skarpsynt analys av hur principen mainstreaming kan tillämpas och lyfter fram inte bara de positiva aspekterna, utan även de brister som fortfarande existerar och ger en serie förslag som jag tror att kommissionen borde ta hänsyn till i sitt arbete. Mainstreaming är inte ett alternativ till positiva åtgärder: med tanke på att vi är långt ifrån en fullständig tillämpning av lika möjligheter måste båda utvecklas ytterligare. Mainstreaming skall tillämpas i all politik, och därför vilar ansvaret för detta på såväl kommissionen som medlemsstaterna. Kommissionen borde ha möjlighet att spela en viktigare roll när det gäller de enskilda staternas olika projekt på utbildningsnivå, ha ett ansvar när det gäller utbildningen av den personal som sedan skall tillämpa reglerna om lika möjligheter. I debatten om revideringen av strukturfonderna måste bindande regler införas, så att medlemsstaterna verkligen respekterar principen, eftersom de i annat fall riskerar ingrepp i finansieringarna. Det är nödvändigt att den information som hittills har framkommit förvandlas till bindande regler och konkreta instrument för en verklig politik för lika möjligheter inom Europeiska unionen.
Herr ordförande, herr kommissionär! I likhet med många av mina kolleger skulle jag först vilja uttrycka min tillfredsställelse. I motsats till vad som brukar vara den tråkiga vanan i parlamentet, återfinns betänkandena från utskottet för kvinnors rättigheter för en gångs skull på föredragningslistan för tisdagen, och inte för fredagen då flertalet av våra kolleger tagit en för lika tråkig vana att lämna Strasbourg i förtid.
I likhet med oss hoppas utskottet att vår debatt skall nå en stor publik, eftersom det gäller att förbättra förståelsen och utvecklingen av politiken för lika möjligheter. I dessa två betänkanden ställs vi och den intresserade allmänheten inför ett nytt språkbruk som jag fruktar inte förbättrar förståelsen för vårt samtalsämne. Jag tänker särskilt på de miljontals kvinnor för vilka vi vill garantera lika behandling och lika möjligheter.
Det är mycket lovvärt att ha uppfunnit mainstreaming , men det är ett ord som är svårt att översätta till Voltaires språk. Som vår föredragande Kokkola, som jag gratulerar, mycket riktigt konstaterar är det ett främmande koncept, utom för en liten minoritet specialister. Utskottets avsikt att införa jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga instanser har emellertid vårt stöd, med tanke på att mainstreaming inte kan göra jämställdhetspolitiken överflödig, i den mening som avses i artikel 119 och på grundval av konkreta direktiv och program. Dessa måste naturligtvis förses med tillräckliga budgetmedel, vilket inte är fallet för närvarande.
Betänkandet från Kestelijn-Sierens, som jag också gratulerar, illustrerar på ett utmärkt sätt den väg som återstår att gå, fyrtio år efter att Romfördraget trätt i kraft, för att avskaffa den diskriminering som kvinnor fortfarande är offer för inom många områden.
Det handlar bl.a. om att i mainstreaming föra in begreppet genusperspektiv. Främjandet av genusperspektivet i det stadium där projekt och program utarbetas, medvetandegörande av tjänstemännen för frågor om genus är andra krav som tas upp i betänkandena.
Apropå termen "genus" påpekade en av mina franska kolleger, Bourlanges för att nämna honom vid namn, att på hans språk är ordet "genus" normalt förbehållet grammatiken. För personer däremot används ordet "kön" . Han preciserade dessutom att det endast är i Marcel Proust som ordet "genus" används med en indirekt sexuell konnotation. I slutet av "Un amour de Swann" säger författaren att Swann hade förstört sitt liv för en kvinna som inte var av hans slag. Det handlar om en krypterad ordlek för att antyda att det genus Swann föredrog kanske inte var av det kvinnliga slaget.
Innebär det nya begreppet genusperspektiv som dyker upp i våra texter att vi skräms av ordet kön? Jag hoppas att det inte är så, eftersom sexuell diskriminering fortgår och den kommer inte att försvinna för att vi fastställer nya benämningar för en politik som skall fortsätta att bygga på att vilja behandla de två könen, som lyckligtvis är olika, utifrån ett jämställdhetskriterium när det gäller rättigheter och möjligheter för kvinnor och män.
Herr ordförande! Jag skäms över att inte kunna citera Voltaire och Proust som fru Lulling gjort på ett så boklärt sätt. Jag vill förena mig med mina kolleger och säga hur underbart det är att ha en hel förmiddag på sig att fira de framsteg kvinnorna gjort i Europeiska unionen, liksom också att framföra våra allvarliga farhågor med avseende på attityderna hos, och bristen på, effektiva åtgärder från regeringarnas och Europeiska unionens sida när det gäller de ogynnsamma lägen kvinnor ännu ställs i.
Jag välkomnar varmt mina två kollegers betänkanden. Kestelijn-Sierens betänkande applåderar med rätta det faktum att vi för första gången har en årsrapport i Europeiska unionen om lika möjligheter för kvinnor och män. Denna årsrapport kan bli till ett instrument för att klarlägga och förklara jämställdhetspolitiken för allmänheten i Europeiska unionen, i synnerhet kvinnorna, som länge efterfrågat en igenkännbar struktur genom vilken de kan förstå dess framsteg, tidplan och beslutsfattande. Kommissionens årsrapport utgör ett seriöst och betydande bidrag till Europeiska unionens jämställdhetsdebatt i slutet av nittonhundratalet.
Kestelijn-Sierens gör emellertid också rätt i att uppmärksamma bristerna i kommissionens rapport, såsom behovet av mer omfattande analyser och utvärderingar, nonchalerandet av det viktiga arbete inom Europaparlamentet om jämställdhet, och ignorerandet av sådana viktiga diskussionsfrågor, nära våra hjärtan, som våld mot kvinnor och den inverkan regeringskonferensen kan komma att ha på lika möjligheter, liksom också utvidgningens inverkan.
Vadbeträffar frågan om mainstreaming vill jag gratulera min kollega, Kokkola, till hennes betänkande. Mainstreaming utgör ett mycket allvarligt försök från Europeiska unionens institutioners sida att åstadkomma en kulturell attitydförändring inom alla politikens områden. Denna kulturella förändring kommer att ta tid. Man har klagat på att endast en mycket liten grupp intresserade personer, experter, de i jämställdhetsbranschen kan man säga, förstår vad mainstreaming är för något. Om den skall fungera och om kvinnorna verkligen skall kunna behandlas rättvist i Europeiska unionens politik, så måste kommissionen och parlamentet bemöda sig om att förkunna mainstreaming från nu och till det tjugoförsta århundradet.
Herr ordförande! Kommissionären har i dag med rätta fått en hel serie komplimanger, till vilka jag vill lägga mina egna, komplimanger som bör utsträckas även till de båda föredragandena. Detta är en viktig diskussion, såväl vad gäller själva frågan som när det gäller att komplettera debatten, och det är en diskussion som är viktig inte bara för oss. Låt mig understryka hur viktig diskussionen är för det stöd den kan ge till olika jämlikhetsinstitutioner i våra medlemsstater, till konsulter och organisationer.
I den debatt som har varit skulle jag vilja lyfta fram ett par punkter, och först av allt årsrapportens stora betydelse. Den är ett viktigt instrument, såväl på grund av det som rapporten representerar som det som den enligt min åsikt kan bli, framför allt när det gäller problemets synbarhet - om det är sant att endast 20 % av kvinnorna är medvetna om att det existerar jämställdhetslagstiftning - och för det som den kan komma att betyda när det gäller analys och utvärdering av politiska beslut, såväl inom gemenskapen som i de enskilda medlemsstaterna.
Rapporten skulle i grunden kunna bli, om vi verkligen lyckas tillämpa den, ett instrument för att undersöka de svårigheter som uppkommer inom jämlikhetspolitiken. Just eftersom det är ett viktigt instrument kommer kommissionären att förstå de markeringar som kommissionen har gjort och de mycket kloka påpekanden som föredraganden Kestelijn har velat göra i sitt betänkande, framför allt när hon talar om behovet av en strategisk vision. Jag frågar mig: vad innebär en " strategisk vision" ? Det innebär att detta betänkande borde innehålla ett ställningstagande i brytpunkten mellan gemenskapens politik och nationell politik, och i brytpunkten för de olika problem man debatterar inom Europeiska unionen när det gäller lika möjligheter. Det innebär att man måste återuppliva målen i det fjärde ramprogrammet - för när allt kommer omkring, om de inte vore aktuella i dag så skulle det innebära att vi missat själva målen - men det innebär också att vi måste kunna samla allt viktigt och betydelsefullt som växt fram inom gemenskapen och de enskilda medlemsstaterna och inte gå förbi de aspekter som många gånger kan vara dramatiska och svåra att programmera. Om vi till exempel i dag också hade haft med Waddington-betänkandet, skulle vi ha kunnat åskådliggöra kontrasten mellan ett problem som människohandeln, och det tomrum man kan notera i själva rapporten.
En sista synpunkt, slutligen, när det gäller Kokkolas betänkande. Jag anser att det centrala i denna strategi borde vara det goda exempel som gemenskapen kan ge, framför allt när det gäller en aspekt: förhållandet mellan lika möjligheter och de sociala fonderna, gemenskapens strukturfonder, såväl när de politiska programmen bestäms - redan i april 1996 förklarade kommissionen tydligt att man även i medlemsstaterna borde tillämpa denna koppling - men vi vet att detta bara är en enkel vägledning, som inte har hittat sin konkreta tillämpning - som framför allt i det ögonblick när strukturfonderna skall revideras. Vi anser att en förenkling av målen skulle kunna tillåta att man systematiskt inför frågan om lika möjligheter och, slutligen, en utvärdering av vilken effekt jämställdhetsdimensionen skulle få om den tillämpades inom alla politiska områden.
Det är ingen tillfällighet, men under eftermiddagen kommer vi att diskutera övervakningscentrum för små och medelstora företag, där man har gjort en utvärdering av denna typ, som skulle kunna vara betydelsefull...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande, herr kommissionär, bästa kolleger! Jag skulle vilja använda mina två minuter i slutet av denna debatt till att för ett ögonblick blicka framåt, för vi har väl nu, med kommissionens meddelande och årsrapport, tack för dessa herr kommissionär, ett bra instrument för detta. Det gäller nu framförallt att göra hårda fakta av de vackra principerna på detta papper och omsätta dem i hårda åtgärder. Det verkar vara mer än tydligt att mainstreaming i de flesta medlemsstater absolut inte är en självklarhet. Jag är övertygad om att det inte är en fråga om terminologi, att man inte förstår ordets innebörd, utan en brist på politisk kultur.
Likväl står vi inom den närmaste framtiden inför ett antal mycket viktiga utmaningar där idén mainstreaming kommer att behöva visa hur användbar den är.
Först och främst sysselsättningen, toppmötet i Luxemburg. Flerårsplanerna som ställdes upp efter Essen skulle i de flesta medlemsstater med nöd och näppe ett jämställdhetstest. I de flesta planer för de flesta medlemsstater går kvinnorna inte att hitta eller också har de skjutits undan i hörnet för riskgrupper. Det står därför också klart för mig, herr kommissionär, att det är av yttersta vikt att toppmötet i Luxemburg förstår att kampen mot arbetslösheten även är en kamp för lika möjligheter.
För det andra, de har redan nämnts ett här par gånger, strukturfonderna. Även där visar det sig att medlen i de regionala fonderna och i jordbruksfonderna sällan används för initiativ som stimulerar ett deltagande av kvinnor.
För mig står det klart att det vid ombildandet av strukturfonderna måste ses till att de över hela linjen används på ett kvinnovänligare sätt. Det innebär att vi måste förverkliga mainstreaming , att vi utarbetar tydliga mål, kriterier, fastställer indikatorer, utvärderingsmetoder på grundval av statistik som inte är könsneutral. Som någon nyss sa, herr kommissionär, vi förväntar oss alltså att ni utvecklar benchmarking för kvinnor, att ni utarbetar ett test för lika möjligheter.
Det kraftigaste instrumentet vore naturligtvis vara att många fler kvinnor kunde delta i beslutsprocessen. Det har redan tagits upp flera gånger i den här debatten. Tyvärr har Amsterdam inte gett oss något nytt instrument för detta. Jag hoppas att kommissionären och kommissionen skall använda Amsterdamfördraget på ett så kreativt sätt som möjligt för att även där skynda på utvecklingen.
Herr ordförande! När det gäller att förverkliga jämställdheten mellan kvinnor och män, har vi uppnått blygsamma framsteg inom Europeiska unionen. Det framgår tydligt av kommissionens årsrapport för 1996 och ur Kestelijn-Sierens betänkande. Det finns fortfarande grava brister både på gemenskapsnivå och på nationell nivå. De som talat före mig har med rätta påpekat detta.
Mainstreaming är emellertid som huvudströmning en viktig idé för att förverkliga kvinnors och mäns lika berättigande som redan borde ha genomförts med förutsättningen att den skall genomsyra Europeiska unionens samtliga grundtankar och åtgärder och inte stoppas undan i nischer och i undanskymda vrår. För att möjliggöra varaktigt positiva förändringar är det nödvändigt med specialprogram, från information och att öka medvetenheten till kvalitativa analyser av program och handlingsplaner.
Förslaget till Amsterdamfördrag har stärkt de rättsliga principerna för åtgärder inom jämställdheten. Förr var artikel 119 den enda hänvisningen. Nu kommer artikel 2 att kompletteras med jämställdhetsfrågor. Gemenskapen har således fått som uppgift att undanröja ojämlikheter och förbjuda diskriminering på grund av kön. Även det sociala protokollet och sysselsättningskapitlet innehåller viktiga ändringar, vilket vi i utskottet för kvinnors rättigheter med tillfredställelse kan konstatera. Mainstreaming angår alla, som föredragande Angela Kokkola formulerat det i sitt engagerade utarbetade förslag, både kvinnor och män. Männen måste ovillkorligen tänka om, säga adjö till gamla traditioner och visa en vilja till att förändra sig. Det visar sig i yrkeslivet, där precis som förut chefspositionerna är könsspecifikt tillsatta trots bevisligen höga yrkeskvalifikationer och social kompetens hos kvinnorna.
På arbetsmarknaden är kvinnor som förut en godtycklig reserv som man kallar på vid behov. När det är goda tider lockas de till jobben och i dåliga tider avskedas de. De saknar trygghet och perspektiv. Åtgärder för att stödja dem är som förut en bristvara, t.ex. när det gäller att skaffa sig bättre yrkeskvalifikationer, utbildning inom tekniska områden - gu´ bevars fortfarande en typisk manlig domän! Eller när hon kommer tillbaka till arbetsmarknaden efter småbarnsåren.
Betänkandet rekommenderar kriterier för utvärdering av jämtälldhet och kräver med all rätt studier av konsekvenserna av Mainstreaming i medlemsstaterna. De många olika möjligheter som finns inom strukturfondernas område för att stödja kvinnor, från pilotprojekt till att höja kvinnornas andel står också på vår gemensamma önskelista. Herr kommissionär, vi räknar starkt med Europeiska kommissionens kapacitet att motiverat genomföra detta.
Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka alla dem som medverkat för deras verkligt starka stöd för vårt nya redskap - årsrapporten. Den har fått ett mycket gott mottagande och detta gläder mig verkligen mycket. Jag vill särskilt ta tillfället i akt att tacka de föredragande från utskottet för kvinnors rättigheter, Kestelijn-Sierens och Kokkola, för deras storartade arbete med att utarbeta betänkandena om kommissionens årsrapport "Lika möjligheter för kvinnor och män i Europeiska unionen 1996" och om kommissionens meddelande om att införa jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga insatser.
Det gläder mig sannerligen att notera att de varmt välkomnade denna kommissionens första årsrapport: "Lika möjligheter för kvinnor och män" . Sedan rapporten publicerades har den tagits emot mycket väl av pressen, liksom också av Europeiska rådgivande kommittén för lika möjligheter för kvinnor och män, av den Ekonomiska och sociala kommittén och av många av de övriga organisationerna för lika möjligheter utöver dessa.
Många av förslagen i Kestelijn-Sierens betänkande för utskottet för kvinnors rättigheter är mycket konstruktiva och mycket användbara för oss, och vi kommer att försöka att ta dem i beaktande i så stor utsträckning som möjligt vid upprättandet av nästa rapport.
Den första rapporten försöker uppfylla tre huvudmål: synlighet, strategi och konvergens. Föredraganden anser att strategimålet ännu inte är fullt utvecklat. Detta är något som vi kommer att arbeta med och som kommer att utvecklas ytterligare i framtiden.
Jag välkomnar förslagen till ämnesområden att ta med i kommande årsrapporter och vi kommer att ta dem med oss som mycket användbara förslag. De kommande rapporterna kommer absolut att ägna sig mer åt utveckling under året i fråga. Vad gäller kapitlet om medlemsstaternas genomförande av Beijingplattformen så skrevs detta på grundval av information som samlats in från medlemsstaterna, och omfattar perioden fram till och med juni 1996. Ytterligare information om plattformens genomförande på nationell nivå kommer att tas med i 1997 års rapport, som redan håller på att förberedas. Som efterfrågat kommer rapporten för det året att innehålla mer information om utvecklingen på den nationella nivån. Som van Lancker sade, så har vi alltså här ett mycket användbart redskap. Den kan kallas för ett slags mätinstrument och vi ser fram emot att förbättra det i enlighet med era önskemål, när vi går vidare med arbetet.
Vad gäller Kokkolas betänkande om mainstreaming så gläder det mig att notera samstämmigheten i uppfattning mellan parlamentet och kommissionen i denna viktiga fråga för att främja jämställdhet mellan könen och beaktande av könsaspekten i all gemenskapspolitik. Det är ett mål som bara kan uppfyllas om alla europeiska institutioner erkänner det och förbinder sig att vidta konkreta åtgärder.
Hennes betänkande lyfter fram en serie viktiga frågor, som kommissionen redan tagit med i sitt fjärde handlingsprogram, såsom nödvändigheten att förändra strukturer och attityder och utveckla politik, om framsteg ska kunna göras mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Kommissionen har redan tagit konkreta steg mot mainstreaming av jämlikhet i all politik och, i synnerhet, inom arbetsmarknads- och yrkesutbildningspolitiken, vilket framhävs i betänkandet.
I detta sammanhang har ett strategidokument nyligen antagits, vilket skisserar framtida åtgärder. Till dessa hör förstärkt samarbete mellan tjänster, utarbetandet av förfaranden och riktlinjer för bedömning av könsmässiga effekter och övervakning av resultaten. Dessa åtgärder återspeglar också några av parlamentets huvudfrågor. 29 generaldirektorat och horisontella avdelningar berörs av genomförandet av denna strategi inom själva kommissionen. Jag noterar med tillfredsställelse att föredraganden betonar kopplingen mellan mainstreaming och kvinnornas delaktighet i beslutsprocessen.
Kommissionens personalpolitik för jämställdhet mellan kvinnor och män är upplagd på ett sådant sätt att den åstadkommer verkliga förändringar i denna specifika riktning. Jag vill i synnerhet välkomna den vikt som lagts vid nödvändigheten av att inta ett dubbelt synsätt, som innefattar såväl positiva åtgärder som mainstreamingåtgärder, behovet av att öka kvinnornas delaktighet i utformningen och genomförandet av strukturfonderna, och att förbättra statistiska data om män soch kvinnors användning av strukturfonder samt, slutligen, nödvändigheten av att göra mainstreamingpolitik till ett viktigt element i våra utvidgningsförhandlingar. Kommissionen kommer att beakta de frågor parlamentet lägger vikt vid och kommer att försöka att intensifiera sina ansträngningar att uppfylla de målsättningar den prioriterat i sin rapport.
Ett antal ledamöter har talat om hur begreppet "mainstreaming" skall tolkas och definieras och om den förvirring som ibland omger begreppet. Begreppet har inte kommit till vid kommissionen, utan kommer från själva kvinnorörelsen. Det står klart och tydligt för oss alla här och, i sanning, också för unionens institutioner, att det vi menar med detta begrepp i själva verket är integrering i annan politik och andra finansieringsmekanismer. Crawley sammanfattade det synnerligen väl när hon sade att vi här behöver en kulturförändring. Den bredare definitionen kan sammanfattas så här: en mer aktiv och övergripande strategi för att främja lika möjligheter genom att mobilisera, inte bara positiva åtgärder som sådana, utan också mobilisera all generell politik och alla generella åtgärder för detta.
Vi kommer att koncentrera våra ansträngningar på att åstadkomma verkliga framsteg vad gäller integrering av jämställdhetsfrågorna i det praktiska genomförandet av alla relevanta åtgärder. Det är det som utgör nyckeln. Oavsett våra definitioner och tolkningar krävs det åtgärder.
Det nämndes att det kanske kunde vara bra om vår nästa rapport innehöll en ordlista med begrepp som ofta används i diskussioner om jämställdhetsfrågor. En sådan ordlista skulle kanske göra slut på en del av förvirringen om exakt vad som menas med de olika begrepp vi använder. Jag rekommenderar att vi kanske borde göra det vid nästa tillfälle.
Maij-Weggen framförde ett starkt stöd för årsrapporten och jag tackar henne för det. Men hon gjorde ett mycket specifikt påpekande om kvinnor i högre befattningar vid gemenskapens institutioner. Det är något som vi verkligen bör ägna stor uppmärksamhet.
Kommissionen har, fru Maij-Weggen, gjort en del goda framsteg som jag skulle vilja berätta för er om. Mellan den 1 januari 1994 och 1997 har antalet kvinnor på nivåerna A1 och A2, de högsta nivåer vi har vid kommissionens tjänster, mer än tredubblats från 5 till 18. Det är en mycket god förbättring inom det området. Det räcker inte, men det är en ganska betydande förbättring, och jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna se samma slags framsteg också vid de övriga institutionerna.
Van Lancker tog särskilt upp toppmötet om sysselsättningen och vad vi kan göra där. Det är en sak jag är mycket angelägen om. Jag vill föräkra er att lika möjligheter kommer att tas med i de anställningsriktlinjer jag kommer att föreslå kommissionen inom en mycket nära framtid. Jag anser att det bör betraktas som mycket goda nyheter.
Kommissionen menar allvar med sina bemödanden att genomföra mainstreamingstrategin. Vi eftersträvar också en långsiktig strategi för att mobilisera all politik och alla åtgärder för att åstadkomma jämlikhet mellan kvinnor och män. Det finns mycket begränsade erfarenheter att bygga på vad mainstreaming beträffar, men allt eftersom vi fortskrider kan vi förbättra detta. Vi har startat bra tycker jag, med vad vi gjort i dag. Jag är optimistisk inför framtiden. Könsmainstreaming bör från nu och framöver drivas som en princip, som utgör en del av det nya förslaget till fördrag, och vi kan sannerligen se viss positiv utveckling också där. Det bör ge oss möjlighet att ta mycket mer betydande steg i framtiden.
Ert bidrag härvidlag är mycket viktigt. Jag tackar er alla kollektivt för det, i synnerhet inom medbeslutandeprocessen, varhelst detta är tillämpligt. Framsteg har gjorts och vi bör medge det. Över årens lopp har framstegen blivit ganska betydande, men de frågor som tagits upp kräver vår konstanta uppmärksamhet, och vi måste öka medvetenheten om och denna jämställdhetsfrågas profil överallt. Att hålla mötet här i dag, på tisdagen, puffar i betydande grad för vad kommissionen och parlamentet skulle vilja göra i detta avseende.
Våra årsrapporter och vårt genomförande av programmen kommer att ägnas vår konstanta uppmärksamhet och kommer att fortsätta att utgöra topprioriteringen under mitt mandat som kommissionär.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Våld mot kvinnor
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0250/97) av Eriksson för utskottet för kvinnors rättigheter, om behovet av en europeisk kampanj för nolltolerans av våld mot kvinnor.
Herr ordförande! Det inte så många här, men det betyder inte att denna fråga inte engagerar oerhört många. Det är ibland med tveksamhet som jag avhör denna fras här i kammaren, dvs. att det rör sig om en fråga som engagerar oerhört många. I detta fall vet jag emellertid att det är det, eftersom jag nu under ett helt år har haft tillfälle att arbeta med detta betänkande och också möta människor som aktivt har blivit utsatta för fysiskt våld eller arbetar med att stödja personer som har blivit utsatta.
Ibland står vi som frågande inför hur det kan komma sig att vi har lönediskriminering, att vi har så få kvinnor i beslutsfattande ställning, vilket vi alldeles nyss har talat om. Vad är orsak och vad är verkan? Det är väl bara att konstatera att sedan Aristoteles hävdade att kvinnan var en " defekt och underordnad varelse, vars enda uppgift skulle vara att föda ny män" , så har vi kommit en bit på väg. Fortfarande finns det dock väldigt mycket Aristotelestänkande kvar i de samhällen som vi lever i. Vi lever kort sagt i patriarkaliska strukturer, där mannen är överordnad och kvinnan är underordnad på alla områden och på alla sätt. Även vi kvinnor uppfattar oss också som underordnade män. Så länge vi gör det kommer vi att vara kvar i Aristoteles era.
De yttersta konsekvenserna av dessa samhällsstrukturer är det fysiska våldet som utövas mot kvinnor. Det rör sig om våldtäkt och andra sexuella övergrepp, misshandel, sexuella trakasserier, prostitution och pornografi. Det är de yttersta konsekvenserna som vi lever i.
I mitt hemland Sverige dör i dag en kvinna var tionde dag på grund av att hon har blivit misshandlad svårt av någon för henne närstående man. Vi har under den gångna sommaren haft flera våldtäktsmål uppe till behandling, där vi direkt kan se pornografins avspegling i aktiv handling med s.k. gängvåldtäkter på enskilda kvinnor.
Våldet i hemmet är fortfarande betraktat som en privatangelägenhet. Men vi vet i dag att det inte är det. Vi vet inte hur mycket i ekonomiska termer som detta massiva våld, riktat mot kvinnor, kostar skattebetalarna, inte bara i EU utan runt om i hela världen. I detta betänkande påpekar vi också från utskottet att det kanske är på tiden att vi ser över hur stor denna kostad är, så att vi kan diskutera med de människor som bara kan diskutera och problematisera i kronor och ören.
Jag tycker att det är ett bra betänkande som vi lägger fram till plenum. Vi har debatterat det flera gånger. Jag vill dock passa på att under den sista minuten ta upp det som inte står, det som utgör en konflikt som inneburit att jag nu har haft maximal otur. Det handlar om synen på pornografi och prostitution samt om att kriminalisera de prostituerades kunder i stället för de prostituerade. Dessa ändringsförslag står inte på grund av maximal otur i administrativ hantering. Jag vädjar därför till kammaren och till mina kolleger att jag får lägga fram dem som muntliga ändringsförslag och att vi också tar en appel nominal om dem. Detta utgör nämligen en konflikt av allra största mått, inte minst i hela EU: s samlade kvinnorörelse. Jag tycker att det vore rättvist att få upp frågorna på bordet och se hur stora skillnader vi har i denna kammare, så att vi sedan vet hur vi skall arbeta med just dessa frågor senare.
Eftersom vi har kommissionär Gradin här, är jag naturligtvis nyfiken på hur detta betänkade mottas av kommissionen och, som vanligt, hur det står till med de ekonomiska möjligheterna och resurserna att göra 1999 till ett Europaår mot våld mot kvinnor.
Herr ordförande! Jag skulle vilja gratulera fru Eriksson till hennes utmärkta betänkande, och David Martin för att ha väckt tanken i första rummet. Jag skulle för er vilja redovisa fem skäl till varför vi behöver en europeisk kampanj mot våld mot kvinnor.
För det första finns det ett behov av att öka medvetenheten om förekomsten av våld mot kvinnor i varje land, varje stad och inom alla samhällsklasser. Tio undersökningar som Europarådet citerar i år har exempelvis med anmärkningsvärd enhetlighet kommit fram till att 25 % av alla kvinnor utsatts för våld i hemmet, och till att mellan 6 och 10 % av kvinnorna varje år utsätts för våld.
För det andra är det av allra största vikt att alla medlemsstater uppmanas att se över sina rättsliga, ekonomiska och sociala stödsystem för våldets offer och det skydd som tillhandahålls mot ytterligare angrepp. Kvinnor som utsatts för våld - och en majoritet lider i tysthet - och deras barn, måste våga rapportera angrepp, i förvissning om att de kommer att få ett verksamt stöd.
För det tredje bör våld emot kvinnor betraktas som oacceptabelt i hela världen. Myndigheterna bör förbinda sig till nolltolerans, och offentliga utbildningskampanjer bör drivas för att ändra den åsikt som fortfarande hyses i vissa kretsar, att våld mot kvinnor i familjen, exempelvis, är en privatsak och en fråga av ringa betydelse.
För det fjärde bör icke-statliga organisationer, med expertkunnande när det gäller att stödja kvinnor och att bekämpa våld, beredas möjlighet att dela med sig av idéer och att utväxla god praxis. En del utmärkta och innovativa lokala kampanjer mot våld kan ha ett större inflytande på den europeiska scenen.
För det femte så behövs det mer forskning om orsakerna till våld och om hur vi kan förhindra det; hur vi kan utbilda våra barn, pojkar och flickor, till att lösa tvister utan våld, hur vi kan ta itu med mobbing; hur vi kan utveckla en ömsesidig respekt för mäns och kvinnors mänskliga rättigheter, och hur attityderna och uppträdandet hos våldsbenägna män kan förändras.
Jag hoppas att denna kammare och kommissionen kommer att stödja anhållan från utskottet för kvinnors rättigheter om en europaomfattande kampanj mot våld mot kvinnor. Jag hoppas att 1999 kommer att bli ett år vi kommer att minnas, då Europa i sin helhet började bekämpa våld mot kvinnor och visa respekt för mänskliga rättigheter.
Herr ordförande! Eftersom Banotti är frånvarande ska jag försöka ta lite av hennes tid och lite av min egen för att tala dels i eget namn och dels i gruppens namn.
Jag vill till att börja med tacka fru Eriksson för det djupgående och detaljerade betänkandet om nödvändigheten av en kraftansträngning av solidaritet och tolerans och positiva handlingar inför det våld som existerar mot kvinnor och barn.
Detta betänkande är ännu ett rop på uppmärksamhet. Hur många till behövs det för att stora och vältaliga uttalanden ska förvandlas till verkliga förändringar i europeiska regeringars attityder inför våldet? Beijingkonferensen gav en klar definition av vad specifika sexuella våldshandlingar är, - hot, osäkerhet, fysisk och psykisk tortyr, agression och lidande, tvång, stympningar, incest, sexuell förföljelse, övergrepp, kvinnlig slavhandel och våldtäkter - och det här händer vaje dag i ett demokratiskt Europa som försvarar de mänskliga fri- och rättigheterna.
Majoriteten av offren är kvinnor och barn och platsen där de flesta av dessa agressioner sker är i familjen. Orsakerna är: fattigdom, alkoholmissbruk, droger, en blandning av dessa och en stor framväxande affärsvärksamhet kring pornografi, prostitution och pedofili. Att identifiera de orsaker som främjar våldet ger riktlinjer för att söka lösningar. Den sociala isoleringen, bristen på stöd, föräldrarnas medvetenhet och utbildning och, framför allt, erfarenheterna från en dålig barndom. Majoriteten är familjer som sedan början ansetts utgöra högriskgrupper, men ännu i dag anses våldet i hemmet vara en privat angelägenhet, ett osynligt brott där rädslan hindrar offren att anmäla detta.
Vilka socialpolitiska åtgärder bör vidtas för att genomföra ett primärt förebyggande arbete? Majoriteten av medlemsstaterna har antagit bestämmelser angående sexuellt våld inom äktenskapet, och benämnt detta som brott. Det finns få uppgifter men man vet att, i ett parförhållande är mannen den mest endemiska formen av våld mot kvinnan.
Kvinnans juridiska situation har förbättrats och vi har också gått framåt på arbetsmarknaden, men det är fortfarande en stor obalans i maktförhållandet. Föredragande tar avstånd från det existerande tabu som råder när det gäller att tala om våldet och att anmäla sexuell förföljelse eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen som många kvinnor utsätts för, särskilt de yngsta. Eftersom vi lider brist på nationell statistik kring dessa frågor är det mycket svårt att fastställa om uppfattningen att våldet mot kvinnor och barn ökat, speglar en verklig ökning, eller om det är så att fler fall synliggörs som en följd av mer information och medvetenhet om problemet.
Vad som är sant är att våldet mot kvinnor, om vi inledningsvis betraktar det som en fråga om mänskliga rättigheter, dessutom erkänts som ett allvarligt hälsoproblem. Det hälsonätverk för europeiska kvinnor som skapades i Wien 1994 innefattade våld mot kvinnor bland sina sex huvudproblem inom hälsoområdet. Och även om nämnda våld inte känner sociokulturella, religiösa eller rasmässiga gränser är det de yngsta kvinnorna, in- och utvandrare och fattiga, tillsammans med barnen, som är de sårbaraste.
Det finns mycket få studier om de fysiska och psykiska konsekvenserna av våldet men behovet av psykiatrisk behandling och självmordstankar hos många misshandlade kvinnor är ett faktum som hela tiden ökar. Skadorna går från dödsfall till oönskade graviditeter, affekt, sömn- och ätrubbningar, skuld och rädsla, mycken rädsla. Det finns rapporter som visar att i ett europeiskt land har var tredje flicka under 16 år utsatts för förföljelse eller våldtäkt.
Föredragande begär, och även min grupp, ett samordnat interministeriell handlingssätt och en specifik och obligatorisk utbildning för alla advokater, domare, poliser och hälsovårdspersonal, kvinnor och män, om våld, prostitution, handel och pornografi, samt att öka brottofferorganisationernas effektivitet, skydd, härbärge, stöd och återintegrering genom att samordna arbetet med frivilligorganisationer. Det är nödvändigt att ett europeiskt införande av gratis hjälptelefon sker och att trovärdig statistik utarbetas som kan tjäna som anmälan. Gör också main streaming av icke-våldet i utbildning och i reklam.
Kommissionär Flynn har gått, men jag ber fru Gradin att vi ber honom innefatta icke-våldet i alla politikområden och i handlingar för lika behandling av kvinnor och män.
Vi förväntar oss mycket av Daphne-programmet. Vi har inte mycket pengar att spendera på ett så allvarligt problem men vi ska försöka se till att budgeten till detta ökas nästa år.
Herr ordförande, kommissionär! Vem skulle kunna opponera sig mot behovet av en europeisk kampanj för nolltolerans av våld mot kvinnor? Även om de dramer som nyligen upptäckts i ett antal av unionens länder belyst nödvändigheten av att strängt bekämpa pornografi och pedofili, vare sig det gäller unga pojkar eller små flickor, förefaller det alltmer som om prostitutionen och dess utnyttjande är en sida av den organiserade brottsligheten - narkotikahandlarna fruktar kanske att allmänna åtgärder för att avkriminalisera narkotikan gör handeln mindre lönsam och använder därför kvinnorna som växel, en sorts enhetlig valuta innan den blir slutgiltig, som är mycket mer lönsam som betalningsmedel i handeln med stulna varor. På så sätt ger en kvinna på gatan som betalning för en stulen bil mycket mer än en summa pengar, t.o.m. vid en god placering, utan några krav på att pengarna skall tvättas.
Våldet i hemmet är däremot fortfarande mycket svårt att ringa in, eftersom det fortfarande är tabu. Kvinnor som utsätts för våld bär sin historia i hemlighet, antingen av rädsla för repressalier eller av skam gentemot omgivningen. En europeisk kampanj skulle kanske göra det möjligt, såsom var fallet för pedofili och incest, att befria offren och låta dem få veta att de kan tala, att någon lyssnar och t.o.m. hör. Tillförlitlig statistik på området skulle ge en uppfattning om vidden av problemet och bidra till att hjälpa de kvinnor som är offer för våldet att tala.
Emellertid förefaller det mig som om Erikssons betänkande inte tillräckligt betonar problemet med barn som dagligen lever med det våld som deras mor utsätts för. Alla tillgängliga undersökningar visar att gärningsmannen som utövar våld i hemmet många gånger varit antingen offer för eller vittne till våld i sin barndom. Alltför ofta berättar inte slagna eller misshandlade kvinnor om sin situation eftersom de tror att de på så sätt skyddar sina barn.
I betänkandet föreslås att antalet kvinnojourer skall öka för dessa kvinnor. Jag tror inte att det är den verkliga lösningen. Såsom lokal förtroendevald har jag ofta tagit emot kvinnor som kommit och bett om hjälp, kanske för att jag själv är kvinna. Det institutionella svar jag kan ge dem genom att föreslå dem inkvartering i ett hem, ofta långt från deras egen bostad, är inte en lösning de accepterar. Utöver chocken som orsakas av våldet vill de inte belasta sina barn med chocken att förlora sina rötter, bryta anknytningen till vänner och skola eller förlora lägenheten. Det är sant att det är orättvist att det är offret och hennes barn som måste lämna ett hus, skapa distans mellan henne och den som utövar våldet. Jag tror att det där finns stoff till eftertanke, ett stoff som inte undersökts tillräckligt och som kanske borde bli föremål för ett kommande betänkande.
Herr ordförande! Även om våldtäkter i hemmet nu äntligen blivit straffbart i de flesta medlemsstater så finns det fortfarande otroligt mycket av tabun, okunnighet, oförståelse, ovilja att placera våld mot kvinnor högt på den politiska dagordningen. Det mesta våldet utspelar sig innanför den lyckliga familjens väggar. Hjälplinjer och kvinnojourer finns ofta inte eller är för få. Utbildningen av polis och domare är ofta bristfällig. Vad kan Europeiska unionen nu göra åt detta?
I första hand stimulera medvetenhet, kunskap och mentalitetsförändring, även i ansökarländenar i Central- och Östeuropa så att länder som ligger efter kan anpassa sin lagstiftning, för harmonisering är varken önskvärt eller möjligt.
För det andra, med kraft överta föredragandens förslag om att organisera ett europeiskt år för bekämpning av våld mot kvinnor. Då måste de mest framgångsrika delarna av de nationella kampanjerna sökas upp och inarbetas i en europeisk kampanj som inte ställs upp från centralt håll utan anpassas efter de nationella behoven.
För det tredje måste uppgifterna äntligen läggas fram på bordet, statistiken. I Nederländerna har våld mot kvinnor tagits med i den statistiska centralbyråns årliga undersökning. I Finland, hörde jag, genomför man i år en undersökning i stor skala. Kommissionen måste stimulera att det sker överallt, först då vet vi vad vi verkligen kämpar mot. Ofta finns det nämligen inga kvinnojourer och inga hjälplinjer eftersom de är för dyra. Jag vill påpeka att sådan verksamhet tvärtom är kostnadsbesparande för den nationella budgeten. Det danska kvinnocentrat i Röntofte har räknat ut det och det borde alla göra. Kvinnocentrat har sparat in 1, 8 miljoner ecu åt de lokala bostadsmyndigheterna. Det skulle innebära en enorm besparing för de nationella statskassorna i hela Europeiska unionen.
Min politiska grupp tackar Eriksson för hennes utomordentliga arbete, men nu måste vi gå över till handling. De tre miljonerna ecu i budgeten för 1997 får inte bara vara en moderiktig reaktion på en skriande belgisk situation. Det behövs strukturell handling. Minst fem miljoner ecu i nästa budget och låt oss inte glömma att involvera Östeuropa i detta.
Herr ordförande! Det ökande våldet mot kvinnor är ett av de svåra problemen i dagens samhälle. Många kvinnor lever i ovisshet och rädsla just där de borde känna sig säkra: i sina egna hem. Vissa t.o.m. dör där som en följd av misshandel, eller mördas inför sina egna barn - i Spanien 54 kvinnor förra året. Dramatiken i dessa situationer betraktas, om än inte med medbrottslighet, så åtminstone med tolerans.
Några kvinnor hade kunnat överleva om deras rop på hjälp hade hörsammats, och detta faktum visar att problemet med våldet mot kvinnor inte bara har att göra med svåra hemförhållanden, med utanförskap och fattigdom - i alla socialklasser förekommer våld mot kvinnor - utan med värden i samhället som rättfärdigar angriparen.
Det är viktigt att inse att orsakerna till våldet ligger i själva samhället och att det därför är nödvändigt att ta till metoder vid sidan av själva straffet för förövaren och stödet till offren. Det är sant att båda åtgärderna är nödvändiga, såväl för den avskräckande karaktär straffet har för förövaren som för den lindrande karaktär det psykiska stödet har för offren, men det behövs något mer. Det är nödvändigt att vara medveten om problemets storlek: ett problem som är mångfacetterat - och sträcker sig från våld i hemmet till våldtäkter, sexuella stympningar och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Förslag som de som presenterats i detta betänkande angående asylfrågor eller om att skyddet för kvinnors rättigheter ska utgöra ett villkor för att sluta avtal med tredje land är vägar att nå framåt, såväl som att utse år 1999 till "Europeiskt år mot våld mot kvinnor" och vår grupp stöder dem. Men i synnerhet skulle det vara nödvändigt att vidta verkliga och effektiva åtgärder för att bli av med våldet, så att det inte förblir en parlamentarisk fras, och dessa åtgärder bör begrundas: betydande juridiska förändringar avseende hur våld karakteriseras och förebyggs.
Her ordförande! Det är elva år sedan, 1986, som vi i Europaparlamentet antog det senaste betänkandet om våld mot kvinnor, betänkandet av d'Ancona. Det måste sägas att under dessa elva år har våldet mot kvinnor och flickor möjligen lyfts fram ur sin tabuinhängnad men det förekommer fortfarande ovanligt ofta. Det har redan sagts här flera gånger, våld mot kvinnor sker oftast i familjen och av personer som offret känner. Under denna elvaårsperiod har till exempel finansieringen av inrättningar och icke-statliga organisationer som sysslar med bekämpande av våld mot kvinnor stått under ständigt tryck. Det är alltså inte underligt att vi nu begär en europavid kampanj om våld mot kvinnor och instiftar ett särskilt år för detta.
Vi får dock inte missta oss. Våld mot kvinnor sker inte bara inom familjen eller av personer som offret känner. Även myndigheterna har tidigare strulat till det ordentligt. Tänk bara på de tvångssteriliseringar som det rapporterats så mycket om i nyheterna de senaste veckorna. Inte i en medlemsstat utan i flera medlemsstater. Sedan finns det medlemsstater där det inte tagits upp i nyheterna men där det likväl förekommer. Dena lagstiftning är fortfarande i kraft i vissa länder även om verkställandet av den har hamnat på sparlåga. Myndigheterna har ett stort ansvar, framförallt eftersom alla europeiska länder undertecknat ett FN-konvention mot diskriminering av kvinnor. Och i den FN-konventionen står det även en hel del om våld. Myndigheterna har alltså ett stort ansvar och måste verkligen omedelbart sätta stopp för dessa steriliseringar.
Herr ordförande! Vi önskade denna debatt i dag för att förmå regeringarna att fästa större betydelse vid våld mot kvinnor och för att de skall sätta denna viktiga fråga högt på den politiska dagordningen.
En rapport från UNICEF nyligen ger en fingervisning om fenomenets omfattning. Enligt rapporten faller en av sex kvinnor offer för våldtäkt en gång i sitt liv och detta våld mot kvinnorna utövas inte bara i utvecklingsländerna. Man uppskattar att också i västländerna blir en kvinna slagen var tionde sekund.
Men alla länder i världen har inte en lagstiftning som förhindrar våld mot kvinnor, särskilt inte när det utövas i hemmet.
Jag tror därför, kära kolleger, att det är bråttom att snabbt anta en synsätt som omfattar flera institutioner. I vilket fall som helst kommer kostnaderna för dessa åtgärder att visa sig lägre än utgifterna som våldet medför i form av hälsa, bostad och social service.
Utan att eftersträva en allmän harmonisering i unionen visar det sig att en sträng och enhetlig lagstiftning borde hålla tillbaka våldsverkarna och ge lämpligt stöd till offren, såväl materiellt som tekniskt.
En informationskampanj får då stor betydelse och hjälper kvinnorna att bli medvetna om sina grundläggande rättigheter.
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Våld mot kvinnor och barn är väl en av de mest avskyvärda avarterna i vårt samhälle. Även om våld i sig förkastas, håller sig i breda folklager kvar uppfattningen, att våld inom familjen til syvende og sidst är en privat angelägenhet. Endast mot den bakgrunden är det möjligt att barn och kvinnor år ut och år in kan misshandlas inom hemmets fyra väggar.
Grannar, släktingar och vänner blundar alldeles för ofta inför våldets synliga spår, för det handlar om att undvika problem framför allt med polis eller domstol. Offren har endast sällan möjlighet att komma ur sitt elände. Sociala institutioner som kvinnohus, som skulle kunna göra det möjligt för kvinnorna att fly, är för det mesta koncentrarade till tätorterna och dessutom oftast privat finansierade. Kvinnor som vill bryta sig ur står därför ofta inför en stor ekonomisk osäkerhet.
En kampanj som fullständigt fördömer våld mot kvinnor är välkommen av denna och många andra orsaker, och det är bara att hoppas på att den även tränger in i den hittills mest privata av sfärer, nämligen familjen.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Utan tvekan beror våldet mot kvinnor även på synen på kvinnan. Äntligen diskuterar detta parlament kvinnans rättigheter under en tisdag förmiddag: det innebär att frågan tas på allvar, åtminstone i denna församling. Den attityd man intar, och som uppenbarligen är det som leder till våld, är även kopplad till jämställdheten. Tyvärr släpar vi fortfarande efter och mycket måste göras för att vi skall uppnå jämställdhet.
När det gäller det sexuella våldet finns det förutfattade meningar och fördomar som ännu inte har försvunnit. Utan tvekan ursäktar sig många med att det är kvinnas uppträdande, de säger att vissa typer av kvinnor tillåter vissa typer av våld. Detta är verkligen allvarligt. Man måste börja med att ändra på samhällets attityder. Inte baa prostitution, pornografi och våldtänkt leder till detta våld. Vi vet alla vad ett visst budskap kan betyda när det ges på ett visst sätt.
Mycket behöver fortfarande göras. Våld i hemmet, vilket redan har understrukits, anses fortfarande som en privatsak. Endast en kvinna av fem anmäler det som händer inom hemmet, innanför hemmets fyra väggar. I dagarna har det för övrigt inträffat en mycket egendomlig episod i Italien: i Veneto kallade en man på polisen därför att hans hustru inte ville ha samlag med honom. Detta är utan tvekan en ganska otrolig händelse: det innebär att vi fortfarande står inför en inställning enligt vilken man hävdar att det som sker inom familjen, eller ännu hellre i en relation mellan olika människor, skulle vara baserat på något helt annat.
Det finns med andra ord våld som inte anmäls, och det är mycket vanligt, även därför att kvinnan är rädd och känner skamkänslor: hon är rädd och skäms inför ett samhälle som inte ens tillåter henna att uttrycka sig fritt; hon är med andra ord rädd för de sociala konsekvenserna.
Vi måste utarbeta europeiska strategier för att skapa hem dit kvinnorna kan ta sin tillflykt; vi måste observera det som sker, jämföra det som sker på europeisk nivå; dessutom måste vi se över de juridiska regelverken. Hur som helst saknas en jämställdhetskultur, utbildning och information, och det återstår fortfarande mycket att göra innan vi verkligen blir medvetna om vad som pågår.
Herr ordförande! Det betänkande av min svenska kollega Eriksson som vi nu diskuterar behandlar ett fundamentalt problem. Jag vill tacka henne för ett mycket bra betänkande.
Våld mot kvinnor är tyvärr en del av välfärdssamhället och kan drabba oss alla, oavsett ålder, miljö och samhällsklass. Bara i Sverige anmäls varje år ca 18 000 misshandelsfall av kvinnor. Nästan i samtliga fall är det en man som lever eller har levt med kvinnan som är inblandad. Detta är dock bara en del av det verkliga antalet fall.
Det är en myt att tro att bara vissa drabbas. Det är dessutom en farlig myt som vi vårdar oftast för att skydda oss från att inse problemet. " Det händer inte mig" , säger många tills de möter problemet i den närmaste familje- eller vänkretsen. Då är det ofta rädslan, skammen, tigandet och skuldkänslan som är våldets bästa allierade.
Om vår kamp mot dessa dolda brott, som kvinnomisshandel är, skall vara framgångsrik, måste vi synliggöra våldet. Först då har vi möjlighet att åstadkomma en förändring. Denna kamp måste föras på alla plan. Vi behöver en lagstiftning som skyddar kvinnorna och straffar våldsmännen; det må vara äkta män, hallickar eller våldtäktsförbrytare. Vi behöver också ett förebyggande arbete av bland annat frivilligorganisationer. Ofta upplevs dessa organisationer som närmare och kanske lättare att ta kontakt med än en myndighet. Därför har vi i socialistgruppen också velat stödja dessa organisationer och fått med dem i betänkandet.
Övergrepp mot kvinnor berör oss alla; vi måste arbeta för kvinnofrid i Europa. Jag vill också stödja Eriksson i hennes begäran att få lägga fram sina muntliga ändringsförslag till plenum.
Herr ordförande, fru kommisionär, ärade kolleger! Självklart är våld mot kvinnor ett resultat av en komplex helhet, ett värde- och handlingssystem som tolereras av samhället och institutionerna. Våld mot kvinnor hade inte funnits utan varje enskild mans bidrag och utan samhällets tolerans mot varje enskild våldshandling. Det handlar om det mest omfattande förtrycket av mänskliga rättigheter i hela världen. UNICEF: s nya uppgifter om våld som åsamkas kvinnor är upprörande. Upprörande uppgifter om våld mot kvinnor i USA, Indien, Afrika, där två miljoner kvinnor om året könsstympas emedan ungefär hundratrettio miljoner har utsatts för denna tortyr, uppges. Men tro inte att vi i Europa är bättre. De aktuella vidriga händelserna i Belgien bekräftar detta. Undersökningarna visar att väldigt få kvinnor, i öst och väst, når myndig ålder utan att ha utsatts för någon form av våld, otukt, våldtäkt, incest, sexuella trakasserier, misshandel eller till och med tortyr.
Våldet mot kvinnor utrycker sig dock inte endast i form av kroppsligt våld. Den diskriminering och de sexuella trakasserier som kvinnor möter på arbetsmarknaden, deras uteslutande från offentliga poster och politiska beslutsscentra, den vanligt förekommande vägran från män att materiellt och etiskt stödja sina barn efter en skilsmässa, kränkningen av kvinnor i reklam och massmedia, pornografi och prostitution, är även dessa allvarliga typer av våld.
Våld mot kvinnor utgör naturligtvis det mansdominerade samhällets yttersta avsky och aktioner på personlig, förenings-, och institutionsnivå bör genomföras för att det skall utplånas. Alltså behövs det genast en stor europeiskt kampanj samt tillräckliga ekonomiska medel. De 3 miljoner ecu som fanns att disponera under 1997 med anledning av händelserna i Belgien räcker naturligtvis inte för att bemöta fenomenet. Vi behöver myndigheter som kan hjälpa och erbjuda inkvartering, inrättandet av speciella enheter för undertryckandet av våld mot kvinnor och barn, informationskampanjer, förebyggande program, forskning och undersökningar av det manliga våldets samhälleliga kostnader. Jag stöder även föredragandens förslag att etablera 1999 som år mot våld mot kvinnor och jag gratulerar henne till hennes betänkande.
Fru kommissionär, herr ordförande! Undertryckande och diskriminering av kvinnor har alltför länge hört till vardagen. Det är nu dags att låta handling följa de många orden och få något gjort åt problemen. Det är därför glädjande att vi nu avsatt 3 miljoner ecu om året till kampen mot våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor är den brutala och olyckliga följden av bristande jämställdhet mellan de två könen, och när det i dagens Europa ständigt förekommer mycket våld mot kvinnor, så är det ett tecken på att det ännu är lång väg att gå innan vi får ett samhälle där de två könen har samma möjligheter och rättigheter. Om man vill bekämpa våldet mot kvinnor är det därför absolut nödvändigt att på bred front arbeta för större jämställdhet.
Jag vill också koppla ett par kommentarer till nästa betänkande. Den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor är mest iögonfallande i reklamens värld. Där är en kvinna alltid antingen hemmafru eller sexobjekt. Reklambyråerna försöker alltför ofta på ett plumpt sätt locka folk till att köpa varor med hjälp av bilder på nakna eller halvnakna kvinnor. Detta är nedvärderande både för de kvinnor som uppträder i reklamen och för den som blir tvungen att titta på den. Dessutom bidrar detta till att bevara ett föråldrat könsrollsmönster. Världen blir mindre och mindre nuförtiden. De gränsöverskridande medierna som satellit-TV och Internet får ständigt större betydelse. Vi behöver därför internationella bestämmelser på detta område om man inte inom branschen börjar med självsanering. Om reklambyråerna inte själva klarar att dra en gräns, måste vi politiker träda in, och i detta sammanhang är det en viktig signal vi skickar här från parlamentet genom att anta Erikssons och Lenz betänkanden. För att kunna gå vidare och bekämpa våld mot kvinnor, borde fler av våra manliga kolleger visa solidaritet, genom att vara på plats i salen under denna debatt. Det hade klätt dem.
Herr ordförande! Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Det är i grunden en fråga om mänskliga rättigheter. Våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för den bristande jämställdhet som råder mellan kvinnor och män. Det handgripliga våldet är en av flera förtryckarstrategier. Det är i klartext en fråga om mäns makt över kvinnor. Jag välkomnar därför att Europaparlamentet i dag ägnar en ordentlig debatt åt denna viktiga fråga, och jag vill gratulera föredraganden, Eriksson, till hennes genomarbetade betänkande.
Våld mot kvinnor betraktades länge som något privat. Den allmänna åsikten var att kvinnor som blev slagna och våldtagna hade sig själva att skylla. Situationen har emellertid ändrats. Nu ses frågan om våld mot kvinnor, också internationellt, som ett verkligt problem. Wienkonferensen 1993 om mänskliga rättigheter slog fast att mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter. Det innebar ett verkligt genombrott och ledde bland annat till att en särskild rapportör tillsattes för problemet med våld mot kvinnor.
Förenta nationernas konferens i Beijing tog också upp våldet mot kvinnor. I plattformen slås fast att våld mot kvinnor är ett hinder för att nå målen: jämställdhet, utveckling och fred. FN: s generalförsamling antog 1993 en deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor. I resolutionen understryker generalförsamlingen att våld mot kvinnor innebär att kvinnor tvingas in i en underordnad position i förhållande till män.
Frågan har också förts upp i andra internationella sammanhang. I detta sammanhang vill jag gärna ge Europaparlamentet en eloge för det arbete som gjorts på detta område. Redan 1986 tog parlamentet upp frågan om kvinnor och våld i ett särskilt betänkande. Det har följts upp av flera resolutioner, och nu har vi alltså Erikssonbetänkandet om en kampanj mot våld mot kvinnor. Det är ett angeläget betänkande. Jag vill särskilt lyfta fram det utmärkta förslaget att år 1999 skall skall ses som ett europeiskt år mot våld mot kvinnor. Fru Eriksson! Jag hoppas verkligen att utskottet för kvinnors rättigheter tar initiativ till en speciell budgetpost nästa gång, så att vi också får ekonomiska resurser för att kunna finansiera och tillsammans genomföra detta år.
För att kunna göra framsteg krävs det att problemen lyfts fram och tydliggörs. En kampanj är ett sätt att förankra arbetet mot våld i den allmänna opinionen. Arbetet mot våld mot kvinnor måste bedrivas på olika områden och nivåer samtidigt. Vi måste se till att hjälpa de kvinnor som blivit utsatta för våld och stödja de frivilligorganisationer som arbetar på området. Kvinnoorganisationer har överallt varit de första att starta hem för slagna kvinnor och givit stöd åt dem och deras barn.
När vi diskuterar våldet mot kvinnor får vi inte glömma den roll som männen har. Vi koncentrerar oss på kvinnorna, eftersom de är offren. Men det är inte kvinnorna som är upphovet till själva problemet. När jag var jämställdhetsminister i den svenska regeringen insåg jag att vi inte skulle komma längre med jämställheten om vi inte också involverade männen. Jag tillsatte därför en mansgrupp som genom seminarier och studier uppmuntrade män att själva börja diskutera mansroller. Det föll mycket väl ut och ledde till ett ökande intresse bland män att diskutera sin egen roll i förhållande till kvinnor och till barn.
Detta är naturligtvis också väsentligt på det europeiska planet. Vi behöver mer forskning när det gäller män och våld. Dessutom behöver vi mansgrupper som själva tar itu med frågan om sin egen mansroll. Låt mig understryka att kommissionen kommer att fortsätta att göra vad den kan inom ramen för sin kompetens för att motverka våld mot kvinnor.
Vår tids slavhandel med kvinnor är en form av våld som jag arbetat mycket med de senaste åren. Unga kvinnor förs i ökande utsträckning från länderna i östra och centrala Europa till Västeuropa och tvingas in i prostitution. Det är ett allvarligt problem där stora pengar är inblandande. Handel med kvinnor har uppenbarligen blivit en lukrativ verksamhet för den internationellt organiserade brottsligheten. Sedan jag lade fram handlingsplanen mot slavhandel har vi arbetat på bred front. Vi gör insatser inom den tredje pelaren, men också inom andra områden. Slavhandel med kvinnor är liksom allt våld mot kvinnor ett problem som måste angripas från flera håll samtidigt.
Vi har nu ett antal projekt som pågår inom Stop-programmet. Det riktar sig till domare, jurister och andra som i sitt arbete kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för slavhandel och sexuellt utnyttjande. Avsikten är att öka medvetandet och kunskaperna om problemet samt att lära av varandra. Vi har 6, 5 miljoner ecu för programmet som löper från år 1996 fram till år 2000. Också inom European Drug Unit, dvs. basen för Europol, som ju ännu inte ratificerats av medlemsländerna, pågår ett arbete för att förebygga kvinnohandel. Vi har i år, tack vare parlamentets initiativ, också kunnat sätta igång Daphneinitiativet. Som ni vet är det avsett för frivilligorganisationer som arbetar med frågor om våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Alla vi som har arbetat med dessa frågor i många år vet att kvinnor som blivit utsatta för våld ofta hellre vänder sig till en frivilligorganisation än till en myndighet. Vi har fått ett stort gensvar, och jag fick i förrgår en sammanställning av alla de projekt som nu är klara att sättas igång. En andra ansökningsomgång pågår också ute i samhället.
Vi kommer inom kort att kunna starta projekt som rör stöd till kvinnor och barn som blivit offer för våld. Vi har projekt för invandrarkvinnor, för samarbete mellan polis och kvinnoorganisationer när det gäller våldtagna kvinnor för byggande av nätverk och för utbyte av erfarenheter och modeller. I det senare projektet finns också mansgrupper med. Jag hoppas att pilotprojekten inom Daphne skall ge nyttiga erfarenheter att bygga vidare på för alla som arbetar mot våld mot kvinnor och barn. Jag hoppas att parlamentet också framgent stöder detta initiativ så att vi kan fortsätta det praktiska och konkreta arbetet på bred front. Behovet är uppenbarligen stort. Om vi har pengar, kan vi också göra viktiga insatser av det här slaget.
Många av rekommendationerna i ledamot Erikssons betänkande riktar sig till medlemsländerna. Det är viktigt att det sker ett fortlöpande arbete både lokalt och nationellt. Samtidigt studerar vi med intresse de rekommendationer som riktar sig till kommissionen. Det är angeläget att kommissionen arbetar aktivt mot våld mot kvinnor och att det sker på ett sätt som kompletterar medlemsländernas arbete. Som jag sade tidigare, tycker jag att förslaget om ett Europaår mot våld mot kvinnor är en tanke som förtjänar allt stöd. Det skulle sätta frågan om våld mot kvinnor i fokus och också innebära ett ordentligt stöd för alla som inom myndigheter och frivilligorganisationer arbetar mot våld.
Herr ordförande! Om denna debatt är avslutad så har jag en liten fråga: det är iskallt här i salen och jag hoppas att det inte ligger en strategi bakom som innebär att kvinnorna skall hållas nedkylda under denna kvinnodebatt så att de inte blir överhettade. Men kan ni vara snäll och göra något åt temperaturen.
Fru Larive! De ansvariga tjänstemännen har hört ert inlägg och jag hoppas att de reagerar snarast.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Diskriminering av kvinnor i reklamen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0258/97) av Lenz för utskottet för kvinnors rättigheter om diskriminering av kvinnor i reklamen.
Herr ordförande! Vi fortsätter med kvinnofrågor. Även denna gång handlar det om diskriminering, den här gången diskriminering av kvinnor i reklamen. Ett exempel: reklam från en sprittillverkare. Bilden föreställer en kvinna fångad i ett nät, dessutom en svart kvinna med överskriften: "Skulle ni ha lust att genast öppna denna?" Vem, flaskan eller?"
Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter har öppnat flaskan "Diskriminering av kvinnor i reklamen" . Hur starkt betänkandet träffar reklambranschens nerv har man redan kunnat läsa i några artiklar. Det var likadant när vi för tio år sedan presenterade ett betänkande om kvinnor och medier, och det i betänkandet också fanns ett kapitel med titeln "Kvinnor och reklam" .
Förvånande nog kom den första kritiken just från det tyska reklamrådets innersta krets, även om det självt haft hand om kontrollen och detta i internationell jämförelse t.o.m. med bra resultat. Det visar exempel som rådet självt anmärkt på eller tagit fram som varnande exempel. Är det surt förvärvad kunskap? Frågan har sitt berättigande, tror jag.
Reklamen har under många år snarare blivit häftigare och grövre. Det visar exemplen och presentationen, som av kvinnor upplevs som ett omyndigförklarande, ibland även av männen, som jag har sett. Ofta har den ingen anknytning till den lovprisade produkten eller är försedd med mer eller mindre anspelande anmärkningar och sårar även kvinnorna. Reklamen främjar diskrinimeringen av kvinnor som tillgängliga sexobjekt eller låter dem fastna i oskyldiga schablonföreställningar som fortfarande inte accepterar kvinnans roll i den moderna världen. Den största mängden anmälningar från organisationer som kontrollerar reklam rör kvinnobilder, men det säger egentligen ingenting att endast mycket få anmälningar blir officiella, eftersom 90 % av de anmälda bilderna eller fotona dras tillbaka redan innan beslut.
Hur medier förmedlar bilder, det har vi upplevt under dessa veckor och vi ser ännu inget slut. Man kan inte uppträda som om det alltid fanns en ren rågång mellan dessa företeelser. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Det har både världskvinnokonferensen i Peking och helt nyligen människorättskonferensen i Wien tydligt visat. De nationella reklamföreskrifterna och reklamkontrollerande instanserna är i de enskilda medlemsstaterna mycket olika. Den nationella lagstiftningen och EU: s lagstiftning skyddar inte mot nedsättande framställning av kvinnor i mediernas innehåll. TV-direktivet t.ex., innehåller ingen definition av könsdiskriminering. Genom de ökande gränsöverskridande utsändningarna av kommersiell reklam men även av våldsinslag står reklamordningen, som vilat på de kontrollmekanismer som funnits hitintills, inför nya utmaningar. Betänkandet vill åstadkomma mer klarhet och rekommenderar att luckor i reklamkontrollen på nationell nivå täpps till, att reklamutbildningen får en likartad utveckling inom hela EU och att den sammanslutning av europeiska instanser som bevakar reklamutbildningen skall utvecklas till ett äkta europeiskt reklamkontrollorgan.
Betänkandet rekommenderar vidare att det skapas ett rådgivande europeiskt mediaråd, sammansatt av representanter av Europeiska kommissionen och europeiska reklambranschen, som skulle kunna utarbeta en uppförandekodex mot diskriminering i reklamen. Något som i övrigt absolut inte är obekant i dessa utskott. Samma tanke kan man även spåra i förslaget om en etikkommission sidoordnad de nationella TV-råden.
Vi skulle också vilja ta initiativ till ett pris för bästa europeiska reklam enligt våra intentioner för att främja en mer realistisk kvinnobild i reklamen. Men kvinnorna i reklambranschen borde även uppmuntraa sig själva att ta större inflytande över produktions- och beslutsprocessen och att starta alternativa agenturer, som tar fram listig reklam för att därigenom bidra till att kvinnobilden i reklamen mer och mer ställs under dagens motto av rollernas mångfald, originalitet och även kvinnlig kreativitet och att vi äntligen gör upp med myten om "lättklädd är bästa säljare" .
Vi vet att detta betänkande inte för alla glada och jag vet även att det är en känslig bransch, men vi i kvinnoutskottet - och vi har i morse hört en hel rad andra beslut - borde ta upp dessa ämnen och på så sätt uppmärksamma att just dessa saker inte mer får hända. Det finns så många möjligheter att presentera kvinnor - kvinnor i sin mångfald, i verksamhet. Det borde även reklambranschen med sina miljon- och miljardstora bidrag tänka på.
Herr ordförande! Kvinnor är ingen handelsvara som varje man kan köpa. Ibland kan man visserligen få det intrycket. Inte produkten utan den nakna huden sätts in i reklamsyfte. Redan 1995 lämnade jag ett resolutionsyrkande om att i ett betänkande undersöka diskriminering av kvinnor.
Med Lenz-betänkandet har utskottet för kvinnors rättigheter börjat agera i den riktningen. För oss handlar det inte om moral, det säger jag tydligt och egentligen inte om censur heller. Vi vill inte censurera reklambranschen, utan vi vill att det finns vissa minimistandarder till skydd för kvinnors värde.
För oss handlar det om att omsätta FN: s konvention om varje form av diskriminering av kvinnor. Vi behöver en uppförandekodex - Lenz har utrett det - en kodex som går längre än reklambranschens frivilliga självkontroll. På en marknad som omfattar ca 250 miljarder ecu världen över, finns faran att man överskrider gränserna, att man visar chockerande bilder, naken hud och att varje medel är tillåtet för att få del av kakan.
I fallet med en världsproducerande tillverkare av mineralvatten i Belgien har vi visserligen även sett vilken makt de kvinnliga konsumenterna har. Koncernen hade avbildat tre kvinnor med nakna bröst på stora väggaffischer, där endast bröstvårtorna var täckta med kapsyler från nämnda firma.
Tack vare protesterna från utskottet för kvinnors rättigheter och en hotande bojkott från europeiska kvinnoorganisationer drogs denna reklam tillbaka av firman. Som sagt, kvinnliga konsumenter har här en stor makt. Men även vi som parlament har ett stort ansvar. Amsterdamfördraget kommer att ge oss ytterligare handlingskrav genom dess klausul om icke-diskriminering. Vi har nu möjlighet att ingripa. Lenz betänkande är också en byggsten för att åstadkomma något i grundtanken om samma möjligheter för alla. Vi måste utvidga vårt arbete även till andra mediaområden. Inte endast reklamen måste ta hänsyn till principen om icke-diskriminering utan även andra områden.
Herr ordförande, ärade kolleger! Reklam som använder sexistiska stereotyper och missbrukar kvinnokroppar som blickfång för att marknadsföra produkter, är diskriminerande, eftersom den verkar nedsättande för kvinnors människovärde. Den mångtydighet som man vill uppnå i insinuanta texter, de provocerande framställningarna med avklädda kvinnliga kroppar går inte att tolerera. Därvidlag går det inte alltid att entydigt fastställa gränserna mellan erotiska uppträdanden, understött av estetiska foton, och pornografiskt innehåll. I medlemsstaterna inom Europeiska unionen finns det olika värderingar på grund av olika kulturella uppfattningar om vad som inte går att säga, läsa eller visa. Det kan emellertid inte avhålla oss från att hitta gemensamma europeiska regler. Inte ens när våra ansträngningar misskrediteras och uppfattas som pryda, insnöade eller t.o.m. gammalmodiga.
Jag tycker att det är reaktionärt och gammaldags när kvinnor i reklamen reduceras till att vara objekt. Sedan länge klarar de många olika typer av uppgifter med hög kompetens, från vardagens psykologi, via ledningskvaliteter i yrkeslivet till engagemang politiskt kulturellt och i samhället. Att utvärdera denna realitet är en frestande uppgift för reklamen och understöder den övertygande kraften i deras budskap.
På nationell nivå finns det regler för aktörerna inom reklam och kommunikation. Trots att de inte alltid uppstått frivilligt omfattar de trots allt styrande och kontrollerande processer. Så har det tyska reklamrådet, som just fyllt 25 år, presterat verkningsfulla bidrag till självsanering, bl.a. genom offentliga anmälningar och genom varningar vid upprepade anmälningar. Där kontrollen är effektiv kan man låta bli att införa lagbestämmelser. Visserligen saknas det fortfarande en europeisk etikkodex och det saknas avtal på nationell nivå.
Kvinnodiskriminerande reklam måste förhindras innan den sänds och innan den trycks. Därför måste fingertoppsarbetet göras hos dem som gör reklamen. Jag arbetade mer än 20 år som kreatör inom reklambranschen. Vi arbetade för att få fram ett positivt intryck, för att föra över produktidéer och kommunikativt innehåll enligt målgruppens önskemål, att uppnå sympati och acceptans för våra produkter och påståenden och att inspirera till inköp, visserligen utan att tillgripa rader av klichéer, att producera utan pinsamma anspelningar eller utan att smutskasta. Det var och är en intellektuell utmaning för kreativa reklamagenter och kunder.
Detta utmärkta och detaljerade betänkande av Marlene Lenz och den utfrågning som hon initierat i utskottet för kvinnors rättigheter har gjort det tydligt att vi inte får släppa efter när det gäller att omsätta resolutionen om icke-diskriminering i praktiken. Det gäller speciellt efter att viktiga avsnitt tagits med i utkastet till fördraget i Amsterdam.
Herr ordförande! Jag måste direkt meddela att jag kommer att röra om i grytan. Men innan jag låter er slita mig i stycken skulle jag vilja göra ett uttalande som kan ses som en försonande gest. Även jag är - precis som så många andra - positivt inställd till, håller med om, solidariserar mig med alla åtgärder som syftar till lika möjligheter för män och kvinnor och mot allt utnyttjande av eller våld mot kvinnor. Jag tycker också det är mycket betydelsfullt, vilket redan andra har påpekat, att det är just representanter för den manliga könet som gör dessa uttalanden, för att undvika att det i denna fråga insmyger sig misstankar om kåranda.
Men jag är också emot alla former av överdrifter när det gäller problemen och jag tycker att det här betänkandet löper sådana risker: redan i titeln, till exempel - diskriminering - men framför allt när det gäller tonen och vissa argument som har presenterats här. Genom att vara så odisciplinerad och våldsam skjuter man långt över målet. Här finns ett våld riktat mot våldet, vilket verkar paradoxalt.
I det här fallet och inom det här området måste ordet diskriminering tolkas på minst två olika sätt: För det första: man diskriminerar kvinnan som aktivt subjekt i viss reklam, sägs det. Det är kanske sant, det är faktiskt sant. Samtidigt diskriminerar man emellertid mannen som passivt och enfaldigt objekt, offer för denna kvinnliga diskriminering.
För det andra: mer och mer börjar även mannen användas som subjekt i identiskt likadana reklambudskap. Tänk bara på de där dubbeltydiga skönheterna av obestämt kön, de där med hårigt bröst, de där muskelknuttarna som blir allt mer påträngande. Med andra ord har man för länge sedan gått ifrån betänkandets förutsättningar, där man - ordagrant - talar om " stereotyper som visar upp mannen i sin yrkesroll, kunnig i affärer och produktiv, mot vilken ställs kvinnan i sin roll som husmor, utan självständighet och passiv, vilket inte stämmer överens med verkligheten i dagens europeiska samhälle" .
Men detta stämmer inte ens med verkligheten i reklamen. Titta gärna på något modernt reklaminslag och låt oss inte fastna i reklamens forntid!
Även inom detta område bör man med andra ord försvara de lika möjligheterna. Där man i stället alldeles uppenbart skall vara vaksam - det är klart - är i de fall när vissa reklambudskap kränker den goda smaken och överskrider gränsen till vad som är pornografi. Men det gäller kvinnor, män, barn, alla.
Dessutom är inte kvinnan alltid förknippad med våld i reklamen, eftersom kvinnan i grunden är fri att acceptera eller tillbakavisa den roll hon får sig tilldelad. Tvärsom, det finns en lång kö - gå och titta utanför reklambyråernas kontor - av kvinnor som vill utöva yrket. Det är, jag upprepar, upp till dem själva att bestämma hur de skall utöva yrket och med hur mycket smakfullhet. Utöver detta är det, til syvende og sidst, när kvinnan förmår förena sin skönhet med intelligens går hon alltid segrande ur striden.
Om ni har tänkt på det, såväl när det gäller den relation på distans mellan budskap och TV-tittare som, framför allt, när det gäller att fördela rollerna inom reklaminslagen, så är det alltid mannen som gör bort sig genom att hela tiden framställas som den som låter sig snärjas och bländas av lite kvinnlig hud som visas fram i ont uppsåt, javisst, men ibland också med stor charm, det måste man också säga.
Om man inbillar sig att det finns män som väljer något bara för att en kvinna exponerar lite hud, så tycker jag att det är mannen som är den som förlöjligas i det mötet. Herr ordförande! Låt mig därför avsluta mitt inlägg med en smula ironi, även om ämnet som sådant är mycket allvarligt, och begära ett betänkande om diskrimineringen av mannen som ett ofrivilligt offer för kvinnlig diskriminering i reklamen.
Även om jag tror det blir svårt att förmå parlamentet att acceptera detta förslag, så är ni i er fulla rätt att framställa en sådan begäran.
Herr ordförande! Den något krampaktiga stämningen i det ursprungliga betänkandet av Lenz har som tur har till största delen försvunnit. Jag har till exempel svårt att föreställa mig reklam för damunderkläder utan att det man använder en kvinna till det och Willy Ewing sa nyss till mig: Kvinnor ser helt enkelt trevligare ut än män.
Hur som helst, jag tycker att en hel del reklam, till exempel för tvättmedel, är ganska senil och det tycker många med mig. Men är det reklamsektorns uppgift att utföra banbrytande arbete genom att bryta rollmönstren? Jag tror att varje land har den reklam det förtjänar. Och om inte den reklamen följer med i den nya utvecklingen eller beter sig ovärdigt så är konsumenten " kvinna" nog att nobba den, över hälften av konsumenterna är nämligen kvinnor. Gränserna för pressfriheten, gränserna för yttrandefriheten ligger för liberaler vid diskriminering, kränkning av den mänskliga värdigheten, vid onödig exploatering av människokroppen.
Det är moraliska gränser men det finns även flera juridiska gränser. I överflöd. Nationell lagstiftning, självreglering, europeisk lagstiftning, uppförandekodex från Internationella handelskammaren, EASA, artikel 19 i FN-stadgan om medborgerliga och politiska rättigheter. Och på det viset förbjöds, med rätta, den beryktade reklamen för Perrier.
Behandlar då betänkandet Lenz ett icke-problem?
Delvis, för det är väl bra att Europaparlamentet uppmärksammar detta problem men jag tror inte att vi behöver en ny lagstiftning, att vi behöver en harmonisering av nationell lagstiftning. Jag tror inte att vi behöver ett europeiskt medieråd som inriktar sig speciellt på diskriminering, på etiska kommissioner och därför röstar min politiska grupp mot punkterna 15, 20 och 23 och har vi lämnat in ändringsförslag för dessa.
Det upprop som fru Lenz gör till reklamsektorn är rättfärdigt: fler kvinnor i beslutsprocessen, större öppenhet för nationella uppförandekodex, bättre förfaranden för klagomål och EASA måste i egenskap av verkligt europeiskt självkontrollorgan ställa upp och hantera europeiska miniminormer med avseende på icke-diskriminerande reklam. Då behöver vi ingen extra lagstiftning. Om reklamvärlden verkligen lyssnar till konsumenten, alltså de många kvinnorna, då uppstår av sig själv och utan lagstiftning diverse förhållningsregler om människovärdig reklam som motsvarar den myndiga kvinnans och mannens behov.
Herr ordförande! Allra först skulle jag gärna vilja säga att jag ser det som en första signal om mainstreaming att kvinnodebatten inte bara följs av en kommissionär, utan av flera kommissionärer, och att vi också får svar av andra kommissionärer. Angående kvinnor i reklamen måste jag dock säga att det absolut är kvinnorörelsens förtjänst att det på senare tid även förekommit sexiga män. Chippendalliknande män har förekommit i reklamen. Om det nu är en korrekt bild av män tvivlar jag visserligen starkt på för sådana Chippendale-män ser man ju inte heller varje dag. Om man ser sig omkring i denna kammare måste man nog leta rätt länge och ändå så sitter det en hel del män i parlamentet.
Kort sagt, reklamen ger en mycket förvrängd bild av verkligheten och det är naturligtvis också målet med reklamen. Jag måste ärligen säga att jag inte tycker att censur, inte heller när det gäller reklam, är lämpligt. Det är naturligtvis sant att den stereotypa bilden av kvinnor fortfarande förekommer i stor omfattning även om det blivit bättre. Och den stereotypa bilden får gärna motas tillbaka en bit. Jag tycker det är överdrivet att säga att reklamvärlden inte behöver utföra något banbrytande arbete. Naturligtvis får reklamvärlden gärna utföra banbrytande arbete och det skulle vara bra om kvinnor verkligen blandade sig i produktionen av reklam och själva på det sättet bidrog till att bilden av kvinnan i reklamen förändrades. Ingen censur alltså men däremot självkontroll, förhållningsregler. På det sättet tror jag ändå att vi kan fortsätta de framsteg som vi gjort på området. De framstegen behövs också fortfarande för än fungerar inte allt tillräckligt bra i reklamvärlden.
Herr ordförande! På tröskeln till 2000-talet används kvinnors kroppar, många gånger omotiverat, för att sälja varor för att andra skall tjäna pengar.Man kan fråga sig själv exakt varför Diana, prinsessan av Wales, förföljdes vart hon än gick: för att andra skulle tjäna pengar. Kvinnor framställs ännu på ett stereotypt sätt, även om några nya stereotyper har tillkommit. Detta är en europeisk fråga. Det har satellit- och kabel-TV sörjt för. De flesta europeiska länder är dåliga på detta, och vissa är förfärliga. Vi hörde en medborgare från ett av dem tidigare. Mycket reklam går långt utöver det erotiska, till det pornografiska, med övertoner av våld och sadism. Denna annonsering förnedrar alla kvinnor. Den förnedrar varenda en av oss och våra döttrar. Den tar ifrån oss vår individualitet och vår mänsklighet. Stereotyp framställning av kvinnor är mycket farligare än stereotyp framställning av män. Den driver kvinnor att eftersträva perfektion, vilket får sådana konsekvenser som ätstörningar. Vi känner till ett offer på senare tid. Gällande lagstiftning och självsanering räcker inte. Alla de olika pakterna och konventionerna räcker inte. Lenz förslag kommer att göra något för att förbättra situationen.
Kolleger, när man tar upp moralfrågor i samband med att man tjänar pengar, välkomnas detta aldrig av dem som tjänar pengarna. De vill inte höra talas om moralfrågor. Men moralfrågor är viktiga för de människor vi representerar. Jag hoppas därför att detta kommer att tas på allvar och att Lenz betänkande kommer att få stöd från alla grupper.
Herr ordförande! Detta betänkande är oroande för yttrandefriheten. Det förespråkar inte bara självkontroll från yrkesutövarnas sida, vilket för övrigt förekommer sedan lång tid, det går längre och anser att man kan begränsa yttrandefriheten för att skydda den allmänna moralen.
Vilket är detta begrepp som för övrigt inte förekommer i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna? Vad är denna vilja att begränsa, inte bara ett tydligt och exakt angrepp på de goda vanorna utan ett enkelt socialt beteende, som det skulle vara förbjudet att överträda, definierat av någon politisk instans, dessutom på europeiska nivå trots att man från norr till söder är okänsliga för olika saker vad gäller detta. Tidigare i Europa och i dag i många länder var det så integrismen började och börjar.
Detta betänkande förefaller mig slutligen vara lite föråldrat. Det är inte bara bilden av kvinnan som används utan även den av mannen. Den senaste reklamen från Dae Woo visade för övrigt en man och en kvinna i exakt samma ställning och båda praktiskt taget nakna. Just i dag, i Belgien, visar Crédit Lyonnais i tidningarna bilden av en naken manskropp. Även här måste man sätta det i sitt sammanhang. Det kan vara sårande för kvinnorna, alla kvinnor, att inte vara någon Botticellis Venus, men det är lika sårande för männen att inte vara en Michelangelos David eller en Praxiteles Apollon. Den yttre skönheten, vars missbruk kritiseras i punkt 10, har alltid varit och kommer alltid att vara ett argument i en mängd sammanhang.
Låt mig sluta genom att citera ett avsnitt ur Amélie Nothombs bok "Attentat" där hon skriver: "När Quasimodo blir förtjust i Esmeralda har man lust att skrika till den sköna: haka inte upp dig på hans yttre! Men vad gjorde han annat än att stanna upp vid varelsens yttre. Han skulle ha förälskat sig i en gammal tandlös kvinna, då skulle han ha varit trovärdig. Men hans hjärtas utvalda är en fantastisk zigenerska som det är alltför lätt att bli förtjust i" .
Lyckligtvis kommer betänkandet inte att ändra sakernas tillstånd.
Herr ordförande! Låt även mig understryka det som andra redan har gett uttryck för, nämligen hur mycket vi uppskattar presidiets beslut att en tisdag förmiddag debattera samtliga de fyra betänkandena från utskottet för kvinnors rättigheter och att därigenom ge de behandlade frågorna en hög profil. Det är en mycket positivt signal: detta måste innebära att det långa arbete som många av oss lagt ner och som en gång motarbetades och nedvärderades börjar ge vissa resultat och att uppmärksamheten när det gäller de här frågorna inte avtar utan snarare tvärtom, att de feministiska synpunkterna börjar bli en allmänt spridd och gemensam uppfattning.
Detta är ännu inte fallet när det gäller bilden av kvinnan - det har vi just fått höra - i reklamen eller inom massmedia i allmänhet. Trots rekommendationerna från Europarådet och resolutionerna från Europeiska rådet och Europaparlamentet, som utgår från grundläggande principer, bekräftade i internationella avtal och överenskommelser, trots det militanta engagemanget från kvinnoorganisationernas sida, de beslut som fattas av olika jämställdhetsorganisationer i våra respektive länder, av ministerier och utskott, så fortsätter utnyttjandet av kvinnokroppen för att sälja konsumtionsvaror och den stereotypa bilden av kvinnan som utgår från den förmodat traditionella roll hon spelar fortsätter att spridas som en pest över väggarna i våra städer, i TV-programmen på alla tider av dygnet samt i dags- och veckotidningar. I Italien har två intellektuella veckotidningar, som en gång båda påstod sig tillhöra vänstern, under flera år framhärdat i den dåliga vanan att ta till gamla skamgrepp och fylla sina framsidor med nakna kvinnor; nyligen berättade faktiskt en redaktör i polemik att försöken att i stället använda en naken man ledde till att upplagan sjönk.
Under tiden fortsätter det - och det är medaljens baksida när det gäller förhållandet mellan kvinnor och massmedier - att vara svårt, närmast omöjligt för organisationer, men även för de ministerier som arbetar för att befästa kvinnans rättigheter, att sprida kunskaperna om sina initiativ. Trots den politiskt korrekta placeringen av debatten finns, som vi kan konstatera, inte de rapportörer närvarande i dag som återger de viktigaste debatterna: rättigheterna för mer än hälften av européerna är inte, för de europeiska medierna, tillräckligt viktiga. Kanske hade det varit en annan sak om någon av oss, kanske någon ung och vacker, hade talat naken...! Kanske!
Det är med andra ord mycket passande att Gröner velat föra detta allas vårt problem som väntar på sin lösning till Europeiska unionens kännedom, och det är mycket passande att Lenz, som jag vill gratulera, i sitt lärda betänkande stöder idéerna om lagstiftningsinitiativ från medlemsstaterna samt uppförandekoder från reklammakarnas sida och presenterar viktiga förslag för kommissionen som jag hoppas att kommissionär Flynn snarast kommer att reagera på.
Herr ordförande! Från en vetenskaplig utgångspunkt erkänner semantiken nu reklamspråket som ett synnerligen effektivt budskap. I våra dagar måste vi mer än någonsin tidigare erkänna att reklamspråket är genomtänkt, formulerat, utfört för att förföra, assimileras, för att få miljoner personer att agera i en viss riktning. Vi måste tänka på att det är bilder och slogans som är väl utarbetade, genomtänkta, överlagda för att röra, psykist överfalla, för att ge intryck, och inför detta agerar vi människor snararst som tålmodiga, obeväpnade personer. Dvs. att vi på sätt och vis kan tala om en pådyvling av visuella, ljudmässiga, kromatiska och sensuella underverk. Allt detta är reklamen i dag, i en mediaera. Reklamen kan i dag åstadkomma under, men den kan också åstadkomma gräsligheter. Den är ett mycket mäktigt instrument - det vet vi - och saken är den att detta mäktiga instrument inte bör gå emot vissa principer. Detta instrument bör även tjäna mänsklighetens goda syften och, varför inte, icke-diskrimineringen av kvinnor.
Lyssna, kommissionärer! Det går inte att förstå att vi ibland i så stor utsträckning förbättrar vad som skrivs i lagar, texterna i regelverket, och samtidigt låter vi ett förgiftat diskriminerande reklambudksap injekteras i venen, med attraktiva budskap i tusen och miljoner européer. Dessutom måste vi tänka på att upprepningen av diskriminerande budskap på ett effektivt sätt förevigar diskrimineringen. Det är därför ett bra ögonblick, utan den moralism och den censur som vi inte vill ha, att säga att när det gäller människan är inte allt giltigt i detta varornas Europa och att vissa försöker förvandla kvinnor till en vara. Vi har politiska medel för att säga: Nej! Därför är detta betänkande ett utmärkt initiativ av Europaparlamentet för att inititiera en politik som bör vara aktiv, antidiskriminatorisk och för likabehandling.
Herr ordförande! Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka Europaparlamentet för detta initiativ, och Lenz i synnerhet för det utmärkta arbete hon utfört. Kommissionen är fullt medveten om betydelsen av att skydda kvinnor mot diskriminering i reklam, och om behovet av att hitta rätt balans mellan respekt för den grundläggande rätten till yttrandefrihet och repekt för mänsklig värdighet.
Betänkandet lyfter fram ett antal viktiga frågor, vilket jag välkomnar. Det innehåller mycket konstruktiva förslag, av vilka de flesta står i överensstämmelse med utvecklingen av kommissionens politik och insatser inom detta specifika område. Parlamentet insisterade, tillsammans med kommissionen, på behovet av en icke-diskrimineringsartikel i det nya fördraget, och anhöll i synnerhet om att diskriminering av kvinnor skulle tas med bland kategorierna för diskriminering.
Artikel 6a i förslaget till Amsterdamfördraget svarar mot denna förfrågan, och erbjuder möjligheter till lämpliga åtgärder inom det ovannämnda området. Jag vill också påminna kammaren om råds- och parlaments direktiv 97/31, som antogs i juni, om samordning av TV-sändningsverksamhet, som utgör det viktigaste europeiska instrumentet för TV-reklam. Detta direktiv stadgar att reklam inte får ha inslag av någon könsgrundad diskriminering. Integrering av ett könsperspektiv i mediapolitiken utgör en av kommissionens prioriteringar inom dess politik för könsmainstreaming. Konkreta åtgärder redovisas i det fjärde programmet för lika möjligheter.
Kommissionen uppmuntrar utväxlingen av information och erfarenheter mellan medlemsstaterna och mellan relevanta nationella organ. Den uppmuntrar också en balanserad medverkan av kvinnor och män på beslutsnivåerna inom reklambranschen och media, för att stärka kvinnornas inflytande inom detta område. Ett möte finns inplanerat senare i år, som sammanför viktigare deltagare, experter och icke-statliga organisationer inom mediasektorn, i syfte att bygga på goda erfarenheter.
Lenz förslag om att ta med reklam i våra undersökningar har noterats. Kommissionen stödjer en översiktlig studie av kvinnornas image i reklam och media och uppmuntrandet av samarbete mellan yrkesorganisationer, kvinnoorganisationer och projektledare aktiva på gemenskapsnivån. Vi kan inte lämna ett positivt svar på anhållan om ett europeiskt reklampris, men det NIKI-pris som kommissionen stödjer, med syfte att förbättra det sätt på vilket kvinnor framställs på TV, kommer att utdelas på nytt i år för god praxis inom reklambranschen.
Slutligen kommer kommissionen att noga överväga förslaget att tillsätta en rådgivande kommitté för all media, i syfte att utarbeta en uppförandekodex för reklambranschen, för att utradera alla former av diskriminering. I detta sammanhang skulle jag vilja påminna kammaren om att det nyligen antagna TV-direktivet sörjer för att skapa en kontaktkommitté under kommissionens ordförandeskap, sammansatt av representanter för behöriga myndigheter i medlemsstaterna, med uppgift att underlätta direktivets genomförande. Kommissionen kan undersöka möjligheten att skapa en undergrupp inom kommittén, för utarbetandet av en sådan kodex, och det skulle vara ett bra exempel på könsmainstreaming.
Vi vet alla att jämlikhet i praktiken inte kommer att bli verklighet förrän grundliga förändringar ägt rum inom många områden, inte minst de som gäller idéer, attityder och framställningar i media. Kommissionen kommer därför att fortsätta och att stärka sina åtgärder i denna riktning, med beaktande av era förslag. Jag tackar alla dem som bidragit till debatten.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.30.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.00.)
Omröstning
För att förtydliga att jag lägger fram ett muntligt ändringsförslag talade jag om i plenumdebatten att det handlar om maximal otur i administrativ hantering. Det är därför som jag verkligen hoppas att ni nu lyssnar mycket noga, och att ni också stöder mig i mitt ändringsförslag. Jag vill också påpeka att båda ändringsförslagen är kontroversiella, inte bara i denna kammare, utan att de följs med mycket stor spänning av våra väljare utanför kammaren i alla medlemsländer.
Med mitt ändringsförslag skulle punkt 14 lyda som följer: " anhåller om att kommissionens program mot kvinnohandel som syftar till sexuellt utnyttjande och mot våld mot kvinnor inte skall begränsas till informationsåtgärder och prostitutionsförebyggande åtgärder utan att de också skall inbegripa stöd till initiativ för återanpassning av offren "och aktivt arbete mot pornografi och prostitution " . Det är således tillägget " och aktivt arbete mot pornografi och prostitution" som är mitt muntliga ändringsförslag.
Herr ordförande! Denna diskussion fördes ingående i utskottet för kvinnors rättigheter och jag anser att vi inte i plenum kan acceptera något ändringsförslag i muntlig form.
Om rådet inte har några invändningar, låter jag föredragandens ändringsförslag till punkt 14 gå till omröstning.
(Ordföranden konstaterade att fler än 13 ledamöter motsatte sig och presidiet avslog alltså förslaget att ändringsförslaget till punkt 14 skulle gå till omröstning.)
Om punkt 17.
Med mitt ändringsförslag skulle punkt 17 alltså lyda som följer: " välkomnar initiativ i några medlemsstater för att utöver effektiva straff utveckla program för gärningsmän som leder till att män tar ansvar för sina handlingar, och efterlyser större åtaganden från alla medlemsstater för att anta sådana initiativ" , och då med mitt tillägg därefter, exempelvis kriminalisering av de prostituerades kunder .
Om presidiet inte har några invändningar, låter jag föredragandens ändringsförslag till punkt 17 gå till omröstning.
(Ordföranden konstaterade att fler än 13 ledamöter motsatte sig och presidiet avslog alltså förslaget att ändringsförslaget till punkt 17 skulle gå till omröstning.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Jag finner detta förslag att ändra direktivet om vilseledande reklam, genom att införa bestämmelser om jämförande reklam, tillfredsställande på mer än ett sätt.
Förslaget till medbestämmande är resultatet av ett fruktbart samarbete mellan kommissionen och parlamentet. Texten går i riktning mot en nödvändig harmonisering på reklamområdet och slutresultatet av detta beslut förefaller mig balanserat.
Införandet av jämförande reklam bör göra det möjligt att ge bättre information till konsumenterna och det är anledningen till att jag alltid kämpat för detta. De ändringar som parlamentet föreslagit och kommissionen accepterat kommer att begränsa missbruket och där styrkas av befintliga bestämmelser om vilseledande reklam.
Då kommissionen vägrat att i direktivet föra in inrättandet av ett europeiskt kontrollorgan är det viktigt att organisationerna som försvarar konsumenternas intressen blir delaktiga i trovärdigheten för tester på gemenskapsnivå. Det åligger politiskt ansvariga i de olika medlemsstaterna att uppmuntra oberoende åtgärder i den riktningen.
Den dagen är snart här när vi på nytt måste ställa oss frågan om ett europeiskt kontrollorgan.
Ändring av förordning av vinmarknaden
Jag röstar emot detta dokument. Jag anser att en marknad med ett stödsystem för vinproduktion är felaktig överhuvudtaget.
Vår grupp har lämnat två ändringsförslag till kommissionens förslag. Kommissionen önskade uttrycka stödet till renad koncentrerad druvmust i vinodlingszon III. Produktionsregionerna Languedoc-Roussillon, Provence-Alpes-Côte d'Azur och Midi-Pyrenées berördes direkt av detta beslut.
Vår grupp gläds åt resultatet av omröstningen om dessa två ändringsförslag som antogs praktiskt taget enhälligt av europaparlamentarikerna och beklagar att kommissionen önskar göra grundläggande ändringar genom en förordning som uppenbarligen är "ofarlig" . Måste vi påminna kommissionen om att vi fortfarande väntar på en ny text om förslag till reform av den gemenasmma organisationen av marknaden för vin? Europaparlamentet diskuterade, röstade om och ändrade kommissionens förslag under våren 1995.
Genom sitt förslag önskade kommissionen starta debatten på nytt om tillsättande av socker och berikande med renad koncentrerad druvmust. Vid en första diskussion svarade kommissionen rådet att den avvaktade Europaparlamentets yttrande innan förslaget skulle ändras. Samtliga europaparlamentariker var vaksamma och förkastade detta förslag från kommissionen.
Gruppen De oberoende för nationernas Europa kan bara vara nöjd med resultatet och tackar samtliga europaparlamentariker för deras stöd till ändringsförslagen.
Rekommendationen: Simpson (A4-0271/97)
Europaparlamentet uttalar sig om en nyckeltext för framtiden för Europas offentliga tjänster.
Utvecklingen av Europeiska unionen leder till en oundviklig avreglering av de stora kommersiella offentliga tjänsterna, vare sig det gäller telekommunikationer, post, flygtransport eller järnvägstransport. Det är en önskvärd och användbar utveckling i ett allt mer konkurrensutsatt sammanhang på världsnivå och för ett utbud av tjänster som alltid är bättre anpassat till behoven hos användare och kunder för dessa tjänster.
Posten är ett stort verksamhetsområde i Europa. Posttrafiken inom unionen omfattar ca. 80 miljarder försändelser per år, varav 3 miljarder för utbyte mellan medlemsstater, vilket motsvarar en omsättning på 1, 3 % av gemenskapens BNP och 1, 5 miljoner arbetstillfällen.
Detta utbyte inom gemenskapen motarbetas i dag av de mycket stora skillnaderna mellan nationella posttjänster, såväl när det gäller distributionstider som avgifter. Bestämmelser inom gemenskapen bör därför snarast fastställas för att konkurrensutsätta denna marknad så att den får den flexibilitet som krävs för att utvecklas.
Vi har emellertid också den angelägna skyldigheten att bevara andan och tillämpningen av en offentlig tjänst som på ett särskilt sätt ingår i de europeiska medborgarnas levnadssätt. Vi har t.o.m. möjlighet att tack vare diskussionen om texter av en sådan omfattning i dag fastställa definitionen av en europeisk offentlig tjänst. En offentlig tjänst med prestanda på ekonomisk nivå, som samtidigt är en nyckelfaktor i regionalpolitiken och som erbjuder lägsta godtagbara kvalitetstjänster till samtliga våra medborgare.
Ett exempel som jag känner väl till är Frankrike. Där genomför posten varje dag 73 000 distributionsturer, varav 38 000 i kommuner med färre än 10 000 invånare. Den erbjuder 17 000 kontor för allmänheten, i storleksordningen en kassa per 800 invånare i landsbygdsområdena. Inom vissa områden är det ibland den sista offentliga tjänsten som finns kvar. Och detta exempel måste beröra ett antal andra medlemsstater i unionen.
Jag tror att tillfället har kommit i dag för oss att på ett tydligt sätt uttala oss om framtiden för posttjänsten i Europa. Det är för min del den bild jag önskar skall gälla, en bild som till stor del delas av rådets gemensamma ståndpunkt, vilket naturligtvis glädjer mig.
Simpsons andrabehandlingsrekommendation tar upp och förstärker kompromisståndpunkten som efter långa förhandlingar antogs enhälligt av rådet i april i år. Föredraganden påpekar själv att texten i den gemensamma ståndpunkten till stor del återspeglar Europaparlamentets inriktning" .
Föredragandens ändringsförslag till denna andrabehandlingsrekommendation går dessutom i riktning mot förstärkning och bevarande av den offentliga tjänsten och uppmuntrar antagandet av rådets balanserade ståndpunkt.
Flera punkter i den gemensamma ståndpunkten förefaller viktiga att understryka.
Det handlar för det första om en gradvis och kontrollerad avreglering av posttjänsterna.
Sedan bekräftas minimiregler för offentliga tjänster för att samtliga användare av posttjänster skall ha lika tillträde. En allmän tjänst är alltså väl definierad, tillgänglig för alla, överallt och till ett överkomligt pris, en tjänst som också säkerställer att korrespondensen är neutral, konfidentiell, okränkbar och hemlig.
Slutligen organiseras en reserverad tjänst. Förekomsten av en sektor som inte omfattas av konkurrensen är nödvändig för att en allmän tjänst skall kunna överleva ekonomiskt.
Genom att anta denna text får vi möjlighet att försvara den offentliga tjänstens intressen och samtidigt ge den medel för att anpassas och öppnas för marknadens krav.
Den gemensamma ståndpunkt som vi planerar att anta är acceptabel för den offentliga tjänsten. Den öppnar vägen för en viss avreglering på området posttjänster och möjliggör därmed en viss konkurrensutsättning, vilket konsumenter och företag ville.
Man behåller emellertid viktiga områden som gränsöverskridande post och direktreklam inom det offentliga postföretagets monopol. Parlamentet har i sina beslut respekterat den känsliga jämvikt som uppnåtts i rådet. Ministrarna med ansvar för posttjänsten har i de flesta fall varit mer positiva till den offentliga tjänsten än kommissionen. Vi får hoppas att Luxemburgs ordförandeskap - under ledning av Mady Delvaux, som jag hyllar för hennes tydliga och uppriktiga inställning till förmån för den offentliga posttjänsten - snabbt lyckas avsluta ärendet och slutföra förfarandet i rådet.
Slutligen är det lämpligt att fråga sig varför den allsmäktiga vågen av avreglering som kommissionen varit mästare i stannat upp inför posttjänsten.
Jag tror att en av de viktigaste orsakerna till detta är posttjänstens betydelse för social sammanhållning och nationell regionalpolitik. Brevbäraren finns ofta kvar där de flesta offentliga tjänster dragits in av kostnads- och produktivitetsskäl.
Vi får hoppas att denna paus i avregleringen gör det möjligt för beslutsfattarna att fundera och för posten att bli ännu bättre och på så sätt tjäna sina kunder.
Jag röstade för betänkandet. Jag anser att föredragandens ändringar väsentligt förbättrar kommissionens förslag, men jag vill klargöra en synpunkt. Utförandet av posttjänsterna är en " public-service" -verksamhet. Erfarenheter från andra verksamheter visar att en avreglering inte ger ökad effektivitet, utan oftast i stället resulterar i ökad arbetslöshet och ökad regional ojämlikhet.
Betänkande: Scapagnini (A4-0268/97)
Kärnkraft är en icke förnybar energikälla. Allvarliga kärnkraftsolyckor har inträffat på Three Mile Island och i Tjernobyl. Kärnkraftens avfallsproblem är inte lösta. Sverige har efter en folkomröstning beslutat att kärnkraften skall avvecklas. En reaktor i Barsebäck kommer att avvecklas före riksdagsvalet i Sverige i september 1998. Centerpartiet har varit pådrivande för en avveckling av kärnkraften i Sverige.
Beslutet om stängning av kärnkraftverket i Tjernobyl skall fullföljas. Enligt vår uppfattning bör EU inte som kompensation för detta stödja uppförandet av andra reaktorer. Vi motsätter oss därför EU-stöd till reaktorerna Khmenilitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina och har mot den bakgrunden röstat nej till resolutionen. Vi stöder däremot insatser på såväl nationell nivå som på EU-nivå som förbättrar säkerheten i befintliga reaktorer. Energisystemet måste så snart som möjligt övergå till förnybara och långsiktigt hållbara energikällor.
Betänkande: Azzolini - A4-0252/97
Jag vill uttrycka vår grupps stöd för Azzolini-betänkandet eftersom kulturen direkt eller indirekt gynnar sysselsättningen och stärker bibehållandet och skapandet av små och medelstora företag inom kultursektorn och ger möjligheter att skapa arbetstillfällen.
Jag vill också uppmärksamma att turism och kultur stärker varandra och att de, med vår hjälp, kan öka effekten av strukturfondernas insatser för sysselsättningen.
Tyvärr uppgår de kulturprojekt som finansieras av gemenskapens strukturpolitik endast till 3 %, en alldeles för låg procentdel om vi tänker på den påverkan kulturen har på regionernas utveckling och på uppnåendet av den ekonomiska och sociala utjämningen. Av denna anledning borde en avdelning innefattas i det framtida unionsfördraget som stärker det direkta stödet till kulturprojekt och som ökar antalet gemenskapsinitiativ med kulturella aspekter för den regionala utvecklingen, vars syfte skulle vara att stärka banden mellan strukturfonderna och kulturverksamheten.
Slutligen vill jag uppmärksamma den vikt lokala och regionala enheter bör fortsätta att ha för ett bra uppnående av den Europeiska unionens utvecklingsstrategi grundad i kultur och skapande av arbetstillfällen.
Vi kommer att rösta för Azzolinis betänkande om kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och kulturen och främjandet av sysselsättningen, av ett antal skäl som kan sammanfattas på följande sätt:
1.För första gången försöker man på ett mer systematiskt och enhetligt sätt inbegripa den enorma potential som ett bevarande av kultur- och naturarvet, vare sig detta ligger på landet eller i bebyggda områden, nationellt, regionalt eller lokalt, och på ett mer generellt sätt, den potential kulturinvesteringarna kan ha för en bestående utveckling i försvaret av identiteten, i kampen mot ödeläggelsen och utslagningen.2.Man erkänner befintliga förseningar inom detta område och bristerna i den befintliga finansieringen, huvudsakligen finansieringen av strukturåtgärderna, som dessutom omgärdas av ett olämpligt och till och med restriktivt regelverk, som helst borde ändras så mycket som möjligt, och då inom nuvarande finansieringsram. Allt detta utan att påverka presentationen av förslag och inriktningar i syfte att förbättra kunskapen och ge mer kraft åt samverkan mellan sammanhållningspolitiken, kulturen och sysselsättningen.3.Man erkänner, men vi skulle vilja understryka, för att skapa ännu större tydlighet, att det är viktigt att förhindra en överdriven tolkning eller koppling mellan turistindustrin och stödet till kulturpolitiken. Utan en tillrådlig och användbar koppling mellan turismen och kulturen skulle det helt säkert ge omvänd effekt och vara djupt begränsande att koppla och/eller underordna kulturstödet strategin för turistnäringen.4.Man varnar för att följderna av de regelmässiga begränsningar som begärs för uppfyllande av konvergenskriterierna ger en försvagning eller minskning av tendensen till ökad sysselsättning inom den kulturella verksamheten, eftersom denna åtminstone delvis är beroende av offentlig finansiering, antingen nationell eller regional.Betänkande: Kestelijn-Sierens (A4-0257/97)
Jag är inte särskilt imponerad av det aktuella betänkandet, vilket egentligen är fullt av klichéer. Självfallet är ingen vettig människa motståndare till lika möjligheter för män och kvinnor.
Man lika självfallet är jag inte någon förespråkare för alla möjliga kvoteringsregler som vid närmare betraktelse är ganska förnedrande för kvinnor. När jag till exempel under förmiddagens debatt hör olika talare klaga över det faktum att det fortfarande finns mycket färre flickor än pojkar på tekniska utbildningar - och att något måste göras åt den saken - då undrar jag om man verkligen känner till skillnaden mellan " lika möjligheter" och " likriktning" .
Vad förenandet av familje- och yrkesliv beträffar så har mitt parti i Flandern i flera år nu pläderat för en verklig föräldralön som skall ge en av de båda föräldrarna möjlighet att uppfostra och sköta om barnen hemma. Det skulle vara en verklig valmöjlighet, grundad på verklig fri vilja och inte längre på finansiella nödvändigheter. Det är slående att betänkandet av kollega Kestelijn i många hänseenden går mycket långt men när det gäller föräldraledighet blir det kvar längs redan upptrampade stigar. Det har naturligtvis allt att göra med att uppfostran av barn i hemmet inte längre får betraktas som en fullvärdig och för samhället ytterst viktig uppgift och att många kvinnor som - frivilligt - väljer denna väg faktiskt betraktas en aning medlidsamt.
Jag beklagar alltså djupt att även det mycket viktiga kapitlet om yrkes- och familjeliv blir hängande i det politiskt korrekta.
Betänkande: Kokkola (A4-0251/97)
Om Kokkolas betänkande (A4-0251/97) om kommissionens meddelande om att införa jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga insatser, och om Kestelijn-Sierens betänkande om årsrapporten från kommissionen " Lika möjligheter för kvinnor och män i Europeiska unionen 1996" (A4-0257/97).
Jag, och många brittiska konservativa ledamöter av Europaparlamentet, stöder helhjärtat principen om lika möjligheter för kvinnor och män, och håller med om att mainstreaming utgör ett värdefullt redskap för att bidra till att omsätta den principen i praktiken. Vi välkomnar det ökade erkännandet av de problem kvinnor i synnerhet erfar, och de ökade ansträngningar som görs på alla nivåer för att komma till rätta med situationen. Vi är emellertid inte övertygade om att det bästa sättet att få till stånd en lika representation för kvinnorna vid exempelvis beslutsfattande skulle vara genom artificiell diskriminering av det slag som föreslås i såväl Kokkolas som Kestelijn-Sierens betänkanden. Fastställande av tillfälliga kvoter, som kanske kan verka lockande på kort sikt, är inte lösningen. Vi anser förslaget i Kokkolas betänkande, att arbetsgrupper och expertkommittéer i kommissionen bör bestå av lika många män och kvinnor, vara särskilt opraktiskt och gagnlöst. Vi tror fullt och fast att utnämningar till sådana befattningar bör göras utifrån meriter och kvalifikationer. Att påtvinga så kallad positiv diskriminering på det sätt som föreslås, kan leda till den kortsiktiga fördelen att förbättra sifforna för kvinnlig representation i beslutsfattande organ. På lång sikt kan det emellertid enbart bli till skada för kvinnornas ställning i allmänhet.
Förslaget i Kestelijn-Sierens betänkande att kommissionen bör ta med en bedömning av den könsmässiga effekten i sina lagstiftningsförslag är lika opraktiskt. Vad som behövs är praktiska, konkreta åtgärder för att ge kvinnor möjlighet att förvärva kvalifikationer och friheter, som ger dem möjlighet att konkurrera på rättvisa och lika grunder med män på arbetsmarknaden och på beslutsfattararenan - inte ytliga uttalanden om de sannolika följderna av föreslagen lagstiftning, som i de flesta fall är omöjliga att definiera eller kvantifiera med någon högre noggrannhetsgrad.
Förbättringar behövs inom många områden, inte minst med avseende på den svåra uppgiften att kombinera arbete utanför hemmet med familjeansvar. Att emellertid föreslå, som Kokkolas betänkande gör, att sådana samhällstjänster som barn- och äldreomsorg, skolmåltider och kollektivtrafik bör finansieras av strukturfonderna är ingenting annat än skrattretande. Det gläder mig att parlamentet i sin helhet röstade emot detta förslag, även om jag lade märke till att en brittisk ledamot av Europaparlamentet från Labour röstade för det.
Vi anser inte heller att det är kommissionens uppgift att bestämma hur skattemässiga åtgärder och sociala förmåner ska användas för att hjälpa till att få in arbete i hemmet i den offentliga ekonomin. Detta område rör frågor som ska hanteras på nationell, regional och lokal nivå, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Kokkolas och Kestelijn-Sierens betänkanden framhäver med rätta de svårigheter som föreligger med att uppnå lika möjligheter för män och kvinnor i dag, och innehåller vissa mycket framträdande punkter. Jag och mina kolleger kommer att rösta för dessa betänkanden eftersom deras slutgiltiga syften och motivationer är till fördel för kvinnor i Europa. Oaktat detta, vill vi få till protokollet att vi beklagar att de innehåller vissa förslag som det är föga troligt att de kommer att hjälpa kvinnorna, och som riskerar att ge Europaparlamentets arbete för kvinnor dåligt rykte.
Betänkande: Eriksson (A4-0250/97)
Herr ordförande! Jag talar på grundval av lokala erfarenheter av den nolltoleranskampanj som genomförts i Thurrock i min valkrets. Kolleger vid South Essex krislinje för våldtäkt och incest har berättat för mig att affischer i butiker och pubar och på busshållplatser gjort det möjligt att diskutera frågan om våld mot kvinnor helt öppet, och bekräftat många kvinnors personliga erfarenheter för allra första gången. Detta lokala projekt stödjer helt och hållet en utökning av nolltoleranskampanjer till andra europeiska länder, med uppbackning av telefonhjälplinjer för våldtäkt, som också saknas i många av våra länder.
Ett annat lokalt kvinnoprojekt i min valkrets - Southend Women's Refuge - stöder också detta initiativ. Jag hjälpte dem nyligen att inleda sitt nya "duvprojekt" - ett öppet drop-in-rådgivningscenter för kvinnor som är offer för våld i hemmet. På bara några veckor har fem nya kvinnor om dagen kommit in för rådgivning.
Dessa två lokala exempel visar i vilken utsträckning sexuellt våld utgör en realitet för kvinnor i dag. De motiverar mer än väl dagens parlamentariska beslut att svara med en Europaomfattande kampanj.
I den mångkulturella och pluralistiska Europeiska unionen har man uppenbarligen svårt med respekten för oliktänkande. Med skratt och hånflin avvisade parlamentet möjligheten att rösta på Erikssons två muntliga ändringsförslag om att stödja aktivt arbete mot pornografi och prostitution samt välkomna initiativ från medlemsstaterna angående kriminalisering av prostituerades kunder. Detta är ändringsförslag som vi självklart hade stött.
Att prostitution och pornografi är grunden till de vanföreställningar om kvinnor som sedan ofta leder till våldtäkt, misshandel etc. är vi övertygade om och beklagar att parlamentet inte vågade ta ställning till ändringsförslagen.
Vi vill också understryka hur viktigt det är att samhället ger utsatta kvinnor och barn hjälp i form av nationell lagstiftning, men också i form av hjälp till ny identitet, ny bostadsort och nytt arbete, och därmed möjlighet att undkomma plågoanden. Vi uppmanar också medlemsstaterna att ge ekonomiskt stöd till s.k. kvinnohus och till juridisk hjälp.
Våld mot kvinna handlar i grunden om mänskliga rättigheter, något som de flesta säger sig värna. Trots detta pågår kvinnovåldet överallt i världen och i alla samhällsklasser. Att göra 1999 till ett kampanjår i EU mot kvinnovåld skulle fokusera problemet och bidra till att frågan får aktualitet i medlemsländerna. Det förutsätter dock att tillräckligt med medel avsätts i EU: s nästa budget, vilket vi hoppas.
Betänkande: Lenz (A4-0258/97)
Herr ordförande! Jag gratulerar Lenz till hennes betänkande, som kräver ett slut på diskrimineringen av kvinnor i reklam. Det är ett krav som ignoreras, förlöjligas och betraktas som gammalmodigt av reklambranschen.
Reklambranschen anser att om man bara tar med ett hånfullt citat eller en hånfull blick i annonsen så är det fritt fram att återge kvinnokroppar på vilket nedsättande sätt som helst, för att sälja allting från bilar till underkläder.
I min lokaltidning, Birmingham Mail , har jag läst att en annons kommer att premiärvisas i Birmingham denna vecka, i form av en elektronisk 20 fot hög annonstavla där en kvinna oavbrutet tar av sig kläderna. Bilistorganisationen AA varnar för att det kan komma att bli en källa till distraktion och leda till olyckor. Jag anför detta som ett exempel på hur långt reklambranschen i Storbritannien för närvarande går för att sälja produkter: kvinnor i kedjor för att sälja kosmetika, överviktiga kvinnor som framställs på det mest förnedrande sätt.
Lenz krav på självsanering är lovvärt, men jag fruktar att branschen kommer att ignorera det. Europeiska unionens institutioner måste tillämpa sin enade styrka och erkänna detta såsom ett växande problem på 1990-talet. De måste agera för att ta fram en Europaomfattande uppförandekodex för reklambranschen, för att denna diskriminering skall kunna upphöra.
Fru Crawley! Jag lät er med glädje överskrida er tid, då både er erfarenhet av ordförandeskapet i utskottet för kvinnors rättigheter under flera år samt er verksamhet i parlamentet ger er rätten att göra anspråk på överskridande av tid för anförande, naturligtvis när ordförande och sekreterare kan tillåta detta och det gladde mig, eftersom ni gavs möjlighet att komplettera era tankar.
De danska socialdemokraterna stödjer på eget initiativ Lenz betänkande. Eftersom medierna är gränsöverskridande måste denna fråga tas upp på EU-nivå. Det skulle vara önskvärt, om reklambranschen kunde utöva mer självkritik och erkänna att det är diskriminerande att visa nakna eller halvnakna kvinnor i reklam. Om branschen inte klarar att själv upprätta och följa vissa riktlinjer för god marknadsföring kan det bli nödvändigt att reglera detta område på EU-nivå.
Jag förklarar omröstningen avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.00 och återupptogs kl. 15.00.)
Förslag till allmän budget för budgetåret 1998
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets presentation av förslaget till allmän budget för budgetåret 1998.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter, herr kommissionär! Såsom traditionen och budgetförfarandet bjuder, åligger det mig att inför kammaren lägga fram förslaget till allmän budget för budgetåret 1998, såsom den fastställts av rådet den 24 juli i år.
Herr ordförande! Jag skulle vilja understryka att budgetförfarandet redan från början utmärktes av ett gott och uppriktigt samarbete mellan de tre institutionerna, vilket gläder mig. Innan förslaget till budget fastställdes av rådet engagerade sig de tre institutionerna i ett verkligt och öppet utbyte. Var och en av dem ville visa på sin förmåga att lyssna till de övriga och följa dem en bit på vägen varje gång det föreföll möjligt.
Budgetförfarandet som inrättades av fördraget är ett utmärkt tillfälle till samarbete mellan de tre institutionerna. Den interinstitutionella överenskommelsen från 1993 fastställde ramarna. Sedan dess visar sig nyttan och behovet av detta samarbete med en tydlighet som blir större för varje år.
Inledandet av budgetförfarandet för 1998 var i våra ögon exemplariskt i det hänseendet.Trepartssamtalen om prioriteringar för kommande budgetår resulterade den 21 april i fördjupat utbyte av synpunkter mellan rådets, parlamentets och kommissionens ordförandeskap, vilket senare resulterade i att huvudpunkter inrättades vilka i sin tur ledde till att man kunde närma sig varandras ståndpunkter. Trepartssamtalen den 26 juni i år gjorde det sedan möjligt för rådet att förstå parlamentets huvudsakliga önskemål. Detta nya utbyte var ytterligt värdefullt för mötet och överläggningarna den 24 juli, samma dag som rådet (budget) ägde rum. Mötet gjorde möjligt för samtliga att lägga fram de punkter som föreföll dem viktigast och att konkret få en uppfattning om de svårigheter som föreföll oöverstigliga under detta ovanligt svåra och vanskliga budgetår.
Era representanter, herr ordförande, erinrade särskilt om prioriteringarna inom ökade åtgärder för att skapa sysselsättning, forskning och utveckling, kandidatländernas förberedelser för medlemskap, programmen avsedda för ungdom och kultur, budgetens miljöinriktning och den fortsatta omstruktureringen av gemenskapens administration, i syfte att uppnå större effektivitet och flexibilitet vid fördelningen av resurser.
Å rådets vägnar fick jag tillfälle att understryka att den institution jag representerar förberedde sig för att inom förslaget till budget för 1998 låta sig inspireras av samma principer för en stram budget som de som medlemsstaterna ställer upp för sig själva och sina medborgare när det gäller att fortsätta de ansträngningar som inleddes under 1997. Detta särskilda samförstånd möjliggjorde i mina ögon en tillnärmning av betydande synpunkter, om än inte kompletta, mellan budgetmyndighetens två olika grenar, med kommissionens bidrag bl.a. på området jordbruksutgifter och fiske. Kort sagt har dessa kontakter i mina ögon varit mycket värdefulla.
När det gäller GUSP har vi, utöver konsensus om det totala anslagsbeloppet i budgeten för 1998, kommit överens om att fortsätta det planerade samförståndet på området i enlighet med avtalet mellan institutionerna som undertecknades den 15 juli i år. I ljuset av resultaten från detta möte fastställde rådet i enlighet med dess skyldigheter sitt förslag till budget för 1998.
För att leva upp till det ofrånkomliga kravet på stramhet och disciplin i budgeten ansåg rådet vissa grundläggande bestämmelser nödvändiga: bibehållande av anslag i den preliminära budgeten för rubrik 1 i budgetplanen, med beaktande av gällande jordbrukslagstiftning när det gäller jordbruksgrödor och prispaket för säsongen 1997-1998: nedsättningen på en miljard ecu i betalningsbemyndiganden i jämförelse med den preliminära budgeten för rubrik 2, "strukturåtgärder" , betydande nedsättning i betalningsbemyndiganden för hela rubrik 3 "inre politik" och 4 "yttre åtgärder" med en samstämmig tolkning av åtagandebemyndigandena. Slutligen en mycket stram bedömning av administrativa utgifter.
Herr ordförande, i rådets ögon utgör samtliga dessa åtgärder en odelbar helhet. Och med odelbar helhet menar jag en symmetrisk behandling av jordbruksutgifterna och strukturutgifterna som om man beaktar rådets prioriteringar och bekymmer är och förblir grundläggande. Rådet räknar i grund och botten med att parlamentet antar denna strategi.
I detta sammanhang noterade rådet med tillfredsställelse att i rådets inriktningar för budgetförfarandet för 1998 erkände och samtyckte parlamentet till nödvändigheten av att det som förs in i budgeten skall vara så realistisk som möjligt. Det är precis vad de åtgärder syftar till som förespråkas av rådet i förslaget till budget: begränsa budgetanslagen till det strikt nödvändiga, bl.a. med beaktande av verkliga möjligheter att verkställa dem, utan att för den skull förhindra gemenskapens grundläggande politik, med respekt för åtaganden, bl.a. de som gjordes vid Europeiska rådet i Edinburgh.
Herr ordförande, tillåt mig nu att kort ta upp de grundläggande beståndsdelarna i det förslag till budget som upprättats av rådet vid den första behandlingen. Jag skall börja med jordbruksutgifterna. På detta område har rådet genomfört viktiga förändringar i kommissionens preliminära budget. Enligt den totala ekonomistrategi som jag just lagt fram har rådet till att börja med beslutat att bibehålla anslagen i budgeten för 1998 på den nivå som kommissionen föreslagit i sin preliminära budget, dvs. 40 miljarder 987 miljoner ecu, ett belopp som understiger riktlinjerna med ca 2 miljarder 276 miljoner, inbegripet valutareserven. Jordbruksutgifterna, som fastställts till 41 miljarder 487 miljoner ecu, uppvisar en mycket begränsad ökning på ca 0, 44 % i förhållande till innevarande budgetår.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Ett sådant beslut innebär ett antal åtgärder som annars skulle vara kraftfulla. För att beakta nu gällande jordbrukslagstiftning ökade kapitlet för jordbruksgrödor med 1 miljard 353 miljoner ecu, ökningen på 55 miljoner ecu är resultatet av beslutet om prispaket för säsongen 1997-1998. För att respektera det planerade totalanslaget beslutade rådet sedan om en linjär nedsättning across the board på ca 1 miljard 408 miljoner ecu för samtliga poster inom jordbruksutgifterna. Rådet beslutade även att i reserven B 040 föra in ett belopp på 329 miljoner ecu motsvarande extra besparingar som identifierats av kommissionen inom ramen för en första uppräkning av de beräknade utgifterna för 1998. Rådet har därmed genomfört de bestämmelser som togs upp vid samrådet den 24 juli.
Det är rådets starka förhoppning att Europaparlamentet samtycker till denna åtgärd. Jag är desto mer övertygad om detta som dessa åtgärder vidtagits i avvaktan på att kommissionen lägger fram ett ändringsbrev i höst, där de uppräknade planerade behoven beaktas.
Jag kommer nu till området med strukturåtgärder. Rådet förde in samtliga åtagandebemyndiganden som kommissionen föreslagit enligt strukturfonderna, nämligen 3 miljarder 482 miljoner ecu, i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Edinburgh. Detta belopp innebär en omfattande ökning på 6, 14 %.
Däremot handlar det här om en punkt som blivit mycket omdiskuterad och omdebatterad även med företrädarna för ert budgetutskott vid ad hoc-samrådet. Betalningsbemyndigandena i denna rubrik minskades med 1 miljard ecu och det var genom detta beslut som rådet ville införa det andra avsnittet av sin globala ekonomistrategi. På så sätt ville rådet visa på att en sådan åtgärd, som införts genom de stora svårigheter vi känner till, inte på något sätt skall ifrågasätta om den grundläggande politiken som finansieras av dessa åtaganden fungerar korrekt, med tanke på de betalningsbemyndiganden som nyligen genomförts inom olika sektorer.
Det är för övrigt anledningen till att rådet beslutat att inte genomföra några som helst sänkningar inom mål 1 till 6 i strukturfonderna och mindre gynnade regioner. De länder som senast anslöt sig till Europeiska unionen påverkas alltså inte. Åtagandena motsvarar uppenbarligen en ökning på 2, 95 % jämfört med 1997.
Om detta inte räcker för att avdramatisera debatten skulle jag också vilja säga att rådet beslutat sig för att inte röra sammanhållningsfonden. Sammanhållningsfonden berördes inte av denna för övrigt linjära nedsättning. Rådet accepterade samtliga anslag i den preliminära budgeten för sammanhållningsfonden, dvs. 2 miljarder 871 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden och 2 miljarder 649 miljoner i betalningsbemyndiganden, vilket i jämförelse med 1997 innebär en ökning på 4, 40 % i åtagandebemyndiganden och 13, 88 % i betalningsbemyndiganden.
När det gäller gemenskapsinitiativ beslutade rådet att den extra tilldelning på 100 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden som föreslogs i enlighet med initiativet Peace, dvs. fredsprocessen i Nordirland, skulle täckas inom det totala beloppet för åtagandebemyndiganden för gemenskapsinitiativen.
Rådet avskaffade därmed den negativa reserv som förts in i den preliminära budgeten. Denna fråga vars politiska inverkan inte längre behöver understrykas möttes även av stor ömsesidig förståelse vid vårt möte den 24 juli. För samtliga strukturåtgärder uppgår beloppen i förslaget till budget till 33 miljarder 461 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden och 27 miljarder 400 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden. De ökar därmed med 1 miljard 980 miljoner i åtagandebemyndiganden eller 6, 3 %, respektive 1 miljard 100 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden eller en ökning på 4, 18 %.
Avslutningsvis, herr ordförande, uppmanar jag Europaparlamentet att när det gäller strukturpolitiken här anta ett förfarande i linje med rådets.
När det gäller inre politik har rådet även detta år betonat två prioriterade politikområden inom gemenskapen, nämligen forskning och transeuropeiska nät. Rådet accepterade samtliga åtagandebemyndiganden som kommissionen föreslagit för underavdelning B6, dvs. 3 miljarder 476 miljoner ecu, vilket praktiskt taget är detsamma som för 1997. När det gäller betalningsbemyndiganden beslutade rådet med beaktande av budgetkraven att minska det föreslagna beloppet på 3 miljarder 216 miljoner ecu till 3 miljarder 66 miljoner ecu, vilket motsvarar en total minskning på 150 miljoner ecu fördelade mellan det gemensamma forskningscentrat, med 5, 6 miljoner och det fjärde ramprogrammet med 144 miljoner.
När det gäller transeuropeiska nät inom ramen för avsnitt B5-7 behöll rådet anslagen i den preliminära budgeten i åtagandebemyndiganden för ekonomiskt stöd till näten på transportområdet, nämligen 475 miljoner ecu, vilket motsvarar en avsevärd ökning på 123 miljoner ecu jämfört med 1997, eller med 3 5 % för de införda betalningsbemyndigandena. Även om den är 27 miljoner lägre än i den preliminära budgeten är ökningen för bemyndigandena ändå 56 %.
För nätverken på energiområdet bibehålls förslaget till budget som är 2 miljoner ecu lägre än den preliminära budgeten för betalningsbemyndigandena. På telekommunikationsområdet är förslaget till budget något lägre i åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden.
För hela detta avsnitt har rådet fört in avsevärda belopp, nämligen 560 miljoner ecu i åtaganden och 413 miljoner ecu i betalningar, vilket innebär en ökning på 95 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden, eller mer än 20 % och 86 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden, motsvarande en ökning på 26 %.
På detta sätt har rådet, herr ordförande, mina damer och herrar, på ett mycket tydligt sätt visat på sin vilja att ge företräde för dessa två stora politiska inriktningar, dessa två gemenskapsinriktningar som direkt kan arbeta för tillväxten och därmed för sysselsättningen.
Som ni förstår tvingades rådet därmed när det gäller övrig inre politik att göra val, mycket svåra val. Man har därför betonat de politikområden som verkligen är viktiga, såsom undervisning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor, med 325 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden och övriga sociala åtgärder med 118 miljarder ecu åtagandebemyndiganden.
Man har även satsat på politikområden som redan är ordentligt etablerade, såsom miljön med 135 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden, vilket innebär 2, 45 % extra, konsumentskydd med 18 och 16 miljoner ecu och den inre marknaden med 207 och 188 miljoner ecu. Marginalen, och det intresserar er säkert eftersom parlamentet redan från början fastställt ett nära samband mellan marginalen i rubrik 15, dvs. jordbruksutgifter och utgifterna i rubrik 3 och 4, rådets marginal under rubrik 3 i budgetplanen uppgår till ett betydande belopp på 619 miljoner ecu.
Rådet har en stark önskan att den andra grenen av budgetmyndigheten godkänner liknande åtgärder och att man på så sätt gemensamt vidtar en åtgärd som begränsas till att föra in realistiska åtgärder i budgeten och utnyttja de europeiska skattebetalarnas medel enbart till de politikområden som kan utlova ett konkret resultat.
Jag skall kort ta upp det sista stora politikområde inom gemenskapen som finansieras över budgeten, nämligen yttre åtgärder. För hela underavdelning B7 har rådet, utöver en reserv för katastrofstöd, fört in ett belopp på 5 miljarder 476 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden och 4 miljarder 207 miljoner i betalningsbemyndiganden, dvs. en tillbakagång på 145 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden och 341 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden.
Detta totala resultat omfattar mycket avgörande särskilda bestämmelser. På detta område anser rådet att budgetmyndigheten inte kan undkomma sitt ansvar att strikt reservera unionens ekonomiska medel till det som verkligen och enbart är prioriterade områden. Rådet förde därför in samtliga åtagandebemyndiganden i den preliminära budgeten för länderna i Central- och Östeuropa och tredje land i Medelhavsområdet nämligen: 1 miljard 125 miljoner ecu respektive 1 miljard 142 miljoner ecu, vilket motsvarar en ökning på 15 %, något som f.ö. är i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Cannes.
För internationella avtal på fiskeområdet och med beaktande av de preciseringar kommissionen lämnat under samrådsförfarandet om obligatoriska utgifter accepterade rådet en minskning av beloppet för åtagandebemyndiganden på 5 miljoner ecu, vilket enbart motiveras av en övervärdering av prognosen. För denna artikel fastställdes alltså belopp på 292 och 297 miljoner ecu, vilket motsvarar en ökning på 5, 7 % och 20, 6 % för betalningsbemyndigandena.
Ansträngningen på området samarbete med Latinamerika, Asien och Södra Afrika, inklusive Sydafrika, uppgår till 730 miljoner ecu i åtaganden och 334 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden.
En annan grundläggande politik för samarbete med de oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen tilldelades 510 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden, i enlighet med den preliminära budgeten, och 460 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden. Andelen för Tacis uppgår till 480 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden liksom i den preliminära budgeten och till 445 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden.
Till samarbetet med f.d. Jugoslavien anslås 259 miljoner i åtagandebemyndiganden, i enlighet med den preliminära budgeten, och 180 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden.
Ännu en gång följer förslaget till budget till stor del kommissionens begäran för övriga samarbetsåtgärder, med 315 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden, bl.a. när det gäller åtgärder för att försvara demokratin och mänskliga rättigheter, såväl i Central- och Östeuropa, och särskilt i Jugoslavien, som i de nya oberoende staterna: Mongoliet, Latinamerika och Meda-området.
Om rådet å ena sidan ansträngt sig för att bevara den viktigaste politiken i rubrik 4, genom att rösta för avsevärda åtagandebemyndiganden, ansåg det för övrigt att det borde och kunde underställa dem bidrag när det gäller nödvändiga betalningsbemyndiganden under 1998, och se till att kraven i budgetförordningen och avtalet mellan institutionerna respekteras, särskilt när det gäller förhållandet kostnad-effektivitet, möjligheten att verkställa de åtaganden som röstats fram och självfallet förekomsten av juridiska grunder.
Enligt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken antog rådet en ny nomenklatur med 6 artiklar inom kapitel B8.O1 och följde därmed avtalet mellan Europaparlamentet, rådet och Europeiska kommissionen avseende bestämmelser om finansiering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, vilket undertecknades den 16 juli i år.
Rådet accepterade de åtaganden som föreslagits i den preliminära budgeten, nämligen 30 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden och 20, 25 miljoner ecu i betalningsbemyndiganden, vilka var föremål för diskussion den 24 juli i år. Rådet förde över dessa åtaganden från reserven B 040 till budgetposterna i den nya nomenklaturen och tillämpade därvid avtalet mellan institutionerna. Den återstående marginalen under rubrik 4 i budgetplanen uppgår i förslaget till budget till 725 miljoner ecu.
Herr ordförande, mina damer och herrar, jag skall slutligen ta upp rubrik 5 i budgetplanen, dvs. utgifter för administrativ drift av unionens institutioner. Rådets beslut på detta område vilar på följande principer. För det första utesluter inte nolltillväxt för samtliga utgifter under rubrik 5 i princip oundvikliga undantag, principvägran att skapa sysselsättning utom när det gäller behov knutna till utvidgningen, svaret på funktionella behov skall nämligen sökas i omstrukturering av befintliga resurser. Rådet har fastställt det totala beloppet för administrativa anslag för samtliga institutioner, inbegripet Europaparlamentet och ombudsmän, till 4 miljarder 301 miljoner ecu, vilket motsvarar en ökning på 18 miljoner ecu, dvs. plus 0, 42 % jämfört med anslagen 1997. Utöver parlamentets budget är det totala beloppet på 3 miljarder 386 miljoner ecu, vilket motsvarar en sänkning med 9, 7 miljoner ecu eller 0, 29 % jämfört med 1997 års budget.
Herr ordförande! Rådet genomförde en diskussion om anslagens inverkan på pensionerna inom kommissionens driftsanslag. Rådet är av den uppfattningen att med bidrag från budgetmyndighetens två grenar borde kostnaden för pensionerna fördelas mellan institutionerna. Det är egentligen inte rättvist att välja en negativ tillväxt, dvs. mindre än 2, 4 % för de administrativa utgifterna enbart för kommissionen, just pga. den ökade betydelse som betalningen av pensioner medför när den utförs av kommissionens avdelningar, trots att den faller under andra institutioner.
Vi har tillsammans med den delegation som leddes av ordförande Samland fört fördjupade diskussioner kring denna fråga som, om den leder till ett avtal mellan rådet och Europaparlamentet, för budgetåret 1998 egentligen skulle medföra att ett belopp på ca 20 miljoner ecu återbetalas till kommissionen, med tanke på att principen om nolltillväxt, såsom den fastställts av rådet för övriga institutioner, inte skulle ifrågasättas. Till följd av rådets arbete uppgår marginalen under rubrik 5 till 239, 7 miljoner ecu.
Jag skall här erinra om rådets önskan som redan uttryckts vid budgetmötet den 24 juli att parlamentet skall övertygas om nödvändigheten av den stramhet som styrt rådet på detta område och att de administrativa utgifterna om möjligt antas vid en enda behandling.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter, det här var de viktigaste beståndsdelarna i förslaget till budget som upprättats av rådet för budgetåret 1998. Jag behöver inte påminna er om att förslaget såsom det förelagts er visar på hur strama de åtgärder är som rådet slutligen fastställt. Detta förslag, mina damer och herrar, är allt annat än ett enkelt förslag. Det har krävt uppoffringar från samtliga medlemsländer, men det måste erkännas att vi uppnått den eftersträvade jämvikten i de åtgärder som bäst förefaller motsvara den viktigaste målsättningen för medlemsstaterna att följa på riksplanet, inför genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen.
Rådet är för övrigt mycket väl medvetet om att det nära samarbetet eller överenskommelsen med ert parlament är nödvändigt för att genomföra den balanserade budgetansträngning det förespråkar.
Ordförandeskapet, herr ordförande, kommer att under hela budgetförfarandet göra sitt yttersta för att tillsammans med parlamentet och kommissionen uppnå en budget som på bästa sätt motsvarar gemenskapens intressen.
Låt mig avslutningsvis få tacka alla dem som redan arbetat i den riktningen och som kommer att fortsätta att göra det under kommande månader. Jag menar då de i parlamentet, herr ordförande, och särskilt ledamöterna av budgetutskottet, bl.a. ordförande Samland och de två föredragande Tillich och Tomlinson. Jag skulle även när det gäller kommissionen vilja tacka särskilt kommissionär Liikanen och de ansvariga budgetmyndigheterna för det utmärkta samarbetet som ordförandeskapet glatt sig åt under alla de veckor som gått.
Det var, herr ordförande, en sammanfattning av de viktigaste punkterna i förslaget till budget för 1998. Rådet och särskilt ordförandeskapet står till parlamentets förfogande för att svara på frågor. För min del, herr ordförande, tackar jag för att ni gav mig ordet och jag tackar er för er uppmärksamhet.
Herr ordförande, herr Fischbach! Bara några få anmärkningar med avseende på förslaget till gemenskapsbudget för 1998.
I allmänhet har de nederländska och luxemburgska ordförandeskapen varit, och kommer säkerligen att fortsätta att vara, seriösa i sina ansträngningar att bidra till en sträng och fast gemenskapsbudget för 1998. Förslaget till budget är emellertid bristfälligt i bägge avseendena. För den viktigaste sektorn - jordbruket - ser det strängt ut, men beror på förändringar av budgetberäkningar. I andra delar är föreskrifterna inte tillräckliga sett utifrån unionens åtaganden. Vad utgifterna för jordbruket beträffar så utgjordes för kommissionen nyckelfaktorn i den stränga budgetdisciplinen av den föreslagna nedskärningen av arealbidraget till spannmålsproducenter.
Jag kan bara upprepa min beklagan att rådet inte kunnat enas om detta, eller någon motsvarande verklig besparingsåtgärd. Men rådet fick ju förstås inte så mycket uppmuntran från parlamentet heller.
Utan några verkliga besparingar inskränks rådets ansträngningar till nedskärningar i budgetberäkningar. Det föreligger åtminstone enighet mellan institutionerna om en ändringsskrivelse före slutet av oktober. Det kommer att möjliggöra en förbättring av beräkningarna på basis av den allra senaste informationen.
Vad gäller betalningsbemyndigandena för strukturfonderna bekräftar den senaste information som finns tillgänglig för kommissionen de belopp som redovisades i det preliminära budgetförslaget. Budgetomfattningen för 1997 är mycket stor och tillgänglig information från medlemsstaterna indikerar ambitiösa utgiftsmålsättningar för 1998.
Vad budgetklasserna 3 och 4 beträffar så är det uppenbart att parlamentet kommer att meddela sina egna prioriteringar. Kommissionen är beredd att samarbeta med parlamentet och rådets ordförandeskap för att hitta fram till effektivast möjliga bidrag från gemenskapsbudgeten till toppmötet om sysselsättning i november. Icke desto mindre bör totalutfallet för budgeten göra det helt klart att alla gemenskapens institutioner godtar och stödjer den budgetmässiga stränghet som är en förutsättning för en framgångsrik start för den ekonomiska och monetära unionen.
Herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Den sista anmärkningen från kommissionären ger mig anledning att direkt knyta an till den. Egentligen hade jag velat behandla den som sista punkt. För att inte damerna och herrarna ska gå vilse i rådets spel för att skapa osäkerhet kring antalet beslutade budgetposter och få intrycket att vi inom gemenskapen år 1998 kommer att anslå mer pengar än under år 1997, vill jag än en gång nämna några fakta. Kommissionens budgetförslag ligger på 1, 15 % av gemenskapens bruttonationalprodukt. 1, 15! 1992, för sex budgetår sedan, låg siffrorna för den översta utgiftsgränsen på 1, 20 %. Och rådet har nu lyckats sänka dessa från 1, 15 till 1, 12 % och därmed gjort tydligt att gemenskapens utmaningar, som ligger framför oss och som skall börja med budgetåret 1998 egentligen inte är ekonomiska.
I samma andetag lägger kommissionen fram för oss Agenda 2000, där den för oss presenterar startfasen för östutvidgningen som skall börja 1998. Rådet gör för samma budgetår, ovanpå detta, ytterligare besparingar och till råga på allt säger rådet: Kära kommission, om ni är snäll och gör som vi vill och lägger fram ett förslag som reducerar medel under rubrik 2 i budgeten, nämligen strukturpolitiken, ger vi er tillbaka 20 miljoner för förvaltningskostnaderna" . Det är ett spel som är mer än förljuget och som överhuvudtaget inte har någonting att göra med gemenskapens utmaningar!
Nu kommer jag till den punkt där jag egentligen ville börja. Jag vill nämligen ge rådets ordförande beröm. Det luxemburgska ordförandeskapet är ett flitigt och ambitiöst ordförandeskap, det kan man se redan på resultaten från omröstningen vid första behandlingen av budgeten. Man kan fortfarande vara nog så flitig och ambitiös, men när det i rådet sitter några som inte vill - och det övervägande antalet som sitter där vill inte - då kommer det fram som nu har kommit fram, nämligen inget adekvat svar på Europeiska unionens utmaningar varken inom eller utanför unionen.
Herr rådsordförande, jag skulle vilja kommentera några punkter som ni har berört, i första hand jordbrukspolitiken. Vi har gett er ett rättvist erbjudande som inte var lätt för oss. På vår sida i kammaren var det inte helt enkelt, eftersom det fanns olika åsikter mellan politikerna på ekonomiska sidan och politikerna på jordbrukssidan. Men vi erbjöd en besparing som inte skär horisontellt som en osthyvel över jordbrukets utgiftsrubrik, utan som målmedvetet lyfter bort medel som under de senaste åren alltid "underutnyttjats" . Säg ett bättre sätt än att ta fram rubrikerna från de senaste åren och undersöka var budgeten var realistisk och var den inte var det och sedan sänka medlen på de ställen, där budgeten under de senaste åren kontinuerligt var orealistisk? Detta hade ni varken mod till eller er medtävlares beredskap att göra en sådan målinriktad besparing. Ni kom enbart överens om att göra det som var enklast och som ofta budgetmänniskor gör, nämligen en horisontell besparing tvärs över alla budgetposter. Jag välkomnar att ni har skapat en reserv och vi kommer att bjuda in er att även i fortsättningen upprätthålla denna reserv, för den har vi gärna velat ha. En reserv har vi velat ha och vi skulle önska att denna reserv under loppet av följande veckor och månader fram till andra behandlingen av budgeten i Europaparlamentet t.o.m. skulle bli aningen större.
En tredje punkt: Ni har slagit runt bland de 20 % av utgifterna, där ni ville slå runt precis som ni gör varje år. Det har inte överraskat oss, för det är ingenting nytt. Vi känner ju till budgetposterna även de där det görs nedskärningar. När ni skär ner i Leonardo eller när ni skär ner i Sokrates och i den nya volontärtjänsten för ungdomar - så är det ingen överraskning. Problemet som ni presenterar för oss är emellertid att ni vill skapa intrycket att ni är de radikala spararna i denna Europeiska union. Där medborgarna träffas som hårdast, där är ni radikala sparare! Men där det inte träffar medborgarna minst, där visar ni ert mod genom en nedskärning av utgifterna på en miljard. Om jag skulle åskådliggöra relationen mellan jordbruksutgifter och nedskärningar och jämföra det med utgifterna för ungdomspolitiken, så har ni i ungdomspolitiken varit 24 gånger modigare än i jordbrukspolitiken!
(Applåder) Det, käre herr rådsordförande, kan inte vara parlamentets linje. Det kan inte heller vara den linje som vi i den fortsatta processen av budgetförfarandet vid parlamentets första behandling av budgeten kommer att följa.Då kommer vi redan vara medvetna om att vi måste göra rättelser för att visa de människor som vi ansvarar inför att Europaparlamentet tar sig an människornas intressen. Sparandet blir för oss inget självändamål, utan sparandet sätts in för att verkligen komplettera de områden där detta parlament gjort sina prioriteringar. Låt mig till sist avsluta. I hela debatten, om den sker hemma hos mig eller i de andra medlemsstaterna, i samband med valutaunionen eller utan valutaunion - för spara måste vi även om det inte funnes någon valutaunion - i hela denna debatt diskuteras det alltid sparande. Det som jag saknar är att denna spardiskussion till slut skulle mynna ut i en diskussion om ekonomisk management. För sparandet i sig har överhuvudtaget inget värde utan är en siffermässig uppställning av budgeten, en form av budgetpresentation och det saknas ett förverkligande av budgeten. Där har ni gjort det lätt för er genom att skjuta upp denna fråga till nästa eller nästnästa år, eftersom ni nämligen drastiskt skurit ner betalningsmedlen.
(Applåder från vänster)
, föredragande. (DE) Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Rådet har i sin första behandling den 24 juli enligt vårt gemensamma medlingsförfarande genomfört sin första lösning och ordförandeskapet har i dag ansträngt sig att försöka sälja sin förmodat goda produkt precis som en bra PR-man skulle ha gjort. Men det är ingen bra produkt och rådets målsättning är präglad av att med all makt uppnå nolltillväxt och avviker därmed från kommissionens och Europaparlamentets uppfattning. Nåväl, så långt är allt väl.
Även rådet är dock medvetet om att detta koncept döljer risker. På annat sätt kan man inte förstå rådets formella förklaring, att det kan tänka sig att positivt ompröva en av kommissionen föreslagen kompletteringsbudget, om budgetmedlen för år 1998 inom några politikområden inte skulle räcka, speciellt när det gäller betalningar. Med förlov sagt, det är verkligen ovanligt och har ingenting med seriöst budgetbeteende att göra!
Rådets förslag avviker när det gäller betalningar negativt från kommissionens förslag med 1, 8 miljarder ecu. Därför har Europaparlamentet bett kommissionen om ett ställningstagande, om det för parlamentet överhuvudtaget är rättsligt möjligt att under dessa omständigheter anta budgeten. Ur vår synpunkt kommer nämligen de förutsedda budgetmedlen för några politikområden, så som de framgår ur de fördrag som de baseras på, inte kunna finansieras. Här måste - och det är en vädjan till kollegerna i kammaren - även de enskilda fackutskotten avge sina yttranden. 1985 var detta orsaken till att budgeten avslogs. Det var ett fall som absolut kan jämföras med detta.
I går förklarade kommissionen vid budgetutskottets sammanträde att det ur deras synpunkt inte fanns några principiella betänkligheter, men att det inom rubrik två - strukturpolitiken - fortfarande råder stor tveksamhet. I fråga om rubrik ett - jordbrukspolitiken - har utskottets ordförande, Samland, redan konkret yttrat sig. Därför vill jag inte ta upp det igen. Men ett ord till kollegerna i jordbruksutskottet och även till er som ordförande i rådet. I april slöt vi en överenskommelse rörande jordbruksutgifterna och vi vet att det tillfälliga förfarandet ännu inte är avslutat. Här torde det finnas mycket kvar att förhandla om, även om de av er till den allmänna reserven avsatta medlen.
Nu till rubrik två: Ni har pratat utförligt om detta, herr rådsordförande. Vi kommer inte att, och kan inte acceptera nedskärningar på en miljard ecu i betalningsbemyndigandena i strukturfonderna. Redan i april i år påvisade kommissionen att utflödet av medel sedan länge har hunnit i kapp eftersläpningarna från tidigare år och att vi nu nästan ligger på budget. Kommissionen har inte gjort någon hemlighet av att den betvivlar det rättmätiga i sina handlingar vad gäller nedskärning av betalningsbemyndiganden.
Vi förväntar oss vid trepartssamtalen den 6 oktober även av er, herr rådsordförande, men framför allt av kommissionen ett bindande förslag hur vi borde handskas med fredsinitiativet från Nordirland. Såväl kommissionens förslag som ert förslag - det från ordförandeskapet - kan parlamentet inte acceptera. Under tiden har väl emellertid även kommissionen anammat denna uppfattning och är således beredd att utreda ett förslag, där ännu icke använda medel görs tillgängliga, medel somär oberoende av befintliga initiativ och andra program, dvs. dessa ska inte belastas. Samma sak vill vi också göra, nämligen hjälpa människorna på Nordirland på ett okomplicerat sätt.
I fråga om rubrik tre har ju även herr Samland redan gjort ett generellt uttalande: alla år som förut, endast detta år ännu litet sämre. Det är egentligen resultatet i en mening. I Amsterdam betonades nödvändigheten av att medborgarna informeras om de stora projekten - euron eller Amsterdamfördraget. Men ni för in dessa medel med ett pm, ungefär - som hänvisning till åhörarna på läktaren - med ett nollbelopp i budgeten. Om ni hade satt denna pm-anmärkning under den allmänna informationspolitiken, då hade vi kanske kunnat förstå det men ni har satt dessa medel i reserven vid Prince-initiativet, där det handlar om kampanjen om euron och Amsterdamfördraget och dessutom skurit ner det med hälften. Det är obegripligt. Jag citerar ett beslut som ni själv fattade i Amsterdam: Europeiska rådet betonar hur viktigt det är att medborgare och näringslivet till fullo informeras om den inre marknaden. Medlen för detta har ni skurit ner med 17 miljoner och de för medborgarinformation, avdelning B-33, med 50 %.
Liknande gäller för de sociala handlingsplanerna. Där betonade Europeiska rådet i Amsterdam igen att det har stor betydelse att främja sysselsättning och minska den oacceptabelt höga arbetslösheten i Europa, särskilt bland ungdomar, långtidsarbetslösa och mindre kvalificerad arbetskraft. Och så går ni in och skär ner i de sociala handlingsplanerna med 25 %!
Under rubrik fyra härskar i princip intrycket att även här har åter initiativen snarare nolltillväxten att tacka än en balanserad politik i alla delar av världen. Annorlunda kan man inte tolka att ni inskränker era prioriteringar till Medelhavsländerna och länderna i Central- och Östeuropa. Generellt kan sägas att föresatsen att uppnå nolltillväxt vid avslutandet av 1998 års budgetöverläggningar har överlevt sig själv. Jag saknar dessutom, trots att er första behandling ägde rum efter toppmötet i Amsterdam, att denna första behandling vad gäller sysselsättningspolitikens betydelse inte återspeglar premisserna i budgetförslaget.
Jag skulle vilja bjuda in er liksom kommissionen att här tillsammans med oss hitta en lösning. Jag vet att det luxemburgska ordförandeskapet vill det. Jag vädjar även till de övriga 14 medlemsstaterna. Det handlar efter era Amsterdam-beslut nu om allas vår trovärdighet!
(Applåder från höger)
Herr ordförande! Jag vill först hälsa Fischbach välkommen. Jag är säker på att han förstår om jag säger att jag välkomnar honom mer än vad jag välkomnar hans budskap. Jag lärde mig i unga år att det ibland kan vara nödvändigt att ta död på budskapet utan att skjuta budbäraren. Under de överläggningar vi haft i trepartssamtalen gjorde jag ett åtagande för parlamentets räkning, en sak parlamentet redan har förbundit sig. Det var att infria de avtal vi alltid muntligen åtagit oss att infria, nämligen att parlamentet inte skall ta mer än 20 % av kategori 5-anslagen.
I går kväll förde jag en diskussion med parlamentets presidium, där vi kom fram till med vilka modaliteter det skall ske. Det kommer att göras en nedskärning med omkring 4, 5 miljoner ecu vid förstabehandlingen av parlamentets budget, som kommer att säkerställa de nödvändiga nedskärningarna och ta ner parlamentet, som vi alltid har sagt att vi ska, under 20 % av kategori 5-anslagen. Dessa nedskärningar kommer huvudsakligen att göras i kapitel 11 i parlamentets budget, och den viktigaste bidragande faktorn kommer att bli den fördelaktiga effekten av växelkursen mellan ecun och den belgiska francen, som kommer att möjliggöra betydande besparingar.
Efter att ha sagt det, kan det konstateras att de budgetproblem vi ställs inför som ett parlamentet i hög grad är en följd av beslut som rådet själv har fattat. Om vi ser till parlamentets budget och till hur problemet med att gå över 20 % av kategori 5-anslaget överhuvud taget uppstod, så måste vi gå till de tre ställen i Europa som har en sak gemensam - Edinburgh, Maastricht och Amsterdam. Det ganska skrattretande beslut som fattades vid ett ställe och som bekräftades vid det andra finns nu inkapslat i ett förslag till fördrag vid det tredje, som stadgar att parlamentet skall sammanträda som zigenare runt om i Europa, och som tvingar oss att skapa ett överflöd av plenisalar, ett överflöd av kontor på allmänhetens bekostnad. Dessa kaotiska och dyrbara organisationsmässiga överdrifter är en sak som rådet bör ta på sig ansvaret för.
Till på köpet var det så att när vi sökte ombesörja att dessa nödvändiga byggnader ordnades till lägsta möjliga kostnad, så var det rådet själv som reste hinder för att vi skulle kunna göra det. Det faktum att parlamentet kommer att få lov att köpa sina D3-byggnader i Bryssel med hjälp av ett specialgjort instrument kan möjligen vara till fördel för skattebetalaren i Luxemburg, som kommer att få vissa förmåner genom deextra skatter vi erlägger i Luxemburg, men det kommer att kosta den europeiska skattebetalaren ungefär 1 miljon ecu mer under år ett, än om vi hade följt kommissionens förslag om direkt gemenskapsfinansiering vid förvärv av våra byggnader. Till följd av dessa beslut har alltså förvärvet av byggnader kommit att bli ett problem, men i vår budget för nästa år är naturligtvis avyttrandet av våra överskottsbyggnader den andra sidan av samma problem.
Som föredragande av parlamentets budget har jag, antar jag, känt mig väldigt lite som en budgetföredragande och snarare mer som en ambulerande fastighetsmäklare, som försöker avyttra våra överflödiga fysiska tillgångar till vem som än kan vara intresserade av dem. Vad parlamentet beträffar så är tveklöst nästa års budget i allvarlig grad betingad av vår förmåga att avyttra hyreskontrakten för Belliard I- och II-byggnaden och Van Maerlant-byggnaderna. Parlamentet antar den utmaningen, kommer att göra dessa saker, kommer att ta fram sin budget och kommer att leva inom 20 % av kategori 5-taket.
Med det sagt så tror jag inte att det finns någon i parlamentet som, när vi genomför de nödvändiga nedskärningarna för att göra det möjligt, kommer att gråta krokodiltårar över dem som säger att detta är nödvändiga bidrag till de medlemsstater som måste skära ner sina kostnader för att uppfylla konvergenskriterierna i Maastricht: många av oss ser den generositet med vilken de kan hantera en del av sina inhemska utgiftsprogram, och den ganska så njugga inställning de intar till Europas budget.
Parlamentet kommer att spela sin roll i år, men vi gör det i samband med ett relativt ledsamt ansträngt budgettak, vilket är onödigt om vi skall kunna uppfylla de europeiska medborgarnas önskemål.
(Applåder från vänster)
Herr minister, herr ordförande! Jag begär ordet för en kort stund, och till att börja med för att tacka Samland och våra två föredraganden Tillich och Tomlinson som deltagit i debatten. Liikanen svarade mycket koncist och jag har inget att tillägga till detta. Jag skall bara säga att meddelandet från parlamentsledamöterna, ordföranden och de två föredragandena var tillräckligt tydligt.
Tillåt mig emellertid att sätta vissa av de beaktanden som framställts i sitt sammanhang. Jag tillstår naturligtvis att man argumenterar på ett mycket öppet sätt, men man måste veta att t.o.m. rådets ordförande och rådets samtliga ordföranden som antingen är finansministrar eller budgetministrar på ett relevant sätt vet att budgetpolitikens konst inte består i att göra av med mer utan att göra av med det bättre. Jag tror att det är en övning som vi ställs inför dagligen i våra medlemsstater. Och, tro mig, därför är vi mycket uppmärksamma på detta.
Jag skulle emellertid vilja säga till herr Samland - som för övrigt vet det med säkerhet men inte velat säga det här - att utgifterna uppgår till ca 1, 15 % av gemenskapens BNP, medan de för tre eller fyra år sedan låg kring 1, 20 %. Man får ändå inte glömma att basen utvecklats under dessa tre eller fyra år, att medlemsstaternas BNP inom gemenskapen ökat med 2, 5 %, man måste alltså jämföra saker som kan jämföras och inte insinuera slutligen att gemenskapen skulle vara på väg att göra av med mindre än vad som var fallet för fyra år sedan. Vi vet alla att kraven ökat och att kraven inom ett antal områden är sådana att man inte kan tillåta sig lyxen att spara på bekostnad av gemenskapens och därmed Europeiska unionens prioriterade intressen.
Jag skulle också vilja säga till Tillich att vi är väl medvetna om att dessa indragningar eller dessa minskningar av betalningsbemyndigandena är diskutabla, men jag godtar inte att man ifrågasätter rådets vilja att respektera Europeiska unionens skyldigheter. Vi har verkligen deklarerat för rådet (budget) - och jag tror att parlamentet vet det och uppskattar det till dess rätta värde - att vi vara beredda att positivt granska alla förslag från kommissionen, om betalningarna inte längre skulle räcka för att täcka de åtaganden man gjort. Jag tror att det är en mycket viktig punkt och med risk att få höra mig påstå att rådet egentligen gjort en deklaration som inte motsvarar dess vilja och beslutsamhet att uppnå nolltillväxt för 1998 års budget skall jag säga att rådet är tillräckligt realistiskt och förståndigt för att dela parlamentets åsikter om Europeiska unionens samtliga lagliga skyldigheter.
Jag skall sluta med att säga att rådets ordförandeskap är beroende av parlamentet. Det åligger nu parlamentet att ta sitt ansvar. Jag väntar otåligt på de debatter som skall äga rum här den 21 oktober. Jag kommer med all säkerhet att vara där. Jag skall mycket uppmärksamt ta emot parlamentets meddelande, sedan får vi se. Beklaga emellertid inte det luxemburgska ordförandeskapet: vi är mycket små, men vi är tillräckligt starka för att styra rådets debatter i rätt riktning.
Jag förklarar debatten avslutad.
Den gemensamma organisationen av marknaden för bananer
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om den ståndpunkt WTO: s panel om bananer antagit.
) Herr ordförande, ärade damer och herrar! WTO: s överprövningsorgan har nyligen presenterat en rapport om EG: s bananreglering. Europeiska gemenskapen hade efter det negativa beslutet från den panel, som på begäran av USA, Ecuador, Guatemala, Honduras och Mexiko skapades av WTO, bett överprövningsorganet ta upp denna. Rapporten kommer att antas vid nästa sammanträde i WTO: s förlikningsutskott den 25 september. Jag kan inte dölja att kommissionen är mycket besviken över denna rapport, eftersom överprövningsorganet där kommer till slutsatsen att flera aspekter i EG: s bananreglering är oförenliga med WTO-reglerna.
Till de åtgärder som enligt domslutet inte stämmer överens med WTO-avtalet, hör även de med vilka vi avser att uppfylla våra skyldigheter för att skydda de mindre stabila ekonomierna i AVS-staterna.
Bananexporten till EG är en viktig hörnsten i ländernas ekonomi och en garant för deras politiska stabilitet. Även beståndsdelarna i exportregleringen, med vilka marknadsföringen av bananprodukter från EG och till AVS-länderna skall gynnas, graderas som oförenliga med WTO-reglerna liksom aspekterna i vår överenskommelse med de viktigaste leverantörsländerna, som var en integrerad beståndsdel i jordbrukskapitlet i Uruguay-rundan.
Europeiska kommissionen är rädd för attöverprövningsorganets skiljedom skulle kunna få mycket vittgående återverkningar på tolkningen inte endast av marknadsordningen för bananer, utan även på en hel rad viktiga WTO-bestämmelser. Dessa skulle kunna beröra skyldigheter och politiken för alla medlemmar inom WTO långt utöver bananregleringen.
Kommissionen frågar sig naturligtvis även oroligt vilken effekt skiljedomen kommer att få på den nuvarande bananregleringen. Kommissionen gör för närvarande en ordentlig utvärdering av följderna av WTO-förfarandet. Med hänsyn till Europeiska unionens internationella skyldigheter måste vi komma fram till ett väl avvägt ställningstagande om domens innehåll och effekter. I det sammanhanget måste EU: s skyldigheter gentemot våra egna bananodlare, våra skyldigheter visavi AVS-länderna inom ramen för Lomé-konventionen och på samma sätt resultaten av Uruguay-rundans förhandlingar på våra förbindelser med de latinamerikanska leverantörsländer övervägas på samma sätt.
Herr ordförande! Sanningen är den att herr Fischlers ord inte heller gör oss mycket lugnare. Om jag förstått hans tal rätt, så talar han om en besvikelse avseende WTO: s resolution, han talar om sin oro och han talar om att kommissionen är oroad, men jag anser att det här vore rätta tillfället att få höra något mer av kommissionären. Som han helt riktigt påminde sig skall resolutionen om överklagande förmodligen ratificeras den 25 september och kommissionen har då en månad på sig att ta reda på vad man ska göra, om man ska göra detta överklagande eller om man ska föreslå någon slags kompensation.
Vi skulle i dag av kommissionären velat få höra någon mer upplysning, eftersom vi tycker att något han talade om i förbigående är mycket viktigt, och det är att den gemensamma organisationen av marknaden för bananer är något mer än en affär för gemenskapen och för AVS-länderna. Precis som han själv säkert kommer ihåg är denna, för många länder med geografiska svårigheter, praktiskt taget den enda exporten, den är något som på ett avgörande sätt påverkar den sociala strukturen, den ekonomiska strukturen och den politiska strukturen, på ett sådant sätt att ifrågasättandet av denna gemensamma organisation kan innebära ifrågasättandet av själva det ekonomiska och politiska livet i många AVS-länder. Därför är det viktigt att vi uppmärksammar denna fråga.
Och vi uppfordrar kommissionen att göra något mer än att bara oroa sig, att vara besviken. Vi vill att man visar vilka lösningar man kämpar för, så att denna fråga, som är livsviktig för gemenskapens yttre randområden och för tredje land som vi har en gammal och lång relation till, finner stöd och tillfredställelse.
Jag insisterar dock på att det inte räcker att vara besviken. Vi vill att kommissionen, som verkställande organ, ska vara kapabel att erbjuda positiva svar inför framtiden om något som i ekonomi, i socialt och politiskt liv är oerhört viktigt för livet i andra länder. Vi vill att kommissionen anstränger sig lite mer när det gäller detta problem.
Herr ordförande, herr kommissionär! Som i "Krönika om en för tidig död" av Gabriel García Márquez ser vi att förutsägelserna som vi under de senaste åren förkunnat om gemenskapens och AVS-ländernas bananproduktioner nästan obevekligen uppfylls.
Jag bör här, i Europeiska folkpartiets namn, säga att vår grupp accepterar, eftersom det inte är möjligt på annat sätt, den ståndpunkt som utarbetats av WTO: s överprövningsorgan om den gemensamma organisationen av marknaden för import av bananer. Detta betänkande innefattar delar som är mycket negativa för jordbruks- och kommersiella intressen i gemenskapen - inte bara för banansektorn - som herr Fischler här under eftermiddagen medger.
Jag vill också säga att vi lyckönskar kommissionens position, som getts tillkänna här i plenum i maj, och dess agerande efter detta. Tyvärr har detta agerande inte haft den framgång man önskat. Och jag bör också beklaga att man från kommissionen inte tidigare tagit andra initiativ i syfte att uppnå en ändring av händelsernas förutsedda färdriktning.
Ingen kan neka till den höga kvalifikationsnivån på den expertkommitté som gav ut den preliminära rapporten från Världshandelsorganisationen, under våren. Men ingen skulle våga försäkra att de tre experterna från Hongkong, Schweiz och Australien dessförinnan hade en inställning som var för gemenskapen.
Jag frågar mig om vi inte borde ha tagit något initiativ för att undvika att en amerikansk medborgare mycket nära, och dessförinnan knuten till USA: s regering, skulle utses till ordförande i WTO: s organ för överklagande. Det här är inte ett utlåtande om avsikter, det är bara ett framläggande av några fakta, herr kommissionär.
Det är rätt att nu erkänna att man kanske kunde gjort något mer som inte gjordes. Vissa av oss varnade, även om det uppenbarligen, det syns tydligt, var utan framgång. Men vi är inte här i dag för att beklaga oss. Vi måste anstränga oss att vara konstruktiva och finna lösningar. Vi är medvetna om att GMO avseende bananer är resultatet av en komplex normgivningsprocess som söker en balans mellan intressen som inte alltid sammanfaller.
Vi har många argument till vår fördel, herr Fischler. Den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden har gjort det möjligt att såväl producenter som exportörer - inklusive betydande amerikanska distributionsföretag - dragit fördel av den europeiska marknaden. Den europeiska bananmarknaden är den största i världen, såväl avseende volym som pris. De aktuella reglerna garanterar tillgång på dollar-bananer på marknader som dessförinnan var stängda, och ger förväntningar om betydande, framtida ökningar.
Bibehållandet av gemenskapens och AVS bananproduktion gör det inte enbart möjligt att säkra överlevnaden av en källa till ekonomiska resurser och sysselsättning i mindre bemedlade regioner och nationer utan alla alternativ förutom de redan kända är värre, och antagligen allvarligare, för gemenskapens budget.
Kommissionen har nu en viss tid - kort-och några möjliga vägar att gå. Det verkar förnuftigt att man sagt att innan någon av dessa väljs är det nödvändigt att ha en teknisk rapport som bedömer konsekvenserna av ståndpunkten i Geneve. Men tiden för förhandling är kommen: det är nödvändigt att finna en kommunikationsväg som gör det möjligt att finna en mötespunkt mellan innehållet i WTO: s resolution, särskilt avseende licensvillkoren, med bibehållandet av bananproduktionen och de europeiska och AVS-ländernas jordbrukares inkomster.
I sökandet och uppnåendet av dessa mål har kommissionen och ni, herr kommissionär, vår grupps stöd och förmodligen också av en bred majoritet i denna församling.
Herr ordförande, herr kommissionär! Det sista diktatet från världshandelsorganisationen när det gäller detta banankrig är, liksom de föregående, hållet i en mycket otrevlig, för att inte säga direkt oacceptabel ton för Europeiska unionen. Kommissionären har påmint oss om de byråkratiska villkoren i diatriben, vilket var hans uppgift. I min egenskap av föredragande för parlamentets räkning när det gäller den gemensamma organisationen av marknaden för bananer känner jag mig istället manad att påminna om ett antal andra aspekter som rör problemet, som inte får reduceras till enbart ekonomiska och juridiska faktorer.
Bananproduktionen i AVS-länderna och de utomeuropeiska departementen och inom gemenskapen territorium är inte bara en faktor i den internationella handelsbalansen, utan dessutom en viktig faktor när det gäller den allmänna ekonomiska och sociala balansen. Bananproduktionen är en inhemsk kultur i dessa områden och representerar ett historiskt förflutet för de människor som lever där, och som riskerar att inte ha någon framtid om detta absurda handelsavtal fortsätter att eskalera.
De höga kostnaderna för produktion och marknadsföring gör att AVS-bananerna inte kan vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden jämfört med bananerna från dollarområdet som i huvudsak produceras i Sydamerika och som marknadsförs av amerikanska multinationella företag. Dessa bananer har monopol på den amerikanska marknaden och de håller på att erövra även världsmarknaden. I Europa har de 70 % av marknaden, mot 30 % för bananer från gemenskapen eller AVS-länderna. Så var det åtminstone tills helt nyligen, eftersom med det senaste förslaget till gemensam organisation av marknaden kommer även denna lilla andel av marknaden, som de fattigaste hade tillgång till tack vare kompensationsmekanismer, att försvinna.
Världshandelsorganisationen menar att den som inte lyckas vara konkurrenskraftig borde sluta producera bananer, låta sig betjänas av dem som kan och odla något annat. Det är svårt att tänka sig en diversifiering med produkter som är lika traditionella och dessutom skulle det innebära att man ändrar de kulturella mönstren, förutom de miljömässiga och ekonomiska, för hela regioner. Dessutom kommer man att legitimera ett system som är högst spekulativt. För en låda i Ecuador får odlarna 3-4 dollar och den säljs sedan för 22-23 dollar. En låda bananer från AVS-länderna kostar 8-9 dollar och säljs för 16-18. Dessutom kan bananerna som kommer från dollarregionen räkna med en rejäl sänkning av tullavgifter. Kompensationen för AVS-länderna är till för att garantera att den kulturen överlever. Jag är inte säker på att det som står på spel är värt ett handelsavtal. Fråga till exempel människorna i Guadelope, Martinique, Dominikanska republiken eller på Kanarieöarna!
Slutligen, herr kommissionär: Somalia. Inte en enda av de paragrafer som finns i dokumentet om den gemensamma organisationen av marknaden som godkändes av detta parlament har ännu tillämpats. Inbördeskriget fortsätter att förhindra export av den kvot som Somalia tilldelats. Och det absurda är att vi å ena sidan inte hjälper dem att bli självförsörjande samtidigt som vi å andra sidan skyndar oss att hjälpa dem med humanitär hjälp och de som tjänar på detta är, även i det här fallet herr kommissionär, de multinationella amerikanska företagen.
Herr ordförande! Då vi röstade för GATT-avtalet så innebar det att vi även röstade för ett oberoende överprövningsorgan. Vi visste då även att vissa utslag inför denna panel skulle kunna vara negativa för oss. Det är tydligt att så nu är fallet men jag tror inte vi kan göra något annat än att respektera detta.
Den första fråga som kommer upp är: vad tänker kommissionen göra?
För min politiska grupp är det viktigt att veta hur bananproducenterna i själva Europeiska unionen kommer att drabbas. Vi tror att de producenterna måste behandlas på samma sätt som andra producenter av jordbruksprodukter i Europa.
Den andra punkten, om jag förstått saken rätt, skadar inte detta utlåtande Lomé-konventionen. Om så är fallet så är det viktigt att veta vilken referenskvantitet kommissionen skall hantera. I utlåtandet sägs det att vi måste ta kvantiteterna från före 1991. Vad är det exakt? Före 1991 fanns det ingen gemensam marknad för bananer. Hur kan den kvantiteten vara exakt? Om Lomé-konventionen är det även viktigt att veta vilka möjligheter det eventuellt skulle finnas till kompensering för AVS-länderna. Kan de diversifiera sina ekonomier med hjälp av europeiskt stöd?
Till sist, herr ordförande, kanske kunde det vara möjligt att i kommissionens meddelande även uppmärksamma en punkt som jag gav uttryck för redan i maj och det är om det skulle vara möjligt att ge lite mer förtur till de så kallade fair-crate -bananerna, till de bananer som produceras på ett ekologiskt och socialt godtagbart sätt?
Herr ordförande, herr kommissionär! Förenta staterna varken producerar eller exporterar några bananer. Det är för att försvara intressena för de stora banankompanier som härjar i Latinamerika och dominerar världsmarknaden som de protesterat hos WTO mot gemenskapens system för import av bananer. WTO: s överprövningsorgan har just bekräftat de första slutsatserna genom att förkasta kommissionens besvär. Det är ett oacceptabelt beslut. Det bevisar ännu en gång, liksom med affären med hormonbehandlat kött, att WTO endast styrs av att blint fortsätta frihandeln, utan att bry sig om de fattigaste, utvecklingsländerna eller gemenskapens producenter.
Man måste erkänna att WTO: s dom gynnats av splittringen i medlemsländerna vilket försvagat gemenskapens position. Ur den synvinkeln spelade Tysklands ledare en mycket farlig roll när de ända till inför EG-domstolen bestred den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. Gemenskapens bananproducenter, liksom de tyska uppfödarna eller spannmålsodlarna, har rätt till skydd av sin inkomst och tillämpning av gemenskapens preferenssystem.
Kommissionär Brittan har just uppmanat medlemsstaterna att lyda WTO: s anmodan och acceptera både det bra och det dåliga. Det är inte vår grupps ståndpunkt. På jordbruksområdet finns det bara dåligt och mycket dåligt, vare sig det gäller bananer eller hormonbehandlat kött. I vårt resolutionsförslag insisterar vår grupp på nytt på att vare sig Europeiska unionen eller medlemsstaterna skall ge efter för WTO: s diktat och att de skall göra allt för att skydda grundläggande intressen för gemenskapens och AVS-ländernas producenter.
Vad tänker ni göra herr kommissionär? Vi för vår del säger Er att vi måste vägra att ändra GMO för bananer och att vi måste vägra att betala ut ekonomisk kompensation. Genom att på så sätt stå emot WTO: s dom kan vi öppna vägen för en revidering av denna organisations mekanismer och dess förfarande för att lösa tvister, så att sociala, hälsorelaterade, kulturella och miljömässiga frågor bättre kan beaktas.
Herr ordförande! Redan 1994, efter uttalandet från GATT: s expertgrupp måste det ha stått klart att marknadsorgansationen för bananer inte stämde överens med reglerna för den fria världshandeln. GATT och WTO är blinda vad beträffar betydelsen av konsumentskydd, miljöskydd och social standard. GATT-avtalet lyder endast den gränslösa frihandelns logik. Vi i vår grupp De gröna avvisade därför redan i december 1994 i detta parlament fördraget för att grunda WTO och kritiserades delvis för detta. Men det är bra att se att några från den stora koalitionen av okritiska WTO-förespråkare under tiden hittat fram till en något mer realistisk bedömning av världshandelsorganisationen, nämligen här i parlamentet och - om man får tro er, herr Fischler - tydligen även i kommissionen.
WTO äventyrar gemenskapens utvecklingspolitiska målsättningar. Jag är rädd för att domen mot en marknadsordning för bananer kommer att bli prejudicerande för ett fördömande av det totala samarbetet med AVS-länderna. Lomé-konventionen har fram till februari 2000 ett undantag från WTO. Då kommer världshandelsorganisationens regler tvinga på Europeiska unionens länder en principiell ändring i sitt utvecklingssamarbete. Därmed vill jag inte påstå att marknadsorganisationen för bananer skulle vara utan fel och brister. Den har absolut inte bara tjänat utvecklingspolitiska mål och genom systemet med licenser har den ytterligare blåst under konkurrenskampen om marknadsandelarna mellan bananjättarna.
Kvoter måste ges till producentländer i stället för till importkoncerner. Små och medelstora företag, speciellt även Fair Trade-initiativ behöver en balanserad tillgång till den europeiska marknaden. En uttalad Fair-Trade-kvot som även Europaparlamentet alltid krävt, måste nu äntligen införas. Just genom en sådan generöst balanserad kvot för produktion genom socialt och ekologiskt godtagbar odling kan EU: s utvecklingspolitiska målsättning göras ännu tydligare.
Herr ordförande, herr kommissionär! Vi var alla verkligen förväntansfulla över vad som skulle ske, och efter ert korta tal, känner vi oss alla aningen besvikna. I min grupps namn vill jag uttrycka vårt allra mest beslutsamma stöd till alla initiativ Europeiska gemenskapen tar för att, vare sig det sker på juridisk eller administrativ väg, upprätthålla och förbättra den gemensamma organisationen av marknaden för bananer och i och med detta garantera våra producenters och AVS-ländernas producenters intressen.
Vi bör undvika att trycket från de multinationella nordamerikanska företagen, vars enda syfte är att uppnå en högre ekonomisk vinst, försvagar och förstör en sektor med så många sociala återverkningar som i banansektorn, en sektor vars betydelse för vissa regioner i unionen - som Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen - och några länder i AVS går utöver det rent ekonomiska, utöver vinstsyftet, utan är dess system för överlevnad. Jag tror uppriktigt, herr kommissionär, att denna aspekt verkligen måste tas med i beräkningen.
Herr ordförande, herr kommissionär! Det förefaller alltså som om WTO: s panel förbereder sig för att den 25 september avkunna en skiljedom som missgynnar Europa och dess samarbetspartners i AVS-länderna när det gäller gemenskapens system för import av bananer. Ett sådant beslut skulle vara ytterligt allvarligt och visa för dem som fortfarande inte vill tro det på omfattningen av WTO: s perversa effekter och att organisationen fungerar som en exklusiv klubb för rika länder.
Detta beslut skulle faktiskt ifrågasätta en form av samarbete som är unikt, originellt och effektivt och bl.a. stödjer sig på ett system för handelspreferenser som kommer av Europeiska unionens vilja att utveckla ekonomin i dess partnerländer i Afrika, Västindien och Stilla havet genom att gynna sektorer med starkt mervärde, såsom banansektorn, vars effekter märks på hela deras ekonomi.
Vi känner till under vilka förhållanden bananerna i Sydamerika, vilka redan utgör 75 % av den totala exporten, produceras. Dessa villkor har inget gemensamt med de som gäller i AVS-området. Jag tänker särskilt på de franska utomeuropeiska departementen där den sociala standarden är densamma som i Frankrike. Hur skall den kunna jämföras med de enorma sydamerikanska plantagen som organisationerna som försvarar de mänskliga rättigheterna regelbundet ifrågasätter för deras tvångsmetoder för att sporra till arbete.
Resultatet av en dom mot Europeiska unionen skulle vara katastrofalt ur flera synvinklar. Det skulle ifrågasätta det samband av förtroende som sedan många år råder mellan de som deltar i samarbetet mellan AVS-länderna och Europeiska unionen, undanröja de skyldigheter vi skrivit under på inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. Det skulle försätta hela ekonomin i flera länder i mycket stora ekonomiska svårigheter, där bananproduktionen ibland utgör 60 % av BNP och är en faktor för politisk stabilitet. De sociala konsekvenserna skulle bli katastrofala, såväl hos våra samarbetspartners i AVS-länderna som i de områden i Europeiska unionen som producerar bananer.
Skall kommissionen tillåta att WTO krossar det samarbete som vi byggt upp med AVS-länderna? Efter den hormonbehandlade köttet och bananerna, kommer kommissionen att tillåta att ett systematiskt ifrågasättande av våra bestämmelser utvecklas hos WTO eller kommer kommissionen att allvarligt ifrågasätta hur WTO fungerar och är sammansatt?
Jag har mottagit fyra resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Herr ordförande! Vi är på väg att avsluta romanen om bananen, men det är inte en happy end , det är inte ett lyckligt slut. Detta ärende är typiskt. Det handlar inte bara om ett ärende om importlicens och ett rent tekniskt ärende som ännu en gång ingår i detta stora transatlantiska krig för kontroll av växt- och djurproteiner, kontroll av livsmedelsvapnet, med alla de etapper vi känner till: vetekriget, majskriget, kriget om genetiskt modifierade organismer, köttkriget.
Ibland lyckas vi vinna, eller vinna lite tid. För somatropinet, för mjölken med hormoner har codex alimentarius beviljat oss ett extra år. För ost gjord på råmjölk har vi ytterligare ett år. För mineralvatten har vi lyckats införa vår definition som är striktare än Förenta staternas bredare. Vattnet skall verkligen komma från jorden och inte vara en slags mineralhaltig cocktail. Men när det gäller hormonbehandlat kött och bananer förlorar vi.
Vi känner till historien: Mexico, Ecuador, Honduras, Guatemala, alltså fyra stater som är Förenta staternas slavar, beslutade att lämna in en protest - de övriga hade upprättat ett avtal med oss - med stöd från Förenta staterna som inte har något direkt intresse i affären, förutom att de är hemvist för Chiquita, Delmonte och Dole. Dessa dollarbananernas miljardärer anser sig vara offer för diskriminering. De förnekar preferenssystemet som beviljats de små fattiga i Afrika, Västindien eller Stilla havet och ifrågasätter därmed Europeiska unionens politik, t.o.m. själva Europeiska unionen, vilket kanske skulle vara den minst negativa aspekten på hela den här affären.
Man ifrågasätter på detta sätt först vår politik för samarbete och utveckling. Det är Lomé IV man bestrider. Det är preferenssystemet som beviljats Kamerun och Elfenbenskusten och som går tillbaka till general de Gaulle 1960. Det var också ett av villkoren för den gemensamma marknaden. Alla dessa små producenter, alla dessa små jordbrukare med låg teknisk nivå som endast utgör 7 % av gemenskapens marknad, 850 000 ton jämfört med de 2 500 miljoner ton till de nordamerikanska multinationella företagen, allt detta skulle störa jättarna. Det här är det perfekta uttrycket för den ekonomiska imperialismen, så till den grad att man vägrar ersättning. Även om vi vill lämna ersättning, vill Förenta staterna det inte, de vill krossa fullständigt.
Man ifrågasätter vår regionalpolitik till förmån för de mest avlägset belägna regionerna - Kanarieöarna, Madeira, Guadeloupe, Martinique - eftersom vi producerar därborta för 50 ecu per dag, medan de multinationella företagen producerar hos sina slavar för 50 ecu per månad. När det gäller Honduras vill jag erinra om att Honduras armé är i det multinationella företagets våld och när Honduras skattemyndigheter vill införa en skatt på bananlådor förbjuds man att göra det.
Man ifrågasätter vår budgetpolitik. Med 75 ecu i tullavgift per ton multiplicerat med 2 500 miljoner ton, under förevändning att Österrike, Sverige och Finland blivit medlemmar, blir det ändå en present på 2 miljarder ecu i tullavgifter. Jag vet inte var fru Gradin är, som bekymrar sig över Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen och bedrägeri, men här finns ett mycket tjusigt bedrägeriärende, bl.a. bedrägeri beträffande bananlådor, för att inte tala om de tyska politiska partierna som kanske är oklara gentemot Chiquita.
Man ifrågasätter slutligen vår normativa suveränitet, vår juridiska suveränitet: Den europeiska rätten har dömts i förstainstansen, i den andra instansen, i Genève, av en liten panel bestående av australiensare, schweizare och britter. Man ifrågasätter gemenskapsrättens, EG-domstolens och Europeiska gemenskapens överlägsenhet, Costadomen mot ENEL 1963 där gemenskapsrätten dominerade över den nationella rätten. Nu domineras gemenskapsrätten av Genèverätten.
Det är den världsomfattande utbredningens seger över regionalismen, och låt mig få säga att den gemensamma valutan inte skulle ha ändrat mycket på det. Vi avstod från nationell suveränitet till förmån för Bryssel. Bryssel är på väg att avstå till förmån för Genève. Vad finns det nu kvar av Europeiska unionens suveränitet innan den ens införts?
Herr ordförande! Jag tackar kommissionären för hans kommentarer och jag välkomnar i synnerhet de kommentarer som, i själva verket, lät antyda att återverkningarna kommer att gå långt utöver bananerna. Det är sant. Detta utslag innebär hopplöshet för många ACP-länder. De hyser nu en oerhörd oro för framtida utslag inom WTO.
Till skillnad mot några av mina kolleger så förväntar jag mig inte mycket av kommissionärens uttalande i detta skede. Orsaken till att jag säger det är att jag hoppas att han fortfarande diskuterar med sina kolleger om vilket tillvägagångssätt som skall tillämpas med avseende på skiljedomen den 25 september. Vad vi behöver få reda på är om kommissionen är fast besluten att få ett så bra resultat som möjligt. Vi måste nu göra det bästa av ett dåligt jobb. Vi har fått utslaget, vare sig vi gillar det eller inte. Vad vi nu måste göra är att försöka rädda någonting från det.
När fru Kinnock, herr Thomas och jag besökte Windwardöarna i maj stod det helt klart att producenterna där levde i fruktan - och jag menar fruktan - för WTO: s utslag. Gud vet hur de känner sig nu när det har kommit. De sa till oss att de accepterar att liberalisering och globalisering blir oundgängligt i framtiden. Men vad de behöver mer än någonting annat är tid - tid att anpassa sig till en hårt konkurrensutsatt marknad; i en del fall tar det minst fem år och i andra fall kommer det att ta betydligt längre tid innan de kan konkurrera med producenter av dollarbananer.
Jag ber därför kommissionären att ta detta i beaktande. Det är nödvändigt. Om han kan få den typen av eftergifter vid skiljedomsuppgörelsen den 25 september, så kommer han att ha gjort Windwardöarna en oerhörd tjänst. Parlamentet vill hjälpa till. Vi vill spela vår roll. Vi kommer att göra det och vi kommer att stödja er, men vi måste ha en utfästelse från kommissionen att detta innebär ett verkligt försök att rädda något från denna uppgörelse. Jag är rädd för att fri handel i detta fall betyder att det står dessa länder fritt att se sina ekonomier och sina demokratier faktiskt rasa samman. Utfallet av denna skiljedom är helt avgörande.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina ärade damer och herrar! Vi har länge i detta parlamentet diskuterat marknadsorganisationen för bananer och även i dag kommer många argument att åter upprepas. Argument som fortfarande förs fram sedan jag hamnade i parlamentet och det är mer än treår sedan. Men det har börjat röra sig i debatten här i kammaren, och den som kanske ännu inte har upptäckt det, för den vill jag än en gång upprepa det. Vi hade redan i maj en diskussion om den första skiljedomen i WTO. Då diskuterade vi mycket häftigt, även i vår grupp, det fanns t.o.m. några som tyckte att denna dom inte var acceptabel. Majoriteten beslöt emellertid sedan att inte stödja denna sats. Vi stod i varje fall inte bakom formuleringen att denna dom inte var acceptabel, och jag följde även mycket uppmärksamt att den liberala gruppen då inte heller tog med denna resolution vad just gäller den punkten. Med andra ord har det börjat röra på sig i denna långa debatt.
När de nu läser resolutionsförslaget från PPE-gruppen kommer många att visa sig förvånade att just PPE-gruppen anmodat kommissionen att presentera ett förslag om en modifiering av marknadsorganisationen. Hur har detta kunnat hända? Det beror naturligtvis i första hand på WTO. Jag tror att vi inte har några andra alternativ än att göra en ändring. Det finns inte längre någon appellationsmöjlighet hos WTO. Många tycker kanske att vi från får sida skulle kunna erbjuda kompensation, men det går nog inte. De som har klagat kan erbjuda oss kompensation. Om de inte gör det - och det ser så ut - då finns det inga andra alternativ att diskutera än kompensation. Det enda alternativet skulle vara att ifrågasätta WTO som sådant. Jag tror emellertid att majoriteten i denna kammare inte vill det. Man kan visserligen vidareutveckla WTO, i högre grad föra in social- och miljöstandarder, men majoriteten här kommer i princip inte att ifrågasätta WTO.
Jag skulle som andra punkt vilja förklara varför vi gärna vill se att marknadsorganisationen ändras. Det är visserligen endast min personliga uppfattning, i vår grupp har vi fortfarande häftiga diskussioner om detta. Jag tror att den visar upp äkta svagheter. Jag talar inte som den blinde om färgen utan jag har själv undersökt situationen inte bara på Guadeloupe och på St. Lucia utan även i Latinamerika. Det är absolut inte så att de goda finns i AVS-länderna och i de europeiska producentregionerna och de onda i Latinamerika. Det stämmer helt enkelt inte. I Ecuador finns det fler småproducenter än på alla Windwardöarna tillsammans. 60 % av bananerna i Ecuador levereras från småproducenter, och de lider särskilt av den bristande tillgången till den europeiska marknaden. De pressas nu ännu mer av multijättarna. Och det kan nu inte vara upphovsmannens mening. Jag tror således att det är hög tid att ändra marknadsorganisationen. Idén med rättvis handel, som Müller och Kreissl-Dörfer föreslagit, borde man enligt min uppfattning i högre grad ta hänsyn till oberoende av bananernas ursprung, så lång det går. I varje fall kommer vi inte förbi en ändring, och jag är glad över att det i diskussionen har börjat hända saker vad gäller denna punkt.
Herr ordförande, mina damer och herrar, kära kolleger! Måste jag påminna om att den gemenskapsförordning som inrättar den gemensamma organisationen av marknaden för bananer är resultatet av en kompromiss som respekterar jämvikten mellan intressen hos gemenskapens olika försörjningskällor (AVS och dollarområdet) och beaktar åtaganden som Europeiska unionen tidigare gjort, nämligen gemenskapspreferenser, företräde för bananer från AVS-länderna och GATT: s regler avseende tredje land?
De beståndsdelar vi förfogar över och ert inlägg, herr kommissionär, drar slutsatsen att den gemensamma organisationen av marknaden för bananer försvinner. Om så verkligen är fallet är det inte bara systemet med marknadsföring av bananer som hotas utan hela gemenskapspolitiken för marknadsföring av bananer som ifrågasätts.
Utöver gemenskapspreferensen och företräde för våra traditionella handelspartners, finns det en punkt som jag för min del skulle vilja ta upp och som, i brist på att vara föremål för ett avtal mellan oss och vår produktions belackare, definitivt skulle dödsdöma den europeiska produktionen: det gäller fördelningen av licenser enligt förordning 404/93.
Fördelningen av licenser för importkvoter infördes för att inrätta en jämvikt på Europeiska unionens marknad mellan de olika typerna av aktörer. Om den grundläggande förordningen 404/93 endast gav aktörerna certifikat för importkvoter utifrån inköp av latinamerikanska bananer under de tre år som föregick den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, skulle b-aktörerna som tidigare aldrig köpt av dessa bananer, inte haft tillgång till importcertifikatet, enligt detta enda kriterium.
Genom en särskild bestämmelse, nämligen att bevilja 30 % av importlicenserna för de latinamerikanska bananerna till b-aktörer, förhindrade grundförordningen just att det monopol som innehades av de aktörer som alltid sålt enbart latinamerikanska bananer bibehålls på den gemensamma marknaden.
Bibehållandet av detta monopol skulle ha varit ännu mer missbrukande då de latinamerikanska bananerna är de billigaste och skulle dessutom ha varit de enda - enligt förordningen - som kunde dra nytta av den ökade konsumtionen på den gemensamma marknaden, på grund av begränsade leveranser av bananer från gemenskapen och AVS-länderna, medan tullavgifterna kan anpassas i förhållande till den ökade konsumtionen.
Allt måste därför göras för att bibehålla den gemensamma organisationen av marknaden för bananer i dess nuvarande form. Bananproducenterna har rätt till unionen stöd och till att åtnjuta gemenskapspreferensen på samma villkor som övriga jordbruksproducenter.
Produktionen i Västindien, som regelbundet drabbas av naturkatastrofer, kommer inte att överleva om inte principen om fördelning av licenser skyddas.
Jag skulle vilja erinra om att i de mest avlägset belägna regionerna är bananer en grundläggande motor i ekonomin.
Herr ordförande! Kommissionens ordförande har sagt att den Europeiska gemenskapen inte var beredd att starta ett handelskrig för att försvara gemenskapens bananer; sanningen är den att vi inte begär så mycket. Men man kan inte tala om frågan som om den var av mindre vikt, eftersom problemet sträcker sig utöver området för bananer, jordbruk, unionens utomeuropeiska regioner eller handeln i sig - det handlar om ett politiskt problem - , och det problem som nu uppstår när det gäller bananerna är detsamma som Europeiska unionens svaghet gentemot USA. Denna svaghet är definierad i kommissionens uppgivna position vid förhandlingar i internationella fora och dess särskilda känslighet för de multinationella företagens framställningar.
Innan Uruguayrundan föregrep kommissionen de krav USA skulle ställa. Den gemensamma organisationen av marknaden för bananer ratificerades i Marrakeshavtalet av 116 länder i sin helhet. Det ratificerades inte av en händelse. Det ratificerades eftersom det var uttrycket för en komplex balans mellan producenter och exportörer i gemenskapen och utanför gemenskapen. Alla vann på detta.
Det här är ögonblicket då Europeiska unionen är i nivå med omständigheterna och använder sig av förnuftet. Slutsatserna i Världshandelsorganisatonen går emot de europeiska producenternas intressen. De försvarar inte de europeiska konsumenternas intressen, inte heller AVS-ländernas, inte heller de små producenterna i Latinamerikas; de svarar bara för ett handfull företags intressen. Det bevisas av att inom världshandelsorganisationen har vi, förutom bananerna, frågan om hormonbehandlat kött, som vi ska behandla i morgon.
Vi befinner oss inför ett suveränitetsproblem för den Europeiska unionen och dess institutioner och inför problemet vilka intressen Europeiska unionen skall tjäna. Det finns andra värden är frihandel. Hur som helst, och som avslutning, är inte Europeiska unionen ett abstrakt väsen, det är en organisation definierad av den interna politik som antagits av representanter för dess suveräna folk. Av respekt för den demokratiska legitimiteten i vissa av institutionerna kan inte den Europeiska unionen göra avkall på gemenskapspolitiken.
Herr ordförande! Förkastandet av Europeiska unionens ansträngningar att vidmakthålla bananregimen innebär rena rama katastrofen för små bananodlare i Västindien, i Europa och på annat håll.
Detta beslut visar hur det världsfrihandelssystem vi håller på att bygga upp gör det möjligt för rika och mäktiga multinationella företag att förstöra utkomstmöjligheterna för fattiga men hårt arbetande människor. De producenter som drabbats utgjorde inte något hot för de stora bananodlarna och -leverantörerna på den latinamerikanska kontinenten. Chiquitas, Del Montes och de andra multinationella bolagens plantagearbetare kommer inte att vinna några större fördelar. Deras ersättningar är låga, deras arbetsförhållanden är dåliga och deras rättigheter att starta fackföreningar är begränsade.
I detta skede är det svårt att se vad som kan göras för att försvara offren för denna situation. Jag hade hoppats att kommissionen skulle presentera valmöjligheterna mer ingående. Varje möjlig ansträngning måste göras för att hjälpa till om ändringarna går igenom. Men vi bör också överväga alla alternativa möjligheter att stödja bananindustrin under dessa omständigheter. Vi bör rådgöra med regeringarna och representanter för alla dem som påverkas, och återvända till världshandelsorganisationen och tala om att detta beslut är fullständigt oacceptabelt.
Mer måste emellertid göras om detta leder till att små ekonomier ruineras, till ökad fattigdom, till en ökning av drogproduktionen och till kriminalitet. Vi måste försöka få till stånd åtgärder för att ändra själva systemet. Kommissionen, parlamentet och rådet bör gå samman för att utarbeta ett program, kanske sammankalla till en konferens och genomföra en kampanj för att skydda de intressen alla små producenter som ställs inför en risk har, för vilka de små bananproducenterna är representativa. Och vi måste naturligtvis fortsätta till slutet, för att lämna allt möjligt stöd åt dessa människor, som är offren för detta beslut.
(Applåder)
Herr ordförande, herr kommissionär! Det är ett absolut måste för Europeiska unionen att alltid och under alla omständigheter kunna försvara medlemsstaternas och de olika områdenas intressen och att respektera de överenskommelser som görs med tredje land. Denna inställning kräver alltmer vid försvar av intressena i europeiska områden som mycket kraftigt drabbats på grund av negativa strukturfaktorer i deras ekonomi och eftersatta utveckling, som dessutom blir svårare.på grund av den geografiskt avlägsna placeringen och den territoriella diskontinuiteten.
Bananproduktionen i europeiska områden, som det autonoma området Madeira, utgör den viktigaste och många gånger enda inkomstkällan för tusentals madeirafamiljer och bidrar starkt till den ekologiska balansen i området. Det går inte att beräkna den ekonomiska och miljömässiga skada, bland andra, som skulle uppstå om det skulle införas en sådan drastisk minskning av bananproduktionen på Madeira som en fullständig liberalisering av handeln med denna produkt skulle ge.
Det är otillåtligt att Europeiska unionen inte upprätthåller och försvarar en politik om kvantitativ hantering på den europeiska marknaden. Detta därför att producenterna inom gemenskapen - vilket är väl känt - inte har samma förutsättningar som andra för att konkurrera på en fullständigt liberaliserad marknad. Vi anser det nu vara lämpligt att fastställa att Europeiska unionen, inom denna politik för kvantitativ administration, bör behålla det system för avkastningsstöd, som redan finns, och att detta system inte bara bör upprätthållas utan stärkas i sina grundvalar.
Den politik för samarbete och stöd till utvecklingen i AVS-länderna som förts sedan decennier har befästs i flera avtal efter Lomé-konventionen och i Europeiska utvecklingsfonden och är en nödvändig och tillräcklig grund för att förbjuda Europeiska unionen att inte ge dessa AVS-länder en preferensierad behandling inom banansektorn, när man har samma preferensierade behandling för många andra sektorer.
Av alla dessa och många andra skäl, som det inte finns tid att lägga fram i detta anförande, vill vi här stödja och stärka det resolutionsförslag som presenterats av PPE-gruppen, och om möjligt få reda på vad det är som oroar kommissionären.
Herr ordförande, herr kommissionär! Aldrig har någon trott som jag, som röstade mot GATT-avtalet, att detta avtal, under benämningen "fritt utbyte" skulle omvandlas till en extremt protektionistisk organisation. Det är just den motsatta effekten som eftersträvades. Det man de facto ville skapa utifrån den fria handeln är en oligarki, styrd av Förenta staterna, till skydd för USA självt, allt fetare, allt rikare, beredd till ett handelskrig utan militär och alla vi här är medvetna om detta. Det är bara det att endast 80 eller 90 ledamöter röstade emot. Det är inte så att jag kan vara nöjd med andras misstag och med begångna dumheter, men sanningen är den att detta parlament inte har mod nog att i detta ögonblick kritisera de verkliga monster man lät skapa kring sig. Det var parlamentet som gav monstret styrka. Det var parlamentet som födde det och som nu gråter över följderna av det monster man skapat!
Vilken rätt har jag, som kommer från ett litet land med en ö med niotusen bananproducenter att protestera här? "Niotusen bananproducenter? De kan göra något annat" - kommer amerikanerna att säga! Men vad då, om vi inte har något alternativ? "De kan göra någonting annat, och om inte kan de fråga japanerna hur man begår harakiri" . Det skulle vara en lösning, för de facto finns det inget alternativ, det finns inget skydd. Protektionism är det nu bara de som vurmar för frihandel som får nytta av, eftersom de har domare som naturligtvis är partiska i denna typ av frågor.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag förstår att herr Fischler varit synnerligen försiktig denna eftermiddag med anledning av temats känsliga karaktär. Nästa vecka måste kommissionen ta ett viktigt beslut och jag tror att det är bra att vi har möjlighet att uttrycka vår åsikt till kommissionären innan kommissionen tar beslutet, och jag hoppas också att kommissionären antecknar det som sägs här i parlamentet som, som kommissionären själv kan se, utgör ett brett politiskt och geografiskt spektrum, i vilket inte bara banantillverkande länder utan också majoriteten av parlamentet försvarar en stabil organisation av marknaden.
Jag skulle vilja uppmärksamma kommissionen på en punkt som kanske inte har uppmärksammats tillräckligt denna eftermiddag. Det vi talar om är fri handel. Har kommissionen eller Världshandelsorganisationen tänkt på att det för tillfället är de multinationella företagen, som kartelliserat världshandeln med bananer, som är de största hindren mot frihandel? Häromdagen åkte jag med ett plan med oberoende producenter från Ecuador - som representerar ca 25 % av bananproduktionen - och de försäkrade mig att de inte har någon som helst frihet: de har inget annat val än att lämna frukten till de multinationella företagen.
För närvarande har, på gemenskapens marknad, förutom att ha kartelliserat världsmarknaden och ha 100 % av den nordamerikanska marknaden - som är en mycket rik marknad - , de multinationella företagen 65 % av gemenskapens marknad. Om den marknadsorganisation som man tänkt sig fastställa genom att införa frihandel leder till förlusten av denna lilla del på 30 % av gemenskapsmarknaden, som är det enda gemenskapens och AVS-ländernas producenter har, vilka traditionellt exporterat till unionen, så är det slut på den fria handeln.
Jag tror nu, herr kommissionär, att det i kommissionen finns vissa regler i gemenskapsrätten om fri konkurrens som inte tagits med i beräkningen i Världshandelsorganisationen - vi måste komma ihåg att Världshandelsorganisationen också har befogenhet inom tjänster - och att vad man i verkligheten försöker bli av med så är det frihandeln. Frihandeln försvaras inte. Det är vi som måste försvara frihandeln inför de stora multinaltionella bolagens kartellbildning på bananmarknaden.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! För Europeiska unionen är det viktigt att respektera internationella avtal och, som ett led i detta, utslag i internationella domstolar. Det är viktigt av samma skäl som vi vill att medlemsländerna i EU respekterar EU-regler. Dessa avtal har vi ingått för att nationalstaten i många sammanhang är för liten och för att det lönar sig att samarbeta inom gemensamma regelverk, även om vi i vissa fall anser att reglerna går oss emot.
Kära kolleger! Europeiska unionen är grundad på insikten att fri handel gynnar världsekonomin och vår egen ekonomi. Vi deltar därför i World Trade Organization. Inom denna organisation har vi, liksom andra länder, gjort vissa åtaganden som måste respekteras. Bryter vi mot dem därför att de inte passar oss, så kommer andra länder att bryta sina åtaganden när det passar dem - men inte oss.
De diskriminerande importhinder som vi nu diskuterar har införts därför att konsumenter, om de fritt fick välja själva, i betydande utsträckning skulle föredra att köpa bananer från annat håll. Även av hänsyn till konsumenterna bör därför importen avregleras. Importhindren leder till att bananerna blir dyrare än annars. Om detta importsystem inte stred mot internationella avtal som vi har ingått, skulle en sådan fördyring möjligen kunna accepteras, men i så fall endast förutsatt att importhindren verkligen utgjorde ett bra utvecklingsstöd för ACP-länderna. Men så är det ju inte! Importregleringen är mycket komplicerad och har givit upphov till en handel i licenser som följd av de extra pengar som konsumenterna tvingats betala. I avsevärd utsträckning hamnar dessa pengar hos byråkratiska mellanhänder.
EU måste därför av flera skäl ändra sin nuvarande reglering av handel i bananer, därför att det är i överensstämmelse med våra internationella åtaganden, och för att det vore fördelaktigt för konsumenterna, och för att det finns mer effektiva former för stöd av utvecklingsländerna inom ACP i deras strävan att finna framtidsinriktade produktionsstrukturer. Följer vi inte WTO: s utslag, kommer vi att utsättas för dyra motåtgärder. EU: s trovärdighet när vi i WTO och andra sammanhang talar om fri handel och respekt för ingångna avtal skulle skadas.
Herr ordförande! Jag tackar kommissionär Fischler för att han gett oss möjlighet att diskutera en mycket viktig fråga.
Jag är säker på att han skulle tillstå, som jag gör, att den uppenbara vinnaren efter detta utslag av WTO är Chiquita. Det är ett direkt resultat av det oegentliga inflytande Chiquita har utövat över USA: s regering att klagomålet ursprungligen framfördes till WTO. Som jag är säker på att han känner till, så håller ett senatsutskott nu på och tittar på detta inflytande, och det kommer kanske att kasta något ljus över vad som var ett ganska tarvligt inslag i presidentvalskampanjen i USA.
Producenterna i Västindien har blivit något förbryllade över WTO: s utslag. De förvägrades full delaktighet i WTO. Deras rättsliga ombud utestängdes från WTO och sedan, som kronan på verket, satt en amerikan ordförande när överklagandet behandlades. Om ni kan kalla allt detta opartiskt, eller om ni kan medge att detta är fullständigt okänsligt för Västindiens behov, så är jag säker på att ni skulle vilja göra det.
I förra veckan besökte jag USA och jag häpnade över hur många gånger jag fick lov att påminna dem om att bistånd inte är någon ersättning för handel, och om att vi har ett mycket viktigt utvecklingsåtagande här. Det är något som de är helt och hållet okunniga om, och de är helt och hållet okunniga om vilken inverkan deras beslut får i Västindien.
Jag vill ha vissa klarlägganden från kommissionären om huruvida det prejudikat som upprättades genom det japanska avtalet för 15 månader sedan om uppfyllelse är ett som kommissionen kommer att hålla fast vid. Jag skulle också vilja veta huruvida kommissionen är medveten om de amerikanska ändringsförslag till vårt system, som har gjorts upp i detta ögonblick, och huruvida den avser att motsätta sig dem, vilket jag hoppas.
Slutligen skulle jag vilja fråga om vi skulle kunna få se lite konsekvens från kommissionen. Sir Leon Brittan säger att vi har andra järn i elden och att vi därför måste acceptera hormon/nötköttsbeslutet och bananbeslutet. Kommissionär Pinheiro säger att vi måste ha mycket tydliga utvecklingsmålsättningar i våra internationella ekonomiska förbindelser.
Kommissionär Fischler säger att vi inte bör genomföra hormonpanelens slutsatser, utan tillhandahålla ersättningar. Han har utan tvekan rätt. Så varför kan vi inte överväga en likartad uppläggning med avseende på banantvisten som den han antagit med avseende på hormonpaneltvisterna?
Herr ordförande, herr kommissionär! Det är känt att fördelningen av importlicenser sedan 1993 är en av hörnstenarna i den gemensamma organisationen av marknanden för bananer och att denna tjänar som en begränsning av införseln av centralamerikanska bananer för att garantera försäljningen av gemenskapens och AVS-ländernas produktion.
Slutsatserna från WTO: s överprövningsorgan gav slutgiltigt rätt till de länder som överklagade det nuvarande systemet i den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. Eftersom vi vet att, när vi nu befäster detta beslut, den press importören hade att köpa gemenskapsbananer inte längre finns och han i stället köper bananer från de som ger honom bäst förmåner, dvs. de multinationella amerikanerna, vilka åtgärder tänker kommissionen nu vidta för att:
garantera försäljningen av bananproduktionen inom gemenskapen utan inkomstförluster för lantbrukarna?-undvika att denna kultur överges så att fördelarna för landet och miljön bibehålls, faktorer som i så stor grad berör turistnäringen, också den skapar tiotusentals arbetstillfällen i de ultraperifera regionerna, till vilka det autonoma området Madeira hör?
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
Tjernobyl-anläggningen och reaktorerna Khmenilitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina
Nästa punkt på föredragningslistan är den muntliga frågan (B4-0519/97 - O-0087/97) från Scapagnini för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi till kommissionen om stängning av kärnreaktorn i Tjernobyl före år 2000 samt slutförandet av reaktorerna Khmenilitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina.
Herr ordförande! Vårt utskott vill i dag påminna om att elva år efter katastrofen i Tjernobyl är problemet fortfarande olöst. Lösningen knyts till viljan att bekräfta Europeiska unionens roll när det gäller återhämtningen och utvecklingen av ekonomin i länder som Ukraina, där det fortfarande finns störningar knutna till övergången från en statligt reglerad ekonomi till en marknadsekonomi, störningar som även påverkar det dagliga livet. Vi har hört, och ni kommer att få höra från herr Adam, hur dessa förhållanden fortsätter att belasta vardagslivet i dessa länder.
Europeiska unionen har ett instrument till sitt förfogande - om sanningen skall fram ganska begränsat - och det är lån från Euratom för att förbättra säkerheten och effektiviteten i kärnreaktorerna i tredje land. Det är dessutom sant att vi, i vår egenskap av ekonomisk gemenskap, är den största bidragsgivaren till den så kallade " atomsäkerheten" i Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, EBRD, skapad för att hantera hjälpen från G-24 till länderna i öst. Den avsiktsförklaring som undertecknades i Ottawa i december 1995 föreskriver emellertid att Tjernobyl stängs under år 2000, och kompletteras med en långsiktig energistrategi som innehåller, som en least cost investment plan , färdigställandet av reaktorerna K2 och R4 vilket ni, herr ordförande, har påpekat.
Rapporten, som utarbetats under ledning av professor Surrey vid universitetet i Sussex, åtföljs som vi alla vet av en störtflod av dokument, inklusive rapporten från Lahmeyer och Stone & Webster, som analyserats av vårt parlamentariska utskott. Allt detta har inte åstadkommit annat än att skapa ytterligare förvirring i frågan och det har inte kunnat peka ut en tydlig väg till ett beslut på gemenskapsnivå. Låt mig påminna om att vi har genomfört utfrågningar i ämnet, vi har hört experter och analyserat förhållandena även i de aktuella ländernas kommittéer och energibyråer, men faktum kvarstår att ingenting har hänt. EBRD själv har inrättat ett antal arbetsgrupper för att klarlägga i vilken utsträckning det valda alternativet - least investment cost - för att komplettera den ryska reaktorn WWER på 1000 megawatt elkraft i Kheleminskij 2 och Rovno 4 är realistiskt vad gäller ekonomi, miljöskydd och kärnsäkerhet i enlighet med den säkerhetsstandard som godkänts av dem som ursprungligen konstruerat dessa kärnkraftverk.
Tiden går och EBRD beslut låter vänta på sig. Av den anledningen uppmanar vi kraftfullt kommissionen att informera oss om sina åsikter i frågan och att tydligt redovisa om vi måste avvakta utlåtandet från EBRD. I annat fall - detta är helt klart - måste vi överväga om Europeiska unionen med sina Euratom-lån skall dra sig ur den verksamhet som bedrivs av EBRD, vilket skulle innebära att vi avviker från gemenskapens modus operandi när det gäller detta speciella ärende.
Herr ordförande! Trots de många svårigheter vi har mött för att komma närmare sanningen, har vi nu när vi har en annan kunskap om de faktiska förhållandena kunnat skaffa oss en allmän bild av situationen tack vare Gordon Adams utmärkta arbete. Som ni vet har vice ordföranden i vårt utskott vid ett flertal tillfällen besökt Ukraina och informerat oss om det som händer och vi vet att han kan sammanfatta sina omfattande kunskaperdet i ärendet inför denna församling. Just i maj återvände han med mycket viktiga nyheter tillsammans med den interparlamentariska delegationen, ledd av Erika Mann. Adams utmärkta betänkande avslutas faktiskt med en oroande analys av Ukrainas behov av självständighet när det gäller de egna energiresurserna, nu och i framtiden.
Herr ordförande! Vi väntar oroligt på kommissionens svar på dessa frågor. Ingen kan undgå att notera hur viktig denna fråga är och tragiken i en situation, fastlåst sedan elva år, som när som helst kan få dramatiska konsekvenser för oss alla.
Herr ordförande! Jag är ledsen att jag måste avbryta denna debatt, men jag är något konfunderad. Som jag förstod det skulle vi få ett svar från kommissionären på den föregående debatten, och inte bara fortsätta med nästa debatt. Måste vi vänta till slutet på denna debatt för att ge kommissionär Fischler en möjlighet att svara? Vad är det som händer?
Fru Kinnock! Kommissionen har inte begärt att få svara på föregående punkt och därför valde jag att avsluta debatten. Vi har nu övergått till en ny punkt på föredragningslistan.
Herr ordförande! Först ber jag om ursäkt för att jag är försenad. Jag vill gärna svara på frågan från herr Scapagnini om Tjernobyl och då börja med att helt kort skissera en allmän bild med avseeende på Tjernobyl innan jag går in närmare på de specifika frågorna.
I december 1995 beslutade G7-gruppen om ett allomfattande program för stöd till president Koutchmas beslut att stänga Tjernobyl år 2000. År 1995 kom den så kallade avsiktsförklaringen till stånd med diverse handlingsprogram till förmån för ombildandet av energisektorn i Ukraina med genomförandet av en marknadsanpassad energisektor som mål. Betoningen ligger där på verkställandet av åtgärder för förverkligande av energibesparingar och en bättre energieffektivitet. Förutom detta även åtgärder för modernisering av den icke-nukleära energiproduktionen samt förbättring av säkerheten vid de befintliga kärnreaktorerna.
G7-gruppen har nått stora framsteg med avseende på genomförandet av detta program. Ungefär 1 miljard amerikanska dollar har ställts till förfogande för investeringar till förmån för projekt i den icke-nukleära sektorn och ungefär 500 miljoner dollar har samlats ihop för anskaffning av utrustning, subsidiering av tekniska undersökningar och projekt till förmån för stängning av Tjernobylcentralen. De 100 miljoner dollar som kommissionen nyligen ställde till förfogande för förnyelse av sarkofagen ingår också i beloppet 500 miljoner dollar.
Viktiga element i G7-gruppens politik för Ukraina är alltså moderniseringen av värme- och vattenkraftverk och främjande av energibesparing men även, som Europaparlamentet mycket riktigt påpekat, finansieringen av slutförandet av de två kärnkraftverken Rovno 4 och Khmenilitskij 2 som ännu är under uppbyggnad. Som ni vet så diskuteras finansieringen av detta projekt flitigt i G7-sammanhang. Då berörs ett antal viktiga punkter. De gällande avtal som angivits i avsiktsförklaringen skall efterlevas utan kompromisser. Under inga omständigheter får nämligen målet att stänga Tjernobyl år 2000 äventyras. Särskilt eftersom den enda fungerande reaktorn, enhet 3, är i dåligt skick, vilket nyligen återigen bekräftades i en rapport från oberoende experter.
Finansieringen från vår sida ger dessutom den enda garantin för att slutförandet av de reaktorer som är under uppbyggnad sker enligt internationella normer för kärnsäkerhet. Såsom det anges i avsiktsförklaringen skall finansieringen ske på grundval av den så kallade " least cost principle" . I praktiken har det dock visat sig svårt att komma till entydiga slutsatser om detta. Välrenommerade internationella organisationer och experter har olika åsikter om vilka parametrar som skall användas som utgångspunkt för att komma fram till en least cost. Den framtida ekonomiska utvecklingen i Ukraina och den därvid ökande efterfrågan på energi är till exempel svår att bestämma och att uppskatta.
Med beaktande av allt detta och efter mogen och djupgående överläggning med de andra G7-parterna har kommissionen kommit till slutsatsen att ett etappvist genomförande av projektet Khmenilitskij 2 och Rovno 4 är den bästa garantin för att avsiktsförklaringen verkställs. Det innebär att vi efter att de förberedande verksamheterna avslutats under den första hälften av nästa år, genom Euratom, kan påbörja finansieringen av den första ej slutförda reaktorn.
Kommissionen anser dock att det endast kan ske om i första hand de övriga internationella institutionerna, särskilt EBRD, samtidigt har fullgjort sina uppgifter och även de tillhandahållit ett lån för detta ändamål; vidare om de ukrainska myndigheterna på nytt bekräftat stängningen av Tjernobyl år 2000; vidare om tillräckliga garantier givits för slutförande av reaktorerna på grundval av internationella normer för kärnsäkerhet; och till sist om ett antal andra tekniska och ekonomiska villkor uppfyllts på ett tillfredsställande sätt. Det leder mig till svaren på de mer specifika frågorna.
Ordförande, jag har kunnat ana en viss otillfredsställelse i parlamentet över den information som ges i detta invecklade men samtidigt politiskt känsliga ämne. Av den anledningen har jag givit kommissionens avdelningar i uppdrag att omedelbart översända kopior av undersökningar, rapporter och annat relevant material till er, herr ordförande. För övrigt har jag under de senaste månaderna personligen ett antal gånger haft ingående samtal om denna problematik med enskilda intresserade parlamentsledamöter.
Med hjälp av vårt tekniska hjälpprogram i Tacis har verkligen ett säkerhetsprogram för de två oavslutade reaktorerna tagits fram. Till grund för detta ligger direktiv från Internationella atomenergiorganet. Oberoende experter har även gjort en analys av de två reaktorernas nuvarande skick. Som ni vet är de till 70 % klara men arbetet har legat nere några år. Reaktorernas skick har därför försämrats något och en del tillkommande verksamheter kommer antagligen att behövas. Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, EBRD, och kommissionen har ett nära samarbete med avseende på förberedandet av låneansökningarna, även om kriterier och förfaranden för å ena sidan EBRD och å andra sidan Euratom skiljer sig åt. Särskilt EBRD är inte klar med sin slutbedömning av den låneansökan som den tagit emot. Vi väntar för övrigt även, tror jag, på Europeiska investeringsbankens slutundersökning innan lånet via Euratom kan slutföras.
Kommissionen reagerade nyligen på rapporten från Europeiska revisionsrätten angående Tacis verksamhet inom området kärnenergi i Ukraina. På grundval av denna rapport har ett antal framförallt administrativa åtgärder vidtagits. Rapporten innehåller dock inte någon uttrycklig hänvisning till de två oavslutade kärnreaktorerna.
Till sist vill jag påpeka att det så kallade EBRD Nuclear Safety Account inte är direkt delaktigt i genomförandet av R 4-/K 2-projektet. Så vitt jag vet genomförs detta projekt med fullständigt beaktande av innehållet i gällande rådsbeslut i frågan.
Herr ordförande! Få länder i världen har svårare att producera, importera och använda energi än Ukraina. Jag citerar IAEA: s rapport om energi i Ukraina, som publicerades helt nyligen. Vi står inför en blandning av ekonomiska och politiska problem av stor omfattning. För det första så är ukrainarna mycket oroliga över sitt energiberoende. De är mycket beroende av Ryssland för olja och gas, och de vill inte bli mer beroende än vad de är nu.
Utsikterna för deras egen kolindustri är inte så goda, varför det inte är förvånande att de beslutat att fortsätta med sin kärnkraftsindustri. Jag måste säga att jag tror att det är osannolikt att att landet skall överge sitt kärnkraftsalternativ. Det är något som vi måste finna oss i. Det blir en fråga om vilken slags säkerhetskultur man kommer att tillämpa. Kommer det att bli de gamla ryska normerna, eller kommer det att bli den säkerhetskultur som vi har utvecklat här i Västeuropa?
Deras andra problem är frågan om införandet av en fri marknad, i synnerhet för elektricitet. Privatkonsumenterna är inte dåliga på att betala sina räkningar, men de stora industriella konsumenterna försöker fortfarande pruta. Det finns ingen elektricitetsmarknad i den bemärkelse vi lägger i begreppet. Vi kan inte förvänta oss att det ska lösa sig på fem minuter. Det tog trots allt sex år för vårt eget Europeiska råd att komma fram till hur det ville att en intern elektricitetsmarknad skulle se ut här.
Energoatom, det företag som förvaltar en privatiserad kärnkraftsindustri med betydande finansiering från de europeiska länderna, arbetar nu under en ny ordförande och en ny energiminister, men den har en lång väg att gå för att uppfylla något som liknar de villkor den ställt upp. Det är här man har kört fast. Vi har inte kunnat tillhandahålla den ekonomiska försörjningen. Undersökning efter undersökning redogör för oss vad som måste göras på såväl värmekraft- som kärnkraftsidan, men vi tycks vara oförmögna att klara de ekonomiska arrangemangen.
Om jag förstår kommissionären rätt är vad som nu beslutats det att de två reaktorerna kommer att färdigställas med hjälp av medel från Euratom och EIB och att EBRD inte kommer att ha någon del i detta. Jag finner det något förvånande eftersom hela innebörden i mitt argument skulle vara att EBRD måste bestämma sig så snabbt som möjligt. Det är här vi måste ha entydiga beslut, så att vi kan se vart vi är på väg. Ukrainarna vill ha oss som sina vänner. Vi måste visa en större villighet än vad vi gjort under de senaste två åren.
Herr ordförande! Som herr Adams sa så skulle vi vilja ha konkreta uppgifter, inte bara antaganden om EBRD kommer att svara eller ej - Ni vet inte ännu - och om Euratom och EBRD kommer att finansiera dessa två reaktorer om Ukraina har några åtaganden. Vi har alltid något att säga och alltid studier och frågan är mycket enkel. Vi talar inte om ja eller nej till kärnkraft, vi bestämmer inte heller Ukrainas energipolitik, det har bara ukrainarna rätt att göra. Vi säger att hela Europa, ukrainarna först och främst, vill att Tjernobylreaktorerna stängs, särskilt reaktor 3 som nu används, att sarkofagen repareras och att nödvändiga förstärkningar görs.
Som Adams sagt är den ekonomiska situationen i Ukraina mycket svår och den fortsätter att vara svår. De kommer inte ur den organisation och den situation de befann sig i då de kallades socialistiska länder, och därför kan vi antingen ge teknisk hjälp på riktigt eller ekonomisk hjälp eller så fortsätter det att vara bara ord.
I verkligheten, som Adams också förklarat väldigt bra, vill de inte längre vara beroende av den ryska gasen -en gas de har väldigt svårt att kunna betala -, för det är sant att många kunder inte betalar; det är också sant att många inte får ut sin lön; det är också sant att det ekonomiska och sociala kaoset i de f.d. länderna i Sovjetunionen är mycket svårt, men det är så det är och det ska vi inte tala om här.
Då ska alltså Tjernobyl stängas. Men de måste producera elektricitet med någonting tills de kan spara och spara energi är mycket lätt i Ukraina, eftersom de slösar bort den. Men herr kommissionär, ni vet bättre än jag att det är mycket dyrt eftersom energieffektiviseringar innebär enorma investeringar: till en början att sätta upp elräknare och skapa en marknad, och förnya utrustning, och ersätta centraler, och göra otaliga åtgärder; säkerligen finns det inget som kräver mer investeringar än att spara energi, även om det är absolut nödvändigt.
Därför, eftersom vi alla vill stänga Tjernobyl, har Ukrainas parlament sagt att: om inte Khmenilitskij 2 och Rovno 4 byggs färdiga, och snabbt - antar jag -, kommer vi att sätta igång ännu en av reaktorerna i Tjernobyl. Vill ukrainarna utsätta sig för faror? Antagligen inte, men vi vet alla - åtminstone de som är insatta i sektorn - att de behöver elektricitet för att komma ur den oerhört svåra situation de befinner sig i.
Sammanfattningsvis tycker jag att unionens stöd skulle vara grundläggande för att på riktigt föreslå hur energi kan sparas, det kanske är så enkelt som att sätta upp elräknare och gasmätare i bostäderna och att den ska betalas, även om det skulle bli till ett mycket lågt pris - inte mer avskräckande än att ha ett någorlunda lämpligt pris för energin -. Det är också sant att för det måste de få ut sin lön, vilket inte är fallet i många fall.
Men det här programmet, som jag tycker är utomordentligt, borde förklara lite mer om utrustning av nya centraler. 1 miljar dollar har anslagits. Det är sant att det fattas mycket mer, det är också sant att sarkofagen över Tjernobyl behöver 700 miljoner - det är en ansträngning att Tacis-programmet lägger till 100. Men någonting mer måste göras, herr kommissionär, för att hela Europa, inte detta parlament, inte ledamöterna, inte vi som representerar människorna, utan folket får uttrycka att en gång för alla måste Tjernobylproblemet lösas, och att det går från energieffektiviseringar till att ge säkerhet i omformningen av sarkofagen. Och viktigast av allt, ukrainarna är trötta på våra attacker. De begär att vi attackerar mindre och hjälper mer. Tyvärr är det så.
Herr ordförande! Jag skulle till att börja med vilja gratulera min kollega Scapagnini till att han med sin fråga gav Europaparlamentet anledning att diskutera en så pass viktig fråga. Dessutom skall jag, för första gången under de tre år jag varit parlamentsledamot, gratulera kommissionär van den Broek då jag är skyldig att säga att gällande en liknande fråga angående Kozlodui, vilken jag hade ställt, av honom fick ärliga och objektiva svar. Jag skall inte upprepa saker som kolleger redan har sagt och vilkas behandling jag anser heltäckande, utan skall istället uppehålla mig vid några frågeställningar.
För det första, är Europeiska unionens kärnkraftsprogram, så som vi flera gånger har beskrivit det här i flera omröstningar, i samstämmighet med dessa länders kärnvapenprogram?
För det andra, har kommissionen själv någon gång åkt för att med sina egna experter kontrollera vilka reaktorer som bör stängas och vilka som bör fortsätta och vilka fel de har? Har den med sina egna experter eller experter från kärnkraftsutskottet kontrollerat vilka reparationer som måste göras, vilken kostnaden för dessa reparationer är och framförallt vad gäller dessa reaktorer, då detta är frågan jag ställde till Kommissionen om Kozlodui, har vi kontrollerat om de finansiella medel som betalats ut hittills eller som kommer att betalas ut går till det ändamål för vilket vi har beviljat dem? Svaret ni gav mig vad gäller Kozlodui, herr kommisionär, trots att ni var - och jag repeterar - väldigt ärlig, men även "elegant" i ert svar, lämnade nämligen många frågor öppna vad gäller huruvida de finansiella medlen för Koldzui gick till det ändamål för vilket de beviljades.
Samma sak vill jag alltså fråga om Tjernobyl, det vill säga kommer de finansiella medel vi beviljar och betalar ut att gå till detta ändamål? Finns det en kontrollkommission som vid något tillfälle kommer att åka dit för att kontrollera att pengarna gick till det ändamålet och om rektorerna är färdiga att tas i bruk? Finns det ett program inom ramen för Tacis, varifrån de också får finansiella medel, som säger att vissa saker måste ersättas med andra energikällor? Eller är det så enkelt att vi här sätter fingret på farorna både för dem som bor där men också för hela Europa? Låt oss inte gömma oss; vissa länder kanske ligger långt ifrån, men vissa andra ligger mycket närmare, Ukraina eller Bulgarien där Kozlodui ligger. Om en olycka händer är vi alla i fara. Finns det alltså något program i detta syfte? Annars är jag rädd för att vi kommer att diskutera, vi kommer att göra väldigt viktiga uppmärksammanden, precis som alla kolleger har gjort, kommissionären kommer att ge oss några svar, en annan gång kommer att vi genomföra en omröstning, och när olyckan inträffar - eftersom vi inte kommer att ha kontrollerat allt detta jag frågar om och om vilket jag väntar mig svar från kommissionären - kommer vi att gråta som Bibelns fåvitska jungfrur över en ny kärnkraftolyckas ruiner.
Herr ordförande! En sak är vi alla överens om: Tjernobyl måste stängas år 2000. Men till detta var tydligt knutet att utgångspunkten skulle vara en least cost principle för slutförandet av de två kärnkraftverken. Det avtalades i december 1995 mellan G7-gruppen och Ukraina. Den principen har man nu frångått, även kommissionen. EBRD-panelen vet: det är dåligt använda pengar att slutföra arbetet med de två befintliga kärnkraftverken. Därmed frångår man principen. Jag tycker inte att ett etappvis slutförande av de två oavslutade kärnkraftverken är det bästa sättet. Detta förkastar vi och vi förstår av kommissionären att redan nästa år inleds Euratom-finansieringen av de två befintliga kärnkraftverken. Det innebär att 410 miljoner kommer från Euratom, 340 miljoner från EBRD och 200 miljoner från G7-gruppen. Det är dåligt använda pengar som inte kan rättfärdigas inför väljarna. Jag vill be kommissionären, och jag hoppas att kommissionen ändå kan vända strömmen genom att bara ge ekonomiskt stöd till antingen K2 eller R4.
Herr ordförande, herr kommisionär! Jag skall inte upprepa det som kollegerna redan sagt eftersom jag tror att vi möts i samma punkt. Vi möts i samma punkt vad gäller målet att, naturligtvis, stänga Tjernobyl och vi möts i samma punkt vad gäller målet att öka säkerheten mer generellt.
Tillåt mig dock, herr kommisionär, att generalisera frågan litet. Vad planerar vi för efter år 2000? År 2000 är numera väldigt nära. Hur många anläggningar med gammal teknologi, gammal farlig teknologi, finns eller till och med byggs i Östeuropa och hur mycket kommer dessa att förbinda oss? I hur många år kommer sänkta säkerhetskrav att förbinda oss? Jag tror att detta är det stora problemet.
Det andra, och jag håller fullständigt med kollegan Eisma som betonade detta, är kostnaden. Finns det för detta en, som vi brukar säga till ekonomistuderande på universitetet, alternativkostnad? Är det möjligt att vi accepterar en så hög kostnad med, i mitt tycke, tvivelaktiga resultat, utan att undersöka alternativt bruk av dessa finansiella medel för framtida energilösningar, säkrare och förmodligen långsiktigt mer fruktbara? Detta är det viktigaste, herr kommisionär. Jag är medveten om att jag går ifrån frågan om Tjernobyl en smula, men jag tror att vi alla bör tänka igenom hela frågan igen.
Tack, herr Papayannakis.
Jag förklarar debatten avbruten.
Frågestund (kommissionen)
Enligt föredragningslistan skall vi nu övergå till frågestunden (B4-0520/97). Vi går igenom frågorna till kommissionen.
Fråga nr 22 från José Escudero (H-0593/97)
Angående: Urvalskommittén för Kalejdoskop-programmet
I debatten om budgeten som ägt rum i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media inom Europaparlamentet och med hänsyn till de olika budgetposterna för kulturanslag som existerar samt insynen i dessa budgetposter, intygar GD X att stöden för Kalejdoskop-programmet beviljas öppet och enligt objektiva kriterier.
Skulle kommissionen kunna publicera namnen på medlemmarna i urvalskommittén som beviljar stöden och som består av utomstående experter?
Skulle kommissionen kunna informera om enligt vilka kriterier dessa medlemmar väljs?
Skulle kommissionen kunna informera om vem som utser medlemmarna i denna urvalskommitté?
Kommissionen har med noggrannhet gått igenom Escuderos fråga. En fråga som onekligen går utöver den strikta ramen för Kalejodskop-programmet eftersom den, indirekt, påverkar hela gruppen av kulturprogram som nyligen trätt ikraft.
Dessa program förutser en publicering av periodiska kallelser till presentation av projekt i dessa olika verksamheter. Och som en konsekvens av dessa kallelser får kommissionen ett stort antal projekt från anordnarna av kulturaktiviteter; projekt som måste utvärderas under urvalsprocessen. I denna process kan kommissionen begära yttrande av personer med kompetens inom kultursektorn. Dessa experter har endast en rådgivande funktion och tar inga beslut vad gäller finansieringen av varje projekt. Kommissionen ansvarar, enligt vad som bestämts i parlamentet och i rådet, för att fastställa den slutliga listan på projekt som man anser bör erhålla gemenskapsstöd.
För att utse dessa experter kan kommissionen använda sig av experter som föreslås av nationella behöriga myndigheter. Men den kan också, i vissa fall, direkt kalla välrenommerade experter inom olika kultursektorer.
Kommissionen fäster avseende vid förnyandet av experter - som kallats för att ge yttrande-. De är inte alltid desamma, utan vi försöker byta ut och förnya dessa experter, och vi kan försäkra att de ståndpunkter dessa ger görs med totalt oberoende och enligt objektiva kriterier.
Jag vill tala om för Escudero att kommissionen till parlamentets och rådets förfogande lämnat namn och yrkesmässiga kvalifikationer avseende de experter som konsulterats om genomförfarandet av kulturprogrammen. Jag lämnar alltså till Ert och till parlamentets förfogande namnen på dessa experter som, som jag sagt er, byts ut, eftersom vi anser att de inte alltid bör vara desamma, och enligt de kriterier jag nämnde för en stund sedan.
Herr ordförande! Jag vill bara tacka kommissionären för hans svar som varit mycket förtydligande. Att experterna byts ut periodiskt anser jag vara ett mycket viktigt förtydligande. Jag accepterar kommissionärens vänlighet att vid behov undersöka och delge namnen på de experter som deltagit.
Jag vill bara säga att jag omedelbart kan lämna denna lista på personer i den form jag nämnt till herr Escudero så att han kan använda den som han finner befogat.
Herr kommissionär, jag har två frågor: För det första: I vilken mån spelar främjandet av minoriteter respektive minoritetsspråk, som man egentligen borde kalla "sällan använda språk inom Europeiska unionen" , någon roll i samband med Kalejdoskop-programmet och nummer två, vilken roll spelar östutvidgningen och förberedelseprocessen av kandidatländerna i samband med Kalejdoskop-programmet.
Jag vill först tala om vilken enorm respekt jag har för alla språk. Naturligtvis används vissa av dem mindre än andra beroende på antalet invånare som talar dem, men vikten av varje språk är något som kommissionen anser vara uppenbar och jag vill säga er att detta inte bara gäller de officiella språken, utan också alla de andra språk som kanske inte är officiella i en stat, men däremot i en viss kommun, eller en viss region. Det är frågor som kommissionen särskilt har i åtanke.
När det gäller det andra temat, vill jag tacka särskilt för den frågan, eftersom det vid olika tillfällen, i de strukturerade samtal vi har med länder som ansökt om medlemskap i gemenskapen, diskuterats i vilken utsträckning dessa kan delta i programmen inom kulturområdet. Som ni vet är dessa, i många fall, täckta av något program som exempelvis Phare-programmet där även de kan ha vissa tillgångar som tillämpar de program som nu finns i gemenskapen, men de måste själva göra urvalet.
Något jag försöker uppmuntra i dialogen med dessa länder är att de inte bara ska använda sig av hjälpen till rent ekonomiska områden, utan att de ska använda den till kultur. Jag tror att det är mycket viktigt. Även om dessa länder ännu har svårigheter när det gäller utvecklingen av marknadsekonomi eller vid tillämpningen av gemenskapsrätten, är det inget tvivel om att de kan delta i denna slutliga väv som kulturområdet utgör.
Fråga nr 23 från Birgitta Ahlqvist (H-0596/97)
Angående: Direktiv 89/552/CEE " TV utan gränser"
Efter att kommissionen den 14 februari 1996 inte godkände ändringsförslaget till direktivet 89/552/CEE " TV utan gränser" som syftade till att förbjuda reklam riktad mot barn under tolv år lovade kommissionär Marcelino Oreja att kommissionen skulle utföra en ambitiös studie om reklamens effekt på barn.
Onsdagen den 9 juli kom domen från EG-domstolen i De Agostini-målet, som säger att Sverige inte får förbjuda barnreklam i TV-kanaler som sänder från annat land, som TV3 eller Kanal5. Däremot har Sverige rätt att ingripa mot vilseledande reklam från samma TV-bolag. Domstolens dom kan verka självmotstridande därför " att framför allt yngre barn ofta bokstavligt tror det som sägs om olika produkter" , som Svenska konsumentverkets studie om barn och TV-reklam understryker. I så fall måste reklam riktad mot barn dömas som vilseledande.
Hur långt har kommissionen kommit i den utlovade studien, och när tänker den redovisa resultaten för parlamentet?
, ledamot av kommissionen. (ES) Direktivet "TV utan gränser" antogs, som fru Ahlqvist vet, 1989. För närvarande granskar vi direktivet och vi hoppas att det snart skall kunna träda ikraft som en konsekvens av införlivandet i de olika medlemsstaterna - det har tagit oss nästan två år att gå från vad det tidigare direktivet var till det nuvarande -.
Ja, det här direktivet, "TV utan gränser" , som antogs 1989, innehöll två artiklar om skyddet för minderåriga: artikel 16 förutsåg några effektiva, konkreta och specifika bestämmelser som tenderade att hindra att reklamen skadade minderåriga, moraliskt eller fysiskt: artikel 22 i samma direktiv fastställde vissa allmänna regler som syftade till att hindra att televisionsutsändningarna skadade de minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling.
Domstolen ansåg, i sitt utlåtande om dessa åtgärder och i väl kända ärenden - Agostini och TV Shop - att de var en komplett samling åtgärder som specifikt riktade sig till att skydda minderåriga för TV-program i allmänhet och TV-reklam i synnerhet. Dessutom fastställde domstolen tydligt skillnaden mellan vilseledande reklam och TV-reklam som syftade till att fånga barnens uppmärksamhet. Det handlar således om två klart olika förutsättningar. Med anledning av detta räds inte kommissionen de möjliga motsägelsefulla effekter som ledamoten syftar på.
Vi har mycket noggrannt studerat frågan, som ställts av Ahlqvist, men vi tror att dessa motsägeslefulla effekter inte uppstår. Direktivet från 1989 kommer naturligtvis vid antagandet av detta nya direktiv stärka nämnda åtgärder, dock ej förbjuda TV-reklam som syftar till att fånga barnens uppmärksamhet. Varken parlamentet, rådet eller kommissionen ansåg att ett förbud var nödvändigt eller rättfärdigat. Dvs. att de tre institutionerna slutligen nådde denna överenskommelse.
Dock lovade kommissionen, för att ta en begäran av en delegation i rådet i beaktande, att genomföra en studie om verkan av TV-reklam och TV-försäljning riktad till barn, med avsikt att åter undersöka denna fråga vid nästa revidering av direktivet. Som ni vet har direktivet, så att säga, ett antal år att leva tills det revideras nästa gång. Detta är anledningen till att jag, när jag åtog mig denna portfölj, upptäckte att fristen gått ut - det var 1994 - och därför gjorde vi den här granskningen, och vi kommer att göra ännu en. Vi kommer således att vara särskilt uppmärksamma på detta.
Jag skulle vilja säga till Ahlqvist att jag är oerhört känslig inför frågan hon ställer, att jag delar oron. Men jag tror att vi funnit en lösning i själva direktivet, att vi kommer fortsätta att vara mycket uppmärksamma och just därför kommer vi att göra den här studien om TV-reklamens och TV-försäljningens återverkan på minderåriga.
Som sagt, kommissionen ska göra den här studien i god tid, med tanke på att artikel 26 i direktivet fastställer att kommissionen senast den 31 december år 2000, måste presentera denna rapport om tillämpningen tillsammans med, om så behövs, förslag för att anpassa det. Rapporten kommer naturligtvis att presenteras speciellt för Europaparlamentet.
Jag vill tacka kommissionär Oreja för detta svar. Det gläder mig mycket att ni är positiv till just detta att göra en studie kring barn och hur de reagerar på barnreklam. Det löftet fick jag emellertid i februari av kommissionären också i kulturutskottet. Jag trodde faktiskt att kommissionen hade påbörjat denna studie. Jag hoppas därför att man sätter igång så fort som möjligt, eftersom detta är ett stort problem, inte bara i vårt land, Sverige, utan i hela Europa. Barn skall inte vara ett medel för profit. De skall inte heller utsättas för dessa säljbudskap som de inte riktigt kan tyda på grund av sin bristande erfarenhet. Jag kommer att återkomma med denna fråga tills denna studie sätts igång, vilket jag hoppas sker väldigt snabbt. I Sverige har dessutom konsumenterna reagerat mycket starkt på den fria barnreklam som finns i Europa.
Herr ordförande! Jag vill säga Ahlqvist att studien redan börjat göras och att det inte är några problem med att diskutera den, även innan den är färdigställd, inom ramen för kulturutskottet, snarare än i plenum. Och det kommer att vara mycket berikande för kommissionen att höra olika inriktningar så att vi i slutänden kan presentera en text som jag hoppas kan accepteras av alla.
Jag kommer från samma land som Ahlqvist och var inte särskilt nöjd med detta svar. Som jag förstod räknar ni med att ha svar senast den 31 december år 2000. Dit är det ganska långt. Det är i alla fall den beskrivning som jag fick av er alldeles nyss.
Mediautbudet ökar väldigt kraftigt. Det blir fler och fler TV-kanaler, reklamen tar sig större och större friheter. Det vore på sin plats, tycker jag kanske, att vi får ett något konkretare besked om när denna studie skulle kunna bli färdig, eftersom det har gått ett och ett halvt år sedan frågan för första gången kom upp här i parlamentet. Det besked som då lämnades var att en studie pågick. Jag tycker att man skulle kunna precisera svaret något mer än att bara ge ett datum in på 2000-talet.
Herr Lindqvist! Jag skulle vilja säga er något och det är att parlamentet redan yttrat sig i denna fråga, eftersom det fanns ett ändringsförslag, och att detta ändringsförslag inte antogs med tillräckligt antal röster vid det tillfälle direktivet "TV utan gränser" debatterades. Av denna anledning är den situation vi nu har en situation med stöd av parlamentet, rådet och kommissionen. Det jag skulle vilja säga er är att ni nu försöker göra en innovation angående något som för bara några månader sedan antagits av parlamentet och där införlivandet av nämnda direktiv ännu inte trätt ikraft i något land.
Vi talar därför om de lege ferenda, vi talar om framtiden. Det jag säger är att detta är ett tema kommissionen har en särskild känslighet inför, dvs., som ni mycket väl vet, har vi inte nöjt oss med enbart ett direktiv, vi har gjort en grönbok i vilken vi försökt ge svar på en så viktig fråga som skyddet av minderåriga är. Vi tror av den anledningen att det inte är tillräckligt med den lagstiftning vi har där utan vi vill utforska vad som kan göras i framtiden.
Jag vill gärna framhålla en sak och det är att det inte föreligger ett ointresse från kommissionens sida. Parlamentet har uttalat sig. Det fanns ett ändringsförslag vad gäller inriktningen som de två svenska ledamöterna här uttryckt. Detta ändringsförslag erhöll inte tillräckligt antal röster och det är anledningen till varför det inte införlivats i direktivet. Det är alltså den situation som vi skulle kunna kalla "lege data" , dvs. vad som gäller just nu.
Det jag kan säga är å ena sidan att det finns en önskan hos kommissionen, och det är därför vi genomför en studie. Det finns ingen anledning att vänta till studiens slut innan den ges tillkänna i parlamentet, utan i kulturutskottet kan vi utbyta åsikter: det är mycket värdefullt för oss att ta emot de idéer ni kommer med, de erfarenheter ni har, de exempel ni kan citera. Vi har inte avslutat studien, vi har knappt börjat den. Så det ni kan bidra med är mycket användbart för oss.
Jag kan inte nu säga hur resultatet av studien kommer att bli. Jag förstår mycket väl Lindqvists otålighet, eftersom han vill ha ett svar snabbt, och jag kan inte nu ge det slutliga svaret, det får vi då studien avslutats. Det jag däremot kan säga är att studien inte kommer att göras utan insyn utan vi kommer att göra den tillsammans med er, men inte bara med er, utan också med personer i det europeiska samhället som vill delge oss något i denna fråga, för det är en fråga som intresserar oss, som oroar oss och det är ett tema där vi vill finna rätt väg. Så ni ska veta att vi kommer att agera tillsammans, vi kommer att lyssna på era idéer, det kommer att gå framåt inom några månader. Jag hoppas kunna komma till kulturutskottet för att framställa hur långt vi kommit i våra reflexioner och slutligen vid det datum vi fastslagit ska vi ha den formella presentationen av det dokument som kommissionen framställer.
Fråga nr 24 från James Fitzsimons (H-0676/97) besvaras ej eftersom den inkluderats i föredragningslistan för denna sammanträdesperiod.
Fråga nr 25 från Irini Lambraki (H-0563/97)
Angående: Avtal mellan flygbolag
Vilka åtgärder har kommissionen för avsikt att vidta för att slå vakt om de europeiska medborgarnas säkerhet och intressen i samband med avtal mellan flygbolag som bryter mot IATA: s säkerhetsbestämmelser samt mot Europeiska unionens gällande konkurrensregler, vilket är fallet i avtalet mellan Sabena och Virgin?
Kommissionen är övertygad om att överenskommelser mellan flygbolag inte lett till överträdelser av gällande säkerhetsföreskrifter. Alla transportföretag i gemenskapen har de erforderliga licenserna och operatörscertifikaten, i enlighet med villkoren i 1992 års rådsförordning om licensiering av transportföretag.
Om ett avtal mellan lufttrafikföretag medför betydande förändringar av deras verksamheter måste lufttrafikföretagen ifråga anmäla dessa förändringar till de nationella licensieringsmyndigheterna. Dessa licensieringsmyndigheter har därför möjlighet att övervaka de möjliga följderna för flygsäkerheten av de avtal som ingåtts mellan transportföretag i gemenskapen, och de uppfyller naturligtvis den skyldigheten.
Vad gäller konkurrensen så är lufttrafiken inom gemenskapen föremål för konkurrensföreskrifterna i fördraget, på basis av 1987 års rådsförordning. Enligt artikel 85 i fördraget är varje avtal mellan lufttrafikföretag, som kan inverka på handeln mellan medlemsstater, och som medför begränsning och förvanskning av konkurrensen på den gemensamma marknaden, inkompatibel med den gemensamma marknaden och därför förbjuden.
Undantaget till den regeln, som stadgats i 1987 och 1993 års förordningar, är de avtal som i slutänden kan resultera i bättre service för konsumenter, när sådana avtal har gemensam planering och samordning av tidtabeller, gemensamt trafikutövande på nya rutter eller rutter med låg trafiktäthet, genomförande av konsultationer om tariffer samt slottilldelning och schemaläggning av flygplatser som sitt syfte.
Herr ordförande! Tyvärr kan jag inte helt och hållet hålla med kommissionären då jag som passagerare upplevt en förvrängning av denna bestämmelse. På väg tillbaka från Rom kände jag att jag som passagerare blev utnyttjad då, till att börja med, hälften av passagerarna på samma flygning hade betalat ett löjligt lågt charterpris, emedan jag hade betalat fullt pris för min Sabena-biljett. Dessutom stod det på min biljett Sabena, alltså ett flygbolag som tillhör IATA, emedan jag, utan att känna till det, reste med ett flygbolag som inte tillhör IATA.
Jag tror att det är lämpligt att kommissionen allvarligt undersöker dessa frågor då det här, enligt min uppfattning, klart föreligger ett brott mot konkurrensbestämmelserna. Dessutom tror jag att det ännu mer handlar om passagerarnas säkerhet och åtminstone i dessa tider då så mycket hörs om flygbolag bör vi ha säkerheten för de tusentals som reser i Europa och annorstädes i åtanke.
Jag skall återkomma, jag skall läsa de bestämmelser ni angav, herr kommissionär, jag tror dock att det vore bra om ni från ert håll undersöker det fall jag angav i min fråga till er.
Jag vill helt kort svara på vad som uppebarligen verkligen oroar den ärade ledamoten.
För det första är det så att om de berörda flygbolagen, liksom alla andra lufttrafikföretag i Europeiska unionen, inte uppfyller säkerhetsföreskrifterna, så skulle de helt enkelt inte få några licenser. Följaktligen hoppas jag att den ärade ledamoten, om hon har upptäckt vad hon anser vara ett osäkert förfarande, kommer att kunna ge bevis på det, vilka jag är säker på att såväl de berörda flygbolagen som tillsynsmyndigheterna skulle vilja analysera.
För det andra har den ärade damen naturligtvis rätt till sin uppfattning som konsument och passagerare, och är berättigad att inkomma med ett klagomål. Det är hennes rättighet. Men vad som inte är tillbörligt är att komma med en beskyllning om konkurrensförvanskning när, i grund och botten, hennes klagomål tycks handla om kvaliteten på den flygresa hon erbjuds i utbyte mot det pris hon har betalat. Jag uppmanar henne att ta upp saken uttryckligen med de berörda flygbolagen - och jag är säker på att hon kommer att göra det - och om hon vill vidarebefordra deras svar till mig skall jag gärna överväga det. Vad jag hoppas att hon inte tänker göra - och jag vet att hon inte visar någon brist på ansvar i denna fråga - är att blanda ihop sitt klagomål och sina beskyllningar om upplevd obekvämhet som flygresenär, med möjligheten att det antingen kan föreligga allvarliga konkurrensbegränsande förfaranden eller att säkerheten på något sätt skulle vara åsidosatt. Naturligvis skulle vare sig jag i kommissionen, eller de nationella tillsynsmyndigheterna acceptera detta för ett ögonblick.
Fråga nr 26 från Felipe Camisón Asensio (H-0598/97)
Angående: Konkurrenspolitik och karteller
På konkurrensområdet förfäktar kommissionen en politik som både omfattar ett löfte om total öppenhet och ett förslag till bekämpning av karteller och dominerande ställning. Detta har lett till att kommissionen enligt egen utsago i år undersöker 14 karteller.
Vilka är dessa?
Det är helt klart så att kommissionen alltid har ett stort antal undersökningar på gång med avseende på karteller, avtal och eventuellt missbruk av dominerande ställning. Om jag minns rätt så gav jag en siffra om detta när vi förde en debatt i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Men jag hoppas att de ärade parlamentsledamöterna förstår att när det handlar om sådana undersökningar så är vi bundna till spelregler och förfaranden som naturligtvis föreskriver att sådana saker skall ske diskret. När en undersökning inleds och det eventuellt sker rundfrågningar på platsen skulle det till exempel vara helt oansvarigt om meddelanden om detta, åtminstone från vår sida, skulle spridas ut eller om vi skulle vara indiskreta med avseende på det material vi finner. Det är helt enkelt nödvändigt eftersom kommissionen här egentligen fyller en sorts rättslig funktion. Det är först i en senare fas som kommissionen kan träda fram, när analysen är klar, när slutsatser måste dras och i förekommande fall till och med sanktioner måste åläggas och parlamentets ledamöter vet att när det ögonblicket kommer så är jag alltid den förste att informera parlamentet ordentligt.
Avslutningsvis, mina damer och herrar, parlamentsledamöter, skulle jag allltså vilja be er att ordentligt iaktta grundregeln att sådana undersökningar måste ske diskret och även respektera hemligheter som har att göra med företag, business secrets och allt sådant, för om kommissionen inte gör det, då kan också de aktuella företagen naturligtvis dra oss inför domstol och det med rätta eftersom vi inte respekterar deras rättigheter som berörd part. Så går det till i en demokrati och därför vädjar jag ännu en gång till er förståelse för att vi inte kan ge er mer information förrän undersökningen är avslutad, nödvändiga slutsatser kan dras och då vill jag väldigt gärna informera berörda parlamentsutskott och parlamentsledamöter.
Herr kommissionär! Jag bad inte om detaljer om kartellerna. Jag frågade helt enkelt vilka de är, utan fler detaljer.
Jag observerar att försiktigheten fortsätter när det handlar om detta ämne, eftersom det också i 26: e rapporten om konkurrenspolitiken sades att kommissionen skulle fortsätta uppgiften att modernisera lagstiftningen och öka öppenheten i sin politik och dessutom tillades det att man aktivt undersökte 14 karteller -jag ville bara veta vilka, inte detaljerna-, och att kommissionen ständigt tar emot fler anmälningar om försök av företag i dominerande ställning att hindra nya operatörers inträde på marknaden.
I er inledning sade ni, herr kommissionär, tvärsäkert att kampen mot kartellerna fortsatte och att er ambition bestod i att i framtiden ännu mer intensifiera kampen mot dessa hemliga karteller. Vi ansåg att det var ett perfekt mål, och därför försökte vi uppmuntra er i denna gärning, även om vi begärde att det skulle ske i öppenhet.
Mycket kort, till att börja med, så offentliggör ibland de företag där besök äger rum dem, och genom att offentliggöra dem indikerar de att någonting är på gång. Så gör inte vi, av de mycket goda skäl jag just reodvisat. Från tid till annan bekantgörs det att vi undersöker ett fall och att kommissionen ägnar sig åt ett fall på basis av karteller eller dominerande ställning. Det skulle vara fel av oss att avslöja fall som vi granskar på eget initiativ och det finns därför mycket goda skäl att hålla fast vid vår politik.
Jag kan nämna ett fall som offentliggjorts av de berörda företagen. Vi fick klagomål från tidningsutgivare över att priset på tidningspapper steg mycket snabbt, och de misstänkte någon sorts kartell. Vi inledde därför undersökningar, som offentliggjordes av några av de företag där besök ägde rum. Så det är väl känt att vi tittar på detta fall. Men om de berörda företagen inte avslöjar detta så gör inte vi det på eget initiativ.
Fråga nr 27 från Ludivina García Arias (H-0605/97)
Angående: Privatisering av Corporación Siderúrgica Española (CSI) (spanskt stålföretag)
Under privatiseringsprocessen av CSI har ett stort europeiskt företag förvärvat en tredjedel av kapitalet och därmed också av företagets ledning. Anser kommissionen att detta utgör en maktkoncentration på europeiskt område samt en förskjutning av det centrala beslutsfattandet till ett annat företag, där majoriteten av aktierna ägs av institutionella och offentliga investerare från en annan medlemsstat? Har kommissionen på grundval av de relevanta artiklarna i EKSG-fördraget undersökt effekterna härav på den europeiska marknaden? Har kommissionen kontrollerat att de sålda aktierna var korrekt värderade i enlighet med Europeiska unionens konkurrenspolitik?
På grundval av den information som för närvarande finns tillgänglig för kommissionen bedömer jag att ARBED-gruppens förvärv av 35 % av aktierna i CSI kommer att medföra en koncentration, som kommer att behöva granskas med avseende på såväl fusionsförordningen som relevanta stadganden i EKSG-fördraget. Eftersom slutliga detaljer om driften, och i synnerhet sambandet mellan ARBED och de spanska företag som underhandlar om upp till 50 % av kapitalet i CSI, ännu inte fastställts, har ingen anmälan ännu gjorts och inga undersökningar genomförts med avseende på koncentrationen. Vi väntar alltså fortfarande på att de relevanta dokumenten skall inges. Först då kan vi inleda undersökningarna.
Vad gäller frågan om korrekt värdering av företaget, före dess försäljning, så verkar det som om ARBED har betalat det fulla marknadspriset för dess aktier, eftersom deras erbjudande gjordes i konkurrens med andra stålproducenter. Jag är säker på att ni är mycket väl medvetna om det faktum att många människor förväntade sig att ett annat europeiskt företag skulle vinna kampen. Men när allt kom omkring så blev det ARBED. Detta bevisar därför att det förelegat normal konkurrens för delägande i CSI. Koncentrationen kan inte slutföras förrän den har godkänts med avseende på de två förordningar jag just nämnt. Så vi kommer under alla förhållanden att få vänta på undersökningen och på de slutliga utslagen.
Som ni vet händer det mycket inom stålsektorn, och det kommer nog till slut att handla om fyra eller fem stora europeiska stålföretag. När fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen löper ut år 2002 kommer vi förresten sannolikt att ha en slags europeisk gemensam marknad för stål. Fram tills nu har vi haft ett komplement till nationella marknader, vanligen med statligt ägda stålföretag. Så vi befinner oss nu slutligen nära en europeisk stålmarknad. Detta förstärks av det faktum att fler och fler allianser ingås, våra koncentrationer äger rum, våra förvärv äger rum över gränserna. Detta står i överensstämmelse med gemenskapens politik, men måste granskas ordentligt ur konkurrensreglernas och de statliga reglernas synvinkel. Detta gjordes för några år sedan, när vi diskuterade besvärliga fall i Spanien, Italien, Tyskland och så vidare.
Herr kommissionär! Det som presenteras inför den allmänna opinionen och inför den Europeiska unionen som en strategisk allians mellan ARBED och CSI är i verkligheten en underlig privatiseringshandling, en absorbering -för oss, spanska socialister-, en gåva av spanska regeringen till ett företag - konstigt nog - med statliga andelar. Ni vet att CSI, efter den betydande omstrukturering som Europeiska unionen tillät, är ett helt sanerat företag, utan skulder, med 1 000 miljarder i kassan, socialt omstrukturerat, på bekostnad av de spanska skattebetalarna, det är så sant, och att det för närvarande befinner sig i en situation med höga vinster i förhållande till andra stora företag som USINOR, ARBED, Thyssen, och British Steel. En karamell, herr kommissionär.
Med den formel som har presenterats för utbyte av aktier ser vi - och vi grundar oss på en rapport från Salomon Brothers, som tidigare gav rådet att inte köpa aktier i ARBED - att värdet i Corporación Siderúrgica Integral i ARBED överstiger den uppskattade kontanta betalningen för ARBED för förvärvet, och att ARBED: s andelar värderas till en nivå som ligger långt över marknadspriset.
Ni har rätt. Det är inte så att andra företag ej konkurrerat. Men problemet ligger i anbudet, i gåvan som spanska regeringen redan från början gjorde, kanske för att av dogmatiska skäl göra sig av med ett företag som kostat många mänskliga uppoffringar och även ekonomiska ansträngningar för de spanska skattebetalarna.
Jag tror, herr kommissionär, att ni egentligen bör studera detta från början och kanske se, med hjälp av oberoende företag, vilket det verkliga värdet av detta spanska företag är, och om det inköpts eller ej till ett pris som ligger under marknadsvärdet.
Det var inte kommissionen som tog beslutet om att privatisera företaget. Det var ett beslut som regeringen fattade. Vi tvingade inte fram det. För det andra måste vi, eftersom det var ett förfarande med full insyn, där många andra företag anmodades att lägga bud på CSI, förutsätta att vinnaren erbjöd de bästa villkoren. Det var upp till den spanska regeringen att bestämma sig, och det är uppenbarligen vad den gjort. Så vitt jag vet har vi sannerligen inte fått några klagomål på att förfarandet inte skulle ha varit öppet eller att det inte var rättvist.
Fråga nr 28 från Niels Sindal (H-0617/97)
Angående: Statligt stöd
Det är beklagligt att kommissionen och rådet, samtidigt som de i princip kämpar mot nationellt statligt stöd, fortsatt ger grönt ljus för omfattande nationella stödpaket, i synnerhet till skröpliga varv, nu senast i Tyskland, Spanien och Grekland.
Denna dubbla bokföring underminerar naturligtvis förtroendet för en konsekvent och trovärdig insats för att reducera det statliga stödet, som snedvrider konkurrensen. Flera resurser bör anslås för kontroll av det statliga stödet. Frågan om ytterligare resurser är aktuell på varvsområdet, men även på andra områden.
Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att anslå flera resurser för kontrollen av statligt stöd i syfte att få en uppdaterad och heltäckande bild av stödets omfattning och natur?
Herr ordförande! Jag skall också fatta mig kort eftersom dessa beslut fattades redan för en tid sedan och som den ärade parlamentsledamoten vet gäller det fall som man dragit ut på under flera år.
När det gäller Grekland gjorde en försenad betalning av de anslag som flera år tidigare beviljats att rådet antog kommissionens förslag som innebar att ränta för försenad betalning kunde läggas till, inget annat.
Beträffande Spanien var det lite mer komplicerat. Jag erinrar om att Spanien inom ramen för OECD-förhandlingarna uppnått vissa eftergifter beträffande ett belopp som beviljats för investeringar och vissa sociala följder, vissa sociala svårigheter som hörde ihop med omstruktureringen av varvsindustrin.
I det här fallet förelåg också en betalningsförsening och alltså ytterligare ränta att kompensera. På grund av dessa förseningar beviljades sedan ytterligare ett belopp för investeringar. Rådet ansåg att det handlade om att avsluta ett gammalt fall och att det därför egentligen inte förelåg något nytt. Det handlade om att avsluta ett ärende. Jag fäster er uppmärksamhet på det faktum att de spanska myndigheterna samtidigt åtog sig följande: om varven i fråga i slutet av nästa år fortfarande förlorar pengar, om de inte är bärkraftiga, kommer de att dra slutsatser av detta och inte längre knacka på dörren för att kommissionen skall bevilja ytterligare stöd.
Bestämda åtaganden av den här typen gjordes både gentemot kommissionen och ministerrådet. Det var för övrigt det som gjorde att ministerrådet med stor majoritet kunde acceptera dem.
Kapaciteten måste därefter minskas och som ni vet har vi åtagit oss att kontrollera verksamheten fyra gånger per år. De spanska myndigheterna lämnar rapport om verkställandet av dessa åtaganden fyra gånger per år, och vi skickar dit personal för att på plats på varven kontrollera att åtagandena verkligen uppfyllts.
Det sista fallet gäller Tyskland. Även där handlar det om fortsättningen på ett drama som ägt rum med Bremen Vulkan. Det beslutades slutligen där också att på sätt och vis tillåta de två varven i Östtyskland att fortsätta att arbeta under de villkor som tidigare fastställts. Men eftersom pengarna hade dragits ifrån av Bremen Vulkan måste det kompenseras. Även här gjordes ett åtagande för sista gången. Om dessa varv privatiseras i morgon blir det inte fråga om att på nytt komma och knacka på dörren för att ännu en gång begära offentliga medel för att genomföra det. Dessutom kommer som ni vet en relativt stor kapacitetsminskning att genomföras i Bremen i Tyskland.
Det är i detta sammanhang det hela har genomförts och detta på ett försvarbart sätt.
Och nu vill jag avsluta med två saker. Man är fortfarande inte säker på att Förenta staterna kommer att ratificera OECD-avtalet. Lösningen ligger där, men Förenta staterna rör sig inte. Om de ratificerar det i morgon kommer det omedelbart att träda i kraft. Om det inte blir så måste vi förbereda framtiden. Kommissionen kommer att innan denna månads utgång lägga ett förslag på rådets bord, eftersom det sjunde direktivet löper ut i slutet av nästa år, om hur varven i denna sektor skall behandlas i framtiden. Jag kan redan nu säga att kommissionen kommer att inta en relativt strikt attityd gentemot stöd till denna sektor.
Men jag är säker på att vi får anledning att komma tillbaka dit när jag har lagt fram förslaget till mina kolleger och kollegiet har accepterat det. Jag är naturligtvis beredd att komma tillbaka till er och diskutera i parlamentet.
För det första skulle jag vilja tacka kommissionären för ett mycket uttömmande svar och framföra ett generellt tack för kommissionens insats i samband med det statliga stödet. Min fråga avsåg lika mycket vad som generellt kommer att ske i framtiden, alltså även på andra områden, med hänsyn till det statliga stödet. Efter det att jag framfört denna fråga har det inträffat att en av Kelloggs fabriker, som ligger vid sidan av det varv i min hembygd som lades ner, också skall läggas ned, eftersom den skall flyttas till Spanien och Manchester. Det vill säga till områden som omfattas av mål 1 och 2, där man också ger bidrag utifrån andra förutsättningar. Min fråga gäller alltså lika mycket vad kommissionen kommer att göra för att se till att det finns kapacitet i kommissionen till att övervaka hur det i framtiden ges stöd, både med gemenskapsmedel och med statliga medel. Vi har haft ärendet med Boston Scientific i Danmark, vi har haft Renault och nu har vi också Kelloggs, verksamheter som flyttar runt i Europa till de platser som kapitalmässigt är mest gynnsamma.
Jag vill föreslå den ärade ledamoten att vi fortsätter denna diskussion senare, eftersom kommissionen under de kommande veckorna och månaderna kommer med flera initiativ, bland annat några från Monika Wulf-Mathies med avseende på strukturfonderna. Vad nationellt regionalt bistånd beträffar så kommer jag att försöka reducera de regioner som är berättigade till stöd - åtminstone i viss utsträckning - samt dessutom reducera nivåerna för den biståndsintensitet som är kopplad till en hel serie andra intiativ för att skärpa reglerna och för att försöka utveckla en strängare politik för offentligt bistånd. Det kommer därför att finnas gott om möjligheter att återkomma till denna fråga, och jag kommer att stå till fullt förfogande för parlamentet för ingående diskussioner.
Herr kommissionär! Sanningen är den att jag skulle vilja säga till min kamrat att jag inte förstår vad han anser vara "skröpliga varv" . Jag tror att han borde besöka något av dessa "skröpliga varv" som han hänvisar till, så kommer han att märka att dessa varv konkurrerar med andra varv i andra länder som Korea.
Kommissionären har nämnt OECD-avtalet och förnyandet av nästa direktiv om offentliga stöd, och om USA inte ratificerar överenskommelsen och om andra länder som Korea fortsätter diskussionen om stöd till varven, kommer vi att begå självmord genom att inte kompensera en kontroll vi inte kan verkställa i andra länder när det gäller offentliga stöd.
Och, jag vill också påminna min kamrat om att den största delen av de offentliga stöden ges i de rikaste länderna, och, kommissionären får rätta mig om det inte är så att just i de rikaste länderna ges mest företagsstöd.
Jag vill bara föreslå de ärade ledamöterna att de väntar några veckor och sedan kommer ett förslag från oss om varvsindustrins framtid i Europa, och om vad vi tror man kan räkna med vad gäller statligt stöd. Det kommer alltså att finnas många möjligheter att diskutera detta ytterligare och jag vill upprepa vår beredvillighet att diskutera saken till fullo med parlamentet.
Eftersom tiden för frågor till van Miert är slut kommer fråga nr 29 att besvaras skriftligen.
I protokollet som lagts till Amsterdamfördraget slås en generellt princip fast. Den innebär att alla medlemsstater i Europeiska unionen skall anses vara s.k. säkra ursprungsländer. Protokollets enda artikel är så formulerad att den skall begränsa EU-medborgares möjligheter att söka asyl i ett annat medlemsland till fyra specifika situationer. Dessa finns angivna i fyra särskilda undantagsparagrafer.
Ledamot Sjöstedts fråga avser särskilt protokollets fjärde paragraf. Där stipuleras att en medlemsstat, oavsett protokollets grundregel, alltid har rätt att i slutändan själv avgöra om en asylansökan skall prövas eller ej. Om ett medlemsland väljer att pröva en sådan asylansökan, måste ministerrådet informeras, och ansökan skall alltid antas vara uppenbart ogrundad. Protokollet säger dock uttryckligen att detta på intet sätt påverkar en medlemsstats självbestämmanderätt. Man kan alltså säga att det nya är att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att informera ministerrådet om och när en asylansökan från en EU-medborgare prövas.
Även om jag personligen beklagar att detta protokoll har tagits med i det nya fördraget, välkomnar jag att det i protokollets inledning uttryckligen slås fast att Genèvekonventionens anda och bokstav skall respekteras när det gäller beviljande av flyktingstatus. Medlemsstaterna har rätt att vidta de administrativa åtgärder som anses vara nödvändiga för att uppfylla Genèvekonventionens krav. I en särskild deklaration som fogats till protokollet uttrycks dessutom klart och tydligt att överenskommelser på intet sätt har prejudicerande verkan när det gäller detta.
Ytterligare en deklaration är direkt knuten till den fjärde undantagsparagrafen. Den förutskickar en översyn över hur man på bästa sätt skall kunna snabba upp procedurerna för hur uppenbart ogrundade asylansökningar från EU-medborgare skall prövas.
Låt mig sammanfatta mitt svar i tre punkter. Min uppfattning är alltså att Amsterdamfördragets asylprotokoll innebär följande: För det första att de åligganden som medlemsstater har enligt Genèvekonventionen förblir oförändrade. För det andra att en asylansökan som görs av en EU-medborgare normalt inte skall anses vara giltig, eftersom medlemsstaterna skall betraktas som säkra ursprungsländer. För det tredje att alla medlemsstater bibehåller sin beslutanderätt och därför alltid kan pröva asylansökningar från EU-medborgare under förutsättning att ministerrådet informeras och att prövningen utgår från att ansökan är uppenbart ogrundad.
Jag skulle vilja tacka kommissionären varmt för svaret, framför allt den personliga anmärkningen om synen på detta protokoll som jag delar till fullo och åsikten att det är en olycka som har skett i Amsterdamfördraget. Jag tycker också att det är viktigt att det slås fast att varje medlemsstat har en fullständig rätt att själv pröva varje asylansökan. Samtidigt går det inte att komma undan att man här försöker sätta press på medlemsländerna att tillämpa en delvis annan praxis. Det har också riktats hård kritik t.ex. från FN: s flyktingkommissarie mot dessa skrivningar och även från organisationer som arbetar med flyktingfall. Det bästa vore om detta kunde omprövas, eftersom det egentligen är ett farligt exempel, bland annat om det följs av andra områden i världen som kan ta detta till intäkt för att själva på olika sätt göra rätten att söka asyl och få sin asylansökan behandlad snävare.
Kom ihåg att detta förslag inte har lagts fram av kommissionen. Detta är vad medlemsländerna har kommit överens om. Därför borde kanske frågan ha ställts till ministerrådet.
Jag känner att jag måste ta till orda nu när hela diskussionen är på det vackra svenska språket.
Jag skulle bara vilja ställa följande fråga till kommissionär Gradin. När ni här säger att en ansökan om asyl i ett medlemsland normalt inte skall anses vara giltig och att prövningen skall utgå från att ansökan är ogrundad, hur exakt tänker man sig att man skall implementera detta juridiskt? Vi har ju en juridiskt oberoende domstol. Skall den på något sätt börja med att säga att det står 1-0 till att det inte skall beviljas asyl? Jag vet inte om man inom rådet har funderat över detta, men mig syns det vara ett helt omöjligt juridiskt problem.
Jag tror inte att man skall göra detta till juridiskt kineseri. Det som är viktigt är att varje land enligt dessa bestämmelser har rätt att pröva en ansökan enligt Genèvekonventionen. För det andra vill jag säga att jag inte kan svara för ministerrådet. Det är ministerrådet som är ansvarigt för detta. Det är i ministerrådet som man har antagit detta, och det har icke varit på kommissionens önskan.
Till att börja med vill jag tacka fru Gradin för hennes mycket kompletta och uttömmande förklaring av den tolkning som kommissionen gör av detta bilagda protokoll till Amsterdamfördraget.
Gradin har i första hand bekräftat domstolarnas självständighet, i andra hand, medlemsländernas suveränitet att behandla alla asylärenden, och i tredje hand att dessa ansökningar i princip anses ogrundade om de kommer från medborgare som lever i en stat som har alla garantier för de grundläggande rättigheterna och därför anses vara säkra ursprungsländer. Dessa är normalfallen.
Och, är det inte sant, fru Gradin, att den grad av politisk integration som staterna i den Europeiska unionen har i dag för närvarande inte existerar i någon annan del av världen?
Låt mig än en gång sammanfatta Amsterdamfördragets asylprotokoll. Det innebär för det första att de åligganden som medlemsstater har enligt Genèvekonventionen blir oförändrade.
För det andra skall en asylansökan som görs av en EU-medborgare normalt inte anses vara giltig, eftersom medlemsstaterna skall betraktas som, som det står i protokollet, " säkra ursprungsländer" .
För det tredje bibehåller alla medlemsstater sin beslutanderätt och kan därför alltid pröva asylansökningar från EU-medborgare under förutsättning att ministerrådet informeras och att prövningen utgår från att ansökan skulle vara uppenbart ogrundad.
Fråga nr 31 från Jan Andersson (H-0616/97)
Angående: Insatser mot handeln med syntetiska droger
Handeln med syntetiska droger ökar i Europa. En stor del av tillverkningen och distributionen sker från länder som ansöker om medlemskap i Europeiska unionen.
Hur kommer Europeiska gemenskapernas kommission att i medlemskapsförhandlingar söka påverka de länder där tillverkning sker och varigenom distribution sker, att ta itu med problemet med de syntetiska drogerna?
Kommissionen delar ledamot Anderssons oro över de nya syntetiska drogernas utbredning i Europa. Fram till för några år sedan tillverkades amfetamin och ecstasy huvudsakligen i Nederländerna och Belgien. I dag sker tillverkningen i allt högre grad i något av de öst- och centraleuropeiska eller baltiska länderna. Jag har förstått att ungefär hälften av det amfetamin som beslagtas i Stockholm i dag kommer exempelvis från Polen.
I maj i år lade kommissionen på mitt förslag fram ett meddelande med en grundlig analys av denna utveckling. Vi föreslog också ett antal åtgärder, bland annat ett utökat samarbete med de öst- och centraleuropeiska samt de baltiska länderna i denna fråga.
Kampen mot narkotika var också en huvudfråga vid den strukturella dialogen under irländskt ordförandeskap våren 1996. Jag tog då särskilt upp frågan om de syntetiska drogernas utbredning. Ingen av de ministrar från ansökarländerna som var närvarande kan ha några tvivel om att detta är en högt prioriterad fråga inom Europeiska unionen. Detta är något som jag också har tagit upp vid alla mina besök i ansökarländerna.
Kommissionen har på ett mycket tydligt sätt gjort klart att detta är ett område som kommer att få mycket stor uppmärksamhet under medlemskapsförhandlingarna. Ansökarländerna förväntas anta vår acquis communautaire . Det inkluderar också kampen mot narkotika i allmänhet och de kemiska drogerna i synnerhet. Det gäller därför att kunna leva upp till de regler vi har när det gäller kontroll av precursorer , penningtvätt och liknande.
Den 16 juni fattade ministerrådet beslut om att upprätta vad vi kallar ett early warning system . Detta innebär att medlemsländerna i framtiden kommer att få information mycket snabbare än i dag när en ny typ av kemiska droger dyker upp på marknaden, vilket är mycket värdefullt.
För ansökarländerna är allt detta naturligtvis en grannlaga uppgift. Från kommissionens sida kommer vi därför att hjälpa till så mycket vi kan. Vi har för övrigt sedan 1993 tillhandahållit teknisk assistans genom Pharebiståndet, inte minst för kontroll av kemiska precursorer . Det återstår naturligtvis mycket att göra, och jag arbetar intensivt för att just dessa frågor också framöver skall bli prioriterade i vårt samarbete med de nya demokratierna i öst.
Jag tackar kommissionären för svaret som var alldeles utmärkt. Vi talar i samband med östutvidgningen ofta om frågor som rör ekonomi och i arbetsmarknadsutskottet, som jag sitter i, också om sociala rättigheter m.m. Det är jätteviktigt, men detta är också en stor fråga, nämligen handeln med narkotika över gränserna.
Jag är mycket nöjd med svaret och med de insatser som kommissionären presenterade, men jag har två frågor i anslutning till detta. För det första undrar jag vilken reaktion kommissionen har fått från Polen och de baltiska länderna, när alla dessa åtgärder har presenterats. Har länderna, så att säga, tagit detta på allvar, har de varit positiva och ämnar de göra något åt det?
Det förekommer ju trots allt en produktion också i våra egna länder. Därför undrar jag, för det andra, om ni inte någon gång har mötts av denna fråga: " Borde ni inte sopa rent framför egen dörr?"
De ansökarländer som varit föremål för den strukturerade dialogen och som vi har pratat med vid besök har mycket klart förstått att vi lägger stor vikt vid att de ser till att ta itu med frågor som syntetiska droger. Det är ingen tvekan om att flertalet av dessa länder i dag inte har en tillräcklig juridisk bas för att göra detta, utan det krävs fortfarande att de får lagar och förordningar som ger dem bättre verktyg - det är det ena. Det andra är att man kommer tillrätta med korruption, inte minst vid gränser och liknande för att ytterligare skärpa aktiviteterna.
I fråga om våra egna länder var just tanken när vi gjorde förslaget till meddelande i våras att vi skulle sopa rent framför den europeiska dörren, dvs. att vi också inom de femton medlemsstaterna också skall ta itu med att vi är tillverkare och se till att hitta lösningar. Det är därför som detta early warning system har kommit på dagordningen.
Fråga nr 32 från Richard Howitt (H-0647/97)
Angående: Harmonisering av invandringspolitiken - diskriminering av en av mina väljare
I ett invandringsfall som rör den ryska hustrun till en av mina väljare - Clark från Leigh-on-Sea - har uppehållstillstånd utfärdats av den tyska invandringsmyndigheten, men inte av invandringsmyndigheten i Förenade kungariket. Detta belyser att den harmonisering av EU: s invandringslagstiftning som föreskrivs i fördraget ännu inte existerar inom Europeiska unionen. Vad kan kommissionen göra för att hjälpa Clark att få tillbaka sin hustru till Förenade kungariket och vilka ytterligare åtgärder kan vidtas för att säkerställa en högre grad av harmonisering inom hela EU, så att liknande fall inte uppstår i framtiden?
Frågan från ledamot Howitt berör det faktum att invandringsreglerna i vissa fall hör hemma i gemenskapsrätten och i andra fall styrs av nationell lagstiftning. Detta skapar ibland en viss förvirring. Läget är i dag följande: Det är enbart när en EU-medborgare utnyttjar sin rätt till fri rörlighet och bosätter sig i ett annat medlemsland som hans eller hennes familjemedlemmar täcks av gemenskapsrätten. I sådana fall kan en familjemedlem hävda sin rätt till familjeåterförening. För medborgare från tredje land som är i behov av visering föreskriver gemenskapsrätten att visum skall utfärdas utan kostnad och utan betungande procedurer. Om det däremot är en medborgare som bor i det land där han eller hon är medborgare, så täcks familjemedlemmarna av de nationella lagar och regler som råder i det landet. Enligt utslag i Europeiska gemenskapernas domstol, dvs. EG-domstolen, kan en person hävda sin rätt till fri rörlighet och fri bosättning mot sitt eget medlemsland. Det gäller då han eller hon återvänder till sitt hemland efter att ha bott i ett annat medlemsland. Det står helt klart att den avgörande faktorn när det gäller familjemedlemmars rätt till invandring och uppehåll under gemenskapsrätten är att EU-medborgaren utnyttjar eller har utnyttjat rätten till fri rörlighet. Det är därför svårt för kommissionen att bedöma vilken kategori herr Clark, eller hans hustru tillhör. Kommissionen skulle självklart helst se att det fanns gemensamma invandringsregler för hela unionen.
Den 30 juni antog kommissionen ett förslag till konvention om regler för invandring inom hela Europeiska unionen. Förslaget är ett viktigt första steg i arbetet med att skapa en mer likartad invandringspolitik i våra medlemsländer. En paragraf i förslaget täcker just de problem som ledamoten har tagit upp. Det innebär att samma regler för familjeåterförening skulle gälla överallt inom Europeiska unionen. Jag hoppas naturligvis att Europaparlamentet kommer att ge kommissionen allt tänkbart stöd för det förslag som under hösten skall börja förhandlas i ministerrådet.
Tack fru kommissionär för att ni svarade på denna fråga. Jag accepterar, som ni sade, att medlemsstaternas roll i denna fråga är avgörande. Jag välkomnar verkligen att Förenade kungarikets nya labourregering upphävt regeln om primärt syfte, vilket kommer att vara till stor nytta i detta sammanhang. Vad jag emellertid skulle vilja ansätta kommissionären om är det faktum att gemenskapslag vanryktas. Vi kan inte fortsätta att ha en situation där en medlemsstats medborgare åtnjuter rättigheter enligt sin egen nationella lagstiftning, som är mindre fördelaktiga än de rättigheter de åtnjuter som EU-medborgare i andra europeiska länder. Clark, som är brittisk medborgare, upptäckte att han kunde ta med sig sin ryska fru till Tyskland, men inte till Storbritannien - inte om han inte först bodde sex månader i Tyskland. Om han upptäckte att han hade en grekisk farfar kunde han göra anspråk på grekiskt medborgarskap och också då utan några problem. Om han var italienare skulle det inte vara någon konflikt alls. Sådana avvikelser leder till en känsla av missnöje bland Europas medborgare, inte minst dem i min egen valkrets.
Jag uppmanar kommissionären att agera med viss kraft till förmån för de förslag hon hänvisat till, för att stödja rätten till verklig familjeåterförening i alla europeiska länder.
Jag håller med den ärade ledamoten om att det är mycket förvirrande att vi har dessa motsägelsefulla regler och föreskrifter i unionen. Anledningen till den konvention jag nu presenterat för kommissionen, och som nu antagits, och som kommer att diskuteras av parlamentet och ministerrådet, är att vi vill få till stånd gemensamma regler för alla våra medborgare med avseende på kringflyttning och tillträde till våra länder. Ingen kan förstå vad som händer ibland. Detta är mycket förvirrande.
Det bekymrar mig mycket att kommissionären skulle ha varit här klockan 18.40 för att svara på frågor. Av respekt för denna kammare bör han infinna sig omgående, och jag förväntar mig en förklaring till varför han inte är här.
Fru Macintosh! Jag delar verkligen er oro och jag känner en viss förvåning eftersom jag insisterat på att att församlingens sekretariat skulle be kommissionären vara närvarande. Fru Gradin är vänlig nog att stanna sex minuter mer än vad hon lovat tillsammans med oss. Jag känner inte till orsakerna, som jag antar är rättfärdigade och allvarliga, till att kommissionären inte ännu är här med oss.
Men med Gradins hjälp ska vi komma framåt i vårt arbete.
Fråga nr 33 från Bernd Posselt (H-0649/97)
Angående: Fördelning av bördor när det gäller flyktingar och asylsökande
Hur ser den aktuella situationen ut med avseende på fördelningen av bördor mellan medlemsstaterna när det gäller asylsökande och plötslig tillströmning av flyktingar, och när kommer kommissionen att lägga fram en översikt för Europaparlamentet om de rättigheter och materiella förmåner som dessa båda grupper åtnjuter i de olika medlemsstaterna?
Mot bakgrund av den bosniska flyktingkrisen inledde ministerrådet en diskussion om hur fördelning av ansvaret för asylsökande skall ske vi massflyktsituationer, dvs. burden sharing . Denna första diskussion resulterade i rådsresolutionen den 25 september 1995 om ansvarsfördelning när det gäller en temporär lösning för tillträde och bosättning för människor i behov av skydd. Därefter följde ministerrådets beslut den 4 mars 1996 om ett förvarnings- och beredskapssystem.
Kommissionen har försökt föra frågan ännu ett steg framåt med sitt förslag i april i år till en gemensam aktion om tillfälligt skydd för människor på flykt. Förslaget förutsätter en gemensam beslutsmekanism för införande, revision och utfasning av tillfälligt skydd. Den lägger också fast vissa minimirättigheter och villkor för mottagandet av människor på flykt. Tanken är att denna gemensamma beslutsprocess skall bilda ramen för en verklig fördelning av ansvarsbördan när det gäller massinvandring av människor som är på flykt och som behöver skydd.
Också Europaparlamentet har bidragit till att stimulera konkreta insatser för en fördelning av ansvarsbördan genom att införa två nya budgetposter. Budgetposten B8-103 är avsedd att täcka kostnaderna för genomförande av pilotprojekt när det gäller mottagande av människor på flykt. Det bygger på idén med delat ansvar mellan medlemsländerna. Den andra budgetposten, B7-6008, täcker gemenskapens finansiering av pilotprojekt som syftar till att underlätta den frivilliga återvandringen för personer som har fått tillfälligt skydd i medlemsländerna.
Kommissionen har redan med framgång fått igenom det nödvändiga legala instrumentet i ministerrådet, baserat på artikel K 3.2 b för implementeringen av dessa två budgetposter. Ministerrådets beslut togs den 22 juli. Det har gjort det möjligt för kommissionen att starta pilotprojekt på dessa områden enligt budgetkommentarerna. Kommissionen kommer att utvärdera resultatet av de pilotprojekt som finansieras under året och avser att återkomma med ett förslag till flerårigt program 1998.
När det gäller den andra delen av frågan skulle jag vilja hänvisa ledamoten till det dokument som kommissionen tog fram i samband med den gemensamma aktionen om tillfälligt skydd. Det gäller en överblick över de centrala delarna i medlemsländernas politik på detta område, särskilt de rättigheter och skyldigheter som varje medlemsland ger personer som beviljats tillfälligt skydd. Enligt den föreslagna gemensamma aktionen skulle kommissionen årligen rapportera till Europaparlamentet och ministerrådet om hur reglerna om tillfälligt skydd implementeras i medlemsländerna liksom de finansiella effekterna.
Tack fru Gradin. Och låt mig framhålla vår tacksamhet över att ni så tålmodigt varit med oss långt utöver vad som är ert ansvar och i och med det täckt ett tomrum, som utan tvivel skulle varit negativt för arbetet i denna församling.
Frågorna nr 34 och 35 kommer att besvaras skriftligen.
Herr ordförande, mina ärade damer och herrar! Som det anfördes i den muntliga frågan förutser direktiv 93/119 om djurskydd vid slakt eller avlivning, att detta direktiv inte skall användas när djur dödas vid kulturella och sportsliga evenemang. Kommissionen har uppfattningen att i detta fall är de nationella myndigheterna ansvariga för de aktuella djurens välbefinnande. Denna tolkning motsvarar djurskyddsprotokollet i fördraget som godkändes inom ramen för Amsterdamfördraget i juni 1997. Eftersom djurskyddet som sådant uttryckligen är Romfördragets eller EEC-fördragets mål, kan kommissionen endast upprepa sin tidigare uppmaning till regeringarna i medlemsstaterna att göra allt som står i deras makt för att få slut på oacceptabla procedurer för att döda djur vid kulturella och sportsliga evenemang.
Det är alltid ett nöje att träffa kommissionären om än, vi detta tillfälle, ganska sent. Hur kan kommissionären tillfredsställa medborgarna i min valkrets, och det vore mig ett nöje att kopiera varenda brev jag fått från dem i denna fråga - i synnerhet med avseende på att djur dödas i kulturevenemang och i idrottstävlingar?
Är det inte kommissionärens skyldighet, enligt protokollet till det ursprungliga Maastrichtfördraget, att säkerställa att varje enskild lagstiftning och varje lag överensstämmer med de föreskrifter om djurs välbefinnande som överenskoms i det protokollet?
Samtidigt som jag redan i min fråga har meddelat det faktum att jag inser att direktiv 93/119 gäller, så har mina väljare fortfarande betydande obehagliga känslor om det onödiga och överflödiga lidandet hos dessa djur, som dödas i kulturevenemang och vid idrottstävlingar. De låter sig inte nöjas med - inte i mitt eget land men i andra medlemsstater - att protokollet beaktas eller att direktivet uppfylls. Om brott mot direktivet skulle förekomma, har de då en talan som kan föreläggas EG-domstolen?
Herr ordförande, ärade ledamot! Som jag redan tidigare anfört skall det först och främst konstateras att frågan om djurskydd inte är gemenskapsrättens enda uppgift respektive inte uteslutande är reglerad i gemenskapsrätten, utan att endast vissa aspekter på djurskyddet är reglerade på gemenskapsnivå. Allt som går utöver detta är medlemsstaternas ansvar med sin respektive lagstiftning. Detta ansvar måste medlemsstaterna också ta. Såvida det rör sig om gemenskapsrättsliga föreskrifter således i detta fall om direktiv 93/119 är medlemsstaterna dessutom anmodade att genomföra och använda detta direktiv. Om det vid en inspektion konstateras att en medlemsstat inte tillräckligt följer dessa föreskrifter respektive inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att omsätta detta direktiv, skall man pröva om det skall inledas ett överträdelseförfarande mot en sådan medlemsstat. Jag är gärna beredd att informera min kollega, fru Bonino, sedan enligt den nya ansvarsfördelningen i kommissionen, som framför allt begärdes av parlamentet, frågan om inspektion av djurskyddande åtgärder numera faller under hennes ansvar.
Herr kommissionär! Ni har sagt att ni hoppas att medlemsstaterna slutar med dessa handlingar som ni anser vara grymma, trots att dessa inte faller under gemenskapsrätten. Är det inte snarare så herr Fischler att, för det första står vi här inför artikel 128 som rättsgrund, dvs. en fullständig tillämpning av subsidiaritetsprincipen eftersom det handlar om en kulturell fråga, och för det andra att det ännu inte finns någon gemensam uppfattning om vad som kan anses vara djurens väl och ve i förhållande till kulturella intressen?
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag har, tror jag, mycket klart visat att det här finns skilda ansvarhetsområden, om ni så vill, i subsidiaritetens anda. Vi som kommission måste här hålla oss till fördragets bestämmelser, men jag skulle ändå vilja betona att vi har sett till att fördraget följs. När det förekommer överträdelser mot detta direktiv är vi t.o.m. skyldiga att sätta stopp för dessa.
Fråga nr 37 från John Iversen (H-0550/97)
Angående: Växtskyddsmedel
Det nya fördraget från Amsterdam medför bland annat att ett antal direktiv, som faller under artikel 43, såsom direktiv 91/414 , om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden, istället skall behandlas enligt artikel 129. Detta kommer att ge Europaparlamentet större inflytande på de kriterier, som ligger till grund för ett godkännande av växtskyddsmedel inom EU, då det därmed kommer att behandlas enligt medbeslutandeförfarandet.
Kommer kommissionen därför att vänta med att godkänna verksamma ämnen på positivlistan för växtskyddsmedel, som rykten nu säger att kommissionen har satt igång med? Eller är kommissionen istället villig att revidera direktivet nu, så att hänsyn kan tas till de krav som Europaparlamentet kan ha innan nya ämnen blir godkända?
Herr ordförande, mina damer och herrar! Direktiv 91/414 om utsläppande av växtskyddsmedel är i kraft sedan 1993. Den första fasen av kontroll av gamla medel och kontroll av vissa nya verksamma ämnen har just kommit i gång. Kommissionen förfogar för dagens genomförande av direktivet därför inte över tillräckligt med belägg för att om möjligt ändra de principiella kriterierna för att tillåta kemiskt-syntetiskt verksamma ämnen eller att upphöra med kontrollprogrammet.
Eventuellt kommande förslag från kommissionen av ändring av kriterierna, efter ratificireingen av Amsterdamfördraget, skulle naturligtvis bygga på de motsvarande nya bestämmelserna.
Jag tackar kommissionären för svaret. Jag tolkar svaret så att man kan hamna i en situation där det blir en tidsöverlappning, eftersom man inte har tillräckliga upplysningar. Så tolkade jag i alla fall ert svar. Detta tycker jag är ganska utmärkt och jag vill i och för sig uppmana er att man, om ikraftträdandet av det nya fördraget är mycket närliggande, inte hastar igenom någonting utifrån de gamla bestämmelserna, om man behöver nya upplysningar. Det blir på sätt och vis en slags begäran eller uppmaning till er, herr kommissionär, om att vänta med att titta på dessa nya ämnen tills det nya fördraget trätt i kraft, även när det ser ut, efter hur jag tolkade er, som att det blir en viss överlappning.
Fråga nr 38 från Raul Rosado Fernandes (H-0554/97)
Angående: Vinodling, direktiv 193/68/EEG
Vinodlingen i Europa måste för att vara lönsam ständigt finna nytt utvalt vegetativt tillväxtmaterial, som gör det möjligt att uppnå större produktivitet eller bättre kvalitet i enlighet med marknadens krav. Vinodlare i Grekland, Spanien och Portugal underordnas en rättsakt som på sin tid var utmärkt (direktiv 193/68/EEG) men som gör det praktiskt omöjligt att leva upp till de sanitära normerna, som i dag tolkas på ett annat sätt. Eftersom de tre nya vinproducerande länderna inte sedan decennier tillbaka har utfört ett utval, till skillnad från de vinproducerande länder som var med och grundade unionen, är det nödvändigt för vinodlingen att direktivet i dessa länder får en annan tolkning för att kvaliteter skall kunna bevaras som inte kan importeras från medlemsstater som gjort större framsteg på området.
Varför klargör inte GD VI på ett opartiskt sätt vilka kriterier som skall uppfyllas för tillämpningen av direktivet, med beaktande av den historiska situationen i varje land? Av vilken anledning finns inte den privata sektorn representerad i den ständiga kommitté som nämns i artikel 17 i direktiv 193/68/EEG?
Herr ordförande, mina damer och herrar! Denna fråga handlar om införandet av s.k. vegetativt tillväxtmaterial för druvor. Därför infördes enhetliga kvalitetsnormer, som medlemsstaterna måste uppfylla vid införande av dessa på marknaden. Målet var att öka produktiviteten i vinodlingen. Kommissionens ansvariga tjänstemän förbereder för närvarande en omarbetning av detta direktiv för att förenkla med hänsyn till den relevanta rättsliga och tekniska utvecklingen, för att aktualisera det, men även för att undanröja ännu befintliga handelshinder och garantera dess förenlighet med den inre marknaden. Kommissionen kommer inför rådet och parlamentet att preliminärt vid slutet av detta år lägga fram förslaget.
De olika växtskyddsföreskrifter som ni tar upp i er fråga går att hänföra till bestämmelser i själva direktivet. I direktivet tillåts nämligen medlemsstaterna uttryckligen att i vissa fall använda kompletterande tillsatser för sin egen produktion och även att tillämpa vissa andra bestämmelser efter de olika vinodlarregionernas förutsättningar.
Rättsreglernas utveckling och eventuella problem vid omsättningen av dessa diskuteras i den ständiga kommittén för frö- och växtmaterial av experter från medlemsstaterna. Därvid undersöks situationen i varje land ordentligt.
Vad gäller den privata sektorns representanter och deras möjlighet att delta i överläggningar i den ständiga kommittén tillåter det aktuella rådsbeslutet endast representanter från medlemsstaterna. Privata sektorns representanter kan dock avge yttranden till kommissionens rådgivande utskott, där viktiga nya utvecklingstendenser i rättsföreskrifterna kan diskuteras. I den aktuella omarbetningen har kommissionens ansvariga tjänstemannagrupper direkt rådfrågat branschförbund som har kunskaper och är specialister inom olika områden för tillväxtmaterial.
Herr kommissionär! Det finns en viss tolerans i kommersialiseringen av portugisiska druvsorter som odlas av icke klassificerat ädelmaterial. Det beror på att de portugisiska myndigheterna är tämligen stränga - det är en gammal tradition sedan vår inkvisition, även om det kanske inte är så klokt!
Därför produceras några i Frankrike, sedan lastas de, och säljs tillbaka till Portugal. Det finns redan klagomål om detta. Legras fick redan den 1 september i år ett klagomål, det är lätt att kontrollera. Jag säger det bara för er information.
) Jag vill bara kort svara på detta. Jag har naturligtvis inte mycket inflytande över de portugisiska myndigheternas klokhet, men jag kan försäkra att om det finns konkreta klagomål, kommer vi även att undersöka dessa. Om det från den privata sektorns sida, dvs. från firmor eller kooperativ i tillväxtmaterialbranschen finns klagomål kan dessa läggas fram i de kommittéer som behandlar frågorna och diskuteras på specialistnivå.
Fråga nr 39 från Arlindo Cunha (H-0595/97)
Angående: ommissionens strategi för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken
Nästa reform av den gemensamma jordbrukspolitiken bör ge de europeiska bönderna resurser och förutsättningar de behöver för att anpassa sig till den ökade konkurrensen utifrån till följd av utvidgningen till de central- och östeuropeiska länderna och GATT.
Detta innebär att revideringen inte kan ske endast på sektorsnivå, eftersom det förutom justeringen av vissa marknadsorganisationer även krävs en intern omfördelning som ökar den del som avser landsbygdsutveckling och skapar en miniminivå av inkomststöd till alla jordbrukare. Endast på detta sätt kan man undvika oacceptabel diskriminering på det sociala och politiska planet.
På vilket sätt avser kommissionen att jämka samman alla dessa aspekter på problemet? Har den för avsikt att, liksom 1991, i förväg lägga fram ett allmänt strategidokument som underlag för diskussionen med tekniska, yrkesmässiga och politiska kretsar?
Som ni alla vet här i kammaren lade lade kommissionens ordförande den 16 juli i år fram Agenda 2000, där kommissionen ger en bred överblick över utvecklingen inom Europeiska unionen och dess politik efter sekelskiftet och in i nästa decennium och effekterna av utvidgningen samt diskuterar budgetramarna efter år 2000. För jordbruket har kommissionen föreslagit en fortsatt fördjupning och utvidgning av den reform som startades 1992 och som dessutom kom i gång under dåvarande ordföranden i rådet, herr Cunha, och som stöd för denna process utveckla en samordnad politik till förmån för landsbygden. Med omställningen från prisunderstöd till direktbetalningar kan Europeiska unionen i hög grad förbättra sin konkurrenskraft genom att sänka priserna på spannmål, nötkött och mjölk. Därigenom bidrar vi även till att produkterna inom unionen i full utsträckning står öppna för de internationella marknadernas positiva utveckling. Samtidigt skall livsmedelshygien och livsmedelskvalitet men även livsmedlens säkerhet förbättras. Förslagen för att utveckla en samordnad politik till stöd för landsbygden har till mål att å ena sidan trygga en rimlig inkomst för jordbruksbefolkningen, å andra sidan bidra till att stabilisera jordbruksinkomsterna samt bidra till att skapa nya sysselsättnings- och inkomstmöjligheter för jordbrukarna och deras familjemedlemmar. Kommissionen avser att för rådet lägga fram efter överläggning med Europaparlamenteten första rapport över åtgärdspaketet Agenda 2000 och sedan efter toppmötet i Luxemburg föreslå de motsvarande rättsliga texterna samt lägga fram konkreta förslag för enskilda områden.
Herr ordförande! Jag är tacksam för kommissionärens svar, men faktum är att förslaget i Agenda 2000 även fortsättningsvis kommer att utesluta producenter av vissa medelhavsprodukter från direkt hjälp, vilket är fallet med vin, frukt och till med med ris. Vad som kommer att hända är att i några länder i södra Europa kommer mer än hälften av jordbruksproduktionen att förbli undantagen från det direkta inkomststödet, vilket kommer att skapa en svår diskriminering på det politiska planet. Kommissionären vet detta. Vi kan inte förklara för de portugisiska, spanska eller italienska lantbrukarna varför hälften av deras jordbruksproduktion inte berättigar till bidrag, när det i andra länder, med annan produktion, är så att nästa hela jordbruksproduktionen är berättigad till bidrag.
Vad jag skulle vilja fråga kommissionären är vad kommissionen tänker göra för att undvika denna diskriminering mellan länderna, som är en mycket svår politisk fråga, som vi politiker måste försöka lösa?
Mina damer och herrar! Jag skulle här vilka göra ett tydligt klarläggande. För det första vad beträffar de s.k. medelhavs- eller sydliga produkterna, kommenterade i Agenda 2000, har kommissionen för avsikt att lägga fram konkreta förslag även för området tobak och för olivoljesektorn. Jag vill påminna om att man här i parlamentet flera gånger har krävt att kommissionen inte lägger fram denna typ av förslag förrän man i Europaparlamentet har diskuterat de betänkanden som finns till dessa båda sektorer och avgett yttrande. Och till det håller vi oss.
Vad gäller vinsektorn så finns det ett reformförslag. Vi tror emellertid inte att det i sin nuvarande form kommer att fullföljas. Jag tror att det blir nödvändigt att förbereda ett nytt förslag från kommissionen. Ni kan vara säkra på att dessa konkreta förslag kommer att vara färdiga vid samma tid, vid slutet av året eller början av nästa år, som de konkreta förslagen för spannmål, mjölk och nötkött. Följaktligen kommer inom ramen för de vidare diskussionerna även dessa sydliga produkter att kunna behandlas. Det kommer således inte uppstå en situation liknande den vid reformen 92, där det så att säga först är möjligt att avge en rådsförklaring och sedan ta itu med reformarbetet för de sydliga produkterna.
Jag skulle även vilja hänvisa till att det naturligtvis finns en fundamental skillnad mellan produkterna spannmål, mjölk och nötkött - där jag inom parentes vill tillägga att produkterna från de sydliga länderna är av största betydelse - nämligen skillnaden att vi vad gäller prisgarantier här har föreslagit en tydlig minskning. Den kommer att ha till följd att priserna inom dessa områden kommer att sjunka. Vi lägger inga förslag för de övriga områdena, som skall resultera i att marknadspriserna för olivolja eller tobak, som tobaksbönderna inom Europeiska unionen odlar, kommer att gå ner. Denna aspekt, inkomstmålet för jordbruket, måste vi även inför framtiden parallellt med många andra målsättningar betrakta som ett av de prioriterade målen.
Herr kommissionär! Kan man av era ord uttyda att garantier och framtidsutsikter kommer att finnas för jordbruket i Medelhavsområdet? Vi ll ni vara vänlig att vara mer konkret, eftersom det senaste ministerrådet gav upphov till stor oro. Och än så länge har de ord jag hört inte nalkat sig det konkreta. Jordbrukarna i Medelhavsområdet är i behov av att ni ger dem dessa framtidsgarantier, som ni ger andra delar av Europa. Var mer konkret, tack.
Ärade ledamot! Jag instämmer med er att jordbrukarna överallt inom Europeiska unionen behöver ett framtidsperspektiv. Precis det är ändamålet med Agenda 2000, nämligen att för jordbrukarna öppna sådana framtidsperspektiv. Vi vill inte skapa någon skillnad mellan de sydliga och nordliga jordbrukarna. Jordbrukets framtid måste tryggas i alla regioner inom Europeiska unionen, och reformens förslag skall bl.a. bidra till att klara ut hur vi kommer att trygga denna framtid.
Herr ordförande! Det jag verkligen skulle vilja fråga kommissionären är om han, eftersom det står helt klart att vi inte kommer att hinna med det stora antalet frågor om BSE, kan vara vänlig att säkerställa att de skriftliga svar ledamöterna kommer att tillställas kommer att gå ut till alla dem som ställt sådana frågor, eftersom vi alla är mycket intreserade av svaren på de andra frågorna.
Tack så mycket fru Hardstaff. Ledamöter, detta är en fråga till presidiet och jag svarar fru Hardstaff genom att säga att detta presidium ansvarar för att frågorna 40 och 85 som inte besvarats direkt kommer att besvaras skriftligen med största snabbhet.
Eftersom tiden för frågor till kommissionen är slut skall frågorna 40 och 85 besvaras skriftligen.
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
Med tanke på den stora förseningen i förhållande till förutsedd tid tackar jag sekretariatet för deras tålmodiga samarbete och jag påminner er alla att arbetet i plenum återupptas i kväll kl. 21.00.
Jag förklarar sammanträdet avbrutet.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.15 och återupptogs kl.21.00.)
Tjernobylanläggningen och reaktorerna Khmenilitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på debatten om Scapagninis muntliga fråga (B4-0519/97 - O-0087/97) för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, om stängning av kärnkraftanläggningen i Tjernobyl till år 2000 samt slutförandet av reaktorerna Khmelnitskij 2 och Rovno 4 (K2/R4) i Ukraina.
Herr ordförande! Sarkofagen i Tjernobyl blir i allt sämre skick och nya risker uppkommer, däribland utsläpp av plutoniumdammoln, varför säkring av den, och nedläggning av den kvarvarande enheten, är mer angeläget än någonsin tidigare. Slutförandet av K2- och R4-kärnreaktorerna utgör en del av en överenskommelse mellan G7 och Ukraina om nedläggningen av Tjernobyl. Överenskommelsen stadgar att kärnkraftsalternativet emellertid måste uppvisa de lägsta kostnaderna, och den fristående undersökning av de lägsta kostnaderna som genomförts av EBRD gör det klart att kärnkraftsalternativet långt ifrån står för de lägsta kostnaderna. Andra undersökningar avseende lägsta kostnader har inofficiellt genomförts senare, men dessa har inte utförts av en självständig expertpanel. Varje annan rapport är inofficiell och misstänkt enligt EBRD: s egna driftprinciper för investering.
Jag måste behandla detta utförligt. Den officiella ekonomiska uthållighetsanalaysen, måste jag betona, utfördes av en självständig expertpanel, varav följer att, i avsaknad av en tungt vägande publicerad kritik av panelens arbete, varje arbete, såsom det som utförts av Stone&Webster, blir officiellt och dess bas måste därför vara misstänkt i enlighet med EBRD: s driftprinciper för investering i energisektorn.
Stone and Webster-undersökningen har faktiskt ändrat förutsättningarna att göra K2 och R4 lönsamma, och modellen skapade en lång lista över andra projekt som blev lönsamma före K2 och R4. Om de försökte göra K2 och R4 lönsamma skulle investeringsnotan för banken bli astronomisk. En datamodell kan inte, utan mänsklig inblandning, göra den ena reaktorn till den lägsta kostnaden och den andra olönsam, så jag blev faktiskt riktigt chockerad över er reaktion i dag, kommissionären.
Medel för kärnsäkerhet uppgående till 30 miljoner ecu har redan avsatts för K2- och R4-reaktorerna genom skatter. Trots Europaparlamentets budgetansvar fattas beslut på ett hemlighetsfullt sätt, utan något samråd med eller någon ordentlig information till parlamentet, eller någon klarhet med avseende på beslutsförfarandet. Parlamentet utgör, tillsammans med rådet, budgetmyndigheten. Hittills har så inte skett. Detta bristande samråd står inte i överensstämmelse I budgeten för 1997 ingår en bestämmelse som kräver samråd med parlamentet i förväg för individuella gemenskapslån. med aktuella förslag från kommissionen om att höja garantifondens nivå.
Jag är också bestört över revisionsrättens rapport. Om vi vill stänga Tjernobyl måste vi titta noga på vad som görs inom det specifika området. Herr kommissionär, ni svarade inte och kan heller inte svara på frågan om konsekventa säkerhetsnormer i kväll. Sanningen är att dessa reaktorer inte kan färdigställas i enlighet med västerländska säkerhetsnormer. Ni planerar att lägga ner mer än 800 miljoner ecu på osäkra reaktorer. Vi kommer inte att få förlåtelse om vi inte lyckas stänga Tjernobyl utan skapar en ny olyckszon.
Herr ordförande! Ju mer vi hör om hela detta projekt desto mer uppskrämd har jag blivit. Jag har en känsla av att detta parlament kan komma att bli indraget i en cause célèbre med kommissionen. Om saken är den att EBRD åsidosätter sina egna krav att satsa på alternativet med den lägsta kostnaden, så är detta en allvarlig sak som kan få allvarliga efterverkningar.
Den europeiska allmänheten kommer också att misslyckas med att förstår varför Ukraina uppmuntras att lita till kärnkraftsalternativet, i stället för att satsa på vad som kan anses vara ett mycket givande alternativ, dvs. energibesparing, energieffektivitet och förnybart. Man skulle signalera en stor satsning i den riktningen genom att anläggningarna från Tjernobyleran inte förnyades. Det är i den riktningen Europeiska unionens politik bör peka.
Det skulle verkligen vara konstigt om Tjernobyl, som i västvärldens ögon står som en hemsk varning för riskerna med kärnkraft, och som därför borde leda till avvecklingen av kärnkraften, i stället skulle komma att bli en symbol för dess ersättande med en ny kärnkraftsgeneration.
Detta är - eller skulle kunna vara - en historisk vändpunkt. I stället för att stötta det västeuropeiska önskemålet att förnya kärnkraftenergin i Ukraina borde vi söka efter alternativ. Detta skulle ligga i Europeiska unionens och de ukrainska medborgarnas bästa intresse, vilka lidit länge nog av nukleära föroreningar.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Stängningen av kärnkraftverket i Tjernobyl är ett mycket känsligt ämne, med tanke på den dramatiska olycka som ägt rum där och som alla naturligtvis har i minnet.
Med tanke på de faror som denna typ av kärnkraftverk visar ligger det i allas intresse att Tjernobyl stängs så snart som möjligt. Men Ukrainas regering har ställt som villkor för stängning av de delar av Tjernobyl som fortfarande är i funktion att färdigställandet av ersättningsverk d.v.s. Khmenilitskij 2 och Rovno 4 skall finansieras. Denna ståndpunkt är förståelig om man betänker Ukrainas energibehov, men det förefaller som om EBRD: s lån för att finansiera dessa sista kärnkraftverk riskerar att förkastas, enligt kriteriet om lägre kostnad.
Det förefaller oss fullständigt oacceptabelt att genomförandet av en så grundläggande målsättning som stängningen av ett i högsta grad farligt kärnkraftverk kan skjutas upp enbart av tekniska eller budgetmässiga skäl. Om EBRD skall förvaltas som en privat bank enligt allmän rätt är det svår att se att den skulle behövas. Det är självklart att om logiken om mindre kostnad skulle vinna, skulle stängningen av Tjernobyl skjutas upp på obestämd tid. Det är trots allt också på grund av minskade kostnader som kärnkraftverk som Tjernobyl uppfördes tidigare. Antagande av strängare säkerhetskriterier skulle ha ökat kostnaderna och lett till uppförande av centraler som är mer tekniskt sofistikerade. Man ser tydligt att Europeiska kommissionens logik är en budgetmässig logik. Naturligtvis har det sina fördelar när det gäller den dagliga administrativa förvaltningen, men enligt vår mening skall den inte vinna över nödvändigheten av att försäkra sig mot stora kärnkraftsolyckor.
Det förefaller oss för övrigt beklagligt att de europeiska myndigheterna som i allmänhet relativt systematiskt - det måste man säga - verkar för staternas integration sinsemellan, inbegripet på bekostnad av befolkningarnas vilja, som i Bosnien, inte vid något tillfälle rekommenderar Ukraina att intensifiera sitt energisamarbete med den ryska federationen. Men de två ländernas intressen är oskiljaktiga från varandra på grund av en lång gemensam historia och det är absurt att inte beakta ett sådant historiskt arv.
Om Ukraina skulle sakna el från kärnkraften till följd av stängningen av Tjernobyl, varför skulle man inte planera för att försörja dem med energi från Ryssland och Centralasien - vilket för övrigt redan sker - men i ännu större skala eftersom gas- och oljeresurserna i dessa regioner är avsevärda. Här handlar det naturligtvis verkligen om en fråga på hög politisk nivå, inte bara ett enkelt expertärende. Vi anser att denna hypotes endast avvisats för att marginalisera den ryska federationen och överlämna Ukraina till den ekonomiska aptiten i väst. En sådan attityd förefaller oss inte rimlig på lång sikt och man måste enligt vår mening bryta mot lagen om tystnad som denna västpolitik åtnjuter och som bygger både på viljan och strävan efter obegränsad vinst.
Att skilja medlemmarna i OSS åt för att göra dem till ett slags västliga ekonomiska kolonier är kanske lönsamt på kort sikt, men säkerligen inte på lång. Att isolera Ukraina och ställa allt strängare ekonomiska krav på landet förefaller inte vara det bästa sättet att göra det en tjänst. Denna logik chansar för övrigt när det gäller riskerna med Tjernobyl, vilket är fullständigt skandalöst ur mänsklig synpunkt. Vi anser därför att de lån Ukraina behöver i första hand skall beviljas eller - vilket f.ö. inte är oförenligt - att landet bör närma sig Ryssland för att de tillsammans skall kunna ta fram en gemensam energipolitik.
Varför skulle alla former av närmanden mellan ryska federationen och Ukraina vara tabu, medan man överallt annars strävar efter att staterna skall närma sig varandra?
Enligt oss kan bara en sådan politisk linje försvara å ena sidan de brådskande behoven inom kärnkraftssäkerhet på kort sikt och å andra sidan nödvändigheten av att skapa ett klimat för fredligt samarbete i Europa, genom att erinra om denna självklara sanning som mycket ofta verkar glömmas bort: den ryska federationen befinner sig också den i Europa och ingen kan slänga ut den.
Tack herr ordförande! Och tack också ni herr kommissionär för er närvaro och för era svar denna eftermiddag. De kanske inte alla var så detaljerade som vi hade hoppats, men ni kanske får en ny möjlighet att kommentera.
Vi är särskilt intresserade av eventuella reservplaner ni har, för den händelse saker och ting inte skulle utveckla sig så som vi förväntar oss. Vi behöver självklart en lösning på Tjernobyl. Jag är säker på att det föreligger fullständig enighet om det.
Det är också helt uppenbart att ni, herr kommissionär, kommer att trygga Europeiska unionen genom att inte bara godta Ukrainas önskemål, utan också att ställa upp vissa villkor. Vi är skyldiga vår kollega Gordon Adam ett stort tack för hans mycket grundliga betänkande - mycket karakteristiskt för denne mycket arbetssamme person - om situationen i Ukraina, som verkligen är förfärande.
Detta är inte det rätta tillfället för en debatt om huruvida kärnkraft ären bra idé eller ej, och jag uppmanar kollegerna att inte utnyttja denna debatt i det syftet. Vi undersöker ett specifikt fall. Vi tillfrågas huruvida vi, och EBRD: s ordförande Larosière tog faktiskt upp de fyra garantier vi alla skulle vilja ha, som ett resultat av EBRD-lånet kommer att få den högsta säkerhetsnivå som är möjlig. Gör vi något som är sunt ur ekonomisk synpunkt? Vad har Ukraina för tillförlitlighet? Sätter vi pengar på spel? Gör vi det som är den minst dyra lösningen?
Andra aspekter uppkommer också. Visst är det så att anläggandet av kärnkraftsstationer i Västeuropa, på vår marknad och under våra förhållanden, inte alltid innebär den lägsta kostnaden för tillfället. Detta oroar mig mycket: kommer den långsiktiga driftsförvaltningen att vara tillfredsställande? Kan vi om vi hyser några tvivel säkerställa genom specifik hjälp, genom ett långsiktigt program, att det finns stöd att ge dessa människor som lever i svåra tider, så att de oavsett den lösning som väljs inte kommer att överges i tider av svårigheter? Vi vet att det inte vore acceptablet för er, och sannerligen inte för oss, att tillämpa lägre normer, riskera pengar, sätta offentliga medel på spel, och vi vill ha en försäkran från er att detta inte övervägs.
Energisituationen i Ukraina ger upphov till mycket större frågor än dem vi ställt i kväll, och vi har nämnt andra aspekter och i sanning andra möjligheter. De innefattar Ukrainas geopolitiska situation och landets relationer med sina grannar och forna herrar, som vi måste ta i beaktande. Vi måste se till behovet att använda västerländsk kärnkraftsexpertis. Vad vi vill mer än något annat är emellertid att försäkra oss om att inga regler överträds, att de efterlevs och att det vi gör är förnuftigt och kan motiveras inför allmänheten.
Herr ordförande! Även säkerhetsskäl talar mot ett slutförande av de båda kärnkraftverken. Båda projekten motsvarar inte EBRD: s riktlinjer för tilldelning av medel. Jag har studier, flera studier, som helt entydigt av säkerhetsskäl talar mot byggandet av dessa reaktorer. Det program för modernisering och färdigställande som planeras av de som driver rektorerna kommer aldrig att tillfredsställa västliga säkerhetsprinciper. Det planerade moderniseringsprogrammet kommer inte ens att ge rättvisa åt de nya ryska säkerhetsstandarderna, herr kommissionär, eftersom den konstruktion som använts både i K 2 och R 4 fortfarande motsvarar de gamla ryska normerna.
Vidare uppfyller moderniseringsprogrammet inte ens alla post-three-mile-island -kraven. Om man skulle modifiera projektet så att det uppfyller alla ovan nämnda krav, då skulle de ekonomiska medel och den tidsram som krävs för en motsvarande upprustning så till den grad förändras att alla hittills beslutade godkännanden vida skulle överskridas. Med avseende på det fjärde villkoret - miljöanpassning och medborgarnas delaktighet - överlämnar jag åt er att bedöma hur ett medborgardeltagande i Ukraina skulle se ut.
Nedläggningen av Tjernobyl får inte rubbas utan allt måste göras för att denna olycksreaktor så snabbt som möjligt stängs för all framtid. Jag tror att det är oansvarigt att låta Tjernobyl fungera om ens för en dag eller kanske t.o.m. ta det som orsak till att kunna bygga färdigt två nya lika problematiska kärnkraftverk.
För några dagar sedan var EBRD: s ordförande, Jacques Larosière, i Österrike och han förde samtal med österrikiska regeringsmedlemmar. Österrike uttalade sig helt tydligt mot varje form av finansiering av dessa båda kärnkraftverk. Som alternativ föredrog Österrike, bl.a. en modernisering av befintliga värmekraftverk. När man vet hur hög värmeförlusten är av allt det som produceras i Ukraina - upp till 60 % - är den så gigantisk, att man lätt kan föreställa sig att man med långt mindre medel på ett långt mindre farligt sätt verkligen kan hjälpa människorna där. Österrike kommer självklart att ekonomiskt stödja inkapslingen av katastrofreaktorn i Tjernobyl och Österrike kommer även att betala till aktuella fonder. Låt oss för guds skull inte skapa nya potentiella katastrofer med slutförandet av dessa problemfyllda reaktorer!
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag vänder mig direkt till er, eftersom denna diskussion för mig är helt absurd. Föreställ er: ca en miljard ecu samlades in för att köpa stängningen av Tjernobyl av Ukraina - låt oss säga det helt öppet - och sedan finansieras två nya kärnkraftverk med dessa medel, kärnkraftverk dessutom som - som Flemming just sagt - kommer att fortsätta vara en risk inte bara för Ukraina utan även för Europa. Dessutom kommer de att producera energi som över huvud taget inte kommer Ukraina till del! Det anser jag vara en absurd utveckling. Länderna i Central- och Östeuropa skall få all hjälp för att komma ur atomenergin, men inte en enda ecu för att bygga ytterligare atomkraftverk! Herr kommissionär, jag anmodar er att företräda denna linje i kommissionen, eftersom det är den enda bärkraftiga energipolitiska linjen för framtiden, allt annat vore att fortsätta och understöjda en väg som definieras som felaktig. Jag anmodar er att följa denna utvecklingslinje i energipolitiken allmänt och särskilt i detta speciella fall, framför allt att göra det möjligt för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling att stå emot trycket från atomlobbyn och inte att göra det motsatta.
Herr ordförande! Sedan mer än tio år hänger följderna av reaktorkatastrofen i Tjernobyl som ett Damoklessvärd över Ukraina och över hela Europa. Först för två år sedan lyckades man att komma överens om seriösa stängningsprogram och sätta i gång dem. Hur svårt detta är att genomföra i praktiken bevisar den fråga som vi i dag ställt till kommissionen. Det handlar nämligen om mer än bara ett slutförande av två reaktorer som - det redan tidigare sagts - är mycket komplicerade och kostsamma och framför allt inte motsvarar de västliga säkerhetsföreskrifterna. IAEA har gjort en säkerhetsvärdering och kunde inte fastställa denna säkerhet på alla punkter. Några viktiga punkter utelämnades t.o.m. Det är framför allt ett argument som Ukraina ständigt för fram när man talar om andra energiformer, nämligen tillgången till bränsle. Om Ukraina inte vill vara beroende av Sovjet, som skulle behöva leverera gas till ett gaskraftverk, så frågar jag mig, var finns i så fall de stora uranmalmsgruvor i Ukraina, ur vilka de skulle kunna få sitt eget uran? Det ger ju samma beroende.
Jag tror att vi måste se energipolitiken som en helhet. Vi skall - något som även banken föreskriver - följa principen least cost planning och inte stoppa några pengar i projekt som i slutändan inte vad gäller säkerhet och även strömproduktion för med sig det som vi behöver. För övrigt är det även intressant att konstatera en nedgång i strömproduktionen i Ukraina, där huvudsakligen värmekraftverk stängts.
Herr kommissionär, jag beklagar starkt att vi här befinner oss i en situation där vi tydligen bara kan välja mellan det mindre onda respektive det som är värre. Jag anmodar er enträget att åstadkomma en framtidsorienterad energipolitik i samarbete med de östeuropeiska staterna.
Herr ordförande, mina kära kolleger! Det händer ibland att vi står på huvudet. Alla vet i dag att Tjernobyl måste stängas definitivt. I somras angav en rapport från samtliga eniga ansvariga för kärnkraftverken att enhet 3 i dag är utsatt för stora risker av samma typ som vid olyckan 1986. Alla är överens: låt oss stänga Tjernobyl.
Nu säger andra nationer: vi vill att ukrainarna ansluter sig till vår åsikt. Ukrainarna är oberoende människor som beslutat att föra en energipolitik som passar dem och de ber oss att hjälpa dem. Om vi inte hjälper dem, vad händer då? Vi erfor det 1996. De byggde ett kärnkraftverk i Zaporozzje som är en exakt kopia av Tjernobyl, utan reaktorinneslutningar och utan de säkerhetsanordningar vi tillämpar i väst. Om det är vad vi vill ha kommer vi att få det och ni kommer alltid att kunna säga i Österrike eller någon annanstans eller i Portugal att ni inte är nöjda, ni får kärnkraftverket.
Som alternativ säger man att det bara är att rekommendera dem att uppföra kolkraftverk eller kraftverk med gas eller olja. Då kan jag tala om för er att det kommer att bli ännu dyrare och jag hoppas att kommissionen bekräftar det jag säger: 100 miljoner dollar per år för att ett kolkraftverk skall släppa ut mer koldioxid i luften än ni kan klara av. Det är därför som ekologerna lustigt nog kommer att säga att kärnkraftverket är farligt medan de kommer att acceptera kolutsläppen. Man måste veta vad det är man vill.
Vilket är problemet i dag? Det är enkelt: två kärnkraftverk är färdigställda till 80 eller 85 %. Det handlar inte, mina kära kolleger, om att säga att man skall acceptera att det är ett nytt Tjernobyl. Västföretag, franska och tyska företag, arbetar i dag med att i Ukraina installera utrustning av samma slag som används i våra kärnkraftverk i väst. Jag skulle vilja säga till dem som i dag utsätter oss för två faror att de räknar fel. Å ena sidan kommer vi att få en kärnkraftsolycka om vi inte stänger Tjernobyl och andra sidan utsätter vi oss för miljöförstöring om vi accepterar ålderdomliga metoder. Det är därför ukrainarna i dag som vill vara oberoende, som inte önskar vara i ryssarnas våld, vare sig beträffande gas, uranium eller kol ber oss om hjälp. Skall vi besvara deras förväntan med stumhet eller med lämplig politik?
Herr ordförande! Jag skall gärna vid ett annat tillfälle gå in lite djupare på den här saken. Jag vill dock säga till de som har en känsla av att vara dåligt informerade att Europeiska kommissionen på denna punkt, tror jag, har visat den öppenhet som behövs och flera gånger talat med energiutskottets ledamöter om denna sak.
Jag håller med de kommentarer som gjorts, att vi i kväll inte kan hålla en debatt för eller emot kärnkraft. Vi har här en debatt för en stängning av Tjernobyl och hur det verkligen kan säkerställas i så hög grad som möjligt. Då vi vid ett toppmöte i Ukraina för två veckor sedan på nytt frågade president Koutchma om han kunde bekräfta att hans tidigare politiska åtagande att stänga Tjernobyl år 2000 fortfarande gällde så svarade han: ja, i den mån den internationella gemenskapen också är beredd att stå fast vid sina åtaganden I avsiktsförklaringen från år 1994 och 1995. Dit hör inte bara att hjälpa till vid genomförandet av ett stort energibesparinsgprogram, det finns också inbakat iavsiktsförklaringen, det finansieras också till en del. Dit hör även bland annat givandet av stöd till komplementering av de två kärnkraftverk som är under uppbyggnad. Om den internationella gemenskapen inte skaffar fram medlen till den finansieringen - låt oss vad det beträffar också vara realistiska - så vet vi att Ukraina i sin egen budget redan lagt undan medel för att på annat sätt komma fram till slutförandet av de två reaktorerna, men då naturligtvis utan möjlighet för västvärlden att ställa de säkerhetsvillkor som nu utgör en del av de lån som vi vill ge för slutförandet av de två reaktorerna.
För att undvika missförstånd, jag förstår mycket väl att EBRD står inför ett dilemma. Jag förstår också så väl att sakkunniga motsäger varandra i frågan om det här handlar om en least cost -lösning eller inte. Vi kan nog diskutera väldigt länge med varandra om detta men under tiden äventyras stängningen av Tjernobyl. Vid en viss punkt sa därför kommissionen: vi kommer i alla fall att göra det som avtalades inom ramen för G7, i den utsträckning det ligger inom unionens förmåga. Det innebär att vi erbjuder en delfinansiering via ett Euratom-lån på villkor att a) Tjernobyl uppfyller säkerhetskraven och att b) även EBRD är beredd till delfinansiering. Dessutom står Ukraina själv för en del av finansieringen och resten finansieras av tredje långivare.
Vi väntar nu på ett utlåtande från EBRD. Europeiska unionen ger ut enormt mycket pengar, hundratals miljoner per år I bidrag till Östeuropa, länder i det tidigare Sovjetunionen, för att se till att osäkra kärnkraftverk antingen stängs eller görs säkra igen. Jag hänvisar till de många diskussioner vi haft med varandra om Kosloduy, om Mochovse, och så vidare. Det berör oss alla. Vi tar inte lätt på saken och vi är inga pionjärer som enbart vill främja kärnenergin. Men här står vi verkligen inför ett jättelikt dilemma där, vilket just har sagts, internationella experter just nu på nytt anger att kärnkraftverket i Tjernobyl, närmare bestämt enhet nr. 3, inte är säkert. Vi har alltså inte så väldigt mycket tid till diskussioner längre. Vi måste agera. Kommissionen kommer att ta sitt ansvar för detta.
Jag ber att få tacka kommissionär Van den Broek.
Jag har mottagit 6 resolutionsförslag i enlighet med artikel 40.2 i arbetsordningen.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag klockan 12.00.
Jag förklarar debatten avslutad.
Handlingsplan för innovation
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0269/97) från Rovsing för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om kommissionens meddelande om första handlingsplanen för innovation i Europa - Innovation i tillväxtens och sysselsättningens tjänst (KOM(96)0589 - C4-0624/96)
, föredragande. (DA) Herr ordförande! På toppmötet i Florens i mars 1996 angav Europeiska rådet att kampen för sysselsättningen fortsättningsvis skulle ha högsta prioritet i unionen och medlemsstaterna. Som ett led i strategin har Europeiska rådet, för att nå detta mål, uppmanat kommissionen att utarbeta en handlingsplan för åtgärder som kan sättas i verket på innovationsområdet. Parlamentet är överens med kommissionen om att detta område är viktigt. Det berör sysselsättningen och inkomsterna i Europeiska unionen.
Det efterindustriella och kunskapsbaserade samhället har uppfyllt en stor del av medborgarnas grundläggande behov. Företagens och de offentliga institutionernas stora utmaning är nu att skapa kvalitet och inte bara kvantitet. Denna uppgift kommer att i grunden skilja sig från uppgiften att bygga upp ett massproduktionssamhälle. Teknisk utveckling och förändringar i den sociala och institutionella ramen har ofta snabbt eliminerat grunden för ett företags affärsidé. Uppgifter om de socioekonomiska aspekterna på det femte ramprogrammet, som kommissionens GD XII presenterade i januari 1997, avslöjar oroande drag vad beträffar Europeiska unionen. Den genomsnittsliga arbetslösheten i EU är 10 %.I USA och Japan ligger denna siffra på 6 respektive 3 %. Enligt de senaste bedömningarna finns den verksamhet där sysselsättningen i Europa kommer att stiga betydligt inom områden där det krävs höga kvalifikationer och att arbetstillfällena snarare kommer att skapas inom tjänstesektorn än inom tillverkningsindustrin. Statistiken visar att det tekniska gapet mellan de utvecklade och de mindre utvecklade regionerna inom den Europeiska unionen är dubbelt så stor som samhörighetsgapet, och mycket tyder på att skillnaden kommer att öka ytterligare.
I betänkandet understryker vi att att små och medelstora företag kan behöva särskild uppmärksamhet.Allmänna instrument, skatteincitament, gemensamma industriforskningsprojekt ochtillämpning av resultat lämpar sig bättre än fastlagda kvantifierade mål inom de specifika programmen. Dessa åtgärder ligger emellertid utanför kommissionens befogenheter. Både innovationsindikatorerna och finansieringen bör utvecklas. Erfarenheten visar att bristande tillgång till finansiering sällan utgör det största hindret för innovation, även om den ofta används som ursäkt. Däremot kan rätt finasiering vara avgörande för om nya företag ska lyckas eller ej. Det finns gott om riskvilligt kapital i Europeiska unionen, men innovationerna uppfyller inte alltid marknadens krav. Det riskvilliga kapitalet och innovationerna skulle få upp ögonen för varandra om den riskvillige parten överbevisades om att eventuella kunder och andra intresserade parter tror på det nya företaget och om företagaren eller innovatören förstod att den riskvillige investeraren önskar en rimlig kompensation för sin investering. Utbildning av riskvilliga investerare och finansiärer är nödvändig för att de skall få upp ögonen för de nya affärsmöjligheterna.
Det är fel att tro att Europeiska Unionen kan lösa arbetslöshetsproblemet. Det är framför allt en uppgift för de enskilda medlemsstaterna. Vi skall inte inbilla våra medborgare att Amsterdamfördraget kan lösa sysselsättningsproblemet i Europa. Det kan bara i begränsad omfattning medverka till det.
I vårt betänkande framhäver vi att medlemsstaternas innovationspolitik är en väsentlig del av utbildningssystemet, och bland annat hänvisar vi också till att varken lagstiftning eller åtgärder på kort sikt kan bidra till en äkta innovationskultur. Vi har också den uppfattningen att en hög miljöstandard kommer att främja innovation inom nya tekniker, till stort gagn för mänskligheten. Vi uppmanar bland annat kommissionen att prioritera sina förslag och till att göra forskningen inom EU mer innovationsinriktad.
Till sist uppmanar vi medlemsstaterna att se över kurser och undervisningsmetoder för att stimulera kreativitet och företagsamhet i ett så tidigt skede som möjligt och överväga vilka ändringar som krävs inom lärarutbildningen. Vi uppmanar till att skapa större rörlighet för folk mellan universiteten och industrin och att överväga gynnsammare skattevillkor för investerare i innovativa projekt eller företag. I vårt förslag understryks till sist en önskan om att ge kommissionen större befogenheter att styra forsknings- och utvecklingsprojekten inom ramprogrammen, på ett sådant sätt att kommissionen kan ändra projekten och sätta igång nya när utvecklingen inom grundforskningen och ny teknik gör det relevant.
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden, Rovsing, till ett utmärkt betänkande. Det är ett som varit till stor nytta vid våra diskussioner. Det är på sin plats att den första åtgärdsplanen för innovation i Europa kommer från Florens, som var centrum för så mycket av den tidiga europeiska civilisationen.
Vi är medvetna om att sambandet mellan forskning, teknisk utveckling och innovation å den ena sidan, och skapande av arbetstillfällen å den andra, är mycket starkt. Vi är också medvetna om att Europeiska unionen är mindre effektiv än sina konkurrenter vad gäller att utnyttja de idéer vi har. Vi uppvisar faktiskt för närvarande ett underskott på 24 miljarder ecu i hi-tech-handeln med Japan och USA. Vi behöver utan tvekan utbildning och färdighetsutveckling. Vi behöver utan tvekan, och ser, benchmarking av våra företag. Vi behöver utan tvekan bättre finansieringsmöjligheter för små företag.
I allt väsentligt kommer detta att ske på individuell, lokal och nationell nivå, men det är viktigt att unionen skapar den operationella miljön. Det kan den göra inom sådana områden som konkurrens, immateriell egendom och den inre marknadens funktion. Denna åtgärdsplan är bra och utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik i detta parlament välkomnar den.
Men vi måste prioritera i högre grad, något som inte är lätt för kommissionen men som är nödvändigt, för att skapa fler möjligheter att tillhandahålla aktiefinansiering och arbeta med den europeiska bolagsstadgan. Det finns mycket att vinna. Den store jätten, IBM, tittade nyligen på ett litet belgiskt företag då de letade efter röstigenkänningsteknologi. Uppenbarligen finns det mycket som kan göras i Europa. Mycket mer kommer att åstadkommas genom program som detta än vad som någonsin kommer att åstadkommas genom det sysselsättningspaket som håller på att bearbetas av Europeiska rådet, för att övertyga våra medborgare om att vi gör någonting åt sysselsättningen.
Jag välkomnar detta betänkande och anser att parlamentet bör lägga ner ordentligt med tid på att följa upp vad kommissionen gör och på att säkerställa att vår innovationspolitik, som verkligen kommer att gynna uppkomsten av arbetstillfällen, kommer att föra oss framåt in i det nya århundradet.
Fru kommissionär, herr ordförande, kära kolleger! Jag har utsetts till föredragande om situationen och framtiden för den europeiska industriella konkurrenskraften och jag arbetar därför ihärdigt med detta viktiga ärende. Jag kan också säga att jag är en ivrig Internetanvändare och därför mycket medveten om betydelsen av detta verktyg, men också om våra stora förseningar på detta område.
Jag läste därför med stort intresse vår kollega Rovsings betänkande och jag kan säga att jag och den socialistiska gruppen ansluter oss till ett stort antal av dessa konstateranden, reflexioner och förslag.
Jag kan också säga honom att jag kommer att ta med en del av dessa i mitt eget betänkande som kommer om några månader.
Med de få minuter jag förfogar över vill jag gå till det viktigaste i telegramstil utifrån tre punkter.
Punkt ett: det finns inom Europeiska unionen - Ni har sagt det och alla har sagt det - en brist på innovation som är konsekvensen av den relativa minskningen av vår forskningsansträngning, trots initiativ från Europeiska kommissionen. Denna brist är utan tvekan en av anledningarna till den ökade arbetslösheten i Europeiska unionen de senaste åren och situationen har förvärrats på grund av stora förseningar på området ny teknik - ett område jag också känner till väl - framförallt utvecklingen bland befolkningen och särskilt ungdomarna, genom våra nationella utbildningssystem. Om man lägger till, vilket man har kunna säga eller läsa på flera ställen, att på dessa områden - datateknik, kommunikation - befinner vi oss fortfarande på sätt och vis på stenåldern och att vissa länder kommer att gå från stenåldern till det tredje årtusendet inom de närmaste tio eller tjugo åren, bedömer man behovet och betydelsen av de ansträngningar som behöver göras i Europa för att öka forskningen, utveckla ny teknik och främja innovation, särskilt på kommunikationsområdet. För detta krävs större budgetar, det är alla överens om, men också prioriteringar i våra åtgärder, ett förslag som jag också ansluter mig till.
Låt mig säga att vi kanske överallt i Europa måste placera alla på Internet och särskilt högre tjänstemän och ekonomiska och politiska ledare, som ofta talar om saker de inte känner till eftersom de inte personligen tillämpar dem eller för att de låter sitt sekretariat tillämpa dem. Det här är för mig en verklig, ny och stor tjänst som skall utvecklas, vare sig man kallar den allmän, av allmänt intresse eller offentlig.
Fru kommissionär, herr ordförande, mina kära kolleger, man talar i dag mycket om sysselsättningen. Men sysselsättningen kräver en ekonomisk tillväxt som själv går via forskning, teknisk utveckling och innovation. Mina kära kolleger, mina damer och herrar i kommissionen och herrar och fruar ministrar - som inte är representerade i kväll - vi måste kanske kämpa mot varje form att frestelse eller försök till budgetmässig malthusianism.
Herr ordförande! Vi i Europa är experter på att konsumera, men dåliga på att investera. Vi är experter på att ta pengar från företagen, varefter vi tar fram stödprogram som för tillbaka en del av pengarna. Vi är experter på att beskatta initiativ och dåliga på att belöna dem. Vi ligger långt efter USA och Japan vad gäller teknisk innovation. Vi har bara två företagsforskare per tusen medarbetare, när USA och Japan har sex. Därför har vi i Europa dubbelt så hög arbetslöshet som USA och tre gånger så hög som Japan. Vi har med andra ord "innovationsvärk" . Vi har problem med att vara beredda på förändringar, vilket vi gör mycket sämre, kanske därför att vi i Europa dyrkar rättigheter i stället för tillskyndan och regler i stället för möjligheter.
När vi lamslår eller begränsar innovationen, så begränsar vi också skapandet av arbetstillfällen. Men de som klamrar sig fast vid den gamla tidens yrken, skapar begränsningar för framtidsyrkena. Vägen till flera arbeten, bättre arbetsplatser och bättre miljö och arbetsmiljö är innovation. I Christian Rovsings utmärkta betänkande understryks med rätta att nydaning inte skapas med lagar och bestämmelser, utan man kan i stället ta bort bördor och besvär och främja ett konkurrenskraftigt företagsklimat på ett sätt som belönar, och man kan belöna förnyelsen.
Dessutom kan vi göra något för utbildningen och forskningen. Vi kan utveckla en självständighetskultur, och de europeiska institutionerna skall också själva leva upp till detta, som predikar för andra. Detta gäller även det här parlamentet, där jag själv har den äran att ansvara för teknisk förnyelse i samband med de nya byggnaderna, men det gäller också t ex europaskolorna, som borde vara en förebild, men som tekniskt sett absolut inte är någon förebild, kanske därför att de lyder under en centralistisk ledning.
Herr ordförande! Vår grupp uppskattar verkligen Rovsings betänkande. Vi anser att det är rättvisande i sin helhet och vi anser också att det meddelande som kommissionen presenterat är ett positivt steg. Vi delar de uppskattningar Rovsings ger uttryck för om otillräckligheten i meddelandet och om nödvändigheten att fastställa prioriteringar och tydliggöra den Europeiska unionens åtaganden.
Men det finns vissa motsägelser, dubbeltydiga aspekter, som gör att vår slutliga uppfattning inte är helt positiv:
För det första försvaras att innovationen kommer att få en ökad sysselsättning till följd samtidigt som de statistiska uppgifterna för de senaste 25 åren av innovation och sysselsättning visar på det motsatta. Ökningen i tillverkningskapacitet per timme innebär en minskning av arbetstillfällen.
För det andra pläderas det för en europeisk politik som syftar till att förbättra forskningsstrukturen, vilket vi anser vara riktigt, och också förhållandet till små och medelstora företag. Men ramprogrammens utveckling de senaste åren gör att det finns en ökad koncentration av resurser i få spetsregioner och en privilegierad vinkling till stora industrier.
För det tredje anser vi också att även om kommissionen föredrar större investeringar och som innebär en förbättring av beviljade fonder, finner vi dock att Maastrichtkriterierna lägger budgetrestiktioner även på forskning, totalt sett och i varje land.'
För det fjärde sägs det att det behövs ett gynnsamt klimat, men utbildningen av elever innefattar en ökning av konkurrenskraft, individualism och det kan vara till förfång för nämnda gynnsamma klimat.
Och slutligen anser vi att man måste ta större hänsyn till arbetarna, fackföreningarna, företag och annat för att kunna skapa denna miljö för teknologisk innovation.
Herr ordförande, mina kära kolleger! Europeiska unionen intar en särskild plats i den industrialiserade världen. Tyvärr är det en plats med en särskilt låg tillväxt och särskilt hög andel arbetslösa. Under dessa omständigheter är innovation en nödvändighet, inte bara nu utan även för framtiden.
Rovsings betänkande understryker med rätta den relativa svagheten i de forsknings- och utvecklingsansträngningar som görs i Europa jämfört med i Förenta staterna eller Japan. Även om detta är lätt att konstatera måste man finna lösningarna. I det sammanhanget vill jag erinra om att innovationen framförallt är en affär för företagen och de människor som arbetar där. Som utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi mycket riktigt påpekar är inte de offentliga myndigheterna, vare sig de är regionala, nationella eller europeiska bäst placerade för att besluta om den kompetens och de kvalifikationer som krävs för företagen.
Den offentliga maktens roll på detta område, liksom på många andra områden, är att skapa en miljö som är gynnsam för företagens innovation. Det är när hela samhället har en företagsanda, med de risker och den innovation det innebär, som företagen verkligen kommer att kunna utveckla en dynamisk forskning och utveckling. Det viktigaste är alltså att den nationella lagstiftning som tillämpas på patent och know-how främjar innovation, men också att skattetrycket inte är outhärdligt eller nedslående för företagen som inte längre skulle ha möjlighet att investera i forskning och utveckling. Vi kan därför glädjas åt att föredraganden själv understryker nödvändigheten av att undvika överdrivna bestämmelser.
Motiveringen betonar starkt de små och medelstora företagens betydelse. Denna roll är riktig men låt mig även understryka de stora företagens viktiga roll i sammanhanget. Man skulle sannolikt även ha behövt ta upp frågan om tekniköverföring och samarbete mellan små och stora företag, bl.a. mellan stora företag och legoföretag. När det gäller de små och medelstora företagen måste vi påpeka att dessa ofta redan anser att nivån på den nationella kompetensen är mycket avlägsen. Desto mer som gemenskapens kompetensnivå förefaller dem ännu mer avlägsen. På detta område liksom på andra måste subsidiaritetsprincipen inte bara tas upp utan även respekteras.
Avslutningsvis skulle jag vilja insistera på det faktum att innovationen bara kan utvecklas i ett ekonomiskt och socialt klimat som är gynnsamt för företagen och att det är fruktlöst att förespråka ansträngningar på detta område och uppfinna stöd och incitament om den ekonomiska politiken, instängd i en trång monetarism, är negativ för tillväxten. Innovationen - och jag upprepar det - är i första hand en fråga för företagen och de människor som får dem att överleva.
Herr ordförande, kolleger! Denna debatt handlar om ett ovanligt intressant ämne. I denna debatt vill jag framföra ett par punkter som jag personligen tycker är väldigt viktiga. De återfinns också i kommissionens meddelande och i föredragandens utmärkta betänkande.
Finansieringen av innoverande företag och särskilt av unga nyföretagare och framförallt pådrivande företag med hjälp av deltagande och riskvilligt kapital är en av nycklarna till innovation. Av undersökningar vet vi att innovationer främst står att finna hos dessa unga, nya företag. Det talas här om att starta en debatt. Om vi inleder en debatt med varandra så skulle jag gärna i denna debatt vilja nämna bankernas och de stora pensionsfondernas roll. Där finns det ovanligt mycket resurser. Jag tror att de kan utnyttjas bättre och jag tror att denna debatt kan vara ett utmärkt medel att få bankerna till detta.
Dessutom vill jag återigen rikta uppmärksamheten motden europeiska bolagsstadgan. Det har redan nämnts här. Det har ofta tagits upp i parlamentet. Det är också ovanligt viktigt, utbildningens funktion, den funktion som kombinationen universitet och näringsliv har och last but not least tror jag att särskilt de små och medelstora företagen kan spela en viktig roll i denna innovation dit vi alla vill. Därför vill jag som allra sista punkt hänvisa till skrivelsen från kulturutskottets ordförande som är rädd för att vi bara fortsätter att prata och uppmanar oss att handla också. Jag tror att det är det budskapet vi här måste ta till oss.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Jag skulle vilja tacka parlamentet för det intresse det visat för den första handlingsplanen för innovation. Den har granskats noggrant eftersom tre utskott, utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media samt utskottet för sysselsättning och socialfrågor lämnat sina yttranden till utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi.
Mitt tack går till att börja med till Rovsing för kvalitén på hans betänkande. Det är stimulerande i sin kritiska del och motiverande för kommissionen eftersom den uppmanas att göra mer, bl.a. inom finansiering av innovationen och beträffande förvaltning av gemenskapens program för forskning och utveckling.
Kommissionen är mottaglig för föredragandens rekommendation som uppmanar den att göra prioriteringar på fyra punkter. Kommissionen delar föredragandens uppfattning när det gäller hur frågorna om finansiering av innovationen skall prioriteras. Det gäller som ni just påpekat en omfattande fråga för det ursprungliga inrättandet av företagen, riskkapital, transeuropeiska kapitalmarknader för företag med stark tillväxt, stock options , finansiering med egna medel, etc. Kommissionen inledde den 1 juli 1997 ett pilotprojekt Hightech, Innovation and Technology Equity Capital , i samarbete med Europeiska investeringsfonden för att uppmuntra de privata investerarna inom riskkapital att investera i inledningsfasen av tekniskt innovativa projekt. Projektet mottogs mycket positivt och på två månader har en rad fonder åtagit sig att öka sina åtaganden. Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden borde dessutom i framtiden, i enlighet med resolutionen om tillväxt och sysselsättning från toppmötet i Amsterdam, bidra till att förbättra innovationspotentialen i unionens företag.
Den andra punkten gäller immaterialrätt och är en av kommissionens prioriterade punkter. Kommissionen antog för övrigt den 25 juni 1997 grönboken om patent inom gemenskapen och patentsystemet i Europa. Denna grönbok borde ge upphov till en omfattande debatt och leda till åtgärder som gör det möjligt att på ett grundläggande sätt förbättra det nuvarande systemet för skydd av patent. Och ni vet att på detta område finns det mycket att göra. Jag räknar med parlamentets stöd i denna åtgärd som blir fullständigt avgörande.
Kommissionen har även för avsikt att inrätta en tjänst med stöd och information om frågor som rör immaterialrätt för det femte ramprogrammet. Det är väsentligt att resultaten som finansieras av offentliga medel bättre utnyttjas och denna tjänst borde bidra till detta.
Tredje punkten: det femte ramprogrammet borde innebära en ny inriktning mot innovation för gemenskapens forskningspolitik. Innovationen bör blir ett område som integreras i temaprogrammens drift. Programmet "Att uppfinna och få de små och medelstora företagen att delta" borde se till detta inom ramen för sin koordinationsoch stödroll och samtidigt bedriva sin egen verksamhet. Genom att sammanföra två teman, "innovation" och "små och medelstora företag" , i ett och samma program borde det blir möjligt att i större utsträckning öppna ramprogrammet mot de små och medelstora företagen och i högre grad låta dem få åtnjuta sina resultat genom att bättre utvärdera deras behov. Förbättrade metoder för förvaltning av ramprogrammet borde förenkla nyinriktningen av de program eller projekt som är under verkställande beroende på tekniska och sociala krav.
En fjärde punkt slutligen: kommissionen är övertygad om vikten av den kulturella och undervisande dimensionen. Det är ett av de teman som handlingsplanen satsar på. Konkurrenskraft och sysselsättning i Europa gäller tillgång till information, kunskap och anpassningsbarhet. Genomförandet av förslagen i vitboken om undervisning och utbildning, bl.a. Erasmus och praktik, eller pilotprojekt som initiativet "att lära i informationssamhället" borde bidra till att främja innovation och att demokratisera bilden.
Sammanfattningsvis har debatten kring grönboken och publiceringen av åtgärdsplanen bidragit till att öka medvetandet om betydelsen av innovation för företagens konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Rovsings betänkande ger ett kritiskt och berikande stöd till kommissionens åtgärd. Det uppmuntrar kommissionen att fortsätta ansträngningen och t.o.m. gå längre på vissa punkter. Parlamentets rekommendationer och förslag kommer att beaktas av kommissionen när åtgärdsplanen skall genomföras och toppmötet i Luxemburg om sysselsättning skall förberedas.
Jag ber att få tacka kommissionär Cresson.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
Import av freonprodukter från Kina och Ryssland
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:
B4-0522/97 - O-0106/97 från Teverson och Eisma för ELDR-gruppen till kommissionen om olagligt nätverk för import av freonprodukter från Kina och Ryssland till Europeiska Unionen och-B4-0523/97 - O-0107/97 från Dupuis och Macartney för ARE-gruppen, till kommissionen om olaglig import av CFC.
Herr ordförande! En av de saker som imponerade mest på världen när det gäller globala miljöåtgärder var Montrealprotokollet - överenskommelsen, unik på den tiden, mellan 24 länder om att arbeta för ett förbud mot freonprodukter. Det antalet har nu ökat till 163 länder och produktion är nu faktiskt förbjuden i Europeiska unionen och i OECD-länderna och kommer att förbjudas i utvecklingsländer från år 2010.
Det protokollet utgjorde resultatet av en unik kombination av beslutsamhet mellan icke-statliga organisationer, regeringar och näringslivet att lösa ett viktigt miljöproblem. Men det goda arbetet har, som vi sett av ett antal rapporter under senare tid, underminerats av smuggling, som uppskattas till omkring 20 000 ton om året, en tredjedel av världshandeln, vilket i mycket betydande grad underminerar den lagliga industri som försöker tillhandahålla ersättningsprodukter.
Europa har beskrivits såsom översköljt av illegala freonprodukter. Dessa har huvudsakligen kommit från Ryssland, ofta ommärkta som återvinningsprodukter - Ryssland tycks handla i strid med Montrealkonventionen - och från Kina, där produktionen faktiskt ökar. Lösningen måste ligga i ett förbud mot försäljning av inte enbart oförädlade freonprodukter, vilket är viktigt och en sak som Europeiska kommissionen och ett antal europeiska länder tagit sig an i ganska betydande utsträckning, utan ett totalförbud på grund av problemet med ommärkning och bristande kontroll. Eftersom denna försäljning försiggår måste man också tillämpa ett globalt licensieringssystem, som tar fullt ansvar och är fullständigt möjligt att spåra.
Personligen har jag alltid varmt förfäktat subsidiaritetsprincipen vid europeiskt beslutsfattande, men detta är ett område inom ett globalt miljöproblem där det inte finns någon plats för subsidiaritet. Europa, ministerrådet, kommissionen och parlamentet borde arbeta tillsammans för den högsta standarden, för att säkerställa att Montrealprotokollets principer inte undermineras utan snarare stärks. Industrin står bakom detta. Framtida generationers hälsa, i all säkerhet på det norra halvklotet, hotas i allvarlig grad av denna smuggling och fortsatta användning av freonprodukter. Jag vill fråga kommissionen, som varit en varm reformförespråkare, vilka åtgärder den tänker vidta för att stoppa denna smuggling av freonprodukter till Europeiska unionen.
Herr ordförande! Vi kontrollerar i allmänhet noggrant de åtgärder som kommissionens avdelningar vidtar och rekommenderar dem ofta att visa prov på större styrka.
I det ärende där vår kollega just lämnat upplysningar, måste man däremot uppmana parlamentet att lyckönska avdelningar som ofta är i en svår position eftersom de när det gäller kampen mot bedrägeri måste avslöja bedrägerier som ofta mer eller mindre täcks av medlemsstaternas myndigheter.
Vår grupp önskar alltså att dessa avdelningars åtgärder stöds av hela parlamentet. Jag erinrar om att produktion av freon är förbjudet sedan 1995 i Europeiska unionen och är det i allmänhet också i samtliga industriländer och kommer att bli det i samtliga utvecklingsländer efter år 2010. För närvarande accepterar vi import av dessa produkter till Europeiska unionen på grundval av ett system med kvoter. Men dessa kvoter måste respekteras! Men vi ser tydligt att bristen på internationellt tullsamarbete och den otillfredsställande kvalitén på samarbetet mellan medlemsstaternas tullar i ärenden som gäller miljön skapar hål i det skydd som våra länder borde ha rätt till.
UCLAF: s ingripande är alltså en stor seger då samordningen på EU-nivå tycks ha burit frukt. Gruppen europeiska radikala alliansen uppmanar parlamentet att verka för ett totalt förbud mot import av freon till Europeiska unionen. Vi uppmanar kommissionären och kommissionen att arbeta tillsammans med parterna i Montrealprotokollet för att inrätta ett system med mycket stränga sanktioner mot bedragarna.
Mina damer och herrar! Europeiska kommissionen informerades redan för någon tid sedan om illegal handel med substanser som minskar ozonlagret och vidtog då - och fortsätter att vidta - åtgärder på olika nivåer.
Europeiska kommissionens enhet för bekämpning av bedrägeri ingrep som ni sade för att inleda och samordna undersökningar med medlemsstaternas tullavdelningar. Dessa undersökningar har nyligen lett till att man upptäckt illegal import i flera medlemsstater (Tyskland, Nederländerna, Belgien) av ca 1 000 ton freon och halon av kinesiskt ursprung. Varorna har beslagtagits och personerna som misstänks för bedrägeri har gripits. Andra undersökningar om händelser och om produkter av olika slag och härkomst pågår. Samtidigt har flera initiativ tagits för att förstärka kontrollsystemet och spåra eventuella illegala importkällor. I dagarna studerar bl.a. parterna som undertecknat Montrealprotokollet om substanser som försämrar ozonlagret detta problem, inom ramen för tioårsjubiléet, och diskuterar ett förslag som syftar till att tvinga samtliga parter att inrätta ett system med licenser för export och import av detta slag av substanser. Europeiska gemenskapen förvaltar redan ett system med kvoter och ett system med licenser för import av dessa substanser men samtliga parters ansträngningar måste självfallet samordnas för att förhindra illegal handel.
Kommissionen har för avsikt att vid revideringen av rådets förordning 3093/94 om dessa substanser föreslå ett förbud mot försäljning och användning av freon, vars tillverkning redan är förbjuden sedan 1995. Förbudet mot försäljning skulle avskaffa efterfrågan och därmed frestelsen med illegal handel. Samtidigt har Europeiska unionen till samtliga industriländer, enligt Montrealprotokollet, överlämnat ett förslag som även det är under diskussion. Förordningen tvingar medlemsstaterna att fastställa avvärjande sanktioner om dessa bestämmelser inte följs men det åligger naturligtvis dem att effektivt tillämpa dessa sanktioner.
Herr ordförande! Det glädjer mig att höra vad fru Cresson säger. Det är sannerligen något annat än vad kommissionen sade förra året, när Bjerregaard talade om saken i fråga.
För det första måste jag välkomna rapporten från Miljöutredningsbyrån, som avslöjat denna handel och gett obestridliga bevis, vilket innebär att kommissionen måste agera mot denna illegala handel.
Trots rapporten och frågorna från Institutet för internationella affärer, och frågor som jag själv och andra ledamöter ställt tidigare, har kommissionen tagit tid på sig att agera i denna fråga. I maj förra året sade Bjerregaard faktiskt, " vi är självklart intresserade av att studera rapporter från Förenade kungariket, men vi måste se om det finns tillräckligt med information för att föra frågan vidare. Det gläder mig att höra att kommissionen äntligen för frågan vidare - äntligen - men inte tillräckligt långt! Var och en som studerat denna handel har mycket tydligt sett att detta utgör ett klassiskt exempel på verksamhet omfattande illegal brottslighet och illegal handel i allmänhet. Kommissionen måste inte bara vidta åtgärder mot efterfrågan, den måste också vidta åtgärder mot tillgången. Det finns utan tvekan alternativ för allaexisterande användningsområden, och kommissionen har varit långsam med att förbjuda användning och försäljning av freonprodukter inom gemenskapen. Men frågan är inte utagerad med det, fru Cresson. Ni måste dessutom vidta åtgärder mot tillgången.
Världsbanken har en plan att köpa upp nästan hälften av världsproduktionen i Ryssland, vilket endast kostar 27 miljoner dollar, men gensvaret från medlemsstaterna har varit dåligt hitinitills. Storbritannien har erbjudit 3 miljoner dollar, Danmark har erbjudit 2 miljoner dollar, Norge - man är inte med i unionen men det är åtminstone ett ansvarstagande land - har erbjudit 2 miljoner dollar. Amerikanerna har också erbjudit pengar.
Jag vill uppmana kommissionen att lägga hela sin styrka och hela sin vikt bakom detta förslag att köpa ut denna produktion, att isolera den återstående produktionen i Kina och att säkerställa att denna illegala handel stoppas. Ni kan köpa ut den - det kostar en struntsumma. Varför har kommissionen inte gjort det? Varför har den inte agerat i de europeiska medborgarnas intresse, som svar på anmodanden från deras representanter, såsom jag och andra, som har ställt frågor tidigare? Den har tagit tid på sig att agera och konsekvenserna är allvarliga.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Två självklara sanningar till att börja med. Alltid när det genom att kringgå lagar går att tjäna pengar är kriminaliteten inte långt borta. För det andra; det faktum att UCLAF, Europeiska kommissionens bedrägeribekämpningsenhet, genomskådat dessa kriminella manipulationer bevisar att kontrollen fungerar.
Illegal import från Kina, eventuellt även från Ryssland, står i denna muntliga fråga i förgrunden. I Tyskland upptäcktes just i dagarna en illegal import av 1 000 ton freoner från Förenade kungariket till Tyskland. Dessutom känner man till att några andra länder i Central- och Östeuropa inte håller sig till överenskommelsen om att sluta producera och använda freon. Freon är avslöjad som förstörare av ozon. För tio år sedan undertecknade 24 stater och Europeiska unionen Montreal-protokollet. Målet var och är att stegvis sluta producera freon och att stegvis låta bli att använda ytterligare ämnen som i högsta grad skadar ozonskiktet.
Sedan 1996 är freon förbjudet i industriländerna. Trots detta produceras världen över årligen fortfarande ca 240 000 ton. I världen ökar förbrukningen per år fortfarande med ca 4 % framför allt i utvecklingsländerna- Även här i Europa kan i befintliga anläggningar, t.ex. i kondensatorer, freon ännu inte helt undvikas, men inte av kostnadsskäl. Att ersätta freonet i alla dessa anläggningar skulle i och för sig sluka enorma summor, men nej det är av miljöskäl. Det finns i hela världen inte tillräckligt med anläggningar för att ta hand om dessa gamla lager av freon utan att skada miljön. För att tillfredsställa detta ersättningsbehov finns det s.k. kvotsystem och i resolutionsförslaget, som vi i morgon skall rösta om, kommer vi inte att kunna rösta ja till punkt 6 i detta förslag, eftersom man ju här undrar, var de mängder tar vägen, som man inte kan ta hand om?
Vi i Europa måste inte endast sörja för att befintliga lagar och avtal följs och att brott bestraffas strängt, vi måste även göra allt för att förmå utvecklingsländerna och länderna i f.d. östblocket att tidigare avstå från att använda freoner än år 2010 - som planerats hittills. För detta behöver de vårt ekonomiska och tekniska stöd. Vi måste även satsa allt på att minska användningen av ytterligare ozonskadliga ämnen. Det är framför allt metylbromid, som fortfarande innehåller två tredjedelar av freonets potentiella skadeeffekt och som framför allt i utvecklingsländerna används i jordbruket.
Detta gäller även för de delhalogenerade fluorkolväteämnena, HCFC, som emellertid i ökad grad över hela världen används i stället för freoner och vars skadeeffekt visserligen är endast 20 % av freonernas. Därför kan vi till punkt 7 i förslaget inte heller rösta ja till att inkludera HCFC. Det skulle vi vilja ha bort, eftersom det helt enkelt inte är möjligt.
Världen över finns det motstånd mot ett tidigare borttagande av dessa ämnen. Europeiska unionen borde här, som redan beslutats, föregå med gott exempel.
Herr ordförande! Under den minut jag har till mitt förfogande kan jag bara säga att jag är djupt oroad över den illegala handeln. Ytterligare 96 000 ton freoner och i juli upptäcktes att illegal handel drivits med 150 ton av dessa farliga ämnen och de kommer särskilt från Kina och Ryssland. Jag har dock inte helt och hållet förstått vilka särskilda åtgärder och sanktioner som kommissionen nu vill ålägga de som handlar med dessa illegala ämnen. Kanske skulle kommissionen ta sig en titt på det igen. Om jag förstått kommissionen rätt kommer den att under konferensen i Montreal, som avslutas I morgon, även att föreslå att all försäljning och användning av freoner förbjuds, alltså i hela världen. Jag skulle dock gärna även vilja veta, och jag ställer återigen frågan till kommissionen, om de under den enda dag som återstår av konferensen även vill förbjuda ersättningsprodukterna för freon och även metylbromid. Jag hoppas att vi får en rapport från denna Montrealkonferens och de insatser kommissionen gjort och vi frågar därför också: kan vi så snabbt som möjligt få ta del av den rapporten så att vi vet vad kommissionen gjort?
Herr ordförande! Som flera talare redan har nämnt, kommer en del - en ganska stor del faktiskt - av den illegala importen av freoner från Kina; en del kommer också från Ryssland. För ett tag sedan berättade tyska tidningar om hur en försäljare av brandsläckningsmaterial har blivit arresterad för att han illegalt har importerat freoner just från Kina. De vinster som man kan göra på detta tycks uppgå till omkring 300 procent, och det nämns siffror som 10 000 ton illegala freoner som skulle importeras till Europeiska unionen varje år. Detta är således ett ganska allvarligt problem som alla har understrukit här i debatten. Frågan är hur man skall komma ur det.
Världsbanken försöker ju, som någon talare också nämnde, köpa ut dem som producerar dessa ämnen, t.ex. genom 140 miljoner DM till Ryssland för att man skall låta bli att producera det som man enligt avtal har förbundit sig att inte producera. Det kanske är en tvivelaktig metod, men ändå måste man fråga sig om det inte är en nödvändig metod. Eftersom nu u-länderna har rätt att producera freoner ända fram till år 2010, finns det kanske ingen annan väg än att köpa ut dem på ett eller annat sätt. Det vore intressant om kommissionen har funderat över detta, dvs. hur den ställer sig till Världsbankens projekt och om den är beredd att stödja det. Är kommissionen vidare vad gäller Kina beredd att ta upp speciella överläggningar med den kinesiska regeringen för att se om de kinesiska myndigheterna kan vara behjälpliga i att stoppa detta redan vid källan.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Det smugglas varor när man vet att man kan tjäna mycket pengar. Nu är de smugglade freonerna som hittats säkert bara en del av det som smugglas inom unionen. Min kollega Bowe har påpekat det. Även jag har i det sammanhanget ställt en rad frågor till kommissionen, eftersom ju ryktena om smuggling ständigt dyker upp. De smugglas inte för att de i sig är så mycket värda, utan därför att tillverkningen är förbjuden, utan också för att det finns en rad instrument, apparater som inte fungerar utan freon.
Det är, tror jag, den springande punkten som vi måste ta hänsyn till. Det räcker inte att förbjuda tillverkningen. Det räcker inte att förbjuda försäljning. Det räcker inte att förbjuda import. Man måste även arbeta på att alla dessa apparater som i dag fortfarande drivs med freon stegvis nedmonteras, ändras, ersätts av nya. Det är säkert även ett område där forskningen måste engagera sig intensivt, inte bara med att hitta utbytesämnen, utan även med ersättningsinstrument, ersättningsapparater. Om någon har en bil som kyls med freon kostar det att byta ut en sådan kylanläggning mer än 200 dollar. För detta pris kan man i USA faktiskt köpa en bil.
Det betyder således att man exakt måste starta där, om vi verkligen vill att detta ämne som på sikt skadar ozonskiktet, totalt skall dras in. Många av oss kommer inte uppleva att ozonskiktet har återhämtat sig så pass att det åter motsvarar 1970 års läge. Jag tror att det även kommer att bli nödvändigt att öka kontrollerna i medlemsstaterna, att noga iaktta kvoterna och eventuellt även skaffa fler instrument liknande dem som finns i USA för att hitta smugglade freoner.
Även detta skulle vara ett viktigt steg, men allt detta kan endast vara en åtgärd för att garantera en snabbare avveckling. Såvitt jag vet förbereds för närvarande ett dokument i generaldirektorat XI som även skall göra det möjligt för unionen att snabbare avveckla de delhalogenerade klorfluorkolväteämnena. Här borde vi alla samarbeta både när det gäller investeringar och att hitta utbytesämnen.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skall försöka besvara de frågor som ställts vilket gör det möjligt för mig att precisera kommissionens ståndpunkt. Vissa av er har frågat om den exakta omfattning av denna handel. Redan för en tid sedan inlämnades klagomål om illegal import av freon och industrin uppskattade att handeln kunde omfatta 10 000 till 15 000 ton per år. En icke-statlig organisation Environmental Investigation Agency , som huvudsakligen sysslar med dessa problem, hänvisar till en omfattning på mellan 6 000 och 20 000 ton.
Andra har undrat över vilka medel kommissionen förfogar över för att vidta rättsliga åtgärder mot de kunder som är delaktiga i denna slags handel. Uppföljningen av brotten mot den europeiska lagstiftningen - dvs. skyldigheten att inrätta ett system med licenser, förbud mot import och sanktioner på området - faller under medlemsstaternas befogenheter. Som jag sade nyss har Europeiska kommissionens enhet för bekämpning av bedrägeri inlett och samordnat undersökningar med medlemsstaternas tullmyndigheter. Sanktionerna växlar från en stat till en annan och är inte homogena.
Ytterligare andra har frågat om den aktuella situationen när det gäller tillämpning av gemenskapens lagstiftning i de olika medlemsstaterna. Gemenskapens bestämmelser för kontroll av substanser som skadar ozonskiktet tillämpas tack vare en förordning som direkt berör de ekonomiska aktörerna.
En annan fråga gäller den fortsatta importen av freon. Borde det inte finnas någon ersättningsprodukt? Om man beaktar de olika områden där freon ursprungligen användes kan man konstatera att i sprayburkar, med undantag av inhalatorer-doserare för behandling av astma - som har en livsviktig användning - har lösningsmedel helt tagits bort och skum innehåller numera inte någon freon. Ersättningsprodukterna som används på området är kolväten, HCFC och, i mindre omfattning, HFC. När det gäller kylutrustning uppskattar industrin att en volym på mellan 50 000 och 10 000 ton freon fortfarande finns i befintlig utrustning. Man använder alltmer HCFC för att ersätta freon. Ammoniak och kolväten används även de alltmer i den nya utrustningen.
Man kan fråga sig om kommissionen anser att ett totalt förbud mot försäljning och användning av freon - vilket innebär att utbudet avskaffas - skulle vara det bästa sättet att även avskaffa efterfrågan och förenkla kontrollerna. En bestämmelse som förbjuder bibehållande av freon på marknaden (t.ex. förbud mot försäljning) skulle förvisso bidra till att kontrollerna förenklas betydligt.
Vilken strategi avser kommissionen att anta nu, framförallt inom ramen för konferensen i Montreal? På denna konferens arbetar gemenskapen för att samtliga parter skall införa ett system med licenser för import och export av substanser som tunnar ut ozonskiktet. Kommissionens ståndpunkt är alltså mycket bestämd. Europeiska gemenskapen har även lagt fram ett förslag som syftar till att förbjuda försäljning av freon i samtliga industriländer.
Herr ordförande! Kommissionären skulle tala om för oss huruvida kommissionen trodde att ett totalförbud skulle bli kommissionens politik eller ej, och, med all säkerhet inte vad gäller tolkningen, så hörde jag aldrig svaret på den frågan. Jag måste få ett klarläggande. Anser kommissionen att denna kraftfulla politik för att stoppa försäljningen helt och hållet är kommissionens politik eller inte?
Ja herr ledamot, ni förstod helt rätt. Europeiska gemenskapen lade fram ett förslag som syftar till att förbjuda försäljning av freon i samtliga industriländer. Jag sade för övrigt att förbudet mot försäljning av freon självfallet var av det slaget att det skulle förenkla bekämpningen av bedrägeriet. Dessa två förslag överlappar alltså varandra.
Jag ber att få tacka kommissionär Cresson.
Jag har mottagit fyra resolutionsförslag i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen.
Omröstningen kommer att äga rum på fredag klockan 12.00.
Jag förklarar debatten avslutad.
Helms-Burtonlagen
Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (B4-0521/97 - O-0102/97) från Castellina, för utskottet för externa ekonomiska förbindelser om kommissionens förhandlingar med de amerikanska myndigheterna om Helms-Burtonlagen.
Herr ordförande! Detta gäller en muntlig fråga som presenterats av utskottet för externa ekonomiska förbindelser. Låt mig tacka kommissionär Britton för hans närvaro. Nästa torsdag inleds i Paris det andra bilaterala mötet mellan USA och Europeiska unionen i syfte att bestämma gemensamma kriterier för de regler som skall införas för att garantera investeringarnas säkerhet, regler som i fortsättningen skall ingå i det multilaterala avtal om investeringar (AMI) som man för närvarande förhandlar om.
Vi vet inte vad som har diskuterats och vilka riktlinjer som antogs vid förra mötet. Vi vet däremot att de kommer att bli av avgörande betydelse på grund av de båda deltagande parternas tyngd inom OECD. Även av den anledningen vill utskottet för externa ekonomiska förbindelser påpeka sitt behov av bättre information under den pågående förhandlingen, dvs innan vi ställs inför ett avtal som skall accepteras eller förkastas.
Vi är alla övertygade om att det behövs allmänt erkända regler på internationell nivå, samtidigt som vi hyser vi en viss oro eftersom beslutet om ett mycket nära samarbete mellan Europeiska unionen och USA har inletts i enlighet med en överenskommelse om att bl.a. avskaffa WTO: s panel, som hade placerat USA på de anklagades bänk på grund av Helms-Burtonlagen. Detta avskaffande har redan väckt oro i detta parlament som för övrigt, på samma sätt som rådet, tagit starkt ställning mot det amerikanska embargot. Nu vill vi veta om reglerna som skall garantera investeringarna skyddar våra länders suveränitet och om de kommer att fortsätta garantera deras självständighet när det gäller lagstiftning.
Kommissionär Fischler, er kollega, undrade samma sak häromdagen i samband med " galna ko-sjukan" , och han frågade sig om och i vilken utsträckning det fortfarande kommer att vara möjligt att vidta de åtgärder som behövs för att skydda de europeiska medborgarnas hälsa, inom ramen för denna allmänna avreglering. Vi vill med andra ord inte att det via detta avtal införs bestämmelser som kan äventyra våra egna regler och, misstänker jag, även många europeiska konstitutioner. Men framför allt vill vi ha förtydliganden om den eventuella retroaktivitet som har diskuterats för de aktuella reglerna. Vad tänker kommissionen göra? Vill man verkligen återigen öpnna frågan om nationaliseringar? Och om svaret är ja, från och med när? Jag har fått reda på att en polsk medborgare, vars hus i Warszawa exproprierades, i dag återkräver byggnaden som för tillfället tillhör den amerikanska ambassaden som naturligtvis vägrar att släppa den ifrån sig. Detta är bara ett exempel på vad som skulle kunna hända om denna fråga öppnas på nytt.
Slutligen, och detta är ett viktigt förtydligande: tänker man sig att tillämpa retroaktiviteten på Kuba och dela den amerikanska strategin när det gäller nationaliseringar? En stor del av egendomarna på Kuba nationaliserades som bekant för över 36 år sedan eftersom de tillhörde utlänningar eller kubanska medborgare som emigrerat till USA och, till skillnad från vad praktiskt taget alla andra länder gör sedan länge, så har USA inte velat gå vidare med någon som helst kompromisslösning vad gäller de nationaliserade egendomar som tillhör amerikanska medborgare. De nya regler som diskuteras skulle därmed kunna innebära ett slut på alla kommersiella aktiviteter, alla investeringar på den ön, i motsats till, jag upprepar, de beslut som fattats av Europeiska unionen.
Detta är de klarlägganden, herr kommissionär, som utskottet för externa ekonomiska förbindelser skulle vilja ha.
Herr ordförande! Mina damer och herrar! Får jag först av allt säga att om man betraktar frågan generellt, så har förekomsten av världshandelsorganisationen och möjligheten att ta upp ett fall i världshandelsorganisationen utgjort det bästa och kanske det enda effektiva vapnet för Europeiska unionen mot USA: s helt oacceptabla försök att importera sin politik och påtvinga oss den.
Utan en sådan mekanism för att lösa tvister, utan dessa regler, skulle vi verkligen ha haft mycket litet ammunition i denna tävlan. Jag säger det eftersom det på ett mycket bra sätt visar hur viktigt det är att Europeiska unionen förblir världshandelsorganisationens principer trogen, eftersom de ger oss möjlighet att försvara våra intressen. Men vi måste använda dem på rätt sätt. Som svar på några av de andra saker som tagits upp tänker jag upprepa fakta i målet.
Den överenskommelse som träffades den 11 april 1997 mellan Europeiska unionen och USA uppmanar till framtagning av förfaranden som "ska förhindra och avhålla från framtida förvärv av investeringar från någon stat som har exproprierat eller nationaliserat sådana investeringar i strid med internationell lag och påföljande förbindelser med förtäckta investeringar" . Av denna formulering framgår klart att överenskommelsen inte nödvändigtvis sörjer för förhandlingar avseende förfaranden som skulle förbjuda framtida investeringar i exproprierad egendom, eftersom den talar om förhindrande och avhållande och dessutom refererar till investeringar i strid med internationell lag, och inte på annat sätt. Alla sådana investeringar kommer naturligtvis inte att stå i strid med internationell lag.
Utöver och parallellt med detta förespråkar överenskommelsen också att Europeiska unionen och USA skall samarbeta för att ta itu med och genom överenskomna principer lösa problemen med motstridiga jurisdiktioner och sekundära bojkotter. Det är väldigt viktigt att notera att överläggningarna om detta måste äga rum parallellt med överläggningarna om investeringsförfaranden. Det finns en sak som är av intresse för USA, det finns en annan som är av intresse för oss. Det handlar därför om en balanserad överenskommelse.
Ett annat element i överenskommelsen utgörs av D'Amato-lagstiftningen. Genomförandet i full skala av överenskommelsen skulle kräva att USA beviljade Europeiska unionen ett multilateralt avstående med avseende på denna lagstiftning, vilket inte är fallet vad världshandelsorganisationen beträffar, men ändå utgör en del av vår överenskommelse med USA. Överenskommelsen förutsätter fortsatt avstående med avseende på avdelning 3 i Helms-Burton-lagen samt dessutom att kongressen ändrar Helms-Burton så att avstående från presidentens sida med avseende på avdelning 4 blir tillåtet.
Med avseende på anmärkningen att Europeiska unionen har förbundit sig att förena sig med USA: s ansträngningar att främja demokrati i Kuba, till vilken hänvisning görs i texten till den muntliga frågan, så vill jag påminna den ärade ledamoten om att överenskommelsens formulering är alldeles klar. Den innehåller inte någon förbindelse från Europeiska unionens eller USA: s sida att vidtaga åtgärden gemensamt. Det står varje sida fritt att bestämma hur, var och när dessa frågor skall tas upp i Kuba.
Vad beträffar frågan om huruvida kommissionen anser att sådana förfaranden skulle göra det omöjligt att investera i Kuba så vill jag därför, med beaktande av de historiska faktorer den ärade ledamoten nämnde, klart utsäga än en gång att täckning av tidigare expropriationer inte exkluderas av skrivningen i överenskommelsen, men att den förutsätter att ett tydligt brott mot internationell lag har ägt rum och överenskommelsen förpliktigar bara Europeiska unionen, som jag antytt, till förfaranden som skulle förhindra och avhålla från investeringar. Det sistnämnda skulle under alla förhållanden bli svårt för gemenskapen till följd av vår så gott som fullständiga avsaknad av restriktioner för kapitalflöden, så som föreskrivs i artikel 73b i EG-fördraget.
Nästa fråga har att göra med det faktum att internationell lag innehåller föreskrifter om investeringsskydd, däribland föreskrifter om exproprieringars lagenlighet. Ett av kriterierna för att avgöra en exproprierings lagenlighet består i huruvida omedelbar och tillräcklig ersättning utbetalats av den exproprierande staten. Under våra överläggningar har kommissionen och medlemsstaterna konsekvent insisterat på det faktum att förfaranden, enligt överenskommelsen, endast kan gälla för exproprieringar som ägt rum i strid med internationell lag. De exakta villkoren för att avgöra när så varit fallet är ännu föremål för diskussioner.
Av vad jag sagt torde det stå klart att överläggningarna för närvarande befinner sig i ett komplicerat och känsligt skede. Kommissionens målsättning är också fortsättningsvis att åstadkomma en balanserad lösning, som omfattar såväl förfarandena för investeringar i exproprierad egendom, i den mening i vilken jag beskrivit dem, som principerna för motstridiga krav och sekundära bojkotter. Varje överenskommelse skulle kräva att kongressen antog de lagändringar som medgav avstående med avseende på avdelning 4 i Helms-Burton-lagen, och USA: s regering skulle dessutom behöva bevilja ett multilateralt avstående under D'Amato-lagen. Parterna befinner sig i Paris denna vecka för den sjätte förhandlingsrundan och ytterligare diskussioner har planerats in under oktober månad. För ögonblicket har vi ingen överenskommelse, men detta är de principer och förfaranden vi tillämpar.
Herr ordförande! Jag är glad att kommissionären påmint oss om villkoren i avtalet som utarbetades mellan Europeiska unionen och Clinton-administrationen - och som sedan ändrades i Europeiska unionens ministerråd - eftersom, vilket kommissionären mycket väl uttryckt, det inte handlar om vilket avtal som helst utan om ett villkorat avtal. Och villkoren har herr Brittan påmint oss om, men jag skulle vilja lägga tyngdvikten på två grundläggande villkor: å ena sidan avbröt Europeiska unionen handläggningen av ett klagomål som presenterats inför Världshandelsorganisationen och USA lovade att inställa tillämpningen av avdelning tre - vilket president Clinton har förnyat den 18 juli förra året, som, det är så sant, gav upphov till sex månaders ilska från de kubanska myndigheternas sida som sa att USA, på ett mycket lustigt sätt, under sex månader till förlängde suveräniteten över resten av världen -; och det andra grundläggande villkoret - enligt min åsikt - som myndigheterna i USA hade accepterat att det var en ändring i avdelning 4. Men jag, herr ordförande, har inte hört några nyheter om att denna förändring i avdelning 4, där USA: s kongress måste säga sitt, har skett ännu. Och, som kommissionären är väl medveten om, är Clinton-administrationen en sak och kongressen i USA en annan.
Och alla dessa avtal har upprättats, herr ordförande, i vetskap om att, om ett rättsligt förfarande skulle tillämpas mot en fysisk eller juridisk person i den Europeiska unionen, om de beviljade upphävandena inte sker eller ändras förbehåller sig den Europeiska unionen den automatiska rätten att återuppta den ordinära besvärshandläggningen inför Världshandelsorganisationen. Och alltid med grund i förkastandet av den extraterritoriella principen i lagen som ingriper i handelsrelationerna mellan den Europeiska unionen och dess medlemsstater med tredje land, som fallet är med Kuba.
Jag vill tala om att vår politiska grupp alltid förkastat Helms-Burton-lagen. I synnerhet på grund av tre grundläggande anledningar: för det första, eftersom den ökar det kubanska folkets lidande, som redan är omfattande; för det andra eftersom den introducerar ett extraterritoriellt moment som verkligen är frånstötande i t.o.m. den mest slappa suveräna stat - och jag har haft möjlighet att säga det här i församlingen -; och för det tredje eftersom detta ifrågasätter Världshandelsorganisationens roll som organ för att avgöra och lösa dessa konflikter. Herr Brittan har sagt att den är den bästa garantin för att försvara den Europeiska unionens tes. Om vi håller oss till resultaten i de nyligen hållna panelerna om bananer och hormoner, så vet jag inte om det är den bästa garantin. I vilket fall som helst när det gäller den förmodade Helms-Burton-lagen är det tydligt att förnuftet i alla sammanhang är på den Europeiska unionens sida och trots detta har unionen sökt en vänskaplig lösning för tillfället.
Med tanke på att då kommissionen undertecknade detta avtal med Clinton-administrationen sattes den 15 oktober som tidsfrist. Det vore kanske önskvärt att få veta av kommissionen vilken kongressens position är i USA med anledning av ändringen i avdelning 4 i lagen. Jag har, tillsammans med den delegation jag är ordförande i, nyligen varit i USA och de uppfattningar som kongressledamöterna och senatorerna förmedlade till oss var långt ifrån klara när det gällde ändringen av lagens avdelning 4.
Jag avslutar, herr ordförande, med att säga att vi verkligen förkastar bestämmelserna i denna lag, även om de sammanfaller med målen att gynna en fredlig övergång till frihet, respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska friheterna på Kuba. Vi är inte överens om metoden eftersom embargopolitiken som hållt på nu i 40 år inte varit ett skvatt effektiv för att avancera mot en respekt för dessa värden, som är de som Europeiska unionen nämnde i sin deklaration av den 2 december förra året.
Herr ordförande! Flera gånger har Helms-Burtonlagen redan debatterats och resolutioner antagits och min politiska grupps ståndpunkt med avseende på de extraterritoriella bestämmelserna i denna lag är oförändrad. Det kan inte vara så att den amerikanska kongressen sätter upp lagar för våra företag och om det uppstår konflikter så är det WTO som får döma. Endast WTO. Herr ordförande, jag har två frågor till kommissionär Brittan.
Varför har kommissionären uppträtt så solistiskt vid förhandlingarna med amerikanerna om Helms-Burtonlagen? Denna lag handlar bara till 20 % om handelspolitik inom ramen för WTO och för detta ligger överhögheten hos kommission och parlament. Men till 80 % handlar den om investeringar i Kuba via tredje land, och då i tidigare amerikanska egendomar. I det senare fallet, när det handlar om investeringar, ligger överhögheten hos rådet. Det är därför inte heller underligt att kommissionärens solistiska uppträdande ledde till irritationer i denna kammare men framförallt i rådet. Och resultatet var att inga nya befogenheter inom ramen för artikel 13 tilldelades parlamentet och kommissionen i Amsterdamfördraget, vilket noterats.
Min andra fråga gäller det multilateral agreement on investment som just nu förbereds av OECD. Om allt går väl kommer avtalet i maj att undertecknas av 29 länder och Europeiska unionen. I detta avtal skall ett förbud mot investeringar i illegalt exproprierade egendomar fastställas. Frågan är nu: är det i Kuba fråga om illegalt exproprierade amerikanska egendomar, för 36 år sedan? På den tiden fanns det nämligen inte någon internationell lagstiftning på det området och amerikanerna vägrade då kategoriskt ett erbjudande om skedeersättning. Kan man då rimligen tala om illegal expropriering? Jag skulle gärna höra vad kommissionären anser om dessa två frågor.
Herr ordförande! Sist herr Brittan var här, även då för att tala om Helms-Burton-lagen och som min landsman Salafranca påminde om så sade han att om USA inte uppfyller sin del av avtalet - dvs., fortsätter med att frysa tillämpningen av avdelning 3 och upphäva avdelning 4 - så förbehöll sig kommissionen rätten att gå tillbaks till WTO-panelen.
Enligt vår mening har man inte upphävt - även om avdelning tre frysts sex månader till - avdelning 4 utan USA: s kongress förvärrade Helms-Burton-lagen med åtta ändringsförslag och krävde strikt uppfyllelse av densamma. Med andra ord går den nordamerikanska kongressens önskningar stick i stäv med vad Brittan sade oss. Men dessutom säger Brittan: investeringar ska inte förbjudas, de ska avskräckas. Då frågar jag mig. Hur ska de avskräckas? Dvs. det här är en företeelse jag inte känner igen i den internationella rätten och jag skulle vilja veta vad den här "avskräckningen" består av, särskilt om man tänker på att den Europeiska unionen tills för inte alls länge sedan hållit vissa samtal med Kubas regering för att nå ett handels- och samarbetsavtal, eftersom, vill jag minnas, Kuba är det enda land vi inte har ett samarbets- och handelsavtal med. Och vi anser att detta är orättvist.
Och vi anser att diskussionerna inom ramen för WTO bidrar till att påskynda accepterandet av USA premisser, och inte till att garantera den Europeiska unionens intressen, den Europeiska unionens medlemsstaters suveränitet. För när de talar om att straffa investeringar, menar de naturligtvis - och det vet Ni lika bra som jag, herr Brittan - på Kuba och de investeringar vissa av länderna i den Europeiska unionen gör på Kuba. Vi menar att vi är inne på en farlig väg och att kommissionen åter borde anföra besvär hos WTO.
Herr ordförande! I en verkligt fungerande demokrati skulle vår debatt i dag vara helt onödig. Detta parlaments vilja skulle respekteras och WTO: s panel om Helms-Burton genomförd. Men redan i maj detta år, herr kommissionär fick vi reda på att ni var på privat audiens hos big brother för att bagatellisera det hela. Ni har gjort totalt oacceptabla eftergifter. Det har ingenting att göra med staying loyal to principles , absolut ingenting.
Två månader senare fick vi helt rätt. Den 11 juni skärpte USA-kongressen USA-embargot som man flera gånger internationellt fördömt. Vi hade satsat på det motsatta förhållandet och just av den anledningen krävt den panel som kringgicks av er. Herr kommissionär, medborgarna i Europa har under tiden blivit mer skeptiska till WTO. Världshandelsorganisationen har hamnat i en verklig legitimitetskris. Till vad behöver vi en sådan organisation om den endast fungerar som skiljedomstol när den går emot sociala landvinningar, när den går emot miljöns bevarande? Till vad behöver vi ett WTO, när de mäktiga herrarna fortsätter att egenmäktigt koka sin lilla soppa så snart som de själva skall stå vid skampålen? Till vad behöver vi ett WTO, när den kringgår sina egna regler i hemliga avtal, vars innehåll sedan lyfts upp till princip för ett multilateralt investeringsavtal som berör oss alla?
Vi kärver en omfattande information och att alla får deltaga vid MAI-förhandlingarna, som hittills ägt rum på OECD-nivå och som säkert senare kommer att forsätta på WTO-nivå. Minst ett signifikant antal utvecklingsländer måste rösta ja för att ett sådant avtal överhuvud taget skall kunna slutas. Jag tror att frågan som Plooij-van Gorsel ställt är mycket relevant.
För att komma tillbaka till Kuba: EU får inte fortsätta foga sig utan måste utrusta de befintliga budgetposterna förnuftigt i stället för att avskaffa dem. EU måste äntligen få igång ett samarbetsavtal med Kuba. Det av USA så högt satta investeringsskyddet är för Europa överhuvud taget inget aktuellt problem. Jag vill bara påminna om Kubas avtal om investeringsskydd med länder som Frankrike eller Tyskland. Miami Vice är dock verkligen inte vårt bord!
Herr ordförande, herr kommissionär! Förbindelserna mellan Förenta staterna och Europa är fyllda av missförstånd och olika synsätt, t.o.m. på de områden där de eftersträvade målsättningarna egentligen är identiska. Fallet med Helms-Burtonlagen är ett exempel på detta slag av transatlantiskt missförstånd.
Europeiska unionens medlemsstater och Förenta staterna delar fullständigt målsättningen med demokratisering av Kuba, även om den castroistiska romantiken i denna kammare fortfarande, på ett underligt förskjutet sätt, ibland förefaller ha framgång. Men Europeiska unionen försöker främja denna demokratiska utveckling på Kuba genom ökat mänskligt, ekonomiskt och politiskt utbyte. Amerikanarna som är mer lyhörda för påtryckningar från dem som tvingats fly från Castros diktatur och är närmare, mycket nära det aktuella landet, bedömer att den enda effektiva linjen är att vara bestämd och vidta sanktioner. Målsättningen är densamma, inriktningarna radikalt olika, men det handlar om två synsätt som i sig är lika berättigade båda två.
Det hindrar inte att användningen av lagstiftning som har sådana återverkningar utanför territoriet är fullständigt oacceptabla. Den kompromiss som kommissionen i dag åberopar liknar mer en rent pragmatisk övning, efter att ha avstått från att uppnå principresultat. Den maskerar dåligt den totala avsaknaden av eftergifter från amerikansk sida. Vi har ingen anledning att yvas, förefaller det mig, över det undantag som företagen hemmahörande i Europeiska unionen skall åtnjuta när vi lämnar våra samarbetspartners i tredje land ensamma inför det starka Amerika.
Eftersom slaget är förlorat när det gäller frågan om principen om det oacceptabla i bestämmelser utanför territoriet, finns det inget som motsätter sig den perversa ökningen av denna lagstiftning på samtliga politiska och administrativa nivåer i Förenta staterna. Detta principnederlag utgör tvärtom en uppmuntran att öka den vilket är en dålig signal.
Man beklagar redan att städer eller stater har antagit texter med konsekvenser utanför territoriet utan att president Clintons regering har möjlighet att motsätta sig det. Och denna utbredning är desto mer oroande som den ofta framhäver det politiskt korrekta i kampen för mänskliga rättigheter eller miljöskydd för att i verkligheten utkonkurrera utländska firmor och hindra dem från att bidra till att erhålla amerikanska offentliga marknader.
Denna kompromiss förefaller alltså för vår grupp som en nödlösning. Jag är rädd att den inte kommer att medföra att vi undviker nya missräkningar.
Herr ordförande, herr kommissionär! För er som övertygad anhängare av den fria handeln och som alltid har bevisat detta, för er måste debatten i kväll förefalla konstig, att bli utsatt för sådana förebråelser som Wolf nyss gav uttryck åt. Jag skulle vilja skydda er för sådant, ty det var inte bara retorisk överdrift, det tjänar heller inte saken i sig.
Situationen är dock denna: Kuba är inget demokratiskt land, men USA bemödar sig om att folkrättsvidrigt, eftersom USA väljer fel väg, bestraffa demokratiska länder, liknande dem som är förenade i Europeiska unionen. Vi alla anser att det är riktigt att kalla på WTO inte för att i intresse av WTO: s handlingsförmåga eller den liberala världshandelns statuera ett exempel, utan för att driva igenom vår rätt. Det var svårt att förstå att kommissionen försökte - inte i hemliga förhandllingar eller liknande som herr Wolf förmodar - att hitta en kompromiss respektive en väg att gå, som man inte vet om den leder till framgång. Om den inte skulle lyckas kommer det att vara svårt att börja om igen, där man vid kompromissen lämnat en handlingslinje, nämligen att en lyckosam WTO-process avslutas av panelen.
Amerikanerna har i banankonflikten handlat annorlunda: ni gick i denna fråga ända till slutet. Det har vi även diskuterat i dag. Jag säger detta eftersom vi här, något som jag har förståelse för, tar hänsyn till USA: s inrikespolitik. Den som för närvarande följer hur Helms förhåller sig vid utnämnandet av ambassadörer i senatsutskottet, han är ju desstom den man som väsentligen drivit igenom Helms-Burton-lagen, vet hur svårt presidenten i Förenta staterna har att genomdriva det som han har lovat.
Nå, det är USA: s interna problem. När vi ser att det speciellt är USA och Europa som genomdrivit WTO och som njuter av frukterna, som har avlöst GATT och hur tredje världen med bekymmer ser till att de inte behöver besväras av att de stora alltid enas. Då kan man inte förundra sig när i Singapore de asiatiska staterna eller andra blir misstänksamma, att WTO trots allt ser ut att bara finns till för de rika som på ett eller annat sätt ändå löser sina konflkter.
Därför för jag å PPE-gruppens vägnar fram denna bön till er: Återvänd mycket snabbt till dygdens stig om det visar sig att era försök att uppnå kompromisser och inte lyckas och genomför ett rättslig förfarande där det är nödvändigt.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag tror att Europas politik inte behöver skämmas för sig. Vi har varit mycket framgångsrika! Vår östutvidgning var lyckosam och präglad av ömsesidigt närmande och förhandlande. Amerikanarna har bara sökt konfrontation med Kuba och ligger långt efter Europa. Jag tror att det helt enkelt är nödvändigt att, när man talar med Helms och Burton som ju positionerar sig mycket tydligt och egentligen inte är villiga att förhandla, plädera för vår moderna strategi, nämligen att erbjuda alternativ, de facto söka efter ett system som stöder demokraterna på Kuba, som stöder marknadsekonomi på Kuba. Om vi slår in på en politisk väg som kan erbjuda alternativ för att stödja de krafter på Kuba som också följer våra mål och inte söker den blinda konfrontationen, då kommer vi, européerna, även att lyckas på Kuba.
Jag har mottagit 6 resolutionsförslag i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen.
Omröstningen kommer att äga rum på fredag klockan 12.00.
Jag skulle vilja svara helt kort på några av de saker som tagits upp och sätta frågan i perspektiv. Om jag får säga det så ligger de åsikter som framförts av Rübig och Kittelmann närmare verkligheten än en del av det vi har fått höra.
Låt oss börja från de första principerna. Vi delar med USA en motvilja mot den odemokratiska regeringen i Kuba. Vi skiljer oss åt med avseende på hur vi anser att vi bör hantera detta, och vi ogillar att USA försöker pådyvla oss sitt synsätt. Vi ogillar det så mycket att vi, sällsamt nog, vidtagit lagstiftningsåtgärder via detta parlament och via ministerrådet, för att införa blockerande lagstiftning. Vi ogillar det så mycket att vi vände oss till WTO för att hävda våra rättigheter, inte bara med avseende på Helms-Burton utan också, om än inte i världshandelsorganisationen, med avseende på den D'Amato-lagstiftning som påverkar Iran och Libyen, vilken är lika obehaglig.
Vi är och förblir helt redo att driva ärendet vidare inom WTO. Men ett starkt önskemål har uttryckts upprepade gånger i ministerrådet om att vi bör söka komma fram till en framförhandlad överenskommelse. Och vi har åstadkommit en överenskommelse av interimskaraktär, som ger oss möjlighet att gå tillbaka till världshandelsorganisationen om den överenskommelsen inte efterlevs och om våra målsättningar inte uppfylls. Vilka är våra målsättningar? Definitionsmässigt så innebär en överenskommelse att man inte får någon rungande deklaration, som säger att vi har rätt och att amerikanerna har fel i en internationell tribunal. Men vi och medlemsstaterna har med rätta intagit den ståndpunkten att det som är viktigt är att med företräde framför allting annat skydda den europeiska ekonomins intressen, och att säkerställa att inga åtgärder som vidtas av USA kan skada oss. Följden har blivit att USA: s president har upphävt avdelningl 3, den avdelning i denna lagstiftningsom har störst skadepotential, och att det sedan överenskommelsen inte förekommit någon åtgärd i enlighet med avdelning 4.
Vi inledde sedan en överläggning, som om den blivit framgångsrik skulle fått till effekt att permanent upphäva avdelning 3, så att europeisk industri och europeiska individer inte någonsin skulle hotas på det sätt, och som gav presidenten rätten att göra detsamma med avseende på avdelning 4. Därutöver fick vi, som ett resultat av denna överläggning utsikten och möjligheten att skaffa ett avstående rörande tillämpningen av den andra misshagliga lagstiftningen, nämligen D'Amato-lagstiftningen.
Och det som händer nu är att vi är inbegripna i förhandlingar. Det är ingenting konstigt med det. MIA-förhandlingen är en annan fråga, som är mer omfattande än denna, och som vi också är i färd med. Den inverkar inte på utvecklingsländerna. Vi hoppas kunna förhandla med dem senare i WTO, om en mer omfattande överenskommelse. Slutdatumet den 15 oktober är allvarligt menat och det har vi talat om för amerikanerna.
Vi är fria deltagare i förhandlingen. Vi har ingen skyldighet att komma överens om någonting som inte ligger i Europas intresse och vi kommer inte att göra det. Förhandlingen är inte avslutad. Amerikanerna har också som sin uppgift att göra vad som behöver göras för att göra oss nöjda vid förhandlingen. Jag tror att om vi blir framgångsrika vid förhandlingen, så kommer vi att ha skyddat Europeiska unionens intressen på ett mycket effektivt sätt, och vi kommer faktiskt att ha tillämpat världshandelsorganisationens förfarande, vilket är värdefullt. För endast genom att ta upp frågan kommer vi att ha fått USA att upphäva avdelning 3, att inte vidta ytterligare åtgärder i enlighet med avdelning 4, samt att göra någonting också med avseende på D'Amato-lagstiftningen.
Om vi inte lyckas med våra målsättningar kommer vi att ha full rätt att gå tillbaka till världshandelsorganisationen, för att återuppta fallet och söka uppnå en lösning av det genom världshandelsorganisationen. Därför har vi inte förlorat något, vi har vunnit mycket, vi har varje möjlighet att vinna ännu mer. Om vi inte blir framgångsrika kan vi än en gång ta vår tillflykt till det internationella forum vi hjälpt till att skapa, och som vi måste försvara för att nå våra rättigheter. Det är den sanna situationen i dagsläget. Överläggningarna är komplicerade och ofullständiga, men jag kan försäkra er att vi inte kommer till ett slutresultat, eller ingår någon överenskommelse, som inte till fullo och på ett nöjaktigt sätt skyddar Europeiska unionens intressen, så som jag har definierat dem.
Herr kommissionär, om jag är här klockan 23 och ställer frågor till er så hoppas jag att ni kommer att svara på mina frågor, och inte bara svara personer som har samma uppfattning som er i denna fråga. Jag ställde två frågor. Ni svarade inte på dem.
Jag trodde jag gjorde det helt klart att vi inte gjort det ensamma, som ni uttrycker det, med Helms-Burton-problemet. Vi har upprepade gånger rapporterat till rådet. Jag har upprepade gånger förklarat saken för utskott under denna kammare. Interimsöverenskommelsen har fått medlemsstaternas stöd. Det är svaret på er första fråga. Det finns inte heller något som helst skäl att tro att medlemsstaternas ovilja att ändra artikel 113 skulle ha något som helst att göra med denna fråga.
Vad frågan om illegal expropriering beträffar så är det en fråga som inte har avgjorts vid överläggningarna, och det är därför omöjligt att lämna ett svar på den. Men i mina inledande anmärkningar så indikerade jag principerna för den internationella lag som avgör huruvida en expropriering är olaglig eller inte, i samband med frågan om ersättning.
Herr kommisionär! Frågan om vem som avgör vad som är en illegal expropriering är mycket intressant om den gör det möjligt för att ett stort land att, genom sitt rättssystem, i själva verket bestämma vad som är författningsenligt i andra länder. I Förbundsrepubliken Tyskland har vi exempelvis paragraf 15, som tillåter expropriering på rättslig grund. Men om den amerikanska kongressen bestämmer att detta är otillbörligt, är det i så fall illegalt?
Jag kan försäkra den ärade ledamoten att vi inte kommer att tillåta att denna fråga avgörs av USA: s kongress. I den utsträckning i vilken den omfattas av överläggningarna kommer vi att behöva övertygas om att det finns en passande definition som tillfredställer oss och inte USA: s kongress. Naturligvis måste också USA: s regering bli nöjd vid överläggningarna, men det är inte en sak som kommer att åläggas oss unilateralt.
Herr ordförande! Det handlar inte om att börja om debatten utan, som min kamrat säger, att be kommissionären att, i möjligaste mån, vara tydligare. Han har sagt att förhandlingarna är i en komplex och känslig fas och frågan är följande: föravtalet undertecknades i april; april är slut, maj är till ända, så också juni, juli och augusti. Det är nu den 15 september och den 15 oktober går den frist ut som Clinton-administrationen och kommissionen bestämt för att nå en överenskommelse.
Tror kommissionären att de problem vi står inför är lösta den 15 oktober? Och nästa fråga: tror kommissionären att det klimat som råder i USA: s kongress kommer att tillåta presidenten att ändra, i enlighet med Clinton-administrationens kompromiss, avdelning IV, även om den ännu inte tillämpats?
Den 15 oktober är verkligen slutdatumet för avslutandet av överläggningarna. Utifrån mina erfarenheter av mångaförhandlingar är det mycket, mycket ovanligt att detblir några slutsatser förutom, åtminstone, på det datum som angivits. Det är därför omöjligt att i detta skede säga om vi kommer att nå fram till ett framgångsrikt avslutande. Vi befinner oss en bra bit från ett sådant men vi har gjort vissa framsteg. Att säga mer än så skulle vara att redogöra med större precision än vad fakta medger.
När det gäller frågan om huruvida stämningarna i kongressen medger en lösning som skulle möjliggöra den nödvändiga lagändringen för att ändra kapitel IV, så kan jag inte svara på den heller. Det enda jag kan säga är att om inte det ändringsförslaget antas så blir det ingen uppgörelse med Europeiska unionen.
Jag hyser stor beundran för sir Leons diplomatiska förmåga, och jag kommer sannerligen inte att kommentera vad han sagt eftersom jag mycket noga måste studera betydelsen av " så småningom', " hämmande' och " icke förhindrande' och alla dessa nyanser. Dessa måste verkligen studeras omsorgsfullt innan jag kan bedöma vad han sade och vad det betyder. Jag förstår att det när man håller på med förhandlingar är svårt att tala om dem. Icke förty blir min fråga: kommer vi att informeras om vad som sker innan en överenskommelse nås? Vi är oroliga över Helms-Burton och dess effekter för Kuba. Detta är en sak mina kolleger uttryckt oro för.
Vi är också oroliga över de mer allmänna följderna av det multilaterala investeringsavtalet. Hur kommer våra länders suveränitet att påverkas av en överenskommelse, som kan komma att ge egendomsrätten en tolkning som i hög grad skiljer sig från den som utgör den europeiska traditionen.
Det är en sak som jag verkligen skulle vilja förstå.
Svaret på den frågan är mycket enkelt. Suveränitet uppkommer inte. Varje europeiskt land ingårhela tiden olika fördrag, helt oberoende av Europeiska unionen. Att ingå ett fördrag innebär inte ett uppgivande av en suveränitet, utan utövandet av suveränitet, eftersom inget land som ingår ett fördrag är tvunget att göra det, om det inte anser att det ligger i dess intresse.
Vid förhandlingarna om det multilaterala investeringsavtalet i OECD, där förstås Europeiska unionens medlemmar är medlemmar, kommer medlemsstaterna inte att ingå i något avtal om de inte anser det ligga i deras intressen och vara kompatibelt med deras synsätt i dessa frågor. Som alla vet, men bara för att klargöra det, så är MIA-förhandlingarna något som funnits långt före Helms-Burton-frågan. De söker en överenskommelse som täcker många saker och det skulle ligga i vårt intresse att uppmuntra till investeringar. Det är därför som vi gör det och därför som alla Europeiska unionens medlemsstater är väldigt ivriga att en sådan sak skall slutföras.
Denna fråga kom upp i ett sent skede av förhandlingarna, och vi talar om ett särskilt villkor som måste överenskommas på samma sätt som varje annat villkor. Det är naturligtvis bara en del av uppgörelsen om Helms-Burton-överenskommelsen totalt sett, och vad den saken anbelangar så kommer jag att tillämpa alla normala författningsmässiga och parlamentariska praxis för att hålla kammaren informerad.
Tack, kommissionär Brittan.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.10.)
| sv |
32. Enhetligt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer (omröstning)
- Betänkande: Åsa Westlund
- Före omröstningen:
Hartmut Nassauer: (DE) Fru talman! Låt mig påpeka ett fel i omröstningslistan för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. I omröstningen om den rättsliga grunden, ändringsförslag 39, bör vi noteras med ett minus i stället för ett plus.
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet
| sv |
Ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är att betänkande av Eva-Britt Svensson, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor.
Eva-Britt Svensson: föredragande. - Herr talman! Jag vill börja med och tacka skuggföredragandena och kollegerna i jämställdhetsutskottet för deras starka engagemang när det handlar om att bekämpa våld mot kvinnor.
Inför omröstningen i imorgon och för att starta debatten hade jag kunnat nämna antal kvinnor som drabbas, jag hade kunnat ange hur många kvinnor som mördas p.g.a. detta dödliga våld. Jag ska inte göra det, men jag ska försöka förmedla några bilder av det här våldet inför omröstningen för att varje ledamot ska känna att just nu har jag en möjlighet att bekämpa det här våldet genom att rösta ja till betänkandet imorgon.
Se framför er en mamma som sitter med sina barn och läser godnattsaga. Plötsligt rycks dörren upp, maken/pappan står i dörren och både barnen och mamman förstår genast vad som kommer att hända. Barnen drar täcket över sina huvuden, håller för öronen, blundar, försöker utestänga det som de vet ska hända. De hör pappan skrika, de hör sparkar och slag och de hör mammans stönande. Det är en bild av det här våldet.
En annan bild: En kvinna som har levt ett antal år med hot, kränkningar och misshandel bestämmer sig till slut för att lämna relationen för att bygga ett nytt liv för sig och sina barn. Hon flyr och har turen att få ett skyddat boende. Efter några dagar lämnar hon sina barn på daghemmet. Mannen väntar utanför och knivhugger kvinnan - hon dör. Ännu ett offer för det dödliga våldet som drabbar kvinnor. Det är ett våld som drabbar kvinnor just för att vi är kvinnor. Det dödliga våldet mot kvinnor, som den här sista bilden beskriver, sker när kvinnan äntligen beslutat sig för att lämna relationen. Det farligaste en kvinna kan göra är att begära skilsmässa från en man som tror att han äger henne. Hon befinner sig i en högrisksituation när mannen förstår att han är på väg att mista kontrollen/makten över henne.
Ytterligare bilder: En ung flicka på väg hem efter ett biobesök. Hon säger ”hejdå” till sin kamrat - ”vi ses imorgon”. Hon har ytterligare en bit att gå. Hon hör tunga steg bakom sig, men hinner bara registrera att någon är bakom henne. Hon blir överfallen och våldtagen. Hon överlever, men får leva med detta resten av sitt liv.
Vi har kvinnlig könsstympning, osv.
Kommissionen har i sin handlingsplan för genomförandet av Stockholmsprogrammet angett att den under 2011-2012 kommer att lägga fram ett meddelande om detta våld och att meddelandet ska följas upp av en handlingsplan på EU-nivå. Jag välkomnar detta och ser fram emot en sådan handlingsplan.
Så länge kvinnor drabbas av könsbaserat våld - just för att vi är kvinnor - kan vi inte kalla våra samhällen jämställda. Kvinnors liv och deras olika livsval begränsas genom det här våldet och genom medvetenheten om hur utbrett detta våld är i samhället.
Kvinnor är offer för det könsbaserade våldet, men jag vill också avsluta med att säga att ibland måste vi sluta se dessa kvinnor som endast offer. Det är ofta starka kvinnor som med ett fungerande samhällsstöd klarar att bygga ett bra liv både för sig och sina barn. Nu är det upp till oss i Europaparlamentet att visa att vi stöder dessa kvinnor.
Cecilia Malmström: Tack Eva-Britt Svensson för din mycket rörande presentation av detta ytterst viktiga ämne. Att bekämpa våld mot kvinnor är en högt prioriterad fråga för kommissionen, vilket framgår av strategin för jämställdhet mellan kvinnor och män. Som ni vet är våld mot kvinnor fortfarande ett mycket stort problem i EU och av det skälet arbetar vi med riktade åtgärder för att lösa denna fråga.
Vi arbetar med att utforma ett tydligt och sammanhängande politiskt svar för att lösa detta problem i EU. Eva-Britt Svensson, jag välkomnar ditt betänkande och detta viktiga initiativ eftersom det ger oss möjlighet att samarbeta, utbyta synpunkter och skapa synergier mellan vad kommissionen gör och vad parlamentet gör för att bestämma kommande åtgärder på detta område.
Flera punkter som du tar upp i ditt betänkande ingår faktiskt i pågående och planerade åtgärder från kommissionens sida för att bekämpa våld mot kvinnor. För att göra effekten så stor som möjligt riktar vi in oss på konkreta åtgärder på ett område där vi har en tydlig rättslig grund att agera enligt Lissabonfördraget. I det kommande paketet om offers rättigheter kommer vi speciellt att ta upp skydd för särskilt utsatta offer som kvinnor men också barn. Detta paket ska läggas fram nästa månad.
Varje brottsoffer behöver hjälp efter brottet och för att klara av de förfaranden som följer. Kvinnor är naturligtvis särskilt utsatta om de har drabbats av våld i hemmet - våldtäkt eller sexuellt utnyttjande, stalkning eller andra slag av könsbaserat våld. De behöver behandlas med respekt och kunskap när de kommer i kontakt med personer och rättssystemet. Dessa kvinnor behöver också särskilt stöd och skydd och bör få tillgång till rättvisa och gottgörelse.
Den nuvarande rättsliga ramen i EU föreskriver inte någon miniminivå för behandlingen av offer i hela EU oavsett var de har blivit trakasserade, och därför kommer kommissionen att arbeta för att stärka offrens ställning i EU. Som ett första steg kommer vi att lägga fram ett paket med lagstiftningsåtgärder om rättigheter, skydd och stöd för brottsoffer och ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Paketet kommer särskilt att inriktas på utsatta offer som offer för sexuellt våld och våld i hemmet.
Kommissionen kommer också att vidta åtgärder för ett ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder, vilket särskilt kommer att gagna offer som drabbats av upprepat våld från en make/maka, partner eller sina närmaste familjemedlemmar. Med detta paket kommer kommissionen att försäkra sig om att ingen kvinna i Europa som tar sig över gränserna och har nytta av en skyddsåtgärd - det må vara av administrativ, civil eller rättslig natur - lämnas i sticket.
Vårt paket kommer att fastslå en allmän ram som sedan skulle kompletteras under loppet av detta mandat av andra instrument som inriktas på särskilda brottsoffers specifika behov. Till exempel överväger kommissionen att vidta starkare åtgärder för att bekämpa kvinnlig könsstympning som du också nämner i ditt betänkande.
Parallellt med våra åtgärder på det straffrättsliga området kommer vi att arbeta för kvinnors egenmakt och ökade kunskaper samt med insamlande och analys av statistik om våld mot kvinnor. Kommissionen kommer att stödja sig på Europeiska jämställdhetsinstitutets arbete, som ska samla in och analysera data och statistik om detta ämne.
Avslutningsvis vill jag understryka att kommissionen för närvarande ger viktigt finansiellt stöd för att förhindra och bekämpa våld mot kvinnor, särskilt genom Daphne III-programmet, europeiska frivilligorganisationer och offentliga myndigheter.
Teresa Jiménez-Becerril Barrio: Herr talman! Vid de flesta av de tillfällen när jag har talat i parlamentet har det varit för att fördöma våld mot kvinnor och nu är jag här igen för att bekämpa det.
Jag måste säga att jag inte tröttnar på att göra det, och jag anser dessutom att det är nödvändigt att fortsätta att tala ut offentligt om detta brott mot de mänskliga rättigheterna eftersom man inte kan försvara en sak utan opinionsspridare. Dessutom är Europaparlamentet det bästa språkrör som finns för att jag ska kunna försvara alla dessa kvinnor som dagligen utsätts för övergrepp och som behöver oss, som lagstiftare, för att tvinga medlemsstaterna att straffa förövarna av dessa angrepp på det sätt som anstår brottets allvar och också att ge hjälp till offren.
När en av fyra kvinnor i EU enligt uppskattningar har utsatts för könsrelaterat våld åtminstone en gång i sitt liv och detsamma gäller barn, anser jag att vi absolut måste kräva ett större engagemang, vilket även kommissionen säger i sin handlingsplan. Vi måste fortsätta att insistera, om och om igen, för att skydda offren, precis som vi gjorde med den europeiska skyddsordern, som jag var föredragande för, och jag hoppas att den träder i kraft så snart som möjligt.
Detta betänkande har gynnats av ett stort mått av samförstånd och stöd redan från starten. Detta visar att när vi tar itu med våld i hemmet, som berör alla familjemedlemmar inklusive barn, äldre, kvinnor och män, borde detta inte ge upphov till politisk opportunism eftersom det hedrar oss alla att vi gör framsteg för att finna en lösning på detta gissel för vårt samhälle.
Det första vi måste göra är att tala ut och det andra är att sätta igång och arbeta, för även om vi har talat om könsrelaterat våld i decennier har vi inte lyckats minska antalet dödsfall. Vi måste göra något fel och därför är det på tiden att vi lämnar demagogin åt sidan och går från ord till handling. Vi måste ge mer konkret hjälp och tillämpa den lagstiftning som kvinnor behöver om de ska kunna leva med värdighet och i trygghet.
Jag vill att alla offer ska veta att jag alltid kommer att var här för att höja min röst till försvar för dem tills den dag när vi genom att arbeta tillsammans lyckas besegra denna hemska fiende som så tragiskt tar livet av så många oskyldiga offer.
Det jag säger är: vi har fått nog. Det får inte fortsätta. Jag ber er alla att säga detsamma.
Britta Thomsen: Herr talman! En av fyra europeiska kvinnor faller offer för våld. Mer än en kvinna på tio faller offer för sexuella övergrepp och våra barn är också utsatta för våld. Tjugosex procent av barnen rapporterar att de har varit utsatta för fysiskt våld under sin barndom.
Dessa siffror visar att EU har ett allvarligt problem som kräver åtgärder. Vi kan inte längre blunda för detta och jag kan helt enkelt inte stå ut med att höra fler berättelser om kvinnor som har fått syra kastad i ansiktet av sina äkta män eller pojkvänner eller om kvinnor som blir vanställda och stympade. Jag har hört de mest hjärtskärande historier från många kvinnor och varenda en av dessa historier är också en skammens fläck i EU:s historia.
EU måste agera nu och få slut på detta våld. Därför är detta betänkande om våld mot kvinnor som vi diskuterar i dag så viktigt. Vi sänder en signal till världen utanför att parlamentet anser att könsrelaterat våld är ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Därför måste kommissionen svara nu. Vi behöver ett direktiv som stoppar våld mot kvinnor. Att sätta stopp för våldet kommer att kräva en samordnad och mångfacetterad insats. Vi måste trygga offrens säkerhet och förse dem med bästa möjliga skydd, samtidigt som vi också garanterar att det inte finns någonstans i EU där det är möjligt att undvika straff för att ha använt våld mot kvinnor, och viktigast av allt, vi måste naturligtvis anstränga oss till det yttersta när det gäller förebyggande åtgärder. Våld är inte en privatsak. Vi kan bara få slut på våldet genom att vidta åtgärder med utgångspunkt från ett politiskt ställningstagande.
Antonyia Parvanova: Tack herr talman! Jag vill först tacka föredraganden för det utmärkta arbete som hon utfört och alla mina kolleger för deras beslutsamhet att inte ge upp kampen mot könsrelaterat våld.
Detta betänkande visar att parlamentet anser att omedelbara åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor inte bara är nödvändiga utan ytterst brådskande. Kommissionen måste inse att allt talar för att åtgärder och instrument måste införas i hela EU. Vi vet att det finns mycket stora avvikelser mellan EU-medlemsstaternas lagstiftning om bekämpande av våld mot kvinnor.
Förra året visade en genomförbarhetsstudie från generaldirektoratet för rättsliga frågor på skillnader i tillgången på skyddsorder, möjligheter till stödtjänster och ansvariga tjänstemäns sakkunskap och förmåga. Vi har dock sett tecken på engagemang för att utrota alla former av våld och en effektiv politisk ram på EU-nivå, särskilt kvinnostadgan som ni lade fram i fjol, och meddelandet om genomförandet av Stockholmsprogrammet. Ändå har många medlemsstater misslyckats med att genomföra en effektiv lagstiftning för att skydda kvinnor från alla former av våld och diskriminering och nu ser vi att EU:s centrala värden inte tillämpas på hälften av dess medborgare.
Därför uppmanar vi nu kommissionen att lägga fram ett engagerat lagstiftningsförslag. En rad minimikrav måste fastslås och införlivas i en rättsakt som ska vara ett led i en omfattande strategi för att åtgärda alla former av könsrelaterat våld. Detta strategiska och politiska initiativ bör också kompletteras av åtgärder för att öka den allmänna medvetenheten. Jag tänker särskilt på ett Europaår för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor, som vi för närvarande samlar medborgarunderskrifter för.
Till sist förväntar vi oss i dag, eftersom vi återgått till våra grundprinciper som fastslagits i fördraget och med det engagemang från er sida som redan har konstaterats, på ett tydligt svar på hur och när kommissionen tänker föreslå effektiva åtgärder på EU-nivå.
Marije Cornelissen: Herr talman! Jag är glad över att kampen mot könsrelaterat våld prioriteras av både kommissionen och parlamentet. Det ger oss ett gemensamt mål så att vi kan göra verkliga framsteg kommande år.
Jag hoppas att detta betänkande betraktas som ett viktigt bidrag till det brottsofferpaket som kommissionen har lovat oss och att brottsofferpaketet i sin tur blir en av aspekterna i en EU-omfattande strategi som inbegriper stöd för brottsoffer men också andra aspekter av kampen mot våld. Till exempel behöver vi en miniminivå för stödtjänster. Varje kvinna borde ha tillgång till skydd, gratis rättshjälp och psykologhjälp. Till exempel behöver vi skydda migrantkvinnor som inte har ett eget uppehållstillstånd och är extra utsatta.
Detta betänkande innehåller många viktiga synpunkter och vi som miljöpartister hoppas att vi kan rösta för det. Men om skäl J och punkt 19 kvarstår, där prostitution benämns som ett brott mot de mänskliga rättigheterna utan att man ens skiljer mellan frivillig och påtvingad prostitution, måste vi avstå. Jag hoppas att det inte går så långt och att vi kan få ett kraftfullt betänkande med brett stöd att erbjuda kommissionen och medlemsstaterna som vårt bidrag.
Andrea Češková: Herr talman! Jag välkomnar detta initiativbetänkande från parlamentet och jag anser att medlemsstaterna måste införa de lagar som krävs för att förhindra våld mot kvinnor. Våld i hemmet är en mycket allvarlig form av våld mot kvinnor. Våld i hemmet är inte en privat familjeangelägenhet. De europeiska konservativa och reformisterna har åtagit sig att stödja familjen och framför allt barnen. Problemet med våld i hemmet hör ihop med detta. Våld i hemmet får förödande konsekvenser för alla familjemedlemmar, särskilt för barnen. Barn som upprepade gånger blir vittne till våld i hemmet accepterar ofta våld som en naturlig form av beteende. Det finns stor sannolikhet för att de själva kommer att begå dessa gärningar i skolan eller senare i livet.
Våld mot kvinnor återspeglar och förstärker också enligt min åsikt ojämlikheten mellan män och kvinnor och avgör därför ofta kvinnors ställning i samhället. Kvinnor som är utsatta för våld i hemmet är vanligtvis ekonomiskt beroende och är utsatta för psykologiskt tryck från förövaren. Vi måste ägna tillräcklig uppmärksamhet åt våld i hemmet för att föra fram det i ljuset och hjälpa offren, som är kvinnor och barn. Vi måste därför öka medvetenheten om att denna form av våld inträffar. Vi behöver ha en samhällsdebatt om denna fråga och vi behöver starta en kampanj för att förebygga och öka medvetenheten eftersom kvinnor ofta undviker att tala öppet om sina traumatiska erfarenheter av rädsla för sin egen och barnens säkerhet. I samband med detta stöder jag också införandet av den europeiska skyddsordern, som bland annat kan hjälpa offer för våld i hemmet på EU-nivå om den bara har en stark rättslig grund.
Ilda Figueiredo: Herr talman! Detta är ett viktigt betänkande där vi föreslår en ny global politisk strategi mot könsrelaterat våld med konkreta åtgärder som särskilt omfattar straffrättsliga förfaranden, förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder. Vi uppmärksammar också behovet av att skapa förutsättningar för kvinnors frigörelse samtidigt som man också bekämpar osäkra arbetsförhållanden, arbetslöshet och fattigdom så att kvinnor fritt kan välja livsföring. Tyvärr är kvinnor för närvarande ur stånd att göra detta val och tvingas ofta in i situationer av beroende inklusive prostitution och resignation inför våldsgärningar i hemmet som annars skulle vara oacceptabla för dem.
Det är därför tid att gå från ord till handling för att få slut på detta våld, vilket helt klart är en av de allvarligaste formerna av brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta könsrelaterade våld, som också har en stark negativ effekt på barnen och tenderar att förvärras under perioder av ekonomisk och social kris, kan inte längre accepteras. Därför uppmanar vi både kommissionen och medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder så snart som möjligt till försvar för kvinnors rättigheter och mot våldet.
Barbara Matera: (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att bekämpa alla former av våld mot kvinnor är en prioriterad fråga för det ungerska EU-ordförandeskapet.
Jag kräver därför långsiktiga politiska sociala och rättsliga åtgärder för att få slut på det könsrelaterade våldet och åstadkomma verklig jämställdhet mellan könen. Jag har tillsammans med andra kolleger här i kammaren stött inrättandet av ett ”Europaår för kampen mot våld mot kvinnor” för att öka medvetenheten bland Europas medborgare.
Jag anser att kommissionens erkännande i handlingsplanen för perioden 2010-2015 om behovet av att bekämpa könsrelaterat våld med alla medel är ett betydelsefullt steg som måste överföras till specifika åtgärder. Vi väntar fortfarande på den strategiska plan som kommissionen tillkännagav att den skulle lägga fram i år. Denna plan borde införa ett paket rättsliga åtgärder och rutiner för att säkerställa att våldsoffren erbjuds ordentligt skydd av de nationella straffrättssystemen.
Enligt uppskattningarna har 20-25 procent av kvinnorna i EU drabbats av våld åtminstone en gång i sitt liv. Dessutom uppskattar man att en halv miljon kvinnor som bor i EU har utsatts för kvinnlig könsstympning. Denna statistik som tyvärr är på uppåtgående är verkligen oroväckande och bekymmersam och kräver snabba åtgärder från EU-institutionerna.
Våld mot kvinnor har negativa konsekvenser för hela familjen. Mödrar kan inte längre inge sina barn en känsla av trygghet och barnen blir indirekt offer för våldet. Våld mot kvinnor är en företeelse som är mycket svår att kontrollera eftersom de kvinnor som är offer för våld ofta skäms och är rädda för att rapportera övergreppen till myndigheterna.
Detta gör institutionernas arbete svårare men samtidigt ändå nödvändigt. Därför förenar jag mig med min kollega Teresa Jiménez-Becerril Barrio, och säger: ”Stoppa våldet mot kvinnor, stoppa det omedelbart!”
Edite Estrela: (PT) Herr talman! I min egenskap av skuggföredragande gratulerar jag föredraganden till ett utmärkt betänkande som förtjänar min grupps stöd. Det har redan sagts att våld mot kvinnor utgör ett allvarligt angrepp på de mänskliga rättigheterna; ett allvarligt människorättsligt brott. Vi vet att våldsoffer tvingas ge upp många av sina grundläggande rättigheter och att de är utsatta för ytterligare övergrepp.
För inte så länge sedan besökte jag ett skyddshärbärge i mitt land, Portugal, och talade med flera av dessa kvinnor. Några beskrev ett liv i lidande och det var bara för att deras barn utsatte dem för tryck som de hade mod att rapportera sina angripare. Andra beskrev hur deras barn som nu var vuxna inlämnade stämningsansökan eftersom kvinnorna själva inte hade mod att göra det. Det är oacceptabelt att kvinnorna, offren, ska behöva lämna sina hem och ta sina barn från familjemiljön, medan angriparna blir kvar i hemmet.
Jag anser att vi behöver förändra lagstiftningen så att kvinnor respekteras och upphör att bli offer för våld, offer för situationer som får en skadlig effekt på oss alla. Jag vill tillägga att detta också är ett angrepp på själva demokratin, eftersom dessa kvinnor berövas sina medborgerliga rättigheter. Låt oss därför bekämpa detta gissel tillsammans.
Janusz Wojciechowski: (PL) Herr talman! När vi diskuterar hur vi ska bekämpa våld mot kvinnor tänker vi huvudsakligen på våld inom familjen eller i personliga relationer. Det säger sig självt att denna typ av våld utgör en allvarlig missgärning och medlemsstaterna borde vidta stränga rättsliga åtgärder för att bekämpa det. Jag instämmer med andemeningen i Eva-Britt Svenssons betänkande i detta avseende.
Jag vill emellertid utnyttja denna debatt för att belysa ett annat slags våld som kvinnor ofta utsätts för. Jag talar om det våld som staten utövar när den kräver att man tar barnen från sina mödrar, vilket inträffar allt oftare. Att ta ett barn från sin mor är det värsta våld som kan utövas mot en kvinna och detta händer ibland av helt banala skäl. Jag känner till dramatiska exempel i Polen på barn som tas ifrån sina mödrar, inklusive ett fall där en familjedomstol tog en 10-årig pojke från hans mor eftersom kvinnan anklagades för att be för mycket. Det finns situationer där barnen avlägsnas därför att föräldrarna är fattiga. I stället för att hjälpa familjen lämnas barnen till en fosterfamilj eller omhändertas. Det finns också dramatiska fall där barnen tas ifrån sina mödrar på grund av gräl mellan föräldrarna. Ibland uppstår då dramatiska scener när barn tas från sina mödrar av polisen, socialarbetare eller domstolspersonal.
Familjens värde minskar i EU och staten lägger sig i familjelivet i allt större utsträckning. Detta resulterar inte sällan i statligt sanktionerat våld som skadar föräldrarna och framför allt barnen. Att ta barn från sina mödrar och ta mödrar från sina barn - för det finns två sidor av denna fråga - borde vara en sista utväg när barnet utsätts för övergrepp eller drabbas av våld. Barn borde inte under några omständigheter tas från föräldrarna på grund av fattigdom. Familjerna och kvinnorna i familjerna borde få omfattande stöd och vi borde undvika att bryta familjeband eftersom detta ofta snarare skadar än botar.
Joanna Katarzyna Skrzydlewska: (PL) Herr talman! Jag välkomnar att parlamentet under denna sammanträdesperiod kommer att anta ett betänkande om en mångfacetterad strategi för att bekämpa våld mot kvinnor. Jag anser att en sådan bred definition av våld mot kvinnor kommer att vara till hjälp i kampen mot detta problem. Det råder ingen tvekan om att konkreta resultat bara kan nås om man vidtar integrerade åtgärder på olika nivåer - politiska, sociala, rättsliga och utbildningsmässiga åtgärder. Ändå väntar vi fortfarande på ett förslag till direktiv som uteslutande är inriktat på att bekämpa våld och jag hoppas att kommissionen lägger fram ett sådant förslag inom en snar framtid.
Jag vill avsluta med ytterligare två kommentarer. Det är av yttersta vikt att våld mot kvinnor definitivt betraktas som ett brott och inte bara ur kvinnornas egen synpunkt eller ur familjens synpunkt som en social enhet, utan vi måste också vara medvetna om de åtföljande kostnader som bärs av samhället i stort, vilket blir allt vanligare. För det andra bör vi under vår debatt om detta problem inte bara koncentrera oss på att bekämpa våldet utan också på de olika dimensionerna av ett sådant beteende. Vi borde bekämpa stereotyper och fördöma social acceptans av våld mot kvinnor och försöka förändra det sätt som barnen uppfostras på så att kommande generationer ungdomar tror på en verklig jämställdhet mellan kvinnor och män och omsätter detta i praktiken.
Jag gratulerar Eva-Britt Svensson till hennes betänkande, där hon tar upp en utomordentligt viktig och känslig samhällsfråga, nämligen våld mot kvinnor. Jag tror att orden i dag kommer att följas av handling och att vi inte bara kommer att tala om våld mot kvinnor utan framför allt agera för att försvara kvinnor. Tack så mycket.
Emine Bozkurt: (NL) Herr talman! I Stockholmsprogrammet tillkännagav kommissionen att den skulle använda alla till buds stående medel för att bekämpa våld mot kvinnor. Det finns emellertid ingen omfattande strategi för ögonblicket och ändå behöver vi agera brådskande.
Säkerhet är en viktig fråga särskilt för de mest utsatta bland oss. Detta gäller också en stor grupp kvinnor som fortfarande drabbas av påtvingade äktenskap, hedersmord och könsstympning. Dessa skadliga traditionella sedvänjor påverkar dagligen många flickor och kvinnor i Europa. Vi behöver ordentliga resurser för att gripa oss an detta slags våld. För det ändamålet behöver vi undersökningar och vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt offren för sådana sedvänjor.
Därför bör kommissionen så snart som möjligt ta fram en EU-strategi för att bekämpa våld mot kvinnor, en strategi där man särskilt försöker åtgärda traditionella skadliga sedvänjor. Den behövs i dag snarare än i morgon, och inte 2012 eller 2013. Det är därför oacceptabelt att ett viktigt instrument som den europeiska skyddsordern fortfarande inte har genomförts. Individens säkerhet får inte och ska inte upphöra vid gränsen.
Tadeusz Cymański: (PL) Herr talman! Mot bakgrund av kommentarer från de föregående talarna och Eva-Britt Svenssons betänkande måste vi först och främst än en gång betona att våld mot kvinnor fortfarande förekommer i vårt samhälle. Ett av de främsta skälen till att detta fenomen fortfarande förekommer är att kvinnor har en underlägsen materiell status och att de diskrimineras ekonomiskt under sitt yrkesliv, har en mer begränsad tillgång till arbetsmarknaden, lägre löner och färre sociala trygghetsförmåner. Det är kvinnor som bär moderskapets konsekvenser och som tar ansvaret för att uppfostra barnen. Den sociala tryggheten är i det här avseendet otillräcklig i många EU-länder.
Under kvinnors yrkesliv - och framför allt när de gått i pension - innebär de här faktorerna att de är beroende av sin makes goda vilja och av sociala trygghetssystem. Detta är en oerhört orättvis situation som måste mötas med ett allmänt motstånd. Därför är det viktigt att föreslå att kvinnor ska få full lön för den tid de ägnar åt moderskapet och åt att uppfostra barn. Detta är särskilt viktigt i dag, då EU genomgår en demografisk kris.
Åtgärder för att garantera lika ekonomiska möjligheter för kvinnor kan bidra till att eliminera eller minska våldet mot dem. Kvinnors ekonomiska beroende av män är ett av många skäl till kvinnors passivitet och på sätt och vis också orsaken till att de står ut med våld. Det är hög tid att få ett slut på detta. Europaparlamentet har långtgående möjligheter att förbättra den här situationen, framför allt i länder där kvinnor befinner sig i en särskilt svår situation på grund av den utbredda fattigdomen. Detta är ett mycket viktigt budskap och jag känner tacksamhet gentemot dem som har tagit initiativ till det här betänkandet för att de har uppfattat att det här problemet finns och för att de aktivt vill vidta åtgärder för att lösa det.
Edit Bauer: (HU) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för betänkandet, som jag anser tar upp ett mycket viktigt socialt problem. I EU har vi vant oss vid att mycket kan förändras när en fråga har ekonomisk betydelse. Jag vill framför allt lyfta fram att man i betänkandet påpekar att våld mot kvinnor i EU ger upphov till skador som kostar miljarder euro varje år. Våld finns på alla nivåer: bland fattiga och rika, bland lågutbildade och personer med universitetsutbildning. Det måste också påpekas att varje år blir flera hundra kvinnor offer för brott inom familjen.
Som redan nämnts har en form av våld som inte tidigare förekommit nu också börjat uppträda i EU. Kvinnlig könsstympning och även hedersmord drabbar EU. Vi vill självfallet att normer inrättas på EU-nivå för att lösa problemet med våld mot kvinnor. Vi är dock väl medvetna om att det är nästan omöjligt om det inte finns en rättslig grund. Vi kan dock skapa en gemensam EU-strategi. Även om vi inte kan harmonisera de rättsliga systemen kan det dock vara till stor hjälp att utbyta bästa praxis på det här området. I betänkandet påpekas också att det finns vissa våldshandlingar som i vissa rättssystem inte betraktas som våldshandlingar. Jag menar att samarbete kan leda till vissa framsteg i framtiden, men det som kan göra detta samarbete effektivt är framför allt en EU-strategi, som det finns ett stort behov av. Tack så mycket.
Silvia Costa: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden Eva-Britt Svensson. Vi vet att våldet mot kvinnor och barn ökar runtom i EU. Därför uppmanar vi kommissionen att under 2011 lägga fram ett förslag - vilket man redan har lovat - till en strategi mot våld mot kvinnor. Förslaget måste omfatta allt, i så måtto att det ska täcka in våld i hemmet och könsstympning, men också vissa försåtligare former av våld. Jag syftar på allvarlig diskriminering och mobbning på arbetsplatsen av kvinnor som är gravida eller som tänker gifta sig och som uppmanas att säga upp sig. Detta händer i mitt land, men det är inte längre något brott, vilket det var tidigare. Jag syftar också på vad som bara kan beskrivas ett incitament till våld från mediernas och reklamvärldens sida.
Efter direktivet om människohandel och det planerade direktivet om offer för våld, som kommissionsledamot Cecilia Malmström meddelat ska komma, anser jag att Lissabonfördraget har lagt grunden för att uppnå en större rättslig harmonisering när det gäller medlemsstaternas syn på våldsbrott mot kvinnor och barn som specifika former av våld. Lissabonfördraget ger också en grund för att definiera de grundläggande standarderna för tjänster för rådgivning, rättshjälp och skydd för kvinnor och barn i samarbete med icke-statliga organisationer. Det kommer också att ge enhetlig och jämförbar statistik med konsekvensanalyser av olika former av förebyggande och efterlevnad i medlemsstaterna för att se till att våldet minskar.
Jag menar att det i det här avseendet finns en gemensam vilja inom parlamentet - jag var en av dem som undertecknade den skriftliga förklaringen - att definiera ett år av reflektion inom hela EU på temat våld och jag menar att parlamentet kan bidra med sin mycket starka och inflytelserika röst i den här frågan.
Regina Bastos: (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Våld mot kvinnor är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna, vilket redan har fastslagits. Det är ett gammalt och globalt problem, som påverkar olika länder som skiljer sig åt kulturellt och geografiskt, som är mer eller mindre utvecklade. Den här situationen förknippas ofta med dysfunktionella familjer, som befinner sig i de mest marginaliserade sociala och ekonomiska situationerna. Men sanningen är att detta är ett fenomen som finns i många familjer, oavsett utbildningsnivå och ekonomisk eller social ställning.
Man räknar med att nästan en femtedel av alla kvinnor i EU har utsatts för fysiskt våld minst en gång i vuxen ålder. Prioriteringen är därför att erbjuda stöd till kvinnor som är utsatta för våld och det här betänkandet innehåller ett antal initiativ med detta som mål. Det handlar bland annat om initiativ för rättshjälp för de drabbade, starkare och mer effektiva brottsundersökningar, den viktiga åtgärden att skapa jourer för brottsoffer och att inrätta ett larmnummer och införa avskräckande straffåtgärder som står i proportion till brottets allvarlighet.
Skadorna när det gäller de drabbade kvinnornas fysiska och psykiska hälsa går inte att mäta, men även samhället drabbas av stora kostnader. Att bekämpa det här fenomenet kräver därför politisk och social mobilisering. Detta handlar om att skapa jämställdhet och utveckling. Därför ska anordnandet av ett europeiskt år för att bekämpa våld mot kvinnor välkomnas, eftersom det kommer att öka den europeiska allmänhetens medvetenhet om detta förfärliga gissel.
Vilija Blinkevičiūt: (LT) Herr talman! Jag vill tacka Eva-Britt Svensson för att ha tagit fram ett utmärkt betänkande. De verkliga kränkningarna av kvinnors rättigheter och våldet mot kvinnor som föredraganden lyfter fram visar än en gång att detta verkligen är kränkningar av en persons grundläggande rättigheter, som inte känner några geografiska, ekonomiska, kulturella eller sociala gränser.
Enligt handlingsplanen för genomförandet av Stockholmsprogrammet som antogs förra året måste kommissionen omgående ta fram en strategi för att bekämpa våld mot kvinnor, och jag uppmanar därför kommissionen att vidta konkreta åtgärder snarast möjligt och lägga fram en sådan strategi.
Könsbaserat våld omfattar sexuellt utnyttjande, människohandel, tvångsäktenskap och könsstympning och dessa våldsbrott inverkar mycket starkt på och leder till irreparabla skador på kvinnors fysiska och psykiska hälsa. Jag vill därför uppmana medlemsstaterna att förbättra utbildningen av vårdpersonal, socialarbetare, polisen och rättsinstanser samt skapa ett samordnat samarbete för att göra det möjligt för dem att hantera alla fall av våld mot kvinnor på ett professionellt sätt.
Jag vill tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström - även om hon inte längre är närvarande - för den finansiering och det stöd som anslagits till icke-statliga organisationer för att bekämpa våld mot kvinnor och jag vill också påminna om att under den ekonomiska och finansiella krisen är våldshandlingarna ännu mer utbredda. Vi kan därför inte minska finansieringen på det här området.
Monika Flašíková Beňová: (SK) Herr talman! Trots att vi uppmärksammat våld mot kvinnor och kränkningen av deras rättigheter under flera decennier har det inte varit möjligt att stoppa dessa förkastliga brott. De olika formerna av våld mot kvinnor skadar inte bara kvinnorna själva, utan också deras familjer. Familjelivet blir ofta meningslöst och skapar inte längre en känsla av säkerhet och trygghet. Barn som möter våld i hemmet är också offer. På EU-nivå måste vi därför uppmärksamma kvinnors och barns risk att exponeras för våld.
När det gäller äldre kvinnor eller kvinnor som är fysiskt eller psykiskt svagare är problemet med självförsvar och skydd av deras egenintressen än mer komplicerat. Kvinnor är också utsatta för könsbaserade övergrepp genom olika former av kränkningar av de personliga friheterna, eftersom inte minst människohandel i sexuella syften är ett av de allvarligaste problemen som påverkar hela samhället.
Det är därför viktigt att trycka på för effektivare åtalsprocesser och att se till att straffen återspeglar brottens allvarlighet. Det är viktigt att vidta åtgärder för att förebygga dessa allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och friheterna och garantera europeiska kvinnor ett värdigt liv.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Jag vill fokusera på två punkter: våld mot kvinnor och mäns roll som anställda på hotell.
(EN) Att 25 procent av alla kvinnor har varit utsatta för våld är helt oacceptabelt. Jag menar att det tyder på att det finns ett behov av utbildningsprogram för unga män där de kan lära sig att kontrollera sin ilska och respektera kvinnor, så att tanken på att höja handen mot en kvinna blir absolut tabu och inte en norm, som det ofta framställs i filmer, inom vissa kulturer och - som det tyvärr tycks - i vissa hem.
Den andra punkten jag vill ta upp är mäns roll som anställda på hotell. Anledningen till att jag säger detta är att en av mina vänner, en vacker ung kvinna, Michaela Harte, mördades på Mauritius när hon var där på smekmånad och råkade komma på anställda på hotellet som rånade hennes rum. Om förhållandet var det motsatta och en man kom på kvinnor i samma situation skulle risken för att de mördades vara betydligt lägre. Det finns all anledning att titta på den risken och sannolikheten. Hela frågan om män och deras tillgång till rum, framför allt kvinnors rum, måste ses över.
Marc Tarabella: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar betänkandet från er ordförande Eva-Britt Svensson, som lyfter fram behovet av att betrakta alla former av våld som brott enligt straffrätten.
I allmänhet uppskattar jag att EU består av stater med olika och varierade nationella kulturer och traditioner, men när det gäller våld är jag förfärad över att se att den frågan behandlas olika.
Låt oss ta ett exempel: våldtäkt. Även om det är brott enligt straffrätten överallt definieras det inte på samma sätt i alla medlemsstater. När det gäller Lettland finns helt enkelt inte våldtäkt inom äktenskapet. På Malta kan män inte våldta andra män. I Slovakien betraktas det inte som våldtäkt att våldtas med ett föremål. Det innebär att det finns män, kvinnor och barn bakom dessa definitioner vars liv slagits sönder. Att trivialisera definitionen av brott är att trivialisera offren och deras lidande. Jag uppmanar därför kommissionen att omgående ta fram en effektiv färdplan mot alla former av våld.
Gesine Meissner: (DE) Herr talman! Det har varit mycket tydligt i debatten att våld mot kvinnor inte är något trivialt brott. Det är tveklöst en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det har redan påpekats att också barn ibland är indirekta offer för våld mot kvinnor. De kan till och med vara direkta offer för våld mot kvinnor, eftersom den viktigaste orsaken till dödfödda barn och missfall är effekterna av våld mot kvinnor. Det är inte bara en fråga om våld i hemmet. Det handlar också om tvångsprostitution, hedersmord - där man faktiskt inte kan prata om heder - människohandel, könsstympning och mycket annat.
Den utlösande faktorn för det här betänkandet - som jag vill tacka Eva-Britt Svensson för - var i det här fallet inte bara att man i samband med betänkandet om jämställdhet konstaterade att jämställdheten också hotas allvarligt på grund av våld mot kvinnor, utan också att vi i och med Lissabonfördraget nu har möjlighet att utforma ett direktiv och inrätta en gemensam rättslig ram inom EU. Det är viktigt att vi snabbt gör framsteg här, eftersom detta är ett problem som sträcker sig över EU:s gränser och som vi måste bekämpa.
Angelika Werthmann: (DE) Herr talman! Våld mot kvinnor tar sig många uttryck och är ett problem som det internationella samfundet fortfarande inte har lyckats ta itu med. Utövandet av våld äventyrar de drabbades hälsa, värdighet, säkerhet och självständighet. Det leder till att de drabbade kvinnorna begränsas i sina möjligheter att delta i det sociala livet och i arbetslivet.
Dessutom räcker det med att titta på kostnaderna för att se att våld mot kvinnor också är ett socialt problem, t.ex. på hälso- och rättsområdet. Kvinnor är utsatta för risker inom hemmets fyra väggar. Den vanligaste orsaken till skador hos kvinnor är våld i hemmet.
Våld mot kvinnor, oavsett vilken form det tar, är ingen trivial förseelse. EU måste också underteckna FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Miroslav Mikolášik: (SK) Herr talman! En individs exponering för alla former av våld har långtgående destruktiva konsekvenser för familjen och samhället och förtjänar framför allt att fördömas när det drabbar kvinnor och barn. Jag anser dock att det är alarmerande att våld i hemmet identifieras som den främsta orsaken till missfall och dödfödda barn och jag vill därför trycka på för att alla tillgängliga resurser på det straffrättsliga området ska användas för att effektivt förhindra och förebygga fysiskt våld.
Jag vill uppmärksamma det omedelbara behovet av att skydda kvinnor, och framför allt fattiga kvinnor, från så kallat surrogatmödraskap. Under en täckmantel av solidaritet innebär surrogatmödraskap ett fysiskt utnyttjande av kvinnor och till och med övergrepp, vilket står i direkt konflikt med förbudet mot handel med människor och kroppsdelar. En kvinnas värdighet, intimitet och kropp nedvärderas på det här sättet och de blir föremål för korrupta hyresavtal på den internationella marknaden för människohandel.
Vasilica Viorica Dăncilă: (RO) Herr talman! Även om våldshandlingar mot kvinnor hör till de vanligaste i världen är det också det våld som har lägst sannolikhet för att straffas, oavsett om det begås i konfliktområden eller i demokratiska länder. Det finns regioner runtom i världen där våld mot kvinnor antar alla former: våldtäkt, sexhandel, tvångsäktenskap, dödsfall, bortföranden av religiösa eller kriminella skäl, tvångsprostitution, för att inte nämna våld inom familjen eller från före detta partners. Dessutom sjunker hela tiden åldern på de flickor som utsätts för våld.
Jag anser att medlemsstaterna måste göra ytterligare insatser på EU-nivå för att ta fram omfattande nationell statistik som i större utsträckning omfattar könsbaserat våld och för att förbättra insamlingen av data på det här området med målet att hitta de lämpligaste lösningarna för att straffa gärningsmännen.
Jag anser också att förslaget om att inrätta ett observatorium för våld mot kvinnor är användbart, som en del av jämställdhetsinstitutet, EIGE, i nära samarbete med Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.
Norica Nicolai: (RO) Herr talman! Som skuggföredragande vill jag gratulera föredraganden till betänkandet och jag kommer bara att ta upp två frågor.
Jag menar att det är dags för oss att gå längre än att ytligt hantera den här frågan, eftersom bristen på statistik, bristen på enhetlig lagstiftning för att kriminalisera den här frågan i medlemsstaterna och bristen på engagemang för den här frågan - utöver allmänna uttalanden - bekräftar att detta verkligen är ett ämne som behandlas på ett ytligt sätt inom EU. Därför behövs det ett direktiv.
De ekonomiska kostnaderna har inte analyserats på djupet, tyvärr varken i det här betänkandet eller i andra dokument i ämnet. Det beror på att denna fråga - som just nu förvärras av den ekonomiska krisen - medför betydande kostnader i de nationella budgetarna och uppgår till hundratals miljoner euro. Jag anser att det är dags för oss att kvantifiera dessa kostnader och försöka bemöta den här situationen med inte bara ekonomiska medel, utan också med lämpliga rättsliga instrument som kan bidra till att lösa detta problem.
Krisztina Morvai: (HU) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes utmärkta arbete. Jag är stolt över att i Ungern var det jag som skrev de två första böckerna om fenomenet våld mot kvinnor för cirka 15 år sedan. Jag är mindre stolt över att nästan ingenting har hänt på det här området sedan dess. Det finns inte - och kan heller inte finnas - en enda EU-förordning. I stället går en stor del av de europeiska skattebetalarnas pengar till program för förebyggande och vård.
Jag vill ställa en fråga till framför allt kommissionsledamoten om hur man kontrollerar att de här medlen används på rätt sätt. Jag har ett förslag: i stället för att fråga regeringarna, fråga de berörda kvinnorna. Exempelvis kvinnor som har misshandlats och tagit sin tillflykt till kvinnojourer ska tillfrågas om vilken hjälp de fått och myndigheternas inställning till deras fall generellt eller flickor och kvinnor som lider på t.ex. Budapests eller Amsterdams gator och som vill fly från prostitutionens helvete ska tillfrågas om den typ av hjälp de har fått från sin stat eller regering.
Petru Constantin Luhan: (RO) Herr talman! Det framgår tydligt av betänkandet att insatserna för att minska våldet mot kvinnor måste stödjas på två fronter: på medlemsstatsnivå och genom åtgärder och program som förvaltas direkt av kommissionen.
Jag menar att det är mycket viktigt att fortsätta med Daphneprogrammet och att se till att de medlemsstater där den här formen av våld ökar under de rådande svåra ekonomiska omständigheterna deltar. I dag har människor psykologiska problem som ibland utlöser våld. Det är viktigt att erbjuda utbildning för personal som arbetar för EU:s polismyndigheter för att se till att undersökningarna genomförs på rätt sätt, med en god förståelse för frågan och de konsekvenser våld får för kvinnor. Den här aspekten stöds också som ett led i Stockholmsprogrammet.
Slutligen måste den politiska insatsen också kompletteras med ekonomiskt stöd och Daphneprogrammet kan utgöra en lämplig ram för detta.
Evelyn Regner: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! När det gäller jämställdhetsfrågor låg och ligger EU i framkant. EU ligger också i framkant när det gäller kampen mot våld mot kvinnor.
Förutom att våld mot kvinnor är fruktansvärt är det också kostsamt. I betänkandet anges att den årliga kostnaden för detta våld är 33 miljarder euro. Det bör tysta alla dem som säger att den åtgärdskatalog som nu fastställts också kommer att kosta. Denna åtgärdskatalog är dock nödvändig. Utbildning av polistjänstemän, domare, vårdpersonal - allt detta finns i betänkandet och jag vill också tacka föredraganden för det.
Jag ser dock en smolk i bägaren som jag vill lyfta fram. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt våld på arbetsplatsen. Det är viktigt att tydligare formulera också den här frågan.
Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! När vi ser exempel i medierna på stympade kvinnor och barn frågar vi oss hur människor runt omkring dem inte känt till detta under så lång tid. Därför måste kommissionens föreslagna strategi för att bekämpa våld i hemmet inkludera specifika diagnosmekanismer som är obligatoriska för sjukvården och för socialarbetare, vilket gör det möjligt att erbjuda verkligt snabb hjälp för de drabbade. Våld som motiveras av religiösa ritualer måste straffas hårt, och detta i kombination med en medvetenhetskultur som inkluderar utbildning av domare kommer att leda till nolltolerans i samhället för våld mot kvinnor, inklusive könsstympning. Strategin ska också överväga kostnadsfri rättshjälp och socialhjälp för offer för våldsbrott. Jag vill tacka Eva-Britt Svensson för ett mycket detaljerat betänkande, men jag kommer att rösta emot delar av skäl J, eftersom det främjar kvinnors rättigheter att döda sina foster och jag instämmer inte i det.
Cecilia Malmström: Herr talman! Jag vill tacka parlamentsledamöterna för denna mycket viktiga debatt i en fråga som uppenbarligen ligger oss varmt om hjärtat. Jag vill än en gång tacka föredraganden för hennes viktiga betänkande och även skuggföredragandena.
Som jag beskrev i mitt inledningsanförande planerar vi flera åtgärder på det här området. Brottsofferpaketet är självfallet oerhört viktigt och kommer nästa månad. Vi har också den generella jämställdhetspolitiken för förebyggande program, medvetandegörande och så vidare. Just nu följer vi också noga slutförandet av Europarådets konvention om att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet för att kunna - när den är klar - föreslå för rådet att EU ska följa den, vilket då skulle göra den rättsligt bindande inom EU:s ansvarsområden.
Jag vill också nämna två andra förslag som ni antagit: direktivet om att bekämpa människohandel innehåller t.ex. många förebyggande åtgärder, men även stöd till offer, till kvinnor och barn som är offer för människohandel i sexuella eller andra syften. I olika delar av asylpaketet tas också särskild hänsyn till utsatta personer i asylförfaranden, t.ex. kvinnor som har varit offer för sexuellt våld etc.
Problemet är som ni alla beskrivit enormt och det är en skam att kvinnor och flickor inom EU känner rädsla i sin vardag. De är rädda för våld, våldtäkt och sexuella övergrepp och ofta från de människor som de älskar mest, som de borde kunna lita mest på - makar, partners etc. Vi måste agera och vi måste agera där vi kan se konkreta resultat. Detta är utan tvekan en av de mest avskyvärda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.
Jag vill gratulera det fåtal modiga män som har bidragit till den här debatten, eftersom våld mot kvinnor inte är någon kvinnofråga: det är en människorättsfråga. Vi kan bara uppnå resultat om vi samarbetar, män och kvinnor, för att bekämpa detta fasansfulla fenomen. Vi måste samarbeta: vi måste skapa ett EU där kvinnor och flickor inte måste frukta våld bara för att de tillhör ”fel kön”.
Eva-Britt Svensson: föredragande. - Herr talman! Jag vill börja med att tacka kollegerna för mycket kloka ord i debatten, och framför allt den beslutsamhet som jag upplever att alla kolleger har, att vi måste bekämpa det här våldet. Till kommissionen vill jag säga att vi ser fram emot brottsofferpaketet, att man stöder offren ytterligare, men vi behöver också ett direktiv för att bekämpa våldet. Man måste inte instämma i varje ord i det här betänkandet, men det är viktigt med ett ja för att ge en stark signal till kommissionen om att vi behöver ett direktiv. Det är viktigt att vi visar alla dessa kvinnor som lever i misshandelsförhållanden att de inte ska känna skam och skuld och skämmas. Genom ett ja till betänkandet visar vi att skulden är ett brott som begåtts mot dem. De ska inte känna skuld och skam.
Slutligen vill jag säga att vi är många kvinnor som har överlevt genom det civila samhällets insatser, genom kvinnojourers och kvinnoorganisationers arbete. Nu är det hög tid att inte de ensamma ska axla ansvaret för att hjälpa kvinnor ur den situation som många lever i. Det viktiga är att vi bryter tystnaden och att vi visar att det finns ett stöd för dessa utsatta. Jag vill också framhålla hur viktigt det är att vi visar att det här är ett problem som skär igenom alla grupper i samhället. Det är inga speciella grupper som är utsatta, det finns i hela samhällskroppen. Jag vädjar till ledamöterna att ge signalen att det inte längre är acceptabelt att kvinnor ska leva under dessa förhållanden. Kvinnor kan skaffa sig och sina barn ett bra liv, men då måste de också ha ett stöd från oss som är förtroendevalda. Tack än en gång till alla kolleger för er starka beslutsamhet. Tillsammans ska vi klara det här!
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen äger rum tisdagen den 5 april 2011.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Nessa Childers: Jag vill uttrycka mitt stöd för det här betänkandet och dess rekommendationer. Forskning visar att situationen i mitt land - Irland - återspeglar de problem som upplevs runtom i EU. Under 2005 kom National Crime Council fram till att en av sju kvinnor på Irland har varit med om allvarliga övergrepp av en fysisk, sexuell eller känslomässig natur från sin partner. År 2009 blev jag den första ambassadören för Rape Crisis North East och var baserad i staden Dundalk. Denna stöd- och rådgivningstjänst är en av många i östra Irland som erbjuder viktigt stöd för offer för sexuellt våld och våld i hemmet. Trots detta har man problem med finansieringen. Det är viktigt att EU styr finansiering för forskning till alla medlemsstater för att se till att vi har en fullständig och korrekt bild av problemets omfattning. Men det måste också finnas stöd till icke-statliga organisationer och regeringar i medlemsstaterna för att öka medvetenheten om konsekvenserna och effekterna av sexuellt våld, oavsett om det handlar om våld i hemmet, våldtäkt eller människohandel för sexuell exploatering.
Corina Creţu: Nästan en fjärdedel av alla kvinnor i EU har varit utsatta för fysiska våldshandlingar minst en gång och mer än en tiondel har varit utsatta för sexuellt våld. På grund av dess sociala konsekvenser har den ekonomiska krisen bidragit till att förvärra situationen i omständigheter där fattigdom och brist på utbildning är faktorer som bidrar till könsbaserat våld. Därför menar jag att det krävs samordnade åtgärder mot orsakerna till det här problemet i kombination med en harmonisering av lagstiftningen och ett närmare rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, med målet att genomföra effektivare undersökningar.
För att få ett slut på våldet mot kvinnor har EU:s medlemsstater och institutioner en skyldighet att omgående vidta några av följande åtgärder: genomföra informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten, inrätta jourer för brottsoffer, inrätta ett gemensamt larmnummer för hela EU för omedelbar hjälp och erbjuda stöd för grupper av kvinnor som är mycket utsatta, t.ex. invandrare och asylsökande.
Alexander Mirsky: År 2008, när jag var ledamot av det lettiska parlamentet, lade jag fram ett förslag till ändring av Lettlands straffrätt, som skärpte ansvaret för våld i hemmet mot kvinnor och barn. Tyvärr röstades ändringsförslaget inte igenom. Vid specialkommissionens möte, när ändringsförslaget diskuterades, tog det lettiska parlamentet lätt på saken. Därför utdöms fortfarande inget straff för ”lätta” skador på barn och kvinnor. Ärendena utreds normalt inte och ibland vägrar polisen att ta emot anmälningar från brottsoffren. Skyddet för kvinnor mot våld i hemmet regleras inte av effektiva instrument i Lettland. De lettiska myndigheterna, regeringen, blundar för uppenbara kränkningar och kommer inte att lagstifta i frågan. Mot bakgrund av detta betänkande vädjar jag till alla ledamöter av Europaparlamentet att uppmärksamma det laglösa beteende mot kvinnor som förekommer i Lettland.
Andreas Mölzer: Det kan hända var som helst: på gatan, i tunnelbanan, i någons bostad - kvinnor och barn kan inte känna sig 100 procent säkra mot angrepp någonstans. Den pseudomoral som finns i samhället borde få oss att tänka efter. Förstadierna till faktiskt våld, t.ex. påträngande beteende, obscena kommentarer och trakasserier från många invandrare mot västerländska kvinnor i vardagen betraktas i allt högre grad som normalt. Nonchaleringen Nonchalansen mot kvinnor går för långt när en tysk domare hänvisar till en makes rätt till fortplantning som en avgörande faktor i en dom i ett muslimskt skilsmässomål. Genom att tillåta invandring har EU importerat problem från alla länder i världen, vilket inkluderar hedersmord, tvångsäktenskap och våld i hemmet i patriarkala familjestrukturer. Kultur, religion och tradition får inte användas för att rättfärdiga våldshandlingar. Det är det enda sättet att bryta våldsspiralen. Statistiken erbjuder ingen information om i vilken omfattning den dokumenterade ökningen av rapporterade fall av våld i hemmet har ett samband med den ökade viljan hos offren att stå upp för sig själva eller hur stor andel av dem som är invandrare. Det är i alla händelser ett stort antal invandrare som finns på kvinnojourerna. Vi måste också sätta stopp för den skenheliga mentalitet som gör att man behandlar brott som begås av religiösa eller kulturella motiv på ett mildare sätt.
Tiziano Motti: Mitt engagemang för att skydda utsatta personer och kvinnor som drabbas av våld gör att jag måste rösta för lagstiftning som garanterar att våldsoffer skyddas. Kvinnor och barn är särskilt utsatta medlemmar av vårt samhälle i vissa sammanhang. Jag anser därför att det är viktigt att garantera ett ökat skydd för kvinnor som uppger att de utsatts för våld. Jag är alltså för kostnadsfri rättshjälp för kvinnor som faller offer för våld. Jag vet att det finns en risk för bristande jämlikhet när män som är orättvist anklagade för våld måste betala rättegångskostnader samtidigt som de som anklagar dem får gratis rättshjälp: Jag har tänkt igenom detta noga. Jag menar dock att antalet våldsfall, inklusive våld i familjen, måste få oss att ställa oss på samma sida som dem som lider störst skada av bristen på stöd: kvinnliga våldsoffer är en statistiskt en mer dominerande andel än det fåtal kriminella som utnyttjar systemet för att komma åt oskyldiga män. Det är svårt för slagna kvinnor att göra en anmälan. Kostnadsfri rättshjälp skulle uppmuntra offren och bidra till att minska antalet incidenter där förövarna går ostraffade.
Mariya Nedelcheva: När vi talar om våld mot kvinnor saknar vi ofta data, statistik och trender. Det vi behöver mer än något annat är att kunna mäta detta fenomen på EU-nivå för att kunna förstå problemets omfattning. Detta hjälper oss att bättre rikta in oss på behoven och därmed förhindra fall av våld, hjälpa offren och läka såren. Vi måste alltid tänka på offren. Oavsett om vi talar om sexuella övergrepp, handel med kvinnor för prostitution, våld i hemmet eller våld med en kulturell dimension - jag tänker då på könsstympning och tvångsäktenskap - är det alltid allvarliga brott. Vi måste ta fram en allmän EU-ram för att skydda kvinnor från denna typ av våld. Vi måste sluta vara så rädda för att vidta åtgärder till skydd för kvinnor i EU. Vi behöver en rättslig ram inom EU där vi kan införa konkreta åtgärder som larmnumret och utbildningsprogram för polisen, rättsväsendet och lärare. EU måste erbjuda lösningar inom Europa, men som en global aktör måste vi också utöka räckvidden för åtgärderna utanför våra gränser.
Siiri Oviir: skriftlig. - (ET) Tyvärr har det inte varit möjligt att stoppa våldet mot kvinnor i EU och i världen som helhet, trots att EU och FN har fastslagit att det är en prioriterad fråga att bekämpa våld mot kvinnor. Det stämmer att vissa framsteg gjorts och att människors medvetenhet om den här frågan har ökat något, men EU:s nya politiska prioriteringar är oundgängliga för att bekämpa våld mot kvinnor på ett effektivare sätt och för att uppnå vårt gemensamma mål om att kvinnor och barn inte konstant ska behöva leva i fruktan för att utsättas för våld. Lissabonfördraget ger också den rättsliga kompetensen för detta. Jag anser att det är oerhört viktigt för EU att ägna större uppmärksamhet i lagstiftningen åt våld som utövas mellan människor i nära relationer, eftersom detta inte på något sätt är en privat angelägenhet. Tyvärr är offren alltför ofta oroade över familjens rykte och, förvisso motiverat, deras säkerhet och ekonomiska beroende och de vänder sig därför inte till rättsutövande myndigheter. Vi måste därför också ägna särskild uppmärksamhet åt att utveckla ett stödsystem för offren och bli av med de tabun som finns i samhället - vi måste med andra ord öka människors medvetenhet. Den hjälp som offren erbjuds måste vara genuin och garanterad. Ett definitivt problem är bristen på kvinnojourer i EU som är utformade för kvinnor och barn som utsatts för våld och målet att bygga en jour per 10 000 invånare för brottsoffer är därför rimligt och nödvändigt. För att kunna garantera att skyddet för kvinnor som flyr våld och förföljelse förbättras, också om de bosätter sig någon annanstans i EU, är det viktigt att genomföra direktivet om skyddsorder.
Nikolaos Salavrakos: Våld mot kvinnor tar sig olika former, från psykologiskt förtryck och övergrepp till våldtäkt, sexuellt våld och den fullständigt olagliga och oacceptabla pågående människohandeln och övergreppen på kvinnor som omänskliga prostitutionsligor bedriver. De här ligorna lurar ofta unga kvinnor och tvingar dem därefter att arbeta som prostituerade. Många drivs till självmord för att få ett slut på mardrömmen. Vi måste noggrannare granska de länder som är utgångspunkten för människohandelligorna, där de köper sig tystnad och samtycke från regeringstjänstemän, vilket gör att dessa länder är platser där man ostraffat kan kränka de mänskliga rättigheterna. De här ligorna kan bekämpas genom samarbete över nationsgränserna mellan EU, som är destinationen, och de här länderna, som är utgångspunkten för dessa olagliga ligor. Jag uppmanar kommissionen att vidta åtgärder i denna riktning. Kvinnorättsorganisationerna har helt klart mycket att göra på det här området.
Olga Sehnalová: Det här betänkandet utgör det tredje bidraget under de senaste månaderna för att bekämpa våldet mot kvinnor, efter den europeiska skyddsordern och direktivet om att bekämpa människohandel. Våld mot kvinnor är tveklöst ett allvarligt problem inom alla delar av samhället. Uppgifterna i betänkandet visar att en kvinna av fyra upplever fysiskt våld som vuxen och mer än 10 procent av alla kvinnor utsätts för sexuellt våld. Detta är oroväckande siffror och bakom dem finns enskilda livsöden. Samtidigt söker bara ett av tio våldsoffer professionell hjälp. Orsaken till detta är att de flesta av dem inte vet hur de ska hantera situationen. Våld mot kvinnor har oerhört destruktiva effekter, inte bara för kvinnorna själva, utan får också negativa konsekvenser för människor runt omkring dem och framför allt för barn. Jag stöder de förslag som leder till ökad medvetenhet och utbildning för personer som kommer i kontakt med denna form av våld i sitt arbete. Samtidigt är det också nödvändigt att garantera bättre vård och hjälp för de drabbade. Jag välkomnar betänkandet, eftersom vi måste sända ett tydligt och starkt budskap till samhället om att våld inte kan tolereras.
Joanna Senyszyn: Mänskliga rättigheter och jämställdhet hör till EU:s prioriteringar. Eftersom våld mot kvinnor är en brutal kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett av de största hindren mot jämställdhet mellan kvinnor och män måste kampen mot detta gissel vara vårt främsta mål. Våld mot kvinnor behandlas olika i de nationella lagstiftningarna. Vissa medlemsstater, t.ex. Spanien, har genomtänkt lagstiftning på det här området. Andra har ingen lagstiftning alls. Det finns också betydande skillnader när det gäller antalet domar i mål som rör våld mot kvinnor i de enskilda medlemsstaterna. Mot bakgrund av medlemsstaternas olika lagstiftning och ofta begränsade inflytande vad gäller att genomdriva bestämmelserna i internationell rätt om våldsbekämpning blir behovet av tydlig och bindande lagstiftning på EU-nivå på det här området än mer uppenbart. De olika EU-åtgärderna måste sammanfattas och presenteras i en enda, bred strategi, vars mål ska vara att bekämpa våld mot kvinnor inom hela EU. Denna strategi ska överensstämma med internationella initiativ och bygga på tillgängliga EU-program och bästa praxis i medlemsstaterna. Arbetet med ett gemensamt direktiv mot våld måste slutföras under denna mandatperiod. Detta är nödvändigt för att man aldrig mer ska kunna säga att till och med kor har ett bättre skydd inom EU än kvinnor.
Monika Smolková: Vi är alla medvetna om våldet mot kvinnor och vi diskuterar det, men när det handlar om att eliminera och avskaffa det är resultatet dåligt. Våldet påverkar kvinnor vid olika tidpunkter i livet, från barndomen till vuxenlivet. Det inträffar i skolan, på arbetsplatsen, bland jämlikar, i offentligheten och också inom familjen eller i vardagen med en partner. Det tar sig många uttryck - från fysiskt och sexuellt till psykiskt och socialt och till och med ekonomiskt våld. Det drabbar kvinnor med olika utbildningsbakgrund, socioekonomisk ställning, etniska grupper och religioner och kvinnor från både stad och landsbygd. Det måste dock betonas att våld mot kvinnor är ett problem som vi alla måste ta itu med. Att eliminera det fordrar inte bara aktiva institutioner, utan också aktiva individer - män och kvinnor - som inte blundar för detta obehagliga fenomen i vårt samhälle och som är villiga att personligen engagera sig för att genomdriva principen om nolltolerans. De enskilda medlemsstaterna måste spela en större roll i detta och ta fram handlingsplaner för att bekämpa våld mot kvinnor, öka medvetenheten i medierna och införa särskild strafflagstiftning och åtgärder.
Zbigniew Ziobro: skriftlig. - (PL) Tyvärr är våld mot kvinnor och våld på andra områden i tillvaron fortfarande ett stort problem i EU, trots alla våra insatser. Våldsbrott begås i alla medlemsstater och de påverkar människor från alla sociala sfärer. Det innebär att kampen mot det här problemet och hjälpen till dem som drabbas måste vara mångfacetterad. För att kunna förebygga denna typ av våld är det viktigt att stödja familjerna och se till att de utvecklas på ett harmoniskt sätt. När det gäller brott som rör våld mot kvinnor menar jag att det skulle vara värt att överväga att införa ett gemensamt europeiskt larmnummer, som man kan ringa för att få stöd eller rapportera ett brott av det här slaget. EU ska ha som mål att garantera att hårdare straff utdöms för våld mot kvinnor, framför allt när det gäller brott som innefattar sexuellt våld. Dessa brott förblir ofta inristade i de drabbade kvinnornas medvetande under många år, får dem att lida och gör det omöjligt för dem att fungera normalt. Det är också mycket viktigt att bättre skydd för offrens rättigheter under straffrättsliga förfaranden samtidigt införs. En viktig fråga som tas upp i betänkandet är problemet med prostitution och handel med kvinnor. För att kunna bekämpa detta på ett effektivt sätt behövs en Europaomfattande överenskommelse - som inte enbart omfattar EU:s medlemsstater, utan också länder utanför EU.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
(För resultatet av och andra detaljer om omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
5. Datum för införande av elektronisk identifiering av får och getter (omröstning)
- Betänkande: Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokolle
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session från torsdagen den 10 mars 2011 återupptagen.
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Mina damer och herrar! Den 15 april bjöd jag in Garri Kasparov till Europaparlamentet, vid en tidpunkt då han hölls arresterad i elva timmar, och en medlem av min personal hade andra skäl - som faktiskt hade att göra med arvet från Sacharov - att befinna sig i Moskva. Jag är glad över att Garri Kasparov var här i går och i dag, och jag gläder mig åt det stora stöd som ni har visat honom och hans vänner i Ryssland.
(Applåder)
Kyriacos Triantaphyllides: (EN) Herr talman! Jag vill informera parlamentet om att israeliska myndigheter i går kväll arresterade ett antal förtroendevalda för PLC, däribland en minister i Mahmoud Abbas regering. Jag vill därför be er, herr talman, att fördöma detta israeliska agerande och göra ett kraftfullt uttalande mot landets arrestering av det palestinska folkets förtroendevalda. Detta är inte rätt väg för fredsprocessen.
(Applåder)
Talmannen: Vi har just diskuterat detta också i talmanskonferensen. Om det inte finns några ändringar i mitt schema som inte går att undvika ska jag flyga till Mellanöstern på söndag och försöka finna lämpliga sätt att uttrycka detta.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Som demokrat måste jag naturligtvis notera beslut även om jag inte gillar dem. I samband med mitt betänkande i går fattades det dock ett beslut som går i två riktningar. Efter att vi diskuterat den rättsliga grunden för detta beslut och som en följd av detta även kommit med invändningar mot den rättsliga grunden, vilka kommissionen inte besvarade, beslutade kammaren i går att rösta ja till kommissionens lagstiftningsförslag och röstade sedan igenom en resolution om detta i vilken kommissionens förslag avslås. Detta kan man läsa om under punkt 11 i protokollet.
Jag skulle nu i enlighet med artikel 148.3 som ett klargörande vilja föreslå att det beslut som parlamentet fattade i går återförvisas till utskottet för konstitutionella frågor, och det av två skäl: För det första behöver vi ett klargörande i det här fallet om vilket av de båda besluten som faktiskt gäller. För det andra behöver vi också för framtiden ett klargörande i arbetsordningen om vad som skall hända i sådana fall. För om, som jag får höra, förvaltningen här så att säga genast gör en ändring i omröstningsresultatet, då tycker jag att det är något som inte riktigt stämmer. Jag anser att i grund och botten måste en ändring göras om utskottet för konstitutionella frågor så beslutar. Min protest grundar jag alltså på artikel 148.3. Jag ber utskottet för konstitutionella frågor i denna kammare att reda ut situationen och även ändra i arbetsordningen när det gäller hur man skall gå till väga i framtida fall.
Ledamot Swoboda! Jag förstår era skäl. Jag tror att talmannen noggrant måste tänka igenom er begäran för att bedöma om den kan hörsammas eller inte. Jag kan inte ge er ett ja eller nej på rak arm. Jag tycker att det verkar ohyfsat att säga nej, men det vore också väl brådstörtat av mig att ge er ett svar nu. Om ert yrkande godkänns bör det berörda utskottet vara det som ägnar sig åt arbetsordningen, vilket för närvarande är utskottet för konstitutionella frågor.
(Parlamentet justerade protokollet.)
Ombudsmannen/Kodex för god förvaltningssed
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
(A5-0280/2001) av Bösch för utskottet för framställningar om Europeiska ombudsmannens årsrapport för verksamheten 2000 (C5-302/2001 - 2001/2043(COS)),
(A5-0245/2001) av Perry för utskottet för framställningar om särskild rapport från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet efter undersökningen på eget initiativ av om de olika gemenskapsinstitutionerna och -organen antagit någon kodex för god förvaltningssed som är tillgänglig för allmänheten
(C5-0438/2000 -2000/2212(COD))
(A5-0240/2001) av Almeida Garrett för utskottet för konstitutionella frågor om ändring av artikel 3 i ombudsmannens stadga (1999/2215(ACI)).
. (EN) Herr talman! 1993 fastställde Maastrichtfördraget att det skulle vara en europeisk medborgerlig rättighet att göra en framställning till Europaparlamentet och att lämna klagomål till Europeiska ombudsmannen. Vid toppmötet i Nice i december 2000 blev dessa rättigheter inskrivna i stadgan om grundläggande rättigheter. De betänkanden och resolutioner som Europaparlamentet diskuterar i dag rör det nuvarande läget av dessa väsentliga konstitutionella rättigheter som europeiska medborgare har. Jag är tacksam för möjligheten att medverka i denna viktiga debatt, som är en hjärtpunkt för europeiskt medborgarskap.
Innan jag kommenterar några av betänkandena skulle jag vilja tacka kommissionären Loyola de Palacio för att hon fortsätter att säkerställa att kommissionen respekterar tidsgränserna för svar på ombudsmannens frågor och tillhandahåller fullständiga och noggranna svar. Detta goda samarbete är nödvändigt för att säkerställa att ombudsmannen snabbt och effektivt kan ta itu med klagomål och därigenom fullfölja sitt uppdrag att stärka förbindelserna mellan medborgarna och gemenskapens institutioner och organ.
Jag skulle i dag också vilja lovorda Jean-Claude Eeckhouts arbete. Han kommer snart att avgå från sin post i kommissionens generalsekretariat där han arbetar med bland annat förbindelserna mellan kommissionen och Europeiska ombudsmannen. Han är för mig en mönsterämbetsman. Han är hängiven inte bara de europeiska idealen utan också det hårda praktiska arbetet med att förbättra förvaltningen till fördel för medborgarna.
(Applåder) Jag vänder mig nu till kodexen för god förvaltningssed och gratulerar Roy Perry till hans utmärkta betänkande. Det är passande att Perry är föredragande, eftersom det var han som först lanserade idén om en sådan kodex för några år sedan, i betänkandet från utskottet för framställningar om dess verksamhet 1996-1997. Jean-Maurice Dehousse, föredragande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, har också spelat en viktig roll. Han har betonat att kodexen bör ha en fast rättslig grund och har föreslagit ett sätt att uppnå detta i praktiken.
Jag hoppas att detta betänkande kommer att följas av en snabbt antagen reglering. Nicestadgan inbegriper god förvaltningssed som en av medborgarskapets grundläggande rättigheter. Jag kan inte förstå varför någon skulle motsätta sig tanken på en gemenskapslagstiftning som ger medborgarna lika hög rättssäkerhet gentemot den europeiska förvaltningen som nationella lagar redan ger gentemot medlemsländernas förvaltning.
Betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor angående stadgan för den Europeiska ombudsmannen är ovanlig eftersom fördraget gör Europaparlamentet till lagstiftare och ger det också initiativrätt. Rådets roll är begränsad till att godkänna parlamentets text genom kvalificerad majoritet medan kommissionen avger ett yttrande.
Jag skulle vilja tacka den föredragande, Teresa Almeida Garrett, för det principfasta synsätt hon har anammat i den lagstiftande processen. Utkastet till den ursprungliga stadgan skrevs, som hon har betonat, för nästan tio år sedan. Dess bestämmelser avseende dokumentkontroll och vittnesförhör behöver uppdateras i ljuset av större tonvikt på administrativ öppenhet och behovet av att få allmänhetens förtroende samt att gynna en modern förvaltningskultur på gemenskapsnivå.
Ni har också betänkandet från utskottet för framställningar angående Europeiska ombudsmannens årsrapport om verksamheten 2000 framför er. Jag gratulerar föredraganden Bösch för hans utmärkta och konstruktiva betänkande, som med all rätt fokuserar på vikten av att tjäna de europeiska medborgarna på ett effektivt sätt.
Jag håller till fullo med den föredragande om att ombudsmannen bör ta itu med klagomålen så fort som möjligt. I detta syfte har vi fortsatt våra ansträngningar att eliminera onödiga förseningar genom att insistera på att institutionerna och organen respekterar tidsgränserna för att svara på klagomålen och genom att förbättra vår egen effektivitet.
Vi har gjort framsteg i strävan att uppnå målen för vår interna hantering för att kunna bekräfta mottagandet av klagomål inom en vecka, besluta om de är antagningsbara inom en månad och avsluta undersökningarna inom ett år. I slutet av augusti förra året fanns 65 oavslutade fall som var mer än ett år gamla. I augusti 2001 var motsvarande siffra 25 fall. Av dessa är ett fortfarande öppet, eftersom vi har lämnat in en särskild rapport till Europaparlamentet. I fem andra fall anger stadgan att den aktuella institutionen har ytterligare tre månader på sig att lägga fram ett detaljerat yttrande.
Böschs betänkande rör även de problem som utskottet för framställningar har stött på för att skaffa den information som är nödvändig för att effektivt behandla medborgarnas framställningar. Ett exempel på sådana problem är fallet med framställningen rörande regleringen av Lloyds försäkringsmarknad.
Enligt min uppfattning skulle det effektivaste sättet för att förbättra situationen kunna vara att förstärka samarbetet mellan ombudsmannen och utskottet för framställningar, särskilt i anslutning till framställningar om medlemsländernas överträdelser av gemenskapslagstiftningen där kommissionen spelar en viktig roll genom det så kallade artikel 226-förfarandet.
Vi skulle kunna vara beredda att hantera förberedelserna av sådana fall på ett professionellt sätt och därigenom underlätta arbetet för utskottet för framställningar.
Jag å min sida är beredd att inleda diskussioner med utskottet och Europaparlamentets förvaltning för att åstadkomma detta.
Sammanfattningsvis, herr talman, skall jag kort kommentera kommissionens nyligen offentliggjorda vitbok om styrelseformer.
Vitboken innehåller mycket prat men få konkreta förslag till åtgärder till gagn för medborgarna.
Det skulle kunna ha innehållit fasta åtaganden för att: föreslå en lag för god förvaltningssed, säkerställa rättssäkerhet och EU:s förvaltnings respekt för medborgarna; reformera det sätt som kommissionen verkar som fördragets väktare för att göra förfarandet öppet, rättvist och begripligt; råda ämbetsmän att använda sin yttrandefrihet för att främja debatt och hjälpa till att fästa medborgarnas uppmärksamhet på europeiska frågor; förstärka servicen med juridisk rådgivning för medborgarna vid kommissionens representationer och därigenom gynna den korrekta tillämpningen av gemenskapslagstiftningen. Men det gör den inte.
Jag är rädd att kommissionen verkar ha glömt bort det europeiska medborgarskapet. Denna försummelse illustreras i en broschyr som kommissionen nyligen gett ut som heter Vem är vem inom Europeiska unionen. I broschyren nämns stadgan om grundläggande rättigheter och det faktum att Europaparlamentet utövar demokratisk kontroll över kommissionens verksamheter. Emellertid finns det ingen hänvisning till medborgarskap eller till rätten att göra framställningar till Europaparlamentet eller att lämna klagomål till den Europeiska ombudsmannen, något som Nicestadgan inkluderar som grundläggande rättigheter för europeiskt medborgarskap.
Jag skulle vilja återkalla den nuvarande kommissionen till arbetet med att göra europeiskt medborgarskap verkligt. Det är det enda sättet att vinna medborgarnas förtroende, som i dag tycks mer förlorat än någonsin förut.
Medborgarskap kanske är mindre modernt än det mer teknokratiklingande "förvaltning" men det finns inga tekniska lösningar för den djupa klyftan mellan de styrande och styrda i Europa. Denna klyfta uppdagades inte bara genom den irländska folkomröstningen utan genom alla andra folkomröstningar om Europa det senaste decenniet och även genom händelserna i Göteborg. Den kan bara långsamt överbryggas, genom att utveckla europeiskt medborgarskap på ett ärligt, rättvist och hederligt sätt.
(Applåder)
Herr talman, kära kolleger! Jag vill tacka ombudsmannen så hjärtligt för det arbete han har utfört under 2000 tillsammans med sina medarbetare, och jag skulle vilja lägga fram några siffror för att förtydliga denna gratulation, denna uppskattning, som understryker att ombudsmannaämbetet på europeisk nivå har blivit en europeisk institution som man inte kan tänka sig vara utan. År 1995 kom det bara in 298 klagomål, år 2000, som mitt betänkande behandlar, däremot 1 732.
Det fanns naturligtvis en rad fall som slutligen inte föll inom den europeiske ombudsmannens behörighetsområde. Den europeiske ombudsmannens utmärkta nätverk, som måste fördjupas ytterligare, medförde att respektive fall och respektive klagomål vidarebefordrades till rätt ställe. När allt kommer omkring är en ombudsman till för medborgarna, och ibland blandas behörigheterna samman.
Ombudsmannen har redan talat om mycket av det som står i mitt betänkande. Att välkomna är den allt kortare handläggningstiden: Ombudsmannen är här ett exempel på hur god förvaltningssed skall se ut på europeisk nivå. 83 procent av klagomålen gällde kommissionen. Det är inget jag förebrår kommissionen, på grund av behörighetsläget är det naturligt vem det är man kommer att klaga mest på. Jag anser dock att frågan om vad klagomålen handlar om är intressant. Till 28 procent handlar det om brist på eller vägran att ge ut information eller brist på öppenhet, och 24 procent är dröjsmål som kan undvikas. Det är alltså sammanlagt mer än hälften av klagomålen som är koncentrerade till dessa båda områden. Då kommer vi, fru kommissionär, fram till punkten good governance. Det här är just de områden där man med noll euro skulle kunna åstadkomma en förbättring av den europeiska förvaltningen!
Jag anser det dock vara mycket anmärkningsvärt, och det måste man klart och tydligt säga i ett parlament, att kommissionens ledning, när det gäller frågan om vitboken om good governance, har försummat att fråga experten på europeisk nivå, nämligen den europeiske ombudsmannen. Jag vill fråga er, fru kommissionär, hur allvarligt tar ni på frågan om att förbättra förvaltningen på europeisk nivå? Vi behöver inga vitböcker, vi har en ombudsman som varje år tar emot klagomål från våra medborgare. Det är något man måste vilja, och inte bara än en gång skjuta upp saker och ting och ge reformer och vitböcker och studier och vad vet jag något i uppdrag, utan vad vi behöver är en annan slags förvaltning.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet av det här betänkandet. Jag har tagit mig friheten att i bilagan till detta betänkande gå in på enskilda fall. Fru kommissionär, det handlar om en u-båt. Ni vet vilken betydelse u-båtarna hade för förra kommissionen och vad det ledde till. När det behövs nästan dussintalet ingripanden från den europeiske ombudsmannens sida för att en sådan u-båt äntligen skall få ett arbetsgivarintyg från kommissionen, då säger det också en del om den nya kommissionen. Om det fram till år 2000 inte var möjligt för den här kommissionen att erkänna att det har funnits u-båtar, för vem vill ni då förklara att denna kommission är villig att ta öppenhet och - det säger jag som socialist - skyddet för arbetstagarnas rättigheter i Europa på verkligt allvar?
I sådana fall, som måste noteras kritiskt, skulle jag verkligen vilja be vår ombudsman att genomföra en mer stringent follow up och detta för att komma med lite kritik, för annars blir det bara en enda lång lovsång, och då blir jag inte trodd. Herr Söderman, jag skulle dessutom vilja be er, och det har jag skrivit i betänkandet, att kanske någon gång lägga fram en specialrapport om frågan om tillgången till dokument och fakta. För övrigt kan jag bara tacka er ännu en gång för ert arbete. Jag skulle också vilja inkludera era medarbetare i detta tack. Jag anser att ni har blivit en mycket central beståndsdel i Europeiska unionens utveckling, och jag hoppas att ni kommer att fortsätta arbeta som tidigare.
(Applåder)
Herr talman! Denna vecka har vi debatterat väldigt många viktiga frågor: utvidgandet av gemenskapen, det framtida styret av gemenskapen och åtgärder för antiterrorism bland annat. Jag vill inte att någon tror att frågorna som tas upp i debatten denna morgon inte är av ytterligt stor vikt.
Europeiska unionen är ett stort ideal. Institutionerna är onekligen värdiga och institutionernas ämbetsmän ämnar fullgöra sina uppgifter på ett ansvarsfullt sätt. Som ombudsmannen själv sade i morse åtnjuter Europas institutioner tyvärr inte det bästa rykte bland våra medborgare. Det är därför livsviktigt att alla medel utnyttjas för att säkerställa kvaliteten hos förvaltningen av europeiska angelägenheter hos de europeiska gemenskapsinstitutionerna. I parlamentet har vi utskottet för framställningar och ombudsmannens tjänsteman som övervakar anklagelser om dålig förvaltning. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att lovorda Herbert Bösch i arbetet med sitt betänkande om ombudsmannen, mina kolleger på det senare betänkandet, Felipe Camisón för arbetet med utskottet för framställningar och Almeida Garrett för hennes arbete med ombudsmannens stadga. Vi behöver komma överens om ett nytt ramverk, så att medlemsländerna blir mer uppmärksamma på sina skyldigheter enligt EU-fördragen. Vi bör också offentligt uttala vår uppskattning för ombudsmannen och hans personal för det lugna och effektiva sätt som de fullgör sina uppdrag på. Det kan inte vara lätt att vara Europas klagomålsavdelning. Det kräver speciella färdigheter och Söderman har visat att han besitter dessa i överflöd.
För att vända mig till mitt eget betänkande som förelår en kodex för god förvaltningssed så har det mognat under lång tid, och i det förra parlamentet fanns betänkanden från mig själv och de Esteban, som föreslog en kodex för god förvaltningssed. Jag är tacksam för föredragande från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, i synnerhet Dehousse, som har pekat ut ett förfarande som skulle kunna, och förhoppningsvis kommer att, göra det möjligt för oss att få till stånd denna kodex. Det finns två centrala principer som måste uppfyllas för att kodexen skall bli maximalt effektiv. För det första måste den ha en rättslig grund. God förvaltning är en rättighet, inte ett privilegium, och kodexen måste vara lika för alla institutioner. Medborgarna måste veta var de står och exakt vad deras rättigheter i deras kontakt med institutionerna. Rätten till god förvaltning är inskriven i stadgan om grundläggande rättigheter. Men utan denna kodex skulle stadgan bara vara ord. Denna kodex skall ge stadgan om grundläggande rättigheter kött på benen. Den är ett begrepp som innefattas i liknande lagar i de flesta medlemsländerna. Spanien är bara ett exempel. Dess förvaltningslag från 1992 kräver att medborgarna skall behandlas med respekt och samarbete av myndigheterna. Tyskland och dess lag mot otillåtna affärsmetoder från 1909 upprätthåller respekten för god förvaltning från sina ämbetsmän. Europeiska unionen måste nu följa exemplen med sin egen kodex för god förvaltningssed.
Jag uppskattar att kommissionen i synnerhet, men även de andra institutionerna, har antagit och tillämpar sina egna frivilliga kodexar. De är bra så långt de sträcker sig, men de sträcker sig inte långt nog och de måste bli obligatoriska i stället för frivilliga. Emellertid finns det några skillnader mellan den föreslagna kodexen som den nu står i ombudsmannens utkast, som jag hoppas att detta hus kommer att stödja, och kodexarna som används för närvarande. Jag hänvisar bara till en av dem och det gäller kravet på att en ämbetsman som begått ett misstag skall be den medborgare som har fått lida på grund av det om ursäkt. Villighet att be om ursäkt är aldrig fel, så jag stöder i synnerhet den artikeln i utkastet.
Sammanfattningsvis är brittiska medlemmar som jag själv ofta emot skrivna författningar. De är främmande våra traditioner. För oss verkar de ofta koncentrerade på att ge makten åt dem med makt och ignorera medborgarnas rättigheter. Men från Magna Carta 1215 till våra medborgares stadga under 1990-talet har vi i Storbritannien välkomnat kodexar som föreskriver medborgerliga rättigheter. Jag hoppas att fler européer kommer att se detta som ett bidrag till god förvaltning av Europa som till och med brittiska medlemmar kan stödja.
Herr talman, fru kommissionär, herr ombudsman! Nyligen blev alla europeiska medborgares rätt till god förvaltningssed erkänd i stadgan om de medborgerliga rättigheterna. För oss är det en central målsättning vid byggandet av ett gemensamt Europa. Och som ett sådant är det ett territorium som förenar oss alla, där vi alla står på samma sida, funktionärer och politiker, administrerade och administratörer. Sedan 1994 har de europeiska medborgarna haft en ombudsman och de vet att de kan räkna med honom och hans kompetenta och omdömesgilla arbete. Han tillvaratar deras rättigheter och försöker intelligent och outtröttligt hjälpa dem att rätta till och förbättra EU-administrationens förvaltning.
Därför har ombudsmannen alltid kunnat räkna med ett stöd från detta parlament. Under de senaste åren och efter framläggande av årliga rapporter har vi fått en allt tydligare bekräftelse av denna fortfarande unga institution och ombudsmannens alltmer innehållsrika och voluminösa resultat av sin gärning. Nu har tiden kommit för att lägga fram några ändringar av hans stadga för er. Det handlar tydligen inte om några revolutionerande ändringar. Tiden har utvisat, ombudsmannens arbetssätt är ett exempel på detta, att den behörighet och kompetens som han fått sig tilldelad alltid utförts så att hans verksamhets centrala syfte har uppfylls, i de ständiga försöken att stärka Europeiska unionens goda förvaltningssed.
Det som tagits upp i dag är bara en anpassning av stadgans lydelse till det nya regelverket som lyckligtvis har tagit några betydelsefulla steg mot byggandet av ett sant medborgerligt Europa, genom att påskynda en modern förvaltning som blir allt öppnare och tydlig. Eftersom man gjort ombudsmannens befogenhet att utreda tydligare, genom att låta honom få all tillgång till dokument och sanning, är vi säkra på att förvaltningsvillkoren kan förbättras och att medborgarna kommer närmare EU:s olika institutioner.
Slutligen, herr talman, bara för att ta upp den enda fråga som vi ibland har betvivlat och som i dag kommer att bli föremål för ett framläggande av ett ändringsförslag av mitt betänkande, vilket jag inte kan stödja. Det handlar om möjligheten att också institutionernas personal kan få bli hörd av ombudsmannen, eller mer bestämt kommissionens ledamöter. Jag är övertygad om att majoriteten i denna kammare, mot bakgrund av den fina gräns som ibland råder mellan politiska handlingar och administrativa sådana, kommer att förstå att parlamentet kräver ett monopol på rätten att politiskt kontrollera kommissionens ledamöter, som en befogenhet som tillhör dem som blivit valda direkt av medborgarna och att denna rätt inte ens skall gå att delegera. Det är genom att erkänna denna gemensamma filosofi som detta parlament, och särskilt dess föredragande, förväntar sig ett positivt yttrande från kommissionen, närmare bestämt av kommissionär Loyola de Palácio, och ett godkännande från rådet av de ändringsförslag som vi lagt fram i dag.
. (IT) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera ombudsmannen som har bedrivit sin verksamhet på ett ytterst kompetent sätt liksom - och framför allt - till försvar för alla unionens medborgares rättigheter. Ett speciellt tack går till Almeida Garrett, som med stor skicklighet har underbyggt sin ståndpunkt och även har lyckats hitta en intelligent medelväg.
Som alltid går samhället framåt och lagarna kommer senare i den ibland snabba utvecklingen, varför det finns en eftersläpning i lagstiftningen jämfört med praxis. Därför tycker jag att ombudsmannen gjorde rätt i att föreslå en ändring av artikel 3 i stadgan, som tillkom under 90-talet.
Liksom andra i utskottet för framställningar ansåg jag dock att begäran om en ändring i artikel 3 gick för långt, särskilt när det gällde tvånget att vittna också för ledamöterna i gemenskapens institutioner. Detta eftersom det finns svårigheter och skillnader, också rättsliga sådana, mellan kontrollen över administrativa rutiner och kontrollen över institutionernas ledamöters politiska handlingar. Vi måste därför skapa en större jämvikt, även om det inte fanns någon önskan att bromsa något som skulle kunna vara en undersökande verksamhet, för att skapa tydlighet och framför allt försvara den närhet och den insyn som är grundpelare i unionsfördragen.
Jag anser att den lösning som har antagits, med en delöversyn som också ombudsmannen bidrog till med sitt senaste brev, i vilket han godtar föredragande Garretts och kommissionärens ståndpunkter, är det bästa vi kunde åstadkomma. I framtiden kan vi gå vidare på lämpligt sätt, med respekt för gemenskapens regelverk, och göra en mer systematisk och mer juridiskt korrekt översyn av denna stadga. Principerna om närhet och insyn skall alltid känneteckna de korta avstånd mellan de europeiska medborgarna och gemenskapens institutioner som vi förhoppningsvis kan bibehålla.
Herr talman, mina damer och herrar! Med proklamationen av stadgan togs ett viktigt steg för Europeiska unionens medborgare, även om det fortfarande är omdiskuterat vilket rättsligt läge som vid det här laget har uppnåtts med denna proklamation. I vilket fall som helst kräver vidareförandet av denna viktiga process fortsatta insatser på alla nivåer. Med stadgan förankrades, jämte andra viktiga saker, ännu fastare en viktig treklang för unionsmedborgarna, vilket återspeglas i de tre aktuella betänkandena: Framställningar, ombudsmannen och god förvaltningssed. Såtillvida vill jag särskilt tacka och även gratulera de tre föredragandena: Bösch, Almeida Garrett och Perry, om vars betänkande jag har äran att tala.
De har lyckats ta ett viktigt steg för att stärka den nämnda treklangen. Det krävs nämligen att ytterligare en underbyggnad, ett nätverk, skapas för att stärka dessa institutioner för medborgarna. Därvidlag är det nu väldigt spännande hur detta nätverk kommer att utformas ytterligare i sina förgreningar. Inom rätten finns det många instrument för att överföra krav till verkligheten: författningar, lagar, förordningar, påbud, ända ner till tjänsteföreskrifter. Principen gäller att ju mer allmänt ett krav är formulerat, desto högre upp i hierarkin hamnar det, och ju mer speciellt, desto längre ner.
Därför är det bra att det finns en kodex för god förvaltningssed, och det är riktigt att kommissionen uppmuntras att lägga fram en förordning om detta. Men vi måste när det gäller det konkreta genomförandet vara mycket uppmärksamma på vad det i slutändan kommer att stå i den här förordningen. I Tyskland fanns det en gång en föreskrift som löd: Från och med ett vattendjup på 80 cm måste soldaten på egen hand börja med simrörelser. Skriver man in det här i en författning, då kastar sig stå-upp-komikerna över en sådan bestämmelse. Därför stod det på goda grunder inte i den tyska författningen, utan i en tjänsteföreskrift.
Jag anser att det är viktigt att organisera förvaltningen på ett bra sätt. Detta innebär inte bara att säkerställa riktiga beslut, utan det gäller även frågan om hur förvaltningen - vid disken så att säga - möter medborgarna. Detta är mycket viktigt. Modern förvaltning innebär att medborgaren inte är någon petitionär vid myndigheten, utan en kund. Modern förvaltning innebär att förvaltningen inte längre uppfattar sig själv som överhet, utan som serviceenhet. Det är det den är till för, och medborgaren har rätt att förvänta sig god service.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera mina kolleger i kommittén, Bösch och Perry samt Almeida Garrett, för deras betänkanden. Även Söderman för hans fortsatt oförbehållsamma försvar för europeiskt medborgarskap.
Infallsvinkeln i de här betänkandena baseras på behovet av att skapa ett system som är öppet och begripligt, så att medborgarna i Europeiska unionen kan vara säkra på att de, när de har berättigade klagomål, kan vända sig antingen till ombudsmannen eller utskottet för framställningar beroende på problemets karaktär. Det är viktigt att vi gör klart för allmänheten de båda institutionernas olika funktioner och trycker på mer publicitet och en effektivare informationspolicy för både ombudsmannens kansli och parlamentets framställningsprocess. Jag stöder till fullo åsikten att införliva stadgan om grundläggande rättigheter i unionens fördrag för att ytterligare stärka de medborgerliga rättigheterna i Europa.
För att kunna lyckas med den mest progressiva föreningen av länder måste vi säkerställa att våra institutioner är fullständigt demokratiska och ansvariga och att individuella och kollektiva rättigheter för alla garanteras och försvaras. Jag gratulerar ombudsmannen i synnerhet för hans koncisa identifiering - kanske en av de få som gjort det på Europanivå - av att den underliggande anledningen till misslyckandet i den irländska folkomröstningen är klyftan mellan de styrande och styrda. Enligt min uppfattning råder det inga tvivel om att så är fallet och det har gett upphov till alla möjliga bekymmer.
Böschs betänkande lovordar med all rätt samarbetet mellan parlamentet och utskottet för framställningar och ombudsmannens kansli och det ovärderliga förfarandet att vidarebefordra klagomål till utskottet för framställningar när de faller utanför hans ansvarsområde. Jag välkomnar ombudsmannens förslag om att arbetsförhållandet mellan utskottet för framställningar och ombudsmannens kansli måste fördjupas med avseende på de juridiska följderna av en del av fallen som kommer in till oss.
Perrys betänkande är ytterligare ett arbete av vikt och, som ombudsmannen sagt, är det lämpligt att Perry, betänkandets författare, får en roll vid utförandet av hela idén om en uppförandekodex på Europanivå. Det är mycket viktigt att en gemensam uppförandekodex tillämpas i alla våra institutioner så att medborgarna inte blir förbryllade och förvirrade av våra institutioners reaktioner på deras problem och klagomål.
Herr talman! De här tre betänkandena ger i allmänhet ett starkt stöd till funktionen av ombudsmannens kansli och även till dess nuvarande plikter, och min grupp gratulerar varmt Söderman för hans arbete. Det är tydligt att ombudsmannen, förstärkt av stadgan, spelar en mer och mer betydelsefull och kraftfull roll för att skydda medborgaren från maktmissbruk från verkställande myndigheter.
Vi har lagt fram ett ändringsförslag till artikel 3 i stadgan som skulle sätta kommissionens och parlamentets medlemmar samt medlemmar i unionens organ, såsom Europol, under ombudsmannens verkningsområde. Kommissionen motsätter sig denna reform på den grunden att den antyder politisk inblandning, men vi tror att ombudsmannen är fullt kapabel att skilja mellan vanstyre och bristfällig politik. Rätten att undersöka uppförandet hos de som är ytterst ansvariga för förvaltningen är en viktig del av god förvaltning och ett nödvändigt komplement till, inte ersättning för, det här parlamentets arbete i utövandet av demokratiskt ansvar i förhållande till kollegiet. I de flesta, om inte alla, medlemsländerna är nationella ministrar föremål för utredningar av den nationella ombudsmannen och det vore synd om den europeiska standarden för god förvaltning var lägre än de normer som redan är etablerade i våra medlemsländer. De borde, enligt vår mening, vara högre.
Herr talman! Ombudsman Jacob Söderman nämnde i morgonens diskussion att medborgarskap kanske är mindre modernt än det teknokratiska sätt på vilket man handhar ärenden, och han har kanske rätt i det. Jag vill trots allt påpeka att utskottet för framställningar till och med kan vara det utskott som förmår lösa denna djupa klyfta mellan medborgarna och beslutsfattarna. Jag tycker att dessa årliga diskussioner alltid utgör något av årets höjdpunkter, och det är trevligt att kunna delta i dem.
I Böschs betänkande om Europeiska ombudsmannens årsrapport upprepas parlamentets krav, att stadgan om de grundläggande rättigheterna bör göras till en bindande del av fördragen. Detta kan jag verkligen varmt rekommendera, eftersom detta just kan utgöra en möjlighet - såsom Bösch och utskottet konstaterar - att förstärka och utvidga framställningsinstrumentet. En vacker dag kan därav utvecklas ett genuint medborgarinitiativ som ingår i vissa medlemsländers lagstiftning. Beträffande Perrys betänkande om ett regelverk för god förvaltningssed intar parlamentet en positiv ställning till att man behöver en lag som binder alla organ, vilket förutsätter att förvaltningen verkligen tjänar medborgarna. Det är klart att kommissionen nu snabbt och målmedvetet bör driva på denna fråga.
Duff ingrep redan i Almeida Garretts betänkande om ombudsmannen, och jag måste säga att jag är övertygad om Duffs argumentation, att även medlemmar i organen vid behov skall kunna höras av ombudsmannen när det är fråga om missförhållanden i förvaltningen. Jag anser att parlamentsledamöterna inte har något att frukta, eftersom ombudsmannens befogenheter är förvaltningsmässiga och inte politiska. Jag hoppas att Duffs ändringsförslag kan få ett brett stöd.
(Applåder)
Herr talman! Vi talar i dag om det europeiska EU-medborgarskapet och de europeiska medborgarnas rättigheter. Jag anser att vår föredragande, Perry, klart ger sitt stöd åt en kodex för god förvaltningssed som återspeglar de avsikter som de personer som författade artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna hade, nämligen medborgarnas rätt till en god förvaltning.
Denna kodex innehåller ett klart krav på god förvaltning för alla: institutioner och tjänstemän samt ett krav på att kodexen tillämpas enhetligt vid alla institutioner. Det är viktigt att denna kodex ges största möjliga spridning till medborgarna, att den är så öppen som möjligt och att medborgarna får bästa möjliga tillgång till den. Tillämpningen av kodexen bör föra institutionerna närmare medborgarna och öka deras trovärdighet (jag anser att vi ännu har lång väg att gå i det hänseendet), och den måste tillämpas utan diskriminering på grund av kön, ras, färg, etniskt ursprung, språk eller religion.
Herr talman, apropå detta kommer jag att tänka på att en av våra kolleger, hon är tyska av kurdiskt ursprung - mycket mörk och med mörka ögon till och med vid denna institution blir ombedd att visa sin legitimation - vilken skärskådas mer "noggrant" skulle jag säga - än de övriga ledamöternas, eftersom hon inte ser ut att vara ledamot. Om detta sker här vid parlamentet, vad kan då hända utanför parlamentets väggar? Därför är det mycket viktigt att förvaltningskodexen tillämpas utan någon som helst diskriminering.
Jag anser att det är på sin plats att gratulera de byråer som redan har antagit den här förvaltningskodexen som ombudsmannen har föreslagit och jag tar tillfället i akt för att ge ombudsmannen en eloge för hans arbete.
På grund av att ombudsmannen och vi ledamöter vid Europaparlamentets utskott för framställningar, som jag tillhör, tar emot de klagomål som medborgarna inger är vi väl medvetna om att vi fortfarande har lång väg att gå tills gemenskapsinstitutionernas trovärdighet ökas och de närmar sig medborgarna. Det ligger i våra händer att underlätta detta närmande och öka institutionernas trovärdighet.
Herr talman, kära kolleger! Först vill jag säga ett par ord om den föreslagna ändringen av artikel 3 i ombudsmannens stadga, jag vill ta upp Garretts betänkande. Att göra alla hemliga handlingar från en medlemsstat tillgängliga utan att denna medlemsstat ger sitt samtycke syns oss vara ett mycket vanskligt prejudikat, även när det rör sig om dokument som behandlar diplomatiska spörsmål och försvarsfrågor, framför allt om denna ändring i någon mån påtvingas medlemsstaterna. Om denna åtgärd antas kommer den givetvis få den snedvridna effekten att medlemsstaterna frestas att hålla inne med hemliga handlingar, i stället för att skicka dem till något av gemenskapens organ och det är skälet till att min grupp inte kan ställa sig bakom detta förslag.
När det nu gäller Bösch-betänkandet kan vi inte helt instämma i Böschs optimistiska analys av den europeiske ombudsmannens verksamhet. Visst verkar det arbete som Södermans avdelningar utför helt enastående mot bakgrund av de blygsamma medel man förfogar över. Men att drygt 1 700 klagomål inkom under 2000, och endast 297 av dessa förklarades tillåtliga, är inte något bevis på god förvaltning hos EU:s institutioner. Det visar framför allt på den bristande informationen till medborgarna om deras möjligheter att försvara sig mot vissa aspekter av EU-byråkratin i Bryssel. När det gäller innehållet i de klagomål som ingivits och som i första hand riktar sig mot kommissionen, tycker vi att de är symtomatiska. I huvudsak handlar klagomålen om nekad information, bristande insyn, betalningsförseningar, maktmissbruk, orättvisor och till och med diskriminering. Det är med dessa klagomål i minnet som jag tycker att vi skall fortsätta begrunda dessa frågor.
Herr talman, herr Söderman! Det är över tio år sedan vi föreslog införandet av en europeisk ombudsman. Vi kämpade länge för att få till stånd en ordentlig stadga, så att ombudsmannen skulle få tillstånd att kontrollera allt. Detta slag förlorades, men måste nu återupptas. Stadgan bör revideras så att ombudsmannen får rätt att se alla dokument innan han skall uttala sig i en sak. Ombudsmannen skall naturligtvis respektera privatlivets helgd och andra rimliga krav på diskretion, men ha tillstånd att få se allt. Om kommissionens tjänstemän själva kan utvärdera vad de vill skall kontrolleras är det ju inte en ombudsman utan en PR-funktion vi talar om. Europaparlamentets budgetkontrollutskott har samma problem. Kommissionen bestämmer själv vad som skall kontrolleras. Inte ens revisionsrätten har tillstånd att kontrollera kommissionen fullt ut. Ordföranden har i utskottet upplyst om att inte heller han har tillgång till att få se alla bilagor.
Det är här Prodi borde börja i stället för att utfärda nya tomma löften om större öppenhet och större närhet till medborgarna. Ombudsmannen och domstolen har gjort en bra insats för att öka öppenheten. Jacob Söderman förtjänar stort beröm, men den nya öppenhetsförordningen kommer inte att innebära något stort framsteg för öppenheten, i stället riskerar vi direkta bakslag. Det finns därför behov av ett nytt aktivistiskt initiativ beträffande ombudsmannen, revisionsrätten och budgetkontrollutskottet. En rad aktiva medlemmar av budgetkontrollutskottet har inlett en rättslig process mot kommissionen, vilken hela parlamentet bör stödja. Revisionsrätten bör inte acceptera ett enda avslag på att få tillgång till en bilaga. Om detta ändå skulle ske bör parlamentet tillkännage att vi inte beviljar ansvarsfrihet - och kära ombudsman, varför inte gå ut offentligt och vidare till domstol med ett avslag på tillgång till handlingar som du finner omotiverat?
Herr talman! Det kan se ut som en kamp om ett litet avsnitt någonstans i Europeiska unionens stora fördragsverk. Men jag anser att det vi ägnar oss åt är en mycket fundamental fråga, mer än enbart en kulturell motsättning. Det visar sig återigen att världen inte har klarat av att låta upplysningens principer, såsom dessa har fått tillträde till amerikansk rättspraxis genom den amerikanska författningen och Freedom of Information Act , komma hit till Europa, eftersom upplysningen tyvärr gjorde halt inför den franska förvaltningstraditionen. Så upplever man också inläggen från de olika talarna. Det känns bittert att behöva uppleva att Europeiska unionen nu återigen befinner sig där den var redan den 17 december 1992 med förslaget om en ombudsman. Men det är åtminstone där vi är, och jag tror att vi kan vinna den här gången.
När det klagas så mycket på att medborgarna har problem med EU:s institutioner, då har det i grund och botten att göra med att saker och ting fortfarande förtigs och hemlighålls. Det som nu föreslås i Garrett-betänkandet, som man enligt min åsikt bara kan stödja, är enbart ett första steg. Till att börja med borde det vara ombudsmannen som får tillgång till alla dokument, och sedan även medborgarna själva. Vi behöver här absolut en omvänd bevisbörda, jag skulle till och med vilja kräva av ombudsmannen att han i framtiden talar om för oss vilka dokument han under åberopande av sekretessbestämmelser ändå inte får, och att vi genom denna omvända bevisbörda hamnar i en situation där vi faktiskt kan uppleva demokrati och om möjligt får tillgång till alla dokument och även offentliga rådsmöten. För jag är fast övertygad om att det inte kan finnas någon demokrati utan öppenhet.
(Applåder)
Herr talman! Jag välkomnar alla dessa betänkanden men denna morgon kommer jag att koncentrera mig på Böschs betänkande med betoning på det väldigt viktiga arbetet utfört av ombudsmannen, som anstränger sig för att respektera idén om insyn och öppen förvaltning. Detta kommer förhoppningsvis att visa medborgarna att Europas institutioner strävar efter att handla i sina medborgares intresse och att fall av dålig förvaltning alltid kommer att straffas. Naturligtvis är ombudsmannens befogenheter begränsade, men jag är glad att betänkandet visar att ombudsmannen gör sitt yttersta i de flesta fall i rättvisans namn.
Den största delen av ombudsmannens betänkande består av en ingående redogörelse för de klagomål han fått angående dålig förvaltning av europeiska institutioner, de undersökningar hans kansli gjort och vidtagna åtgärder samt, naturligtvis, resultaten. Emellertid avser många klagomål ställda till ombudsmannen nationella myndigheter, något som Europeiska ombudsmannen inte är behörig att behandla, och många klagomål visar sig inte berättigade till några åtgärder. Antalet fall där ombudsmannens inblandning har visat sig framgångsrik för den klagande visar att ombudsmannen utvecklat effektiva sätt att säkerställa att europeiska institutioner följer hans rekommendationer.
Ombudsmannens speciella rapporter, baserade på hans rätt att göra undersökningar på eget initiativ, utgör ett viktigt bidrag till tolkningen och utvecklingen av gemenskapslagstiftningen. Jag välkomnar i synnerhet det faktum att ombudsmannen, i anslutning till förslaget till stadga om de grundläggande rättigheterna, enträget har uppmanat att stadgan erkänner medborgarens rätt till en öppen, ansvarig och serviceinriktad förvaltning. Gemenskapsorgan har en skyldighet att forma gemenskapens politik och lagar på ett sätt som är till fördel och begripligt för medborgarna.
Folkrörelsen mot EU som jag företräder har redan från första början arbetat för en effektiv ombudsmannakontroll inom EU:s institutioner. Vi har aldrig haft några illusioner om att den nordiska rättssäkerhetsgaranti som ombudsmannen utgör skulle revolutionera EU-byråkratin, men om ombudsmannen hade kunnat bana bara några enstaka farbara stigar genom EU-djungeln skulle vi betrakta det som ett framsteg. Ombudsmannen har ingen lätt uppgift. Det krävs åtskilligt med tålamod för att stå ut med EU-systemens tröghet. Ombudsmannens ytterst moderata förslag om uppförandekodex för god förvaltningsutövning för de enskilda institutionerna har ju bemötts med den blandning av verbal välvilja och passivt agerande som i praktiken kan blockera varje möjlighet till framsteg. De begränsningar vad gäller ombudsmannens möjligheter att skaffa sig någon form av relevant information om de frågor han behandlar - det rör sig om stadgans artikel 3 - är rätt och slätt skandalösa.
Men ombudsmannen är tålmodig. Behandlingen av hänvändelser och förfrågningar skjuts upp inom institutionerna, men det får inte ombudsmannen att ge upp. Det verkar som om kvarnen mal, om än långsamt. En förordning om god förvaltningsutövning, och det handlar då inte om kommissionens uddlösa resonemang utan om ombudsmannens eget förslag, kommer vi att kunna stödja. En sådan förordning kommer inte att revolutionera förvaltningarna, för detta krävs fundamentala ändringar i förvaltningskulturen och det åstadkommer man inte över en natt, men reglerna kan bidra till en utveckling av rättssäkerheten och av öppenheten. Likaledes kan vi stödja förslaget om att ändra artikel 3 som i dag i praktiken innebär att institutionerna kan vägra att ge ombudsmannen de upplysningar som är nödvändiga för att denne överhuvudtaget skall kunna genomföra sina kontroller. Jag anser inte att förslaget är tillräckligt långtgående, men små framsteg är bättre än ingenting. Jag önskar Jacob Söderman lycka till.
Herr talman! Den gemensamma debatten om dessa tre betänkanden är viktig. Att ombudsmannens arbete inte bara är viktigt utan av central betydelse för att integrationen av Europeiska unionen genomförs på ett riktigt sätt måste bli en gemensam övertygelse. Tyvärr är det många av våra kolleger som ännu inte känner till detta. Det är lyckosamt att det är en erfaren person, nämligen Söderman, som utför ombudsmannens uppgifter och som gör det med uppenbar entusiasm för detta arbete.
Jag sammanställde betänkandet om gemenskapsrättens tillämpning och såg på nära håll de stora problemen med dålig tillämpning av gemenskapsrätten. Det är inte ett rättsligt problem utan ett samhällsproblem eftersom det leder till att de europeiska medborgarnas samhälle fungerar dåligt, och ett politiskt problem eftersom det uttrycker graden av mognad när det gäller vilken europeisk rättsordning vi vill ha. Samtidigt såg jag vilken betydande roll ombudsmannen spelar när det gäller att gemenskapens rättsordning skall fungera friktionsfritt. Det räcker med att jag påminner om att det största antalet överträdelser av gemenskapsrätten har upptäckts på grund av att möjligheten finns att inkomma med klagomål.
Den andra punkten som jag vill betona i samband med ombudsmannens reglerande roll är att rätten att inkomma med klagomål och framställningar tenderar att utvecklas till ett förfarande för försoning och en fredlig lösning av meningsskiljaktigheter, vilket är den enda lösningen för en förlikning vid meningsskiljaktigheter som är flexibel och billig och som avlastar Europeiska gemenskapernas domstol. Man måste dock ovillkorligen finna sätt som kraftigt förkortar utredningstiden för klagomål.
Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja betona när det gäller uppförandekodex att den bör gälla generellt beträffande de allmänna principerna och bara beträffande de särskiljande egenskaperna bör varje organ ha sin egen uppförandekodex.
Herr talman! Jag vill tacka ombudsmannen för det omfattande arbete han lägger ned på att säkra de medborgerliga rättigheterna inom EU-systemet. Ombudsinstitutionen är en mycket viktigt institution och det är av stor betydelse att vi alla hela tiden bevakar denna och ser till att den kan utvecklas även i den verklighet som framtiden erbjuder. Ombudsmannen nämnde själv att avståndet mellan medborgarna och EU är mycket stort. Vi talar mycket om det, men i själva verket genomför vi väldigt få revolutioner för att ändra på detta förhållande.
En av anledningarna till att medborgarna inte förstår sig på EU-systemet är naturligtvis också det fullständigt hopplösa sätt vi har organiserat oss på med den fysiska lokaliseringen i Luxemburg, Bryssel och Strasbourg. Jag tycker också att man kan fråga sig - även om det i och för sig delvis är ombudsmannens eget beslut - om det är särskilt lämpligt att ombudsmannen är stationerad här i Strasbourg. Jag anser inte att det är lämpligt. Jag anser att ombudsmannen därigenom lätt markerar en sidoposition i förhållande till EU:s övriga institutioner som han både skall kontrollera och reformera. Jag tror att detta kan tänkas bidra till att skapa ytterligare konflikter.
Jag skall nu nämna ett par andra områden, varav det ena är vitboken. Ombudsmannen var själv inne på det och jag anser att det utgör ett mycket bra exempel på det faktum att eftersom ombudsmannen inte dagligen umgås med kommissionen så nämns han heller inte överhuvudtaget i den vitbok som ordförande Prodi lade fram häromdagen, vilket annars hade varit naturligt. Det andra jag skulle vilja föra fram är att jag faktiskt tycker att det förekommer för få klagomål. Jag vet mycket väl att ombudsmannen kämpar mot tiden, men jag kan inte förstå att det inte förekommer fler klagomål med tanke på vilken stor institutionsapparat det är fråga om. Det tredje, som är mycket viktigt, är att ombudsmannen har gjort en insats för att ansökningsländerna skall få ombudsmän. Det blir extremt viktigt när vi får nya ansökarländer att se till att de förstår vad god förvaltningsutövning innebär, eftersom de i själva verket inte har någon erfarenhet av vårt sätt att sköta saker och ting på. För det fjärde är jag glad över att ombudsmannen har tagit upp e-postsystemet och jag är också glad över att ombudsmannen arbetar energiskt på det så att vi får riktiga klagomål och inte bara struntklagomål.
Herr talman! Även jag välkomnar dessa betänkanden och, med referens till i synnerhet Almeida Garretts betänkande, välkomnar jag förslagen att utvidga ombudsmannens rätt att få tillgång till alla handlingar. Jag välkomnar i synnerhet den föreslagna ändringen angående statusen för handlingar från medlemsländerna.
Både i utskottet för framställningar och annorstädes stöter vi på svårigheter i den här frågan: vem tillhör informationen? Det är avgörande att ombudsmannen skall ha största möjliga tillgång och jag håller med kommentarerna från mina kolleger angående behovet av större öppenhet. Jag beklagar bara att vi inte behandlade denna fråga mer ingående i parlamentets egen debatt om tillgång till känsliga handlingar.
Perrys betänkande är också viktigt, speciellt i sin definition av en institution och betoningen av villigheten att vara hjälpsam och att kommunicera. Andra förvaltningar skulle mycket väl kunna lära något av detta och jag välkomnar också utvidgningen av icke-diskriminering i hans föreslagna ändringsförslag 11 till artikel 5.
Herr talman! Ombudsmannens årsrapport utgör även i år upplyftande läsning. Jag tycker att det går i rätt riktning och det är mycket tillfredsställande att läsa att ombudsmannen har fått de dokument han har bett om. Jag hoppas att denna praxis skall komma att smitta av sig på resten av EU-systemet, för det är ju så det skall vara. Endast med öppenhet kan vi säkerställa att svindel och oriktigheter kan bekämpas och att politikerna får en bättre image bland befolkningen. Vi hade kunnat ha nytta av ombudsmannen i ett fall i England där Lloyd's har lurat tusentals människor, vilket har lett till en lång rad tragedier i form av självmord och mycket annat. Vi upplever en slutenhet i den engelska regeringen, i rådet och i kommissionen, och det skulle vara bra om ombudsmannen hade kunnat hjälpa oss vidare i denna fråga. Jag anser att utskottet för framställningar skulle ha större befogenheter. Det är kanske ett av de viktigaste utskotten for det är hit som den lilla människan inom EU-systemet kan vända sig och väcka talan. Därför är det oerhört viktigt att det finns ett kraftfullt utskott där som kan hjälpa till.
Jag måste säga att jag blev ganska överraskad när jag hörde min kollega Ole Krarups tal. Naturligtvis innehöll det de spydiga påpekanden som skall finnas med när man befinner sig på motståndarsidan, men eftersom jag känner Ole Krarup så ser jag talet som ett bevis på att han älskar detta system, att han egentligen tycker att det är utomordentligt bra men inte riktigt vill ge uttryck för det. Jag tror att även Ole Krarup så småningom kommer att tillkännage att vi faktiskt har behov av EU.
. (ES) Herr talman, ärade kolleger! Först och främst vill jag gratulera de föredragande och Söderman för deras arbete, vilket ger mig tillfälle att diskutera vissa institutionella frågor med er, ärade kolleger, som är viktiga för att Europeiska unionen skall fungera bra, frågor som har med medborgarna att göra, det är viktigt att unionens institutioner finns så närma medborgarna som möjligt.
Jag börjar med Bösch-betänkandet som handlar om Europeiska ombudsmannens årsrapport för verksamheten 2000. Jag vill än en gång framföra kommissionens tack för det utmärkta arbete som Europeiska ombudsmannen gör, och naturligtvis ombudsmannen själv, herr Söderman, som är den som leder arbetet och i stor utsträckning är motorn och förklaringen till resultaten och de positiva konsekvenser som institutionen ombudsmannen har lett till, vilken - och vi säger detta klart och tydligt - de europeiska medborgarna lär känna alltmer för var dag.
Ombudsmannens arbetsuppgifter koncentreras på dålig förvaltning och kommissionen är måste förbättra sin förvaltning och kvaliteten på sina tjänster till förmån för medborgarna. Ur denna synvinkel delar kommissionen den oro som föredraganden ger uttryck för, och särskilt behovet av att värna om ombudsmannen på bästa möjliga sätt och ge såväl ombudsmannen som utskottet för framställningar största möjliga resurser.
En aspekt av Bösch-betänkandet som särskilt påverkar oss (kommissionen) är den nödvändiga uppföljningen av de kritiska anmärkningarna. Förra året skapade vi inom kommissionen ett nytt förfarande för att systematiskt undersöka de slutsatser som vi måste dra från de ärenden som tas upp av ombudsmannen. Enligt min uppfattning är vi helt klart i färd med att förbättra analysering och antagande, och följaktligen samarbetet med ombudsmannen.
Tillåt mig ta upp två exempel för att illustrera denna uppföljning: för det första har kommissionen till följd av ombudsmannens initiativ gått med på att bevilja sökande tillgång till egna rättade prov från och med den 1 juli 2000. Ärade kolleger, detta är inte bara tomma ord; vi talar om konkreta händelser. Jag skulle vilja be en och annan av ledamöterna att se lite närmare på vad som verkligen görs.
Ärade kolleger, ni riktar stark kritik mot kommissionen. Jag tycker att det är bra att man kritiserar kommissionen när den gör saker på fel sätt; men att kritisera kommissionens arbete för sakens skull, tjänar enligt min åsikt inget till, det är varken till hjälp för kommissionen eller institutionerna och inte heller för medborgarnas syn på Europa. Man måste komma med kritik när vi förtjänar den. Vi försöker förbättra oss i alla fallen och naturligtvis undersöker, analyserar och utvärderar vi alla ärenden och vi tar dem i beaktande.
Ett annat ärende som jag vill ta upp är uttrycksfrihet och avskaffande av åldersgränser vid anställningsförfaranden. Kommissionen stöder politiskt dessa riktlinjer, men detta är frågor som går längre än våra egna befogenheter och som har med de andra institutionerna att göra. Om man till exempel skall ändra åldersgränser vid anställningsförfaranden måste detta ske genom ett interinstitutionellt avtal. Vi stöder detta, vi godtar det och vi är beredda att diskutera den här frågan med de andra institutionerna, men vi måste se om de är överens om att godta Södermans förslag, vilket vi naturligtvis stöder.
Jag kommer nu att koncentrera mig på Perrys betänkande om kodexen för god förvaltningssed. Perry betonar att förvaltningskoder är av central betydelse för att säkerställa en service av hög kvalitet för de europeiska medborgarna. Detta är viktiga åtgärder för att göra rätten till god förvaltning, som förutses i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, till en operativ vägledning för personalen vid de europeiska institutionerna. Därför välkomnade kommissionen med stor tillfredsställelse den undersökning som ombudsmannen genomförde om existensen av sådana koder. Vad mer är, kommissionen hade ett nära samarbete med Söderman under det att han utarbetade den kodex för god förvaltningssed som vi har här, i vilken en stor del - inte hundra procent, men naturligtvis många - av hans idéer och bidrag finns med. Jag upprepar mitt tack till Söderman för att han alltid har en positiv inställning och för att han hela tiden försöker komma med förslag för att förbättra saker och ting.
Vi har helt och fullt tagit hänsyn till bestämmelserna i ombudsmannens förslag till kodexen bland de olika koder som har antagits av de europeiska institutionerna och organen. Kommissionens kodex är förvisso den som står närmast den modell som ombudsmannen har föreslagit oss, inte bara när det gäller innehåll och rättslig karaktär, utan även vad gäller våra tjänstemän.
En sak vill jag säga er, ärade kolleger. Vitboken om styrelseformerna i EU är mycket mer än en administrativ reform: låt oss inte blanda ihop saker och ting. Den administrativa reformen har satts igång, det är kommissionär Kinnock som ansvarar för den, och man har redan gjort mycket positiva framsteg på det området - och ni har hittills varit överens med kommissionen om denna bedömning. Vi måste slutföra detta. Kinnock arbetar mycket grundligt med detta. Men det är en sak och goda styrelseformer är en annan.
Vitboken om styrelseformerna i EU är mycket mer än en administrativ reform, det är en översikt som syftar till att belysa hur man skall samla, närma och integrera olika faktorer på ett bättre sätt i ansvarsfördelningskedjan i vårt komplicerade samhälle. Det är inte bara Europeiska unionens institutioner som ställs inför detta problem, utan alla våra länder, alla avancerade demokratier. Vi har ett samhälle som blir mer komplicerat för var dag med tekniska medel som blir alltmer verkliga och som förbättrar informationsflödet i hög grad, vilket i sin tur öppnar nya möjligheter, och där dessutom även organisationsformerna för unionsmedborgarskapet blir alltmer komplicerade för var dag.
Det är där som vitbokens betydelse ligger: hur allt detta skall räknas in i det europeiska institutionella systemet. Detta är mycket mer än en administrativ reform. Följaktligen får vi inte blanda ihop den administrativa reformen med den vitbok om styrelseformerna som kommissionen är i färd med att utarbeta under ledning av ordförande Prodi.
Liksom Perry och Söderman beklagar kommissionen djupt - och detta vill jag säga mycket klart till Perry - att det finns ett flertal koder som har olika rättslig karaktär. Detta bidrar varken till rättslig samstämmighet eller klarhet. Innan man går vidare måste man emellertid beakta att det är nödvändigt att, som det begärs i Perrys betänkande, se om det är tillräckligt med de koder för god förvaltningssed som nyligen har verkställts eller antagits eller nyligen har antagits - kommissionen antog sin kodex för tio månader sedan, rådet antogs sin i juli i år, precis innan sommaruppehållet - och följaktligen är det enligt vår åsikt ännu allt för tidigt att dra slutsatser om dessa nya koder för god förvaltningssed fungerar.
I det här sammanhanget kommer vi redan vid årsslutet att börja utarbeta en rapport, framförallt när det gäller kommissionens egen kodex för god förvaltningssed, som då kommer att ha tillämpats i ett år. När vi förfogar över tillräckligt med information kommer kommissionen att kunna överväga om vi verkligen skall börja förbereda ett lagstiftningsförslag om en horisontell förordning eller inte. För att kunna göra det måste vi förfoga över mer information, och därför kommer vi inte att ta ställning i den här frågan för närvarande.
När det gäller Almeida Garretts betänkande vill jag säga att det otvivelaktigt är det mest känsliga ur institutionell synvinkel. Emellertid blir mitt inlägg om detta betänkande kort, eftersom kommissionen enligt artikel 195 i fördraget endast har befogenhet att avge yttranden - som dessutom inte är förpliktigande. Men jag anser att det är viktigt att klargöra vår åsikt i den här frågan.
Först och främst vill jag gratulera Almeida Garrett till hennes fantastiska arbete. Jag har dessutom haft tillfälle att uttala mig i den här frågan i utskottet för konstitutionella frågor och har då betonat att den nuvarande stadgan fungerar väl.
Kommissionen har handlagt de undersökningar som ombudsmannen har tagit initiativ till - ett exempel på det är kodexen för god förvaltningssed som jag just nämnde - och mer allmänt svarar kommissionen på ett konstruktivt sätt och jag tackar Söderman som har pekat på detta - och vi har följt ombudsmannens tidsfrister för begäran om information.
Utskottet för konstitutionella frågor föreslår tre ändringar. När det gäller att ta bort undantaget för sekretesskäl för tillgång till handlingar har jag redan vid tidigare tillfällen påtalat att kommissionen aldrig har begagnat sig av detta undantag vid de tjugo tillfällen som ombudsmannen har begärt tillgång till handlingar. Det är sant att vi å ena sidan skulle kunna falla för frestelsen att vända kappan efter vinden och godta den position som utskottet för konstitutionella frågor har antagit, men å andra sidan är det inte mer än rätt att vi frågar oss om det verkligen är absolut nödvändigt att ändra denna punkt, eftersom allt har fungerat bra hittills.
Vi måste på grund av kommissionens roll och den typ av frågor som behandlas för närvarande visa prov på aktsamhet i alla ärenden som rör känsliga frågor, vilka kommer att bli alltmer varierade och känsliga allteftersom att arbetet med uppbyggandet av Europa framskrider.
Vi kan även stöta på problem med regeringarna i unionens medlemsstater.
Europeiska unionens struktur som grundas på tre pelare gör att kommissionens funktion och även Europaparlamentets roll varierar beroende på vilken pelare det handlar om. På grund av detta kommer kommissionen att behandla dessa frågor mer detaljerat i det yttrande som vi kommer att avge och som vi inom kort kommer att översända till parlamentet, när parlamentet antar en slutgiltig ståndpunkt om den antagna texten.
När det gäller avskaffandet av den princip enligt vilken tjänstemännen skall avlägga vittnesmål på sin förvaltnings vägnar, är inte kommissionen helt säker på var den står, men vi anser att det är viktigt att tjänstemännen inte bara uttalar sig för egen del, utan att de presenterar och förklarar det ärende som de har ansvar för. När det gäller de övriga, bör de följa de skyldigheter som finns i deras stadgar. Vad jag verkligen vill betona är att jag som gammal parlamentariker, förutom att jag är ledamot av kommissionen, fullständigt håller med föredraganden Almeida Garrett angående skillnader när det gäller det politiska och det administrativa ansvaret och när det gäller Europaparlamentets befogenheter i politiska frågor, som är det ansvar som vi kommissionärer har, och inte bara vi, utan även ledamöter av andra institutioner.
När det gäller de dokument som härrör från en medlemsstat är det lämpligt, som jag sade tidigare, att de är sammanhängande med den nya förordningen 1049/2001 (EG) om allmänhetens tillgång till handlingar. Principen att anhålla om förhandsgodkännande från medlemsstaten tas upp i artikel 4.5 i förordningen samt i ramavtalet med parlamentet. Förklaring 35, som är bifogad den slutliga versionen av Amsterdamfördraget går i samma riktning.
Herr talman, avslutningsvis upprepar jag mina gratulationer till alla de föredragande och jag tackar Söderman för hans enormt konstruktiva arbete som är till stor hjälp för oss, eftersom kritik naturligtvis - och detta skall vi vara väl medvetna om - är en sporre för att vi skall förbättra oss varje dag och dessutom tillför kritik nya lösningar. Vi har redan gått framåt när det gäller kodexen för god förvaltningssed, i frågan om överträdelseförfaranden och när det gäller tjänstemännens frihet, bland annat. Här vill jag säga er, ärade ledamöter, att man kan kritisera många saker, det finns ingenting som är perfekt, men när vi går djupare än så och framför kritik utan grunder, kan kritiken till och med förlora sitt inneboende värde, eller åtminstone försvagas.
. (EN) Herr talman! Det fanns några frågor, inklusive två som togs upp i Almeida Garretts betänkande, som jag skall försöka klargöra.
För det första var det frågan om att höra kommissionärer som vittnen och problemen som uppstod i utskottet för konstitutionella frågor där vissa personer trodde att det kanske skulle bli svårt att dra en gräns mellan den politiska kontrollen av Europaparlamentet, kommissionärernas politiska ansvar och samma kommissionärers administrativa ansvar. Många medlemmar i utskottet för konstitutionella frågor trodde att detta var mycket svårt att lösa. Det är mycket viktigt att förstå att kommissionen är den verkställande myndigheten och teoretiskt är det gemenskapsförvaltningen som har kontakt med medborgarna. Naturligtvis har kommissionärerna administrativa funktioner. Vi har fått några klagomål i anslutning till detta och kommissionärerna har alltid gett mycket korrekta svar. För att undvika vidare debatt och förvirring i den här frågan kan detta därför strykas ur förslaget, som föredraganden sade, en dag kanske inte ett skriftligt svar är nödvändigt. Jag skulle vilja betona att OLAF har rätt att höra kommissionärerna och det var inspirationen till mitt förslag.
För det andra var det frågan om alla handlingar. Avsikten med att ombudsmannen har rätt att se alla handlingar är därför att medborgarna inte har denna tillgång. Tilliten till ombudsmannens arbete grundar sig på det faktum att medborgarna accepterar att de inte kan ha tillgång till alla handlingar, men de behöver veta att ombudsmannen har denna rätt om det behövs. Detta är grunden för deras förtroende för ombudsmannens verksamhet.
Det finns ibland farhågor om att ombudsmannen skulle få tag i statshemligheter. Under mina tolv år som ombudsman har jag i fall av dålig förvaltning aldrig behövt be om handlingar med riktigt hemligt innehåll. Mig veterligen finns det inga fall där en ombudsman läckt handlingar. Principen måste dock vara att ombudsmannen har rätt att se handlingar. Vi har haft vissa problem med tolkningen i denna fråga och vi har förlorat tid på båda sidor.
Prodi bad om en debatt om vitboken och detta är vad jag har försökt att sätta igång. Det är mycket viktigt att vitboken diskuteras, eftersom den fortfarande har en vända kvar. Jag hoppas på några konkreta förslag.
Jag kommer nu att gå in på kritiken om klagomålens låga antal, offentliggörandet av arbetet som utförs av ombudsmannens institutioners och de många klagomålen utanför mandatet. För det första ligger våra mandat helt och hållet inom Europeiska unionen. Medborgarna kan ha svårt att förstå detta när de stöter på problem med gemenskapslagstiftningen. De går till parlamentets informationskontor eller kommissionens representationskontor, får vår blankett och klagar till oss. Vi försöker att rätta till situationen. Det är möjligt att detta begränsar antalet klagomål men antalet har ökat under årens lopp.
På frågan om offentliggörande av ombudsmannens arbete skulle jag vilja nämna att vi är mer kända än många nationella ombudsmän och parlamentsmedlemmarna kan definitivt göra mycket för att tala om för medborgarna om rätten att göra framställningar och rätten att klaga hos ombudsmannen. Det är ju trots allt ni som möter européerna där ute. Det är ni som har kontakt med allmänheten. Om ni berättar för folket om möjligheterna kommer de att bli mycket mer kända. Många av er har gjort detta och det är jag tacksam för.
Jag känner mig mycket hedrad att jag fick möjlighet att diskutera dessa frågor. Jag är mycket tacksam för kommentarerna från de Palacio och alla ni som är här och jag tackar så mycket för ert arbete.
(Applåder)
Tack så mycket, herr Söderman!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Överläggningar i utskottet för framställningar
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0236/2001) av Camisón Asensio för utskottet för framställningar om överläggningarna i utskottet för framställningar under parlamentsåret 2000-2001 (2001/2010(INI)).
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter! Jag börjar med att säga att det är en enorm tillfredsställelse för mig att vara föredragande för detta betänkande, eftersom jag hör till dem som är övertygade om att Europaparlamentets utskott för framställningar är ytterst värdefullt.
Detta beror på att denna institution för medborgarnas framställningar faktiskt är den mest direkta tillvägagångssätt som européerna har till sitt förfogande för att anmäla såväl de brister som fortfarande finns i gemenskapsrätten som de fall där man struntar blankt i att uppfylla de skyldigheter som härstammar från de direktiv och förordningar som redan har antagits, antingen för att de inte tillämpas eller för att de helt enkelt inte har genomförts.
Europeiska ombudsmannen och det viktiga arbete som bedrivs där fyller även en mycket viktig funktion. Även det faktum att det fanns en hög grad av enighet mellan alla ledamöter av utskottet vid debatterna och omröstningarna, har för mig varit en källa till stor glädje.
Siffrorna talar sitt tydliga språk: betänkandet består av 16 slutsatser som alla antogs enhälligt, och detsamma gäller de 5 ändringsförslag som lades fram efter små kompromissändringar. På grund av allt detta vill jag ge uttryck för min tacksamhet till hela utskottet och dess sekretariat.
Eftersom ni känner till innehållet i hela betänkandet kommer jag att begränsa mig till att ta upp några av de aspekter som enligt min åsikt är de som hör till nyheterna, till exempel att de europeiska medborgarnas rätt att inge framställningar - som enligt min åsikt är en grundläggande rättighet - även utsträcks till alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte i en medlemsstat. Jag rekommenderar att en sådan rättighet skall ges den vikt den förtjänar i de planerade debatter som ingår som en del i det konvent som föreslagits för unionens framtida utveckling. Det finns ett uppenbart behov att ge Europaparlamentets utskott för framställningar den rang det förtjänar med tanke på att detta utskott har en mycket stor social betydelse på grund av den direkta kontakten mellan personer och institution.
Det är så det skall vara eftersom något måste göras för att lösa upp knuten av distansering mellan folket och de högsta europeiska institutionerna, vilket understryks i alla enkäter. En lösning är naturligtvis att i högre grad överösa institutionerna med initiativbetänkanden, framför allt när det gäller alla de frågor som väcker oro hos medborgarna för att på så vis fördjupa den direkta kontakten med institutionerna. Dessutom är det förståndigt att genom utskottet för framställningar försöka öppna vägar till ett lagstiftningsinitiativ som mognar fram och föds hos folket, eftersom ett sådant förfarande ofta pekar på allvarliga brister.
Allt detta visar återigen på att utskottet för framställningar bör ha rätt att få tillgång till alla handlingar som utbyts mellan institutionerna om ett ärende och som är av grundläggande vikt för att utskottet skall kunna utföra sitt viktiga arbete.
I detta sammanhang är det på sin plats att tacka för den ovärderliga hjälp som vi får från såväl kommissionen som Europeiska ombudsmannen. Vi kan inte säga detsamma om rådet som fortfarande saknas. Man kan se av de framställningar som inges nu - och detta står helt klart - att medborgarnas kunskapsnivå har ökat, såväl genom informations- och utbildningsarbete som mer konkret genom elektroniska medel. Man behöver riktiga handböcker för snabbförfaranden och vanliga förfaranden. Detta är en uppgift vi måste ta itu med. Det händer alltför ofta att vissa offentliga maktorgan på gemenskapsnivå, nationella, regionala eller lokala - det finns på alla nivåer - visar en viss likgiltighet när det gäller att finna rättvisa lösningar på de problem som läggs fram.
Det är nödvändigt att reagera inför denna olyckliga situation. Man måste åtminstone be om stöd från ordförandeskapet för denna kammare för att till och med och om det är lämpligt, offentliggöra vissa institutioners ovilja att lösa problem och rätta till uppenbara orättvisor som vissa grupper av vanligt folk i Europa utsätts för.
Avslutningsvis, vill jag erinra om att en så personlig kontakt mellan framställare och Europaparlamentet genom utskottet för framställningar som möjligt och de utmärkta tjänster som generaldirektoratet för forskning och STOA tillhandahåller är två mycket viktiga faktorer för att utskottet för framställningar skall kunna göra ett effektivt arbete.
Herr talman! Allra först vill jag tacka och gratulera Camisón för det både samvetsgranna och framåtblickande arbete han lagt ned under utarbetandet av betänkandet. Tack vare honom kan våra kolleger få en bild av medborgarnas förväntningar, och därmed av den uppgift som utskottet för framställningar har att hantera.
Framställarna befinner sig ofta i Kafkaliknande situationer. Detta framgår vid läsningen av vissa fall som Camisón tar upp. Oavsett om det handlar om problem med erkännande av utbildningsbevis, diskriminering, indrivning, återkallelse av registreringsbevis, är komplexiteten så stor och hindren så uppenbara att medborgaren känner sig fullkomligt vanmäktig.
Med hjälp av en samordnad insats från vårt utskott och Europeiska kommissionen är det möjligt att behandla dessa problem och rätt till vad som upplevs som orättvist. Men utskottet för framställningar kan göra mer. Det kan knyta medborgarna till utarbetandet av gemenskapsregler.
Den 13 juni hade jag äran att lägga fram ett betänkande om silikonimplantat för omröstning i parlamentet. Detta betänkande är emellertid ett exempel på den tyvärr alltför sällsynt förekommande tillämpningen av punkterna 1 och 4 i artikel 175 i arbetsordningen, där det bland annat står att det behöriga utskottet får besluta att utarbeta betänkanden om framställningar som det har förklarat tillåtliga och om så krävs lägga fram resolutionsförslag för omröstning i parlamentet.
Så var fallet med det betänkande som jag ansvarade för. Betänkandet tillkom faktiskt till följd av två framställningar som undertecknats av närmare 1 000 personer. Men det var endast andra gången sedan utskottet för framställningar inrättades som en resolution antogs i parlamentet till följd av direkta krav från Europeiska unionens medborgare.
Precis som Camisón förordar i punkt 18 i sitt betänkande, har vårt utskott i detta fall vänt sig till STOA för en vetenskaplig analys av de problem framställarna har stött på. Med hjälp av utökad användning av artikel 175, en tanke som föredraganden förfäktar, bör vårt utskott kunna upprätta en direktförbindelse mellan medborgarnas problem och samtliga parlamentsledamöter. Som jag ser det, är detta ett politiskt erkännande av en verklig lyhördhet gentemot medborgarna. Det är också en av framtidens vägar för utskottet för framställningar.
Herr talman! Det faktum att över 10 000 framställningar har mottagits av utskottet för framställningar sedan dess början visar tydligt den praktiska betydelsen av Europeiska unionen för dess medborgare. Utskottets för framställningar arbete har ofta lett till en lyckosam avslutning för den berörda medborgaren och har i vissa fall resulterat i ändringar i nationella lagar och praxis i medlemsländerna.
Områdena som uppvisar de största svårigheterna för individer och grupper av medborgare är fortfarande socialt skydd, sjukvård, skatter och erkännande av akademiska kvalifikationer, i synnerhet för medborgare som arbetar i andra länder än sina egna medlemsländer, som till exempel i gränsregioner.
Miljöklagomål har också lagts fram om stora exploateringar där det verkat som om deras inverkan på miljön och människors uppehälle i de påverkade områdena ignoreras av exploatörerna och i vissa fall av berörda myndigheter.
Det har rönts stora framgångar. Exempelvis blev en irländsk framställare med en lärarexamen för högre undervisning från Förenade kungariket vägrad ansökningsrätt till en tjänst i en statlig skola. Kommissionen tog på framställarens och utskottets för framställningar vägnar upp fallet och vann slutligen målet efter att ha mött starkt motstånd från de tyska myndigheterna. Det är sådana framgångar som kan uppnås av utskottet för framställningar och vi behöver mer medel om utskottet för framställningar skall kunna arbeta effektivt.
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag i hög grad uppskattar arbetet vid utskottet för framställningar. Jag vet att detta utskott inte har mycket inflytande här i parlamentet, alla uppskattar det inte lika mycket, men jag anser emellertid att det arbete som bedrivs i utskottet för framställningar kanske är ett av de få områden som ger oss möjlighet till direkt kontakt med medborgarna och som gör att institutionerna kommer närmare dessa.
Jag instämmer helt i Camisón Asensios betänkande. Jag anser att den oro som vi som arbetar direkt i utskottet för framställningar känner tas upp i betänkandet och vi kommer därför att rösta för det. Men jag skulle vilja understryka vissa av de praktiska och reella problem som vi möts av ...
(Marinos avbröt talaren.) Jag ber så mycket om ursäkt, herr Marinos. Jag sade att vi utför ett mycket gott arbete i utskottet för framställningar och att utskottet har en stor betydelse.
Jag vill alltså understryka vissa av de reella problem som vi möter. Det första problemet: vi har goda förbindelser med Europeiska kommissionen och ombudsmannen samarbetar brett med utskottet för framställningar. Däremot har vi inte någon form av samarbete med rådet överhuvudtaget och det finns många, många framställningar som rådet skulle ha något att säga om och därför tycker vi att det är mycket tråkigt att rådet aldrig är närvarande. Detta är det första problemet vi har.
Problem nummer två: Snabbhet och beslutsfattande i arbetet med framställningar. Jag arbetar mycket med miljöproblem i utskottet för framställningar, det är logiskt, eftersom jag även arbetar i utskottet för miljöfrågor, och vad som ibland händer med miljöproblemen är att om svaret dröjer länge har besluten som fattades i landet i fråga och som gav upphov till framställningen redan fått oåterkalleliga effekter på miljön, vilket leder till att framställarna förlorar tålamodet. Därför är även detta ett av problemen i utskottet: det krävs en större snabbhet och större effektivitet i besvarandet av framställningarna. Jag är fullständigt införstådd med att medlemsstaterna ibland är mycket väl medvetna om att en försening i svaren kan underlätta det politiska beslutfattandet, och det är detta som händer ibland; det är inte utskottet som bär hela ansvaret, det är medlemsstaterna som dröjer med att svara.
Utskottet för framställningar är mycket viktigt för mig personligen som jag sade tidigare, och ändå är personalkapaciteten och de juridiska och tekniska resurserna så små - detta riktar jag naturligtvis mot vår egen institution - utskottet behöver faktiskt dessa resurser.
Camisón Asensio kommer med ett förslag som jag anser vara mycket bra. Enligt detta förslag bör man vid stora förseningar i svaren till medborgarna begära att parlamentets ordförandeskap offentliggör det försenade ärendet och vilka konsekvenser förseningarna får för framställarna, som faktiskt har tillräckligt mycket att göra med att lära sig gemenskapsrätten och samla in och sammanställa all dokumentation.
Jag anser kort sagt, herr talman, att det bör göras en insats för att utbilda och informera medborgarna om deras rätt att inge framställningar, eftersom denna rätt är inbyggd i unionsmedborgarskapet. Jag erinrar om att det under den föregående mandatperioden kom förslag om att utskottet för framställningar och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor skulle försvinna; jag har den åsikten att båda utskotten har en stor framtid i parlamentet, eftersom det arbete som bedrivs i dem åtminstone bidrar till att föra medborgarna närmare vårt arbete.
Herr talman! När det gäller vår käre kollegas, Camisón Asensio, utmärkta betänkande finns mycket att stödja och litet att tillägga. Jag begränsar mig till att kraftigt understryka det oförlåtliga faktum att ministerrådet på ett utmanande sätt ignorerar utskottet för framställningar och att ingen någonsin har kommit från ministerrådet för att samarbeta med oss, inte ens någon företrädare för det.
Och det är naturligt. De europeiska medborgarna vänder sig till utskottet för framställningar oftast just för att klaga på ministrarnas och deras myndigheters olagligheter eller underlåtelser då de inte får sina rättigheter tillgodosedda och deras protester eller klagomål ignoreras. Just därför är det utskottet för framställningar tillsammans med Europeiska ombudsmannen som de medborgare har hänvänt sig till vilka anser att de har förfördelats eller de vilka som aktiva medborgare försöker förhindra olagligheter, orättvisor och miljöförstöring. Därför bör Europaparlamentet uppmärksamma utskottet för framställningar mer och det bör ges ökade möjligheter till mer effektiva ingripanden. Det är sant att kommissionen har ett nära samarbete med oss, men även kommissionen kommer ofta i konflikt med de nationella myndigheterna på grund av att dessa är likgiltiga och skapar hinder för den. På så vis förblir pågående fall oavslutade under lång tid och de europeiska medborgare som efterfrågar vårt stöd blir besvikna.
Därför är det riktigt som sägs i Camisón Asensios betänkande att korta behandlingstider bör fastställas och göras obligatoriska för en snabbare utredning av framställningarna. Samtidigt bör ett förfarande inrättas genom vilket man offentliggör klagomålen och de anklagade myndigheternas overksamhet eller förhindrande attityd i framställarnas länder. Således skall medborgarna utrustas med det enda vapen som de skyldiga makthavarna är rädda för, nämligen offentligheten vilken blottställer dem inför väljarna.
Följande förslag tror jag skulle få mycket stor betydelse om det antogs: Att, under vissa förutsättningar, ett förfarande för tillfälliga åtgärder inrättas vilket omedelbart och tills vidare skulle stoppa sådana överträdelser av gemenskapslagstiftningen vilka är under utveckling varje gång som oåterkalleliga katastrofer hotar vår miljö eller vårt kulturella arv. Om ett tidsödande förfarande tillämpas innan Europadomstolen fäller sin slutgiltiga dom så innebär detta att domen då inte längre har någon verklig betydelse, eftersom skadan redan är skedd och den inte längre kan repareras.
Herr talman! Som avslutning på denna debatt skulle jag vilja tacka alla föredragandena - Bösch, Perry, Garrett, Sbarbati, Camisón Asensio - och alla de ledamöter som engagerar sig för framställningarna. Jag tackar också ombudsmannen som från sin utgångspunkt bedriver en verksamhet till medborgarnas försvar. Visst arbetar vi tillsammans och vi arbetar också för det europeiska medborgarskapet, för att begreppet europeiskt medborgarskap skall ha en försvarare i parlamentet, som är den främsta institutionen ur denna synpunkt.
Vi har gjort många framsteg och jag måste ge Europeiska kommissionen en eloge för dess stora lyhördhet, som visar sig i att de tjänstemän som presenterar betänkandena i utskottet för framställningar är väl förberedda. Å andra sidan har de europeiska medborgarna blivit fler och de tar till framställningar för att lägga fram personliga, sociala och miljöproblem: det är vår skyldighet att svara dem på ett uttömmande och tillfredsställande sätt, allt mindre platoniskt och med allt färre ytliga svar.
Med sina framställningar riktar de uppmärksamheten på den väg unionen fortfarande har att vandra innan medborgarnas trygghet kan garanteras. Vi tror verkligen inte att det måste till en likriktning till utslätning och opersonlighet i Europeiska unionen, utan vi tycker framför allt att de kulturella skillnaderna skall harmoniseras och tillvaratas som verkliga tillgångar för institutionerna.
Vi har inlett en tid av reformer, av försvar och förstärkning av framställningarna och med dessa reformer tror vi att vi bättre kan försvara medborgarna och samtidigt göra de europeiska institutionerna bättre kända för detta folk som blir allt större.
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter! Denna debatt handlar precis som den föregående om de europeiska institutionernas förbindelser med medborgarna.
Jag vill gratulera Camisón Asensio till hans betänkande, i vilket han understryker att rätten att inge framställningar gör det möjligt för de europeiska medborgarna att framföra sina rättmätiga krav och även påtala de brister som finns i gemenskapslagstiftningen. Ur denna dubbla synvinkel intresserar sig kommissionen naturligtvis för det arbete ni, ärade kolleger genomför. Jag anser, som González sade förut, att parlamentets utskott för framställningar - tillåt mig säga det som utomstående - precis som vid andra parlament jag har erfarenhet från (parlamentet i mitt land till exempel, vilket är det jag bäst känner till) uppfyller en mycket viktig funktion för att föra medborgarna närmare institutionerna i allmänhet. Men dessa utskott är även viktiga för parlamentarikernas arbete, för att de skall vara medvetna om vilka känsliga frågor som oroar många medborgare.
I år är det inte bara kommissionens tjänsteenheter som har samarbetat med utskottet för framställningar, utan även vi, kommissionärerna. Vi har ansträngt oss för att samarbeta aktivt med er, ärade ledamöter. Jag vill här tacka Gemelli för den hänvisning han gjorde; det stämmer att såväl Kinnock som Liikanen, Wallström och Bolkestein har deltagit i ert arbete, de har varit med och diskuterat personligen, de har kommit med förklaringar och försökt bidra med argument, alternativ och lösningar till de problem som framfördes från utskottet för framställningar i form av klagomål som medborgare hade lagt fram inför utskottet. I detta sammanhang anser jag att den vikt som vi i kommissionen lägger vid det arbete som ni utför, ärade ledamöter, är uppenbar.
Ur denna synvinkel - och jag har haft tillfälle att uttala mig tidigare i den här frågan - kommer kommissionen att svara så öppet och konstruktivt som möjligt mot er önskan att förstärka detta samarbete. Jag vet att de tidsfrister inom vilka vi lämnar de upplysningar ni begär från oss ibland utgör ett problem, men ni vet mycket väl att när vi har haft problem av den typen har detta oftast - för att inte säga i hundra procent av tillfällena - berott på att kommissionen i sin tur var beroende av upplysningar som en medlemsstat var skyldig att tillhandahålla.
Förvaltningarna skiljer sig åt sinsemellan. Vi har inte befogenhet att tvinga medlemsstaterna att insända upplysningar, förutom genom politiska påtryckningar. Detta utövar vi - precis som ni gör, ärade ledamöter - när vi anmäler att en medlemsstat inte har svarat på eller försvårar svaret som de är skyldiga att sända till kommissionen. Det enda jag kan säga är att kommissionen kommer att fortsätta att försöka uppnå att unionens medlemsstater agerar så snabbt som möjligt i sina svar på de upplysningar vi begär, just för att kunna svara på lämpligt sätt på de problem som ni vidarebefordrar till oss och att vi försöker fortsätta samarbeta maximalt med er, ärade ledamöter.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Sockerprodukter och vissa andra produkter avsedda som livsmedel
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0217/2001) av Lannoye för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till rådets direktiv om förenkling av vertikala direktiv på livsmedelsområdet: Förslag till rådets direktiv om
1. vissa former av socker avsedda som livsmedel
(13003/1992 - C5-0346/1999 - 1996/0113(CNS));
2. honung
(8701/2000 - C5-0347/1999 - 1996/0114(CNS));
3. fruktjuice och vissa liknande produkter avsedda som livsmedel
(13760/1999) - C5-0348/1999 - 1996/0115(CNS));
4. vissa former av hållbarhetsbehandlad, helt eller delvis dehydratiserad mjölk avsedd som livsmedel
(14002/1999 - C5-0349/1999 - 1999/0116(CNS));
5. sylt, gelé och marmelad samt sötad kastanjepuré avsedda som livsmedel
(7138/2000 - C5-0350/1999 - 1996/0118(CNS)) (förnyad rådfrågning) (14003/1999 - C5-0346/1999 - 1996/0113(CNS)).
. (FR) Herr talman! Så här i slutet av förmiddagen skall vi tala om direktiv som rör frukosten. Det är lite sent, men jag skall ändå våga mig på det.
Först vill jag påminna om att det är andra gången vi rådfrågas om denna fråga. Under föregående mandatperiod yttrade sig parlamentet om kommissionens förslag till förenkling av de vertikala direktiven om socker, honung, fruktjuice, mjölk och sylt. Saken är den att rådet har tagit god tid på sig att bereda ärendet och i slutändan gjort betydande ändringar av kommissionens ursprungliga förslag. Detta är anledningen till att vi i dag rådfrågas.
Jag vill alltså påminna om att det gällde att förenkla dessa direktiv. Utskottet för miljö och konsumentskydd intar en ståndpunkt som helt klart är förenlig med detta mål, men utskottet vill också se till att man inte i förenklingens namn tummar på kvalitetskraven, och framför allt att man inte slarvar med kvaliteten på informationen till konsumenterna. Alla ändringsförslag som ingivits av utskottet för miljö går i denna riktning. En stor del av ändringsförslagen kommer för övrigt från föredraganden.
Jag vill påminna om att rådets konsensus givetvis begränsar vårt handlingsutrymme, eftersom vi endast rådfrågas, vilket innebär att rådet efter dagens omröstning till syvende och sist har helt fria händer att fatta sitt beslut. Jag tror ändå att ändringsförslagen lyckas förbättra skrivningarna i det syfte jag nyss angav, nämligen produktkvalitet och en korrekt information till konsumenten.
Jag skall nu gå igenom de olika direktiven för att peka på de viktigaste punkterna. När det gäller sockerdirektivet har vi först ett litet definitionsproblem. Rådet har med rätta definierat en sockerart som används allt mer, fruktsocker, men underlåtit att definiera vad man kallar "brunt socker". Parlamentets ändringsförslag syftar alltså till att kräva att begreppen definieras i texterna. Man måste föreskriva en viss tidsfrist, men kommissionen måste ge ett förslag till definition. Detta framstår som grundläggande.
Det andra ärendet gäller honung. Det är en känslig fråga eftersom honung är en utpräglad kvalitetsprodukt som i allmänhet framställs hantverksmässigt. Det har också funnits stora problem med saluföringen av honung under föregående år, eftersom man ofta ser blandningar av honung och det kommer ut olika honungssorter som saknar kvalitetsgaranti på Europeiska unionens marknad. Det gäller alltså att vara vaksam på definitioner och märkning. Kommissionen föreslår att en ny kategori för honung skall införas, silad honung. Utskottet för miljö föreslår att detta förslag inte skall godkännas, eftersom det inte längre går att kontrollera den silade honungens ursprung från blommor. I de flesta fall har det pollen som gör det möjligt att genomföra en sådan kontroll gått förlorat, något som förhindrar en korrekt definition av produkten och står i strid med en kvalitetsgaranti för konsumenten. Vi föreslår därför att detta förslag inte skall godkännas.
När det gäller skadliga ämnen som kan finnas i honung för industriellt bruk och bagerihonung, anser vi att dessa skall förbjudas. Det är förstås frågan om honung av lägre kvalitet, som används som råvara i vissa av livsmedelsindustrins blandningar, men det är uteslutet att godta förekomsten av skadliga ämnen. Utskottet för miljö har därför ingivit ett ändringsförslag med denna innebörd.
Det tredje direktivet handlar om fruktjuice. Jag tror att de flesta av ändringsförslagen inte syftar till att i grunden ändra kommissionens och rådets förslag, utan snarare till att precisera skrivningarna och undvika missbruk. Låt mig förklara: en icke uttömmande lista över metoder och ämnen som är godkända i framställningen, enligt förslaget, finner vi inte tillfredsställande. Det måste vara en positiv lista. Vi kräver därför att kommissionen inom en viss angiven tid lämnar en positiv lista över godkända beståndsdelar för filtrering och fällning, samt över godkända absorptionstillsatsmedel. En positiv lista innebär att de ämnen som inte står upptagna på listan är förbjudna. Detta anser vi på sikt vara tydligare och mer positivt för konsumenten.
I ett ändringsförslag krävs även att fungicider inte skall användas för att hållbarhetsbehandla frukt avsedd för framställning av fruktjuice, och att endast nedfrysning skall godkännas som hållbarhetsbehandlingsmetod.
När det gäller det fjärde direktivet om mjölk, har vi inte gjort några ändringsförslag. Vi tycker att den framlagda texten är fullt tillfredsställande. När det gäller sylt har jag personligen återinfört ett ändringsförslag, som inte godkändes av utskottet för miljö, men som jag finner viktigt. Det handlar om att man inte skall godkänna ett allmänt bruk av ett artificiellt aromämne i sylt och marmelad, nämligen vanillin. Det har absolut inget syfte, annat än att modifiera smaken.
Herr talman! Det är ungefär fem år sedan nu som rådet samrådde med oss angående förslaget om att förenkla sju vertikala direktiv om livsmedel. Meningen med de här förslagen var att de befintliga reglerna, vilka innehåller överdrivet detaljerade bestämmelser, skulle förenklas eller bytas ut mot direktiv i vilka endast de grundläggande kraven togs upp. På det sättet skulle de vara mer funktionella och bättre överensstämma med de horisontella direktiven. Det är en nobel strävan som motsvarar människornas förväntningar, både konsumenterna och de som berörs på något annat sätt. Det är vi i PPE-gruppen gärna med om att arbeta för.
Vi kan konstatera att vi har kunnat slutföra direktivet om kakao och chokladprodukter, vilket från början också ingick i det här paketet och som gick igenom det längsta beslutsförfarandet, nämligen medbeslutandeförfarandet, allra först. Fem andra direktiv i paketet med sju stycken, de fem som vi behandlar i dag, kommer det till slut att ha tagit över fem år innan vi förenklat dem. Vi undrar om vi ändå inte måste sträva efter snabbare arbetssätt och efter andra beslutsmetoder, vi tror nämligen inte att det är det som människorna önskar av oss.
Herr talman! Vi vill som PPE-grupp gratulera föredraganden till hans arbete. Förseningen beror absolut inte på honom utan på att rådet har ändrat vissa delar i grunden så att vi måste avge ett nytt yttrande. Jag kan för PPE-gruppen säga att vi instämmer i betänkandet så som det lagts fram för omröstning i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Det gäller alla delar av paketet, förutom för fruktsaft. I det fallet avviker vår ståndpunkt något från betänkandet men det framgick redan tydligt i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Jag tror alltså inte att jag här i detalj måste gå in på alla skäl, motiv och riktningar för den avvikelsen.
Jag vill dock inte dölja, herr talman, och det vill jag använda resten av min talartid till, att vi med anledning av de här frågorna i vår grupp har haft en allvarlig diskussion angående frågan om det nu verkligen är parlamentets sak att ta upp sådana här detaljerade åtgärder med 626 ledamöter. Det skapar problem för oss. Vi får kritik utifrån mot parlamentet. Det betyder inte att vi underskattar betydelsen av livsmedelslagstiftning. Vi vet att även detaljer är viktiga i det sammanhanget men vi undrar om vi verkligen är de bäst lämpade att fatta beslut på en så hög teknisk nivå och om vi måste sysselsätta ett parlament med 626 ledamöter med sådana här långtgående tekniska åtgärder. Den fråga som vi undrat över är: måste vi inte komma fram till två typer av indirekt lagstiftning, en som parlamentet yttrar sig om och en annan del som i större utsträckning borde anförtros åt de verkställande organen? Den diskussionen är absolut inte slutförd, men jag skulle gärna vilja att den förs även utanför PPE-gruppen.
Herr talman! 1998 godkände detta parlament de fem direktiv som diskuteras i dag med ändringar. De har skickats tillbaka till oss bara för att det skett några förändringar i utskottsförfarandet. Jag noterar med tillfredsställelse att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor inte har några invändningar till det reviderade förfarandet. Det föreslår emellertid nya ändringar i texten för det föreslagna direktivet.
Meningen med direktiven är att förenkla reglerna som styr innehåll och namngivning. Vi bör därför undvika att komplicera ärendet. Politisk enighet har nåtts i den här frågan efter långa och mödosamma förhandlingar och vi bör därför till varje pris undvika att öppna förhandlingarna igen. Jag kan gå med på förändringar som ökar klarheten men inte ändrar innehållet. Ett sådant fall är inkluderandet av en definition för farinsocker. Detta skulle ge ökat skydd för konsumenter. När det gäller fruktjuicer är de föreslagna ändringarna för behandling och innehåll mer lämpade att regleras genom den övergripande lagstiftningen för dessa behandlingar. Förslaget att introducera tre nya produktnamn för fruktjuicer ligger inte i linje med de förslag som för närvarande diskuteras för kodexen. Dessutom kommer de bara att leda till att hela debatten öppnas igen.
Jag tror inte att omfattande förändringar, om de antas av detta hus, kommer att åstadkomma någonting. De kommer bara att försena förfarandet. Om det händer är det konsumenterna som förlorar i slutändan.
Herr talman! Det är inte lätt att tala om livsmedel i dag. Om man sedan dessutom som Lannoye tar upp rent tekniska aspekter blir det ännu mer komplicerat. Vi instämmer med betänkandet, utom när det gäller den punkt som Thyssen tog upp.
Det jag ville säga har dock inte med själva betänkandet som sådant att göra, utan handlar snarare om att parlamentet under de närmaste månaderna borde ta ställning till hur lagstiftningen skall gå till i framtiden. Också i detta betänkande hittar vi vissa punkter där vi antingen har skärpt ståndpunkterna eller gjort ingrepp i lagar som redan har diskuterats under de senaste två månaderna - jag tänker då till exempel på vattenfrågan. Jag tror att denna institution har allt att vinna på en samordnad lagstiftning. En annan punkt som jag sedan återkommer till är den överdrivna regleringen av vår lagstiftningsverksamhet, vilken inte har någon motsvarighet i våra medlemsstater. I medlemsstaterna finns det en hel rad frågor som man löser med cirkulär.
När det gäller det betänkande som vi utarbetade tillsammans med kommissionen förra året om dessa frågor bör vi tänka igenom detta mycket noggrant, för jag tror inte att en konsument som går ut och köper honung genast tänker på skillnaden mellan honung som har producerats i bikupa och filtrerad honung, även om etiketten är tydlig. Eftersom vår roll är att vara super partes och producera en lagstiftning som Europas medborgare förstår, bör vi då kanske göra vissa överväganden under de kommande månaderna.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja använda min korta talartid till att ta ställning till punkt 3 i direktivet om fruktjuicer. Vi arbetar i dag allt hårdare för konsumentinformation och upplysning. Den ansvarskännande konsumenten skall, informerad genom etikettering och märkning, själv besluta vad han skall köpa. Det måste skapas stränga, tydliga och entydiga bestämmelser som alla kan förstå. Beteckningar som juice, fruktjuice, nektar, fruktjuice från koncentrat eller till och med innehåller frukt gör det svårt för konsumenterna att se eller värdera en produkts verkliga kvalitet eller produktionssätt.
1975 infördes, eller betonades, med fruktjuicedirektivet för första gången beteckningen fruktjuice, och konsumenten har vant sig vid detta. Fruktjuice och fruktjuice från koncentrat är till resultatet en och samma produkt. Beteckningen "fruktjuice från koncentrat" avser enbart tillverkningssättet och inte de ämnen som ingår, vilka ju i slutändan måste vara identiska. Den kompletterande beteckningen "med koncentrat" anser jag snarare vara förvirrande. Produkternas beteckningar måste definieras tydligt och vara enkla och begripliga. Vi måste förhindra tillsatsbeteckningar som inte är absolut nödvändiga, för förvirring är inget konsumentskydd.
För mig utgör ändringsförslag 18, 19 och 25 en ogenomförbar förstärkning av det befintliga rättsläget, i synnerhet för juiceindustrin, och jag anser att de måste avslås. Frukt för konsumtionsmarknaden, alltså för förtäring, får behandlas med fungicider. Varför då inte frukt för juicetillverkning? Likaså måste kriterierna i EU:s dricksvattendirektiv för det vatten som behövs för att framställa fruktjuice vara tillräckliga. Jag ber alltså kollegerna att vid omröstningen på ett objektivt och målinriktat sätt skicka iväg ett direktiv som är till hjälp för konsumenterna och genomförbart för tillverkarna.
Herr talman! Jag delar några av Thyssens reservationer om vad vi har blivit ombedda att göra här samt graden av skicklighet som vi gör det med. Lannoye vet att jag respekterar honom, men jag måste tyvärr säga att jag är rädd att vi upprepar några av misstagen som begicks i debatten om chokladdirektivet och beslutsamheten att döpa om vissa produkter.
Lannoyes förändringar har skapat förvirring när det gäller renheten av honung. Jag håller med honom om fruktjuicerna och jag lovordar hans motiv. Men det finns ett antal medlemsländer som i hög grad använder filtrerad honung för att avlägsna insektsrester, sandkorn och pollenfragment. Jag har inte hört några övertygande argument att denna skada på produkten skulle tillföra oönskat material och det finns absolut andra ändringar framför oss i dag som kräver avlägsnande av organiska och oorganiska material från en del honung. Rådet har nått en förnuftig ståndpunkt i denna fråga och jag har inte sett några bevis - och jag har kontrollerat med vår egen livsmedelsmyndighet - för att det skulle finnas några berättigade farhågor om innehållet. Det finns andra sätt att spåra honungens ursprung, lika väl som polleninnehållet som den föredragande hänvisade till.
Slutligen, skulle jag vilja se på det som ett antal medlemsländer kallar "bagerihonung", vilket skall omdefinieras, om föredraganden får som han vill, som " industriell honung" . Något sådant existerar inte. Jag skulle vilja se detta som ett oavsiktligt översättningsfel men denna nedsättande fraseologi är troligtvis inget misstag. Man kan inte alltid göra sig förstådd bara genom att sätta ihop ett substantiv och ett adjektiv. Om jag skulle beskriva Lannoye, som jag högaktar, som en "industriell belgare", skulle detta vara en meningslös fras. Vi borde använda en riktig beskrivning som förstås över hela gemenskapen, inte en påhittad beskrivning. Detta är inte en produkt lämplig enbart som smörjmedel i industrin. Det är en produkt som människor känner till och har förtroende för och den är säker för konsumenter.
Herr talman, herr kommissionär! Av tidsskäl kommer jag endast att ta upp direktivet om fruktjuicer. Kommissionens förslag är tillräckligt bra för att inte ändras. Jag måste ge en särskild eloge till inledningen där juicer har delats upp i två definitioner: "fruktjuice" och "fruktjuice som erhålls från koncentrat" eftersom detta bidrar till att informera konsumenten. Just därför kan jag inte hålla med om ändringsförslag 29, i vilket kommissionens text tas bort och jag stöder i stället ändringsförslag 30, som går djupare in på samma fråga med en hänvisning till bilaga I.
Jag vill även säga att jag totalt förkastar ändringsförslagen 18, 19, 23 och 25. Det första av dessa handlar om förbud mot användning av fungicider i behandlingen efter skörd. Man måste vara medveten om att i Europa plockas frukten framför allt för marknaden för färsk frukt och först efter en urvalsprocess vad gäller kvalitet och storlek på frukten vet man vilka partier som skall säljas som färska och vilka partier som skall bli juice.
De gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i färsk frukt som bedöms som säkra för konsumenten har nu fastställts i direktiv 97/41/EG, och detta gränsvärde grundas på mycket grundliga undersökningar. Enligt min åsikt gäller samma direktiv även för juice, färsk frukt, hemmagjord juice och förpackad juice. Dessutom är behandlingen efter skörden nödvändig för att säkerställa att lagring, transport och distribution sker under de allra bästa förhållanden - och jag upprepar vad jag sade tidigare - det är en hög dos av bekämpningsmedlet som kan vara farlig, inte själva substansen. När det gäller kvalitetskrav på det vatten som tillsätts koncentraten, har vi även ett annat direktiv, 98/93/EG, som handlar om kvalitetskrav på vatten avsett för mänsklig konsumtion, inklusive livsmedelsindustrin.
Slutligen, är avsikten med ändringsförslag 23 att fastställa en positiv lista över tillåtna ämnen, och det är inte logiskt att definiera fler ämnen än dem som redan är godkända enligt direktiven 89/109/EEG och 90/128/EEG, som handlar om de material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, eftersom detta hindrar industrin att anpassa sig till den tekniska utvecklingen på ett smidigt sätt.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Livsmedel, konsumentskydd - dessa frågor har blivit laddade ämnen. De innehåller också en avsevärd del osäkerhet. Betänkandet borde medföra mer klarhet, och kollega Lannoyes insatser är också mycket tydliga. Jag tror emellertid att för mycket noggrannhet och för mycket detaljer också är farliga, och i det avseendet kan jag bara stödja det som kollega Thyssen sade: Vi måste här skilja mer mellan politiska uttalanden och tekniska diskussioner, även när det gäller vår egen verksamhet. Många gånger ställs det för höga krav på oss, inte för att vi i genomsnitt har så låg IQ, utan för att vi inte kan ha de specifika fackkunskaperna, eftersom det helt enkelt förutsätts för mycket, och då får man svårigheter med att avgöra vad som är lobbying och vad som är meningsfull verksamhet. Jag anser också att vi måste se upp vid regleringen av detaljer när det gäller märkningen, så att vi inte i ren regleringsiver - som exempelvis när det gäller fruktjuicerna, där man nu ändå har hittat en kompromiss - i slutändan bara vilseleder konsumenterna med dubbel information och dubbla deklarationer. Om det fortsätter så här måste vi snart skriva ut de kemiska sammansättningarna även på vinetiketter, och då kommer det inte att bli så enkelt att sälja vin längre.
Jag gläder mig och tackar alla de som har bidragit till att hitta kompromisser när det gäller fruktjuiceområdet, frågan om fungicider, vattentillsatser, frågan om juice och koncentrat samt när det gäller aromer, och jag hoppas att det kommer att bli omöjligt att dölja ursprunget när det gäller honungen. Jag ber också kollegerna att vara uppmärksamma vid omröstningen i det avseendet.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! När det gäller direktivet om fruktjuice vill jag uttrycka vårt samtycke till rådets förslag, som vi anser är ett steg i rätt riktning, det vill säga att effektivt skydda konsumenterna, som skall förses med tydlig, lättförståelig och objektiv information som ger dem möjlighet att välja utifrån en god sakkännedom, såväl vad gäller kvalitet som livsmedelssäkerhet. De ökade produktionskostnader som följer med detta arbete och med kvalitetsgarantin skall för övrigt tydligt framgå av märkningen.
Det finns för närvarande två huvudkategorier av fruktjuice som båda motsvarar en särskild typ av produkter och en specifik framställningsmetod. När det gäller märkningen ger dock inte den nuvarande metoden konsumenten möjlighet att tydligt särskilja dessa båda kategorier. För att kunna undanröja denna källa till förvirring hos konsumenten om vad det egentligen är för typ av produkt han eller hon köper, föreslog det finländska ordförandeskapet att två enkla, tydliga och objektiva definitioner skall införas. Termen "fruktjuice" skall förbehållas fruktjuice som inte är framställd av koncentrat, och juice framställd av koncentrat skall ges ett försäljningsnamn som överensstämmer med egenskaperna för denna typ av juice.
På detta sätt kan den konsument som vill ha en mer autentisk och naturlig produkt enkelt hitta den på hyllan med det tydliga namnet "fruktjuice", i vetskap om att han eller hon är beredd att betala det pris som svarar mot denna produkts särskilda egenskaper, samtidigt som den konsument som söker en mer standardiserad och ekonomisk produkt med full sakkännedom kan söka efter en juice framställd av koncentrat, utan att det råder något tvivel om produktens typ och särskilda egenskaper. Herr ordförande! Definitionen av dessa båda juicetyper med motsvarande försäljningsnamn tycks oss vara ett verkligt framsteg på konsumentinformationens område och det är av det skälet vi stöder förslaget.
Herr talman! Även jag kommer av tidsskäl endast att tala om förslaget om juicer.
Som föregående talare redan har sagt anser vi att rådets förslag klart bidrar till utvecklingen genom att fastställa denna tydliga åtskillnad mellan fruktjuice och fruktjuice som erhålls från koncentrat. Det är synnerligen positivt, eftersom konsumenten i och med detta får fullständig information om dessa produkter, vilkas egenskaper och produktionsformer klart skiljer sig åt. Vi kan därför inte gå med på att införa ändringsförslag som innebär att man helt eller delvis förvränger den distinktion som klart fastställs i rådets text.
Å andra sidan kan vi inte heller godta de ändringsförslag som avser att avskaffa användning av frukt som är avsedd för marknaden för färsk frukt, vilket är vad som skulle ske om vi förbjuder behandling efter skörd. Användningen av denna frukt innebär och möjliggör att man får en produkt av hög kvalitet och som är säker för konsumenten samt att överskott av råmaterial från jordbruket kan utnyttjas. Detta i sin tur leder till att man kan undvika stora försämringar och föroreningar av miljön.
Följaktligen kommer vi helt klart att rösta för rådets förslag och anta detta. Vi anser att de flesta av de ändringsförslag som har lagts fram i utskottet i avsikt att klargöra eller förbättra situationen, inte gör något annat än att öka förvirringen.
Herr talman, ärade ledamöter, ärade damer och herrar! Till att börja med skulle jag vilja tacka ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i synnerhet er, herr Lannoye, som föredragande för att ni har granskat förslagen till de fem så kallade vertikala direktiven som rådet sänt över.
Dessa direktiv handlar om vissa former av socker avsedda som livsmedel, om honung, om fruktjuice och vissa liknande produkter avsedda som livsmedel, vissa former av hållbarhetsbehandlad, helt eller delvis dehydratiserad mjölk avsedd som livsmedel och om sylt, gelé, marmelad och kastanjepuré avsedda som livsmedel.
Kommissionen välkomnar att parlamentet när det gäller kommittéförfarandet håller sig till den linje som rådet angett och därmed är införstått med att förfarandet med en rådgivande kommitté ersätts med förfarandet med en rådgivande kommitté.
När det gäller ändringsförslagen om rådets fem förslag konstaterar kommissionen att parlamentet redan 1996 hördes om kommissionsförslagen och tog ställning till dessa i sina sammanträden den 14 januari 1998 och den 4 maj 1999. Även om jag anser att några av dessa ändringsförslag verkar vara mycket vettiga ur redaktionell eller teknisk synvinkel, måste jag tyvärr hänvisa till att det här, som sagt, handlar om rådets förslag och inte om ursprungliga kommissionsförslag och att dessa ändringsförslag därmed gäller rådets förslag och inte kommissionsförslagen.
Därför måste jag tyvärr konstatera att kommissionen inte kan godkänna de ändringsförslag som föreslås i betänkandet.
Tack så mycket, kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.49 och återupptogs kl. 12.00.)
Herr talman! Jag vill inte fördröja omröstningarna länge. Tidigt i dag kom jag enligt artikel 148.3 med en invändning mot protokollet. Enligt artikel 148.3 skall parlamentet besluta om det om så behövs. Parlamentet har inte beslutat om detta. Jag skulle egentligen bara vilja veta vad som händer nu med min invändning.
För det andra skulle jag vilja peka på följande: I går beslutade vi i samband med mitt betänkande att anta kommissionens förslag. I en lagstiftningsresolution beslutade vi sedan att förkasta kommissionens förslag. Detta ändrades av sessionstjänsten i protokollet till "godkänner kommissionens förslag". I punkt 4 finns det dock i likhet med tidigare en mening som står i strid med det första beslutet, för här står liksom tidigare att den övre gränsen skall behållas, något som vi röstade emot i början. På grund av dessa motsägelser som finns kvar i det nuvarande utkastet till protokoll, bad jag att utskottet för konstitutionella frågor skulle ägna sig åt att generellt sett ändra arbetsordningen, så att det blir tydligt vad som händer när sådana motsägelser uppstår. Jag skulle bara vilja påpeka att det inte har fattats något beslut om min invändning mot protokollet i enlighet med artikel 148.3. Jag antar att protokollet därmed inte är godkänt på denna punkt och kommer att godkännas först vid en senare tidpunkt.
Herr talman, mina damer och herrar! Kollega Swoboda begår ett misstag, och jag ber er att noggrant uppmärksamma detta. Parlamentet fattade i går visserligen ett lätt motsägelsefullt beslut, jag betonar, lätt motsägelsefullt! Vi antog med en klar majoritet med 303 mot 253 röster kommissionens förslag om transitsystemet. I förslaget står det att den hittillsvarande övre gränsen skall avskaffas. Detta godkände parlamentet med otvetydig majoritet.
Enligt min åsikt var det ett faux pas av några kolleger att punkt 4 nu har kommit med. I realiteten är det dock inte någon motsägelse i fråga om innehållet, eftersom kommissionen också i punkt 4 uppmanas att bevara en övre gräns till dess att systemet med miljöpoäng upphör att gälla. Vi har alltså klart och tydligt beslutat att anta kommissionens förslag. Om rådet röstar för det är det perfekt. Jag hoppas att rådet kommer att göra det. Det andra kravet i punkt 4 är ett krav som kommissionen skall fundera på. Vad kommissionen gör i det här fallet, om den föreslår en ny övre gräns eller ingen alls, är upp till kommissionen. Vi har nämligen - och det framgår av punkt 4, om ni läser den andra halvan av meningen - faktiskt inte krävt den gamla övre gränsen, utan vi har sagt att kommissionen skulle kunna pröva att fastställa en ny övre gräns, i beaktande av kloka synpunkter. Men detta faux pas gick igenom med majoritet. Det betyder emellertid bara att kommissionen uppmanas att tänka över detta och meddela parlamentet sin åsikt när den har avslutat reflektionsprocessen. Parlamentets tydliga ståndpunkt var, är och förblir - och i det avseendet finns det inget att rätta till, herr Swoboda - att vi i går med stor majoritet godkände kommissionens ståndpunkt! Det skulle jag ännu en gång vilja fastställa!
Herr Swoboda, herr Jarzembowski! Jag tycker det verkar som att ju längre ni pratar, ju närmare varandra ni kommer. Vi skall undersöka det här noggrant och vi kommer att hålla er underrättade.
OMRÖSTNING
Ärade damer och herrar! Efter samråd med ansvariga tjänsteenheter skulle jag inte slutgiltigt vilja fastställa kommissionens ståndpunkt. Kommissionens skulle vilja förbehålla sig rätten att ännu en gång ompröva saken.
(Applåder)
Föredraganden, Cappato, har ordet. Ni har nu ett par alternativ att göra. Ni kan i alla fall meddela parlamentet om ni vill behålla förslaget, då övergår vi nu till omröstning om lagstiftningsresolutionen eller också kan ni återförvisa det till utskottet.
Herr föredragande, framför ert yttrande!
. (IT) Herr talman! Mot bakgrund av röstresultatet och att väldigt många avstod i omröstningen tror jag att det är en riktig försiktighetsåtgärd att återförvisa detta betänkande till utskottet, inte för föredragandens skull utan för kammarens.
(Ärendet återförvisades till det ansvariga utskottet.)
Betänkande (A5-0271/2001) av Ries, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring för tjugofjärde gången av rådets direktiv 76/769/EEG beträffande begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (pentabromdifenyleter) (KOM(2001) 12 - C5-0018/2001 - 2001/0018(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0272/2001) av Nisticò, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om att fastställa kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, bearbetning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter och om ändring av rådets direktiv 89/381/EEG (KOM(2000) 816 - C5-0034/2001 - 2000/0323(COD))
. (IT) Herr talman! I egenskap av föredragande vill jag be er och kammaren att anta mitt förslag att genomföra omröstningen om ändringsförslag 75 före ändringsförslagen 55 och 56. Detta för att få en logisk följd i ändringsförslagen, eftersom ändringsförslag 75 skulle ersätta ändringsförslagen 55 och 56. Dessutom kommer det ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 75 av Lisi och Santini, vilket jag instämmer i, och ett ändringsförslag 43 av Tannock och Korhola, vilket jag också instämmer i.
Herr talman! Den fråga Nisticò tar upp om att ändra röstordningen tror jag har diskuterats med honom de senaste 10 dagarna och vi har för länge sedan nått fram till den slutsats som framgår av röstlistan, så jag förstår inte varför Nisticò överhuvudtaget lyfter fram frågan nu. Ändringsförslag nr 55 och 56 bör helt klart gå till omröstning före nr 75, och detta har det rått enighet om under en längre tid. Det verkar dock som om Nisticò fortfarande försöker resa tvivel beträffande detta, vilket jag inte kan förstå.
Det kan jag vara mycket tydlig om, herr föredragande! Vi måste även här tillämpa arbetsordningen och ordningsföljden för omröstningen, såsom på nytt undersökts av berörd tjänst innan ni talade, är riktig och den överlåts sedan till talmannens bedömning. Jag tycker att vi behåller ordningsföljden som den är.
. (IT) Herr talman! Syftet med mitt inlägg var att be kammaren ta ställning, eftersom den är suverän och därmed kan ändra en ordning som den inte anser är logisk. Jag insisterar därför på att mitt förslag tas upp till omröstning, så att vi ser vem som är för och vem som är emot.
Herr Nisticò! Ni har sagt två saker. Kompromissändringsförslaget kan vi prata om strax. Det kan ni strax lägga fram och då kan församlingen säga om den antar det eller inte. Ordningsföljden för omröstningen är ändå talmannens behörighet. Jag tar med den behörigheten beslutet att behålla omröstningen, enligt rekommendation från berörd tjänst. Det här är den rimligaste ordningsföljden. När det gäller ett eventuellt muntligt ändringsförslag, kan vi som sagt strax återkomma till det när det behandlas.
Herr talman! Nisticò sade att det fanns ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 43, vilket är ett av dem som ni försöker anta i klump.
Om det muntliga ändringsförslaget gäller ändringsförslag 43 som ingår i blocket så får ni lägga fram det, då kan vi nu behandla den punkten innan vi röstar om hela blocket. Stämmer det, herr Nisticò?
. (IT) Helt rätt. Tannock lägger fram detta ändringsförslag.
Det kan nu motiveras. Det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 43.
Herr talman! Det muntliga ändringsförslaget som jag föreslog till ändringsförslag 43 av Lund gällde en ersättning till hans andra punkt. Detta är något som jag har nått en kompromiss med Korhola över. Det lyder som följer: "Vid brist på vissa plasmaprodukter, och endast avseende import till EU från länder utanför EU, kan medlemsländerna ge dispens från direktivet under förutsättning att den överenskomna kvaliteten och säkerhetsföreskrifterna följs."
Detta är absolut nödvändigt för att säkra europeiska blödarsjukas intressen som ibland är beroende av importerade faktor VIII plasmaprodukter som kan innehålla donerat och sålt blod från Förenta staterna. Så det är absolut nödvändigt, om vi inte skall riskera livet på brittiska och andra blödarsjuka. Detta har stöd från mig själv och Korhola. Jag har förstått att Lund också kommer att stödja det.
Efter omröstning om ändringsförslagen 55 och 56
Talmannen. Vi känner till förfarandet vid framförandet av muntliga ändringsförslag och då måste jag fråga plenarsammanträdet om ni har några invändningar mot det. Tolv ledamöter eller fler kan ha invändningar mot det. Jag frågar om man kan godta ändringsförslaget? Jag ser fler än tolv ledamöter. Därmed förkastas det muntliga ändringsförslaget.
Jag föreslår att vi gör det här praktiskt, att vi snart röstar separat om ändringsförslag 43. Vi kommer nu att rösta i block om alla 60 ändringsförslag från utskottet minus ändringsförslag 43.
Herr talman! Det var tråkigt att ni inte kunde ge mig ordet, som jag begärde, före omröstningen om ändringsförslag 55 och 56, eftersom meningen med det muntliga ändringsförslaget just var att göra det möjligt för kammaren att, innan den röstade om nr 55 och 56, bedöma om den kunde instämma i den kompromiss som mitt förslag innebär. Eftersom den första delen nu har fallit till följd av att jag tyvärr inte fick ordet, är det i det här läget absolut ingen mening med att lägga fram det muntliga ändringsförslag som gällde den första delen. Jag beklagar det, eftersom jag hade kunnat lägga fram det om vi hade kastat om ordningen, som föredraganden föreslog. Jag försökte göra det innan kammaren röstade: jag fick inte ordet och detta är resultatet.
(Applåder)
Tack, herr Lisi! Det tjänar i alla fall inte något till just nu.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0229/2001) av Evans Jonathan, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändringarna av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 (förordning om tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget) (KOM(2000) 582 - C5-0527/2000 - 2000/0243(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0269/2001) av Andria, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets förordning om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans (KOM(2001) 113 - C5-0121/2001 - 2001/0062(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0217/2001) av Lannoye, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om förslaget till rådets direktiv om förenkling av vertikala direktiv på livsmedelsområdet:Förslag till rådets direktiv om:1. vissa former av socker avsedda som livsmedel(14003/1999-C5-0346/1999 - 1996/0113(CNS));2. honung(8701/2000-C5-0347/1999-1996/0114(CNS));3. fruktjuice och vissa liknande produkter avsedda som livsmedel(13760/1999-C5-0348/1999-1996/0115(CNS));4. om vissa former av hållbarhetsbehandlad helt eller delvis dehydratiserad mjölk avsedd som livsmedel (14002/1999-C5-0349/1999-1996/0116(CNS)):5. sylt, gelé och marmelad samt sötad kastanjepuré avsedda som livsmedel (7138/2000-C5-0350/1999-1999/0118(CNS)) (Förnyad rådfrågning)
(Parlamentet antog de fem lagstiftningsresolutionerna.)
Förslag till gemensam resolution angående resultaten från Bonnkonferensen om klimatförändringar
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0284/2001) av Cederschiöld, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor,
om strategin för ett säkrare informationssamhälle - ökad säkerhet i informationsinfrastrukturen och bekämpning av datorrelaterad brottslighet (KOM(2000) 890 - C5-0143/2001 - 2001/2070(COS))
. Herr talman! Jag vill bara mycket kort förklara de båda ändringsförslagen. De är nämligen inte särskilt politiska utan snarare tekniska.
Det ena ändringsförslaget gäller tillägget om terrorism. Det var en muntlig ändring som antogs enhälligt i utskottet, men av tekniska skäl föll denna ändring tyvärr bort. Det hade därför egentligen inte behövts något ändringsförslag här i plenum, utan det handlar bara om att godkänna det enhälliga beslutet från utskottet.
Det andra ändringsförslaget är språkligt. På engelska hade termen labelling, märkning, använts. Ett bättre ord på engelska hade varit certification, vilket i översättning uppenbarligen blir tydligare även i de övriga språkversionerna.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0280/2001) av Bösch, för utskottet för framställningar, om Europeiska ombudsmannens årsrapport 2000 (C5-0302/2001 - 2001/2043(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0245/2001) av Perry, för utskottet för framställningar, om särskild rapport från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet efter undersökningen på eget initiativ av om de olika gemenskapsinstitutionerna och -organen antagit någon kodex för god förvaltningssed som är tillgänglig för allmänheten (C5-0438/2000 - 2000/2212(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0240/2001) av Almeida Garrett, för utskottet för konstitutionella frågor, om ändring av artikel 3 i ombudsmannens stadga
(1999/2215(ACI))
Ändringsförslag 1
Herr talman! Innan vi röstar om detta yrkande med namnupprop skulle jag vilja påpeka att vi, om vi skulle rösta för detta yrkande, skulle göra oss skyldiga till ett svårt brott mot den europeiska primärrätten, nämligen mot Europeiska unionens grundläggande fördrag. I ett demokratiskt konstruerat Europa får det inte vara så att ombudsmannen får kontroll över ledamöterna!
(Applåder)
Även om jag förordar och stöder ombudsmannens ämbete får det inte vara så att ledamöterna skall ställas till svars.
(Applåder)
Kollega von Boetticher! Vi skall inte föra några diskussioner om innehållet under omröstningen. Det är överenskommet. Ni vet själv också att kammaren är mycket väl medveten om innehållet i ändringsförslagen.
Herr Duff! Ni får inte gå in på innehållet här. Vi skall inte föra någon konstitutionell debatt här. Ni får säga något helt kort om någon ordningsfråga om ni vill men inte om innehållet.
Herr talman! Om jag var oförmögen att tala om innehållet skulle jag bara säga att det föregående uttalandet från husets PPE-sida är fullkomligt struntprat.
Kolleger! Det är hög tid att börja med omröstningen.
Herr talman! Det enda jag skulle vilja be er om är att ni informerar denna kammare att föredraganden är emot detta ändringsförslag.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0236/2001) av Camisón Asensio, för utskottet för framställningar, om överläggningarna i utskottet för framställningar under parlamentsåret 2000-2001 (2001/2010(INI))
Artikel 175 i arbetsordningen
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr talman! Jag ville inte avbryta omröstningen tidigare, men jag skulle vilja återknyta till Nisticòs betänkande.
Tannock gjorde oss uppmärksamma på frågan om tillgången på blod och plasmaprodukter för blödarsjuka om källan finns utanför gemenskapen. Jag är inte välinformerad om fakta i frågan, men jag hade ett intryck av att hans ingripande snarare var baserat på bevisliga fakta än på politiska preferenser. När vi behandlar lagstiftning som direkt påverkar människors hälsa måste vi vara mycket försiktiga och uppmärksamma.
Jag ber er, herr talman, att be tjänstemännen att sammanställa ett dokument med fakta i denna fråga så att vi kan låta våra kolleger få kännedom om det i grupperna. Jag är rädd att vi kan ha misstagit oss vid omröstningen.
Herr Cox! Jag skall naturligtvis be tjänstemännen att gå igenom allt noga. Det är självklart och särskilt om ni ber om det.
RÖSTFÖRKLARINGAR
Betänkande (A5-0270)/2001) av Cappato
Herr talman! Jag sluter ögonen och vad ser jag? Jag är i Venedig, världens vackraste stad: det är månsken, det finns gondoler, vi är på Canal Grande med italiensk mat, spaghetti med bläckfisk, fransk Dom Pérignon-champagne och en blond skönhet som för mig tillbaka till min ungdoms dagar. När jag kommer hem igen hittar jag mina tillhörigheter utanför dörren, tack vare det svaga skyddet för personuppgifter och värnandet av privatlivet: min fru har fått reda på det!
Det var därför jag röstade för, herr talman. Men var det dröm eller verklighet, tro?
. (NL) I Nederländerna sätter många människor upp dekaler om att reklam undanbedes på sina brevlådor. Det har nu så sakteliga blivit allmänt godtaget att det är ohyfsat och till och med rättsvidrigt att kringgå det meddelandet. En sådan reglering kallar man nu för en opt out, varvid mottagaren själv måste meddela om han eller hon vill få den här posten eller inte. En opt in, varvid det krävs ett meddelande om att man vill få kommersiell post, skulle vara ännu bättre. Vid elektronisk kommunikation finns det ännu fler skäl för en sådan opt in. På det sättet förhindras att konsumenten besväras med att ta emot och radera oönskade meddelanden, vilka han eller hon dessutom måste betala för. Dessutom överbelastas e-posten på grund av det här överflödet av reklam och blir alltså oanvändbar för tillförlitlig kommunikation. Kommissionen föreslår helt riktigt en sådan opt in i artikel 13. Jag blir förskräckt över föredragandens ståndpunkt, eftersom han verkar förespråka en opt out, vilken endast befriar konsumenten från överbelastning efter att denne uttryckligen protesterat. Dessutom finns det redan dåliga erfarenheter med löften från organisationer som tjänar sina pengar genom "direct marketing". Det skydd av privatlivet som eftersträvas i det här direktivet, utsätts av ett allvarligt hot på grund av Cappatos inställning.
Herr talman! Jag skulle vilja lämna röstförklaringar för två betänkanden tillsammans: Cappatos och Cederschiölds betänkanden.
Jag röstade emot de båda betänkandena. Det finns en först och främst stor fara när det gäller det fullständiga bevarandet av information om användare. Detta väcker allvarliga frågor om civila friheter. Cyberbrotten har lett till en situation där nya former av brott skapas. Bristen på uppmärksamhet kring civila friheter, bristen på uppmärksamhet kring människornas grundläggande rätt till privatliv förbises. Det finns här en stor fara att människor i framtiden kommer att vara rädda för att kommunicera och använda modern teknik, eftersom de vet att deras kommunikationer blir uppsnappade, avlyssnade och kommer i händerna på människor som inte har rätt till dem.
Innan vi ser på möjligheten att lagstifta på de här områdena bör vi först av allt se till att människornas grundläggande rättigheter och civila friheter skyddas. Båda är inskrivna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och i EU-fördragen. Betoningen ligger här på att använda skrämseltaktik såsom problem med pedofili, terrorism, droger eller vapenhandel. Dessa är mycket känsloladdade frågor. Folk är mycket villiga att tillåta lagstiftning och vidtagandet av förtryckande åtgärder därför att de är oroliga för dessa frågor.
Det faktum att jag röstade emot betyder inte att jag inte är berörd av dessa frågor. Men först och främst måste vi skydda människornas grundläggande civila friheter såsom det står skrivet i internationell lagstiftning. Vi bör inte förbise detta. Vilken sorts samhälle skulle vi ha om folks grundläggande rättigheter förbisågs i bekämpandet av andra brott? Det finns många likheter mellan de båda. Det måste vi komma ihåg.
Betänkande (A5-0272/2001) av Nisticò
. (PT) Det finns polemiska aspekter i detta betänkande, vilket det också finns i kommissionens egna förslag. Som föredraganden från utskottet för rättsliga frågor sagt är det kanske att föredra att båda direktiven slogs ihop, dvs. det aktuella förslaget som rör behandlingen av personuppgifter och sekretess vid överföring av elektronisk meddelanden och direktivet om universella tjänster. Kommissionens förslag att ge arbetsgivare rätt att övervaka sina anställda är dessutom en komplicerad och mycket känslig fråga.
Blocksända ej beställda elektroniska meddelanden (s.k. spamming), är dessutom en annan källa till bekymmer för den som försöker hitta en tillfredsställande lösning. Därför förtjänar DECO:s (Associação Portuguesa para a Defesa do Consumidor) ståndpunkt all uppmärksamhet, vilket stöder kommissionens förslag, som tänkt sig att göra ett i förväg givet godkännande obligatoriskt opt-in för elektronisk post som är obeställd, eftersom den verkar ge de europeiska konsumenterna fler garantier att kunna välja om de vill ta emot sådan spammed e-post och därmed kunna undvika att bli bombarderade av elektroniska meddelanden som inte är beställda, reklam av olika slag, utom i de fall då de gett sitt samtycke till det.
. (EN) Jag röstade emot. Motsatsen skulle vara fullständigt ineffektiv. Om EU lagstiftar för att begränsa skickande av e-post, vare sig det gäller marknadsföring, penninginsamling eller politiska budskap, kommer e-post fortfarande att skickas till mottagare inom EU - men skickas från länder utanför EU. Jag är rent av frestad av tanken att starta ett litet företag på någon solig plats, till exempel en karibisk ö, varifrån jag obegränsat kunde sprida e-post in i EU från EU-företag i utbyte mot ett fett arvode. Detta företag kunde inte existera inom EU. Det välmenande EU, om det röstar för förslaget, kommer att göra två skadliga saker: det kommer att handikappa EU-baserade företag gentemot deras konkurrenter i övriga världen och det kommer att överföra jobb till länder utanför EU. Vägen till helvetet, sägs det, är stenlagd med goda föresatser. Skräppost måste kunna kontrolleras - men den kan bara kontrolleras genom global lagstiftning och samarbete.
. Jag väljer att gå emot den ståndpunkt som min partigrupp har intagit vad gäller reglerna om att via e-post sända ut icke beställd reklam till konsumenter. Reklam via e-post innebär allmänt sett en olägenhet för konsumenten, då den bl.a. tar tid att öppna och radera. Vidare bidrar den till spridningen av virus på Internet. Dessutom är det konsumenten som får bära kostnaderna för att ta emot och läsa reklamen. Mot bakgrund av detta anser jag att endast en opt-in-lösning effektivt kan skydda konsumenter från icke beställd reklam. Mitt ställningstagande i denna fråga har påverkat min röst i slutomröstningen om detta betänkande.
Betänkande (A5-0271/2001) av Ries
Schörling (Verts/ALE), skriftlig. Högbromerade flamskyddsmedel finns långt upp i näringskedjan. Detta konstateras för första gången sedan en svensk miljöstudie visat att högbromerade flamskyddsmedel, vilka ansetts vara mindre skadliga än de lågbromerade, också är bioackumulerande sedan de hittats i ägg från pilgrimsfalk i Sverige. Studien visar 400 gånger högre halter av bromerade flamskyddsmedel i ägg hos vilda pilgrimsfalkar jämfört med äggen från burhållna falkar.
Vi vet att de lågbromerade flamskyddsmedlen är bioackumulerande sedan de hittats i fåglar, fiskar och däggdjur, men tidigare har man trott att högbromerade inte varit särskilt skadliga. De högbromerade har större molekyler och skulle därmed ha svårare att tränga in i cellmembranen hos levande organismer. Nu har detta alltså visat sig vara fel.
Detta är ett stort hälso- och miljöproblem, eftersom många användare ersatt de högbromerade flamskyddsmedlen i produkter med lågbromerade, och användningen av lågbromerade flamskyddsmedel som dekaBDE står för 80 procent av alla flamskyddsmedel.
Gruppen De Gröna röstade därför för att hela gruppen av penta-, okta- och dekaBDE skall förbjudas redan nu. Det kräver försiktighetsprincipen, mot bakgrund av de nya rön som gjorts. En majoritet av parlamentet valde att invänta den riskbedömning som för närvarande pågår för dekaBDE. Det innebär att tonvis med farliga högriskkemikalier fortsätter att släppas ut i miljön, vilket enligt vår syn strider mot försiktighetsprincipens intentioner.
Herr talman! Pensionärspartiet är helt för en reglering av blodgivning och blodtransporter. Pensionärerna tillhör dem som är mycket aktiva i de föreningar som engagerar sig i blodgivning i hela Europa. Jag välkomnar därför detta utmärkta, perfekta och kompletta betänkande av min vän Nisticò, vilket jag röstade för.
Herr talman, det finns ett italienskt ordspråk som lyder: "Il riso fa buon sangue" (ordagrant Skratt är bra för blodet), och vi vill att det blod som är i omlopp skall vara bra. Alltså tror jag att det är bra att jag ibland får någon att skratta i och med dessa röstförklaringar, för det gör blodet gott och bidrar också till det som är syftet med detta direktiv.
Problemet med kontrollen av blod för blodtransfusioner och av blodgivare har upprepade gånger sysselsatt Europaparlamentet och sedan 1993 finns en mängd resolutioner om detta. Det finns fortfarande en betydande oro hos allmänheten på grund av den brottsliga ansvarslöshet som har visats av behöriga myndigheter i olika länder inom Europeiska unionen.
Kommissionens förslag om ändring av direktiv 89/381/EEG hade som målsättning att öka både kvaliteten och säkerheten rörande bestämmelserna om insamling, kontroll, transport, förvaring och distribution av blod och olika blodkomponenter. Det är viktigt att medlemsstaterna kan införa ännu strängare normer och att transporten av blod mellan de 15 medlemsstaterna inte styrs av reglerna för den inre marknaden.
Jag röstar för Nisticòs betänkande eftersom det står fast vid stränga bestämmelser, motsätter sig kommersialiseringen av humanblod och eftersträvar att behovet av blod säkras genom nätverk av frivilliga för största möjliga säkerhet vilket skall avlägsna Europeiska unionens behov av leverantörer utanför gemenskapen.
. (FR) Vi har röstat ja till denna text, efter de ändringsförslag som har lämnats av Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Och vi har röstat emot alla ändringsförslag som kan tänkas äventyra eller inskränka blodgivningen, som grundar sig på idealism, frivillighet och icke-profit.
Vi beklagar endast att det i betänkandet inte föreskrivs att företagen skall ha formell skyldighet att bevilja sina löntagare den ledighet som krävs för att lämna blod och slopa de krångliga tillståndsförfaranden som får den goda viljan att vackla.
Vi är motståndare till det ekonomiska systemet som helhet, ett system som drivs av vinstintressen. Den vinst som direkt eller indirekt hämtas från handeln med mänskliga organ, mänskliga celler och vävnader, är ett av detta systems mest motbjudande uttryck, som vittnar om det faktum att samhället inte har lämnat barbariet.
. (FR) Det europeiska direktivet om kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, bearbetning, förvaring och distribution av blod måste ändras för att förbättra skyddet för givare och mottagare.
Mottagarnas säkerhet förtjänar att garanteras mer effektivt. Detta kan ske dels genom bättre spårbarhet i hela blodtransfusionskedjan, dels genom att man garanterar att personalen på samtliga blodtransfusionsinrättningar i Europa har hög kompetens.
Förbättrad säkerhet ökar förtroendet för blodförsörjningssystemet och uppmuntrar följaktligen givarna att lämna blod.
Men i direktivet måste man också erinra om principerna. Blod är ingen handelsvara. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anges för övrigt att det är förbjudet att använda människokroppen i vinstsyfte.
Vi måste därför tydligt understryka gåvoprincipen. Genom sin gåva utför medborgaren en solidaritetshandling. Detta förutsätter att blod och blodkomponenter inte får tas från andra än frivilliga givare. Detta har de europeiska socialisterna betonat.
. (IT) Jag kan inte annat än uttrycka mitt bifall till Giuseppe Nisticòs betänkande. Detta eftersom sedan en tid mer eller mindre alla, medborgare och verksamma inom sektorn, har känt ett behov av gemenskapsregler som fastställer klara bestämmelser också vad beträffar det känsliga området insamling, kontroll, behandling, bevarande och distribution av blod och blodderivat: ett område där den ytterliga brådskan när det gäller att tillfredsställa det stora medicinska behovet aldrig får ses som frikopplad från skälen till kontroll och förebyggande åtgärder. Nisticò har utvecklat alla dessa argument på ett utmärkt sätt, delvis beroende på sin yrkeskunskap. Av dessa skäl instämmer jag i betänkandet som helhet och röstade därmed för det.
. (FR) Jag har i likhet med många andra kolleger kontaktats av blodgivarorganisationer som är oroade över eventuella ändringar av den befintliga lagstiftningen inom detta område.
Alla beklagar med en mun och med rätta bristen på blod och plasma inom Europeiska unionen och understryker samtidigt att man på inga villkor får låta vaksamheten mattas när det gäller kvaliteten på dessa produkter, i synnerhet med tanke på att Europeiska unionens behov till hälften fylls av importerat blod!
Det föreliggande av parlamentet ändrade direktivet ändrar, integrerar och kompletterar nu gällande europeisk lagstiftning om kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, bearbetning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter. Det handlar om att anta strängare bestämmelser för att godkänna givare och tillämpa spårningsundersökningar på givarna, samt på gemenskapsnivå inrätta ett kvalitetssystem för blodtransfusionsinrättningar. Det hela skall kompletteras med ett likvärdigt system för kontroll och godkännande i medlemsstaterna. Slutligen föreslås att gemensamma normer skall fastställas för utbildning av personal och möjligheten att spåra blod från givare till patient.
Dessa åtgärder skall givetvis inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa striktare skyddsåtgärder.
Det är för övrigt önskvärt att Europeiska unionens importberoende av blod och blodkomponenter från tredje land minskar. I detta syfte måste vi bedriva informationskampanjer riktade till potentiella givare. Men vi får inte under några omständigheter tänka oss ett system med ersättning för dessa produkter. Europaparlamentets betänkande betonar med rätta vikten av att blodgivningen sker på ideell basis och erkänner samtidigt att man måste framhålla att givarna gör en samhällelig insats och understryka värdet i deras gåva.
Jag är själv blodgivare och envis förkämpe för blodgivning. Därför har jag röstat ja till detta betänkande.
. (IT) Jag följde frågan om blodgivning i det italienska parlamentet under många år, där det också rent av bildades en grupp ledamöter som var medlemmar i AVIS, den största frivilligorganisationen i Italien. Det den har arbetat för under dessa år har varit att få den så kallade "Blodlagen" antagen och sedermera förbättrad.
Redan då fick jag den uppfattningen att det är oundgängligt med en ökande europeisk harmonisering av bestämmelserna på detta område inte bara med tanke på ett europeiskt medborgarskap som tvingar fram en likartad behandling av hälsofrågorna i Europa, utan också därför att det är nödvändigt med gemensamma regler när vi ställs inför svåra sjukdomar - såsom aids och BSE - och har en global blodmarknad där man även måste ta hänsyn till vetenskapliga framsteg (konstgjort blod, människoblod producerat av stamceller).
Ändringarna i det direktiv vi behandlar tillfredsställer de som, liksom jag, alltid har slagits för en kraftfullare offentlig politik som främjar frivillig blodgivning utan ersättning. Man kanske hade kunnat göra ännu litet mer, genom att avsätta resurser för att främja initiativ till stöd för frivillig blodgivning, men redan nu har vi tagit ett stort steg framåt.
. (PT) Det är viktigt att framhålla, vilket har skett i detta betänkande, att människokroppen eller dess kroppsdelar inte får bli föremål för kommersialisering, vilket naturligtvis inbegriper människoblod, oberoende av vilket tillstånd kroppen befinner sig i. Flera givarorganisationer, inklusive Föreningen för tillvaratagande av blodmottagares intressen i Portugal och Internationella blodgivarförbundet stöder denna ståndpunkt, inklusive de olika positiva aspekterna i betänkandet som innebär ett framsteg för främjandet av frivilligheten vid blodgivning i flera medlemsstater i Europeiska unionen. Ett stort antal blodgivare är avgörande för att alla medlemsstater skall vara självförsörjande, även om solidaritetsprincipen också bör gälla mellan medlemsstaterna, så långt det är möjligt.
Så som anges i betänkandet, om man vill att blodgivare skall skänka sitt blod gratis, och så måste det vara, får inte blodförsörjningssystemen vara kommersiella. Blodhanteringen bör i alla etapper vara en service som ges medlemsstaternas hälso- och sjukvård, till förmån för de sjuka.
Alla de förslag som förbättrar det aktuella direktivet från 89/381 är positiva, särskilt när det gäller kvalitets- och säkerhetsnivån under de olika etapperna: tappning, behandling, förvaring och distribution av blod.
. (FR) Jag har röstat ja till detta betänkande. Jag tror och hoppas att de initiativ som förordas i detta betänkande kommer att göra det möjligt att undvika de katastrofer vi har upplevt, bland annat i Frankrike med blodskandalen med smittat blod. Vi kan inte förtränga denna tragiska händelseutveckling som har lämnat så djupa spår i vårt medvetande.
Det är därför vår uppgift att på europeisk nivå fastställa höga normer för blodkvalitet och säker insamling av blod och ställa höga krav på förvaringsförhållanden och spårbarhet samt införa stränga kontrollbestämmelser.
Blod är inte en vara bland andra. Det är ingen handelsvara och inget skall få oss att vika från den linjen. Jag är en bestämd motståndare till alla former av kommersiell användning av humanblod och ställer mig bakom principen om frivillig gåva utan ersättning.
Skälen härtill är främst etiska. Vårt parlament och framför allt parlamentets utskott för humangenetik hänvisar ständigt till etik. Men är det etiken som driver oss att införa ersättning för blodgivning? Skall förhållandet mellan läkare och givare grunda sig på förtroende eller på en rent finansiell förbindelse?
När det gäller etiska regler har vi antagit en stadga för grundläggande rättigheter, där det klart och tydligt sägs att det är förbjudet att använda människokroppen i vinstsyfte. Vi måste vara konsekventa i vårt politiska engagemang.
Därefter kommer vetenskapliga skäl. Det framgår av undersökningar att en säker försörjning tycks säkerställas bättre genom gåvometoden utan ersättning och att blod som samlas in på detta sätt löper mindre risk att överföra smittsamma sjukdomar. I ett direktiv som syftar till blodkvalitet och blodsäkerhet kan vi inte bortse från detta vetenskapliga konstaterande.
Slutligen av kulturella skäl. I Frankrike - och det visar stödet från olika organisationer som har kontaktat mig - kan vi inte acceptera tanken på att ersättning skall utgå för blodgivning, främst av de skäl jag just nämnt.
(Inlägget kortades ned enligt artikel 137 i arbetsordningen.)
Betänkande (A5-0229/2001) av Evans
Fatuzzo (PPE-DE). (IT) Herr talman! Jonathan Evans, som är föredragande av detta betänkande om ändrade konkurrensregler, sitter vanligen bredvid mig i detta vackra parlament. Han har övertygat mig om att hans betänkande är bra och jag röstade för det, men i egenskap av företrädare för pensionärerna och Pensionärspartiet, herr talman, måste jag säga att det vore bra om det fanns samma regler för pensioner i hela Europa om vi vill ha en verklig konkurrens mellan de produkter som tillverkas i Europa.
Om arbetskraftskostnaderna, som inkluderar pensionskostnaderna, skiljer sig åt - de är högre i Italien, lägre i Tyskland och Nederländerna - blir konkurrensen snedvriden. Vi måste ha samma pensionsregler i hela Europa.
Herr talman, mina ärade damer och herrar! Jag röstade nej till Evans-betänkandet eftersom jag är emot en åternationalisering av konkurrenspolitiken i Europa. Om kommissionen ger upp sitt frikännandemonopol i framtiden, då får vi inte en reform av konkurrensrätten, utan vi får ett systemskifte. Om kommissionen i framtiden inom ramen för detta systemskifte bara inskränker sig till att kontrollera missbruk, då anser jag det vara mycket betänkligt.
Om i framtiden tingsrätter för talan inom ramen för konkurrensrätten, då tror jag att vi inte längre kan tala om en enhetlig konkurrenspolitik, i synnerhet mot bakgrund av Europeiska unionens utvidgning.
En europeisk kartellmyndighet vore lösningen för framtiden. Jag anser att man måste gå i den riktningen.
. (NL) Evans-betänkandet stöder vi eftersom föredraganden på rätt sätt anger var kommissionens förslag måste anpassas. Det är ett steg i rätt riktning.
Av subsidiaritetsskäl uppskattar jag verkligen att de nationella konkurrensmyndigheterna får en större roll i verkställandet av konkurrensreglerna. Det får dock inte undergräva en enhetlig tillämpning. Det skulle, förutom osäkerhet för företagen, även leda till skillnader i konkurrensläge mellan medlemsstater.
De nationella myndigheterna behöver entydiga regler för att förebygga skilda tolkningar. Nu är det fortfarande för osäkert vilken myndighet som är ansvarig för vad. Den myndighet som är bäst lämpad kan vara den myndighet inom vars geografiska område de viktigaste följderna visar sig, men även den myndighet som följt ärendet under en lång tid.
Föredraganden rör vid sakens kärna när han uppmanar till ett mer detaljerat utarbetande av förslaget till förmån för rättssäkerheten. Oavsett indelningen av befogenheter har kommissionen ansvaret att garantera en enhetlig tillämpning vid effekter i flera medlemsstater.
Gentemot kommissionens mäktiga befogenheter är det på sin plats med en förstärkning av rätten till försvar. I det sammanhanget uppstår frågan om kommissionen kan ange hur svar kan ges på företagens behov av ett snabbt domslut som gäller i hela Europeiska unionen.
Ropen om rättssäkerhet är inte bara en fråga om ett mer detaljerat utarbetande av kommissionen. Europeiska institutet för offentlig förvaltning påpekade nyligen att det i många fall helt enkelt finns för få prejudikat. Det är alltså speciellt för det nuvarande läget i den europeiska konkurrensrätten att stora juridiska risker inte kan uteslutas. Innan den föreslagna reformen kan äga rum, måste kommissionen därför lägga en grund i form av riktlinjer eller lagstiftning som garanterar rättssäkerheten.
I det perspektivet är konceptet med kärnfrågor för kommissionen och verkställande uppgifter för de nationella myndigheterna värt litet närmare eftertanke. En rättvis och decentraliserad tillämpning kommer att visa sig nyttig, särskilt efter utvidgningen.
Betänkande (A5-0269/2001) av Andria
. (PT) I det här betänkandet analyseras ett förslag till förordning från kommissionen som rör tillämpningen av artikel 81 och 82 i fördraget i syfte att skapa en sant gemensam konkurrenspolitik, med en mer likartad tillämpning, som gör det möjligt att upptäcka problemen snabbt, genom att ta bort den gällande delgivningssättet, och stärka kommissionens grundbefogenheter, men samtidigt decentralisera rätten att tillämpa en politik för oberoende nationella myndigheter som skall övergå till att arbeta i ett nätverk med kommissionen.
För att ni inte skall börja undra om kommissionen tänker åternationalisera politiken, lägger den fram artikel 3 i förordningen, där det föreskrivs att EG-rätten gäller över den nationella, dvs. de nationella myndigheternas och domstolarnas tillämpning av EG-rätt.
I hela kommissionens förslag finns dessutom ett tydligt ställningstagande för en stärkning av kommissionens befogenheter, vilket syns tydligt i artikel 7, som Europaparlamentets betänkande däremot försöker mildra. Men det som kvarstår är kommissionens brådska att omformulera konkurrenspolitiken före utvidgningen, genom att stärka sin befogenhet att ingripa och överstatligheten.
Enligt parlamentets betänkande vill man fastställa några hinder och bromsa kommissionens ambitioner, vi lägger ner våra röster.
Herr talman! Andria, som är en stor vän av Fatuzzo och Pensionärspartiet, har övertalat mig att rösta för sitt viktiga betänkande, som skapar en möjlighet att låna ut pengar till de länder i Europeiska unionen som inte använder den gemensamma valutan, euron, för att vid behov sanera deras betalningsbalanser.
Detta kommer i en mycket nära framtid - hoppas jag - vara av intresse för alla de stater som har sökt medlemskap i Europeiska unionen, de tolv stater som håller på att bli medlemmar i unionen och som jag hoppas kommer att bli det så snart som möjligt, men jag får lust att säga till Andria: "Andria, på det här sättet sanerar vi de europeiska ländernas finanser, men kan du inte hitta på ett system som gör att pensionärerna kan sanera sina betalningsbalanser?"
. (NL) I tisdags fördes en omfattande debatt om en möjlig utökning med tolv nya medlemsstater. I de flesta av dessa stater är ekonomin svag i jämförelse med de nuvarande medlemsstaterna. Det kan knappast förväntas att de nya medlemsstaterna snabbt kommer att övergå till euro som enda lagliga betalningsmedel. Euron kan högst få en ställning som ett andra betalningsmedel i dessa stater, vid sidan av den nationella valutan och i en ständigt växlande kurs. Där blir euron i bästa fall ett betalningsmedel för de rika och för utlänningar, ungefär som den amerikanska dollarns roll i många länder. Följden av utvidgningen kommer därför att bli att det antal medlemsstater som kommer i fråga för finansiellt stöd av betalningsbalansen, kommer att öka kraftigt. Jag håller därför inte med om en samtidig sänkning av maxvärdet för lån som skall godkännas från 16 till 12 miljarder euro. Kommissionen har fortfarande inte lagt fram något konkret förslag om hur de nya medlemsstaterna skall kunna deltaga. Jag kan dock instämma i att ansvaret för förvaltningen av lånesystemet övergår från Europeiska centralbanken till Europeiska kommissionen. För det här ändamålet måste det finnas ett ansvarigt politiskt organ och det är inte banken.
Betänkande (A5-0217/2001) av Lannoye
Herr talman! Sedan detta direktiv av Lannoye, som jag med nöje röstade för, antogs kommer min frukost aldrig mer att bli sig lik. Äntligen får vi, och jag, en europeisk frukost, en riktig europeisk frukost, för vi kommer att få ett mer europeiskt socker, europeisk honung, europeisk juice, europeisk mjölk och till och med marmeladen kommer att smaka Europa. Hur skulle vi annars ha kunnat skapa ett sötare Europa, om inte tack vare detta direktiv som är framlagt av Lannoye och som jag röstade för? Tack Lannoye, och tack Europa!
Konferens om klimatförändringar (RC B5-0539/2001)
Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Den fortsatta Bonnkonferensen om klimatförändringar har gett upphov till två ytterligheter. Å ena sidan har de rätt som säger att det resultat som fastställdes där var det bästa möjliga under rådande förhållanden. Å andra sidan är resultatet sämre än den sämsta möjliga variant som fruktades vid den förra konferensen i Haag i november 2000. Då dominerade rädslan att medgivanden skulle göras till USA för att få fram ett världsomspännande avtal. I Europeiska unionens medlemsstater handlade frågan om ett val mellan två möjligheter. Den ena var att hålla fast vid de intagna ställningarna för att kunna genomföra de sänkningar som överenskommits i Kyoto. Den andra var att söka efter något som med nöd skulle kunna godtas av amerikanerna och acceptera den medföljande kravsänkningen som oundviklig. Vid debatten i plenarförsamlingen den 29 november ställde jag mig som observatör på den här konferensen bakom de franska och tyska gröna miljöministrarnas ställningstagande. Sedan den nya amerikanska presidenten vägrat att underteckna något som helst avtal verkar motståndet mot det som då var uppnåeligt ha glömts bort. Nu har det betalats mer för att hålla Japan och Australien inom gränserna än vad Amerika begärde förra året. Bush har vunnit. Om tio år kommer man att tala om det här otillräckliga avtalet som skamligt.
. (FR) De senaste åren har aktuella händelser riktat strålkastarljuset mot livsmedelsskandalerna, och konsumenterna kräver med rätta att få korrekt information om de produkter man köper.
De uppgifter som lämnas till konsumenten skall vara så tydliga och lättfattliga som möjligt, samtidigt som man skall undvika för många produktkategorier.
Därför får försäljningsnamnet för fruktjuice inte ge upphov till några tveksamheter. Det är därför av största vikt att uppmärksamma konsumenten på skillnaden mellan färskpressad fruktjuice och fruktjuice som framställs av koncentrat. Dessa båda tydliga angivelser gör att köparen kan välja en produkt med full sakkännedom.
På samma sätt framställs vissa fruktjuicer av en blandning av färsk frukt och juice som framställs av koncentrat. Att då endast använda angivelsen "färsk fruktjuice" skulle vara att lura konsumenten.
Det är viktigt att märkningen i detta fall innehåller en kompletterande uppgift om att slutprodukten även består av koncentrat. Angivelsen "framställd av koncentrat" eller "delvis framställd av koncentrat" skall då stå direkt under produktnamnet och uppgiften skall stå i tillräckligt stor stil för att konsumenten garanterat skall uppfatta informationen.
Denna åtgärd gäller även nektar som är framställd av koncentrat.
Dessa beslut syftar till att ge konsumenten så tydlig information som möjligt, men även till att inte straffa producenterna. Tillverkningsmetoderna för dessa båda kategorier av produkter skiljer sig nämligen åt i tekniskt, ekonomiskt och organoleptiskt hänseende. Framställningen av färskpressad fruktjuice kräver att hanteringen av dessa produkter håller hög kvalitet, framför allt vid pressning och pastörisering, samtidigt som framställning av fruktjuice av koncentrat inte är lika krävande.
Betänkande (A5-0284/2001) av Cederschiöld
. (FR) Det har redan gått fyra år sedan jag i denna församling gjorde ett inlägg med anledning av det vertikala direktivet om honung. Även den gången var Lannoye föredragande.
En av de saker som då oroade mig mest var märkningen. Jag försökte också visa att märkningen av en honungsburk framför allt borde informera konsumenten om honungens ursprung och kvalitet, detta för att undvika att en importerad honung från okänd ort och med pollen av helt okänt slag skulle förväxlas med en kvalitetshonung som framställts av våra biodlare.
I dag handlar det fortfarande om honungens kvalitet. Vad jag vill är att uppmärksamma er på kommissionens förslag om möjligheten att sila honungen för att avlägsna pollen, något som jag bestämt motsätter mig. Pollen är nämligen det enda säkra tecknet på honungens ursprung.
Som tur är undviker föredragandens ändringsförslag att vilseleda konsumenten, som inte längre skulle veta varifrån honungen kommer och exakt vad den består av om man silade den för att avlägsna pollen.
Utan dessa ändringsförslag skulle vi alltså inte längre ha någon garanti för honungens kvalitet och konsumenten skulle inte längre kunna skilja mellan kvalitetshonung från den egna regionen och honung för industriellt bruk från utomeuropeiska länder, där man sedan länge silar honungen.
Enligt direktivet skulle dessutom en honung kunna innehålla 20 procent pollen av typ "A" och 80 procent pollen av 8 olika sorter. På etiketten skulle det endast stå "Honung av A-pollen" eftersom den engelska versionen av direktivet faktiskt använder termen "mainly" för att beskriva sammansättningen och förekomsten av pollen i honungen. Detta ord, "mainly" anger en huvudingrediens, men inte nödvändigtvis en huvudingrediens bestående av 50 procent (lägg märke till att den tyska översättningen "überwiegend" och den franska "essentiellement" anger en huvudingrediens på mer än 50 procent).
Därigenom blir det möjligt att blanda olika sorters nektar, utan att mer än 50 procent kommer från en viss nektar. Man skulle kunna tänka sig en honung med 20 procent A-nektar och återstående 80 procent från 8 olika sorters nektar.
(Inlägget kortades ned enligt artikel 137 i arbetsordningen.)
. (EN) Efter mer än fem års beredning, har vi i dag till sist röstat om förslaget till rådets direktiv om sylt, gelé, marmelad och kastanjemos.
Det gläder mig att parlamentet har lämnat rådets undantag för kakor oförändrat, vilket innebär att brittiska favoritkakor, t.ex. "jammy dodger", inte kommer att beröras av direktivet.
Kakan "jammy dodger" är en gammal fin brittisk institution, och många i Förenade kungariket hade fruktat att direktivet skulle resultera i ett förbud mot kakan. Det är skönt att se att inte alla brittiska traditioner och institutioner hotas av Bryssel.
Jag avstod från att rösta om det gemensamma resolutionsförslaget om Bonnkonferensen om klimatförändringar. Det ger nämligen en alltför entusiastisk bild av det avtal som förhandlats fram. Det är svårt att tro att detta avtal skall "ge ny kraft" åt Kyotoprotokollet, utgöra ett "avgörande instrument" för " att genomföra en världsomfattande strategi mot global uppvärmning" och förmedlar " ett mycket positivt budskap till alla
de medborgare som är oroade över globaliseringen i världen" . I själva verket bör vi dra i larmklockan: nio år efter Rio har ingen effektiv åtgärd genomförts och de ambitioner som staterna har aviserat har blivit märkligt urvattnade.
Bonnavtalet innehåller en del positiva punkter, exempelvis ett nej till att beskriva kärnkraften som en "ren" energikälla. Men det innebär att man på nytt backar i förhållande till de som hävdar att marknaden är allt, och det kan enbart oroa och inte lugna "de medborgare som är oroade över globaliseringen i världen". Den gemensamma resolutionen är mycket tvetydig i denna grundläggande fråga. I punkt 9 "beklagas" att "kolsänkor" och "flexibla mekanismer" ges så mycket utrymme i Bonnavtalet. Men i punkt 6 föreslås att temat för 2003 års klimatkonferens skall vara dessa "mekanismer" (den internationella handeln med utsläppsrätter) och inte de helt nödvändiga offentliga politiska åtgärder som krävs i kampen mot klimatkaoset.
Enbart det faktum att ett avtal har undertecknats i Bonn med Japan, Australien, Kanada och Ryssland bör inte tillåtas dölja hur stort avståndet är mellan avtalets innehåll och de akuta utmaningar vi har att bemöta.
Herr talman! Jag beklagar att jag måste be om ordet så ofta, men jag har hört att det har framlagts anti-Fatuzzo-ändringsförslag till arbetsordningen, vilka syftar till att begränsa röstförklaringarna till tre per sammanträdesperiod, och därför måste jag passa på att utnyttja de röstförklaringar jag har kvar under dessa sista dagar.
Jag röstade för Cederschiölds betänkande, eftersom en av de största faror som hotar oss är databrottsligheten. Jag undrar dock: varför kan vi inte betala konsulter, informationsbrottslingar, för att avslöja databrottslighetens hemligheter för oss så att vi bättre kan bekämpa denna fula ovana som alltför många människor i Europa har?
Betänkande (A5-0280/2001) av Bösch
Herr talman! Jag är absolut för ombudsmannens verksamhet och det han har gjort under dessa år, vilket framgår av detta betänkande. Sanningen är den att många europeiska medborgare inte känner till sina rättigheter, de vet inte vad de kan göra enligt EG-direktiven och framför allt tror de att EG-direktiven och EG-förordningarna inte kommer från EU. De är övertygade om att det är italienska lagar, och det tror jag inte är bra. Därför föreslår jag att ombudsmannen skall framhärda och att vårt parlament skall bifalla mitt yrkande att lägga till titeln "EG-lag" i de direktiv och förordningar som införlivas med nationell lagstiftning.
Betänkande (A5-0240/2001) av Almeida Garrett
Betänkande (A5-0245/2001) av Perry
Dehousse (PSE), skriftlig. (FR) Betänkandet från Perry innebär en lyckad och konstruktiv slutpunkt på 15 månaders lugnt och kontinuerligt arbete i Europaparlamentet.
Den 11 april 2000 förelade den europeiske ombudsmannen, Jacob Söderman, parlamentet ett nyskapande förslag som handlade om en kodex för god förvaltningssed tillämplig för samtliga institutioner och organ inom Europeiska gemenskapen. Det är denna kodex som nu på morgonen har antagits. För att uppnå detta resultat, med så gott som enhällig uppslutning från Europaparlamentet, har han varit tvungen att undanröja flera hinder.
Först och främst gällde det - som i de flesta parlamentariska församlingar - att undvika en behörighetskonflikt mellan våra olika utskott, eftersom fyra av dem kunde förklara sig vara behöriga vad avser hela förslaget, beroende på vilket perspektiv man anlade. Vi lyckades undvika denna fara.
Sedan gällde det att hitta en solid och ej ifrågasatt rättslig grund för att kunna anta kodexen. Detta har utskottet för rättsliga frågor arbetat med och överbryggat traditionella tvister och motsättningar mellan olika grupper, och de mer diskreta men inte mindre svårlösta motsättningarna mellan olika nationaliteter. Jag är glad över att ha kunnat delta, genom ett yttrande som är mycket öppet för vad denna breda och konstruktiva majoritet uttrycker.
Europaparlamentet har i dag velat både stärka och förenkla de europeiska medborgarnas rättigheter gentemot gemenskapens förvaltningsverksamhet. Detta har lyckats, eftersom den antagna kodexen innehåller viktiga nyheter, som vi gradvis kommer att upptäcka vikten av. Men förenklingen är minst lika betydelsefull, eftersom den gör att man kan undvika en oändlig fragmentering av varje medborgares rättigheter, rättigheter som i realiteten förlorar sin betydelse om de förändras i varje nytt sammanhang.
Jag är glad över att ha kunnat bidra genom att rösta ja till detta avgörande framsteg för det europeiska medborgarskapet.
Herr talman! Jag drömde om herr Söderman! Ja, om honom också! Vi åt middag, men det var inte den Söderman vi ser i dag, det var en ung Söderman, mycket ung. Vi var vänner och där vi satt och småpratade anförtrodde han mig: "Min dröm, Fatuzzo, är att en gång när jag blir stor bli europeisk ombudsman, för jag skulle vilja kunna kontrollera vad de europeiska institutionerna gör och när det finns någon tjänsteman som inte uppför sig korrekt skulle jag vilja kunna avslöja honom och se till att alla europeiska medborgare har möjlighet att dra fördel av den europeiska lagstiftningen". Nå, herr talman, äntligen har den dröm som Söderman hade i min dröm faktiskt blivit sann i och med att detta direktiv antogs.
Betänkande (A5-0236/2001) av Camisón Asensio
. (FR) Även om texten talar om "en fördjupning av demokratin" och nämner "en fläkt av öppenhet" och trots själva syftet med texten, som är att ge ombudsmannen större tillgång till officiella handlingar, genomsyras hela texten av att man vill bevara " tystnadsplikt" för de uppgifter som ombudsmannen kan tänkas få tillgång till.
I stället för att göra institutionerna och deras arbetsmetoder öppnare, tjänar ombudsmannens arbete endast till att dölja att denna öppenhet alls inte existerar för en förkrossande majoritet av befolkningen.
Därför har vi inte röstat ja till detta betänkande. Att vi inte heller har röstat nej, beror enbart på att de officiella franska myndigheterna protesterar mot att ombudsmannen (och bara han!) skall få något bättre tillgång till "hemliga handlingar". De protesterar på försvarsunionens vägnar och kräver att betänkandet skall avvisas.
Vi vill åter markera vårt motstånd både mot industri- och affärssekretess och mot de föregivna statshemligheter som mindre tjänar till att skydda staten mot en utomstående stat, än till att dölja de statliga institutionernas agerande - däribland av det tarvligaste slag - från den egna befolkningens blickar.
. Jag har i dagens omröstning gett mitt stöd till en avgörande förstärkning av den europeiska ombudsmannens ställning. Förslaget går ut på att ändra artikel 3 i ombudsmannens stadga, så att ombudsmannen får tillgång även till hemligstämplade handlingar inom unionen. Dessutom föreslås att alla tjänstemän inom unionen skall åläggas att vittna på ett fullständigt och sanningsenligt sätt, och att deras lojalitetsplikt mot arbetsgivaren skall upphöra.
Därmed blir tjänstemän förpliktade att värna sanningen och medborgarna, snarare än att värna sin egen institution. Det är en avgörande förbättring av öppenheten och den demokratiska kontrollen i EU.
Herr talman! På sidan 8 i betänkandet av Camisón Asensio står det: "medborgaren [...] har rätt att kräva att [...] förseningar i fråga om medborgerliga rättigheter effektivt och snabbt skall rättas till". Detta är alldeles utmärkt. Pensionärspartiet instämmer i detta betänkande, och personligen har jag röstat för det, men jag undrar: det här som jag har läst i betänkandet, och som är rätt, när kommer vi att kunna genomföra det i Europa så länge våra femton stater betalar ut pensionerna? Det finns åtskilliga stater där pensionerna betalas ut för sent, ibland till och med flera år, flera tiotals år för sent. Även vi, Europa, måste engagera oss och ingripa så att dessa förseningar upphör.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.22 och återupptogs kl. 15.00.)
DEBATT OM AKTUELLA OCH BRÅDSKANDE FRÅGOR
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om aktuella och brådskande frågor av större vikt.
Zimbabwe
Vi börjar med den gemensamma diskussionen om följande resolutionsförslag:
(B5-0549/2001) av Belder för EDD-gruppen om situationen i Zimbabwe.
(B5-0554/2001) av Cox, Mulder och Haarder för ELDR-gruppen om situationen i Zimbabwe.
(B5-0571/2001) av Lucas och Maes för Verts/ALE-gruppen om Zimbabwe.
(B5-0581/2001) av Andrews för UEN-gruppen om den förvärrade situationen i Zimbabwe.
(B5-0582/2001) av Van Orden med flera för PPE-DE-gruppen om situationen i Zimbabwe.
(B5-0583/2001) av Bertinotti och Herman Schmid för GUE/NGL-gruppen om situationen i Zimbabwe.
(B5-0592/2001) Kinnock och Van den Berg för PSE-gruppen om situationen i Zimbabwe.
Herr talman! Det är verkligen otroligt att det en gång så välmående Zimbabwe, brödbod för södra Afrika, så snabbt har glidit in i ett ekonomiskt och politiskt kaos. Under täckmantel av "markreformer" plundrar och ockuperar de så kallade "veteranerna" hur de vill de vita ägarnas farmer. Dessa banditer skyr ingen form av våld. Skrattande ser polisen på när hederliga medborgare under brutala former hotas och till och med mördas. Tusentals, mestadels svarta lantarbetare, blir också av med sina arbeten och jagas bort från sina hus. Trots att rättsväsendet angett denna verksamhet som olaglig så fortsätter den oförtrutet.
Dessutom har de här hotelserna nu även vänt sig mot rättsväsendet självt. Diverse oberoende höga domare har tagit ett steg tillbaka på grund av det. Förbudet att publicera "oriktiga" nyheter som kan sprida panik och förtvivlan, används allt oftare för att hindra den fria pressen. Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai åtalades tidigare i år för att ha överträtt den lagen.
Herr talman! Jag vill ta det här tillfället i akt att understryka kollega Van Ordens förslag att låta den mannen bli kandidat till Sacharovpriset.
Den som regisserat den här statsterrorismen är den 77-årige diktatorn Robert Mugabe. Han rättfärdigar sina missdåd med en uppmaning till förnyad frihetskamp, kamp mot "den onda kapitalismen" och "de dåliga vita".
Hans vicepresident Joseph Msika går till och med ett steg längre. Han uttalade nyligen att vita inte är några mänskliga varelser. Det behöver inte kommenteras. Det blir allt tydligare att Mugabes otyglade beteende får honom att förlora all trovärdighet som nationell och regional ledare. Den sig själv isolerande presidenten har dock ändå vänner här och var. Med anledning av Libyens nationella revolutionsfestligheter förra helgen satt Mugabe som viktigaste gäst bredvid Ghaddafi. Ett par dagar tidigare hade värden Ghaddafi givit Mugabe ett lån på 360 miljoner dollar i olja och en gåva på en miljon dollar till hans valfond.
I denna glasklara gemensamma resolution uppmanas rådet och kommissionen att vidta konkreta åtgärder mot Mugabe-regimens brottsliga politik. Ingen medlemsstat borde få dra sig undan från detta.
(Applåder)
Herr talman! Det kanske finns fler i den här kammaren som liksom jag i början av åttiotalet regelbundet besökte Zimbabwe och då kunde upptäcka vilket land det verkligen var. Det var ett land fullt av hopp, inbördeskriget var över och man ville börja en ny framtid. Motsättningarna mellan vita och svarta skulle upphöra. Om vi nu ser vad det blivit av det hela tjugo år senare så är det kaos, fattigdom, kanske en kommande svält, ingen pressfrihet och framför allt ingen demokrati.
Självklart kan inte Europa, nu lika lite som tidigare, sitta stilla och titta på. Jag tror dock även att främst Europa måste anmoda Afrika att fördöma Mugabe, om vi inte passar oss så kan nämligen situationen sprida sig till andra länder i området.
Vilka möjligheter har vi enligt min partigrupp? I första hand genom att stoppa biståndet. Livsmedelshjälp är en annan sak. Om uppgifterna är riktiga så kan Zimbabwes självförsörjning vara i stor fara och kommer helt säkert att bli det. Om det händer så måste det ges livsmedelshjälp, men den får då inte delas ut genom regeringsorganen för då vet vi var den tar vägen. Den måste delas ut via oberoende organisationer.
Vi vill också att det undersöks vilka sanktioner som kan vidtas mot Mugabe och hans klan personligen. Kan vi göra något mot de egendomar de har i Europa, frysning av bankkonton till exempel.
Slutligen, skulle jag gärna vilja att kommissionen undersöker om ryktet är sant att personer från Zimbabwe som med hjälp av studiemedel kan studera vid europeiska universitet och skolor, främst väljs ut från kretsen runt Mugabe och hans vänner. Är det sant och tänker kommissionen i så fall göra något åt det?
Herr talman! Zimbabwe är ett land som för ett antal år sedan väckte så stora förhoppningar att man ansåg att Afrika och post-apartheidsregimen i Sydafrika borde ta lärdom av Zimbabwe som ett land där det verkligen lyckats. Det eländiga är naturligtvis att Mugabe dragit ut på sin maktexistens till orimlig längd och själv glömt att lösa problemet med markreformerna. Det sätt som han nu hanterar det överträffar all fantasi och för landet mot undergången.
Jag är också mycket besviken över att Zimbabwe fortfarande, trots allt elände som drabbar landet, är inblandat i kriget i Demokratiska republiken Kongo. Jag är mycket besviken över att de markockupationer som det landet genomgår är orsak till att hela det ekonomiska systemet hamnar i obalans och att ett land som egentligen är lämpat att producera livsmedel, nu självt drabbas av svält.
Mycket av de förhoppningar som Zimbabwe väckte har nu krossats. Jag är därför besviken över Europeiska unionens hållning eftersom den inte lyckas inta en sammanhängande hållning och vidta de åtgärder gentemot Zimbabwe som behövs för att förpassa Mugabes regim till historieböckerna och ge förhoppningarna om en ny tid chansen.
(Applåder)
Herr talman! Parlamentet kommer i dag att rösta om den femte resolutionen på 18 månader om Zimbabwe. Om rådet och kommissionen inte ansåg sig behöva agera tidigare, så är det sannerligen dags att agera nu, innan Mugabes regim förstör allt hopp för det land som har stora möjligheter att bli det mest välmående i Afrika.
Rättsstatens sammanbrott, de fruktansvärda brotten mot de mänskliga rättigheterna som drabbat alla befolkningsgrupper i Zimbabwe och den katastrofala ekonomiska situationen, har dokumenterats väl och har också trappats upp. Den politiska oppositionen mot Mugabes regim har främst drabbats av angrepp från Zanu-PF. Oppositionsmedia har bombats och kritiska journalister angrips rutinmässigt. Oppositionspolitiker inom rörelsen för demokratiska förändringar och deras anhängare har särskilt varit föremål för trakasserier, allvarliga hot, godtyckliga arresteringar och mord. Under de senaste veckorna har många parlamentsledamöter med en hårsmån klarat sig med livet i behåll efter våldsamma angrepp.
Detta är inte något slags familjegräl mellan Förenade kungariket och Zimbabwe. Mugabes regim är en destabiliserande faktor i Centralafrika och hans brott mot de mänskliga rättigheterna är en fråga för världssamfundet. Det ekonomiska sammanbrottet i Zimbabwe drar med sig grannstaterna. Under de senaste två dagarna har högre, svarta aktivister från oppositionen vid sitt besök hos detta parlament, noga framhållit att krisen inte har någonting att göra med mark, utan med Mugabes önskan om att hålla kvar sin makt. Han skulle förlora i presidentvalet nästa år, men försöker att avstyra detta med hjälp av en besinningslös kampanj bestående av brutala hot mot hans politiska motståndare. Vi måste inse att de demokratiska normerna, rättsskyddet och de grundläggande mänskliga rättigheterna har övergivits i Zimbabwe, och detta gäller för alla befolkningsgrupper.
Det krävs ett oerhört mod för att kämpa för demokrati, frihet och yttrandefrihet under dessa omständigheter. Morgan Tsvangirai, som ledare för det oppositionella MDC sedan 1999, personifierar detta mod och kampen för verklig frihet i Zimbabwe, och förtjänar ett internationellt erkännande för detta.
Jag hade hoppats att högre företrädare för rådet hade varit närvarande här i eftermiddag. Denna resolution riktas särskilt mot rådet, eftersom det kommer att äga rum ett antal sammanträden på hög nivå under de kommande veckorna. Kan jag få en försäkran om att sekretariatet i dag kommer att se till att vår resolution överlämnas till ordförandeskapet, så att den kan tas upp vid ministrarnas informella sammanträde i Genval, nära Bryssel, i helgen, och formellt placeras på rådets (allmänna frågor) dagordning den 8 oktober?
(Applåder)
Herr talman! Efter att ha plundrat Zimbabwe under ett sekel av kolonialistisk dominans, efter att ha exploaterat de arbetande klasserna och berövat bönderna deras mark, har Förenade kungariket lämnat efter sig en situation där den bördigaste marken fortfarande tillhör några tusen rika, vita jordbrukare. Stormakterna hade inga invändningar mot den diktatoriska och korrupta regimen i Zimbabwe, innan landets diktator Mugabe för att bevara sin maktposition började göra en del demagogiska utspel som äventyrade de vita jordbrukarnas privilegier.
Frankrike fortsätter för övrigt att utan skrupler stödja diktaturen, fast man är mindre lierad med denna klick privilegierade. Den spelade indignationen hos alla som här i parlamentet protesterar mot Mugaberegimens våld, framstår under dessa förhållanden mest som hyckleri och ett sätt att försvara en handfull privilegierade mot miljoner bönders rätt att leva i detta land. Även om vissa markockupationer som genomförs av fattiga bondegrupper sker med hjälp av våld utgör detta endast en bråkdel av det våld de själva utsattes för när marken togs ifrån dem.
Vi för vår del protesterar mot Mugaberegimen i dess egenskap av diktatur och korrupt regim, men vi gör det också för att denna diktatur fortsätter att värna om upprörande sociala orättvisor och en liten grupps privilegier. Dit hör både de styrande och de rika vita jordbrukarna.
Men vi ställer oss inte bakom denna gemensamma resolution och ifrågasätter både dess innehåll och anda. Det är landets egna befolkning som skall göra upp med Mugabe och hans diktatur. Det är inte den privilegierade minoritetens medbrottslingar och de som har lett och understött det koloniala våldet som skall undervisa detta land i moral.
Vi vill också uttrycka vår solidaritet med Zimbabwes arbetande befolkning och stödja dess rätt att ta all mark i besittning, utan vare sig återköp eller skadestånd.
Herr talman! Jag måste säga att - i egenskap av brittisk person - jag kan bekräfta att mina förfäder inte hade något som helst att göra med förtrycket eller undertryckandet av Zimbabwes folk. Jag vill klargöra att jag och min familj inte på något sätt har gjort oss skyldiga till att har stött någonting som ägde rum under kolonialtiden.
Det är mycket viktigt för oss att förstå att den resolution som vi diskuterar här i dag läggs fram vid en mycket viktig tidpunkt. Det ger tillfälle för president Mugabe att fatta beslut om att en gång för alla träda tillbaka från makten, som Van Orden så tydligt uttryckte det. Förutom förhandlingarna, som äger rum just nu i Abuja mellan samväldets utrikesministrar, finns det en rad EU-initiativ, t.ex. den belgiske utrikesministerns - som ordförandeskapets företrädare - och den höge representanten Solanas planerade besök i länder i södra Afrika.
Det också en hel del annat. Något som är mycket viktigt är att - om ca tre veckor - den förberedande gruppen kommer att börja förbereda för Europeiska unionens deltagande - som jag hoppas kommer att bli verklighet - under presidentvalet i mars. Det innebär att det är mycket viktigt. Men om det visar sig att alla dessa initiativ misslyckas, och han fortfarande inte är redo att föra en dialog med det internationella samfundet, kommer det att bli dags att noga granska det som händer.
Jag vill särskilt säga till fru Maes att ett av skälen till att rådet och kommissionen inte velat vidta snabba åtgärder, som kanske en del i detta parlament hade velat, är risken att det som Mugabe vill ha är en ursäkt för att utlysa ett undantagstillstånd i Zimbabwe, så att han kan ställa in valet, stoppa den demokratiska processen och kväva den officiella oppositionen, såväl som varje form av opposition från press och media. Vi måste förstå de möjliga konsekvenserna av allt som Europeiska unionen, eller samväldet, gör för att ta itu med det som sker i Zimbabwe.
Beslutet kommer att fattas den 8 oktober när rådets (allmänna frågor) sammanträde planeras äga rum. Om inga framsteg har gjorts före denna tidpunkt, om samtalen har misslyckats, om vi säger att detta är ett meningslöst förfarande, då är det nödvändigt att vi vidtar s.k. smarta sanktioner. Vi bör inskränka viseringarna för alla Mugabes kolleger och hans regering, och identifiera de personer som har bankkonton i utlandet och frysa deras tillgångar. Detta är smarta sanktioner som inte kommer att skada de fattiga i Zimbabwe, utan däremot skada de zimbabwier som tycker väldigt mycket om att komma till London och handla på Harrods eller besöka sina barn som går i brittiska privatskolor. Det är denna typ av viktiga åtgärder som Europeiska unionen kan vidta. Vi måste på liknande sätt titta på möjligheten att upphäva utvecklingsbiståndet, eftersom enligt Cotonouavtalet är det så vi bör agera. Vid den tidpunkten skulle vi vara tvingade att uttrycka parlamentets åsikt, som vi nu säger, att det har skett otillräckliga framsteg när det rör övertagande av mark, politiskt våld och alla de saker som andra har tagit upp.
Slutligen stöder jag oppositionspartiledaren Morgan Tsvangirai, som i morse på BBC sade väldigt hårda ord om Mugabe, och jag citerar honom och avslutar med det: "President Mugabe har på ett tydligt sätt brutit mot samväldets och alla andra internationella organisationers grundsatser, och bör nu isoleras från det internationella samfundet". Vi bör ta hänsyn till de ord som uttrycks av oppositionens ledare i Zimbabwe.
Herr talman! Man kan säga väldigt litet på en minut, men jag instämmer i det som van Orden, Kinnock och många andra talare har sagt. Jag besökte dåvarande Rhodesia på 1960-talet, och det fanns mycket orättvisa i landet vid den tidpunkten. Vi hade så stora förväntningar på president Mugabe. Vi trodde att han var en liberal, seriös och intelligent ledare. Tyvärr kan vi bara, när vi nu ser kaoset, risken för svält och förstörelsen av ekonomin, beklaga det faktum att han inte uppfyllde de förväntningar vi hade på honom.
Jag håller med om att det är rätt att använda smarta sanktioner, eftersom folket i Zimbabwe redan lider oerhört när de nu får se sitt land upplösas i kaos. Jag uppmanar alla kolleger att stödja denna resolution.
Herr talman! Det finns 4 500 jordbrukare av brittisk, nederländsk, tysk och grekisk härkomst som äger 8,3 miljoner hektar mark i Zimbabwe. Nio vita jordbrukare och 360 svarta lantarbetare har dödats under de senaste månadernas kaos. Tusentals svarta jordbrukare har förlorat sina jobb, deras hem är obeboeliga och deras jordbruk är svårskötta.
Zimbabwe är beroende av ett blomstrande jordbruk och jordbrukarnas bidrag är avgörande för att hålla ekonomin uppe. Det finns pengar att hämta från Förenade kungarikets regering, enligt "Lancaster House"avtalet, och de vita jordbrukarna är beredda att överlämna 80 procent av sin mark till de svarta familjerna. Mugabe måste godta en sådan lösning.
1970 förstatligade Tanzania jordbruk som odlade sisalhampa, företag och fast egendom, och tog därmed kål på sin privata sektor. Samma sak hände i Uganda 1972, när asiaterna kastades ut ur landet, och allt sedan dess har dessa två länders ekonomier varit körda i botten. Jag sympatiserar med jordbrukarna och lantarbetarna i Zimbabwe, eftersom min familj drabbades av en liknande konfiskation och ett liknande förstatligande.
Min familj har bott i Tanzania i 166 år, mycket längre än många vita jordbrukare i Zimbabwe. Vi köpte land från tyska Östafrika 1876, och jag har fortfarande äganderättshandlingen. Vi förlorade mark och egendom genom förstatligandet utan att få någon ersättning, och jag vet vad det innebär. Jag delar den tysta, svarta majoritetens sorg i Zimbabwe, som fortsätter att leva i fattigdom. De fattigaste i Zimbabwe vill inte skjuta, döda, plundra och bränna skördar. De är hungriga och arbetslösa. De behöver mat, utbildning, sjukvård, arbete och bostad.
Det var de visioner och de kvaliteter som Nelson Mandela uttryckte som slutligen visade Afrika att försoning, samarbete, demokrati och respekt för alla människor, oavsett deras hudfärg, är enda sättet att styra ett utvecklingsland, det enda sättet att hjälpa de fattigaste att slippa fattigdom och sjukdomar. President Mugabe måste följa Mandela och godta försoning och demokrati, tillåta de jordbruk som drivs av vita att blomstra och att de får fortsätta med sin jordbruksverksamhet och acceptera att Zimbabwe tillhör Zimbabwes folk, och att ingen har rätt att beröva dem ett anständigt liv grundat på fred och demokrati.
Herr talman! Rådet, kommissionen och parlamentet är fullständigt på det klara med läget i Zimbabwe. Ingen kan säga att han inget visste. Ministerrådet, som nu förhåller sig passivt, gör sig till medbrottsling. Det är en skandal att det återigen inte fattades något beslut i går i Bryssel i rådsarbetsgruppen "Afrika". Uppenbarligen är prioriteringen Afrika, som man propagerar för, bara en läpparnas bekännelse för ordförandeskapet. Tyvärr går Frankrike i spetsen för en grupp medlemsstater som uppenbarligen har en annan dagordning. För hur kan det annars vara så att alla andra länder antingen avslutar eller minskar sitt finansiella samarbete, medan Frankrike däremot ökar det.
Jag uppmanar de medlemsstater i EU som vill bli mer aktiva, även före Nicefördragets ikraftträdande, att praktisera ett förstärkt samarbete och påminna Frankrike och andra om att de säkert satsar på fel häst om de de facto förblir passiva.
Jag tror, ärade kollega Kinnock, att Mugabe inte behöver våra beslut eller våra krav när han beslutar sig för att utfärda state of emergency. Förmodligen gör han det ändå, eftersom han i vilket fall som helst skulle förlora valet när det äger rum.
Herr talman! Jag var en av dem som deltog i observatörsdelegationen som reste till Zimbabwe, det gjorde även Gahler och andra i kammaren. Jag vill spräcka myten om att detta handlar om mark och markägande: Det handlar om politik. Det handlar om det faktum att Mugabe vet att om han får samma antal röster som i förra årets allmänna val, skulle han förlora ett presidentval. Han håller på att driva bort jordbrukarna och lantarbetarna från jordbruksmarken, ut ur valkretsarna, så att de inte kan röstregistrera sig. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar inte om koloniala maktfrågor. Det handlar om politik.
Dessa jordbruk drivs på ett bra sätt, de tillhandahåller kyrkor, skolor och sjukvård i dessa områden. Samhällena kommer nära varandra. 70 procent av Zimbabwes ekonomi handlar om jordbruk, och detta har slagits i spillror. Vi måste ta till smarta sanktioner mot president Mugabe. Han lyssnar inte på försonligt tal. Vi måste agera, och vi måste agera nu.
(Applåder)
. (FR) Som de ledamöter som nyss tog till orda framhöll, befinner sig Zimbabwe helt klart i en allvarlig kris, som kan komma att utmynna i en politisk konflikt under extremt svåra sociala förhållanden, och gränsa till en humanitär katastrofsituation. Vår analys överensstämmer med den de flesta av er har gjort. Regeringen i Zimbabwe har som enda mål att stanna vid makten, även om man är tvungen att slutgiltigt förstöra ett land som för inte länge sedan sågs som en av de mest stabila ekonomierna och demokratierna i Afrika. Regeringen i Zimbabwe skulle rimligen ha kunnat undvika denna kris och är därför tveklöst ansvarig för denna dramatiska nedstigning i helvetet.
Vårt politiska mål, som också är Europeiska unionens mål, flera av er har påpekat detta - är att presidentval skall hållas. Unionens huvudsakliga mål är att presidentval skall hållas 2002, och under bästa möjliga förhållanden för att möjliggöra en förändring, som termen lyder i förtäckt språkbruk. Unionens ståndpunkt måste mot bakgrund av detta mål vara att hitta en balans mellan att å ena sidan markera vårt missnöje över hur situationen utvecklas för närvarande och å andra sidan undvika att situationen får tjäna som ursäkt för att utfärda krigslagar, som skulle få till följd att det val vi vill ha skjuts upp. Enligt vår åsikt utgör övervakningen av valet 2002 en högt prioriterad åtgärd för unionen.
Angående vad som har sagts i inläggen om genomförandet av artikel 8, det vill säga den politiska dialogen (artikel 8 i Cotonouavtalet), stöder vi att den politiska dialogen fortsätter, men framhåller samtidigt precis som ni att inga väsentliga framsteg har skett i dialogen under de senaste månaderna. Det återstår en strimma av hopp, nämligen ordförandeskapets kommande besök i de länder som är inblandade i Kongokrisen, en händelse som skulle kunna leda till att dialogen får nytt liv.
När det gäller nästa steg, som är att genomföra artikel 96 i Cotonouavtalet, där det talas om att samråda och vidta lämpliga åtgärder (återigen ett förtäckt språkbruk) kommer rådet att behandla denna fråga i början av oktober, givetvis med vår medverkan, och vi kommer då att besluta om vi skall ta detta steg eller inte. När det gäller hur denna situation påverkar utvecklingsbiståndet, hoppas vi kunna hålla igång de program som gemenskapen finansierar i Zimbabwe, främst på hälsovårds- och utbildningsområdet, med hänsyn till programmens humanitära och sociala karaktär, för att inte bestraffa en befolkning som redan med full kraft drabbats av den ekonomiska krisen. Som ni också har nämnt äger allt detta rum mot bakgrund av ytterst oroande ekonomiska och sociala förhållanden. Vi vet att det i år råder ett underskott på spannmål i Zimbabwe som redan märks av och som det borde vara möjligt att hantera, om det bara gällde spannmålsbristen och dess följder för befolkningen. Den djupa instabilitet som härskar i landet, den ekonomiska krisen och de samhällskonflikter som utspelas är emellertid en starkt bidragande faktor till osäkerheten på livsmedelsområdet, och vi menar att den under dessa förhållanden riskerar att förvärras. Därför är det i samspelet mellan livsmedelssituationen, underskottet på jordbruksprodukter, framför allt spannmålsunderskottet och den ekonomiska och politiska situationen, som fröet till ett förmodligen än allvarligare scenario än det nuvarande ligger och gror, och det måste vi göra allt för att undvika.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Mul- och klövsjuka
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
(B5-0548/2001) av van Dam för EDD-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0553/2001) Martinez med flera för TDI-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0555/2001) av Mulder för ELDR-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0563/2001) av Goepel, Sturdy och Maat för PPE-DE-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0573/2001) av Lucas med flera för Verts/ALE-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0580/2001) av Berlato och Hyland för UEN-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0584/2001) av Jové Peres med flera för GUE/NGL-gruppen om mul- och klövjsuka.
(B5-0593/2001) av Garot och Adam för PSE-gruppen om mul- och klövjsuka.
Herr talman! Regionerna Oene, Kootwijkerbroek, Mayenne, Cumbria och Northumberland har blivit beryktade i Europa. Regioner där människor och djur har lidit under mul- och klövsjukeepidemin. Lidandet gäller dock inte enbart att mul- och klövsjukan brutit ut utan även det sätt på vilket sjukdomen enligt EU-reglerna måste bekämpas, nämligen genom att döda alla djur på de smittade gårdarna och i en omkrets runt dessa. Ett handlingssätt som endast vilar på behållandet av avlägsna exportmarknader. Bisarrt, om vi inser att Europeiska unionen importerar kött av vaccinerad nötboskap från Argentina.
Mycket av de senaste månadernas lidande hade inte behövts om kommissionen varit beredd att godkänna förebyggande vaccination. I Frankrike, och sedan slutet av juni även i Nederländerna, har krisen avvärjts. I Förenade kungariket inte än tyvärr. Lantbrukarnas och djurens lidande fortsätter där i oförminskad skala. Siffrorna är svindlande. Sedan i morse kl. 9.00 har 2005 nya fall konstaterats. Tjugo nya fall i Northumberland där inga nya fall konstaterats på tre månader. I Förenade kungariket har fyra miljoner djur förstörts i samband med mul- och klövsjukan och ytterligare en och en halv miljon i samband med andra krisrelaterade välfärdsproblem. Jag skall tala klarspråk. Det här är ingen förlust av produktionsenheter. Det här är förstörelse av levande väsen. Det förvånar mig att de brittiska myndigheterna först nu överväger att vaccinera. Argumentet att man vill behålla givande exportmarknader håller inte längre när vintern står för dörren. Under nuvarande omständigheter har Förenade kungariket förlorat den marknaden för längre tid än så.
Jag hoppas verkligen att de brittiska myndigheterna vill lyssna till Sir William Stewart från British Association of Science som säger att vaccination måste utgöra en del av bekämpandet av mul- och klövsjukan och borde ha använts mycket tidigare. Förenade kungariket är inte längre den isolerade ö som det var förut. Det förekommer en intensiv kontakt med det europeiska fastlandet genom de många förflyttningarna av människor, djur, bilar och lastbilar. Det gör situationen i Förenade kungariket till ett livsfarligt hot mot jordbruket i Europa. De nuvarande kontrollerna är, även vid den nederländska gränsen, så minimala att det är att inbjuda till problem.
Därför uppmanar jag rådet och kommissionen att vidta tillräckliga försiktighetsåtgärder för att förebygga en ny spridning av mul- och klövsjukan på det europeiska fastlandet, så att människor och djur besparas från onödigt lidande. Slutligen uppmanar jag på nytt kommissionen att, i ljuset av de ohanterliga krisen i Förenade kungariket, brådskande ändra sin politik när det gäller icke-vaccinering.
Herr talman, herr kommissionär! I detta utbrott av mul- och klövsjuka finns tekniska skuggzoner, politiska förvissningar och strategiska frågetecken.
När det först gäller skuggzonerna kan man fråga sig hur mul- och klövsjukan, det vill säga viruset, har kunnat nå ända fram till Storbritannien, till en ö, så långt bort från de kända endemiska smittohärdarna Turkiet, Asien, europeiska Trakien? Har det kanske simmat dit? Varför detta dogmatiska nej till vaccinering, som ändå är effektivt. På 1950-talet hade man i Frankrike upp till 300 000 smittohärdar årligen, som försvann i och med den obligatoriska vaccinering som infördes 1961 och varade fram till 1991. Varför har man i samma land haft mul- och klövsjukevirus och galna ko-prioner?
Alla dessa frågor leder till politiska förvissningar, eller kanske lärdomar. Både när det gäller BSE och mul- och klövsjukan reagerade de brittiska myndigheterna sent och drunknade i arbete, eftersom ultraliberalismen under Thatchertiden bara lämnade kvar 220 veterinärer mot 8 000 i Frankrike. Precis som till ett utvecklingsland fick Australien, Kanada och till och med den franska armén skicka veterinärer till Storbritannien. På grund av veterinärbristen saknades ett nätverk för epidemiologisk övervakning, och därför spreds smittan. Ultraliberalismen gjorde också att slakterier slogs igen och den gjorde att fåren transporterades ända från Carlisle, från Hadrianus mur, från Northumberland ner till Sydengland, och viruset sprids. Viruset sprids i Storbritannien och sedan gränserna slopats sprids det även i Frankrike. Fri rörlighet är detsamma som fri smitta.
En tredje förvissning framträder i en undersökningsrapport från det franska parlamentet i juni 2001. Det var hemliga uppköp till dumpade priser - på mindre än 90 euro per får till den muslimska festen i Aïd el Kebir - som bidrog till att viruset spreds.
Men vid sidan av dessa förvissningar finns det frågor till kommissionen. Och det är bra att det är strategen Lamy som är här. Först och främst undrar man om inte ersättningssystemet i Storbritannien till slut håller på att bli ett smittspridningsbidrag? Det har antytts att den generösa ersättningen gjort att man kanske haft intresse av att ha smittade djur. Särskilt som sammanlagt fyra miljoner slaktade djur - till största delen får - gör det möjligt att bli av med överskottet. Och har inte Nya Zeeland som världens främsta exportör intresse av att öka sina potentiella marknadsandelar i Europa efter hand som man slaktar? Och det skall gudarna veta, har man kunnat komma överens om Echelonavtalet mellan anglosaxer, då kan man utbyta tjänster. Jag, Storbritannien, tar hand om den generösa individuella ersättningen och du, Nya Zeeland, får möjlighet att exportera mer. Cairngruppen skulle gnugga sina händer. Doha skulle vara en framgång. Det vore bra om Lamy kastade ljus över detta.
Herr talman! Ingen kris i Europa, och särskilt i Nederländerna, har påverkat den allmänna opinionen så mycket som mul- och klövsjukan. Den stora frågan är, och jag vet inte om kommissionen kan svara på det: vad är kommissionens förklaring till den fortsatta mul- och klövsjukan i Förenade kungariket?
Enligt min åsikt beror det inte enbart på myndigheterna i Storbritannien självt. Varje skattebetalare är ju med och betalar för en lösning på krisen. Har kommissionen uppmanat England att till exempel använda sig av ringvaccinering? Jag tror att det exemplet var mycket lyckosamt i Nederländerna, och varför skulle det nu inte kunna upprepas i andra europeiska länder?
Nästa fråga. En av orsakerna till krisen är att kött importerats illegalt till Europa. Bevakningen av de yttre gränserna lämnar mycket övrigt att önska. Min fråga till kommissionen är: vad har skett med de yttre gränserna sedan dess? Vad skillnaden mot hur det var för, låt oss säga sex månader sedan? Varför inte en liknande kontroll som den i Förenta staterna eller i Australien, där kontrollen är mycket sträng vid ankomst till landet? Det har jag inte kunnat upptäcka någonstans i Europa.
En fråga till. Jag tror att en storskalig slakt av djur på sikt inte längre kommer att accepteras inom den allmänna opinionen. Utvecklandet av markörvacciner skulle kunna vara en lösning. Kommissionen har redan gjort något åt det men vill kommissionen göra mer för att se till att de här markörvaccinerna och även de tillhörande provmetoderna blir tillgängliga så snabbt som möjligt, så att vi inte behöver slakta så många djur?
Slutligen, vill jag gärna veta något om kostnaderna. Situationen i Storbritannien är speciell eftersom hela frågan om rebate spelar en roll men hur mycket uppskattar kommissionen att allt det här har kostat hittills?
Herr talman! Det råder för närvarande fullständig kris på den brittiska landsbygden. Jag har ett dokument här i vilket det står att den brittiska regeringen erkänner att man inte kunde uppfylla de fastställda tidsfristerna för slakten av de smittade djuren. Det står vidare att man misslyckats med kontrollen över sjukdomen, som min kollega där sade, eftersom det nu sker nya utbrott i centrala Förenade kungariket, mitt i den region där vi trodde att vi lyckats bli kvitt sjukdomen.
Vi har misslyckats med att kontrollera den, och vi har också misslyckats med att upprätta de nödvändiga gränskontrollerna. I söndags körde jag från mitt jordbruk i norra Yorkshire till Strasbourg. Jag blev aldrig tillfrågad om jag hade något kött i bilen, och det fanns inga gränskontroller över huvud taget, där man kontrollerade min bil. Det fanns inga platser där man fick desinficera bilen. Det fanns en enkel matta mitt i vägen, och det var allt.
Jag vill säga till herr Lamy, som är den mest inflytelserika personen här i dag, att vi har fått en situation där England blivit Europas soptipp. Vi importerar livsmedel från dessa länder. Vi måste undersöka detta.
Slutligen: Kommer han att överväga en offentlig utredning om det sätt på vilket denna fråga hanterats?
Herr talman! Jag beklagar verkligen att detta är andra gången på sex månader som vi måste diskutera mul- och klövsjukan i denna kammare. Skälet till diskussionen är, vilket står i den gemensamma resolutionen, att de åtgärder som vidtagits av den brittiska regeringen för att kontrollera sjukdomen har misslyckats, att det sker nya utbrott och att det finns en mycket stor risk att sjukdomen återigen sprider sig till kontinenten.
Vi måste fråga oss själva varför den brittiska regeringen har misslyckats, och särskilt varför den hela tiden förkastar idén med vaccinering inom en viss radie från ett drabbat jordbruk, när det har blivit allt fler på landsbygden som vill genomföra denna. Det har blivit allt tydligare att det inte är småjordbrukarnas levebröd, eller ens turistindustrin och landsbygdsekonomin i ett större perspektiv, som Förenade kungariket prioriterar, utan helt enkelt vår köttexport och att återfå mul- och klövsjukefri exportstatus så snabbt som möjligt. Men det går inte ens att försvara det omfattande slaktandet av kreatur med denna dystra ekonomiska realitet. Enligt de brittiska jordbrukarnas fackförening tjänar Förenade kungariket bara 630 miljoner pund sterling per år på export av kött- och mejeriprodukter. Jämför detta med den uppskattade kostnaden för landsbygdsekonomin på 9 miljarder pund sterling för mul- och klövsjukeepidemin.
Jag välkomnar uppmaningen i resolutionen till att utföra en fullständig kostnads- och intäktsanalys av de olika idéerna om sjukdomskontroll, så att vi kan jämföra de förluster som har skett genom slaktandet med dem som skulle ha skett vid vaccinering. Jag är säker på att resultaten skulle visa att den brittiska regeringens förhållningssätt inte bara är inhumant, utan också oekonomiskt. Vi uppmanar kommissionen att se över EU:s strategi om att till varje pris försvara mul- och klövsjukestatus, och att erkänna att slaktandet och destrueringen av friska djur både är inhumant och ineffektivt.
Herr talman! Jag företräder den region i nordöstra England, där det ursprungliga utbrottet ägde rum och som helt nyligen drabbats av ytterligare utbrott. Jag beklagar verkligen att vi inte lyckats komma överens om en kompromisstext vid detta tillfälle. Skälet till detta är enkelt. I skäl A anklagas Förenade kungariket för att ha misslyckats med att kontrollera utbrottet av mul- och klövsjukan. Detta är i sanning inte ett angrepp på den brittiska regeringen, utan på alla de som kämpat på ett mycket heroiskt sätt mot sjukdomen sedan i slutet på februari - jordbrukarna själva, veterinärerna, forskarna, tjänstemännen inom den offentliga förvaltningen, polisen, militären, många olika organisationer på glesbygden, som alla deltagit. I synnerhet jordbrukarna i Allendaledalen, platsen för det senaste utbrottet, ansåg att de hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att undvika sjukdomen.
Ett misslyckande med att kontrollera antyder att utbrottet redan skulle vara över. Men upphovsmannen till resolutionen förklarade inte när och med vilka medel detta skulle ha åstadkommits. Ingen har någonsin lovat, eller ens antagit, att utbrottet skulle vara över på detta stadium. Vid dess höjdpunkt upptäckte man 40-50 fall varje dag. Trots det senaste utbrottet i Allendale, ligger genomsnittet nu på två eller tre fall per dag. Om inte detta tyder på en viss grad av kontroll, så har vi verkligen ett mycket allvarligt problem framöver - någonting som ingen av oss kunnat föreställa sig.
Det är viktigt att komma ihåg att den brittiska regeringen från första början gett fullständig information till de övriga medlemsstaterna, och följt råden från den ständiga veterinärmedicinska kommittén. I detta avseende kan vi peka på avsevärda framsteg för de mekanismer som tillämpas inom Europeiska unionen.
Ett par ord om vaccinering. Jag skulle rekommendera van Dam, den ursprunglige talaren när det rör denna resolution, att söka jobbet som forskningschef i Förenade kungariket. Han verkar sannerligen vara en sådan auktoritet på vaccinationsområdet och vara så övertygad, att detta med råge bräcker den nuvarande forskningschefen, professor David King, som så sent som i morse sade i ett radioprogram att vi inte kan vara säkra på att en vaccinering av djuren hade gjort någon nytta. Även i Nederländerna slaktades djur, och det finns ett verkligt problem när det gäller antydningen om att vaccinering faktiskt räddar djurets liv. Detta är inget säkert resultat - men jag vet inte när jobbet blir ledigt!
Herr talman! Min kollega Adam kallar den brittiska regeringens handlande en stor framgång. Den stora framgången med hanterandet av mul- och klövsjukan ger dock flera lantbrukare på det europeiska fastlandet nya sömnlösa nätter. Är det en framgångsrik politik? Politiken med avseende på mul- och klövsjukan där kommer inte till korta bara på grund av att vi inte använder oss av till exempel vaccinering och ringvaccinering, utan även på grund av att rådet och rådets ledamöter hanterar den hotande faran från Storbritannien enormt lättsinnigt. Det är väl ändå riktigt enkelt att lägga ut desinfektionsmattor i hamnar och på flygplatser och utföra standardkontroller för att begränsa problemet. Det uppmanar vi verkligen kommissionen och rådet till.
Herr talman! I mitt eget land är det så att de ekonomiska ersättningarna till lantbrukarna minskar rejält om de gjort små fel och om de har haft mul- och klövsjuka. Samtidigt ser många ministrar inte bjälken i det egna ögat genom att de inte gör något för att hindra hotet om mul- och klövsjuka från Storbritannien med hjälp av gränskontroller. Det är mycket illa och det måste kommissionen och rådet göra något åt.
(Applåder)
Herr talman! Ingen tvivlar på allvaret när det rör mul- och klövsjukeepidemin i Förenade kungariket. Jag tror att det varit den värsta mul- och klövsjukeepidemin någonsin i världen. Ingen får tveka om att man inte vidtagit drastiska åtgärder för att stävja den.
De två senaste oroshärdarna visar att detta utbrott kommer att få verkningar under många månader. Vi kan, å ena sidan, inte säga att de uppdämningspolitiska åtgärderna är för långtgående, p.g.a. slaktningsstrategin och, å andra sidan, att de är för slappa, därför att de har låtit sjukdomen få fäste. Vi föregrep inte djurtransporternas väldiga omfattning på ett effektivt sätt, särskilt när det gällde får, i februari 2000 och senare. Under den första av de tre undersökningar som inletts i Förenade kungariket, måste man granska detta och kanske också rollen för en form av stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, för främjande av vissa av dessa former av djurtransporter. Vi gav effektiv information till våra nederländska, franska och irländska grannar, och för dem har det fungerat. Vi bör undersöka hur deras uppdämningspolitik fungerade och varför. Jag menar att vaccinering måste vara ett av de alternativ som kan rekommenderas av undersökningskommittén, om den finner detta lämpligt.
Slutligen ett ord till Sturdy, som efterlyste en offentlig europeisk undersökning. När en sådan ägde rum om BSE, var han inte lika entusiastisk. Men BSE var en ny sjukdom. Det fanns ett faktiskt element av hemlighållande av vissa av de faktorer som resulterade i sjukdomen, och i synnerhet av den europeiska faktorn och det faktum att vi fortfarande exporterade smittat köttmjöl till den europeiska kontinenten i åratal efter det att vi själva förbjudit det. Detta var en äkta europeisk undersökning. Det råder ingen tvekan om att detta utbrott var epidemiskt. Jag anser att våra vänner bör acceptera att britterna måste få ordning på saker och ting och, om detta innebär att undersökningarna blir offentliga, detta kan man ta itu med i Förenade kungariket. Det är inte jämförbart med det som hände i BSE-fallet: Vi har gjort vår plikt gentemot våra grannländer. Vi hoppas att de nu har en så stark tro på oss, att de låter oss hjälpa oss själva att se till få alla medel granskade på ett lämpligt sätt, så att denna fruktansvärda sjukdom kan utrotas.
Herr talman! Varken BSE eller mul- och klövsjuka är någon engelsk sjukdom, utan ett europeiskt problem. Dödandet av miljoner djur, skadorna på och utplåningen av jordbruksföretag lämpar sig inte heller för partipolitiska motsättningar. Jag kommer väl ihåg hur Labours ledamöter gick lös på den konservativa regeringen på BSE-tiden, och nu är frestelsen stor för de konservativa att gå lös på Labourregeringen, men även om det har skett försummelser från regeringarnas sida, så är inte det de gör här något konstruktivt bidrag.
Vi har lagt fram en förordning om utfodring av animaliskt mjöl i vissa fall - den handlar om animaliskt avfall. Hade den lagts fram redan då hade vi inte haft något BSE-problem. Samma sak gäller för mul- och klövsjuka. Kommissionen måste ändra sin strategi. Holland genomförde en zonvaccinering, och det skedde mot opinionen i EU och i kommissionen. Jag vill inte att ni möjliggör det, utan jag vill att ni genomför det, att vi kommer fram till en annan strategi och att vi säkrar det även i handelspolitiskt avseende!
Vi måste ta avstånd från denna vansinniga strategi med "fri från mul- och klövsjuka" eller "pestfri" och diskutera det med våra handelspartner! Vi behöver en förordning om utfodring eller om förstörelse av matrester. Det som rådet nu har gjort, nämligen att enbart förbjuda, det hjälper inte. Hela klabbet måste ju ta vägen någonstans, och vi kan inte bara gräva ner det, för då får vi återigen ett problem med olämplig behandling.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Antalet fall av mul- och klövsjuka stiger återigen. Mul- och klövsjuka är - som vi vet - ofarligt för människor, viruset är dock i allra högsta grad smittsamt för alla klövdjur och leder till svåra ekonomiska förluster. Med hänsyn till de nya fallen av epidemin uppmanar jag återigen kommissionen och rådet att sätta vaccinering före slakt. Vi måste i Europa tänka om när det gäller bekämpningen av djurepidemier, och för detta finns det i dag, anser jag, en mycket väl avvägd resolution.
Konsekventa epidemihygieniska försiktighetsåtgärder är bara en sida av myntet. Mul- och klövsjuka är en ständigt lurande fara med tanke på de vanligt förekommande affärs- och semesterresorna världen över. Vi måste genomföra kontrollerna vid flygplatserna till skydd för införande och spridning av denna epidemi på ett mer konsekvent sätt. Jag kan konstatera att såväl jordbrukare som konsumenter har svårigheter med de etniska problemen med den nuvarande vaccineringspolitiken. Vi har med ödesdigra följder att göra. Vi måste äntligen bryta med icke-vaccineringspolitiken. Vi behöver markörvaccin. Vi behöver en förnuftig hantering av zonvaccineringen, och vi borde inom politiken visa vägen så att den vetenskapliga utvecklingen går framåt i fråga om förebyggande åtgärder och framställning av lämpligt vaccin.
(Applåder)
. (FR) För att snabbt ge en bild av hur situationen i unionen ser ut i dag, tillämpas inga restriktioner på grund av mul- och klövsjuka inom unionen, med undantag för Storbritannien, och detta gäller sedan den 25 juni i år, trettio dagar efter det att det sista vaccinerade djuret slaktades och destruerades. I fjorton av unionens femton medlemsstater samt i Nordirland har vi alltså en ganska positiv situation, som är resultatet av att man på ett effektivt sätt genomfört och tillämpat åtgärderna för att bekämpa mul- och klövsjukan inom gemenskapen. Med risk för att förnärma Lucas och för ett ögonblick anlägga ett internationellt perspektiv, är det vår fasta förhoppning att de åtgärder som har antagits av Frankrike, Irland och Nederländerna kommer att få det klartecken som krävs från Internationella byrån för smittsamma husdjurssjukdomar (International Office of Epizootics). Detta bör göra det möjligt för tredje land att häva de handelsrestriktioner som fortfarande gäller.
Eftersom detta kanske inte är huvudsaken - och på den punkten kan jag lugna Lucas , skall vi återgå till att titta på Förenade kungariket, där situationen förvisso är fortsatt oroande, eftersom man upptäckte den 2 000:e smittohärden den 3 september. Även om situationen i Storbritannien i närmare tre månader har varit stabil, oroar den oss på grund av att smittohärdarna inte försvinner inom och i närheten av de områden som omfattas av restriktioner. Många av er har tagit upp de senast inträffade fallen i grevskapet Northumberland, det område där epidemin först uppträdde. De är oroande, eftersom de upptäcktes tre månader efter det att sjukdomen försvunnit. Radikala åtgärder har vidtagits - de smittade hjordarna har slaktats, liksom hjordar i grannskapet och "kontakt-hjordar". Även om det var väntat att ett förvisso begränsat, men icke desto mindre oroande antal smittohärdar skulle uppträda efter sjukdomens drastiska nedgång i början av april, har ett litet antal smittohärdar likafullt funnits kvar under alltför lång tid och kommissionen har krävt att de brittiska myndigheterna skall intensifiera sina åtgärder för att utrota sjukdomen. Vi lever också under tidspress, eftersom det hela blir svårare under höst och vinter, både på grund av väderförhållanden och de sedvanliga förflyttningar av djuren som brukar ske under denna period.
För närvarande är sjukdomen inne i ett kritiskt utvecklingsskede. Det är inte rätt tidpunkt att släppa på kontrollerna. Det har påpekats och flera av er har betonat att man under denna period av året börjar se hur hjordarna förflyttas och omfördelas på olika sätt och vi menar därför att man måste begränsa djurens förflyttningar till det strikt nödvändiga. Kommissionen har meddelat berörda aktörer detta.
Låt oss fortsätta att tala om Storbritannien. De komplicerade strukturerna inom sektorn för uppfödning av nötkreatur, det faktum att fåren inte visar några sjukdomstecken och att sjukdomen sprids långsamt inom hjordarna - allt detta är faktorer som sammantagna komplicerar problemet och tvingar oss att tillgripa laboratorietester. Dessa testers tillgängliga kapacitet är numera tillräcklig.
Vad anser då kommissionen? Vi kommer inte att säga att situationen är tillfredsställande, för det är den inte just i det här fallet, men risken för att smittan sprids till övriga medlemsstater är i dag mycket lägre än den var i mars och april, när läget var som värst, eftersom samtliga restriktioner som infördes i fråga om transport av djur och obearbetade produkter från Storbritannien fortfarande gäller. Vi genomför regelbundna kontroller på plats, senast i slutet av augusti, för att försäkra oss om att de brittiska myndigheterna vidtar adekvata åtgärder.
Andra, i vissa fall vidsträckta, områden av Storbritannien har aldrig drabbats av sjukdomen, och det är nödvändigt att reflexionsarbetet inom veterinärkommittén fortsätter, så att det går att planera för ett återupptagande av handeln i dessa områden under strikt reglerade former, när situationen så medger. Vi kommer att vara ytterst försiktiga på denna punkt, eftersom erfarenheterna från Northumberland påminner oss om att risken finns kvar även i de områden där sjukdomen verkade vara under kontroll.
Jag skall återvända lite till frågan om tredje land, om Lucas låter mig göra det. Ett antal länder har infört diskriminerande åtgärder mot europeiska produkter, åtgärder som går längre än gällande internationella normer och vi arbetar med denna fråga tillsammans med ett antal av våra handelspartner. Många länder utanför gemenskapen har gradvis lättat på de något överdrivna förbud som de ursprungligen införde. Andra länder, som Förenta staterna och Kanada och även några kandidatländer, tvekar däremot att häva restriktionerna som de i dag felaktigt upprätthåller. Och vi kommer att fortsätta vårt arbete, med utgångspunkt i WTO-avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder.
Mer allmänt kan vi först understryka att denna kris redan nu har haft betydande återverkningar på gemenskapens budget. Vi har beslutat att bevilja ett anslag på 400 miljoner euro till de fyra medlemsstater som berörts i år, och de första prognoserna pekar på att unionens finansiella utgifter kommer att ligga runt drygt en och en halv miljard euro. Vi kommer att vidta nödvändiga åtgärder med tanke på budgetförfarandet. Det rör sig utan tvekan om en undantagssituation, vi kan inte budgetera för husdjurssjukdomar av denna omfattning och vi måste därför genomföra budgetjusteringar. Detta är en aspekt av saken.
En andra aspekt är givetvis att bilden av vår uppfödning har skadats. Så är läget i dag när över 4 miljoner djur har slaktats. För det tredje existerar problemet även utanför Europeiska unionen, vilket har påpekats, och vi är allvarligt oroade över att en smittohärd nyligen upptäckts i den turkiska delen av Trakien.
Från kommissionens sida vill vi slutligen kunna dra en del lärdomar om krishantering av detta slag för att förbättra nuvarande regel- och lagstiftningssystem. Ett exempel kan vara att föreskriva ett visst antal extra krav på gemenskapshandeln med små idisslare, såsom begränsning av antalet stopp i transportkedjan som förmodligen är en första början. Sedan arbetar vi på ett förslag om identifiering och registrering av får och getter, samt på ett annat förslag om resenärers införsel av animaliska produkter. Vi arbetar även på att kunna anpassa våra kontrollförfaranden när en farsot av denna typ uppträder. Jag tror att vi nu har tillräcklig erfarenhet. Låt oss inte göra oss några illusioner. En förstärkt lagstiftning och strängare rutiner är nödvändiga, men kommer inte i sig att räcka för att förhindra att en liknande epidemi uppträder på nytt. Det krävs även en förbättring av veterinärtjänsterna inom medlemsstaterna, och sannolikt ändrade uppfödningsmetoder.
Jag vill sluta med en fråga som flera av er har uppmärksammat oss på under debatten, nämligen frågan om vaccinering. När det gäller användningen av så kallade "ringvaccinationer" runt smittohärdarna, vill jag påminna de bland er som i detta sammanhang kritiserar kommissionen och undrar varför kommissionen inte beslutade om omedelbar tvångsvaccinering, om att vaccinering enligt vår nuvarande rättsordning, som kännetecknas av vissa former av subsidiaritet, faller under de nationella myndigheternas kompetens, vad man än tycker om det. Det finns alltså ett förfarande som ger en berörd medlemsstat som så önskar rätt att tillgripa vaccinering och det är på den vägen det hela fungerar. Förfarandet existerar och står till medlemsstaternas förfogande, men faller inte under kommissionens ansvar. Jag tror mig därmed ha givit ett tydligt svar på frågorna från van Dam, Martinez, Mulder och Lucas.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 18.30.
Mänskliga rättigheter
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
Mauretanien - (B5-0545/2001) av Rod, Maes och Isler Béguin för Verts/ALE-gruppen om Mauretanien.
(B5-0556/2001) av Van den Bos för ELDR-gruppen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Mauretanien.
(B5-0565/2001) av Khanbhai för PPE-DE-gruppen om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Mauretanien.
(B5-0579/2001) av Turchi för UEN-gruppen om situationen i Mauretanien.
(B5-0585/2001) av a Sjöstedt med flera för GUE/NGL-gruppen om situationen i Mauretanien.
(B5-0594/2001) av Carlotti, Napoletano och Van den Berg för PSE-gruppen om situationen i Mauretanien.
Togo
(B5-0546/2001) av Rod, Isler Béguin och Maes för Verts/ALE-gruppen om Togo.
(B5-0557/2001) av Van den Bos för ELDR-gruppen om fängslandet av en oppositionsledare i Togo.
(B5-0566/2001) av Schwaiger med flera för PPE-DE-gruppen om fängslandet av en oppositionsledare i Togo.
(B5-0578/2001) av Turchi för UEN-gruppen om situationen i Togo.
(B5-0586/2001) av Morgantini, Sylla och Cossutta för GUE/NGL-gruppen om fängslandet av en oppositionsledare i Togo.
(B5-0595/2001) av Carlotti och Van den Berg för PSE-gruppen om situationen i Togo.
Kambodja
(B5-0558/2001) av Maaten för ELDR-gruppen om situationen i Kambodja och förberedelserna inför lokalvalet den 3 februari 2002.
(B5-0564/2001) av Posselt för PPE-DE-gruppen om Kambodja.
(B5-0572/2001) av McKenna för Verts/ALE-gruppen om Kambodja.
(B5-0587/2001) av Sjöstedt och Frahm för GUE/NGL-gruppen om Kambodja.
(B5-0596/2001) av Lage, Carlotti och Van den Berg för PSE-gruppen om förberedelserna inför lokalvalet i Kambodja den 3 februari 2002.
Afghanska flyktingars ansökan om asyl i Australien- (B5-0559/2001) av Malmström och Schmidt för ELDR-gruppen om situationen för 438 afghanska flyktingar på ett norskt lastfartyg utanför Australiens kust.
(B5-0570/2001) av Boumediene-Thiery med flera för Verts/ALE-gruppen om de asylsökande på båten "Tampa" i australiska farvatten.
(B5-0577/2001) av Muscardini för UEN-gruppen om afghanska flyktingars ansökan om asyl i Australien.
(B5-0588/2001) av Ainardi med flera för GUE/NGL-gruppen om de afghanska flyktingarnas situation på lastfartyget "Tampa" utanför Australiens kust.
(B5-0597/2001) av Van den Berg med flera för PSE-gruppen om 438 afghanska flyktingars situation på ett norskt lastfartyg utanför Australiens kust.
(B5-0601/2001) av Tannock, Van Orden och Sacrédeus för PPE-DE-gruppen om de afghanska flyktingarna utanför Australiens kust.
Attentat mot ett tåg i Angola- (B5-0544/2001) av Maes, Lucas och Isler Béguin för Verts/ALE-gruppen om Angola.
(B5-0560/2001) av Malmström för ELDR-gruppen om attacken mot ett tåg i Angola.
(B5-0567/2001) av Cunha för PPE-DE-gruppen om UNITA-attacken mot ett tåg i Angola.
(B5-0576/2001) av Ribeiro e Castro och Queiró för UEN-gruppen om Angola.
(B5-0589/2001) av Miranda med flera för GUE/NGL-gruppen om attacken mot ett tåg i Angola.
(B5-0598/2001) av Lage och Van den Berg för PSE-gruppen om situationen i Angola.
Mauretanien
Herr talman! Upplösningen av det största oppositionspartiet i Mauretanien i oktober 2001, "de demokratiska krafternas union - ny tidsålder", och arresteringen av ledaren för folkfrontens parti Chbih Melainine och den påföljande femåriga fängelsedomen efter en summarisk rättegång äventyrar de grundläggande demokratiska principer som dock slås fast i Mauretaniens konstitution.
Men vilket värde har egentligen denna konstitution? Det existerar ingen föreningsfrihet för politiska partier. Det gröna partiet, som redan för flera månader sedan lämnade in sina partistadgar, har fortfarande inte erkänts och har inte ens fått ett mottagningsbevis på sin ansökan. Detta antidemokratiska tricksande äger rum strax innan det planerade parlamentsvalet och det lokala valet i oktober. Vi har ingen garanti för detta val, eftersom det inte finns någon oberoende valkommitté. Vi anser att frigivningen av Chbih Melainine är en förutsättning för att hålla valet i oktober, liksom att alla oppositionspartier återupprättas. Det är för att ge alla dessa politiska aktörer möjlighet att delta som vi kräver att valet skjuts upp. I syfte att återupprätta demokrati och garantera att fria och rättvisa val anordnas i Mauretanien, uppmanar vi rådet och kommissionen att inleda diskussioner med regeringen, enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 96 i Cotonouavtalet.
Mauretanien förbereder sig grundligt för valet i oktober. Politiska motståndare till regimen skaffas undan. Människor arresteras slumpvis, överdrivet våld används mot fredliga demonstranter och pressen fungerar endast som lakejer åt presidenten. Rättsväsendet står även här helt till de politiska makthavarnas förfogande. Vid en skenrättegång dömdes nyligen presidentens viktigaste politiska motståndare till inte mindre än fem års fängelse. De fångna politikerna hölls länge incomunicado och fördes sedan till ett fängelse 800 km från huvudstaden så att de i praktiken knappast kan räkna med några besök. Ingen kan tydligen göra något åt det. Oberoende människorättsorganisationer kan knappt fungera där.
Medan Västvärldens länder i Durban måste ursäkta sig för deras förfäders slavhandel så är slavhandel fortfarande praxis i Mauretanien. I kastsystemet blir människor livegna från födseln. De får ingen undervisning, inga inkomster för påtvingat arbete och får inte gifta sig utan tillåtelse från sin herre. Enligt en uppskattning som det amerikanska utrikesdepartementet gjorde för några år sedan så finns det fortfarande cirka 90 000 slavar i Mauretanien. Det här landet förbjöd officiellt slaveri som sista land i världen år 1983, 1983!, men gör nu allt för att dölja den hemska verkligheten för yttervärlden.
Det är nu hög tid att Europeiska unionen inleder förhandlingsförfarandet från artikel 96 med Mauretanien. Vi kan inte fortsätta ge hjälp och upprätthålla intensiva handelsförbindelser som om inget har hänt. Vi måste förbereda oss på skenval i en skendemokrati.
Herr talman! Mauretanien är ett mycket stort land och nästan 90 procent av det är öken. Det är ont om vatten och dess 2,2 miljoner invånare är fattiga och bor på landsbygden. Man är beroende av sin export av järnmalm och sitt fiske - bara två saker. Jag uppmanades i maj att leda en liten delegation av parlamentsledamöter och besöka Mauretanien, vilket jag gjorde. Jag tillbringade en vecka i landet och träffade parlamentariker, alla ministrar, president Taya, företrädare för det civila samhället och icke-statliga organisationer. Vi reste runt i landet - en vecka känns som en lång tid att tillbringa i Mauretanien. Jag hade Sudre och Langenhagen med mig under besöket. Jag blev imponerad över vad president Taya hade gjort under årens lopp i ett så pass fattigt land.
Jag är förvånad - och jag vill genera honom och hans regering, vilket jag skall göra under AVS-konferensen när deras delegater anländer - över detta tråkiga fall, dvs. att man arresterat oppositionen. Det finns ingen anledning, inget behov. Han är ganska stark och ganska populär. Han har klarat sig bra. Han kan klara sig bra utan att låsa in oppositionen.
När det rör slaveri, är det faktiskt förbjudet enligt islam och Mauretanien är ett muslimskt land. Det finns morer, svarta och olika blandningar av dessa. Jag har sett hur de lever. Jag såg inga slavar, även om detta inte är ett bevis för att det inte finns några. Jag skall sannerligen genera Mauretaniens regering vid AVS-konferensen, för att se till att denna praxis inte fortsätter och att oppositionen får möjlighet att verka fritt, så att det råder ministeransvar. Det är bättre för landets president och för folket i landet.
Herr talman! Situationen i Mauretanien blir mycket riktigt allt värre.
Vi talar om ett land som är part i ramavtalet mellan AVS-länderna och Europeiska unionen och som dessutom aspirerar på att övergå från sin nuvarande status som observatör för att ingå i ramavtalet som fullvärdig medlem i enlighet med Barcelonaprocessen. Vi har en skyldighet att erinra myndigheterna i Mauretanien om att det ur Europeiska unionens synvinkel är omöjligt att till exempel överväga att landet får status som fullvärdig medlem i enlighet med Barcelonaprocessen om inte demokratin blir verklighet, om man fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna och om man även fortsättningsvis står fast vid datumet för kommunalval och val till lagstiftande församlingar, vilka enligt planerna kommer att äga rum nu i oktober utan någon form av garantier.
Det är uppenbart att upplösta partier eller fängslade oppositionsledare har mycket små möjligheter att delta i dessa val, och de har inte heller möjlighet att göra sina röster hörda, eftersom pressen antingen är regeringsvänlig eller helt enkelt inte existerar.
Jag vill inte ens tänka på hur situationen måste vara för den där ensamma ledamoten som inte tillhör regeringspartiet i en församling på 79 mandat, men jag kan tänka mig att om en regeringsmotståndare väljs vid valen - vilket inte kommer att inträffa - skulle den personen förmodligen på kort tid gå från att vara ledamot i parlamentet till att sitta i fängelse.
Därför anser jag mycket riktigt att Europeiska unionen måste sätta igång de åtgärder som förutses i artikel 96 i Cotonou-avtalet. Mauretanien bidrar nu till att minska demokratin och de mänskliga rättigheterna ännu mer i Maghrebområdet, vilka redan hade minskat förut. Men detta är naturligtvis ännu ett fall i en kontinent som Afrika, där kränkningar av mänskliga rättigheter ständigt inträffar.
Ett land i vilket inte den diktator som står på turordningen, utan faktiskt samma gamla vanliga diktator, president Mauya Uld Sid'Ahmed Taya, han som just sparkade undan benen på det spelbord de hade ställt upp mellan oppositionen och regeringen med hjälp av unionens medling för att genomföra regelrätta val, vilka som dessutom har skjutits upp sine die. Jag anser att unionen bör agera med kraft.
Togo
Herr talman! För två år sedan, när jag gjorde mitt första inlägg i denna kammare, handlade det redan då om att fördöma situationen i Togo. Även om välvilliga röster försäkrar att allt nu håller på att ordna sig, befinner sig Togo fortfarande i ett tillstånd av politisk förlamning, som landet är långt ifrån att ta sig ur. Demokratin är fortfarande en fjärran utopi. De medborgerliga rättigheterna kränks ständigt, precis som de mänskliga rättigheterna. Och jag menar att passiviteten hos EU-ländernas regeringar inte på något sätt främjar en förändring. Parlamentets återkommande fördömanden förblir ren retorik och får inga effekter. Nu senast ansåg regeringen att kommissionens bidrag till anordnandet av nyval - fyra miljarder CFA-franc - var otillräckligt och regeringen tog tillfället i akt att än en gång skjuta upp detta så efterlängtade parlamentsval. Helt i strid med tidigare löften planerar president Eyadema och hans regering rentav att ändra konstitutionen för att han skall ha möjlighet att kandidera. Slutligen fängslades och dömdes en av oppositionens män, Yawovi Agboyibo, för en månad sedan på falska grunder. I själva verket hade han kritiserat den terror som utövas i områden där oppositionen är i majoritet, en terror som tog sig uttryck i våldtäkter och övergrepp och till och med mord på oppositionella. President Eyadema tycks mindre benägen än någonsin att uppfylla sina skyldigheter mot folket och sina åtaganden gentemot det internationella samfundet. Här måste parlamentet återigen skarpt fördöma dessa övergrepp, kräva att fria val hålls som planerat och uppmana rådet och kommissionen att inleda diskussioner enligt artikel 96 i Cotonouavtalet.
Hur kan man i 34 år sitta kvar vid makten i Afrika? Oppositionspartier förbjuds eller också görs det omöjligt för dem att fungera. Motståndare som har anhängare eller som hotar att få det sätts bakom lås och bom. Pressen manipuleras helt och hållet och den som öppet kritiserar presidenten slutar i en cell och han har tur och under marken om han har otur. Massdemonstrationer slås hänsynslöst ned. Den politiska klassen består helt och hållet av slaviska tjänare till presidenten genom ett system av belöningar och straff. En skrattretande personkult måste ge statschefen en i det närmaste gudomlig ställning. Den franska presidenten Chirac måste övertygas så mycket att han fördömer Amnesty International i stället för skändningarna av de mänskliga rättigheterna i Togo. Morden på motståndare till regimen förblir ostraffade.
Det är tyvärr fortfarande det kända mönstret i många afrikanska länder och vi vet inte så noga vad vi skall göra åt det. Det grova maktmissbruket står i vägen för utvecklingen och upprätthåller fattigdomen. Europeiska unionen drog helt riktigt in allt bistånd redan 1993, men läget har inte blivit bättre. Tvärtom, nyligen fängslades oppositionsledaren och människorättskämpen Agboyibo i sex månader för att han skulle ha förolämpat premiärministern. För att ge kraft åt sina argument har hans excellens en privatarmé på 1 000 man.
Togo begär ekonomiskt stöd för att hålla parlamentsval i oktober. Frågan är om vi då inte är med och betalar organisationen av en demokratisk fars som endast är avsedd att ge makthavarna ett sken av legitimitet. President Eyadema har meddelat att han skall hålla sig till grundlagarna och avgå år 2003, men varför skulle vi tro på någon som har ljugit i 34 år för att hålla sig kvar vid makten.
Herr talman! Zimbabwe, Mauretanien, Togo, det verkar verkligen som om demokratiseringsprocessen i Afrika är på tillbakagång. Vissa ledare visar sig verkligen mycket kreativa när det gäller att skaffa undan sina politiska motståndare och kringgå de demokratiska spelreglerna. En av dessa är general Eyadema i Togo.
Han drog sig inte för att vid det senaste valet 1998 helt enkelt stoppa räkningen av rösterna och utropa sig själv till president på nytt. Sedan följde en period av blodigt förtryck, då enligt Amnesty hundratals människor mördades. En internationell kommission bekräftade det, men hittills har ingen ställts till ansvar eller bestraffats för det här. Tvärtom, förtrycket fortsätter helt enkelt. Det senaste offret är oppositionsledaren Agboyibo. I en skenrättegång dömdes han förra månaden till sex månaders fängelse för spridande av falsk information. Jag har flera gånger träffat Yawovi Agboyibo i hans hemort. Jag hyser mycket stor beundran för det sätt på vilket han med ständig risk för sitt eget liv fortsätter ivra för de mänskliga rättigheterna och ett återinförande av demokratin i landet.
Den här regimen måste stoppas på ett eller annat sätt. Att fortsätta låta bli att ge bistånd är en sak, men jag tror att vi måste våga ställa frågan om ett land som Togo verkligen hör hemma på konferenser med AVS och Europeiska unionen. Problemet är dock, precis som när det gäller Zimbabwe, att vissa europeiska medlemsstater följer sitt eget program på grund av kommersiella eller andra intressen och på det sättet motarbetar den europeiska strategin gentemot Togo. Det räcker inte att fastställa vackra principer i ett avtal. De måste också tillämpas på ett konsekvent sätt och det gäller också för ett land som Frankrike.
Herr talman! I resolutionen krävs att Yawovi Agboyibo, motståndare till diktatorn Yadema, skall friges. Av det skälet stöder vi resolutionen, men vi hävdar att de som godkänner västmakternas politik inte är rätt personer att vara upprörda nu, eftersom denna diktatur som sedan 1967 förtrycker det togolesiska folket endast har kunnat sitta kvar vid makten med stormakternas, och då i synnerhet Frankrikes, stöd.
Man kan därför fråga sig hur meningsfullt det är att anta en resolution i parlamentet, om den sittande diktatorn sedan välkomnas med alla hedersbetygelser i regeringspalatsen och fortsätter att motta stöd som han kan använda för att köpa vapen och hålla sig kvar vid makten.
Kambodja
Herr talman, herr kommissionär! Det är tydligt att den politiska situationen i Kambodja just nu är lugnare än den någonsin har varit och det är lika tydligt att landet fortfarande är långt ifrån en riktig demokrati. Det behövs fortfarande mycket stöd på den långsamma vägen mot demokrati och de lokala valen kommer att bli ett mycket viktigt ögonblick i den processen.
Det kambodjanska folkpartiet. Som styr i landet, är ett kommunistiskt parti av den gamla sorten och det betyder att det som parti är direkt eller indirekt inblandat i allt, i varje sektor, på varje nivå i det landet. Det är därför inte överraskande att partiet ser de lokala valen som ett hot som ständigt måste uppskjutas. Därför är det av grundläggande betydelse att vi fortsätter utöva internationella påtryckningar på regeringen att göra allt för att skapa en period utan våld före valet och på nytt börja med registreringen av väljare. Den registreringen av väljare sköts av bycheferna och de tillsätts av Kambodjanska folkpartiets centralkommitté, och inget är lättare för dem än att ge de intygen till personer som är för regeringen och att inte ge dem till dem som är mot regeringen.
Oppositionsledaren, parlamentsledamoten Sam Rainsy, träffade i måndags Europeiska kommissionens lokala representant, vilken under samtalet kunde tala om att vi är mycket positiva till den nationella valkommitténs arbete. Nu, herr talman, så långt har jag inte kommit än på långa vägar. Den nationella valkommittén måste vi följa mycket noga för där ligger naturligtvis kruxet huruvida valet kommer att gå rättvist till eller inte. Europeiska unionen har få skäl att vara stolt över det sätt på vilket den skötte observationen av det senaste valet i Kambodja och vi måste försöka göra det mycket bättre den här gången.
Herr talman! Kambodja hade en mycket mörk period, som i det här fallet var blodröd. På den här tiden föll nästan tre miljoner människor offer för en marxistisk ideologi. På den här tiden fanns det två personer som förkroppsligade hoppet om frihet - Som San, den store demokraten som ofta var här i Strasbourg, och som nu är död, och kung Sihanouk, som i dag är en gammal och sjuk man. Därför är det viktigt att detta land förnyas från grunden och unga, demokratiska krafter främjas. Det går bara via kommunerna, det går bara genom i grunden demokratiska kommunalval. Därför är det så viktigt att vi stöder och stärker de många kandidaterna i kommunerna, att vi ser till att kommunalvalen blir rättvisa, att vi övervakar på ett mer effektivt sätt, att vi undertrycker, förhindrar och rättar till manipulationer vid registreringen. När det handlar om specialdomstolen måste vi klart och tydligt säga att det här inte handlar om hämnd, utan om rätt. Man måste klart och tydligt säga till framtidens gärningsmän att våldsdåd, folkmord, massmord på rättsstatlig grund kommer att straffas på ett hänsynslöst sätt, oberoende av vem som är ansvarig för dem. Därför behöver vi en internationell domstol med stort deltagande från kambodjansk sida, så att det inte blir en främmande domstol, utan även det kambodjanska folkets domstol.
Herr talman! Kambodja kommer vi alltid att minnas som landet med Killing Fields. Den terrorperioden kastar fortfarande sin skugga över landet. Även nu med det kommande valet verkar den demokratiska processen absolut inte att förlöpa bekymmerslöst. Tvärtom, det finns begränsningar för oppositionen. Våldet ökar. Registreringen av väljare har stoppats, så att 30 procent av väljarna inte ens skulle kunna delta i valet.
Det är brist på juridiska garantier i den särskilda domstolen, och så vidare. Ändå förblir det en utmaning för vår tid att utifrån Europeiska unionen, utifrån de demokratiska länderna, göra allt för att bevaka det hela och hjälpa till att styra landet i riktning mot demokrati. Det vore ändå bra om åtminstone en garanti skulle kunna ges. Något konkret, nämligen att registreringen av väljare återupptas så att hoppet om ett demokratiskt valresultat inte krossas helt i förväg.
Afghanska flyktingars ansökan om asyl i Australien
Herr talman! Krisen med båten med de afghanska flyktingarna intill Australien visar oss än en gång hela problemet med de afghanska flyktingarna. De senaste 20 åren har miljoner människor flytt från Afghanistan och enligt FN:s människorättsorganisation har cirka 6,2 miljoner afghaner klassificerats som flyktingar.
Deras första anhalt när de lämnar landet är i allmänhet flyktinglägren i Pakistan och Iran där de lever under fruktansvärda förhållanden. Pakistan klarar inte längre av mängden flyktingar och skickar dem tillbaka till Afghanistan. Utanför flyktinglägren står så kallade reseombud som skickar flyktingar med pengar vidare till andra länder och den billigaste resan till ett Västland är nu en resa till Australien, vilken kostar cirka 6 000 euro.
Herr talman! Den här strömmen av flyktingar kommer inte att upphöra om vi inte lyckas ta emot flyktingarna intill Afghanistan och där måste vi i Europeiska unionen stoppa våra pengar. Där finns lösningen på problemet. Så länge man där lever under avskyvärda förhållanden, kommer man att fortsätta fly till Västländer.
Kolleger! De afghanska flyktingarna förtvivlade färd mot hopp om en chans till ett nytt liv är en historia som till största delen hade varit svart om det inte vore för kaptenens agerande på det norska fartyget Tampa. Han räddade inte bara människorna från en sjunkande båt utan fortsatta sedan konsekvent att välja människornas sida. Det är tack vare sådan humanitär hjälp till nödställda människor som vi kan fortsätta tro på en bättre framtid.
Därför anser vår partigrupp att det måste införas en laglig skyldighet att låta fripassagerare gå iland i den första hamn som angörs i enlighet med 1957 års avtal om fripassagerare. Till följd av krocken mellan de olika rättssystemen blir flyktingarna en dödlig boll i spelet med att skjuta ifrån sig ansvarsskyldigheter.
Det måste därför tydligt sägas att Australien i den här frågan har handlat allt annat än lovvärt. De lokala politiska intressena har prioriterats före respekten för de mänskliga rättigheterna. Genom sitt handlande stöder och finansierar Australien källan till de problem som landet konfronteras med. Det ägnas för litet uppmärksamhet åt orsakerna. Huvudansvaret för det här dramat ligger hos Talibanregimen som systematiskt förstör sitt eget land, andligen mördar sin egen befolkning, varigenom folkförflyttningar blivit ett nödvändigt ont.
I det här sammanhanget har vi ett internationellt humanitärt ansvar. Vi hade kunnat hoppats att Australien skulle använda sin politiska tyngd till att fördöma regimen i Afghanistan och uppmana den internationella gemenskapen till ett konstruktivt handlande.
Herr talman! Jag tror att vi alla kan förstå att människor flyr från Afghanistan. Inte bara på grund av landets förtryckande och fanatiska regim som förbjuder utbildning för kvinnor och unga flickor, och inte låter dem arbeta eller ens att gå till läkare, utan även på grund av den försämrade ekonomiska situation som denna fanatiska regim är orsak till i landet. Vi förstår följaktligen fullständigt de nära 500 personer som försökte fly med risk för sina liv fly och som möttes av en mur som ett land som Australien hade rest upp, ett land som kunde ha tagit emot dem utan problem från allra första början.
Jag anser att det är på sin plats att hedra det norska lastfartygets kapten, Arne Rinnan, för hans mod. Utan att tänka på konsekvenserna och endast vägledd av humanitära hänsynstaganden ingrep han omedelbart och räddade dem som riskerade att drunkna. Däremot måste man rikta hård kritik mot Australien som var skyldigt att ta emot ett fartyg som befann sig i dess vatten med 500 personer ombord, vilka befann sig i en så brydsam situation som dessa flyktingar gjorde.
Det är nödvändigt att upprätta normer som förhindrar att situationer av det här slaget uppstår. Jag vet att det inte är lätt, att flyktingarna blir allt fler och fler, att fattigdomen breder ut sig, vilket är orsaken till att många personer söker efter ett bättre liv, men jag anser att den attityd som Australien visade inte får upprepas i något annat land med någon annan grupp flyktingar som med stöd av Förenta nationernas konvention av år 1951 inte begär något annat än att få överleva.
Herr talman! Vi höll på att förhandla om förslaget till resolution om de afghanska flyktingarna när ett turkiskt fartyg närmade sig Greklands vatten just i dagarna, och 350 flyktingar kastade sig i havet. Av dessa personer kunde 215 räddas och man söker i nuläget fortfarande efter drygt hundra personer, som man inte vet om de har drunknat eller om de lyckats överleva. En före detta europeisk kommissionär och tidigare ledamot av detta parlament, den grekiske nuvarande ministern för handelsflottan, Christos Papoutzis, har påvisat den turkiska regeringens oansvarighet som ledde till att en sådan här situation kunde uppstå.
Vi går, som min kollega just sade, igenom en världsomspännande globaliseringsprocess. Fenomenet olaglig invandring är inte begränsat till ett visst område i världen, faktum är att ett stort antal invandrare även kommer till Europeiska unionen för närvarande, och jag vill ta tillfället i akt nu när kommissionär Lamy som har engagerat sig så mycket i problemen med globaliseringen är här för att säga att jag anser att vi står inför en aspekt av fenomenet globalisering. Precis som kapital och varor har fri rörlighet, förefaller det som om även personer vill kunna förflytta sig fritt.
Som González Álvarez sade är detta ett svårlöst problem, men jag anser att vi bör kunna göra något härifrån på många plan. Det mest allmängiltiga planet skulle vara att reglera den internationella ekonomin på ett sätt som skulle inkludera befolkningsrörelser. På ett mer konkret plan skulle det handla om ett agerande av Europeiska unionens institutioner för att försöka reglera denna olagliga invandring. Just nu i veckan, denna sommar, har vi på ön där jag bor sett olagliga invandrares döda kroppar efter att de kastat sig i havet från de små grundgående båtar, "pateras", som de marockanska skepparna använder, och dessa skeppare tillhör verkliga maffior.
Den fråga som kommissionen måste ställa sig är vilka åtgärder Europeiska unionen förbereder för att agera i sin egen sfär och vilka åtgärder som unionen föreslår på det internationella planet. Jag anser att vi måste agera inom vårt eget område, i grannländernas områden, i länder som Turkiet och Marocko som skickar oss olagliga invandrare, och på det internationella området genom att upprätta ett allmänt regelverk.
Jag tror inte att ansvaret i frågan om de afghanska flyktingarna endast kan läggas på Australien. Även den indonesiska regeringen har till exempel ett ansvar: fartyget kom ursprungligen därifrån, besättningen var indonesisk, allt tog sin början i vatten under indonesisk jurisdiktion och det förefaller som om ingen nu kommer ihåg att kräva att länderna tar ansvar i frågor av det här slaget.
Enligt min åsikt krävs det ett internationellt agerande i det här fallet och detta skulle vara ett mycket bra tillfälle för Europeiska kommissionen att ta ett initiativ, inte bara i närområdet, i grannländerna, utan som sagt på det internationella området för att uppnå att migrationsflödena och den olagliga invandringen regleras.
Herr talman! I augusti räddade det norska fraktfartyget Tampa 433 afghaner och fyra indonesiska besättningsmän från ett fiskefartyg som hade börjat sin resa från en indonesisk hamn. Kaptenen fick tillstånd att fortsätta till den indonesiska hamnstaden Merak, då han under hot från passagerarna, som hotade att begå självmord, tvingades att styra mot australiskt territorialvatten. Man tror att många av dessa passagerare kommer från ett flyktingläger i Pakistan, och att de har betalat ca 4 500 pund sterling per person för att föras olagligt till Australien. Den gällande taxan för Tyskland är tydligen 7 000 pund sterling och för Förenade kungariket, det mål man hade valt, 10 000 pund sterling.
Australiens regering hade fullständig rätt att utöva sin rätt som suverän stat, enligt havsrätten, att säkra sina gränser genom att vägra fartyget tillträde till australiskt territorialvatten. Inte heller dess skyldigheter enligt Genèvekonventionen från 1951, är tillämpliga innan en asylsökande faktiskt befinner sig inom landets territorium. Konventionen, som infördes före tiden då de billiga charterresorna gjorde sitt intåg, var ett svar på nazismens fasor och utformad för att skydda principen om asyl. Som vi alla känner till missbrukas den emellertid allt oftare av ekonomiska migranter som passerar genom åtskilliga säkra men fattiga länder, i syfte att nå rika länder där man kan slå sig ned, där detta kan resultera i människosmuggling, prostitution och en svart arbetsmarknad.
I Förenade kungariket ansökte över 100 000 personer om asyl förra året, och huvuddelen av dessa ansökningar var ogrundade. Men det är fortfarande lönsamt för kriminella människosmugglare att utöva sitt värv, eftersom överklaganden kan pågå under flera år och, t.o.m. när man inte vinner dessa deporteras nästan aldrig någon tillbaka till sitt hemland.
Australiens problem är också vårt problem. Vi måste snabbt ta itu med behovet att säkra våra gränser och avvisa dem som kommer hit på ett olagligt sätt. Många känner oro. EU bör omgående utveckla nya strategier på detta område. Vi måste också utöva kraftiga påtryckningar på de länder som vägrar att ta tillbaka sina egna landsmän. Det är faktiskt så att vi helt och hållet måste omförhandla Genèvekonventionen från 1951 och göra ytterligare bedömningar.
Jag vill berömma Australiens premiärminister Howard för hans handfasta och modiga ståndpunkt i samband med denna fråga.
Herr talman! Europaparlamentet uppmanar talibanregimen i Afghanistan att underlätta frivilligorganisationernas verksamhet när det gäller att tillhandahålla brådskande humanitär hjälp och livsmedelsskydd åt den afghanska befolkningen. Varför flyr människor i massor, i tusental, från Afghanistan? Vad är det för regim som styr landet?
Nu senast har den kristna hjälporganisationen Shelter Now International utestängts från Afghanistan, och organisationens verksamhet tvingas läggas ner. Åtta av dess medarbetare, varav fyra från ett EU-land - från Tyskland - samt två från USA och två från Australien har denna vecka ställts inför rätta i Kabul för påstådd kristen missionsverksamhet. Åklagaren kräver dödsstraff. Sexton afghaner ställs också inför rätta enligt samma muslimska lag och hotas med dödsstraff för att ha konverterat från islam till kristendomen. Chris Patten, Louis Michel och även Javier Solana agerar för dessa människors skydd.
Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag inte kan hålla med någon som antyder att de flesta ansökningar som handlagts i Förenade kungariket har betraktas som bedrägliga. Jag vill uttrycka mitt avståndstagande från denna typ av uttalanden. Det ger en felaktig bild av inställningen hos de britter som inte förstår det slags attityd som vi fått ta del av här tidigare i eftermiddag.
Vi är glada att de afghanska flyktingarna, efter åtta dagar av sittande under presenningar och i containrar i den stekande solen, nu till sist fått drägliga förhållanden ombord på fartyget under sin långa resa till Port Moresby i Papua Nya Guinea. Det har varit en oerhört tragisk händelse, och det har varit hemskt att se och tänka på deras lidande. Med det visar oss framför allt att det 50-åriga asylsystemet, som infördes på Förenta nationernas tillskyndan, inte längre fungerar. Det håller på att braka ihop av trycket från 21 miljoner migranter per år. Desperationen hos de som fanns ombord på Tampa är tydlig. Att antyda att folk tar lätt på denna typ av åtgärd är löjligt. De tar fruktansvärda risker när det gäller sina liv och sina barns liv, för att undkomma förföljelse eller fattigdom. De korsar haven i gummibåtar, de kryper in under tåg som t.ex. Eurostar och in i stora flygplan. Lidandet som flyktingarna ombord på Tampa har gått igenom, måste åtminstone resultera i att alla de regeringar som vi företräder omvärderar sättet på vilket de tillämpar FN:s flyktingkonvention från 1951.
Till sist vill jag säga att det vi först och främst måste försöka att göra, är att se till att det är regeringar, i stället för brottslingar, som bestämmer var flyktingar slutligen hamnar.
Attentat mot ett tåg i Angola
Herr talman! Den attack mot ett tåg som den 10 augusti orsakade 260 civila dödsoffer och mer än 150 skadade i Angola är oacceptabel och måste fördömas, av så mycket större skäl som flera andra bussar också utsattes för dödliga attentat under de veckor som följde.
Än en gång har Unita slagit till och därmed fortsatt att bryta mot det fredsavtal som 1994 undertecknades i Lusaka , där det bland annat föreskrevs att stridande rebeller skulle avväpnas.
Dessa terrordåd är tyvärr endast en ytterligare etapp i det inbördeskrig som i mer än ett kvarts sekel har härjat i landet, men framför allt innebär dessa extrema våldshandlingar mot civila även att utsikterna att anordna det planerade regeringsvalet under 2002-2003 flyttas fram.
När president dos Santos den 23 augusti aviserade sin avsikt att inte ställa upp i presidentvalet, lade han bollen på rebellernas planhalva. Han säger sig vara beredd att anordna fria och demokratiska val, på villkor att kriget upphör.
Enligt presidenten är det nu upp till Savimbi och hans väpnade rörelse att återupprätta ett fredligt klimat. Men Unitas ledare Savimbi hävdar att han vill förhandla. Vi vet mycket väl att han egentligen bara eftersträvar en enda sak, där han sitter på sina diamanter, och det är hela makten.
Det här handlar också om vårt eget ansvar, för vem är det som förser Unita med vapen? Vilka är det som medverkar till diamanthandeln? Inte heller kan man påstå att regeringen är särskilt öppen. Förvaltningen av oljeinkomsterna är höljd i mörker och man kan därför misstänka att allmänna medel har använts för att stärka regimen. "Angolagate-skandalen" har avslöjat européernas roll i denna hantering.
Våldet måste få ett slut och en dialog måste utan dröjsmål inledas. Angolas befolkning måste rösta och få fred. Europeiska unionen har ett inflytande att använda sig av och en roll att spela. Det måste vi påminna den om, vi måste anta denna resolution och gå vidare.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Än en gång diskuterar vi Angola i detta parlament. Nyheterna kommer ofta och är alltid sorgsna. Den senaste handlar om en attack mot tre passagerarfordon i södra Kwanza, i söndags, då ett tiotal personer dödades, ett attentat som ännu ingen tagit på sig.
Före det var det en attack mot det tåg som vi idag fördömer, en attack som Unita tagit på sig och där drygt två hundra personer dog. Det är liv som går till spillo, oskyldigt blod som flyter, våld som vi inte får sluta att ta avstånd ifrån. Vi fördömer i dag Unita med samma oberoende som vi i februari förra året fördömde MPLA och Angolas regering för förföljelsen av journalister. Men viktigare än att fördöma den som hänsynslöst fortsätter att föra krig och kritisera båda sidor, vilka utan tvivel förtjänar vår kritik eftersom de följer en konfrontationslinje, skulle det vara att uppmuntra till fred.
Detta parlament kan bidra till att uppmuntra alla de i Angola som är trötta på kriget och vill ha en bättre framtid. Jag har tillsammans med många kolleger, bl.a. min kollega Ribeiro e Castro, skrivit under ett förslag om att tilldela Sacharovpriset till Zacarias Kamuenho, ärkebiskop i Huambo och ordförande för Angolas och São Tomés biskopskonferens. Jag vädjar till alla att vi gör denna gest för att ge de som vill ha fred i Angola styrka.
Herr talman, kära kolleger! Jag överensstämmer helt och hållet med det som mina kolleger Rod och Coelho som föregick mig har sagt och som, som tur är, står i kontrast till försöket att använda resolutionen som vi skall rösta om i dag som instrument, och som vi portugiser har fått uppleva genom radio och press. Särskilt genom ledamoten som är nästa talare, min kollega Joaquim Miranda.
Vi ser på dessa förskräckliga händelser i Angola med stor bestörtning. Vi ser smärtan hos angolanerna och dessa oskyldiga civila offer för Unitas attentat eller för andra omständigheter som inte alls gläder oss. Vi ser inte på dem som någon triumf som ger näring åt regeringens krigförande diskurs och fortsatta krig. Vi måste vara medvetna om det drama som utspelar sig i Angola sedan 26 år tillbaka, ett bipolariserat oändligt våld som angolanerna är trötta på.
Denna fas i inbördeskriget, det måste vi tänka på, är inbördeskrigets tredje våg, och var och en försöker vara brutalare än den tidigare. Man förstår det tydligt av Unitas brustna löften, men även president dos Santos beslut, tillkännagivet i december 1998, att man tänker slå ner sin svurne fiende med vapen.
Nu kan detta ge upphov till en katastrof, och det är katastrofen vi återigen får uppleva.
Jag vill be er om att få läsa ett vittnesmål från en missionär som återvänt från Angola för några månader sedan: "År 2000 firade Angola 25 år av självständighet. År 2001 "firade" landet 40 år av krig. Det finns redan tre generationer av angolaner som bara känner till hur det är att leva i krig. Jag har bott i Kuito och Huambo mellan 1989 och 1994. Jag fick se hur många angolaner gav uttryck för omättliga förhoppningar, som grusades av brustna löften. När det nu står klart att det inte finns någon militär lösning på konflikten (det har det aldrig funnits), talar man mer än någonsin om att nyckeln till freden finns i vapnen som kan bana väg för freden. Emedan detta sägs och görs så studerar inte ungdomen, de vuxna arbetar inte, barnen går inte i skolan, sjukhusen har ingen medicin, och med denna beväpnade kurs har inte Angola någon framtid." Allvarliga händelser inträffar, som dem som vi fördömer idag. Missionären fortsätter: "Men jag kan inte acceptera att man gör slut på ett land med sådana materiella rikedomar, men framför allt med sådan människorikedom."
Denne präst, fader Tony Neves, en stor kännare av Angola, avslutar med en dröm om fred, samtidigt som han varnar oss: "Angola, 25 år efter befrielsen, har bara två alternativ: fred eller total förstörelse."
Det är när vi står inför det här som vi måste vara medvetna om vårt ansvar. Vi får inte tjäna krigsherrarna, må vara de med diamanter eller de med olja. Vi kan bara lita på dem som kämpar för fred utan vapen i händerna, på dem som, med stöd från kyrkan, från ärkebiskop Kamuenho, från dem inom Comité Inter-Eclesial para a Paz (ung. samkyrkliga fredskommittén), reser sig i det civila samhället, på dem som är från Unitas och MPLA:s moderata sektor, som de f.d. premiärministrarna Marcolino Môco och Lôpo de Nascimento, som vissa journalister som vi ibland hör talas om här p.g.a. förföljelsen av dem, som vissa moderata ledamöter från Unita, Chivukuvuku Jaka Jamba, många moderata personer från MPLA och framför allt andra små partier som finns i det angolanska parlamentet och som ingen någonsin lyssnar på. Varför är det så att vi aldrig hör på dessa personer? Som t.ex. Filomeno Vieira Lopes och Mfulopinda Nando Vítor, dessa som aldrig gripit till vapen.
Det är dem vi skall lyssna på, för Angola tillhör inte bara dos Santos och Savimbi. Angola är angolanerna, och vi måste lyssna på talesmännen för dem som lider och inte talesmännen för dem som dödar.
Zacarias Kamuenhos kandidatur är en del av denna ansträngning. Jag vädjar till alla kolleger att vi som internationellt samfund skall förstå angolanernas drama. Det kalla kriget har redan hållit på länge, det är hög tid för det internationella samfundet att sluta att "ge näring åt elden" i Angola och ansvarsfullt bidra till freden, till dialogen, för ett bilateralt eldupphör, samtidigt och omedelbart.
Herr talman! De ruttna terroristattackerna som Savimbis Unita gör sig skyldig till i Angola, först i Caxito, sedan mot ett tåg, och därefter mot bussar, skolor, sjukhus, förtjänar vårt fullständiga fördömande, därför att de i huvudsak drabbar den civila befolkningen. Vi står inför några av de mest våldsamma och usla terroristhandlingarna någonsin i historien. Därför anser vi att Europaparlamentet inte får upphöra att ge uttryck för, också det, det mest häftiga fördömandet tillsammans med det internationella samfundet och särskilt övriga EU-institutioner i ett omisskännligt fördömande av ett sådant barbari.
Under tiden, om det nu finns några tvivel kvar, visar dessa handlingar på ett brutalt sätt det rätta i det internationella samfundets olika ställningstaganden som unisont har vädjat om och beslutat att isolera och sanktionera Unita. Denna organisation hade redan tidigare visat tillräckliga prov på att stå i centrum för ansvaret för den dramatiska situation som drabbat detta land och dess folk, särskilt genom att inte acceptera valresultat och hindra att deras styrkor avväpnas, kriga och mer allmänt genom att vägra lyda och hindra tillämpningen av överenskommelser som de själva skrivit under.
Men nu, med dessa vandaliska dåd, avslöjar de sig ännu mer, nu finns inga tvivel längre, inte de allra minsta, när det gäller vilket slags organisation det här är och vilket syfte den har. Det är därför som det inte finns något utrymme för felaktiga ställningstaganden, särskilt från Europaparlamentets sida. Alla ställningstaganden eller initiativ är oacceptabla, särskilt de som vänner till Unita är skyldiga till, som t.ex. ledamot Ribeiro e Castro, som vill förmildra, som försöker urskulda eller vända bort uppmärksamheten från Unitas enorma ansvar för denna oerhörda situation som Angola lever i, samt särskilt de som försöker likställa Angolas legitima regering med en sådan terroristorganisation. Nu är det dessutom mer tydligt än någonsin att det inte finns någon fredlig väg i Angola som inte obligatoriskt går via Unitas uppenbara ansvar, deras politiska och diplomatiska isolering, upphörandet med att sälja och köpa diamanter som hjälper dem och deras definitiva avväpning.
När det nu väl är sagt, endast några korta ord om förslaget till resolution som vi strax skall rösta om. Vi bedömer att ett antagande av resolutionen, trots en eller annan punkt som vi inte kan acceptera helt och hållet, men som inte är så väsentlig, utgör ett positivt steg för att låta Europaparlamentet ta ställning igen som det brukar och följa det internationella samfundet och övriga EU-institutioner i den här frågan. Men jag vill särskilt understryka resolutionens korrekta bedömning då den kallar dessa handlingar som Unita begått den senaste tiden för terroristiska. Det är den rätta benämningen och av detta måste man ta konsekvenserna.
Herr talman! Jag skulle vilja bemöta en referens av personlig karaktär som jag anser vara oacceptabel och en förolämpning i detta sammanhang. Jag protesterar fullständigt och kraftigt mot denna klumpiga insinuation, ännu mer, ett fullkomligt skamligt och opassande påstående som kom från kommunistpartiets bänk, vilket bär det största ansvaret för kriget i Angola, att jag skulle vara "vänligt inställd till Unita".
Jag vill framhålla med all tydlighet att jag häftigt fördömer attentaten mot civila offer, men jag är medveten om situationen i Angola. Jag tjänar vare sig diamantherrarna eller oljeherrarna, eller den korrumperade makt som finns i Angola som bär mycket ansvar för det som händer och angolanernas lidande. Ledamoten borde skämmas för det som han sagt och det han gjort, först och främst för att han är ordförande för utskottet för utveckling och samarbete och borde bidra mer ansvarsfullt för att främja ett eldupphör och en dialog, vilket är det som angolanerna ber oss om.
. (FR) Herr talman! Låt mig gå igenom de olika frågor som har tagits upp i debatten och meddela er kommissionens ståndpunkt.
Först har vi Mauretanien. Vi delar den oro man har uttryckt om respekten för de mänskliga rättigheterna i Mauretanien. På senare år hade vissa framsteg noterats. Nu är det uppenbarligen slut med detta, eftersom vi befinner oss i ett skede då utvecklingen tar flera steg tillbaka. I likhet med de talare som yttrat sig under debatten, anser vi att unionen inte stillatigande kan åse hur oppositionsledaren Chbih fängslas, på det sätt som kommit till vår kännedom, och mot bakgrund av det förestående valet. Vi anser därför som ni att åtgärder måste vidtas för att kräva att Chbih friges i väntan på att hans överklagande tas upp i kassationsdomstolen. Vi skall också utnyttja detta tillfälle för att påminna dessa myndigheter om de principer unionen följer i fråga om valförfaranden. De båda frågor vi prioriterar är att agera för att Chibh friges och för att valet i oktober skall genomföras.
Så till Togo. Även i detta fall delar vi er oro, både när det gäller fängslandet av en lokal journalist i maj och fängslandet av två ledare för politiska oppositionspartier, Olympio i juni och Agboyibo helt nyligen. Alla dessa namn och händelser har relaterats här, främst av Rod. Vi vill kunna fortsätta den uppvaktning av utrikesministern i landet som genomfördes den 17 augusti. Vid detta tillfälle redovisade vi än en gång vår oro för regeringen i Togo. Och jag tror att vi då tydligt förmedlade budskapet att unionens ståndpunkt är att politiska partier och media skall ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet utan restriktioner. För närvarande har inte uppvaktningen givit något resultat. Vi anser att premiärministerns uttalande i augusti om att valet måste uppskjutas och hans förslag om att ändra vallagen, som flera av er har berört, inte är någon god nyhet och inte bidrar till att skapa gynnsamma förutsättningar för ett öppet, fritt och demokratiskt val. Vi har med tillfredsställelse noterat president Eyademas uttalande i denna fråga. Han menar att premiärministers uttalanden i detta fall får stå för honom själv och att presidenten ämnar följa konstitutionen och respektera de åtaganden som ingåtts enligt Loméavtalet.
Vi fortsätter att bevaka den politiska och ekonomiska situationen och vi står fast vid ståndpunkten att vi kan stödja valprocessen genom att hjälpa regeringen att skapa nödvändiga förutsättningar, detta trots att utvecklingssamarbetet med Togo som ni ju vet har avbrutits enligt bestämmelserna i Lomékonventionen, som motsvarar vad som i dag är artikel 96 i Cotonouavtalet. Herr Rod, i det perspektivet har vi redan lämnat artikel 96 bakom oss. Unionen har även tackat ja till den togolesiske utrikesministerns inbjudan om att delta i en valobservatörsgrupp. Om Förenta Nationerna beslutar att svara för samordningen av en sådan valövervakning har vi inga invändningar mot detta. Då återstår att fastställa villkoren för att organisera och genomföra denna observatörsgrupp. Om en sådan grupp beslutas kommer parlamentets medverkan givetvis att vara välkommen.
När det gäller de mänskliga rättigheterna i Kambodja har Kambodja officiellt inbjudit kommissionen och medlemsstaterna att utse och skicka observatörer som skall övervaka kommunalvalet. För detta ändamål har vi skickat en undersökningsdelegation. Delegationens slutsatser och rekommendationer kommer att behandlas av rådet redan nu i september, för att besluta om vi skall organisera en observationsgrupp från gemenskapen eller ej som övervakar kommunalvalet. Vi är även beredda att bidra till att valet genomförs på ett riktigt sätt genom projekt för teknisk assistans. När det gäller frågan om inskrivningen på röstlängder, fru Maes, visar de senaste uppgifter vi har tillgång till att det totala inskrivningstalet ligger på närmare 80 procent, vilket är en förbättring jämfört med tidigare siffror, även om man ännu inte har nått hundraprocentig täckning.
När det gäller att hantera det som varit, som några av er har varit inne på, vill jag erinra om att vi reservationslöst stöder Förenta nationernas och Kambodjas regerings ansträngningar att nå en överenskommelse om den domstol som skall döma de röda khmererna.
När det gäller de afghanska flyktingar som söker asyl i Australien är vi i likhet med Kinnock lättade över att en lösning har kunnat hittas för att ge nödvändig hjälp och skydd till dessa människor - män, kvinnor och barn som flyr undan en av världens mest intoleranta regimer. Om jag tolkar era inlägg rätt syftar de inte till att kritisera ett eller annat tredje land, utan till att undersöka vad det kan finnas i dagens internationella förvaltningssystem som ger oss möjlighet att behandla den här typen av situationer.
Ni har rätt i att vi inte kan undgå att reagera. Vi vet alla att andra fartyg transporterar andra människor som flyr från elände, ofta under omänskliga förhållanden, och söker asyl - även utanför våra europeiska kuster. Detta är inte en fråga "för resten av världen" som vi kan distansera oss från. Vi kan inte heller enbart betrakta frågan i ljuset av de problem den kan orsaka på annat håll. Det finns ett tydligt växande missnöje i det internationella samfundet över den framtvingade migrationen, vare sig den har ekonomiska, politiska eller kriminella orsaker, eftersom det är rätt ord för att benämna de organiserade nätverken för människohandel. Herr Medina Ortega, vi delar den uppfattning som ni och andra ledamöter har uttryckt om att det är viktigt att anta internationella instrument som gör det möjligt att förutse och åtgärda dessa fall, samt åtminstone uppdatera och anpassa 1951 års konvention till en situation som inte längre liknar den som rådde på femtiotalet. I det perspektivet stöder vi de ansträngningar som initierades av FN:s höge flyktingkommissarie med anledning av firandet av konventionens 50-årsdag. Den höge flyktingkommissarien har spelat en avgörande roll för att lösa krisen på Tampa. Jag tror att vi alla bör uppmuntra honom att föra upp denna typ av problem på dagordningen för de kommande samråd som efter Genèvekonferensen i december bör ge oss möjlighet att uppdatera dessa bestämmelser, eftersom det ju rör sig om internationella bestämmelser. Låt oss också påminna om de viktiga protokollen om människohandel och smuggling av migrerande, som fogats som bilaga till FN-konventionen om bekämpning av internationell brottslighet från december 2000. Gemenskapen har själv skrivit under dessa protokoll som när de träder i kraft - efter ett antal ratificeringar - kommer att förbättra det gemensamma regelverk vi förfogar över i kampen mot denna typ av brottslighet.
När det gäller unionen i sig - och jag vill upprepa att även detta berör oss - har Amsterdamfördraget och slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors lagt grunden för en gemensam politik inom området för asyl och invandring. Jag tror att unionen genom dessa texter och olika uttalanden har bekräftat sin och medlemsstaternas starka förankring i en humanitär tradition. Detta bör avspegla sig i att man inför ett gemensamt asylsystem som erbjuder lämpligt skydd åt alla som behöver det och garanterar principen om icke-avvisning.
Detta förutsätter givetvis förebyggande åtgärder i ursprungsländer och -områden. Vi hade börjat utveckla detta angreppssätt när rådet antog ett antal handlingsplaner som utarbetats av gruppen som arbetar med asyl och invandring. En av dessa handlingsplaner berör just Afghanistan och angränsande regioner. Om detta skulle visa sig ineffektivt måste vi se över frågan på nytt och vi räknar med parlamentets hjälp att gå vidare i denna riktning.
Så till de ligor som ägnar sig åt människosmuggling. Vi måste förstärka unionens åtgärder, särskilt i de fall då offren kan åtnjuta internationellt skydd. Även i detta fall anser kommissionen att det krävs ett något mer systematiskt och samordnat tillvägagångssätt. Vi kommer inom helt kort att ta ett steg i denna riktning med hjälp av ett meddelande.
Allt det här omvandlas alltså till en tidsplan för EU-åtgärder. Arbetet har påbörjats i rådet. Skall jag vara helt ärlig tycks takten än så länge vara mycket långsam, men det är inte oväntat med tanke på hur känsliga dessa frågor är för medlemsstaterna. Det kommer troligen att krävas en ny påstötning på lämplig politisk nivå, förmodligen vid Europeiska rådet i Laeken. Det är i varje fall vad ordförandeskapet verkar planera. Det säger sig självt att parlamentets stöd i denna riktning kommer att hjälpa oss att gå vidare åt rätt håll. Det är vi övertygade om.
När det till sist gäller tågattentatet i Angola har jag inte mycket att tillägga. Vi har samma syn på mycket av vad som har sagts. Kommissionen är precis som ni mycket oroad över att detta krig fortsätter, beklagar att sammandrabbningarna intensifieras och att hundratals civila än en gång har dödats i olika områden av landet under de senaste veckorna. Vi är fast beslutna att stödja de ansträngningar som gjorts i linje med unionens gemensamma ståndpunkt för att hitta en politisk lösning på konflikten i Angola. Jag har inte i era inlägg uppfattat någon djupgående kritik av denna gemensamma ståndpunkt. Vi arbetar därför på att genomföra den och stöder alla förslag som syftar till att stödja initiativ från den afrikanska unionen OAU - sådana förekommer - eller från regionala afrikanska organisationer, exempelvis Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, i syfte att utveckla arrangemang som tillkommit på afrikanska staters initiativ i konfliktförebyggande och konfliktlösande syfte. Jag vill påminna om att vi fortsätter med vår humanitära hjälp till Angola. Det är en omfattande hjälp, och vi är beredda att anpassa detta humanitära stöd till typ och omfattning beroende på den rådande situationen.
Herr talman! Jag var inte närvarande vid debatten, eftersom jag deltog i talmanskonferensen, men man har informerat mig om att en ledamot i min grupp, Miranda, bokstavligen utsattes för ett verbalt överfall av en annan ledamot. Jag anser att sådana metoder är oacceptabla. Det är ett grovt misstänkliggörande av hans person, och därför, herr talman, skulle jag önska att ni gav Miranda ordet och att hans klarläggande fördes till protokollet.
Herr Wurtz, ni var inte närvarande. Det var till att börja med Miranda som angrep de andra kollegerna. Jag gav kort kollegan ordet för ett svar. Därmed är fallet avslutat, för jag fruktar att om Miranda återigen säger någonting så säger Ribeiro e Castro återigen något osv., och sedan kommer vi att tillbringa hela dagen här. Båda herrarna har haft ordet om samma fråga. Därmed jämnade det ut sig till 1-1!
Just det, herr talman, det är en ordningsfråga. Jag tror att herr talman nog inte var tillräckligt uppmärksam då han sade, nu, att jag var den som var först med att angripa ledamot Ribeiro e Castro. Det är inte sant. Under ledamot Ribeiro e Castros inlägg, som var före mitt, hade han redan hänvisat till mig på ett fullständigt oacceptabelt sätt, och det stämmer att herr talman inte anmärkte på den saken alls. Som ni ju minns, sade han att jag manipulerade den allmänna opinionen, att jag manipulerade pressen, att jag försökte amvända detta parlament som ett instrument, han hänvisade särskilt till den omständigheten att jag var ordförande i utskottet för utveckling och samarbete.
Det jag sade i mitt inlägg, och det som gav upphov till ledamot Ribeiro e Castros svar, det jag hänvisade till var bara att några av Unitas vänner, särskilt dr. Ribeiro e Castro, hade drivit fram några initiativ. Det jag vill säga nu, herr talman, är att det för mig inte är någon förolämpning, därför att det är allmänt känt, och notoriskt hos detta parti, dr. Ribeiro e Castros parti, att det har öppna och etablerade kontakter med Unita. Och det var exakt så jag menade. Varken mer eller mindre! Och därför blev det där sagt ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Jag skulle som en ordningsfråga vilja säga att talmannen handlade absolut korrekt, för Ribeiro e Castro tog inte Unita i försvar, han har skrivit under ett yrkande i vilket Unita kritiseras. Han kritiserade organisationen i sitt tal och talmannen lät honom besvara det personliga angreppet. Jag anser alltså att talmannen har handlat absolut korrekt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
Truppminor (antipersonella minor)
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B5-0542/2001 av Van Orden och Van Hecke för PPE-gruppen;
B5-0561/2001 av van den Berg och Sakellariou för PSE-gruppen;
B5-0568/2001 av Haarder m.fl. för ELDR-gruppen;
B5-0575/2001 av Maes och McKenna för Verts/ALE-gruppen;
B5-0590/2001 av Segni för UEN-gruppen;
B5-0599/2001 av Bonino m.fl.
om åtgärder för att främja en utfästelse från icke-statliga aktörers sida om att verka för ett totalförbud av truppminor.
Problemet med truppminorna är inte bara ett problem med stater. Långt efter att fred har slutits, och jag hoppas att det någon gång kommer att ske till och med i Angola, kommer det under lång tid finnas fält som man inte kan beträda eftersom de är fulla av minor och en fara för oskyldiga människor.
År 1997 slöts ett avtal om förbud mot truppminor. 149 länder har redan undertecknat det. Många länder har ratificerat det men 52 har inte gjort det och däribland inte de minsta. Ett av de stora problemen är att minorna inte bara läggs ut av reguljära arméer utan även av terroristiska organisationer och rebellrörelser. Av den anledningen är det nödvändigt att även de uppmanas avstå från att använda truppminor.
För en officiell instans som vår är det omöjligt att engagera icke-statliga aktörer i förhandlingarna men det är bra att vi som officiell instans uppmanar de länderna att inte skaffa truppminor och att vi stöder de icke-statliga organisationer som gör insatser för att förmå även terroristorganisationer och rebellrörelser att avstå från att använda truppminor. Jag hänvisar i det sammanhanget till det Genèveupprop som vi fick presenterad här i vårt eget parlament den här veckan.
Herr talman! Jag tror att alla är emot truppminor. I det sammanhanget förvånas jag över att resolutionen vänder sig till andra aktörer än stater. Om truppminor framställs och används så är det med staternas goda minne, och alltså är det deras sak att engagera sig för att minor varken framställs eller används, och jag förstår inte ens rubriken på en sådan resolution! För mig är den enda möjliga tolkningen att parlamentet på det här sättet visar sin lojalitet mot stormakterna och nationalstaterna.
Herr talman! Jag skall hålla mig till ämnet. Truppminor dödar, varje dag och i många länder. Truppminor är ett dödligt hot varje dag i tiotals länder. Bara i Kambodja har över 35 000 personer skadats av truppminor och det är de som överlevt. Varje dag plockas minor bort och varje dag läggs nya minor ut.
Avtalet mot truppminor från 1997 har ratificerats av 19 länder och undertecknats av 141 länder. Till de länder som inte har undertecknat hör länder som till exempel Ryssland, Jugoslavien, men även ett land som Finland som använder minor för att skydda gränsen mot Ryssland. Det är naturligtvis billigare. På det sättet kan försvarsbudgeten sänkas. Det kan vi förstå. Om Finland dock kan använda sig av det argumentet, varför kan då inte andra länder göra det också. Jag vill uppmana kommissionen och medlemsstaterna att tvinga de egna och de framtida medlemsstaterna samt de länder som får ekonomiskt stöd från Europeiska unionen, att underteckna avtalet.
Herr talman! Jag talar på min kollega Van Ordens vägnar, som inte är här i dag, men som under många år deltagit direkt i arbetet med att komma till rätta med det gissel som antipersonella minor utgör.
De flesta av EU:s medlemsstater har inte längre antipersonella minor i sin vapenarsenal. Dessa vapen förbjöds för fyra år sedan. Det är bara oansvariga militära styrkor som t.ex. de i f.d. Jugoslavien och väpnade grupper utan anknytning till en stat som deltar i inbördeskrig och uppror, som fortsätter att använda dessa hemska vapen.
Definitionsmässigt deltar inte dylika grupper i Ottawakonventionen för förbud av landminor. Genom denna resolution riktar man uppmärksamheten på detta faktum och söker att hitta sätt på vilka dessa grupper kan påverkas. Detta kräver en mycket noggrann bedömning, eftersom vi måste vara mycket försiktiga så att vi inte indirekt uttrycker någon form av erkännande av dessa gruppers, eller deras åtgärders, legitimitet. Vi vill inte avleda EU-resurser från den prioriterade uppgiften när det rör minröjning och hjälp till personer som drabbats av minskador. Vi vill att denna fråga skall uppmärksammas av alla deltagande parter i Ottawakonventionen, som kommer att samlas i Managua i Nicaragua senare under denna månad.
Herr talman! Europaparlamentets ståndpunkt mot antipersonella minor och för ett totalförbud av dessa har redan uttryckts klart i flera resolutioner. Resultatet från Ottawa beror på det arbete som vissa specialiserade icke-statliga organisationer har genomfört.
Jag anser att Europeiska unionen vid det kommande mötet mellan de länder som har undertecknat konventionen, vilket kommer att äga rum i Managua, bör bidra till att fler länder undertecknar och ratificerar denna konvention. Det finns 52 länder som inte har undertecknat det och många har fortfarande inte ratificerat det. Man bör även bidra till att ökade resurser skjuts till för en total undanröjning av minor, eftersom de minor som fortfarande finns nedgrävda är orsak till att människor dör och stympas i hela världen, och man bör kräva av de inblandade parterna - statliga och icke-statliga parter - att de når en överenskommelse om ett totalförbud av dessa minor.
Herr talman, avslutningsvis anser jag att det är på sin plats att de icke-statliga organisationernas arbete erkänns och att vi stöder dem, eftersom dessa organisationer, vilket det initiativ som har lanserats av den humanitära organisationen "Genèveuppropet" och andra organisationer visar på, kommer att bidra till att ett sådant dödligt och avskyvärt vapen som antipersonella minor försvinner.
. (FR) Herr talman! Vad uträttar vi? Jag tror att det är den fråga som är aktuell och som ni vill att vi skall besvara.
Först och främst har vi inrättat ett regelverk för unionen och strax före sommaren antog vi två förordningar om bekämpningen av dessa minor. Detta gör att vi hädanefter förfogar över rättsliga instrument för att genomföra effektiva och samordnade insatser.
Sedan skall vi tillsammans med ordförandeskapet aktivt delta i ett sammanträde mellan de stater som undertecknat Ottawakonventionen. Mötet anordnas i slutet av denna månad i Nicaragua. Vi anser att detta möte är viktigt, eftersom vi naturligtvis kommer att diskutera de utmaningar det innebär att eliminera truppminorna, och utbyta konkreta erfarenheter med alla som påbörjat detta arbete samt utöva påtryckningar på de stater som ännu inte har undertecknat konventionen - något som de flesta av er har önskat.
I våra ögon är målet fortfarande detsamma och vi är fast beslutna att uppnå det genom att genomdriva ett allmänt förbud mot produktion, lagring, förflyttning och användning av truppminor (antipersonella minor).
Det åligger i första hand staterna och regeringarna att förverkliga detta mål och undanröja de miljoner minor som fortfarande måste avlägsnas i konfliktområden världen över och den risk dessa utgör inte bara för människoliv utan även för ekonomiska verksamheter. Förvisso är det så. Tyvärr händer det ibland att även icke-statliga aktörer använder truppminor vid interna konflikter eller konflikter mellan länder och även de bär alltså ett ansvar för lidandet och den förödelse som minorna orsakar för befolkningar och samhällen.
Erfarenheten har visat, och det nämnde ni, att vi måste utforska nya vägar att knyta icke-statliga aktörer till åtgärder för att bekämpa truppminor och få dem att ansluta sig till målet om ett heltäckande förbud mot dessa vapen. I det perspektivet är uppropet i Genève ett lovvärt initiativ, men vi måste försäkra oss om att framtida initiativ av detta slag verkligen överensstämmer med de redan mycket stora ansträngningar som har genomförts av det internationella samfundet.
Som parlamentet vet har den internationella kampanjen för ett förbud mot truppminor antagit formen av en världsomfattande rörelse, som Europeiska unionen allt sedan starten har ställt sig bakom. Denna internationella kampanj har i samarbete med ett antal överenskommelser på statlig och icke-statlig nivå utarbetat normer och handlingsprogram som kompletterar det internationella regelverk som Ottawakonventionen är ett exempel på.
Vi hoppas därför att dessa initiativ skall komplettera detta internationella regelverk och förstärka de åtgärder som genomförs inom staterna och det civila samhället, och vi är beredda att stödja dem.
Vi bör analysera detta Genèveupprop i detalj och uppmuntra dess initiativtagare att nära samordna sina aktiviteter med Ottawakonventionen och med övriga centrala avtal, för att se till att alla styrkor som mobiliseras i detta syfte aldrig någonsin löper risken att splittras, med tanke på utmaningens omfattning. Mycket arbete återstår ännu för att konsolidera de krav och ambitiösa mål som fastställdes i Ottawakonventionen.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
Torka i Centralamerika
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B5-0547/2001 av Salafranca Sánchez-Neyra och García-Margallo y Marfil för PPE-gruppen;
B5-0562/2001 av Díez González m.fl. för PSE-gruppen,
B5-0569/2001 av Sánchez García och Gasòliba i Böhm för ELDR-gruppen,
B5-0574/2001 av Mayol i Raynal m.fl. för Verts/ALE-gruppen;
B5-0591/2001 av Marset Campos m.fl. för GUE/NGL-gruppen;
B5-0600/2001 av Queiró och Ribeiro e Castro för UEN-gruppen;
om torkan i Centralamerika.
Herr talman! Jag kommer inte att använda den talartid jag har rätt till med att övertyga er, ärade kolleger om de mycket allvarliga konsekvenser som den följd av naturkatastrofer som har inträffat i Centralamerika har lett till.
Jag kommer däremot använda en del av min talartid för att säga att detta har fått konsekvenser på kort sikt. För att fatta mig mycket kort: en och en halv miljon personer svälter i regionen, utan att förglömma de konsekvenser som katastroferna får på lång sikt på den hållbara utvecklingen och klimateffekterna.
Hittills har de europeiska institutionerna reagerat med att försöka mildra konsekvenserna på kort sikt: med nödhjälp och livsmedelssändningar, som knappt har räckt till för att mildra svälten i regionen. Hittills har vi inte varit förmögna att tillgodose behoven eller bristerna på lång sikt.
Syftet med denna resolution är i första hand begära att kommissionen beaktar dessa behov när den utarbetar budgeten för år 2002. Det andra syftet är att kommissionen sätter igång åtgärder som påskyndar och ger drivkraft åt en politik för hållbar utveckling i fråga om utveckling av jordbruket, vilket tjänar till att förebygga torka samt de konsekvenser på lång sikt som jag nämnde tidigare. För det tredje hänvisar jag till punkt 4 som handlar om en samarbetspolitik med regionen på lång sikt, vilket skulle bidra till att råda bot på de behov jag betonade tidigare.
Herr talman! Sanningen att säga har människorna i denna region av Centralamerika redan lidit nöd alltför länge.
Först var det dödsskvadronerna och ultrahögerregeringarna. Sedan, när man lyckats uppnå demokrati tack vare Europeiska unionens medling kom de korrupta regeringarna, senare inträffade de katastrofer som orsakades av orkanen Mitch, efter detta kom jordbävningarna och nu denna torka, som medför svält, misär och död för hundratusentals personer, vilket redan har kommenterats här.
Europeiska unionen bör skilja sig från mängden och agera solidariskt, men inte bara genom att anta budgetmedel för den nuvarande situationen, utan även inför de kommande åren. Det är nödvändigt att avsätta stora budgetbelopp för att undanröja orsakerna till och konsekvenserna av denna torka.
Det var jag som utarbetade betänkandet om återuppbyggandet efter orkanen Mitch i Centralamerika, och jag har kunnat bekräfta att den korruption som finns i området förhindrar att hjälpen kommer fram direkt till de behövande. Därför rekommenderar vi att det stöd vi bistår med skall sändas på så direkta vägar som möjligt, genom kommuner och demokratiska icke-statliga organisationer.
Herr talman, ärade kolleger, herr kommissionär! Vi nås varje dag av fasansfulla bilder av nya tragedier som ödelägger världen: folkgrupper som utplånas, barn som dör av hunger eller sjukdomar, flyktingar utan fristad, invandrare som flackar omkring i världen i sitt sökande efter en möjlighet till ett bättre liv ...
Men det finns tragedier som består även när ingen längre talar om dem, när de förvärras och envist dröjer sig kvar även om nyhetsprogrammen inte längre tar upp dem.
Ett av dessa fall som nu har arkiverats i den rika världens selektiva minne är situationen i Centralamerika och torkans dramatiska effekter som ödelägger området sedan över tre månader tillbaka. Det är mycket olyckligt att detta sker i en region som, vilket redan har sagts, redan är försvagad av ständiga naturkatastrofer, som går längre än politiken, och detta i ett område där de sociala och ekonomiska strukturerna inte har några resurser alls för att klara detta.
El Salvador har fattat beslut om att detta är ett nödläge och så sent som i går förklarade Guatemala att landet officiellt befinner sig i katastrofläge i ett verkligt desperat försök att bekämpa hungersnöden. Torkan har förstört största delen av skörden i regionen och hungern berör nu, vilket också redan har nämnts, miljoner personer. Allt detta i ett område där en mycket hög procentandel av befolkningen lever i fattigdom eller extrem fattigdom.
Inom Förenta nationernas livsmedelsprogram slog man larm för bara en kort tid sedan och tillkännagav att om den nuvarande situationen fortsätter på det här viset, kommer FN endast kunna tillgodose behoven för hälften av den värst drabbade befolkningen under knappt tre månader.
Därför vill jag särskilt fästa uppmärksamhet på rekommendationen i punkt 4. Avsikten med denna och med den i punkt 3 är att involvera våra beslut om utvecklingsbidrag med målet att bekämpa de strukturella problemen. Endast på detta sätt, genom att investera i hållbar utveckling i världens mest utsatta områden, kan vi förebygga och mildra effekterna från naturkatastroferna i den mån det är möjligt, eftersom vi då investerar vårt stöd och våra resurser för att stödja befolkningen och göra den mer motståndskraftig, så att människorna orkar uthärda konsekvenserna av fenomen som inte ens vi, i den rika världen, kan undvika.
Ärade kolleger, det är hög tid att Europa blir mer aktivt, att vi lär människorna att fiska i stället för att dela ut fiskar.
Herr talman! Jag instämmer i vad mina kolleger har sagt. Vi i delegationen för förbindelserna med Centralamerika och Mexiko besökte El Salvador i juli och vi kunde då se konsekvenserna av jordbävningarna och orkanen Mitch. Faktum är att Europeiska unionen har ett mycket omfattande program för återuppbyggnad av institutioner i detta område, men för närvarande är det följderna av torkan som är värst, vilket de redan varnade oss om när vi var där i juli.
Enligt min åsikt måste vi förbereda två typer av bidrag: omedelbart stöd för att undvika hungern, och ett mer långsiktigt stöd för att arbeta för en hållbar utveckling; IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) anser nämligen att jordbävningar, översvämningar och torka kommer att bli vanligt förekommande, och detta just i den fattigaste delen av världen, i den del som sämst kan uthärda konsekvenserna av sådana katastrofer. Följaktligen anser jag att Europeiska unionen måste använda båda kanalerna: omedelbara stöd, vilket de bad oss om när vi var där i juli, och mer långsiktiga stöd för att förebygga det som sker för närvarande.
Vi är även oroade över hur stödet distribueras. Distributionen måste kontrolleras mycket noggrant av de av Europeiska unionens tjänsteenheter som befinner sig in situ, för att den skall komma fram till de som verkligen är drabbade. Det finns vissa protester när det gäller den här saken.
. (FR) Kommissionen är givetvis väl medveten om den situation som tas upp i resolutionen. Den nuvarande torkan i dessa länder är troligen den värsta sedan den torka som orsakades av El Nino 1997. I dagsläget tycker vi dock att det är överdrivet att jämföra situationen med den efter orkanen Mitch. Kommissionens enheter och företrädarna för länderna i Centralamerika står i fortlöpande kontakt och i likhet med företrädarna för dessa länder, som vi samarbetar med, anser vi att situationen visserligen är klart oroande, men att den i detta skede fortfarande är under kontroll. Det verkar inte heller som om den kommer att hålla i sig särskilt länge, med tanke på att regnet är på väg i de flesta av de områden som drabbats av torkan.
Även om regnet är tillbaka på kort sikt, får det inte hindra oss från att reflektera över de verkliga orsakerna till denna kris. Jag tror att ni alla har nämnt att orsakerna är konjunkturrelaterade, och framför allt strukturella. Det gäller exempelvis de drastiskt minskade intäkterna från basprodukter och särskilt kaffe, att jordbrukspolitiken förmodligen är förlegad och många familjer på landsbygden har allt svårare att få tillgång till produktionselementen, för att inte tala om den fattigdom som tveklöst härjar i alla dessa länder.
När det gäller den kortsiktiga övervakningen, om uttrycket tillåts, har kommissionen och unionen numera ett nätverk med missionskontor som gör det möjligt att bevaka livsmedelssituationen i alla känsliga områden. Ett av dessa kontor ligger i Centralamerika och gör att vi kommer att kunna varskos i realtid och ingripa om så krävs. Problemets kärna, det vill säga de strukturella orsakerna till den osäkra livsmedelsförsörjningen i området, är förstås det verkliga problem som vi måste bemöta på medellång och lång sikt. Det har många av er också nämnt.
Främst i raden av lösningar som vi kan se står landsbygdens utveckling. Det är redan en prioriterad fråga för unionens verksamhet och utvecklingssamarbete i de flesta av de berörda länderna. Vi vill se den förstärkas genom att ansträngningarna samordnas, vare sig det gäller att hjälpa lokala regeringar så att de kan koncentrera sin utvecklingspolitik till detta område - och vi har möjlighet att göra detta - eller stödja projekt som drivs av icke-statliga organisationer och lokala gemenskaper i syfte att diversifiera produktion och distribution av skördarna och skapa familjeinkomster av ett annat slag. Det kan också handla om samordning med andra internationella givare - medlemsstaterna, Bretton Woods-institutionerna - eller om att inrätta program för att minska fattigdomen i de berörda länderna. I likhet med er är vi övertygade om att vi måste hantera akuta situationer på kort sikt, men att problemet går på djupet och att det är de djupliggande orsakerna som måste angripas om vi vill undvika att liknande händelser upprepar sig.
Herr talman! Jag vill påtala ett fel i den spanska versionen av resolutionen om de afghanska flyktingarna utanför Australiens kust så att kammarens tjänster skall kunna rätta till detta.
I skäl E fattas det en mening, eftersom det talas om att "tillåta de asylsökande att söka asyl i Australien vid ett tillfälle" och det skall stå "som har kommit till australiensiskt territorium".
Det räcker helt enkelt att anpassa denna text till de övriga versionerna - jag har sett den engelska, franska och tyska versionen. Jag vill påtala detta fel så att kammarens tjänsteenheter rättar till det.
Herr kollega, jag litar fullkomligt på er eftersom jag känner till vilka utomordentliga kunskaper ni har i andra språk. Det kommer säkert att rättas till. Från min högra sida har man redan försäkrat mig om att detta kommer att kompletteras på spanska.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 18.30.
Bergsjordbruk
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0277/2001) av Ebner för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om situationen efter 25 års tillämpning av gemenskapsbestämmelserna till förmån för jordbruket i bergsområden.
Herr talman, ärade kolleger! Initiativbetänkandet om situationen efter 25 års tillämpning av gemenskapsbestämmelserna till förmån för jordbruket i bergsområden står på Europaparlamentets dagordning vid en tidpunkt då internationella året för bergsområden 2002 står för dörren.
Det kommande året planeras därför aktiviteter på internationell, nationell och lokal nivå för att främja en hållbar utveckling av bergsområdena. De viktigaste målen för det här året är att öka medvetenheten och kunskapen om bergsområdenas ekosystem, dynamik och funktioner, att främja och bevara bergsområdenas kulturella arv samt att bevara och hållbart utveckla resurserna i bergsområdenas samhällen så att den nuvarande och framtida befolkningens livskvalitet kan bevaras. Slutligen utgör bergsområdena 30 procent av den totala ytan och 20 procent av den odlade arealen inom Europeiska unionen, och 10 procent av EU:s befolkning bor där.
Jag är övertygad om att Europeiska unionen också borde ta till vara det kommande internationella året för bergsområden för att konkret ta hänsyn till bergsregionernas speciella frågor och erkänna bergsområdena som omistliga livsmiljöer. Livskvaliteten i bergsregionerna måste samtidigt bevaras och skyddas, och den hotande utflyttningen måste stoppas. Detta betänkande är också de facto parlamentets yttrande om bergsåret och skall tjäna som underlag och kravkatalog för kommissionen och rådet.
I det aktuella betänkandet, som praktiskt taget godkändes enhälligt av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, pläderar jag i grund och botten för en helhetsstrategi från EU:s sida till förmån för bergsområdena. I det avseendet innehåller betänkandet talrika nya och enligt min åsikt praktiskt inriktade förslag som jag ber er ta med er till den nära förestående omröstningen.
Kommissionen ombeds och uppmanas för det första att redan under innevarande år lägga fram ett meddelande i vilket EU:s åtgärder när det gäller det internationella året för bergsområden presenteras. Jag anser också att det är lämpligt att detta meddelande innehåller ett helhetskoncept för de berörda områdena med avseende på framtiden efter 2006 och på utvidgningen. Detta skulle absolut leda till en översyn av direktiv 268/75 och därpå följande ändringar.
Likväl skulle jag vilja klarlägga att det nödvändiga helhetskonceptet måste tillkomma med hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Trots att det ofta finns liknande problem och svårigheter är det nämligen ett faktum att även bergsområden uppvisar skillnader och särskilda egenskaper, och att det därför inte kan finnas någon allmängiltig patentlösning. Gemensamma problem kan bättre bemästras över nationsgränserna.
I mitt betänkande framför jag därför också ett försök till lösning, som tar hänsyn till följande områden: jord- och skogsbruk, kommunikationer, turism, energi- och vattenförsörjning, regional planering, naturskydd (biologisk mångfald) och bevarandet av det gemensamma kulturarvet.
Nu kort över till enskilda krav som ni kan hitta i betänkandet. Jordbruket: Här krävs sammanfattningsvis en utbyggnad av jordbrukspolitikens andra pelare och därmed landsbygdsutvecklingen, varvid man på ett lämpligt sätt måste ta hänsyn till jordbrukets miljö- och landskapsvårdande funktion samt jordbrukets mångfunktionella karaktär.
Sökandet efter gemensamma strategier för problemlösning i form av regionala konventioner, utarbetandet och uppdateringen av kriterier och data om bergsområden, samt finansieringen av verklighetsnära projekt med regional anknytning inom det sjätte ramprogrammet, utbyggnaden av nödvändig basinfrastruktur samt ut- och vidareutbildning, så att befolkningen kan behålla en rimlig informationsnivå, förstärkandet av kommunikationerna i bergsområdena enligt principen om hållbarhet för att naturskyddet, näringslivet och möjligheterna att leva där skall vara tryggade. Detta skall uppfattas så att exempelvis vägar till gårdar och fäbodar måste garanteras, samtidigt som större trafikleder måste följa de allra strängaste kriterier i fråga om miljöhänsyn.
Avslutningsvis, måste sägas att det är nödvändigt med en speciell behandling av bergsområden, inte minst med hänsyn till utvidgningen. Det stundande bergsåret är ett idealiskt tillfälle, ärade herr kommissionär, ärade kolleger, för att konkret ta itu med morgondagens förslag. Ni, ärade damer och herrar, kan genom att rösta ja till mitt betänkande, och framför allt ni herr kommissionär, och kommissionen, genom att genomföra idéerna i detta, lämna ett viktigt bidrag till denna utveckling.
Herr talman, herr kommissionär, ärade damer och herrar! Till att börja med skulle jag vilja tacka kollega Ebner så hjärtligt för hans initiativbetänkande. Det är ett betänkande som jag kan stödja av hela mitt hjärta. Med tanke på det faktum, som kollega Ebner redan har tagit upp, att cirka 30 procent av EU:s yta består av bergregioner och andelen i vissa medlemsstater, som exempelvis Österrike, till och med uppgår till 50 procent, välkomnar och stöder jag detta initiativbetänkande.
Betydelsen av bergens ekosystem är ett kulturellt arv. Bevarandet av resurserna och en hållbar förvaltning av dessa är mycket viktigt för många regioner i Europa. Skyddet av bergen, skogarna, vattnet, av den ekologiska jämvikten och mångfalden arter måste tematiseras i ett europeiskt helhetskoncept. Många bergskedjor sträcker sig över gränserna. Det finns många problem som kan bemästras bättre och enbart gemensamt över gränserna. Jag skulle i det här sammanhanget vilja betona jord- och skogsbrukets mångfunktionella uppgift i bergsområdena, vilka även är mycket viktiga i en utvidgad union.
Såväl de människor som bor i bergen som de turister som varje år söker ledighet och avkoppling i bergen, uppskattar detta unika natur- och kulturlandskap. Därför måste vi skapa lämpliga incitament så att människorna blir beredda att leva och arbeta där. De ekologiska och socioekonomiska följderna av en utflyttning och avfolkning måste förebyggas. Bergsböndernas hållbara jordbruk producerar inte bara livsmedel av hög kvalitet, utan innebär också en insats för hela mänskligheten.
Förenta nationerna har med rätta utropat år 2002 internationella året för bergsområden. Jag anser att det är viktigt att Europa nu intar en ståndpunkt och att kommissionen så snabbt som möjligt lägger fram ett meddelande som också innehåller en verkligt tydlig definition där kriterier som exempelvis höjd över havet, lutning och förkortad odlingssäsong beaktas, för att verkligen kunna gå in på de olika problemen i hela Europa, och som även föreslår koncept för strategier och stödmekanismer i enlighet med detta.
(Applåder)
Herr talman! Ebner-betänkandet ger kommissionen mycket bra riktlinjer att följa nu när den skall utarbeta sitt meddelande inför det internationella året för bergsområden år 2002.
Av betänkandets många och enligt min åsikt mycket värdefulla förslag, skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på vissa frågor som i detta stundande firande av bergsjordbrukets silverbröllop förtjänar att få en mycket speciell och ibland ny uppmärksamhet.
Jag menar i första hand den roll som kvinnorna bör tillerkännas i denna nya form av mångfunktionellt jordbruk. I dag krävs det att man behandlar kvinnor på ett nytt sätt som har mycket litet att göra med den föråldrade marginaliseringen av kvinnor i den traditionella gemensamma jordbrukspolitiken. Detta förslag tas upp i punkt 19 i Ebner-betänkandet, men om man vill att det skall göras på ett bra sätt, herr Fischler, är en samordnad behandling nödvändig.
I den nya jordbruksproduktionen i bergsområdena är kvinnorna för närvarande huvudpersoner i många viktiga aspekter, såväl i jordbruket som i turismen, landsbygdsutvecklingen, landsbygdsturismen, den nya tekniken, hantverket, handeln och ekonomin. Herr kommissionär, jag hoppas att ni inser att kvinnorna utgör en enorm potential.
För det andra vill jag fästa uppmärksamhet på förslaget i punkt 22 som även det handlar om ett annat allvarligt problem som finns i dag, nämligen invandringspolitiken. Det föreslås att de bergsområden som är glest befolkade skulle kunna användas för återintegrering av invandrare.
För det tredje, herr kommissionär, anse jag att man bör vidta kompensationsåtgärder för att undvika att bergsområdena får mindre strukturstöd till följd av utvidgningen. Detta måste undvikas, eftersom utvidgningen inte under några omständigheter får inverka negativt på dessa områden.
Slutligen, anser jag att det skulle vara mycket lämpligt att främja de små och medelstora jordbruksföretagen genom att man styr om medel som är avsatta för sysselsättningen.
Herr kommissionär, om ni verkligen vill ge ny drivkraft åt bergsjordbruket hoppas jag att ni beaktar dessa förslag.
Herr talman, ärade ledamöter! Jag tackar Ebner så mycket för det arbete han har lagt ned och även för att han har godtagit mina ändringsförslag till texten. Betänkandet talar för sig självt: det är fullständigt och uttömmande och har också förtjänsten att bergsjordbruket sätts in i det större sammanhang som heter bergsområdenas problem. Om vi skall skapa en riktig europeisk politik tror jag att denna aspekt skall uppmärksammas här, med anledning av det internationella bergsåret 2002.
Det är nämligen så, kommissionär Fischler, att det visserligen står om bergsjordbruk i Agenda 2000, men allt blir mer komplicerat när det skall genomföras, till exempel när Italiens regioner utfärdar lagar till bergsområdenas fromma som till exempel handlar om husdjursskötsel eller rent av om redan inträffade naturkatastrofer.
Då omvandlas ert generaldirektorat för jordbruk till ett organ som kontrollerar lagarnas förtjänster och legitimitet och en lång skriftväxling inleds, bestående av små detaljförfrågningar. Det fordras minst sex månader för att få ett definitivt svar och dessa svar präglas ofta av otillgänglighet. Ibland tar man till konkurrensreglerna som alltid tycks missgynna det särpräglade bergsjordbruket.
Detta kan förr eller senare komma att leda till anti-europeiska strömningar, särskilt i unionens alpområden - Schweiz lyckas ägna sig åt bergsfrågorna utan detta kontrollnät. Därför ber vi er, herr kommissionär, att sprida kännedomen om principerna i detta betänkande om jordbruket och att i detta sammanhang påminna om att unionen har undertecknat jordbruksprotokollet i Alpkonventionen.
Herr talman! Herr Ebner, hjärtliga gratulationer! Ett bra betänkande. Som under lupp blir det inom bergsjordbruket tydligt vad som sker när man försöker att bedriva ett hållbart, lokalt anpassat jordbruk. Men ert betänkande har också en nackdel. Det koncentrerar sig bara på detta utsnitt. Det är intressant att kammaren - eller de som ännu är närvarande, men dessa företräder ju majoriteterna - med majoritet kan komma överens om dessa många goda förslag och varningssignaler. Egentligen gäller det för jordbruket som helhet att vi generellt måste främja ett hållbart jordbruk, men det skulle man inte kunna ena sig om, så det här har en alibifunktion. Det beklagar jag verkligen. Detta skall dock inte förringa nyttan med detta betänkande. Vi kommer naturligtvis att rösta för det. Men vi skulle gärna vilja utvidga denna diskussion till hela jordbruket, för att komma fram till ett lokalt anpassat och hållbart jordbruk.
Herr talman! Förutom att betänkandet innehåller de numera generella fromma förhoppningarna ger betoningen av att den nya förordningen skall fungera inom ramarna för Agenda 2000 inget utrymme för optimism när det gäller en förbättring av dagens mödosamma situation för jordbrukarna - vilka till största delen består av små och medelstora odlare - och att deras överlevnad skall säkerställas eftersom inriktningen i Agenda 2000 är känd, nämligen ökad liberalisering av jordbruksproduktionen samt koncentration av jord och produktion till allt färre händer vilket leder till en snabbare ekonomisk och social nedgång i bergsområdena.
Förslaget om att kompensera minskningen av gemenskapsstödet för dessa områden genom att genomföra nationella och regionala åtgärder betyder i praktiken att bergsområdena helt överges av Europeiska unionen och att man försöker överlåta till medlemsstaterna att ge även det ynkliga och ineffektiva stöd som funnits de senaste 25 åren. Detta överlåtande kommer att få mycket negativa konsekvenser för länder såsom Grekland med stora delar bergsområden och en liten statlig budget och kommer att leda till att det blir omöjligt att stödja dessa områden genom nationella anslag. Dessutom innebär ett sådant förslag att en nationalisering införs av finansieringen såvitt gäller den politik som Europeiska unionen utformar, vilket betyder att de fattigaste länderna måste tillämpa gemenskapspolitiken som är emot jordbrukarna, utan kompensationer och stödåtgärder, och betala ur egen ficka.
Därtill visar förslaget om att avvisa ett avskaffande av mjölkkvoterna för bergsområdena, på grund av den minskade konkurrensen och den höga produktionskostnaden, inte bara på den fullständiga frånvaro av sociala kriterier utan också det upprörande hyckleriet i Europeiska unionens förklaringar om miljövänlighet, då unionen vidtar samma begränsande åtgärder för både boskapsuppfödning i bergsområden och den som är industriell, trots att det är känt för alla vilka skillnader som finns mellan dem både när det gäller miljö och folkhälsa. Med hårda nyliberala kriterier och med vinsten och konkurrensen som filosofi döms bergsområdena till nedgång och övergivande.
Av dessa skäl, herr talman, kommer vi att rösta emot betänkandet eftersom vi anser att just de åtgärder som föreslås, genom att de skall verka inom de allmänna ramarna för Agenda 2000 och med den så kallade konkurrensen som filosofi, inte ens kommer att förhindra utan påskynda den ekonomiska nedgången och avfolkningen i bergsområdena med mycket stora ekonomiska, sociala och miljömässiga följder.
Herr kommissionär! Utan att ens invänta år 2002 och det internationella året för bergsområden är alla vi här återstående tjugo ledamöter överens om att skydda bergsjordbruket, som uppges utgöra 20 procent av vår areal. Jag kommer själv från ett område där det finns berg och betesvandring för får. Det är verkligen ett idealiskt jordbruk, särskilt för Europeiska kommissionen. Man ägnar sig åt lantbruk, skogsbruk, biologisk mångfald, det är miljövänligt, man bekämpar jorderosion. Man producerar kvalitet, honung, kött, frukt, turism, man betonar livskvalitet, och framför allt är man inte överdrivet produktiv. Man ägnar sig inte åt intensivt jordbruk. Man står inte i vägen för Förenta staterna på världsmarknaden för vete, oljeväxter, animaliskt protein. Bergsjordbruket är i grund och botten mångfunktionalitet men utan stora volymer. Det är den österrikiska modellen, som 2006 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken vill göra till en modell för hela Europa, inklusive slättlandet. I grunden är det en joddlande jordbruksjänta som tillsammans med vår kommissionär Fischler skulle skutta runt bland höstackar, klämtande fårskällor och murmeldjur, mitt på alpängarna, klappande kossor av någon sällsynt ras medan president Bushs Texascowboys skulle ha monopol på köttmarknaden.
Därför säger jag ja till bergsjordbruk i - bergen - men nej till ett europeiskt jordbruk som i WTO:s förhandlingar reduceras till naturreservat med bönder som Mike Moore skulle klä ut till Disneyfigurer, och som skulle ha till uppgift att roa anglosaxiska turister genom att bevara landskapet.
Herr talman! Jag vill tacka Ebner för ett mycket omfattande och stimulerande betänkande. Vi kan återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle på ett annat sätt och göra en del kostnadsberäkningar och ett snävare, mer omfattande förslag om hur vi kommer att genomföra de ideal som uttrycks i detta betänkande. Vi måste också ta med i beräkningen att vi kommer att få en konflikt. För det första har vi storleken på budgeten och utvidgningen, som också kommer att leda till en ökning av bergsområdena inom Europeiska unionen, samtidigt som vi vägrar att ta fram några resurser för att finansiera de mycket idealistiska förslagen i detta betänkande, som de flesta i denna kammare skulle ansluta sig till.
I vissa delar av Europeiska unionen kör folk bil i två timmar för att komma till jobbet och sedan återigen i två timmar för att komma hem till sin trånga bostad. All samhällsservice är överutnyttjad, samtidigt som vi tar bort samhällsservicen i andra områden. Vägarna överutnyttjas, vi stänger polisstationer, mindre kyrkor och skolor.
Vi i Europeiska unionen får inte göra samma misstag som amerikanerna. Vi bör inte överge stora områden i våra länder, så att människornas verksamhet avstannar alltmer. Dessa bergstrakter kommer inte att vara attraktiva om det inte finns några samhällen, om det inte finns en mångfald av jordbruk och boskap och folk som bor där. De kommer inte att kunna tillhandahålla de turistattraktioner som vi behöver i framtiden.
Om vi låter detta ske, kommer det att bli som i mitt hemland när vi lade ned våra järnvägar för 50 år sedan. Vi kommer att ångra vårt beslut om 40 eller 50 år. Om vi gör så att folk inte kan bo i dessa områden, vilket gör att vi går miste om en levande landsbygd, kommer Europa att bli fattigare, och vi kommer att få ångra detta.
Vi bör kämpa inom ramen för Europeiska unionen, därför att enskilda stater har misslyckats. Jag besökte Skottland i somras, och jag såg i vilken utsträckning högländerna berövats sin befolkning. Förenade kungariket har blivit mycket fattigare på kuppen. Om vi låter detta hända på andra håll, kommer Europa att bli ännu fattigare. Vi bör återkomma till denna fråga senare och lägga fram ordentliga förslag till budgetresurser som vi, i egenskap av union, kan använda för att nå detta mål.
Herr talman! De siffror som somliga ledamöter har nämnt visar tydligt att någonting som är mer i minoritet än bergsområdena inte finns i denna kammare. Vi utgör bara något mer än 5 procent av invånarna, av de europeiska medborgarna, men som framgår av bland annat Europaparlamentets historia som institution. Under Europeiska unionens femtio år är detta endast tredje gången som ordet "berg" och ett förslag till resolution om bergsområdena nämns i denna kammare. Den första gången var 1983: upphovsmannen var dåvarande ledamoten Colleselli, från Cadore i Norditalien. Den andra gången, femton år senare, var det just undertecknad som fick äran och uppdraget att föra in bergsproblematiken i denna kammare, i och med ett betänkande med titeln "En ny strategi för bergsområdena" som antogs 23 oktober 1998. I mitt betänkande utgick jag ifrån bergsområdena som helhet, med alla deras problem, och drog sedan också där slutsatsen att kärnfrågan var och förblev bergsjordbruket.
Ebner - som jag gratulerar till ett konkret betänkande - för fram denna dimension ännu längre och ger oss nya perspektiv. Jag kan säga att betänkandet utgår just ifrån slutsatsen i det föregående betänkandet för att peka på att det är just jordbrukssektorn som kan bli bergsområdenas räddning, den räddning vi alla här vill ha.
Dock inser vi än en gång att jordbruket inte kan klara sig på egen hand. Det är därför det också i Ebners betänkande dyker upp förslag som gäller levnadsvillkoren i bergsområdena som helhet: frågor om transporter, infrastruktur, turism och ekosystem.
Det finns emellertid ytterligare en faktor som vi måste slå vakt om: det viktigaste inslaget i bergsområdena, herr kommissionär, som är och förblir människan. Medelåldern för jordbrukare i Europa ligger runt 50 år - och det vet ni. I bergsområdena finns det jordbrukare som är över 60 år gamla. Detta är ett dåligt tecken för bergsområdenas framtid.
Förutom att återge dem resurser måste vi återge dem appeal och tillförsikt. Framför allt måste vi vara modiga nog att inse att det finns ett specifikt "bergsjordbruk", herr kommissionär: låt oss göra det med övertygelse så att också bergsområdena kan finnas kvar!
Ärade herr talman, ärade ledamöter, ärade damer och herrar! Kommissionen har alltid tillmätt frågan om bergsjordbruket stor betydelse och den har också ett stort intresse av detta. Jag tackar därför utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och i synnerhet föredraganden, herr Ebner, för initiativet till detta betänkande om situationen efter 25 års tillämpning av gemenskapsbestämmelserna till förmån för jordbruket i bergsområden.
Med utgångspunkt i Santini-betänkandet om en ny strategi för jordbruket i bergsområdena från år 1998 och med tanke på det internationella året för bergsområden kommande år uppmärksammar Ebner-betänkandet eftertryckligen bergsområdenas betydelse för Europeiska unionen. I synnerhet betonas vikten av miljöskydd, nödvändigheten av att bevara attraktiva naturområden, produktionen av kvalitetsprodukter och vikten av att bevara kulturarvet. Dessutom betonas att landsbygdens livskraft inom bergsområdena vida överstiger jordbruksramen och är beroende av en mångfald faktorer.
Denna utgångspunkt visar att vi ägnar oss åt samma frågor. Mångfunktionaliteten utgör också kärnan i den nya politiken för att utveckla landsbygden. Den syftar till att främja ett jordbruk där alla funktioner och tjänster erkänns, alla de funktioner som jordbrukarna erbjuder vårt samhälle.
Detta är en integrerad beståndsdel i den europeiska jordbruksmodellen, och jag kan, för att reagera på några av de betänkligheter som yttras i betänkandet, försäkra er om att kommissionen kommer att kämpa för att man tar hänsyn till denna aspekt vid handelsförhandlingarna inom ramen för Världshandelsorganisationen.
Kommissionen uppmanas i betänkandet att med hänsyn till utvidgningen skapa en global strategi för bergsområdena och deras jordbruk, såväl i medlemsstaterna som i kandidatländerna. På denna punkt, det vill jag säga, skiljer sig kommissionens ansats från den i betänkandet. Jag vill påminna er om att den nya utvecklingspolitiken för landsbygden startade först i fjol. I den här nya politiken har vi ställt subsidiariteten i förgrunden och på det viset gjort det möjligt för medlemsstaterna att själva bestämma sina prioriteringar och i sina planer för landsbygdens utveckling eller i sina planeringsdokument för strukturfonderna vidta de åtgärder de tycker verkar vara lämpligast för att bäst utveckla sina regioner och möta de befintliga lokala svårigheterna eller nackdelarna.
Denna decentraliserade ansats, som för övrigt även gäller för Sapard-programmet, gör det möjligt att särskilt väl skräddarsy utvecklingsprogrammen för bergsområdena och även ta hänsyn till de skillnader som finns mellan bergsområdena - exempelvis behöver Pyrenéerna andra koncept än Alperna. Så främjas en hållbar utveckling där hänsyn tas till såväl de socioekonomiska problemen som de miljörelaterade utmaningar som varje område konfronteras med. I stället för att nu återigen fastställa en central väg bör man utförligt med unionens alla institutioner och organ, medlemsstaterna, regionerna, lokala organ, men också med näringslivet och arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer och även den vetenskapliga världen, diskutera bästa möjliga genomförande av bergsområdespolitiken.
I det här sammanhanget skulle jag vilja peka på att kommissionen den 31 januari i år antog den andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, som bland annat väcker frågan om ett fastställande av prioriteringar för en balanserad och hållbar utveckling av områden i en utvidgad union, samt frågan om hur det ökade sammanhållningsbehovet skall täckas och som inbjuder till en diskussion om detta. Denna rapport erbjuder många möjligheter att främja regioner som släpar efter i utvecklingshänseende.
Kommissionens bidrag till det internationella året för bergsområden kommer därför framför allt att syfta till att göra våra befintliga stödmekanismer mer kända. Kommissionen kommer under andra halvan av år 2002 att på initiativ av kommissionär Barnier och mig organisera ett seminarium som syftar till att presentera de möjligheter gemenskapspolitiken erbjuder bergsregionerna och propagera för dessa. Ni och alla övriga intresserade kommer också att bjudas in till detta.
Om jag får återkomma till det aktuella betänkandet skulle jag vilja understryka att det med det aktuella rättsliga läget utan tvekan är möjligt att på ett målinriktat sätt stödja jordbruket i bergsområdena, och det genom de utjämningsbetalningar, vilka är och förblir vårt grundläggande stöd till bergsområdena, genom stöd på skogsbruksområdet, genom förädlingsstöd och stöd till marknadsföring eller genom stöd till diversifiering, exempelvis på turistområdet. Jag skulle också vilja erinra om, fru Rojo, att det i föreskrifterna för att skapa landsbygdsutvecklingsprogram föreskrivs att man särskilt måste uppmärksamma program som är speciella för kvinnor och att vart och ett av landsbygdsutvecklingsprogrammen även måste innehålla ett kapitel om hur man särskilt vill hjälpa kvinnorna.
På liknande sätt som för landsbygdsutvecklingen gäller det också för de gemensamma marknadsordningarna. I dessa tas också hänsyn till de särskilda egenskaperna hos det extensiva jordbruket, i synnerhet i bergsområdena, antingen genom specifika åtgärder som är exakt skräddarsydda för dess särdrag - exempelvis extensifieringsbidraget inom nötdjursproduktionen - eller premien för får- och getköttsproduktion, eller genom ett ytterligare spelrum som beviljas medlemsstaterna för att de skall kunna ge ett särskilt stöd till områden som de själva väljer.
Kommissionen kommer i samband med midterm-review att gå in på den särbehandling av jordbrukare i bergsområdena i fråga om mjölkkvoter som föreslås i betänkandet. Slutligen får man när det gäller strukturfonden inte glömma att 95 procent av bergsområdena faller inom mål 1 eller mål 2. Dessa bergsområden kan ta alla våra stödbestämmelser i anspråk, medlemsstaterna kan på ett målinriktat sätt skräddarsy nödvändiga åtgärder efter de aktuella kraven, vare sig det nu handlar om trafik- eller telekommunikationsnät, om grundläggande tjänster för befolkningen eller om stöd till ekonomisk verksamhet. Som ett komplement till detta är i grund och botten nationellt stöd möjligt - det pekade ledamot Caveri på. Men även här gäller att även fortsättningsvis måste anmälningar göras eftersom detta a) ger regionerna en säkerhet om att deras åtgärder också är i enlighet med gemenskapsrätten, och b) eftersom det inte får bli så att det sker en otillåten konkurrens mellan de enskilda regionerna.
Jag kan inte här prata om alla förslag i betänkandet, men jag hoppas att det seminarium som kommissionen organiserar med anledning av det internationella året för bergsområden kommer att ges tillfälle att komma tillbaka till förslagen. I mellantiden kommer kommissionen att inom ramen för sin behörighet och genom att utöva sin initiativrätt mer noggrant granska slutsatserna i betänkandet och fortsätta den dialog som inletts i dag. Jag är säker på att vi därmed kommer att lyckas att ställa bergområdenas särskilda karaktär och bergsområdenas betydelse för Europa ännu mer i förgrunden.
(Applåder)
Tack så mycket, kommissionär Franz Fischler.
Härmed förklaras debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 18.30.
Grundutbildning i utvecklingsländerna
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A50278/2001) av Kinnock, för utskottet för utveckling och samarbete, om grundutbildning i utvecklingsländerna inom ramen för FN:s generalförsamlings extra session om barn i september 2001 (2001/2030(INI)).
. (EN) Herr talman! Som ni antydde syftar detta betänkande till att man skall fokusera på de verkliga möjligheter som FN:s generalförsamlings extra session om barn - som äger rum senare denna månad - ger detta parlament att koncentrera sig på ett grundläggande sätt på vilket vi kan ta itu med fattigdomen i världen. Det är en möjlighet för oss att inte bara sätta vår prägel på denna fråga, utan också att uppmana till åtgärder.
Låt mig ange målen: obligatorisk och fri utbildning för alla, i syfte att halvera antalet vuxna analfabeter till år 2015, undanröja ojämlikheterna mellan könen inom den grundläggande utbildningen och påbyggnadsutbildningen till år 2005, utöka möjligheterna till utbildning för vuxna och ungdomar samt förbättra kvaliteten på den nuvarande utbildningen.
Vi är ganska trötta på dessa utvecklingsmål som man talar om. De är fastställda och de är oändliga. Vi känner till alla "varför", när det rör dessa utvecklingsfrågor. Det vi från utskottet för utveckling och samarbete frågar oss, är "hur" vi skall kunna uppnå dessa mål. Frågan ligger vid själva kärnpunkten hos den globala strategi som vi, i utskottet, diskuterar när det gäller fattigdom. Det är tydligt att EU spelar en viktig och central roll i sammanhanget. Man gjorde tydliga åtaganden i Dakar i Senegal förra året. Men varken från EU eller från något annat håll kommer det egentligen några praktiskt genomförbara strategier.
Jag har själv arbetat som lärare i 30 år, framför allt på lågstadiet, så jag tycker att det kan vara ganska berättigat att jag känner passionerat för att undersöka skälen till denna kris. En av sex i världen är funktionella analfabeter. 130 miljoner - en av fem - av alla barn får inte någon form av grundskoleutbildning. En tråkig detalj i sammanhanget är att två tredjedelar av dessa är flickor. Deras utbildningssituation är fruktansvärd. Det handlar ofta om barn som försöker att lära sig något sittandes under ett träd, samtidigt som deras lärare inte har tillgång till något undervisningsmaterial, inte ens "svarta tavlan". När vi talar om informationsteknik, talar vi ofta om barn som inte ens hållit i en penna, än mindre suttit framför en dator. I dessa skolor påverkas också utbildningskvaliteten ofta av det faktum att eleverna inte får undervisning på sitt modersmål.
Det finns ett tydligt samband mellan analfabetism och mycket låga inkomster. De genomsnittliga inkomsterna i ett land återspeglar mycket tydligt i vilken utsträckning man har tillgång till utbildning. Det finns även ett direkt samband mellan barnadödlighet och föräldrarnas utbildningsnivå. En ökning av flickors grundläggande utbildning med 10 procent skulle på ett betydande sätt minska spädbarnsdödligheten och dödligheten i barnsäng. Ändå ser vi hur stödet från industriländerna till grundläggande utbildning minskar över hela världen. Det omfattar bara 1 procent av det totala biståndet.
Utvecklingsländerna själva är inte i tillräcklig grad intresserade av utbildningens betydelse. Indien avsätter mindre än 1 procent av BNP till den grundläggande utbildningen. Vad gäller EU hoppas jag att kommissionären håller med om att detta inte är tillräckligt. Jag hoppas inte att ni meddelar att allt detta kommer att införlivas i de befintliga förfarandena. Vi behöver få ett svar från kommissionären om hur vi avser att genomföra målen. Jag skulle vilja höra hur han avser att förbättra samordningen mellan de nationella vägledande programmen för Cotonouavtalet, och om vårt deltagande i styrkommittén som arbetar med afrikanska utbildningsfrågor. Jag känner också till att kommissionen lovat att utarbeta ett meddelande om grundläggande utbildning under det belgiska ordförandeskapet. Jag skulle vilja veta när vi kan förvänta oss att få ta del av detta.
Låt mig bara beröra en eller två frågor. Naturligtvis en prioritering av flickor, och jag misstänker att Junker kommer att tala om det. Sist in, först ut; detta är vad flickorna drabbas av. Flickor har låg social ställning och därför prioriterar man inte deras skolgång. Jag skulle vilja se mycket mera fortbildning i ministerierna i utvecklingsländerna, och konkreta program för att se till att vi får in flickor i skolan. Effekterna av hiv är oerhörda. Det finns miljoner barn som blivit föräldralösa p.g.a. aids i utvecklingsländerna, och i ett land som Zambia finns det fler lärare som smittas av hiv varje år, än man kan utbilda och ge jobb inom skolan. Det är naturligtvis mycket viktigt att vi diskuterar dessa frågor.
Det verkar svårt att kunna uppnå målen. Finns det under rådande omständigheter ett tillräckligt politiskt engagemang för att se till att vi får in alla flickor i skolan senast under 2005? Verkligheten är sådan - och jag hoppas att folk kommer att erkänna detta på ett klart och tydligt sätt vid FN-konferensen nästnästa vecka - att som den nu ser ut, är alla dessa mål ouppnåeliga. Att uppnå målet med allmän grundläggande utbildning verkar oerhört svårt. Jag vill höra från kommissionen hur dess arbete med att söka uppnå dessa mål inbegriper icke-statliga organisationer och det civila samhället och alla de som deltar i den globala utbildningskampanjen. Det är en mycket framgångsrik, aktiv och dynamisk kampanj. Jag hoppas att Europeiska kommissionen har många kontakter med dem, men jag misstänker att så inte är fallet.
Enligt den globala utbildningskampanjen skulle utbildningsmålen kräva 8 miljarder US-dollar per år. Detta motsvarar de globala militära utgifterna under fyra dagar och den internationella valutaspekulationen under nio minuter. Jag tycker därför att om bara engagemanget hade funnits, så hade vi kunnat klara av det. Det är värt priset. De nuvarande orättvisorna som jag har beskrivit är ohållbara och i sanning oförsvarbara.
Herr talman, herr kommissionär! Det är inte mer än rätt att jag börjar mitt inlägg med att å PPE-gruppens vägnar gratulera Kinnock för hennes utmärkta betänkande och för att hon förvarar det så intensivt.
Förslagen i detta betänkande, tillsammans med den resolution vi antog under den föregående sessionen i juli, är enligt min åsikt det bästa bidrag som parlamentet kunde ge till Förenta nationernas generalförsamlings extra session om barn i september, eftersom det olyckligtvis är så att utbildningsfrågan fortfarande är den största olösta frågan i utvecklingssamarbetet och detta trots de högtidliga förklaringar och åtaganden som har antagits vid de olika internationella konferenser där denna fråga har tagits upp.
Siffrorna på miljontals barn som aldrig har gått i skolan, vilket Kinnock mycket väl har påmint oss om, talar för sig själva. Det är allvarligt att så många miljoner barn berövas sin grundläggande rätt till utbildning, men det är ännu allvarligare att miljoner personer på grund av att denna rätt kränks är dömda till fattigdom och underutveckling. Nyckeln till välstånd och utveckling, framför allt när det gäller informationssamhället och den kommunikationsnivå vi har i dag, är nämligen vilken utbildningsnivå befolkningen har tillgång till.
Det står klart att vi beslutsamt måste ta itu utbildningsfrågan i utvecklingsländerna, annars är det inte möjligt att utrota fattigdomen. Vad som i stället kommer att ske är att klyftan mellan de rika och de fattiga länderna ökar. Det faktum att man är medveten om detta har lett till att utbildningen har blivit en central punkt i den globala strategin för att utplåna fattigdomen. I detta sammanhang måste det erkännas att Dakar-konferensen utgjorde ett stort steg framåt för alla, men detta kommer inte att leda någon vart om man inte går från ord till handling i enlighet med de åtaganden som fastställdes i Dakar och antar ett konkret världsomspännande initiativ. Detta initiativ måste inriktas på att utarbeta strategier och mobilisera de resurser som behövs för att snabbt kunna tillhandahålla effektivt stöd för att understödja de ansträngningar som har genomförts på nationellt plan - vilket står i ett av åtagandena från Dakar.
Europeiska unionen har som främsta bidragsgivare och som förkämpe för solidaritet och försvar av de mänskliga rättigheterna på den internationella arenan ett ansvar för att främja dessa strategier och den politik som inriktas på att övervinna de hinder som gör att barn inte kan få en utbildning av god kvalitet. Detta måste göras genom ett nära samarbete med de övriga bidragsgivarna, inklusive Internationella valutafonden och Världsbanken, och genom samarbete med det civila samhället. Europeiska unionen har en politisk och moralisk plikt att avsätta nödvändiga ekonomiska resurser för att uppnå att alla får tillgång till kostnadsfri utbildning till år 2015. Allt detta i linje med de utmärkta förslag som Kinnock-betänkandet innehåller och som återspeglar såväl den praktiskt taget enhälliga uppfattningen i utskottet för utveckling som min grupps uppfattning.
För att uppnå detta mål krävs det dessutom att man brådskande går vidare med att antingen efterskänka eller omstrukturera utvecklingsländernas skulder och avsätta de medel som då lösgörs till utbildningsprogram. Det krävs att man gör utvecklingsländerna ansvariga och att man stimulerar dem med initiativåtgärder om det är nödvändigt, så att de uppfyller de åtaganden som antogs i Dakar och prioriterar utbildningen. Framför allt krävs det att man ökar de finansiella anslagen och att man i linje med de som främjar kampanjen för utbildning för alla, åtminstone avsätter 8 procent av det officiella stödet till utveckling och grundutbildning. För att vi skall kunna vinna slaget mot analfabetismen i världen måste våra resurser stå i förhållande till de stora utmaningar som vi nu står inför.
Avslutningsvis, vill jag säga att detta är den enda möjligheten för att miljoner barn skall kunna göra bruk av den grundläggande rättigheten till utbildning. Om de får utbildning kan de öppna dörren för utvecklingen och en dag bli fria män och kvinnor.
Herr talman! Min kollega Glenys Kinnocks betänkande är ett av dem som vi har följt med största intresse i den socialistiska gruppen.
Texten innehåller siffror som ofta är så skandalösa att de bör lugna våra samveten något eftersom dessa siffror klart och tydligt visar att nästan alla vi som säger att vi anser att utbildning för barn är en viktig faktor för att en utvecklingsprocess skall lyckas motsäger oss själva.
Det finns många förklaringar i vilka grundutbildningen för barn i utvecklingsländerna är ett av de huvudsakliga villkoren för att dessa länder skall kunna börja befria sig från de orättvisor och den rådande eftersläpningen i utvecklingen.
Kinnock tar i sitt betänkande upp det stora antal åtaganden som vid flera olika tillfällen har avtalats i världssamfundet i den här frågan. Det senaste tillfället var världskonferensen om utbildning som ägde rum i Dakar förra året.
Men betänkandet innehåller även en uppräkning av fall där de utvecklade länderna har minskat sina ansträngningar för utbildning och omsorg för barn i utvecklingsländerna i stället för att öka dem. Fall av brist på sammanhang och oansvarighet tas upp och detta kritiseras. Detta gäller särskilt länderna i söder som, förutom mycket få undantag, fortsätter att prioritera andra områden som till exempel militära utgifter framför utbildningen av sina yngsta medborgare, och dessa områden får i de flesta fall större resurser än de som investeras i utbildning.
Den resolution som vi skall rösta om får inte bara bli ett värdelöst dokument som så många andra. En uppmaning till sammanhang och ansvarstagande är en verklig programförklaring och parlamentet måste bidra till att driva fram att detta blir ett mål för Europeiska unionen i utbildningsfrågorna.
Detta betänkande bör dessutom fungera som en referenspunkt för unionens och många europeiska staters agerande, såväl medlemmar i unionen som kandidatländer, vid Förenta nationernas generalförsamlings extra session om barn som kommer att äga rum i New York om några dagar. Där kommer Glenys Kinnock att medverka och hon kommer att tala klartext, eftersom hon har vårt stöd i ryggen.
Dokument som detta är det bästa sättet att göra något åt situationen, med konkreta förslag. Eftersom globaliseringen främst koncentreras på marknaden alstrar detta nämligen ojämlika förhållanden, fattigdom och utestänger utvecklingsländerna på världsnivån, vilket i sin tur leder till att många människor över hela världen starkt tar avstånd från detta.
Avslutningsvis, tackar och gratulerar vi Glenys till hennes arbete, det är viktigt att uppfylla de mål hon tar upp i sin text, och därför är det lämpligt att detta betänkande får så bred spridning som möjligt. Detta kommer att bidra till att övertyga och vägleda många människor och till att öka Europaparlamentets trovärdighet bland Europas medborgare. Det kommer även att bidra till att personer utanför vårt territorium återfår sitt förtroende för oss och börjar hoppas igen.
Vad lär vi oss av hur undervisningen bedrivs i utvecklingsländerna? Främst att bra grundläggande undervisning absolut inte får den prioritet den förtjänar. Bra gratis undervisning är avgörande för utvecklingen. 900 miljoner människor är fortfarande analfabeter. Målen från Dakar riskerar att inte uppfyllas på långt när. Därför behövs det nya impulser på allra högsta politiska nivå, nämligen från Europa, Amerika och Japan. Det finns ett brådskande behov av genomarbetade strategiska initiativ med en realistisk tidsplan och mer ekonomiska medel. Vägledande program måste utarbetas per land.
Europeiska unionen har hittills ägnat allt för litet uppmärksamhet åt undervisning. Argumentet att andra givare redan gör tillräckligt är absolut påvisbart fel. Orsaken till att utbildningsmöjligheterna hamnat på efterkälken är inte bara givarnas fel. Många utvecklingsländer ger det själva en alldeles för låg prioritet. Det är förskräckligt ledsamt att det i Afrika ges ut dubbelt så mycket pengar på militärutrustning än på undervisning. Om Indien fortsätter ge ut mindre än 1 procent av BNP på skolor så blir det naturligtvis aldrig något av utvecklingen.
Kinnocks betänkande är utmärkt. Det måste mycket riktigt ägnas särskild uppmärksamhet åt flickor, personer som lämnar skolan i förtid och även före detta barnsoldater. Barns grundläggande rättigheter kommer endast att respekteras om vuxna kan dra rätt politisk lärdom av de felaktiga skolerfarenheterna.
Herr talman! Vi har naturligtvis alldeles för ont om tid att behandla Kinnocks utmärkta betänkande som sig bör. Jag delar hennes skepsis gentemot de stora kongresser där människor med dyra kostymer och stora pro diems träffas för att prata om prioriteter som de sedan genast glömmer, medan de fattigaste ländernas skolbudget sjunker och antalet barn som är dömda till analfabetism fortsätter att stiga. Jag har verkligen intrycket av att ett antal länder handlar på samma sätt som vissa regeringar på 1800-talet: håll dem fattiga och håll dem dumma, då har vi minst bekymmer med dem. Det är egentligen det strategiska skälet som jag söker bakom det tydliga försummandet av grundutbildningen. Grundskolan har även i våra egna budgetar för utvecklingssamarbete haft en alldeles för låg prioritet. Mina kolleger har lyckligtvis redan sagt mycket som är sant. Jag vill därför inskränka mig till ett par förslag i samband med den grundutbildningen i Kinnocks betänkande som är mycket komplett.
Utbildningen skall vara gratis. Barn får inte uteslutas på grund av att de inte kan betala grundutbildningen, annars döms de till ett liv på gatan, till utnyttjande genom barnarbete, och så vidare. Tvärtom, vi borde till och med ge barn från fattiga familjer studiebidrag så att de kan gå i skola, för att förflytta sig alla kilometer, för att betala sin uniform, och så vidare. Även lärarna måste betalas, de måste utbildas och de måste få en lön som gör det möjligt för dem att överleva på ett rimligt sätt, så att de inte behöver lämna barnen åt sitt öde för att brådskande måste ge sig iväg för att tjäna ihop till något ätbart åt sin egen familj. Det är tydligt att det måste till nationella handlingsplaner. Jag förväntar mig mycket mer av de regeringar som är medvetna om problemet men då måste vi också vara beredda att bistå dessa regeringar och öka deras styrkraft. Alltför ofta går vi och sätter oss med våra dyra specialister och våra dyra icke-statliga organisationer medan vi egentligen stöder de torftiga utbildningsmöjligheterna i landet självt alldeles för litet. Det hindrar inte att jag förväntar mig av EU att den nu efter alla vackra ord även övergår till handling.
Herr talman, mina damer och herrar! Kinnocks betänkande är en stor prestation och måste välkomnas oinskränkt. En stor del av de minst utvecklade länderna finns bland AVS-länderna i det svarta Afrika. Här finns det ett deprimerande utbildningsunderskott som måste beklagas, i synnerhet flickor och kvinnor undanhålls även den enklaste grundutbildning. Men det finns exempel som skapar hopp, och det skulle jag vilja tala om.
Regeringen i Mali, som bekant ett mycket fattigt land i Sahel, har lagt fram ett ambitiöst politiskt program. Här satsar man djärvt på en decentralisering, och här har man tagit itu med en omfattande utbildningsreform. Barnen i Mali, både flickor och pojkar, skall om så är möjligt få en god skolutbildning på sitt regionala eller etniska språk. Det är emellertid lättare sagt än gjort, för här finns det varken utbildade lärare på regionalspråken eller motsvarande läroplaner, för att inte tala om böcker. De förra måste utbildas, de senare måste utarbetas. Det går inte över en natt, och det går inte att genomföra överallt på en gång.
Det räcker med att tänka på de nomadiska befolkningsgrupperna i öken. För dessa måste man hitta speciella skol- och förmedlingsformer, för att bara nämna ett exempel. Detta är en enorm utbildningspolitisk utmaning, som på ett mycket bra sätt stöds av olika givarorganisationer. En viktig hjälp, i synnerhet i glesbefolkade regioner, kan också radion utgöra. I Mali har det i mellantiden, i likhet med i andra utvecklingsländer, etablerats många lokal- och regionalstationer som också enkelt kan användas för decentraliserade utbildningsinsatser med hjälp av centralt producerade kassetter.
I australisk outback är skolundervisning över radion en självklarhet sedan lång tid tillbaka. I Afrika kan väl anpassade elektroniska medier, men även mobila skolor, avsevärt bidra till att undanröja utbildningsunderskottet. Det är en tacksam uppgift för Europeiska unionens utvecklingssamarbete att bidra till sådana metoder.
(Applåder)
Mina ärade damer och herrar ledamöter! Kommissionen välkomnar den framlagda resolutionen som lagts fram införs FN:s extra session om barn och gratulerar er, fru Kinnock, till ert mycket omfattande betänkande. Ni betonar i ert betänkande bland annat med rätta nödvändigheten av att akut vidta åtgärder för att genomföra åtgärdsramen från Dakar. Kommissionen har dessutom beslutat att ge utvecklingspolitiken, och i synnerhet områdena utbildning och hälsa, en särskilt hög prioritet år 2002.
Barnens välbefinnande är en grundläggande fråga och ett grundläggande mål. Ett mål som vi särskilt vill uppnå med de socialt inriktade politikområdena, som utbildnings- och hälsopolitiken. De frågor som står i samband med dessa togs upp förra året i rådet och kommissionens förklaring om utvecklingspolitik i Europeiska gemenskapen i samband med fattigdomsbekämpningen. Även i partnerskapsavtalen från Cotonou spelar de en central roll. Kommissionen har också förstärkt stödet på utbildningsområdet och koncentrerat sina åtgärder de senaste åren på grundutbildning och i synnerhet på primärutbildningen.
Därför har gemenskapen förstärkt den generella tilldelningen av medel avsevärt i jämförelse med andra sektorer. Dessutom innehåller de flesta program för att främja primärutbildningen särskilda klausuler till förmån för flickorna, för att motverka könsbetingad diskriminering.
Om de mer specifika diskussioner och rekommendationer som gäller gemenskapen måste följande anmärkning göras: För det första, utbildningssektorn är av avgörande betydelse för strategin för fattigdomsbekämpning, som är det överordnade målet för gemenskapens utbildningspolitik. Kommissionen delar uppfattningen om att tydliga mål måste definieras så att utbildningsaspekter ingår i fattigdomsbekämpningen och att även det civila samhället inkluderas.
Denna ståndpunkt företräds även av kommissionen i förhandlingarna med utvecklingsländerna när det handlar om strategier för fattigdomsbekämpning. För kommissionen är det mycket viktigt att spela en aktiv roll i dessa förhandlingar och främja de internationella utvecklingsmålen.
För det andra, i Dakar gjorde gemenskapen förra året en formellt förpliktelse i vilken den bekräftade visionen av en värld där rätten till utbildning omfattar alla, vilken stöds på den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och överenskommelsen om barnens rättigheter, enligt vilken utbildning är en mänsklig rättighet. Gemenskapen anslöt sig också till kravet om att "inga länder som på allvar omfattar tanken om utbildning för alla kommer att hindras från att uppnå detta mål på grund av bristande resurser."
Kommissionen delar Europaparlamentets uppfattning om att en bättre samordning och mer överensstämmelse mellan gemenskapsåtgärder och medlemsstaternas verksamhet med hjälp av expertgrupper för utbildningsfrågor, samt en intensifiering av samarbetet med Unesco och sammanslutningen för utbildningsutveckling i Afrika, är avgörande för att öka gemenskapsstödets effektivitet.
I detta syfte bygger kommissionen ut sitt samarbete med Unesco, i synnerhet genom att stödja Unesco i dess uppgift att samordna utbildningen för alla parter. Dessutom deltar kommissionen i den arbetsgrupp som inrättades för att genomföra åtgärdsramen från Dakar. Den främjar vidare målen om utbildning för alla sina förhandlingar om strategierna för AVS-länderna för den nionde Europeiska utvecklingsfonden.
När det gäller den svåra frågan om att inrätta en global fond för grundutbildningen anser inte kommissionen att en sådan förordning är någon framkomlig lösning, detta på grund av kommissionsförfarandet för programplanering och genomförandet av stöd. Kommissionen förkastar dock i grund och botten inte ett sådant globalt initiativ, så som det förutses i åtgärdsramen från Dakar, även om sätten att genomföra detta måste diskuteras utförligt.
För det tredje står frågan om barnens rättigheter i nära samband med könsproblematiken i största allmänhet. Utbildningsmålen för barn och i synnerhet flickor kan inte uppfyllas helt och hållet om kvinnan inte är jämställd i familjen och de olika samhällena. Kommissionen kämpar därför för att ägna utbildningsbehoven för flickor i utvecklingsländerna särskild uppmärksamhet. Den förbereder nu en handlingsplan för jämställdhet mellan könen där hänsyn tas till denna fråga. Dessutom tar man i den hänsyn till könsspecifika frågor också i alla sina egna utbildningsprogram.
(Applåder)
Tack så mycket, kommissionär Franz Fischler.
Härmed förklaras debatten avslutad.
Omröstningen kommer att ske efter detta.
OMRÖSTNING
Nästa punkt på föredragningslistan är en omröstning av aktuella, brådskande och mycket viktiga frågor.
Betänkande (A50277/2001) av Ebner, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om situationen efter 25 års tillämpning av gemenskapsbestämmelserna till förmån för jordbruket i bergsområden (2000/2222(INI))
Herr talman! Det finns ett problem i texten under punkt 11 på sidan 10, i den del som handlar om vinodling i bergsområdena. I den italienska texten finns det en motsägelse på tredje raden från slutet där det sägs att det inte skall göras någon åtskillnad mellan anläggningskostnaderna för vingårdar i låglänta områden och i bergsområden. Syftet med utskottets arbete och uppenbarligen med de ändringsförslag som har lagts fram är ju tvärtom att anläggningskostnaderna för vinodlingar på slätterna och i bergsområdena skall jämföras med kostnaderna för vinodlingar i kulliga landskap.
. (NL) Ett jordbruk som blir allt mer beroende av världsmarknaden kommer att försöka producera så billigt som möjligt, på bekostnad av arbetets kvalitet, av naturen, av miljön och av djurens välmående. De minst produktiva områdena kommer att överges först. Det är områden som länge varit obebodda, eftersom det behövs större ansträngningar för att försörja sig där. De människor som till sist ändå etablerade sig där, var de som var utstötta från samhället. Ofta var det före detta fångar, etniska minoriteter och förlorarna i krig om de bästa markerna. De minst produktiva områden som förlorarna kom till var inte bara bergsområden utan även lågt belägna "wetlands", alltså gamla träsk och kärr där marken består av torvjord, ett fuktbevarande vegetabiliskt material som krymper och försvinner när det torkar. Lantbrukare i berg och i "wetlands" spelar nu en viktig roll vid naturförvaltning, rekreation och vattenhushållning. I en fri oskyddad marknad är de dömda att försvinna. Då återvänder inte urnaturen till deras arbets- och levnadsområden utan då slår förfallet till. Mekanisering och förstörelse av landskapet för att effektvare kunna bearbeta det är inget godtagbart alternativ. Därför stöder jag gärna de föreslagna stödåtgärderna, men jag invänder mot att de begränsas endast till bergen.
Vi skall be våra tjänstemän att göra en lifting och ta hänsyn till er anmärkning.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A50278/2001) av Kinnock, för utskottet för utveckling och samarbete, om grundutbildning i utvecklingsländerna, i samband med FN:s generalförsamlings extra session om barn i september 2001 (2001/2030(INI)).
(Parlamentet antog resolutionen.)
RÖSTFÖRKLARINGAR
Betänkande (A50277/2001) av Ebner
Betänkande (A50278/2001) av Kinnock
. (FR) Vi instämmer med betänkandets författare när han kräver att "man bör erbjuda alla barn upp till 15 års ålder obligatorisk och kostnadsfri grundläggande utbildning av god kvalitet". Men till och med i de europeiska länderna, där det existerar lagar om detta, är kostnadsfriheten till stor del teoretisk eftersom den inte omfattar läromedel och skolmaterial, något som drabbar barn från sämre ställda grupper, för att inte tala om de alltför stora klasserna och de bristfälligt utrustade skolorna i arbetarkvarteren.
Dessa problem drabbar länderna i de underutvecklade länderna med så mycket större kraft, även om skolgången är obligatorisk.
I betänkandet hävdas att "en av de effektivaste strategierna för att bryta den onda cirkeln av fattigdom är att lösa utbildningskrisen". Det är att vända upp och ner på verkligheten. Utan att "bryta den onda cirkeln av fattigdom", det vill säga sluta att plundra fattiga länder och suga ut deras arbetande befolkning, kommer även fagert tal med de bästa avsikter att fortsätta vara fagert tal och miljoner barn i de fattiga länderna kommer att förvägras ens ett minimum av utbildning.
Att vi röstar ja innebär att vi enbart under dessa förutsättningar ställer oss bakom de avsikter som uttrycks.
Omröstningsblocket är härmed avslutat.
Avbrytande av sessionen
Härmed förklarar jag Europaparlamentets sammanträde avslutat.
(Sammanträdet avslutades kl. 18.55.)
| sv |
1. Årliga handlingsprogram för Brasilien och Argentina (2008) (
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.45.)
| sv |
5. Villkor för rätten att yrkesmässigt bedriva vägtransporter (
- Före omröstningen om ändringsförslag 108:
Mathieu Grosch: (DE) Herr talman! Ändringsförslagen 108 och 117 är inte förenliga enligt min åsikt och jag föreslår därför på PPE-DE-gruppens vägnar att vi stöder ändringsförslag 108 och att ändringsförslag 117 dras tillbaka.
| sv |
Frågestund (frågor till kommissionen)
Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B6-0012/2007).
Följande frågor har ställts till kommissionen:
Första delen
Angående: Vägtransporter och utsläpp
25 procent av koldioxidutsläppen i EU kommer från vägtransporter och 3 procent från flygplan. I vilken utsträckning har kommissionen mot denna bakgrund undersökt den årliga utsläppsmängden från vägtransporter (bilar, bussar, tåg osv.) och dess påverkan på miljön, med tanke på att fokus i politiska sammanhang och i media framför allt läggs på utsläppen från flygplan?
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Jag är mycket glad att få möjlighet att svara på denna mycket viktiga fråga.
Frågan från parlamentsledamoten är om kommissionen har en fullständig bild av utsläppen av växthusgaser från vägtransporter och vilka åtgärder den föreslår för att minska dessa utsläpps påverkan på miljön. I samarbete med Europeiska miljöbyrån registrerar och övervakar kommissionens tjänsteavdelningar de årliga utsläppen från alla inhemska transportmedel i EU.
Jag ska först kommentera utsläppen av koldioxid som tas upp i ledamotens fråga. År 2003 uppgick utsläppen av koldioxid från transportsektorn i EU-25 till sammanlagt 951 miljoner ton, vilket motsvarar ungefär 21 procent av alla utsläpp av växthusgaser i EU. Vägtransporterna ledde till utsläpp av 892 miljoner ton koldioxid. Vägtransporterna står med andra ord för den största andelen av utsläppen av växthusgaser inom EU. Från denna statistik, som gäller alla former av transport inom EU, måste vi skilja ut de internationella lufttransporterna. Lufttransporterna kan indelas i inhemska flygningar och internationella flygningar. När det gäller de internationella flygningarna är utsläppen av koldioxid 112 miljoner ton större än de volymer jag nämnde tidigare. Jag bör också påpeka att utsläppen från flygplan har ökat i jämförelse med utsläppen från andra transportmedel. Slutligen är flygplanens effekt på klimatet större än statistiken visar eftersom utsläpp från flygplan på höga höjder påverkar ozonet, som är en växthusgas, och även påverkar molnbildningen. Om vi vill begränsa transporternas påverkan på klimatet måste vi därför vidta åtgärder som täcker alla transportmedel.
När det gäller vägtransporter har kommissionen redan tillkännagivit sin avsikt att föreslå ett regelverk för att begränsa utsläppen av koldioxid från bilar och lastbilar i sitt meddelande om koldioxid och bilar. De genomsnittliga utsläppen från nya bilar som marknadsförs inom EU måste begränsas till 120 gram koldioxid per kilometer senast 2012. Förbättringar av motor- och bilteknik kommer att leda till en minskning av utsläppen till 130 gram per kilometer medan kompletterande åtgärder kommer att åstadkomma en ytterligare minskning med 10 gram per kilometer.
Utöver detta har kommissionen redan lagt fram ett förslag om översyn av direktivet om bränslekvalitet. Förslaget till direktiv innehåller en bestämmelse om att bränsletillverkarna ska vara skyldiga att begränsa utsläppen av växthusgaser från bränslen under deras livscykel. Denna satsning kommer att leda till en 10-procentig minskning av utsläppen från vägtransporter fram till 2020. För att få en uppfattning om detta kan man säga att minskningen av utsläppen kommer att motsvara de nuvarande årliga utsläppen i Spanien och Sverige.
Hittills har jag kommenterat utsläppen av koldioxid från vägtransporter. När det gäller flygtransporter har kommissionen lagt fram ett förslag om att de ska ingå i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Vårt förslag har presenterats för parlamentet. Bortsett från koldioxid leder transporterna även till andra utsläpp som påverkar miljön och människors hälsa som till exempel svävande partiklar och utsläpp som bidrar till att skapa ozon som till exempel kvävedioxid och flyktiga organiska föreningar. Inom ramen för CAFE-programmet beräknar vi att transportsektorn som helhet kommer att svara för 51 procent av kvävedioxidutsläppen på marken och 20 procent av PM 2,5-partiklarna, om inga ytterligare åtgärder vidtas fram till 2020. Därför föreslår kommissionen restriktioner när det gäller utsläppsgränserna för bilar, och i december förra året ingicks ett avtal om EURO 5- och EURO 6-standarderna. Kommissionen har också för avsikt att lägga fram ett förslag om att införa nya EURO 6-standarder för tunga godstransportfordon under innevarande år.
Claude Moraes: (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för det detaljerade svaret. Jag tror att de flesta ledamöter kommer att välkomna siffran på 130 gram per kilometer. Naturligtvis kommer parlamentsledamöterna, även jag, att vilja se bättre och effektivare mål. Det råder det ingen tvekan om. Anledningen till min fråga var emellertid främst att återspegla de åtgärder som ni redan har vidtagit och som parlamentet vill se vidtas, men även att väga upp det faktum att utsläpp kommer från andra områden än flyget, som hemmen, avfall och alla andra möjliga områden. Kommissionen i samarbete med parlamentet måste betona att detta är ett samarbete som gäller alla de skadliga effekterna av koldioxidutsläpp så att vi inte endast betonar luftfarten och utelämnar alla utsläpp från transport och fordon. I min egen stad London är det ytterst viktigt att stoppa den typ av förorening som vi ser håller på att kväva staden.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EN) Tack för er följdfråga. Jag håller helt med er. Vi ska inte enbart inrikta oss på utsläpp från luftfarten, trots att flygen bidrar med 3 procent av EU:s koldioxidproduktion och trots de har ytterligare följder på grund av ångor och kväveoxider, att utsläppen sker på mycket hög höjd och att de ökade med 87 procent mellan 1990 och 2004 och att de ökar fortfarande. Naturligtvis bidrar andra kväveoxidkällor som transport mer totalt sett till koldioxidutsläppen i EU, men de ökar inte så snabbt. Om vi dessutom beräknar transportdelen per ton koldioxid ser vi att de bidrar mindre än luftfarten. Helt rätt nämner ni andra källor, såsom hemmen. Jag kan gå vidare och nämna deponeringar, fluorerade gaser eller jordbruket. De är samtliga koldioxidkällor, och kommissionen vidtar åtgärder för att behandla dessa särskilda frågor.
Sedan har vi även lagstiftningen om utsläpp från bilar med ett mål på 120 gram. Detta ska åstadkommas med hjälp av motormodifieringar och förbättringar upp till 130 gram med ytterligare 10 gram som ska uppnås genom komponentförbättringar och biobränsle. Biobränsle kommer också att bli mycket viktigt för landtransporter, i synnerhet med ändringarna i direktivet om kvaliteten på bränsle som inte endast främjar hållbart biobränsle utan även minskar utsläppen av koldioxid. Detta kommer att följas av ett antal åtgärder som ska vidtas med er hjälp och ert samarbete i syfte att effektivt bekämpa klimatförändringen som är det främsta problemet i världen i dag.
Sarah Ludford: (EN) Jag är rädd att Claude Moraes fråga kan har varit ett sätt att uttrycka stöd för att utvidga Londons flygplatser, något som jag är fullständigt emot. Men, herr kommissionsledamot, London misslyckas redan med att möta EU:s krav om luftkvalitet när det gäller kväveoxid och ämnen som består av partiklar, och det förutspås att man kommer att överskrida de högre nivåerna i framtiden. För att rena Londons luft är det nödvändigt att öka användningen av allmänna transportmedel, men London är den huvudstad i världen som har dyrast sådana. Den månatliga kostnaden för pendlarna är dubbelt så hög som i Paris och Rom. Vilken roll kan EU spela för att förbättra luftkvaliteten i London, inte minst genom verkställighetsåtgärder och att uppmuntra Londons borgmästare och regeringen i Storbritannien att göra de allmänna transportmedlen prisvänligare?
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EN) Vi har två problem. Det ena är koldioxid, och det andra är övriga luftförorenare. Jag förstår att det finns ytterligare åtgärder i London. Nyligen genomfördes faktiskt en utökning av området för trängselavgift så de lokala myndigheterna vidtar de åtgärder som de anser lämpliga för att bekämpa klimatförändringen genom att minska koldioxid och de olika föroreningarna som kommer från personbilar. Men ni har helt rätt. Ju bättre de allmänna transportmedlen är, desto bättre är det för miljön och i synnerhet om dessa transportmedel, exempelvis bussar, drivs med hållbart bränsle. Jag tror att införandet av Euro-5 och Euro-6 kommer att betyda mycket för London, liksom för andra städer i EU.
Alexander Stubb: (EN) Jag motsätter mig också en utbyggnad av Stanstedflygplatsen, men det beror på att min frus familj har drivit jordbruk där under hundra år, och de kommer att förlora sitt jordbruk till följd av utbyggnaden av landningsbanan. Men det är inte det min fråga gäller.
Min fråga kan kanske liknas vid djävulens advokat. Frågan är följande: varför höjde kommissionen nivåerna till 130 gram per kilometer, när man till en början diskuterade 120 gram per kilometer? Kan ni tala om för oss vad som hände? Ni kanske inte är rätt kommissionsledamot för detta ärende, men kan ni ändå förklara?
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EN) Jag tror att ni i själva verket kommer att ha oss båda kommissionsledamöter här ikväll, för jag förmodar att det kommer ännu en fråga, och eftersom Günter Verheugen kommer att vara här får ni höra samma svar från honom. Ur mitt perspektiv som kommissionsledamot med ansvar för miljön kan jag emellertid försäkra er om att de miljömässiga vinsterna blir desamma. Det vi har räknat ut beträffande personbilarnas bidrag till våra fördelningsmål, som är 0,8 procent av 8-procentsmålet, kommer att uppnås, men visserligen på ett något annorlunda sätt. Vi har uppnått 130 gram per kilometer genom förbättrade bilmotorer och en ytterligare minskning med 10 gram genom tillverkningen av bildelar och biodrivmedel. Därför blir miljövinsterna desamma, så i min egenskap som kommissionsledamot med ansvar för miljön kan jag försäkra er om att jag är mycket nöjd med detta. Givetvis finns det en skillnad, nämligen att en del av bördan har flyttats över från biltillverkarna till biltillbehörshandeln och biodrivmedlen.
Angående: Utbildning av ungdomar i miljöfrågor
Har kommissionen några planer på att främja medvetenheten om miljöfrågor i våra grundskolor, med tanke på att de europeiska medborgarna uppmärksammar dessa frågor i allt större utsträckning?
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EL) Fru talman! Kommissionen håller fullständigt med parlamentsledamöterna om att det är viktigt att förbättra medvetenheten och informera unga människor om de miljöutmaningar vårt samhälle står inför.
Under 1990-talet organiserade kommissionen pilotprogram i en satsning för att främja miljöundervisningen i skolorna. Denna satsning omfattade både stöd till program som gäller specifika miljöfrågor och utarbetandet av studieprogram. Många medlemsstater har nu låtit miljöundervisning ingå i sina nationella läroplaner. Kommissionen har också utvecklat metoder för kommunikation och initiativ på miljöområdet som utgör en viktig källa för skolornas kursplaner och för unga människor över huvud taget. Generaldirektoratet för miljö har till exempel en webbplats med titeln ”Miljö för unga européer” som erbjuder unga människor information om miljön på 20 språk. Denna webbplats är interaktiv och analyserar miljöproblem på ett enkelt, underhållande och pedagogiskt sätt. Ännu viktigare är att den visar för barn på vilka olika sätt de kan skydda miljön.
Skolorna spelar en grundläggande roll i kommissionens strategi för att öka medvetenheten, den strategi med titeln ”Klimatförändringen beror på dig” som inleddes i maj 2006. Skolor som medverkar i denna strategi måste registrera och övervaka sina insatser för att minska koldioxidutsläppen och förklara sig villiga att bekämpa klimatförändringen. Strategins webbplats innehåller ett rikligt material och riktar sig till unga människor.
Dessutom riktar sig många av våra publikationer till unga människor. Barnböckerna täcker olika miljöfrågor som till exempel den ständigt ökande avfallsmängden, förstörelsen av ozonlagret, växthuseffekten och klimatförändringen, vikten av att förhindra förorening av floderna och vikten av biologisk mångfald. Bland övriga publikationer finns en samling teckningar och berättelser av barn och en undervisningsbroschyr om Natura 2000-nätverket. Jag har exemplar av dessa publikationer på olika språk och även en video om kommissionens strategi ”Klimatförändringen beror på dig” som har skänkts av tv-kanalen MTV. Det är en USB-video, och alla intresserade parlamentsledamöter kan få ett exemplar. Jag har också ett antal broschyrer där borta. Jag vill också påpeka att utbildningsprogrammen om miljö kan få ekonomiskt stöd genom handlingsprogrammet för 2007-2013 inom sektorn för livslångt lärande.
Liam Aylward: (EN) Jag vill tacka kommissionsledamot Stavros Dimas för hans mycket positiva svar och gratulera honom till det som redan har skett. Men jag vill särskilt efterlysa att ytterligare ekonomiska resurser ställs till förfogande för att utveckla miljöfrågorna i skolorna, och jag anser att kommissionen i själva verket borde ägna sig mer åt detta område. Den aktuella frågan i dagsläget är hur vi skyddar vår miljö - dvs. medlen och metoderna - och jag anser uppriktigt sagt att vi bör försöka få fram detta budskap till de unga. Uppenbarligen har vi alla en roll att spela, och vi bör uppmuntra de nationella regeringarna att göra detsamma. Så, herr kommissionsledamot, samtidigt som jag uppskattar det som ni redan har gjort vill jag be er att ytterligare undersöka möjligheterna på detta område.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EN) För att fatta mig kort känner ni till att förordningen om Life+ håller på att diskuteras här i parlamentet och i rådet. Förutsatt att den godkänns kommer program av det slag som ni nämnde tidigare att kunna finansieras.
Laima Liucija Andrikien: (EN) Jag antar att ni, herr kommissionsledamot, skulle instämma i att små barn kanske inte är tillräckligt gamla för att förstå varför de borde oroa sig över miljöns försummelse. De är emellertid tillräckligt gamla för att kunna uppskatta skönheten i världen och börja utveckla goda vanor i förhållande till miljöfrågor.
Om jag förstår ert svar rätt är ni ganska nöjd med det EU gör på det här området. Gör vi således tillräckligt? Och har ni några nya idéer om vad som bör ske inom den närmaste framtiden?
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EN) Jag är aldrig nöjd, i synnerhet inte när det gäller miljöfrågor. Det finns alltid mer att uträtta. Vi uträttar en hel del med hjälp av er, men vi kan göra mycket mer. När det gäller den särskilda frågan huruvida skolor i unionen kommer att införa program i läroplanerna som har föreslagits av EU hölls det en stor debatt om denna fråga under slutet av 1990-talet. Det beslutades då att frågan skulle omfattas av subsidiaritetsprincipen, och det är således upp till medlemsstaterna att avgöra detta.
Givetvis kan vi göra mer, för medvetenheten om miljöfrågor är ytterst viktig. Ni kan själva se vad som sker beträffande klimatförändringen, nu när människor över hela världen och i EU har blivit mer medvetna om det hot klimatförändringen utgör. Den ökade medvetenheten är en följd av rapporteringar i dagstidningar och medier, samt av de rapporter som finns tillgängliga om denna fråga, som t.ex. Turnerrapporten, rapporten från FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) och flera olika rapporter från andra vetenskapliga organisationer som t.ex. amerikanska rymdflygstyrelsen (NASA). Den är också en följd av det arbete som har utförts av Europaparlamentet, kommissionen och Europeiska unionen. Detta har medfört att vi har kunnat införa flera olika åtgärder, samt nå överenskommelser.
Den historiska överenskommelse som slöts i förra veckan om energi- och klimatpaketet kommer att inte bara att ge oss en världsledande ställning i kampen mot klimatförändringen, utan vad viktigare är, den kommer dessutom att göra det möjligt för oss att bli effektivare när det gäller att övertyga andra länder om att följa vårt exempel efter 2012.
Barn är mycket viktiga, inte bara för att de - som ni påpekade - utvecklar goda vanor, utan också för att de påverkar sina föräldrar. Det är således en mycket god investering att göra barn mer medvetna om miljöfrågor.
Angående: Erkännande av universitetsexamina
Enligt Bolognaprocessen och det protokoll om erkännande av examina efter studier vid europeiska universitet som undertecknats i Bergen, Norge, skall medlemsstaterna upprätta en ”lista” över de universitet vars examina inte skall erkännas utan ytterligare förfaranden. Dessa listor har ännu inte upprättats, vilket lett till att en mängd framställningar kommit in till Europaparlamentet och att medborgarna oroar sig över sina barns framtid. Vad föreskrivs på gemenskapsnivå och vilka åtgärder är det medlemsstaternas sak att vidta i syfte att följa EU:s anvisningar? Har kommissionen för avsikt att föreslå ytterligare åtgärder i detta ärende?
Jacques Barrot: En konferens för EU:s ministrar för högre utbildning, som parlamentsledamoten nämner, hölls i Bergen den 19-20 maj 2005. Kommunikén från denna konferens innehåller inte någon lista över universitet vilkas examina inte erkänns.
Samma påpekande gäller Bolognaprocessen som helhet, även om denna process utvecklades utanför gemenskapens regelverk.
När det gäller erkännande av examina som avlagts i andra medlemsstater vill kommissionen mer allmänt hänvisa till bestämmelserna i artikel 149 i fördraget där det står att utbildningssystemets organisation hör till medlemsstaternas behörighetsområde. Detta erkännande styrs av den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat.
Dessutom vill kommissionen påpeka att det med hjälp av EU har inrättats ett nätverk för nationella informationscentrum för akademiskt erkännande (NARIC) som har kontor i alla medlemsstater. Intresserade medborgare kan vända sig till dessa kontor för att få pålitlig information från samtliga EU-universitet om vilken inriktning och vilket värde examina avlagda vid respektive universitet har.
Till sist vill jag nämna att kommissionen den 5 september 2006 antog ett förslag om att rekommendera inrättandet av den europeiska ramen för kvalifikationer (EQF). Även om detta förslag, som just nu diskuteras i rådet och parlamentet, inte är bindande uppmanas medlemsstaterna i förslaget att skapa överensstämmelse mellan de olika kvalifikationsnivåerna.
Detta är det svar som Ján Figeľ har förberett för er, och jag vill ännu en gång tacka er för er fråga.
Antonis Samaras: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert svar som jag i princip inte har några invändningar mot, men jag vill ändå poängtera behovet av en tydligare tidsplan för genomförandet av Bolognaprocessen och besluten i det protokoll som undertecknades i Bergen.
Låt oss undersöka det ni sa. Med tanke på att kommissionen har föreslagit skapandet av en europeisk ram för utfärdande av examensbevis, som visserligen är frivillig och inte rättsligt bindande, undrar jag vilken tidsplan man har lagt upp för detta och vilka konsekvenserna blir för de länder som inte ansluter sig. Planerar ni med andra ord att utfärda ett direktiv? Annars måste de länder som inte ansluter sig stå på sidan om, och jag hoppas att de som inte ansluter sig verkligen gör det.
Jacques Barrot: Ja, herr Samaras, kommissionen har gjort framsteg, men nu måste en dialog etableras med parlamentet och med Europeiska rådet. På det sättet hoppas vi kunna driva utvecklingen efter de linjer som ni har pekat på. Det är det svar som jag kan ge er; om det behövs kommer Ján Figeľ med glädje att ge er en skriftlig bekräftelse på detta.
Del II
Angående: Bristande efterlevnad av förordning (EG) nr 261/2004 om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar
I sitt svar på min muntliga fråga av den 26 september 2006 åtog sig kommissionen att till slutet av januari 2007 lägga fram ett meddelande till Europaparlamentet och rådet om förordning (EG) nr 261/2004 om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Sedan dess har förvirringen kring frågan bara ökat på grund av att flygbolag vägrat att tillämpa ersättningsklausulen.
EU-ombudsmannen har dessutom starkt kritiserat de felaktiga uppgifter som förekommer i det informationsmaterial som kommissionen delat ut till flygpassagerare.
När och hur avser kommissionen reda ut denna röra som leder till att medborgare får lida på grund av bristande klarhet i lagtexten och kommissionens och medlemsstaternas ovilja att vidta åtgärder mot flygbolagen?
Jacques Barrot: Kommissionen avser att anta meddelandet om tillämpningen av förordning (EG) nr 261/2004 i april 2007. Detta meddelande kommer att utformas på grundval av resultaten av en oberoende studie.
När det gäller EU-ombudsmannens förslag till rekommendation om det informationsmaterial som har delats ut bekräftar kommissionen den ståndpunkt som man redovisade i svaret på parlamentsledamotens fråga. Kommissionen har tid på sig till slutet av mars för att yttra sig om ombudsmannens förslag till rekommendation.
Dessutom är kommissionen i färd med att uppdatera tillgången på information om flygpassagerares rättigheter efter antagandet av nya rättsliga bestämmelser på gemenskapsnivå för detta område.
Kommissionen förbereder därför en ny affisch om flygpassagerares rättigheter, som först kommer att lämnas till flygbolagen och de nationella kontrollorganen för yttrande. Förberedelsearbetet inleddes långt innan förslaget till slutsatser lades fram av EU-ombudsmannen. Denna nya och uppdaterade affisch kommer till exempel att innehålla information för personer med begränsad rörlighet som reser med flyg, den lista som är i bruk i gemenskapen över flygbolag som är föremål för förbud och det aktuella flygbolagets identitet.
Information som anses vara felaktig eller inaktuell har redan avlägsnats från kommissionens webbplats Europa. Jag anser därför att vi gott och väl är på samma våglängd som denna rekommendation från EU-ombudsmannen.
Marc Tarabella: . - (FR) Jag välkomnar ert svar, och jag ber er att förlåta mig för att jag framhäver en punkt. Jag noterar med stor oro att kommissionen trots alla era ansträngningar är oförmögen att genomdriva förordningen: Flygbolagen vägrar till exempel att betala de skadestånd som föreskrivs, de nationella organ som har ansvaret för att kontrollera tillämpningen av förordningen gör inte vad de ska och inga straff utmäts för detta.
Innebär det inte att kommissionen erkänner sitt nederlag när det är en konsumentorganisation som exempelvis måste komma överens med en researrangör om den kompensation som ska tilldelas hundratals passagerare i Belgien som drabbats av förluster såsom skedde under jullovet? Tror ni att kommissionen med hjälp av era omarbetningar kommer att kunna reagera bättre i framtiden när den ställs inför de problem som kan förväntas uppstå på detta område?
Jacques Barrot: Jag kan försäkra er, herr Tarabella, att jag har ägnat mycket uppmärksamhet åt det som ni just talade om. Jag får själv brev från personer som rapporterar om fall där texterna inte har tillämpats. När vi får resultaten av den granskning som vi har genomfört kommer jag att vara tvungen att öka trycket på medlemsstaterna, eftersom jag vill framhålla att även medlemsstaterna nu måste se till att de planerade villkoren tillämpas.
Samtidigt vill jag säga att ni gör helt rätt i att betona nödvändigheten av att passagerarnas rättigheter tas till vara i praktiken. Vi har redan kallat in de nationella kontrollorganen vid flera tillfällen, och på detta område är jag fullt besluten att så tydligt som det behövs visa kommissionens önskan att medlemsstaterna undan för undan ska ta över ansvaret för detta problem med målsättningen att erbjuda lämpliga lösningar.
Reinhard Rack: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Samtidigt som det är viktigt att medlemsstaterna stärker passagerarnas rättigheter enligt denna förordning är det också tydligt att vi i den förra texten på ett antal punkter gjorde det alltför lätt för flygbolagen.
För det första satte vi inte upp några krav på ekonomisk kompensation vid förseningar, och för det andra möts vi av problemet att de regler som berör force majeure utformas på ett sätt som alltför ofta låter flygbolagen avfärda passagerarna genom att säga att de inte kan göra något åt saken, att det handlade om force majeure, då den enkla sanningen är att ett fel uppstod i bokningssystemet. Kan vi få till stånd några förändringar på den punkten?
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. (FR) Herr Rack! Jag har just sagt att ett fullständigt oberoende organ har fått i uppdrag att genomföra en granskning för att vi ska få en noggrann utvärdering. Därefter kommer vi att undersöka hur vi åter ska kunna få hjälp av medlemsstaterna och även av flygbolagen. Jag anser att vi i år, 2007, bör fokusera på ett effektivt genomförande när det gäller passagerarnas rättigheter. Jag ska personligen ägna mig åt denna fråga.
Jörg Leichtfried: (DE) Även jag vill säga något om samma ämne, eftersom jag nyligen har fått ett mycket stort antal brev och e-brev, där det särskilt handlar om att genomförandet för närvarande inte alls fungerar bra. Jag vill bekräfta det som Reinhard Rack sa om det uppenbara behovet inte bara av ett bättre genomförande utan även av faktiska förändringar i vissa hänseenden. Jag anser att det finns ett behov inte bara av genomförande utan av striktare lagstiftning för hanteringen av problem med flygplan som tas ur trafik när de inte är fullbokade endast med hänvisning till force majeure, och jag är intresserad av att höra vad ni avser att göra åt detta.
Jacques Barrot: Jag lovar er, herr Leichtfried, att jag ska se till att denna situation, som ni djupt beklagar och som även jag finner mycket otillfredsställande, från och med i år ska förbättras markant.
Angående: Höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa”
Från och med den 10 juni 2007 åker höghastighetståget TGV Est på 2 timmar och 20 minuter från Paris till Strasbourg. Varför tar denna tågförbindelse slut i Stuttgart i stället för att fortsätta till München? Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att även den östra sträckningen av höghastighetstågförbindelsen förverkligas i enlighet med programmet för det transeuropeiska nätverket?
Jacques Barrot: Järnvägslinjen Paris-Strasbourg-Stuttgart-Wien-Bratislava är ett av de trettio prioriterade projekten i det transeuropeiska transportnätet.
Från och med den 10 juni kommer en ny nyttotrafiktjänst att införas mellan Frankrike och Tyskland sedan en ny 300 kilometer lång höghastighetslinje har öppnats mellan Paris och Baudrecourt i Lorraineregionen. Denna sträcka är en del av detta prioriterade projekt. Linjen kommer att öppnas torsdagen den 15 mars.
Den nya kommersiella tjänsten kommer att innehålla fyra dagliga tur- och returresor mellan Paris och Stuttgart med början den 10 juni 2007. Denna tjänst kommer att utsträckas till München när den nya tidtabellen införs i början av december 2007. Denna tjänst kommer att drivas över den befintliga sträckningen mellan Stuttgart och München.
Som ni vet följer kommissionen noga moderniseringen av sträckorna mellan Stuttgart och Ulm. I juli 2005 utnämnde kommissionen Peter Balazs till EU:s samordnare för denna linje, och han lämnade en första rapport om arbetets fortskridande, som offentliggjordes den 13 september 2006. Samordnaren prioriterar särskilt flaskhalsen mellan Stuttgart och Ulm, där framkomligheten absolut måste förbättras.
Dessutom medfinansierar kommissionen redan sträckorna mellan Augsburg och München, som enligt tidtabellen delvis ska tas i bruk 2008 respektive 2010.
Jag vill påpeka för er, herr Posselt, att samordnaren och kommissionen ägnar mycket ingående uppmärksamhet åt att studera och bygga linjen mellan Strasbourg, Kehl och Appenweier - sammankopplingen av de franska och tyska nätverken genom bron i Kehl, som vi har väntat på i så många år. Jag är ganska optimistisk. Jag anser att vi är på god väg med detta och att detta projekt, som Peter Balazs följer mycket noga, är på rätt spår, om jag får använda detta uttryck.
Bernd Posselt: (DE) Tack så mycket, herr kommissionsledamot, inte bara för det utomordentligt goda svaret, för faktum är att utan er och Peter Balazs hade inte några så utmärkta framsteg kunnat göras i den här frågan, som har varit slumrande i årtionden, och det är ni som verkligen har fått fart på detta. Jag har en kort kompletterande fråga, som har att göra med förbindelsen över Mühldorf till Salzburg och de framsteg som har gjorts i arbetet mellan München och Salzburg.
Det andra som jag ville ta upp har att göra med tidtabellerna, där det till exempel nu tidigt på morgonen går ett intercitytåg från Wien till München, men när man anländer till München har tåget till Strasbourg redan gått. Jag är medveten om att tidtabeller inte är ert ansvar, men jag vill be er att tala med järnvägsbolagen och få stopp på denna slags galenskap för gott.
Jacques Barrot: Professor Peter Balazs arbetar för närvarande med två analyser om Stuttgart-Ulm och München-Salzburg, eftersom han anser att ett integrerat synsätt på fullföljandet av dessa båda avsnitt för närvarande saknas.
Sträckan Stuttgart-Ulm är föremål för en planeringsåtgärd som nu har avslutats. Det har emellertid förekommit förseningar på grund av att de tre tyska parterna - förbundsstaten, delstaten och Deutsche Bahn - har saknat tydliga ståndpunkter när det gäller möjliga alternativa sträckningar och även på grund av otillräcklig offentlig finansiering.
Peter Balazs står i ständig kontakt med de berörda tyska parterna, han övervakar utvecklingen av projektet, och nu väntar vi på ett klargörande av den tyska ståndpunkten så att vi kan fastställa gemenskapens ståndpunkt. Jag kan i varje fall försäkra er, herr Posselt, att detta är en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag står också precis i begrepp att skriva till de tyska och österrikiska aktörerna om tidtabellerna mellan dessa båda länder.
Detta är vad jag ville säga till er, herr Posselt, samtidigt som jag bekräftar min beslutsamhet i denna mycket viktiga fråga.
Paul Rübig: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sträckan mellan Wien och Bratislava är en fråga av särskilt intresse för en ny medlemsstat som Slovakien, eftersom den kan sammanbinda två flygplatser, vilket naturligtvis skulle ha avsevärd inverkan på regionens utveckling. Hur är situationen när det gäller denna sträcka mellan Wien och Bratislava och särskilt förbindelserna mellan de båda flygplatserna? Det förefaller som om tre olika sträckningar debatteras.
Jacques Barrot: Det är mycket svårt för mig att svara på en så preciserad fråga. Jag föreslår, herr Rübig, att jag svarar er skriftligt, eftersom jag behöver skaffa mig en uppfattning om sträckan Wien-Bratislava med hjälp av Peter Balazs. Under tiden kan jag berätta att Balazs är mycket medveten om den här frågan också och att han har tagit de nödvändiga kontakterna med de österrikiska och slovakiska regeringarna. Om ni tillåter skulle jag emellertid föredra att svara er skriftligt för att undvika att bli för vag.
Jörg Leichtfried: (DE) Min fråga om detta ämne är ganska allmän. Nu när linjerna i det transeuropeiska nätet har fastställts för ganska avsevärd tid får man en känsla av att några faktiskt är i gång medan andra - även om de inte fullständigt försummas av medlemsstaterna - i varje fall inte byggs, och därför skulle jag vara intresserad av att veta om det i framtiden kan komma att finnas ett system där de aktörer som faktiskt bygger och gör det effektivt belönas, så att det under vissa omständigheter är mer sannolikt att de kan dra fördel av bidrag än de som tillhör det transeuropeiska nätet (TEN) men inte gör något alls. Av den anledningen undrar jag vad som kommer att göras i framtiden när det gäller att fastställa linjer inom det transeuropeiska nätet?
Jacques Barrot: För det första, herr Leichtfried, måste parlamentet anta reglerna för finansiering av det transeuropeiska nätet, vilket jag tror kommer att ske inom kort. Sedan kommer vi att skicka en begäran till de olika medlemsstaterna om att de ska lämna förslag till oss. När vi har samlat in alla dessa förslag i höst kommer vi att kunna fatta beslut om de viktigaste prioriteringarna och då även ta hänsyn till de utfästelser som de olika medlemsstaterna har gjort.
Det är visserligen sant att uppgiften hade varit lättare om jag hade haft en budget på 20 miljarder euro för perioden 2007-2013 än med de 8 miljarder euro som jag faktiskt har. Icke desto mindre är jag övertygad om att vi, i de fall som medlemsstaterna framför ett önskemål, kommer att kunna stödja detta. För det mesta är det emellertid medlemsstaternas beslut, och därför måste man försäkra sig om att de olika regeringarna i sina förslag prioriterar dessa transeuropeiska nät. Detta är vad jag kan berätta om nuläget.
Angående: Domstolsbeslut om återbetalning av den grekiska statens skuld till Olympic Airways
I svaret på min fråga nr skriver kommissionen att alla Olympic Airways utestående fordringar fram till 2002 tagits i beaktande i beslutet från 2002. Med tanke på att skiljedomstolen samtidigt beslutat att tilldöma Olympic Airways 580 miljoner euro enbart för en del av statens skuld till bolaget och för skulder som funnits uppförda i dess räkenskaper försätter sig emellertid kommissionen i en brydsam situation med detta svar. För samtidigt som regeringarna i åratal belastat Olympic Airways med enorma skulder som de vägrat erkänna har EU tvått sina händer och låtsats betrakta regeringarnas uppgifter som sanningsenliga. Eftersom denna olösta fråga med EU hindrar bolaget från att göra de nödvändiga investeringarna i sin flygverksamhet undrar jag: Tänker kommissionen förklara exakt vad den menar med sina påståenden att den grekiska statens faktiska skuld till Olympic Airways återbetalats under genomförandet av saneringsprogrammen? Vilka initiativ tänker kommissionen ta för att stoppa kravet på ett återtagande av ”stödet”, som kvittats i och med domstolsbeslutet?
Jacques Barrot: Kommissionen har tagit del av skiljenämndens beslut av den 13 juli 2006 om allmännyttiga skyldigheter och av beslutet av den 6 december 2006 om Olympic Airways flytt till Atens internationella flygplats Spata.
Kommissionen samarbetar med de nationella grekiska myndigheterna i denna fråga för att med hänsyn till gemenskapsrätten och särskilt med hänsyn till de beslut som har fattats fastställa rättsläget när det gäller finansieringen och de kostnader som har täckts. Det åligger de grekiska myndigheterna att visa kommissionen att ifrågavarande summor inte beaktades vid de tidigare besluten om statligt stöd och är helt förenliga med gemenskapsrätten.
Dessutom avvisar kommissionen de ogrundade påståendena beträffande de tidigare beslut, som fattades efter det att djupgående och detaljerade undersökningar hade genomförts och sedan alla inblandade parter via publiceringen av ett yttrande i Europeiska unionens officiella tidning hade inbjudits att lämna sina synpunkter. Detta är det svar som jag kan lämna på Dimitrios Papadimoulis fråga.
Dimitrios Papadimoulis: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert svar, men jag vill be er att vara mer exakt. Dömde den grekiska domstolen ut 550 miljoner euro, ja eller nej? Ge mig ett rakt svar. Har kommissionen för avsikt att bestrida domstolens slutgiltiga beslut? Har kommissionen belägg som visar att statens skulder till Olympic Airways kompenserades i det förgångna? Och vad menar ni när ni säger ”ogrundade anklagelser”? Tror ni att den grekiska domstolen grundade sina beslut på ogrundade anklagelser? Vem syftar ni på när ni säger ”ogrundade anklagelser”?
Jacques Barrot: Det är viktigt, herr Papadimoulis, att först av allt säga att behandlingen av detta svåra ärende med Olympic Airways sker ytterst rigoröst. Jag måste framhålla att det faktiskt inte finns någon anledning att inte behandla detta ärende ytterst rigoröst.
Det är klart att det har förekommit uttalanden i pressen om de tidigare besluten, uttalanden som ifrågasatte giltigheten i dessa beslut, trots att de hade fattats efter djupgående undersökningar.
Kommissionen behandlar Grekland på samma sätt som den behandlar alla medlemsstater, och transportföretaget Olympic Airways bör behandlas lika som alla andra flygbolag. Genom ett kommissionsbeslut från december 2002 tvingades Grekland att kräva återbetalning av det bidragsbelopp som framgick av beslutet, vilket inte har skett. I ytterligare ett negativt beslut från september 2005 kom man fram till att ytterligare bidrag hade beviljats Olympic Airways. Eftersom Grekland sedan dess inte har vidtagit några andra åtgärder som syftar till återbetalning har kommissionen tvingats vidta rättsliga åtgärder mot Grekland.
Om de grekiska myndigheterna fullgör sina skyldigheter kommer dessa åtgärder inte att genomföras. Tyvärr är de ekonomiska problem som Olympic Airways står inför inte isolerade och de är inte resultatet av kommissionens åtgärder, och definitivt inte en följd av det rättsliga förfarande som har inletts.
Kommissionen försäkrar sig bara om att gemenskapens konkurrensbestämmelser följs. Det är det svar som jag kan ge er, samtidigt som jag har bett mina tjänstemän att behandla denna fråga rättvist och ytterst rigoröst.
Georgios Papastamkos: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I förslaget till förordning - jag upprepar - i förslaget till förordning nr 659/1999 fanns en bestämmelse om att återbetalning av nationellt stöd inte kunde upphävas genom nationella överklaganden av handlingar som innehåller beslut om sådan återbetalning. Tvärtemot detta innehåller artikel 14.3 b i förordning nr 659/1999 ingen sådan bestämmelse. Vad bygger då kommissionsledamoten sin ståndpunkt på, enligt vilken förhör i de nationella domstolarna inte kan resultera i upphävande i ärenden som rör statligt stöd?
Jacques Barrot: Ställd inför domstolens beslut kan jag för er bara bekräfta vår önskan att tillämpa gemenskapsrätten. Domstolarnas beslut är något nytt som vi för närvarande analyserar, och Grekland måste visa att de åtgärder som man har vidtagit är förenliga med gemenskapsrätten. När det gäller denna fråga kan jag ärligt säga er att jag är mycket noga med att handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen och - jag upprepar - att jag är angelägen om att denna lagstiftning tillämpas rigoröst och rättvist.
Talmannen: Frågorna nr 50, 52 och 53 kommer att besvaras skriftligen.
Angående: Transportsamarbete med grannländerna, i synnerhet i Medelhavsområdet
Den 31 januari 2007 antog kommissionen ett meddelande om riktlinjer för transporter i Europa och grannregionerna. Detta innehåller de grundläggande strategiska riktlinjerna för en översyn av de alleuropeiska områdena och ”korridorerna” och av de fem leder som sammanbinder EU och grannarna, en översyn som är nödvändig med tanke på de nya geopolitiska förhållandena, i synnerhet efter den nya utvidgningen.
Anser kommissionen att det först och främst är förverkligandet av dessa fem leder som bör främjas bland de 30 prioriterade projekten för de transeuropeiska näten? Tre av dessa fem huvudleder rör Medelhavsområdet: a) motorvägar till sjöss i Medelhavet, b) den sydöstra leden som kopplar samman EU med Balkan, Turkiet, Mellanöstern och Egypten, Röda havet, och c) den sydvästra leden som kopplar samman EU med Maghrebländerna och Egypten.
Tänker kommissionen lägga fram konkreta initiativ för att stärka de prioriterade projekten inom de tre huvudleder som rör Medelhavsområdet? Kommer det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) från och med 2007 att ingå i finansieringsstödet till grannar som har lån för projekt på prioriterade områden och för övergripande åtgärder? Kan kommissionen ange storleken på de medel som avsatts för finansieringen via ENPI och vilken del som skall täcka Medelhavsområdets behov? Bortsett från europeiska och internationella finansieringsmekanismer, vilket är partnerländernas bidrag till detta?
Jacques Barrot: Innan jag lämnar över till Janez Potočnik vill jag som svar på Rodi Kratsa-Tsagaropoulous senaste fråga klargöra skillnaden mellan de prioriterade projekten för de transeuropeiska näten och de transnationella lederna. År 2004 fattade Europaparlamentet och rådet ett beslut som ändrade riktlinjerna för det transeuropeiska nätet i ett territorium som består av 27 EU-stater. Enligt denna strategi koncentreras investeringarna till 30 leder och prioriterade transnationella projekt.
Som ni vet, fru Kratsa-Tsagaropoulou, uppgår budgeten för det transeuropeiska nätet till 8 miljarder euro, och med det beloppet kommer det inte att vara möjligt att medfinansiera alla prioriterade projekt till fullo. Därför kommer det att bli nödvändigt att koncentrera budgeten till gränsöverskridande sträckor och flaskhalsar, det vill säga de projekt som skapar det högsta europeiska mervärdet.
Å andra sidan identifieras i dokumentet fem huvudlinjer som förbinder EU med dess grannar. Dessa fem linjer ändrar inte de prioriteringar som har fastslagits för det europeiska nätet inom EU. Dokumentet står i samklang med EU:s grannskapspolitik. Denna politik utformades för att undvika att sprickor skulle uppstå mellan EU och dess grannar, såväl i samband med medlemskap som vid närmare samarbete.
Samarbetet inom transportsektorn har från början av Barcelonaprocessen identifierats som ett av de prioriterade samarbetsområdena i samband med partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Det är beroende av Transportforumet för Europa och Medelhavsområdet och de parter som är verksamma i det. För närvarande har en finansieringsram på 200 miljoner euro anslagits för regionen för finansiering av åtgärder som utvecklas i samband med transportsamarbete i Europa-Medelhavsområdet. Det handlar huvudsakligen om genomförbarhetsstudier till tio projekt på infrastrukturområdet för de prioriterade lederna för transport i Europa-Medelhavsområdet.
Den totala kostnaden för de föreslagna projekten i samband med samarbetet med Medelhavsområdet uppgår till 23 miljarder euro fram till 2020 för Medelhavsregionen. Naturligtvis är nationella budgetanslag fortfarande av största vikt för transportsektorn, särskilt för underhåll av de existerande näten, men även för kritiska investeringar, särskilt på gränsöverskridande nivå.
Gemenskapen kommer på samma sätt som i det förgångna att stödja dessa åtgärder med teknisk hjälp och med hjälp till förbättringar av den administrativa kapaciteten. I vissa fall kan stödet innehålla investeringar till kritiska infrastrukturer, särskilt över gränserna, eller horisontella nyckelåtgärder.
Här vill jag påminna om att Europeiska investeringsbankens nya mandat innebär en garanti från gemenskapen som ska göra det möjligt för banken att bevilja länder i Medelhavsområdet lån på 8,7 miljarder euro under perioden 2007-2013. Jag upprepar, lån på 8,7 miljarder euro! Detta är ingen liten summa.
Dessutom ger redan de flesta nationella vägledande programmen utrymme för räntesubventioner för att underlätta för Europeiska investeringsbanken eller andra utvecklingsbanker att bevilja lån.
Kommissionen avser även att ställa en investeringsfond på 700 miljoner euro till förfogande för bidrag till europeiska grannskapspolitiken för perioden 2007-2013. Denna fond kommer att göra det möjligt att understödja de lån som beviljas av Europeiska investeringsbanken och andra europeiska utvecklingsbanker, särskilt inom transport-, energi- och miljösektorerna.
Detta nära samarbete mellan kommissionen och Europeiska investeringsbanken och de övriga långivarna måste förstärkas såväl i det regionala som i det globala sammanhanget. Offentlig-privata partnerskap är ett lovande redskap för förverkligandet av projekt inom infrastrukturen som är lönsamma från ekonomisk, social och miljömässig synpunkt.
För att genomföra det paket som föreslås i meddelandet kommer kommissionen att arbeta stegvis för att stärka ramen för samarbetet mellan EU och dess grannländer. Från och med 2007 kommer kommissionen att inleda förberedande diskussioner med grannländerna för att tillsammans med dem bestämma ramarna för ett strukturerat och effektivt samarbete som ska möjliggöra ett aktivt och samordnat genomförande av åtgärder längs lederna. Jag hoppas att kommissionen efter dessa diskussioner kommer att lägga fram ett konkret förslag. Jag hoppas även kunna lägga fram en halvtidsrapport under hösten 2007.
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou: (EL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionen för de upplysningar som vi har fått, både om EU:s strategi och om partnerländernas ansvar och medverkan.
Jag skulle vilja fråga om kommissionsledamoten kan säga något om prioriteringarna mellan alla dessa planer eller om alla kommer att löpa sida vid sida samt om ni kommer att lämna rapport till oss i höst om den samlade utvecklingen?
Jacques Barrot: Jag ber Rodi Kratsa-Tsagaropoulou om ursäkt i förväg, för mitt svar i dag kommer inte att vara fullständigt. Jag anser faktiskt att detta arbete måste få fortsätta, så att jag i höst kan slå fast vad som ska prioriteras.
Er fråga var helt berättigad. Detta är ett bra dokument, nu gäller det att utarbeta prioriteringarna för vår politik i samband med utökningen av de transeuropeiska näten, en politik som Loyola de Palacio själv lade ner mycket arbete på. Jag har stora förhoppningar om att allt detta arbete ska leda till positiva resultat, och jag kommer inte att försumma att hålla er ordentligt informerad om hur utvecklingen av våra tankar och våra förslag fortskrider, fru Kratsa-Tsagaropoulou.
Talmannen: Tack, herr kommissionsledamot.
Fråga nr 55 kommer att besvaras skriftligen.
Angående: Nya energikällor
Vid Michelin Challenge Bibendum, ett rally för miljöbilar som ägde rum i Shanghai, presenterades Habo, en av 150 experimentella bilar som drivs inte med bensin utan med väte som avger syre när det reagerar med vatten.
På vägarna i USA kör redan tiotals vätedrivna lastbilar. Kanada har uppnått mycket på detta område. Japanska Honda kommer tydligen att påbörja masstillverkning av vätebilar om tre-fyra år.
Skulle kommissionen kunna redogöra för hur programmet för tillverkning av bränsle ur väte kommer till uttryck i gemenskapens sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007-2013) och vilka resultat som uppnåtts?
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Kommissionen är fullständigt medveten om den viktiga roll som väte och bränsleceller kan spela för att övergången till ett mer hållbart energisystem ska lyckas. Kommissionen erkänner att en avgörande fråga är att utveckla och utnyttja processer som kan tillhandahålla de nödvändiga mängderna väte på ett sätt som leder till en nettominskning av utsläppen av växthusgaser och som också är miljömässigt hållbar.
Till en början förväntas merparten av vätet komma från fossila bränslen, först utan att kolet tas upp och binds, och sedan på medellång sikt med hjälp av kolupptagning och kolbindning. Målet på lång sikt är att framställa väte från energikällor som kräver lite eller ingen koldioxid. Inom ramen för det femte och sjätte ramprogrammet har man genomfört projekt där man har undersökt vätets potential som energibärare på global nivå. Man har även prövat flera olika alternativ för att framställa och använda väte, samtidigt som man har analyserat de ekonomiska, sociala och miljömässiga ståndpunkterna för de olika vägarna. Anslagen till forskning om, och demonstration av, väte och bränsleceller inom ramen för det sjätte ramprogrammet överstiger 300 miljoner euro. Omkring 20 procent av verksamheten berör väteframställning som omfattar kortsiktiga vägar, som t.ex. avancerade elektrolysrör, samt långsiktig teknik, såsom biologiska och fotoelektrokemiska processer. Den tekniska forskningen kompletteras av socioekonomiska undersökningar och demonstrationer.
Låt mig ta upp några praktiska exempel. Inom ramen för det femte ramprogrammet stödde kommissionen projektet CUTE-ECTOS, där man visade upp 30 bussar som drevs med bränsleceller och väteinfrastruktur i tio europeiska städer. Detta bidrog till att göra vätet och bränslecellerna trovärdiga som alternativ till bensin och diesel. Inom ramen för det sjätte ramprogrammet har denna verksamhet utvidgats ytterligare till att omfatta en demonstration av en bilpark bestående av 200 vätedrivna fordon, däribland bussar, bilar och små specialfordon, som en del av initiativet vätgas för transport.
Ett annat exempel på ett projekt som har finansierats inom ramen för det sjätte ramprogrammet, och vars resultat publicerades alldeles nyligen, är vätgasmotorprojektet. Detta är en ny typ av vätgasteknik som kommer att leda till nya och effektivare motorer. Inom projektet har man undersökt metoder för att tillverka vätedrivna motorer som är lika effektiva som de nuvarande dieselmotorerna, och som medför obetydliga eller inga minskningar i fråga om motorstorlek och motorkraft. Dessa vätedrivna motorer innebär tydliga fördelar framför nuvarande generations motorer och ser ut att kunna konkurrera med andra föreslagna system när det gäller både prestanda och kostnader. Inom ramen för detta projekt har man utvecklat innovativa bränsleinsprutningsmetoder för personbilsmotorer, samt för lastbilar och bussar.
Låt mig till sist ta upp ännu ett exempel som är värt att nämna eftersom det tilldelades Descartespriset för vetenskapligt forskningssamarbete så sent som i förra veckan. Det gäller Hydrosolprojektet, en innovativ termokemisk reaktor för solenergi som, i likhet med den välkända katalysatorn i bilar, framställer väte genom att klyva vatten. Att integrera solenergi i system som förmår klyva vatten kommer att få väldiga effekter för de energiekonomiska aspekterna över hela världen, eftersom det är en lovande möjlighet för att kunna tillhandahålla överkomligt och förnybart solenergiväte nästan utan några koldioxidutsläpp.
Det finns givetvis många fler sådana exempel, och om ledamoten så önskar kan jag tillhandahålla henne en förteckning över olika projekt. Inom ramen för det aktuella sjunde ramprogrammet, som inleddes alldeles nyligen, kommer man inom forskning, teknisk utveckling och demonstration på området för väte och bränsleceller att dra nytta av ett mycket utdraget samråd med berörda parter som genomförs av den europeiska teknikplattformen för väte och bränsleceller (European Hydrogen and Fuel Cell Technology Platform). Denna branschledda teknikplattform, som etablerades 2004, har stått för den strategiska styrning som sektorn behöver för att göra denna teknik redo att kommersialiseras.
I bilaga 4 till rådets beslut om det särskilda programmet Samarbete finns en förteckning över ett initiativ för väte och bränsleceller som ett av möjliga gemensamma teknikinitiativ som kan komma att inrättas. Detta skulle kunna ske antingen på grundval av artikel 171 i fördraget - som skulle kunna omfatta skapande av gemensamma företag - eller på grundval av en ändring av det särskilda programmet i enlighet med artikel 166 i fördraget. Inom det gemensamma teknikinitiativet, som planeras att bli ett långsiktigt offentlig-privat partnerskap, kommer man att fastställa och genomföra ett målinriktat europeiskt program för industriell forskning, teknisk utveckling och demonstration för att få fram stabil vätgas- och bränslecellteknik som har utvecklats fram till marknadsföringsstadiet. Man räknar med att ett av målen för det gemensamma teknikinitiativet blir att senast 2015 täcka 10-20 procent av efterfrågan på vätgas från energianläggningar med en produktionsteknik som kräver lite eller ingen koldioxid. De exakta ramarna och målen kommer att anges när detta gemensamma teknikinitiativ väl har antagits.
Under mellantiden inleddes den första ansökningsomgången för det sjunde ramprogrammet den 22 december, och ansökningstiden löper ut i slutet av april. Energiämnet omfattar ett antal frågor som är knutna till innovativa material för särskilda väteproduktionsprocesser.
Jag har använt mer tid än vad jag hade tänkt, men jag ville ge er en allmän översikt av tillämpliga program eller initiativ.
DanutBudreikait: (LT) Tack för ett mycket omfattande och informativt svar. Det gläder mig verkligen att kunna säga att vi inte är långt efter Kina i detta hänseende; vi arbetar också på detta område. Jag skulle vilja fråga följande: Dessa framsteg är begränsade, och det finns inte många vätedrivna fordon på gatorna; är det möjligt att detta beror på inflytande från bilindustrin och från de oljeproducerande länderna och att de kanske utövar påtryckningar och begränsar forskningen om användningen av väte som drivmedel?
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Nej, så är inte alls fallet. Tvärtom: EU är bland de ledande i världen när det gäller väteteknik. Genom att lägga större tonvikt på den europeiska teknikplattformen, där denna fråga behandlas, har vi nu en strategisk och konsekvent inställning till hur vi ska gå vidare. Alla världens länder håller fortfarande på att behandla viktiga frågor, och detta innebär att föra ut aktuella upptäckter på marknaden, vilket skulle leda till en verklig väteekonomi. Jag anser emellertid att vi kan vara mycket stolta över det som vi tidigare har uppnått och det sätt på vilket vi för närvarande behandlar denna fråga. Att framhålla det möjliga gemensamma teknikinitiativet är dessutom exakt det rätta sättet att placera oss på kartan och behålla vår position där.
Justas Vincas Paleckis: (LT) Jag är tacksam för kommissionsledamotens i sanning intressanta och optimistiska svar om vad som har gjorts och vad som planeras. Icke desto mindre skulle jag ändå vilja ställa en fråga om framtiden: När tror ni att vätedrivna bilar kommer att kunna konkurrera med bensin- och dieseldrivna fordon och säljas till jämförbara priser? Slutligen, när kommer Europeiska kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet att kunna få sådana vätedrivna bilar och placera dem i våra garage för att föregå med gott exempel för andra och visa att EU verkligen är föregångare på detta område?
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Jag har givetvis inget trollspö som kan förutspå när den tidpunkten kommer, men jag anser att vi rör oss i den riktningen. Genom att i nuläget försöka fastställa våra forskningsmetoder på ett sammanhängande sätt, utifrån industrins behov nedifrån och upp, ökar vi möjligheterna att så snart som möjligt nå slutsatser. Men till dess, och jag hoppas verkligen att det inte är långt dit, kommer vi att vara tvungna att köra hybridbilar. Jag har själv en sådan bil hemma.
Paul Rübig: (DE) Fru talman, fru Wallis, kommissionsledamot Janez Potočnik, mina damer och herrar! Detta veckoslut beslutade rådet att anta bestämmelser som ska tvinga fram en 20-procentig ökning av effektiviteten på energiområdet till 2020. Anser ni att produktionen av dieselmotorer, där EU ligger i täten, skulle kunna stärkas ytterligare med hjälp av en strategi som syftar till högsta klass i fråga om effektivitet, om större ansträngningar görs för att nå högre effektivitetsmål inom det sjunde ramprogrammet för forskning?
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Detta är ingen enkel fråga. Jag skulle påstå att de mål som rådet antog för bara några dagar sedan är ambitiösa, men mycket välbehövliga. Personligen anser jag - och förvisso även kommissionen - att det inte finns något annat alternativ. Jag anser att det är mycket viktigt att betrakta de gränser som miljön ställer oss inför som en verklig affärsmöjlighet, för jag anser uppriktigt sagt att den som bäst förstår detta också kommer att vara ledande inom näringslivet, inom flera olika områden, däribland de som nämndes här, t.ex. miljöskyddsområdet.
Angående: Kvinna och vetenskap
En strategi som överensstämmer med målet att till år 2010 anslå 3 procent av unionens BNP till forskning är att uppnå målet att 8 av 1 000 yrkesaktiva personer i Europa skall vara forskare, vilket motsvarar 700 000 nya forskare med lämplig utbildning. Det är därför oerhört viktigt att Europa till fullo utnyttjar sin forskarpotential, bland annat genom att främja ett ökat deltagande av kvinnor i forskning och teknik. Det är varken intelligent eller effektivt att utnyttja enbart hälften av begåvningspotentialen.
Kan kommissionen i samband med den 8 mars, Internationella kvinnodagen, meddela någon åtgärd som syftar till att lösa detta missförhållande?
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen är mycket väl medveten om den tydliga obalansen mellan manliga och kvinnliga forskare. Den senaste tillgängliga statistiken visar att över 50 procent av akademikerna inom samtliga ämnen är kvinnor, men bara 15 procent av professorerna. Inom vetenskapen, samt teknik- och ingenjörssektorn är siffrorna 34 procent för kvinnliga akademiker respektive 9 procent för kvinnliga professorer. Kommissionen håller med om att detta är ett slöseri med talanger och resurser.
Sedan 1999 har åtskilliga dokument från kommissionen varit inriktade på kvinnors deltagande i den europeiska forskningen. Kommissionen är angelägen om att samla in tillförlitlig statistik för att kunna överblicka hela situationen, och den offentliggör regelbundet dessa resultat i en broschyr med titeln ”She Figures”. Denna broschyr publicerades 2003 och 2006, och nästa utgåva förväntas bli 2009. Sedan det femte ramprogrammet har kommissionen också tillhandahållit ekonomiskt stöd till undersökningar och åtgärder på området för kvinnor inom vetenskapen. Inom ramen för det sjätte ramprogrammet har man dessutom anslagit en budget på 15,7 miljoner euro till kvinnor inom vetenskapen. Åtskilliga projekt pågår, t.ex. ett projekt där man har inriktat sig på behovet av att ta fram förebilder för att uppmuntra kvinnor att satsa på en karriär inom vetenskapen.
Slutsatserna från 2005 års möte i rådet (konkurrenskraft) fick medlemsstaterna att fastställa ett mål om 25 procent kvinnor i ledande ställning inom den offentliga sektorn. I detta avseende har en expertgrupp för kvinnor i beslutsprocesser på forskningsområdet börjat undersöka de formella och informella barriärer som gör det svårt för kvinnor att nå toppositioner inom forskningen. Inom ramen för det nya ramprogrammet kommer en liknande expertgrupp att undersöka frågan om vetenskaplig kompetens och möjliga könsfördomar i utvärderingen av vetenskaplig kompetens.
Inom ramen för det sjunde ramprogrammet är handlingslinjen för jämställdhetsfrågor uppdelad i tre huvudsakliga verksamhetsområden. För det första kommer vi, i syfte att stärka kvinnors roll inom den vetenskapliga forskningen, att finansiera projekt för att jämföra positiva åtgärder för kvinnor i beslutsfattande ställning inom forskningen. Detta kommer att omfatta EU, Förenta staterna, Kanada och Australien.
För det andra kommer åtgärdsområdena inom ramen för det sjunde ramprogrammet att omfatta jämställdhetsfrågor beträffande definition och mätning av vetenskaplig kompetens, i enlighet med forskningens könsdimension. Till exempel kommer en undersökning av all forskning som har genomförts i EU i frågor som rör diskriminering och nackdelar för kvinnliga forskare att finansieras genom denna typ av åtgärd.
För det tredje och slutligen, när det gäller integreringen av ett jämställdhetsperspektiv inom gemenskapens forskningspolitik och program uppmuntras kvinnors deltagande i det särskilda programmet Samarbete. Kommissionen fortsätter också att ha ett mål om ett deltagande av 40 procent kvinnor i utvärderingspaneler, och detta kontrolleras regelbundet.
Vi har också planerat att tillhandahålla utbildning och riktlinjer till olika forskare om hur jämställdhetsperspektivet kan integreras i forskningen.
Oavsett vad vi gör inom ramen för det sjunde ramprogrammet är och kommer detta att vara ett viktigt politiskt ställningstagande, och det kommer också att vara viktigt för ett antal forskningsorganisationer som deltar i ramprogrammet. Vi kommer endast att ha ett begränsat inflytande över situationen på fältet i EU. Vi söker således också efter nya idéer utifrån vilka kommissionen kan vidta åtgärder, eller utifrån vilka medlemsstaterna kan vidta åtgärder med kommissionens stöd. Därför avser vi att göra detta till en egen fråga i grönboken om det europeiska området för forskningsverksamhet. Ju mer man erkänner den särskilda situation och de särskilda behov som gäller för forskare i EU, i fråga om både rörlighet och möjligheter att överföra t.ex. socialförsäkringsrättigheter, desto större skulle möjligheterna bli att inrikta sig på kvinnors särskilda roll inom forskningen. Kommissionen kommer inom kort att diskutera grönboken om det europeiska området för forskningsverksamhet, och jag vill uppmana ledamöterna att ta aktiv del i den efterföljande debatten om det europeiska området för forskningsverksamhet. Jag litar dessutom på ert starka stöd i denna och andra frågor.
Slutligen vill jag betona att vi har valt en långsiktig strategi som grundar sig på oavbrutna insatser och ett kontinuerligt stöd för att främja kvinnors roll inom den vetenskapliga världen, med hjälp av de åtgärder och den verksamhet som jag just förklarade.
Teresa Riera Madurell: (ES) Tack så mycket, herr Potočnik. Era förslag förefaller mig synnerligen ändamålsenliga. Som ni sa är poängen att EU måste utnyttja sin forskningspotential så mycket som möjligt, och i det syftet måste framstående kvinnor ha samma möjligheter som framstående män. I praktiken är det inte alltid så.
Jag vill också fråga er i vilken utsträckning kommissionen - naturligtvis under garantier om att skicklighet fortfarande är huvudkriteriet - även, som den har gjort vid andra tillfällen, skulle kunna ta hänsyn till könsfördelningen vid utvärderingen av projekt eller ta hänsyn till att dessa projekt leds av kvinnor.
Min andra fråga är huruvida ni kommer att vidta åtgärder för att se till att antalet deltagare i programkommittéer, expertgrupper, arbetsgrupper osv. är balanserat ur genusperspektiv och att se till att samma sak sker i alla andra verksamheter som finansieras av EU.
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Målen inom ramen för det sjunde ramprogrammet är fortfarande exakt desamma som målen i de tidigare programmen, även om redskapen har förändrats något.
Arbetsprogrammen kommer att uppmuntra kvinnors deltagande inom forskningen och belysa könsfrågans betydelse inom särskilda ämnen. Inom större projekt kommer man att ha möjlighet och uppmuntras att ta med jämställdhetsåtgärder i projekten, och dessa åtgärder kommer, precis som andra åtgärder inom projekten, att ge rätt till ersättning.
Jag vill emellertid upprepa att vi bör, och ska, föregå med gott exempel, men vi är alla medvetna om att vi inte kan lösa problemet om vi begränsar oss till forskningsportföljen. Vi står nu inför svårigheter som är del av en bredare verklighetsbild av ett samhälle där man har hamnat i denna ogynnsamma och orättvisa situation som innebär att vi inte utnyttjar hela vår kunskapspotential. Därför anser jag att den debatt som vi kommer att föra, och som också kommer att vara särskilt inriktad på denna fråga, är så ytterst viktig.
När det gäller det sätt på vilket vi försöker handla i praktiken kan jag ta ett exempel på hur vi hanterar frågan om utvärderingspaneler, där vi har ett mål om ett 40-procentigt deltagande från kvinnor. I artikel 17 i sjunde ramprogrammets regler om deltagande anges att vi, i samband med valet av oberoende experter, bör se till att uppnå en rimlig könsbalans. Kvinnors deltagande i utvärderingspanelerna har ökat sedan kommissionen fastställde detta mål 1999. Kvinnornas antal ökade från 22 procent 1999 till 30 procent 2005. Tyvärr har jag ännu inte fått siffrorna för 2006.
Om vi jämför detta med andelen kvinnor i vår databas över experter, som bara är 25 procent, får ni en tydlig fingervisning om att vi försöker göra vårt bästa. Utöver detta uppmuntrar kommissionen också kvinnliga experter att registrera sig i vår databas. Den europeiska plattformen för kvinnliga forskare, som skapades i slutet av 2005, kommer att hjälpa oss i detta hänseende. Dessa är de åtgärder som vi avser att genomföra.
DanutBudreikait: (LT) Jag skulle vilja undersöka den här frågan ur ett bredare perspektiv - inte bara frågan om kvinnornas deltagande inom vetenskapen utan även männens. Europa förlorar i kampen mot USA. Fler och fler forskare (både kvinnor och män) flyttar till USA, eftersom de får bättre betalt och bättre arbetsvillkor där. Vad planerar vi att göra för att få våra forskare att stanna i Europa och för att få andra att komma hit?
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. (EN) Detta är en annan dimension av frågan, som vi är tvungna att undersöka noggrant. Människors rörlighet är avgörande för att lyckas med den forskning som genomförs i EU eller på andra platser i världen, för i syfte att uppnå en korsbefruktning av kunskaper krävs en fri rörlighet för dem som besitter dessa kunskaper. Givetvis finns det ingen som föredrar att människor utbildas i det egna hemlandet - åtminstone upp till gymnasienivå - och sedan ger sig iväg för att leva i ett annat land. Om detta inträffar måste vi definitivt upprätta nära förbindelser med de människor som lever utanför våra egna länder, till exempel i Förenta staterna. Vi har ett särskilt program inom ramen för det sjunde ramprogrammet som syftar till just detta. Att skapa nätverk med människor utomlands, så att deras kompetens i själva verket inte går förlorad, är av yttersta betydelse.
Men ändå är kompetensflykten en fråga som vi är tvungna att ta itu med på allvar. De senaste uppgifterna om EU är inte alltför alarmerande. Givetvis finns det skillnader mellan medlemsstaterna, men från flera av länderna kommer rapporter från mycket väletablerade universitet att det också sker en mycket stor tillströmning av studenter till Europeiska unionen. Jag besökte nyligen Indien, och fick veta att 17 000 studenter varje år kommer från Indien till Storbritannien för att studera på europeisk mark. Jag anser att det är en positiv och viktig tillströmning som vi bör främja.
Kompetensflykten är emellertid en annan fråga, som vi är tvungna att ägna uppmärksamhet. Det ligger emellertid flera orsaker bakom denna företeelse, till exempel lockelsen till en karriär, social representativitet och pensionsrättigheter, varav flera är knutna till varandra. Det finns inget enkelt svar på den typen av frågor.
Talmannen: Tack, kommissionsledamot Potočnik.
Vi ska nu övergå till frågor riktade till kommissionsledamot Günter Verheugen.
Jag vill upplysa kollegerna om att frågestunden kommer att överskridas med omkring 20 minuter i dag, och jag vill i förväg tacka tolkarna för deras överseende.
Angående: Falska läkemedel
I sin resolution om falska läkemedel från september 2006 (P6_TA(2006)0351) uppmanar Europaparlamentet Europeiska gemenskapen att genast ”skaffa sig möjligheter att segra i kampen mot de maffiametoder som används vid pirattillverkning och förfalskning av läkemedel”. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att i denna fråga gå längre än kommissionens ”Strategi för säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter i tredjeländer”, och i synnerhet vidta tillräckliga åtgärder för att inom sitt territorium bekämpa problemet med falska läkemedel.
Vilka konkreta åtgärder har kommissionen vidtagit sedan september 2006 för att förhindra förekomsten av falska läkemedel inom och utanför EU? Vilka åtgärder har kommissionen i synnerhet vidtagit för att öka kontrollen av läkemedel som säljs via Internet?
Günter Verheugen: Fru talman! Kommissionen är medveten om att förfalskning av läkemedel - som parlamentets ledamot tog upp - är ett problem i hela världen och att det kan ha allvarliga följder för människors hälsa. Vi bevakar därför detta problem mycket noga, och jag vill inte dölja för er att jag är mycket bekymrad över det.
Kommissionen har utarbetat en allmän strategi mot förfalskning av läkemedel inom EU och har - med tanke på problemets internationella förgreningar - sett till att det finns rutiner för samarbete med och komplettering av det arbete som utförs av sådana internationella partner som Världshälsoorganisationen och Europarådet.
Gemenskapens rättsliga ram som tillåter myndigheterna att konfiskera falska läkemedel som förts in på den gemensamma marknaden eller upptäcks på denna består av gemenskapslagstiftning om läkemedel, tullens åtgärder och upprätthållandet av immateriella rättigheter. Det är medlemsstaterna som i första hand är ansvariga för tillämpningen av befintliga bestämmelser.
De senaste fem åren har de på EU:s marknad avslöjat 27 fall av falska läkemedel i den legala leveranskedjan och 170 på den svarta marknaden, och även om detta kanske inte verkar vara någon stor mängd är det tydligt, inte minst att döma av de beslag som tullpersonal vid våra yttre gränser har gjort av falska läkemedel, att dessa har ökat markant de senaste åren.
Statistiken för 2005 visar att tullpersonal beslagtog 560 000 falska läkemedel vid EU:s yttre gränser detta år, och en inledande analys av medlemsstaternas siffror för 2006 har visat att antalet falska läkemedel som har beslagtagits av tullen det året kan förväntas uppgå till sammanlagt över 1,5 miljoner, vilket innebär en dramatisk ökning.
I sitt meddelande till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén om hur tullen skulle kunna möta den senaste utvecklingen på området för förfalskning och pirattillverkning av varor och produkter lade kommissionen fram en handlingsplan som innehåller en rad konkreta åtgärder för att bekämpa denna ökning.
Man har redan påbörjat två av de viktigaste av dessa åtgärder, nämligen skapandet av ett elektroniskt system för ett snabbt utbyte av information mellan tullmyndigheter om risker för nya slag av förfalskning och inrättandet av ett system genom vilket företag så snabbt som möjligt kan ge tullmyndigheterna viktig information om förfalskningar, så att dessa snabbt kan vidta åtgärder. Kommissionen försökte också i mars 2006 att öka allmänhetens medvetenhet om detta problem genom att varna för förekomsten av falska läkemedel på Internet.
I denna varning tillkännagav kommissionen offentligt att den skulle driva ett projekt för att analysera situationen och att den i samarbete med medlemsstaterna, Europeiska läkemedelsmyndigheten och internationella partner skulle undersöka om ett ingripande var nödvändigt för att skydda folkhälsan. Projektet kommer till exempel att beakta sådant som handel med falska läkemedel via Internet.
Kommissionen avser att bygga på denna analys, med vilken arbetet redan har påbörjats, och kommer på grundval av den att komma fram till strategiska lösningar för hur eventuella kryphål i lagen kan täppas till. Om det visar sig nödvändigt kommer vi att genomföra en översyn i stor skala av EU:s läkemedelslagstiftning. Dessa försök att lösa situationen kommer naturligtvis att grundas på bedömningar av följderna, men jag försäkrar er att vi kommer att göra allt som står i vår makt för att förhindra att falska läkemedel kommer in på våra marknader i framtiden och på det sättet äventyrar människornas hälsa.
Sarah Ludford: (EN) Tack, herr kommissionsledamot. Jag ser fram emot handlingsplanen, men jag är rädd att svarets omfattning inte kommer att stå i proportion till problemets. För två veckor sedan diskuterade Internationella narkotikakontrollstyrelsen något som de kallade för ”flödet av falska läkemedel”. Det är sannolikt att mellan 25 och 50 procent av läkemedlen i utvecklingsländerna är falska, och i EU är försäljningen över Internet, som ni nämnde, en av huvudutmaningarna. Kan vi försöka hjälpa till att lokalisera människorna och företagen bakom de olagliga webbplatserna?
Kan vi, samtidigt som vi upprätthåller vägarna för parallellhandel, försöka kontrollera att de olagliga handlingarna inte tar sig in på parallellhandelns område?
Vad anser ni om ett förbud mot att läkemedel ompaketeras?
Vilka slags kryphål i lagstiftningen är det ni talar om att täppa till?
Skulle vi kunna ha en strafflagstiftning om att anpassa definitionerna och påföljderna efter brotten inom den brottsbekämpande tredje pelaren? Jag anser bara att det här bör hanteras som ett brådskande ärende. Detta dödar människor, och skadar hälsan allvarligt.
Günter Verheugen: Jag kan inte annat än hålla med om allt som ni har sagt, fru Ludford. Avsikten är att det projekt som jag talade om ska komplettera de internationella åtgärder som redan pågår, och som har satts i gång av Världshälsoorganisationen och Europarådet, och att detta projekt ska utformas som en lösning av typen medicinsk distanshjälp för Europa, medan parallellhandelsprojektet särskilt kommer att ägnas åt de aspekter som har med patientsäkerhet att göra.
Om vi verkligen ska klara ut problemet måste vi först veta exakt hur läget är, och därför måste vi be medlemsstaterna om de nödvändiga upplysningarna. Jag tror att vi kommer att ha sammanställt all information som vi behöver vid slutet av året och att vi då kommer att kunna fatta en del beslut.
Jag gör samma bedömning som ni av situationen i utvecklingsländerna, vilken är synnerligen upprörande. Under en debatt här i parlamentet förra året om detta sa jag att vi skulle göra allt som står i vår makt för att hjälpa utvecklingsländerna att skapa de strukturer som krävs för att säkerställa att de läkemedel som kom in på deras marknader låg i linje med internationella normer. Problemet är helt enkelt att de administrativa strukturer som krävs för att utöva en effektiv kontroll saknas i många utvecklingsländer, och därför håller jag med min kollega i kommissionen, Louis Michel, om att det är synnerligen viktigt för utvecklingen att vi gradvis ökar våra ansträngningar att stödja utvecklingsländerna i denna uppgift.
Angående: Åtgärder för att stärka entreprenörskap i EU
Vilka åtgärder tänker kommissionen inom ramen för Lissabonstrategin, den europeiska utbildnings- och sysselsättningsstrategin och den europeiska agendan för entreprenörskap vidta för att stärka privata entreprenörskap, i synnerhet bland ungdomar, och för att skapa en miljölagstiftning för riskhantering samt för att uppdatera, utveckla och främja konkurrenskraften hos den europeiska ekonomin?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Detta är ett ämne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. EU:s ekonomi är inte så dynamisk som den skulle kunna vara, den skapar inte så många arbetstillfällen som den skulle kunna, och huvudorsaken är att vi inte har tillräckligt många företag. Vi har inte tillräckligt många företag, eftersom vi i Europa inte har tillräckligt många människor som är beredda att ta entreprenörskapsinitiativ med de risker som följer med sådana initiativ.
Det viktigaste svaret på er fråga är därför att vi behöver ökad förståelse i våra samhällen för att det är företagen som skapar arbetstillfällen, att det måste finnas entreprenörer med mod att åstadkomma detta och att entreprenörskap måste accepteras som en socialt ansvarsfull och nyttig verksamhet. Vi måste därför arbeta för större acceptans för entreprenörskapsinitiativ. Kommissionen har utvecklat ett stort antal initiativ på det området under de senaste två åren.
Förra året publicerade den europeiska dagordningen för entreprenörskap en lägesrapport, av vilken det framgår att vi har ökat resurserna till gemenskapens finansieringsinstrument för företag kraftigt, att vi har stimulerat bildandet av miniföretag för skolungdomar och studenter så att de kan lära sig entreprenörsverksamhet, och vi har en databas som drivs av euroinfocentren där man kan få hjälp med att finna affärspartner.
Om Europeiska unionen ska skapa tillväxt och sysselsättning måste den ställa upp en allmän social ram som uppmuntrar till entreprenörskapsinitiativ. Eftersom tänkesätt formas tidigt i livet kan utbildning bidra till ett framgångsrikt främjande av entreprenörskap. På grundval av det arbete som utförts i medlemsstaterna kunde kommissionen i februari 2006 anta ett meddelande om främjande av entreprenörskap i skolor och på universitet.
Jag skulle vilja att EU:s alla skolungdomar och studenter fick tillfälle att komma i kontakt med ett företags verklighet under sin skol- och studietid. I många europeiska länder sker detta redan på ett föredömligt sätt. Men i ett antal länder finns fortfarande betydande brister.
För närvarande är kommissionen mycket engagerad i att väcka intresse för entreprenörskapstänkande på universitetsnivå. Vi vet att erfarenheterna har varit mycket positiva i Amerika. Universitet som erbjuder sig att lära ut entreprenörskap i form av färdigheter och tänkande rapporterar om stora framgångar genom att en mycket högre andel av de som tar examen vid dessa universitet är villiga att starta företag sedan de avslutat sina studier än vad som är fallet här.
Det finns tre andra viktiga sätt som vi kan göra det lättare för människor att starta företag på. För det första har vi hela projektet med ”bättre lagstiftning” som går ut på förenklingar i lagstiftningen och minskad byråkrati. Många människor hindras psykologiskt från att starta företag, eftersom de tror att det finns för många bestämmelser och att dessa är för komplicerade.
För det andra, eftersom många inte ens försöker att starta ett företag på grund av att de tror att det är alldeles för komplicerat föreslog vi förra året rådet att medlemsstaterna skulle förbinda sig att begränsa den tid som krävs för att starta ett företag till en vecka. Detta ska vara infört i alla medlemsstater vid slutet av detta år.
Slutligen vill jag påpeka att vi tittar mycket noga på frågan om de negativa konsekvenserna av en konkurs. Hur behandlar vi ett misslyckat första försök? Som ni vet är det i Amerika inte alls något problem socialt om det första försöket med ett företag misslyckas. I många europeiska länder är det första misslyckandet också det sista.
Den sista punkt som jag skulle vilja nämna är problemet med finansiering, vilket är ett nyckelproblem vid skapandet av nya företag. Kommissionen har ökat den tillgängliga finansieringen för perioden 2007-2013 avsevärt. Det mesta av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation tillförs olika finansieringsinstrument: Vi ställer här mer än 1 miljard euro till förfogande för krediter och motgarantier, för nationella garantiresurser och andra moderna finansieringsinstrument, inklusive tillhandahållandet av aktiekapital. Programmet röner ett mycket gott mottagande bland små och medelstora företag.
Totalt sett har vi alltså vidtagit en hel rad åtgärder som jag hoppas kommer att uppmuntra fler nya unga företag i Europa.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Fru talman! Tack, herr kommissionsledamot, för det uttömmande svar som ni gav mig. Tillåt mig fråga om ni anser att det skulle vara möjligt att beräkna det kapital som varje ungdom för med sig och som är kvantifierbart, inte som en materiell utan som en immateriell tillgång, och på så sätt kunde utgöra ett lämplighetskriterium för att bilda ett företag. Ni framhöll vikten av utbildning, men hur ska unga människors kvalifikationer mätas?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Det är en mycket viktig fråga som ni ställer, men jag kan inte svara på den, för kommissionen ger inte pengar till enskilda företag. Det är en fråga för bankerna. Hur uppträder bankerna mot människor som kommer till dem med en god idé, en bra utbildning och talang för entreprenörskap? Känner de igen en sådan talang, uppskattar de modet att vilja göra något och uppmuntrar de det, eller handlar de som byråkrater? Jag anser att europeiska finansinstitut gör klokt i att vid bedömningen av en persons kreditvärdighet ta hänsyn till det som ni nämnde när någon vill starta ett företag, personens kvalifikationer, talang, kunskaper och förmåga. Vi kan bara uppmuntra bankerna att göra detta. Vi kan inte tvinga dem att göra det.
DanutBudreikait: (LT) Jag råkade se några uppgifter och uppskattningar som visade att bara 10 procent av dem som finns på arbetsmarknaden kan bli företagare, etablera egna företag och bli arbetsgivare. Övriga 90 procent har bara förmåga att bli löntagare. Anser ni att alla programaktiviteter som genomförs kommer att kunna öka antalet mer aktiva personer i vårt samhälle?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Var och en som uppfyller de rättsliga kraven kan bli entreprenör. Teoretiskt kan man föreställa sig ett samhälle med 100 procent entreprenörer, eftersom det inte finns några begränsningar. Som jag sa, begränsningarna uppkommer eftersom kulturen i vissa länder i Europa är sådan att människor hellre vill vara anställda än ta på sig risken av att vara oberoende. Jag skulle kunna namnge de medlemsstater där så är fallet. Men det finns också de hinder som jag nämnde.
Att bli entreprenör är ett beslut som var och en måste ta för sig själv. Vi kan inte tvinga någon att göra det. Det enda vi kan göra - och det gör vi verkligen på ett sätt som inte har skett tidigare i Europa - är att uppmuntra människor att ta steget till entreprenörskap och att göra det steget lättare för dem, så gott vi kan. Jag är rätt säker på att våra ansträngningar kommer att bli framgångsrika, men det är inget kortsiktigt projekt utan det kräver mycket uthållighet.
Angående: Teknik- och ingenjörssektorn i EU
I samband med Lissabonagendan talas det om att frigöra europeisk potential och satsa särskilt på att öka tillväxten och skapa sysselsättning. Teknik- och ingenjörssektorn är en sektor som skulle kunna bidra med båda dessa ting, men som ofta försummas här i Europa. I Kina utexamineras årligen en miljon nya civilingenjörer, ett antal som förväntas öka ytterligare. En jämförelse med EU visar att det i EU utexamineras ca 170 000 civilingenjörer och att detta antal förväntas minska. Av uppskattningar har det framgått att tillverkningsindustrin och ingenjörssektorn enbart i Storbritannien kommer få svårt att från 2012 täcka behovet av ingenjörer och lärlingar med nyutbildad eller ung arbetskraft. Hur tänker EU bilda motvikt mot konkurrensen från de nya framväxande ekonomierna samt anställa och utbilda nödvändig arbetskraft här i Europa?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Kommissionen håller med parlamentsledamoten om att ingenjörssektorn är särskilt viktig för EU:s ekonomi i dess helhet, särskilt med tanke på vår strategi för ökad tillväxt och sysselsättning. Ingenjörsarbete är livsviktigt för många av ekonomins sektorer och förtjänar därför full uppmärksamhet.
En arbetsgrupp på hög nivå, ”Mechanical Engineering Dialogue”, bildades i slutet av 2005 för att göra en omfattande analys av sektorns konkurrenskraft. Detta initiativ följer liknande insatser på andra tillverkningssektorer, och ytterligare initiativ kommer att följa inom kort.
Arbetsgruppens inledande resultat visar att frågor om utbildning och kompetens är allvarliga utmaningar inom tillverkningsindustrin. Det är inte bara så att det absoluta talet för teknisk personal som går in i arbetslivet är otillräckligt, utan man har också problem att behålla kvalificerad personal inom industrin liksom med allmänhetens syn på ingenjörssektorn. Det finns även problem i samband med den nödvändiga anpassningen till olika förändringar som för närvarande äger rum.
Kommissionen undersöker dessa frågor tillsammans med industrin och medlemsstaterna. Eftersom kommissionen bara har ett mycket begränsat mandat på området för yrkesutbildning är det särskilt viktigt att andra grupper och berörda parter lämnar sina bidrag. Kommissionen jämför särskilt medlemsstaternas olika tillvägagångssätt för att finna bästa möjliga lösningar och för att bestämma rätt ram för utvecklingen av nyskapandet. Medlemsstaterna behöver göra mer, särskilt när det gäller kursinnehåll, livslångt lärande och rörlighet för arbetstagare, medan det är industrins uppgift att korrekt definiera framtida behov och att göra tekniska yrken attraktivare.
Allt detta ingår i kommissionens sätt att arbeta med industripolitiken, och vi kommer i år att informera parlamentet och rådet om i vilken utsträckning våra förslag på industripolitikens område har lett till framsteg.
Glenis Willmott: (EN) I min hemregion East Midlands har vi ett utmärkt exempel på ett projekt där man har antagit ett dynamiskt förhållningssätt till strukturella förändringar i regionen. Inom detta projekt, som delvis har finansierats med EU-medel, har man utvecklat en mobil enhet som reser direkt till människor i berörda områden. Enheten reser till platser som berörs av särskilda frågor som avser omplacering eller uppsägning av personal. Det mobila resurscentret erbjuder nödvändigt stöd till både arbetstagare i behov av omplacering eller omskolning, och till företag i behov av omedelbar tillgång till en välutbildad, kompetent talangpool. Resurscentret reser också till skolor för att uppmuntra eleverna att satsa på teknik- och ingenjörssektorn i sina yrkesval.
Vad gör kommissionen för att främja sådana praktiska åtgärder och uppmuntra andra europeiska länder att anta liknande tillvägagångssätt?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Jag tror att detta är åtgärder som finansieras ur EU:s strukturfonder, för vilka - som ni vet - jag inte är ansvarig. Jag vill inte säga till de ansvariga kommissionsledamöterna, Danuta Hübner och Vladimír Špidla, vad de ska göra. Jag är emellertid säker på att de båda inser hur viktigt detta projekt är. Jag ska ta er fråga som anledning till att tala med Danuta Hübner och Vladimír Špidla, fråga dem vilka erfarenheterna har varit och även be dem att fortsätta att stödja sådana initiativ när det visar sig fruktbart.
Angående: Koldioxidutsläpp från bilar
Kommissionsledamot Verheugen verkar motsätta sig kommissionsledamot Dimas förslag om minskade utsläpp av koldioxid från alla typer av bilar och kräver ett mer integrerat synsätt. Bland de parametrar som diskuteras finns bland annat användning av biobränsle. Denna fråga hör samman med en annan mycket betydelsefull och känslig fråga för de grekiska jordbrukarna, dvs. den återvändsgränd som sockerproducenterna hamnat i. Kan kommissionsledamot Verheugen klargöra om, och i så fall hur, hans inställning skiljer sig från kommissionsledamot Dimas? Kan han lägga fram några konkreta förslag, i synnerhet när det gäller biobränsle?
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Jag måste erkänna att jag inte har någon aning om på vilket antagande er fråga bygger eller varifrån det intryck som kommer fram i er fråga kan ha kommit. Det antagande som ligger bakom er fråga är fullständigt felaktigt.
Det har inte funnits och finns inte den minsta skillnad mellan Stavros Dimas och mig när det gäller att fastställa övre gränser för koldioxidutsläpp - tvärtom. Vi var båda de första att i december förra året säga att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. I november förra året kungjorde jag att vi skulle fastställa lagstiftningsåtgärder med bindande gränser.
När vi gör det bygger vi på rekommendationerna från högnivågruppen Cars 21 som jag har rapporterat om i parlamentet. Den gruppen rekommenderade ”det integrerade tillvägagångssättet”, och kommissionen tog med detta i sitt beslut som antogs under samtycke från såväl Stavros Dimas som mig. Det integrerade tillvägagångssättet innebär också att biobränslen kommer att komma till större användning i syfte att nå de minskade utsläppsmålen på i genomsnitt 120 g koldioxid per kilometer för EU:s bilpark.
Jag har gett ett stort antal intervjuer om just detta ämne både före och efter kommissionens beslut, där jag har påpekat hur viktigt det är att öka andelen biobränslen nu. Jag är därför mycket nöjd med att Europeiska rådet i förra veckan beslutade att följa kommissionens och mitt förslag att öka andelen biobränslen till så mycket som 10 procent av EU:s bränslekonsumtion under de närmast kommande åren. Jag kan därför inte bara försäkra er att det inte råder några meningsskiljaktigheter mellan Stavros Dimas och mig i denna fråga, utan även att vi arbetar tillsammans för att göra allt vi kan för att nå dessa mål som kommissionen har fattat beslut om.
Georgios Papastamkos: (DE) Jag anser att det är fullt förståeligt att det finns meningsskiljaktigheter i livaktiga och mycket produktiva organ som kommissionen.
(EL) Jag skulle emellertid vilja att ni kunde belysa parametrarna för användningen av biobränsle mer. Detta är kärnpunkten i min fråga, särskilt efter de plötsliga förändringarna i EU:s jordbrukspolitik med avseende på sockerordningen, förändringar som hade ogynnsamma återverkningar för betproducenterna, särskilt i det område som jag kommer från. Jag skulle vilja få upplysningar från er, herr kommissionsledamot, om potentialen för biobränslen. Jag skulle vilja att ni fokuserar på detta i ert svar på min följdfråga.
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Ärade ledamot! Som ni vet fastställer kommissionen bara riktmärken i sitt beslut om koldioxidutsläpp från fordon. Ett av dessa riktmärken är ökningen av andelen biobränslen. Det finns fortfarande inget speciellt program för hur denna ökning av biobränslehalten ska uppnås, i synnerhet som Europeiska rådet godkände kommissionens förslag så sent som förra fredagen. Kommissionen kommer nu att sätta samman relevanta förslag mycket snabbt. Jag kan dock tala om att den allmänna åsikten är att vi i Europa kommer att kunna lösa problemet genom att blanda biobränslen med traditionella bränslen som framställs i raffinaderier. Vi är övertygade om att vi borde koncentrera oss på andra generationens biobränslen för att undvika skadliga biverkningar på miljön.
Den gemensamma jordbrukspolitiken stöder biobränslen inom ett gemensamt betalningsområde. Som ni vet får inte jordbrukarna odla grödor på jord som ligger i träda, men de kan odla sådant som inte går att äta, däribland växter för framställning av biobränslen. Odlingen av sådana grödor, däribland sockerbeta, kan stödjas genom beviljande av ett extra belopp för energiväxter på 45 euro per hektar. Denna regel har nu utvidgats till att omfatta alla medlemsstater. Den nya EU-politiken för landsbygdens utveckling och regional utveckling tillhandahåller också stödåtgärder för förnybara energikällor. Detsamma gäller för forskningsramprogrammet, som huvudsakligen är koncentrerat till andra generationens biobränslen.
Talmannen: Tack, herr kommissionsledamot och kolleger. Jag tackar tolkarna för deras överseende med vår försening.
De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
Frågestunden är härmed avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.35 och återupptogs kl. 21.00.)
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Jag vill välkomna Tadzjikistans president Emomali Rahmon som är här på officiellt besök i Europaparlamentet. Jag träffade presidenten för en kort stund sedan. Vi diskuterade våra bilaterala förbindelser och de reformer som behöver genomföras i Tadzjikistan.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
1. Europeisk kemikaliemyndighet, långlivade organiska föroreningar (REACH) (omröstning)
- Före omröstningen:
Karl-Heinz Florenz: (DE) Herr talman! Jag vill bara göra två korta kommentarer med tanke på hur viktiga de kommande omröstningarna är och hur omfattande Reach är - 5 000 ändringsförslag har lagts fram när det gäller Reach under de senaste fem åren och dokumentet innehåller för närvarande 1 000 av dessa.
Den första är att jag varmt vill tacka föredraganden Guido Sacconi samt skuggföredragandena för deras arbete, vilket var ett oerhört stort arbete att ta sig an, och det gjorde de på ett strålande sätt, så det tackar jag verkligen för.
(Applåder)
Detta för mig omedelbart till min andra punkt, som är att fråga vad exakt som kommit ut av trepartsdialogen. Vi har träffat rådets finländska ordförandeskap fem gånger. Mötena har inte alltid varit helt okomplicerade och en gång avbröts ett möte en kort stund. Resultatet av dessa möten har ni i dag framför er i form av ändringsförslag 191, som är kärnan i dagens omröstning. Och eftersom det handlar om en kompromiss som parlamentet självt har arbetat så mycket med, på ett sätt som aldrig mer kommer att ske, uppmanar jag er att rösta för denna kompromiss. Till våra vänner i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill jag säga att de övriga ändringsförslagen kommer att avfärdas och att de inte får tillåtas att äventyra denna viktiga och värdefulla kompromiss.
Guido Sacconi : Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle allra först vilja klargöra att jag inte sitter på den här platsen därför att det har ägt rum någon ”palatskupp” inom den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, utan av praktiska skäl, för att göra det lättare att ge instruktioner under omröstningen.
Utskottsordförande Karl-Heinz Florenz har redan nämnt det viktigaste om innehållet och svårigheten att nå det resultat som vi nådde genom överenskommelsen med det finländska ordförandeskapet. Min uppgift är nu att säga att detta resultat är som en fresk målad av ett konstnärslag. Många personer har varit inblandade - jag påminner om att tio parlamentsutskott arbetat med ärendet. Särskilt två utskott har arbetat mycket nära utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag tackar därför Lena Ek och Hartmut Nassauer, föredragandena för de två utskotten. Jag tackar dessutom alla skuggföredragande i miljöutskottet, dvs. Ria Oomen-Ruijten, Chris Davies, Carl Schlyter och Caroline Lucas, Jens Holm, Johannes Blokland och Alessandro Foglietta, liksom utskottens och de politiska gruppernas sekretariat.
Vi har haft att göra med fem ordförandeskap. Det brittiska ordförandeskapet i första behandlingen och nu det finländska ordförandeskapet har spelat särskilt avgörande roller. Vi har även lärt känna ett antal kommissionsledamöter, eftersom Reach lanserades under den föregående valperioden. De ansvariga kommissionsledamöterna då var Erkki Likanen och Margot Wallström, och nu är det Günter Verheugen och Stavros Dimas.
Vi har därför upplevt mycket, haft många tillfällen till diskussion och sammanfattat allt detta arbete i dagens slutsats. Jag tvivlar inte det minsta på att parlamentet med sin ansvarskänsla kommer att bekräfta våra beslut och äntligen göra det möjligt att sända ett kraftfullt budskap till Europas medborgare: Reach kommer att träda i kraft den 1 juni 2007.
Somliga säger kanske att resultatet av allt detta inte är någon strålande produkt, men under tiden kommer Reach att börja fungera, och jag är säker på att förordningen på ett betydelsefullt sätt kommer att bidra till att förbättra människors säkerhet och hälsa, miljön och inte minst den europeiska industrins konkurrenskraft.
(Applåder)
- Efter godkännandet av alternativ 1:
Guido Sacconi : Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar parlamentet för detta utmärkta resultat, som nu kommer att följas av en rad ändringsförslag som inte omfattas av kompromissen.
Jag instämmer i många av ändringsförslagen, men om vi röstade för och antog dem skulle det utan tvekan tvinga oss till förlikning för några marginella sakers skull. Det vore verkligen synd, eftersom det skulle fördröja förordningens tillämpning.
(Applåder)
Roberto Musacchio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En ordningsfråga. Jag skulle vilja påpeka för parlamentet att det när det gäller denna debatt har hållits två anföranden i vilka röstningsinstruktioner har getts under omröstningen.
Detta är ett känsligt ögonblick, och även de som exempelvis kommer att rösta för ändringsförslagen bör respekteras för sina ståndpunkter.
(Applåder)
- Före omröstningen om ändringsförslagen 176 och 178:
Carl Schlyter: Herr talman! Föredraganden sade att om dessa ändringsförslag godkänns, blir det förlikning. Det vet vi emellertid inte. Om vi godkänner ändringsförslagen kan rådet mycket väl acceptera dem, men det vet vi inte förrän Coreper har fattat beslut. Det är således ingen självklar koppling mellan att godkänna ändringsförslagen och förlikning.
(Applåder)
- Före omröstningen om den gemensamma ståndpunkten:
Guido Sacconi : Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle bara vilja tacka er ännu en gång.
Jag tycker att Europa här i kammaren i dag ”batte un colpo”, som vi säger på italienska, det vill säga har vunnit en seger i en mycket känslig fråga för människorna och för de berörda företagen.
(Applåder)
| sv |
14. Ansvarsfrihet 2009: Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (
| sv |
Valprövning av nya ledamöter i Europaparlamentet
Giuseppe Gargani: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Utskottet för rättsliga frågor har godkänt att jag ger en mycket kort muntlig rapport. Under sammanträdesperioden den 10-11 september gjorde vi en valprövning av de 18 ledamöterna från Bulgarien, samt ytterligare 7 stycken som nominerades av de behöriga nationella myndigheterna till följd av de utträden som ägde rum. Vi har fastställt, genom kontroll av alla brukliga dokument och av det protokoll som bilagts, att yttrandena om oförenlighet är i enlighet med stadgarna och att yttrandena om ekonomiska intressen har undertecknats av ledamöterna. Jag anser därför att jag kan tala för hela kammaren när jag välkomnar dessa 18, samt de ytterligare sju ledamöterna från Bulgarien, som på så sätt fullbordar täckningen av detta vårt Europa. Vi vill därför önska alla välkomna som ansluter sig till oss i Europaparlamentets arbete från och med i dag.
Talmannen: Tack så mycket, herr Gargani. Dessa mandat har därmed ratificerats. Vi önskar de nya ledamöterna stort lycka till.
| sv |
11. Begäran om upphävande av Massimo D'Alemas immunitet (
| sv |
12. Upprättandet av det gemensamma företaget Eniac (omröstning)
- Betänkande: Nikolaos Vakalis
| sv |
1. Statskupp i Mauretanien (omröstning)
- Innan omröstningen:
Colm Burke: (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för min sena ankomst inför den tidigare debatten. Orsaken är att vi försökt komma överens om villkoren för ett muntligt ändringsförslag till punkt 8. Den muntliga ändringsförslaget lyder som följer:
”Europaparlamentet konstaterar att militärjuntan aviserat nyval till presidentämbetet, men beklagar att den inte meddelat någon tidtabell och inte gjort några utfästelser om valneutralitet, i motsats till den junta som satt vid makten 2005-2007. Parlamentet uppmanar militärstyrkorna vid makten att snarast förbinda sig till en tidtabell för återinrättandet av de demokratiska institutionerna och att besluta om en övergångsregering i samråd med samtliga politiska krafter.”
I enlighet med punkt 10 finns en rättelse att göra som det beslutades om under diskussionerna. Den sista raden i punkt 10 ska lyda som följer: ”som kan få till följd att stöd hålls inne, förutom livsmedelshjälp och humanitärt bistånd”.
(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget)
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Jag skulle vilja be att också stå med i protokollet som föredragande av yttrandet från jordbruksutskottet under punkten om det femte ramprogrammet.
Det skall vi se till, fru Schierhuber.
Fru ordförande! Mitt namn finns inte med på närvarolistan för omröstningarna kl. 09.00 på morgonen, fastän jag meddelade presidiet att jag var närvarande och att jag röstade för ett brådskande förfarande för den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja. Jag skulle därför vilja att vederbörlig korrigering sker.
Detta kommer att noteras och korrigeras.
Fru ordförande! Då jag såg gårdagens protokoll kunde jag konstatera att det, vad gäller ändringsförslag 4 av Berend, står att min röst är för, men min röst är emot. Jag ber om att detta ändras.
Vi skall korrigera detta.
Fru ordförande! Jag vill att min närvaro under gårdagen protokollförs.
Även detta kommer att korrigeras.
(Protokollet justerades.)
Fru ordförande! Jag skulle vilja fråga om presidiet har låtit sig utnyttjas eller om man är medveten om den utställning om sudettyskarna som finns framför sal 100?
Det är en revanschistisk utställning som sammanfaller med en kampanj som för närvarande förs av extremhögern i Tyskland, särskilt i Bayern.
Jag anser att det är helt oacceptabelt att det inom våra väggar får finnas en utställning som refererar till längtan efter gränserna från 1938. Jag önskar en förklaring till detta.
(Applåder)
Herr Wurtz, om jag har förstått det rätt så har man gjort följande misstag vid förberedelserna inför denna utställning: De som byggde upp utställningen lade dit broschyrer på tyska och franska som härstammar från 80-talet. På den punkten har ni rätt, detta borde inte ha fått hända. Detta korrigerades emellertid så snart det upptäcktes. Jag var själv närvarande i går när utställningen öppnade. Den tidigare ordföranden Hänsch yttrade följande tankar kring denna utställning: Han sade att vi ser på denna utställning i beaktande av att även tyskar och tjecker blir vänner igen i ett förenat Europa. På så vis tycker jag att det är acceptabelt att denna utställning även visas i vårt parlament.
(Applåder) Jag hoppas att ni godtar denna förklaring och att vi nu kan övergå till föredragningslistan.
Fru ordförande! Jag var också på öppningen av utställningen i går, och jag skulle vilja betona att Hänsch inte bara sade det som ni sade nu, utan han sade dessutom någonting annat, som jag tycker är mycket viktigare för den aktuella diskussionen, nämligen att diskussionen om frågan om Benes-dekretet inte på något sätt kan vara någon förutsättning för de anslutningsförhandlingar som vi för närvarande för med Tjeckien. Detta tycker jag är den allra viktigaste punkten, politiskt sett!
(Applåder)
Fru ordförande! Eftersom frågan om utställningar har tagits upp kanske jag skulle kunna få be om, genom er, att kvestorskollegiet och presidiet granskar det sätt som detta parlament, både här och i Bryssel, används för en del av de mest skrattretande utställningar - kommersiella evenemang som får oss att framstå mer som en basar än ett parlament.
Min grupp avbryts regelbundet, inte bara av utställningar alldeles utanför sal 100, utan av de åtföljande högljudda mottagningar. I går var det trumpeter och tromboner utanför vårt sammanträdesrum. Stället börjar likna en cirkus och det måste få ett slut.
Visserligen har vi stränga regler, men vi bör trots det kontrollera dem. Även detta kommer jag att föra vidare, och sedan kommer vi att kontrollera om nya bestämmelser måste införas här.
Fru ordförande! En annan sak, jag måste be om er hjälp och via er även om Gil-Robles hjälp.
I mitt land råder stor uppståndelse i media om ett felaktigt nyhetsmeddelande om Europaparlamentet. I nederländsk media cirkulerar meddelandet om att Europaparlamentet skulle ha föreslagit att ledamöterna borde ha en lön på mellan 9 000 och 13 000 ecu. I går kväll frågade nederländsk TV flera ledamöter av andra kammaren om vad de tyckte om detta och de sa alla att det är en skandal att Europaparlamentet begär en sådan lön.
Fru ordförande! Vi vet alla att vårt parlament inte har föreslagit något sådant och att det inte har lagts fram något förslag till något organ. Jag är mycket bekymrad över den negativa nyhetsbevakningen i mitt land, den grundar sig inte alltid på uppgifter som kontrollerats ordentligt.
Jag vill genom er be ordföranden att han riktar en officiell dementi till nederländsk media så att den här sortens negativa och skadliga nyhetsbevakning uteblir i fortsättningen. Jag tackar så mycket för er hjälp.
Herr de Vries, jag skall framföra detta. För övrigt sade ni ju själv att det inte står någonting om det i förslaget.
I anslutning till det som De Vries sagt står det i ett telex från den officiella belgiska nyhetsbyrån Belga att en lön på mellan 9 000 och 12 000 ecu, 366 000 till 488 000 BEF, i månaden hör till möjligheterna, så står det i en skrivelse från arbetsgruppens ordförande till parlamentets ordförande, José María Gil-Robles. Skrivelsens innehåll läckte ut redan innan ärendet kunde tas upp av parlamentets presidium. Jag ber er, fru ordförande, att presidiet utan dröjsmål dementerar nyhetsmeddelandet och bekräftar att det inte fattats något som helst beslut i denna fråga och att det bara förekommer i en rapport från en arbetsgrupp och att parlamentets presidium inte lagt fram något enda förslag om detta.
Herr Martens, denna punkt står på presidiets föredragningslista. Jag skall ta upp det då.
Fru ordförande! Både ni och alla vi kolleger som är ledamöter av presidiet vet mycket väl att inget beslut har fattats och inget förslag har framförts hittills. Följaktligen är allt detta bara rykten.
Fru ordförande! I princip ansluter jag mig fullständigt till det som De Vries och Martens har sagt. Jag vill dock varna för en sak. Det gick tre dagar från det att detta felaktiga nyhetsmeddelande läckte ut tills presidiet reagerade. I tre dagar spreds i nederländsk TV och i nederländska medier felaktiga nyhetsmeddelanden som inte längre går att rätta till i dagens mediacirkus. Det är vårt stora problem. Jag tycker att parlamentets informationstjänst måste reagera direkt på sådana här saker och inte lämna det vind för våg i en vecka så att vi förföljs av alla möjliga påståenden som inte är sanningsenliga.
(Applåder)
Fru ordförande, kolleger! Det är sant att det inte i något av Europaparlamentets organ har fattats något beslut om Europaparlamentarikernas stadga och hur mycket lönen eventuellt skulle kunna ligga på. Det visar sig dock vara så att, och i det avseendet är nyhetsmeddelandet från Belga helt riktigt, det finns en kompletterande skrivelse där siffrorna för en eventuell lön mellan 9 000 och 12 000 ecu nämns. De siffrorna står alltså i en kompletterande skrivelse och det har tydligen läckt ut. Vi måste alltså vad det anbelangar klara ut det hela, det har inte fattats ett enda beslut. Det finns dock förslag och det finns en kompletterande skrivelse som kan ge anledning till den här typen av tolkning.
Fru ordförande! Rykten som dessa är till stor skada för detta parlament. De siffror som Aelvoet åberopar är verkligen inte något löneförslag och hon har helt fel i att insinuera att någon i detta parlament lägger fram dem på dessa grunder. Jag beklagar verkligen att David Martin, som satt som ordförande för presidiets arbetsgrupp, inte är här för att förklara detta förhållande offentligt. Det är verkligen en tendentiös uppfattning som Aelvoet just har lagt fram och det är exakt sådant som gör så stor skada i medierna över hela Europeiska unionen.
(Applåder)
Tack så mycket, fru Green. Om detta kan man säga följande: Aelvoet sade att det inte finns något beslut från parlamentets sida. Det finns inget aktuellt beslut. Det finns ett gammalt beslut från parlamentet om att upprätta en stadga, och vi har, som ni vet, uppdraget i Amsterdamfördraget, som ännu inte är helt ratificerat. I presidiets har en arbetsgrupp satts in, där även ledamöter från olika utskott ingår. Denna arbetsgrupp har lagt fram ett förslag som har gått till presidiet denna vecka. Det har fram tills nu inte funnits några beslut, och i detta förslag står det ingenting sådant, alltså ingenting av vad som har sagts om traktamentenas storlek. Det finns verkligen ingen anledning att göra intryck av att så är fallet.
Vi kommer att ta den tid som behövs för att förbereda en stadga i presidiet och naturligtvis även i de ansvariga utskotten samt i plenum på ett tillbörligt sätt, nämligen på en solid grund. Här hafsar vi inte ifrån oss något, utan vi går igenom det grundligt. Jag tror inte att det finns någon i kammaren som inte anser att en enhetlig stadga hör till det enhetliga valsystem som vi skall besluta om i nästa sammanträdesvecka i juli.
Vad som sedan har sipprat ut i förberedelsestadiet, eller om det citerades ur en skrivelse, vad som inte stod i skrivelserna...
... det är tyvärr sådant som händer. Jag skall framföra detta i eftermiddag på presidiets sammanträde, och jag skall se till att vi då avger en godtagbar förklaring, som gör detta tydligt och klarar upp missförstånden.
Sammanträdeskalender 1999
Vad gäller sammanträdeskalendern för 1999 föreslår jag att vi skjuter upp omröstningen till på torsdag kl. 12.00 - som ni vet debatterade vi detta redan i går - i väntan på rättstjänstens yttrande om de ändringsförslag som avsåg att tidigarelägga sammanträdesperioden i juli. Det handlar om att sammanträdet måste läggas en vecka tidigare. Eftersom det är ett konstituerande sammanträde, så måste det kontrolleras, om det är rättsligt tillåtet.
Finns det några invändningar mot detta förslag?
(Parlamentet godkände förslaget.)
Fredsprocessen i Mellanöstern
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om fredsprocessen i Mellanöstern följda av debatt.
Herr ordförande! Tack för att ni ger mig möjlighet att inleda debatten om fredsprocessen i Mellanöstern.
Europeiska unionen fortsätter att vara djupt oroat över den fortsatta låsningen av fredsprocessen i Mellanöstern och över hotet mot regional stabilitet som ett sådant dödläge utgör, och detta reflekteras i hög grad av slutsatserna från toppmötet i Cardiff som avslutades i går. Parterna måste visa mod och framsynthet i sökandet efter fred, baserat på principerna som man enades om i Madrid och Oslo, i synnerhet den viktiga principen om land för fred som innesluts i FN: s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338.
Unionen står fast vid sina principiella ståndpunkter när det gäller fredsprocessen, som dessa har ställts upp i dess tidigare deklarationer, i synnerhet uppmaningen till fred i Mellanöstern, utfärdad i Amsterdam i juni 1997. Dessa principer bekräftades återigen i Luxemburg i december 1997 som de grundläggande riktlinjerna för en politik för Europeiska unionen i syfte att underlätta framsteg och återställa förtroendet mellan parterna.
Europeiska unionen har intensifierat sina ansträngningar för att hjälpa parterna att komma över detta dödläge genom att spela en allt större roll i fredsprocessen. Den brittiske premiärministern, i egenskap av ordförande för Europeiska rådet, var involverad i samtalen mellan premiärminister Netanyahu, president Arafat och Madeleine Albright i London i maj. Europeiska unionen deltog i förhandlingarna om ekonomiska interimsfrågor innan och under premiärministerns besök i regionen från den 17 till 21 april. Den brittiske utrikesministern, i egenskap av rådets ordförande, besökte också regionen från den 15 till den 18 mars. Europeiska unionen har också kommit fram till en gemensam deklaration med palestinierna om säkerhetssamarbete och håller på att genomföra ett hjälpprogram mot terror för att hjälpa palestinierna. Vårt specielle sändebud, ambassadör Moratinos, har spelat en nyckelroll i dessa ansträngningar och fortsätter med sina ansträngningar för att minska avståndet mellan parterna och föra fredsprocessen framåt.
Europeiska unionen har fördjupat sitt samarbete med USA när det gäller fredsprocessen. Den stöder i hög grad USA: s ansträngningar för att få parterna att gå med på ett idépaket som, om det antas, skulle bana väg för återupptagande av förhandlingarna om slutstatus. Europeiska unionen har välkomnat det palestinska accepterandet av dessa förslag och uppmanat Israels regering att ge ett tydligt och positivt svar.
Unionens djupgående engagemang i verkan för fred i området reflekteras av det omfattande ekonomiska stödet till fredsprocessen. Från 1993 till 1997 har unionen och dess medlemsstater tillhandahållit omkring 1, 68 miljarder ecu i stöd till palestinierna och till UNRWA (FN: s biståndsorgan för palestinska flyktingar). Unionens utrikesministrar enades vid allmänna rådets möte den 23 februari om att förnya Europeiska gemenskapens stödpaket till palestinierna efter dess utgång vid slutet av året.
Tomlinsons betänkande om en ny förordning från rådet för att utöka detta stödprogram, utarbetat av Tomlinson, reflekterar en förståelse av hur viktig detta stöd har varit, och kommer att fortsätta att vara, för att upprätthålla fredsprocessen. Det klargör den rättsliga grunden för stödets olika aspekter, och reflekterar behovet av att se behoven efter de två år för vilka stödet har förlängts.
Unionen har också arbetat hårt, genom sin formella dialog med Israel i frågan, för att förbättra den palestinska ekonomin, i synnerhet för att öppna upp rörligheten för varor och personer. Ordförandeskapet och ambassadör Moratinos har tagit initiativ till att intensifiera denna dialog. I ett nyligen utkommet meddelande från Europeiska kommissionen föreslås ursrpungsackumulation mellan Israel och dess grannar, inbegripet Västbanken och Gaza, för produkter exporterade till Europeiska unionen, vilket kommer att ge alla parter ekonomiska fördelar.
Ett andra meddelande från kommissionen om genomförande av Europeiska unionen-Israel överenskommelsen har också publicerats. Det tar upp komplexa rättsliga, politiska och tekniska frågor, inklusive statusen på produkter från israeliska bosättningar. Dessa frågor kommer att diskuteras med Israel och övervägas av rådet under kommande veckor.
Medan vi har fokuserat oss på att få den palestinsk-israeliska delen i fredsprocessen att göra framsteg, är Europeiska unionen även fortsatt oroat över bristen på framsteg när den gäller det syriska och libanesiska delen. Det finns ett behov av fortsatta ansträngningar för att ingjuta nytt mod hos dem, och av tillräckligt med flexibilitet från parterna för att samtalen skall kunna återupptas, och det kommer att vara vårt huvudsakliga mål under den kommande perioden.
Fru ordförande, herr rådsordförande, ärade ledamöter! Trots ständiga ansträngningar på alla nivåer från Förenta staternas och Europeiska unionens sida är fredsprocessen i Mellanöstern fortsatt helt blockerad. Det stämmer, som Henderson påpekade, att Europeiska unionen, under det brittiska ordförandeskapet, har intensifierat sitt stöd till USA: s medlingsansträngningar.
Trots att Förenta staterna och Europeiska unionen ibland har haft olika ståndpunkter vad gäller några viktiga frågor i fredsprocessen, så är de överens på en avgörande punkt: I detta krisläge är det nödvändigt att förena alla ansträngningar för att lyckas komma ur det blockerade läget. I detta avseende gjorde den brittiske premiärministern Blairs besök i regionen ingenting annat än att bekräfta allvaret i krisen kring fredsprocessen. Det konkreta resultatet av detta besök var det möte som ägde rum i London den 4 och 5 maj mellan amerikaner, palestinier, israeler och Europeiska unionens ordförandeskap. Olyckligtvis lyckades man inte under detta möte hitta en lösning på de aktuella tekniska frågorna: flygplatsen och hamnen i Gaza, den fria rörligheten mellan Västbanken och Gaza och, slutligen, hela joint dialogue agendan som detta parlament väl känner till.
Som ni vet är situationen fortfarande blockerad, och efter mötet i London fick till och med president Clinton själv ställa in treparts toppmötet i Washington på grund av bristen på acceptans, från israelisk sida, för det USA: s kompromissförslag.
I detta avseende delar vi till fullo den ståndpunkt som uttrycktes av Henderson. Det är inte möjligt att åstadkomma verkliga och trovärdiga framsteg utan att uppfylla alla de avtal som förhandlats fram och undertecknats fritt av parterna och utan att respektera de principer som fredsprocessen vilar på, framförallt principen om " fred i utbyte mot land" .
De senaste våldsamma händelserna och Israels senaste initiativ, återigen vad gäller bosättningar, illustrerar situationens instabilitet och hur brådskande det är att parterna accepterar USA: s förslag, som i sig är ett minimiförslag vad gäller det israeliska tillbakadragandet från Västbanken.
Trots sina reservationer har det palestinska lagstiftande rådet formellt uttryckt sitt principiella godtagande av det amerikanska förslaget. Enligt kommissionens åsikt åligger det premiärminister Netanyahu att visa den nödvändiga flexibiliteten för att återuppliva fredsprocessen så fort som möjligt, genom att acceptera Förenta staternas förslag, som - jag understryker - är ett minimiförslag men som, i dagsläget, är det enda realistiska förslaget för att kunna återuppta fredsarbetet.
Slutligen, den europeiska ståndpunkten vad gäller fredsprocessen har inte förändrats och ni kommer, i slutsatserna från det Europeiska rådet i Cardiff, att kunna konstatera, när resolutionen som antogs av statscheferna och premiärministrarna delas ut till parlamentet, att unionen, som rimligt är, återigen, punkt för punkt, bekräftat det som varit tradition sedan Venedig, Luxemburg, Amsterdam och som självfallet bekräftats också av det Europeiska rådet i Cardiff.
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag skulle vilja lägga fram min grupps inställning till detta svåra och känsliga ämne i tio punkter. För det första: Vi bekänner oss helt och fullt till fredsprocessen i Oslo. Det skall stå fullständigt klart. Den skall följas, och - vilket även rådsordföranden nämnde - vi vill se framsteg vad gäller Syrien och Libanon och fredsfördrag med dessa båda länder. Tyvärr förlorade återigen den israeliska regeringen modet, den som hade börjat inta en fredlig inställning, i synnerhet gentemot Libanon.
För det andra: Europeiska unionen är en del av denna fredsprocess. Därför låter vi oss inte trängas undan, för genom vårt politiska, moraliska och ekonomiska engagemang är vi en del av denna fredsprocess. Vi vill inte gå in i detta engagemang eller uppfylla detta engagemang i Förenta staternas ställe, utan tillsammans med Förenta staterna som en absolut nödvändig partner i denna fredsprocess.
För det tredje: Europa förebrås ibland för att det blandar sig i angelägenheter, som inte angår Europa. Nej, vi blandar oss inte i främmande angelägenheter, vi blandar oss i våra egna angelägenheter! Genom att den israeliska regeringen har avbrutit fredsprocessen är den goda grannsämjan mellan Europa och de andra kuststaterna i Medelhavsområdet förstört. Detta värjer vi oss mot med all rätt, för Barcelonaprocessen är en oerhört viktig process för hela Medelhavsområdet, också för Europa, och den för inte störas.
För det fjärde: Vi erkänner helt och fullt och utan förbehåll Israels rätt att existera och Israels rätt till maximal säkerhet. Vi har ingen som helst förståelse för terrorn. Terrorn måste bekämpas vid dess politiska, ekonomiska och sociala rötter, och säkerheten får inte vara någon förevändning för att inte fortsätta med fredsprocessen. Tvärtom, vi uppmanar den israeliska regeringen att göra allt, så att de inte till och med gynnar terror- eller radikala grupper i Mellanöstern med sitt agerande.
För det femte: Europeiska unionen måste fortsätta med sin politik för att stärka den ekonomiska infrastrukturen i de palestinska områdena. Flygplatsen är färdig, de palestinska myndigheterna har lovat och sagt ja till att inbegripa Israel i säkerhetsdiskussionerna. Flygplatsen kunde planeras, och snart kunde man börja bygga. Det är absolut nödvändigt, och det europeiska engagemanget står här fast.
För det sjätte: Vi vill alla - framför allt genom ekonomiskt stöd, men även genom politiskt och moraliskt stöd - hjälpa dem som kämpar för de mänskliga rättigheterna i Palestina, som kämpar för att det inte skall finnas någon ekonomisk brottslighet i Palestina, ingen korruption, och som också kämpar för att det skall skapas goda relationer till Israels folk. Vi vill ge vårt klara stöd till dem. Det är ett engagemang som Europa bekänner sig till, och måste bekänna sig till.
På samma sätt - och detta är punkt nummer sju - vill vi även stödja alla fredsälskande krafter i Israel, som vill bygga broar mellan den palestinska och den arabiska befolkningen, som erkänner allas rättigheter i Israel - även den arabiska befolkningens - och som framför allt gynnar religiös tolerans. Jag blev vid mitt senaste besök synnerligen imponerad av de människor, som genom judiskt-religiösa diskussioner kämpade för freden och stod upp mot fanatismen, mot den religiösa intoleransen i det egna landet.
För det åttonde: Vi vet att Jerusalem är en särskilt känslig punkt. Vi har förståelse för känslorna hos många israeler, men vi har även förståelse för den arabiska befolkningens känslor. Därför vänder vi oss mot sådana åtgärder som enbart vill förändra äganderättsläget före förhandlingarna om Jerusalem. Vi vänder oss mot alla radikala grupper och mot den tolerans, som visas gentemot radikala grupper från stadsförvaltningen i Jerusalem eller från den israeliska regeringens sida.
För det nionde: Vi är absolut emot sanktioner som medel för att reglera det bilaterala förhållandet mellan EU och Israel. Vi är emellertid lika absolut och entydigt för respekterandet av fördragsenliga överenskommelser och vi stöder kommissionen i dess ansträngningar för att åstadkomma detta.
För det tionde: Vi erkänner palestiniernas rätt till en egen stat, och vi hoppas att Israel hjälper till vid grundandet av denna stat, så att denna stat kan grundas med och inte mot Israel. Detta betonar Simon Peres om och om igen: Israels existens kräver existerandet av en suverän palestinsk stat i en fredlig samvaro, och detta Europa bör och måste medverka till denna fredliga samvaro!
(Applåder)
Fru ordförande! De israelisk-palestinska frågorna, Mellanösternfrågorna, är utomordentligt invecklade och därför är vi tvungna att vara mycket försiktiga när vi tar upp dem. De är invecklade på grund av det inbördes förhållandet mellan Israel och palestinierna, båda kan göra anspråk, anspråk som ibland står i vägen för varandra. Sedan har vi även Förenta staternas medling, en process som i sig också kräver ytterst stor försiktighet. Om vi tillkommer som part måste vi göra vårt allra bästa att uttala oss mycket klokt. Ändå är det bra att Europeiska unionen är verksam även här eftersom vi - och jag håller fullständigt med Swoboda - har ett stort historiskt och även aktuellt ansvar i området. Det kommer vi inte ifrån. Vi kan inte säga: Låt de andra hålla på med det där, Europa är neutralt. Därför är det också viktigt att vi har någon, Moratinos, som har mandat att se efter på vilket sätt Europeiska unionen kan bidra till en lösning på problemen i området. Det kräver naturligtvis också att rådet har en tydlig ståndpunkt, eftersom den förvirrade beslutsprocessen i rådet när det gäller utrikespolitik bara, det vet vi bara allt för väl, leder till mer elände. Rådets beslutsprocess borde också stå under rimlig kontroll av parlamentet. I vems namn uttalar man sig egentligen? Talar man verkligen för den europeiske medborgaren eller är det oklart?
Fru ordförande! Vi ser allt för ofta hur medlemsstaternas regeringar vidtar åtgärder på egen hand. Det har varit så tidigare och det verkar bli så även nu. Naturligtvis hjälper det inte särskilt mycket för att lösa problemen. Man kan inte åka dit och ena gången uttala sig utifrån en fransk hållning, den andra gången utifrån en tysk eller nederländsk eller engelsk hållning. Vi måste ersätta det med ett agerande i Europas namn. Som det nu är kan ju varje medlemsstat hålla sin egen dubbla dagordning i kontakterna med Israel och med palestinierna. Ibland är det därför bättre att tiga om man inte verkligen kan tala för hela Europa.
Det invecklade i situationen kommer sig naturligtvis också av det faktum att den politik som kretsen runt Netanyahu för har fått ett så stort inflytande. Det är inte bra för Israel heller. Det förstärker radikalismen på alla håll, både i Israel och hos palestinierna, och man skulle ibland själv kunna känna dig benägen att göra radikala uttalanden. Då är det bättre att vara klok. Det är dock ett stort problem att de politiska löften som den förra regeringen gjorde en gång i tiden inte efterlevs.
Fru ordförande! Europeiska folkpartiets grupp stöder därför denna resolution med kraft. Det är bra att Israels bosättningspolitik ändras med tanke på frustrationen i den ekonomiska utvecklingen och att den byts mot ett förtroendeingivande agerande som ger utrymme för uppbyggnad av samhället på båda sidor och utrymme för kontakter mellan människor, vilket främjar freden i området.
Fru ordförande! Fredsprocessen har hamnat i en återvändsgränd och allt det tryck som går att uppbåda behövs för att få i gång processen igen. Det behövs påtagliga resultat för att återfå lite dynamik i fredsprocessen. Ytterligare utarmning av palestinierna och brist på framtidsutsikter för dem ökar inte möjligheterna till säkerhet för staten Israel. Därför är det i premiärminister Netanyahus intresse att nu äntligen träffa avtal om tillbakadragande från de ockuperade områdena. Amerikanska planer i det avseendet skulle kunna bryta dödläget och förtjänar därför allt stöd men också några varnande ord.
Hotet från israeliska företrädare om att göra Europas roll i fredsprocessen beroende av lösningen av handelstvister kan inte accepteras. Bosättningarna hör för övrigt enligt internationell rätt inte till staten Israel. Unionen får inte ge några handelsförmåner till produkter från dessa bosättningar. Vi får inte ge någon bonus för den rättsvidriga utvidgningen av bosättningarna.
Netanyahu och Arafat måste prata med varandra igen. Så mycket hade vunnits som vi nu inte får ge upp. Dessutom står och faller hela vår Barcelonaprocess om Medelhavet med det. Unionen måste som ett komplement till USA plädera för en öppning av flygplatsen i Gaza, ackumulering av de ursprungliga reglerna för regional handel och främjande av samhällskontakterna mellan båda länderna.
Jag hoppas att det österrikiska ordförandeskapet skall visa lite mer taktfullhet än den brittiske ministern Robin Cook. Utan ett avtal om tillbakadragande från de ockuperade områdena kommer det aldrig att finnas någon grund för de så kallade final status -förhandlingarna som skall inledas i maj nästa år. Jag önskar Arafat och Netanyahu, palestinier och israeler klokhet, mod och politiska visioner.
Fru ordförande! De senaste åren har jag tre gånger haft förmånen att kunna besöka palestinierna i de palestinska områdena. Jag har kunnat konstatera att det skett väldiga framsteg: bättre infrastruktur, Gazas allmänna anseende har förändrats och förbättrats. På Västbanken sker det en explosion i byggande och vi talade också nyligen med en palestinsk entreprenör som påbörjat bygget av en stor hangar som skall ge form åt industriområdet vid gränsen med Gaza. Allt är alltså inte längre negativt. Ändå känner jag en underliggande spänning och missnöje hos palestinierna och det med rätta. Processen håller nämligen på att stagnera. Jag känner också en ökande missnöje hos palestinierna med avseende på den rättsliga gången i de egna områdena. Därför tycker jag att det skulle varit bättre om det i punkt 4 i vår resolution inte talas om en gemensam säkerhetskommitté mellan EU och palestinierna utan ett gemensamt EU-palestinskt rättsstöd.
Mötet med Hamas-ledarna lovade inte särskilt gott. De kunde inte uttala sig bekräftande om Israels existens på medellång sikt. Det har jag ändå stora svårigheter med. Inte heller i den palestinska stadgan har den punkten tagits bort.
Vi gjorde också ett besök vid flygplatsen. Jag tyckte det var uppmuntrande att se att flygplatsen i arkitektoniskt avseende passar i den arabiska kulturen, men det saknas utrustning. Det kan inte fungera, det tas upp i vår resolution. Ärligt talat har dock Israel rätt till säkerhet. Palestinierna har rätt till utveckling. Så vitt jag kan se gäller det paketet hela regionen. Om Israel kan göra framsteg med Syrien och Libanon kan de det med palestinierna också. Låt oss därför framför allt yrka på att Libanon och Syrien sluter fred med Israel, då kan det hända något i samtalen med palestinierna. Jag hoppas att det även från socialdemokratiskt håll i Israel kommer lite positiva tongångar, det brister nämligen lite på den punkten just nu. Det tycker jag är synd.
Fru ordförande! Jag är övertygad om att om varje Europaparlamentariker hade tillfälle att fara till de palestinska områdena, och om han eller hon såg och hörde det som vår delegation just har sett och hört där, skulle den tanken bemäktiga sig oss att Europa inte kan bli kvar i sin försiktiga och avvaktande attityd som är den europeiska i dag på det politiska planet i relation till fredsprocessen i Mellanöstern.
I mina ögon bör en sak vara klar: efter Madrid och Oslo går skiljelinjen inte mellan israeler och palestinier och araber i allmänhet, utan mellan dem som stöder och dem som omintetgör fredsprocessen. De som omintetgör den finns bland de två folken, med den skillnaden att efter Yitzhak Rabins tragiska död sitter de vid makten i Israel. Det är emellertid ett gemensamt intresse för de fredssträvande krafterna inom de två folken som är varaktigt beroende av varandra att medan tid är hindra Netanyahu och ultrahögern som han stöder sig på för att begrava den avgörande principen om land för fred. Det är deras gemensamma intresse att resa sig upp mot varje åtgärd som förstör det nödvändiga klimatet av förtroende för en fredlig samexistens, och med ännu större skäl ett långsiktigt samarbete. Jag tänker på utvisningar, förstörelse av hus, blockering av landområden och framför allt av utvidgningen och mångfaldigandet av bosättningar, däribland i östra Jerusalem. Det är inte att straffa Israel utan att hjälpa de israeler som engagerar sig för freden att försvaga Netanyahu när man uppmanar Europa att - som man har gjort med framgång i det förgångna på initiativ av vårt parlament - använda sina ekonomiska, vetenskapliga och tekniska relationer med staten Israel för att väga över till förmån för ett återupptagande av fredsprocessen. Jag vill lägga till att denna bestämda attityd från Europas sida skulle skapa gynnsammare villkor för USA: s ingripande och skulle inte alls störa USA i dess roll som fadder för processen.
Fru ordförande! Det besök som nyligen genomfördes av Europaparlamentets delegation för förbindelser med det palestinska lagstiftande rådet avslöjade en verkligt dramatisk situation. Vi står inför en allvarlig låsning när det gäller fredsprocessen och vi har kunnat konstatera att nya territorier som ockuperas av bosättare har blivit svaret på de krav som framfördes i Osloavtalet, dvs. " fred i utbyte mot land" . I stället för " fred i utbyte mot land" fick vi veta att den israeliska regeringen den 9 juni beslutade om nya bosättningar på Olivberget, mitt i östra Jerusalem.
Mot den bakgrunden är det uppenbart att palestiniernas livsvillkor är dramatiska, framför allt på grund av bristen på arbete och framför allt i Gaza. Situationen kännetecknas av, å ena sidan, de palestinska myndigheternas vilja att respektera Osloavtalet och, å andra sidan, regeringen Netanyahus avsikter att inte hålla vad de lovade i avtalet.
Ställda inför denna situation är det nödvändigt att åtminstone se till att kommunikationerna mellan Västbanken och Gaza garanteras, att den redan färdiga flygplatsen öppnas, att arbetena med att bygga hamnen påbörjas. Man måste också inse att om ett år måste Arafat, även om det sker ensidigt, utropa den palestinska självständigheten i enlighet med Osloavtalet.
Det är med andra ord uppenbart att vi måste göra allt vi kan för att de nationella palestinska myndigheterna skall kunna spela sin roll och få möjlighet, även ekonomiskt, att fortsätta sin verksamhet. Därför är godkännandet av Tomlinsons betänkande mycket viktigt. I det dödläge som råder kan man inte undvika att extremisterna på båda sidor växer sig starkare och därmed risken för militära lösningar. Om vi vill undvika en så katastrofal lösning måste vi agera skyndsamt för att få i gång fredsprocessen igen genom att använda alla påtryckningsmedel och alla diplomatiska medel som står till vårt förfogande. Vi stöder därför det som framförts av kommissionär Marín och av rådet, men vi begär ännu mer beslutsamma åtgärder.
Fru ordförande! Vi har alla hört för mycket gnäll om villkoren för befolkningen i de områden som ockuperas av den israeliska armén. Det får vara slut med ömkandet och den hycklande jämmern. Låt oss hålla oss till försvaret av rättvisan, av lagen och i första hand de resolutioner som har röstats fram i Förenta nationerna, eller till försvaret av texter som har undertecknats gemensamt av parterna.
En uppförandekodex har antagits, en tidsplan har fastställts. Dessa beslut, denna tidsplan och denna uppförandekodex bör respekteras. Även om de inte är helt obsoleta, är fredsavtalen i alla fall skadade och fredsprocessen verkar genomgå en dödskamp. Förhalningarna, fördröjningstaktiken, de halvkvädna orden från de israeliska myndigheterna har ett tydligt syfte.
Extremisterna på båda sidorna motsätter sig återupptagandet av seriösa förhandlingar. I främsta rummet måste man placera de religiösa fundamentalisterna som läser Koranen eller Toran för minsta tvist. När det gäller dessa extremisters inflytande på makten är det uppenbart att den israeliska regeringen är helt utlämnad. De uppseendeväckande uttalandena om en evig huvudstad och den larmande ankomsten av beväpnade nybyggare till de ockuperade områdena, återkallandet av uppehållstillstånd i Jerusalem, det faktum att de arabiska medborgarna i denna stad ser sin rätt att bo där bestridas, blockeringen i Ashdool av utrustning som skulle medge öppnandet av flygplatsen i Gaza, dessa är faktorer som ganska allvarligt äventyrar varje nytt framsteg.
Man måste dock även räkna med säkerhetsproblemen och terrorismen. Det är sant att ingen är skyddad i detta hänseende, inte Israel och dessvärre inte heller, kanske på kort sikt, Palestina. Hur som helst, terrorismen kan komma från vilket håll som helst, och Israel har förlorat sin premiärminister på det sättet. Kampen mot terrorismen och mot dem som frambringar den är klart och tydligt en tvingande nödvändighet. Vi måste se till att stödja den amerikanska diplomatins ansträngningar utan vilka ingenting skulle vara möjligt. Fram till nu och sedan åratal tillbaka utvecklar den stor uppfinningsrikedom och påhittighet. Vi har en viktig roll att spela för att få tidigare avtal att respekteras och i detta hänseende finns det anledning att välkomna kommissionens förslag beträffande produkter från bosättningarna utanför Israel. Genom att dra nytta av dessa produkter som tydligt kommer från arabiska områden till förmån för Israel gör man en gest som verkligen inte kommer att förstöra den israeliska ekonomin, men som ändå kommer att få en tydlig politisk betydelse. Man behöver bara se det mottagande som detta förslag fick i den israeliska pressen och av hela den israeliska regeringskretsen för att förstå att kravet på respekt för avtalen, i detta fall artikel 38, finns där, vilket kanske är en fingervisning för vår egen väg för framtiden.
Fru ordförande! Det inflytande som Europeiska unionen kan ha på fredsprocessen i Mellanöstern är främst indirekt och kan vara både gynnsamt och ogynnsamt. Risken är framförallt att vi måste konstatera att det är ett ogynnsamt inflytande. Hur kan unionen främja freden när den samtidigt avfärdar en parts politik och agerar allt annat än diplomatiskt? Ett talande exempel är Europeiska kommissionens initiativ att undanta produkter som kommer från de judiska bosättningarna från gällande handelsfömåner för Israel. Kommissionen gör analysen att bosättningarna på den västbanken inte hör till Israel. Kommissionen vill också låta utföra specialkontroll på importen av varor från Israel för att landet skulle fiffla med ursprungscertifikat och även exportera varor från palestinskt område som " Made in Israel" .
Jag skulle vilja fråga rådets ordförande om han står bakom Europeiska kommissionens hållning. Är den inte mycket oklokt med tanke på de pågående förhandlingarna? Om parlamentet konstaterar att Israel inte efterlever fredsavtalen så är det både ofullständigt och förhastat. Även på den palestinska sidan bryts det mot Osloavtalet och efterlevs de alltså inte. Dessutom är det frågan om man redan nu kan bedöma om avtalen efterlevs eller inte då den tidsfrist som fastställts ännu inte gått ut.
I Osloavtalet och interimsavtalet begärs en omgruppering i tre steg enligt ensidiga beslut av Israel. Landets regering har genom en viss omgruppering av sina trupper i alla fall formellt handlat i enlighet med avtalen, i vilka det inte står något alls om förhållandet mellan de tre etapperna.
Undervisande uttalanden för oss inte närmare en fred. I stället för att vilja spela en huvudroll i Mellanöstern skulle Europeiska unionen kunna lära av Förenta staterna som endast erkänner fredsprocessen och försöker stötta den.
Fru ordförande! Freden är något omistligt och den riskerar att bli bara en principdeklaration om regeringarna, den allmänna opinionen och det internationella samfundet inte anstränger sig. När det gäller freden i Mellanöstern måste vi uppriktigt fråga oss om Europeiska unionen verkligen har gjort allt som krävs för att få den avbrutna processen att starta på nytt. När de goda avsikterna havererar, när ett avtal upplöses i tomma intet kan man aldrig lägga skulden på enbart den ena parten. Det finns en massa samverkande orsaker som påverkar den politiska dialektiken som, i sin tur, riskerar att radikalisera de positioner som intagits och att omintetgöra ansträngningarna från alla de personer av god vilja på båda sidor som försöker nå fram till en balans som kan göra att dialogen återupptas. För det är detta som är den avgörande frågan när det gäller spänningen mellan Israel och Palestina. Oavsett vad som var den direkta orsaken till att processen avbröts är det utan tvekan så att en nystartad dialog skulle kunna ge konflikterna deras rätta proportioner och ge båda parter en möjlighet att betrakta situationen med blicken riktad mot framtiden.
Ett folk som har decimerats av förintelsen kan inte fortsätta leva i ett permanent tillstånd av spänning. Freden är dess primära mål, ett vitalt mål. Genom att hjälpa Israel att återfinna freden hjälper man också det palestinska folket att förbereda en dräglig framtid för hela regionen, vilken är i behov av ekonomisk och social utveckling. Många av Europeiska unionens ansträngningar omintetgörs av frånvaron av en politisk union, en gemensam utrikespolitik. Vi har nyligen nämnt avsättningar till förmån för palestinierna. Varför visar då TV bilder på fattiga och desperata människor? Vart har pengarna tagit vägen? Jag skulle också vilja att när vi ägnar oss åt vårt en aning byråkratiska och likgiltiga arbete kunde vi på näthinnan ha ansiktena på de israeliska barn som, när de kommer sjungande ut från sina skolor, övervakas av beväpnade människor som skall försvara dem mot nya terrordåd och tragedier. Vi får inte glömma att Europeiska unionen måste spela en annan roll än att bara vara en byråkratisk eller ekonomisk union. Vi måste också göra moraliska val.
Fru ordförande! Jag måste säga att efter flera besök från vår delegation under de senaste fyra åren har vi på senare tid funnit en situation som är svårare än tidigare. För första gången sedan Osloprocessen inleddes ser man en allmän hopplöshet. Detta är mycket farligt, och vi måste tyvärr räkna med möjligheten av en negativ utveckling. Ingen av knutarna har lösts upp, från korridoren mellan Västbanken och Gaza till stoppet för nya bosättningar, från fångarna som fortfarande finns i fängelserna, till vetot mot hamnen och flygplatsen i Gaza, färdig och funktionsduglig, till konsolideringen av den israeliska närvaron i östra Jerusalem, etc.
När det gäller den andra etappen av Osloavtalet väntar fortfarande USA: s förslag om ett partiellt tillbakadragande från 13 procent av territoriet, accepterat av palestinierna - även om vi inte instämmer - efter många förseningar på ett svar från israelerna. Tiden går och förstärker alla de extremistiska tendenserna i det israeliska och palestinska samhället. Framför allt Arafat har stora svårigheter och den som till äventyrs tror att en försvagning av hans position skulle underlätta processen begår ett allvarligt misstag! Vad göra? Tiden fram till en ensidig självständighetsförklaring från palestinsk sida och till dess att Osloavtalet löper ut, är kort och markerar en bortre gräns för alla dem som är för en fredlig utveckling.
Europeiska unionen bör intensifiera sin politiska närvaro i området genom en serie initiativ. För det första måste vi insistera på att USA gör en officiell framställan om ett israeliskt svar. Man kan inte längre bara avvakta detta överlämnande, som är nödvändigt, och man kan inte hoppa över det och föreslå en fredskonferens, vilket har gjorts nyligen. Visst kan man föreslå en fredskonferens, men först när man har fått ett svar på den reträttplan som föreslagits av USA, om det skulle vara negativt, för att inte lämna ett farligt politiskt vakuum. Initiativet till den konferensen bör för övrigt komma från Europeiska unionen, inte en enskild europeisk stat, utan unionen bör ta initiativet tillsammans med USA och övriga partners. Att göra det nu är dock för tidigt!
För det andra måste unionen säkra fonderna för Palestina. Vi kan inte nu ta bort det nödvändiga stödet för den palestinska självständigheten. För det tredje måste vi stödja - jag avser rådet och parlamentet, och den senare institutionen gör det, i och med den kompromissresolution som vi skall rösta om i dag - kommissionens båda initiativ om att tillämpa associationsavtalet med Israel och inrätta en ursprungskumulation för produkterna från regionen. Detta är inte en teknisk fråga, det är ett förslag som grundas i internationell rätt och associationsavtalen och också politiskt mycket viktigt. För det fjärde måste det till nya impulser och en ny utveckling av politiken Europa-Medelhavet och Meda-programmet.
I Palermo fick Barcelonaprocessen en ny inriktning och en ny trovärdighet. Det var tidigare en process i kris. Det finns en vilja att gå vidare, ny regional och interregional utveckling har signalerats och beslutet att avsätta en klumpsumma för finansieringen motsvarande den tidigare har bekräftats. Allt detta skall beslutats i Stuttgart. Även detta är ett viktigt bidrag från unionens sida när det gäller att bevara hoppet och att hålla vägarna mot freden öppna.
Slutligen vill jag nämna det initiativ som lanserades av Europaparlamentet. I Malta, tillsammans med parlamenten i Medelhavsområdet beslutades att inrätta ett forum för Medelhavsparlamenten i Bryssel i oktober. Även detta är fruktbart. Europa-Medelhavsrådet i Palermo såg detta som något positivt. Det är en del av detta parlaments arbete som är inriktat mot att utveckla kontakterna, om man säger så, mellan folken på olika nivå. Vi har främjat och vi fortsätter att främja möten och dialog mellan de israeliska parlamentarikerna och ledamöterna i det palestinska lagstiftande rådet, vi försöker förmedla kontakter mellan borgmästarna i de israeliska städerna och de palestinska och att få till stånd samverkan och samarbete mellan dem. Även detta forum för parlamenten runt Medelhavet kan visa sig fruktbart.
Detta är vad Europaparlamentet kan göra och jag tror att det vore bra om även parlamentet kunde intensifiera sin verksamhet.
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tycker att dagens debatt tydligt visar att vi alla är överens om var problemet ligger. Problemet är inte vad som händer i området och inte vilka förslag som framförts eller kommer att framföras, utan det är hur de hittillsvarande förslagen och initiativen skall genomföras och leda till resultat. Och jag tror att nyckeln till en lösning är att vi ändrar formerna för Europas närvaro i Mellanöstern, vilket jag främst vill framföra till rådet, som jag också tackar för dess betydelsefulla insatser.
Hittills har vi haft en medlare och väldigt många regeringar, och kommissionen har ett kontor, och detta är den första fråga vi måste lösa. Det skulle vara mycket mera effektivt, om vi i stället för medlare och i stället för en mångfald åsikter kunde inrätta ett organ, där alla berörda organisationer medverkade. Detta organ skulle ledas av en person med omvittnat goda kunskaper om utrikespolitik och om problemen i området. Då skulle vi få mycket bättre resultat.
De flesta av de ekonomiska frågorna har nämligen i viss utsträckning behandlats. Kommissionen har gjort ett utmärkt arbete, även om det behövs vissa kompletteringar i synnerhet när det gäller hanteringen av resurserna. Det som är viktigt är förutsättningarna för en lösning. Förutsättningarna för en fredlig lösning handlar inte bara om relationerna mellan Israel och Palestina. De går mycket längre, i synnerhet efter den nya politiska verkligheten. Jag tänker på kärnvapenproven men också på vissa länder som t.ex. Iran. Vi talar ju väldigt mycket om Syrien och Libanon, med all rätt, men det finns också andra länder, som t.ex. Iran, som påverkar eller försöker påverka denna situation.
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär! Förutom alla seriösa förslag, idéer och initiativ är det viktigt att vi bygger upp en bra organisation. Vi behöver en ny struktur, som garanterar Europas ständiga närvaro i området och samtidigt insatserna i samarbete med USA. Jag vill dock gå längre - kanske det finns andra krafter i världen som är intresserade - för att vi skall kunna uppnå resultat.
Fru ordförande! Under de senaste 16 månaderna har det knappast eller inte alls gjorts några framsteg i fredsprocessen i Mellanöstern. Lyckligtvis verkar det sedan förra veckan börja hända lite i förhandlingarna efter de senaste amerikanska förslagen. Ett konstaterande: Europeiska unionen har inte heller den senaste tiden lyckats spela en framträdande eller övertygande roll i denna för oss så viktiga fråga. Initiativet till och regin av de pågående förhandlingarna ligger helt i amerikanernas händer. Europeiska unionens magra politiska roll står inte i proportion till vårt stora finansiella bidrag, våra ekonomiska intressen och vår säkerhet. Det måste snabbt bli ett jämviktsförhållande i detta.
Europa får inte längre bara vara den som bidrar med kapital, världens största givare, utan måste mer än någonsin ge ett politiskt bidrag till en lösning för en varaktig fred. För att göra det måste dock unionen naturligtvis inför omvärlden kunna tala med en röst och föra en europeisk diplomati.
Så över till Europaparlamentets roll. Jag tror att vårt parlament på ett konkret sätt verkligen kan bidra till att förbättra den ömsesidiga förståelsen och kunskapen mellan israeler och palestinier. Inte genom diktat, genom resolutioner, med ett höjt finger, utan genom att stödja de så kallade people to people -projekten och framför allt genom att bidra till en dialog mellan medborgarna på båda sidor. Verklig fred växer fram bland medborgarna, bland de människor som varje dag lever sida vid sida med varandra, bland barnen, bland studenterna i området självt. Verklig fred kommer inte till stånd i toppen utan den växer fram bland gräsrötterna. Där måste vi odla fram ömsesidig respekt och fruktbar mark för en hoppfull och fredlig framtid. Det är vår roll som Europaparlament.
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Vi måste se till att detta parlament inte inskränker sig till att spela en sekreterarroll, inte begränsar sig till att bara notera vad som sker.
För det första vill jag opponera mig mot uppfattningen att fredsprocessen har stannat upp. Jag tycker tvärtom att fredsprocessen i Mellanöstern går bakåt, snabbt och farligt. Det är alltså inte sant att vi står stilla. Situationen förvärras märkbart. Det förekommer i dag en radikalisering, klart märkbar på båda sidor - såväl den israeliska som den palestinska - som bereder stora svårigheter för dem som fortfarande tror att freden är det enda instrumentet, den enda grunden, den enda fasta punkten för att kunna åstadkomma effektiv utveckling, dvs. samarbete mellan Israel och palestinierna. Det måste sägas att Arafat är den som riskerar mest och ett slutligt sammanbrott för fredsprocessen skulle oundvikligen hjälpa dem som tror på den religiösa extremismen, fundamentalismen och därmed fullständigt omintetgöra deras ansträngningar som har arbetet för freden, först och främst Arafat. Men Netanyahu, å andra sidan, har samma problem. Hans radikala extremister i de religiösa partierna blockerar alla framsteg i fredsprocessen. Men detta, det måste sägas, är ett alibi från israelisk sida. Personligen anser jag det vara oacceptabelt att Israel ännu inte har svarat på det amerikanska förslaget, som redan var en kompromiss, om det partiella, mycket partiella tillbakadragandet - de berömda 12, 13 eller 11 procenten - från de ockuperade områdena.
Det har också sagts i kammaren att Europa har varit frånvarande. Även detta vill jag dock invända mot. Tyvärr har Europa inte varit frånvarande, utan har gjort sig skyldigt till att skapa ytterligare förvirring. Fredsprocessen i Mellanöstern är en återspegling av Europas impotens och oförmåga. Ena dagen reser Chirac dit och säger något, nästa dag reser Cook dit och säger något annat, sedan reser Kohl dit och säger ytterligare något annat. Detta är ett tecken och en signal som säger att Europa inte bara inte har någon roll att spela, utan att Europa för tillfället spelar en negativ roll. Vi fortsätter att vara femton politiska dvärgar som inte lyckas tala med en gemensam röst i någon fredsprocess, i någon utrikespolitisk process i världen för närvarande.
Herr ordförande! Vi står ännu en gång inför en debatt om krissituationen i Mellanöstern.
Återigen kränker den israeliske premiärministern, Netanyahu, de avtal som fritt accepterats och ratificerats av hans parlament och han blockerar, dessutom, varje försök till förhandling, såsom det visat sig under mötet den 4 och 5 maj i London. Till och med Förenta staternas försök att inleda nya förhandlingar genom ett minimiförslag har blockerats av Israel, som Marín konstaterat.
Det är uppenbart att Israel inte vill uppfylla avtalen. Israel drar sig inte tillbaka från territorierna, de fortsätter att ockupera territorier och hålla tusentals palestinier i fängelse. Förenta staterna har förlorat sin medlarroll, och Europeiska unionen måste utöva påtryckningar mot Israel genom att sätta upp villkor för dess avtal med denna stat.
Den enda lösningen är uppfyllandet av de internationella avtalen, där Europeiska unionen och dess medlare måste ha en framträdande roll.
Vi måste, från unionens sida, blockera de gällande avtalen med Israel och uppmuntra alla ansträngningar för att hjälpa det palestinska lagstiftande rådet. Hamnen och flygplatsen i Gaza och återlämnandet av territorierna är krav som inte är förhandlingsbara och om Netanyahu vill ha säkerhet, måste han förstå att säkerheten bara är möjlig genom avtalen.
Fru ordförande! Vi vet ju alla att israelerna fullständigt struntar i om vi talar med en röst eller femton röster eller hundra röster. Vad det handlar om är om vi talar eller om vi agerar. Israelerna sade ända fram till Camp David: " Vi vill ingenting annat än fred" . Sedan fick de fred med Egypten, med PLO och med Jordanien. De skulle kunna ha haft fred också med Syrien och Libanon om de hade hållit fast vid det som de sade: " Vi vill ingenting annat än fred" . Men vi vet ju att de i 31 år har byggt nya kolonier, har dödat barn som kastar sten, har spottat på FN: s resolutioner och struntat i ingångna avtal. De bygger " Stor-Israel" helt enligt de intentioner som Netanyahus lärofader Jabotinsky levererade redan på 1920-talet. Vi vet ju detta allihop. Vi vet att de struntar i prat och resolutioner. Varför är vi då inte beredda att gå från ord till handling?
I dag finns en intressant artikel i Libération som ställer just den frågan. Varför agera och intervenera bara i Kosovo? Är det bara europeiska massakrer som får Europeiska unionen att gå från ord till handling? Nu menar jag inte att vi skall skicka trupper till Israel - självklart inte! Men det brukar sägas att EU är en ekonomisk stormakt, men en politisk dvärg. Låt oss då använda oss av att EU är en ekonomisk stormakt! Låt oss använda den ekonomiska makten! Låt oss gå från ord till handling och verkligen sätta in ordentliga ekonomiska sanktioner! Jag är övertygad om att det skulle kunna påverka Israel. Om vi inte gör någonting, så är jag bombsäker på att 90-talet också kommer att få sitt krig i Mellanöstern, precis som alla de andra årtiondena. Här borde EU nu i alla fall göra någonting och gå från ord till handling genom fredliga, icke-våldsliga men kraftiga sanktioner mot Israel som bryter mot alla internationella lagar.
Fru ordförande, kära kolleger! I de områden där tio Guds bud uppenbarades, evangeliernas områden, har det sällan rått fred, ännu mer sällan respekt för värdigheten och rättigheterna hos alla samhällen som i sekler har gränsat till dem. Vid slutet av 1900-talet är allas vår önskan att en verklig fredsprocess inleds och förs till ett lyckligt slut.
Detta är svårt att förverkliga. Villkoren är emellertid klara. Israel bör definitivt ha rätt till en fred med säkra och garanterade gränser, och palestinierna har rätt till respekt för sin rättigheter, sin värdighet och sin frihet. Det är avskyvärt att fortsätta att placera dem i townships i en oacceptabel apartheid, och det är illusoriskt att tro att detta skulle kunna fortgå utan en ny resning av en omfattning som inte kan förutses. Palestinierna finns där sedan urminnes tider precis som judarna, de har rätt till en fri, oberoende och suverän stat.
Men freden går även via Syrien och Libanon. Libanon har lidit av närvaron på sitt territorium av hundratusentals palestinier som har fördrivits av Israel och som uppförde sig inte som välkomnade flyktingar utan som erövrande revolutionärer i mottagarlandet.
Det är denna verklighet som min rörelse har funderat på, för Nationella fronten kämpar inte mot immigrationen på grund av vilken rasism som helst utan tvärtom för att undvika att man i morgon i Frankrike skall skapa oåterkalleliga situationer för sig som kan jämföras med situationen i Libanon, Bosnien eller Kosovo.
Visst bör Israel lämna Libanon, men Syrien bör göra det samtidigt, för om Israel i söder ockuperar den s.k. säkerhetszonen, ockuperar Syrien hela resten och, vad värre är, håller den libanesiska staten under något slags protektorat, där den politiska befogenheten förenas med militär närvaro och polisterror. De senaste förslagen av Jacques Chirac i Libanon är beklagansvärda, för de verkar endast rikta sig mot Israels närvaro.
Hur skall man tolerera att befälhavaren för de libanesiska styrkorna, Samir Geaga, i Beirut, på grund av att han varken har velat lämna Libanon eller acceptera att vara minister i en marionettstat efter veritabla Moskva-rättegångar, har hållits kvar i mer än fyra år i en verklig fängelsehåla i försvarsministeriets källare! Finns det emellertid inte ibland ett slags diskret och objektivt samförstånd mellan Hafez el-Assads Syrien och Israel att på libanesisk mark vidmakthålla ett krig som de båda regimerna kanske behöver för att säkra sin inre stabilitet eller för att begära allt mer internationell militär hjälp.
Judarna har makten, muhammedanerna har mängden. Orientens kristna befinner sig emellertid i detta tillstånd av dhimmi som den store israeliske historikern Bat Yeor har beskrivit i sitt märkliga verk " Les chrétiens d'Orient entre djihad et dhimmitude (De kristna i orienten mellan djihad och dhimmi)" . De kristna i Libanon bör återfå sitt lands oberoende, de bör kunna återfå den roll som var deras, att vara fria i det land där, enligt Béchir Gémayels uttryck, klockorna skall kunna ringa utan hinder, det land som inte bara gick i god för deras rätt till folkstyre, utan även erbjuder andra kristna gemenskaper i Mellanöstern hjälp, solidaritet, till och med en säker tillflykt.
Fru ordförande, kommissionär, kolleger! Var och en är medveten om det: Denna morgon i den stund när vi för femtielfte gången diskuterar situationen i Mellanöstern i närvaro av fyra ledamöter av Knesset på vår åhörarläktare vilka jag vill hälsa välkomna, denna morgon står vi vid en vändpunkt och i ett ögonblick när allt kan hända, det värsta som det bästa.
Jag är en vän till Israel sedan länge, som så många andra var jag det för nästan fyrtio år sedan när det var på modet i Europa, och jag är det fortfarande, även om modet har växlat. Jag var det när Israel bestod av en handfull överlevande som hade beslutat sig för att existera. Jag är det ännu i dag när Israel har blivit en mäktig stat. Den konfessionslöse som jag är var jag redan när Israel byggdes upp i kibbutzerna till ljudet av en glad konfessionslöshet. Jag är det fortfarande trots att jag ibland hör våldsamma debatter som förs till och med inom det israeliska samhället.
I fem år har jag varit ordförande för delegationen för förbindelserna med Israel. I denna delegation har mina kolleger och jag arbetat och vi fortsätter att arbeta för freden och vänskapen mellan Israel och Europa. Vi har arbetat på alla områden: ekonomiskt, socialt, kulturellt samt på forskningens och teknikens områden. Vi knyter band som vi lagar när de repas upp. Vi stödde Yitzhak Rabin, vi begrät honom och efter de senaste valen arbetar vi med det nya team som har kommit till makten genom demokratiska val.
Kära kolleger! Om jag påminner om allt detta är det för att säga det klart och tydligt till alla i min vänskaps namn, vår vänskap till Israel, att vi är mycket oroliga vid åsynen av de inre och yttre faror och demoner som hotar Israel och regionen. Om jag påminner om detta är det även för att klart och tydligt säga att jag personligen i det stora hela ger mitt bifall till den gemensamma resolution som kommer att föreslås oss.
För en gångs skull är texten kort, klar och läsbar. Meddelandet är starkt utan att vara aggressivt. I vissa avseenden skulle jag emellertid ha önskat vissa viktiga preciseringar. I punkt 3 i resolutionen insisterar man inte tillräckligt enligt min uppfattning på Syriens tunga ansvar för säkerheten såväl i Libanon som omkring Libanon. Man har även glömt de länder i regionen som finansierar den fundamentalistiska terrorismen, och man framhäver inte tillräckligt den fundamentala roll som vår representant, Moratinos, spelar.
Beträffande mellanavtalet i punkt 9 måste man först beklaga att associationsavtalet egentligen inte har ratificerats, vilket för övrigt beror på Frankrike och Belgien. Framför allt måste man bekräfta att - om man kan diskutera villkoren för genomförande genom en debatt om produkternas ursprung - det inte skulle finnas anledning att det blev ett indirekt medel som besvärade de förhandlingar som förs, ja rent av att vidta sanktionsåtgärder mot Israel.
Slutligen förstår jag och accepterar jag Israels behov av säkerhet och palestiniernas förhoppningar om erkännande. För att förena de två behövs en rättvis fred som tillkommer genom en förhandling som garanterar Israels och palestiniernas säkerhet och samexistens. Att påminna om Yitzhak Rabin denna förmiddag det är för mig även ett sätt att hylla honom, soldaten, pionjären, Israels arkitekt, därefter initiativtagaren och första israeliska undertecknare av Osloavtalet med palestinierna. Att minnas honom är att fortsätta hans arbete.
Herr ordförande! Det är passande att vi debatterar detta denna förmiddag i närvaro av den israeliska delegationen från Knesset. Det är förmodligen ganska irriterande för dem att höra många av talarna denna morgon uppmana den israeliska regeringen till eftergifter.
Jag instämmer nog med rådets ordförande i hans uppmaning till mod och framsynthet. Det är den rätta inställningen som vi behöver för närvarande och kanske inte de övriga saker som han kunde ha nämnt: konfrontation och förvirring. Vi måste häva den blockering som vi har och den allt hårdare attityd som båda parter tycks ha antagit. Rådets ordförande sade helt riktigt att det var nödvändigt att förstå att ordförandeskapet hade tagit initiativet till att sammankalla Netanyahu och Arafat i London.
Men det var nödvändigt - om vi skall vara helt uppriktiga - beroende på rådsordförandens inkapacitet när han försökte besöka Har Homa, och åstadkom väsentligt hårdnande positioner och uppfattningar inom Israel och inom Palestina.
Det finns en hänvisning i resolutionen som jag stöder till fullo, vilken ber rådets ordförandeskap att uppmana medlemsländerna att avhålla sig från individuella initiativ och, i stället, arbeta genom lämpliga mekanismer i Europeiska unionen.
Utan tvivel stöder kollegerna och jag helt och fullt det Caccavale sade - det är inte till hjälp att enstaka ministrar försöker med sina egna lösningar i en situation som denna. Vi behöver mod och framsynthet. Jag tror också att vi behöver nya initiativ från Europeiska unionen, i samarbete med USA, för att försöka komma till någon typ av anständig lösning med syrierna, libaneserna, israelerna och palestinierna. Låt oss även på det området inkludera egyptierna, jordanierna och, förhoppningsvis, även iranierna och irakierna.
Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Detta är en återkommande fråga i vilken det blandas kulturella, känslomässiga och politiska element hos alla européer, och jag vill här understryka att såsom det understrukits av såväl rådet som av kommissionen, har vår inblandning i fredsprocessen i Mellanöstern varit föregångare till utarbetandet av en gemensam utrikespolitik. Från Venedig till Oslo via Madrid, finns det en ovanlig samstämmighet - skulle jag säga - inom unionen, alla men till trots. Jag skulle i detta ögonblick, med anledning av det brittiska ordförandeskapet, vilja välkomna premiärminister Blairs ansträngningar och även utrikesministerns, Cook, som vad jag förstår inte behandlades som sig bör under sitt besök i Jerusalem.
Frågan som vi ställs inför är emellertid inte så mycket att göra en historisk reflexion och förklara vad som händer. Diagnosen har förklarats ingående i dag. Frågan är hur vi kan bidra till att lösa upp den kvalfyllda och dramatiska situation som fredsprocessen befinner sig i. Jag tycker att vi, förutom att komma med mer eller mindre briljanta förslag, måste försöka att se i vilken utsträckning vi, från parlamentets sida, kan bidra med positiva element. Och det finns ett som inte nämnts här under förmiddagen och jag vill göra det inför medlemmarna av delegationen från Knesset , och det är det att Israel har ett större moraliskt ansvar såtillvida att man just firat 50-årsdagen av skapandet av staten Israel, som är en stark och kraftfull demokrati i hjärtat av Mellanöstern. Detta ger Israel en mycket större styrka och ett mycket större ansvar.
Jag hade möjligheten, som ordförande för Europaparlamentet, att förklara vår syn i Knesset vid en mycket mer hoppingivande tidpunkt - det var samma dag som processen började i Madrid. Jag är också en gammal vän till såväl judar som araber - i min ungdom hade jag möjligheten att arbeta på en kibbutz -, och jag tror att vi måste fortsätta den dialogen även med de som kan ha en hårdare ståndpunkt - och bevis på detta är det nyligen avslutade besöket från ordföranden för Knesset , som vi hade en kritisk dialog med - därför att det är just - och det måste erkännas -, positiva erfarenheter på fredsområdet, inte bara den saknade premiärministern Rabins utan också premiärminister Begins, med Camp David avtalen, som bevisar att fred brukar slutas just med de som man inte är överens med.
Jag tror också att vi måste vända oss till våra israeliska vänner och säga att Masada-syndromet och skapandet av ett bantustan inte är lösningen på problemen i Mellanöstern. Jag skulle också, förutom uppmuntrandet av den kritiska dialogen, lägga till ytterligare två element: stödjandet av kommissionens förslag och en gemensam åtgärd med Förenta staterna, med tanke på den framträdande roll som vår medlare, Moratinos, måste ha.
Herr ordförande! Jag skulle vilja säga en eller två saker som svar på debatten vi har haft denna förmiddag. Debatten har tydligt visat att det finns en utbredd oro över situationen i Mellanöstern och det nyligen inträffande misslyckandet med att åstadkomma vidare framsteg. Vi känner alla fruktansvärd frustration varje gång vi tror att ett genombrott är nära och sedan händer något som innebär att situationen inte förs vidare i någon större utsträckning.
Jag håller i hög grad med om det som en av dem som bidrog till debatten sade, att det vi behöver är inte fler förslag för att försöka hantera de svåra frågor som ligger framför oss, det är genomförandet av en del av de existerande förslagen baserade på Osloavtalet. Rådets ståndpunkt är att vi ger starkt stöd till kommissionens initiativ att försöka att " anstifta" till steg mot förhandlingsbordet, och där det är möjligt att försöka att använda ekonomiska åtgärder likväl som politiska.
Vi är övertygade om att det finns ett behov av uppföljning efter London, där det fanns ett hopp om framsteg, och sätta i gång med att hantera situationen på det sätt som föreslås i det amerikanska förslaget. Det har tydligt framgått under debatten att denna syn stöds av många parter i denna kammare. Det är den uppenbara prioriteringen i tiden som ligger framför oss. Vi kommer också att be vårt sändebud, Moratinos, att göra vad han kan för att försöka övertala de olika parterna att anta det amerikanska erbjudandet om att föra förslagen ytterligare framåt. Denna ståndpunkt är inbegripen i slutsatserna vi enades om i Cardiff i går; om de inte redan har delats ut så kommer det att ske inom kort.
Jag har tagit emot sju resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten avbruten.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.30.
Ekonomiskt och tekniskt samarbete med de ockuperade områdena
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-180/98) av Tomlinson för budgetutskottet om förslag till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1734/94 av den 11 juli 1994 om ekonomiskt och tekniskt samarbete med de ockuperade områdena (KOM(97)0552 - C4-0048/98-97/0316 (SYN).
Herr ordförande! Först av allt skulle jag vilja välkomna rådsordförandens kommentarer om mitt betänkande under föregående debatt. Han identifierade mycket tydligt mina intentioner och budgetutskottets intentioner, å vars vägnar detta betänkande läggs fram.
Fredsprocessen är viktig och behöver skäliga resurser. Det är huvudsakligen det som det handlar om. Kommissionens förslag till en förordning från rådet som ändrar rådets förordning från den 11 juli 1994 måste ta itu med två frågor: frågan om den rättsliga grunden och frågan om förordningens varaktighet.
Den nuvarande förordningen från rådet måste därför ändras och där är vi överens med kommissionen, men vi tror att det nuvarande förslaget från kommissionen är för modest och i flera hänseenden därför inadekvat. Det existerande problemet är att det inte finns någon rättslig grund för de återkommande kostnaderna varken för de palestinska myndigheterna eller för EIB-aktiviteterna. Detta är allvarligt i alla händelser, men i ännu högre grad mot bakgrund av EG-domstolens utslag förra veckan. Kommissionens nuvarande förslag, på vilket mitt betänkande är baserat, klarar ut detta, men bara för återstoden av 1998. Det ger oss identiska problem under nästa och åren därefter. Parlamentets ändringsförslag, som det har utarbetats och enhälligt antagits av budgetutskottet, försöker att lösa detta och att göra andra saker, åtminstone för åren 1999 och 2000, och sålunda är deras enda syfte att försöka hjälpa kommissionen att etablera en långsiktig strategi för något som vi alla är överens om är absolut nödvändigt - korrekt inblandning och finansiering av Europeiska unionens bidrag till fredsprocessen i Mellanöstern.
Budgetkontrollutskottets ändringsförslag är tydliga. Jag kommer bara att gå igenom dem mycket kortfattat. Ändringsförslag 1, 3 och 4 är avsedda att förenkla stycken i ingresserna och att inbegripa ett omnämnande av förordningens varaktighet. Ändringsförslag 5 och 6 citerar rådets beslut, vilket går ut 2000 och i ändringsförslag 5 rättfärdigas det påföljande ändringsförslag 6. Det senare ändringsförslaget föreslår att en ändring av terminologin används i denna åtgärd. Vi kan alla enas om att termen " ockuperade områden" är förlegad, med tanke på utvecklingen sedan 1994, och att Västbanken och Gaza skulle tyckas vara en mer korrekt benämning att använda genomgående i förordningen. Emellertid måste vi även notera att det ekonomiska och tekniska samarbetet skulle kunna komma att koncentreras genom de palestinska myndigheterna på Västbanken och Gaza så det kan vara så att denna mer omfattande fras är mer riktig. Utskottet för utrikes-, säkerhets och försvarsfrågor har också övervägt denna aspekt. Det som är uppenbart är att benämningen " ockuperade områden" nu är förlegad.
Ändringsförslag 2, 7 och 8 införlivar till fullo i Tomlinsonbetänkandets text de ändringsförslag som föreslogs av utrikesutskottet, vilka klargör målen och formerna för denna åtgärd, och understryker åtgärdens bidrag till att befästa fredsprocessen.
Ändringsförslag 9 och 10 tar upp områden där vi kanske inser att kommissionen möjligen har en marginellt avvikande syn från parlamentet, beroende på att dessa gäller den erforderliga informationsnivån från kommissionen till budgetmyndigheten och kommittéförfarandet; detaljerna förklaras utförligt i motiveringsdelen.
Ändringsförslag 11 och tillägget till förslaget till lagstiftningsresolution uppmanar kommissionen att lägga fram förslag om en ny enhetlig, befästande rättsakt för att fortsätta stödet till fredsprocessen efter år 2000. De syftar till två saker: att reda ut den förvirrade situationen vad gäller det nuvarande förslagets rättsliga grund och skapa större konsekvens och öppenhet i framtiden.
Jag tror att alla dess ändringsförslag är avsedda att hjälpa kommissionen i det som den försöker att åstadkomma å Europeiska unionens vägnar i de ockuperade områdena. Jag säger " tror" , beroende på att kommunikationen med kommissionens enheter tyvärr, bortsett från kommissionären, har varit långt ifrån tillfredsställande under denna process. Faktiskt skulle jag kunna gå så långt som till att säga att de har uppfört sig illa i förhållande till Europaparlamentet. När jag utnämndes till föredragande å Europaparlamentets vägnar, bad jag om att få träffa en lämplig representant från kommissionen. Som svar på min förfrågan besökte han mig den 2 mars och jag ställde specifika frågor. Vid budgetutskottets diskussioner den 17 mars, 21 april och 30 april betonade jag återigen alla de frågor jag hade tagit upp med kommissionens representant och på vilka jag inte hade fått något svar. Jag hade ett mycket hjälpsamt och fruktbart möte med kommissionär Marín i andra frågor och jag nämnde för hans kabinett den 5 maj att jag fortfarande väntade på svar på frågor som jag hade ställt den 2 mars. Efter det tog ett flertal personer kontakt med mig: den första gruppen frågade vilka de ursprungliga frågorna var, bortsett från det faktum att de hade publicerats i mitt förslag till betänkande som hade gått till budgetutskottet några veckor tidigare. Slutligen fick jag ett svar den 8 juni, dvs. förra måndagen.
Jag tar inte upp detta för att jag vill skälla ut någon, utan för att visa vilka svårigheter som uppkommer när parlamentet försöker att hjälpa kommissionen. Till exempel ville vi veta hur kommissionen hade fullföljt sina skyldigheter att rapportera till budgetmyndigheten och jag citerar dessa två meningar från ett svar som jag fick " Jag är medveten om att kommissionen inte har rapporterat i enlighet med ordalydelsen i artikel 6.1" säger generaldirektören, Cioffi, och fortsätter sedan inte med att ursäkta detta utan att säga: " Med hänsyn till politiska svårigheter och frågans känslighet, har kommissionen ansett ovanstående som adekvat." Varken jag eller någon annan medlem i detta parlament anser detta adekvat. Vi har inte haft den fruktbara dialog som vi skulle ha velat ha och ändå, trots detta, producerar vi ändringsförslag som förbättrar ert förslag och hjälper kommissionen, rådet och hela Europeiska unionen att göra det vi alla vill - att ge ett meningsfullt och konstruktivt finansiellt och politiskt bidrag till lösandet av processen i Mellanöstern. Därför yrkar jag om kammarens bifall för alla 12 ändringsförslagen.
Herr ordförande! Det skulle vara svårt att inte instämma i kommissionens förslag när det gäller det ekonomiska stöd som ges till de styrande på de palestinska områden som vi kallar Västbanken och Gaza.
Det skulle vara svårt, eftersom det under nuvarande förhållanden är naturligt att en stor del av det ekonomiska stödet går till den byråkratiapparaten. Vad kan man dessutom göra i en situation när den ekonomiska utvecklingen hindras inom just dessa områden. Inte ens den föreslagna hamnen har blivit verklighet, eller flygplatsen, som borde vara de mest elementära och enkla sakerna. Att i denna situation ge en rättslig grund åt ett faktiskt förhållande som har existerat till detta ögonblick - dvs. att ge även administrationen ekonomiskt stöd - blir en skyldighet, på samma sätt som det andra förslaget som rör överföring av räntan på de lån som givits av Europeiska investeringsbanken.
Kommissionen föreslår vissa ändringar när det gäller förordningen. Man understryker den grundläggande karaktär som det ekonomiska och tekniska samarbetet har när det gäller att utveckla fredsprocessen på samma sätt som man understryker det civila samhällets betydelse när det gäller den demokratiska utvecklingen i området. En annan viktig punkt är uppmaningen till kommissionen att ge parlamentet en årlig redovisning av vilken effekt samarbetet har.
Tillåt mig, herr ordförande, efter att ha sagt detta, mycket kortfattat men även tämligen rakt på sak, att göra ett par reflexioner i samband med den debatt som har förts hittills, framför allt när det gäller omöjligheten för Europeiska unionen att göra mer med de medel som står till förfogande. Europeiska unionen gör dessvärre vad den kan, eller snarare det den har förmågan till, dvs. den lämnar ekonomiskt stöd, eftersom den svårligen skulle kunna göra annat med tanke på att den är en ekonomisk maktfaktor och inte en politisk. Jag säger inte detta för att förminska värdet av de ansträngningar som kommissionärerna och rådets ordförande gör, utan för att understryka ett politiskt och institutionellt faktum, detta att vi har en Europeisk union utan politisk ledning. Man bör dessutom tänka på att inte ens USA, med all den betydelse som de har haft hittills i Mellanöstern, inte lyckas åstadkomma mer än mumlanden i mötet med en fredsprocess som vägrar gå framåt.
Herr ordförande! Låt mig därför avsluta med att påminna om den politiska intelligensen och kapaciteten hos en statsminister som tidigare fanns i Israel - Yitzhak Rabin.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi har ju redan tagit ställning på ett mycket utförligt sätt och uttryckt med all önskvärd tydlighet att kommissionens förslag går i rätt riktning och de kompletteringar, som framför allt Tomlinson har lagt ned så stor möda på, har förbättrat denna tendens ytterligare och förändrat den på lämpligt sätt. Tomlinson har riktat viss kritik, även mot medarbetarna i kommissionen. Jag skulle emellertid vilja uttryckligen lovorda två representanter för kommissionen som en positiv form av komplettering, eftersom de har gjort ett fantastiskt arbete: Det gäller Europeiska kommissionens representanter i Tel Aviv och i Jerusalem.
Jag har vid två besök lagt märke till att man här anstränger sig hårt för att representera Europa på ett bra sätt, med ett otroligt engagemang. Just därför är Tomlinsons betänkande också mycket viktigt i dag, eftersom det skall ge det nödvändiga ekonomiska stödet, men även annan backing , alltså uppbackning, så att Europeiska kommissionen verkligen på bästa sätt kan använda de pengar som den ger ut, och det politiska och moraliska engagemang som den visar. Våra representanter lider inte bara där, utan också på andra områden - vi har ju redan diskuterat detta i ett annat sammanhang - av att många beslut är för svåra att fatta och drar ut på tiden - ibland bidrar även parlamentet till detta, det medger jag - men vi måste fatta snabbare och mindre byråkratiska beslut, även vad gäller det ekonomiska stödet.
En andra punkt: Ni, herr kommissionär anser fortfarande - och jag och min grupp ger er vårt fulla stöd i detta - att vi inte får låta oss trängas ut ur fredsprocessen och vårt engagemang. Detta är helt riktigt! Emellertid kanske man kan se det på ett mera positivt sätt. Vi är en del av fredsprocessen, det kan ingen ändra på! Vi är en del av den genom vårt politiska, moraliska och ekonomiska engagemang. Kanske skulle vi behöva förbättra synligheten, the visibility , hos våra bemödanden och verksamheter. Det görs å ena sidan så mycket för den ekonomiska infrastrukturen, men även i frågor om demokrati, om de mänskliga rättigheterna, så att vi - och här har kommissionens representanter även lämpliga förslag - verkligen måste öka synligheten hos det som vi gör, för att bygga broar och för att skapa infrastrukturen.
Om vi bara använder en del av de här pengarna för att visa vad vi vill uppnå med dem, nämligen att vi har en europeisk förpliktelse för freden, vilket är inte bara viktigt för gruppkänslan, utan även rent allmänt för det offentliga och i Israel och Palestina, då skulle vår hjälp vara ännu mera effektiv. Får jag be er, herr kommissionär, att fortsätta med er politik, men verkligen tänka över hur vi kan utforma den politik som vi bedriver på ett ännu bättre sätt, just i kritiska faser, just i länder där kanske den officiella propagandan kanske betraktar vårt arbete något mera kritiskt än vad de breda befolkningslagren gör.
Herr ordförande! Jag tror att jag har fem minuter beroende på att Elles tyvärr inte kan komma. Det jag vill säga är en fortsättning på det som Swoboda just har sagt.
På påskafton 1997 hade jag nöjet att besöka det europeiska sjukhuset i Gaza, den allra sista dagen innan hantverkarna slutligen lämnade det - ett sjukhus som man har hållit på att bygga sedan 1990. Som sjuksköterska måste jag säga att jag var oerhört imponerad av sjukhuset. Faktum är att jag aldrig har sett ett bättre utrustat sjukhus i ett land som är i desperat behov av hälsooch sjukvård. Jag återvände igen i år på långfredagen, och det sjukhuset har inte tagit emot en enda patient, har inte fått en enda praktikant, sköterska eller medicinsk assistent. Det står där, kanhända, som en grafisk symbol över vår sterila roll i fredsprocessen i Mellanöstern.
Swoboda efterlyste en mer tydlig allmän uppfattning av vår roll i området. Om detta är den allmänna uppfattningen anser jag att det är skandalöst. Jag minns en episod från Javisst herr minister , ett brittiskt TV-program som många av oss uppskattade, där sir Humphrey meddelar att även om de har ett sjukhus har de inte råd med några patienter. Det är, befarar jag, exakt det som sker i Gaza. Jag är också tacksam mot kommissionärens för hans långa svar på min fråga, daterad den 16 mars, i vilket han talar om för mig vilka summor som har spenderats på detta sjukhus: över 50 miljoner ecu, och inte en enda patient har behandlats på sjukhuset.
Byggföretaget väntar fortfarande på en ganska avsevärd summa pengar, och eftersom det är ett litet byggföretag från Nordirland, orsakar den mycket försenade utbetalningen också problem där. Viktigast av allt; kommer vi inte att få se något annat än elfenbenstorn som vårt bidrag till fredsprocessen i Mellanöstern? Vi har utmärkta ambassadörer där, men vi har helt enkelt inte strukturerna för att kunna åstadkomma den nödvändiga påverkan på den politiska situationen.
I Gaza har vi närapå den största koncentrationen av människor i världen, de går till små dammiga kliniker för medicinsk behandling, många av dem besökte jag när jag var där, där heroiska läkare gör sitt bästa för att klara situationen under extremt svåra förhållanden, medan detta sjukhus strax intill ligger helt öde. Grindarna var stängda. Jag tror att bara bevakningen av sjukhuset kostar cirka 100 000 dollar i månaden; men som sagt, inte en enda patient har behandlats där och det är nu femton månader sedan arbetarna lämnade det. Jag vet att vi har skickat ut ett anbud om ett internationellt ledningsteam, men vi håller på med struntsaker medan det brinner i knutarna. Hälso- och sjukvårdsstandarden i Gazaremsan är mycket låg. Förlossningsvården är skrämmande. Jag har även besökt det sjukhuset, och medan jag var där var de tvungna att ta bort en katt från ett av spädbarnens sängar när de gick ronden i sjukhusets yttre delar.
Eftersom vi diskuterar budgeten och vårt bidrag, måste vi rannsaka oss själva, och jag hoppas verkligen att kommissionären kommer att ge oss ett adekvat svar på den oro jag uttrycker i denna fråga. Många talare denna förmiddag har talat om sin oro när det gäller den desperata situation som råder i Mellanöstern. Vänner till både Israel och palestinierna återvänder alltmer nedstämda från det området, som jag själv gjorde efter mitt besök där för några månader sedan. Tyvärr har vi praktiskt taget inget att säga till om där, beroende på att vi inte har ställt upp strukturerna som behövs i den delen av världen för att maximera vårt bidrag till området.
Herr ordförande! Jag skulle vilja göra ett inlägg för att samtidigt stödja Tomlinsons betänkande och principen om Europeiska unionens stöd av fredsprocessen, samtidigt som jag gör några kritiska reflexioner om det sätt på vilket detta stöd tas emot och uppfattas.
Vilken är dess avsikt? Det handlar om att bidra till utvecklingen av en fredlig samexistens mellan judar och araber i Mellanöstern. Genom omständigheternas makt har detta stöd mer och mer koncentrerats på utvecklingen av infrastrukturer till stöd för de palestinska myndigheterna, vilket tyvärr har tolkats som en sorts föregripande av fredsprocessen och godkännande redan nu av en fortfarande problematisk stat, vars konturer återstår att definiera, det är det minsta man kan säga. Resultatet blir att detta politiska föregripande som utgör underlaget för stödet uppfattas, särskilt i Israel, som en ensidig uppmuntran till en part och inte till båda parterna. Det är så mycket mer oroande, eftersom det i Israel finns ett parti för fred och samexistens, medan man kan fråga sig om det även på den palestinska sidan finns ett sådant parti för fred och judisk-arabisk samexistens.
Den försoningsmodell som Europa representerar och bör representera för Mellanöstern är en utmärkt sak. Det gick bra med den fransk-tyska försoningen, eftersom det på båda sidor, i de båda länderna, fanns ett parti för freden. Det skulle vara önskvärt att Europeiska unionens stöd koncentrerade sig mer på bildandet av partier för fred på ömse sidor om klyftan.
Herr ordförande, kolleger! Vi har med stort intresse lyssnat på Tomlinsons inlägg, och vi stöder helt hans betänkande. Jag tror att det är bra att faktiskt inte längre tala om ockuperade områden, men varför ersätta detta uttryck med Västbanken och Gazaremsan? Nej, jag tror att Europaparlaments roll är just att gå framåt, att föregripa freden, och jag tror att användningen av ordet " Palestina" skulle få saker och ting att gå framåt. Man måste tala om hjälp från Europeiska unionen till Palestina. Palestina måste byggas upp, och jag tror att man inte skall ge upp hoppet om palestinierna. Det finns ett stort parti för freden bland palestinierna, precis som det fanns ett stort parti för freden inom hemländerna vid tiden för apartheid i Sydafrika. Det är emellertied inte genom att vidmakthålla dessa hemländer, genom att upprätthålla denna apartheid som man kan bygga freden.
Vi måste bidra ekonomiskt till uppbyggnaden av Palestina, men vi måste även bidra politiskt. Jag tror att det är en av de punkter som länderna inom Europeiska unionen är överens om. De är alla överens om att bidra till utvecklingen i den meningen att man erkänner ett folks grundläggande rättigheter. USA lägger emellertid för tillfället beslag på allt s.k. östligt inflytande med en partiskhet som ständigt tar parti för staten Israel. Man kan inte längre acceptera denna partiskhet. Man måste komma framtill en mer balanserad syn på saker och ting. Det är så man kommer att bygga freden.
Herr ordförande! Rådets förordning 1739/94/EG reglerar formerna för det ekonomiska och tekniska samarbetet mellan Europeiska unionen och de ockuperade områdena, i syfte att främja utvecklingen i området och skapa fördelaktiga villkor för att fredsprocessen skall lyckas, vilket den hittills tyvärr inte har gjort.
Vi inom Alleanza Nazionale är övertygade om att det ekonomiska och tekniska samarbetet med Gazaremsan och Västbanken är en viktig faktor när det gäller att konsolidera fredsprocessen. Vi måste emellertid medge att effekterna av unionens ekonomiska bidrag inom området ännu inte har motsvarat förväntningarna, trots de stora ansträngningar som gjorts. Det finns flera skäl till detta, till exempel svårigheterna i fredsprocessen som inte har lyckats skapa de stabila villkor som krävs för utvecklingen, blockeringen av de ockuperade områdena från de israeliska myndigheternas sida som svar på de terroristdåd som utförts, en viss oförmåga från de palestinska myndigheternas sida när det gäller administration, i kombination med misstanken om oegentligheter.
Det är därför lämpligt att presentera ändringsförslag till förslaget om förordning för att målen och åtgärderna skall bli tydligare, samtidigt som man understryker betydelsen av att fredsprocessen konsolideras och formulerar en mer detaljerad rättslig grund för det ekonomiska samarbetet. Man bör framhålla det ekonomiska och tekniska samarbetets fundamentala betydelse när det gäller fredsprocessen och framväxten av ett civilt samhälle, vars frånvaro fortfarande är ett stort hinder för den demokratiska utvecklingen i dessa områden.
Ett sista påpekande, och det är att vi anser det vara lämpligt att kommissionen varje år skickar en skriftlig rapport till Europaparlamentet över samarbetets resultat.
Herr ordförande! För det första skulle jag vilja tacka för det enastående och disciplinerade arbete som gjorts av budgetutskottet, särskilt av föredraganden, Tomlinson, såväl som för det värdefulla yttrandet från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.
Den vikt som de ärade ledamöterna fäster vid palestiniernas situation och vid fredsprocessen gör att jag känner mig hoppfull inför att Europeiska unionen skall lyckas anta en gemensam ståndpunkt för att ge sig i kast med problemen i regionen.
För att kunna genomföra en positiv gärning i framtiden och för unionens trovärdighet är det, mycket riktigt, avgörande att vi har en solidarisk och gemensam strategi, och jag skulle kort vilja påminna om sammanhanget från vilket kommissionens förslag härrör.
Som ni mycket väl vet, antogs den gällande förordningen om stöd till palestinierna som en följd av den avsiktsförklaring som undertecknades av Israel och av palestinierna i september 1993, och som följdes av den internationella bidragsgivarkonferensen som hölls i Washington.
Olyckligtvis har försämringen av det politiska klimatet i Mellanöstern och fredsprocessens på varandra följande kriser starkt påverkat vårt biståndsprogram. I synnerhet har den svåra politiska situationen medfört allvarliga budgetproblem såväl för den palestinska myndigheten rådet som för andra offentliga palestinska institutioner.
På så sätt har de internationella bidragsgivarna - och bland dem den största, som är Europeiska unionen - sett sig tvingade att reservera en stor del av finansieringen av projekt till löpande utgifter och budgetstöd i stället.
Kommissionen har, vid ett flertal tillfällen - och detta har vi aldrig förnekat när vi framträtt inför detta parlament -, alltid på rådets begäran, fått anpassa sig till dessa omständigheter för att på ett grundläggande sätt säkra den palestinska myndighetens och själva fredsprocessens överlevnad.
Det är sant att gemenskapen inte kan bidra - eller inte brukar bidra - till den här typen av institutioners löpande utgifter, vilket är anledningen till att förordningen från 1994 - den ursprungliga som kommissionen presenterade - inte hade förutsett den här typen av budgetstöd. Vad detta anbelangar kan jag säga er att inte ens jag själv, som bevittnade mötet i Washington och mötet i Kairo, hade kunnat förutse, då förordningen för det speciella Palestina-programmet skapades, att fredsprocessen med tiden skulle stöta på de svårigheter som den har stött på och att det skulle vara nödvändigt, framförallt vid de första gränsstängningarna, att inleda en rad löpande utgifter, av administrativ karaktär, som, jag understryker, inte togs upp i programmet.
Därför har förslaget som diskuteras här i dag som mål att, om man så vill, tillåta finansieringen av löpande utgifter med gemenskapens medel. Detta har också sitt ursprung i att - det kan inte förnekas - revisionsrätten mycket riktigt har ansett, vilket är sant, att vissa finansiella utbetalningar som gjorts till den palestinska myndigheten inom ramen för fredsprocessen inte har en tillräcklig rättslig grundval och, dessutom, att de ägnas åt andra mål som har med administration och löpande utgifter att göra och som inte täcks av förordningen.
Det är helt sant och kan inte förnekas men, jag insisterar, vi har sett oss tvingade att göra det till följd av de politiska omständigheterna.
Vad gäller förslaget att kunna bevilja rabatter på låneräntor från EIB, syftar det också till att denna institution skall kunna genomföra sitt politiska mandat.
Således utgör dessa två modifikationer de väsentliga ändringar som kommissionen gjort i den förordning vi nu behandlar. I detta avseende är jag glad att kunna konstatera att vi är överens om de ändringar som utgör grunden i detta förslag.
Icke desto mindre vill jag förklara en avgörande detalj för parlamentet, budgetutskottet och utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor. Kommissionen står i dag inför följande paradoxala situation: Kommissionen delar helt och fullt syftet med de ändringsförslag som lagts har fram av Tomlinson och av utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, som avser framtiden för biståndet till palestinierna. Vi har dock ett rent tidsmässigt problem. Kommissionen kommer inte att ha några svårigheter att, i efterhand, acceptera dessa ändringsförslag, deras anda och deras inriktning. Jag säger detta därför att kommissionen just skall presentera en ny förordning - enligt ministerrådets anvisningar från februari, och vi måste presentera den innan det brittiska ordförandeskapet är slut, förmodligen på nästa rådsmöte den 29 juni - där man, med en global vision, tar upp alla faktorer som har att göra med, såväl vad gäller politiska som ekonomiska villkor, den globala analysen av unionens framtid.
Följaktligen hoppas jag att ni skall förstå denna paradoxala ståndpunkt. Vi ber bara, såväl Tomlinson som utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, om att beslutet om dessa ändringsförslag skjuts upp tills dess att kommissionen presenterat den nya förordningen för ministerrådet.
När den väl presenterats kommer det att finnas en gemensam rättslig grundval, som kommer att vara artikel 130w, det kommer att finnas en hel rad politiska villkor, ett globaliseringsscenario och en framtidsvision vad gäller denna förordning.
Således hoppas jag att man kan ha förståelse för denna paradox, och jag påpekar ännu en gång att vi inte kommer att ha några svårigheter att godta parlamentets förslag och de förslag som finns i ändringsförslagen. Det är till och med så att vi öppet, utan några svårigheter, erkänner att det är en utmärkt idé att ansöka om ett tvåårigt uppskov för att avsluta budgetplanen och förlänga den ytterligare fem år. Vi anser att det är en utmärkt idé att ha en global vision. I dagsläget har kommissionen dock ett institutionellt problem: vi måste presentera en förordning för ministerrådet - eftersom detta är ett beslut från ministerrådet i februari.
För det andra, vi har ännu ett problem som jag hoppas att man skall ha förståelse för. De ändringsförslag som Tomlinson presenterat intresserar också såtillvida att det är ett listigt sätt att slippa den törnestig som kallas " kommittéförfarande" . Ännu en gång, måste jag emellertid säga att, efter Europeiska rådet i Cardiff, kommer kommissionen att presentera ett meddelande för att försöka ändra " kommittéförfarandet" , inte bara vad gäller förordningen om Palestina, utan om hela systemet, som det är i dag, taget ur Maastrichtfördraget. Följaktligen är det mycket viktigt för kommissionen att ha en övergripande vision för alla rättsliga grundvalar som finns i budgeten. Av den anledningen har vi i kommissionen tagit initiativ till ett övergripande reformprojekt. Den här dagen är ett bra exempel som kan bevisa att dagens " kommittéförfarande" är en törnestig som inte hjälper vare sig parlamentet, ministerrådet eller kommissionen.
Jag skulle nu vilja besvara de problem som till exempel Swoboda pekade på vad gäller Europeiska unionens deltagande i överenskommelsen mellan de internationella bidragsgivarna. Ni vet att vi anstränger oss för att Europeiska unionen skall spela en avgörande roll i den internationella bidragsgivarkonferensen. Det är en punkt som också skall tas med i den nya förordningen, en fråga som måste lösas av parlamentet och ministerrådet. Det är därför som vi vill basera denna förordning på artikel 130w, så att den skall ha en övergripande vision och därför ber vi er helt enkelt skjuta upp alla dessa frågor till oktober månad. Då, i oktober, när vi har den gemensamma debatten om denna nya förordning - jag hoppas att parlamentet och rådet antar den, för mig är nämligen denna punkt avgörande, herr Tomlinson -, då, med Tomlinsons ändringsförslag och kommissionens nya förordning, kommer ett enkelt mysterium att avslöjas: kommer rådet att godta era ändringsförslag? Kommer rådet att godta min förordning? Detta är det politiska problemet, eftersom jag ber om mycket pengar och Tomlinson ber om mycket pengar. Därför ber jag er om att vi skall ha denna övergripande vision i oktober. Eftersom vi ber om 1, 6 miljarder ecu. Efter det som hände i Cardiff måste Europaparlamentet och kommissionen, med era ändringsförslag eller med min nya förordning, ta reda på vad rådet kommer att säga. Därför förespråkar vi att vi skall vänta till oktober, efter det att rådet har givit oss det politiska spelrummet. Detta är vad vi tycker.
Några andra frågor. Fru Banotti, kommissionen har gjort en enorm ansträngning vad gäller sjukhuset i Gaza. Det är bara det att man skall ge Caesar det som är Caesars och kommissionen det som är kommissionens. Det vill säga att vi arbetar med UNWRA, och då kan jag inte göra annat än att tala om för er hur mycket vi har betalat, hur mycket vi har arbetat, vad vi vill göra på sjukhuset, de svårigheter som finns om huruvida man kan eller inte kan behandla sjuka och flyktingar. Är det då kommissionen som bär ansvaret för om sjukhuset i Gaza är öppet eller inte? Åk och besök flygplatsen. Flygplatsen är färdig. Kontrolltornet är färdigt, all elektronisk utrustning finns där. Jag har spenderat 15 miljoner ecu. Jag visste att det inte tjänade någonting till. Bär jag ansvaret för huruvida flygplatsen är öppen eller inte? Ni ställer mig inför en omöjlig situation. Självfallet är flygplatsen stängd, och självfallet har jag betalat många miljoner ecu. Bär jag då ansvaret för att de israeliska myndigheterna inte vill tillåta dess öppnande? Koncentrera er kritik där ansvaret ligger. Ni säger till mig: " Spendera pengarna" . Jag spenderar pengarna. Sedan visar det sig att man inte kan öppna flygplatsen, hamnen, sjukhuset, vad vet jag..., televisionen, radion. Sedan ber ni mig politiskt förklara för er varför det inte går. Min situation, försök förstå mig, är omöjlig. Det är inte jag som delar ut tillstånd, de tillstånden delas ut av de israeliska myndigheterna.
Nåväl, jag är verkligen ledsen. Min förmåga att övertyga är förmodligen lika med noll men, tro mig, kommissionen och denna kommissionär har genomlidit ett riktigt helvete i ett och ett halvt år på grund av denna situation, för vilken vi inte känner oss ansvariga eftersom kommissionen, självfallet, inte på grund av dessa bakslag kan fatta ett beslut om att sluta betala, det skulle vara en byråkratisk lösning.
Eftersom det inte finns någon rättslig grund betalar jag inte. Ni skulle säga: " Vilken byråkrat han är." Eftersom det inte finns någon rättslig grund men politiska beslut från rådet, betalar jag. " Ni är oansvarig som betalar utan att det finns en rättslig grund." Och för det tredje, när man genomfört bygget; sjukhuset, flygplatsen, etc. så säger de israeliska myndigheterna: " Det här får inte öppnas." Frågor i parlamentet: " Men, hur kunde ni spendera pengarna för att åstadkomma detta?"
Jag ber er, försök att visa lite solidaritet med kommissionen. Ni måste visa solidaritet gentemot oss, för att annars kommer ingen, till slut, att vilja ta ansvar för denna situation.
Nåväl, herr ordförande, detta är en mycket komplicerad situation - Henderson vet det, eftersom han sitter i rådet, Tomlinson vet det, Swoboda vet det, Banotti vet det eftersom hon har varit där. Jag skulle inte vilja något hellre än att sjukhuset var i gång! Men hur övertygar jag premiärministern, Netanyahu, om att man också skall ta emot flyktingar? Säg mig hur jag gör det.
Herr ordförande! Min slutsats är följande: kommissionen förnekar varken värdet och skarpsinnet bakom Tomlinsons ändringsförslag - vilka är sanna - eller Europaparlamentets bidrag. I februari bad rådet kommissionen att utarbeta en ny förordning som innehöll alla olika beslut som tagits under de senaste tre åren. Några av dem har ingen rättslig grund.
Kommissionens ståndpunkt är att presentera förordningen för rådet den 29: e. Måtte de ge oss det politiska och finansiella utrymmet och, när det väl har givit oss det, kommer jag inte att ha några invändningar mot att godta Tomlinsons ändringsförslag, när de presenteras i Europaparlamentet i oktober, under det österrikiska ordförandeskapet.
Just nu kan jag dock inte göra det, av rättsliga och institutionella skäl, och jag ber er vara så förstående ni kan gentemot kommissionen.
Välkomsthälsning
Jag har nöjet att på den officiella åhörarläktaren välkomna en delegation från det israeliska Knesset under ledning av Zeev Boim, ledamot av Knesset, som hedrar oss med ett besök i samband med det 23: e interparlamentariska sammanträdet med den behöriga delegationen i Europaparlamentet.
(Applåder) Jag önskar att detta 23: e sammanträde, som hålls vid en svår tid för fredsprocessen, blir en etapp som bidrar till den nödvändiga närmandet mellan de länder och folk som vi representerar, med syfte att uppnå en fredlig och fruktbringande samexistens runt Medelhavet, som nu liksom i det förflutna utgör en privilegierad och ofrånkomlig kontaktpunkt.
Jag önskar den israeliska delegationen fruktbringande samtal och en trevlig vistelse i Strasbourg.
Jag vill för övrigt även framhålla att den palestinska myndighetens representant vid unionen återfinns på vår åhörarläktare, vilken jag hälsar välkommen, liksom en delegation med ambassadörer från några arabiska länder.
(Applåder)
Ekonomiskt och tekniskt samarbete med de ockuperade områdena (fortsättning)
Herr ordförande! Jag välkomnar kommissionär Maríns kommentarer. Det är till stor hjälp att han faktiskt har varit översvallande vänligt inställd till parlamentets synpunkter och faktiskt välkomnat dem. Han sade dock i sina kommentarer att vi måste förstå problemet med den paradox han står inför. Nåväl, det gör jag. Jag hoppas emellertid att han förstår den paradox han ställer parlamentet inför. Det Marín tycktes säga var att han samtyckte till budgetutskottets ändringsförslag. Det han gick vidare med att säga var att han delar målen i Tomlinsonbetänkandet. Han fortsatte med att säga " vi har inga problem med dem" - inga problem med att acceptera dessa ändringsförslag eller med åsidosättandet av dem. Och sedan dessa fyra ödesdigra ord, " vid en senare tidpunkt" .
Detta kan liknas vid ett barn som väntar på julafton. Han har gått igenom alla förberedelser och helt plötsligt kommer någon och kapar åt sig jultomtens säck med leksaker och säger " men du kan få dem nästa år" . Parlamentet är inte på särskilt bra humör för förhalningar. Marín står alltså inför ett problem med en paradox, men det är en paradox som ni ställer Tomlinson inför. Kanske vi, vid något tillfälle, skulle kunna sätta oss ned och dela våra erfarenheter av paradoxer.
Jag underrättar er helt enkelt om, kommissionär Martín, att jag verkligen välkomnar andemeningen i det ni har sagt. Jag kommer att klippa ur era ord ur förhandlingsreferatet och se till att vi spar dem som en referenspunkt för framtiden. Men likaså, när vi senare kommer till omröstningen om detta betänkande, kommer jag att fråga er ganska uttryckligen efter omröstningarna om ändringsförslagen om ni kan acceptera dem. Då kommer vi att fatta våra beslut på grundval av vad ni säger då.
För tillfället tackar jag er för era kommentarer men, utan tvivel, måste ni förstå att parlamentet även måste ta sin egen ståndpunkt med i beräkningen, likväl som att visa förståelse för andra institutioners ståndpunkter.
Herr Tomlinson, jag vill redan nu säga er vad kommissionen har för ståndpunkt, utan att jag behöver intervenera när ni röstar, så att de ärade ledamöterna känner till den med detsamma.
Kommissionen kommer, vilket jag sade, inte att ha några invändningar, så fort vi presenterat förordningen för ministerrådet, att acceptera andan och innehållet i era ändringsförslag. Just nu kan vi inte göra det. Vi ber bara parlamentet om flexibilitet och att det väntar ytterligare 3 eller 4 månader. Med tanke på att det är semester i augusti månad, tycker jag inte att det är så dramatiskt att vänta till september eller oktober för att ha en gemensam debatt med det österrikiska ordförandeskapet, eftersom vi har stora svårigheter och föredrar att ha en gemensam debatt i oktober.
Detta är vår ståndpunkt.
Jag tackar kommissionären.
Denna ordväxling sätter punkt för vår debatt.
Omröstningen kommer att äga rum kl 11.30.
(Sammanträdet avbröts kl 11.25 och återupptogs kl 11.30.)
Omröstning
Herr ordförande! Ändringsförslag 41 skiljer sig från ändringsförslag 42 och 43. Ändringsförslag 41, med årtalet 2002, stöddes inte i utskottet. Årtalet 2005 stöddes, därigenom ges producenterna en längre period att vänja sig vid ett nytt system. Den tidpunkt vi bör stödja är 2005, inte 2002.
Herr Thomas, jag har noterat ert påpekande, och jag skall uppdra åt parlamentets språktjänst att göra en kontroll, så att texten återges korrekt, så som ni begär.
Vill ni ha en särskild omröstning om ändringsförslag 41?
Ja, herr ordförande! Jag vill ha en särskild omröstning om ändringsförslag 41 eftersom det skiljer sig från de andra.
Jag skulle vilja fråga föredraganden, för tydlighetens skull, huruvida det inte skulle vara enklare, under omständigheterna, att dra tillbaka ändringsförslaget och låta den ursprungliga texten från kommissionen ligga kvar.
Det har jag ingenting emot att göra.
Men det är ett ändringsförslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Ja, det har skett ett misstag. Jag har kontrollerat med tjänstemännen. Utskottet röstade för att stödja 2005 och inte 2002. Därför, om ordföranden i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling går med på det, bör detta ändringsförslag dras tillbaka.
Herr ordförande! Det finns faktiskt ett problem. Jag påminner helt enkelt föredraganden om att jordbruksutskottet i styckena i ingressen har antagit 2005. Detta ändringsförslag 41 har dock även varit föremål för omröstning i jordbruksutskottet. Å ena sidan har vi i stycket i ingressen uttalat oss för 2005, och i texten står 2002. Jag anser att man i dag inte har någon rätt att ta bort ändringen om 2002. Vi måste gå till omröstning.
(Parlamentet antog förslaget till lagstiftningsresolution.)
Vi övergår till val av vice ordförande för parlamentet.
Till posten som vice ordförande kandiderar Bloch von Blottnitz och Gerard Collins.
Fyra rösträknare kommer att utses genom lottning.
(Till rösträknare utsågs genom lottning parlamentsledamöterna Mohamed Alí, Parodi, Marinucci och Frischenschlager.)
Herr ordförande! Jag skulle vilja motivera vår hållning i denna omröstning. Vår grupp har alltid förespråkat en korrekt tillämpning av det som vi anser vara en grundläggande regel för detta parlament, nämligen den proportionella fördelningen av presidiets ledamöter, ordförande, vice ordförande och kvestorer.
Under denna mandatperiod var de viktigaste grupperna eniga, den socialdemokratiska gruppen och vår grupp. Det fungerade bra i början av perioden. Vid den andra omröstningen fungerade det inte så bra med avseende på valet av kvestorer. Vi ser denna regel som en grundläggande regel för vårt parlament. Parlamentets position fortsätter att vara ytterst bräcklig. Vi talade senast i morse om de anfall mot vårt parlament som förekommer nästan dagligen. Vi anser alltså att vi måste ha kvar denna regel. Det är tydligt att UPE-gruppen har rätt till en vice ordförande i enlighet med d'Hondt-systemets beräkningar. Eftersom Podestà gått med i vår grupp har vi det antal vice-ordförande vi behöver. Därför har vi dragit tillbaka Cunhas kandidatur, av djup respekt för vad vi anser vara en grundläggande regel i detta parlament.
Jag skulle vilja hylla Cunha som ställt upp på detta, och jag har förstått att parlamentets större grupper är beredda att respektera denna regel, respektera d'Hondt-systemet. Vi har fått försäkringar om det och under dessa omständigheter har vi dragit tillbaka Cunhas kandidatur med avsikt att UPE, som har rätt till en vice ordförandepost, också skall få denna, trots att vi skadades i den föregående omröstningen när det handlade om kvestorer.
Herr ordförande! Bara ett ord för att understryka det Martens sade. För min del, och rent personligen, tvekade jag inte på något sätt om att dra tillbaka min kandidatur, då jag anser att vi bör följa de regler som alltid har varit parlamentets arbetsregler, det vill säga att respektera d'Hondt-metoden.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag skulle vilja påpeka att det naturligtvis är varje ledamots rättighet att kandidera till en post som vice ordförande. Det är också en demokratisk rättighet i detta parlament att grupper kan föreslå vice ordföranden. Martens påpekade att det visserligen finns en intern överenskommelse - mellan de stora grupperna, sade ni, men det finns naturligtvis även andra grupper i detta parlament - men det finns också överenskommelser, som detta parlament inte nödvändigtvis följer, vilket valet av Killilea till kvestor ju visade.
Då beslutade parlamentet i sin stora visdom något annat än vad avtalet möjligen hade velat. Därför har vi en demokratisk rätt att erbjuda parlamentet en kandidatur från gruppen De gröna i Europaparlamentet, för övrigt även med tanke på, att det verkar rimligt att tänka över, om det inte skulle vara rätt och riktigt och demokratiskt legitimerat att alla grupper var representerade i ett organ som Europaparlamentets presidium, och inte, som nu, att tre grupper över huvud taget inte är representerade! Tre grupper i detta parlament är inte representerade i presidiet, och inte heller de grupplösa!
(Applåder) Därför är denna kandidatur en kandidatur som kanske för med sig lite mera demokrati in i detta parlament, i tider då presidiet för mycket viktiga debatter!
(Applåder)
I omröstningen deltog 544 kolleger.
För Bloch von Blottnitz: 141.
För Gerard Collins: 332.
Nedlagda röster: 71.
Således har Gerard Collins valts till vice ordförande. Jag gratulerar honom och tackar rösträknarna.
Välkomsthälsning
Jag skulle vilja tala om för parlamentet att vi i dag har besök av den grekiske oppositionsledaren och ledaren för Nea Dimokratia Kostas Karamanlis. Karamanlis besöker sedan i går Europaparlamentet för överläggningar med parlamentets ordförande och ordförandena för de politiska grupperna. Vi önskar honom en angenäm vistelse i Strasbourg.
Omröstning (fortsättning)
Herr ordförande! Jag försöker på grund av de oklarheter som har uppstått i min egen grupp genom att omröstningsordningen ändrades, klargöra för dem att vi först skulle rösta om B och att vi sedan skulle gå tillbaka till A.
Herr Van Velzen, vi skall genomföra en elektronisk kontroll, för att det inte skall råda någon oklarhet.
Vi har redan röstat om A och det har antagits. Ni kan verkligen inte gå tillbaka och kontrollera det nu när den efterföljande omröstningen har genomförts. Det är fullständigt oacceptabelt.
Fru Green, ni har rätt i följande bemärkelse: Vi röstade om punkt A och en majoritet röstade för. Sedan begärdes elektronisk kontroll, då det rådde oklarhet beträffande punkt A och punkt B, och jag upprepade båda omröstningarna. Jag kan upprepa den elektroniska kontrollen.
Herr ordförande! Ni hade deklarerat det omröstningsresultatet och gick vidare till B. Ni antog sedan det registrerade omröstningsresultatet för B. Det är fullständigt oacceptabelt.
Det är helt riktigt, Green, men jag har blivit ombedd att kontrollera A.
Herr ordförande! Det strider mot varje omröstningsregel som jag någonsin hört talas om att acceptera en kontroll av ett omröstningsresultat som fastslagits, efter att påföljande omröstning har genomförts. Det är fullkomligt oacceptabelt.
(Applåder) De begick ett misstag vid omröstningen. Det är oacceptabelt att återkalla det.
Herr ordförande! Som alltid reagerade ni mycket snabbt. Vi bad er omedelbart efter stycke A i ingressen om en kontroll och då rättade ni till B. Jag tycker att omröstningen har skett helt riktigt, vi har nu röstat om A.
Herr ordförande! Även om den andra sidan av denna kammare har en relativ majoritet för förslag A, så handlar det om en kvalificerad majoritet här. Vi måste helt enkelt kontrollera om de andra 314 rösterna räcker, om en stor grupp är emot det. Det är vad det handlar om.
Herr ordförande! Jag kan acceptera att om en av majoritetsgrupperna i detta parlament är emot något med kvalificerad majoritet, så kommer de att vinna. Ni fastslog emellertid omröstningsresultatet och gick vidare. Det är oacceptabelt av dem att inse att de gjort ett misstag och be er gå tillbaka. Vi kan inte acceptera det. När ni väl börjar göra det, kommer vi att ha anarki i detta parlament.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag kan mycket väl förstå den oro många människor känner i denna fråga, och jag förstår helt och fullt Greens ståndpunkt. Men låt det inte råda något tvivel om att det var tydliga rop om en kontroll av omröstningen om stycke A i ingressen omedelbart efter det att omröstningen genomförts. Tyvärr gick vi vidare ganska snabbt till omröstningen om B, medan det fortfarande fanns rop om en kontroll. När man ser sig om i kammaren, tror jag att ropen var helt berättigade, och jag uppmanar er, herr ordförande, att göra en kontroll av stycke A i ingressen vilket ni är skyldig att göra. Vi kan sedan genomföra en ny omröstning om stycke B i ingressen i vanlig ordning.
Vi skall göra en elektronisk kontroll av stycke B i ingressen, såsom begärts.
Herr ordförande! Med all respekt för er ledning av arbetet. Provan påpekade med all önskvärd tydlighet hur det faktiskt var med förfarandet med omröstningen om förslag A. Ni ropade upp förslag A till omröstning, och omedelbart därpå kom de första ropen på " check " , ändå ropade ni genast upp förslag B. Ni fattade sedan med rätta, som jag ser det, ert beslut att låta rösta om förslag A i form av en " check " , och sedan lät ni er, som jag ser det, avrådas från denna omröstning genom ett argument som framfördes mycket högljutt från den andra sidan av kammaren. Detta anser jag inte vara korrekt. Jag deltog därför inte i den fortsatta omröstningen, och skulle vilja be er att ännu en gång förklara denna fråga mycket tydligt.
Javisst, herr ordförande, ni måste ta en titt i texten. Under er ledning skedde nyss en omröstning om 1 c. I 1 c är den andra punkten, som omröstningen gällde, meningen: " härvid bör också texten i bilagan beaktas" . Den texten har fallit bort. Det är naturligtvis löjligt att nu rösta om en bilaga som vi har tagit bort ur lagstiftningsresolutionen. Vi är alltså klara med omröstningen.
Herr van Velzen, presidiets tjänstemän har förklarat för mig att vi inte är skyldiga att rösta om en formulering som lyder: " Med hänsyn tagen till texten i bilagan..." Självfallet tar man hänsyn till texten i bilagan. Därför vore det en överloppsgärning att rösta om den.
Herr ordförande! Skulle jag i egenskap av föredragande för denna omröstning få säga ett par ord. Naturligtvis har vi nu strukit bisatsen, varefter kommissionen ville ta hänsyn till den bifogade texten; vi röstade emellertid samtidigt ja till att något skall beslutas på grundval av artikel 38b i fördraget och av artikel 50 i arbetsordningen - och dessa avser ett initiativ från parlamentet och inte en godtycklig förklaring.
Om ni inte beslutar det nu, så rentav förlöjligar ni det som ni beslutade om förut, nämligen artikel 38b och artikel 50. Vad sedan kommissionen gör av det är deras sak, om vi beslutar om det eller ej. Kommissionen kan också läsa, till och med på elva språk. Jag kräver att vi röstar om denna bilaga, så som det krävs av förfarandet.
Herr ordförande! För att spara tid för parlamentet och för att hålla föredraganden Linkohrs löfte, föreslår jag att ni företar en enda omröstning om bilagan, så att vi omedelbart får veta var vi står, för denna bilaga kräver också kvalificerad majoritet.
Herr Herman, man kan rösta avsnitt för avsnitt. Hur kan jag då genomföra en omröstning om hela bilagan?
Herr ordförande! Om ni tillåter skall jag försöka införa lite sunt förnuft i den här frågan. Jag säger det på grund av mitt intresse för förnybara energikällor, något som Linkohr och andra i denna församling känner väl till.
Anledningen till att min grupp velat förkasta stycke A i ingressen är mycket enkel. Genom ett misstag står det i stycke A i ingressen att " det saknas gemenskapsbestämmelser om inmatning av el från förnybara energikällor" . Jag säger att det är genom ett misstag, eftersom det direktiv som publicerades i januari 1997 om elmarknaden, i vilket detta parlament - som jag sade i går under det förberedande sammanträdet inför debatten - arbetade mycket framförallt genom Desama, innehåller två förordningar avseende förnybara energikällor i ett stycke i ingressen och i en artikel.
Följaktligen hade man kunnat tala om otillräcklighet eller brist, men inte om att det saknas. Det är anledningen - som jag förklarade för Linkohr när det var aktuellt - till att vi inte kan acceptera denna text.
Det som kommer att hända nu, herr ordförande, är mycket enkelt. Vår grupp kommer, genom ett majoritetsbeslut, att rösta emot och, då vi röstar emot, kommer det inte att finnas en kvalificerad majoritet och dokumentet som helhet kommer inte att antas. Det skulle vara önskvärt att utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi granskade det på nytt, därför att vi tror att man kan förbättra texten och komma till denna församling längre fram med en text som kan antas av alla.
Detta är mitt förslag.
Herr ordförande! Vi hade tillräckligt med tid att ägna oss åt detta i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi. Även den andra sidan av denna kammare har lämnat in ändringsförslag, som nästan utan undantag har övertagits. Tills för en stund sedan trodde jag att det fanns en majoritet för att godkänna detta betänkande, precis som vi tidigare alltid har haft ett brett godkännande när det har gällt förnybara energikällor. Det är mig obegripligt varför man har ändrat sig i Europeiska folkpartiets grupp, men alla har denna rätt. Alla kan göra fel ibland, men jag anser inte att vi kommer framåt genom att ytterligare en gång gå tillbaka till utskottet. Vi har redan haft den här situationen, och vi blir inte klokare. Jag ber er att rösta ja. Sedan vet vi var vi är.
Herr Linkohr, ni motsätter er en återförvisning. Då har vi alltså hört en person för och en mot återförvisning.
Herr ordförande! Jag pläderar för och jag vill särskilt plädera för av den anledningen att vi i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi länge har försökt ändra de modeller som förekommer i Linkohrs betänkande och som är mycket dirigistiska. Vi har inte lyckats, jag tror det är bäst att återförvisa det.
Herr ordförande! För det första har två ledamöter talat för det här. Då skulle minst två kunna tala mot det. För övrigt vill jag påpeka att vi aldrig har återförvisat ett betänkande mitt under omröstningen. Detta förslag skulle ha gjorts redan innan, om det skulle ha gått korrekt till. För övrigt vill jag påpeka att vi har diskuterat det länge och väl i energiutskottet, och det har hittills alltid sagts i den offentliga debatten - åtminstone från denna sida av parlamentet - att vi absolut behöver en väg framåt för förnybara energikällor, och detta är grundstenen. Om ni vill ta bort grundstenen, OK, men då hittills har ni åtminstone sagt något annat. Jag vill inte gå så långt att jag säger att ni har ljugit, men sådana här spel kan vi inte spela. När ni märker att ni förlorar återförvisar ni ärendet till utskottet. I så fall kan vi arbeta här som i en lekskola i framtiden och kommer ingen vart. Herr ordförande, var vänlig och låt oss nu rösta i tur och ordning, vilket för övrigt är brukligt.
Vi skall nu rösta om förslaget om återförvisning till utskottet.
(Parlamentet förkastade förslaget.)
Herr ordförande! Jag tar till orda för att fästa parlamentets och er uppmärksamhet på det faktum att en intervju har ägt rum på åhörarläktaren. Jag är inte alls säker på att genomförandet av TV-intervjuer under omröstningar är rätt sätt att nyttja åhörarläktaren på. Skulle ni kunna var så vänlig att vidta åtgärder för att förhindra att detta sker?
Herr Kenneth Collins, jag har givit anvisningar om det.
Herr ordförande! Skulle jag kunna få ansluta mig till Hermans förslag? Det verkar som om alla röster fördelas på samma sätt hela tiden och att det varje gång är svårt att uppnå en majoritet. Hermans förslag om att företa en allmän omröstning verkar mycket rimligt, och vi skulle ha kunnat undvika att ägna så mycket tid för att uppnå samma resultat.
Jag skulle vilja be parlamentet beakta att de politiska grupper som framlagt ändringsförslag bör dra tillbaka dessa och acceptera denna omröstning om hela ärendet. Jag har inga invändningar, och vi kan genomföra en sådan omröstning, om de politiska grupperna går med på det.
Herr ordförande! Vi håller inte med om det. Det finns ändringsförslag där vi har bett om omröstning med namnupprop. Vi vill att motståndarsidans inställning skall offentliggöras i dessa omröstningar med namnupprop och vi vill att man röstar om dem en i taget.
(Applåder från vänster)
Efter omröstningen
Herr ordförande! Problemet kvarstår, nämligen att vi återförvisar ett förslag som vi nu har röstat nej till. Jag vet inte hur vi skall hantera detta. Jag överlämnar det dock åt er visdom, om ni vill rösta om det ännu en gång eller inte. Det skulle säkert vara en unik händelse i Europaparlamentets historia.
Herr ordförande! Jag är rädd att ni begick ett fel vad beträffar förfarandet vid omröstningen, för övrigt till följd av ett fel i omröstningslistan. Slutomröstningen kunde givetvis inte genomföras innan man hade röstat om bilagan. Ni företog först en separat omröstning på begäran av en grupp den andra delen av c som krävde att man tog hänsyn till bilagan. Därefter företog ni slutomröstning och därpå omröstning om bilagan. Innan ni övergick till omröstningen om bilagan, men efter att slutomröstningen hade ägt rum, accepterade ni omröstning om en fråga som rör förfarandet, vilket krävde hänvisning till utskottet, medan det i enlighet med artikel 129 är tydligt att man inte kan begära återförvisning till utskottet efter slutomröstningen.
Jag tror faktiskt att den slutomröstning som ni lät vidta alldeles nyss inte var korrekt. Man kan inte förrätta slutomröstning innan man har avslutat omröstningen om texten, dvs. texten och dess bilaga. Jag tror alltså att ni bör vidta slutomröstning om texten, en slutomröstning som inte kan ha ägt rum nyss.
Herr Fabre-Aubrespy, ursäkta mig, men jag går inte med på er tolkning. Den första delen av omröstningen var tydligt skild från omröstningen om bilagan. Detta har redan givit upphov till en viss diskussion och har klarlagts väl. Vi kunde genomföra två omröstningar, så som det gjordes, en om förslaget till resolution och den andra för sig om bilagan. Vi avslutade med den första och nu återstår inget av bilagan. Jag kommer inte att genomföra en omröstning om bilagan. Där står vi. Innan jag avbryter omröstningen skall jag tillkännage röstförklaringarna och jag önskar er smaklig måltid.
Vår åsikt är att det inte behövs kvotsystem för bananer, särskilt inte vad gäller import från tredje land. Detta system är onödigt.
Vi önskar en fri marknad för handeln med bananer. I övrigt är vi givetvis mycket positiva till att AVS-länderna bistås på olika sätt för att få möjlighet att utveckla handeln med egenproducerade varor på världsmarknaden.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för ett betänkande om ändring av den gemensamma marknadsorganisationen för bananer. Det har varit nödvändigt att göra om marknadsorganisationen eftersom EU förlorat ett mål i WTO. Kommissionens förslag är ett rimligt försök för att uppnå en balans mellan olika intressen. Vi skall både följa WTO-bestämmelserna och Lomékonventionen, samtidigt som vi skall se till att konsumenterna får goda och billiga bananer.
Många av Europaparlamentets ändringsförslag rubbar denna balans. Vi har därför röstat emot en nedsättning av kontingenten dollarbananer, eftersom det strider mot WTO-bestämmelserna. Vi har röstat emot en höjning av tullsatserna, eftersom det gör bananerna för dyra. Vi har också röstat emot en höjning av tullsatserna för de icke-traditionella bananerna, eftersom det skulle vara oanständigt att lägga tull på bananer från några av de fattigaste länderna i världen.
Vi har röstat för betänkandet, eftersom den innehåller ett förslag om ett system för fair trade -bananer. Ett stöd för omläggning av produktionen till fair trade-bananer är ett bra sätt att hjälpa de små producenterna på, så att de kan bli konkurrenskraftiga i förhållande till dollarbananerna.
I betänkandet föreslås två skilda ordningar. Ett för fair trade -bananer och ett för ekologiska bananer. Det bör emellertid bara finnas en ordning som både innehåller miljömässiga och sociala krav. Det är orealistiskt att föreställa sig att producenterna i AVS-länderna kan producera helt utan bekämpningsmedel. En definition av fair trade skall därför utvecklas i samarbete mellan producenter och konsumenter. Systemet skall innehålla stöd till omläggning av produktionen, stöd till konsumentinformation, ett märkningssystem och ett kontrollsystem, så att konsumenterna kan vara helt säkra på att de får vad de betalar för.
Förra veckan avslöjades det ännu en gång att den amerikanska bananfirman Chiquita struntar i såväl arbetarnas rättigheter som miljöhänsyn vid bananplantagen i Latinamerika. Produktionen av bananer är för många länder både inom och utanför AVS-gruppen en avgörande källa till utländsk valuta, och många människor är ekonomiskt beroende av denna export. Som fallet Chiquita avslöjar är emellertid bananproduktionen också en orsak till att plantagearbetarna i tredje världen utsätts för stora hälso- och sociala risker.
Vi har stött de ändringsförlag från både utskottet och andra ledamöter av Europaparlamentet som kräver att de gemensamma marknadsorganisationen tar hänsyn till och aktivt främjar produktionen och importen av så kallade fair trade -bananer. Vi hade helst sett att det upprättades en särskild fair trade-kvot, med det är inte förenligt med de nuvarande WTO-bestämmelserna. När förhandlingarna återigen startar i WTO måste det vara ett klart mål för EU att få till stånd en sådan kvot. Fram tills dess måste vi se till att fair trade -organisationer lätt får tillgång till import.
Att vi har avstått från att rösta om själva betänkandet om den gemensamma marknadsorganisationen, hänger detta samman med att förslaget okritiskt ger traditionella AVS-bananproducenter en fördel. Det finns länder utanför denna krets som är lika beroende av bananproduktionen, och vi har säkerhet för att plantagearbetarna i AVS-länderna behandlas bättre än i Latinamerika. Därtill kommer att det nuvarande förslaget inte ger de små bananproducenterna en säker inkomst. Världsbanken har beräknat att endast ca 12 procent av det merpris de europeiska konsumenterna betalar för bananerna hamnar hos producenterna - resten går till importörerna, och med det föreliggande förslaget finns det ingen garanti för att det inte också i framtiden kommer att bli så.
Bananimporten till EU är omgärdad av mängder med regleringar, tullar, kvoter och strafftullar. EU måste själv föregå med gott exempel och minska regleringarna, följa WTO-utslaget och öka inriktningen mot fri handel.
Detta förslag, som kommer som en följd av ett WTO-utslag, har en särskild symbolik och ett särskilt allvar och inför, om det godkänns som det är formulerat av kommissionen, djupa och negativa förändringar av den nuvarande situationen vad gäller den gemensamma organisationen av marknaden för bananer.
En symbolik därför att det handlar om, enligt kommissionens förslag, ett orimligt accepterande av att den gemensamma organisationen av marknaden är allestädes närvarande - och av USA: s intressen - med ett oundvikligt uppoffrande av de traditionella prioriterade relationerna mellan EU och AVS-länderna. Nu i frågan om bananer, senare utsträckt till andra områden.
Djupa och negativa förändringar eftersom en betydande ökning av importkvoten från tredje land (mer än 353 000 ton) - speciellt till förmån för dollarbananområdet -skulle sätta importnivåerna från AVS-ländernas på spel, liksom gemenskapsproducenternas plats på marknaden, som i det speciella fallet med Madeira.
Vi anser därför att ändringsförslagen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är positiva. De har, helt enkelt, en inriktning på att garantera och skydda gemenskapsproducenternas intressen och att, i det väsentliga, bibehålla preferensavtalen som etablerats med AVS-länderna. Det är vad som sker genom den nämnda extraordinära kvoten på 100 000 ton. Detta är också vad som sker med ett fastställande av en kvot för Portugal på 57 500 ton, 7 500 ton mer än den nuvarande.
En grundläggande fråga kvarstår: det är nödvändigt att granska vissa mekanismer inom den gemensamma organisationen av marknaden. EU får inte fångas i dem. Detta är innebörden av det ändringsförslag vi formulerat till betänkande Thomas.
Jag välkomnar detta betänkande som ett försök att gå så långt som möjligt i att hjälpa AVS-länder inom ramen för WTO-reglerna. Naturligtvis innebär WTO-reglerna att vi inte kan hjälpa dessa AVS-länder i lika hög grad som tidigare, men detta betänkande, i överensstämmelse med kommissionens förslag är det näst bästa alternativet.
Bananreformern är ett området där det moderna organiserandet av världshandeln tycks ha lite respekt för traditionella band mellan länder. Vi, i Förenade kungariket, har band som sträcker sig långt tillbaka i tiden med västindiska länder i synnerhet. Det är en skam att WTO inte tycks erkänna sådana band. Förenade kungariket är naturligtvis inte det enda medlemsland som erkänner sina skyldigheter gentemot traditionella producentländer.
Jag delar föredragandens oro över att avskaffandet av licenserna för individuella producentländer skulle kunna underminera en del länders ställning på EU-marknaden. Extra stödåtgärder för att balansera detta är uppenbarligen nödvändigt.
I ett större sammanhang visar den långvariga kontroversen att större flexibilitet är nödvändig i WTO om arbetstillfällen skall kunna skyddas i mindre välbeställda samhällen.
Den gemensamma organisationen av marknaden för bananer har en särskild betydelse eftersom denna produktion berör direkt både vissa europeiska regioner (närmare bestämt de mycket perifera zonerna, däribland de franska utomeuropeiska departementen) och ett stort antal tredje länder med vilka vi har mycket starka och privilegierade band inom ramen för Lomékonventionen.
Inför denna brännande geopolitiska och ekonomiska fråga, både på europeisk nivå och AVS-nivå, är det nödvändigt att ha en gemensam marknadsordning som klart genomför gemenskapens preferens i enlighet med de förmånliga avtal som binder oss till AVS-länderna.
Vår grupp stöder Thomas betänkande som det ändrats av jordbruksutskottet. Men vi har lagt fram åtta ändringsförslag som alla syftar till att stärka produktionen i AVS-länderna och gemenskapen, och samtidigt handeln med bananer vars produktionssätt följer vissa sociala, miljömässiga och hygieniska normer.
När det gäller avtalen med AVS-länderna bör de kvarstå i sin helhet. När vi undertecknade GATT-avtalet tog vi upp problemet med våra traditionella band med dessa länder och man svarade oss då att de speciella intressena skulle bevaras. Resultatet av WTO-panelen visar oss att vår oro inte var obefogad. I själva verket erkänner inte WTO våra förmånsavtal med AVS-länderna. Frågan är hädanefter att veta om och hur det allvarliga förhandlingsfel som på så sätt har begåtts av kommissionen kan rättas till, särskilt vid nästa " Clinton Round" .
Beträffande gemenskapens produktion är det nödvändigt att upprätthålla produktionskvoterna på en nivå som medger bevarandet av och rentav utvecklingen i de utomeuropeiska produktionszonerna. Vi vet alla att dessa zoner är särskilt känsliga och drabbas av speciella kostnader till följd av att de ligger långt från den kontinentala delen av unionen. Därför har vi lagt fram ett ändringsförslag som bevarar garantin för avsättningen av gemenskapens produkter på den europeiska marknaden liksom en höjning av uttaget av tullavgifter för bananer från icke traditionella AVS-länder och en justering på 20 procent av beloppet för den schablonmåssiga normen som inte har höjts sedan 1991.
Inom ramen för WTO är det absolut nödvändigt att införa sociala, miljömässiga och hälsomässiga klausuler. Som vi har sagt vid många tillfällen kommer globaliseringen av handeln inte att kunna fungera harmoniskt förrän de sociala, miljömässiga och hygieniska normerna tillämpas av alla. I just detta fall önskar vi att varje medlemsstat kan motsätta sig importen av bananer från tredje land som inte respekterar dessa klausuler.
Vår grupp stöder alltså Thomas betänkande efter ändringarna i jordbruksutskottet vilket är ett gemensamt intresse för de europeiska bananproducenterna och producenterna i de AVS-länder som vi kallar " traditionella" . Europeiska unionen har undertecknat Lomékonventionen och har därmed gjort internationella åtaganden vars juridiska kraft inte är mindre än den som följer av åtaganden som ingåtts inom ramen för det avtal som slöts i Marrakech. Europeiska unionen och medlemsstaterna bör ovillkorligen respektera de förpliktelser som finns inskrivna i Lomékonventionen.
Som många människor i Storbritannien som är angelägna om att hjälpa de västindiska länderna att göra en hygglig förtjänst på deras huvudsakliga exportgröda, blev jag bestört när WTO fastslog att gynnsamma EU-regler för handel med dessa ö-nationer stred mot internationella handelsregler. Så jag är glad över att kommissionens experter snabbt har arbetat fram förslag som borde tillmötesgå våra internationella överenskommelser och samtidigt även i fortsättningen tillåta västindiska jordbrukare att sälja sina bananer på den Europeiska marknaden.
Jag inser att dessa ändringar av importlicenssystemet kommer att medföra ytterligare kostnader för EU-stödet till bananproducerande länder. Jag anser emellertid att det är ett lågt pris att betala i jämförelse med risken för att fattiga jordbrukare skulle frestas att odla droger i stället för bananer och bara bidra till att öka de drogproblem som våra egna länder står inför. Europa profiterade på sina många kolonier i sådana länder i det förflutna, så det är bara rätt att dagens Europa sträcker ut en hand till människor i de fattigaste delarna av världen som vill förtjäna sitt leverbröd på ett ärligt sätt.
Sedan Europeiska unionens tillkomst sysselsätter sig vårt parlament lika mycket med gemenskapens traditionella bananproducenter (20 procent av de bananer som konsumeras i unionen kommer från Martinique, Guadeloupe, Madeira och Kanarieöarna) som med AVS.
Olika protokoll, särskilt protokoll nr 5, som är en bilaga till den fjärde Lomékonventionen, föregick den gemensamma organisation av marknaden som trädde i kraft 1993. Den var resultatet av en svår kompromiss med målet att tillåta avsättning på den inre marknaden av bananer som hade producerats på gemenskapens territorium och bananer från AVS-länderna till skäliga priser både för producenterna och konsumenterna utan att skada import av bananer från tredje land.
Med anledning av de åtgärder som vidtogs av ett multinationellt företag, Chiquita, och inlett av USA, Guatemala, Honduras, Equador och Mexiko anmodade den internationella handelsorganisationen EU att från den 1 januari 1999 ändra sin gemensamma organisation av marknaden inom banansektorn.
Jag är angelägen om att gratulera vår kollega, Thomas, till hans betänkande som antogs nästan enhälligt i jordbruksutskottet. Han ansträngde sig att hitta en kompromiss som är förenlig med den gemensamma organisation av marknadens, regler samtidigt som man accepterar tanken med den globala kvoten som upprätthåller preferenserna för AVS som åläggs av Lomékonventionen, som skyddar unionens producenter och garanterar konsumenterna ett rimligt pris.
Vid genomförandet av den gemensamma organisation av marknaden för bananer åtog sig gemenskapen att aldrig försätta de europeiska producenterna och AVS i ett mindre gynnat läge än det som de befann sig i tidigare. Ändringen av den gemensamma organisation av marknaden bör vägledas av samma princip. Av det skälet stöder jag jordbruksutskottets ställningstagande, och jag röstade för de ändringsförslag som det lade fram.
Betänkande: Valdivielso de Cué (A4-0223/98)
Jag tror att förslaget om att skärpa gränskontrollerna för förfalskade varor kommer att visa sig vara en positiv åtgärd, genom att det stärker den redan existerande förordningen från 1994 om uppskjutande av tullåtgärder för misstänkta pirattillverkade varor eller varumärkesförfalskade varor.
Medan den ursprungliga förordningen täckte in varumärken och designrättigheter, skulle en utökning av tullskyddet till att omfatta patenterade uppfinningar, som det förordas i detta förslag, kunna räcka långt i förbättrandet av säkerheten för immateriella rättigheter. Vidare kommer den föreslagna utvidgningen av systemet till att omfatta varor i frizoner eller varor som redan är underkastade tullövervakning att utöka spännvidden av skyddet som ges till patent, varumärken och liknande.
Irland är ett av de ledande länderna när det gäller utveckling av mjukvara inom EU. Att slå ned på pirat- och förfalskningsförseelser, inklusive förseelser mot immateriella rättigheter, ligger därför inte enbart i EU: s intresse, utan i synnerhet i Irlands intresse, där det kommer att garantera bevarandet av arbetstillfällen inom mjukvaruindustrin.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har valt att rösta för betänkandet. Syftet med EU: s nuvarande system är att det på grundval av en anmodan från rättighetsinnehavaren är möjligt att i tullen blockera varor som misstänks vara varumärkesförfalskade eller piratkopierade utgåvor av varor som är immaterielrättsligt skyddade (varumärke, mönster eller modell, upphovsrätt eller liknande rättigheter).
Vi stöder detta förslag som i praktiken bland annat innebär utestängning och eliminering av varumärkesförfalskade eller piratkopierade varor.
Betänkande: Aelvoet (A4-0194/98)
Att upphäva förbindelserna och utbytet med en stat är alltid ett viktigt beslut. Det kan inte på något sätt göras lättvindigt eller utan övertygande och avgörande argument, desto mer när det handlar om hjälp som vi ger ett land och därmed en befolkning.
Den möjlighet som erbjuds med artikel 336b i den fjärde Lomékonventionen att helt eller delvis upphäva samarbetet på grund av allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna undgår inte denna regel.
Varje beslut om upphov eller återupptagande av samarbetet är verkligen en allvarlig åtgärd, som parlamentet bör ansluta sig till fullt ut till. Som jag ser det är det självklart att parlamentet inte kan nöja sig med att bara informeras. I likhet med mina kolleger från utskottet för utveckling och samarbete anser jag att det inte är önskvärt att rådet ensamt kan besluta om att helt eller delvis upphäva eller återuppta samarbetet.
I avsaknad av samtycke anser jag att parlamentet åtminstone bör rådfrågas i varje fall för att göra den allmänna opinionen medveten och att gradvis sätta den berörda staten under tryck.
Jag ställer mig följaktligen helt bakom begäran om att omedelbart inleda förlikningsförfarandet med rådet för att parlamentets samrådsförfarande skall kunna definieras snabbare i samförstånd.
Andrabehandlingsrekommendation: Berger (A4-0215/98)
Det förslag som har lagts fram för oss syftar till att ändra direktivet om trätt att yrkesmässigt bedriva person- och godstransporter på väg. Målet är att skärpa de regler som är i kraft för att nå en mer långtgående harmonisering inom transportsektorn.
Detta ändringsförslag, med starkt stöd av endast några få länder, har som mål att reducera vissa skillnader i medlemsstaternas lagstiftningar som riskerar att skapar snedvridningar i konkurrensen och ett ojämlikt tillträde till vägtransportmarknaden.
För min del skulle jag vilja trycka på nödvändigheten av att inte bara harmonisera tillträdesvillkoren utan även villkoren för att yrkesmässigt bedriva person- och godstransporter.
Några länder inom unionen har upplevt allvarliga strejker bland långtradarchaufförerna under den senaste tiden. Var och en minns fortfarande de besvär som dessa aktioner orsakade. De avslöjade även det djupa missnöjet bland långtradarchaufförerna. Dessa strejker uppenbarade de stora skillnader i arbetsvillkoren mellan medlemsstaterna.
Jag tror alltså att det är nödvändigt att ta harmoniseringen av den sociala lagstiftningen inom unionen under fördjupat övervägande. Det skulle skapa likvärdiga förutsättningar för transportföretagen, vars åligganden gentemot de anställda varierar mycket starkt från land till land.
Andrabehandlingsrekommendation: Quisthoudt-Rowohl (A4-0226/98)
Förslaget från vår kollega Quisthoudt-Rowohl är allvarligt och välgrundat. Sedan flera månader tillbaka talar faktiskt alla institutioner inom Europeiska unionen om behovet av ett forskningscentrum som är i nivå med våra ambitioner. Det råder inget tvivel om att man är långt från målet med det som man nu föreslår oss.
Om var och en är medveten om den framträdande strategiska roll som forskning och utveckling har för framtiden för vår konkurrenskraft i global skala, verkar många inte vilja ta sitt ansvar för de ekonomiska åtaganden som behövs för förnyelse och anpassning till de globala utmaningarna.
Jag skall bara ta ett exempel för att illustrera mitt påstående, nämligen varvsindustrin. Europeiska rådet beslöt upphöra med stödet till denna bransch efter år 2000 med rekommendationen att göra ansträngningar för att stärka konkurrenskraften genom att använda ny teknik. Samtidigt föreslog kommissionen att man skulle slå samman åtgärden " vägtransporter" och åtgärden " marin teknik" , en sammanslagning som åtföljs av en minskning av krediterna. Vad skall man tro?
Som ledamot av Europaparlamentet kan jag inte längre nöja mig med vackra och långa anföranden av vissa av de styrande som är helt i otakt med beslutens verklighet.
Man kommer inte i all oändlighet kunna söka skydd bakom gemenskapens teknokrati. Man kommer inte att kunna säga en sak en dag i Paris, Berlin och London för att därefter kräva ett annat i Bryssel. Tyvärr inger inte de senaste deklarationerna från vissa håll någon optimism.
Under de närmaste månaderna kommer det att åligga några av oss att försvara den europeiska tanken men även att återupprätta vissa sanningar med risk för att stöta sig med några. De kommande åren är avgörande. De brännande politiska frågorna. Det är Europaparlamentets sak att göra gällande sin politiska och förhoppningsvis beslutande karaktär.
Då jag har en viss kännedom om forskarvärlden, kan jag uttala att EU: s forskningsprogram tyvärr bara skapar många onödiga omvägar för forskarvärlden.
Jag anser att forskningen skall grundas på ett frivilligt internationellt samarbete och inte på konstlade samarbetsregler, t.ex. att det skall vara forskare från tre länder inblandade och liknande. Jag anser att forskningsprogram ej hör hemma i EU-samarbetet. Det internationella forskarsamarbetet kan lösas ändå - det har det gjort tidigare.
Jag skulle vilja föra mitt beklagande och min kritik till protokollet över att unionens forskningspolitik (och dess medlemsländers samt Eurekas forskningsförbunds) hittills inte har diskuterats som ett nyckelelement för en övergångsstrategi till en ny utvecklingsmodell. Förmodligen är det helt enkelt inte möjligt om vi fortsätter med vårt vanliga förfarande. Jag skulle därför vilja uppmana till att sätta i gång en bred samhällsdialog redan nu inom ramen för det sjätte ramprogrammet för forskning, på såväl Europeisk nivå som i de enskilda medlemsländerna, om vad forskningspolitiken kan bidra till i en övergångsstrategi, om en ekologisk hållbar och socialt sammanhållen utvecklingsmodell i Europa, och därutöver. Då skulle inbegripandet av kritiska grupper och röster vara av en utomordentlig betydelse.
Betänkande: Linkohr (A4-0199/98)
Herr ordförande! I början av denna röstförklaring tillåter jag mig att påpeka att omröstningsförloppet i dag har varit minst sagt förvånande, och jag ber er att till presidiet framföra denna iakttagelse: När en president från någon medlemsstat, vilken det än vara månde, kommer på besök till oss, avbryter man inte sammanträdet för att låta ledamöterna gå och låta honom tala inför en kammare som till tre fjärdedelar står tomt jämfört med tidpunkten för omröstningen.
Jag vill göra två påpekanden om förfarandet vad gäller Linkohrs betänkande. Europaparlamentet har faktiskt givit sig hän åt en veritabel omkastning av arbetsordningen genom utskottet för forskning, teknisk utveckling och energi. Vi har faktiskt redan ett direktiv. Man har föreslagit oss ett betänkande som är ett initiativbetänkande i samma ämne och man föreslår oss att i detta betänkande införa en bilaga som vid närmare påseende i verkligheten visar sig vara ett lagförslag från Europaparlamentets sida. Naturligtvis förefaller oss detta tillvägagångssätt stå i motsättning till de texter som styr Europeiska unionens funktion och i motsättning till praxis. Parlamentet skall inte uppträda som lagstiftare.
I mitt andra påpekande skulle jag vilja återkomma till frågan om förfarandet för en stund sedan. Jag beklagar att jag då inte begärde att utskottet för arbetsordningen skulle ingripa, men jag är säker på att jag kan bekräfta att om det skall finnas en bilaga till ett betänkande kan inte slutomröstningen ske före omröstningen om denna bilaga. Det är absolut nonsens att tänka sig att en slutomröstning kan följas av andra omröstningar.
Den första omröstningen, som vi har uttalat oss om, gällde det faktum att kommissionen skulle beakta den text som inlämnats som bilaga. Därefter måste man självklart rösta om bilagan innan man gick till slutomröstning, eftersom denna del utgjorde en integrerad del av resolutionsförslaget. Herr ordförande! Jag tror framför allt att om omröstningen hade förberetts bättre, skulle man ha undvikit dessa incidenter, för man skulle genast ha sett att bilagan inte fick absolut majoritet av parlamentets ledamöter, och därmed att den kvalificerade majoritet som behövdes inte hade uppnåtts. Därefter skulle naturligtvis slutomröstningen om hela betänkandet sannolikt ha blivit negativ.
Genom att låta alla parlamentets ledamöter rösta om en bilaga efter slutomröstningen, genom att genomföra en omröstning om en motion om återförande till utskottet, när slutomröstningen redan hade skett tror jag att ett fel har begåtts vad gäller förfarandet, som det skulle vara lämpligt att utskottet för arbetsordningen uttalar sig om ännu en gång för att undvika det i framtiden. I grund och botten återkommer jag dock till det faktum att det inte är normalt att tillgripa en sådan förfarande som ger parlamentet möjligheten att få ett lagstiftningsinitativ, vilket det inte har.
Betänkandet innehåller bra förslag om en ökning av den förnybara energins andel genom användning av biomassa, solenergi, vindkraft och jordvärme. Gemenskapsbestämmelserna om inmatningsmodellen kan också bidra till denna utveckling. Energipolitikens genomförande skall i huvudsak vara en nationell fråga och handhas av varje medlemsland med tillämpning av egna nationella regler.
Linkohrs betänkande har en väsentlig förtjänst: det ställer den goda frågan om främjandet av förnybara energikällor. Det är uppenbart att det är de folkvaldas och regeringarnas uppgift, framför allt i mitt land, att tänka på våra nationers framtid när det gäller energin. En framtid som samtidigt tar hänsyn till miljöskyddet, en diversifiering av produktionssätten, de industriella eller individuella konsumenternas behov, men även försörjningssäkerheten och ett minskat beroende av omvärlden. De förnybara energikällorna, de som vi känner till och de som återstår att uppfinna, har en viktig roll att spela för att definiera denna politik för framtiden.
Kan man acceptera ett ultradirigistiskt direktiv som är skrivet i en juridisk stil som är mer än ungefärlig (särskilt med flagranta motsägelser av Rothes betänkande), som inte respekterar subsidiaritetsprincipen, som är totalt okunnig om staternas speciella villkor och deras energisituation, och som betraktar vattenkraften som en förnybar energikälla som inte förtjänar uppmärksamhet förrän under en viss produktionsnivå. Svaret är nej, och därför lägger vi ned vår röst.
Det åligger medlemsstaterna att gemensamt men oberoende av gemenskapens strukturer ställa upp mål, att anstränga sig att hålla sig till dem och att på nationell nivå definiera de medel som skall användas för att nå dit. Energin är ett alltför allvarligt och alltför strategiskt område för att lämna det i händerna på kommissionens teknokrater eller de besatta federalisterna i detta parlament.
I betänkandet föreslås att EU skall utforma ett nytt direktiv om inmatning av el från förnybara energikällor. Vi motsätter oss detta. Vi anser att denna typ av frågor med fördel av görs på nationell nivå. Vi vill inte heller att EU utvecklar en gemensam detaljerad energipolitik. För denna ståndpunkt talar såväl demokratiska skäl som att de nationella förutsättningarna på området varierar starkt.
Vi har därför röstat emot uppmaningen om ett nytt direktiv och avstått i alla delomröstningar om det föreslagna direktivets utformning.
I likhet med Helmut Kohl och Jacques Chirac anser jag att alltför många beslut som kunde ha tagits på nationell nivå nu har förts över till EU-nivå. Jag anser, precis som de två ovannämnda, att närhetsprincipen måste få ett verkligt innehåll.
Detta betänkande kräver att en rättsakt utarbetas som skall handla om inmatning i elnätet av el från förnybara energikällor. Målet för detta förslag må vara mycket gott, men om man ser förnuftsmässigt på den diskussion som detta utmynnat i om fond, särfond, investerare, nätoperatör, egenproducent, oberoende engergiproducent etc., så förstår man inte att sådana saker måste beslutas om på EU-nivå.
Jag anser att beslut som rör energipolitiken skall fattas på nationell nivå. Det finns inget att vinna på att energipolitiken görs överstatlig. Jag röstar därför mot detta betänkande.
Eftersom det har uppstått så mycket diskussion skulle jag vilja säga att även jag ställde mig frågan om vi borde rösta om förslaget och bilagan var för sig. Jag personligen är inte säker på att det var det mest korrekta sättet. Också jag har mina frågetecken. När vi valde denna metod försökte jag åtminstone hålla de båda avsnitten åtskilda, och då blev det inget problem med de två omröstningarna. Det första avsnittet - förslaget - förblev ett separat förslag, åtskilt från bilagan.
Sedan måste jag också påpeka att pressen var stor vid omröstningen. Under den senaste tiden har vi brukat avbryta onsdagens omröstningar när ett anförande av en statschef kommer emellan. Detta har diskuterats både i presidiet och i ordförandekonferensen. Jag är medveten om att det finns reservationer. Jag tycker att det är mycket svårt att inleda en omröstning, att avbryta den, att vänta på att kollegerna skall återsamlas osv., men jag tycker inte att det är en lämplig tidpunkt nu att åter ta upp denna fråga. Jag skall i alla fall vidarebefordra Fabre-Aubrespys påpekande till ordföranden.
Den tredje punkten är att när vi går fort fram, så måste ju också de som deltar i omröstningarna vara lite snabba. Det går inte an att man efter 10 minuter upptäcker att man har röstat fel om en viss punkt. Det är detta som skapar det problem som har uppstått.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.45 och återupptogs kl. 15.00.)
Situationen i Kosovo
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Kosovo.
När jag senast talade inför parlamentet om Kosovofrågan under en av våra tidigare debatter, fick vi reda på nyheten att president Milosevic gått med på att träffa kosovoalbanernas ledare, dr Rugova. Som ledamöterna av detta parlament minns, välkomnade världssamfundet då nyheten som ett första steg på vägen mot en fredlig lösning av krisen. Vi blev alla därför bestörta över att detta, i stället för att resultera i en minskning av striderna i Kosovo, ledde till att vi fick bevittna en avsevärd upptrappning av våldet med odiskutabla bevis på urskillningslösa attacker på hela byar av serbiska säkerhetsstyrkor och den jugoslaviska armen, vilket orsakade omfattande förstörelse med alla typiska kännetecken för en ny etnisk rensningskampanj. Belgrads påstående om att de helt enkelt sysslar med legitim anti-terroristverksamhet är inte trovärdig. Rapporterna om attacker på oskyldiga i civilbefolkningen och den systematiska nedbränningen av hus är fullständigt oacceptabelt.
Som Europeiska rådet klargjorde den 15 juni kan ingen stat som använder brutalt militärt förtryck mot sina egna medborgare förvänta sig att bli en del av det moderna Europa. Den växande strömmen av flyktingar till grannländerna Albanien och Montenegro talar för sig själv, och åskådliggör det allvarliga hot mot den regionala säkerheten som den fortsatta konflikten utgör.
Det är särskilt viktigt att Europeiska unionen fortsätter att stå i nära kontakt med de hjälporgan som är verksamma i norra Albanien. Jag välkomnar kommissionens försäkringar om att dess kontor för humanitära frågor står i regelbunden kontakt med kontoret för FN: s höge komissionär för flyktingfrågor. Den humanitära krisen kommer att sätta en väldig press på Albanien, ett land som fortfarande kämpar för att klara sina egna allvarliga ekonomiska och sociala problem, vilket jag tror vi alla bör vara medvetna om.
Vi måste fortsätta att arbeta med den albanska regeringen; för att uppmuntra den att bibehålla sin konstruktiva hållning i Kosovofrågan. Vi måste också fundera över sätt att trappa upp vår hjälp både för att möjliggöra för dem att klara av den omedelbara flyktingkrisen, och att hjälpa dem att börja ta itu med sina egna större problem.
President Milosevic är personligen ansvarig för säkerhetsstyrkornas aktioner i Kosovo. Han borde få klart för sig att världssamfundet inte kommer att imponeras av prat om fred när verkligheten uppvisar ett förtryck som är värre än någonsin.
Det har funnits förväntningar på dialogen som ägde rum i Moskva tidigare denna vecka mellan president Jeltsin och president Milosevic. Vi välkomnar president Jeltsins ansträngningar att få till stånd en fredlig lösning. En del av åtagandena på den humanitära sidan utgör ett steg framåt, förutsatt att de verkställs. En del av huvudaspekterna i det president Milosevic har erbjudit ligger dock mycket långt från Europeiska unionens krav såsom de utformats i Cardiff-deklarationen.
I synnerhet har han inte visat något tydligt engagemang för tillbakadragandet av de säkerhetsstyrkor som ägnar sig åt förtryck. Europeiska unionen kommer nu att arbeta vidare med ryssarna, amerikanerna och andra för att fortsätta sätta press på Milosevic att göra allt som krävs av honom - och arbetet fortsätter i New York med ett förslag till en resolution från FN: s säkerhetsråd. Vi kan, vilket vi erfor i Bosnien, inte kosta på oss att lita på president Milosevics ord.
Jag hoppas att dialogen som ägde rum i Moskva kommer att leda till en ändring av situationen, en bättre situation, en situation där förtrycket upphör. Jag kan säga till president Milosevic att om så inte är fallet, och om inte dialogen resulterar i några större förändringar av situationen så står Europeiska unionen fast vid sin uppfattning - vi kommer att fortsätta försöka sätta press på president Milosevic, och inte utesluta någon handling i syfte att försöka åstadkomma en fredlig situation och en lösning på problemen i Kosovo.
Herr ordförande! Jag tror att Europeiska unionen kan säga att den i alla fall hittills har bedömt läget i Kosovo korrekt och inte som tidigare under dramat i Bosnien avvaktat utvecklingen utan att vidta nödvändiga förberedelser och vara beredd på det värsta. Det bästa sättet att försöka förhindra våld och massakrer i Kosovo är att för president Milosevic göra det otvetydigt klart att den internationella gemenskapen är beredd att ingripa för att förhindra en sådan utveckling och ge nödvändigt skydd åt oskyldiga medborgare, män, kvinnor och barn, som i sina byar beskjuts med artilleri eller andra vapen.
Jag säger inte det här utan känslor, i vetskapen om hur många debatter som har föregått denna och i vetskapen om att Europeiska unionen i det avseendet har valt en rak linje i nära överläggningar med de andra medlemmarna i kontaktgruppen och att även Europeiska rådet i Cardiff egentligen har bekräftat den inslagna vägen de senaste dagarna. Nu har vi de första resultaten av överläggningarna mellan president Jeltsin och president Milosevic. Jag instämmer med minister Doug Henderson och säger: Självklart är dialogen välkommen, men samtidigt upprepar jag också det han sagt om att president Milosevic ord även tidigare visat sig vara otillräckligt. Det är handlingarna som räknas och det är inte tillfredsställande att ett av de viktigaste av de fyra villkor som den internationella gemenskapen ställt till president Milosevic inte infriats, och då menar jag tillbakadragandet av säkerhetsstyrkorna från området. Det betyder att befolkningen där, på samma sätt som vi tidigare sett i Sarajevo, varje dag på nytt måste vara rädda för att bli anfallna igen. Det betyder samtidigt också att den internationella gemenskapen på nytt utmanas att tydligt klargöra att det allvarliga kravet ändå måste uppfyllas, och att man måste vara beredd att visa att man kommer att ingripa om det överdrivna våldet bryter ut igen.
I det avseendet håller vi i dag inte den sista debatten om Kosovo tillsammans. Det kommer att bli en av många och det kommer att ta sin tid innan man kan säga att stabiliteten och lugnet har återvänt till området.
Jag håller också med det brittiska ordförandeskapet om att vi naturligtvis måste använda vårt inflytande för att stödja dr Rugova, men även de i kretsen runt honom, så att de kan fortsätta sin återhållsamma hållning. Även hos albanerna har det naturligtvis skett en kraftig radikalisering som inte gör det lätt att föra en dialog utan extrema krav. Det måste stå klart att även den internationella gemenskapen dragit tydliga gränser och av goda och välmotiverade skäl tagit ställning för en lösning innanför Förbundsrepubliken Jugoslaviens gränser. Även på den punkten måste den internationella gemenskapen fortsätta vara konsekvent.
Europeiska kommissionen har via sin organisation för humanitär hjälp, ECHO inrättat de nödvändiga hjälpvägarna och nyligen avsatt 1, 5 miljoner ecu och är naturligtvis beredd att avsätta mer där det behövs. I det avseendet är det utomordentligt viktigt att president Milosevic löften verifieras och att internationella biståndsorganisationer får fritt tillträde till området, vilket för övrigt enligt hans löften till president Jeltsin även skulle gälla för ackrediterade diplomater från regeringar och andra internationella organisationer som till exempel OSSE.
Det är av allra största vikt, och det har egentligen Europeiska rådet i Cardiff redan beslutat om, att antalet observatörer på plats ökas avsevärt så att vi hela tiden även kan bilda oss en god uppfattning om utvecklingen ute på fältet. Hittills har det ofta varit brist på noggrann information på grund av de dåliga möjligheterna till tillträde till området. Ni vet att det talas om tiotusentals flyktingar och hemlösa och att även president Milosevic löfte om att dessa obehindrat skall kunna återvända hem måste verifieras.
Jag avslutar med att säga att det finns en liten gnutta hopp om att dialogen kan fortsätta, att allvarliga förhandlingar kan föras, men jag vill direkt tillägga att vi alla i alla fall skall vara säkra på att allra största försiktighet är påbjuden för att inte låta processen falla tillbaka i det blodiga våld som tidigare drabbat området.
Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag skulle vilja förse mitt huvudsakliga stöd och min grupps stöd till den aktuella politiken med några kritiska kommentarer.
För det första: Jag tycker att det är helt riktigt att ni inte låter det råda något tvivel om att kosovoalbanerna inte skall lämnas åt sitt öde, att vi stöder dem, och inte tillåter ett andra eller nytt Bosnien.
För det andra: Jag tycker också att det är rätt att vi skall fortsätta vara kritiska och pessimistiska gentemot Milosevic, och vi måste därför stödja alla alternativ som finns, i det egna landet och i grannskapet. Det är visserligen inte fallet i Serbien, men åtminstone i Montenegro och Republika Srpska - även om det inte bara är änglar som flyger omkring där - men vi måste stödja alternativ till Milosevic.
För det tredje: Vi måste stödja grannländerna så att de håller stånd i krissituationer, och inte faller offer för extremism; det gäller Albanien och Makedonien. Vi måste tala om för makedonierna att de trots eller kanske på grund av krisen måste beakta det albanska folkets minoritetsrättigheter i högre grad, och även göra framsteg på detta område. Vad de har gjort räcker inte!
För det fjärde: Jag tycker att det är rätt att undvika Nato-manövrar. Tyvärr, och det måste även jag som anti-militarist säga - är det i vissa fall nödvändigt att skramla med vapen.
För det femte: Jag tycker även att det är rätt att man förbereder sig på ett militärt ingripande om Milosevic inte ger efter, och jag anser att man måste göra allt för förbereda ett sådant ingripande inom FN.
För det sjätte: Jag vill även här uppmana Ryssland att ta sitt ansvar, och jag antar att rådet och kommissionen gör detta klart och tydligt. Om Ryssland vill spela en stor och större roll i den europeiska säkerhetspolitiken - och jag skulle tycka att det var bra om Ryssland gjorde det - då har de ett tillfälle, att visa det nu. För just om man är vänskapligt inställd till Serbien eller med Milosevic som president i Jugoslavien, så måste man bevisa denna vänskap genom att kämpa för freden.
Min sjunde och sista punkt: Herr kommissionär, ni menade att EU gör allt. Det kan vara, att unionen gör allt nu, men - vi har redan nämnt det ett par gånger - det är en kris som man visste skulle komma, eftersom Milosevic behöver en sådan kris.
När jag nu, herr rådsordförande, betraktar resultaten från toppmötet i Cardiff och läser punkt 47, där det står att framsteg har gjorts och man skall fatta ytterligare beslut vid toppmötet i Wien, då tycker jag ärligt talat att det låter för svagt. Just vad gäller planeringsenheten är det absolut nödvändigt att göra snabba framsteg i förberedelserna för en aktiv utrikespolitik.
Vi kan endast förhindra ett andra eller tredje Bosnien, eller ett andra Kosovo, om det finns en stark utrikes- och säkerhetspolitik. Och, det är min sista mening, herr ordförande, jag är helt och hållet för subsidiaritetsprincipen. Det vore dock bra om vi tänkte över var vi behöver ett starkare EU. I utrikes- och säkerhetspolitiken behöver vi en starkare Europeisk union.
Herr ordförande, kära kolleger! Det är en fatal déjà-vu som vi upplever nu, för resultatet av det som avlöpte under stort medialarm i Moskva är verkligen minimalt, för att inte säga lika med noll. Det som Jeltsin lovade har han redan lovat amerikanerna, för detta berömdes han rentav, därför upphävde man till och med sanktionerna, och jag är inte förvånad över att det avlöpte som det gjorde. Jag jublade inte då, för jag visste mycket väl att Milosevic inte har förändrats. Kanske ändrar man sig inte i hans ålder. Då måste vi emellertid ta med det i beräkningen, för han betedde sig så i Bosnien, och han beter sig så nu. Han säger ja till att förhandla, men utan någon internationell medlare, och samtidigt - så var det redan i Bosnien - låter han mörda och brandskatta. Faktum är ju att det redan nu i Kosovo ännu en gång finns koncentrationsläger och massgravar.
Vi visste det alla, vi såg det komma, och ändå gjorde vi ingenting. Vi, det vill säga Europeiska unionen. Tyvärr kan parlamentet inte handla, vi kan bara uppmana till handling. När Milosevic nu inte drar tillbaka den jugoslaviska armén och sina polistrupper, eftersom han säger att albanerna först måste ställa in sina terroristangrepp, då blandar han egentligen ihop hönan med ägget. Skulden till hela denna historia bär när allt kommer omkring han själv. I åtta år har albanerna uthärdat en apartheidregim. Vem kan bli förvånad när unga män säger, efter åtta års apartheidregim, att detta finner vi oss inte längre i. Vi finner oss inte i att våra kvinnor och barn mördas. Vi låter oss inte drivas bort. Därför behöver vi ett mycket starkare politiskt och militärt tryck på Belgrad. Vi måste ha FN-trupper mellan Serbien och Kosovo, för därifrån kommer det onda.
Milosevic leker med väst. Han drar oss vid näsan. Det vet vi, och det märker vi. Han vet precis att väst lägger mycket större värde vid den folkrättsliga aspekten av ett möjligt Nato-ingripande, än vid att verkligen få ett slut på aggressiviteten. FN-stadgan kom till 1945, vid en helt annorlunda tid, och den är i dag inte längre tidsenlig på denna punkt. Vi måste verkligen se till att den etniska konflikten inte får försiggå framför världens ögon. Om vi redan hade agerat i Sarajevo, som Nato-folket ville då, då skulle Sarajevo inte ha omringats, då skulle inte så många hundra tusentals ha fördrivits, så många skulle inte ha dött, och vi skulle inte ha haft de oändliga kostnader, som vi alla måste bära i dag.
Problemet är just att Milosevic vet vad han vill, och han gör precis vad han vill. Vi låter honom göra det med oss. Det är vårt problem. Nu har han också ett nytt Dayton för ögonen, och eftersom han har detta nya Dayton för ögonen, äger nu den etniska utrensningen rum i nordvästra Kosovo. Han driver bort de albaner som lever där, eftersom det tydligen är serbernas vagga och det finns flera naturrikedomar. När han har drivit bort alla, då blir han av nöden tvungen att till sist slå in på en lösning, som vi då kommer att föreslå för honom. Av denna anledning bör vi handla nu, och inte lämna människorna i Kosovo i sticket.
Herr ordförande! Herr kommissionär, inte heller jag kan ansluta mig till självberömmandet att Europa skulle ha handlat i rätt tid denna gång. Denna gång kan ingen verkligen prata sig ur det genom att säga att man aldrig kunde ana att något sådant skulle hända. Och etnisk rensning med militär terror händer verkligen. Det är ett faktum! Man handlade för sent, för i flera år har det albanska motståndet i Kosovo skett genom icke-våld. Denna tid utnyttjades inte för att pressa Milosevic med sanktioner, för att komma fram till en lösning vid den tiden. Denna tid slösades tyvärr bort.
En punkt som jag tycker är viktig är att nu måste pressen inte bara utföras, utan den måste dessutom hålla i sig tills en grundläggande rättighet erkänns, även från den serbiska ledningen, nämligen att det finns en rättighet att återvända. Han kan inte fördriva så många albaner, som han sedan åter igen måste ta tillbaka. Detta måste vi genomföra, det är en helt avgörande punkt!
Varför kan Milosevic över huvud taget handla på detta sätt? För att han som diktator förfogar över massmedia. Jag är av den uppfattningen att Europeiska unionen borde tänka över vad vi kan göra för serberna, för den serbiska befolkningen, som också bör omfattas av vårt medlidande och vår beklagan. Vår politik bör riktas mot ledningen, naturligtvis inte mot den serbiska befolkningen. De har emellertid blivit till gisslan, för att de inte vet något annat. Jag frågar mig om det inte finns ett instrument för att motverka det, till exempel genom att vi skapar en alternativ offentlighet i Serbien. Jag tänker då på modeller som radio Free Europe tidigare, som gav Serbiens befolkning möjlighet att faktiskt få information. Då, tror jag, kan ledningen i Belgrad inte handla som den gör, och vi kommer närmare vårt mål att skapa fred, demokrati och mänskliga rättigheter för alla i detta område, både albaner och serber.
Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär Van den Brok, ärade kolleger! Kommissionären sade att Milosevic ord inte har varit tillräckligt. En mycket vacker eufemism för det vi Italien kallar en saga. Milosevic skulle kunna liknas vid den sagofigur som i Italien kallas Pinocchio, dvs. en lögnare, en patologisk lögnare, vilket har skett tidigare. Herr kommissionär, låt oss tala klarspråk!
I morse hörde jag från Milosevic själv, på engelska, att civilbefolkningen har lämnats i fred, att specialstyrkorna bara ingripit för att agera mot terrorister. Ytterligare ett bevis på att Milosevic är en Pinocchio, dvs. en lögnare, herr kommissionär! Det är inte bara sant som ni tidigare sade, att Milosevic ord inte är tillräckliga. Milosevic ord är inte värda ett ruttet lingon! Ni sade också att det fanns ett villkor som inte respekterats. Vilket villkor har inte respekterats? Det viktigaste, dvs. det omedelbara tillbakadragandet av specialstyrkorna. Den sköra kompromiss som uppnåddes mellan Milosevic och Jeltsin omfattar inte det viktigaste av allt, tillbakadragandet av specialstyrkorna. Sanningen är att Milosevic vill vinna tid, med det internationella samfundets tysta samtycke - om inte till och med dess applåder, vilket har skett tidigare. Vi har behandlat honom som den bästa förhandlaren i Bosnien, torteraren och diktatorn Milosevic. Nu säger vi till honom att det går bra att han också behåller sina specialstyrkor för att fortsätta med deportationer och etnisk resning mot albanerna, vilket får de stackars albanerna att med saknad tänka på den gamle, aldrig bortglömde marskalk Tito. Och det vill inte säga lite!
Herr ordförande! Jag vill säga att det fanns intressanta punkter i rådsordförandens och kommissionärens uttalanden. Jag anser att vi måste hålla fast vid två principer: gentemot den serbiska sidan är det frågan om självstyrelse för Kosovo och frågan om de demokratiska rättigheterna, vilket är mera än en nationell fråga och inte bara en fråga om Jugoslaviens gränser. Gentemot den albanska sidan: att gränserna skall respekteras av Europeiska unionen, Ryssland, USA och av de båda befolkningsgrupperna.
Utifrån dessa två principer kan gränserna tydligt markeras av världssamfundet och de båda sidorna får anpassa sig. Jag tror att överläggningarna i Ryssland ger ett positivt budskap, som skulle kunna anammas.
Jag vill emellertid göra tre påpekanden.
Det första påpekandet är att vi måste ägna uppmärksamhet åt Balkan. Vi kan inte dra upp gränser på Balkan efter varje befolkningsgrupps nationalitet, för det första eftersom själva nationaliteten kan ifrågasättas och, för det andra, eftersom gränserna är så små och situationen är så splittrad att vi i så fall riskerar att förvandla Balkan till något som liknar en mjölsikt. Skall vi dra upp gränser i Kosovo och sedan för den serbiska minoriteten som lever i Kosovo? Det är den första frågan. Vi måste förstå Balkan och dess särställning i Europa.
Den andra frågan är att man ju har hört så mycket om Milosevic. Jag håller med om att både Milosevic och Tudjman och Izetbegovic borde ställas inför internationell domstol. Men säg mig en politisk kraft i Serbien som intar en annan ståndpunkt. Inte heller Tsuganovic från Montenegro föreslår någon alternativ lösning av Kosovofrågan. Vi måste alltså uppfatta hela denna fråga som ett problem för det serbiska folket självt och ta ställning till farhågor och problem.
Den tredje punkten, herr ordförande, är att åtgärderna mot Jugoslavien innebär en risk, och det säger jag till Van den Broek: Det finns en risk för att de flyktingar från Krajina och andra platser som befinner sig i Jugoslavien kommer att fly till den bosnienserbiska republiken, och då kommer vi att få nya stora problem.
Herr ordförande, kolleger! Om det finns en sak som praktiskt taget var och en här i parlamentet är överens om så är det väl att regimen i Belgrad uppträder så brutalt och repressivt att det måste till ett effektivt internationellt agerande. Därför stöder vi helt den internationella press som utövas mot regimen, både med avseende på diplomatiska, politiska och ekonomiska initiativ, och till och med om den internationella gemenskapen anser att det finns situationer, och här är verkligen fallet så, då ett militärt ingripande måste övervägas, så måste det ske med nödvändig noggrannhet och försiktighet.
Kolleger! I det sammanhanget har jag två allvarliga invändningar mot vår gemensamma resolution. Den första invändningen är att det inte alls hänvisas till den institutionella ram inom vilken man måste hitta en lösning, en politisk lösning, för Kosovo. Det sägs nämligen inte att en lösning måste hittas inom den befintliga Förbundsrepubliken Jugoslavien. De argument som har lagts fram om folks självbestämmanderätt eller i stil med " vi måste överlåta allt till förhandlingarna" är farliga och absolut inte övertygande eftersom det ger båda sidor intrycket av att ungefär allt är möjligt och att man vad som än händer och vilken typ av lösning som än kommer alltid står bakom albanerna. Att albanerna har rätt till internationellt stöd är för mig utom allt tvivel, men inte under alla omständigheter.
Den andra stora invändningen är att ett möjligt militärt ingripande inte görs beroende av ett beslut från säkerhetsrådet. Det, kolleger, blir ett farligt prejudikat. Om FN: s säkerhetsråd inte instämmer och länder uppträder på eget bevåg mot andra, så är det för det första ett tydligt brott mot FN: s stadga, för där går det inte, då har man egentligen en sorts krigsförklaring. För det andra måste man också tänka på vad man uppnår. För vår del är det absolut inte så att varje form av militärt ingripande utesluts, men att ett ingripande endast är acceptabelt som en conditio sine qua non inom ramen för FN.
Vi välkomnar slutligen det ryska initiativet. Vi är visserligen medvetna om att om inte pressen upprätthålls kan det lätt leda till ingenting och i det avseendet är vi verkligen inte naiva.
Herr ordförande! Det är nu flera år sedan teckentydarna förutsade eländet, men ingen lyssnade på dem. Kosovo kommer att resa sig, sade man, men omvälvningen lät vänta på sig, och alla väntade. Slovenerna, kroaterna, bosnierna skakade i tur och ordning av sig det ok som hade lagts på dem. Den federala republiken Jugoslavien exploderade i en liten grupp av ministater vars livsduglighet är problematisk. Var det då mot serbernas diktatur? Inte alls, utan mot en mans diktatur, en ren produkt av totalitarismen som påtvingade först sina landsmän därefter de anslutna republikerna ett styrelseskick som var inspirerat av de sämsta styrelseskicken, som är bland de skamligaste som har funnits.
Doktrinen om etnisk överlägsenhet, den ideologiska tyngden hos en religion som avlöste det enda partiet - som formade denne despots ungdom - intolerans och förakt för grannarna, massakern av opponenter, i bästa fall avväpnade, som man transporterar i lastbilar till ett dike för att avrättas där, det är vad uppdelningen av en republik medförde, en republik som trots allt var en av de första att underteckna Förenta nationernas stadga.
Skall man då bara finna sig i att skriva på dess dödsattest? På kort sikt i varje fall är det orealistiskt att föreställa sig hoppas på en återupplivning. Inför den situation som tränger sig på oss i dag, måste vi åter vänta på att nya lager av lik skall täcka dem i Srebrenica. Visst, var och en av oss vet att Kosovos oberoende inte är en långsiktig lösning, att mångfaldigandet av stater som hatar sina grannar är en katastrof och även att rubba internationellt erkända gränser är likvärdigt med att ge en liten knuff åt en dominobricka som drar med sig många andra.
Man vad återstår? Maktmedel? För att göra vad? Endast för att hejda en diktators mördande arm? Operationer av typen " beslutsamma falken" som gör överflygningar över grannländerna med buller och bång? Till och med det. Hur som helst måste man reservera sig mot att skicka observatörer från Förenta nationerna som dagligen skriver massor av rapporter vars effektivitet alla känner. Att i dag nöja sig med att skicka observatörer skulle vara just den typen av halvhjärtad gest, vek attityd och en oförlåtlig feghet.
Om det som många här tror finns ett ursprung för alla dessa olyckor och om vi vill bespara det serbiska folket ytterligare ett nederlag efter de katastrofer som det har drabbats av i Kroatien och Bosnien, måste vi försöka vara tydliga i våra avsikter. Målet som vi bör eftersträva i dag är att störta en diktator som drar ned sitt folk och hela Balkan i en spiral av våld, att återge alla medborgare i dessa länder en värdighet och en politisk roll och att återföra Serbien till en verkligt demokratisk väg. Måste man för detta utfärda en internationell hämtningsorder, arrestera Milosevic och föra honom inför domstolen i Haag? Troligen.
Herr ordförande! Läget i Kosovo är ohållbart och oacceptabelt. Den så kallade beredvilligheten hos regimen i Belgrad att samtala med Kosovoalbanerna kanske låter vackert i Moskva, den hårda verkligheten är rent förtryck och ethnic cleansing . Milosevic vägrar fortfarande att dra tillbaka sina styrkor från Kosovo och under förevändning att bekämpa våldsamma terrorister attackeras hela befolkningen med en flyktingström som medveten följd av detta. Därigenom förstärks separatismen snarare än att den försvagas. De styrande i Belgrad verkar vara okänsliga för de internationella påtryckningarna. Sanktioner hindrar dem inte från att fortsätta våldet trots verbal retorik om politiska lösningar. Det behövs mer påtryckningar och ett militärt ingripande får för vår del inte uteslutas i det sammanhanget. Nato har i veckan redan givit en första militär varning. Vi stöder förberedelserna för ett eventuellt ingripande. Resultaten från förhandlingarna i Moskva är för ögonblicket inget skäl att låta bli. Målet med ingripandet borde vara att inte bara göra slut på våldet utan även åstadkomma verkliga förhandlingar varvid som förhandsvillkor, som sagt, specialenheterna skall dras tillbaka från Kosovo.
Jag tycker också att internationella observatörer måste få tillträde till området för att se efter vad som egentligen utspelat sig där, men också för att skapa kontakter med människorna där. Europeiska rådet - och det tror jag är en viktig punkt i vår Kosovopolitik - har gjort vad målet med sådana förhandlingar och samtal borde vara. Återupprättande av Kosovos självstyre eller mer exakt formulerat: en särskild status med hög grad av självstyre. Ett tydligt budskap, även för separatisterna. Det är för vår del inte aktuellt med självständighet för Kosovo. Det kommer att ge upphov till en hel diskussion i Kosovo självt för jag har nämligen fått intrycket att många människor, albaner som bor i Kosovo, på grund av våldsamheterna kommit att stå mycket närmare självständighetstanken än de var för några månader sedan.
Den sista punkt jag skulle vilja ta upp, en viktig punkt, är diskussionen om ett mandat för ett eventuellt militärt ingripande inom en ramen för Nato. Vissa anser att FN inte behövs för detta, andra tycker att det är ett absolut villkor. Min grupp vill i alla fall att FN skall vara med. Vi föredrar att ett eventuellt militärt ingripande legitimeras av FN och därför borde en sådan procedur påskyndas.
Herr ordförande! Jag tycker att det har fattats något i diskussionen fram tills nu, nämligen att man klart och tydligt nämner vilket beundransvärt folk albanerna från Kosovo var och fortfarande är. De har år efter år - och det går tillbaka till en tid som ligger mycket längre tillbaks än den som vi ägnar oss åt nu - med ett otroligt tålamod uthärdat - jag skulle vilja säga ett Gandhi-liknande tålamod - vad förtryckaren har gjort. Så har det varit i flera år. När man nu på vissa håll kritiserar de unga albanerna för att helt enkelt tappa huvudet och agera militärt, så får vi egentligen inte kritisera det, om man betänker, vad albanerna har presterat hittills. Detta är en mycket viktig punkt.
En andra punkt är det faktum att det talas alldeles för lite om något annat som också är i allra högsta grad väsentligt. De verkliga brotten har ju begåtts av Arkans så kallade frivilliga enheter och andra, som tidigare har mördat i Kroatien och sedan i Bosnien och som nu befinner sig i Kosovo. Det är en andra faktor där vi måste insistera. Det räcker inte om man nu har sagt i Moskva att man eventuellt skickar tillbaka några. Dessutom har Jeltsin inta alls tillåtit det. Men man måste säga, att vi måste också komma bort från de så kallade frikåristerna. För det är det riktigt onda i denna historia.
Vi diskuterar här Kosovos framtid. Jag skulle här vilja understryka: Vi är demokrater, och vi bör ge Kosovos invånare möjlighet att bestämma över sin egen framtid. Det har de inte kunnat göra på flera hundra år, och de har precis som andra folk rätt att säga hur de vill leva. Därför måste vi också våga att öppet säga, och kräva, att man äntligen griper in med kraft, för jag anser att det handlar om något som kan vara precis lika illa som det var i Bosnien.
Herr ordförande! Jag vill protestera ännu en gång. Kommissionen, och framför allt kommissionär Van den Brok, bestämmer sig alltså för att gå sin väg mitt under en debatt som är så viktig som den om Kosovo och därmed lämna frågan oavgjord. Detta är ett ovärdigt uppträdande som visar på ett djupt förakt för parlamentet.
Herr ordförande! Jag kan naturligtvis förstå att ledamöterna måste ogilla att den ansvarige kommissionären inte kan vara närvarande ända till slutet av debatten. Det är begripligt. Å andra sidan ber vi om förståelse för att resorna för ledamöterna i kommissionen måste bestämmas vid en tidpunkt, då man inte kan veta till hundra procent hur parlamentet lägger upp sin föredragningslista. Kollega Van den Broek tackade ja till en resa till Slovakien. Av denna anledning har han nu gått. Han talade dessförinnan och lade fram kommissionens åsikt.
Jag är här, vilket jag medger, enbart som representant för kommissionen, utan att jag har för avsikt att delta i diskussionen. Jag ber även om förståelse för att även kommissionen måste arbeta under försvårade omständigheter.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja tala om för min kollega att Van den Broek i dag direkt efter omröstningen beklagade att debatten skjutits upp, eftersom han hade det där mötet i Bratislava. Jag förstår Caccavales synpunkt, men vi måste väl ändå ha förståelse för de uppdrag som kommissionären måste utföra. Inte för att jag absolut vill försvara honom, men det är helt enkelt ett mycket verkligt uppdrag som kommissionären inte kan ställa in.
Ärade ledamöter! Varken presidiet eller parlamentet är ansvariga för hur kommissionen organiseras. Det är kommissionens egen behörighet. Vi begränsar oss till att notera detta och fortsätter debatten.
Herr ordförande! Det pågår ett krig i Kosovo. Det beror bland annat på den serbiska nationalromantiska föreställningen om Kosovo som ett slags serbiskt urhem. Trots att Kosovo till över 90 % bebos av kosovoalbaner, hävdar Serbien på denna grund sin absoluta överhöghet över området. Därför kan det inte uteslutas att ett mål för Milosevic är att få kosovoanerna på flykt. Det får han bara inte lyckas med!
För att förhindra detta måste EU och Nato få Milosevic att inse att fortsatta serbiska maktövergrepp inte kommer att tolereras; i detta sammanhang uppskattar jag Hendersons beslutsamhet. Det blir emellertid inte lätt. Milosevic har flera gånger tidigare visat att han synar sina medspelares kort, och att han förhandlar först när han har förlorat militärt.
Efter mötet med Jeltsin har Milosevic förklarat sig villig att förhandla. Men förhandlingar har inte tidigare hindrat Milosevic från att trappa upp sina militära insatser.
Även om ett ryskt veto blockerar säkerhetsrådet, kan EU och Nato stationera trupp vid gränserna till Kosovo. Men vad vinner man med det? Genom bra flyktingläger motverkar man en destabilisering, men riskerar samtidigt att människor uppmuntras att ge sig av från Kosovo. De som flyr vet ju att de får skydd, mat och husrum i de läger, dit de kommer.
En annan uppgift kunde vara att försöka förhindra smuggling av vapen till den kosovanska befrielsearmén. Det skulle snarare spela Milosevic i händerna och bli en parallell till den vapenblockad som länge försatte de bosniska muslimerna i militärt underläge. Min slutsats är således, att med enbart gränsövervakning tillförs inte mycket av värde.
Kanske är Moskvas hållning i säkerhetsrådet främst avsedd att uppnå fördelar för Ryssland i utbyte mot ett ryskt medgivande. Men under inga omständigheter kan EU och Nato acceptera att stå med händerna bakbundna. Övergreppen mot Kosovo måste stoppas! Skulle Milosevic lyckas krossa allt motstånd och all opposition där, blir alla förhandlingar om Kosovos framtida status meningslösa.
Europas medborgare förväntar sig, av EU och av Nato, att inget land i Europa kan ta sig rätten att kränka friheten i någon del av vår del av världen.
Herr ordförande! Eftersom detta kommer att bli min sista möjlighet skulle jag först vilja gratulera det brittiska ordförandeskapet. Ert ordförandeskap har varit storartat. Bra gjort!
Det faktum att det inte har varit möjligt att ge humanitär hjälp på ett strukturerar sätt till människorna i Kosovoregionen ser inte bra ut för oss här i parlamentet. Jag är ledamot av utskottet för utveckling och samarbete, kommissionen garanterade utskottet att förvarningssystem hade ställts i ordning av Europeiska unionen för att hantera humanitära hjälpinsatser av detta slag. Uppenbarligen har detta inte varit fallet och måste ses som ett eländigt misslyckande för de så kallade humanitära hjälpprogram som EU antas att driva vid tillfällen som dessa.
Från ett irländskt perspektiv bör vi bidra med humanitära insatser i området. Vi borde inte behöva vänta på att FN i New York ger oss klarsignal i denna fråga. Detta är ett europeiskt problem som äger rum på gränsen till Europeiska unionens område och, om Europeiska unionens integritet skall förbli intakt, måste det lösas av unionens medlemsstater.
Neutralitet är inte möjligt när vi konfronteras med en brutal folkmördare och diktator som Slobodan Milosevic. Han måste tvingas att följa fredsavtalet i Dayton och internationell rätt, i praktiken likväl som i teorin. Vi får inte stå overksamma och obeslutsamma och se på när Slobodan Milosevic vilseleder de femton medlemsländerna som han tidigare har gjort.
Irland måste vara berett att spela en konstruktiv och positiv roll inom ramen för Europeiska unionen för att hjälpa till att lösa krisen i Kosovo, och att garantera att Slobodan Milosevic inte lyckas i sina föresatser att genomföra ett folkmord på de albanerna i Kosovo. Vi i detta parlament tittade på när mord och våldtäkt begicks i Bosnien. Vi tycks göra detsamma i Kosovo. Det är en skam för detta parlament.
Herr ordförande! Ansvariga för konflikten i Kosovo är självklart den jugoslaviska regimen och Milosevic. Det är inte speciellt underligt att människor efter åratal av djupt förtryck till slut tar till vapen för sina kulturella och demokratiska rättigheter.
Vad vi nu ser är ju ett scenario som är oroande likt det som var i Bosnien: civilbefolkningen fördrivs, människor föses samman i fångläger på vissa ställen och kriminella gangstergäng som terroriserar civilbefolkningen släpps lösa. Därför måste självklart all press sättas på den jugoslaviska regimen.
Det går inte i slutändan att utesluta att man också måste använda militära medel, även om det naturligtvis alltid är den sista utvägen. Det som jag tycker är viktigt då är att det finns ett klart och tydligt FN-mandat. Att gå till militär aktion utan ett mandat från FN tror jag kan vara en mycket farlig utveckling av två skäl: Det första är naturligtvis det rent principiella, dvs. att det är tveksamt om man också kan legitimera andra att agera militärt på egen hand i andra konflikter. Det andra är att den riktigt stora risken med denna konflikt är att den sprider sig till andra områden på Balkan, till angränsande länder. Risken för att den sprider sig är sannolikt betydligt större om någon part agerar utan stöd av FN. Därför måste man, trots alla svårigheter, nu söka ett klart och tydligt FN-mandat. Det är det som är huvuduppgiften.
Jag tycker vidare att huvudalternativet måste vara att de demokratiska rättigheterna och det albanska folkets rättigheter återupprättas inom ramen för Förbundsrepubliken Jugoslavien med ett återupprättat självstyre för Kosovo.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag tror att mycket har sagts, men en sak är en utmaning. Om det stämmer att självbestämmanderätten för folket i Kosovo inte är så lätt att realisera på grund av hela situationen i regionen, då har det en andra följd. Så länge Milosevic regerar är det naturligtvis otroligt svårt att säga till albanerna: Ni måste stanna kvar under Milosevic ok. Det är det som är problemet! Det vill säga, om vi menar allvar måste vi göra allt för att bli av med problemet Milosevic. Så länge Milosevic regerar kommer albanerna att vilja bort därifrån. Det är också normalt. Problemet är att det vi vill bara kan bli verklighet när Milosevic och Milosevic terror inte längre finns där. Det är punkt ett.
Punkt 2: Alltså, Doris, med all respekt, folkrätten är bindande för oss, utan den kan vi inte göra någonting! Det betyder att vi måste göra allt för att visa Ryssland och Kina att det inte går an, att de säger: Jaja, det som händer i Kosovo är väl inte så farligt, det har vi också gjort i Tjetjenien! Kineserna säger också, det där är inte så farligt, det gör vi i Tibet! Vi måste tala om för dem klart och tydligt: inget ekonomiskt samarbete, inget stöd i Ryssland, om de stöder Milosevic. Det betyder, vi måste se till att det finns en FN-resolution som möjliggör ett militärt ingripande, och vi får inte låta något tvivel råda på den punkten. Vi skall göra det genom FN, eftersom vi inte tillåter, att det händer samma sak i Kosovo som har hänt i Tjetjenien, i Tibet eller i Bosnien. Men det går bara genom FN. Vi måste emellertid ge oss själva medlen, så att vi kan tala om för ryssarna och kineserna att så här kan det inte fortsätta!
Herr ordförande! Vi får inte glömma bort det faktum att vi inte bara debatterar Kosovo här, beroende på, naturligtvis, att Milosevic har använt dessa konflikter som en möjlighet att stärka sitt grepp på hemmaplan och att dra in fri- och rättigheter för det serbiska folket. Uppenbarligen måste vår hållning i Kosovo utgöra en del av en konsekvent långsiktig strategi för hantering av f.d. Jugoslavien, för om vi tillåter Milosevic att slippa undan med det han gör i Kosovo, kommer han även att försöka att göra samma sak närmare Belgrad. Likaså kommer Tudjman att göra samma sak i Kroatien. Det måste således utgöra en del av en mer långsiktig strategi.
Efter att ha sagt det, måste vi vara medvetna om att om en militär intervention äger rum i Kosovo, betyder det att Nato kommer att förklara krig mot ett europeiskt land. Vi måste undvika det till varje pris, om det alls är möjligt. Konsekvenserna av det är alltför fasansfulla för att tas under övervägande.
Först av allt måste således vår strategi gå ut på att hålla samman världssamfundet för att försäkra att vi talar med en röst. Erfarenheterna från 1914-1918 har visat dårskapen i att försöka dela den internationella opinionen och, i synnerhet, vill vi inte ha ett ställföreträdande krig mellan Nato och Ryssland. Likaså måste vi försäkra att alla stater är ärliga i sin inställning till Kosovo. Det räcker inte att kräva militära aktioner om man inte är beredd att bistå med de nödvändiga styrkorna, eftersom vi måste dela bördorna fullt ut i händelse av en militär aktion. En del länder som talar vitt och brett är inte beredda att följa upp sina ord med handling.
För det andra får vi inte underminera budskapet: " Självstyre, men inte självständighet." Allt annat prat är oansvarigt dårskap: det kommer bara att förvärra situationen och orsaka blodsutgjutelse, inte stoppa det. Likaså, som en del av detta, måste vi erkänna att vi i Kosovo måste garantera serbernas likväl som albanernas rättigheter, beroende på att så länge skräcken dominerar Kosovo, kommer det att vara omöjligt att finna en lösning.
Förutom att kräva att UCK drar sig tillbaka, måste vi även kräva att säkerhetsstyrkorna drar sig tillbaka, men det måste gälla båda. Vi måste vara lika tuffa i både tal och handling med UCK som med säkerhetsstyrkorna.
Vi måste även ge större stöd till Albanien och Montenegro. Eftersom deras regeringar har stött detta måste vi säkra deras gränser.
Vårt första mål - och jag stöder slutsatserna från toppmötet i Cardiff - måste vara att få slut på fientligheterna så att internationella observatörer släpps in i Kosovo för att själva granska situationen. Vi får dock inte frångå en opartisk inställning, eftersom inget kommer att uppnås om vi får serberna i Kosovo att frukta lika mycket för sin framtid som albanerna.
Herr ordförande! Det skulle vara ganska enkelt om parlamentet kunde räkna med de olika parternas goda vilja när det gäller att hitta en lösning på problemet. Tyvärr kan vi dock inte räkna med parternas vilja och vi har heller inga möjligheter att påtvinga dem vår egen vilja. Detta är det faktum som vi realistiskt måste utgå ifrån. Och därmed måste vi också lita till förhandlingar. Det är sant att Milosevic inte är pålitlig, det är sant att han inte har accepterat att dra tillbaka specialstyrkorna, men om det skulle vara möjligt att omsätta i praktisk handling det som har accepterats, dvs. närvaron av internationella observatörer och Röda korset och de resurser som finns på plats, så skulle det förmodligen räcka för att kyla ned situationen och göra det möjligt att komma fram till en lösning.
Detta är, enligt mitt sätt att se det, den enda möjliga hållningen, den enda förnuftiga lösning vi kan komma fram till: spes contra spem som någon sade. Vi har alltså åtminstone skyldigheten att sträva efter det målet, via förhandlingar. Det finns inga andra tänkbara vägar att gå för Europeiska unionen utan att lita på NATO när det gäller militära påtryckningar och att lita till FN när det gäller opinionstrycket. Vi måste hålla fast vid dessa båda utgångspunkter och försöka utöva tryck på parterna så att det leder till förhandlingar som är reella och internationellt garanterade.
Europa kan inte göra mer och inte göra något annat, för Europa saknar politisk ledning. Var finns den europeiska medlaren? Var finns det europeiska initiativet, var finns González? Jag menar inte González som person, jag menar Europa företrätt av González? Det finns inte, det existerar inte. Därför måste vi lita till FN, till internationella påtryckningar, till förhandlingar, men vi måste tyvärr också ha i åtanke ett för oss deprimerande förhållande, nämligen de mycket få resurser som står till vårt förfogande för att påverka situationen.
Herr ordförande! På mindre än tre månader har sanktionerna mot Serbien upphävts och införts på nytt, en tråkig historia. UCK stämplar under tiden Rugova som en förrädare av den nationella albanska saken och missbrukar den förvirring som finns. I Albanien överfaller maffian vapenlagren under beskydd av den tvivelaktige Berisha och överlämnar vapnen till UCK. Den politiska grenen av UCK gör allt för att undergräva den återhållsamme Rugovas framtoning för att själva kvalificera sig till förhandlingsbordet och då komma med ett extremt krav på självständighet eller möjligen ett Storalbanien. Så långt får det inte gå, för då bidrar vi till ett Balkankrig.
Några konkreta frågor till rådet. Delar rådet uppfattningen att Serbien inte kommer att vara berett att förhandla förrän det fått säkerhet med avseende på sina gränser, inbegripet Kosovo, och att UCK försvinner? Kan rådet bekräfta att även det är ute efter en försvagning av UCK och vill förstärka Rugovas ställning? Van den Broek var mycket tydlig i det avseendet. Anser rådet att de nyligen genomförda NATO-aktionerna redan bidragit till att nå det målet? I mars bad jag här Henderson att skicka militära observatörer till gränsen mellan Albanien och Kosovo. Han svarade då inte på det. Är rådet nu berett att stationera ordentliga observatörer i det område där UCK smugglar vapen och lockar fram konflikter? Det finns mycket att säga i ämnet men jag inskränker mig till de här frågorna.
Herr ordförande! I denna antiserbiska hetskampanj, där man för fram alla brottsliga gärningar som tillskrivs Milosevic, är det omöjligt att kallblodigt och uppmärksamt - som Van den Broek begärde - försöka lösa denna fruktansvärda kris som breder ut sig alltmer i Kosovo. Det måste vi klart inse.
Det finns krafter i Kosovo, utanför Kosovo, utanför Europa, som planerar att hota med ett militärt ingripande eller att genomföra ett militärt ingripande i syfte att stycka upp det nuvarande Jugoslavien. Och detta kan leda till att de över hela Balkanhalvön skapar små marionettstater som blir brickor i dessa krafters spel och tjänar deras intressen. Och något sådant, herr ordförande, önskar inte vare sig Europas folk, Balkanhalvöns folk eller albanerna i Kosovo. De vill alla ha en fredlig lösning som innebär respekt för gränserna, så som de har dragits upp efter krigen, så som de garanteras av FN-stadgan, så som de garanteras av Helsingforsavtalet. De vill ha en fredlig lösning med respekt för minoriteternas rättigheter, inklusive självstyrelse men utan utträde ur Jugoslavien, för i så fall blir det ingen ände på problemen i Europa.
Slutligen, herr ordförande, tycker jag det är märkligt att ingen uppmärksammar att man i dag ställer villkor på Serbien, på Milosevic, som självfallet inte kan acceptera dem. Varifrån skall han dra bort sina trupper? Från Kosovo. Men Kosovo ingår ju som en integrerad del av Förbundsrepubliken Jugoslavien. Vilken stat, vilken regering kan acceptera att den inte får ha militära styrkor inom en av sina egna provinser? Detta villkor är definitionsmässigt omöjligt att uppfylla. Man ställer detta villkor avsiktligen för att få en förevändning att genomföra ett militärt ingripande. Vi motsätter oss helt varje form av militärt ingripande, för det kommer att få förfärande följder. Jag tror att detta parlament kan utnyttja hela sin politiska tyngd för att åstadkomma en fredlig lösning. Endast då fullgör det sitt uppdrag...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande, ärade ledamöter! Stunden är kommen att sända ut två klara budskap. Det första, ett budskap till rådet eftersom det för första gången under en vecka, förra måndagen, var ett ministerrådsmöte, som antog en gemensam ståndpunkt; ett kontaktgruppsmöte; ett möte med försvarsministrarna från Natoländerna; och ett möte med Europeiska rådet. Vi, som alltid har klagat, med rätta tycker jag, för att man inte har fattat besluten i tid, kan den här gången säga att det har funnits en samstämmighet bland alla och att det finns en bestämd vilja att säga: " Hit har vi kommit och det får inte gå längre." Jag tycker att man måste välkomna detta eftersom det är någonting som hjälper oss att utveckla något så viktigt som en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag binder ihop detta med det andra budskapet. Jag tror att det andra budskapet skall sändas till, framförallt, Milosevic. Här har det frågats var vår González är. Jag måste säga - inte för att försvara Felipe González, som uttryckt sitt intresse för denna resolution för mig - att problemet för Europeiska unionens och OSSE: s medlare är att Milosevic inte vill träffa honom. Och varför vill han inte träffa honom? Därför att när han var i Belgrad, precis efter det manipulerade jugoslaviska valet, lyckades han få till stånd en anklagelse och tvingade Milosevic att backa.
Dessa är skälen till att Milosevic inte accepterar. Det är inga skäl för att säga att vi inte är närvarande.
Jag tycker att det finns en viktig skillnad, förutom den passion vi har för att gissla oss själva. Jag tycker att man klart och tydligt måste säga till Milosevic att det inte finns någonting som berättigar en diktator, som vid en väl vald tidpunkt, bytt ut den kommunistiska nomenklaturen mot den nationalistiska, att döda sina egna medborgare, - detta finns inte upptaget i varken internationell rätt eller i folkrätten - förutom att han redan exploaterar dem genom en rad mekanismer. Man måste tala om för honom att det här är den sista chansen och att det inte är det serbiska folkets fel utan att det är, just precis, hans politiska ansvar.
Jag tycker att man måste uppmuntra rådet och kommissionen så att de fortsätter på den inslagna vägen.
Herr ordförande! Först måste även jag gratulera det brittiska ordförandeskapet till det välformulerade och innehållsrika uttalandet från toppmötet i Cardiff.
Jag anser att alla berörda parter i Kosovo, i synnerhet serberna, nu måste förstå att toppmötets beslut enhälligt stöds av de femton medlemsstaterna. Vidare att det finns en politisk vilja att genomföra de åtgärder som de femton beslutade om i Cardiff. Regimen i Belgrad måste besinna sitt tunga ansvar gentemot det hårt prövade serbiska folket. Den måste också tänka på vart den besinningslösa militära konfrontationspolitiken leder det serbiska folket och Montenegros folk. Ansvarig för denna politik är den nuvarande politiska och militära ledningen i Jugoslavien.
Vi hoppas alla att gårdagens Moskvaavtal skall tillämpas i praktiken. Inte bara Europa utan även Nato är fast beslutna att vidta nödvändiga åtgärder mot dem som kommer att undergräva avtalet. Vi har tagit lärdom av händelserna i Bosnien.
Vänd till Kosovos folk vill jag särskilt framhäva Europas vädjan om självbehärskning och uppslutning kring doktor Rugova. Jag vill också framhäva den gemensamma och enhälliga ståndpunkten i Cardiff, att Europeiska unionen även i fortsättningen konsekvent motsätter sig tanken på självständighet och i stället stöder tanken på en speciell status för Kosovo, som innebär vidsträckt autonomi inom Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Slutligen måste vi förstå att såväl Albanien som FYROM behöver ordentligt stöd, i synnerhet FYROM, eftersom Jugoslavien försöker närma sig FYROM och utnyttjar denna stats problem med den albanska minoriteten, ett problem som alltså finns inom den f.d. Jugoslaviska Republiken Makedonien.
Herr ordförande! Jag accepterar att mandatet är ett problem. Om det som sker i dag i Kosovo skedde strax innanför gränsen till Bosnien, skulle vi emellertid inte tveka att använda militär makt. Vi måste vara helt på det klara med att det som vi nu kallar Jugoslavien inte existerar. Det vi faktiskt talar om är Serbien och en provins, införlivad med Serbien under tveksamma omständigheter, som till 92 procent är albansk.
Vi måste vara tydliga och finna en snabb lösning på mandatproblemet, i annat fall kommer människorna i Kosovo att, för varje månad som vi tillbringar med att diskutera vår moraliska rätt att ingripa, få betala i blod. Därför är nyckeln till problemet att se detta, vilket Titley antydde, som ett serbiskt problem och ett problem för regimen. En sak som har varit uppenbar när det gäller hela krisen i f.d. Jugoslavien, är att Belgrad alltid har gjort uppskattningar av Europas villighet att agera och dragit slutsatsen att vi alltid agerar sent och svagt. Detta parlament borde mycket tydligt klargöra för Belgrad: " Tro inte att vi inte är kapabla att lära oss; tro inte att vi inte kan se skillnad mellan regimen och det serbiska folket; och tro inte att vi inte när allt kommer omkring är beredda att ingripa." Det skulle vara till hjälp om detta parlament nu eller vid något senare tillfälle talade klarspråk och skippade diplomatsnacket vilket är nödvändigt för rådet och kommissionen som är inställda på aktioner av ett annat slag. Världssamfundet kommer att ingripa. Vad vi menar är att om detta fortsätter kommer Europa att slåss och Europa kommer att få rätt, även om det innebär att våra egna soldaters liv kommer att offras i f.d. Jugoslavien. Milosevic och serberna måste förstå det, och om vi misslyckas med att klargöra detta kommer blodspriset för vår obeslutsamhet att betalas i Kosovo av oskyldiga människor på samma sätt som det betalades i Bosnien-Hercegovina.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag har med stort intresse tagit del av rådets uttalanden i Cardiff, särskilt de fyra kraven, och jag tycker att deras ordningsföljd är mycket viktig. Jag skulle vilja fråga minister Henderson om han vill hålla fast vid den ordningsföljden eftersom vi i första hand måste se till att de serbiska styrkorna drar sig tillbaka till Belgrad innan vi kan uppmana Rugova att återuppta förhandlingarna. Om vi nu vill förstöra Rugovas rykte helt och hållet måste vi nu tvinga honom att villkorslöst och utan hänsyn till att styrkorna fortfarande är kvar inleda förhandlingar. Då förstör vi Rugovas rykte helt och hållet. Jag tror att vi måste vara oerhört noga med att villkoren upprätthålls i den ordningsföljd som rådet angivit.
Herr ordförande! Det talas om en dialog med Jeltsin. Frågan är om det kommer att leda till mer ryskt medverkande. Ministern gav det intrycket. Om det är så att Ryssland, efter misslyckandet med ett verkligt bidrag från det hållet under samtalen med Milosevic, skulle vara mer beredda att instämma i militärt ingripande om ett sådant skulle behövas tycker jag det låter bra. Det skulle dock behövas lite mer klarhet på den punkten.
I varje fall skulle även jag uppskatta om Förenta nationernas säkerhetsråd instämde, men inte bakom ryggen på hundratusentals offer. Vi kan säga att det är utmärkt att vi alltid skall respektera Kinas veto, men det handlar ändå inte om att där offra väldigt många människoliv. Då blir vi verkligen lite för teoretiska. Jag skulle förresten mycket gärna vilja veta vad de människor tänker som säger att Kosovos befrielsearmé måste dra sig tillbaka. Det tycker jag är månadens kommentar ungefär. Vart skall de dra sig tillbaka? De kommer inte från Albanien - kanske kommer de från Västeuropa, men till en stor del kommer de från själva området. Man kan väl i ärlighetens namn inte påstå att det är samma sak. Tillbakadragande av befrielsearmén och tillbakadragande av styrkorna?
Herr ordförande! Jag skulle vilja ge ministern rådet att ta hans föregångare Douglas Hurd som avskräckande förebild, som han gjorde med sin Realpolitik hoppas jag att han inte skall göra. Lyssna i det sammanhanget inte till vår kollega Titley, som i det avseendet egentligen förtjänar att vinna Douglas Hurd-priset.
Herr ordförande! Läget i Kosovo ställer Europa inför ett allvarligt säkerhetsproblem. Tragedin har redan tagit sin början enligt det mönster från serbisk politik som är så bekant för oss alla, så som vi känner igen det från Kroatien och Bosnien-Hercegovina: målmedvetet fördrivande av befolkningen, massiva flyktingströmmar, som flyttar över krisen till grannländerna i regionen. Natos luftmanövrar har hittills bara haft ett symboliskt värde. Flygförbudet för det jugoslaviska flygbolaget JAT, som Europeiska rådet bekräftade, är en svag gest. Att Europeiska rådet lämnade en militär möjlighet - försiktigt uttryckt - öppen i Cardiff, visar hur förlamad den internationella gemenskapen verkligen är inför krisen i Kosovo.
Krishanteringen påminner på ett fatalt sätt om reaktionerna gentemot Irak och Saddam Hussein. Genom att vänta på grönt ljus för ett militärt ingripande genom FN: s säkerhetsråd har man de facto satt ett instrument i händerna på Ryssland för att förhindra ett ingripande från Nato, och samtidigt givit den serbiska ledningen försprång genom förhandlingar mellan Jeltsin och Milosevic. Tillbakadragandet av den serbiska specialpolisen ur Kosovo gjordes beroende av den albanska underjordiska organisationen UCK: s beteende. EU: s interna konflikt om ett militärt ingripande av Nato med eller utan mandat från FN: s säkerhetsråd ger Milosevic gott om spelrum för att fortsätta med sin fördrivningspolitik.
Vädjan till den internationella gemenskapen, att med alla medel hålla tillbaka angrepp på civilbefolkningen, hotar under dessa omständigheter att bli utan verkan. Ett moratorium av krigshandlingar skulle vara en förutsättning för att förhandlingar skulle kunna upptas mellan Belgrad och representanter för kosovoalbanerna. Europaparlamentets viljeyttringar är en klen ersättning för den bristande politiska viljan i EU: s medlemsländer för att förhindra ytterligare en tragedi på Balkan.
Herr ordförande! Inte heller jag pläderar för en förändring av gränserna. Jag måste dock säga, att mycket av det som har sagts här är historiskt och faktamässigt felaktigt. För om det som Ephremidis sade skulle stämma, då skulle den osmanska halvmånen vaja över Akropolis än i dag. Vi måste göra klart för oss, att det alltid har inträffat förändringar i historien, och även i dag är peaceful changes möjliga, genom vår folkrätt. 1878, för exakt 120 år sedan, samlades albanerna i Prizren i dagens Kosovo till Pritzrenligan, för att inför det osmanska rikets förbrytelser deklarera att de var tillbaka som gammalt europeiskt kulturfolk i européernas gemenskap. Man struntade helt enkelt i det på Berlinkongressen, som var ett fiasko för det dåvarande Europa. Man ignorerade deras självbestämmanderätt och deras existens. Man upptäckte dem först igen under balkankrigen, när man kunde använda dem som schackpjäser.
Så uppstod dessa gränser, som vi diskuterar i dag, och därför har Cohn-Bendit rätt. Vi måste se till att Serbien ändrar regimen och att Milosevic försvinner, för man kommer aldrig att kunna uppnå att en familj, där flera familjemedlemmar redan har mördats, fortsätter att bo i samma lägenhet som mördaren. Det är en helt absurd tanke, att den över huvud taget bara kan uppstå i huvudet på politiker och byråkrater. Detta måste jag säga klart och tydligt. Vi måste se hur det verkligen är. Man mördar och fördriver människor systematiskt där, och det sedan åtta år tillbaka. Detta har nu förvärrats, men i åtta år har detta fälttåg ägt rum, mot större delen av befolkningen i Kosovo.
När van Bladel talar om att det i första hand är motståndsrörelsen i Kosovo - jag är inte heller för våld - som skall bekämpas, så skulle jag vilja påminna henne om, att vi har lämnat Rugova ensam i flera år på hans fredliga väg, och i dag hycklande anklagar dem som försöker rädda sitt skinn.
Jag har tagit emot sex resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja ställa en fråga: Har det vid rådets uttalanden blivit kutym att rådet gör ett förberedande uttalande i början, och visserligen deltar i debatten, vilket vi välkomnar, men sedan lämnar rummet utan någon vidare förklaring, eller utan att gå in i debatten? Det är ju helt vansinnigt!
Herr Posselt, ni vet lika väl som jag att det är rådets uppgift att besluta om det vill göra ett inlägg eller inte i slutet av debatten. Om rådet inte visar någon vilja att tala kan vi bara notera detta faktum.
In vitro-diagnostik
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0225/98) för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (C4-0178/98-95/0013(COD)) (föredragande: Pompidou).
Herr ordförande! Som ni vet har ordförandekonferensen ändrat föredragningslistan för i dag, och Pompidous betänkande skulle ha behandlats i förmiddags.
Han hade accepterat att denna eftermiddag sitta ordförande för en betygsnämnd, och olyckligtvis kunde han inte lämna doktoranden åt sitt öde. Det är skälet till att jag ersätter honom, och jag skall framföra det som han skulle säga om han hade varit närvarande.
Med in vitro-diagnostik avser man reagenser, instrument eller utrustningar för undersökning, för medicinsk diagnostik, av vävnader eller ämnen som tagits från den mänskliga kroppen.
I motsats till mediciner används in vitro-diagnostikens tester utanför den mänskliga kroppen på prover som tagits från patienter. Sådana anordningar utgör omistliga verktyg för diagnos av sjukdomar, övervakning av behandlingen och i dag till och med undersökning av benägenheten för sjukdomar som är genetiskt betingade, tack vare den senaste utvecklingen av genetiska tester.
Dessa anordningar används huvudsakligen av laboratorier som genomför medicinska analyser, läkare och specialister inom patologin. Ett växande antal av dessa anordningar används även av patienterna själva, t.ex. för att kontrollera blodsockret hos diabetiker eller för havandeskapsdiagnoser.
I ett sådan sammanhang skulle varje misstag i diagnosen utgöra en allvarlig nackdel för patienten. Ni förstår det lätt, eftersom det rör sig särskilt om diagnos av aids eller gulsot.
Den gemensamma ståndpunkten fastställer de väsentliga krav som anordningarna måste uppfylla för att kunna föras ut på marknaden, liksom de procedurer för bedömning av överensstämmelse som tillverkarna måste följa.
Rådet har tagit med de flesta ändringar som föreslogs av parlamentet vid den första behandlingen. Därför medger den gemensamma ståndpunkten att man upprättar en jämvikt mellan målet med fri rörlighet av varor och skydd av folkhälsan. Den medger faktiskt kontroll och kvalitetsuppföljning av produkterna genom att stödja sig på åtgärder för vaksamhet mot ogynnsamma reaktioner.
Några skulle dock förtjäna en precisering. Det är de som är föremål för sex ändringar, nämligen de allra mest allmänna. Ändringsförslag 2 insisterar på behovet av att så snart som möjligt upprätta den obefintliga lagstiftningen om de anordningar som använder ämnen med mänskligt ursprung, som för ögonblicket inte berörs av direktivet. Ändringsförslag 3 syftar till att undvika varje snedvridning av konkurrensen som är förknippad med rättsregler som är speciella för vissa medlemsstater beträffande självdiagnostiska tester. Ändringsförslag 4 föreskriver översättning till slutanvändarens språk för samma självdiagnostiska tester. Utanför laboratoriet skall patienten faktiskt lätt kunna förstå bruksanvisningen för att undvika varje misstag vid tillämpningen av testet. Ändringsförslag 1 och 5 tillåter att man tar hänsyn till kvaliteten och säkerheten hos två typer av nya tester.
Ändringsförslag 5 har att göra med den diagnostiska test som medger en bedömning av risken för Downs syndrom under första havandeskapsveckorna, i medvetande om att det endast rör sig om en riskbedömning som gör det nödvändigt med kompletterande undersökningar som genomförs med de blivande föräldrarnas informerade medgivande. Ändringsförslag 1 avser genetiska tester. Särskilt användningen av mikrochips med hög DNA-densitet, som innehåller gener. Med dessa tester kan man mycket snabbt och med extremt hög tillförlitlighet identifiera inte bara genetiska sjukdomar utan även de genetiska anlagen för vissa sjukdomar.
Under dessa villkor kan vår föredragande, Pompidou, bara skriva under på principen i ändringsförslag 6 som framfördes av den gröna gruppen. Med stöd av Europarådets bioetiska konvention syftar detta ändringsförslag till att undvika varje diskriminering som grundar sig på genetiska tester. Han kommer därför att i morgon i samband med omröstningen att föreslå ett muntligt ändringsförslag som ordagrant återger formuleringen i Europarådets konvention.
Framstegen i diagnosmetoderna leder i dag till att man vidtar försiktighetsåtgärder vad gäller texternas kvalitet och tillförlitlighet, men även för att undvika varje orimlig användning som skulle kränka människans värdighet. Det är det mål som uppnås med den gemensamma ståndpunkten och eftersträvas av föredragandens ändringsförslag.
Herr ordförande, kära kolleger! På förslag från Europaparlamentet har rådet gjort en rad viktiga förbättringar av den ursprungliga texten från Europeiska kommissionen. Det är mycket glädjande, eftersom det handlar om en mycket viktig fråga.
Två punkter vill jag emellertid lyfta fram, vilka är av särskild betydelse enligt min grupp, och som fortfarande fattas i texten enligt vår uppfattning, och som vi lade till redan vid den första behandlingen.
För det första, herr kommissionär, handlar det om en tvistefråga, som vi har haft med er upprepade gånger, nämligen märkning i dess vidaste bemärkelse. Det är nödvändigt att bruksanvisningar till produkter för egenanvändning översätts till de aktuella språken i medlemsländerna, där medicinen kommer ut på marknaden. Det är absolut nödvändigt, för denna produkt måste användas med största försiktighet. Feldiagnoser, som kan framkomma genom felanvändning, måste undvikas på alla sätt! Av denna anledning måste varje möjlig källa till fel avlägsnas. Till detta hör naturligtvis att man skall kunna läsa på sitt eget språk hur denna produkt skall användas, och vilka konsekvenserna blir om man använder den fel.
Den andra punkten som jag skulle vilja ta upp här är frågan som också togs upp som sista punkt i Pompidous närvaro. In vitro-diagnostiken använder mycket speciella material, nämligen vävnader, celler och material av mänskligt ursprung. Detta material kräver naturligtvis att vi handskas med det med största försiktighet och att vi vidtar mycket speciella åtgärder. Det gläder mig mycket att denna möjlighet finns. Genom de Grönas ändringsförslag säkerställs bevarandet av informationsskyddet och skyddet mot alla former av diskriminering, som kan uppstå ur kunskaper, som kan vinnas genom dessa diagnosmetoder och genom dessa undersökningar, eftersom det handlar om att erhålla grundläggande genetiska kännetecken och anlag för dessa personer. Därför är det mycket viktigt att vi får till stånd dessa förbättringar på detta område.
Herr ordförande, ärade kolleger! I den aktuella fasen av den europeiska integrationen, och i synnerhet nu på toppmötet i Cardiff, talar vi återigen om ökad subsidiaritet. Subsidiaritet betyder till exempel att ekonomiska ramvillkor i huvudsak skall regleras av de enskilda medlemsländerna. Det betyder dock naturligtvis att sådana bestämmelser visserligen inte bestäms gemensamt, men måste erkännas ömsesidigt. Annars skulle nämligen vårt viktigaste mål, den inre marknaden, inte fungera. Såtillvida har man även passerat principen med fullständig teknisk harmonisering, som även lade grunden för direktivet från 1985. Detta betonades också särskilt av Donnelly från socialistgruppen i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik.
I sammanband med den tekniska lagstiftningen ökar den så kallade new approach alltmer i betydelse. Med detta menar vi inget annat än subsidiaritet. Den gemensamma inre marknaden skall inte hindras, men framför allt inte heller överregleras. Om det trots allt skulle visa sig att en angelägenhet inte skulle kunna regleras inom medlemsländerna själva, då måste vi på Europeisk nivå åtminstone dra upp grundlinjerna, och framför allt bara grundlinjerna, på ett enhetligt sätt. In vitro-diagnostiken är en sådan angelägenhet.
Det föreliggande förslaget till direktiv är ytterligare ett steg mot den inre marknadens fullbordande, i synnerhet även för medicinska produkter. Vi befinner oss här i ett spänningsfält. Å ena sidan gäller det att åstadkomma en fri tillgång till den europeiska hemmarknaden, å andra sidan måste man ta hänsyn till sådana medicinska prov från hälsoskyddsmyndigheterna, just vid självmedicinering. Detta får dock inte tjäna som förevändning för marknadshämning och konkurrenshämmande åtgärder.
Under den mycket långa förhandlingstiden för formulering av rådets gemensamma ståndpunkt var vi till exempel tvungna att ta hänsyn till att tendensen att utestänga in vitro-diagnostiken från den inre marknaden tilltog i några medlemsstater. Detta är också huvudorsaken för oss att skapa en gemensam marknad även för denna medicinprodukt.
Vi vet att tillverkaren otåligt väntar på en fri tillgång till marknaden. Av denna anledning är det viktigt att de ändringsförslag som nu föreligger accepteras av rådet och att direktivet kanske kan beslutas formellt redan före sommaruppehållet. Rådet har gått oss till mötes på många punkter. 36 av de 50 ändringsförslagen godkändes vid den första behandlingen. Emellertid vi vill också betona att den grundläggande ståndpunkten fortfarande kan förbättras. Av denna anledning har jag i utskottet för ekonomi, valutapolitik och industrifrågor lagt fram några ändringsförslag som kräver en reducering av de byråkratiska och för företagen kostsamma produkterna. Det är framför allt viktigt att statistiska krav inte fungerar som förutsättning för produktens introduktion. Detta tillägg i artikel 10.2 måste för övrigt även följdriktigt och logiskt gälla även för att bestämma artikel 21.2 c. I detta sammanhang har vi emellertid även att göra med ett principiellt problem. Diskussionen om omstridda direktiv för den inre marknaden drar ofta ut på tiden mycket länge. Kommer ärendet sedan till parlamentet, måste vi ofta fatta mycket snabba beslut, eftersom vi vill öppna den gemensamma marknaden för medborgarna. Vid en framtida fördragsreform bör även detta tas i beaktande.
Herr ordförande, kolleger! I sin rekommendation för den andra behandlingen föreslår Pompidou att vi skall uttala oss i huvudsak om sex ändringsförslag, vilka antogs nästan enhälligt av ledamöterna av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik den 3 juni i år.
Den berörda föreskriften som i huvudsak ger specifika regler för metoderna för in vitro-diagnostik, med andra ord undersökning för medicinska syften av vävnader eller ämnen som hämtats från en människokropp, borde enligt min åsikt få ett brett samtycke. Medan kommissionens direktiv föreföll mycket tekniskt bör vi ge vårt stöd till föredraganden som har ansträngt sig för att å ena sidan visa prov på sunt förnuft - en sällsynt egenskap - och å andra sidan att bevara människans värdighet på ett mycket viktigt område, nämligen folkhälsans.
Efter att ha sökt och fått ett brett samförstånd i den första behandlingen nöjer sig Pompidou med att ändra den gemensamma ståndpunkten i några detaljer, och det med ett mål som vi delar: Avsluta behandlingen så snart som möjligt för att kunna sätta direktivet i verket.
Vi röstar alltså för sex ändringsförslag som föredraganden föreslår, samtidigt som det förefaller oss nödvändigt att till behöriga myndigheter anmäla varje gång nya produkter förs ut på marknaden, vilket medger en form av kontroll av produkterna, och att man kan bekämpa förfalskning och förfalskade produkter eller medicinska processer, vilket ger en kvalitetsgaranti och säkerhet för användarna. Behovet att snabbt lagstifta på området för medicinska anordningar tillverkade av ämnen med mänskligt ursprung är uppenbar om man vill undvika riskerna för övertramp.
När det gäller de anordningar som avses i bilaga II och dem som är avsedda för självdiagnos bör staternas möjlighet att begära meddelande om uppgifter för identifiering på bruksanvisningen inte vara ett förhandsvillkor för utförandet på marknaden och/eller användningen. Det skulle innebära dubbelt arbete och skulle utgöra en administrativ extra belastning i förhållande till beslutet om överensstämmelse med direktivet.
Det förefaller oss klokt att överlåta beslutet om att översätta anvisningarna till staterna, utom när det gäller självdiagnos. Även om diagnosen hör till de människor som är utbildade för det bör man inför utvecklingen av självdiagnostiken vara vaksam genom att begära att varje användare kan läsa anvisningarna på sitt modersmål, för att han/hon skall veta vad han/hon gör i medvetande om att varje misstag kan bli katastrofalt. Inför dramat med ett barn som bär på genen för Downs syndrom bör man lägga till på listan i bilaga II de procedurer som medger att man avslöjar varje risk för denna sjukdom.
Avslutningsvis verkar Pompidous framställning, som är ett försök att uppnå jämvikt mellan målen med fri rörlighet och målen för skydd av folkhälsan, välgrundad och perfekt genomförd, vilket gör att vi ger honom vårt oreserverade stöd.
Fru ordförande! Det här betänkandet har haft en ganska besvärlig väg att vandra, men slutligen, även tack vare föredragandens beslutsamhet, har det äntligen nått fram. Europaparlamentet presenterade en serie ändringsförslag till det ursprungliga förslaget för att specificera reglerna för den medicinska teknik som används vid in vitro -diagnostik och som tidigare inte fått marknadsföras. Framför allt i Italien har vi problem med HIV, HBSAG och HCV, dvs markörerna för hepatit och aids.
I den gemensamma ståndpunkten upptog rådet praktiskt taget samtliga våra ändringsförslag, varför vi kan anse oss vara tämligen nöjda. Nu är det nödvändigt att snabbt avsluta lagstiftningsprocessen eftersom användningen av dessa metoder är oundgänglig vid diagnosticering av sjukdomar och anlag för vissa genetiska skador eller för bedömning av patientens hälsotillstånd. Detta är därför mycket viktiga metoder för att undvika feldiagnoser och när det gäller att konkretisera hälsoskyddsprogrammet inom området in vitro -diagnostik.
Fru ordförande! Det är allmänt erkänt att de medicintekniska produkterna på ett mycket betydelsefullt sätt har bidragit till kvaliteten på insatserna för att främja folkhälsan. Som exempel kan jag nämna de produkter som används vid blodgruppsbestämning inför blodtransfusioner, kontroll av blodgruppers förenlighet, laboratoriediagnostikens bidrag till forskningen om aids och gulsot. Vi förstår alltså hur viktiga dessa produkter är. Trots detta finns det, med vissa undantag, inga systematiska kontroller och regler i Europeiska unionens medlemsstater. Det direktiv som vi nu diskuterar täcker alltså detta område och kommer utan tvivel att vara till stor hjälp för de industrier som tillverkar dessa produkter.
Förslaget har uppfattats positivt, dels därför att det är värdefullt av ovannämnda orsaker, dels också därför att det har många inslag som skulle innebära en bättre kvalitetskontroll av produkter inom in vitro-diagnostiken. Det fanns vissa svagheter i direktivet, men genom ändringsförslag från Pompidou, mig själv och andra har de förbättrats avsevärt i den gemensamma ståndpunkten, och det finns ytterligare några ändringsförslag som kommer att innebära en ytterligare förbättring.
Först och främst har man klargjort innebörden i vissa otydligt formulerade inslag i direktivet samt direktivets förhållande till andra direktiv i liknande ämnen. Man har tydligt definierat de produkter av mänskligt ursprung som används inom in vitro-diagnostiken, man har utökat antalet reagenser i förteckning B i bilaga II, eftersom reagenserna i denna bilaga är föremål för en verklig kontroll. Dessutom har man lagt särskild vikt vid de reagenser som används i hemmet, eftersom användarna är personer utan specialkunskaper, och följaktligen måste bruksanvisningarna vara tydliga och skrivna på användarnas modersmål. Slutligen har man också infört strängare säkerhetsföreskrifter för diagnostikprodukterna såväl beträffande förpackning som beträffande användning, så att användaren skyddas mot de risker som vissa av reagenserna medför. Jag räknar med att användningsområdet kommer att utökas kraftigt i framtiden. Därför, fru ordförande, är detta direktiv till gagn såväl för industrierna som tillverkar produkterna som för användarna, som kommer att ha förtroende för produkterna, när de använder dem.
Fru ordförande! Vi hade gärna velat framföra vårt tack till Pompidou personligen, för samarbetet med honom var inte bara mycket trevligt, utan också väldigt produktivt, när man ser till resultatet. Av begripliga skäl kan han emellertid inte närvara här i dag. Med tanke på den förra debatten skulle jag vilja att parlamentet, som ju har lagt grundstenen till att Pompidou inte kan presentera sitt betänkande själv, ibland kunde visa lite förståelse för kommissionen, som är utsatt för detta ovett från parlamentet, utan att ha någon del i det. Det är dock bara en kommentar, som jag med fullt förtroende riktar till dem som bestämmer föredragningslistan.
Vi har ett direktiv framför oss - och jag skulle vilja tala om det för Rübig, så att det inte uppstår några missförstånd - som bestämmer ett minimum, som alla faktiskt måste hålla. Det är inte den gamla ansatsen till harmonisering, utan om man så vill den nya ansatsen, som fastställer minimivillkor genom gemenskapsrätten, och sedan möjligen kan spela en roll för det ömsesidiga erkännandet av andra saker. Det är emellertid också absolut nödvändigt, för vi kan naturligtvis inte arbeta med ömsesidigt erkännande om vi inte åtminstone bestämmer, vad som skall gälla i hela gemenskapen.
Men subsidiaritetsbegreppet kommer vi att bli tvungna att diskutera länge. Det var visserligen glädjande för kommissionen, att vi kunde hänvisa till olika saker vid diskussionen i rådet i Cardiff, där vi anser att subsidiariteten måste leda till andra resultat. Så bör till exempel enligt vår mening levnadsvillkoren för djur på zoo regleras nationellt, vilket går mot parlamentets och rådets åsikt. Där skulle man inte behöva någon europeisk reglering. Subsidiaritet går det dock förträffligt att bråka om.
Det framtida direktivet om in vitro-diagnostik kommer i alla fall att åstadkomma säkerheten och tillförlitligheten hos dessa produkter vad gäller deras användning i medicinen, och stärka den inre marknaden genom de enhetliga kraven. Vi välkomnar - eftersom vi redan vid den första behandlingen har övertagit en rad av parlamentets ändringsförslag, vilket ledde till en förbättring av texten - att vi är i stånd att även nu anta alla ändringsförslag, några kommer förmodligen att förbättras ytterligare muntligt. Dessa ändringar innehåller preciseringar och kompletteringar av direktivet, vilka vi välkomnar i högsta grad.
Vi måste hålla den snabba tekniska utvecklingen i minnet vid tillämpningen av direktivet. I varje fall kommer ramvillkor att fastställas, vilka industrin kan arbeta med. Man kan dock inte utesluta att vi måste återkomma till denna fråga. Därför kommer medlemsländernas marknadsövervakning att spela en betydande roll vid genomförandet av direktivet. Vi hoppas att inrättandet av en europeisk databas, vilket ju går tillbaka till ett initiativ från parlamentet, kan bidra till detta. Vi kommer i vilket fall att bemöda oss om att inrätta denna databas i samarbete med medlemsländerna före ikraftträdandet av detta direktiv.
Jag skulle vilja gå in på kanske inte alla, utan bara på ett ändringsförslag, nämligen ändringsförslag 2, som är ett särskilt bra exempel på hur det måste harmoniseras på gemenskapsnivå när medicinska produkter framställs genom användning av substanser av mänskligt ursprung.
Vi hoppas naturligtvis med parlamentet - och vi är så gott som säkra efter de nyheter som vi har fått - att vi lyckas att så snart som möjligt övertyga rådet om berättigandet av dessa nya ändringar, så att vi kan avsluta lagstiftningsförfarandet så fort som möjligt, för användningen av detta direktiv är inte bara ett intresse för den inre marknaden, utan först och främst för hälsoskyddet.
Tack så mycket, herr kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Bekämpning av skattekonkurrensen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0228/98) av Secchi för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om reformering av skattepolitiken om kommissionens meddelande (KOM(97)0564 - C4-0333/98) om " Ett åtgärdspaket för att angripa skadlig skattekonkurrens i Europeiska unionen" .
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Det är min uppgift att beskriva ett förslag till resolution inom det ämne som angivits, dvs. ett åtgärdspaket för att bekämpa den skadliga skattekonkurrensen, ett paket som med stor majoritet godkänts av vårt parlaments utskott för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. I utskottet lyckades vi - tack vare ett långvarigt arbete - att komma fram till en bra kompromiss om de bärande principerna för den nya strategi som kommissionen har föreslagit i frågan, också tack vare möjligheten till kontinuerliga kontakter med kommissionär Monti och möjligheten att tack vare det delta i arbetet med att från början utveckla en fråga som är så känslig. Ämnet berör inte bara de ekonomiska aktörernas intressen utan också medborgarnas, och blir allt viktigare ju mer den ekonomiska och monetära unionens effekter blir märkbara.
Som alla säkert minns så godkände vårt parlament för cirka ett år sedan med stor majoritet en första resolution i ämnet, där vi gav fullt stöd åt idén att utarbeta en uppförandekod för olika skattefrågor och, framför allt, när det gällde företagsbeskattningen, en uppförandekod som sedan dess har förverkligats och som redan fungerar, men det kommer jag att återkomma till om ett ögonblick.
Alltsedan den nya strategin godkändes vid det informella Ekofin-rådet i Verona för två år sedan - i april 1996 - har stora framsteg gjorts. Jag tror att man lugnt kan säga att problemet är väl belyst, liksom de åtgärder som föreslagits för att ta itu med det med goda utsikter till framgång. Även Europeiska rådet i Cardiff som just avslutats underströk dessa frågor, i avsikt att uppmuntra till ett noggrant fortsatt arbete i frågan.
Det paket som vi debatterar i dag och som vi kommer att rösta om i morgon och som är ämnet för denna resolution lades fram förra året och presenterades vid Ekofin-rådet den 10 december, där det godkändes och man gav grönt ljus för dess tillämpning. När det gäller det paketet kunde vårt utskott - men inte parlamentet, tyvärr, på grund av den begränsade tid som stod till förfogande - avge ett positivt yttrande som innebar stöd och uppmuntran. I dag skall vi kommentera förslagets principinnehåll med speciell inriktning på grundfilosofin och, i andra hand, på ett av de tre element som det utgörs av, dvs. uppförandekoden för bolagsbeskattning, en kod som redan gäller och som redan har alla möjligheter att avsätta de första resultaten. De övriga två inslagen är förslaget till direktiv för att undvika dubbelbeskattning av ränteavkastning, royaltyer, som uppkommer mellan två anslutna företag i olika medlemsstater, ett förslag som redan behandlas i vårt utskott. Slutligen kommer den tredje komponenten att börja behandlas, förslaget till direktiv om beskattning av besparingar, eller snarare en gemensam strategi för beskattning av ekonomisk avkastning för personer som inte är bosatta i de olika medlemsstaterna.
Redan dessa tre delar demonstrerar en av de grundläggande aspekterna i den nya strategin, dvs. att följa en mjuk linje - om uttrycket tillåts - som anpassas till var och en av de speciella frågorna utan anspråk på att man genast skulle ha lösningar på alla problem i ett harmoniseringsdirektiv. För det andra handlar det om ett detaljerat förslag där man, via de olika tekniska lösningarna, kan förena olika intressen och komma fram till den samsyn som krävs. När det gäller detta kan vi inte annat än instämma. Detta är ett av skälen till att jag inte kan stöda de ändringsförslag som presenterats och som - förutom de som är upprepningar av sådant som redan finns i betänkandet - har en tendens att vattna ur den föreslagna strategin, något som jag inte anser vara lämpligt i den här fasen av arbetet.
Låt mig så koncentrera mig på en grundläggande aspekt, den att man alltid gör en klar distinktion mellan skadlig skattekonkurrens, som kräver åtgärder på gemenskapsnivå för att man skall kunna eliminera effekter som i slutändan blir negativa för alla, och den positiva skattekonkurrensen, som drivs fram av konkurrensen på den inre marknaden och den monetära unionen och som även - om man säger så - är ett svar på kraven från den internationella konkurrens som unionen måste möta i en globaliserad ekonomi.
Detta betänkade avslutas med att ge stöd och uppmuntran åt kommissionen att fortsätta längs den inslagna vägen, och berör även andra frågor som hittills inte har tagits upp av uppenbara skäl, som till exempel de som anges i punkt 7. Fru ordförande! Låt mig avslutningsvis påpeka för ledamöterna att punkt 28 återspeglar det faktum att det skrevs före förslaget till direktiv om beskattning av besparingar. Förslaget står till vårt förfogande och - som jag redan har påpekat - kommer det att bli utskottets för ekonomi, valutafrågor och industripolitik uppgift att se till att det behandlas skyndsamt.
Fru ordförande, herr kommissionär! Detta betänkande från föredraganden är verkligen ett steg vidare för att bedöma hur också kommissionens förslag med åtgärdspaketet äntligen har satt i gång skattediskussionen på europeisk nivå. Denna har också tagits upp eftersom den inre marknaden helt enkelt inte blir helt genomförd om vi inte gör ett slut på den skadliga skattekonkurrensen i Europeiska unionen, och tar ytterligare steg för att utjämna och samordna skatterna.
Härifrån måste en äkta samordning av skattepolitiken komma till stånd med början i Ekonomiska och monetära unionen, via en tätare avstämning av den ekonomiska politiken. För detta ändamål är åtgärdspaketet ett steg i rätt riktning, vilket kollegan Secchi också har understrukit i sitt viktiga betänkande.
På globaliserade marknader avgörs den internationella konkurrenskraften på den aktuella orten i ökad utsträckning av infrastrukturen, och därmed också genom skattesystemen och skatteavgifterna. Framför allt företagsbeskattningen blir alltmer en konkurrensfaktor. Därvid finns det medlemsländer som försöker dra till sig företag eller kapitalplacering genom att undvika skatter, eller genom skattesänkande eller skattebefriande åtgärder, och därmed ta dessa resurser från andra EU-medlemsländer.
Såtillvida finns det en gemenskapsvidrig skattekonkurrens i form av skattedumping, som skadar alla stater inom Europeiska unionen. Här finns det en målkonflikt mellan medlemsländernas olika önskemål, önskan att behålla sin skattesuveränitet, och önskan att utforma företags- och kapitalbeskattningen så att den inte snedvrider konkurrensen, utan är neutral. Detta kan inte lösas enbart genom fri konkurrens och marknadskrafterna. Det är ett faktum att det inte härskar en renhårig skattekonkurrens i Europeiska unionen, och att källskattebetalarna i allt högre utsträckning, och de mobila resurserna i allt mindre utsträckningen står för skatteintäkterna i medlemsländerna. Som också kommissionen så riktigt visade, så har belastningen på källskattebetalarna ökat med ca 10 procent, medan den har sjunkit på kapitalfaktorer och på företag med runt 20 procent. Såtillvida försvåras naturligtvis tillvaratagandet av offentliga uppgifter genom denna förändring på skattebasen, som också kan leda till en urholkning av beskattningsunderlaget.
Utvecklingen är dramatisk, eftersom inget land i längden kan dra sig undan från en sådan skattesänkningskonkurrens, och det är bara företagen som kan utnyttja denna, men inte länderna. På så vis strävar man med rätta efter en anpassning av skattepolitiken på gemenskapsnivå genom en uppförandekod för företagsbeskattning, precis som man kräver i Europakommissionens åtgärdspaket och i Secchis betänkande, och det är ett steg i rät riktning. Emellertid saknas det en bindande kraft, och det bör vi framhärda i.
Anpassning och samordning i skattepolitiken i tider av europeisk och internationell konkurrens är alltså ingen förlust av skattesuveränitet för medlemsländerna, utan en vinst i suveränitet, både för Europeiska unionen och för medlemsländerna. Därför är det bra att gemensamt definiera vinstbegrepp och förmedling av beskattningsunderlag, och även att införa en minimiskatt. Hur som helst måste de skatteparadis i Europeiska unionen genast avskaffas, som ger vissa transnationella företag möjlighet att överföra sin vinst till skatteparadisen, för att komma undan eller minska beskattning av företaget.
Jag anser att vi i detta sammanhang måste ställa upp en uppförandekod för företagsbeskattning också i principen för den fria, men rättvisa konkurrensen. Det kan inte vara så att ett förbud mot direkta bidrag gäller i allmänhet, men subventioner via skatteregleringar är oinskränkta i Europeiska unionen. Det är inte längre acceptabelt! Jag tycker att det är nödvändigt att paketet kompletteras med flera intensiva åtgärder för enhetliga bestämmelser, för nya skattefakta, men även ett omfattande och tidsnära system för informationsutbyte och för kontrollmöjligheter mellan skattemyndigheterna, för att försvåra skattesmitning inom Europeiska unionen.
Fru ordförande! Europeiska unionen har mycket lite att säga till om när det gäller den skatt medlemsstaterna ålägger sina undersåtar. Det är bara artikel 99 som ger befogenhet, men den innehåller tre inskränkningar. Artikeln gäller endast för indirekta skatter, åtgärderna måste tjäna förverkligandet av en inre marknad och Europaparlamentet rådfrågas bara.
Naturligtvis förstår jag medlemsstaternas förbehållsamhet när det gäller att lämna ifrån sig tyglarna på skatteområdet. Beskattning är något mycket allvarligt. Medborgare eller företag måste avstå en del av sin inkomst. Skatter kan skjuta priserna i höjden så att företagen har mindre över till investeringar och medborgarna har mindre pengar att ge ut. Naturligtvis används skattepengarna mestadels för det allmännas bästa, för att finansiera offentliga inköp eller för att motverka konsumtionen av vissa artiklar, till exempel genom punktskatter.
Min grupp är för att minska konkurrensen mellan länder när det gäller skatter, men framför allt för att låta dem konkurrera över vad de pengarna används till. Industriområden, bostäder, infrastruktur, skolor, länderna väljer själva vad de vill göra med pengarna. Det får dock inte vara så, fru ordförande och herr kommissionär, att ineffektiva stater bestämmer hur högt de effektiva staternas skatter skall ligga.
Till viss del kan min politiska grupp ha förståelse för de mycket begränsade framstegen med avseende på harmonisering av skatter, eller som det nu lite mer blygsamt kallas, samordning av skatter, och förhindrandet av inbördes skadlig skattekonkurrens som i längden kan urholka skatteintäkterna.
Ändå är jag besviken. Det är nu redan flera år sedan den nederländska före detta finansministern Ruding skrev upp sina prioriteter för europeisk skatteharmonisering, för moms- och punktskattsharmonisering, men båda dessa områden har, med undantag för minimitariffer, inte alls harmoniserats. Ländernas intressen, intressena mellan länderna och intressena i länderna verkar ligga alltför långt ifrån varandra. Tiden är mogen för ett steg framåt.
Vid toppmötet i Cardiff antogs allmänna riktlinjer om samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik för att gynna den gemensamma valutan. Genom riktlinjerna och euron kommer medlemsstaterna att bli starkt medvetna om sitt beroende av varandra och det kanske kan sätta det hela i rörelse.
Carlo Secchis betänkande är ett utomordentligt bra, sammanhängande och strukturerat betänkande. Den taktik som valts ger de bästa chanserna till framsteg. Att helt enkelt basunera ut det hela eller vilja ta för stora steg är meningslöst. Jag hoppas att kombinationen av tre vägar, uppförandekoden, beskattningen av kapitalinkomster för personer som har sin hemvist i en annan medlemsstat och skatten på räntor och royalty, kan leda till att det blir lättare att nå samstämmighet i rådet. Jag hoppas att det geniala påhittet med ett paket inte leder till att medlemsstater tar varandra som gisslan, att det ena inte blir av bara för att hela paketet inte kan antas.
Naturligtvis förblir flera ärenden utan åtgärd. Det viktigaste är pensionssystemen. Systemen är så olika att vi kan förvänta oss stora svårigheter med det under nästa sekel. Herr kommissionär! Jag hoppas att vi, Europaparlamentet, kan stödja försöken att göra situationen bättre.
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag vill uttrycka Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps stöd för Secchis betänkande som, ännu en gång, erbjuder oss ett mycket positivt bidrag inom ramen för analysen av skattelagstiftningen inom Europeiska unionen, och vi gratulerar honom uppriktigt för hans arbete. Vi välkomnar också kommissionens förslag, inte bara för det arbete som den genomför, utan för den envishet med vilken den försöker balansera skattefrågan, som är helt nödvändigt inom ramen för införandet av valutaunionen och av euron.
Vi har gjort framsteg inom handel och ekonomi genom den europeiska gemensamma marknaden; vi har gjort stora framsteg inom det monetära området genom valutaunionen och euron. Emellertid gör vi inga framsteg inom området för harmonisering av skattepolitiken, vilket skulle vara nödvändigt, på grund av ett verkligt hinder, som är nödvändigheten av enhällighet bland medlemsstaterna för att nå uppgörelser inom detta område.
Icke desto mindre, slutsatserna och avtalen från Luxemburg och de förslag som kommissionen har lagt fram går i rätt riktning. Vi tror att det är lämpliga förslag som syftar till att avskaffa konkurrensfördelar, som är skadligt, inom skattepolitiken medlemsstaterna emellan, och lägga fram några bra förslag, till exempel vad gäller dubbelbeskattningen eller beskattningen av betalningar länder emellan.
Icke desto mindre skulle jag dock vilja avsluta med att understryka att det ännu finns några mycket viktiga aspekter vad gäller harmoniseringen av skattepolitiken som, sorgligt nog, ännu inte reglerats och som leder till en obalans mellan dessa tre områden; det ekonomiska, det monetära och det skattepolitiska.
Fru ordförande! Redan så här i början vill jag gratulera Secchi till presentationen av hans betänkande.
Under årens lopp har det varit mycket prat om behovet av bättre samordning av de nationella skattesystemen. Låt oss inte luras av storslagna skatteprogram som, faktiskt, skulle kunna underminera mitt lands konkurrenskraft och göra att mödosamt förvärvade arbetstillfällen försvinner ut ur landet.
Låt mig genast få tala om hur förfärad jag är över ändringsförslag 5 från de gröna, vilket jag förkastar utan vidare. Det uppmanar till att ytterligare åtgärder vidtas för att på etablera en miniminivå för bolagsbeskattning över hela Europa. Detta är en smygväg för att öka skatten på företagande. Det skulle underminera hela den irländska ekonomin. Det skulle sända ut fel signaler till investerare.
När det gäller uppförandekoden och företagsbeskattning, skulle jag vilja understyrka det att dess syfte inte är att harmonisera företagsbeskattningen, utan att komma tillrätta med särskilda skattesystem som anses skadliga i gemenskapssammanhang. Harmonisering av företagsbeskattning hör inte hemma på någon EU-dagordning. En sådan ståndpunkt är en nagel i ögat på subsidiaritetsprincipen.
Det är många faktorer som bestämmer ett företags placering. En del incitament är inte lätta att uppfatta. Större länder, till exempel, kan locka till sig investeringar genom att ge avsevärda bidrag eller möjlighet till offentlig upphandling. Mitt land har ett mycket öppet skattesystem. Andra länder har höga nominella skattenivåer men, å andra sidan, erbjuder de en låg och effektiv skatteskala för företagande genom speciella lättnader och avdrag, varav en del inte är särskilt lätta att uppfatta.
Som en del av kommissionens skattepaket har ett direktiv lagts fram vilket syftar till att undanröja möjligheten till undanhållande av skatt på räntor och royaltyer som betalas mellan närstående bolag och olika medlemsstater. Detta undanröjer ett avbräck för affärstransaktioner över gränserna. Detta är ett mål som vi kan stödja. Vissa aspekter i direktivet skulle emellertid kunna skapa svårigheter som måste undersökas och elimineras redan från början.
Jag skulle som representant för unionens ytterområden, från nordvästra Irland, vilja säga att vi har stora svårigheter att locka till oss investeringar. Det är förståeligt ur geografisk synvinkel. Men låt ingen part i detta parlament försöka föreslå att det inte bör få förekomma positiv diskriminering någonstans. Myndigheterna i mitt land - myndigheten för industriell utveckling eller Údarás na Gaeltachtá, ansvarig för utvecklingen i Gaeltacht-områdena på Irlands västkust - har under årens lopp försökt att dra till sig investeringar. Alla förslag om att vårt system bör ändras är helt fel.
Fru ordförande! Skattesystemet skulle kunna vara ett viktigt verktyg för ett europeiskt bygge som grundar sig på tillväxt och sysselsättning, och på så sätt gynna utvecklingen av mänsklig kapacitet. Skattesamordning för att bekämpa illojal konkurrens, som kommissionen föreslår, medger det ett svar på en sådan utmaning? Vi vet att den skattemässiga dumpningen redan är i kraft med kapitalets fria rörlighet, skatteparadisen. Den riskerar att förvärras med övergången till den gemensamma valutan.
Secchis betänkande tar upp frågan om samordning av skatterna i huvudsak för tillväxten av de europeiska finansmarknadernas konkurrenskraft. Det handlar faktiskt om en harmonisering från grunden. I åratal har beskattningen av kapitalinkomsterna inom Europeiska unionen dock minskat hela tiden, medan beskattningen av löntagarnas inkomster ökar, särskilt genom indirekt beskattning som slår hårdare mot de lägre inkomsterna, vilket är välkänt.
Som representanter för folket borde vi ifrågasätta finansmarknadernas dominans genom att förorda ett skattesystem som är rättvist samtidigt som det är effektivt.
Först är det nödvändigt att utjämna beskattningen av lönerna och beskattningen av kapitalägarna. Beskattningen av spekulativa kapitalrörelser skulle ge bättre kontroll av finansmarknaderna och man skulle kunna ge extra resurser för att utveckla tillväxten, utbildningen och sysselsättningen. För övrigt har Europaparlamentet redan uttalat sig till förmån för en sådan åtgärd. Det skulle även kunna sporra medlemsstaterna att hårdare beskatta de stora förmögenheterna för att finansiera effektiva åtgärder för att bekämpa utslagning. Man måste även gå i riktning mot en sänkning av finansieringskostnaderna särskilt för små och medelstora företag tack vare en kreditpolitik som gynnar produktiva investeringar och nyanställningar snarare än att oupphörligt betunga de sociala avgifterna, vilket sätter skyddssystemen i fara. Den sociala dumpningen bör bekämpas skattepolitiskt, liksom omlokaliseringar och skatteparadis, som utgör element av illojal konkurrens som man måste stoppa.
Avslutningsvis kan man möta de enorma utmaningarna med den informationsmässiga och tekniska revolution endast med en politik som syftar till mänsklig utveckling och inte till sänkning av sociala avgifter, och en rättvisare skattepolitik skulle kunna bidra till det.
Fru ordförande! Även vår grupp stöder i stora drag föredraganden Secchis tankar. Han har ju mycket länge följt harmoniseringen på skatteområdet. Som parlament har vi givetvis anledning att vara en aning otåliga eftersom medlemsländerna fortfarande förhåller sig till beskattningen som om det vore fråga om någon sorts diplomatisk verksamhet, jämförbar med utrikespolitiken. Ett exempel på detta är att denna skattepolitiska högnivågrupps möten tycks vara topphemliga och mycket svåra att få uppgifter från, vilket säkerligen inte i dag är en bra inställning längre.
Det är helt klart att i och med eurons införande uppstår en situation där sådana här skatteskillnader mellan medlemsländerna alltmer kommer upp i dagen och skattekonkurrensen ökar. Min grupp skulle vilja varna för en föreställning att skattekonkurrensen är en särskilt positiv företeelse. Vi ser att den kan inom vissa områden vara ett nyttigt medel, men vi efterlyser ändå klart att man inom unionen upprättar en miniminivå till exempel för företagsbeskattning. Vad beträffar tankar som framfördes av UPE-gruppens föredragande så kan Irland säkert även i fortsättningen konkurrera med en något lägre företagsskattenivå om det vill, men vi vill framför allt skapa renhåriga och jämlika konkurrensförhållanden eftersom det i annat fall händer som Randzio-Plath här i dag har sagt: medlemsländerna förlorar sitt beskattningsunderlag. Hur skall vi då upprätthålla denna europeiska modell?
Fru ordförande! I denna debatt möter vi Europeiska unionens alldeles unika egenskap som ett nära samarbetsförbund av självständiga medlemsstater. Den enskilda självbestämmanderätten i skattefrågor ligger hos medlemsstaterna, men det innebär inte att de kan bete sig hur de vill. De nationella staternas suveränitet kan förresten aldrig antas vara absolut. I vår tid urholkas den av globaliseringen. Här ser vi en viktig drivfjäder för ivern att samordna och harmonisera skatterna på europeisk nivå. Europeiska kommissionen vill på det sättet kompensera en försvinnande suveränitet genom att skapa en gemensam suveränitet för medlemsstaterna.
Inom ramen för Europeiska kommissionens förslag skall den rättvisa skattekonkurrensen finnas kvar. Därför inga enhetliga tariffer. Beskattningen förblir en exklusiv befogenhet för medlemsstaterna. Varför kommissionen anför subsidiaritetsprincipen i punkt B i rådets resolutionsförslag är en gåta för mig. Enligt fördraget och rådets uttalande i Edinburgh hör den inte hemma här. Har kommissionen förbisett det? Jag skulle gärna vilja höra kommissionär Montis reaktion på detta.
Höga skatter lockar fram skadlig konkurrens, undvikande och kringgående av skatter. Skattekonkurrens är bara av den anledningen inte så dumt. På grund av för hög statsskuld eller en ineffektivt organiserad statsapparat har vissa medlemsstater dömt sig själva till höga skatter. Det får naturligtvis inte vara så att medlemsstater som har ordning och reda på sina saker måste böta för andras misstag.
Skattekonkurrensen blir skadlig när den stimulerar marknadsaktörerna att flytta sin produktion bara för att kunna åtnjuta en skattelättnad. Den typen av konkurrens står inte bara medlemsstaterna för utan även - och kanske framför allt - regionala och lokala myndigheter är bra på det. Dessutom framträder inte den skadliga konkurrensen enbart i form av skattesänkning eller skattedispens. Det händer också att företag fritas från lagliga skyldigheter, att fribrev delas ut eller att miljö- och bulllernormer tillämpas på ett mycket flexibelt sätt. Det är klart att den typen av konkurrens gynnar vissa företag och är skadlig för samhällets intressen. Den aspekten tas inte upp till beaktande i resolutionsförslaget.
En positiv punkt är pläderingen för att minska skatten på arbete och flytta över den till miljöskadlig produktionsverksamhet. Det vore bra om de europeiska medlemsstaterna kunde tävla om vem som har det grönaste skattesystemet.
Fru ordförande! Låt även mig instämma få i lovorden som riktats till Secchi. Införandet av den gemensamma valutan lyfter verkligen fram problemet med att samordna skattesatserna på hela det europeiska området och att i första hand försöka undvika en skadlig skattekonkurrens och att dessutom garantera rättvisa och likvärdig fördelning där det inte finns några privilegier. Precis som euron bör skatteharmoniseringen kunna bli ett viktigt instrument för att skapa ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Det rör sig under alla omständigheter om en ömtålig fråga som kräver kompetens och klarhet i lagstiftningsarbetet.
Det gäller framför allt att ge de olika nationella myndigheterna instrument för samarbete och utbyte av information och erfarenheter, vilket för övrigt anges i Fiscalis-programmet. Låt mig emellertid understryka att en verklig europeisk skattepolitik inte kan begränsas till en passiv roll när det gäller att bekämpa den skadliga skattekonkurrensen. Våra företag och våra medborgare kräver snabbt en minskning av de överdrivna bördor som ett för högt skatteuttag innebär, en beskattning som kväver familjernas och företagens budgetar och som faktiskt hotar att äventyra den europeiska ekonomiska återhämtningen.
Låt mig därför avsluta med att säga att arbetsgruppen i sitt arbete även bör ha som mål att finna instrument och strategier för en seriös och återhållsam europeisk skattepolitik, utan vilken det inte finns förutsättningar för att få fart på utvecklingen och utan vilken det vare sig finns social jämlikhet eller ekonomisk demokrati.
Fru ordförande! I mitt inlägg skulle jag vilja koncentrera mig på beskattningen av sparandet. Det är i Europa det område där det största hyckleriet härskar. Mitt land, Luxemburg, har ofta fått betala priset för det. Man har ibland beskrivit det som ett skatteparadis, fastän det finns lika många skatteparadis för utländska medborgare som det finns medlemsstater i Europeiska unionen. För varje medlemsstat har ansträngt sig att med skattepolitiska medel och diverse regleringar utveckla sin finanssektor, särskilt i relation till utländska medborgare.
Finanssektorn är en blomstrande servicesektor som skapar hundratusentals arbeten på hög nivå i våra stater. Det bör man hålla i minnet i våra europeiska beslut. I åratal har man dock här förordat globala lösningar för beskattningen av sparandet utan att bry sig om dess inverkan på den europeiska finanssektorn. Det är därför glädjande att Europaparlamentets attityd i detta betänkande har blivit mer nyanserad, mer realistisk och mer pragmatisk. Man drar slutsatsen, och jag citerar: " att man måste bevara de europeiska finansmarknadernas konkurrenskraft på global nivå" .
Tyvärr tiger Secchis betänkande när det gäller medlen. Jag tror att vi här är överens om att utveckla en sektor för finansiella tjänster utan skattemässig eller social dumpning. Det viktiga är att inte misslyckas med övergången. Om de skattepolitiska åtgärder som skall vidtas får kapitalet att fly bort från Europa kommer vi att försvagas varaktigt. De segdragna förhandlingar som för närvarande förs visar att det inte kommer att bli lätt att förverkliga Ekofin-rådets avtal av den 1 december 1997, som träffades under det luxemburgska ordförandeskapet. En skattesats på 20 procent på inkomster av besparingar är alltså verkligen för hög. Vissa länder som behöver finansieringskällor anser dock att det är för lågt. Personligen tror jag att det skulle vara intressant att fastställa en minimisats som för mervärdeskatt och överlåta åt staterna möjligheten att överskrida den utan att emellertid tvinga dem att rätta sig efter euron.
Jag undrar även hur man skall kunna ta hänsyn till de oändliga möjligheter till finansiell ingenjörskonst, som lätt kommer att utveckla medel att kringgå ett europeiskt avtal via tredje land som inte är deltagande part.
Fru ordförande! Måste man ändå inom det europeiska området integrera verkliga skatteparadis som är beroende av vissa medlemsstater? Jag anser att alla detaljer på ett så viktigt område för sysselsättningen liksom för ekonomin i allmänhet och alla investeringar i synnerhet måste regleras och klarläggas, innan man kan tala om framsteg. Om det inte är det, kommer det inte att finnas enighet i rådet, inte heller en stark majoritet i Europaparlamentet.
Fru ordförande, mina ärade kolleger! Fullföljandet av den europeiska inre marknaden kommer allt närmre med införandet av euron. På några viktiga områden står vi emellertid fortfarande inför stora och svåra uppgifter. Skattepolitiken är ett sådant område. En ökad samordning av skattepolitiken på europeisk nivå är absolut nödvändig för att undvika snedvridningar på marknaden, dubbelbeskattning och liknande, och för att uppnå de fyra grundläggande friheterna på den gemensamma marknaden.
Jag talar inte om en fullständig harmonisering. Tvärtom, konkurrensen mellan de nationella skattesystemen är och förblir nödvändig. I denna konkurrens handlar det om att kunna erbjuda medborgarna statliga prestationer under gynnsamma förhållanden. För genom att vi har öppnat marknaden och genomfört den fria rörligheten finns det en konkurrens mellan olika system, och denna konkurrens mellan systemen blir en väsentlig beståndsdel även vad gäller skattesystemen.
Men samtidigt talar min kollega Carlo Secchi i sitt utmärkta betänkande om ett " nyttigt" mått av konkurrens, som det gäller att acceptera för att säkra konkurrenskraften. Detta stöder jag uttryckligen. Åtgärdspaketet från kommissionen pekar i rätt riktning. Jag skulle vilja lyckönska kommissionär Monti till den långa väg han har tillryggalagt under de år som gått. Den uppförandekod för företagsbeskattning och de båda andra beståndsdelarna i paketet som befattar sig med avkastning av kapital, räntor och licensavgifter mellan företag, är de första och viktiga stegen i skattepolitiken. Andra områden måste dock följa efter. Jag tänker då i synnerhet på mervärdesskatten. Övergången till ursprungslandsprincipen bör fullföljas så snart som möjligt. Det nuvarande systemet, som uttryckligen betecknas som ett övergångssystem, är en belastning för alla företagare som har en gränsöverskridande verksamhet, och i synnerhet för de små och medelstora företagen, eftersom de är av stor betydelse för sysselsättningen.
Vi bör också se närmre på möjligheten med halverade skattesatser för arbetsintensiva prestationer. För närvarande beskattas arbetet alltför mycket i förhållande till mera mobilt kapital. Det får naturligtvis konsekvenser för arbetsmarknaden. Visserligen måste det kontrolleras noggrant hur detta område, vars kärna är hantverksarbetet, kan definieras och avgränsas exakt. Vår uppgift är att övervinna den diskrepans som har uppstått mellan en högre belastning på arbetsfaktorn å ena sidan, och en lägre belastning på konsumtion, kapital och energi å andra sidan. Jag väntar med intresse på lämpliga förslag från kommissionen och jag hoppas att vi snart kan vidta konkreta åtgärder på detta viktiga område.
Fru ordförande! Det är fyra saker som jag vill framföra under denna minut. Det första är att skattepolitiken i allt väsentligt är och skall vara en nationell angelägenhet. Den skall förbli det för att vi inte skall bygga upp någon superstat eller någon förbundsstat.
För det andra: Det första man tänker på, och som allmänheten tänker på, är ju skatteparadisen. Jag vill understryka att vi måste göra någonting åt dem för att bli trovärdiga i frågan överhuvudtaget. Det är ju bara skadligt för marknaden.
För det tredje: All skattekonkurrens är inte skadlig. Jag vill understryka att det skall finnas en sund konkurrens mellan företag och länder. Det är naturligt och främjar bara en ökad konkurrenskraft och mångfald.
För det fjärde är det också helt naturligt och viktigt att det finns skillnader i skattesystem och -nivåer som grundar sig på sociala motiv, t.ex. miljö, hälsa och konsumentskydd, och det är naturligt att dessa skillnader inte betraktas som skadliga i skattekonkurrensen.
Herr ordförande! Det största bekymret med skattepaketet som kommissionen föreslagit, kommer att vara att bekämpa de konkurrenshinder som dess härkomst från de olika existerande skattesystemen och skattesituationerna kan leda till.
Secchis betänkande har denna inriktning. Det som föreslås denna kammare lägger alltså tonvikten vid det som skall ske efter skapandet av den gemensamma valutan, det enda sättet att upptäcka de många fördelarna och de omfattande förtjänsterna, vilket skulle vara en inriktning mot en skattereform på gemenskapsnivå. Och en inriktning på att kunna kräva en acceleration och en synkronisering samt även för att kunna praktisera en uppförandekod för företagen på skatteområdet vilken, då den utgör en del av paketet, redan har godkänts av rådet.
Vi påminner om det som man tycks vilja glömma bort:
att de specifika egenskaperna i de nationella skattesystemen beror på specifika ekonomiska egenskaper i länderna som inte går att utplåna, trots alla ansträngningar att ignorera dem, -att en överstatlig skatteharmonisering, efter antagandet av instrumentet euron och med denna som förevändning och rättfärdigande nu skulle ta ifrån de nationella myndigheterna ännu ett instrument för självständig (och demokratisk) ledning, särskilt vad gäller sparandet, -att konkurrensskillnaderna allvarligt kan förvärras med ännu större nackdelar för de konkurrenssvaga, genom en konkurrensnormalisering via en skattereform.Den skattereform vi kämpar för, på gemenskapsnivå och på nationell nivå, är en skattereform, eller rättare sagt, skattereformer som syftar till att skapa rättvisare system för skatteuppbörd med en minskad skattebörda för arbetstagarna, och inte harmoniserade bestämmelser som leder till nya och ökade skattebefrielser för kapitalets okontrollerbara rörelser.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Det spökar uppenbarligen i den här debatten, och det är subsidiaritetens spöke som går igen. Det visar sig i olika skepnader: som Chirac, som Kohl, och tydligen också nyligen som Gallagher. Det handlar inte om ge en klar definition av subsidiariteten som nödvändig dimension av den europeiska integrationen, utan att åberopa sig på, inför den inre marknaden och införandet av euron utveckla EU som avregleringsgemenskap inom ramarna för WTO, att införa en dumping som alla förlorar på. Ur detta dilemma finns det som bekant bara en utväg, nämligen den gemensamma, pålitliga regleringen. Vi måste få ett slut på urholkningen av beskattningsunderlaget. Därför bör vi tillgripa den nya anpassning, som Monti inför här, stödja den och kanske återge den dess ursprungliga konturer eftersom den mjukas upp alltmer.
Vi har lagt fram några ändringsförslag i denna riktning. Jag tror att vi bör göra fullkomligt klart för oss vilket som är målte med hela projektet. Målet är i själva verket att fullfölja den inre marknaden genom att skapa förutsättningar för en reglering för en rättvis konkurrens, som även är en konkurrens om kvalitetsprodukter, god konstruktion, som kan vara bra omsättning av skatterna, men ingen konkurrens om skattenivån.
För det andra bör vi minska å ena sidan de överbelastningar av arbetet till förmån för företagskapital och privat förmögenhet som Monti uppvisade, och miljö- och resursförbrukning å andra sidan. Det betyder att vi bör se till att kapital och företag för miljöbelastning och resursförbrukning åter betalar skatt, och därmed faktiskt är en viktig förutsättning för övergången till en hållbar utvecklingsmodell.
Fru ordförande, herr kommissionär! Vår kollega Secchis betänkande visar klart och tydligt det som vissa, däribland vi, fruktade i samband med Maastrichtfördraget.
Det vill säga att efter överförandet av den monetära suveräniteten skulle på ett nästan oundvikligt sätt överförandet av suveräniteten på det ekonomiska och skattepolitiska området komma. Nu är vi där, eller vi tar första steget i den riktningen. För övrigt är tillvägagångssättet alltid det samma. En bekräftelse: den höga graden av skattekonkurrens har nått en tydligt skadlig nivå. Det skulle ha varit intressant om denna bekräftelse hade stötts av några konkreta exempel. För det andra, ytterligare en bekräftelse: staterna överger gradvis sin skattepolitiska suveränitet, det bästa medlet att återfå sin suveränitet, det är att överlämna den helt till Europeiska unionen.
Den verkliga frågan som man skall ställa sig är om denna skattekonkurrens mellan de stater som utgör Europeiska unionen är önskvärd och bra för medborgarna i staterna i Europeiska unionen, eller om den tvärtom är skadlig. Denna skattekonkurrens kan verkligen vara fullkomligt sund för konsumenterna som för medborgarna.
De stater som kommer att vinna i morgon på en öppen marknad, på en marknad - och det är bra - där det existerar fri rörlighet för personer, kapital, etablering av företag, ja, de stater som kommer att vinna är de som samtidigt kommer att garantera en skattepolitisk återhållsamhet, en lagstiftningsmässig smidighet och juridisk säkerhet. Denna konkurrens kan, långt från att vara skadlig, i stället vara ytterst välgörande för medborgarna, för den kommer att skapa en konkurrens mellan staterna, och i stället för att skapa en sorts gasverk - ursäkta denna något triviala bild - ett harmoniserat gasverk, är det bättre att låta staterna konkurrera.
Idén med en uppförandekod, särskilt för beskattningen av företagen är en utmärkt idé, som man bör behålla.
Debatten avbryts och kommer att fortsätta efter frågestunden.
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B4-0474/98). Vi skall behandla frågorna till rådet.
Låt mig välkomna rådets ordförande, Henderson, och be honom besvara fråga nr 1 från Alexandros Alavanos (H-0497/98):
Angående: Turkiets förföljelse av assyriska folkgrupper
När turkisk militär den 14 maj 1997 trängde in i Irak för att slåss mot kurderna, passerade de den irakiska delen av Mesopotamien som mestadels befolkas av assyriska folkgrupper. Militären vandaliserade 20 assyriska byar, dödade tiotals människor, antastade befolkningen och tvingade en stor del av denna i landsflykt. Assyrierna har ingen yttrandefrihet och ingen rätt att utöva sin kultur och religion (kristendom). Flertalet av dem är tvungna att leva utanför Turkiets gränser, i olika europeiska och amerikanska stater.
Jag vill fråga rådet om det känner till den turkiska militärens angrepp mot assyriska områden i Irak, och om vilka åtgärder det ämnar vidta för att få Turkiet att respektera de grundläggande mänskliga rättigheter som också borde gälla för det assyriernas samfund.
Jag är glad över att vi kommer att få våra fulla 90 minuter i dag. Några av våra tidigare sammanträden, av en eller annan anledningen som har att göra med tidsschemat, har ibland varit lite förkortade. Men vi kommer att få våra 90 minuter, kanske i VM: s anda.
Som svar på fråga nr 1; rådet är medvetet om att de turkiska beväpnade styrkorna iscensatte ett angrepp över gränsen in i norra Irak våren 1997. Den 19 maj utfärdade ordförandeskapet en deklaration å Europeiska unionens vägnar, vilken med oro noterade detta faktum och, bland annat, uppmanade Turkiet till återhållsamhet, respekt för mänskliga rättigheter, att inte riskera livet på civilbefolkningen, och att dra tillbaka sina militära styrkor från irakiskt område så snart som möjligt.
Rådet är fortsatt djupt oroat över det assyriska folkets svåra situation i sydöstra Turkiet och norra Irak. Ett verkligt skydd av mänskliga rättigheter fortsätter att vara en viktig komponent i utvecklingen av relationerna mellan Turkiet och unionen. Europeiska rådets möte i Luxemburg den 12-13 december 1997 erinrade om, i överensstämmelse med rådets ståndpunkt vilken presenterades vid rådets partnerskapsmöte med Turkiet den 29 april 1997, att ett stärkande av Turkiets band med Europeiska unionen också var beroende av det landets uppföljande av politiska och ekonomiska reformer, inklusive sammanjämkning av normerna när det gäller mänskliga rättigheter och utövandet av de som är i kraft i Europeiska unionen, inklusive skyddet av minoriteter.
Jag tackar rådets ordförande för hans svar, som var någorlunda positivt. Jag är dock rädd att det var lite byråkratiskt, dvs. det inskränkte sig till att bekräfta tidigare kända fakta. Här rör det sig om en minoritet som har djupa kulturella rötter, som går tillbaka till tiden före den gamla grekiska kulturen. Vi talar om assyrierna. Det är ett litet antal människor som fram till våra dagar har behållit sitt språk, sin religion, sina traditioner. Nu drivs de bort och återfinns som flyktingar i hela Europa, i Sverige, i Grekland och i andra länder. Speciellt vad gäller assyrierna, speciellt vad gäller den assyriska minoriteten såväl i Turkiet som i Irak, skulle jag vilja fråga om rådet kommer att uttrycka sitt engagemang till myndigheterna i dessa länder och i synnerhet till myndigheterna i Ankara. Speciellt vad gäller den assyriska minoriteten.
Jag är inte säker på att jag har särskilt mycket att tillägga till det jag redan har sagt till Alavanos. Jag förstår att han har gått in mer i detalj på den svåra situationen för de särskilda befolkningsgrupper som han refererar till. Jag har redan informerat om rådets agerande när det gäller dessa frågor, och det finns inte mycket mer som jag kan tillägga.
Det assyriska folkets öde är ju ganska okänt jämfört med en del andra minoritetsfolk. När man talar om historien är det ofta armenierna som nämns, samtidigt som assyrierna också har utsatts för svåra förföljelser i Turkiet historiskt sett. När man talar om dagens situation är det ofta kurderna som nämns, samtidigt som även det assyriska folket är oerhört utsatt. Det gör att det finns anledning att särskilt uppmärksamma just denna befolkningsgrupp i kontakterna med den turkiska regimen.
Jag skulle vilja fråga rådet om ni någon gång har uppmärksammat just den assyriska gruppen. Har ni någon gång lyft fram just denna grupp när ni har diskuterat dessa frågor med Turkiet? Finns det några planer på att lyfta fram denna grupp? Det handlar ju mer eller mindre om ett hot om kulturell utplåning i dag i Turkiet för det assyriska folket.
Återigen finns det inte mycket mer jag kan tillägga. Jag är tacksam över att Sjöstedt gör oss uppmärksamma på det assyriska folket svåra situation som han refererar till, men jag kan faktiskt inte tillägga något till mitt ursprungliga svar.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 2.
Fråga nr 3 från Felipe Camisón Asensio (H-0499/98):
Angående: Åtgärder för att bekämpa bedrägerier i samband med särskilda avgifter
Vilka åtgärder anser rådet bör vidtas för att bekämpa bedrägerierna i samband med särskilda avgifter, framför allt i tobaksoch alkoholsektorn?
Rådet är medvetet om att bedrägerierna inom tobaks- och alkoholsektorerna har antagit alarmerande proportioner och resulterar i mycket stora inkomstbortfall för medlemsstaterna och gemenskapen. Ekofin-rådet övervägde vid sitt möte den 19 maj hur man skall bekämpa denna typ av bedrägeri och kom, efter en förstudie av kommissionen, fram till att det långsiktiga målet skulle vara ett datoriserat kontrollsystem. Under mellantiden skulle ett effektivt förvarningssystem ställas i ordning så att tullmyndigheter får bättre information om vad det är för varor som förflyttas.
Herr rådsordförande! Det har sagts oss att kommissionen för en tid sedan föreslog rådet att införa nya åtgärder för att bekämpa bedrägerierna inom området för särskilda avgifter, vilka framförallt drabbar, som rådet påpekat, tobak och alkohol. Vi har också, för en tid sedan, informerats om att det inte handlar om enstaka fall - något som rådet bekräftar i dag -, utan om organiserade nätverk för kriminella aktiviteter. Å andra sidan vet vi att de nationella myndigheterna har rätt att kontrollera de varor som fraktas, men de har svårt att genomföra en effektiv kontroll då de inte får något meddelande om när de skickas.
Vår ståndpunkt - som överensstämmer med det som rådet nyss har sagt - är att idealet är att skapa ett datoriserat system. Under tiden tycker vi dock att det vore på sin plats att skapa ett förvarningssystem, baserat på ett utbyte av meddelanden regeringarna emellan. Skulle rådet vara berett att ta detta första steg innan vi når fram till ett datoriserat system som, mycket riktigt, är den bästa lösningen.
Återigen är det inte särskilt mycket jag kan tillägga till mitt första svar. Rådet är medvetet om att det är ett problem och att vi har ett bortfall av inkomster som i stora drag härrör från allt från brottrelaterad verksamhet till skattefusk. Tullorganisationer över hela unionen kommer att vidta de åtgärder de kan i praktiska termer. Som mitt ursprungliga svar antydde kommer det, fram till den tidpunkt då ett datoriserat kontrollsystem ställts i ordning, att vara svårt att fullständigt eliminera de överträdelser som för närvarande äger rum. Ett förvarningssystem kommer, hoppas vi, att hjälpa på kort sikt men om det var lösningen skulle det inte finnas något behov av det långsiktiga datoriserade sättet att hantera problemet. Det finns verkligen ingen ersättning för det enligt de som är uppfyllda av att finna tekniska svar till ett politiskt mål som vi alla delar.
Jag skulle vilja tacka rådets ordförande och Camisón för att erkänna problemen med bedrägeri inom punktskattesektorn. Jag erkänner också att på kort sikt utgör inte den datoriserade registreringen ett direkt mål utan uppenbarligen ett långsiktigt mål. Ett väl fungerande Europol måste utgöra en del av detta mål på kort som på lång sikt.
Jag skulle vilja fråga rådets ordförande om sättet att hantera problemet i slutändan ändå inte är att granska de olika punktskatterna i olika medlemsländer, och kanske det bör vara ministerrådets mål på lång sikt.
Jag skulle vilja säga till den ärade ledamoten att jag förstår hans fråga om skillnaderna i punktskatt som skapar ett incitament för brottslingar att smita undan sådana avgifter. Jag känner till fall i mitt eget land där gäng ägnar sig åt att föra tillbaka varor köpta i ett annat land, vilka de hävdar är för deras personliga konsumtion, men som i många fall är till salu. Detta är ett område där tullen har försökt att hinna ifatt.
Frågan om allmänna punktskatter är en fråga för medlemsländerna att begrunda. Det är varje medlemslands skyldighet att besluta om nivån på punktskatten som den pålägger en särskild varugrupp. Där konkurrensfrågor är involverade, kan det vara en fråga för vidare begrundande men när det är fråga om reglerandet av punktskatter på särskilda produkter, är det för närvarande en fråga för medlemsländerna och jag kan inte se någon ändring av detta.
Fråga nr 4 från Susan Waddington (H-0502/98):
Angående: Riktlinjer för sysselsättningen 1998 - kvinnors anställbarhet
Med beaktande av de riktlinjer för sysselsättningen som antogs under det särskilda toppmötet om sysselsättning i Luxemburg i december 1997 och att det nuvarande ordförandeskapet lägger stor vikt vid att utveckla kvinnors anställbarhet undrar jag vilka konkreta åtgärder som medlemsstaterna för närvarande vidtar i syfte att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och uppmuntra livslångt lärande så att detta samtidigt går att förena med familjelivet?
De åtgärder som vidtas av varje medlemsstat är uppställda i de nationella handlingsplanerna för sysselsättning. Som ledamöterna av detta parlament kanske känner till omfattar dessa: förbättrade möjligheter till barntillsyn, en utvidgning av barnledigheten, förstärkta möjligheter och utbildningsmöjligheter och målinriktad hjälp för att få ensamstående föräldrar tillbaka till arbetslivet. Ledamöterna kanske också känner till, och när de läser slutsatserna från Cardiff bör de bli fullt medvetna om det, att sysselsättningen var ett viktigt diskussionsämne i Cardiff, och det beslutades att vidtagande av allmänna åtgärder för gynnande av lika möjligheter skulle vara vår prioritering i framtiden när det gäller sysselsättningspolitiken.
Jag tackar rådets ordförande för hans kortfattade och tydliga svar. Jag förstår att i en del av de nationella handlingsplaner som presenterades i år gavs kvinnors jämställdhet lägre prioritet än de andre tre pelarna. Jag undrar om rådets ordförande tror att toppmötet i Cardiff kommer att möjliggöra att kvinnors anställbarhet och kvinnors sysselsättning kommer att få högre prioritet under de kommande åren.
Jag tackar den ärade ledamoten för hennes följdfråga. Jag kan försäkra henne om att under diskussionerna i Cardiff och i slutsatserna som blev resultatet av dessa diskussioner gavs frågan som hon refererar till - kvinnors anställbarhet - högsta prioritet. Det finns uppenbarligen ett antal viktiga prioriteringar när det gäller arbetslöshet, och jag hoppas att ledamöterna skall förstå det, med tanke på de höga arbetslöshetsnivåer som vi har i praktiskt taget alla länder i Europeiska unionen, och behovet att ta sig an det arbetslöshetsproblemet. Ett av sätten är att ge ett särskilt incitament och utöva press på de olika medlemsländerna att vidta åtgärder som ökar kvinnors anställbarhet. Det kommer att ge kvinnor större möjlighet att ta arbeten som de tidigare varit utestängda från av alla möjliga olika skäl.
Generellt sett att om man menar allvar med " välfärd för arbete" , vilket också har kommit att bli en allt större prioritet i alla unionens medlemsländer, som det återspeglas i slutsatserna i avsnitt 1 i Cardiffrapporten i förhållande till ekonomisk reform, måste det medges att en viktig del av gemenskapen som för närvarande står utanför arbetsmarknaden är unga kvinnor. Att hjälpa till med att ta itu med ungdomsarbetslösheten inbegriper nödvändigtvis att man tar itu med problemet med arbetslöshet bland unga kvinnor. Det är en prioritet i slutsatserna och jag är övertygad om att medlemsländerna kommer att fullgöra sina skyldigheter och vidta åtgärder för att assistera program för att öka kvinnors anställbarhet och därmed i högre grad erbjuda lika möjligheter.
Jag är också engagerad i dessa frågor. Vi sitter i samma utskott, Waddington och jag. Jag skulle vilja ställa en mer allmän fråga i anknytning till sysselsättningen för kvinnor. Det gäller följande: Är ni som företrädare för rådet allmänt sett positiv till utvecklingen på sysselsättningsområdet efter toppmötet i Luxemburg och fram till toppmötet nu i Cardiff? Tycker ni att de beslut som fattades i Luxemburg, de generella besluten, och de nationella handlingsplanerna hittills uppfyller de krav på förbättringar som vi hade rätt att ställa?
Jag tror att det som är viktigt är sätta in skapandet av arbetstillfällen i sitt sammanhang. Bortsett från de områden där staten själv anställer folk, kan inte staten direkt skapa arbetstillfällen. Företag skapar arbetstillfällen, människor skapar arbetstillfällen. Det som staten måste göra är att skapa klimatet - bortsett från de områden där staten själv anställer folk - där är anställbarheten inom gemenskapen är förbättrad. Jag tror att nyckelåtgärden är att öka utbildningsstandarden hos våra folk i Europeiska unionen och att öka deras skicklighet så att de är bättre rustade att anta de övergripande utmaningar varje företag som försöker att exportera utanför Europeiska unionen står inför. De flesta företag inom Europeiska unionen försöker att exportera till länder bortom det området.
Därför är det viktigaste från slutsatserna i Luxemburg och i Cardiff att vårda utvecklingen av rätt statlig politik, först av allt besluta vad som är bäst att besluta om på Europeisk nivå och vad som är bäst att överlämna, genom subsidiariteten, till åtgärder på nationell nivå eller till och med under nationell nivå. Det är i sig själv ett mycket viktigt beslut som måste tas.
Men å andra sidan, att ålägga alla medlemsländer en skyldighet - och det är det som slutsatserna från Cardiff gör - att vidta åtgärder som överensstämmer med styrkan i förslagen som har sitt ursprung i Luxemburg, att ta itu med de olika frågorna om ungdomsarbetslöshet, arbetslösheten bland medelålders män, lika rättigheter för män och kvinnor och att stimulera företagande - det är alla utmaningar. Varje medlemsstat i unionen är i enlighet med slutsatserna från Cardiff skyldig att återkomma inom sex månader och visa vad det har gjort i dessa frågor.
Om de är förståndiga kommer de att förstå innebörden av mina inledande kommentarer; att, bortsett från direkt anställning, där staten anställer folk direkt, måste man inse att staten inte kan kräva av tillverknings- eller tjänstesektorn att de anställer fler människor. Det är något som de måste besluta om att de behöver göra, deras anställningsbehov styrs av att det finns en efterfrågan av deras produkt eller tjänst, och att de har människor som är kapabla att möta denna efterfrågan. Det är där som behovet av skicklighet och utbildning är så avgörande, så att vi får produkter som kommer att bli världsledande, produkter som föds ur Europeiska unionens ekonomi som är baserad på hög utbildningsstandard och hög skicklighet. Det betyder att effekten kommer att bli att det skapas fler permanenta arbetstillfällen.
Det är i det sammanhanget som vi måste se slutsatserna i Cardiff.
Fråga nr 5 från Aline Pailler, vilken har övertagits av Ainardi (H-0503/98/ändr. 1):
Angående: Tillämpning av Europa-Medelhavsavtalet mellan EU och Tunisien
EU: s ordförandeskap välkomnade den 2 mars ikraftträdandet av Europa-Medelhavsavtalet, ett associeringsavtal mellan EU och Tunisien. Detta avtal föreskriver i artikel 2 att " förbindelserna mellan parterna [...] grundas på respekten för de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna" .
Trots att den tunisiska regeringen har skrivit under denna klausul fortsätter brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tunisien. Advokat Nasraoui, medlem av advokatsamfundets råd, har åtalats, advokat Ksila, vice ordförande i organisationen för de mänskliga rättigheterna, har dömts till tre års straffarbete, åtskilliga aktiva inom organisationer för de mänskliga rättigheterna har utsatts för trakasserier, polisövervakning, provokationer etc.
Med hänvisning till artikel 2 i associeringsavtalet, vilka åtgärder har rådet för avsikt att vidta för att ge sitt bidrag till att få slut på brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tunisien?
Som fastslagits av den ärade ledamoten som tog upp frågan, välkomnar rådet ikraftträdandet av Europa-Medelhavspartnerskapsavtalet. Tunisien var faktiskt det första Medelhavsland som skrev under ett sådant avtal, och etablerade en politisk dialog som låter båda parter öppet diskutera en rad politiska frågor, inklusive mänskliga rättigheter.
Rådet tillmäter arbetet för att främja de mänskliga rättigheterna i Tunisien stor politisk vikt, och följer nära den gradvisa förändringen i landet.
Ordförandeskapet kommer att ha ett nära samarbete med det framtida österrikiska ordförandeskapet för att förbereda det första mötet i associeringsrådet EU/Tunisien som kommer att äga rum under det österrikiska ordförandeskapet. Vid detta tillfälle kommer rådet att ta upp frågan om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och påminna de tunisiska parterna om deras skyldigheter vad gäller mänskliga rättigheter och åtaganden inom ramverket för både EU/Tunisien-avtalet och Barcelonaprocessen.
Herr ordförande! Efter den resolution som antogs den 22 maj 1996 kunde man faktiskt konstatera en förbättring av situationen på området för de mänskliga rättigheterna i Tunisien med frisläppandet av Mouada och Chammari. Som min kollega Aline Pailler understryker har dock situationen försämrats på nytt med den treåriga fängelsedomen för ordföranden i organisationen för de mänskliga rättigheterna, advokat Ksila.
Min fråga är följande: Vilka medel kan man tillgripa för att garantera tillämpningen av artikel 2 i associeringsavtalet, för man kan inte nöja sig med att bara hänvisa till den.
Jag är tacksam över att den ärade ledamoten tar upp frågan. En av huvudfrågorna som kommer att diskuteras vid alla associeringsråd skulle vara frågan om mänskliga rättigheter och behovet av att upprätthålla högsta standard. Detta skulle i viss bemärkelse utgöra en viktig del av dagordningen för alla möten innan andra frågor kan tas upp.
Den särskilda punkt som den ärade ledamoten tog upp hänvisade min kollega, Fatchett, en annan utrikesminister i Förenade kungariket, till när han besökte Tunisien. Jag tror att det var som representant för ordförandeskapet - eller så kan det ha varit i upptakten till ordförandeskapet. Han lade fram exakt den punkten å rådets vägnar.
Delar rådets ordförande min uppfattning att av alla arabländer är Tunisien det mest demokratiska - relativt sett, naturligtvis - och att med hänsyn till att det ligger inklämt med Algeriet på ena sidan och Libyen på den andra, borde vi visa särskild hänsyn till situationen i ett land som dessutom hotas kraftigt av islamiska fanatiker och andra extremiströrelser? Håller han med om att Tunisien under dessa omständigheter har gjort ett anmärkningsvärt arbete för att ge folket relativ frihet och för att försöka rädda landet, så i stället för att ge dem för många goda råd, borde vi uppmuntra dem till ytterligare framsteg och inte få dem att känna att vi kritiserar dem?
Jag tackar von Habsburg för hans följdfråga. Jag känner stor sympati med honom, och andra, i våra diskussioner i detta forum. Det skulle emellertid vara fel av mig att agera som någon sorts jury och göra en bedömning av vilket av de länder som kan beskrivas som arabländer som - även om jag tror att det inte skulle vara alltför lätt att göra den definitionen - är det mest demokratiska. Det som skulle vara rätt av mig, rådet och, hoppas jag, parlamentet, är att uppmuntra alla länder att bygga en demokrati och garantera mänskliga rättigheter. I alla våra kontakter med tredje land i Europeiska unionen, borde det ges hög prioritet och vi borde fortsätta att sträva efter det. Där vi ser att man gjort stora framsteg, då bör vi säga det, till viss del beroende på de diskussioner och dialogen som vi har haft, har det skett förbättringar och det har lett till ett bättre liv för många människor i vissa länder.
Fråga nr 6 från Mark Watts (H-0504/98):
Angående: Medlemsstaters icke-inlemmande av EU: s transportdirektiv
Man är i rådet säkerligen medveten om att en betydande del av EU-direktiven inte inlemmats i medlemsstaternas lagstiftning. Inom transportsektorn, till exempel, har de flesta direktiven inte inlemmats i den nationella lagstiftningen. Vilka åtgärder föreslår rådet för att påskynda inlemmandet och fullborda den inre marknaden inom sektorer som exempelvis transport?
Rådet har gjort ett åtagande att införliva alla försenade direktiv inom den inre marknaden innan slutet av detta år. Alla medlemsländer har lämnat in tidsplaner till kommissionen som visar hur detta skall genomföras, med framsteg kontrollerade genom den inre marknadens resultattavla. Som ett resultat av detta halverades antalet försenade direktiv under förra året.
Jag tackar rådets ordförande för något som alldeles klart är goda nyheter för Europeiska unionen. Och det är det att, under brittiska ordförandeskapet och faktiskt också det föregående ordförandeskapet och utan tvivel det som kommer att komma, gör vi verkliga framsteg mot att fullborda den inre marknaden genom att försäkra att alla medlemsländer som har undertecknat EU: s lagar också rättar sig efter dem.
Jag skulle vilja fråga rådets ordförande om han kan bekräfta att, om medlemsländer inte respekterar de åtaganden som de har gått med på, han kommer att fortsätta sin praxis med att namnge och klandra de medlemsländer som inte följer de lagar som de frivilligt har antagit.
Jag tackar honom för de framsteg vi har gjort, men jag tror att vi måste fortsätta att utöva press så att den resterande hälften av de icke-införlivade rättsakterna införlivas i gemenskapslagstiftningen på medlemsstatsnivå innan utgången av detta år, som alla medlemsstater har åtagit sig att göra. Jag är säker på att vi alla kommer att känna oss uppmuntrade, men vi vill alla se att trycket fortsätter.
Jag kan säga till den ärade ledamoten att jag är tacksam över hans fråga och möjligheten att ta upp denna mycket viktiga fråga. Jag kan försäkra honom om att rådet inte kommer att agera som någon slags dolda kameran och fara runt i Europa och försöka att avslöja icke-uppfyllda åtaganden.
När det gäller frågan om huruvida länder som inte uppfyller överenskommelserna kommer att namnges och klandras av rådet, är svaret nej. Där rådet har anhållit om information och fört upp den på resultattavlan, kommer informationen att namnge och klandra. Det har gjorts av den anledningen, så att vi kan försöka påskynda processen att skapa en mer effektiv inre marknad.
Fråga nr 7 från Freddy Blak (H-0508/98):
Angående: Rådet som skyltfönster för lobbyister
Att ställa ut en lyxig Jaguar i entrén till Justus Lipsius-byggnaden under maj månad är en förkastlig idé. Utställningen maskeras som allmän reklam för det brittiska ordförandeskapet och Coventry, men det döljer inte det faktum att det i verkligheten handlar om kommersiell reklam för en biltillverkare.
Saken blir ännu allvarligare eftersom Öppet Hus-dagen arrangeras den 9 maj. Inser ordförandeskapet vilka signaler allmänheten får av denna omvandling av rådets lokaler till en persisk marknad? Hela historien ställer de europeiska institutionerna i dålig dager.
Slutligen: Vilka andra lobbyister har fått tillåtelse att ställa ut i rådets lokaler, och hur mycket kostar det att använda rådets byggnader som skyltfönster? Herr Henderson, ni har nu ordet för att ge Blak ett svar angående hans oro vad gäller denna Jaguar.
Det är normal praxis, vilket ledamöter av detta parlament kommer att medge, för rådsordförandeskapen att ställa i ordning en utställning av kulturell, social eller historisk art i konferensavdelningen i Justus Lipsius-byggnaden. Utställningen som ordnades av detta ordförandeskap kompletterades under två veckor av en utställning om Coventrys historia, kultur och samhällsprofil. Detta var planerat att sammanfalla med Corepers besök till den staden.
Jaguaren utgjorde en del av denna utställning, och symboliserade den viktiga roll som biltillverkningsindustrin har spelat i Coventry. Det gjordes ingen reklam och fanns ingen information om bilen, dess pris eller var man kan köpa en. Bilen var där för att ge utställningen en folklig appeal och lyckades på ett beundransvärt sätt. Jag är säker på att alla ledamöter delar min tillfredsställelse över Jaguars framgångar när det gäller ökningen av arbetstillfällen i Coventry. I mångt och mycket var det detta utställningen handlade om.
Rådets byggnad är reserverad för rådets och dess medlemmars användning, och inga utanförstående kommersiella intressen har tillgång till den eller dess faciliteter.
Jag måste säga att ni har humor, herr Henderson. Om ni tycker att en bil har sex appeal, så är det i vilket fall inte er flickorna skall gå ut och roa sig med. Jag måste säga att jag är överraskad av ert svar. Jag tycker att det är förkastligt att man betalar 10 000 pund för att ta bort ett fönster för att få in en bil i en byggnad och 10 000 pund för att få ut den igen. Jag tycker att det är oanständigt. Det är slöseri med skattebetalarnas pengar. Jag kan förstå att ni vill göra reklam för Coventry, men ni vet ju också att Jaguar har sålts till ett amerikanskt företag. Om vi nu också skall börja med att göra reklam för USA, så måste jag säga att vi är ute och cyklar. Jag tycker att vi skall se upp, herr Henderson, så att vi inte hamnar i den situationen att vi måste be Jesus komma och röja i templet. Jag tycker vi skall sluta med de här propagandautställningarna. Det är ovärdigt, och folk kan inte förstå det.
Tack så mycket, herr Blak. Jag missade denna sista bibliska mening i tolkningen. Herr Henderson, nu när Freddy Blaks inlägg är till ända ber jag er besvara frågan, samtidigt som jag informerar er om att vi inte kommer att lämna Justus Lipsius byggnaden riktigt än, eftersom Ford också önskar ställa er en andra fråga. Ni har nu ordet för att i första hand svara Blak.
Jag tackar Blak för hans fråga. Jag måste säga att han verkar ha ett mer lateralt tänkande sinne än vad jag har. Jag trodde att utställningen hade en folklig appeal. Om Blak anser att det är sexappeal, är han mer fantasifull än vad jag är och jag gratulerar honom till det.
Jag tror att det är viktigt att för hela unionen visa livsstilen i våra samhällen inom unionen. Alla försök att beskriva livet i Coventry i mellersta England för resten av Europeiska unionen och dem utanför utan att nämna Jaguar skulle ge ett mycket felaktigt intryck av Jaguars betydelse för den staden och, faktiskt för bilindustrin inom hela Europeiska unionen. Jag anser att Jaguaren är en bra produkt och att det är passande att Coventry - inte rådet - anser att den utgör en integrerad del av deras samhälle och en som de vill visa för resten av världen.
Generellt sett när det handlar om lobbying har ett antal parlament inom Europeiska unionen helt nyligen dragit upp striktare regler för lobbyister och lobbyingversksamhet, hur det bör äga rum och under vilka omständigheter det bör äga rum, hur det bör regleras, vilka relationer lobbyister, lobbyingföretag och lobbyingorganisationer bör ha till parlamentets ledamöter och så vidare; och det kanske är så att det skulle vara lämpligt för Europaparlamentet att ta denna fråga under vidare övervägande. Det är något som det skulle vara klokt av rådet att alltid ha under uppsikt, för att se om det behövs några ändringar av rådande praxis.
Tack så mycket, herr Henderson. Som jag redan påpekat är vi fortfarande kvar i Justus Lipsius byggnaden, och mer konkret i eller runtom denna lyxiga Jaguar, vars möjliga sex appeal inte är detta parlaments sak att uttala sig om. Men, hur som helst, Ford har ordet i en minut för att fortsätta tala om denna fråga.
Jag uppskattar Blaks sinne för humor. Jag är inte säker på att alla andra gör det. Vi är båda ledamöter av socialistgruppen. Det är bara fem månader sedan som vi faktiskt hade racerbilar utanför socialistgruppens rum, och såvitt jag kan minnas protesterade inte Blak då. Förmodligen är racerbilar OK - jag tror att de förmodligen är sexiga. Jag vet inte om de har folklig appeal, men vi behöver uppenbarligen ta bort bjälken ur vårt eget öga innan vi tar bort grandet i rådets öga. Detta är ett område som vi behöver granska eftersom det var klagomål i förmiddags om en utställning som för närvarande håller på i parlamentet. Enhetliga normer krävs och kanske det är dags för Europaparlamentet att ta ledningen.
Vi har haft ett betänkande om kontroll och registrering av lobbyister som redan tycks föråldrat, och utskottet för arbetsordningen, av vilken jag är ledamot, håller på att göra en uppföljning av detta betänkande för att försöka strama åt och stärka förordningarna. Kanske vi kan ta ledningen i denna fråga och kanske rådet kan lära sig något av oss. Jag hoppas att Henderson kan gå med på detta.
Herr Henderson, detta ordförandeskap kan inte riktigt utröna om Ford ställt en fråga till er eller om han har gått i polemik med Blak. Men, hur som helst, om ni vill göra någon kommentar har ni nu ordet.
Om samma fråga hade ställts i brittiska parlamentet, är jag säker på att den skulle ha försökt att etablera sig som en genuin fråga, oavsett om den var det eller inte.
Jag är överens med den ärade ledamoten om att det finns ett behov av fortlöpande granskning av lobbyistsystemet, med jämna mellanrum allteftersom omständigheterna förändras, och jag kan försäkra honom om att han skulle få mitt stöd för det.
Tack så mycket, herr Henderson. Det stärker detta ordförandeskap att se vilken överensstämmelse det finns mellan rådets och parlamentets ordförandeskap, åtminstone just nu. Vi får se om denna överensstämmelse fortsätter när det är dags för fråga nr 8 av Jaime Valdivielso de Cué, som övertas av Camisón Asensio (H-0512/98):
Angående: Bidrag till varvsindustrin
Det har nyligen beslutats att bidragen till varvsindustrin kommer att minska gradvis. Kan rådet redogöra för vilka kriterier som ligger till grund för detta beslut och om man tagit hänsyn till den betydelse som varvsindustrin har för vissa europeiska regioner, framför allt för regioner i Spanien?
De nya bestämmelserna om bidrag till varvsindustrin, vilka vi enades om med brett stöd från medlemsstaterna, inklusive Spanien, är utformade för att förbättra konkurrenskraften hos Europeiska unionen. Samtidigt som nya bestämmelserna avskaffar driftsstöd, ändrar de även inriktningen på resterande stödformer för att gynna industrins konkurrenskraft. Det kommer att bli nya bidrag för förnyelse, samt tillgång till regionalt stöd. En strikt begränsning kommer att tillämpas vid omstruktureringsbidrag, och stärkta kontrollbestämmelser kommer att introduceras.
Vi anser att detta är ett mycket positivt resultat för framtiden för Europeiska unionens varvsindustri. De nya bidragsbestämmelserna tar utan tvivel hänsyn till samtliga av gemenskapens regioner med varvsintressen. Spanien i synnerhet kommer att gynnas av överenskommelsen om tillgången till regionalt stöd.
För det första vill jag tacka rådets ordförande för den information han ger som resultat av denna fråga. Eftersom vi när vi formulerade den fäste särskild vikt vid det spanska fallet - jag vet inte vilka uppgifter ni har om detta -, skulle jag dock vara tacksam om ni kunde vara lite mer konkret vad beträffar skeppsvarven som är belägna i Baskien.
Tack så mycket, herr Camisón. Jag skall ge Henderson möjlighet att svara er. Jag är emellertid säker på att han, om han inte har tillgång till uppgifterna just nu, kommer att ge er dem inom den närmaste framtiden. Herr Henderson, ni kan svara, men jag har redan påpekat för Camisón att jag är säker på att ni, om ni inte har tillgång till uppgifterna just nu, kommer att erbjuda honom dem inom en nära framtid.
Herr ordförande! Jag är mycket tacksam över att ni antyder svaret på den frågan. Jag skulle vilja skriva under på era kommentarer. Syftet med att ändra bestämmelserna är att tillåta mer flexibilitet, att ge varje land en möjlighet att göra det som det tror är nödvändigt för att omstrukturera och hjälpa dess industri och, naturligtvis, gäller det Spanien.
Om det är några specifika frågor som den ärade ledamoten önskar att ta upp när det gäller varvsindustrin - om han syftade på varvsindustrin i norra Spanien - då skulle jag gärna besvara dem skriftligt.
Tack så mycket, herr Henderson. Herr Henderson, efter att ha arbetat tillsammans i sex månader kan ni inte förundras över att detta ordförandeskap, trots att det inte utövas av en ledamot av labourpartiet, har en viss samstämmighet med era svar och, i viss mån, kan förutse de svårigheter ni kan ha vid ett visst tillfälle vad gäller en såpass konkret fråga. Följaktligen, herr Henderson, är det nästan nödvändigt att vi har en viss samstämmighet. Vi har arbetat tillsammans i sex månader och jag hoppas att vi kan göra det igen i framtiden.
I denna anda föreslår jag er, följaktligen, att vi går vidare till fråga nr 9 av Nikolaos Papakyriazis (H-0514/98):
Angående: Skändning av begravningsplats i Istanbul
Onsdagen den 1 april 1998 fann man att 51 gravar på Agios Eleftherios grekiskortodoxa begravningsplats i Istanbul hade plundrats. Det här är den största förödelse som drabbat en kristen begravningsplats under det senaste decenniet. Under de senaste månaderna har de provokativa angreppen mot det grekiskortodoxa elementet i Istanbul ökat märkbart, utan att den turkiska regeringen officiellt visat någon som helst reaktion på detta.
På vilket sätt kommer rådet att reagera på denna händelse, mot bakgrund av utvecklingen av relationerna mellan Europeiska unionen och Turkiet? Vilka förklaringar, åtgärder och garantier kommer man att kräva av den turkiska regeringen för att skydda den grekiskortodoxa befolkningen i landet och garantera respekt för dess rättigheter, eftersom fenomen som dessa, ur Europeiska unionens synvinkel, är fullkomligt ofattbara och oacceptabla?
Rådet beklagar utvecklingen när det gäller Agios Eleftherios grekisk-ortodoxa begravningsplats i Istanbul, och är väl medvetet om att under Lausannefördraget undertecknat i juli 1923 åtog sig den turkiska regeringen att ge fullt skydd till kyrkor, synagogor, kyrkogårdar och andra religiösa inrättningar som tillhör icke-muslimska minoriteter.
Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg den 12 och 13 december 1997 erinrades om, i enlighet med rådets ståndpunkt framlagd vid associeringsrådet med Turkiet den 29 april 1997, att ett stärkande av Turkiets band med Europeiska unionen också var beroende av Turkiets genomförande av politiska och ekonomiska reformer, inklusive anpassning av normer för mänskliga rättigheter och utövande av dem som gäller i Europeiska unionen, vilka även omfattar religiösa minoriteter. Situationen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet står fortfarande högt upp på rådets dagordning. Kommissionens rapport till rådet i mars 1998 om utvecklingen av relationerna med Turkiet sedan ikraftträdandet av tullunionen, kom i fråga om mänskliga rättigheter fram till slutsatsen att inga betydande framsteg hade gjorts för mänskliga rättigheter och den demokratiska reformprocessen i Turkiet.Dessa frågor tas regelbundet upp med de turkiska myndigheterna. Samarbete inom området mänskliga rättigheter och humanitära frågor utgjorde en del av kommissionens europeiska strategi för Turkiet av den 4 mars 1998.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse och tacka rådets ordförande för det tydliga svar han gav i principfrågan, som naturligtvis också är den viktigaste politiska frågan.
Detta är min bedömning av den andra delen av svaret, men jag är rädd att jag inte fick något svar på den första delen av min fråga, där jag ville att rådsordföranden skulle kommentera det konkreta fallet, den upprörande händelsen i Istanbul.
Min fråga gäller en konkret händelse som måste fördömas: Vilka förklaringar har begärts och lämnats av den turkiska regeringen och vilka åtgärder, förklaringar och garantier begär rådet under de pågående överläggningarna med Turkiet om Turkiets närmare förbindelser med Europeiska unionen?
Att skända kyrkogårdar är ett oacceptabelt och upprörande beteende i alla samhällen, och det gäller i Turkiet likväl som överallt annars. Vi har uppmanat de turkiska myndigheterna att göra allt vad de kan för att ställa de som är ansvariga för denna handling inför rätta. Detta är en fråga som fortlöpande kommer att tas upp för förnyad granskning.
Fråga nr 10 från Sören Wibe (H-0518/98):
Angående: Taxfreeförsäljningen och internationella konventioner
Medlemsstaterna i EU har undertecknat internationella konventioner som säger att försäljning på internationellt vatten och internationellt luftrum skall vara skattefri. Inget land har beskattningsrätt när resan går mellan två stater.
Innebär inte beslutet om att upphöra med taxfreeförsäljning inom EU från 1999 ett brott mot dessa konventioner? Måste inte dessa konventioner omförhandlas med deltagande från samtliga deltagande länder?
Beslutet om att upphöra med taxfree-försäljning inom Europeiska unionen från och med juni 1999 togs av rådet 1991, och jag känner inte till att denna fråga utgjorde en del av dess överväganden vid den tidpunkten. Emellertid har kommissionen nu producerat en uppsättning förslag om ett skattefinansierat system efter avskaffandet och diskussioner som leds av kommissionen är nu på gång på officiell nivå för att utarbeta de praktiska detaljerna för detta system. Den ärade ledamoten kanske vill ställa sin fråga till kommissionen för att försäkra sig om att den är medveten om behovet av att ta internationella konventioner i beaktande under dessa diskussioner.
Skall jag tolka svaret, herr Henderson, på det sättet att rådet inte vet om medlemsstaterna har skrivit under internationella konventioner som man kanske bryter när taxfree-försäljningen upphör?
Det är väl ändå ganska rimligt att rådet skaffar sig information. Jag vet att multilaterala förhandlingar har ägt rum, på vilka dessa beslut om internationellt vatten och internationellt luftrum baserar sig. Rimligen måste ju dessa förhandlingar och de avtal som då har slutits också innehålla en klausul som talar om under vilka villkor enskilda stater får säga upp detta avtal.
Om rådet inte känner till detta, skulle jag vilja råda rådet att försöka skaffa sig information i denna fråga, eftersom den är ganska viktig.
Jag har sett de allmänna riktlinjerna i kommissionens rapport i denna fråga. Om det är den ärade ledamotens uppfattning - och jag tackar honom för hans fråga - att dessa förslag strider mot åtaganden som medlemsstaterna redan har gjort, skulle jag uppmana honom att lägga fram sina synpunkter för kommissionen och se vad den har för kommentarer. När rådet tar denna fråga under vidare övervägande, kommer alla dessa frågor att tas med i beräkningen.
Med tanke på att endast rådet kan be kommissionen att agera inom detta område, kanske jag kan få ge ett exempel på varför det finns ett problem. Håller rådets ordförande med mig om att fartyg som går från Förenade kungarikets hamnar på östkusten till kontinenten via internationellt vatten kommer att kunna sälja varor på dessa fartyg till taxfree-priser, även efter att taxfree-systemet avskaffats den 1 juli 1999? Är det inte så och är det inte anledningen till varför min kollega Wibes fråga måste ställas på rådsnivå? Det är bara rådet som kan be kommissionen att agera för att försäkra att post-taxfree-systemet är tydligt och öppet för konsumenten och kontrollorganen.
Jag vet att den ärade ledamoten är mycket intresserad av dessa frågor, och om jag representerade hans valkrets är jag säker på att jag också skulle vara det. Jag har också en flygplats i min valkrets så det är en fråga av stort intresse för mig därhemma.
Kommissionens förslag är inte i linje med det som den ärade ledamoten påstår. Kommissionens förslag kräver att ett skattefinansierat system för handel inom EU träder i kraft efter 1999. Som jag sade till den andra ärade ledamoten, om man är av den uppfattningen att kommissionens förslag strider mot medlemsländernas andra åtaganden, då skulle jag uppmana de ärade ledamöterna att lägga fram sina synpunkter eller deras väljares synpunkter för kommissionen, så att kommissionen kan göra en förnyad bedömning av sitt förslag. Det skulle sedan vara upp till kommissionen att komma till rådet med ett ursprungligt förslag eller ett ändrat förslag. Vid detta stadium talar vi egentligen om fakta i fallet, och om eventuella rättsliga uppfattningar som kan härröra från dem. Jag tror att vi vill ha alla fakta på bordet innan någon av oss drar några förhastade slutsatser.
Herr Gallagher, vill ni ställa en kompletterande fråga om detta ämne? Jag ber om ursäkt för att jag inte ha sett er och ger er ordet.
Jag upplyste era tjänstemän vid inledningen om att jag hade en följdfråga. Med tanke på kommissionens erkännande av att det föreslagna avskaffandet av taxfree-försäljningen inom EU skulle leda till negativa ekonomiska konsekvenser, och det faktum att det har lovat att lägga fram ett arbetsdokument för Ekofin som klargör vilka gemenskapsinstrument som finns tillgängliga för medlemsstaterna för att ta itu med konsekvenserna av avskaffandet, skulle jag kunna få fråga rådets ordförande huruvida rådet instämmer i principen att använda skattebetalarnas pengar till att finansiera avskaffandet av en industri som för närvarande är självfinansierad och ger sysselsättning och ekonomiska fördelar till regioner runtom i Europa? Skulle jag också kunna fråga rådets ordförande om frågan diskuterades vid stats- och regeringschefernas möte i Cardiff? Reflekterar den syn som en del av stats- och regeringscheferna givit uttryck för utanför det mötet ordförandeskapets syn? Avslutningsvis; skulle rådets ordförande kunna antyda antalet arbetstillfällen som han tror kommer att gå förlorade på grund av avskaffandet av taxfree-försäljningen?
Jag var inte med vid stats- och regeringschefernas möte i Cardiff, vilket den ärade ledamoten inser, men, såvitt jag vet, diskuterades inte den frågan. Utan tvivel finns det inga slutsatser som kommer att leda till en ändring av situationen. Frågan diskuterades fullt ut av Ekofin-rådet i maj, och den ärade ledamoten är uppenbarligen fullt medveten om slutsatserna från rådets möte i maj, vilket framgår av hans fråga.
Som svar på huvudfrågan, huruvida allmänna medel bör användas i vissa fall för omstrukturering av industrin, är svaret att under vissa omständigheter kommer det att vara lämpligt om platsen i fråga uppfyller kriterierna för strukturfondsbidrag eller regionalt stöd inom landet. Det skulle också gälla i samband med bortfall av intäkter från taxfree-försäljning. Om det fanns ett motförslag som av egen kraft visade att det kvalificerade sig för allmänna medel, då skulle det göra det. Hela syftet med en ändring av reglerna är att öka konkurrenskraften, vilket bör leda till en sammanlagd vinst för samhället - om inte inom en nära framtid, så på lång sikt.
Tack så mycket, herr Henderson.
Herr Gallagher, tillåt mig, med all respekt, påminna er om att man, enligt den tillämpning av arbetsordningen som vi gör, anhåller om de kompletterande frågorna då huvudfrågan annonseras, man kan med andra ord inte anhålla om dessa i förväg då detta självfallet skulle kunna ge vissa ledamöter fördel gentemot andra. Följaktligen har vi, enligt vår arbetsordning, bestämt att de kompletterande frågorna antas i kronologisk ordning omedelbart efter det att huvudfrågan annonseras.
Fråga nr 11 från Angela Billingham (H-0520/98):
Angående: Els Pins Park-målet i Moraira, Alicante
För över 13 år sedan begick två spanska medborgare ett brott mot 54 européer (inte spanska medborgare) då de sålde dem fastigheter i Els Pins Park trots att de visste att hela egendomen var belånad till ett värde av 63 miljoner pesetas.
Det tog det spanska domstolsväsendet 11 år att ta upp målet till rättegång den 28 maj 1996. Man fann en av byggherrarna skyldig 1996 medan den andra inte fick fällande dom. Ägarna överklagade beslutet att inte fälla den ena av byggherrarna för två år sedan.
De har fortfarande inte fått något slutligt datum när överklagan skall behandlas. Skulle rådet kunna begära uppgifter från den spanska regeringen om varför det dröjde så länge innan detta mål behandlades i domstol och be den meddela när man kommer att bestämma datum när överklagan skall tas upp. Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara Billinghams fråga.
Jag tackar den ärade ledamoten för hennes fråga, och inser vilka svårigheter som de inblandande i Els Pins Park-målet har råkat ut för när det gäller deras fastigheter, men jag beklagar att det inte är rådets sak att ingripa i fall som är under behandling av nationella brottmålsdomstolar.
Jag är tacksam över svaret, hur negativt det än kan verka vara. Detta är en verkligt sorglig historia. Den har tilldragit sig intresse från alla parter i detta parlament. Vi har även försökt att få parlamentets ordförande att ingripa. Jag kan dock tala om för er att till och med med ert svar har saker och ting förvärrats. När jag ställde frågan handlade det om ett överklagande. Vi har nu efteråt fått veta att det överklagandet har behandlats. Ingen informerades om överklagandet. Ingen av målsägandena var därför närvarande. Ingen har en aning om utgången av detta överklagande. Uppriktigt sagt är människor fullständigt desperata. Människor har redan förlorat sina fastigheter. Andra håller på att förlora sina fastigheter. Det tycks mig som om vi har ett fullständigt dödläge här. Det tycks mig som om det inte finns något förfarande inom parlamentet, rådet, kommissionen eller vilken organisation de än vänder sig till som kan erbjuda dem någon hjälp.
Så jag söker ytterligare erkänsla för problemet.
Jag tackar den ärade ledamoten för hennes följdfråga. Jag inser situationens allvar när det gäller hur den påverkar de som är direkt inblandade. Jag har faktiskt haft egna väljare som har varit inblandade i svåra situationer som har varit snarlika. I slutändan har de varit tvungna att söka rättslig upprättelse.
Eftersom dessa frågor för närvarande ligger hos de nationella brottmålsdomstolarna vore det olämpligt av mig att kommentera detta ytterligare, annat än att medge att det är ett allvarligt problem.
Fråga nr 12 från Paul Rübig (H-0521/98):
Angående: Kostnader för ändringen av tullagstiftningen
Som före detta ledamot av den parlamentariska undersökningskommittén beträffande tullbedrägerier välkomnar jag principiellt varje initiativ som gör förfarandet effektivare och bättre rustat att stå emot bedrägerier. Samtidigt förordar jag emellertid en ändring av EU: s tullagstiftning som är förnuftig och framför allt möjlig att administrera och som utgår från de krav som SLIM och en konsekvensbedömning ställer. I det sammanhanget bör dessutom om möjligt samtliga berörda parter - tullkontor, handelspartner, speditörer samt banker och försäkringsbolag - göras delaktiga.
Kan rådet mot denna bakgrund ange hur det nya tullsystemet kommer att påverka kostnaderna för Europas näringsliv? Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara Rübigs fråga.
Rådet lägger självklart stor vikt vid kampen mot bedrägerier, och att minska tullbedrägerier är ett av de huvudsakliga målen i det pågående arbetet med förändring av tullsystemet.
Herr ordförande! Frågan om tulllagstiftning och transitering handlar om att det nuvarande förslaget från kommissionen för praxis de facto är ogenomförbart. Vi har EU: s utvidgning framför oss. Vi vill bedriva handel med de här länderna, och den nuvarande utformningen av systemet visar alltså, hur det skulle vara om samtliga varor var känsliga varor som cigaretter, kött och alkohol. Faktum är att den normala handeln utgör 99 procent och de formella idéerna, som nu finns, i praktiken är helt ogenomförbara. Om systemet som det nu är framställt av kommissionen skulle träda i kraft, är det därför absolut livsfarligt för de ekonomiska förbindelserna. Jag tror att man inte bör välja de här stränga bestämmelserna för styckegods och för områden som täcker det dagliga behovet, som man har för de känsliga områdena.
Jag har inte mycket att tillägga förutom att säga att det finns behov av en reform. Reformens exakta beskaffenhet bör uppnås på ett balanserat och väl avvägt sätt. Där det finns kostnader måste dessa tas. Man hoppas att det på lång sikt kommer att bli en besparing, beroende på att ett nytt system skulle förhindra överträdelser som i det förflutna har orsakat inkomstbortfall för samhället.
Jag var fascinerad över Rübigs fråga, i synnerhet som den hänvisar till undersökningskommittén som jag ledde. Jag skulle bara vilja fråga rådets ordförande om han håller med om undersökningskommitténs huvudsakliga slutsatser, i synnerhet de som relaterar till den roll som datorisering kan spela i förhindrandet av förluster till följd av punktskattsbedrägeri gentemot medlemsländer och egna resurser till Europeiska unionens budget? Är han medveten om att tullsystemet som det för närvarande fungerar är så fullt av kryphål att miljarder ecu går förlorade för medlemsländerna, och att det krävs verkliga ansträngningar av medlemsländerna för att inspirera till den nödvändiga skyndsamheten och politiska viljan till lösningen av detta problem? Kommer han att ge oss sin försäkran om att ordförandeskapet kommer att se till att detta får en fortsättning?
Jag tackar den ärade ledamoten för hans följdfråga. Svaret är att rådet känner till rapporten som framställts av den ärade ledamotens kommitté. Det har uttalat sig gillande om planens allmänna riktlinjer och medger, som jag sade i samband med en fråga tidigare i kväll, att datorisering utgör en mycket viktig del av alla förändringar som kommer att möjliggöra en kontroll av transiteringen av varor. Förhoppningsvis kommer detta att sätta stopp för brott och på längre sikt leda till, när systemet väl är på plats, en ökning av samhällets inkomster.
Frågorna nr 13 och 14, från Dupuis respektive Stenzel bortfaller i enlighet med artikel 41 i arbetsordningen, eftersom de syftar till situationen i Kosovo och, som ni vet, har debatten inkluderats i vår föredragningslista.
Fråga nr 15 från Nikitas Kaklamanis (H-0524/98):
Angående: Autonomi för norra Epirus
Rätten till autonomi är enligt FN: s stadga en av folkens omistliga civila rättigheter. I EU kan man säga att autonomi är en organisationsform med stor spridning. I bland annat Italien, Spanien och Finland har man förlänat autonoma områden i dessa länder grundläggande rättigheter. I Albanien etablerades rätten till autonomi för området Norra Epirus redan genom det så kallade Korfuprotokollet av den 17 maj 1914. Utsikter fanns alltså för att invånarnas språk och religion skulle kunna bevaras. Det här protokollet undertecknades i tiderna av de befullmäktigade länderna Italien, Förenade kungariket, Tyskland, Österrike och Frankrike som (idag) tillhör EU, samt av Albaniens särskilda representant.
Jag ber ministerrådet ägna sig åt ovanstående ärende, som handlar om skydd av mänskliga rättigheter i ett land som önskar närma sig EU, men som i åratal vägrat att uppfylla den förpliktelse det ingått. Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara Kaklamanis fråga.
Ordförandeskapet välkomnar de betydande framsteg som gjorts av Albanien när det gäller rättigheterna för greker bosatta i södra Albanien. Det uppmuntrar Albanien till fortsatta förbättringar inom detta område. Albanien har upprepade gånger deklarerat sin vilja att iaktta den grekiska minoritetens rättigheter i enlighet med internationella normer.
Herr Henderson, jag beklagar verkligen, men ni har inte svarat på min fråga. Ni svarade på en annan fråga som jag inte har ställt till er. Jag skall vara mycket tydlig. Gör det brittiska ordförandeskapet en åtskillnad mellan goda och dåliga former för autonomi? Ger man rätten till autonomi bara åt vissa folk? Ert land har undertecknat Korfuprotokollet 1914, som talar om autonomi i norra Epirus. Jag frågar er: Om Europeiska unionen med vapenmakt vill ge Kosovoalbanerna autonomi, hur kan unionen då, genom ert eget ordförandeskap, vägra tillämpa något som har undertecknats av fem av Europeiska unionens medlemsländer och dessutom av Albanien? Jag får be er svara på den konkreta frågan. Dessutom skulle jag vilja att ni svarade på frågan om den grekiska regeringen har tagit upp frågan om autonomi för norra Epirus i samband med rådets överläggningar om autonomi för Kosovo.
Jag hänvisar till mitt tidigare svar, att Albanien har uppmuntrats politiskt att erkänna rättigheterna för de greker som lever i Albaniens södra delar. Albaniens regering har deklarerat sin ambition att följa de nödvändiga internationella normerna när det gäller detta. Frågan har inte tagits upp särskilt i rådet av den grekiska regeringen - eller också, om den har det, så känner jag inte till det.
Angående huvudpunkten; man kan inte säga att lösningen bör vara densamma i alla situationer i varje region eller land i världen där man har dispyter om regionalt självstyre i en eller annan form. Man måste verkligen granska den rådande situationen i varje land. De som har ansett sig vara en förföljd minoritet kan faktiskt ha velat ha olika lösningar i olika länder, även om förföljelserna ofta varit av samma natur, av alla möjliga historiska, politiska eller ekonomiska skäl. Så man måste bedöma varje situation enskilt. Men, i stort sett, är det i linje med den albanska regeringens stöduttalande för större inflytande över egna angelägenheter för folket i Kosovo, att den albanska regeringen inom dess egna gränser erkänner att den grekiska minoritet som lever i Albaniens södra delar har särskilda krav som måste tillgodoses.
Fråga nr 16 från Hugh McMahon (H-0526/98):
Angående: Avlägsnande av handelshinder
Skulle rådet vilja upplysa parlamentet om villkoren i den överenskommelse som nåddes i rådet (inre marknaden) vid sammanträdet den 18 maj 1998 om lagstiftning som syftar till att avlägsna handelshinder?
Och i synnerhet vilka befogenheter som kommissionen givits för att kräva att staterna vidtar nödvändiga och lämpliga åtgärder för att avlägsna sådana handelshinder? Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara McMahons fråga.
Rådet nådde i princip en enhällig överenskommelse om en förordning och resolution om den inre marknadens funktion i samband med fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna. Parlamentet kommer återigen att konsulteras om förordningens text eftersom den avviker kraftigt från det förslag som kommissionen ursprungligen föreslog. Förordningen ålägger kommissionen att anhålla om att ett medlemsland vidtar åtgärder inom en period vilken den skall besluta om. Medlemslandet har sedan fem dagar på sig att antingen ange den åtgärd som det kommer att vidta, eller lägga fram skäl till varför den anser att det inte finns något handelshinder. Förordningen ställer också upp en informationsmekanism i syfte att hålla alla medlemsländer informerade om aktuella eller potentiella hinder och åtgärder som vidtas mot dem.
Jag tackar rådets ordförande för hans mycket utförliga svar. Jag är glad över att det brittiska ordförandeskapet har lagt band på kommissionens iver, vilken verkligen ville överskrida sina befogenheter, vilket kunde ha betytt inskränkningar av rätten att strejka och laglig fackföreningspraxis. Håller inte rådet med mig om att vi nu har en mer vettig kompromiss, och att det utan tvivel kommer att läggas fram framgångsrika förslag av detta parlament när det presenterar sin ståndpunkt?
Jag har känt McMahon i ett antal år och som alltid instämmer jag i den punkt som han tog upp. Jag accepterar gladeligen hans gratulationer till rådets uppfattning i denna fråga. Jag försäkrar honom om att vi i alla reviderade ståndpunkter kommer att se till att åtgärderna inte påverkar rätten att strejka eller andra fundamentala rättigheter.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga 17.
Fråga nr 18 från Gary Titley (H-0537/98):
Angående: Komplikationer för testamentstagare inom Europeiska unionen
En av mina uppdragsgivare har i egenskap av testamentstagare blivit tilldelad egendom av en släkting. Han har blivit informerad om att i och med att egendomen befinner sig dels i Irland, dels i Storbritannien blir han tvungen att genomgå en rättslig procedur i båda dessa länder för att göra sin rätt gällande och kommer därmed att ådraga sig utgifter för testamentsexekutor och fullmakt i såväl Irland som Storbritannien. Vilka förslag kommer rådet att lägga fram för att tillförsäkra harmoniseringen av rättsliga förfaranden vad gäller födsel, äktenskap och död så att den inre marknaden i framtiden kan bistå Europas medborgare från vaggan till graven? Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara Titleys fråga.
Rådet har inga planer på att harmonisera de nuvarande förfaringssätten i Europeiska unionens medlemsländer när det gäller arv av egendom vid dödsfall. Mot bakgrund av de vitt skilda nationella lagarna om arv - i synnerhet familjeegendom - och formaliteterna i samband med upprättande av testamenten och förfaringssätten involverade i administrationen av dessa, de tekniska svårigheter som ett sådant projekt skulle medföra skulle vara oerhörda. Den ärade ledamoten har även tagit upp den mer allmänna frågan om harmonisering av rättsliga förfaranden vid födsel, äktenskap och dödsfall i detta sammanhang. Jag skulle vilja göra honom uppmärksam på en konvention om jurisdiktion och erkännande och genomdrivandet av domar i äktenskapsfrågor vilken ministerrådet enades om i slutet av maj.
En viktig fördel med denna överenskommelse är att den kommer att försäkra att beslut i medlemsländer om skilsmässofall och liknande fall, inklusive beslut som berör barn vid tidpunkten för skilsmässan, i stort sett kommer att erkännas över hela Europeiska unionen med ett minimun av krav vad gäller förfarandet. Om detta stärks ytterligare genom en reglering av skilsmässodomstolarnas behörighet, skulle det bidra till att undvika den nuvarande förvirringen bland domstolarna inom Europeiska unionen.
Skulle jag kunna få tacka rådets ordförande för hans mycket utförliga svar. Sedan jag skrev ned denna fråga har jag förstått att detta problem är betydligt mer omfattande än vad jag hade föreställt mig. En av fördelarna med den inre marknaden är att människor nu kan äga egendomar överallt i Europeiska unionen. Ett antal människor drar fördel av dessa bestämmelser för att efter pensionen flytta till länder som Spanien; uppenbarligen är det en åldrande befolkning och oundvikligen dör människor och deras familjer finner sig insnärjda i en rättslig mardröm. Jag inser att det är omöjligt att harmonisera rättsliga system, men som rådets ordförande har sagt har vi just enats om en konvention om skilsmässor. Jag skulle ha trott att om vi kan lösa problemen med skilsmässor kan vi lösa problemen med dödsfall. Skulle inte principen för den konventionella skilsmässan, varigenom vi får ömsesidigt erkännande av rättsliga system i medlemsländerna, även tillämpas i detta fall? Jag skulle vilja påstå att detta kommer att bli ett större problem. Om vi skall bygga ett Europa för folket då borde vi reda ut grunderna för födslar, dödsfall och äktenskap så att den inre marknaden verkligen kan bistå sina medborgare från vaggan till graven.
Jag är inte säker på att alla skulle hålla med om att om vi kan lösa problemen med skilsmässor kan vi lösa problemen med dödsfall. Det är tillräckligt komplicerat att klara ut skilsmässofall. Jag tror att den ärade ledamoten tar upp en viktig punkt. Allteftersom Europa blir ett alltmer rörligt område och människor flyttar från en del av Europeiska unionen till en annan, så kommer det i allt större utsträckning att uppstå problem som härrör från människors rörlighet, i synnerhet när det handlar om stora antal - och antalet växer. Jag tror att alla vi i Förenade kungariket har vänner som efter pensionen har flyttat till Spanien eller Irland. Jag är säker på att alla ledamöter från olika medlemsländer kan berätta om liknande erfarenheter, så jag tror verkligen att den ärade ledamoten tar upp en viktig fråga. I mitt ursprungliga svar förklarade jag rådets nuvarande ståndpunkt men det vore klokt av oss alla att fundera vidare över detta. Under detta ordförandeskap har den ärade ledamoten fått erfara att rättsliga och inrikes frågor har varit ett händelserikt område där en hel del förändringar ägt rum, och en hel del framtida förändringar har initierats, och det är ett område där de som har varit inblandade i frågan kommer att vilja tänka vidare på eftersom det behöver praktiska lösningar.
Fråga nr 19 från Marie-Paule Kestelijn-Sierens (H-0540/98):
Angående: Europeiska bestämmelser för stöd till mjölk i skolorna
Kan rådet förklara varför, enligt artikel 2 i rådets förordning 1842/83 , steriliserad helmjölk såsom enda mjölkprodukt inte omfattas av de europeiska bestämmelserna för stöd till mjölk i skolorna, trots att denna mjölk är den enda som säljs i glasflaskor? Anser inte rådet att detta innebär oskäliga nackdelar för sådana skolor som av pedagogiska och miljöbetingade skäl väljer att tillhandahålla mjölken i glasförpackningar? Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara Kestelijn-Sierens fråga.
Steriliserad hel- och halvskummjölk har inte kvalificerat sig för Europeiska unionens stöd för mjölk till skolorna sedan introduktionen av programmet 1977. När programmet introducerades tog listan över valbara produkter hänsyn till marknadssituationen, tillgänglighet och den typ av produkt som faktiskt tillhandahölls skolorna vid den tidpunkten. Listan har ändrats under årens lopp på begäran av medlemsländerna men det har inte varit någon förfrågan om att lägga till steriliserad icke-smaksatt mjölk. Dess inkluderande på listan skulle kräva en ändring av rådets föreskrift 1842/83 eller av de detaljerade tillämpningsföreskrifterna i kommissionens föreskrift 3392/93 vilken föreskriver en inskränkning av specificerade värmebehandlingar.
Jag är förvånad över att steriliserad helmjölk är den enda typ av mjölk som tillhandahålls i glasflaskor i en del medlemsländer. I Förenade kungariket är pastöriserad mjölk och " UHT" -mjölk tillgänglig i glasflaskor medan steriliserad mjölk tenderar att säljas i plastförpackningar. Det finns förstås inget samband mellan typen av förpackning och kvalificering för stöd.
Jag tackar rådets ordförande för hans svar, men jag har fortfarande problemet att mellan en fjärdedel och hälften av skolorna i Belgien tillhandahåller mjölk i glasflaskor till sina barn. Det rör sig om steriliserad helmjölk som bara kan tillhandahållas i glasflaskor. Direktivet borde ändras för att lösa problemet eftersom steriliserad mjölk undantas från direktivet. Det betyder att skolor som är miljömedvetna inte får något stöd eftersom de använder glasflaskor. Därför yrkar jag på att direktivet anpassas i det avseendet.
Jag är så van vid att besvara frågor i brittiska parlamentet genom att säga nej, att jag finner det ganska svårt att säga " Ja" ibland. Jag säger till den ärade ledamoten som tog upp denna fråga att hon har tagit upp en viktig punkt. Fram till nu har medlemsländerna inte gjort någon förfrågan om att steriliserad mjölk skall inkluderas på listan. Vad jag förstår utgör steriliserad mjölk 5 procent av Europeiska unionens marknad för flytande mjölkprodukter. Om det finns ett behov av ändring av regeln, kanske den belgiska regeringen skulle kunna överväga att göra en framställning till kommissionen. Om det finns en logik i fallet, kommer svaret att vara tillmötesgående.
Fråga nr 20 från Maj Theorin (H-0541/98):
Angående: Relationerna mellan EU och Indien
Indien har genomfört fem kärnvapenprov och därmed orsakat instabilitet i sin region. Pakistan har å sin sida förutskickat egna kärnvapenprov. Risken för en ny kärnvapenkapprustning, inte bara regionalt utan även globalt, är uppenbar.
EU är en viktig samarbetspartner för Indien. EU har politiska, ekonomiska och diplomatiska resurser till sitt förfogande. USA förordar sanktioner mot Indien. Men också andra medel är möjliga. Samarbetsavtal kan brytas, bistånd stoppas, all export av vapen eller vapendelar förbjudas.
EU har således möjlighet att inte bara i ord kritisera Indien utan även i handling. Vilka åtgärder anser rådet att EU bör vidta? Herr Henderson, ni har nu ordet för att besvara Theorins fråga.
Europeiska rådet välkomnade slutsatserna från P5-utrikesministrarnas möte i Genève den 4 juni och G8-gruppens utrikesministrar i London den 12 juni som ett positivt bidrag till processen att uppmuntra Indien och Pakistan att på ett konstruktivt sätt ta itu med de frågor som delar dem. Det välkomnade också beslutet som ett antal utrikesministrar tog den 12 juni om att inrätta en arbetsgrupp för att gynna icke-spridning i södra Asien.
Tidigare har rådet manat Indien och Pakistan att skyndsamt inleda en dialog om frågor om regional stabilitet och att enas om förtroendebyggande åtgärder för att minska spänningen, och uppmanat dem att underteckna och vidta åtgärder för att ratificera fördraget om totalförbud mot kärnvapenprovsprängningar, gemensamma förhandlingar om ett fördrag om stopp för klyvbara material som utövar sträng kontroll över kärnrelaterad export och åtar sig att inte montera eller sprida kärnvapen.
Medlemsstaterna har redan verkat för en senareläggning av betalning av lån till Indien via Världsbanken och andra internationella finansinstitut, och kommer att på nytt granska det tillrådliga i att internationella finansinstitut ger lån till Pakistan när det gäller berörda institut, mot bakgrund av de ekonomiska och finansiella omständigheterna. Rådet har också bett kommissionen att ta upp Indiens och Pakistans fortsatta valbarhet för GSP-företräde till förnyad granskning.
Det var ju en bra uppräkning av många förslag som man vill se genomförda, och framför allt fördömandet av Indien och Pakistan. Det var emellertid en åtgärd som jag alldeles uppenbart saknade, nämligen att man var villig att vidta åtgärder när det gäller vapenexport eller export av delar av vapen till Indien och Pakistan.
Indien är på det militära forskningsområdet näst USA procentuellt sett det mest kapprustande landet som vi har i världen. Deras nye premiärminister har föreslagit en ökning med 100 procent på fem år. Det är alltså en mycket farlig situation som gäller såväl konventionella vapen som kärnvapen i denna region. Det är en allvarlig situation som kräver en reaktion och en handling från omvärldens sida. Men det är naturligtvis också så, att de fem permanenta kärnvapenmakterna måste ta sitt ansvar och följa de åtgärder som de har utlovat i icke-spridningsavtalets artikel 6, dvs. att seriöst förhandla fram en riktig kärnvapennedrustning. Annars blir inga aktioner trovärdiga!
Jag tackar den ärade ledamoten, som alltid, för hennes följdfråga. Jag är glad över att hon erkänner att det första svaret täckte in mycket av det som hon skulle kunna vänta sig av rådets svar. Hon var en aning kritisk till avsaknaden av ett vapenembargo. Jag kan tala om för henne att det inte finns någon samstämmighet i rådet om detta. Även om det fanns det, skulle det vara tvivelaktigt om det skulle vara effektivt beroende på att Ryssland är en huvudleverantör av vapen till Indien i denna speciella situation.
Jag skulle vilja säga hur trevligt jag tycker det har varit att tillbringa mina onsdagseftermiddagar i Hendersons sällskap under de senaste sex månaderna. Jag ser fram emot det österrikiska ordförandeskapet.
Håller inte rådets ordförande med om att den nuvarande situationen ökar behovet av att västmakterna tar den farliga potentiella instabiliteten i denna region på allvar, i synnerhet mot bakgrund av Kashmirs öppna sår mellan Indien och Pakistan och de fortgående problemen med dispyterna mellan Indien och Kina? Vi borde därför ha ett friskt politiskt initiativ i syfte att säkra större stabilitet i regionen.
Jag skulle vilja säga till den ärade ledamoten att det är så angenämt att ha att göra med en man som är så lätt att göra till lags, och jag ser fram emot att göra honom till lags i andra forum vid andra tillfällen.
Han har absolut rätt i att de nyligen inträffade händelserna i Indien och Pakistan understryker behovet av att resten av världen inleder en dialog med båda dessa länder och andra grannländer för att försöka bygga en stabilitet som kommer att garantera att något som var ett relativt litet problem, och som har kommit att bli ett mycket större problem, inte blir ett ännu större problem i framtiden. Ledamoten gör helt rätt i att uppmärksamma rådet på detta.
Herr ordförande! Innan jag sätter mig ned skulle jag bara vilja säga till er att detta är slutet av min sexmånadersperiod av rapporterande till parlamentet, och det har varit ett nöje att verka under ett sådant behagligt ordförandeskap som ert och ett som har varit tillmötesgående och rättvist. Jag ber om ursäkt för det faktum att vid ett eller två tillfällen har inte flygbolagen samverkat varken med parlamentets eller mitt tidsschema, och det har lett till avvikelser från våra ursprungliga avsikter. Jag hoppas emellertid att vi har upprätthållit våra positioner, och jag tackar er verkligen för ert ordförandeskap.
Tack så mycket, herr Henderson.
Ärade ledamöter, jag förklarar frågestunden avslutad. Frågorna nr 21 till 44 kommer att besvaras skriftligt.
Såsom Henderson har sagt är dagens sammanträde slutet på det sex månader långa samarbetet inom ramen för frågor till rådet. Jag vill också säga till Henderson att det inte bara är Titley som är nöjd med att ha delat några av dessa eftermiddagar med er, utan att detta ordförandeskap, som har haft äran och nöjet att dela alla onsdagseftermiddagar med er, vill uttrycka sin tacksamhet, sin behållning och samtidigt uppriktigt önska er det bästa inför framtiden, med hopp om att vi stöter på varandra igen här eller varsomhelst. En av de sista frågorna tog vid flera tillfällen upp att Spanien är ett land som pensionärer ofta flyttar till. Herr Henderson, det är bra att åka till Spanien redan innan man blir pensionär. Jag hoppas att vi kan träffas även där.
Jag förklarar härmed frågestunden till rådet avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.00 och återupptogs kl. 21.00.)
Bekämpning av skattekonkurrensen (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättning av debatten om betänkande (A4-0228/98) av Secchi för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om ett åtgärdspaket för bekämpning av skadlig skattekonkurrens i Europeiska unionen (KOM(97)0564 - C4-0333/98).
Herr ordförande! Jag skulle vilja uppmärksamma presidiet på ofullständigheter i texten till det betänkande som vi nu diskuterar. Den tyska versionen och den svenska versionen innehåller 22 punkter. Den engelska versionen däremot innehåller 35 punkter. Vi är alla angelägna om att i morgon veta vad det är vi röstar på.
Tack så mycket, herr Svensson. Det noterar vi. Det kommer att tas hänsyn till det ni har sagt. Det kan jag lova er.
Herr ordförande! Det är egentligen logiskt att det förr eller senare efter Europeiska monetära unionen, och som en del av det projekt för ett federalt Europa som vi bit för bit blir påtvingade, vare sig vi vill eller inte, även skulle bli aktuellt med en likriktning av skattesystemen i alla medlemsstater. Jag är därför rädd för att dagens debatt bara är första akten i en lång historia. Det kallas visserligen för " bekämpning av skadlig skattekonkurrens" , men det går när allt kommer omkring ut på samma sak: medlemsstaternas befogenheter överförs, en liten aning åt gången, men mycket systematiskt, till en federal nivå.
Jag är absolut ingen motståndare till långtgående europeiskt samråd och långtgående europeiskt samarbete, men jag befinner mig som flamländare i ett mycket väl placerat läge för att vara kritisk mot den här formen av likriktning. Flamländarna upplever ju att de i förbundsstaten Belgien inte har möjlighet att till exempel när det gäller den sociala tryggheten eller skattetrycket på arbete - märk väl, på egen bekostnad - genomföra de mycket nödvändiga skatteminskningarna eftersom förbundspartnern i Wallonien lägger in sitt veto.
Man kan alltså med rätta undra om den hypotetiskt skadliga skattekonkurrensen som man säger sig vilja angripa - och som väl också har sina fördelar - om den ändå inte är ett mindre ont än det federala enhetssystem som hotar att ersätta den. Jag påminner er om att de stora företagen och det stora kapitalet utan minsta problem kan flytta utanför Europeiska unionen för att dra nytta av skatteförmåner, vilket en vanlig medborgare naturligtvis inte kan.
Slutligen måste jag även anmärka att i de europeiska institutionerna själva tilldelar man sig också diverse skatteförmåner som inte existerar för vanliga medborgare i våra medlemsstater. Den som vill harmonisera och likrikta skulle kanske helst börja med sig själv eller låta ämnet vara.
Herr ordförande! Införandet av euron har gjort att medlemsstaterna börjat inse att det behövs en viss harmonisering av de direkta skatterna. Uppförandekoden mot skadlig skattekonkurrens av den 1 december förra året är det första förebudet och förhoppningsvis kommer det ett avtal till stånd om beskattning av räntor för personer som inte har sin hemvist i den berörda medlemsstaten. Vi inser alla hur nödvändiga sådana initiativ är. Skattetrycket förskjuts sedan 1980 allt mer från rörliga faktorer som kapital till den minst rörliga faktorn arbete. Om inte den tendensen kan brytas kommer Europa inte att lyckas att drastiskt minska arbetslösheten som nu ligger på 11 procent.
Secchis betänkande erkänner att det är nödvändigt att genomföra viss harmonisering med avseende på direkta skatter för att förhindra ett lopp mot undergången. Betänkandet inför dock helt mot min grupps vilja ett nytt koncept, nämligen vinstgivande eller sund skattekonkurrens. Det tycker jag verkar vara ett mycket förvirrande koncept som förutsätter att det också finns skattekonkurrens som har förmånliga effekter på samhället. Det är visserligen så att det alltid kommer att förekomma skillnader i beskattningen och att de skillnaderna alltid kommer att ha en konkurrerande verkan. I det avseendet går det inte att undvika viss skattekonkurrens. Det är dock svårt att inse hur den konkurrensen skulle kunna vara gynnsam för andra än dem som utsätts för den. Effekten av skatteskillnaderna är i alla fall att det ständigt utövas ett tryck på myndigheterna att sänka sina tariffer. Ju rörligare skattekällan är, desto svårare är det att motstå det trycket. Resultatet blir dock sällan en lägre skattenivå utan snarare en förskjutning av skattetrycket till den minst rörliga källan, nämligen arbetet. Det är exakt det vi sett ske under de senaste åren. Det är en av orsakerna till den höga arbetslösheten i Europa.
Bästa ledamöter från högerkanten av denna kammare! Det är ändå bäst att tänka över saken innan ni går ut med sådana förvirrade begrepp som skattekonkurrens.
Herr ordförande! Den inre marknaden har firat sin femte födelsedag och som föredraganden har sagt kommer euron att göra den öppnare och mer effektiv. Alla vet nu att den inre marknaden endast kan fungera som den skall om det, förutom att ta bort de klassiska hindren för den fria rörligheten, även förs en ordentlig konkurrenspolitik. På det området har kommissionen omfattande befogenheter, och det tas krafttag mot orättmätigt statsstöd och konkurrenshämmande beteende. Tyvärr förfogar dock inte kommissionen över samma instrument när det gäller att ta bort de skadliga följderna av skattekonkurrens. Så länge ingenting sker på det området kommer medlemsstaterna att fortsätta överträffa varandra med särskilda regler för personer utan hemvist i landet och företags och enskildas skatteshopping kommer att öka.
Dessutom blir risken för att statsintäkterna skall förvittras verklig, vilket absolut inte är att rekommendera i tider av budgetära balansövningar. Slutligen kommer, trots alla tal om sysselsättningen, det senaste decenniets trend att minska bördan för rörliga faktorer till nackdel för den mindre rörliga arbetsfaktorn inte att kunna vändas. Därför är det bra att kommissionen lagt fram detta paket och att rådet till sist också kommit fram till att något måste göras. Detta betonades i Cardiff.
Det är en försiktig början. Det är ännu inte tal om harmonisering inom vart och ett av de prioriterade områdena och alltså begränsar man sig här till samordning. Metoden i paketet hjälper Europa och medlemsstaterna framåt, men med bara tre varor är paketet i minsta laget. Den indirekta beskattningen och gränsarbetet lider också ordentligt av bristen på skatteharmonisering. Det paket som kommissionen föreslagit är för oss visserligen ett bra politiskt drag men då bara om det rör sig om ett första steg, alltså på villkor att det kommer fler steg senare, även med avseende på beslutsprocessen. Det får ju inte vara så att medlemsstaterna upprätthåller regeln om enhällighet och ger befolkningen intrycket att de säkerställer sitt inflytande i skattefrågor samtidigt som samma enighetsregel hindrar medlemsstaterna från att förverkliga den harmonisering som behövs för att angripa den skadliga skattekonkurrensen och förvittringen av skatteintäkterna. Genom att bevara regeln om enhällighet sågar medlemsstaterna av den gren av formellt inflytande som de så gärna klamrar sig fast vid.
Herr ordförande! Innan jag avrundar har jag tre konkreta frågor till kommissionären. Ett, det har inrättats en arbetsgrupp för uppförandekoden som skall ge konkret kontur åt saker och ting. Hur kommer den demokratiska kontrollen att gå till där? Två, har kommissionen för avsikt att försöka föra ut en eller fler av dessa åtgärder utanför OECD? Tredje och sista frågan, herr ordförande, när kan småhandlarna i gränsområden förvänta sig att momstarifferna kommer att ligga närmare varandra? Med lyckönskningar till föredraganden.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Först vill jag gärna gratulera föredraganden till hans betänkande. Vi instämmer i de förslag som ingår i Montipaketet. Den orättvisa konkurrensen inom området företagsbeskattning måste arbetas bort. Inom fem år är det alltså slut med diverse skattekonstruktioner som medlemsstaterna utarbetar för att sno åt sig företag från varandra. Det behövs också en ordning för sparkapital. Här och där räknar man redan ut hur mycket den nya ordningen skall tillföra de nationella statskassorna. Vi får dock inte göra oss några illusioner, för även sparkapital letar sig bort från unionen. Rådet säger mycket riktigt i sina slutsatser från den 1 december förra året att vi måste säkerställa de europeiska finansmarknadernas konkurrensläge. I det sammanhanget anser jag att en preliminärskatt på 20 procent och mer kommer att vara kontraproduktiv. Storsparare kommer utan tvivel att investera sina pengar utanför unionen.
Slutligen en fråga till kommissionären. Jag vet att texten till direktivet om skattereglering för sparkapital är klar. När tror han att direktivet kommer att läggas fram, många medborgare är nämligen verkligen intresserade av det här.
Herr ordförande! Positivt i detta betänkande är kritiken av de s.k. skatteparadisen liksom kraven på miniminivåer och på bankers informationsskyldighet. Däremot är tanken på en mer allmän skatteharmonisering orealistisk. Det vore ett allvarligt ingrepp i de nationella parlamentens prerogativ och i medborgarnas rätt att via val utforma sitt lands skattepolitik. Det kan dessutom rubba den statsfinansiella stabiliteten. Länderna har så olika skattesystem att man samtidigt skulle tvingas att harmonisera alla slags skatter. Detta är politiskt och praktiskt omöjligt och en verklighetsfrämmande idé som vi bör överge.
Herr ordförande! Låt mig instämma i de lovord som mina kolleger redan riktat till vår föredragande och jag gratulerar honom till innehållet i betänkandet, som även innehåller påpekanden och kritiska synpunkter när det gäller kommissionen, men vars centrala del framför allt är stödet till kommissionen när det gäller denna ansats, som jag anser vara modig, att ingripa i medlemsstaternas skattepolitik.
Det kan inte råda något som helst tvivel om, framför allt sedan den ekonomiska och monetära unionen trätt i kraft, att medlemsstaterna, som nu berövas det som tidigare var deras manöverutrymme när det gäller budget- och valutapolitiken, med svårighet - de kommer säkert att göra motstånd - kommer att låta någon ta ifrån dem det som tidigare var deras prerogativ inom skattepolitiken. Denna ansats från kommissionens sida behöver därför stöd från Europaparlamentet och jag tror att vårt parlament, i enlighet med den demokratiska anda som det är besjälat av, kommer att stödja den.
Vi får inte glömma att praktiskt taget samtliga medlemsstater, framför allt de större, har skapat interna oaser - vi behöver inte kalla dem skatteparadis utan oaser - där skattesatserna är betydligt lägre. Detta leder till konkurrens och denna konkurrens förhindrar en sund och harmonisk utveckling av skattesystemen så att vi, även när det gäller det ekonomiska framåtskridandet, den ekonomiska tillväxten, får den utveckling vi eftersträvar.
Det jag skulle vilja understryka är att det framför allt är nödvändigt att skydda möjligheten att utnyttja skattesystemet som ett verktyg, att ge skattelättnader till de områden som har behov av att expandera, och det finns flera mycket viktiga exempel inom gemenskapen; det är nödvändigt att denna möjlighet finns kvar, eftersom till exempel en lägre skatt på arbete skulle kunna göra det möjligt för områden i svårigheter att komma i kapp de andra regionerna inom gemenskapen.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Secchi har visat prov på en stor inlevelseförmåga med sitt betänkande, vilket också är nödvändigt i denna känsliga fråga. Jag skulle dock vilja påpeka att vi absolut inte får blunda för den ekonomiska realiteten i Europeiska unionen. Faktum är att den gemensamma valutan, att euron tillsammans med alla positiva effekter också har en politisk negativ biverkning, nämligen att den medför en större rörelse i hela politiken i Europeiska unionen. Med större rörelse menar jag att någonting måste hända även inom skattesektorn!
Det kommer inte att stanna vid samordning. Harmonisering är nödvändigt, och det finns flera skäl för detta. Jag är själv för att vi kommer bort från principen om enhällighet. Europa behöver en viss samordning, en bättre samordning på inom området för skattepolitik, och det behövs just därför att vi har att göra med ojämn skattebelastning i Europeiska unionen; vårt arbete är alltför belastat. I koncerner kan man göra hur man vill med skatterna. Små och medelstora företag kan inte delta i detta. I själva verket lever bara internationella skatterådgivningssällskap av dessa spelrum.
Vad vi behöver är en bättre samordning för att komma bort från speciella dubbel- och flerbeskattningar. Det får inte vara så enkelt att vi i Europa, som det är i Belgien, har samordningscentrum, som ger koncerner eller dotterbolag omfångsrika lån, räntorna hamnar utanför det aktuella landet, på platser där man knappast beskattar någonting, och därmed hela beskattningen faktiskt kringgås. Det får inte förekomma! Denna praxis finns runt om i Europa, och den måste vi komma bort från. Vi har just nu möjligheten att bättre kunna utnyttja chansen för en ökad harmonisering på detta område.
Herr ordförande! Jag skall inte upprepa några av de tankar som Secchi uttryckt och som jag delar till fullo. Jag koncentrerar mig hellre på några reflexioner kring den tid som vi européer befinner oss i alltsedan euron trädde i kraft.
Vi européer har, från denna stund, avsagt oss möjligheten att devalvera valutan för att, genom en genväg, återfå förlorad konkurrenskraft. Vi har också avsagt oss möjligheten att använda penningpolitiken som ett nationellt instrument för att skapa arbeten enligt den äldsta innebörden av Philips-kurvorna. Vi avstod också från budgetpolitiken när vi undertecknade stabilitetspakten.
Det är nu dags att ta itu med det ännu olösta problemet med harmoniseringen av skattepolitiken. Här finns det två motsägelsefulla uppfattningar: en uppfattning - rådets - som är försynt, full av rädsla, långsam; och en annan uppfattning som är den som kommissionen vill genomföra.
Jag skulle vilja understryka, efter att ha försäkrat kommissionären om mitt personliga stöd vad gäller de ansträngningar han gör för att besegra rådets motstånd, några reflexioner kring det paket som här presenteras för oss.
Vad gäller beskattningsrätten är jag helt överens om att en gemensam marknad, med en gemensam valuta, är oförenlig med skatteförmåner som påverkar konkurrensen. Emellertid skulle det vara önskvärt om kommissionen, utöver avdragen, skatteavdragen eller kreditsats-förmånerna, tog upp det svåra problemet med statsstöden.
Om det är något som det har talats om de här dagarna innan toppmötet i Cardiff, är det vissa länders önskemål om att subsidiaritetsprincipen skall tillämpas på ett snedvridet sätt, så att kommissionen inte kan kontrollera, granska och analysera de stöd som delats ut genom offentliga utgifter. Jag finner ingen skillnad på de stöd som delas ut genom skatteavdrag och de som delas ut genom offentliga utgifter.
För det andra, vad gäller beskattning på sparande, delar jag helt och fullt kommissionens åsikt om att det är oacceptabelt att öka skattetrycket på arbete samtidigt som man minskar skattetrycket på kapital, men jag anser att de åtgärder som nu sätts i gång, och som vi just nu granskar, är otillräckliga.
Jag tycker - men det här är inte rätt ögonblick att ta upp det eftersom jag inte har tillräckligt med tid - att vi måste fundera på om modellen med moms beräknat på konsumtion, som vi införde vid ett tillfälle som skiljer sig från dagens, fortfarande är försvarbart.
Avslutningsvis, herr kommissionär, upprepar jag mitt stöd för ansträngningarna att besegra rådets motstånd mot harmoniseringen som vi européer just nu behöver.
Herr ordförande! Herr kommissionär! Montipaketet är en bra ansats till ytterligare samordning och vad det handlar om här är att vi vill ha en jämvikt mellan politisk samordning och konkurrens. Jag anser att vi inte borde konkurrera ända nerifrån grunden inom vissa politikområden, utan i stället sträva mot samarbete. I det avseendet anser jag alltså att uppförandekoden med avseende på företagsbeskattning måste utarbetas ytterligare. Som det ser ut nu så finns det flera olika möjligheter att undgå beskattning och hela momsfrågan har undvikits i förslagen. Det är synd. Jag tror inte att det är kommissionär Montis skuld, utan att det framför allt är en sak som rådet fortfarande inte törs ta sig an. Samma sak gäller för indirekta skatter, exempelvis skatten på miljö och energi för att därigenom förhindra att skatten på arbete, vilket flera kolleger redan sagt, bara fortsätter att öka. Det är just motarbetandet av dubbelbeskattningen av arbetsinkomster som måste prioriteras. Jag skyller inte detta på kommissionär Monti, utan på rådet.
Herr ordförande! Med införandet av valutaunionen uppstår en hittills okänd öppenhet och därmed också möjligheten att jämföra alla priser och kostnader mellan ett medlemsland och ett annat. Genom detta faktum får konkurrenshämmande skillnader på olika områden en ny, förstärkt dimension, som till exempel på miljöområdet, men naturligtvis även inom skattesektorn.
Hemmamarknaden med dess totala liberalisering och rörelsefrihet måste förfoga över rättvisa konkurrensvillkor, eftersom det annars kan leda till förskjutningar och omfördelningar, som talar emot den ekonomiska och sociala utjämningen. Skadlig skattekonkurrens kan omintetgöra den inre marknadens ekonomiska fördelar i de aktuella länderna, och talar emot valutaunionens logik.
Närmare bestämt skulle inrättandet av varje mått av skatteharmonisering, som man nu strävar emot med stor möda, vara en viktig förutsättning för införandet av valutaunionen. I så motto välkomnar jag Secchis betänkande, som ger ett mycket klart och vettigt yttrande om kommissionens meddelande. Jag tycker att det är viktigt att hålla fast vid att samordningen av skatterna för avlastning av arbetsfaktorn är ett måste, och kan därmed vara ett viktigt instrument för att bekämpa arbetslösheten i Europa. En kompromiss mellan höga skatter och en ökad frivillig ekonomisk samordning är ett erbjudande som ingen stat som vill att den inre marknaden och valutaunionen skall fungera kan tacka nej till.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Jag vill i min tur rikta mina hjärtliga gratulationer till vår kollega Secchi för att väl ha genomfört ett synnerligen svårt arbete där det handlar om att tränga in på nationella prerogativ, för att inte säga nationalistiska i vissa fall.
I mitt betänkande om den europeiska industriella konkurrenskraften föreslog jag själv en skattepolitisk harmonisering för att undvika en anarkistisk konkurrens mellan medlemsstaterna och för att framkalla välgörande effekter på nivån för företagens konkurrenskraft. Jag gratulerar även till Ekofin-rådets antagande av en uppförandekod på området för beskattning av företag. För stunden är framsteget verkligt och det låter oss skönja verkliga förhoppningar på området.
Beträffande texten i Secchis betänkande grips jag emellertid av viss fruktan och vissa tvivel. Jag anser alltså att fördomen om korrelationen mellan låg skatt och låg arbetslöshet är alldeles för optimistisk. Om det existerade en så enkel lösning, skulle det inte finnas någon arbetslöshet i Europa längre. Samtidigt stöder jag inte en politik med lägre skatt, vilket föredraganden verkar föreslå, för den motverkar en negativ konkurrens mellan medlemsstaterna. Slutligen vill jag påminna om att skatteuttaget även tar sig uttryck i en omfördelning i samhället som helhet: undervisningen, forskningen, säkerheten, infrastrukturerna skulle inte kunna vara en tillgång för alla utan en skattepolitik som tillåter kraftiga offentliga ingrepp.
Avslutningsvis vill jag åter bekräfta min övertygelse som ledamot av Europaparlamentet och som fransman att det är nödvändigt att harmonisera unionens skattepolitik. Därför måste vi hålla i minnet att denna skattepolitik är ett medel att bygga ett politiskt Europa, och att detta politiska Europa ensamt kan legitimera ett skattepolitiskt Europa.
Herr ordförande! Jag tackar föredraganden för ett bra arbete. Betänkandet ger oss ett bra tillfälle att diskutera de medel som unionen kommer att välja som vapen i kampen mot skadlig skattekonkurrens mellan medlemsstaterna. De heterogena nationella skattesystemen och konkurrensen med hjälp av dem gör att de tillväxt- och sysselsättningseffekter som den inre marknaden erbjuder inte kan verka fullt ut.
Nivån för beskattningen av arbetet utgör i de flesta länder i unionen det värsta hindret för att lösa arbetslöshetsproblemet. Ju högre den totala nivån för arbetskraftskostnaderna är, desto högre är i regel även arbetslösheten. Tyvärr har harmonisering inte nått den här sektorn. Det som på sin höjd har hänt på nationell nivå är att utländska direktörers löner har beskattats lägre jämfört med andra, samt att man har utnyttjat options- och andra system, vilket tillsammans med kapitalinkomsternas låga beskattning leder till en mera kapitalintensiv produktion och tillspetsade arbetslöshetsproblem.
Unionen har helt riktigt tagit tag i indirekt beskattning genom att bland annat sikta mot harmonisering av mervärdesbeskattningen. Däremot kan det till exempel förekomma helt väsentliga skillnader i beskattningen av tobak, alkohol och bilar från ett land till ett annat. Medan unionen nu sysslar med avskaffandet av det så kallade tax free-systemet har den glömt att man på detta sätt bara skapar arbetslöshet och bibehåller den indirekta beskattningens nivåskillnader.
Skatteparadis kan endast skapas av länder som har en ordnad statsekonomi eller där det sociala skyddet inte har gjorts tillräckligt. De kan konkurrera med låga skatter. Länderna med höga skattesatser, och som dessutom har problem med att balansera budgeten, tillämpar i stället negativ skattekonkurrens, med andra ord belastar det egna landets medborgare med höga specialskatter. Att angripa detta problem är minst lika viktigt som att angripa den osunda positiva skattekonkurrensen.
Herr ordförande! Jag tycker att detta betänkande innehåller många bra saker. Jag skall dock ta upp tre saker som inte står där, men som jag tycker kanske borde ha stått där.
Det första rör den Ekofin-grupp som skall inrättas för att övervaka tillämpningen av denna uppförandekod. Dess möten är ju hemliga. Vad gäller det tycker jag att parlamentet borde ha uttalat att vi anser att mötesprotokollen från dessa möten skall offentliggöras så snart som möjligt.
Den andra punkten som jag saknar återfinns i del två av åtgärdsprogrammet och rör den informationsplikt som man diskuterar skall tillämpas på bankerna inom unionen. Det är ju så att ett mycket vanligt sätt att undvika skatt i dag är att placera sitt kapital i ett annat land och sedan undanhålla skattemyndigheterna i hemlandet uppgifter om inkomster från detta kapital. Detta är ett rent kriminellt skattefusk som försiggår i stor skala inom unionen i dag. Ett mycket enkelt sätt, herr ordförande, att komma tillrätta med detta är att bankerna åläggs en skyldighet att rapportera till myndigheterna i kapitalägarens hemland att dessa inkomster finns, och att de således kan beskattas. Jag tycker att parlamentet skulle ha uttalat att vi här välkomnar en sådan informationsskyldighet.
Den tredje saken berör åtgärderna mot skatteparadis. Det är klart att jag också, i likhet med föredraganden, välkomnar att vi försöker angripa detta problem inom unionen. Jag tycker dock att vi kanske skulle ha påpekat att för att denna fråga skall få en slutgiltig lösning krävs en global överenskommelse, eftersom risken annars är att kapitalägarna flyttar sitt kapital från ett av unionens skatteparadis till ett skatteparadis utanför unionen.
Herr ordförande! Jag röstade inte för Secchis betänkande i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industrifrågor, och jag kommer inte att rösta för det i plenum, för han föreslår en marknad för lurendrejare när han i praktiken rekommenderar att man inte skall respektera kravet på samtidighet i antagandet av gemenskapens direktiv om företagsbeskattning och om beskattningen av sparandet.
Det kan inte vara tal om att nöja sig med en uppförandekod på området för företagsbeskattning och att kräva ett direktiv på området för beskattning av besparingar, så mycket mer som den skadliga skattepolitiska konkurrensen är så mycket viktigare när det gäller företagsbeskattning än när det gäller beskattningen av besparingar.
På detta senare område har mitt ändringsförslag som erinrar man måste bevara de europeiska finansmarknadernas konkurrenskraft på global nivå lyckligtvis antagits av utskottet, vilket särskilt har förtjust och lugnat min kollega Fayot, som inte är närvarande, och som tyvärr även var frånvarande i utskottet vid omröstningen om detta ändringsförslag.
Secchis betänkande kastar i papperskorgen synkroniseringen av lagstiftningsprocessen beträffande de olika beståndsdelarna i paketet som fastställdes den 1 december i fjol av Ekofin-rådet. Mitt ändringsförslag som preciserar att det inte är fråga om att döda den lojala skattekonkurrensen i Europeiska unionen antogs inte, precis som den som bekräftade att de enda målet för harmoniseringen bör vara elimineringen av effektiva snedvridningar som ordentligt skakar om den inre marknaden som t.ex. när det gäller indirekt beskattning, de alldeles för höga punktskatterna på vin i vissa medlemsstater - och Monti bör ha förstått att det inte finns skäl att ta initiativ för att döda nollsatsen på detta område.
Secchis betänkande yrkar på elimineringen av skatteparadis inom den inre marknaden. Ingen medlemsstat är något skatteparadis, tvärtom, men flera områden som har speciella relationer med vissa medlemsstater som Isle of Man, Nederländska Antillerna, och jag nämner inga fler, kan beskrivas som skatteparadis. Inom den inre marknaden finns det skäl att eliminera dem.
För övrigt är det intellektuellt ohederligt, om inte direkt hycklande, att som skatteparadis beskriva en modell för en beskattning som är i högsta grad social, som den i mitt land, som tillämpar rimliga satser för mervärdeskatt och punktskatter - vilket är till förmån för de lågavlönade - och beskattar hårt de högsta inkomsterna, som behandlar icke medborgare på samma sätt som grannländerna när det gäller besparingar, men som lyckligtvis avhåller sig från att konfiskera intäkterna av besparingarna, besparingar som för vanligt folk är gjorda på inkomster som skattebetalarna redan har betalat skatt för.
Beskattningen av arbete i annat land nämns som ett av de områden på vilka en harmonisering skulle vara nödvändig. I denna fråga räcker det med att respektera principen enligt vilken man bör betala sociala avgifter och inkomstskatt i anställningslandet.
Jag fruktar att vissa överdrifter i detta betänkande knappast bidrar till att genomföra Ekofin-rådets beslut av den 1 december under ordförandeskap av Luxemburg, som hade den förtjänsten att lösa upp processen med harmonisering av den direkta beskattningen, men som inte bör bli offer för en lurendrejarnas marknad.
Herr ordförande! Jag inleder också med att gratulera föredraganden och jag skulle vilja säga att jag anser att en viss grad av skattekonkurrens, mellan de nationella systemen, faktiskt skulle kunna stimulera effektiviteten och gynna konsumenterna. Man måste emellertid understryka att den nuvarande skadliga konkurrensen mellan skattesystemen också gör det omöjligt att helt och hållet skörda frukterna vi kan få av den inre marknaden i fråga om tillväxt och sysselsättning.
Därför anser jag att det är bråttom att stärka samordningen av de politikområden som utgör hinder mot en korrekt fungerande inre marknad. Huvudsakligen på skatteområdet, utan att glömma att skattesamordningen kan utgöra att viktigt instrument för att konkretisera inriktningarna på sysselsättningen genom minskade skatter på arbete.
Vi måste kasta om logiken för den beskattning som tillämpas på arbetsmarknaden och den som tillämpas på andra produktionsfaktorer, framför allt på kapital. Så som föredraganden mycket bra understryker, växte skatterna på arbete med 20 procent mellan 1980 och 1995 medan kapitalbeskattningen minskade med 10 procent. Vi kan bara nå framgång i skapandet av sysselsättning när vi har förmågan och det politiska modet att vända på denna tendens.
Det vore därför mycket klokt att anta ett förslagspaket som får en anslutning från medlemsstaterna och, exempelvis, behandlar en uppförandekod för företagsbeskattning, liksom villkor som tillåter skattesänkningar för den som främjar sysselsättningen, vilket på så sätt skulle minska de sociala kostnader som inte är lönekostnader.
Det är viktigt att motarbeta de olyckliga konsekvenserna för att med framgång bekämpa arbetslösheten, alla de som kommer från en skadlig skattekonkurrens, och jag understryker att det är nödvändigt att bevara en nyttig skattekonkurrens mellan medlemsstaterna som ett instrument för att öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft i utmaningarna från globaliseringen.
Herr ordförande! Det har sagts många kloka saker i eftermiddags och i kväll. Jag skulle väl kunna tänka mig att se på det här från en mer principiell synvinkel. För det första vill jag säga att det är bra att vi tar upp det, och jag vill också gratulera kommissionären till det fina resultatet i Cardiff. Rådet har också följt uppmaningarna i det dokument som lagts fram av kommissionen. För mig ligger det något principiellt i problemställningarna. Min utgångspunkt är att vi skall ta tag i de skatteförhållanden som är gränsöverskridande. Det är här problemen finns. Vi hade ett utmärkt inlägg från min kollega Gallagher från Irland i eftermiddags, som till fullo illustrerade problemet med bolagsbeskattningen. Jag kan förstå att man är glad om man kan skapa arbetsplatser på ett ställe, men det intresserar mig inte att de försvinner från ett annat ställe, för detta skapar varken arbetsplatser eller för unionen framåt.
Den andra saken jag gärna skulle vilja nämna handlar om miljöskatter eller -avgifter. Dessa är också gränsöverskridande, på samma sätt som bolagsbeskattningen är det. Här är det också nödvändigt att vi håller jämna steg.
Så har vi hört Lulling och också Fayot, som tidigare i dag talade om investeringsavkastningar, räntor osv. Vad spelar det för roll att vi är överens om att avkastningen skall beskattas lika om vi inte kommer åt denna? Det är ju egentligen det som är problemet: bristen på offentlighet eller banksekretessen.
Slutligen har vi det som kallas punktskatter på - som också nämnts tidigare - sprit, vin, bilar, osv. De är också gränsöverskridande. Det är också en sak vi måste titta på. Vad jag inte tycker vi skall gå vidare med, det är personbeskattningen. Det är inte ett verkligt alternativ i nuläget. Det samlade skattetrycket är nämligen egentligen mycket likartat. I några länder betalar konsumenterna mycket i skatt, i andra länder, som mitt, gör de inte det. Men lägger man ihop allting är det för över hälften av unionens medlemsstater i stort sett samma skattetryck som går till välfärdskostnader.
Jag föreslår att vi tittar genom verklighetens glasögon och också lägger in en viss grad av frivillighet när vi skall genomföra skatteändringar i unionen.
Herr ordförande! Jag börjar med att gratulera kommissionär Monti för det arbete han har utfört angående en skattesamordning, med de svårigheter det innebär, då det handlar om ett område där det fortfarande är nödvändigt med enhällighet i rådet.
Enligt vårt politiska perspektiv, vore idén om att inte genomföra en samordning, och låta marknaden lösa problemen, attraktiv. Vi kan dock inte låta bli att vara realister, i visshet om att en öppning av ekonomierna och en successiv samordning av alla övriga normer skulle innebära en skattekonkurrens som skulle sluta med att förvärra en redan överdriven börda vad gäller skatt på arbete.
Med denna inriktning, och då vi inte kan uppnå allt samtidigt, måste vi vara speciellt uppmärksamma på införandet av euron, vilket innebär ett behov av att samordna kapital- och räntebeskattning då det med en gemensam valuta är meningslöst att ha pengarna placerade, till exempel deponerade, i det ena eller andra landet vilket naturligtvis gynnar de länder med lägst beskattning och då man alltså kan vänta sig överföringar av dessa skäl.
Riskerna för illojal skattekonkurrens hejdas dock inte vid de europeiska gränserna i en allt öppnare värld. Europeiska unionen bör därför sluta leden för att kräva minimiregler på skatteområdet i tredje land, med samma legitimitet som vi gör på de sociala och miljömässiga områdena, och alltså undvika länder utanför Europa.
Alltså, och fortfarande i samma ämne och med all rätt, uttalar jag min största enighet med föredraganden, Secchi, om att utplånandet av skatteparadisen i Europeiska unionens inre marknad skall påskyndas - vilket redan har nämnts - för att sätta stopp för den fördärvande skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna vilken inte är förenlig varken med den inre marknaden eller med gemenskapsandan.
Det handlar om paradis, vilket jag har understrukit, som inte gynnar vare sig de regioner eller produkter som är i störst behov av stöd, och de europeiska medborgarna kan inte förstå att de fortfarande existerar, åtminstone lyckas inte jag förklara det i mitt land.
Herr ordförande, herr kommissionär, bästa kolleger! Skattesystemens mångfald och deras inbördes konkurrensställning medverkar till att den ekonomiska tillväxten inte i sin helhet kan styras till sysselsättningsåtgärder. Skattekonkurrens har dessutom skadliga effekter bland annat på energi- och miljöpolitiken. Ojämlika system för företagsskatter drar storföretagen dit där behandlingen är gynnsammare och detta snedvrider den öppna konkurrensen.
Det centrala problemet är att beskattningen i allt högre grad riktas på så kallade orörliga faktorer, dvs. på arbetskraften. Av någon anledning inbillar man sig att företag som skapar arbetstillfällen har större betalningsförmåga än exempelvis automatiserade företag, för deras beskattning är orimlig jämfört med andra. När systemen utvecklas måste man börja rätta till den snedvridna beskattningen. Minimikravet är att företag som skapar arbetstillfällen åtminstone skulle ha samma status som automatiserade företag. Beskattning måste alltså flyttas från mänsklig arbetskraft dit där det finns betalningsförmåga. Den nationella valutahandeln och spekulationen anses vara mest lukrativ affärsverksamhet. Det är olidligt att den befinner sig utanför beskattningen. Därför måste unionen i sysselsättningspolitikens namn snabbt utreda möjligheterna mot den så kallade Tobin-skatten. Så skulle man kunna avsevärt lätta på lönebeskattningen.
De negativa skatteparadisen skall givetvis också bringas i ordning. Varför tillåter vi i dag svarta hål inom beskattningen här i Europa?
Herr ordförande! Jag vill gratulera kommissionär Monti till hans kamp för harmoniseringen av skattepolitiken, genom avvecklandet av hinder, och min kollega Secchi för hans utmärkta betänkande som kommer att låta oss utnyttja fördelarna av den gemensamma marknaden och valutaunionen genom att ta bort skillnader i skattepolitik, som finns och som i dagsläget leder till flyttandet av sparande och av investeringar - med negativa konsekvenser vad beträffar företagens konkurrenskraft - vilket i sin tur leder till ett ökat skattetryck för arbetarna som inte kan flytta sig.
Jag vill emellertid understryka att uppförandekoden uttryckligen tar upp möjligheten att det inom en medlemsstats gränser finns olika skattelagstiftningar och att alla dessa, i samma utsträckning, bör genomgå denna process med att ta bort skadliga skillnader i skattepolitiken. Detta borttagande av skillnader i skattepolitiken kan inte och bör inte användas för att inskränka subsidiaritetsprincipen eller den beskattningsrätt som kan utövas av, i Spaniens fall, Baskien och Navarra, vars konstitutionella grundval säger att de skattelagar som har antagits av Navarras parlament endast kan överklagas till den spanska författningsdomstolen. Respekten för de olika befogenhetsnivåerna som finns inom Europeiska unionen stärker trovärdigheten hos den process som syftar till en snabbare harmonisering av skattepolitiken. Denna process gör ingen onödig skillnad på skattenormerna på grund av att det är ett statligt eller ett regionalt organ som antagit dem, utan ser endast till huruvida dess innehåll är skadligt för unionen som helhet eller inte. Skillnaderna i skattepolitik mellan de olika områdena är nämligen bra för medborgarna som helhet i den mån de kan härröra från administrationernas olika nivåer av offentliga utgifter eller från en bra eller dålig förvaltning av utgifterna eller från en effektiv användning av offentliga medel.
Följaktligen, framåt med harmoniseringen, låt oss respektera subsidiaritetsprincipen och låt oss respektera de anledningar som kan göra att olika områden kan ha logiska skillnader i skattetryck.
Herr ordförande! Jag blev mycket imponerad av denna debatt som har varit så mångsidig och detaljerad, som har rört frågor som har varit mycket tekniska, men som rör verkligt centrala politiska frågor när det gäller hur denna vår europeiska union skall fungera. Jag tyckte mig kunna notera en mycket stor samstämmighet när det gäller vissa grundläggande frågor, en samstämmighet som spänner över hela det politiska spektrumet i parlamentet.
Jag vill varmt tacka Secchi för det utmärkta arbete han har genomfört med detta betänkande, vilket kännetecknas av en realistisk och balanserad ton och en mycket detaljerad analys av åtgärderna på skatteområdet och de frågor som hänger samman med den skadliga skattekonkurrensen. Jag tar tillfället i akt, herr ordförande, att säga att jag beundrar den energi och målmedvetenhet med vilken Secchi omedelbart har låtit sitt betänkande få en efterföljare i förslaget till betänkande om förslaget till direktiv om räntor och royaltyer.
Som jag sade slogs jag av den stora samstämmigheten när det gäller vissa punkter. Den ena gäller frågan om kapital och arbete. Caudron har rätt, sambandet är inte så starkt, men det finns ett samband och en politik för sysselsättningen i Europa som inte också tillgriper möjligheten att samordna skattesystemen för att vända den trend som vi har sett mot en hela tiden förvärrad arbetslöshet, är inte trovärdig. När vi talar om kapital och arbete borde det stå fullständigt klart att syftet inte är att skada de finansiella marknaderna. De finansiella marknaderna är av den största betydelse när det gäller den europeiska ekonomins funktion, konkurrenskraften, sysselsättningen. Därför uttalar sig kommissionen - och jag upprepar detta här i kväll - mot förslag om skatter på finansiella transaktioner, vilket för övrigt Noreau och Paasilinna har föreslagit. Vi tror inte att man skall försöka motverka verksamheten på de finansiella marknaderna genom att beskatta transaktionerna, men vi tror att man måste skapa, på en integrerad finansmarknad, ett normalt system för beskattning av kapitalinkomster. Detta är inte något problem. Det görs, och det görs, fru Lulling och fru Thyssen, samtidigt som man tar hänsyn till behovet att inte skada de europeiska finansmarknadernas konkurrenskraft. Det är av den anledningen vi agerar inom ramen för internationella organisationer som OSSE och G7-gruppen för att utsträcka principerna för såväl uppförandekoden som skatten på sparande, till beroende och associerade länder.
Alla länder, sade Fayot - och jag håller med honom - har blivit ett skatteparadis för alla andra länder. Därför riktar vi uppmärksamheten mot den gränsöverskridande beskattningen. Å andra sidan vill vi undvika att, vilket många av er har påpekat, bland annat Peijs - ineffektiva stater till slut tvingar effektiva stater att driva in skatterna. Därför måste man dra den fina gränslinjen i kampen mot den skadliga skattekonkurrensen, utan att man gör en höna av varje fjäder och utan att man slår ned på alla former av skattekonkurrens, även den som är lojal.
Jag gläder mig åt att parlamentet har insett värdet av denna paketstrategi, som gäller både företag och sparande, och av den anledningen måste jag också säga att, när det gäller beskattningen av företagen, så har vi redan tagit initiativ. När det gäller denna aspekt arbetar redan Lulling på något som inte är ett direktiv utan en uppförandekod och som har börjat fungera när det gäller sparandet. Förhoppningsvis kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid fram till ett direktiv. Kesteleijn-Sierens frågar för övrigt när artikel 12 i förslaget till direktiv om sparande skall träda i kraft. Hon säger att medlemsstaterna senast den 31 december borde anta övergångsreglerna och att de borde börja gälla från den 10 januari 2001.
Det har föreslagits från föredraganden Secchi och från flera andra håll att man borde gå utöver det här aktuella paketet. Jag instämmer helt i det som Randzio-Plath, von Wogau och andra har sagt. Detta är bara början, men jag hoppas att detta paket, även om det är ganska blygsamt, radikalt har förändrat klimatet när det gäller skattediskussionen i Europa. Nu kan vi äntligen tala om dessa frågor och hoppas på framgång. För två år sedan - det vet ni mycket väl - ansågs detta fullständigt orealistiskt. Vi måste gå vidare, från samordning till harmonisering, och här har vi kunnat notera skilda uppfattningar. Detta är en av de få punkter där åsikterna gått isär, något som jag tycker är fullständigt naturligt, eftersom det finns olika filosofiska och politiska visioner. En del ser det som något positivt att man förlorar den nationella självbestämmanderätten när det gäller skatterna, andra fruktar en sådan förlust. Vi har hittills arbetat på att förbättra samordningen så att alla bättre skall kunna utöva den suveränitet i skattefrågor som de har.
Angelilli anför att man måste agera inom gemenskapen för att sänka skattetrycket. Jag är övertygad om att detta är frågor som skall avgöras av de enskilda medlemsstaterna. Jag är också övertygad om att det skulle ligga i deras ekonomiers intresse och jag tror att samordningen av skattesystemen skulle göra det möjligt för samtliga, genom att täppa till vissa kryphål, vissa flyktmöjligheter, att sänka det totala skattetrycket. Formentini påminde om regionalpolitikens nödvändighet. Uppförandekoden erkänner denna nödvändighet och underkastar den dessutom vissa kontrollprocesser.
Låt mig göra ytterligare ett konstaterande, herr ordförande. Jag tyckte verkligen illa om att för två månader sedan behöva säga ett kort " nej" till begäran från detta parlament, som stöddes av en stor majoritet, att åter ta upp frågan om den skattefria försäljningen mellan länder i gemenskapen, men ni som har givit ett så kraftfullt stöd åt detta åtgärdspaket mot den skadliga skattekonkurrensen kan omöjligt undgå att inse att det skulle vara självmotsägande att stödja ett sådant förslag och samtidigt vilja hålla liv i de lokala skatteparadis som den skattefria försäljningen innebär.
Många har slutligen pekat på att euron driver på harmoniseringen eller skattesamordningen. Här måste jag säga att hittills har det inte varit på det viset. Låt oss tala klartext - hittills har förberedelserna inför euron inte tillåtit finansministrarna att koncentrera all energi, som vi hade velat, på att samordna skattesystemen, och därför går vi på sätt och vis nu mot strömmen, men jag tror det är sant att införandet av euron från och med nu kommer att främja den processen.
Ett allra sista påpekande. Jag tillhör dem som vill se att man kommer ifrån regeln om enhällighet när det gäller skattefrågor, även därför att - låt mig få säga detta - det skulle ge detta parlament en betydligt viktigare roll att spela när det gäller besluten. Tyvärr befinner vi oss ännu inte där, men jag vill stryka under hur det har varit möjligt, tack vare det nära samarbetet mellan parlamentet, framför allt dess utskott för ekonomi och valutafrågor, och kommissionen, att även med de nuvarande institutionella reglerna, få stöd av parlamentet - debatten i kväll bär vittne om detta - och att ge parlamentet så mycket och så öppen information som möjligt om det arbete som pågår.
Vi håller med andra ord på att skapa de förutsättningar som jag en dag hoppas skall institutionaliseras.
Jag tackar för stödet och tackar än en gång föredraganden Secchi och jag hoppas att vi skall få andra tillfällen att fördjupa debatten om dessa svåra men viktiga frågor.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skattebehandling av privata motorfordon vid permanent införsel till annan medlemsstat
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0217/98) av Watson för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till rådets direktiv om skattebehandling av privata motorfordon vid permanent införsel till en annan medlemsstat i samband med byte av hemvist eller vid tillfälligt bruk i en annan medlemsstat än den där de är registrerade (KOM(98)0030 - C4-0145/98-98/0025(CNS)).
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att gratulera er till den utmärkta anda med vilken ni presiderar över denna kvälls förhandlingar och ert ordförandeskaps lugna effektivitet.
Det finns inte en enda fråga inom politiken som inte börjar eller slutar med beskattning. Jag lägger i kväll fram ett betänkande om skattebehandling av privata motorfordon som flyttas permanent från en medlemsstat till en annan, i samband med byte av hemvist eller tillfälligt bruk i en annan medlemsstat än den där de är registrerade.
Detta förslag till direktiv har två mål. Det första är att uppdatera bestämmelserna i tidigare direktiv om skattebefrielse för fordon införda från en medlemsstat till en annan, och skattebefrielse på permanent införsel av personlig egendom från en medlemsstat till en annan. För det andra utvidgar förslaget till direktiv dessa bestämmelser till att omfatta problem som uppkommit i samband med tillämpning av de tidigare direktiven, och gör dem förenliga med den inre marknaden och förväntningarna på den fria rörligheten.
Vi vet att det finns hinder för den fri rörligheten för privatfordon, ofta i form av dubbelbeskattning. Detta utgör ett orosmoment för detta parlament eftersom människors fria rörlighet är ett kriterium för ett lyckat euroområde. Denna fria rörlighet hämmas av hinder för fordons fria rörlighet. Följaktligen välkomnar vi komissionens förslag. Vanligtvis omfattas inte fordonskatter av tillnärmningsbestämmelser på gemenskapsnivå. Detta har lett till skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller de skatter som påförs fordon. Förslaget till direktiv som ligger framför oss definierar grundreglerna för fordonsbeskattning när det gäller individer som flyttar mellan medlemsstater.
Den inre marknaden förhindrar användandet av gränsformaliteter för skatteuppbörd, men detta har lett till att vissa medlemsstater förvandlar skatt på tillverkning eller försäljning av motorfordon till registreringsavgifter eller inför nya skatter för att kompensera den sänkta mervärdesskatten. Mitt betänkande syftar till att försäkra att det inte finns något utrymme för dubbelbeskattning. De åtgärder som föreslås täcker två vittomfattande kategorier. För det första; när det gäller byte av hemvist är förslaget att medlemsstaterna inte bör påföra registeringsavgifter på bilar som förs in i deras territorium av personer som flyttar dit.
För det andra; när det gäller tillfälliga förflyttningar är syftet att skydda individens rätt att använda ett fordon tillfälligt i en annan medlemsstat än den där han eller hon bor. Det skulle finnas en rättighet att använda fordonet upp till sex månader under en tolvmånadersperiod. Ytterligare inslag garanterar eller inkluderar större frihet att använda hyrbilar i andra medlemsstater ände som de är registrerade i, och större flexibilitet för gränspendlare som använder bilar deras arbetsgivare tillhandahåller.
Vi försöker också att förbättra den bilateral kommunikationen mellan medlemsstaterna om tvister angående den hemvist som en person uppgivit. Det är förvånande och kanske deprimerande att det inte redan finns en lämplig kommunikation mellan behöriga myndigheter.
När det gäller subsidiariteten är målsättningen att ta fram gemensamma regler för befrielse från skatt på motorfordon i vissa fall i syfte att underlätta arbetskraftens rörlighet och förhindra dubbelbeskattning.
Jag föreslår tre ändringsförslag till detta förslag till direktiv. De är inte mycket mer än uppsnyggningsåtgärder. De ändrar inte karaktären eller styrkan i kommissionens förslag på något sätt, utan de strävar efter att stärka medborgarens rättigheter. Det första är att tillåta undantag från beskattning av ett fordon som skrotats eller förstörts, kanske efter en olycka. Det andra är, i händelse av överträdelser mot den lagstiftning som är aktuell, att låta medborgaren få rätt att flytta sitt fordon från en medlemsstat utan att betala skatt. Det tredje är helt enkelt för att få hela lagstiftningen att stämma överens med artikel 95 i fördraget.
Det viktigaste som jag har att säga till kammaren i kväll är att vi måste hindra medlemsländerna från att kringgå den inre marknadens lagstiftning och skymfa den inre marknadens andemening genom att ge nya namn till gamla skatter. Denna lagstiftning kommer att garantera rörelsefrihet för bilar och medborgare på den inre marknaden, den kommer att hjälpa biluthyrningssfirmor vilkas gränsöverskridande uthyrningsverksamhet har bestraffats, genom att medge bättre hantering av bilparken, och hjälpa konsumenten genom att minska skatten på biltuhyrning. Vår kollega Sindal talade i förra debatten om vikten av att ta itu med beskattning över gränserna. Det är ett litet steg i den riktningen.
Sammanfattningsvis är det bara två saker som är säkra i denna värld: döden och skatter. Liemannen slår bara till en gång. Detta förslag syftar till att garantera att samma sak gäller för skattmasen.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Vid första anblicken kan vår kollega Watsons betänkande verka helt och hållet tekniskt. Det räcker för övrigt med att se på de få talare som har anmält sig för att bli övertygad. När väl denna första känsla har gått över, märker man emellertid mycket snabbt att man berör en mycket betydelsefull punkt för det europeiska bygget: fri rörlighet för varor och personer och dess konsekvenser till följd av vissa skattemässiga bojor.
Sedan gränsformaliteterna försvann den 1 januari 1993 har emellertid flera medlemsstater uppfunnit nya skatter, särskilt för turistbilar. Dessa nya uttag utgör faktiskt en dubbel beskattning som strider helt mot våra principer. Jag välkomnar alltså med stor tillfredsställelse förslagen i betänkandet från vår kollega Watson. Det var verkligen viktigt att lagstifta i ett så känsligt ämne och att därigenom även göra allt för att undanröja de sista hindren för den fria rörligheten. Jag vill varmt gratulera föredraganden. Jag tillägger att det hade varit absurt att å ena sidan i kväll debattera behovet av att harmonisera skattepolitiken inom unionen och å andra sidan fortsätta att acceptera beskattningar som strider mot en av drivkrafterna och principerna för det europeiska bygget.
Även om jag gläder mig åt texten, måste jag ännu en gång fråga mig om det faktum att det alltid verkar lättast att komma överens om materiella ting än om personer och beskattningen av personer. Under de senaste veckorna har jag tagit starka intryck av de många problemen med dubbel beskattning som berör löntagarna, och dessa löntagare har kontaktat mig för att jag skall ingripa för att hjälpa dem att ta sig ur absurda och ofta mycket svåra situationer. När vi i morgon skall rösta om Watsons betänkande kommer dessa tiotal fall att lämna efter sig en bitter smak trots de svar som jag i dessa fall har fått från kommissionen. De har långt ifrån blivit lösta.
Kära kolleger! Europa går framåt och jag gläder mig åt det, men jag kan inte låta bli att ibland tycka att uppbyggandet sker lite avigt. Om hädanefter, efter det här direktivet och vårt betänkande, det kommer att bli lite mindre problem med att ??? man kan säga samma sak om den fria rörligheten för personer. Det är fortfarande svårt, och jag skulle vilja säga det i kväll, att kunna resa fritt för att finna arbete - och det är inte heller särskilt lätt - och detta trots de undertecknade och ratificerade fördragen samt direktiven. Det är verkligen beklagligt, för att inte säga beklämmande.
Herr ordförande! Det här förslaget för oss egentligen ytterligare ett steg närmare fri rörlighet för personer och i det avseendet är det helt säkert en länk i bygget av Europeiska unionen, men jag håller med kollega Caudron om att det kan göras mer inom det området. Även om det sedan januari 1993 inte längre förekommer några gränsformaliteter till införsel av personbilar i samband med flytt eller tillfällig användning i en annan medlemsstat, så har flera medlemsstater uppvisat tillräcklig uppfinningsrikedom för att ersätta de gränsformaliteter och tillhörande skatter som försvunnit med andra former av registreringsskatt. Medlemsstaternas uppfinningsrikedom får nu ett lämpligt gensvar i och med det här förslaget. Att å ena sidan främja rörligheten för personer i Europeiska unionen och å den andra hindra rörliga människor från att flytta tillsammans med sin älskade bil utan att betala extra skatt för det, det kan vi inte längre rättfärdiga. Kommissionens förslag sätter därför med rätta en gräns för den praxis som ofta är detsamma som dubbelbeskattning.
Herr ordförande! Min grupp kan fullständigt instämma i förslaget till direktiv, både med avseende på utgångspunkterna och på de lösningar som ges. Vi stöder därmed förslaget. Vi har själva inte lämnat in några ändringsförslag men vi kommer däremot att stödja föredragandens ändringsförslag som vi alla i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har antagit. Föredragandens ändringsförslag förtydligar förslaget på tre punkter och ger därmed större klarhet och rättssäkerhet och vem kan nu vara emot det?
Herr ordförande! Jag kan instämma med förslaget, men jag vill ändå säga detta: Jag hoppas att italienarna i kväll, herr kommissionär - jag vet inte om ni gillar fotboll eller inte - men jag hoppas att Italien i matchen mot Kamerun är lika framgångsrikt som ni är här i matchen i parlamentet.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag är mycket medveten om det påpekande som gjordes av Thyssen, och jag tror att vi här i kväll står inför ett fall av skadlig konkurrens mellan TV-sändningar och debatt i kammaren, en debatt om mycket viktiga frågor som den som behandlas i betänkandet från Watson, som jag vill tacka och som jag vill gratulera till det dokument som har utarbetats och de slutsatser som redovisas.
Watson har bedömt kommissionens dokument som ett logiskt och klokt förslag - det är alltid glädjande att få höra de adjektiven - som borde tillåta medborgarna i unionen att röra sig friare. Förslaget är, enligt kommissionen, ett viktig steg mot en inre marknad för ägarna och brukarna av privata fordon. Antagandet av förslaget borde kunna hjälpa till att lösa de problem som skulle kunna uppkomma för personer som byter bostadsort och flyttar från en medlemsstat till en annan och som tillfälligt vill använda ett fordon som registrerats i det land de kommer ifrån.
När det gäller ändringsförslagen 1 och 2 instämmer jag helt och fullt i innehållet. Kommissionen är i själva verket tacksam för förslagen och kommer att göra vad den kan för att de blir antagna.
När det gäller ändringsförslag 3, som hör till artikel 11 i förslaget, vill jag bara precisera att artikel 95 i fördraget redan i sig kan direkt tillämpas på all nationell lagstiftning, utan ytterligare preciseringar. Den direkta tillämpbarheten för artikel 95 i fördraget har bekräftats av en rättsordning som numera är väl konsoliderad av domstolen och därför är det synd att kommissionen inte kan acceptera ändringsförslaget. För det andra kan innehållet i artikel 11 i förslaget inte ändras genom att man inför en hänvisning till artikel 95. Av den anledningen verkar även ändringsförslagets användbarhet tveksam.
Jag gratulerar än en gång föredraganden och tackar er, herr ordförande.
Tack så mycket, herr kommissionär. Jag kan glädja er med att vår sammanträdestjänst just har upplyst mig om att Italien leder med 1-0 - vilket nu bekräftas av kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
System för mobil och trådlös telekommunikation (UMTS)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0221/98) av Camisón Asensio för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om samordnat införande av system för mobil och trådlös telekommunikation (UMTS) i gemenskapen (KOM(98)0058 - C4-0144/98-98/0051(COD)).
Herr ordförande! I sin resolution av den 29 januari 1998 om kommissionens två meddelanden om den vidare utvecklingen av mobil kommunikation uttrycker parlamentet sitt starka stöd för att Europeiska unionen skall ta på sig uppgiften att stödja detta så viktiga projekt: nämligen nervsystemet i 2000-talets globala samhälle.
Det var utan tvekan en politisk skjuts framåt och en kompromiss - som vi nu hoppas skall förnyas - inför det förslag till beslut som vi i dag har framför oss. I denna riktning går våra 11 ändringsförslag, i stort sett enhälligt antagna i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Å andra sidan verkar det logiskt att utnyttja succén med GSM för att stärka den europeiska ledande ställningen inom avancerad teknik och på de internationella marknaderna.
Detta förutsätter ett ömsesidigt samarbete, som innefattar både branschen och offentliga myndigheter, i ett ärligt försök att sätta individuella preferenser åt sidan och arbeta för en modell som går ut på öppen tillgång till nät och teknik, i stället för att genom patenterade system kontrollera marknader som, i det långa loppet, inte skulle kunna konkurrera i världen.
Med tanke på tidsbristen skulle jag vilja lyfta fram följande aspekter: ETSI har redan gjort stora framsteg i normaliseringsprocessen, och man har redan kombinerat teknik från konkurrenter. Trots att det mycket riktigt, återstår mycket arbete, väntar man sig att snabbheten i den tekniska utvecklingen i branschen gör att de första kommersiella tjänsterna mycket väl vara ute på marknaden år 2002.
För att medverka till detta är det hög tid att inleda processen för tillståndsgivning, eftersom operatörer och tillverkare behöver få rättslig säkerhet med tanke på de omfattande investeringar som det är frågan om. Förslaget innehåller de riktlinjer som är nödvändiga för att se till att nationella förfaranden och kriterier är förenliga med direktivet om tillstånd både på unionsnivå och i samarbetet inom Europeiska post- och telesammanslutningen.
Sammanfattningsvis, herr kommissionär, så välkomnar vi förslaget och vi tycker att det är helt i sin ordning att man avstår från att reservera tillgång till UMTS för de GSM/DCS operatörer som är verksamma i dag. De skall heller inte uteslutas principiellt. I förslaget behandlar man inte urvalskriterier för licenserna eller pris på de spektrumfrekvenser som är föremål för licensen - det är, hur som helst, inte dess syfte -, eftersom man måste respektera medlemsstaternas frihet i denna fråga.
Vi är för behovet av att säkerställa tillräcklig täckning i glesbefolkade områden, samt att ge kommissionen en mer betydelsefull roll i förhandlingar på internationell nivå, samtidigt som medlemsstaternas rättigheter på området för förvaltning av spektrum respekteras.
Vi hoppas på rådets goda vilja, vilket skulle innebära ett snabbt antagande av detta beslut, då vi befinner oss - det är nödvändigt att påminna om det - i en global strid och inför ett mycket brådskande ärende.
Vad gäller de presenterade ändringsförslagen skall jag bara göra två preciseringar: det finns ingen seriös vetenskaplig studie som stöder tanken om att användandet av hörlurar i mobil kommunikation skulle vara farligt, varför det skulle vara fel att skapa en onödig social oro; och vi befinner oss - låt oss inte glömma det - i en sektor - europeisk telekommunikation - som är helt avreglerad.
Jag skulle vilja avsluta med en lystring. Nästa världskonferens för radiokommunikation - CMR 99 - kommer att äga rum under den andra halvan av nästa år. I världen konkurrerar många tillämpningar från radiokommunikationssektorn om användandet av den knappa resursen som utgörs av det radioelektriska spektrumet, dessa applikationer har en avgörande vikt för ekonomin, för konsumenterna och till och med för människors säkerhet. På CMR kommer det att fattas rättsligt bindande beslut, som även kan påverka de bredspåriga mobila tjänsterna, det vill säga UMTS-sektorn.
Europeiska unionens medlemsstater förhandlar, på CMR, för sin egen räkning efter en avstämning med 28 andra europeiska länder, varför det finns ett uppenbart behov av att utarbeta gemensamma europeiska ståndpunkter. Det är följaktligen hög tid för samstämmighet i de europeiska ståndpunkterna inför CMR. Jag hoppas, herr kommissionär, att denna omständighet inte glöms bort.
Herr ordförande, herr kommissionär! Kommissionens förlag om att införa UMTS i Europa rör en extremt viktig teknisk utveckling av den mobila telefonin, en av de marknader som växer snabbast, en sektor där Europa har kunnat skaffa sig ett försprång genom att anta en gemensam GSM-standard före USA. När det gäller den nya UMTS-standarden visar sig i stället en större global samstämmighet än när det gällde GSM och man antar att framför allt de amerikanska operatörerna snabbt kommer att införa denna teknik och att de därmed kommer att konkurrera i Europa från och med den första fasen.
I och med införandet av denna nya standard skulle den europeiska industrin med andra ord kunna riskera att förlora de speciella konkurrensfördelar man hade med GSM. Förslaget att försena införandet av UMTS skulle dessutom vara mycket skadligt för den europeiska industrin, eftersom den i så fall skulle halka efter i konkurrensen.
Vi instämmer därför med kommissionens förslag och med en snabb tidsplan för att införa dessa nya tjänster och vi uppmuntrar, från utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, investeringar i utvecklingen av terminaler som passar den nya standarden.
Två punkter ligger mig särskilt varmt om hjärtat och de utgör ämnet för två ändringsförslag som föredraganden har upptagit; den första gäller icke-diskrimineringen mellan konkurrerande operatörer när det gäller tilldelningen av alla frekvenser i området 900, 1800 och 1900 MHz, för att tillåta dem att erbjuda såväl GSM- som UMTS-tjänster och garantera täckning av både städer och landsbygd på ett rättvist och konkurrenskraftigt vis; den andra är det politiska stödet till kommissionen så att den kan spela en pådrivande roll när det gäller fördelning och utnyttjande, från medlemsstaternas sida, av de nya frekvenser som reserverats för UMTS-tjänsterna.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Jag uppskattar det konstruktiva sätt på vilket Camisón Asensio och Europeiska kommissionen tagit sig an detta ämne. Kommissionen, särskilt kommissionären, har gått väldigt handlingskraftigt tillväga och har lyckats ena industrin i fastställandet av en europeisk standard för UMTS. Förhoppningsvis kommer Europa härigenom att kunna vara föregångare inom området mobiltelefoni. Mobiltelefonens frammarsch är imponerande. UMTS ger Europa chansen att upprepa framgångarna med GSM. UMTS ger många möjligheter till multimedietillämpning och det betyder egentligen slutet för den traditionella telefonen. Utvecklingen av systemet kan dessutom ge ett stort antal arbetstillfällen. En framgång är dock endast möjlig om det i ett tidigt stadium bringas klarhet i beviljandet av licenser och i tilldelningen av frekvenser. Det har jag två kommentarer om.
Herr ordförande! Det är mycket viktigt att man går mycket noggrant tillväga vid valet av mekanism för tilldelning av de sparsamma frekvenser som ställs till förfogande för UMTS. Med tanke på det har jag i en skriftlig fråga bett kommissionen att inleda en undersökning om vilken tilldelningsmekanism som skulle vara den bästa. Jag tror att kommissionär Bangemann redan i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har lovat att medverka till den undersökningen. Jag skulle vilja fråga kommissionären om han kan bekräfta att han nu verkligen skall genomföra undersökningen. Ett antal medlemsstater, bland annat Nederländerna, har börjat inrätta en marknad för UMTS. Jag skulle gärna vilja veta av kommissionären när vi kan vänta oss ett resultat av undersökningen eftersom jag tycker att det är viktigt att resultaten är klara innan medlemsstaterna väljer tilldelningsmekanism.
Herr ordförande! Förutom valet av tilldelningsmekanism - och nu kommer jag till den andra punkten - är det mycket viktigt, kollega Malerba har också sagt det, att medlemsstaterna mycket strikt tar hänsyn till principen om insyn och ickediskriminering vid tilldelningen av UMTS-frekvenser. Det bör förhindras att de operators som nu beviljas en UMTS-licens inte får någon möjlighet att utnyttja GSM- och DCS-frekvenser för UMTS-tjänster. Ett sådant förbud driver bara frekvensernas marknadsvärde i höjden och strider regelrätt mot principen om spectrum efficiency . Parlamentets utskott för ekonomi, valutafrågor och industripolitik antog ett ändringsförslag om detta med stor majoritet. Jag skulle gärna vilja veta av kommissionären vilka åtgärder han kommer att vidta mot medlemsstater som inte respekterar principen om ickediskriminering och utfärdar ett sådant förbud ändå.
Herr ordförande! I framtiden kommer UMTS att vara mycket viktigt för Europa. Men nu är larmnumret 112 det för medborgarna och användningen av larmnumret 112 i Europeiska unionen skulle egentligen ha varit infört för länge sedan. Jag har tagit upp det flera gånger och den 22 oktober förra året ställde jag en skriftlig fråga i ämnet som jag sedan upprepade i plenarsammanträdet. Jag vore tacksam om kommissionären kunde bringa klarhet på följande tre punkter. I vilka medlemsstater har larmnumret 112 inte införts? Av vilken anledning? För det andra, vilka åtgärder kommer kommissionären att vidta för att se till att medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser? För det tredje, skulle det inte vara nyttigt om åtminstone larmcentralernas personal kan kommunicera på de tre språk som användarna av 112 måste kunna i den aktuella medlemsstaten? Jag skulle uppskatta om kommissionären kan svara mig på det.
Herr ordförande! GSM-systemet har givit europeiska tillverkare en världsledande ställning och gjort det möjligt för EU-länderna att bygga ett heltäckande mobilnät. Det har begränsningar, det klarar t.ex. inte av den höghastighetsöverföring av multimedia som krävs för Internet via mobiltelefon, vilket här konstaterades - därför UMTS.
Nu är det dock viktigt att både EU och medlemsstaterna spelar en aktiv roll för att främja utvecklingen av det nya systemet, så att det blir en lika stor framgång för Europa som GSM. Det lär visserligen dröja flera år innan de första nya tjänsterna når marknaden, men det är helt riktigt som kommissionen anser att vi nu skall slå fast den rättsliga ramen så att de enorma investeringar som behövs för utbyggnaden kan göras - större investeringar än någonsin tidigare.
Vi vet att det är viktigt att medlemsländerna går in för en gemensam standard och kan uppträda gemensamt på nästa möte som International Telecommunications Union kommer att hålla i höst, och där besluten kommer att tas. Kommissionen har ju inte rösträtt där. USA kanske för fram fyra standarder som leder till att deras marknad är splittrad. Vi behöver en enhetlig standard för att vi skall ha likadana möjligheter i hela unionen.
Det har talats en hel del om licensbevillningen. Jag hoppas att andra länder kan göra som Storbritannien som föregår med gott exempel och snart tänker börja bevilja licenser så att vi faktiskt når målet att senast år 2002 ta det nya systemet i bruk enligt kommissionens tidtabell. Licensbevillningen har också debatterats här i dag. Jag tycker att det är viktigt att man ser till vilka konsortier som vill göra anspråk på en licens, och att man inte tar sådana som saknar krediter och möjligheter att bygga upp. I stället skulle man kunna se över ett royaltysystem som så småningom ger dem möjlighet att betala.
Viktigt är också den öppna process som här betonades. Vi har en standard, sedan kan vi dela på patenten. Vi behöver en konkurrens om de bästa tillämpningarna. På det sättet får konsumenterna tillgång till nya tjänster och nya produkter.
Herr ordförande, herr kommissionär Bangemann, ärade kolleger! Hur ofta har vi inte talat om en revolutionär utveckling i samband med telekommunikation! Som så ofta förr avser detta konstaterande även de förändringar som vi kan vänta oss av den trådlösa och mobila telekommunikationen. UMTS klarar nu av dataöverföring på upp till 2 megabyte per sekund och en språkkvalitet som uppnår ISDN-standard. UMTS utgör också en marknad för mobila multimediatjänster.
Här måste vi emellertid ta hänsyn till de väsentliga framgångsfaktorerna. Alltså gäller det att dela upp de nödvändiga frekvensspektrumen på ett förnuftigt sätt på operatörerna. De totala tekniska kostnaderna för UMTS är också förknippade med höga investeringskostnader, och ändå vill vi alla att slutpriset skall utformas attraktivt för kunden. Därför måste vi försöka att hålla kostnaderna för licensavgifter, stöd och övriga kostnader så låga som möjligt. Annars uppnår vi inga tillfredsställande marknadsvillkor i Europa och får enorma konkurrensnackdelar.
Låt oss betänka situationen i den globala konkurrensen. Japan kommer redan vid slutet på 1999 att påbörja förstadierna för UMTS. Om dessa förstadier skulle utvecklas till de facto -standarder, så skulle operatörerna på den inre marknaden få rätta sig efter det. Denna fara måste vi absolut motverka genom egna aktiviteter.
Å andra sidan - och det säger också kollega Camisón Asensio i sitt betänkande - kan Europa emellertid ta ledningen både tekniskt och strategiskt på detta område. Vår fördel är just det bevarade samarbetet vid standardiseringen, som bör tjäna som förebild för teknisk lagstiftning på andra områden, jag tänker då i första hand på bussdirektivet.
Herr ordförande! Låt mig först tacka föredraganden. Vi har tillsammans med honom på mycket kort tid kunnat förbereda en mycket viktig åtgärd - i huvudsak gemensam och baserad på samma grundlinjer. Jag tror att diskussionen i dag också har visat att det inte finns några olika positioner mellan parlamentet och kommissionen i principiella frågor.
Jag skulle vilja påminna parlamentet om, att vi för gott och väl ett halvår sedan, när vi senast ägnade oss åt UMTS, fortfarande stod inför den situationen, att ett beslut om ETSI ännu inte hade fattats, och att läget var mycket oöverskådligt - det är det minsta man kan säga. Vi lyckades emellertid få denna nya standard för den tredje generationen av mobil telekommunikation till stånd på relativ kort tid, med en bred konsensus från alla deltagare. Det är en mycket viktig framgång, som man inte kan värdera högt nog.
På ett halvår har vi nu företagit detta nödvändiga rättsliga skydd, och jag tror att vi kommer mycket snabbt till den ekonomiska användningen, som naturligtvis inte längre är beroende av åtgärder från de politiska auktoriteterna, utan där måste marknadsdeltagarna ta vara på sina chanser. Jag hyser dock inget tvivel om att den europeiska industrin kan bevara den ledande position som vi har uppnått med GSM, vilken ju inte bara står sig på den europeiska marknaden, utan över hela världen.
Detta är vi eniga om. Vi har också redan talat en del om enstaka frågor. Jag skulle vilja gå in på de enstaka frågorna och ännu en gång påpeka att vi inte kan anta alla ändringsförslag. Detta beror till viss del på att ändringsförslagen upprepar saker eller tar upp saker, som till exempel hälsoskyddet, som vi redan har behandlat tillräckligt mycket på andra ställen, och inte behöver behandla igen vid det rättsliga skyddet av UMTS.
Vi antar i varje fall sju ändringsförslag i oförändrad form: 1, 2, 3, 5, 8, 9 och 11 samt ändringsförslag 7 i princip och delvis nr 6. De återstående sex ändringsförslagen kan vi inte godkänna, men det är - som sagt - egentligen bara enstaka frågor.
Alltså till dessa enstaka frågor, som van Velzen ännu en gång framförde. Det är alltid ett nöje att svara på dessa frågor. Det är förmodligen därför som han ställde dem så många gånger. Jag har redan behandlat dem i utskottet och vid andra tillfällen. Jag går emellertid gärna in på dem ytterligare en gång i dag.
Vad beträffar utauktioneringen av frekvenser, så sade jag nyligen i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik att det bara är en metod, och naturligtvis har vi, kan vi och kommer vi att samla erfarenheter, För detta behöver vi inte uppdra att en studie görs, och vi kommer i ett meddelande till parlamentet i grova drag att föreslå hur de olika möjligheterna kan utnyttjas, för att vi skall nå fram till en förnuftig frekvenspolitik.
Vi är också fullständigt på det klara med, herr Malerba, att vi måste ta mycket stor hänsyn till radiofrekvenserna. Detta var mycket bättre vid den förra konferensen än vid den förrförra, och jag är helt säker på att omröstningen mellan medlemsländerna och kommissionen blir ännu bättre vid konferensen nästa år, och såtillvida kommer vi att kunna gripa tillbaka på värdefulla resurser.
Vad gäller ändringsförslag 7, som går tillbaka på artikel 3.4 - det frågade van Velzen ännu en gång - så kan vi i princip rösta ja till den. Den hör till listan som jag läste upp tidigare. Ändå skulle vi vilja lägga till orden " i överensstämmelse med den befintliga gemenskapsrätten" , för att tillsammans med de nuvarande rättsliga föreskrifterna, hänvisa i synnerhet till direktivet för godkännande och direktivet om konkurrens vid mobilradio.
Ändringsförslag 6, som vi delvis bifaller, bör bedömas på liknande sätt, med hänvisning till gällande gemenskapsrätt. Vi anser emellertid att det inte är nödvändigt med en mera uttrycklig hänvisning till principen om öppenhet och icke-diskriminering, eftersom detta är en entydig del av gemenskapsrätten. Man kan uttrycka mycket på ett överdrivet sätt, och därigenom blir det inte klarare.
Även frågan om nödnumren och deras omsättning i praktiken har jag redan svarat på en gång, herr van Velzen. Med tanke på tiden och den följande diskussionen skulle jag vilja överlämna denna uppställning till er. Jag har redan förklarat alltsammans för er, och jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte upprepar allt ännu en gång här. Eller vill ni att jag gör det? Jag kan göra det, det är inga problem för mig, men jag tycker att det kanske är slöseri med tid.
Därmed har jag gått in på de väsentliga frågorna som har ställts. Ännu en gång som avslutning på vårt förslag. Jag kom att tänka på ytterligare en sak, herr Rübig, det finns ingen fara att vi eller de företag som arbetar i Europa kan vara tvungna att anpassa sig efter japanska normer. Tvärtom! Alla japanska normer som vi känner till så här långt och även restriktionerna från MITI-ministeriet och postministeriet tyder på, att Japan kommer att överta den norm som valts ut av oss eller av ETSI. Det beror delvis på att vi vid detta utarbetande av normerna kan gå tillbaka på samarbetet med japanska och även amerikanska företag, så att det redan från början var betydligt mer än bara en europeisk norm.
Ni ser alltså att vi har goda möjligheter att inte bara upprepa framgångarna med GSM, utan kanske till och med överträffa dem. Vi kommer i flera samtal, framför allt med den amerikanska industrin och den amerikanska förvaltningen, att hänvisa till att UMTS inte är en tvångsnorm som kommissionen eller parlamentet och rådet har föreslagit, utan som alltid enligt vår goda tradition har utarbetats av industrin. Det är en norm som var och en kan men inte måste ansluta sig till. Vi bör visserligen för den beslutande politikens skull, i konsumenternas intresse och för att få en så enhetlig marknad som möjligt, och därmed och framför allt genom överkomliga priser se till att en sådan norm också får det verkningsfält som den förtjänar. Det betyder att alla är välkomna att tillämpa den, och den måste också övertyga med därmed förknippade fördelar. Det är en bra politik, som har lett fram till mycket på detta område, och jag tackar parlamentet för dess stöd.
Herr kommissionär, kan ni garantera att vi kan börja med licenseringen nästa år?
Det beror naturligtvis på om vi har ansökningar. Det är inte absolut nödvändigt. Om så är fallet, och om vi har godkänt det som föreligger här, då finns det inga ytterligare rättsliga hämskor.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Transporter av kärnavfall
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalande från kommissionen om transporter av kärnavfall i Europeiska unionen.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentariker! Den 30 april fick kommissionen information från de franska myndigheterna som pekade på att ett avsevärt antal fall hade registrerats i vilka transportbehållare för kärnavfall till upparbetningsanläggningen i La Hague överskred gränsvärdet på 4 becquerel per kvadratcentimeter för beta-gamma-kontamination.
Med tanke på att vissa berörda transportbehållare kom från tyska kärnkraftverk inleddes brådskande och mer detaljerade undersökningar, inte bara av Frankrike utan även av Tyskland.
Kommissionen stod i kontakt med de behöriga franska och tyska myndigheterna för att följa resultaten av dessa undersökningar som ännu inte är avslutade. Man måste inse att medlemsstaterna är ansvariga i första hand för tillämpningen av gemenskapens direktiv, och att kommissionen inte skall försöka ingripa för att uppfylla sin roll som fördragens väktare förrän en medlemsstat misslyckas med att vidta de åtgärder som detta ansvar innebär.
Den första åtgärd som vidtogs av de behöriga myndigheterna när den aktuella situationen blev känd bestod i att omedelbart ställa in transporterna av kärnavfall från kärnkraftverken i avvaktan på en fullständig granskning av situationen och vidtagandet av lämpliga extra säkerhetsåtgärder för att garantera en korrekt tillämpning av den europeiska lagstiftningen på nationell nivå.
Det framgår tydligt av de resultat som nu finns tillgängliga att varken personal eller befolkning har utsatts för strålning utöver de gränsvärden som har fastställts på gemenskapsnivå. Varje exponering till följd av kontamination som kom från transportbehållarna skulle faktiskt bara motsvara en bråkdel av de gällande gränsvärdena.
Man kan dra den slutsatsen att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna handlade på ett ansvarsfullt sätt för att rätta till situationen så snart som problemen hade identifierats. Kommissionen å sin sida håller kontakt med de berörda medlemsstaterna. Vidare har frågan diskuterats vid ett sammanträde med den ständiga arbetsgruppen för säkerhet vid transport av radioaktivt material den 16 maj, och de lärdomar som man har vunnit genom analys av situationen har vidarebefordrats till medlemsstaternas ansvariga myndigheter.
På nuvarande stadium föreslår kommissionen ingen extra åtgärd. Men som redan har noterats är åtgärder i syfte att garantera en korrekt tillämpning av Europeiska unionens lagstiftning under utarbetande i de berörda medlemsstaterna. För övrigt bekymrar sig kommissionen för de omständigheter som var ursprunget till den upplevda situationen, även om korrigerande åtgärder verkar ha vidtagits skyndsamt.
När de fullständiga resultaten av de undersökningar som görs på nationell nivå har delgivits kommissionen, kommer denna följaktligen att med allt erforderligt snabbhet genomföra en övergripande studie av situationen som den är inte bara i Frankrike och Tyskland, utan i alla medlemsstater som kan tänkas vara berörda.
Herr ordförande! Herr kommissionär, offentligheten har den senaste tiden snappat upp att vi inte bara svettas, när vi arbetar här, utan att också castor-behållare svettas. Genom dessa svettningar från castor-behållarna hamnar faktiskt människorna i fara. Ni har sagt att det alldeles bestämt inte är någon fara. Detta stämmer inte helt och hållet. Om de hot spots , där detta svettvatten koncentreras, kommer i beröring med mänskliga kroppsdelar, är dessa människor faktiskt i fara. Några arbetar ju där, och andra bevakar castor-behållarna. De svettas för övrigt inte för att de bevakas. Alltså finns en reell risk.
Det märkliga i hela denna historia är emellertid att offentligheten först nu har fått veta något om castor-behållarnas svettningar, medan dem som har hanterat castor-behållarna har känt till detta länge, och har mätt detta länge. Nu frågar jag er, herr kommissionär: ni kan väl inte vara helt okunnig om detta! Ni har en ständig arbetsgrupp. Ni diskuterar transport! Här finns en absolut gemenskap med informationssammanhang. Jag kan föreställa mig mycket, men att kommissionen inte skulle veta någonting om vad driftbolagen har uppmätt, eller att COGEMA har byggt in de extra anordningarna, för att de tillbakaskickade varorna skall renas, allt detta skulle kommissionen inte veta något om? Ja, kanske är ni helt okunnig om detta! Men det kan jag inte föreställa mig.
Därför skulle jag vilja veta mer exakt: Vad visste kommissionen vid vilken tidpunkt? Om jag ser på ert nya meddelande om denna ständiga arbetsgrupps arbete, då står det mycket vagt här, att det inte finns någon risk, eftersom incidenterna och olyckorna skulle vara få till antalet, och har begränsade följder. Ursäkta, men vilka olyckor och vilka incidenter var det med castor-behållarna? Jag anser att här har vi den avgörande säkerhetsluckan. Här fanns det uppenbarligen några, som visste något, men som inte delade med sig av sina kunskaper till offentligheten.
Då uppstår naturligtvis den konkreta frågan: Om det nu fanns sådana här kunskaper, vad gjorde de politiskt ansvariga åt saken? Ignorerade de detta medvetet, och vilka slutsatser måste de nu dra av detta? Det får inte vara så att de låtsas som om kommissionen i maj plötsligt får denna kunskap, som en jungfru sitt barn.
Vad i synnerhet beträffar industrin: jag vill inte, eftersom vissa bestsellers grasserar för tillfället, absolut citera Lenin, men ordspråket " Förtroende är bra, kontroll är bättre" passar mycket bra i det här sammanhanget, eftersom nedtystandet av säkerhetsproblem och olyckor just inom atomindustrin står på föredragningslistan. För mig är just nu atomindustrin, som har varit medvetna om castor-behållarnas svettningar sedan flera år, inte längre någon trovärdig förhandlingspartner. Jag kräver att kommissionen ser till att kontroller, enhetlig standard och en anmälningsplikt införs när det handlar om transport av radioaktivt avfall.
Slutligen är det återigen ett exempel på att det inte finns någon absolut säker slutförvaring av radioaktivt avfall. Det forslas fram och tillbaka över gränserna. Jag kräver att kommissionen agerar i medborgarnas intresse, och inte som medhjälpare åt atomindustrin, som försöker bedriva en energipolitik som går emot en majoritet av Europas befolkning! Det är ett hus byggt på lösan sand, en koloss på lerfötter. Därför kan jag absolut inte begripa, att det sägs om ett viktigt åtgärdsområde i ert meddelande, som jag just har citerat, att säkerhetsfrågan inte diskuteras utifrån riskerna och befolkningens rädsla, utan enbart utifrån synvinkeln: Hur skall vi klara av att skapa större acceptans? Nej, kommissionen skall tjäna medborgarna, och inte enskilda industrier!
Tillåt mig försöka dämpa saker och ting en aning. Jag välkomnar detta uttalande från kommissionären. Vi har att göra med en industri som är hårt reglerad, en av de hårdast reglerade industrierna i Europa, och vi måste beakta det faktum att i motsats till vad min kollega sade, läckte inte innehållet i dessa behållare. Vi talar om en mindre ytkontamination, och jag manar till att vi inte låter denna fråga anta orimliga proportioner. Genom att väcka oro förvärrar vi allmänhetens rädsla för dessa frågor utan anledning och överdrivet. Det är sant att om en industri är hårt reglerad, är den skyldig att informera allmänheten, likväl som myndigheterna, och man kan nog hävda att den bör vara som Caesars maka, det vill säga fullständigt klanderfri, och bör vidta alla åtgärder för att informera människor om situationen.
Vad jag förstår har det varit en del yttryck för bot och bättring när det gäller verket i Tyskland och transportorganisationen. Även om de inte bröt mot anmälningsplikten, beroende på att kontamineringsvärdena inte var så höga - och jag välkomnar kommissionärens påpekande om detta - skulle det ändå ha varit bättre om all information hade offentliggjorts beroende på att mer information, inte mindre, är bättre för att återställa och etablera allmänhetens förtroende för kärnkraftsindustrin.
Jag skulle vilja peka på BNFL-anläggningen i Sellafield i Förenade kungariket, som en industri som har ansträngt sig att driva frågan om öppenhet och insyn till den grad att de har förvandlat sin anläggning i Sellafield till en turistattraktion. Det anser jag vara en stor bedrift och ett steg i rätt riktning.
Den verkliga frågan i detta fall är: Var allmänheten utsatt för fara? Nej. Var teknikerna och den berörda personalen utsatta för fara? Jag tror inte det. Kan vi lära oss något av detta? Ja - vi behöver mer insyn. Det är en fruktbar slutsats av denna händelse. Men framför allt, låt oss inte låta överdrivet alarmerande när det gäller detta. Andra industrier har betydligt värre exempel på svårigheter, vilka inte ges samma uppmärksamhet som allt som har att göra med ordet " kärnkraft" . Jag anser att det är beklagligt. Jag välkomnar alltså uttalandet och jag hoppas att vi inte kommer att låta det hela anta orimliga proportioner.
Herr ordförande! Jag tycker att kommissionär Orejas svar är mycket otillfredsställande. Han säger: Vi kommer inte att vidta några kompletterande åtgärder just nu, medan två medlemsstater, Frankrike och Tyskland, tillkännagivit ett totalförbud mot transport av radioaktivt avfall. Då säger kommissionen: Vi gör inget alls, medan det finns tretton andra medlemsstater av vilka vissa har att göra med liknande problem. Titta efter vad vi alla frågar i den gemensamma resolution ni har framför er. Jag tänker inte räkna upp allt som vi frågar kommissionen om för att förbättra situationen för då överskrider jag min talartid. Men se på punkt 4, 7, 8, 11 och fortsätt så. Saker som vi verkligen vill veta av kommissionen. Får vi kanske ett svar på det? Frågor som vi ställer i en gemensam resolution till kommissionen för att ta sig an problemet.
Jag måste säga att det är en allvarlig skandal att det ges så lite information om den här typen av transport och hälsoriskerna i samband med den. Jag har redan sagt att två medlemsstater stoppat transporterna men även Nederländerna borde göra det. Nu visar det sig nämligen att kärnkraftverken i Borselen och Dodewaard, i mitt eget land, transporterade sitt avfall till La Hague och Sellafield, med samma risker. De tunnor som det radioaktiva avfallet transporterades i har visat sig ha en alldeles för hög strålnings- och smittonivå. Alltså borde även transporterna i mitt land, i Nederländerna, stoppas så länge oklarheterna är så stora. Det räcker dock inte. Herr ordförande! Det är ändå utomordentligt oroande att sådana saker förtigits under så lång tid. Därför är det mycket viktigt att det kommer mer öppenhet och mer kontroller med avseende på radioaktiva transporter. Kommissionen måste så snart som möjligt lägga fram en plan om det och presentera den för vårt utskott. Havsbottnen i närheten av Sellafield med radioaktivt avfall och duvorna runt upparbetningsanläggningen måste enligt tysk lag märkas som smittade med radioaktivt avfall. Då tycker jag den diskussionen verkar vara mer än nödvändig.
Herr ordförande! Jag kan inte uttala mig om transporter av kärnavfall utan att tala om Sellafield, som Chichester nämnde. De dagliga utsläppen från kärnkraftverket i Sellafield uppskattas nu till nio miljoner ton kärnavfall. Den ansökan BNFL nyss gjorde till den brittiska regeringen om ökade utsläpp i området är ännu en obehaglig episod i den pågående sagan om Sellafields och Thorps kärnkraftverk.
Jag finner kommentarerna som fälldes denna vecka av en vetenskapsman, dr Sue Lon - BNFL: s chef för drift och teknik - att Förenade kungariket har ett förflutet när det gäller säkerhet som skulle klara den noggrannaste granskning ganska beklämmande. Om BFNL hade ett så fläckfritt förflutet inom området folkhälsa och allmänhetens säkerhet, varför har då humrar längs med vissa delar av östkusten kontamineringsnivåer som är 247 gånger högre än vad som var fallet så sent som 1993? Får jag tala om för de experter som Chichester har nämnt, som säger att industrin är hårt reglerad, att Titanic var det mest reglerade fartyget i världen och det sjönk. Om Sellafield sjunker kommer vi alla att sjunka med det. Om den brittiska kärnkraftsindustrin är en sådan idealmodell, varför går inte BNFL med på att låta Europeiska kommissionen att självständigt utvärdera dess verksamhet och de befogenheter som kommer av Euratomfördraget? BNFL-chefens kommentarer när det gäller detta ligger på gränsen till det extraordinära.
Mot bakgrund av det faktum att kärnkraftverket i Dounreay nu är stängt, på grund av de risker för folkhälsan som verksamheten där utgjorde, får Irländska sjön inte användas som dumpningsplats för kärnavfall från Sellafieldanläggningen. Obestridlig statistik visar tydligt, sedan uppförandet av Thorp-anläggningen, en kraftig ökning av koncentrationen av radioaktivt material i alger på Irland. Detta observerades av institutet för skydd mot radioaktiva ämnen år 1994, exakt ett år efter att britterna beviljat BNFL deras licens, vilken bär ansvaret för det miljökaos som vi nu har fått på halsen.
Herr ordförande! Jag märker att den föregående talaren har lärt sig läsa, men inte att sluta läsa.
Vi har nyligen fått bevis på hur Pakistan och Indien med hjälp av smuggling, bedrägeri, stöld och bestickning fått tillgång till material för framställning av kärnvapen. Jag påstår inte att ett kärnkraftverk är en atombomb, men kärnkraftlobbyn i Europa deltar i samma hemlighetsmakeri och offentliga ljugande som har varit kännetecknande för de nya kärnvapenstaterna när de har skaffat sig tillgång till bomben. Jag skulle önska att medborgarna i Europa kunde lita på dem som driver kärnkraftverk så att kärnkraftverken inte skulle framkalla fara för medborgarna.
Grundproblemet är att det i kärnkraftverken produceras använt bränsle. Det är en slutprodukt som saknar förvaringsplats. Därför måste det fraktas fram och tillbaka och det är möjligt att allt använt kärnbränsle i Europa i dag ligger på fel ställe med tanke på slutförvaringen och att det hela måste transporteras fram och tillbaka. Därför måste man kräva att kommissionen vidtar snabba åtgärder så att man så småningom skulle kunna förbereda sig för kärnavfallets slutförvaring.
Herr ordförande! Det skulle ha gjort kommissionen gott att läsa sina egna dokument, till exempel dokumentet av den 3 april 1996, Kommission, nr 11. Där står det ordagrant, att utsidan av förpackningen - kallad " bränsletransportbehållare" - kontamineras i vatten. De har alltså vetat det sedan 1996, och de vill nu behandla oss som idioter och säger att det bara har vetat det sedan i april! För övrigt finns det ett working paper nr. 4 från den tekniska kommittén 996 6 96, där man lägger fram detaljerade förslag om detta ämne, där även AIO: s safety series har haft inflytande, som för övrigt har ett nära samarbete med kommissionen.
Om ni nu talar om för oss här att gränsvärdena bara har överskrids ytterst lite, då måste jag fråga er, tror ni att vi är helt dumma i huvudet? Vi har gränsvärden på 4 Becquerel/cm2 , och vi har uppmätt kontamination på 50 000 Becquerel. Ni har nämligen väntat så länge under den förhoppningen, att industrin skall lösa problemet. Det är bara det att kontaminationen har stigit. Den har inte minskat, utan ökat från år till år! Det är punkt nummer ett.
För det andra har man ju över huvud taget inte konstaterat om kontaminationen förekommer vid frakten i vattenbassänger. För i vattenbassängen måste även andra isotoper än kobolt och cesium förekomma. Vi har emellertid endast funnit kobolt och cesium. Hur är det med de andra isotoperna? Det kan också ha andra orsaker. Dessa är ingalunda fastställda eller efterforskade.
Sedan skulle jag vilja som påminnelse citera något för er ur Euratomdirektivet, nämligen artikel 3 i direktiv 92/3/Euratom. Här står uttryckligen: " De transportförfaranden som är nödvändiga för transporten skall motsvara gemenskapsbestämmelserna och de nationella bestämmelserna, och överensstämma med de gällande internationella överenskommelserna för transport av radioaktiva ämnen." Nu måste det väl stå i upphävandet: Om den ansvariga myndigheten på nationell nivå inte kan kontrollera det - och det har ni ju vetat sedan flera år - då måste ju ni uppfylla er övervakningsplikt! Ni är lagens väktare! Hela denna skandal har ju ändå bara uppstått genom indiskretion, och inte tack vare er! Det är ju egentligen en skandal i sig. Att nu bagatellisera detta och till råga på allt säga, att transportarbetarna eller den medföljande personalen inte är utsatta för någon fara, det är ju nästa fördummande av folket! Alla vet ju mycket väl att om jag bär en dosimeter, kan den ju naturligtvis inte visa något, om det är en alfastrålare! Men om det nu exempelvis blåser ned från en transportbehållare genom luften, och den stackars polisen som springer bredvid, eller transportarbetaren får det på sig, då får han naturligtvis svåra strålskador! Det är bara det, att han aldrig kan bevisa det! Nu är min fråga till er: Vilka slutsatser drar ni av detta? Kommer ni äntligen att ställa protokollen från den ständiga arbetsgruppen till vårt förfogande och de studier, som i flera år har betalats med pengar från gemenskapens kassa? Kommer vi att få se dessa studier någon gång? Det är absolut nödvändigt att kontrollera företagarens tillförlitlighet, för med denna tillförlitlighet är tillståndet för drift av kärnkraftverk förknippad. Denna tillförlitlighet finns ju inte mer. Ni måste dra tillbaka tillstånden! Det är läget! Och allt annat som ni vill säga till oss, stämmer inte! Läs era egna dokument!
Herr ordförande! Säkerhetsfrågan för de europeiska medborgarna i samband med transport av kärnavfall är naturligtvis av stor betydelse. Frågan kan emellertid bara betraktas som en detalj av ett sammanhängande och ytterst allvarligt problemkomplex. Så länge frågan om mellan- och slutförvaring inte är löst, bör alla aktiviteter för att ta nya kärnkraftverk i drift eller åter ta gamla anläggningar i drift avböjas. Som vi ser det bör Europeiska unionen göra allt för att uppnå en avveckling av kärnkraften, och därför gynna alternativa energikällor i ökad utsträckning.
Europeiska unionen hade här möjligheten att föregå med gott exempel. Säkrandet av transport av kärnavfall är ju ingenting annat än behandlingen av ett symptom på en allmän osund utveckling. Det är viktigt! Särskilt viktigt skulle det emellertid vara att behandla problemets kärna, och ställa in alla former av ytterligare främjande av kärnkraften.
Jag skulle vilja säga till Chichester att i Storbritannien har Caesars maka strulat till det för sig! Dounreay har stängts av kärnkraftsinspektionen. Vi har i Sellafield en situation som jag bara kan beskriva genom att säga att vi väntar på en spektakulär kärnkraftsorgasm när som helst nu, eftersom det där finns en depå som misstänks kunna explodera vilken sekund som helst.
Hur som helst anser jag att dagens debatt är läglig, mot bakgrund av situationen i Tyskland, där järnvägsarbetare, polismän och även kärnkraftsmotståndare har blivit utsatta för bestrålning. Faktum är att situationen i Tyskland var så allvarlig att chefen för den tyska polisstyrkan hotade att åtala både det tyska miljödepartementet och ledningen för de tyska kärnkraftverken för vållande av allvarlig kroppslig skada. Dessa arbetare utsattes för strålningsvärden som låg tretusen gånger över de tillåtna värdena. Behållarna var inte säkra och inte tillräckligt testade. Förra året hade en fjärdedel av behållarna som sändes med järnväg från Tyskland till Frankrike inte blivit ordentligt rengjorda och var kraftigt förorenade. Detta har pågått i omkring 13 år.
Naturligtvis är detta bara möjligt inom en industri som kärnkraftsindustrin som är skyddad och höljd i dunkel av hemlighetsmakeri. Det är nästan omöjligt att kontrollera och ställa någon till svars för förflyttningarna av radioaktivt material. Industrin har haft kännedom om radioaktiv kontamination under transporter till Förenade kungariket och Frankrike sedan 1980. Industrin var medveten om att behållarnas delar var osäkra, och riskabla och jag har fått veta att när det gäller de mindre behållarna, som transporterades till Sellafield, hade deras ändamålsenlighet, säkerhet och effektivitet aldrig testats.
Kan jag få säga något som jag hoppas att kommissionen kommer att notera? Detta material måste uppbearbetas och lagras, inte vid leveransplatsen långt borta i Skottland eller England, utan lagras och uppbearbetas så nära produktionsplatsen som möjligt. Kan jag även få säga till kommissionen att den nu måste inse allvaret i denna fråga? Vi kommer att få ytterligare en chans till det när vi debatterar transporter av kärnmaterial, när kommissionen anser det lämpligt att lägga fram sin rapport för utskottet för transport och turism.
Ärade ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Den korrekta tillämpningen av de rättsliga föreskrifterna - både de europeiska och internationella - måste nu säkerställas. Objektiva kontroller och öppenhet måste genast uppnås, och om missförstånd skulle uppstå måste detta omedelbart få rättsliga följder. Kollegan har redan talat om Lenin. Jag tror, att vi bör rikta vår uppmärksamhet mot Östeuropa, och försöka att genomföra säkerhetsstandarden där så fort som möjligt. Därav mitt krav: Vi behöver så snabbt som möjligt fastställa största möjliga gemensamma nämnare för säkerhetsstandarden i Europa, och entydig förstärkning av informationspolitiken.
Herr ordförande! Herr kommissionär, när jag lyssnade på era förklaringar, mindes jag hur kommissionens ordförande Santer förra året från denna plats ropade, full av entusiasm: " Låt oss göra denna union till en hälsounion." Just hälsoskyddet av den europeiska befolkningen har försummats vid transporterna av kärnavfall, för annars skulle det inte kunna vara så, att transportarbetare, vaktpersonal och även människor, som har protesterat mot dessa transporter, har utsatts för strålning. Till detta kommer, att det vid dessa transporter bara handlar om mellantransporter och mellanförvaring, eftersom det ännu inte finns någon slutförvaring av kärnavfall. Forskningen går vidare, men vi hittar ingen lösning.
Det är nödvändigt att inte bara ha enhetliga säkerhetsbestämmelser, utan också genomföra dem, för, herr kollega Chichester, när Caesar sade, att hans fru måste höjas över alla misstankar, var det med de orden han inledde skilsmässan, eftersom hans fru hemlighöll saker för honom, som hände i hans eget hus. Det är precis detta det handlar om! Det är omöjligt, att man hemlighåller saker för människorna, att kommissionen, företagen och medlemsländerna inte har fri tillgång till all information, och kan lämna denna information vidare till medborgarna.
En rad medlemsländer har avstått från möjligheten att utvinna ström ur kärnkraft. Även genom dessa medlemsländer passerar transporterna, eftersom något annat inte vore möjligt av geografiska skäl. Jag kan verkligen inte se något skäl till varför människorna skall utsättas för fara, och jag anser, att de pengar som vi spenderar på Euratom, nu bör användas till att bestämma säkerhetsnormer, som kan gälla för alla kandidatländer, för att uppnå en säkerhet i Europa, för säkerhet är något odelbart, och vi kan inte skjuta skulden från den ena sidan till den andra!
Herr ordförande! Jag tror att vi faktiskt är här i kväll för att tala om kärnkraftsindustrin, men efter att ha hört kommissionärens inledande svar anser jag att det är rimligt att säga att det inte är adekvat och att det verkligen har sina brister i seriositet och tillmötesgående. Vi förväntar oss faktiskt mer av kommissionen när vi råkar ut för incidenter som denna.
Dessa senaste avslöjanden om de höga strålningsnivåer som man funnit i behållare och materiel som används till transporter av kärnavfall, är olyckligtvis ännu ett exempel på hur kärnkraftsindustrin skjuter sig själv i foten. När skall de någonsin lära sig? Allmänhetens bräckliga förtroende för den tekniska kompetensen och industrins ansvarstagande försvinner återigen ut i tomma intet. När skall industrin lära sig att de för att behålla allmänhetens förtroende och stöd, och för att ha något hopp om att få verka i framtiden, måste tillämpa högsta möjliga säkerhetsstandard med en uthållighet och entusiasm som kan mäta sig med vem som helst.
Det är min personliga uppfattning att om industrin vill ha en framtid på lång sikt i ett klimat som är rättsligt och ekonomiskt stabilt, måste den ta lärdom av det som har hänt i det förflutna och verka med öppenhet och insyn och visa högsta möjliga omsorg om allmänhetens säkerhet. Några av resolutionerna, måste jag säga, är en överreaktion på den senaste incidenten, som jag tekniskt sett inte tror är så allvarlig som en del människor vill få den att verka. Jag måste dock medge att jag faktiskt uppskattade Bloch von Blottnitz debattinlägg!
Det finns en del saker som man måste lära av detta. Lärdom som återfinns i de resolutioner som vi ser här i kväll. Först av allt måste en brådskande allmän undersökning genomföras: det är absolut nödvändigt. Alla eventuella problem eller överträdelser som uppdagas måste omedelbart rättas till. Ny standard måste fastslås på europeisk nivå för kontroll, och bedömning av säkerheten under transporter, och följaktligen en ny uppsättning enhetliga normer för verksamheten över hela Europa.
Slutligen anser jag att kommissionen och de inblandade medlemsländerna har en skyldighet att försäkra att åtgärder vidtas mot eventuella skyldiga som uppdagas under undersökningen. Låt oss hoppas att detta är droppen som får bägaren att rinna över, och som får den envisa och skygglappsförsedda kärnkraftsindustrin som vi ser den i dag att öppna ögonen. Till slut kanske den kan se ljuset.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentariker! Tillåt mig att göra ett första påpekande. Det är en ära för mig att vara här i dag och att delge er kommissionens hållning om kontamination av transportbehållare för kärnavfall.
Bjerregaard skulle gärna ha varit här i dag med er - hon är den kommissionär som är behörig i frågan - men, som ni säkert vet har hon i dag ett ytterst viktigt rådsmöte i Luxemburg, vilket var vad man på vårt språk kallar ett " jumboråd" om " Miljö och transport" .
Jag skall kort svara på ett antal punkter, men kan vara säkra på att jag kommer att förmedla era frågor redan i morgon bitti. Jag har noterat alla frågor som ni har ställt och det sätt på vilket ni formulerade dem. Bjerregaard kommer att besvara dem antingen skriftligt eller muntligt.
Jag skulle först vilja säga att kommissionen är mycket lyhörd för detta problem och att den helt och hållet instämmer i de uttalanden som har gjorts av några av er, särskilt det sista inlägget av Bowe, och även andra, t.ex. av Chichester om nödvändigheten av att informera allmänheten. Han hänvisade till ordförande Santers intresse för hälsofrågor. Det är faktiskt ett av kommissionens viktigaste bekymmer, sedan början av dess mandatperiod för tre och ett halvt år sedan. Hur skulle vi kunna undgå att vara oroade av problem som detta?
För att försöka svara Lange och Bloch von Blottnitz måste jag först säga er att man inte vet hur många gånger gränsvärdena för kontamination har överskridits vid tidpunkten för exponeringen. Gränsvärdena avser en icke fixerad kontamination, dvs. en som kan överföras genom att man torkar ytan, och därmed kan överföras till personer i kontakt med denna yta. Man vet emellertid sedan en viss tid tillbaka att en kontamination som är omöjlig att överföra vid tidpunkten för avsändningen kan omvandlas genom naturliga processer under transporten så att den vid ankomsten inte är fixerad. Transportbehållarna för kärnbränsle är övertäckta under transporten för att förhindra kontakt med personer och varje sköljningseffekt som orsakas av regn.
Dessutom måste förekomsten av en omfattande icke fixerad kontamination under transport följas av en dekontamination så snart som möjligt efter upptäckt. Man måste räkna med ett visst antal fall av denna typ, utan att man emellertid kan lägga fram en siffra. I detta fall verkar det dock ha förelegat ett kommunikationsfel mellan operatörerna som upptäckte kontaminationen och de ansvariga myndigheterna. De senare var alltså inte helt medvetna om omfattningen av det problem som uppkommit till följd av denna kontamination, inte heller om möjligheten att dess effekter dolde behovet av striktare procedurer. Dessa aspekter bör naturligtvis bli föremål för kompletterande åtgärder, särskilt på nationell nivå.
Som svar på en del av den fråga som ställdes av Lange skulle jag även vilja säga honom att en rapport som skrevs 1985 av Internationella atomenergiorganet erkände uttryckligen möjligheten av uppkomsten av en icke fixerad kontamination på ytan på transportbehållare under transport, t.o.m. om denna kontamination hade torkats av före avsändningen. Många länder inom Europeiska unionen, liksom kommissionen, bidrog till denna rapport. Ansvaret för att tillämpa gemenskapens direktiv vilar emellertid i första hand på medlemsstaterna, och kommissionen kände inte till den eventuella omfattningen av kontaminationsproblemen med transportbehållare för kärnavfall, som kan hänföras till detta fenomen, innan den informerades om situationen i Frankrike av de ansvariga franska myndigheterna den 30 april 1998.
Till slut vill jag säga till Fitzimons att jag lyssnade med stort intresse på hans inlägg, liksom till de inlägg som gjordes av Seppänen och andra. Det finns frågor som, om jag har förstått saken rätt, inte exakt berör transportproblemen. Jag skall ändå förmedla dem som de andra till Bjerregaard. Vad beträffar Morris säger jag helt enkelt att det klart och tydligt framgår av de tillgängliga resultaten att varken personalen eller befolkningen har utsatts för strålning som överskrider de gränsvärden som har fastställts på gemenskapsnivå och att all exponering till följd av kontaminationen som kom från transportbehållarna endast skulle motsvara en liten bråkdel av de gällande gränsvärdena.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentariker! Det var vad jag kan säga i dag. Tillåt mig slutligen att åter betyga att vi är särskilt lyhörda för de problem som vi just har erinrats om. Som jag sade kommer jag att omedelbart förmedla era frågor till Bjerregaard, som kommer att vara i stånd att ge er fullständiga svar.
Jag ser att det är fyra ledamöter som har bett om att få ordet för mycket korta frågor. Jag ber ledamöterna att ta hänsyn till att Oreja är här som ställföreträdare för en annan kommissionär, och att det kommer andra tillfällen då man kan fråga rätt kommissionär.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja ställa två frågor, som jag skulle vilja att ni vidarebefordrade till den ansvariga kommissionären.
För det första: När får vi protokollen från den ständiga arbetsgruppen? För det andra: Kommer anmälningsplikten för transportörerna och transportföretagen att införas någon gång? Här finns det nämligen inget direktiv. För det tredje skulle jag vilja tala om för er att det är just vid ankomsten som graden av kontamination är så hög, inte vid avresan.
Herr ordförande! För ett år sedan i april i fjol skickade vi från utskottet för transport och turism tillbaka en rapport till kommissionen, för övervägande även av rådet, om transport av kärnmaterial per flyg. Vi väntar fortfarande på att utskottet skall få tillbaka denna rapport. Det är en brådskande fråga och jag ber därför kommissionen att göra förfrågningar om när denna rapport kommer att presenteras för utskott för transport och turism.
Herr ordförande! När kommer parlamentet att få möjlighet att läsa protokollen från den ständiga arbetsgruppen " kärnsäkerhet" , om de inte kan ställas till förfogande genast? Jag är gärna beredd att komma till kommissionen på måndag morgon och läsa igenom protokollen där.
Javisst. Jag är dock inte i stånd att ge korrekta svar, och jag vill inte ge vaga svar. Det är inte min funktion här. Det skulle inte ha någon mening.
Den respekt som tillkommer parlamentarikerna hindrar mig från att här säga allmänna saker. Men ni kan vara förvissade om, och särskilt Lange som frågade om han på måndag få se protokollen från sammanträdena, att senast i morgon kl. 9.00 på morgonen kommer Bjerregaard att informeras fullständigt om alla frågor som har ställts här, frågan om den ständiga arbetsgruppens protokoll, frågan om ett direktiv, etc. och jag hoppas att ni redan 24 timmar senare kommer att få svar från Bjerregaard på det ena eller andra sättet.
För min del kan jag inte gå längre, just av respekt för parlamentet och dess ledamöter.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
5. Manöverorgan på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (
| sv |
Begäran om upphävande av parlamentarisk immunitet: se protokollet
| sv |
Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 12 februari 1999.
Meddelande från ordföranden
Herr ordförande! Låt mig som företrädare för min grupp och även för Österrikes socialdemokratiska grupp få tacka för ert deltagande beträffande lavinkatastrofen i Tyrolen. Jag vill också göra en kommentar beträffande arbetsordningen. Det här är, som ni sade, den värsta lavinkatastrofen i Österrike sedan andra världskriget, men givetvis har även andra alpregioner i EU drabbats, i Italien och i Frankrike liksom i icke EU-medlemsstaten Schweiz. I Österrike håller man i Nationalrådet i dag en tyst minut för de drabbade. Jag anser att även Europaparlamentet bör hålla en tyst minut till minne av dem som har drabbats av denna lavinolycka i Galtür.
Jag vill här passa på att lägga fram ett önskemål - ett önskemål som riktar sig till kommissionens företrädare - om att man ställer medel till förfogande ur budgeten för 1999, närmare bestämt från budgetposten B4-330 för katastrofskydd och miljökatastrofer, för att hjälpa de drabbade regionerna. Snabb hjälp är dubbel hjälp. Jag tackar för det!
Tack så mycket, fru Stenzel. Jag tror att kommissionen har noterat detta. Vid denna typ av katastrofer brukar inte parlamentet hålla någon tyst minut, helt enkelt för att de tyvärr är så vanliga i Europa, och Europa är så stort att vi skulle bli tvungna att göra det många gånger. Men jag har ingenting emot att godta ert förslag. Om ledamöterna anser det lämpligt så ber jag om en minuts tystnad.
Parlamentet höll en tyst minut.
Jag har också de senaste dagarna tagit emot klagomål från några ledamöter angående beslutet att ställa in de möten som var planerade till i måndags. Jag vill kort förklara beslutets exakta innebörd och de motiv som ledde fram till det.
För det första vill jag framhålla att Europaparlamentet inte stängde sina dörrar. Det var öppet hela måndagen och de oumbärliga minimitjänsterna var garanterade för att ta hand om ledamöter och besökare som kunde komma. Ett exempel på det är att vice ordförande Imbeni kunde hålla ett möte med en delegation italienska jordbrukare i parlamentets lokaler.
För det andra tror jag också att det är lämpligt att komma ihåg att Europaparlamentet inte är behörigt att garantera den allmänna ordningen i sina omgivningar, utanför sina byggnader. Det är de belgiska myndigheterna uppgift, och det var de som beslutade att isolera det område som omger gemenskapens institutioner.
För det tredje: Eftersom de av de belgiska myndigheterna fastställda bestämmelserna inte garanterade den nödvändiga personalen för att mötena i de parlamentariska utskotten skulle kunna hållas som var tänkt - vilket ni vet bättre än jag kräver en hel apparat med tjänstemän, tolkar etc -, verkade det bäst att ställa in dessa möten. Detta beslut fattades av generalsekreteraren i ständig kontakt med mig, med mitt uttryckliga godkännande och efter att ha rådgjort med den behöriga kvestorn för säkerhetsfrågor.
Slutligen måste det också stå klart att de demonstrerande organisationerna inte vid något tillfälle krävde att tas emot av det ena eller andra organet i Europaparlamentet. Däremot krävde de jordbrukare som deltog i demonstrationen i Strasbourg under den senaste sammanträdesperioden att få bli emottagna i parlamentet och jag tog själv emot dem tillsammans med ordförande Santer, ordföranden i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Colino, och kommissionär Fischler och vi hade ett möte på nära en timme.
Vid detta tillfälle var målet för demonstranterna rådet och inte parlamentet, och därför krävde de inte att bli mottagna. Om de hade krävt detta hade vi naturligtvis tagit emot dem, utifrån de möjligheter som fanns, men vi hade officiellt tagit emot vilken delegation som helst.
Således fattades beslutet, rätt eller fel, utifrån praktiska svårigheter att ta sig hit och utifrån försiktighet, och innebär hur som helst inte någon typ av respektlöshet eller attack mot rätten att demonstrera eller att framföra sina politiska ståndpunkter till parlamentet, vilka alltid tas emot i parlamentet då de kommer från medborgarna.
Herr Nassauer har ordet.
Herr ordförande! Har jag verkligen uppfattat er rätt, att den belgiska staten har talat om för er, Europaparlamentets ordförande, att de inte kan garantera vår säkerhet under sammanträdena i denna byggnad?
För det andra: Var i arbetsordningen står det att sammanträden som har sammankallats av parlamentet eller dess organ kan ställas in av generalsekreteraren i samförstånd med ordföranden? Är det inte en uppgift för presidiet eller det ansvariga utskottet?
Applåder
För det tredje: Tycker ni verkligen att Europaparlamentet efter påtryckningar i form av varningar om en demonstration bör avstå från sina sammanträden och ställa in sin politiska verksamhet? Vore det inte rimligare att parlamentet som sådant förde en dialog med demonstranterna, i stället för att bara slå igen sina portar?
Applåder
Jag skall besvara era tre frågor, herr Nassauer.
Vad gäller den första frågan sade inte de belgiska myndigheterna till oss om vi kunde hålla mötena eller ej. Vad de sade var att de skulle isolera området, vilket skulle förhindra att de allmänna transportmedlen - tunnelbana, tåg och bussar - skulle kunna nå detta område, och att det skulle finnas tre vägar in för bilar. Under dessa omständigheter insåg vi att vi inte skulle kunna garantera att mötena i utskotten, vilket är den enda verksamhet i parlamentet som har ställts in, skulle kunna äga rum med medverkan från de nödvändiga tjänstemännen och tolkarna.
Beträffande den andra frågan hör hur som helst detta beslut, som meddelades av generalsekreteraren men godkändes av mig, till de befogenheter som ges ordföranden enligt artikel 19 i arbetsordningen - och i vilken anges att jag har alla nödvändiga befogenheter för att säkerställa att alla parlamentets överläggningar genomförs på ett korrekt sätt, och således också i dess utskott -. Om jag inte är säker på att dessa utskottsmöten kan genomföras under goda förutsättningar, för att jag inte kan garantera att det finns tolkar och nödvändiga tjänstemän, är det min plikt att säga det till generalsekreteraren som ställer in dessa möten.
Vad gäller den tredje frågan så ställdes inte verksamheten in på grund av demonstrationen utan på grund av att de belgiska myndigheterna hade beslutat inhägna området kring de europeiska institutionerna - inte enbart parlamentet, utan också kommissionen och rådet - genom åtgärder som försvårade möjligheterna att ta sig till parlamentet.
En rad ledamöter har begärt ordet. Jag vill inte förhindra någon från att tala. Jag vill bara påpeka en sak: rådet företräds i dag, inte av Verheugen som på grund av sjukdom inte kunde komma, utan av Volmer, som också har uppdrag i Förbundsdagen, och att ju mer vi nu alltså använder tiden till denna fråga desto mindre tid får vi till föredragningslistan.
Herr ordförande! Beträffande en separat men relaterad fråga: i eftermiddags då jag klev in i denna byggnad pågick det något slags demonstration alldeles vid ingången till denna kammare. Man höll på att sätta upp en väldig banderoll - det spelar ingen roll vilket syftet var. Jag har tidigare skrivit till er, herr ordförande, och erhållit ett svar från kvestorskollegiet i vilket man säger att demonstrationer av detta slag vid ingången till detta parlament inte skall tillåtas. I eftermiddags ägde en sådan demonstration rum. Skulle man kunna försäkra mig om att om vi inte kan upprätthålla ordningen på gatorna i Bryssel, vi åtminstone kan göra detta i parlamentsbyggnaden?
Herr Perry, tyvärr var det våra egna ledamöter som demonstrerade. Jag antar att du inte begär att jag skall be gendarmeriet att skingra dem. Fem ledamöter var inblandade och vi ansåg att det var bättre att låta demonstrationen äga rum än att gagna deras sak genom att skingra dem.
Jag anser inte att vi bör fortsätta denna diskussion. Jag ser att sex personer har begärt ordet. Jag är mycket ledsen men vi måste fortsätta med godkännande av protokollet från förra sammanträdet.
Justering av protokoll
Protokollet från fredagen den 12 februari har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! Jag vill bara säga att mitt namn inte finns med på närvarolistan från det sammanträdet, det är förmodligen ett misstag. Jag var nämligen där och jag minns också att jag undertecknade. Det här förvånar mig mycket, och jag ber er därför att notera att jag var närvarande fredagen den 15 februari.
Vi skall genast kontrollera det.
Herr ordförande! Jag vill göra en kommentar, eller snarare be er om en sak, beträffande sidan 7 i den tyska versionen av protokollet från sammanträdet den 12 februari 1999. Jag syftade i mitt inlägg där på att det kommande betänkandet av Waisen även bör hänskjutas till budgetkontrollutskottet. Jag vill be att ni rent officiellt ser till att vi får ta del av det betänkandet på budgetkontrollutskottets sammanträde den 15-16 mars. Vi behöver konsultera detta, vi behöver det för en eventuell bearbetning med tanke på det kommande förfarandet om ansvarsfrihet. Jag förklarade att budgetkontrollutskottet är det utskott som på ett sakligt sätt kan ta konsekvenserna av denna fråga. Den är i högsta grad relevant för utskottet. Därför ber jag att vi skall få handlingarna i tid till vårt nästa sammanträde.
Applåder
Fru Theato! Jag litar på att expertkommittén lämnar sin rapport måndagen den 15 kl. 17.00 och så snart som översättningarna är färdiga - jag hoppas att det är klart dagen därpå, eftersom man kommer att arbeta övertid -, kommer de att skickas till utskottet. Ordförandekonferensen har beslutat att grupperna, angående denna rapport, kan inge sina egna lösningar, men att utskottet naturligtvis kommer att få rapporten för behandling av de frågor som ännu inte är avgjorda.
Herr ordförande! Jag begärde tidigare ordet angående protokollet. Det verkar som om generalsekreteraren och den tillförordnade generalsekreteraren på avstånd kan se de demonstrerande jordbrukarna bättre än vad ledamöterna här kan göra.
Jag skulle vilja återkomma till sidan 1 och till det inlägg jag gjorde, för jag tycker att det återgavs på ett mycket elliptiskt sätt. Det står att ni enligt min mening fattade ett rättsligt sett olämpligt och dåligt anpassat beslut, det beslut som Theato, ordföranden i budgetkontrollutskottet, syftade på. Jag skulle vilja att protokollet nämner att jag, genom att stödja mig på artikel 5 i bilaga 5, framhöll vikten av att det är budgetkontrollutskottet som skall få expertgruppens rapport, och att mitt inlägg inte presenteras i denna mycket elliptiska form, trots att det bara rör sig om ett protokoll.
Herr Fabre-Aubrespy! Avskriften av ert inlägg skall kontrolleras och om nödvändigt rättas till.
Protokollet justerades.
Föredragningslista
På begäran av några politiska grupper har följande förändringar av föredragningslistan föreslagits:
Onsdag:
kl. 15.0-16.00 - vilket redan kommer att bli 15.20-16.00 -: uttalanden av rådet och kommissionen om gripandet av Abdullah Öcalan och nödvändigheten av en politisk lösning på kurdfrågan; -kl. 16.0-16.30: uttalande av rådet om vägran att godkänna förslaget till avtal med Sydafrika som kommissionen har framlagt; -kl. 16.30.20.30 och 21.0-24.00: föredragningslistan förändras på följande sätt: kommissionens meddelande om konkurrens inom sporten och åtgärder inom konkurrenspolitiken stryks, andrabehandlingsrekommendation om registreringsbevis för motorfordon och deras släpfordon (A4-0033/99) (föredragande: Bazin) behandlas på begäran av utskottet för transport och turism enligt förfarandet utan debatt och införs därmed på torsdagens lista med omröstningar.Fru Breyer har ordet.
Herr ordförande! I enlighet med artikel 129 i arbetsordningen begär vi i Gruppen De gröna att Grossetêtes betänkande skall återförvisas till utskottet. Jag kan ge följande motivering: Jag tycker inte att vi skall rösta om betänkanden där förfallodatumet redan har passerat. Kommissionen håller redan på att ta fram ett nytt förslag, kommissionen har också talat med flera av parlamentets ledamöter och uttryckligen påpekat att det redan finns en överarbetad version här. Jag tror inte att det är någon idé att rösta om ett betänkande som inte längre är aktuellt. Jag tror att vi i så fall bara gör oss löjliga. Vi har nog med arbete för att inte behöva göra ett sådant sisyfosarbete. Därför ber jag att betänkandet återförvisas till utskottet. Vi skulle också kunna fråga kommissionen om det igen. Där kommer man att bekräfta att man inom kort kommer att lägga fram ett nytt förslag, och att det därför inte är meningsfullt att besluta om ett betänkande här som inte längre är aktuellt.
Herr ordförande! Jag tycker inte att ni går tillväga på rätt sätt. I artikel 129 står det klart och tydligt: " ...kan begära återförvisning till utskott vid fastställandet av föredragningslistan, innan debatten inleds..." Vi har inte inlett debatten ännu, och vi har om jag har förstått saken rätt fastställt föredragningslistan. Jag vill än en gång påpeka att även utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik på sitt senaste sammanträde förespråkade att denna fråga inte skulle tas upp på föredragningslistan, eftersom det redan finns ett nytt förslag från kommissionen.
Jag uppmanar er därför - överlämna ordet till kommissionen igen. Det är verkligen förskräckligt att vi skall debattera en fråga här som har blivit alldeles obsolet. Därför vill jag uppmana er att låta detta förslag bli föremål för omröstning!
Fru Breyer, läs artikeln noggrant. Artikeln gör det möjligt för er att begära återförvisning till utskott under tre förutsättningar:
För det första: vid fastställandet av föredragningslistan, vilket inte är nu. Nu fastställer vi inte föredragningslistan, vi bara förändrar den.
För det andra: innan debatten inleds. När debatten skall inledas kan ni lägga fram ert förslag.
För det tredje: innan slutomröstningen.
Men inte i detta ögonblick, eftersom vi inte håller på att fastställa föredragningslistan utan enbart godkänner några förändringar, så som vi har gjort.
Gripandet av Abdullah Öcalan och kurdfrågan
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om gripandet av Abdullah Öcalan och behovet av en politisk lösning på kurdfrågan.
Volmer har ordet för rådet.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag är glad över att jag i dag för första gången har möjlighet att tala inför parlamentet. Tyvärr är det ett beklagansvärt ämne vi skall ta upp här i dag. Efter de turkiska myndigheternas gripande av Öcalan och statsgemenskapernas brist på förmåga eller möjligheter att finna en internationell lösning på hur han skall kunna ställas inför rätta, har det i nästan alla europeiska länder skett en upptrappning av våldet med döda, sårade och stora materiella skador som resultat.
Vi vill starkt fördöma allt våld. Det går inte att acceptera att man löser politiska problem - hur allvarliga de än må vara - genom att utöva våld. Sedan den lavinartade utvecklingen av det allvarliga läget diskuterar man nu på olika nivåer i alla europeiska stater och även inom Europeiska unionen hur man kan bidra till en lösning av konflikten i sydöstra Turkiet. Ni, mina damer och herrar, har själva tagit del av unionens gemensamma förklaring av den 22 februari 1999. Protesterna ökar och efter PKK-kravallerna i Europa ifrågasätter man utrikespolitiken. Jag anser att det är befogat. Vi får inte glömma att de senaste dagarnas oroligheter är förgreningar av den konflikt som i första hand råder i våra Nato-partners och en dag även EU-partners land Turkiet, och att det är där den har sina rötter.
Det är dessutom mycket i de senaste dagarnas diskussioner som har att göra med den tankemässiga ordningen. Låt mig försöka bidra till denna. Det stämmer enligt mig att PKK har skaffat sig dåligt anseende genom sina terroristiska och våldsamma metoder. De har också skaffat sig dåligt anseende när det gäller uppgiften att företräda den kurdiska befolkningens legitima intressen. Men Öcalans PKK skulle garanterat inte ha haft den roll och maktställning de har i dag, om det inte vore för det aktuella tillståndet hos vår partner Turkiet, där man ständigt oroar sig för ett ifrågasättande av den territoriella integriteten.
Därför är PKK, med sina målsättningar och metoder, till viss del ett symptom på en djupare problematik. Just därför kan de inte vara legitima exponenter av de kurdiska intressena eller godtas av oss som en konfliktpart. Tvärtom, genom de urskillningslösa våldsdåden har PKK ständigt försämrat sitt anseende som en politisk kraft. Risken för att de väcker sympatier för den kurdiska frågan bland stora delar av den europeiska allmänheten, har blivit oöverskådlig. PKK har i stor utsträckning bidragit till att Turkiet i dag uppfattar så gott som varje tecken på etnisk identitet som ett hot mot den statliga enheten och den territoriella hållbarheten. En förutsättning för att Turkiet i framtiden skall kunna tillgodose de legitima anspråken från de etniska grupperna och särskilja dem från terroristiska hot är att denna rädsla minskar. Det som utgör ett rejält hinder för en sådan process är att en våldsbenägen grupp som även utövar våld i Europa framställer sig som företrädare för legitima kurdiska intressen.
Om vi verkligen vill komma vidare i den här frågan måste vi ha mod att bidra till sanningen, och vi bör ha kraft att bidra till försoning. Första steget på vägen är att visa modet att under vänskapliga former säga sanningen, även om den är obekväm eller kommer olägligt. Jag anser att man för det första måste erkänna att det finns en kurdisk fråga. För det andra, att den bara kan lösas i Turkiet. För det tredje, att vi skall inleda en dialog med Turkiet om hur frågan kan lösas på bästa sätt.
Vi är av den uppfattningen att alla folk och etniska grupper har rätt till kulturellt oberoende och i viss mån även till en självförvaltning på området. Men denna rätt måste tydligt åtskiljas från rätten till statligt oberoende, ur vilken separatismen kan härledas. Denna åtskillnad mellan kulturellt oberoende och statlig separatism har under förhandlingarna i Rambouillet varit nyckeln med hjälp av vilken kontaktgruppen har försökt bidra till en fredlig lösning. Denna åtskillnad verkar även vara nyckeln till en lösning på andra regionala konflikter.
Vi hoppas att den turkiska regeringen i samband med Öcalans gripande tar tillfället i akt, och att man inser skillnaden mellan statlig separatism och kulturellt oberoende. Man kan också argumentera utifrån ett folkrättsligt perspektiv. Folkens självbestämmanderätt innebär inte automatiskt en statsbildningsrätt, men å andra sidan får minoriteternas rättigheter, till exempel rätten till kulturellt oberoende inte tillbakavisas och hindras, på grund av en befogad eller obefogad rädsla för separatism. Vi hoppas kunna inleda en dialog med Turkiet, som kan leda till positiva resultat. Vi har uppmuntrats i detta genom några kommentarer från Turkiets sida. Turkiets president Demirel har bland annat gjort ett positivt uttalande beträffande amnesti för de PKK-soldater som lägger ned sina vapen.
Turkiets vice premiärminister Ecevit har uttalat sig mot dödsstraffet. Det turkiska parlamentet har lagt fram ett lagförslag som innebär en viss regionalisering av Turkiet. Det är positiva tecken som vi vill anknyta till för att uppnå ett hållbart resultat såväl för den turkiska staten som för den kurdiska minoriteten. Vi säger tydligt: Turkiet har ett rättmätigt intresse av att bevara den statliga integriteten. Vi kommer att stödja dem i det. Å andra sidan har kurderna ett helt legitimt intresse av att deras kulturella oberoende kan utvecklas. Även den ståndpunkten stöder vi. Vi kommer att diskutera dessa olösta frågor med den turkiska regeringen. Förutsättningarna för en dialog är bättre än förr, då man från olika håll lovade Turkiet att de kunde bli fullvärdiga medlemmar i Europeiska unionen, bara de uppfyllde de standarder som fastställdes i Köpenhamn för EU: s samtliga anslutningskandidater. Där handlar det i synnerhet om standarder på området demokratisering och mänskliga rättigheter.
Även debatten - och tillåt mig här gå in på den inrikespolitiska situationen i mitt land - om stärkandet av medborgarskapsrätten i Tyskland har lett till en avsevärd förbättring av samtalsförbindelserna med Turkiet, för om man anser att problemen med flyktningar och asylsökande måste lösas där orsakerna till flykten finns, då förutsätter det först och främst en förbättring av samtalsförbindelserna med Turkiet. I det sammanhanget fyller den tyska debatten om en förändring av medborgarskapsrätten en viktig funktion. Jag hoppas att man i Turkiet lägger märke till den möjlighet som den aktuella situationen innebär och att man genom att lösa kurdproblemet med demokrati, mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter som rättesnöre kommer att ta ett steg närmare Europa.
Applåder
Herr ordförande! Tiden är kort så låt mig för den skull ansluta till det som rådets ordförandeskap sagt och endast än en gång understryka att kommissionen fullständigt håller med om det uttalande som rådet antog i måndags. I det uttalandet upprepades, i övertydliga ordalag, fördömandet av terrorn, men det gäller både Turkiets agerande mot extremism om de i det avseendet överträder lagen och kurdernas aktioner, såsom vi tyvärr har fått uppleva dem med anledning av gripandet och överföringen av Öcalan till Turkiet. För det andra, likaså av respekt för Turkiets territoriella integritet som inte hör hemma i den här diskussionen, ett önskemål och en uttrycklig begäran till Turkiet att följa de konventioner som även Turkiet har anslutit sig till, med avseende på en oavhängig och rättvis process samt på den misstänktes rättigheter och försvar.
Slutligen, även uppmaningen att inte låta det förbli vid motstånd mot terroristisk verksamhet, vari vi självklart i sak borde stödja Turkiet. Vi accepterar ju inte terror i våra egna länder heller. Man borde alltså inte begränsa åtgärderna till detta utan även på nytt vilja undersöka om det nu kan sökas en fredlig lösning utan våld för det som har kommit att kallas kurdfrågan. Att erkänna att det finns en sådan fråga är början till en lösning.
Vi säger också tillsammans med rådets ordförandeskap att det inte handlar om att endast rikta kritik mot Turkiet. När det gäller respekten för mänskliga rättigheter, så har varken rådet eller kommissionen sparat sin kritik mot Turkiet i det avseendet. Kurdfrågan är i sig naturligtvis enormt komplex och invecklad med många och omfattande återverkningar. Jag skulle i ljuset av det än en gång vilja be om uppmärksamhet från er, herr ordförande, och ert parlament för de förslag som Europeiska kommissionen tidigare har lagt fram för att försöka hjälpa till att förbättra situationen i sydöstra Turkiet, och särskilt den socialekonomiska underutvecklingen där, med hjälp av Meda-program till förmån för just den regionen, i vetskapen att terror i regel finner en god grogrund på socialt underutvecklade platser. Kurdfrågan är naturligtvis i sig inte en ekonomisk fråga, men den bör ändå tas upp parallellt med politiska åtgärder för att söka en hållbar lösning för de berättigade anspråk som den kurdiska gemenskapen har med avseende på respekt för kulturell identitet och minoriteters rättigheter.
Herr ordförande! Vid varje tillfälle då vi hittills har tagit upp kurdfrågan, har Turkiet svarat med att det i första hand är ett turkiskt problem och i andra hand en fråga om terrorism. De senaste dagarnas och månadernas händelser och i synnerhet de demonstrationer som nyligen ägde rum runt om i Europa har visat att det är en internationell fråga med viktiga konsekvenser för fred, stabilitet och säkerhet i Europa.
Min grupp anser och har vid ett flertal tillfällen konstaterat att terrorism är ett symptom på problem och kan enbart bekämpas genom att eliminera de orsaker som ger näring åt den. Precis som den blodiga söndagen på Nordirland skapade en naturlig grund för rekrytering till IRA, har förstörelsen av byar i sydöstra Turkiet och undantagstillståndets påverkan på civilbefolkningen enbart tjänat till att stärka terrorismen.
I min valkrets i North London bor flera tusen kurdiska flyktingar, framför allt från Turkiet. Vem som helst som, som jag, har ägnat tid åt att lyssna på och tala med dessa människor kan inte tvivla på deras förtvivlan eller deras passionerade längtan efter fred, och deras äkta önskan om att få utöva sin kultur, sitt språk och den kurdiska traditionen. Dem av er som såg på TV förra veckan såg troligen hur en 15-årig kurdisk flicka satte eld på sig själv i London. Den unga flickan är bosatt i min valkrets i Wood Green. Hon och hennes familj lever som flyktingar.
Jag skulle vilja avvisa varje förslag att dessa människor, som vi alla såg demonstrera förra veckan, inte skulle vara något annat än terroristgrupp.
Applåder
Detta är helt enkelt inte sant. Naturligtvis fanns det bland dessa demonstranter de som stöder terroristisk verksamhet och vi fördömer alla aktivt dessa. Men majoriteten var människor som är lika angelägna om fred som du och jag. Detta är anledningen till att min grupp nu kommer att vädja till Turkiet om att de uppmärksammar att detta tillfälle innebär en möjlighet för den turkiska regeringen och de politiska partierna. Häktandet av herr Öcalan och den kommande rättegången erbjuder en möjlighet att visa att de turkiska domstolarna, i de allra mest känsliga rättegångarna, kan agera på ett rättvist och öppet sätt, och på så sätt uppfylla sina internationella förpliktelser.
Folk undrar om vi har rätt att ens ställa den frågan. Naturligtvis har vi det. Jag har talat med turkiska ministrar som talat om för mig att utomrättsliga avrättningar äger rum i Turkiet och att tortyr förekommer i fängelserna. Därför har vi naturligtvis rätt att uttrycka dessa krav.
Det finns emellertid en ännu större möjlighet. Turkiet skulle nu kunna gå vidare med att ta itu med de turkiska medborgarnas välgrundade klagomål. Jag välkomnar rådets yttrande i samband med detta. Det skulle kunna reformera det politiska systemet, så att det tillåter den kurdiska minoriteten att göra sin röst hörd inom det politiska systemet och gå vidare med att ta itu med den stora ekonomiska ojämlikheten mellan de sydöstra delarna och resten av landet. Det skulle kunna säkerställa att kurderna i Turkiet får rätt att ge sina barn utbildning på det egna språket. Eftersom de turkiska valen är nära förestående skulle detta kunna sätta stopp för trakasserierna av HADEP och ge dem en chans att delta på jämlik basis med de övriga turkiska partierna.
Applåder
Detta är de åtgärder som skulle övertyga oss om att Turkiet menar allvar med sin ansökan om EU-medlemskap. Dessa är de åtgärder som omedelbart skulle gynna stabilitet och säkerhet både för Turkiet och Europeiska unionen och de skulle erhålla ett oerhört kraftigt stöd från parlamentet.
Applåder
Herr ordförande! Det är naturligtvis så att var och en, även i pressen, just nu med tydlighet förklarar att vi vill att Öcalan får en rättvis och öppen process. Även när det gäller någon som, antagligen, kommer att dömas för påvisbar terrorism. Även när det gäller någon som inte har ryggat tillbaka för våldsaktioner, en typ av aktioner som vi i sig aldrig hyst någon sympati för lika litet som för de hårda vedergällningsaktioner som den turkiska armén har genomfört i sydöstra Turkiet. Ändå en ärlig, rättvis och öppen process och inte bara för att det har att göra med Europeiska unionens värdering, eftersom Turkiet annars inte skulle kunna bli medlem i Europeiska unionen. Det skulle ju naturligtvis vara konstigt om det skulle hållas en rättvis och öppen process bara av den anledningen. Dessutom har vi naturligtvis med avseende på förhållandet till Turkiet flera andra politiska problem som måste lösas innan det kan vara tal om en anslutning till Europeiska unionen. Jag förvånar mig över att sådana reaktioner ibland även kommer från utrikesministrar, bland annat från Nederländernas.
Vi i Europeiska unionen måste inse att den här processen ändå endast är ett symtom för ett djupare problem, ett problem som angår oss alla även på grund av att så många turkar och turkar av kurdiskt ursprung bott här i Europeiska unionen, år efter år, generation efter generation, och är vana vid demokrati och rättsstat och flera av dem skulle vilja börja diskutera med varandra, verkligen vilja föra en dialog. Jag skulle också vilja uppmana unionens företrädare och rådet och kommissionen att stödja dem i vår union, kurder och turkar, som här vill inleda en dialog för att lösa Turkiet från sina minoritetsproblem. Det handlar här särskilt om måttfulla personer som skulle kunna komma fram till en lösning. Gripandet av Öcalan har inte bara frammanat våldsamheter. Det våldet fördömer vi fullständigt men det har också förekommit demonstrationer, bland annat i Amsterdam i slutet av förra veckan, som genomförts mycket värdigt och då kurderna visat att det även finns en måttfull och demokratisk gemenskap bland dem. Den måste vi lyssna till.
Jag tror att Turkiet nu måste använda energin till att vara generösa. Generösa i lösandet av kurdproblemet. Jag tror att det är något som angår oss alla att en stat som vill ansluta sig till Europeiska unionen även är medveten om den minoritetsfrågan. Det kan ske inom ramen för Turkiets territoriella integritet. Jag tror nämligen att var och en av oss håller med rådets ordförande som säger att det inte finns någon rätt till separatism när det handlar om självbestämmande. Självbestämmande är något som kan finnas om man lever i en demokratisk rättsstat. Det handlar om att Turkiet tar chansen att slå in på den vägen och gå framåt med stora kliv.
Applåder
Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär! Gripandet av Öcalan har två sidor. I första hand gäller det här den man som med strama tyglar ledde en terroristorganisation, PKK. Samma man och samma PKK har aldrig fått något godkännande för sina dåd av oss, hur tragiskt och utsiktslöst kurdernas öde än sett ut. Ändå så uppmanar vi till en öppen process i en civil domstol. Om Turkiet på allvar vill ansluta sig till unionen så måste landet naturligtvis visa att det är en riktig rättsstat.
Å andra sidan för gripandet av Öcalan åter upp kurdernas tragiska öde på den politiska dagordningen. Jag hänvisar till ett betänkande av min före detta kollega, den italienska liberalen Gawronski, som för sju år sedan antogs här i kammaren med allmän majoritet och i vilket han tog upp parlamentets, kommissionens och rådets möjligheter att föra upp kurderna på dagordningen.
Som ni vet gäller det en befolkning på 25 miljoner personer vars existens inte erkänns. Detta folk föll offer, säger man, för en inre splittring, för dess utbredning över sju olika länder men framför allt för den internationella gemenskapens förnekande, särskilt i början av tjugotalet då Frankrike och Storbritannien fortfarande var stormakter. PKK är inte samma sak som kurderna. Den här radikala rörelsen företräder endast en liten del av kurderna. Det finns flera andra organisationer bland kurderna som visst respekterar de demokratiska spelreglerna. Den turkiska regeringen gör fel som förbjuder alla dessa organisationer. Oostlander har redan tagit upp det. På det sättet avskärmar den sig från de demokratiska krafterna och främjar en radikalisering av kurderna och skär av eventuella möjligheter till lösning.
Vad kan vår union göra? Fortsätta främja demokratisering och rättigheter i Turkiet och sända observatörer, naturligtvis. Unionen måste hos Turkiet insistera på respekt för mänskliga rättigheter och minoriteternas rättigheter. Medborgarna måste ha rätt till sitt eget språk och sin egen kultur. Demokratiska partier, som till exempel HADEP, måste också få sina rättigheter. När blir det ett slut på så många kurdiska parlamentsledamöters fångenskap?
Turkiet måste främja den socialekonomiska utvecklingen i sydöstra Turkiet. Jag har en hel lista med saker som de måste göra. Turkiet har mycket riktigt mot sin vilja fört upp kurdfrågan på dagordningen. Kanske, herr rådsordförande och herr kommissionär, kan vi också föra upp något på dagordningen. Vi måste anta en common position med avseende på the Öcalan-case . En sådan hade vi inte. Vi borde som union och som medlemsstater ha insett vårt ansvar, contingency planning heter det, i fråga om ett problem som redan existerat i 20, 30, 40 år.
Herr ordförande! Det är uppenbart, och det bekräftas av historien, att det kurdiska folkets långvariga, plågsamma frihetskamp kommer att fortsätta tills den slutar i seger. I historien har inget folks frihetskamp slutat på annat sätt.
Nu ser jag hur man försöker flytta över den här frågan till ett annat plan, och det gäller i synnerhet rådets och kommissionens företrädare. Det fälls många tårar för att Öcalan skall få en rättvis och öppen rättegång. Men båda dessa företrädare, och i synnerhet rådets företrädare, har uppträtt som om han vore tillsyningsman för en turkisk säkerhetsdomstol. Han sade att Öcalan inte är trovärdig, att han inte på ett trovärdigt sätt kan företräda det kurdiska folket, och följaktligen skall han " korsfästas" som terrorist. Vad skall ni med andra argument till? Varför åberopar ni rättigheter, avtal o.s.v.? Ni har kränkt dem. Ni har smutskastat dem, när ni under tre månader har gjort eller har försummat att göra allt som har behövts för att överlämna honom till de amerikanska och turkiska säkerhetstjänsterna och nu till bödlarnas militärdiktatur.
Ni har ingen rätt att åberopa dessa rättigheter, dessa avtal. Och detta har ni gjort för att inte gå miste om en handfull dollarinvesteringar i Turkiet, för att inte misshaga den stormakt på andra sidan Atlanten som satt terroriststämpeln inte bara på Öcalan utan också på alla andra som kämpar för sitt folk.
Ni, era fäder, era bröder, kämpade mot den nazistiske erövraren, och man kallade er terrorister och avrättade er. Ni har gjort samma sak med Mandela, med Arafat, och nu tar ni högtidligt emot honom och ni kommer att ta emot honom i parlamentet. Samma sak kommer att ske med Öcalan eller den som efterträder honom. Man kan inte ändra historiens förlopp.
Herr ordförande! Jag vill ta tillfället i akt och säga att det inte bara är fråga om Öcalan. Just nu hålls tre unga kurdiskor instängda på en ambassad i Nairobi, och de löper risk att när som helst gripas av den amerikanska säkerhetstjänsten och kanske av andra hemliga organisationer och att drabbas av samma öde som Öcalan. Det behövs ett särskilt stycke i resolutionen, en särskild passus. Varsågoda, herrar företrädare för rådet och kommissionen. Här har ni ett ärofullt område, där ni kan agera: för att ge garantier för att dessa flickor som har belgiskt och grekiskt medborgarskap...
Talaren avbröts av ordföranden.
Herr ordförande, mina kära kolleger! Efter många års gerillakrig och bekämpning av upphovsmännen till de terrorattentat som har dödat tusentals människor, har Turkiet lyckats arrestera den främste anstiftaren av dessa våldsamheter, ordföranden i det kurdiska arbetarpartiet, Öcalan. Vi bör inte uppträda som kritiker, en roll som är lätt att inta om man själv inte är inblandad i konflikten, nej låt oss i stället försöka lyfta fram de positiva aspekterna av den nya situation som har skapats med gripandet av den kurdiska ledaren, för en framtida fred i den här regionen.
Sedan mer än ett tjugotal år har de kurdiska folken, som är utspridda i fyra länder; Turkiet, Irak, Iran och Syrien, inte haft något annat uttrycksmedel än våldet. Vi fördömer alla former av terrorism och våldshandlingar, som aldrig har fått en sak att vinna gehör, men nu när man har häktat chefen för den organisation som bär det främsta ansvaret för dessa attentat, är det nödvändigt och brådskande att finna en lösning på ett problem som delas av omkring 30 miljoner människor. De senaste 20 årens gerillakrig har inte gjort det möjligt att ta hänsyn till dessa folks kulturella, språkliga och humanitära krav, och det är världssamfundets uppgift att verka för en diplomatisk och fredlig lösning som tillerkänner de kurdiska folken rätten till en viss självständighet inom de fyra berörda staternas nuvarande gränser.
Arresteringen av Öcalan kommer också att belysa det faktum att PKK inte är den absolut enda organisation som företräder det kurdiska samfundet, och också här är det vår skyldighet att visa vår bestämdhet gentemot de turkiska myndigheterna, för att inte hela det kurdiska samfundet skall göras ansvarigt för denna ledares manövrer, en ledare som oberättigat har tagit på sig rollen som alla kurders talesman. För övrigt kommer vi också att envisas med att de turkiska myndigheterna skall genomföra en rättegång med villkor som gör att världssamfundet, men också de kurdiska folken, kan bedöma skälen till gripandet och häktningen av honom mot bakgrund av deras rätta värde.
Den sista punkt jag vill ta upp rör de våldsamheter som har inträffat på europeiskt territorium, och gisslantagningen på olika ambassader som genomfördes av kurdiska demonstranter i protest mot gripandet av deras ledare. Med tanke på att dessa våldsamma handlingar uppenbarligen var mycket väl organiserade och samordnade, framstod unionen tydligt som totalt oorganiserad. Detta talar för att vi bör intensifiera informationsutbytet mellan våra respektive polisenheter, så att den internationella terrorismen inte blir det som styr på vårt territorium.
Herr ordförande! Fallet Abdullah Öcalan fick en dålig start i november förra året och nu fick det ett dåligt slut. Länderna i Europeiska unionen var visserligen överens om att Öcalan inte fick utlämnas till Turkiet, men de svarade inte på frågan var han då skulle ta vägen. Ingen, inget enskilt land och inte heller några länder tillsammans, erbjöd politisk asyl. Det var naturligtvis medaljens baksida. Den som säger A får också säga B och det gjorde inte Europa.
Nu kan vi konstatera att i Turkiet självt, trots alla triumferande uttalanden som gjordes där, börjar man också bli medveten om att Öcalan å ena sidan visserligen har gripits, men att det inte löser kurdfrågan. Frågan är nu om Europa kan göra något politiskt relevant i saken. Det är riktigt att kurdproblemet är ett politiskt problem, att det är ett internationellt problem, men att det framför allt är ett internationellt problem som visar sig i Europa. Vi har inte fått intrycket att Förenta staterna i sina åtgärder har tagit hänsyn till följderna för Europa.
Vad Europa nu konkret kan göra är enligt oss i första hand att fortsätta utöva påtryckningar med avseende på hur processen genomförs. Vi märker att den kritik som hittills har framförts redan haft vissa framgångar, nämligen att Turkiet börjar gardera sig mot att processen förs i en domstol för rikets säkerhet där ett normalt oberoende domslut inte är möjligt, och Turkiet börjar nu vidta begränsade åtgärder för att endast utse civila åklagare och så vidare. Vi måste vara konsekventa och fortsätta med våra anfall mot militärdomstolen. En delegation från unionen med läkare, jurister, med personer som är väl hemmastadda i människorättsfrågor, måste också sändas ut för att se till att han får en rättvis process under försvarbara hälsoförhållanden.
För det andra tycker vi det är av avgörande betydelse att det under valupptakten blir utrymme för demokratiska kurdiska röster att höras. HADEP befinner sig just nu i stora svårigheter och det gäller i det avseendet för oss att tala om att alla partier obehindrat måste kunna delta i en normal, rättvis valprocess. Det är inte så nu. Europaparlamentet måste ta ett initiativ i den saken och det kan det göra på ett alldeles utmärkt sätt genom att skicka dit en delegation. Det är ju endast i ett demokratiskt Turkiet, i ett demokratiserat Turkiet, som en lösning på kurdfrågan är möjlig.
Fru ordförande! Europeiska unionens parlament gör sig väldigt ofta, enligt min mening alltför ofta till den som kommer med pekpinnar, genom att förse sig med ett gott samvete som inte kostar särskilt mycket. I morgon kommer vi än en gång att rösta med syftet att kritisera allt det dåliga vi ser i riskerna för Abdullah Öcalans liv, och vi kommer med all rätt att kräva en politisk lösning på kurdfrågan.
Jag skulle själv önska att vi också kunde dra nytta av det här tillfället för att rannsaka vårt samvete - men det framgår inte särskilt tydligt av vår text, och inte heller av vår diskussion. Och att Öcalans vänner - de som har velat stödja PKK-ledarens sak, men som enligt min uppfattning i realiteten har påskyndat hans fall - också rannsakar sina samveten i förhållande till den attityd vi har haft, vi på unionsnivå.
Ett land som borde ha begärt ett utlämnande har inte gjort det, herr rådsordförande. Vårt land har tvekat tillräckligt länge, det är det minsta man kan säga, det har inte valt den enda väg som kanske hade kunnat förhindra vad som sedan hände. Öcalan är i Turkiet, samtidigt som hela världen sade att han absolut inte fick åka till Turkiet. Vi i Italien borde kanske ha tagit vårt ansvar, med tanke på att varken Tyskland eller Europeiska unionen har kunnat finna den politiska lösning som krävdes, kanske genom att förstärka Schengenförfarandet och asylförfarandet.
Enligt min mening borde Italien kanske ha godtagit normerna i konventionen mot terrorism, själv döma Öcalan och ta sitt ansvar. Så blev det inte, och jag anser att detta europeiska mea culpa måste föras upp till diskussion, så att vi kan lära oss av det för framtiden. Utan en politisk union kommer vi att få se fler sådana fall, och unionen kommer inte att gå stärkt ur den här affären.
Fru ordförande! Varje folk har rätt till sin egen nation, och varje svarande har rätt till en rättvis rättegång. Turkiet förtrycker det kurdiska folket, och jag har inget förtroende för att Öcalan får en rättvis rättegång. Jag tror att han just nu torteras. Jag har aldrig upplevt något annat under arbetet med politiska fångar i Turkiet. En gång var vi några politiker från de flesta västeuropeiska länderna, som följde med två exilpolitiker till Ankara. Vi skulle vara deras sköld. Strax efter ankomsten till flygplatsen blev de anhållna och skickade till förhör med tortyr. Vi försökte att besöka dem i fängelset, men släpptes inte in. I vestibulen såg jag två pojkar i mina egna barns ålder - 8 och 11 - bakbundna och med handklovar. Hur kan vuxna människor behandla barn som förbrytare innan de ens kommit i puberteten? När vi andra gången besökte Ankara i samma syfte, lämnade jag ett personligt brev från parlamentets ordförande, Lord Plumb, till de två anklagade. På detta sätt fick jag möjlighet att tala med dem. De sade att de hade blivit utsatta för grov tortyr. Det värsta var inte att de blev brända med cigarretter eller de elektriska stötarna. Det västa var att de väcktes varje gång de hade somnat, för att utsättas för nya förhör och tortyr. De europeiska länderna måste en gång för alla säga till Turkiet, att tortyr är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är inte möjligt att ha normala förbindelser med Turkiet så länge som man fortsätter med tortyr, och så länge som man förtrycker det kurdiska folket. Låt mig föreslå att vi låter ledamöterna av vår Turkiet-delegation övervaka rättegången i skift.
Fru ordförande! Delegationen från Nationell allians vill gärna göra ett par påpekanden med anledning av Öcalan-affären. För det första har den kurdiska minoriteten i Turkiet, Iran och Irak rätt att få sin identitet, sin särprägel och sina förhoppningar om självständighet erkända. För det andra är inte PKK det enda eller ens det viktigaste partiet med legitim rätt att företräda dessa förhoppningar. För det tredje har PKK i sin kamp använt sig av ren terrorism och de mest avskyvärde metoder, inklusive knarkhandel för att finansiera sin verksamhet. För det fjärde har de socialistiska regeringarna visat sig oförmögna att visa upp en enad front när det gäller att hantera fallet Öcalan.
Mot bakgrund av detta kan vi inte acceptera en summarisk rättegång mot Öcalan utan garantier från den turkiska regeringens sida, utan kräver att den genomförs med respekt för den åtalades rättigheter och inte under hotet om dödsstraff. Samtidigt kan vi inte heller acceptera att våra städer förvandlas till slagfält av de personer vi har välkomnat av humanitära skäl.
Slutligen, ett erkännande till rådets ordförande, vars påpekande är synnerligen viktiga. Det skulle verkligen vara oroväckande om det är sant att en medlemsstat som Grekland mer eller mindre indirekt har stött PKK på grund av en atavistisk och numera obegriplig fiendskap mot det turkiska folket.
Fru ordförande! Rådets ordföranden har klart och tydligt påpekat att rådets och den europeiska statsgemenskapens oförmåga att gemensamt behandla Öcalan-frågan nu har uppenbarats. Ja, en sådan oförmåga finns och det sätt på vilken denna oförmåga har tagit sig uttryck de senaste månaderna är synd och skam. Men det som särskilt stör mig, och som är särskilt skamfullt, är att man till och med sedan Öcalan - ofrivilligt - landat i Turkiet, avgivit en förklaring som inte ens är pappret värd, för inte en enda gång förekommer begreppen kurdiskt problem eller kurdisk situation i dokumentet. Där talas bara om problem som måste lösas.
Herr rådsordförande, ni skall inte ensam hållas ansvarig för det dokumentet. Ni har talat klarspråk här. Ni var inte nådig mot PKK, med ni talade åtminstone klarspråk. Jag önskar att även utrikesministrarna eller rådet kunde komma fram till en etydig uppfattning, i stället för att åstadkomma sådana dokument som egentligen bara dokumenterar deras oförmåga att uppnå en gemensam ståndpunkt.
För det andra ägnar vi oss nu åt fallet Öcalan och inte bara åt kurdfrågan i största allmänhet, och Pauline Green har tydligt lagt fram vår ståndpunkt om en fredlig och politisk lösning. Vi betraktar inte Öcalan som en stor hjälte eller som vår närmast sörjande, men Öcalan förtjänar som många andra en rättvis behandling, en behandling där man tar hänsyn till hans hälsa, en behandling som är rättvis, anständig, offentlig och genomblickbar, en behandling där han tillåts träffa sina advokater, advokater som han förhoppningsvis får välja fritt. Därför bekymrar vi oss om Öcalan, för att han har blivit en symbol, en symbol för många andra förfaranden som tyvärr pågår i det tysta i Turkiet, och där man har handlat orättvist utan insyn på ett sätt som utgör ett hån mot rättsstaten. För Turkiet är detta inte bara en fråga om mänsklighet, utan även om politisk klokhet, om de åtminstone kunde genomdriva detta förfarande under objektiva, rättvisa och offentliga former.
Vi kräver av Turkiet - och vi kommer inte att upphöra med våra krav - att de ändrar sin inställning och siktar mot en politisk lösning på problemet, att man politiskt sett tar sig an problemet med kurderna och kurdernas rättigheter - där håller jag helt med om det ni sade. Om det skulle ske, då kan man i Turkiet vara säker på att alla i det här parlamentet kommer att övertyga kurderna om att även de måste bidra till att uppnå en fredlig, en politisk lösning. Där behövs det två sidor, där behövs Turkiet, och där behövs de kurdiska organisationerna som måste göra allt för att uppnå en fredlig lösning. Vi i parlamentet kommer i alla fall inte att sluta kämpa för en fredlig lösning på en fråga som bara kan lösas på fredlig och politisk väg.
Fru ordförande! Man kan bara konstatera att när en persons namn blir, eller har gjorts till, en synonym för ett politiskt problem, så är det svårt att skilja det ena från det andra. Exemplet Arafat borde ha lärt oss en del! Med andra ord, precis som problemet Palestina finns bakom och vid sidan av namnet Arafat, så ser vi genom Öcalan-affären det olösta problemet med det kurdiska folket.
Vare sig vi tycker om det eller inte, så är det här som Turkiet måste börja för att lösa ett internt problem genom att ge kurderna självständighet och skapa förutsättningarna för att i framtiden bli en värdig medlem av Europeiska unionen.
Men det vi hittills har sett från och med det olagliga gripandet av Öcalan, inger föga hopp. När man visar upp en fånge på det sätt som skett med Öcalan och skryter över behandlingen, så verkar alla mänskliga rättigheter ha fått stryka på foten. När försvarsadvokaterna har svårt att över huvud taget få träffa sin klient, så kan man betvivla att rättegången kommer att gå rätt till. När man står inför en specialdomstol, där det även sitter en överste, så får man ett intryck av att vi har avlägsnat oss från rättsstatens principer. När slutligen galgen kastar sin skugga över rättegången är det nödvändigt att Turkiet får veta vad Europa tycker, såväl för Turkiet som för Europa självt.
Fru ordförande! När kriser som denna i samband med gripandet av PKK-ledaren Öcalan uppstår, diskuterar vi enbart de omedelbara symptomen i stället för att diskutera hela den politiska bakgrunden till konflikten. Det gäller kurdproblemet, det gäller också problemen i Kosovo eller i oroshärdarna i de oberoende staterna CIS. Naturligtvis måste vi med eftertryck kräva att man i Turkiet följer den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Likaså bör dödsstraffet fördömas i hela världen.
Men fallet Öcalan bör utöver dagspolitiken ge oss en anledning att vidta långfristiga åtgärder för att utveckla en aktiv europeisk fredspolitik, men det innebär också ett utfärdande av sanktioner mot länder där det sker systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna och folkens självbestämmanderätt måste prioriteras framför de ekonomiska intressena. I dag är situationen tyvärr den omvända. Överallt där vi under många år har sett fundamentala orättvisor utan att höja vår röst, där är vi själva att betrakta som medförövare.
Fru ordförande! Swoboda kritiserade nyss rådets uttalande eftersom ordet " kurder" inte förekommer där. Jag skulle vilja citera en turkisk tidning, tidningen Radical, som prisade texten eftersom " ...a été redigé avec finesse et précaution..." . Det betyder alltså att det är en utomordentligt skenhelig text. Jag delar rådets uppfattning att problemen i Turkiet måste lösas med politiska medel. Jag välkomnar rådets uttalande " ... that all genuine efforts to separate the fight against terrorism from the search for political solutions..." , att dessa all genuine efforts måste genomföras, men mitt problem är att rådet inte konstaterar att det råder allvarlig brist på den sortens efforts i Turkiet just nu.
HADEP-processen inför en säkerhetsdomstol har redan nämnts, en process som, märk väl, hålls före valet och skall avslutas efter valet så att väljarna vet att de löper risk att rösta på fel parti om det inom kort kommer att förbjudas. Antalet intellektuella som dömts eller som fortfarande står inför rätta vid säkerhetsdomstolen, eftersom de gör det som rådet vill att det skall göras i Turkiet, är skräckinjagande stort. Det tog inte rådet upp något om. Det är det som jag beklagar så djupt.
Jag vill också ta upp det som kommissionär van den Broek sade nyss då han yrkade på hjälp till sydöstra Turkiet. Det håller jag med honom om. Jag tror dock att det hittills har varit mycket svårt att ge hjälp till ett område där två parter för en militär kamp mot varandra. Då är hjälp alltid hjälp till den ena parten riktad mot den andra parten. Den situationen blir just nu ännu svårare att ha översikt över, eftersom PKK: s trupper verkligen trängts tillbaka ordentligt och att det alltså kan hända mer i det området. Då hade väl kommissionären också kunnat säga att Europeiska unionen med parlamentets instämmande håller på med det just nu. Att vi har dragit igång ganska stora projekt med avseende på folkhälsa och yrkesutbildning i den riktningen och för det området. Det är bara det att turkarna genom att de ännu inte har undertecknat samarbetsavtalet just nu inte kan ta emot den hjälpen, eftersom det på grund av dem själva inte finns någon finansiell grund just nu.
En liten kommentar till, jag tror att det är mycket viktigt att de små och medelstora företagen i Turkiet stöds av kommissionen för att åstadkomma det civil society , den demokrati och de mänskliga rättigheter som vi behöver där. Jag tycker det är ovanligt uselt att kommissionen genom att kräva garantibelopp av de små och medelstora företagen, belopp som de inte kan skrapa ihop, fått den sortens program att stå fullkomligt stilla. Jag tycker att det är absolut nödvändigt att det händer något och det mycket snart.
Fru ordförande, ärade damer och herrar! I debatten om gripandet av PKK-ledaren Öcalan krävs det att även Europaparlamentet tydligt tar ställning. Jag har konstaterat att man inte gör så i yttrandet från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor av den 17 februari, men jag anser att det inte får råda någon tvekan om att Europaparlamentet uttryckligen fördömer PKK: s terrorism. Även PKK-soldaternas våldsaktioner i hela Europa bör skarpt fördömas. Vi kräver därför att alla stater konsekvent agerar mot våldet och mot terrorismen i enlighet med sina påståenden i förklaringarna.
Vissa av Europeiska unionens medlemsstater har inte varit särskilt framgångsrika de senaste åren vad Öcalan och PKK beträffar. Dit räknas, herr minister Volmer, även Tyskland, inte bara Grekland. Jag kan bara upprepa det vi sade på vårt delegationsmöte i Istanbul - det var parlamentets tidigare ordförande Dankert som konstaterade detta -: För Turkiets del är gripandet en total framgång med tanke på de europeiska staternas ställningstagande. Resultatet är uppenbart: våldsdåd i hela Europa.
Vi måste vara på det klara med följande. För det första: Öcalan förtjänar ett rättvist förfarande, har rätt till ett rättvist förfarande. För det andra: Rättsväsendets oberoende måste garanteras även i Turkiet. För det tredje: Oberoende observatörer måste ingå i processen. För det fjärde: Turkiet uppmanas att, om Öcalan som väntat blir dömd till döden, låta honom behålla livet. För det femte: Även om vi skarpt fördömer terrorismen från PKK: s sida måste Turkiet själv vidta åtgärder för att finna politiska lösningar på kurdproblemet. För det sjätte: En tydlig signal från Turkiets sida skulle vara att låta det kurdiska partiet - som förra gången fick 4, 6 procent av rösterna - ställa upp i valet den 18 april. Även det är ett krav som inte finns med!
Fru ordförande! Det har, både med och utan avsikt, skapats stor förvirring i Öcalan-frågan. Regeringspropaganda, säkerhetstjänster, organisationer i konflikt med varandra men också en mängd andra intressen har blandat sig i och försöker påverka den allmänna opinionen i Europa och få den att bortse från Europeiska unionens ansvar. Mitt uppe i denna förvirring åsidosätter man de enkla och allmänmänskliga principer som bör följas.
För det första; att den civiliserade världen avskyr och fördömer terrorismen, vilket syfte den än har. Inte under några omständigheter kan ändamålet helga medlen. Men för det andra; att varje människa måste åtnjuta skydd och kunna försvara sig, tills hennes skuld är höjd över allt tvivel. Det är sorgligt att man i Europa, där dessa principer har fötts, inte har strävat efter att tillämpa dem. Alla ansvariga har, var och en av olika skäl. försökt göra sig kvitt Öcalan-problemet. Tyskland hade kunnat döma honom, eftersom han medger att han har varit ledare för en terroristorganisation som verkat även i Tyskland. I stället kommer Öcalan nu att dömas i det land som bevisligen inte erbjuder några som helst garantier för en rättvis rättegång, och nu framför vi våra fromma förhoppningar till Turkiet om att det skall hålla en rättvis rättegång, samtidigt som Europarådet för några dagar sedan kom med sitt utlåtande om den tortyr som bedrivs i Turkiet.
Jag beklagar, herr ordförande. Hur skall vårt Europa kunna stå till svars, inte inför terroristorganisationen PKK, utan inför det kurdiska folket i Turkiet, som under 60 år utsatts för blodiga förföljelser?
Fru ordförande, kära kolleger! Naturligtvis önskar alla ledamöter, som här utför ett demokratiskt arbete, mycket intensivt att Öcalan får en rättvis rättegång, att denna rättegång kan övervakas av internationella observatörer och att alla garantier ges som varje åtalad har rätt till. Det hindrar dock inte att många av oss vet att resultatet av så många års krig, förstörelse och död, åratal under vilka Öcalan har lett Kurdistans arbetarparti, har blivit en logisk slutpunkt, en naturlig ände. Man kan inte bruka systematiskt våld utan att tänka på att man till slut själv skall bli offer för detta våld.
Vi måste beklaga allt det som har skett och det vanrykte det ger hela Europas hantering av den allmänna ordningen. Vi måste hoppas och kräva att man löser kurdfrågan, och tillerkänna kurderna naturliga rättigheter som att använda sitt eget språk, utöva sin egen kultur och sin egen livsstil, och samtidigt får detta inte äventyra stabiliteten i vissa av Europas gamla nationer. Det är uppenbart att vi bland dem, även om landet inte är medlem av Europeiska unionen, måste placera Turkiet, för Turkiet är förvisso medlem - och en framstående medlem - av Europarådet och andra europeiska institutioner.
Vi måste alltså be alla om lugn. Vi måste be Kurdistans arbetarparti att inte än en gång gå i spetsen för en ny våldsvåg och nya våldsaktioner genom vilka situationen för deras ledare har förvärrats, och hoppas att det blir möjligt att öppna en väg mot rättvisa som innefattar erkännandet av de rättigheter som det kurdiska folket måste få såväl i Turkiet som i övriga grannländer.
Fru ordförande, ärade damer och herrar! Jag gläds över att de flesta talare i princip har förordat rådets principiella uttalanden i den här frågan. Jag har av debatten fått intrycket att det råder stor enighet på vissa punkter, som jag i all korthet vill räkna upp.
Punkt ett: Vi fördömer bestämt varje form av våld och terrorism. Den frågan kommer Europeiska unionens inrikesministrar för övrigt att ta upp de närmaste dagarna.
Punkt två: Det måste på politisk nivå erkännas att kurdfrågan existerar. Kurdfrågan får inte längre negligeras.
Punkt tre: Man måste göra en tydlig åtskillnad mellan PKK och kurderna. Det är endast en minoritet av kurderna som utövar våld. Majoriteten av kurderna är fredsälskande människor precis som vi, som inte önskar annat än att få leva i säkerhet och fred.
Punkt fyra: Kurdfrågan är inte längre en inre angelägenhet för Turkiet, för våldet på våra gator visar att nästan alla europeiska länder har blivit involverade.
Punkt fem: En åtskillnad mellan separatism och kulturellt oberoende kan vara nyckeln till att komma vidare med en lösning på problemet.
Punkt sex: Vi är överens om att vi principiellt förkastar dödsstraffet och att vi måste rikta ett krav till Turkiet om en rättsstatlig utformning av förfarandet.
Jag kan tillägga att en trojkadelegation bestående av politiska ledare kommer att resa till Turkiet någon gång innan april, och i anslutning till det en delegation på utrikesministernivå. Vi kommer att ta dessa tillfällen i akt för att tala med Turkiet om debatterna här, om de punkter som jag just har tagit upp.
Fru ordförande! Jag vill bara ställa en kort fråga till rådets ordförande, och det är om han är beredd att lägga fram det han nu har sagt som en generell förklaring till rådet och be dem godta den.
Fru ordförande! Jag hoppas att det jag just sade har tagits med i protokollet och att vi kan ställa protokollet till rådets förfogande.
Fru ordförande! Jag talade tidigare om de tre kurdiskorna som befinner sig på ambassaden i Nairobi, och eftersom de har utländska pass, begärde jag att rådet skulle ge garantier för att de på ett säkert sätt skall kunna ta sig till det land som har gett dem pass. Deras liv är i fara. Rådets företrädare svarade inte. Jag ber honom verkligen att tala om om han kommer att göra något åt detta.
Fru ordförande! Rådet har svarat. Jag trodde att kommissionen också skulle svara och jag såg honom just nu försvinna bakom skärmarna. Det tycker jag ändå är rätt så märkvärdigt.
Kommissionen har inte uttalat ett sådant önskemål. Vill kommissionen uttala sig i frågan?
Fru ordförande! Jag gör det inte svårt för er. Mitt svar till ledamoten Dankert är att jag skall undersöka det problem som han tog upp i fråga om små och medelstora företag som krävs på en bankgaranti. För övrigt håller jag med honom om att Turkiet just nu inte heller medverkar wholeheartedly , så att säga, i genomförandet av programmen. Jag tackar i alla fall för de insatser som Dankert och hans kollega McMillan-Scott gör för att dessa program skall komma till stånd.
Tack så mycket, kommissionär van den Broek!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Kommissionens förslag till avtal med Sydafrika
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets förklaring om sin vägran att godkänna det av kommissionen framlagda förslaget till avtal med Sydafrika.
Fru ordförande! Europeiska unionen håller sedan 1995 på att förhandla om ett avtal med Sydafrika. Förslaget till avtal inbegriper bland annat upprättandet av ett frihandelsområde inom loppet av tio år, liksom en omfattande utbyggnad av samarbetet på det politiska, ekonomiska och utvecklingspolitiska området. Förhandlingarna har redan från början varit svåra, i synnerhet på grund av problemen med det ömsesidiga öppnandet av marknaderna för jordbruksprodukter och de olika ståndpunkterna beträffande användningen av ursprungsbeteckningar på portvin och sherry som framställs i Sydafrika.
Det är endast möjligt att i begränsad utsträckning undanta känsliga jordbruksprodukter från avregleringen, för annars hotas avtalets överensstämmelse med Världshandelsorganisationens bestämmelser. Trots dessa problem har Europeiska unionen vid upprepade tillfällen bekräftat sitt starka politiska och ekonomiska intresse av ett avtal med Sydafrika. På Europeiska rådet i Wien krävde man att avtalet senast skall ingås inför det särskilda rådsmötet i Berlin. Den 29 januari förhandlade man i anslutning till World Economic Forum i Davos fram en helhetskompromiss mellan kommissionär Pinheiro och den sydafrikanska handelsministern Erwin.
Det tyska ordförandeskapet försökte den 22 februari att med hjälp av detta kompromisspaket uppnå en politisk enighet i rådet om avtalets ingående, något som formellt skulle ha bekräftats av rådet den 22 mars. Men det visade sig på rådsmötet att det i Europeiska unionen fortfarande saknas en samstämmighet om ingåendet av ett avtal som grundas på det av kommissionen framförhandlade kompromisspaketet. De största problemen är i första hand förbehållet hos många medlemsstater mot de planerade bestämmelserna för användandet av ursprungsbeteckningen för portvin och sherry. Rent konkret rör det sig om användandet av beteckningarna portvin och sherry på den sydafrikanska marknaden för produkter som framställs i Sydafrika. Det är i synnerhet de otillfredsställande bestämmelsernas prejudicerande effekt i förbindelserna med andra handelspartner som vållar vissa medlemsstater huvudbry. Inte heller de importkvoter och den tidsplan för avveckling av tullar för fruktkonserver och fruktsaft som man har förhandlat fram är till alla medlemsstaters belåtenhet.
Rådet har med tanke på dessa förhållanden välkomnat de framsteg som gjordes i de senaste förhandlingarna och bett kommissionen att snarast lägga fram förslag på en lösning av de frågor som fortfarande står öppna, med målet att uppnå ett politiskt samförstånd om avtalets ingående på nästa rådsmöte den 22 mars. Ordförandeskapet har därmed bekräftat EU: s beslutsamma vilja att uppnå enighet redan före Europeiska rådets särskilda möte den 24-25 mars i Berlin.
Kommissionen har redan tagit sig an uppgiften och inlett bilaterala samtal med de medlemsstater som fortfarande ställer sig tveksamma. Vi vet fortfarande inte vilka komponenter som kommer att ingå i en tänkbar lösning. Det är möjligt att det kommer att krävas ytterligare samtal med Sydafrika. Men inför rådet den 22 februari tillbakavisade den sydafrikanska förhandlingsledaren, handelsminister Erwin, i en skrivelse till kommissionär Pinheiro varje form av ändring i den kompromiss som uppnåddes i Davos. Det tyska ordförandeskapet är fullt medvetet om avtalets betydelse för de politiska och ekonomiska förbindelserna med Sydafrika, även som en tydlig signal om stödet till den sydafrikanska demokratin och som ett bidrag till stabiliseringen i södra Afrika.
Vi kommer därför de närmaste veckorna att kraftfullt stödja kommissionen i dess svåra uppgift. Vi är fast beslutna om att hålla den tidsplan som angavs av Europeiska rådet i Wien med ett ingående av avtalet före det särskilda rådsmötet i Berlin. Vi är fulla av tillförsikt om att samtliga deltagare kommer att uppbåda den flexibilitet som krävs för en lösning på de få omstridda punkter som återstår. Ni kan vara övertygade om att det tyska ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att rådet i tid skall godkänna ett ingående av avtalet.
Fru ordförande! Sedan apartheidsystemet avskaffades i Sydafrika, har EU: s politiska ledare gång efter annan lovat Nelson Mandela ett rättvist frihandelsavtal, ett välbehövligt och strategiskt avtal som skulle ge positiv stimulans till utvecklingen av de fattigaste områdena i Sydafrika, och som är oerhört viktigt för fred, stabilitet och utveckling i hela regionen i södra Afrika.
I snart fyra år har förhandlingarna pågått, förhandlingar som inte alltid har avspeglat de vackra löftena, utan de har snarare, i många stycken, visat fram de sämsta protektionistiska drag, oavsett om det har handlat om frukt och grönsaker, vin, potatis eller snittblommor.
Gång efter annan har detta parlament och dess Sydafrikadelegation krävt detta avtal. Statsministrar och presidenter har vid sina möten i Cardiff och Wien lovat att denna överenskommelse skall nås snarast, men senast i mars i år. Detta av naturliga skäl: förhandlingarna har pågått alltför länge, parlamentet i Sydafrika upplöses i mars och Nelson Mandela avgår som president. Det är minst sagt genant att några länder, så här i slutminuten av förhandlingarna, tar på sig ett så stort politiskt ansvar att äventyra detta avtal och därmed hela EU: s tilltro i hela den tredje världen! Hur skall man kunna tro på förhandlingar med EU, om man inte kan klara av ett sådant här avtal med Sydafrika?
Vad är det EU har gjort? Jo, man har dumpat priset på tomater på den sydafrikanska marknaden och därmed ställt tusentals kvinnor utan arbete, som i sin tur försörjer sju-åtta personer - och så tar man fram portvin och sherry i sista minuten. Det handlar om en fråga som alltså är löst, en lösning som man i förhandlingarna har kommit fram till. Det är ett stort ansvar som dessa medlemsländer har tagit på sig. Jag utgår från att den positiva syn som rådet visar här verkligen kommer fram. Det är ju inte bara Europas länder som protesterar och som man skall diskutera med, utan det finns ju en part i Sydafrika också. Sydafrika har också något att visa upp för sina medborgare. Skall vi verkligen äventyra EU: s goda rykte på detta sätt?
Fru ordförande! Jag skall ta och börja den här debatten på ett positivt sätt i det avseendet att jag gärna skulle vilja tacka kommissionär Pinheiro som verkligen gjort allt för att komma fram till en bra kompromiss med rådet (allmänna frågor) om det här avtalet. Pinheiro har stuckit fram hakan. Jag tycker egentligen att det är skandal att fyra medlemsstater lämnade honom i sticket. Jag tycker att det egentligen inte är värt besväret att gräla på det sättet om de frågor som låg till grund för det här, vinnamn och kvoter för vin, frukt och litet juice. För övrigt är jag glad att ärendet snittblommor, vilket medförde en hel del problem i mitt land, i alla fall är löst.
Förhandlingarna har hållit på i fyra år. Det var ett mycket svårt ärende. Det visste vi. Fiskeproblematiken hade i alla fall tagits bort, eftersom det i anslutning till det här fördes en separat förhandlingsrunda om det. Därför tycker jag att det är desto mer beklagansvärt att problemen inte har lösts på förhand i de olika rådskonstellationerna.
För det tredje så är det socialekonomiska läget i Sydafrika helt enkelt mycket dåligt. Det är helt enkelt mycket sämre än vi hoppades 1994. Är det inte på det viset, frågar jag rådets ordförandeskap, eftersom vi fortsätter att stänga vår europeiska marknad för dem? Är vi inte därför litet medansvariga, undrar jag? Jag påminner om Cardiff. Jag påminner om de löften som vi då gav Mandela. Jag påminner om det som avtalades i Wien om att ärendet skulle avslutas.
Jag frågar det tyska ordförandeskapet: Vilken lösning kan ni nu trolla fram ur er höga hatt för att lösa ärendet från blockaden. Jag tvivlar inte på att ni gjort ert bästa, men hur löser ni blockaden? Jag ställer frågan till ordförandeskapet och egentligen är det en utmaning, visa nu vad ni kan och försök nå fram till en lösning. Sydafrikas befolkning har nämligen rätt till att vi stöder dem.
Fru ordförande! Vi européer har skäl att blygas över vårt helt otillräckliga stöd till Sydafrikas folk under apartheidtiden. Skall vi nu behöva skämmas igen? Vi européer uttalar ofta vår respekt för det sätt på vilket Sydafrika försöker hela såren efter apartheid samt vår stora beundran och högaktning för president Nelson Mandela. Med en känsla av skam mottar vi därför beskedet att vårt ministerråd inte har haft kraft att ge sitt godkännande av frihandelsavtalet med Sydafrika, ett avtal som det har tagit orimliga tre och ett halvt långa år att förhandla fram.
De argument som har anförts av de ministrar från Frankrike, Italien, Portugal och Spanien som nu inte vill godkänna avtalet är alltför lättviktiga och småaktiga för att motivera deras ställningstagande. Det inger oro, oro för att det verkliga syftet är att öppna upp för nya förhandlingar om avtalet i dess helhet.
Min fråga till ordförandeskapets företrädare är därför, om han kan garantera att min oro är obefogad, att avtalet i alla centrala delar ligger fast, och att det utan några substantiella ändringar inom kort, dvs. senast den 22 mars, kommer att vara i hamn. Får Europaparlamentet en sådan garanti från ordförandeskapet har dagens debatt varit meningsfull. Jag å min sida kan garantera ministerrådet att upprördheten i denna kammare är stor - stor över vad vi uppfattar som ett svek mot Europas starka önskan om omfattande och varma förbindelser med ett land och med en kontinent som ligger nära våra hjärtan.
Fru ordförande! Efter mer än tre år av ofta svåra förhandlingar, har kommissionen och Sydafrika kommit överens om ett förslag till avtal. Europaparlamentet har redan betonat hur viktigt detta avtal är, med sitt krav på att förhandlingarna skall påskyndas. Efter att ha bidragit till att den avskyvärda apartheidregimen störtades, får vi inte ställa oss likgiltiga till det sydafrikanska folkets öde. Allt måste göras för att den svarta befolkningen, som har fått lida så mycket, äntligen får förbättrade livsvillkor, och Europeiska unionen måste bidra till det.
Därför blev min grupp obehagligt överraskad av att rådet avslog avtalet. Visst skall vi överväga de framlagda skälen. Men problemen kan lösas allteftersom, utan att avtalets konstruktion i sin helhet ifrågasätts, och det är en punkt jag vill trycka extra på. Varför genomför man inte avtalet och löser de problem som uppstår efter hand? Rådet sänder verkligen en dålig signal till det sydafrikanska folket. Därför, herr ordförande, vill jag å min grupps vägnar be er att ingripa, så att rådet ger grönt ljus åt ett avtal som enbart kan bidra till Sydafrikas utveckling.
Fru ordförande, herr rådsordförande! Jag vill börja med att hälsa er välkommen till ert första sammanträde här, och jag kan försäkra er om att det nya ordförandeskapet har gott rykte, åtminstone på det utrikespolitiska området, och vi hoppas att detta goda rykte skall bidra till att förhandlingarna med Sydafrika avslutas. Vi är förvånade över att man på rådets senaste möte inte antog den kompromiss som Pinheiro förhandlat fram med Sydafrika. Fyra års förhandlingar innebär naturligtvis fyra års trägen kamp från båda håll. Vi har ställt stora krav på Sydafrika efter den svåra tiden med apartheid, en politik som stöddes av många länder i EU, inte bara i ekonomiskt avseende.
Därför tror jag att det är nödvändigt att Sydafrika erhåller stöd från Europeiska unionen och nu är det bråttom. Mandela har gjort vad han kan. Han måste också genom avtalet få stöd inför de förestående valen - för det är inte bara i Europa det är val utan även i Sydafrika - inte bara stöd från medlemsstaterna utan även från rådets ordförandeskap.
Vi vill inte att skulden som apartheidspolitiken gett upphov till skall betalas, eftersom det skulle innebära att befolkningen, människorna i Sydafrika fick betala dubbelt. Det är den ena punkten. Men vi vill också komma dem till mötes, inte bara på marknadsområdet för vin och sherry, utan även på det område som uppenbarligen orsakar problem - för Tyskland, Nederländerna och Österrike - nämligen emigrationsklausulen. Jag anser att vi är skyldiga att visa att vi kan uppnå ett snabbt resultat innan slutet av mars, och det är vår önskan och vårt krav till er som rådsordförande.
Fru ordförande, kära kolleger! Avtalet med Sydafrika är önskvärt för alla för att upprätthålla en demokratisk utveckling i ett land som kan tjäna som ett dynamiskt exempel för övriga afrikanska länder i den geografiska regionen. Vi förstår Förenade kungarikets speciella känsla för sydafrikanerna, men vi kräver också samma förståelse och tolerans när det handlar om att förstå vår egen känslighet - och mer än 40 000 jordbrukare påminde oss om det härom dagen - för de komplementära produkterna i vår Medelhavsekonomi, närmare bestämt genom att våra stormarknader dränks med de för oss så heliga produktnamnen som sherry, portvin, grappa etc.
Vi är inte emot kvantiteten, men framför allt emot frågan om märket (orsaken till dispyten), som måste vara allt klarare och informativ för konsumenten och framför allt vad gäller ursprunget. Frankrike slåss hårt för sina namn, som champagnen, konjaken, också mot ryssarna som använder Champagnsky. Vi måste naturligtvis vara känsliga och skydda våra ursprungsnamn, eftersom de innebär en kultur som har byggts upp av många generationers producenter och som är vederbörligt erkänd av finsmakarna.
Förutom de produkter som hör ihop med avtalen om fiske, textil och import av konkurrenskraftiga jordbruksprodukter, har vi denna källa till legitim oenighet om ursprungsmärkning, vilken vi inte kan godta.
Fru ordförande! Rådet agerade på ett klokt och konsekvent sätt när det underkände Pinheiro-Erwin-kompromissen, eftersom den överskrider det förhandlingsmandat som rådet gav kommissionen. Än en gång har ett mandat överskridits, och det blir därför uppenbart att det krävs en mycket strikt styrning av kommissionens roll i handelsförhandlingar. Förhandlingsmandaten måste vara tillräckligt noggrant fastställda, rådet måste kontinuerligt kontrollera hur de genomförs och kommissionen får inte tillåtas att underteckna preliminära avtal, som uppenbarligen de facto binder rådet och försätter de länder vi förhandlar med ur balans.
Det måste stå klart att det inte är kommissionens sak att ingå avtal å unionens vägnar, det är rådet som företräder medlemsstaterna. Och i det här fallet är det naturligtvis inte kommissionens uppgift - även om det är för det bästa av syften, som till exempel ett avtal med Sydafrika - att gå utanför mandatets ramar och utan ansvar planera att offra stora intresseområden för vårt jordbruk, under en tid då detta är drabbat av mycket allvarliga sociala svårigheter, vilket vi kunde se i måndags här i Bryssel.
Fru ordförande! I egenskap av en gammal och erfaren observatör av dessa förhandlingar som pågått i fyra år antar jag att jag inte borde ha blivit förvånad över den attityd som i synnerhet Frankrike och Spanien uppvisat under det sammanträde som på måndagen hölls av rådet (allmänna frågor). Hur kan de mena att Davospaketet är alltför generöst för president Mandelas Sydafrika? Hur kan ett så löjeväckande förslag som det som gäller för portvin och sherry tillåtas stjälpa det bästa tillfälle vi har för att erbjuda Sydafrika riktig och i praktiken fungerande solidaritet?
I motsats till vad vi hört här, har Sydafrika gjort avsevärda eftergifter i fråga om portvin och sherry i avsikt att skapa en bred överenskommelse. De sydafrikanska förhandlarna har nått ett mycket betydelsefullt samförstånd i sitt eget land i en mycket svår situation. Handelsministern Alex Erwin sade i sitt tal imorse i Kapstaden att måndagens beslut var en stor besvikelse. Detta gör han mot bakgrund av en ökad nervositet inom jordbruket, industrin, fackföreningssektorn och andra sektorer i hans land. Erwing uppmuntrade Europa att vara förnuftigt nog att undvika att ta itu med saken igen, och att ytterligare en gång tala om handel, utveckling och samarbete.
Vi vill inte sätta igång med mera omfattande förhandlingar, och föra multilaterala förhandlingar på tal när det gäller resor och WTO. Tiden är kommen för alla EU: s medlemsstater att ge uttryck för öppenhet, generositet och klarsyn, och visa mindre av den futtiga kortsiktiga protektionism vi såg i måndags. Politisk vision är vad vi skulle behöva se nu. Både det sydafrikanska parlamentet och Europaparlamentet är nu otåliga att skriva under denna överenskommelse en gång för alla innan vi både i Sydafrika och här går till val. Den 22 mars är EU: s sista chans att komplettera denna överenskommelse och att visa riktig solidaritet med våra partners i Sydafrika.
Fru ordförande, kära kolleger! I min egenskap av ordförande för Delegationen för förbindelserna med Sydafrika tackar jag parlamentet för att ha godtagit en så snabb behandling av resolutionen som syftar till att bibehålla våra stabila förbindelser med detta stora land, nu när kompromissen efter fem år misslyckats, den kompromiss som har administrerats av kommissionen och som rådet har omintetgjort.
Det verkar som om rådet över huvud taget inte har tänkt på de politiska aspekterna av förbindelserna med Sydafrika. Sydafrika behöver hjälp för att etablera en demokrati som för närvarande verkar mycket skör. Landet behöver framsteg och utveckling, det behöver personer som kan lära medborgarna att arbeta, att leva i en värld som för de flesta av dem fortfarande är okänd. Sydafrika skall hjälpas, och inte förödmjukas, framför allt med tanke på att landet i maj skall genomföra sitt andra demokratiska val.
Europa kan inte låta detta tillfälle gå sig ur händerna. Europa är en mästare när det gäller arbete, hon är en expert med starka traditioner, hon kan utbilda och hon har små och medelstora företag som står redo att lära ut hur man skapar arbete och utvecklar sysselsättningen. Alla de här talangerna måste vi överföra till Sydafrika för att denna stora nation skall kunna utvecklas, en nation som för bara ett par år sedan inte visste vad frihet, demokrati och framsteg innebar.
Rådet borde överväga alla dessa aspekter och inte hänga upp sig på fyra olika sorters juice.
Nästa måndag kommer vår delegation att befinna sig i Sydafrika. Jag skulle vilja ha med mig ett budskap som innebär hopp, broderskap och generositet vad gäller deras begäran om hjälp till president Mandela och till ordföranden för det sydafrikanska parlamentet, fru Juvuala - som vi för tre månader sedan hade som gäst i Strasbourg. Jag skulle vilja kunna säga att vi kommer att behandla dem som jämbördiga parter, men med förståelse för deras problem, inte bara som lyssnare utan även med förmågan att lösa de problem som, tyvärr, har kommit upp till ytan hos oss och som har gjort att kompromissen har lidit skeppsbrott.
Jag hoppas att den gemensamma resolutionen godkänns och antas i morgon, så att vi kan förnya de förbindelser som för närvarande verkar ganska ansträngda.
Fru ordförande, kära kolleger! Jag har, från början av min politiska verksamhet, bekämpat apartheidregimen och jag tar därför inga lektioner om det av någon. Detta sagt som en inledning till vad jag skall säga om det grundläggande i denna fråga. Jag anser att rådet gjorde vad det skulle då det blockerade avtalet tills de aspekter har rättats till som rör portvin, sherry och andra saker som betyder mycket för våra medborgare, våra väljare, våra mycket intresserade befolkningar. Vad gäller oss som befinner oss här, företräder vi väljare, kommissionär Deus Pinheiro företräder endast sig själv. Jag upprepar: han företräder bara sig själv. Det är därför han, genom denna tråkiga egenskap, på dessa villkor kan avgöra problemet med sherryn och portvinet.
Jag stöder alltså kraftfullt ett snabbt slutande av ett avtal som tillfredsställer den grundläggande strävan från våra vänner i Sydafrika och som befäster det demokratiska antirasistiska systemet i landet, men vill också be att man är förnuftig och tar hänsyn till våra producenters intressen. Mina engelska vänner som har talat här, känner, även av historiska skäl, till att portvinet framställs i Portugal. För övrigt är de knutna till denna historia. Det är därför de borde försvara det genuina i denna produkt. Jag skulle vilja att vi i denna historia inte enbart får behålla Methuenfördraget, utan att vi nu också kan behålla portvinet.
Fru ordförande! Jag gläder mig inte över anledningen i sig, men däremot över att vi i ett sådant här fall på kort tid måste reda ut två principfrågor. Statssekreteraren är så älskvärd och säger: Vi är fast beslutna, vi är fulla av tillförsikt, vi kommer att göra allt. Samtidigt säger han: Vi vet fortfarande inte vilka komponenter som kommer att ingå i en lösning. Och han säger dessutom: Sydafrika tillbakavisar varje form av ändring i fördraget. Sedan är det upp till oss att ta ställning till resten.
Personligen anser jag, liksom alla de kolleger som har talat här, att det som händer med Sydafrika är en skandal. Alla som följer utvecklingen i Sydafrika vet att situationen ständigt förvärras, att de sociala förhållandena försämras, att Mbekis avlösande av Mandela förmodligen kommer att leda till samhällskonflikter, för att de som blev lovade allting inte kan få något alls. Alla hoppades vi på att detta land i södra Afrika skulle vara ett ekonomiskt löfte som vi med en förlorad kontinent i åtanke åter skulle kunna ösa ur. Och vad gör nu rådet efter detta tillbakavisande? Det hela har hållit på sedan 1995 med det ena skandalösa beslutet efter det andra! Rådet tar med i beräkningen att situationen förvärras i ett land som behöver vår hjälp. Det har även psykologiska följder! Det handlar om trovärdighet, uppriktighet och därför ärade rådsföreträdare, bör ni i den mån ni kan vara hård och konsekvent! Även Tyskland tvekade under lång tid att öppet diskutera jordbruksproblematiken, men nu gör Tyskland det precis som andra länder. Min innerliga önskan är: Låt oss inte underskatta de konsekvenser som det även kommer att få för Europeiska unionen!
Fru ordförande! Jag skulle vilja ta upp två frågor. Först och främst talar vi här om ett paket. Båda sidor har gjort kompromisser. Om man försöker göra om paketet i detta skede kommer man att gå miste om hela överenskommelsen. Ett flertal medlemsstater har talat om vin och sprit och märkningen av portvin och sherry. De bör läsa vad som står i överenskommelsen. Sydafrika går med på att gradvis avveckla märkningen i tredje land inom fem års tid. I vilket fall som helst så rör det sig om en mycket liten marknad. De kommer att gradvis avveckla dem inom SADC (Södra Afrikas utvecklingsgemenskap) under en period av åtta år. Inom SACU (Södra Afrikas tullunion) kommer de att behålla dem i tolv år i avvaktan på ett ställningstagande från WTO. EU bör inte försöka undertrycka Sydafrikas ståndpunkt genom att agera som en ligist och sätta press på dem i det som skall vara multinationella förhandlingar.
För det andra är jag överens med fru Oomen-Ruijten om att kommissionär Pinheiro har uppfört sig väl. Detta gäller inte hela kommissionen. GD VI har visat sin värsta protektionistiska sida och alla vet att detta inte bådar gott. Bakom alla argument i fråga om vin och sprit, portvin och sherry ligger en rå jordbruksprotektionism. Spanien tog upp problem med jordbruk. Frankrike tog upp problem med exportbidrag. Om regeringscheferna inte kan stå på sig och övervinna dessa särskilda intressen riskerar vi att förlora hela överenskommelsen.
Fru ordförande, ärade damer och herrar! Jag har uppmärksamt lyssnat till den kritik som har framförts mot rådets beslut. Men jag tycker ändå att rådets ordförandeskap fick stöd för sin ståndpunkt. När allt kommer omkring har vi i rådet satsat rejält på att man äntligen skall sluta ett avtal, för vi gör samma bedömning som många talare här. Eftersom vi tidigare införde ekonomiska sanktioner för att tvinga apartheidregimen ned på knä, borde den konsekventa följden bli att vi i dag stärker ekonomin för att stödja demokratiseringsprocessen.
Europeiska unionen måste göra ett val mellan solidaritet med utvecklingsländer, som befinner sig i en svår omvandlingsfas, och de enstaka medlemsstaternas nationella intressen. Jag tror att det som många medlemsstater gör anspråk på, nämligen en förbättring av de egna utvecklingsmöjligheterna genom en särskild utformning av ekonomin, i ännu högre grad gäller för länder i tredje världen, och därför kan jag egentligen inte göra annat än att ta del av er kritik och er upprördhet och vidarebefordra den till rådet, i hopp om att de länder som motsätter sig ingåendet av ett fördrag fäster avseende vid era uttalanden och omprövar sin ståndpunkt.
Applåder
Tack så mycket, herr rådsordförande!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Harmonisering av sociallagstiftningen på transportområdet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0032/99) av Grosch för utskottet för transport och turism om transportpolitiken och en harmonisering av sociallagstiftningen.
Fru ordförande, ärade herr kommissionär, ärade kolleger! Det har varit en spännande utmaning att på parlamentets uppdrag undersöka sociallagstiftningen på transportområdet, med tanke på att de olika stadierna för avregleringen, som har nått långt inom luft-, sjö- och vägtransporter, men släpar efter på området järnvägar och inlandssjöfart, även påverkar utvecklingen av sociallagstiftningen. Dessa olikheter har tagit upp i betänkandet. De sociala aspekterna, som är de som främst har beaktats i betänkandet, avser arbetstid, säkerhet och hälsa, kvalifikationer och utbildning, rörligheten i största allmänhet och inte minst sysselsättningen. Transportsektorn, som är en viktig näringsgren inom gods- och persontransporter, befinner sig utan tvekan i spänningsfältet mellan konkurrensvillkor å ena sidan och säkerhet och arbetsvillkor å andra. Denna sektor utgör med sina väg- och järnvägstransporter en del av det offentliga tjänsteutbudet, samtidigt som den bildar grunden för den eftersträvade rörligheten för alla medborgare, och transportsektorn är med sina 6 miljoner anställda och 3 miljoner övriga arbetstillfällen en mycket viktig näringsgren.
Därför ansåg vi att sociallagstiftningen på transportområdet skulle behandlas separat, för på de områden där en avreglering har ägt rum utan de nödvändiga sociala miniminormerna, kom konkurrensen att utvecklas på bekostnad av arbetsvillkoren och säkerheten för de anställda och därmed även för den enskilda medborgaren. En sådan oreglerad konkurrens har inte bara en negativ inverkan på de sociala aspekterna utan är dessutom tveksam ur ett ekonomiskt perspektiv. En realistisk och pragmatisk harmonisering så som betänkandet föreslår utgör därför ingen motsättning till en väl avvägd avreglering, tvärtom! Den kommer att utgöra den stabila grund som krävs för att en hållbar utveckling av ekonomin skall kunna ske. Det ser jag som en förutsättning för betänkandet, nämligen att avregleringen och den sociala harmoniseringen kompletterar varandra.
De viktigaste samtalsparterna vid förberedelserna av åtgärderna- och det är en av tyngdpunkterna i betänkandet - är givetvis arbetsmarknadsparterna. Därför måste man se till att dessa grupper är väl företrädda. Om inte förhandlingarna leder fram till något resultat, måste kommissionen ta till sina lagstiftande befogenheter, men man får inte ta det faktum att inte förhandlingarna avslutats som en förevändning för att förhala det hela.
Inget område inom transportsektorn får uteslutas längre från direktiven om arbetstid. Vägtransporterna är ett bra exempel, för å ena sidan visar det att kommissionen måste ta initiativ, men å andra sidan att det inte bara handlar om körtider och viloperioder. Det krävs på alla områden, och då i synnerhet inom vägtransporter, nya gemensamma definitioner av rörliga och icke-rörliga arbetstagare, av de olika verksamhetsområden som ingår i yrket och inte bara av körtider och viloperioder. Den flexibilitet som föreslås i betänkandet måste gälla de olika områdena inom transportsektorn, även arbetstiden, men det får aldrig innebära ett ifrågasättande av principerna om hälsa och säkerhet för de anställda och därmed även för medborgarna.
50 000 döda inom transportsektorn - en rapport talar sitt tydliga språk om säkerheten i samband med vägtransporter. Strejker som inom loppet av några få timmar lamslår alla länder, färjekatastrofer, allt det är tecken på att åtgärder måste vidtas på området. Vi anser att vi inte bör vänta på nya påstötningar i form av olyckor och strejker innan vi tar initiativ på de områden där sådana krävs. Men det räcker inte med bra bestämmelser. De blir först effektiva och kan stimulera marknaden när regelbundna kontroller utförs och felaktigheter bestraffas på samma sätt i alla EU-stater. Samtliga länder är skyldiga att utföra ett visst antal kontroller och parlamentet skall inte behöva vänta i ytterligare fyra år på utvärderingsrapporterna om dessa. Dessutom måste den moderna tekniken, som kan höja säkerheten, utnyttjas fullt ut i det här sammanhanget, och i våra ögon finns det inga ekonomiska intressen, från framställare till exempel, som tillåter eller rättfärdigar att vi tar denna tekniska utveckling i anspråk. Man kan nämna färdskrivaren som ett exempel. Om man tänker på de tekniska möjligheter som finns i dag, kan den färdskrivare som fortfarande används betecknas som uråldrig.
Yrkesbehörigheten är också ett viktigt kapitel i betänkandet. Det ömsesidiga erkännandet av yrkeskvalifikationer är liksom arbetstiderna en hörnpelare i transportpolitiken. Det innebär en garanti för kvaliteten på transporttjänsterna och säkrare arbetsvillkor. Här verkar det som att rådet inte försöker övervinna de hinder som finns på luftfartsområdet, trots att den medföljande personalen inom luftfarten har viktiga säkerhetsuppgifter.
Men de sociala aspekterna på transportområdet utgör också en garanti för medborgarnas rörlighet i olika avseenden med hänsyn till anspråken från medborgare med begränsad rörlighet. Det gäller offentliga tjänster och det gäller även en global diskussion i frågan. Låt mig även ta upp sysselsättningsaspekten inom transportpolitiken. Våra medlemsstater spenderar årligen över 180 miljarder euro på sysselsättning, och därför anser utskottet att man vid varje föreslagen åtgärd måste undersöka vilka effekter den får för sysselsättningen.
Slutligen, vill jag säga att vi, om vi vill skapa ett transportområde inom Europeiska gemenskapen med arbetsvillkor som inte påverkar medborgarnas hälsa, säkerhet och livskvalitet negativt, måste anta miniminormer för en social harmonisering, för vi måste reglera sådana frågor som inte marknaden själv reglerar. Amsterdamfördraget ger oss begränsade möjligheter att göra det. Därför är det vi som måste fatta beslut. Tack för er uppmärksamhet!
Fru ordförande! Groschs betänkande presenterar vittomfattande frågor som täcker alla sociala aspekter på transportväsendet. Det faktum att detta betänkande praktiskt taget fick enhälligt stöd i utskottet för transport och turism visar att det finns ett stort stöd inom parlamentet för åtgärder för sociala aspekter på transportväsendet. Groschs betänkande kommer att kompletteras av det kommande betänkandet av Chanterie, för utskottet för sysselsättning och socialfrågor med en utvidgning av det allmänna arbetstidsdirektivet och mitt eget betänkande om lastbilschaufförernas arbetstider.
Det råder inget tvivel om att det finns ett samband mellan de egentliga bestämmelserna om arbetstid, arbetstagares hälsa och säkerhet, och naturligtvis, viktigast av allt, passagerarsäkerhet, oberoende av vilket transportmedel som används. Kommissionen måste lyckönskas till att den hjälpt arbetsmarknadens parter inom järnvägssektorn att nå en överenskommelse den 30 september förra året. Det är med rätta som vi tror att en liknande överenskommelse kommer att kunna nås inom andra transportsektorer. Tyvärr har detta inte skett och det är anledningen till att jag lägger fram ett betänkande om lastbilschaufförernas arbetstider, eftersom kommissionen tvangs tillgripa den lagstiftande metoden.
Det andra området som ger oss viss anledning till oro är de långsamma framsteg som görs vad beträffar harmonisering av flygtider och viloperioder för besättningen på flygplanen. Vi hyser speciell oro för detta.
Avslutningsvis stöder utskottet för sysselsättning och socialfrågor betänkandet. Vi tror att flera svårigheter har uppkommit inom transportsektorn som ett resultat av avreglering. Jag skulle speciellt vilja nämna posttjänsterna. I många medlemsstater har avregleringen av posttjänsterna medfört avsevärda problem i denna sektor. Till följd av detta blir posttjänstemän över hela Europeiska unionen satta på deltidskontrakt, i många fall utan tillräcklig trygghet i form av ålderspension. Jag anser att modellen med samhällsomfattande tjänster bör vara normen och tillämpas inom de posttjänster som bedrivs inom hela Europeiska unionen.
Fru ordförande! Med det här betänkandet försöker Grosch på nytt dra igång en diskussion som har pågått i ett femtontal år, och som syftar till att åstadkomma en förändring av förordningarna 3820 och 3821.85. Under tiden har rådet (sociala frågor) antagit en gemensam ståndpunkt om förslaget till direktiv om arbetstid.
Jag anser att det är skandalöst att alla verksamheter inom den offentliga och privata sektorn regleras, och att man inte låter förordningen omfatta en sektor som t.ex. vägtransportsektorn, som sysselsätter fler än sju miljoner anställda. För att stävja alla former av missbruk som har ägt rum och som kommer att äga rum under kommande år, krävs det enligt min mening att vi talar om en årsbaserad arbetstid inom vägtransportsektorn, och att det beslutas att varenda arbetstimme utöver de 48 timmarna skall betraktas och betalas som en övertidstimme, sociala avgifter och skatter inkluderade. Detta förefaller vara det enda sättet att få arbetsgivarna att inte använda sig av oöverlagda övertidstimmar, och det skulle ha den stora fördelen att yrkeschaufförerna äntligen skulle kunna åberopa rätten till en pensionering vid 55 års ålder, med tanke på antalet årsarbetstimmar och inbetalda avgifter.
För att avsluta medger jag att kommissionär Kinnock nyligen lade fram ett förslag, som gör att arbetstiden för en yrkeschaufför skall inbegripa allt arbete, dvs. all den tid som chauffören står till sin arbetsgivares förfogande. Därmed förverkligar han ett gammalt fackföreningskrav. Man kan dessutom instämma i hans förslag om arbetstiden på 48 timmar, som skall kunna utsträckas till 60 timmar om genomsnittet på 48 timmar per vecka inte överskrids under fyra månader, eftersom transportsektorn är en ganska specifik arbetssektor.
Men det som är svårt att utveckla i tanken kommer med all säkerhet att skapa problem i praktiken. Det verkar som om det byråkratiska tänkandet har fått ett litet för stort utrymme i det här fallet. Om beräkningen av 48 timmar på fyra månader kanske inte skapar problem för ett stort företag, hur blir det då för de små och medelstora företagen, och hur skall staternas kontrollenheter bära sig åt? Visst kommer den nya färdskrivaren att underlätta kontroller, men fram tills dess enbart problem!
Man måste i vilket fall som helst kräva att de kontrollmyndigheter som har ansvar för bestämmelserna inrättar kontroller och påföljder som både är förebyggande och effektiva. Betänkandet av Grosch bör föranleda Europaparlamentet att utöva nödvändiga påtryckningar på kommissionen och ministerrådet, så att man inom de närmaste åren kan komma tillrätta med den outhärdliga situationen inom transportsektorn en gång för alla, och med hänsyn till detta skulle jag vilja tacka herr Grosch.
Fru ordförande! Avregleringen av transportmarknaderna, som inleddes 1993 efter genomförandet av den inre marknaden, kom att ge en större dynamik och mångfald i utbudet och lägre priser för konsumenterna i allmänhet. Ändå kan man konstatera att dessa fördelar som baksida fick ett högt socialt och yrkesmässigt pris för arbetstagarna inom transportsektorn. Normalt sett märker den stora allmänheten dessa problem bara när chaufförerna av tunga godstransporter lamslår hela Europa med sina långvariga massmediala strejker som vållar allvarliga skador för all ekonomisk verksamhet i allmänhet. Sanningen är att det irriterade konkurrensklimatet inom transportsektorn, mellan företag, mellan medlemsstater och mellan själva Europeiska unionen och länderna i Central- och Östeuropa, har lett till en instabil sysselsättning, lägre löner, mindre beständigt socialskydd och en dumpning av priser, skatter och av själva det material som används.
Avregleringsnivåerna i de olika sektorerna inom transportverksamheten för väg, flyg, järnväg, sjöfart eller postservice, växlar också mellan en total avreglering och en oligopolsituation. Arbetsvillkoren och arbetstagarnas sociala skyddsnät speglar också denna växling. Men det finns en miniminivå som måste garanteras. Därför är det nödvändigt med en intervention från rådet och kommissionen för att harmonisera Europeiska unionens sociallagstiftning inom transportsektorn, eftersom en större trygghet, mer stabil sysselsättning, ett bättre hälsoskydd för arbetstagarna också betyder större produktivitet för företagen och större trygghet för användarna.
Det finns emellertid två speciella aspekter som vi vill kommentera. Den första, frågan om att den totala arbetstiden på området för vägtransporter måste innefatta, förutom körtider samt tid för lastning och lossning av fordonet, även hela den övriga tiden då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete, måste skötas försiktigt och balanserat eftersom företagen kanske inte klarar en alltför vid definition av arbetstiden, och det kan vara ogenomförbart och eventuellt leda till konkurs.
Slutligen, och även om vi stöder kommissionens beslutsamhet för att inte förlänga den skandalösa skattevinsten från försäljning av momsfria varor, uppmanar vi kommissionen att vidta åtgärder för speciellt stöd till sjötransporterna på grund av de allvarliga följder dessa åtgärder kommer att få för nuvarande anställningar.
Vi vill också passa på att gratulera vår kollega Grosch för det utmärkta arbete han har lagt fram.
Fru ordförande! Jag ansluter mig gärna också till gratulationerna till föredraganden som lagt fram ett utomordentligt arbete samt de tre föregående talarna, Mc Mahon, min vän Marcel Schlechter och min vän Mendes Bota.
Jag har från början sagt att arbetstid mycket riktigt borde vara den avgörande faktorn inom transportsektorn, inklusive andra verksamheter i stället för tiden bakom ratten eller förflyttningen med fordon eller båt eller vad det nu är. Jag tycker dock att det måste gå ihop med en nödvändig flexibilitet i tillämpningen så att man inte förpliktar transportörerna att befinna sig längre tid på vägen än vad som är absolut nödvändigt. Om man alltså har lång arbetstid den ena veckan och om man å andra sidan kan kompensera det den andra veckan, så innebär det att man måste kunna arbeta längre för att kunna avsluta eller slutföra en resa.
Grosch misstar sig på en punkt. Vi har redan infört regler för den digitala färdskrivaren. Nu är det bara att vänta på de sista tekniska uppgifterna för att hitta det allmänna inledningsdatumet, men det är det reglerna är till för. Det har kommissionen också väntat på för att lägga fram det här förslaget så att båda sakerna kan ske samtidigt.
Jag vill påpeka att man inte får ta miste. Huvudskälet till att körtider och viloperioder så ofta överskrids, och enligt tidningarna med lång tid, är att den tid som man haft för kort viloperiod inte alls räknas som en viloperiod. På det viset kommer man fram till sådana idiotiska summor som bilkörning 48 timmar i sträck. Det går inte och det kan ingen person göra.
Jag vill även göra följande anmärkningar. För det första får det inte förekomma någon nationell diskriminering. För det andra pekar jag på att inte heller inom persontrafiken på landsväg får säkerheten överdrivas. Det är det säkraste transportsättet av alla som vi känner till och den minsta andelen olyckor per körda kilometer. Slutligen vill jag påpeka att det inom sjöfarten är alldeles nödvändigt att vi, för att upprätthålla en rimlig infrastruktur och utbildningsnivå, inför stränga åtgärder även för europeiska besättningar men framför allt kortare totala färdtider, inte arbetstid, inte viloperioder utan överhuvudtaget själva tiden till sjöss.
Fru ordförande! Det arbete som Grosch - och utskottet för transport och turism - har genomfört, är verkligen värt all uppmärksamhet. Harmoniseringen av sociallagstiftningen på transportområdet är ett krav, och detta mål måste placeras på en ambitiös nivå. Bland annat för den ekonomiska effektiviteten, som gör att olika transportsätt - i synnerhet järnvägen och flyget - behandlas på ett flagrant ojämlikt sätt i förhållande till vägtransportsektorn. Det är också ett krav ur en social synvinkel, för att de anställdas arbets- och livsvillkor skall förbättras, och för sysselsättningen. Det är till sist mycket viktigt för säkerheten, i synnerhet inom vägtransportområdet.
De förbättringar som vår grupp har föreslagit, och som utskottet har antagit, framför viktiga begrepp. Till exempel den nödvändiga förkortningen av arbetstiden utan löneavdrag, främjande av den sociala dialogen, principen om icke-tillbakagång i sociala frågor, så att ett framsteg för vissa inte tar sig uttryck i ett bakslag för andra.
Dessa principer, såväl som den begäran som formuleras i Groschbetänkandet, om en tydlig definition av arbetstiden inom vägtransportsektorn som innefattar all den tid som arbetstagaren står till sin arbetsgivares förfogande - just dessa principer, såväl som bekräftelsen av de statliga verkens roll, kan bidra till en framåtblickande utformning av Europabygget. I Europa bör vi använda oss av tekniska framsteg och kunskaper för att uppträda civiliserat, genom att stödja oss på vars och ens förvärv för att gå framåt tillsammans genom att ställa befintliga olikheter mot varandra för att anpassa oss efter den lägsta nivån.
Jag skall avsluta genom att betona att förslagen i Groschbetänkandet måste uppmärksammas, så att de inte enbart skall bli fromma önskningar, och för att de dag för dag skall integreras i de konkreta beslut som Europaparlamentet fattar, särskilt när det handlar om en integration av de sektorer som inte omfattas av direktivet om arbetstid.
Vilken syn folken i Europeiska unionen har på Europa är beroende av om vi hävdar och effektivt förverkligar principerna om social rättvisa. Man kan konstatera en stor brist inom det här området, som vi måste komma till rätta med så snart som möjligt. Folks sympati, uppslutning och deltagande kräver att målet med en harmonisering uppåt av sociallagstiftningen förs ner på en vardaglig nivå, för att vi skall kunna bygga det Europa som folken vill se.
Fru ordförande! Den ökande rörligheten bland människor och den snabba tillväxten inom resebranschen innebär att det av transportsäkerhetsskäl är nödvändigt att harmonisera en del av sociallagstiftningen på högre nivå. Det gäller i synnerhet luftfart- och vägtransporter. På området bussturism, ett miljövänligt sätt att resa som är värt att uppmuntra, behövs det bestämmelser på europeisk nivå som garanterar att passagerarna och andra medtrafikanter inte utsätts för fara på grund av förarens trötthet.
Jag vill nämna motiveringspunkterna D och G, där föredraganden anser att den sociala harmoniseringen skall hindra konkurrens som inverkar negativt på hälsa, livskvalitet och rörlighet, och att arbetstiden är en viktig faktor för att garantera säkerheten inom transportväsendet. Allt som hindrar konkurrensen är i princip farligt. Men jag tror att det i det här fallet, och i synnerhet när det handlar om människors säkerhet, är befogat.
Fru ordförande! Harmoniseringen av sociallagstiftningen på transportområdet, har upptagit mycket av vårt utskotts och kommissionens tid, och jag är säker på att vi alla här i salen kan se problemen. Jag tror också att vi kan komma överens om vissa lösningar, men när vi når fram till besluten i rådet, så brister det. Skall bra förhållanden ge efter för sämre förhållanden? Det är ju i realiteten detta det handlar om när vi skall harmonisera. Hur harmoniserar man? I betänkandet redogör man för problemets räckvidd, eller visar hur många uppfattningar det finns i denna fråga. Transporter är gränsöverskridande, och därmed ett mål för gemensamma bestämmelser. Det skall vara gemensamma trafikregler, det skall vara gemensamma bestämmelser om miljö och arbetstider, som föredraganden också varit inne på. Men å andra sidan har vi en mycket stor nationell transport. De nationella bestämmelserna och traditionerna är emellertid så olika, att sociallagstiftningen ofta avgör konkurrenskraften, som också nämnt här i kväll. Vi har den anställde å ena sidan och transportköparen å den andra. Säkerhet och arbetstider hänger samman, och det får inte gå ut över konkurrenskraften. Jag anser att det skall finnas europeiska bestämmelser när detta är nödvändigt, men i viss utsträckning är det nödvändigt att ta hänsyn till nationella överenskommelser och traditioner. När vi tar hänsyn till sociallagstiftning, skatter och avgifter i samband med harmoniseringen, blir det helt fel. Jag tycker att det är ett utmärkt dokument vi har här, men om vi skall komma fram till något förnuftigt, så måste vi se på vilka möjligheter det finns i ministerrådet och på vilken nivå man skall harmonisera. Jag upprepar min fråga: skall bra förhållanden ge efter för sämre förhållanden? Det är detta vi skall diskutera.
Fru ordförande! Låt mig få inleda med att tacka Grosch för det arbete som han har lagt ned på detta betänkande. Det finns mycket som är positivt i det betänkande som vi har att ta ställning till, t.ex. när föredraganden skriver att den sociala harmoniseringen inte har som mål att kontrollera marknadskrafterna.
Jag tillhör i övrigt dem som är tveksamma till en alltför långtgående harmonisering av de olika ländernas sociallagstiftning. Enligt mitt sätt att se det, är socialpolitiken i huvudsak en del av det nationella ansvaret. I enlighet med den subsidiaritetsprincip som vi talar om i väldigt många olika sammanhang, så menar jag att det är så, och att det faktiskt också i väldigt stor utsträckning måste vara på det sättet. Jag ifrågasätter också om det är möjligt att egentligen göra på något annat sätt. Förutsättningarna är mycket olika inom dagens medlemsländer. Dessa olikheter kommer att öka på ett dramatiskt sätt vid varje utvidgning av medlemskretsen till länderna i östra Europa. Det hindrar dock inte att det finns områden inom socialpolitiken inom vilka gemensamma regler är en fördel. Det kan exempelvis gälla krav på ökad säkerhet i trafiken, vilket är ett område som vi odiskutabelt skulle ha mycket att vinna på att ha gemensamma regler inom.
Jag tycker dock att det är att gå alltför långt när föredraganden skriver om krav på arbetstidsförkortning utan lönesänkning som ett av de viktigaste målen inom transportsektorn. Jag tror inte att en generell arbetstidsförkortning är lösningen när det gäller trafiksäkerheten, utan en minskning av den sammanhängande arbetstiden och ordentliga viloperioder mellan arbetspassen. Det finns det självklart anledning att också på ett europeiskt plan hitta gemensamma lösningar för.
Fru ordförande! Jag skulle vilja instämma med debattens övriga talare genom att lyckönska herr Grosch till hans betänkande som är allmänt berömmande gentemot kommissionen. Jag gengäldar därför naturligtvis detta genom att tacka honom och hans kolleger för det arbete de har uträttat genom att presentera detta betänkande om harmonisering av sociallagstiftningen på transportområdet.
Det är en nyttig påminnelse att det, samtidigt som avreglering för att stärka transporternas prestation och system måste fullföljas, är väsentligt att säkerställa att detta sker på ett sätt som tar ordentlig hänsyn till arbetstagarnas rimliga behov och till säkerhet och tjänster för allmänheten. Detta är en fråga som Grosch själv tagit upp och den har upprepats åtskilliga gånger under hela debatten.
Avseende den stora frågan om arbetstid, är det tydligt att det knappast finns någon skillnad mellan parlamentets och kommissionens inställning. Jag måste emellertid informera parlamentet om att kommissionen, som de flesta ärade ledamöter redan känner till, absolut inte har någon befogenhet att komma med förslag som härrör sig till önskan om att arbetstidsförkortning skall kunna ske utan löneminskning, en fråga som togs upp av Moreau och av andra under debattens gång.
Gemenskapsdirektivet om arbetstid - och i och med detta även de nuvarande förslagen - grundas, som parlamentet säkert känner till, på skyddet för arbetstagares säkerhet och hälsa. Samtidigt som det är uppenbart att en riktig tillämpning av denna princip i vissa fall skulle kunna medföra arbetstidsförkortning, måste sättet att handha de praktiska konsekvenserna av förändringar i lagen lämnas till förhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare, företrädesvis genom en normal social dialog. Sådant förfarande kan uppenbarligen - och bör naturligtvis - ske genom kommissionen eller genom lag.
Man har uttryckt oro beträffande nivåerna på kontroller för körning och viloperioder och även avseende nivåerna för böter och skadestånd som ådöms för kränkningar. Som svar skulle jag vilja säga till parlamentet att jag håller med om att kontrollerna måste vara effektiva. I annat fall är de meningslösa. Som Grosch rekommenderar i sitt betänkande, kommer kommissionen följaktligen att föreslå en ökning av det minimiantal kontroller som måste utföras. Kommissionen har också under en tid varit medveten om den oro som avser böter och skadestånd, och vi förbereder därför för närvarande en rapport om tillämpningsåtgärdernas effektivitet . Denna rapport kommer att alla aspekter hos dessa frågor. Naturligtvis kommer jag att informera parlamentet om våra resultat när vi har fullbordat detta arbete.
I det betänkande vi har framför oss påpekas att det finns ett behov av att utvärdera åtgärder i transportsektorn i fråga om effekten av dessa på arbetstillfällen, arbetsförhållanden och rörligheten i allmänhet. Jag hoppas att alla i detta parlament kommer att godta att varken jag eller mina kolleger i transportsektorn skulle förbise sådana frågor då vi förbereder förslag. Jag måste emellertid säga att jag inte anser att man kan vinna något betydande tilläggsvärde med att utarbeta en allmän rapport där dessa frågor övervägs. Parlamentet är säkert medvetet om att i alla de förslag vi lägger fram tar vi hänsyn till sådana frågor genom att tillhandahålla flexibilitet, inskränkningar eller övergångsperioder. Jag hoppas parlamentet kommer att uppmärksamma att detta är ett praktiskt och genomblickbart handlingssätt och att det har den väsentliga effekten av att vara en politisk princip som tillämpas med jämna mellanrum snarare än en periodisk rapport som enbart tillhandahåller kommentarer.
Detta är emellertid en relativt liten punkt i betänkandets övergripande sammanhang och bör inte på något sätt avleda oss från kärnan i det arbete som har utförts av Grosch och hans kolleger som jag med glädje rekommenderar för parlamentet.
Tack så mycket kommissionär Kinnock!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Upptagande av Turkiet i programmen Sokrates och Ungdom för Europa
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0048/99) av Heinisch för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av det grundläggande beslutet beträffande programmet Sokrates för att Turkiet skall läggas till bland mottagarländerna (KOM(96)0199 - C4-0293/96-96/0130(COD)) och om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av det grundläggande beslutet beträffande programmet Ungdom för Europa (tredje fasen) för att Turkiet skall läggas till bland mottagarländerna (KOM(96)0199 - C4-0294/96-96/0131(COD)).
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Nu har vi i snart tre år ägnat oss åt frågan om huruvida Turkiet skall tas med i utbytesprogrammen Sokrates och Ungdom för Europa. Men eftersom de nämnda programmen endast löper till årets slut, och vi redan nu diskuterar de program som sedan tar vid, finns frågan äntligen med på parlamentets föredragningslista. Att det har dröjt så länge, beror inte minst på att frågan i betänkandet ofta har kopplats samman med det principiella problemet med förhållandena mellan Europeiska unionen och den turkiska republiken avseende Turkiets fullvärdiga medlemsskap i Europeiska unionen.
Det fastställs i artikel 28 i associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Turkiet, att Turkiet skall komma i fråga för en anslutning till Europeiska unionen. Den linjen bekräftades av Europeiska rådet i Luxemburg i december 1997 och framför allt i Cardiff i juni 1998. Då hade rådet upprepade gånger poängterat att det är viktigt att Turkiet närmar sig Europeiska unionen på alla områden. Med detta avsågs redan från början även Turkiets deltagande i gemenskapsprogram som Sokrates och Ungdom för Europa.
Visserligen har rådet alltid konstaterat att kandidatländerna först måste ha förverkligat en institutionell stabilitet som en garanti för en demokratisk och rättsstatlig ordning, för bevarandet av de mänskliga rättigheterna liksom respekten för och skyddet av minoriteter. Utan tvivel är situationen för de mänskliga rättigheterna, just vad minoriteterna i Turkiet beträffar, liksom tidigare att betrakta som otillfredsställande. Det framgår inte minst av Amnesty Internationals årsrapport. Turkiets obstruktionspolitik i samband med Cyperns anslutningsförsök är inte heller godtagbar. Det bör påpekas klart och tydligt.
Jag har inte för avsikt att i dag tala om den nuvarande situationen för de mänskliga rättigheterna. Den frågan har vi tydligt tagit ställning till i otaliga betänkanden, senast i utskottet i samband med Swobodas betänkande om den vidare utvecklingen av förbindelserna med Turkiet och om den europeiska strategin för Turkiet. På den punkten har allt som är viktigt redan sagts. Parlamentets krav har framställts i ett oräkneligt antal dokument. Det aktuella betänkandet har därför begränsats till frågan om huruvida Turkiet skall tas med i utbildningsprogrammen. De fortsatta diskussionerna om Turkiets EU-anslutning stjäl uppmärksamhet från den egentliga målsättningen med utbytesprogrammet, vilken bör vara den främsta måttstocken vid bedömningen av den aktuella frågan.
Programmen Sokrates och Ungdom för Europa kom att utvecklas för att förmedla värden som tolerans, demokrati och aktivt medborgarskap till unga människor. Det är ett uttalat mål för Europeiska unionen att med dessa program ge unga människor möjlighet att medverka till uppbyggnaden av Europa, för det är de unga, som uppfostras i en anda av öppenhet och tolerans, som är de mest lovande byggmästarna av ett fredligt och humant Europa. Därför borde vi satsa på att få de unga att ta till sig grundtanken med Europa och den värdegemenskap som den tanken representerar. Därför har vi börjat med att öppna programmen för ungdomar från EFTA-staterna och även för ungdomar från de associerade staterna i Central- och Östeuropa, så som Cypern och Malta. Av den anledningen får vi inte lämna Turkiet utanför.
I motiveringen till den första etappen av Sokrates nämndes som exempel på en av uppgifterna, att göra Europa tillgängligt för alla och ge Europa en mänsklig dimension. Med tanke på det verkar det vara förutbestämt att Turkiet skall tas med i utbytesprogrammet. Det gäller att rikta de turkiska ungdomarnas blickar mot Europa, för det är dessa ungdomar som är öppna för en förändring i landet och det är de som kommer att se till att en sådan förändring äger rum i framtiden. Ungdomarna har dessutom en avgörande roll för demokratiseringsprocessen och förståelsen mellan de olika folkslagen.
Som bevis på den befintliga potentialen kan nämnas att 50 procent av den turkiska befolkningen är under 25 år. Vilka möjligheter innebär det? Naturligtvis kan vi bara nå en bråkdel av dessa unga människor med våra program. Men tänk på den enorma multiplikatoreffekt som utlöses av dessa ungdomars positiva personliga erfarenheter. Därför måste vi ge de turkiska ungdomarna möjlighet att själva lära känna vår västeuropeiska kultur och vårt sätt att betrakta de grundläggande fri-och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Att det fungerar visas inte minst av det pågående samarbetet mellan europeiska ungdoms- och studentorganisationer.
Jag vill också poängtera igen att vi vid genomförandet av programmen kommer att eftersträva en rättvis medverkan av minoriteter och i synnerhet av kurderna. Det förändras inte av de våldsamma konflikter som pågår på europeisk mark. Men vi kan inte uppnå det genom en omröstning eller något liknande. Snarare kommer vi att noggrant granska de olika minoriteternas medverkan i en rapport som skall sammanställas varje år.
Jag vill passa på att säga att vi bör påminna oss om de kända orden av Jean Monnet, han som ständigt poängterade att det i alla europeiska enighetssträvanden i första hand bör handla om att föra samman människor och inte att föra fram frågan om staternas förenande. Ett förstärkt samarbete på ungdomsnivå och erbjudanden om utbytesstipendier är olika sätt att försöka stärka demokratin och respektera de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Båda dessa faktorer är viktiga steg för Turkiets långfristiga anknytning till Västeuropa. Gör därför som jag och rösta för att Turkiet skall tas med i gemenskapens program för utbildning och ungdomsutbyte.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Elev- och ungdomsutbytet mellan turkiska ungdomar och ungdomar från Europeiska unionen är ett utmärkt sätt att bidra till ömsesidig förståelse mellan folk och medborgare. Det bidrar också till att Turkiet fortsätter öppna sig mot de demokratiska och rättsstatligt organiserade staterna i Europeiska unionen. Utskottet för externa ekonomiska förbindelser stöder därför enhälligt det utmärkta betänkandet av vår kollega Renate Heinisch.
Vi vill att de turkiska ungdomarna i större utsträckning skall delta i den långfristiga uppbyggnaden av ett pluralistiskt samhälle inom ramen för en rättsstat, i enlighet med de ständiga kraven från de turkiska arbetsmarknadsparterna. Om betänkandet antas skulle det vara beviset på att Europeiska unionen i en medel- och långfristig strategi stegvis uppfyller sitt ansvar gentemot vår viktiga granne i söder, att anledningarna till samarbete ständigt ökar och förstärks, och att dessa inte bara är till för att lappa över de aktuella dagskonflikterna - vi har ju i dag pratat länge om Öcalan - utan att de även är till för att dra upp konflikterna med rötterna i samband med framväxten av ett nytt samhälle i Turkiet.
Herr kommissionär! Europaparlamentet är under alla omständigheter redo att precis som med Heinischs betänkande påskynda samarbetet på andra områden, så att de uppgifter som Europeiska unionen har, men som man fortfarande inte har utfört, och då syftar jag framför allt på det finansiella stödet, kan fullföljas på ett bra sätt.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skall fatta mig kort. Även min grupp förespråkar en utvidgning av programmet Ungdom för Europa till att omfatta Turkiet, och det beslutet får betraktas som oberoende av vårt dagspolitiska förhållande till Turkiet och den stora tveksamhet vi känner inför de inrikespolitiska förhållandena i landet. Varför då? Programmet Ungdom för Europa präglas av en oberoende utbildningspolitisk målsättning med krav på ungdomars tolerans mot andra levnads- och tänkesätt i andra länder, genom interkulturella möten i olika projekt och solidaritetsövningar i form av praktisk medverkan på det kommunala området, för att nämna ett exempel.
Det handlar om nya personliga erfarenheter, och det handlar om att minska mottagligheten för nationalistiska strömningar. De unga turkar som reser till våra länder, även om vissa av dem är handplockade, får först och främst chansen att lära känna Europa på riktigt och rätta till de ensidiga beskrivningar av Europa som kan ha förmedlats till dem av hemlandets tidningar. Samhällspolitiska förändringar är möjliga i en stat där förstelnade tankestrukturer uppluckras och en generationsväxling sker. Just därför gäller det att med hjälp av detta demokratiseringsprogram stödja dialogen med ungdomarna i Turkiet, och till alla er som är emot det, vill jag säga: De unga turkar som vi bjuder in till oss, skall inte behöva lida för den turkiska regeringens misstag. Vi kan inte bekämpa nationalistiska attityder och samtidigt förvägra en ungdomsdialog över gränserna med Turkiet.
Betänkandet av Heinisch, som för övrigt är mycket bra, skapar uppenbarligen ett politiskt problem. Man föreslår, något som togs upp alldeles nyss, att Turkiet skall tas med i utbytesprogrammen " Sokrates" och " Ungdom för Europa" , samtidigt som, och det medger föredraganden själv, situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet fortfarande är oroande. Dessutom, och det måste man ändå komma ihåg, visar de senaste dagarnas händelser inte på en positiv utveckling i Turkiet: jag tänker på gripandet, häktningen, av Öcalan och under vilka villkor han döms, jag tänker också på Turkiets reaktioner på uttalandena och förslagen från Europeiska unionen, som kräver att Turkiet löser sina problem i fråga om de mänskliga rättigheterna. Vad svarar Turkiet? Det säger att Europeiska unionens uttalanden ytterligare belastar listan över villkoren för ett fördjupat euro-turkiskt samarbete. Man tror sig drömma.
I en sådan situation hade det varit klokast att återförvisa betänkandet till utskottet, för att förse oss med mer tid till att överväga. Men eftersom det inte kommer att bli så, vad gör vi då? En del skulle kunna tycka - det hörde jag för en stund sedan - att man inte kan hålla de turkiska ungdomarna ansvariga för de aktuella problemen i deras land, och att närmandet till Europeiska unionen på sikt skulle kunna påverka en utveckling mot ökad demokrati, en bättre respekt för internationella organisationers resolutioner, mer rättvisa och större frihet.
Men andra, och jag hör till dem, anser att en röst för betänkandet av Heinisch är detsamma som att säga till turkarna att de kan tillåta sig allt, att de kan strunta i alla gester, att de kan fortsätta med att ta allt som Europa ger dem utan att ge något i utbyte, att de kan fortsätta med att kränka de mänskliga rättigheterna, genom att fullständigt nonchalera grundvalen för Europeiska unionen, som de vill ansluta sig till, som just är den absoluta respekten för människans rättigheter.
Man förhandlar inte, som Turkiet gör, med boxningshandskar, och jag anser att Europeiska unionen uppför sig väl blygsamt i förhållande till det landet, när vi samtidigt är väldigt nogräknade när det gäller rättssystemet och skyddet av mänskliga rättigheter i kandidatländerna i öst.
Fru ordförande! ELDR-gruppen vill ge de turkiska ungdomarna en chans, och därför kommer den inte att rösta emot, även om det är en illusion att tro att Turkiets nuvarande inställning inte delas av ungdomarna. Låt oss trots det ge dem en chans. Men Turkiet får inte betrakta en positiv röst som en ny seger, som en ratificering av dess nuvarande politik eller godtyckliga avrättningar och kränkningar av yttrandefriheten, som fortfarande pågår. Det är skälet till att den liberala gruppen kommer att avstå.
Fru ordförande! Betänkandet om att ta med Turkiet i programmen " Sokrates" och " Ungdom för Europa" har väckt många diskussioner och förväntningar på beslut inom utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media, eftersom vi hade våra första samtal i september 1996. De aktuella programmen går ut under 1999, och de nya programmen " Sokrates" och " Ungdom för Europa" kommer att inledas år 2000, då det är tänkt att de nya programmen skall öppnas för Turkiet, enligt förfaranden som skall beslutas tillsammans med det landet.
Under nuvarande omständigheter funderar jag över vilket budskap som vi snarast måste sända till Turkiet. Självklart bär den här typen av program naturligt med sig värden om en gemenskap som grundas på demokrati, förståelse av andra folk och andra kulturer, och då väger jag in all inverkan som utbildningen och vidareutbildningen har i det avseendet. I den bemärkelsen är jag positiv till en så stor framgång som möjligt för " Sokrates" . Samtidigt måste jag framhålla att ett ändringsförslag som har ingivits av mina kolleger i kulturutskottet har avslagits. Vad sade då detta ändringsförslag? Jo, följande: " Föreliggande beslut träder i kraft efter det att Europaparlamentet har kontrollerat att Turkiet verkligen respekterar de mänskliga rättigheterna" .
Av det skälet får medlemmarna av vår grupp rösta fritt och efter eget samvete, för min del kommer jag att avstå.
Fru ordförande! Jag tror att man bara kan förverkliga de mänskliga rättigheterna i ett land, om det finns tillräckligt många människor som förespråkar dessa. Det är det som är syftet med dagens fråga, att vi under alla omständigheter skall stödja Turkiets deltagande i programmen Sokrates och Ungdom för Europa, eftersom vi utgår från att vi bidrar med något viktigt, när vi ger unga människor i Turkiet tillfälle att genom våra program utnyttja möjligheten till att omvandla Turkiet, som för tillfället inte kan betecknas som ett demokratiskt land, till en demokratisk republik. Därför anser vi att Heinisch betänkande är av stor betydelse. Vi stöder betänkandet och utgår från att det, liksom dagens debatt och förhoppningsvis även ett positivt beslut, skall bli en signal till Turkiet.
Fru ordförande! Lyckligtvis behöver vi inte vänta för att låta den turkiska ungdomen lära känna Europa. Väldigt många turkiska ungdomar bor i Europa och de kommer också att berätta om det i Turkiet. Jag förstår därför inte vad det är som är så bråttom.
År 1996 lade kommissionen fram ett förslag om att programmen Sokrates, Ungdom för Europa och Leonardo även skulle omfatta Turkiet. Under tiden har även andra länder fått tillträde, men på grund av människorättsfrågan förblev Turkiet avstängt. Europaparlamentet anslöt sig till det år 1996.
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor undrar med rätta, tycker jag, varför man inte kan vänta med att vidta budgetåtgärder tills fler framsteg har gjorts i Cypernfrågan och kurdfrågan. Den debatt om kurdfrågan och fallet Öcalan som vi hade för ett par timmar sedan visar ju ändå tydligt att parlamentet fortfarande upplever läget i Turkiet som mycket problematiskt.
Var och en erkänner att programmen är en möjlighet att främja den ömsesidiga förståelsen och respekten mellan människor och folk. Men vilka garantier har vi att just ungdomar från Turkiet av alla olika befolkningsgrupper skall kunna delta i de här programmen? Det gör jag mig inga illusioner kring. Skulle det inte vara en felaktig signal att just nu i detta dramatiska skede före valet komma med ett godkännande och lämna en öppning? Vi vet mycket väl att man bara kan börja efter år 2000. Varför skulle vi då nu börja göra förberedelser vid en tidpunkt då hela parlamentet yrkar på att Turkiet verkligen gör något i fråga om de mänskliga rättigheterna? Vi måste tänka logiskt och inte ge några felaktiga signaler.
Vi instämmer alltså i grunden med förslagen, men vi kommer att avstå från att rösta eftersom vi anser att det just nu är sämsta tänkbara tidpunkt att ge den signalen.
Fru ordförande! Allra först vill jag göra klart att jag anser att vi har allt intresse av att som européer upprätthålla de allra bästa förbindelser, politiska och kulturella förbindelser, med våra grannländer och att det naturligtvis även skall gälla vårt grannland Turkiet. Det hindrar dock inte att jag har fått intrycket att parlamentet genom det här förslaget om att låta programmen Sokrates och Ungdom för Europa även omfatta Turkiet, att vi för det första gör oss till ett åtlöje och att vi för det andra begår ett principfel.
Vi gör oss till åtlöje som parlament eftersom vi även i det här fallet sedan åratal tillbaka, åtminstone sedan slutförhandlingarna om tullunionen 1995, viftar med hotelsen mot Turkiet om att det måste göras framsteg i Cypernfrågan till exempel eller kurdfrågan annars kommer parlamentet att blockera det ena eller det andra. Jag skulle nu bra gärna vilja veta vilka framsteg som har gjorts sedan dess, till exempel i Cypernfrågan. Jag känner i alla fall inte till några sådana. Vi gör oss själva till åtlöje som parlament genom att ständigt uttala hotelser och sedan inte göra något åt dem.
För det andra så begår vi ett alldeles väldigt allvarligt principfel genom att utan protest brodera vidare på rådets och kommissionens ståndpunkt och betrakta vårt grannland Turkiet som en kandidat för anslutning till Europeiska unionen. Det är ju absurt! Historiskt, kulturellt och inte ens rent geografiskt sett hör Turkiet mer än till knappt 3 procent till världsdelen Europa. Europa är inte någon produkt som läskedryck eller som hundmat, det måste finnas en samhällelig, kulturell och historisk verklighet bakom, eller hur?
Parlamentet borde alltså ha modet, och med detta avslutar jag, att säga till vårt grannland Turkiet att vi vill respektera en vänskap och ett samarbete som är så omfattande som möjligt, men att Turkiet inte är ett europeiskt land och följaktligen inte heller kan vara ett kandidatland för anslutning till Europeiska unionen.
Fru ordförande! Hela den här debatten uppenbarar dilemmat med debatterna om de mänskliga rättigheterna i Europaparlamentet. Vi stöder betänkandet, kanske dels beroende på att vi anser att man inte får avhålla sig från frågor som rör de mänskliga rättigheterna. Vi måste ta ställning antingen för eller emot, stödja processen eller hindra den. Därför anser vi att det är nödvändigt att Turkiet tas med i utbildningsprogrammen, eftersom ett samhälles utbildningsnivå alltid står i direkt relation till utvecklingen av demokratin.
Vi kan och måste säkert också uttömma alla resurser på politisk nivå för att tvinga fram en demokratisering i Turkiet. Men vi får inte straffa ungdomarna för de synder som deras politiska ledare har begått. De kommer inte att ändra sin attityd bara för att vi utesluter deras ungdomar från utbildnings- och kulturprogrammen. Kanske är det ett tecken på politisk intelligens om vi någon gång visar en viss urskillningsförmåga.
Fru ordförande, kära kolleger! Den italienska gruppen från Nationell allians hälsar med stor tillfredsställelse förslaget att ta med Turkiet i de europeiska programmen för utbildning och ungdom.
Men vi kan inte avstå från att uttrycka vår besvikelse över den försening med vilken förslaget, som lades fram av Europeiska kommissionen redan i maj 1996, nu har nått Europaparlamentet. Det tjänar ingenting till att försöka dölja att bakom denna försening ligger dröjsmål, fientlighet, invändningar från flera håll och på flera nivåer när det gäller att ta med Turkiet i kulturprogrammen.
Man hävdar att den turkiska staten ännu inte kan erbjuda tillräckliga politiska garantier för de mänskliga rättigheterna. Detta är en åsikt som vi anser att vi både kan och bör instämma i, trots de avsevärda framsteg som har gjorts under de senaste åren när det gäller det turkiska rättssystemet. Oron över de mänskliga rättigheterna i Turkiet blir än allvarligare på grund av affären med terroristen Öcalan och det kurdiska folkets osäkra och för oss plågsamma öde.
Men Europeiska unionen får inte bestraffa den klandervärda senfärdigheten när det gäller demokratiprocessen i Turkiet genom att utelämna just den del av befolkningen som är mest mottaglig för förändringar och till principerna om ett civiliserat liv till en farlig internationell isolering. Jag tänker på de unga, dvs. på 50 procent av befolkningen i detta Medelhavsland, på de unga som är den främsta mottagargruppen när det gäller de europeiska programmen Sokrates och Ungdom för Europa. Europa, som är så rikt och välmående, detta fredliga Europa som är lika kritiskt när det gäller ord som en omutlig minister, men ängslig som en hare när det gäller att skrida till handling, har redan ansvaret för att inte ha ingripit för att förhindra att fallet Öcalan förvärrades. Detta Europa kan inte nu dessutom ta på sig ansvaret för att ha förhindrat att den turkiska ungdomen genom kulturellt utbyte tillägnar sig de värderingar vad gäller demokrati, frihet, tolerans och rättvisa som skulle kunna göra att Turkiet snart blir en viktig faktor när det gäller att utvidga det europeiska samarbetet runt Medelhavet.
Detta är åtminstone vår förhoppning som Europavänner och medborgare i Medelhavsområdet.
Fru ordförande! Med betänkandet Heinisch ett nytt betänkande, ett nytt steg i Europeiska unionens dubbelspel i förhållande till läget i Turkiet. Det handlar om att tillåta utbyten mellan turkiska och europeiska ungdomar genom programmen " Leonardo" , " Sokrates" och " Ungdom för Europa" . Måste man påminna om att Turkiet faktiskt inte är europeiskt, varken befolkningen, språket, kulturen, religionen eller historien.
Vi har redan kritiserat avtalen om tullunionen, som Förenta staterna önskade se i december 1995, genom att påpeka att det skulle vara ett första oacceptabelt steg mot att unionen integrerar ett icke-europeiskt land. Genom att i dag utsträcka de europeiska ungdoms- och utbildningsprogrammen till att omfatta Turkiet, tar Europeiska unionen ytterligare ett steg för ett öppnande mot Turkiet.
Det finns en inkonsekvens i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Å ena sidan bekymrar sig unionen för de mänskliga rättigheterna på Cypern, eller den kurdiska minoritetens mänskliga rättigheter, å andra sidan knyter den närmare politiska och kulturella kontakter med Turkiet. Detta är motsägelsefullt. Det är varken seriöst eller ansvarsfullt.
Fru ordförande! Får jag börja med att instämmande konstatera att en stor majoritet av parlamentet nu kan gå med på att låta programmen Sokrates och Ungdom för Europa omfatta Turkiet. Jag skulle bara vilja, med hänvisning till den föregående debatten och de många andra tidigare debatter vi haft om Europeiska unionens förbindelser med Turkiet, instämma med alla dem som trots alla de politiska problem som vi har med Turkiet ändå anser att vi måste vända oss just till Turkiets ungdomar för att hos dem utveckla och förstärka den ömsesidiga förståelsen och ta tillfället i akt via de här utbytesprogrammen att utbyta och dela med oss till varandra av våra uppfattningar om demokrati, tolerans och medborgerlig pliktkänsla. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli, lyder ett nederländskt ordspråk och jag tror att det säkerligen även gäller för program som de här.
I det avseendet skulle jag också vilja gratulera Heinisch till hennes betänkande och till hennes ihärdighet att efter långa diskussioner även i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media slutligen lägga fram den här rekommendationen och även få stöd för den. Jag skulle vilja tillägga att vi egentligen inte har några problem med de ändringsförslag som lagts fram. Låt mig dock bara säga att ändringsförslag 5, där det talas om extra uppmärksamhet för minoriteternas situation, vilket för övrigt är helt i överensstämmelse med kommissionens politik, så tycker vi att det är mindre önskvärt att det i genomförandet av programmet ges intryck av att, visserligen informellt, det borde förekomma ett kvoteringssystem i fråga om minoriteters deltagande i de här programmen.
Vi tror att framgång skall kunna garanteras även för minoriteterna utan att det på det här sättet via ändringsförslaget läggs fram i texten. Jag hoppas att även föredraganden och övriga ledamöter från parlamentet kan hålla med om det.
Som vi vet så betyder slutligen inte beslutet om Turkiets deltagande inom ramen för befintliga förslag att Turkiet med omedelbar verkan kan delta i programmen. Efter förhandlingar med Turkiet måste ett beslut fattas om bestämmelser för genomförandet, om deltagandets ekonomiska aspekter. Samråd kommer naturligtvis att ske med parlamentet i den frågan. Inom ramen för de nya programmen Sokrates och Ungdom för Europa mellan år 2000 och 2004 har redan hänsyn tagits till Turkiets deltagande. Ur den synvinkeln innebär godkännandet av de förslag till beslut som har lagts fram att det ges klarsignal för genomförande av en serie förberedande åtgärder som är absolut nödvändiga för att Turkiets deltagande i de här programmen skall förlöpa väl. Visst tycker jag att beslutet om Turkiets deltagande är en positiv signal från Europeiska unionen till det turkiska civila samhället, varigenom Europeiska unionen återigen visar att den är beredd att vidareutveckla det sektoriella samarbetet med Turkiet. I det avseendet hoppas vi också på ett positivt svar och en positiv reaktion från turkiskt håll.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Programmet Sokrates (andra etappen)
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0062/99) från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning Sokrates (föredragande: Pack).
Herr ordförande, kära kolleger! Jag kommer inte att säga så mycket om utbildningsprogrammets principiella betydelse i dag. Den har vi talat tillräckligt om de senaste månaderna och åren. Vi känner ju till allt det där. Rådsordförande är inte närvarande, men jag kanske ändå kan säga till honom: Goda européer kommer inte ur tomma intet! De måste utbildas i Europa för Europa. Det nödvändiga europeiska mervärdet, den europeiska dimensionen av utbildningsväsendet måste skapas i Europas utbildningsvärld.
Vi vill inte ta ifrån de nationella, regionala och lokala politikerna uppgiften att sörja för utbildning, även europeiska utbildningsinsatser, utan vi erbjuder ytterligare hjälp, något som i dag på vägen mot en tolerant gemenskap i Europa är mer nödvändigt än någonsin. Vi talade redan vid den första behandlingen om att kommissionen i och med sitt förslag om Sokrates (andra etappen) åstadkom en rad förbättringar. Det kom att innebära förenklade förfaranden, en lättare åtkomst och mindre byråkrati. Vi har dessutom också uppnått något som var angeläget för många i Comenius-programmet, nämligen att elevutbyte, om det skulle behövas, även kan ske inom ramen för Comenius.
Jag kommer nu att begränsa mig till de ändringsförslag som jag tycker är viktiga, nämligen de vi lägger fram här i dag och skall rösta om i morgon. Till att börja med vill jag säga: Jag har lagt stor vikt vid att språkinlärningsfrågan i synnerhet gäller de människor som bor i gränsområdena. I gränsområden där invånarna inte kan tala grannens språk kan de inte i praktiken ta del av den inre marknaden. Där har man inte nytta av den engelska man får lära sig, utan i Saarland till exempel där jag kommer ifrån, som gränsar till Luxemburg och Frankrike, har man nytta av franska, och därför bör barnen få lära sig franska redan i förskolan! Det ligger i deras eget intresse.
En annan fråga som vi har tagit upp är att vi definitivt bör stärka systemet för erkännande av utlandsstudier. Det är det så kallade ECTS-systemet (Europeiska systemet för överföring av studiemeriter). Vi behöver stärka det systemet, så att unga människor vid hemkomsten kan tillgodoräkna sig sin tid i utlandet, så att den inte innebär en onödig förlängning av deras studier.
Det finns en annan fråga som vi tycker är mycket viktig. Stipendierna inom ramen för Erasmus-programmet är mycket låga, i brist på medel, och en ung människa kan inte resa till ett främmande land med hjälp av 100 euro. Det kan bara den som har föräldrar eller släktingar som står för finansieringen. Och den som har det, behöver förmodligen inte heller dessa 100 euro, och därför vore det bättre om högskolorna och universiteten vid tilldelningen av stipendierna tog hänsyn till studentens ekonomiska möjligheter. Om studenten vill åka utomlands som Erasmus-student och själv har möjlighet att finansiera det, då vore det bättre att spara in dessa 100 euro åt en tredje, fjärde eller femte student. Med fyra eller fem sådana summor skulle mindre bemedlade studenter få möjlighet att studera utomlands. Vi har föreslagit det, och jag hoppas att rådet på sitt nästa möte kommer att förstå det bättre än man tidigare har gjort, och att man kanske även anammar vårt förslag.
Naturligtvis har vi lagt fram fler förslag, för med tanke på att vi har godkänt att programmet skall löpa under sju år i stället för fem, måste en utvärdering givetvis göras i slutet av år 2002. En sådan utvärdering kan inte bara vara kvalitativ utan måste i synnerhet också vara finansiell. Därför hoppas jag att rådet godkänner att vi med tanke på den långa tidsperioden gör en granskning efter halva tiden, men en seriös sådan, inte bara en granskning på papperet!
Den fråga vi måste ta oss an är den fråga som har varit mest omstridd i samband med Sokrates ända sedan 1994 då jag blev engagerad, nämligen frågan om finansieringen. Kommissionen ville ha 1, 5 miljarder euro för en femårsperiod. Vi sade: Det räcker inte, vi behöver 2 miljarder euro. Det måste vi också med tanke på att programmet skall utvidgas till alla de länder som vill ansluta sig till det. I dag har vi diskuterat Turkiet, sedan följer Polen, Ungern, Tjeckien, Estland, Lettland och Slovakien. Rådet avger löften varje söndag förmiddag, men på måndagen finns det inga pengar till att infria löftet. Vi behöver alltså mer pengar. Men rådet har hittat på något listigt. Man har förlängt programmet till sju år och givit oss 1, 55 miljarder euro. Men det är snarare en symbolisk handling, för vi har fått mindre nu än vi fick för fem år sedan. Därför har vi lagt fram ett mycket förnuftigt förslag: Vi vill ha 2, 5 miljarder euro. Det är inte för egen del vi vill ha de pengarna, utan de är till alla ungdomar i Europeiska unionen, 300 miljoner personer, som kan erbjudas detta program, från vaggan till graven, som jag sade förra gången, för det är ett program som börjar i skolan och fortsätter med ett livslångt lärande upp till hög ålder.
Det skulle vara synd om inte rådet kunde infria sina löften genom att nu göra en rejäl satsning. Då kan vi göra något för Europas medborgare och jag tror att vi gemensamt bör kämpa för det inför Europavalen. Jag förutsätter att ni kommer att göra det tillsammans med mig!
Applåder
Herr ordförande, kära kolleger! Jag gratulerar Pack till hennes betänkande, och jag gläds över att vi i utskottet har uppnått ett samförstånd beträffande utformningen av det framtida programmet. De principiella frågorna i det framgångsrika Sokratesprogrammet har vi redan talat tillräckligt om. Men en sak som jag särskilt vill lyfta fram här i dag är de otillräckliga finansiella medlen i rådets förslag. Tyvärr är det fortfarande tusentals ungdomar som inte får delta i programmet, något som bevisas av det höga antalet sökande vid de handläggande instanserna och som på grund av otillräckliga stödmedel varje år får avslag på sin ansökan. Här skulle EU kunna inta en viktig roll som föregångare i de europeiska utbytesprogrammen. Min grupp har redan från början krävt en höjning av medlen, för att ungdomarna skall få möjlighet till en utlandserfarenhet och även för att undanröja den sociala snedfördelningen i dagens Sokratesprogram. I de politiska talen poängteras att ungdomar skall mötas, lära sig att visa tolerans och att det gemensamma utbildningsområdet är viktigt, men i praktiken fungerar det inte med finansieringen. Det vore väl underbart, en äkta europeisk vision, om alla ungdomar fick möjlighet att förlägga en del av sina studier till ett grannland.
Jag vill också påminna om att ökade språkkunskaper och möjligheten att i unga år bekanta sig med den kulturella situationen i andra länder är ett utmärkt bidrag till rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden, och att det ingår som en komponent i en aktiv sysselsättningspolitik. Det är ett vedertaget faktum bland arbetsmarknadsexperterna. Kravet på de 2, 5 miljarder euro som utskottet har enats om för den nya programplaneringsperioden är ett absolut minimum. Rådets förslag om 1, 5 miljarder för en sjuårsperiod innebär, precis som Pack sade, ingen reell höjning, det vill säga ingen tillväxt under programmets löptid, med tanke på de utvidgade uppgifterna inom vuxenutbildningen och öppnandet av programmen för länder i Central- och Östeuropa, om man på allvar vill försöka få bort den sociala snedfördelningen på vissa områden i programmet. Erasmus-stipendier som i dag tilldelas med ett genomsnittligt belopp på 70 ecu, kan inte fungera som en stimulans för ungdomar från mindre välbeställda familjer att tillbringa en studietermin i utlandet, och de som ändå kan unna sig att åka får bidraget på köpet.
I övrigt är jag glad över att de socialpolitiska kraven, ändringsförslagen från min grupp, har gått igenom, till exempel förslaget om att universitet och högskolor när Erasmus-stipendierna tilldelas i fortsättningen bör ta större hänsyn till den sökandens behov, och att det vad Comenius beträffar i första hand är åtgärder för rörligheten som skall gälla, i synnerhet till förmån för ungdomar i yrkesskolor, eftersom den gruppen alltid har haft sämre möjligheter att delta i ett utbyte. Det är också glädjande att utskottet har anammat önskemålet att man vid elevutbyten inom ramen för Comenius anammar grannlandets förvaltningsspråk i de prioriterade stödområdena. Därigenom stöder man den gränsöverskridande verksamheten och upprättandet av tvåspråkiga områden, som till exempel i det område där jag kommer ifrån. Vi vill upprätta en zone bilingue , ett tvåspråkigt område vid floden Rhens övre lopp, och om det skulle gå att förverkliga, även med rådets godkännande, skulle det vara ett underbart tillfälle att stödja en sådan utveckling. Detta bidrar i stor utsträckning till att framställa Europa som något konkret och användbart för medborgarna. Det är nämligen något som ofta saknas inom Europapolitiken.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Ett stort tack till Doris Pack för hennes starka engagemang i Sokrates-programmet. Jag stöder där särskilt den finansiella utökningen av programmet. Som föredragande för det europeiska året för livslångt lärande vet jag hur viktig åtgärd tre (Grundtvig) är, som främjar livslångt lärande, å ena sidan för unga människor med dålig utbildningsbakgrund, å andra sidan för vuxna som vill och måste utöka sina kunskaper och sin kompetens. För partnerskapssamarbetet på utbildningsområdet på europeisk nivå är det nödvändigt att informera alla berörda om utbildningsfrågor. Inom skolväsendet innebär det i första hand föräldrarna och lärarna, så att de tillsammans med ungdomarna tar fasta på och främjar den europeiska dimensionen av utbildningen.
Just i de central- och östeuropeiska länderna, på Cypern och i de baltiska staterna väntar föräldrar och de ansvariga på utbildningsområdet på att få vara med och stödja demokratiseringsprocessen i skolorna och i samhället. Jag talade tidigare om betänkandet om att uppta Turkiet i Sokrates och Ungdom för Europa, och förra veckan diskuterade jag de här frågorna med ungdomar och professorer i Istanbul, och den här veckan i delegationen med de ansvariga för Litauen. Alla anser att vuxenutbildningen innebär goda möjligheter till en fortsatt utveckling av ett demokratiskt samhälle i deras hemländer. Även här gäller min gamla paroll om vuxenutbildning: Ofta är det viktigare att uppfostra föräldrar och vuxna än att utbilda ungdomarna. Därför är jag glad över att det området främjas av programmet.
Herr ordförande! Parlamentet håller på att behandla den andra etappen av åtgärdsprogrammet Sokrates och rådets gemensamma ståndpunkt angående det. Jag vill redan i detta skede tacka Pack för det mycket energiska arbete som hon har lagt ned på Sokrates-programmet, vilket också framgår av det aktuella betänkandet. Sokrates-programmet har varit ett av de framgångsrikaste EU-programmen. Inom ramen för det har tusen och åter tusen europeiska ungdomar kunnat studera utanför sitt eget land, fått nya kunskaper och impulser och på det sättet kompletterat sin världsbild med internationella erfarenheter. Speciellt för de små medlemsländerna har programmet varit värdefullt. Det har både ökat de egna studenternas möjligheter och lockat nya studenter från andra länder och på det sättet förstärkt den värdefulla europeiska växelverkan.
Rådet har nu lagt fram den gemensamma ståndpunkten. Den största skillnaden mellan den och Packs betänkande är att rådet erbjuder 1, 55 miljarder euro medan Pack och utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media kräver 2, 5 miljarder euro under de följande sju åren. När vi tar hänsyn till att EU sannolikt kommer att utvidgas under de närmaste åren förefaller 2 500 miljoner euro att vara det rätta beloppet. För detta talar också det att Europas industriella och kommersiella konkurrenskraft är i stor utsträckning beroende av hur pass bra utbildningsnivå vi kan erbjuda åt vår ungdom och även äldre befolkning.
Av Sokrates-programmets innehåll skulle jag bara vilja ta upp en fråga: i betänkandet begränsas språkstudierna bara till EU: s officiella språk samt iriska och luxemburgska. Eftersom medlemsländernas grannländers språk sällan studeras i någon större omfattning inom EU skulle det vara på sin plats att ta bort den här snäva begränsningen och utvidga möjligheterna till att även omfatta studier av EU: s grannregioners litet studerade men viktiga språk. På detta sätt skulle man kunna främja förutom EU: s utvidgning även det gränsöverskridande samarbetet.
Herr ordförande! I första hand vill jag gratulera Doris Pack, föredraganden för programmet " Sokrates" , till det arbete hon har genomfört, inte bara inom parlamentet, men också i sina förhandlingar med rådet och kommissionen i syfte att erhålla två miljarder euro för att programmet skall kunna fungera.
Om det finns ett program som medborgarna känner till, då är det " Sokrates" . Det har gett prov på vad det duger till, dess framgång överskrider de finansiella ramarna, och man kan tyvärr säga att det på ett sätt har bidragit till att det har skapats en privilegierad klass; de som har fått tillträde till " Sokrates" .
Detta program ger ett verkligt europeiskt mervärde till utbildningssystemens nationella dimension: det stimulerar till att lära europeiska språk, såväl som att få kännedom om andra kulturer, från norr till söder, från öst till väst. Varför är programmet så populärt? Jag tror helt enkelt att det bemöter medborgarnas förväntan om att se Europa intressera sig för dem, för deras personliga utveckling, för deras integration på det egna territoriet. Ja, " Sokrates" gör det möjligt för studenter och lärare att mötas. Ja, " Sokrates" möjliggör ett samarbete mellan lärosäten, ett mer omfattande erkännande av examensbevis och kunskaper om andra européers utbildningssystem.
Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media har ingett många ändringsförslag för att förbättra kommissionens ursprungliga förslag, och vi har velat utöka budgeten bland annat för att öppna " Sokrates" för den livslånga utbildningen. Introduktionen av " Minerva" , som är avsett att främja användningen av multimedia i utbildningen, tror jag är en mycket bra nyhet, för övrigt tillsammans med åtgärder som skall samordnas med andra gemenskapsprogram som " Leonardo" och " Ungdom för Europa" .
Till sist önskar jag att genomförandet av programmet kommer att utvärderas grundligt, vilket jag inte tvivlar på, och att det också kan spridas och utan begränsningar presenteras för alla dem som kommer att ha kontrollansvar, och även för dem som önskar ta del av det. Vi har kommit fram till andra behandlingen av detta program, och närmar oss alltså ett genomförande, så jag vill därför rikta ett " lycka till" till alla medborgare som kommer att åtnjuta vårt arbete och därmed inse att Europa är till för dem.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja lyckönska fru Pack till hennes betänkande. Fru Pack har varit en god förkämpe för Sokrates i parlamentet under de senaste fem åren, under den tid som jag tillsammans med henne har suttit i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media. Det är tydligt att vi kommer att behöva fortsätta kampen mot ministerrådet. Trots att vi lyckades få till stånd en ökning av budgeten, är det uppenbart att ökningen är otillräcklig för att möta kraven från det växande antal länder som med all rätt vill delta i utbildningsprogrammen inom Sokrates.
Det är viktigt att de gör detta. Om vi skall bygga upp ett bättre Europa, som inte bara är begränsat till de nuvarande 15 medlemsstaterna, är det riktigt att vi utvidgar programmen till att även inbegripa andra länder. Jag har genom min kunskap om programmen, eftersom jag tidigare varit lektor inom den högre utbildningen, fått tydliga bevis på att i ju större utsträckning vi kan få unga människor i Europa att träffas och tala med varandra kommer de desto bättre att förstå vikten av Europa och vikten av att bygga upp Europa. Jag önskar bara att vissa brittiska journalister också skulle kunna delta i programmet. På så sätt skulle de kanske komma att få en ökad förståelse för Europa.
Jag hoppas att kommissionär Cresson kommer att ge ett positivt svar till betänkandet, och kommer att ta upp den kamp som parlamentet vill fortsätta, för att utvidga programmet och öka budgeten, så att vi kan få till stånd ett verkligt framgångsrikt Sokrates-program.
Herr ordförande! Vi befinner oss i övergången från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle, där den nya samhällsfrågan är utbildning. Det innebär att förutsättningar måste skapas för att alla, på grund av tekniska förändringar, under sitt yrkesliv skall kunna vara verksamma inom flera olika yrken. Sokrates är en viktig hörnsten för kunskapens Europa på allmänbildningens område, precis som Leonardo är det på yrkesutbildningens område. Dessa utbildningsprogram främjar den enskildes kunskaper och förmåga och tjänar som en förberedelse inför framtiden. Med en kvalificerad utbildning och tillämpandet av vårt koncept life long learning kan många utmaningar klaras av, för profilen hos morgondagens arbetskraft ser ut på följande sätt: utveckla ledarkompetens och handla självständigt, praktisera lagarbete och visa social kompetens.
Arbetstagarna och arbetsgivarna måste kunna kommunicera med varandra och definiera sin egen roll och sina respektive uppgifter, men också förstå främmande kulturer och identifiera olikheterna och försöka överbrygga de skillnader som finns. Hur, om inte med hjälp av goda språkkunskaper kan människorna bli rörliga och få möjlighet att studera utanför sitt hemland i Europa, antingen utbilda sig där eller hitta ett arbete? Att Sokrates även främjar undervisningen i mindre utbredda europeiska språk är ett framsteg för solidariteten. De förslag som har lagts fram av Doris Pack, en banbrytare inom tillämpbar politik, bör alla stödjas utan undantag. Nästan varje måndag får jag besök av elever som kommer för att granska Europa, och de har visat hur bra Sokrates fungerar trots alla ansökningsproblem. Elevutbyten och lärarmöten väger tyngre än aldrig så läckra broschyrer.
Men vad tjänar bra idéer till, om de inte kommer alla tillgodo? De 2, 5 miljarder euro som begärs är ett minimum med tanke på den ständigt växande mottagargruppen, med tanke på kandidatländerna. Sokrates är exempel på en meningsfull och granskningsbar investering inför framtiden.
Herr ordförande! I den här debatten om kollegans Pack utmärkta och viktiga betänkande vill jag koncentrera mig på två punkter. Vi talar om kulturella och språkliga insatser över gränserna. Här bör vi ta särskild hänsyn till de central- och östeuropeiska länderna. Vi har väl alla under våra resor till dessa länder märkt, hur duktiga många av människorna där är på att tala våra språk, men hur många är det i Västeuropa som talar deras språk? Här har Europeiska unionen ett särskilt ansvar för att se till att våra ungdomar lär sig språken i våra central- och östeuropeiska grannländer, av ekonomiska, men framför allt av kulturella och europapolitiska skäl. Det var den ena punkten.
Den andra punkten har redan tagits upp av kollegan Pack, nämligen det särskilda ansvaret för gränsområdena. Vi upplever ett fenomen i de österrikiska gränstrakterna, där vi under många årtionden har varit förargade över de stängda gränserna och järnridån, men nu plötsligt är rädda för de öppna gränserna. Vårt svar måste vara kulturella och utbildningspolitiska initiativ. Därför är det viktigt att vi institutionaliserar detta. Elevutbyte, lärarutbyte, men i synnerhet tvåspråkiga, kanske till och med trespråkiga skolor kan vara instrument för att väva samman gränsområdena, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och språkligt sett.
Vi i Österrike har i förbundsstaten Kärnten speciella erfarenheter, där det på grund av den slovenska minoriteten finns särskilda utbildningar på både slovenska och tyska. Nu när gränserna har öppnats upplever vi hur användbara de unga människor som utbildats där är för den ekonomiska utvecklingen och det ekonomiska gränsöverskridandet. Vi har alltså konkreta exempel på detta, och därför tror jag att de pengar som investeras i sådant är väl investerade pengar.
Herr ordförande! Jag ansluter mig till tidigare talare genom att välkomna möjligheten att ge ett kortfattat bidrag till denna debatt. Den första etappen av Sokrates har varit ett mycket värdefullt experiment vad beträffar gränsöverskridande utbildning. I mitt hemland, Irland, finns det många lärare och studenter som kan vittna om dess framgångar som ett unikt utbildningsexperiment. Förutom dess uppenbara utbildningsdimension, har Sokrates försett oss med en känsla av tillhörighet och en möjlighet för unga människor att dela och njuta av den kulturella mångfalden inom Europeiska unionen och dess medlemsstater.
Det ger unga människor möjlighet att uppleva den annorlunda livsstil och den individualitet som finns i varje EU-land genom välkomponerade utbildningsprogram, medan det samtidigt hjälper dem att i högre grad uppskatta det egna rika och mångfacetterade arvet.
Jag välkomnar det faktum att rådet nu har nått en gemensam ståndpunkt om framtida utbildning och utbildningsprogram inklusive programmet Sokrates, att tiden för det nya programmet skall utökas till sju år och att budgeten skall ökas i betydande utsträckning. Jag anser att Europa måste fortsätta att investera i unga människor. En skicklig och rörlig ung befolkning är vår största tillgång i en värld som blir mer och mer konkurrensbetonad. Irland har visat prov på hur dess unga människor i stor omfattning bidrar till en betydande ekonomisk tillväxt.
Herr ordförande! Jag vill börja med att hjärtligt tacka fru Pack för hennes betänkande, men framför allt för hennes insats i det här sammanhanget. Innehållet i den andra etappens utbildningsprogram präglas av diskussionen om vitboken om undervisning, grönboken om hinder för rörlighet över gränserna och programmet Kunskapens Europa. Det handlar om att underlätta alla målgruppers tillgång till programmen, att förenkla ansöknings- och urvalsförfarandet och uppnå en deltagarkvot på 10 procent av skolorna och 10 procent av de studerande.
Något som särskilt prioriteras är undanröjandet av alla former av diskriminering. Därför har andra behandlingen resulterat i ett tillägg om att sökandens ekonomiska situation skall beaktas vid tilldelandet av stipendierna, liksom att lika möjligheter för kvinnor och män skall främjas och även, något som jag särskilt uppskattar, att arbetsmarknadsparterna involveras i större utsträckning. Det som är nytt inom Sokrates II, och det är konsekvensen av ett livslångt lärande, är att alla utbildningsprogram kräver att vuxenutbildningen skall tas med i Grundtvigprogrammet. Det är också nytt att vi i och med Minervaprogrammet, där Doris Pack fått igenom sitt förslag, nu har ett program för utbildning och multimedia med en kvinnlig namngivare. Sammanfattningsvis kan man säga att Sokrates är ett bra program med ett kompletterande innehåll, med en högre deltagarkvot som målsättning liksom fler deltagarberättigade stater bland kandidatländerna. Vi får inte glömma att majoriteten av kandidatländerna redan nu kan delta i utbildnings- och kulturprogrammen och att dessa kommer att öka i antal de närmaste sju åren.
Desto värre är därför rådets förslag om att höja de av kommissionen föreslagna medlen från 1, 4 miljarder euro för fem år till 1, 55 miljarder euro - men för sju år. Det skulle innebära att Sokrates II fick utföra fler uppgifter för fler deltagare med mindre pengar. Därför uppmanar jag Europaparlamentet att anta utskottets berättigade ändringsförslag som antogs med enhällighet av utskottet och där 2, 5 miljarder euro fastställs för en sjuårsperiod. Det är verkligen ett minimikrav för att Sokrates-programmet skall kunna fortsätta drivas med framgång för ungdomar, studerande, lärare och alla som är villiga att utbilda sig och vidareutbilda sig i Europa.
Herr ordförande! Sokrates-programmet är en av de viktigaste kanalerna att stödja gemenskapens medborgares rörlighet och utbildningens mångsidighet. Att inkludera den studerande befolkningen i EU: s ansökarländer och i vissa andra närliggande länder i programmet är ett naturligt steg mot det utvidgade Europa. När det gäller Sokrates-programmets utvidgningsprocess måste man se till att man inte vållar extra svårigheter för en enskild människas deltagande i programmet till exempel i form av för små finansieringsandelar. Det är viktigt att beakta deltagarnas ekonomiska situation som grund för fördelningen av finansieringsandelen. Genom att stödja studier i europeiska minoritetsspråk som till exempel samiska som en del av internationaliseringspolitiken bevarar man värdefulla lokala kulturarv som måste hållas vid liv i det alltmer internationella Europa. Genom att vuxenstuderande och den utbildade undervisningspersonalen tas med utvidgas programmets verkan till att gagna en större del av befolkningen. När dessa parter tas med blir det betydligt lättare att sträva efter ett ömsesidigt erkännande av examen som tagits i olika länder, vilket för sin del underlättar rörligheten för dem som kommit ut i arbetslivet. Pengar som satsats i programmet kommer i framtiden att betala sig mångdubbelt.
Jag hoppas att rådet och kommissionen kommer att lägga den vikt vid frågan som den förtjänar och att vi skulle få en lika bra arvtagare till det nu pågående Sokrates-programmet med hjälp av den finansiering som parlamentet föreslagit. Det är klart att det finns gott om folk som är ivriga att dela på EU: s budget, men om vi sparar in på dessa ungdomsprogram sparar vi in på vår framtid och den europeiska utvecklingen, vilket är en mycket kortsiktig politik.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja instämma med mina kolleger genom att lyckönska föredraganden till det imponerande förslag hon har deltagande lagt fram för oss. När vi diskuterar sådana frågor som rör utbildning måste vi se detta som en investering i unga människors framtid för att ge dem den färdighet som krävs för att anpassa sig till den teknik som är under förändring i den värld vi lever i, som också är under förändring. Det är också en investering inför framtiden för att nå en större förståelse för den kulturella, sociala och språkliga mångfald som finns inom Europeiska unionen.
Det är p.g.a. detta som det är viktigt, som den föregående talaren sade, att studiet av minoritetsspråk bör uppmuntras i programmet Sokrates. Jag talar särskilt om iriskan. Det är ett officiellt språk inom Europeiska unionen och bör ges en mer framträdande plats.
Det finns emellertid, som många talare har påpekat, trots vad rådet säger om vikten av utbildning och trots kommissionens goda tro vad beträffar livslångt lärande, en brist på engagemang i fråga om finansiella resurser. Därför uppmanar jag alla ledamöter att stödja de ändringsförslag som har bordlagts av föredraganden för att säkerställa att dessa nya sjuåriga Sokrates-program finansieras på ett tillfredställande sätt med 2, 5 miljarder euro.
Det är också viktigt att vi lär av de misstag vi tidigare gjort. Jag syftar speciellt på Erasmus-programmet som i huvudsak gällde utbyte av studenter på högskolenivå. Det innehöll ett visst mått av exklusivitet vilket innebar att om en familj inte hade råd att ge stöd åt en student som studerar utomlands, så var det inte möjligt för denna student att dra nytta av det. Det åligger oss att säkerställa att ett visst finansiellt stöd skall finnas tillgängligt i och med dessa program, antingen på europeisk eller nationell nivå. Om regeringarna i medlemsstaterna inte tillhandahåller detta, bör vi minska den summa pengar de tilldelas i och med programmet Sokrates och andra utbildningsprogram.
Avslutningsvis, uppmanar jag alla ledamöter att stödja detta och att inge Europeiska unionen mer hopp inför framtiden.
Herr ordförande! Jag lovordar starkt dessa rekommendationer och de ändringsförslag föredraganden har framlagt. Jag har inte varit så direkt engagerad i diskussionerna i parlamentet om dessa program under den senaste tiden, men för ca fem år sedan var jag tillsammans med Pack medföredragande till parlamentets betänkande om det första programmet Sokrates. Allt vad som skett sedan dess har styrkt det starka stöd parlamentet har gett detta program.
Andra talare har i lysande ordalag, och med rätta, hänvisat till värdet av Erasmus-programmets utbyten och det nätverk dessa program tillhandahåller för skolorna. Dessa program är inte bara fördelaktiga för de enskilda studenter som deltar i dem och de skolor och högskolor vid vilka dessa studerar, utan vi måste också komma ihåg att de utgör ett verkligt bidrag till medvetenhet och en meningsfylld förståelse för det arbete Europeiska unionen i sig uträttar för ett stort antal studenter och deras familjer. Den förverkligar detta för dem.
Det gläder mig också att se att ansökarländerna inbegripits, tillsammans med Malta och Cypern. Jag var på Malta förra veckan för det blandade parlamentariska utskottet och kan berätta för er att de är mycket måna om att Malta helt och hållet skall delta i dessa program. Huvudfrågan är finansieringen. Om vi inte har lämplig finansiering kan vi inte säkerställa att alla unga människor som skulle kunna dra fördel av dessa program har möjlighet att göra detta, vi kan heller inte undvika den elitism som innebär att endast de som har möjlighet till finansiering kan delta.
Jag hoppas innerligt att vi kommer att stödja denna siffra på 2, 5 miljarder euro. Det låter som mycket pengar och ministrarna bävar inför denna siffra. Men vad är 2, 5 miljarder euro? Är det 1 euro per europeisk medborgare per år av programmet. För många är det mindre än kostnaden för en kopp kaffe eller en dagstidning. Det är mindre än 5 procent av Bill Gates personliga förmögenhet - vilket är en intressant tanke. Kanske kan vi be honom om en donation om vi inte kan skaffa fram pengarna på något annat sätt.
Sokrates är en utmärkt idé. Jag får som universitetslärare varje år uppleva det som Doris Pack i stora drag beskriver, och som hon har gjort helt rätt i att poängtera men även i att beklaga. En strålande idé, men det fungerar inte med finansieringen. Vi delade för bara några veckor sedan ut stipendier vid universitetet, och jag minns fortfarande den entusiasm som de unga visade när de hörde talas om studieorter som Rom, Paris, Trieste och Thessaloniki, men jag minns också tårarna och besvikelsen hos dem som blev utan studieplats. Jag kommer ihåg det och jag kan egentligen varje vecka med glädje konstatera vilka berikande erfarenheter en Erasmus-student kan tillföra undervisningen under det traditionella akademiska läsåret på sin studieort. Men pengarna är ett problem, som sagt.
Vi utvidgar och det är riktigt av oss att utvidga till de central- och östeuropeiska länderna. Vi försöker medvetet vidga våra horisonter. Men - och det är något som har gett mig en tankeställare de senaste åren - om jag jämför de ansökningar jag nu får med de ansökningar jag fick för två, tre år sedan, då upptäcker jag en stor skillnad, nämligen att det i dag är många som ansöker om stipendium, som egentligen inte längre har behov av något sådant, för att de redan har studerat utomlands två, tre eller fyra gånger tidigare. Men de ansökningar jag inte längre får så många av är från sådana studenter som Erasmus och Sokrates egentligen är och bör vara till för, nämligen unga, duktiga sökande med språkkunskaper, engagemang och vilja att delta, men som inte kan ta upp en eller två sådana möjligheter på sitt curriculum vitae . Därför anser jag att vi inte får reagera i form av nedskärningar, utan att vi alla tillsammans måste satsa på att skapa sådana möjligheter för våra europeiska ungdomar så som vi själva tycker att de skall se ut.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka fru Pack, och herr Elchlepp i vår grupp som har hjälpt till att prioritera missgynnade studenter i programmet. Som alla har sagt är Sokrates en historia om framgång. Dess utvidgning till skolor är en otrolig framgång och är utomordentligt förmånlig. Jag skulle bara vilja nämna ett projekt: fyra grundskolor i fyra länder med benämningen " Vatten i vår kultur" . Barnen har lärt sig att det faktiskt finns andra länder, kulturer och språk, att det finns aspekter av vår kultur som vi delar och att vi måste skydda miljön. De har också lärt sig hur ny teknik kan hjälpa dem att kommunicera över gränserna - en alldeles fantastisk prestation.
Det är hörnstenen till folkets Europa. Jag vet att fru Cresson instämmer med oss och uppskattar denna punkt. Som man har sagt måste man skaffa fram 2, 5 miljarder. Det är ett mycket litet pris att betala för att skapa empati och förståelse mellan våra barn och våra unga. Detta är trots allt den sanna grunden för långsiktig fred och förståelse i Europa.
Herr ordförande! Den som värnar om utbildning, rörlighet och därigenom förbättrade möjligheter för våra europeiska ungdomar på arbetsmarknaden, måste också värna om Sokrates II. Tyvärr har inte rådet och parlamentet hittills kunnat uppnå enighet i frågan om finansieringen. Eftersom perioden för Sokrates har förlängts till sju år är det logiskt att vi kräver 2, 5 miljarder euro för programmet. Likaså måste det ske en kvalitativ och finansiell utvärdering av Sokrates före den 31 december 2002. Jag stöder Doris Packs förslag på samtliga punkter och hoppas att de kommer att beaktas.
Att främja språkinlärningen av två främmande språk, varav minst ett skall vara ett av grannländernas språk, är en viktig förutsättning för våra ungdomars möjligheter att kvalificera sig, utnyttja den inre marknaden, finna arbete och för att skapa en europeisk medvetenhet hos dem. Jag stöder även kravet på att stipendierna skall fördelas på ett annat sätt, så att inte alla automatiskt får ett stipendium som det inte går att leva på. Men de som är i behov av stipendium, bör få en tillräckligt stor summa. Jag hoppas att man förverkligar dessa punkter och att förlikningskommittén kommer fram till ett tillfredsställande resultat före denna mandatperiods slut.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Först och främst vill jag innerligt tacka parlamentet för dess uthålliga engagemang och stöd, vilket gör det möjligt att i dag avsluta andra behandlingen av programmet " Sokrates" nya etapp, och detta knappt två månader efter det att rådet antog sin gemensamma ståndpunkt.
Jag noterar särskilt parlamentets politiska vilja att så snart som möjligt avsluta förhandlingarna om det nya programmet, och därmed ge medborgarna, strax före Europavalen, ett kraftfullt politiskt budskap om vår gemensamma vilja att bygga vidare på ett europeiskt utbildningsområde.
Jag vill givetvis särskilt tacka fru Pack för hennes utmärkta betänkande, och hennes kolleger i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media för deras ständiga stöd.
Jag har framhållit det österrikiska ordförandeskapets mycket positiva inställning, med stor bestämdhet och klokhet har det fått arbetet inom rådet att framskrida, för att en gemensam ståndpunkt skulle nås i december. Signalerna från det tyska ordförandeskapet är också positiva, för att inte säga uppmuntrande. De visar att det finns en gemensam politisk vilja att få beslutet att godkännas före valet av det nya parlamentet.
Ni kommer säkert ihåg att vi under plenarsammanträdet den 5 november fick tillfälle att tillsammans diskutera tre förslag till programmen " Sokrates" , " Leonardo" och " Ungdom för Europa" . Som ni vet antog rådet (utbildningsministrarna) den 4 december de gemensamma ståndpunkterna för de två första programmen, men att man av budgetära skäl inte lyckades uppnå ett samförstånd för programmet " Ungdom för Europa" . Jag kunde inte ge kommissionens samtycke till det förslag som lades fram, ett samtycke som var nödvändigt för att komma fram till ett generellt avtal. I den situation vi befann oss i tror jag att det var omöjligt att ge kommissionens samtycke.
Vi hoppas att parlamentet kommer att kunna avge sitt yttrande vid andra behandlingen om programmet " Leonardo" innan det nuvarande parlamentets mandatperiod tar slut, så att ett definitivt beslutet kan fattas under tyskt ordförandeskap.
När det gäller programmet " Ungdom för Europa" , hoppas jag att situationen kommer att lösas upp under de kommande veckorna, så att rådet som planerat kan anta sin gemensamma ståndpunkt den 27 maj.
Kommissionen har gått igenom era ändringsförslag i en konstruktiv och öppen anda. Jag kan meddela er att den helt eller delvis kommer att införliva 15 av de 16 ändringsförslag som ni har ingett. Kommissionen kommer att integrera dem i ett omprövat förslag, som kommer att överlämnas till rådet inom de närmaste dagarna. Många ändringsförslag påminner om kommissionens ursprungliga och ändrade förslag, och bidrar därmed till att förbättra, eller t.o.m. rätta till, vissa politiskt betydelsefulla aspekter av den gemensamma ståndpunkten.
Jag vill, om ni så tillåter, ta upp några av de mest betecknande exemplen. Jag tackar er för att ha anammat begreppet " europeiskt utbildningsområde" , på det sätt som vi definierade det i våra förslag, det är ändringsförslag 2. Termen " ett utbildningsområde för samarbete i utbildningsfrågor" , som rådet föreslog, är för tekniskt och abstrakt, och kort sagt ganska svårt att förstå för allmänheten. " Utbildningsområde" däremot, bär på ett kraftfullt politiskt budskap som riktar sig till alla unionens medborgare, och anger tydligt innebörden i gemenskapens insatser inom utbildning och yrkesutbildning. Och jag vill mer särskilt tacka de som har insisterat på detta budskap; Guinebertière, Hyland och Hawlicek.
När det gäller de planerade förfarandena för urval av förslag, kan jag med nöje konstatera att parlamentet delar kommissionens förhållningssätt, som syftar till att göra det enklare, öppnare och mer lättillgängligt för programmets förmånstagare. Och det är ändringsförslag 14. Parlamentets förslag att ta bort en av etapperna för samråd med medlemsstaterna, inom ramen för de centrala åtgärderna, kommer verkligen att underlätta och förkorta förfarandet för urval av förslag.
Jag gläder mig också åt parlamentets avsikt att i artikel 12 införa en bestämmelse, som gör att kommissionen, tre år efter att programmet inletts, kan lägga fram en utvärderingsrapport tillsammans med förslag som den anser vara lämpliga, även förslag om totalanslaget. Det är ändringsförslag 8. Eftersom rådet har beslutat att förlänga programmets varaktighet till sju år, i stället för fem år som kommissionen föreslog, blir det med parlamentets föreslagna bestämmelse möjligt att på ett flexibelt sätt anpassa programmet efter nya behov.
Jag kommer självklart att acceptera ändringsförslag 12, som syftar till att " Erasmus" -stipendier företrädesvis skall tilldelas studenter vars ekonomiska situation nödvändiggör ett särskilt stöd. Jag tackar Rack och Tongue för att de betonade vikten av detta. Man måste dessutom understryka, eftersom det har tagits upp av talarna, att det ofta är studenter ur de mest gynnade kategorierna som söker stipendium, eftersom de är minst hämmade och, tack vare sin familj, vana vid att resa och att hemma höra talas om vad som händer i andra länder, och eftersom de kulturellt sett kanske är mer förberedda. Men beslutet fattas lokalt, och jag tror att man kan lita fullt ut på dem som delar ut stipendierna, på att de kan göra en åtskillnad mellan dem som har en enklare utgångspunkt och dem som kanske har fler meriter men inte så enkla förutsättningar, men för vilka ett stipendium har större betydelse för deras yrkesväg och personliga utveckling.
Mot bakgrund av detta vill jag erinra om att kommissionen har, efter parlamentets initiativ förra hösten, satt igång en studie om " Erasmus" -studenternas sociala och ekonomiska situation. Resultaten från undersökningen, där 10 000 studenter ingår, kommer att presenteras för er under de närmaste månaderna.
I övrigt har kommissionen, sedan två år tillbaka, systematiskt uppmanat universiteten och de nationella förmedlingarna att ta hänsyn till studenternas ekonomiska behov när de beviljar " Erasmus" -stipendier. Detta är en fråga jag ägnar stor uppmärksamhet, och jag skulle vilja tacka alla dem som särskilt har satt sig in i den frågan.
Jag kommer också att ta till mig principen i ändringsförslagen 10 till 16, som avser möjligheten att sätta igång pilotprojekt för unga arbetslösa lärare, för att de under en bestämd period skall kunna undervisa i en skola i en annan medlemsstat. Vi har i högsta grad behov av - i alla medlemsstater - lärare som kommer från andra länder i Europeiska unionen, för vi har alla sett hur språkundervisningen i våra egna länder var. För om man kan få stöd från en lärare i ett annat land, även för en kort tid, någon som framför allt för yngre barn för med sig en kultur och ett sätt från just det landet, då får man något mycket värdefullt.
Den typen av initiativ gör att unga lärare kan få en värdefull yrkeserfarenhet, och dessutom kan sådana projekt bidra till att på allvar ge skolundervisningen en europeisk dimension.
Många andra ändringsförslag syftar till att klargöra och förstärka vissa aspekter i den gemensamma ståndpunkten, och kan därför godtas, antingen som de är, eller deras andemening. Det handlar närmare bestämt om ändringsförslagen 1, 3, 4, 5, 7, 9, 11, 13 andra delen, och 15, som bl.a. avser följande aspekter: för det första den betydelse man bör tillmäta Europeiska systemet för överföring av studiemeriter, vidare en förstärkning av aktiviteterna för unga som vidareutbildar sig inom ramen för språkinlärningsprojekt, ett klargörande av bestämmelserna för Cyperns deltagande, en sänkning av minimiandelen som rådet anger för åtgärderna 2 och 3, den prioritet man bör ge de språk som det finns minst undervisning i och som är minst utbredda, och för gränsregioner; språket i grannlandet. Flera talare uttryckte en oro apropå den frågan, Elchlepp, Kerr, Mann. Jag kan ändå inte ta med ändringsförslag 6 som avser den finansiella artikeln.
Jag noterar i vederbörlig ordning parlamentets stöd till en höjning av budgetanslaget till 2, 5 miljarder euro. I sitt ursprungliga förslag angav kommissionen, enligt prioriteringarna i Agenda 2000, ett finansiellt totalanslag på 1, 4 miljarder euro för en tidsperiod på fem år. Med samma kriterier tillämpade på en period på sju år, enligt den gemensamma ståndpunkten och med hänsyn till en genomsnittlig tillväxttakt, ger kommissionen i stället ett förslag i storleksordningen 2, 151 miljarder euro. Men för att nå fram till en gemensam ståndpunkt vid första behandlingen, fick kommissionen ansluta sig till beloppet på 1, 550 miljarder euro, för vilket det kunde erhållas en kvalificerad majoritet.
Jag gläder mig åt att kommissionens och parlamentets förhållningssätt sammanfaller i fråga om viljan att höja budgetmedlen, så att de kan motsvara våra ambitioner. Jag hoppas att fortsättningen på förhandlingsprocessen gör att rådet också kan uttala sig i den riktningen, och jag hoppas att vi kan gå framåt tillsammans under förlikningsprocessen. Jag kommer självklart att med bestämdhet ställa mig på er sida under förlikningen.
För att avsluta vill jag understryka att vi enligt min mening är på god väg att nå fram till ett definitivt beslut under tyskt ordförandeskap, vilket gör att vi med bästa möjliga förutsättningar kan förbereda genomförandet av det nya programmet. Jag hoppas självklart på att man under förhandlingarna kan nå fram till ett tillfredsställande avtal om budgetanslaget.
Till sist vill jag avsluta genom att än en gång tacka kulturutskottet, och i synnerhet dess föredragande, Pack, för deras utmärkta arbete och deras konstruktiva ändringsförslag, och för det stöd vi alltid har fått från Europaparlamentet i sin helhet. Jag är övertygad om att vårt program kommer att bidra till uppbyggnaden av ett kunskapens Europa, som bär på ett tydligt politiskt budskap nära medborgarnas behov.
Tack så mycket, fru kommissionär Edith Cresson.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Skatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0021/99) av Langen för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 92/79/EEG om tillnärmning av skatt på cigaretter, direktiv 92/80/EEG om tillnärmning av skatter på andra tobaksvaror än cigaretter och direktiv 95/59/EG om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror (KOM(98)0320 - C4-0402/98-98/0189(CNS)).
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Europeiska kommissionen lade 1998 fram en rapport om punktskattestrukturer och punktskattesatser, liksom ett förslag till ändring av tre olika direktiv om skatt på tobak. I den rapporten, som ligger till grund för de föreslagna tekniska ändringarna och förändringarna av minimiskattesatserna, prövas om den gällande lagstiftningen garanterar att den inre marknaden kan fungera friktionsfritt. Där är det i synnerhet två faktorer som spelar en viktig roll. För det första det faktum att skattebedrägeri och smuggling till följd av en relativt hög beskattning av tobak och tobaksprodukter och högst varierande skattesatser i de enskilda medlemsländerna i Europeiska unionen har en avgörande betydelse, och för det andra att en rad problem har uppstått vid tillämpningen av skattebestämmelserna, vilka kräver tekniska justeringar.
Det nuvarande systemet infördes 1993 och kan härledas till den långa diskussion om den inre marknaden som har pågått ända sedan 1995. Tobaksskatten är en viktig inkomstkälla för medlemsstaterna. Den pendlar mellan 0, 4 procent och 1, 6 procent av bruttonationalprodukten, som till exempel i Grekland. Eftersom varor som är belagda med punktskatt kan överföras från den ena medlemsstatens skattesystem till en annan medlemsstats system uppstår det problem med dokument, eventuella förfalskningar och andra fakta i sammanhanget, och de europeiska finansministrarna sover förmodligen inte längre så gott om nätterna, sedan de konstaterat att revisionsrättens ordförande beräknat fjolårets skattebortfall i samband med punktskatterna till sammanlagt 75 miljarder euro, med tyngdpunkten på mervärdesskatt, tobaksskatt och alkoholskatt. Det innebär ett enormt skattebortfall som i själva verket förutsätter omedelbara åtgärder i sådana frågor som skattebedrägeri och skattesmitning.
I dag handlar det tyvärr inte om att bekämpa skattebedrägerier, inte heller om en harmonisering av åtgärderna på området, utan det rör sig om relativt försiktiga anpassningar. Här måste man göra en åtskillnad mellan två olika områden. För det första skatt på cigaretter, och för det andra skatt på andra tobaksvaror än cigaretter. Övriga tobaksvaror utgör omkring 5 procent av den totala marknaden. 95 procent avser cigaretter och här är det enbart tekniska anpassningar som gäller. Det är ett mycket komplicerat momsberäkningssystem som jag inte skall gå in på här, eftersom det enbart kan förstås av fackmän.
Kommissionens förslag innebär att minimibeskattningen, som uppgår till 57 procent av detaljhandelspriset, får underskridas under en anpassningsperiod på högst två år. Det innebär för andra tobaksvaror än cigaretter en mycket måttlig anpassning i två etapper, den första ändringen den 1 januari 1999 - det datumet har som ni vet passerat utan att en sådan ändring har kommit till stånd, och parlamentet har ännu inte avgivit något yttrande - och den andra måttliga ändringen skall ske den 1 januari 2001. Dessa ändringar har antagits av en majoritet i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, skattehöjningarna med knapp majoritet, och nu håller vi på att behandla sådana nya ändringsförslag från Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, som skulle rubba den rådande balansen. Om vi antar dessa ändringsförslag, kommer det för minimibeskattningen av rulltobak, det vill säga för de cigaretter som man själv rullar, att innebära prishöjningar på 30 procent, eftersom vi då skulle få höja skatterna drastiskt. Vi var emot detta, och jag uppmanar mina kolleger att avvisa de nya ändringsförslagen från den liberala gruppen, som rör ett särskilt nederländskt problem och inte har något samband med ungdomars tobaksrökning.
Det är ett misstag att tro att det är de personer som börjar röka som själva rullar sina cigaretter. Det är tvärtom en viss åldersgrupp, en viss inkomstgrupp av inbitna rökare och inte ungdomarna som gör det. Ungdomarna tar hellre till de enklare cigaretterna. Vi har ändå uppmanat kommissionen att lägga fram en interimsrapport före den 30 juni 2000 om folkhälsan och framför allt i frågan om skattebedrägerier, och det vill jag poängtera här. En sådan interimsrapport behövs dessutom för att det inte hittills har vidtagits några åtgärder på området. Jag vill tacka för tidigare samråd och hoppas att förslaget från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik skall finna en bred majoritet.
Herr ordförande! Jag skulle för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vilja gratulera kollegan Werner Langen till hans goda arbete, och till den balans och klokhet som han har visat genom att lägga fram ett ändringsförslag om granskning av punktskatterna vart fjärde år i stället för vart femte år. Det är ett förslag från utskottet som vi också uppskattar.
Men, herre gud, vi talar här om punktskatter på tobak när en stor del av skatterna inte tas ut i Europa. Sanningen är att tobaken är ett lockbete för den organiserade brottsligheten, liksom alkoholen. Den som deltog i tillfälliga undersökningskommittén för gemenskapens transiteringssystem, eller den som läser Uclaf: s rapporter, eller den som har hört nyheterna från mitt land - där det bara häromdagen försvann 70 containrar med tobak och där den portugisiska regeringen naturligtvis kräver tillbaka 14 miljarder escudos av ett transportbolag - känner till hur många miljoner som undgår gemenskapens finansiella kontroll. Detta sker också många gånger med medlemsstaters och vissa europeiska institutioners medverkan, eftersom de anslag som är avsedda för scanners för gränskontrollen och för den fysiska kontrollen i hamnarna många gånger inte beviljas. Därför anser jag att det vore bra att tala om skatter. Men det skulle kanske vara rekommendabelt och sunt om kommissionen funderade på formen för kontroll och betalning och tvinga dem som inte har betalat att betala det de är skyldiga.
En annan brist som jag har påpekat i kommissionens dokument är den faktiska avsaknaden av ett program för utbildning riktad till ungdomar i tobaksfrågor. De är de potentiella rökarna.
Herr ordförande! Europeiska kommissionen är mycket blygsam när det gäller att göra en tillnärmning av minimiskatten på cigaretter och andra tobaksvaror. Den ger medlemsstaterna mer flexibilitet vid hanteringen av minimiskatten på 57 procent av detaljförsäljningspriset. Därigenom kan skatten tillfälligt till och med sjunka under 57 procent. Även om det här läggs fram som en teknisk åtgärd, så måste vi ändå se till att det inte medför en snedvridning av konkurrensen.
Förutom den nämnda flexibiliteten föreslår kommissionen att tillnärmningen av punktskatterna på tobaksvaror skall ske i två etapper. Eftersom de verkliga punktskatterna överallt redan ligger högre än minimipunktskatten så är det alltså främst ett kosmetiskt förslag. I utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik ansåg dock den största möjliga minoriteten att Europeiska kommissionen borde ha gjort mer. Langen har redan gjort en liten hänvisning till det. Enligt oss måste den nämligen få slut på främjandet av rulltobaken som nu fortfarande beskattas rejält mycket lägre än de cigarretter som den konkurrerar med.
Bland annat har den liberala gruppen lagt fram tre ändringsförslag, ändringsförslag 6, 7 och 8, som fick stöd av min grupp och som kommer att få stöd igen. Om det finns argument för en annorlunda beskattning av rulltobak än cigaretter så borde skatten snarare ligga högre, eftersom rulltobak i allmänhet är mer skadlig än cigaretter. Den lägre skatten på rulltobak skickar alltså användarna, med hjälp av en prisstimulans, just i riktning mot det mest skadliga bruket. Det måste bli ett slut på den felaktiga stimulansen. Det behöver för övrigt inte alls innebära slutet för tobaksindustrin utan bara att den går miste om sin privilegierade skatteställning. Den liberala gruppens ändringsförslag nummer 7 är i det avseendet inte alls så radikalt eftersom det ökar den del av slutanvändarpriset som utgörs av skatt från 30 till 45 procent. Det kan jämföras med 57 procent för cigaretter.
De allra underligaste argument kommer fram i diskussionen om att jämställa skatten på cigaretter och rulltobak. Inte bara borde skatteförmånen för rulltobak finnas kvar, eftersom det är bra för sysselsättningen i små och medelstora företag, utan rulltobak skulle egentligen vara cigaretten för de fattiga som inte kan unna sig en riktig cigarett. De som beskattar tobaksvaror högt för att motarbeta det hälsovådliga bruket av dessa, och det gör alla medlemsstater, de kan inte beskatta de mest skadliga tobaksvarorna lägre. Om rökning är skadligt för hälsan så är det också skadligt för hälsan hos de fattigaste.
Vad min grupp anbelangar så finns det inget utrymme för cyniska undantag. Cynism är just en bra beskrivning av de som förespråkar den nuvarande ordningen. Kommissionens förslag och Langenbetänkandet går alltså inte tillräckligt långt. Jag hoppas verkligen att kommissionen inom kort föreslår en grundligare omprövning av skatten på tobaksvaror. Parlamentet kommer, om min grupp får bestämma, att börja med det här redan i morgon.
Herr ordförande! När man talar om tobaksvaror kan man aldrig för mycket poängtera deras skadliga effekter för människornas hälsa, inte bara för dem som är aktiva rökare utan också för dem som passivt mot sin vilja blir utsatta för den carcinogena tobaksröken. Därför måste man fästa speciell uppmärksamhet på skyddet av folkhälsan, när man bestämmer punktskatterna på tobaksvarorna i nationalstaterna och vid unionens lagstiftning som rör tobaksvaror. Skatteintäkter från tobaksvarorna måste också i fortsättningen i allt större utsträckning styras till det förebyggande folkhälsoarbetet.
Tobaken utgör inte bara ett nationellt eller regionalt problem, utan den är i högsta grad ett globalt problem. De amerikanska tobaksbolagen till exempel bedriver rent ut sagt hänsynslös verksamhet i de asiatiska länder där det inte ännu finns något förbud mot tobaksreklam. Man har bland annat hotat att flytta stora sportevenemang till länder där man bättre förstår tobaksbolagens intressen.
Det aktuella direktivförslaget innebär i första hand tekniska ändringar i gemenskapens lagstiftning som rör beskattningen av tobaksvaror. Utöver tekniska ändringar finns det skäl att lösa de kontrollproblem som är förknippade med transport av tobaksvaror. Organiserade kriminella ligor smugglar cigarrettlaster för att undvika skatter. En del av unionens medlemsstater motsätter sig dock införandet av effektiva kontrollsystem. Jag anser att man i fortsättningen måste vidta sanktioner mot dessa medlemsstater om de inte utan dröjsmål inför moderna och effektiva kontrollsystem inom ramen för det nu föreslagna skattesystemet.
Herr ordförande! Jag vill bara instämma i Matikainen-Kallströms utmärkta tal och hennes åsikter om tobak som jag till fullo delar. Det är skadligt med tobak och rökning. Vi måste göra allt vad vi kan för att få oss stackare som röker att sluta röka, och få ungdomar att inte börja röka.
V-gruppen vill naturligtvis att skatterna, eller rättare sagt priset på tobak skall vara så högt som möjligt. Det är dock litet svårt med den inre marknaden. I exempelvis Sverige är priset på tobak ett av de högsta i EU; det är jättedyrt att köpa ett paket tobak i Sverige. Vår totala skatt är dock en av de lägsta i EU. Därför följer Sverige i dag inte direktivet om 57 procent minimiskatt. Det är därför viktigt att kommissionen ser över hela denna problematiken med skatterna, så att enskilda länder skall kunna ha högre skatter. När Sverige höjde skatten för två år sedan, blev vi nämligen tvungna att sänka den igen, eftersom smugglingen och skattebedrägerierna ökade så mycket att vi tvingades sänka priset igen. Så får det inte vara, utan vi måste ha höga skatter på tobak för att det skall få oss att röka mindre.
Herr ordförande! Jag tänker inte kommentera Werner Langens betänkande - vilket jag för övrigt gratulerar honom till -, jag vill bara beklaga att kommissionen inte har passat på detta tillfälle att införa en ad valorem- skatt för tobaken i stället för att den till stor del skall vara en punktskatt.
Det handlar om en situation, som jag sade här redan 1992, med anledning av de första förordningarna, med en större procentuell beskattning av viss tobak än annan, vilket resulterar i en konkurrenssnedvridning vilket i detta konkreta fall ger en snedvridning till förmån för den amerikanska, dyrare, tobaken, och för vilken punktskatten är mindre, till skada för den europeiska tobaken, som i allmänhet är billigare och därmed får en procentuellt högre skatt.
Den högre skatten på dessa leder dessutom till en regressiv beskattning, eftersom den utgör en större del av konsumtionen hos människor med lägre inkomster. Man skulle kanske kunna säga att man därigenom i högre grad uppnår det socialt önskvärda målet att minska den totala tobakskonsumtionen, eftersom det finns fler fattiga rökare än rika. Men då engagemanget för folkhälsan måste vara gemensam för rika och fattiga, är det inte lätt att motivera att detta i praktiken gör att den är större för de senare än för de förstnämnda. Kan denna distinktion rättfärdigas i ljuset av den politiska filosofin?
Vi förstår alltså inte - och detta är poängen med mitt inlägg - varför man inte tog tillfället i akt att bara anta en ad valorem- skatt, det går inte att anföra skäl som förenklad administration, eftersom det ändå till en del kommer att finnas någon skatt av denna typ, och eftersom det handlar om skatter med en exceptionellt lätt tillämpning på ett mycket begränsat antal och väl organiserade producenter.
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Först vill jag fråga kommissionen hur det kommer sig att man fortfarande subventionerar tobaksodlingen med en miljard euro, och varför man främjar en undermålig kvalitet i stället för en god kvalitet på tobaken som skulle vara mindre skadlig för hälsan. Nu vill man dessutom försvåra handeln - ändringsförslag 2, 5 och 6 - med minimiskatter på 30 procent av detaljhandelpriset, något som innebär att smugglingen på området kommer att öka, och att de grupper som genomför transitbedrägeriet kommer att tjäna ännu mer.
Jag tror dessutom att den villkorliga censuren av tobaksreklamen är en katastrof för folkhälsopolitiken. Det finns ett behov av en förnuftig, upplysande och kvalitetsorienterad information i tobaksreklamen. Om man förbjuder all reklam, så kommer det inte att finnas några möjligheter att upplysa konsumenten om hur han bör förhålla sig. Jag tror att man helt enkelt tar bort möjligheten till en hälsoorienterad information till förmån för en bättre kvalitet. Denna villkorliga censur måste helt enkelt tas bort. Det måste finnas möjligheter att göra reklam som koncentreras på hälsoaspekterna, där man kan förhindra att ungdomar börjar röka för tidigt. Kanske skulle man hellre koncentrera sig på den enkla njutningen och ta upp mängden cigaretter och på det viset rikta in sig på kedjerökarna, utan att den som någon enstaka gång röker en cigarett för njutningens skull skall drabbas av omedelbara sanktioner från samhällets sida. Tobak är en laglig produkt som är belagd med höga skatter, och jag tycker därför inte att det finns någon anledning att belägga reklamen med censur.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag skulle först vilja tacka Langen för det betänkande han har utarbetat och de slutsatser han har dragit. Allmänt sett erkänner Langen kravet på att göra en del tekniska förändringar av gemenskapens skattelagstiftning gällande tobaksvaror. Efter den senaste granskningen av skattesatserna och strukturerna för de punktskatter som slår mot tobaksvaror, visade det sig att dessa ändringar är nödvändiga för att bestämmelserna skall tolkas och tillämpas på samma sätt i alla medlemsstater, och så att det också skall bli lättare att genomföra dem, för att den inre marknaden skall fungera tillfredsställande.
Efter samrådet med medlemsstaterna, företagen och intressegrupperna har kommissionen gjort bedömningen att det är lämpligt att göra en grundläggande revidering av den nuvarande strukturen, och i synnerhet av de minimisatser som tillämpas på tobaksvaror.
När det gäller ändringsförslagen som Langen föreslår, om hur ofta skattesatserna och strukturerna skall revideras, kan kommissionen godta en period på fyra år i stället för fem år, som föreskrevs i utkastet till förslaget. I rapporten kommer hänsyn att tas till den inre marknadens funktion, punktskatternas realvärde och de mer allmänna målen i fördraget.
Vad gäller de ändringsförslag som syftar till att integrera de stycken i ingressen rörande bedrägerier, hälsa samt kopplingarna mellan dessa faktorer och priset på förädlad tobak, låt mig då säga er att jag inte anser att detta är nödvändigt i direktiv som täcks av artikel 99 i fördraget. Direktiven begränsas till att ange en minimiskattesats för varorna i fråga, och ger medlemsstaternas regeringar uppdraget att fastställa satser på nationell nivå, förutsatt att de minimisatser som finns angivna i direktiven 92/79/EEG och 92/80/EEG respekteras. Med förbehåll för den bestämmelsen, är det alltså i hög grad medlemsstaternas sak att besluta om vilka skattenivåer de skall tillämpa, och att ta hänsyn till sådana faktorer som hälsa och bedrägerier.
I den granskning som genomfördes för rapporten om förädlade tobaksvaror påpekades att det inte finns någon anledning till att successivt anpassa skatterna på rulltobak till dem som nu gäller för cigaretter, därför anser kommissionen att de ändringsförslag som avser en skattehöjning för rulltobak icke är godtagbara. Rulltobaksindustrin är mindre automatiserad än cigarettindustrin, och är därmed mer arbetskraftsintensiv. För att få dem att överleva och även bevara arbetstillfällen, har vi gjort den bedömningen att det är nödvändigt med en lägre skattesats för rulltobak. Men än en gång, ingenting förbjuder medlemsstaterna att fastställa höga nationella skatter för denna produkt, om de anser det nödvändigt av hälsoskäl.
Herr ordförande! Det handlar särskilt om kommissionär Cressons sista anmärkningar. Till och med innan ändringsförslagen om en liten höjning av skatten på rulltobak har antagits, så säger hon att hon inte kan godta dem eftersom det skulle vara dåligt för sysselsättningen. Sedan avslutar hon med att säga att skatten på tobak och tobaksvaror är så viktig för folkhälsan. Jag kan absolut inte hänga med i det. Hon grundar sig också på forskning i medlemsstater och branschorganisationer. Jag skulle gärna vilja veta av henne vad de intressegrupper som hon också hänvisar till, till exempel hälsoorganisationer och konsumentorganisationer, anser om det här.
Herr ordförande! Får jag ställa en fråga till kommissionären? Om det som kollegan Metten sade är korrekt, då måste det vara en ändring som gäller cigaretterna, för 99 procent av marknaden omfattas inte av förslagen från Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, endast 1 procent. Det är just den delen där företag i det mellersta skiktet fortfarande är aktiva. Cigarettindustrin är starkt centraliserad. Fru kommissionär, kan ni intyga att de planer på skattehöjningar som Metten stöder, endast avser det mellersta skiktet av ekonomin med 1 procent av den totala handeln och att Mettens hälsoargument därför inte kan få någon effekt?
Jag kan bara bekräfta det jag just sade, dvs. att det verkar som om den här typen av varor - rulltobak - inte direkt konkurrerar med cigaretter.
Som jag dessutom just sade, kräver rulltobaksindustrin mycket mer arbetskraft, och även om marknadsandelen för denna vara inte är särskilt stor berör den direkt sysselsättningen. Vi ansåg det därför nödvändigt att bevara arbetstillfällen och överlevnaden för denna industri med en lägre skattesats för rulltobak.
Än en gång, om medlemsstaterna kommer fram till ett annat beslut finns det ingenting som hindrar dem från att fastställa andra nationella skattesatser, i förhållande till deras bedömning om konsekvenserna för folkhälsan.
Tack så mycket, fru kommissionär Edith Cresson.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0018/99) av Gallagher för fiskeriutskottet om regionaliseringen av den gemensamma fiskeripolitiken.
Herr ordförande! Låt mig när jag lägger fram detta betänkande om regionalisering, som är ett betänkande på eget initiativ från fiskeriutskottet, omedelbart berömma vår f.d. kollega Allan Macartney vars starka känsla för europeisk identitet genomsyrar hela detta betänkande. Hans enastående bidrag till fiskeriutskottet stärkte och tryggade den europeiska fiskenäringen, vars intressen han starkt försvarade under sin livstid. Det behöver knappast sägas att man i parlamentet i allra högsta grad saknar hans närvaro. Men han kommer inte att bli bortglömd. Hans engagemang för det europeiska idealet lever vidare i detta betänkande till parlamentet.
Det finns många krav på och motstridiga tolkningar vad beträffar regionalisering och dess relevans för den gemensamma fiskeripolitiken. Detta läge har uppkommit i samband med den tro som finns hos många fiskare att det finns en brist på sammanhållning i den regionala tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken och gemenskapens institutioner. Jag har varit av den fasta övertygelsen att om inte större ansträngningar görs för att involvera fiskarnas organisationer i den beslutsfattande processen kommer gemenskapslagstiftarnas allra bästa ansträngningar att misslyckas.
Följaktligen fäster detta betänkande uppmärksamheten på den potential som finns för en redan framväxande regionaliseringspolitik i ett europeiskt sammanhang. Genom att göra detta måste det uppmärksammas att trots att regionaliseringen av fiskeområden som angränsar till EU-länderna inte är ett alternativ, har gemenskapens institutioner fortfarande en dominerande plikt att trygga framtiden för samhällen som är beroende av fiske. Dessa samhällens långsiktiga överlevnad kommer inte enbart att bero på ett juridiskt godkännande av deras legitima historiska rättigheter, så som de tryggas av principen om relativ stabilitet och gränserna på sex till tolv sjömil utan även av ett åtagande från parlamentets sida att säkerställa att den framtida europeiska politiken återspeglar behovet av att underlätta deras deltagande som fiskeintressenter.
Syftet med detta betänkande är därför inte att diskutera huruvida denna regionalisering bör tillämpas utan snarare att utforska hur den kan breddas, utvecklas och institutionaliseras. Ingen bör vara av den åsikten att detta betänkande är ämnat att omedelbart införa regionalisering. Det är en möjlighet att debattera frågorna och att undersöka hur detta kan utvecklas.
Den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken inbegriper redan ett stort mått av regional variation och lokaliserar samarbete som bör utforskas mer effektivt i fråga om bevarandet av beståndet. Exemplen inbegriper införandet av lagstiftningen om kvadratiska maskor. Denna är nu del av mitt eget lands lagstiftning som en direkt konsekvens av initiativ från fiskare som agerar som ansvariga fiskeintressenter. Andra regionala exempel förekommer inom gemenskapen, såsom de franska lokala, regionala och nationella kommittésystemen, som åskådliggör att utvecklade enheter för regionalstyre, som engagerar industrin och den beslutsfattande processen, kan leda till ett mer rationellt, lätthanterligt och verklighetstroget system för förvaltning än det som för närvarande finns.
Det är ett under att varken gemenskapens vetenskapsmän eller lagstiftare gör någon ansträngning för att ordentligt studera de funktionella demokratiska styrelsesystem som redan finns inom gemenskapen, samtidigt som stora summor av skattebetalarnas pengar till största del går till irrelevanta, teoretiska, vetenskapliga studier och förvaltningsstudier.
I samband med detta betänkande hoppas jag att parlamentet tänker stödja mitt krav på studier vad beträffar redan befintliga system för regionalstyre som en fråga som har prioritet, med avsikt att införliva dem inom gemenskapens regioner i större skala. Jag hänvisar till de ändringsförslag som har bordlagts av mina kolleger, av vilka jag kan stödja många och jag rekommenderar personligen ändringsförslaget om att utöka gränsen till 24 sjömil.
Sammanfattningsvis tror jag fullt och fast, då jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet på de socio-ekonomiska konsekvenser det kan få om vi misslyckas med att utveckla en sammanhängande regionaliseringspolitik för fisket inom gemenskapen inom en mycket snar framtid, att detta betänkande erbjuder en strimma hopp om ett nytt avstamp för den gemensamma fiskeripolitiken som till dess största del kommer att godtas av de flesta, om inte alla fiskare. Jag ber om parlamentets stöd genom att rösta till förmån för detta betänkande.
Herr ordförande, herr föredragande! Detta betänkande är resultatet av ett omfattande arbete inom fiskeriutskottet och det räknar upp alla de förslag som utskottet har lagt fram för parlamentet: reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, förordningarna, initiativbetänkandet om internationella avtal och den diskussion som vi kommer att få under de kommande månaderna om strukturreglerna, FIUF (finansiellt instrument för utveckling av fisket) och strukturfonderna.
Allt detta skulle kunna genomföras bättre, skulle kunna organiseras effektivare om subsidiaritetsprincipen fick dominera, om man kunde eliminera de byråkratiska överbyggnaderna, om man hade förmågan att engagera fiskarna själva i genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken. Detta är i grunden inget annat än principen om regionalisering.
När vi talar om regionalisering tänker vi på något som redan förekommer inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Vi tänker naturligtvis inte på att gemenskapens solidaritet skall brytas. Tvärtom, genom att engagera de lokala politiska krafterna, genom en aktiv subsidiaritet som lyfter fram regionerna kan den gemensamma fiskeripolitiken genomföras på ett bättre sätt. Mot den bakgrunden kan man också acceptera nyheter och viktiga inslag när det gäller balansen mellan fisket och miljön för att bevara gemenskapens resurser och även för att ge en chans åt den verksamhet som är knuten till den ekologiska balansen, fisket i liten skala och forskningen om de nya arbetstillfällen som fiskerisektorn naturligtvis fortfarande kan erbjuda i ett Europa som präglas av arbetslöshet. Vattenkulturen, de hantverksmässiga arbeten som är knutna till havsmiljön, innebär med andra ord att man inte bara arbetar som fiskare, utan även som havets väktare. Kravet att utsträcka territorialvattengränsen till tjugofyra nautiska mil är enligt den socialistiska gruppen ett vettigt krav, eftersom det även innebär att man tar hänsyn till förmågan att övervaka den kustnära verksamheten och de resurser som där finns. Detta är en begäran som enligt vårt förmenande skulle kunna öka de olika föreningarnas engagemang.
Vi anser under alla omständigheter att man i den gemensamma fiskeripolitiken borde ta hänsyn till alla de olika aktörerna inom sektorn. I det avseendet, till exempel, anser vi att man i de rådgivande kommittéerna borde engagera även andra aktörer, utan att man för den skull försvagar någon av de viktiga grupper som redan ingår. Det får inte bli en rådgivande kommitté som enbart består av redare - eller av icke-statliga organisationer och konsumenter - utan en kommitté där även facket är starkt representerat. På så vis anser vi att man skall gå vidare mot framtiden och så vill vi utforma vårt bidrag till den fortsatta utvecklingen av denna verksamhet.
Herr ordförande! Det är trevligt att se att kommissionären är här med oss ikväll eftersom detta är en debatt Europaparlamentet kan vara stolt över. Det betänkande som vi diskuterar är en logisk uppföljare till Fragabetänkandet som vi diskuterade i november. Den gemensamma fiskeripolitiken planerades 1973 och antogs 1983, och man ansåg vid den tidpunkten att vi höll på att upprätta en långsiktig politik inför framtiden. Om vi skall vara efterkloka kan vi uppmärksamma att ett flertal misstag gjordes, och att den gemensamma fiskeripolitiken är mycket överbyråkratiserad.
Man har misslyckats med att skydda fiskeresurserna. Man har misslyckats med att upprätthålla livskraftiga fiskesamhällen längs kusten. Många av reglerna är godtyckliga och orättvisa och dessa missbrukas allt som oftast. Gallagherbetänkandet är därför en fantastisk möjlighet för parlamentet. Som föredraganden säger, bygger det vidare på den grund som har lagts av Macartney. Jag delar hans känsla av att Macartneys bortgång var en tragedi. Alternativen finns ganska tydligt uppställda i Gallagherbetänkandet.
Enligt min egen åsikt måste vi förstärka lokaliseringen av den gemensamma fiskeripolitiken. Vi måste se till att de lokala samhällena längs Europas kuster känner sig delaktiga i den gemensamma fiskeripolitiken, en politik som de för närvarande tillbakavisar. Därför har vi en fantastisk möjlighet att engagera fiskarna. Vi måste uppmärksamma det faktum att de lokala samhällena måste få stöd. De måste ges tillfälle att se efter, fånga och även hushålla med de lokala fiskeresurserna. Det är därför nödvändigt att utöka gränsen på 12 sjömil till 24 sjömil, för att se till att denna ekonomiska zon blir ett område som de kan försörja sig på.
Det är de lokala fiskarna man måste vårda sig om. Det är detta område på 24 sjömil inom vilket de arbetar. Om vi förnekar dem möjligheten till fångande av sina egna lokala resurser kommer de inte att känna sig helt och hållet engagerade i den gemensamma fiskeripolitiken. Om de är engagerade kommer de att övervaka det och säkerställa att det finns en långsiktig förvaltning av dessa för framtida generationer. Vem som helst som verkligen tror på bevarandet av fiskeresurserna måste vara engagerad i att uppmuntra regionalisering och säkerställa att de lokala fiskarna tar del i den gemensamma fiskeripolitiken och sköter den i enlighet med gemenskapsbestämmelserna.
Herr ordförande! Regionalisering kan innebära olika saker för olika människor. Som det med rätta sägs i betänkandet innebär den för vissa åternationalisering. Den kan också betyda delegering av vissa aspekter av beslutsfattande till underordnade nationella områden, eller förvaltning på grundval av stora vattenområden, som t.ex. Nordsjön eller delar av Medelhavet. Det finns många olika betydelser.
Samtidigt som någon slags delegering i vissa fall kan vara godtagbar eller önskvärd, är det inte att förglömma att fiskar simmar runt, så förvaltningen av fisket måste ske på en lämplig nivå. Samma nivå av förvaltningsbefogenhet är inte nödvändigtvis passande för hela beståndet i en region. T.ex. svårigheterna med förvaltning av i stor utsträckning kringflyttande arter, som tonfisken, är helt och hållet olika de som uppkommer i samband med fångst av sjögräs och vissa skaldjursarter.
Problemet med Gallagherbetänkandet är att det inte tar upp dessa frågor och helt enkelt argumenterar för en regionalisering. I det definieras aldrig vad begreppet innebär och ger heller inga riktlinjer för vad som skall regionaliseras och hur. I det konstateras helt enkelt att det finns ett behov av en vittomfattande regionalisering inom den gemensamma fiskeripolitiken. Utan en klarare definition på vad detta innebär, kan Gruppen De Gröna inte stödja betänkandet.
Herr ordförande! Det är med blandade känslor som jag reser mig upp i dag. Allan Macartney var min käre kollega och det gläder mig att vi har hans arbete här framför oss. Jag är tacksam emot Gallagher för att han fullföljt det på ett så skickligt sätt och även mot fiskeriutskottet. Det gläder mig att Allan efterträddes av sin goda vän och valombud, Ian Hudghton, som senare kommer att tala.
Jag känner passion inför detta ämne och eftersom det inom min valkrets finns många samhällen som är beroende av fisket, inklusive 90 obebodda öar varav vissa befinner sig nästan vid Polcirkeln. Vissa av dessa samhällen är mycket ömtåliga och helt och hållet beroende av fiskerinäringen. Jag har delat deras förtvivlan och hopp, deras tragedier och deras besvikelse vad beträffar denna politik. Jag har många gånger varit ute till havs både i lugnt väder och i storm. En sak som jag har lagt märke till är att fiskarna har en god relation till fiskare i andra delar av gemenskapen och faktiskt i världen. Kanske skulle vi inte ha så många problem om fiskarna samlades och upprättade en politik. Det skulle med säkerhet bli mer rättvisa och mindre byråkrati än hittills.
Vi måste kunna erbjuda alla våra fiskare en framtid. De måste tro på att det finns en framtid för dem. Många av dem har för närvarande inte denna tro. Gallagher har erbjudit en gnista hopp. Ändringsförslag 4 av Provan är mycket farligt, och det var även ett svar han gav vid en presskonferens i dag. Trots att lagstiftningen kommer att nå ett slut, gör inte politiken det. Vi har kommit överens om att principen om relativ stabilitet skall äga fortsatt giltighet. Varje anspelning på upphörande av den gemensamma fiskeripolitiken är mycket farlig utan tillägget.
McKenna talade om att fisk skulle vara annorlunda, eftersom den inte står kvar på samma ställe som djur på en bondgård. Detta har uppmärksammats. Den gemensamma fiskeripolitiken var i sig själv en inskränkning av Romfördraget. Målen var storartade. Det skulle finnas rättvisa, upprätthållande av beroende områden, en traditionell livsstil, stabila marknader, överkomliga priser, förhållanden som organiserats inom gemenskapen och med tredje land. Det var underbart. Tyvärr har verkligheten inte motsvarat förväntningarna. Vi har varken lyckats skydda fiskarna eller fiskeresurserna.
Det är p.g.a. detta som jag tror att det är nödvändigt med en regionalisering och har givit exempel på detta i ändringsförslag 24. Vi är redan på väg mot en regionalisering. Det finns många exempel på detta. Jag tänker inte läsa upp dem, men ni bör alla se på ändringsförslag 24 där ni kommer att hitta positiva exempel. T.ex. problemet med fisk som kastas överbord varierar från land till land. Om man tänker på kvadratiska maskor som skulle kunna lösa problemet med bevarande på flera områden, kommer man att märka att vi redan är på väg mot en regionaliseringspolitik.
Jag vill ifrågasätta Novos ändringsförslag. Han talar om decentralisering som om det vore samma sak. Jag skulle tro att regionaliseringen skulle kunna påverka en hel region som inbegriper flera stater. McKenna nämnde detta. Det skulle kunna gälla hela Nordsjön eller hela Medelhavet. Decentralisering skulle innebära ett förhållande med enbart en medlemsstat. Även om jag hyser beundran för Novos arbete och engagemang måste jag alltså säga att jag inte kommer att stödja hans ändringsförslag.
Jag stöder Teversons ändringsförslag och naturligtvis stöder jag mitt eget. Jag är tacksam mot kommissionär Bonino som har visat upp en enorm förmåga som en hårt arbetande, intelligent kommissionär för fiskeri och gentemot kommissionen som har ordnat ett antal platser, där det kommer att finnas forum där alla kan engagera sig. Men jag går ännu längre. Jag håller med Pat de Cope i det att jag vill ha ett direkt engagemang från fiskarnas sida och jag stöder de regionala förvaltningskommittéerna.
Herr ordförande! Jag skulle vilja informera fru Ewing om att vi har dragit tillbaka ändringsförslag 3, 4 och 5.
Herr ordförande! Den gemensamma fiskeripolitiken innehåller redan i dag en del regionala inslag; det kan vara specifika förordningar för vissa kustregioner, åtgärder för bevarande av bestånd i vissa fiskeregioner, ICES: s områden eller delområden, det kan vara restriktioner som berör särskilda arter och specifika fiskevatten som medför diverse restriktioner i fråga om tillträde till vattnen eller fiskeförbud under vissa perioder, det kan vara olika regionala regleringsåtgärder som medlemsstaterna har fattat beslut om i kraft av subsidiaritetsprincipen, och det kan till sist vara brådskande åtgärder för bevarande av bestånd som kommissionen vidtar.
Det viktiga är att ta reda på exakt vad man menar med " en regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken" . Om man med " regionalisering" avser " decentralisering" , dvs. att varje medlemsstat skall fatta allmänna centrala beslut på nationell nivå, särskilt när det gäller programplanering, förvaltning av fiskeflottan och en lokal anpassning av dessa beslut, då är vi självklart positivt inställda till en viss regionalisering av Den gemensamma fiskeripolitiken. Men om man med " regionalisering" menar en överföring av beslut från nationell nivå till administrativa regioner, då motsätter vi oss den.
Subsidiaritetsprincipen måste tillämpas korrekt. Om kommissionens uppgift är att ställa upp allmänna mål, får den inte på något sätt på förhand döma de beslut genom vilka dessa mål kommer att kunna uppnås. Det är på nationell nivå det bör beslutas om enhetliga åtgärder, för regionalpolitiken, planeringen av kustområden och för balansen mellan olika typer av fiske - kustfiske, djuphavsfiske, industriellt fiske - och det är inte heller tanken att regionerna skall ersätta den nationella nivån i det avseendet.
Båtar som kommer från hamnar som hör till olika administrativa regioner kan fiska i samma områden. Om då olika, kanske t.o.m. motstridande, beslut fattas av olika regionala instanser, kan det få negativa bieffekter, genom att en omlokalisering av fiskebåtar uppmuntras, eller att nivån på kontrollerna försvagas.
Det är alltså nödvändigt att utforma ett system som upprättas och samordnas av de nationella förvaltningarna, eftersom " administrativ region" inte alltid sammanfaller med " regionalt fiskeområde" . Vad beträffar de regionala myndigheterna, är det de som på ett decentraliserat sätt bäst kan genomföra både strukturella åtgärder och åtgärder som hänger samman med saluföringen av fiskeprodukter.
Följaktligen kommer vår grupp att rösta för de ändringsförslag som syftar till en utveckling av en decentraliserad politik, snarare än en egentlig regionalisering av Den gemensamma fiskeripolitiken. Vi kommer att avslå alla ändringsförslag och artiklar i resolutionen som syftar till att överföra beslut till administrativa regioner som borde ligga kvar på nationell nivå, såväl som de som syftar till att utöka fiskezonen från sex till tolv sjömil. Vi känner till en del medlemsstaters ståndpunkt om skyddsområden, men vi anser att föremålet för denna resolution inte får vara att förändra den gemensamma fiskeripolitikens grundläggande förordningar. Den får bara avse de närmare bestämmelserna för hur den fungerar och är organiserad.
Vår grupp kommer uppmärksamt att följa omröstningens förlopp, och kommer att rösta för resolutionen om man behåller de nationella prerogativen för beslut om genomförandet av Den gemensamma fiskeripolitiken. Vi vill inte på något sätt att en utveckling av den gemensamma fiskeripolitikens tillämpning leder till att de regionala förvaltningarnas roll stärks, till förfång för de nationella förvaltningarna. Däremot anser vi att de regionala inslagen i den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken, vilket jag tog upp i början av anförandet, måste förstärkas i tillämpningsskedet, så att man, på bästa möjliga sätt och så nära de verkliga behoven som möjligt, skall kunna bemöta skillnaderna i termer av fiskbestånd och struktur som finns mellan olika produktionsbassänger, dvs. fiskezoner.
Herr ordförande! Jag skulle till sist vilja gratulera Gallagher till det arbete han har gjort, och även jag åkalla minnet av vår f.d. kollega Mccartney, som var initiativtagare till detta betänkande om regionaliseringen av den gemensamma fiskeripolitiken.
Herr ordförande! Jag skulle vilja ansluta mig till de kommentarer som gjordes av andra parlamentsledamöter beträffande kollegan till den skotska dam som just hållit sitt anförande. Hon känner till vad jag personligen känner i denna fråga. Det gläder mig att Macartneys inflytande i utskottet lever vidare ikväll och att vi kan hjälpa till att uppnå hans mål.
Jag skulle vilja påminna parlamentet om att kommissionen i början av 1900-talet påbörjade ett betänkande om fisket på Nordirland. I det kom man fram till att i de tre stora hamnar som har hand om de bemödanden som görs inom fisket - jag syftar på Kilkeel, Ardglass och Portavogie - sker allt fiske inom ramen för ett familjesystem. Den procent av folk utanför familjerna som arbetar inom industrin är verkligen mycket liten. Dessa samhällens fortlevnad är beroende av en ordentlig bedömning av deras behov och de måste göra sin röst hörd.
Detta är anledningen till att jag uppskattar detta betänkande. I det anser man att fiskarnas stöd till föreskrifterna för fisket skulle förbättras genom att engagera de lokala fiskarnas organisationer i den beslutsfattande processen. Vad är det för fel med detta? Det är vad vi behöver. Vi behöver dessa människors samarbete vars liv står på spel. Fiskarna kommer inte att tycka att någon regim är rättfärdigad om de inte kan komma med bidrag och göra sin röst hörd. Detta program kan i sin helhet bli mer godtagbart om detta skulle ske.
Nordirland är ett mål 1-område men detta kommer förmodligen att komma till ett slut. Vad kommer att hända med det system som i dag är inriktat på nedläggning av fiskebåtar när de inte längre erhåller finansiering genom mål 1? Kommer vi att se till att dessa små samhällen - och de är mycket små jämfört med den stora fiskenäringen i resten av gemenskapen men livsnödvändiga för oss - skyddas. Dessa är de frågor som verkligen berör Nordirlands fiskare.
Herr ordförande! Förr i tiden kunde yrkesfiskarna själva styra fisket. De tekniska möjligheterna har ändrat på fisket. Det är inte bara regionalt eller kustbaserat. Det är det också, men inte bara. Jag är i stort sett överens med föredraganden om att vi måste se upp, så vi inte ser allt för romantiskt på saken, eftersom fisket har förändrats och det är det vi måste förhålla oss till. Vi kan inte vrida tillbaka tiden och tänka på de gamla goda tiderna. Därför vill jag också gärna kommentera frågan om de 24 sjömilen. Vår kollega McKenna nämnde att fisk förökar sig på ett ställe och fångas på ett annat. Om vi börjar med att begränsa för varandra, så har vi ingen gemensam fiskeripolitik, för vad är det för mening om fiskarna förökar sig hos oss om vi inte själva får tillstånd att fånga dem? Så det är nödvändigt med ett visst samarbete och utväxling av kvoter. Jag är också litet skeptisk vad gäller det som vår kollega Souchet sade om det nationella. Vi kunde i stället tala om det regionala samarbetet mellan flera länder. Det har vi verkligen goda erfarenheter av i Östersjön. I stället för den snåriga byråkrati som fanns förr, så skall vi satsa på självförvaltning och inflytande över den egna situationen. Därför att när man har ansvar, så är man själv med om att ordna upp sin egen situation, och det motarbetar byråkrati.
Vi har ett acceptabelt samarbete på de flesta håll. I samband med detta vill jag inte glömma att tacka Allan, som jag har arbetat tillsammans med i Nordsjö-kommissionen om just dessa frågor. Även om man vissa bra bestämmelser, så kan nationella undantag innebära att det plötsligt kommer en trålare på 100 ton och 1 000 hk, som kan dra lika stora nät som en hel fotbollsplan, och helt enkelt tömma ett hav. När det finns två sådana trålare i Östersjön, så spelar det alltså ingen roll om vi har självförvaltning och regionalisering. Två av dessa trålare i Nordsjön, kan göra livet surt för 50 småfiskare. Regionalisering innebär alltså självförvaltning, ansvar och aktivt deltagande. Det kräver något av oss här i kammaren, men också nationellt.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka herr Gallagher för att han tagit över detta betänkande från Macartney och för att han gjort ett utmärkt arbete genom att upprätthålla den angelägenhet och den kunskap Macartney bidragit med i avseende på detta och hans särskilda känsla för denna näringsgren och de människor som är engagerade i den. Gallagher har samma kvalifikationer, eftersom han kommer från samma sorts område och har samma slags erfarenhet av fiskerinäringen.
Vi måste uppmärksamma att det finns ett reparationsarbete som skall utföras vad beträffar den gemensamma fiskeripolitiken. När europeiska jordbrukare demonstrerar på gatorna om den gemensamma jordbrukspolitiken, är det inte därför att de har något emot politiken utan för att de fruktar att de kan bli fråntagna den. Fiskare uppskattar dock i allmänhet inte vad vi och kommissionären har försökt åstadkomma på deras vägnar. Vi måste uppmärksamma att det finns något slags ömsesidigt missförstånd i fiskehamnar över hela Europeiska unionen. Alla anser att alla andra har ett bättre avtal.
På grund av. detta är det viktigt att bana ny väg, att erbjuda fiskarna hopp om ett större deltagande än vad de tidigare har haft. Om vi inte kan uppnå detta kommer vi inte att kunna förmå dem att inse att kampen handlar om deras livsuppehälle. Kampen handlar om att bevara de resurser de har och skydda de områden de bor i. Detta är inte alltid uppenbart för dem. Jag tillbringade söndagskvällen i Donegal. Jag träffade en hel del fiskare och i allmänhet var de väldigt olyckliga människor. Om det inte var vädret så var det fördelningskvoten eller de dåliga priserna. Det finns så många problem att de känner att det är mer än vad de klarar av.
Detta förslag av Gallagher är att åter engagera dem. Vi vill inte på några villkor tala om för fiskarna att vad vi erbjuder dem är något i stil med en åternationalisering, eller att vi håller på att ta bort den gemensamma fiskeripolitiken. Vad vi vill göra är att se till att dessa områden och samhällen engagerar sig i utformandet av politiken och uppdatera denna med jämna mellanrum. Jag välkomnar detta betänkande och ser fram emot den diskussion som kommer att följa och den politik vi eventuellt kan komma att omforma runt dessa förslag.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka herr Gallagher och andra talare för deras generösa bidrag till min företrädare, den framlidne Dr Allan Macartney. Han skrev från början utkastet till detta betänkande för att bidra till den nuvarande Europaomfattande utvärderingen och resultaten och misslyckandena med den gemensamma fiskeripolitiken. I september förra året gick Gallagher snällt med på att ta över ansvaret för detta betänkande och jag skulle vilja föra till protokollet min uppskattning av hans ansträngningar genom att styra dem igenom till utskottet.
Originalutkastet grundade sig på antagandet om att den gemensamma fiskeripolitiken är och, från första början, delvis var regionaliserad. I utkastet övervägdes det hur fler lokala åtaganden i avseende på förvaltning av resurser och åtgärder för bevarande på bästa sätt skulle kunna uppnås och krävde att den nuvarande lagstiftningen skulle konsolideras och utvidgas genom upprättandet av regionala förvaltningsenheter. I likhet med Allan Macartney tror jag fullt och fast att det faktum att man för den beslutsfattande processen närmare dem som i största mån påverkas av den gemensamma fiskeripolitiken och är ansvariga för dess tillämpning skulle leda till en större respekt för de åtgärder som har vidtagits i den gemensamma fiskeripolitiken och för en mer framgångsrik politik i sig. Jag skulle därför vilja kräva ett större engagemang från fiskarnas sida och fiskenäringen i dess helhet som en nödvändig förutsättning för framgång för den gemensamma fiskeripolitiken.
Som komplement till ett engagemang från fiskerinäringens sida i den beslutsfattande processen finns behovet av att ta hänsyn till de bekymmer fiskerinäringen i dess helhet har i avseende på regionalisering. Den slumpvisa länk som finns mellan den fisk som fångas i en viss region och den industri den stöder inom denna region kan med lätthet undergrävas. Detta framfördes till mig i förra veckan då jag mötte dem som vidareförädlar fiskprodukterna och som verkar i min valkrets. De uttryckte oro över att fisk som fångats i den regionen inte alltid hamnade där i slutändan. Därför riskeras arbetstillfällen inom vidareförädlingsindustrin i de områden som är tydligt beroende av fiskeri.
Följaktligen skulle jag vilja understryka vikten av artikel 12 i resolutionen. Tiden är kommen för att konsolidera vad som de facto existerar och utvidga principen om regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken till alla gemenskapens vatten. Detta steg är nödvändigt om vi verkligen skall engagera fiskarna i de beslut som påverkar dem, och som erbjuder den enda tydliga och praktiska metoden för att uppmärksamma de unika variabler som finns inom fiskerisektorn.
Jag betvivlar inte att en regionalisering skulle vara till gagn för det främsta målet som är att bevara fiskeresurserna genom ett hållbart fiske som är så livsnödvändigt för de europeiska samhällen som är beroende av fiske. På utskottsnivå bordlade Ewing och jag med framgång ett antal ändringsförslag för att säkerställa att de grundläggande principerna för den gemensamma fiskeripolitiken, såsom relativ stabilitet, inte undergrävs. Min grupp har nu bordlagt ändringsförslag som kompletterar den gemensamma fiskeripolitikens konsekventa regionalisering och som slutligen kommer att bidra till att säkerställa en lyckad framtid för politiken.
Regionalisering förekommer redan, låt vara på ett ad hoc och inkonsekvent sätt. Dessa ändringsförslag vänder sig mot dessa missförhållanden och påpekar vikten av att engagera fiskenäringen inom den rådgivande kommittén för fiskeri. Jag skulle vilja uppmana parlamentet att stödja dessa ändringsförslag och betänkandet i dess helhet.
Herr ordförande! Jag välkomnar Gallaghers betänkande. Det belyser två tänkbara synsätt vad beträffar reformen av den gemensamma fiskeripolitiken efter år 2002: ett mellanstatligt synsätt som överlåter ansvar på regioner inom medlemsstaterna; och ett mellanstatligt synsätt där gemenskapens hav delas in i regioner med en överlåten förvaltningsstruktur.
För ungefär ett år sedan skickade kommissionen ut ett frågeformulär till alla medlemsstater och organisationer över hela Europa, till folk inom näringen, konsumenter, tillverkare och andra. Kommissionen höll utfrågningar på ett flertal ställen i Europa. En sammanfattning av resultaten påvisade att de flesta uttryckte en stor önskan om decentralisering och regionalisering. Detta är alltså vad fiskerinäringen inom Europeiska unionen önskar.
Det är min övertygelse att principen om decentralisering och regionalisering, tillsammans med en relativ stabilitet, måste utgöra hörnstenen för varje tänkbar framtida reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Konceptet relativ stabilitet inbegreps i överenskommelsen från 1983 och stärktes av utvidgningen av förbuden mot kustnära fiske till 12 sjömil. Jag stöder verkligen Provans ändringsförslag om att ytterligare utöka förbuden mot kustnära fiske. Det är viktigt att samhällen som t.ex. North-East Scotland, the Western Isles, Donegal, Cornwall, Galicien och Bretagne skyddas från överexploatering av fiskeresurserna. Det är därför viktigt att Europeiska unionen sätter upp ett antal principer med hänsyn till exploatering och bevarande. Det måste finnas ett starkare engagemang inom politiken för överlåtelse av fiskeripolitiken. Regionaliseringen av den gemensamma fiskeripolitiken kommer att uppmuntra ett aktivt deltagande från fiskarnas sida i fråga om beslutsfattande och likaså producentorganisationernas deltagande på lokal nivå.
Sammanfattningsvis stöder jag Gallaghers krav på regionalisering av den europeiska fiskeripolitiken som är nödvändig om vi skall kunna åtgärda de nuvarande bristfälligheterna i den gemensamma fiskeripolitiken. Varje reform måste emellertid innebära att man behåller den princip om relativ stabilitet som på bästa sätt kommer att tjäna i fiskarnas intresse och likaså vad beträffar havsmiljön.
Herr ordförande! I den nödvändiga utvecklingen av den gemensamma fiskeripolitiken bör vi inte på förhand framhäva någon förändring som gör att det nya skrämmer oss. Således är förändringar som tillåter ett större deltagande från sektorn i besluten och en bättre tillämpning av subsidiaritetsprincipen helt förenliga - anser jag - i detta parlament. Ingen av dessa båda saker är emellertid tillräckligt förankrade i den gemensamma fiskeripolitiken, hur mycket vi än önskar att det vore så.
Med detta i åtanke innebär införandet av ett regionaliseringssystem som det som föreslås i betänkandet, genom att skapa förvaltningskommittéer vars uppgifter och komponenter inte är fastställda, ett hopp ut i tomma intet som enbart kan skada förfarandet för att närma den gemensamma fiskeripolitiken till de verkliga aktörerna, eftersom enhällighet saknas och även en nödvändig diskussion för ett steg av denna betydelse.
Innan man planerar vad regionaliseringen skulle kunna bestå av, borde man etablera samtalskanaler till sektorn och inleda en decentraliseringsprocess tills man når en regional nivå för vilken många medlemsstater inte ens har de lämpliga instrumenten, eftersom det är många regioner som inte har överfört fiskeribefogenhet till sina nationella förvaltningar. Faktiskt har inte ens sektorn själv, utifrån svaren på frågeformulär som kommissionen har skickat ut inför översynen av den gemensamma fiskeripolitiken, gjort gällande ett behov av regionalisering, utom i ett fall, då det gäller Förenade kungariket.
Även kravet på att utvidga territorialvattnen till 24 sjömil är ett minoritetskrav. Ett beslut som detta - som inte ens är tydligt, eftersom vi, när vi diskuterar reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, hör talas om såväl 24 sjömil som 35 eller 50 - betyder viktiga förändringar i flottornas status och måste behandlas i ett övergripande sammanhang i översynen av den gemensamma fiskeripolitiken. Därför är jag emot ändringsförslagen 6 och 20.
De experter som har undersökt regionaliseringen för fiskeriutskottet har dessutom erkänt att detta kommer att innebära betydande förändringar i principen om relativ stabilitet, trots att många ledamöter som stöder denna regionalisering är emot en förändring av denna princip, en sak som jag skulle vilja ha en förklaring till. Dessutom blir det nödvändigt med en återbalansering av situationen mellan kustflottorna och de industriella, vilket tvingar fram ett kompensationssystem.
Det är inte nödvändigt att fortsätta för att förstå att förslaget om regionalisering är långt ifrån moget, och att vi fortfarande måste tänka och arbeta mycket för att nyordningen inte skall bli dödfödd. Återstår bara för mig att tacka Gallagher för hans arbete och tacka ledamöterna.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill inleda mitt inlägg med att gratulera föredraganden, vår kollega Gallagher, vars arbete och noggrannhet är bekant för alla i fiskeriutskottet. Jag vill särskilt göra det i dag angående detta betänkande, med vilket jag är oenig, och som han fick återuppta trots att han inte var föredragande från början, och min erkänsla än en gång för minnet av vår kollega Allan Macartney.
" Regionalisering" är en otydlig term och jag tycker att denna debatt visar det tydligt. Vad menas med att regionalisera? Jag anser att vi, innan vi talar om regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken, borde komma överens om vad vi menar med det. Regioner och regionalisering är termer vars innehåll skiljer sig i de 15 medlemsstaterna, och att föra över det på ett område som fisket och den gemensamma fiskeripolitiken gör, enligt min åsikt, att betänkandet blir otydligt - jag skulle vilja säga motsägelsefullt - och klargör mycket litet, vilket fisket och den framtida gemensamma fiskeripolitiken är i så stort behov av.
En decentralisering som innebär ett större deltagande och mer öppenhet måste välkomnas, men det bör ske inom ramen för den övergripande gemensamma politiken som respekterar principerna om likhet och icke-diskriminering och som är förenlig med fördragets grundläggande principer om fri rörlighet på den inre marknaden. Man kan inte blanda ihop behoven hos de befolkningar som är beroende av fisket med en åternationalisering, genom en regionalisering, vilken bryter den övergripande gemensamma politiken. Medverkan i gemenskapens beslutsfattande måste förbättras, men vi får inte dela upp den gemensamma fiskeripolitiken i regionala beslut som ökar byråkratin och minskar garantierna för opartiskhet i beslutsprocessen.
Reformen av den gemensamma fiskeripolitiken måste leda till att sektorn en gång för alla blir en bland andra i gemenskapsekonomin, givetvis utan att förlora ur sikte behovet av att fortsätta att försvara kustfisket och de befolkningar som är beroende av fisket, men utan att bryta det rådande status quo eller att utöka dessa kustområden, vilket vissa ändringsförslag går ut på.
På grund av detta, herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger, anser vi inte att det betänkande vi debatter här i dag är så lyckat.
Herr ordförande, fru kommissionär! Jag vill börja med att gratulera vår kollega Pat Gallagher till hans arbete, vilket har varit mycket intensivt och positivt, och jag vill också passa på att hedra vår avlidne kollega Allan Macartney, en stor ledamot och en stor vän.
Erfarenheterna visar att fiskerisektorn är full av konflikter mellan fiskesamhällen om tillgången till fiskeresurser och framför allt mellan fiskesamhällen från grannländer. För att minska denna konfliktfylldhet har den gemensamma fiskeripolitiken hela tiden reserverat ett bestämt område i medlemsstaternas territorialvatten åt de lokala samhällenas exklusiva fiske. Denna gräns fastställdes till sex sjömil 1972, och utsträcktes därefter till tolv sjömil 1983 genom den nuvarande förordningen för den gemensamma fiskeripolitiken. Emellertid går giltigheten för denna förordning ut den 31 december 2002 vilket innebär att om ingenting görs kommer principerna om den inre marknaden att gälla, det vill säga, fri tillgång till fiskeresurserna i alla Europeiska unionens vatten. Detta skulle vara mycket dåligt för fiskeriverksamheten, speciellt för det icke-industriella eller det småskaliga fisket, vilket har en ekonomisk och social roll av stor betydelse i många medlemsstater, med början i min, Portugal.
Därför är det viktigt att garantera att principen om relativ stabilitet gäller, och att den fiskezon som reserveras för exklusivt fiske från de nationella eller lokala samhällena inte bara skall bevaras utan också utökas. Av den anledningen har jag undertecknat sju ändringsförslag till Gallagherbetänkandet, tillsammans med James Provan och andra kolleger, för att principen om relativ stabilitet nu skall förutses och att man således kan börja utöva ett aktivt inflytande på förhandlingarna om den gemensamma fiskeripolitiken efter år 2002 för att uppnå utvidgningen av det exklusiva området för det nationella eller lokala fisket från 12 till 24 sjömil.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja säga att för oss är decentraliseringen ingen port till eller fallucka till åternationalisering: decentralisering betyder bara mer decentralisering och mer flexibilitet, det vill säga, större ansvar och högre effektivitet.
Herr ordförande! Låt mig framför allt, för kommissionens och även för min personliga räkning, instämma i den sorg och saknad för er kollega Allan Macartney som har kommit till uttryck, och jag kan inte låta bli att påminna om att när jag var mycket yngre än i dag och ledamot av parlamentet, så tillhörde Macartney och jag samma grupp. Jag instämmer därför, för kommissionens och min egen räkning, i era ord.
Kära ledamöter, jag måste säga att varje gång vi diskuterar fiskerifrågorna - i själva verket har det bildas ett slags " fiskets vänner" , som mer eller mindre alltid består av samma personer - så får jag alltid det intrycket att vissa av er tycker, eller åtminstone låter påskina, att det tidigare har funnits en strålande period för fiskesektorn. Jag är något av en novis på området, jag har bara ägnat mig åt denna sektor under fyra år, men oavsett vad jag läst om fisket under tidigare epoker, böcker eller tidskrifter, så har jag aldrig lyckat hitta denna fiskets guldålder. Fiskerisektorn har alltid haft det svårt, under vissa perioder svårare än annars. Det har ständigt varit en kamp för att bibehålla balansen mellan utvinning och resurser. Ur den aspekten anser jag att kommissionen har visat sig vara mycket uppmärksam och även mycket öppen för förslag som kommit från olika sektorer, från parlamentet, från den rådgivande kommittén och från fiskerisektorn själv, i sin strävan att förbättra situationen.
I den andan har jag uppmärksamt gått igenom Gallaghers betänkande, och jag måste i ärlighetens namn säga två saker: den första är att det, som ni vet, pågår ett omfattande samråd inför reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som skall ske år 2002, ett samråd som vi har inlett med god framförhållning för att kunna lämna god tid för diskussionen.
Alla enkäter har inte kommit tillbaka, men av den stora majoritet av enkätsvaren som har kommit in och som behandlas av kommissionen, så verkar det som om enbart den engelska och den irländska sektorn har önskat sig denna typ av förslag. Jag tror att McKenna har rätt på en punkt: vi måste framför allt vara tydligare när det gäller att säga vad vi önskar, eller vad ni önskar, att regionaliseringen borde vara, vad det är för skillnad mellan decentralisering - något som skulle leda till större öppenhet, större engagemang - och regionalisering och, framför allt, hur vi skall kunna förena en grundläggande princip, något som många av er redan har upprepat här, dvs. principen om relativ stabilitet, och regionalisering.
Jag tror att det här betänkandet är viktigt just därför att det ger ett viktigt bidrag till debatten. Tidigt i morgon kommer jag att sammanträffa med den rådgivande kommittén för fiskerifrågor och då kommer jag att redovisa de reformer som jag tänker föreslå, men jag ber er tro mig när jag säger att redan i den nuvarande gemensamma politiken finns det mycket starka regionala inslag, till exempel de fleråriga regionala utvecklingsprogrammen, till exempel hela den del som gäller samarbetet, sammanträdena på regional nivå. Det finns med andra ord en hel serie förslag som kan fördjupas och förstärkas.
Den sista punkten som jag vill rikta er uppmärksamhet på, kära parlamentsledamöter - och detta är något som kräver ytterligare undersökningar - är ett problem som sammanhänger med fördraget. Det är inte helt klart vad som är kommissionens roll i detta betänkande, men utan tvekan finns det ett problem när det gäller den sista beslutsfasen, ministerrådet, dvs. de femton ministrarna inom Europeiska unionen. Den fasen tror jag inte man kan betrakta som en ren ratificeringsinstans när det gäller beslut som tagits på regional nivå eller i olika regionala organisationer.
Jag hoppas att vi skall kunna fortsätta diskutera detta problem, för ofta tycker jag att det sker en sammanblandning av två faktorer. Å ena sidan decentraliseringen, en rättvis tillämpning av subsidiariteten, ett större engagemang från de lokala myndigheterna, något som är ett rimligt krav, och å andra sidan regionaliseringen, som jag tror måste studeras mycket noggrannare, för det finns också problem som helt enkelt inte kan lösas på regional nivå. Jag vill alltså undvika att vi väljer fel strategi, och att vi tar radikala initiativ utan att grundligt ha utvärderat konsekvenserna.
Jag hoppas att vi skall kunna fortsätta diskussionen tillsammans för att kunna genomföra de reformer som krävs av den gemensamma fiskeripolitiken, men efter att ha utvärderat dem en aning grundligare.
Tack så mycket, fru kommissionär Emma Bonino.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Sammanträdet avbröts kl. 20.25 och återupptogs kl. 21.00.
Nationella patentlagar: nyhetsfrist
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A4-0037/99) av Rothley för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om införande av en nyhetsfrist för uppfinningar i nationella patentlagar.
Herr ordförande! Forskare, vetenskapsmän och uppfinnare inom Europeiska unionen står inför ett problem. Antingen publicerar de resultaten av sin forskning, av sin vetenskapliga verksamhet, och försakar därigenom ett senare patentskydd, annars avstår de från att delta i den vetenskapliga debatten i väntan på ett senare patent. Det är ett dilemma som forskare, vetenskapsmän och uppfinnare ställs inför i Europeiska unionen. Det innebär att de antingen måste avstå från den vetenskapliga debatten, eller från patentskyddet. Det problemet har man löst i USA, det problemet har man löst i Japan, det problemet har man löst i många andra länder i världen, men inte inom Europeiska unionen. Det får ödesdigra konsekvenser. Naturligtvis kan en europeisk forskare, vetenskapsman eller uppfinnare söka patent i USA på de vetenskapliga idéer han har tagit fram och publicerat. Naturligtvis kan han göra det, med det resultatet att han givetvis kommer att göra fler investeringar där han har patentskydd.
Med andra ord: Avsaknaden av en nyhetsfrist innebär att vi i Europa har bestämmelser inom Europeiska unionen som är innovationshämmande samtidigt som de är forskningsfientliga. Vad innebär då en nyhetsfrist? Det innebär att ett offentliggörande från uppfinnarens sida inte inverkar negativt på ansökan om ett patent som enbart gäller uppfinnaren. Det påverkar för övrigt inte principen om en första anmälan. Men det finns kloka människor i Europeiska unionen, till exempel inom det tyska förbundet för kemisk industri. Där förklarar man för oss, att det hela hänger samman med ett osäkert rättsläge. Amerikanarna, japanerna, kanadensarna och befolkningen i många andra länder kommer förvånat att gnugga ögonen när det tyska förbundet för kemisk industri förklarar för dem att det rättsliga läget i deras länder är osäkert. Så uppfattar de det säkert inte alls själva!
Det är även förvånande att hela den europeiska industrin inom ramen för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, när man hade förhandlat med amerikanarna - ni inför principen om en första anmälan, då inför vi i Europa nyhetsfristen - praktiskt taget godtar en nyhetsfrist i Europa. Jag vet att man i kommissionen, som för övrigt höll en utfrågning i oktober och förvånansvärt nog redan dagen därpå meddelande sina slutsatser till den förvånade europeiska allmänheten, jag vet att man i kommissionen säger: Vi kan bara se det i samband med principen om första anmälan och frågan om principen om första uppfinning som ju har stor betydelse i USA.
En sak är helt säker: Amerikanarna kommer aldrig att avvika från principen om första uppfinning, det råder det ingen tvekan om, så nu har vi européer chansen att göra det som är förnuftigt, det som ligger i vårt intresse, det vill säga införa en nyhetsfrist. Det är inte min uppgift att ge råd åt de övriga politiska partierna. Jag vill inte ge PPE eller de liberala några politiska råd, det är möjligt att de alla kommer att avslå det här förslaget. Det är mycket möjligt. Jag vill bara påpeka en sak: Den ståndpunkt som PPE uppenbarligen intar, den ståndpunkt som liberalerna intar, dessa båda ståndpunkter kommer de att få överge. De kommer inte att kunna hålla fast vid dem. De kommer att få ge upp dem.
Jag har ju en viss erfarenhet av att man först brukar lyckas vid andra försöket. Oavsett vad parlamentet beslutar om detta initiativ, så vet jag att vi - min grupp - kommer att vinna till slut med vårt initiativ, det råder det ingen tvekan om. Vi kommer att anordna en världskongress i frågan med det mest kompetenta folket, och sedan kommer vi förmodligen att tala om för kommissionen hur världen ser på frågan, inte bara vilken uppfattning förbundet för kemisk industri i Tyskland har. Mitt råd skulle därför vara: Själv skulle jag vara lite försiktigare än PPE och den liberala gruppen. Det är alltid svårt att behöva ge avkall på en ståndpunkt som man inte kan ha för att den är forskningsfientlig, för att den är innovationshämmande, för att den inte längre har något att göra med en internationell harmonisering av patenträtten. En sådan ståndpunkt är ohållbar, och den kommer ni - även kommissionen - att bli tvungna att ge upp. Jag vet att ni kommer att ge upp den!
Det klokaste vore kanske att redan från början ta sitt förnuft till fånga. Men hur det än går i morgon, om det blir 314 röster eller ej, det är helt ovidkommande. Utan initiativet från min grupp skulle frågan över huvud taget inte ha tagits upp. Kommissionen skulle ju ha föredragit att frågan aldrig togs upp. Och att den inte diskuterades i samband med ett gemenskapspatent! Det skulle kommissionen ha föredragit. Men vi har satt upp det på föredragningslistan. Vi kommer att diskutera det, oavsett resultatet av morgondagens omröstning, jag oroar mig inte för att vi inte skall få den majoritet som krävs. Den egentliga debatten får vi föra i samband med gemenskapspatentet, och vi kommer i slutändan att vinna debatten för Europeiska unionens skull. Jag blir alltid lika förvånad över hur man med sådana innovationshämmande forskningsfientliga instrument kan förstöra för Europeiska unionen och sedan förvånas över att arbetstillfällena uppstår någon annanstans. Därför är jag övertygad om att förnuftet kommer att segra till slut!
Herr ordförande! Jag skulle vilja lyckönska föredraganden som är en av de mest fantasifulla ledamöterna av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Han var den första som lotsade ett betänkande på eget initiativ om försäkring för motorfordon genom parlamentet, vilket ledde till att kommissionen lade fram lagstiftning. Ännu en gång har Rothley använt sin fantasi i frågan om uppfinningar.
Det är viktigt att Europeiska unionen inte hamnar i ett ofördelaktigt läge vad beträffar konkurrens, i jämförelse med andra delar av världen i fråga om skicklighet inom ingenjörskonsten. Patent är en viktig aspekt av juridiska rättigheter för att uppmuntra uppfinningar. Kreativitet är motorn för produktivitet inom Europeiska unionen. Ingenjörskonsten är viktigt i min valkrets så jag uppskattar speciellt vikten av patent och uppfinningar. Låt mig bara citera två exempel: i min valkrets uppfann Frank Whittle jetmotorn och James Brindley uppfann säkerhetsväxeln på cykeln.
Detta betänkande är också viktigt som ett förslag, eftersom det skulle ge forskarna ett år för att publicera sitt arbete innan det är nödvändigt att ansöka om patent. Detta skulle underlätta för forskarna att få publicitet och skulle följa USA och Japans exempel. Vi måste se till att Europeiska unionen blir så konkurrenskraftig som möjligt. Vi måste ha en stark grund för tillverkning och patent är en viktig del i utvecklandet av den industriella prestationen inom Europeiska unionen.
Herr ordförande! Föreliggande lagstiftningsinitiativ grundat på artikel 138b andra stycket i EG-fördraget och i artikel 50 i vår arbetsordning, är, som föredraganden har sagt, inriktat på att i patentlagstiftningen införa en nyhetsfrist för uppfinningar på ett år under vilket en uppfinnaren kan lämna in en patentansökan utan att denna berörs av ett tidigare offentliggörande. Det handlar alltså om ett analogt system till det som redan finns i USA och i Japan, där nyhetsfristen är på sex månader.
Försöken från WIPO att införa en nyhetsfrist har än så länge inte lyckats, eftersom nyhetsfristen hör tätt samman med det olösta problemet om vem patenträtten tillhör, uppfinnaren, som i USA, eller den som lämnar in ansökan, som i Europa.
Herr ordförande! Jag hyser den största respekt - vilket han vet - för min kollega Rothley. Jag anser att det är en stor parlamentariker och en magnifik jurist. I detta fall måste jag dock säga att jag är helt emot det han strävar efter i detta betänkande. Han talade om försiktighet. Jag vet inte om det är mer försiktigt eller oförsiktigt att kräva en nyhetsfrist eller att inte kräva det. Mitt inlägg är kanske överflödigt eftersom han redan har nämnt de argument jag stöder mig på. Han föregick mitt inlägg genom att - av någon orsak - nämna de argument som finns emot detta krav. Vi anser - han sade detta och jag återupprepar det alltså - att nyhetsfristen - och detta är ovedersägligt - framkallar en hög grad av rättslig osäkerhet och även finansiell osäkerhet för de som har gjort det möjligt för en uppfinning att bli föremål för patent, och industrin skulle utan tvivel - vilket han också sade - inte klara av kostnaden för den osäkerhet som nyhetsfristen skulle ge upphov till.
Det är nödvändigt att genomföra - och detta har inte skett - en grundlig studie i vilken man definierar de verkliga konsekvenserna av de befintliga skillnaderna mellan den europeiska lagstiftningen och den i USA, för vi får inte glömma, herr ordförande, att den gällande nyhetsfristen i USA bygger på ett system med riskkapital som är mycket annorlunda mot det som finns i Europeiska unionen, och det skulle därför vara meningslöst att i unionen fastställa en frist av denna typ, eftersom hänsyn inte skulle tas till det speciella finansieringssystem vi har.
Vi måste också säga att kommissionen i oktober 1998 organiserade en offentlig utfrågning, där företrädare för de intresserade sektorerna deltog. Slutsatsen från utfrågningen var att varje initiativ angående införande av en nyhetsfrist måste, för att bli verkligt effektiv, ta hänsyn till globaliseringsfenomenet och därmed skriva in sig inom ramen för en standardiseringsorganisation.
Härigenom, herr ordförande, är vi inte överens om att den rättsliga grunden finns i artikel 138b i fördraget. Vi anser att det är för mycket att kräva och att det inte är försiktigt - och Rothley talade om just försiktighet - att kräva ett lagstiftningsinitiativ av denna dignitet från kommissionen. Min kollega sade att den verkliga debatten kommer att ske inom ramen för patenten. Det är sant. Eftersom det kommer att ske inom patentramen är det inte nödvändigt med en nyhetsfrist, då den snarare är kontraproduktiv.
Herr ordförande! Denna fråga är helt klart inte lätt. Det finns fördelar som föredraganden har pekat på, t.ex. den vetenskapliga forskningens situation och småföretag som inte känner till verksamheten. Däremot tror jag att när vi talar om att vi är så mycket efter i EU när det gäller uppfinningar per invånare, så är det bara på EU-nivå. Jag tror att vi också skall analysera skillnaderna mellan medlemsstaterna, eftersom bilden inte är så entydig som föredraganden säger.
De nackdelar som har framförts är t.ex. den juridiska osäkerheten, oklarheter i domstolsprocesser och risken för att europeiska företag faktiskt hamnar i en svårare situationen än de amerikanska.
Jag och den liberala gruppen anser att detta måste ses i samband med ett visst slags handelskrig som vi de facto upplever i dag mellan EU och USA. Det är helt klart att de immateriella frågorna är på tapeten; jag tänker på att UMTS-kriget just nu egentligen är en fråga om immateriella frågor. Det är uppenbart att vi var väldigt nära att få ett avgörande för några år sedan då vi skulle ha fått principen first to file i stället för first to invent som en allmän, världsomfattande princip. Samtidigt skulle vi ha fått en nyhetsfrist.
Vi skall nu inte ge upp möjligheten att få dessa två saker kopplade genom att ensidigt införa en nyhetsfrist. Det är klart att det initiativ som föredraganden nu föreslår också har tvingat kommissionen till handling. Det tycker jag att vi kan se i det senaste meddelandet om patentfrågor i gemenskapen, där kommissionen uttryckligen pekar på att vi behöver ett slags provisorisk möjlighet att göra en förfrågan, att man registrerar när något har gjorts. En sådan klar gräns är betydligt bättre. Därför kommer vår grupp att ställa sig avvisande till ett formellt initiativ. Vi önskar dock att vi går vidare och undersöker saken, och att vi håller kvar detta kort även i kommande handelspolitiska förhandlingar. Detta avgörande har vi faktiskt fattat mot bakgrund av den aktuella situationen i relationerna mellan handelsblock.
Herr ordförande, fru kommissionär! Man kan ha olika, rentav mycket olika uppfattningar om huruvida det var bra att ge upp den europeiska patenträttstraditionen till förmån för anpassningen till patenträtten i USA. Men vad man definitivt inte kan, och här håller jag helt med föredraganden, är att vägra ta konsekvenserna av det beslutet när det väl har fattats. Att överta de amerikanska patenteringskriterierna utan den nyhetsfrist som införts i USA för länge sedan skulle starkt missgynna den europeiska forskningen. Man skulle gå miste om de fördelar som var syftet med anpassningen, och det skulle bara leda till att forskarna blev tvungna att publicera sina forskningsresultat och söka patent i USA. Att en egen nationell lösning i det här fallet är utesluten är lika självklart som nödvändigheten att anpassa våra bestämmelser till WIPO-avtalets bestämmelser.
De invändningar mot en nyhetsfrist som har framförts på sistone från den kemiska industrin går ut på att vetenskapsmännen skall underställas industrins intresse av ett hemlighållande. Jag anser att parlamentets uppgift är att försvara den vetenskapliga friheten och vetenskapsmännens immateriella rättigheter, och därför ber jag att vi stöder vår föredragandes betänkande med all den kraft vi kan uppbåda här i parlamentet. Jag riktar ett varmt tack till föredraganden för att han har tagit sig an detta initiativ.
Herr ordförande, kära kolleger, kära fru kommissionär! Det är bra märkligt: Ibland verkar det som om global players spelar som förbund i den sämsta amatörligan! Här försöker internationella koncerner och deras förbundslobby övertala oss att avstå från att införa en nyhetsfrist i patentlagstiftningen i Europa. Just dessa internationella koncerner försöker övertala oss att avstå från skyddsbestämmelser för uppfinnare, fastän de hanterar en sådan situation ganska bra i andra världsdelar, som i USA eller i Japan. I motsats till lobbyn som svartmålar nyhetsfristen som forskningsfientlig och investeringshämmande, delar jag föredragandens uppfattning att den europeiska patentlagstiftningen inte längre klarar sig utan ett snabbt införande av en nyhetsfrist. Det tjänar forskningen och de små och medelstora företagen som av goda skäl ligger Europaparlamentet varmt om hjärtat. De små och medelstora företagen skapar väl behövda arbetstillfällen med en framtidsorienterad teknik.
Unga forskare vid universitet och på forskningsinstitut bidrar med nya idéer. De måste kunna diskutera och publicera sina uppfinningar utan att genast riskera rätten till ett eventuellt vinstbringande patent. Stora företag kan unna sig att forska bakom lyckta dörrar och dölja upptäckter till dess att tiden är mogen för en vinstgivande marknadsföring. Forskarna på universiteten måste däremot kunna offentliggöra sina forskningsresultat för att uppnå en ställning som forskare och befästa denna. Att en nyhetsfrist kan vara till god hjälp kan man se i USA. Där bor och verkar de mest citerade forskarna, och där finns det ett avundsvärt mångfald av små nyskapande företag. Om Europa vill hålla jämna steg med USA, måste vi inte så småningom utan så snart som möjligt vakna upp, även om det inte passar in i jättekoncernernas koncept.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Frågan om att i den nationella patenträtten införa en nyhetsfrist för uppfinningar är en känslig fråga och på många sätt viktig i den pågående debatten om en reformering av det europeiska patentsystemet, vilket för övrigt föredraganden redan har påpekat. Av den anledningen är kommissionen tacksam mot parlamentet och framför allt mot föredraganden, för att ha tagit detta initiativ.
Efter en hel serie inlägg från parlamentsledamöter som hänvisade till systemet i USA och i Japan, så är det min skyldighet att påpeka att det visserligen är sant att det finns en nyhetsfrist i den amerikanska lagen, men det bör ses i ljuset av en speciell egenhet i den amerikanska lagstiftningen, som fungerar efter principen " first to invent" , medan den europeiska lagstiftningen fungerar enligt en annan princip, nämligen " first to file" , dvs. först att registrera. Oavsett om man tycker det är bra eller inte, så måste man alltid, enligt min åsikt, vid en jämförelse med andra system ta hänsyn till det faktum att utgångspunkterna är olika, att tillämpningsprinciperna skiljer sig åt.
En andra synpunkt: kommissionen anordnade den 5 oktober 1998, vilket redan har påpekats, en ad hoc -utfrågning av de berörda parterna. Kommissionen beslutar alltså inte ensam. Vid den aktuella utfrågningen var 150 personer närvarande och de företrädde alla berörda parter, och ur informationssynpunkt kan det vara lika bra att jag räknar upp dem: närvarande var de stora, små och medelstora företagen, föreningar för uppfinnare och forskare, nationella, europeiska och internationella organ, konsulter i patentfrågor, tjänstemän som sysslar med nationella och europeiska patentfrågor, internationella institutioner, medlemsstater och internationella experter.
Det kan naturligtvis hända att alla dessa herrar har fel. Men faktum kvarstår att efter denna utfrågning så kunde man dra en första viktig slutsats, och det är att en eventuell lagstiftning avseende nyhetsfristen enbart är tänkbar på internationell nivå, inom ramen för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Det har faktiskt framkommit med all önskvärd tydlighet att ett unilateralt europeiskt initiativ inte skulle ge önskat resultat.
Ytterligare en synpunkt: enligt en överväldigande majoritet av de aktörer som var företrädda vid utfrågningen skulle en nyhetsfrist öka den juridiska osäkerheten, eftersom man skulle ersätta principen om absolut nyhet med principen om relativ nyhet. Och nyhetsfristen verkar ha tillkommit som en nödlösning på verkliga problem, till exempel krånglet när det gäller att lämna in ansökningar om patentskydd, frånvaron av information, nödvändigheten av att avslöja de egna uppfinningarna innan patentansökan lämnas in.
Under alla omständigheter gjorde utfrågningen den 5 oktober det möjligt att hitta ett antal lösningar som kommissionen nu studerar vidare, ett arbete som är resultatet av det meddelande om det europeiska patentskyddets framtid som antogs i februari.
När det gäller det krångliga förfarandet för att lämna in patentansökan, så studerar kommissionen förslaget att göra en provisorisk patentansökan enligt ett förenklat förfarande och utan att betala avgifter. Behandlingen av det förslaget skall vara genomförd före slutet av 1999. För att möta de konkreta behoven från de uppfinnare och små och medelstora företag, som är tvungna att avslöja sina uppfinningar innan patentansökan lämnas in, så studerar kommissionen för närvarande på nytt två undantag från principen om absolut nyhet som för närvarande finns i europeisk rätt: uppenbart missbruk av den sökandes förtroende och presentation av uppfinningen i samband med internationella utställningar.
Under de nuvarande omständigheterna, herr ordförande, mina damer och herrar, ser sig kommissionen tvungen att meddela att när det gäller förslaget till lagstiftningsresolution, så kan vi inte hänsyn ta upp begäran att föreslå ett direktiv från parlamentet och rådet, baserat på artikel 100a i fördraget. Kommissionen godtar i stället det ändringsförslag som har lämnats in av Palacio och i vilket institutionen uppmanas att fortsätta den debatt som har inletts och att därvid ta hänsyn till slutsatserna från den utfrågning som jag nyss talade om.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i morgon kl. 11.00.
Främjande av sammanhållning och konkurrenskraft
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0027/99) av de Lassus Saint Geniès för utskottet för regionalpolitik om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Främja sammanhållning och konkurrenskraft genom forskning, teknisk utveckling och innovation (KOM(98)0275 - C4-0491/98).
Herr ordförande, fru kommissionär, mina kära kolleger! Forskning och innovation är, det är alla överens om, den ekonomiska utvecklingens drivkrafter, men ingen vågar sig på att tillägga att utvecklingen måste vara balanserad. Det är i själva verket trivialt att framhålla att grundforskningen kräver alltmer omfattande investeringar, och att det därför verkar som om den bara kan bedrivas av ett fåtal mäktiga grupper som har en koppling till mycket snäva intellektuella och industriella kretsar.
Konkurrensen mellan kontinenter medför att det framträder betydelsefulla industriella allianser, och offentliga investeringar, i synnerhet europeiska finansieringar, välkomnas att stödja insatser i det sammanhanget. Själva principen om en utveckling av forskningsinsatserna framstår som en princip om framsteg, konkurrens, om mäktiga verksamhetsområdens dragningskraft, och därmed om koncentration. Men en sammanhållning förutsätter att det görs en omfördelning till förmån för mindre gynnade regioners utveckling. Det finns alltså en motsättning mellan principerna.
Det är uppenbart att forskningsprocesserna i sig inte kan leda till överensstämmelse, det är en självständig utveckling som utgör grundstenen för en framtida överensstämmelse. Mindre gynnade lokala och regionala områden bör alltså med hela unionens hjälp skapa en miljö som är gynnsam för initiativtagande och innovation.
I dag erbjuds vi en möjlighet, vilken innebär att den tunga grundforskningen som kräver koncentrerade grupper ersätts av en värld med interkommunikationer som underlättar nätverk med små forskningslag som är utspridda över ett helt territorium. Vi måste ta tag i den möjligheten. Alla europeiska program bör medverka till att ekonomierna närmar sig varandra i större utsträckning, och ramprogrammet för forskning bör inte undantas från det målet, som finns i fördraget och som togs upp på nytt vid toppmötet i Amsterdam.
I sitt meddelande har kommissionen sammanställt några möjligheter för att stärka både sammanhållningen och konkurrenskraften med hjälp av forskning och innovation. Hur intressant detta meddelande än är, kan det inte dölja det grundläggande motsatsförhållande som påverkar kommissionen i den här frågan, och som är jämförbar med den debatt man kan föra om regionalpolitiken: är det verkligen möjligt att de europeiska insatserna för ökad konkurrenskraft inte minskas när man överför forskningsmedel till unionens minst gynnade områden?
I vilket fall som helst visar flera studier på en oroande ökning av skillnaderna mellan regioner, samtidigt som bruttonationalprodukten per invånare visar på en resterande överensstämmelse mellan unionens stater. Det finns i själva verket en viss förskjutning mellan nationell tillväxt och regional sammanhållning, men skillnaderna mellan staterna är också extrema: när det gäller medlemsstaternas utgifter för forskning och teknisk utveckling står t.ex. Tyskland och Frankrike för 60 procent av 1993 års totala utgifter för forskning i unionen, Irland, Grekland och Portugal står tillsammans för enbart 1, 3 procent. Oavsett om det handlar om förmågan att överföra grundforskning till innovation, eller antalet patent per invånare, eller hur många anställda det finns inom sektorn för forskning och utveckling, visar alla kriterier på vidden av skillnaderna när det gäller teknisk utveckling.
Hur kan man på det här stadiet utvärdera de europeiska åtgärderna? Vi kan till exempel konstatera att en grupp regioner som omfattar hela Grekland, med undantag av Attika, tre portugisiska regioner och Kalabrien i Italien bara har kunnat delta i 2 procent av ramprogrammet. Sedan 1993 har kommissionen visserligen ansträngt sig för att främja en bättre synergi mellan gemenskapsprogrammen och målet med en ekonomisk och social sammanhållning. Man skulle också kunna - och det har kommissionen tänkt på - använda sig mer av strukturfonderna för att komma tillrätta med denna tendens. Den andel av strukturfondernas olika mål som ägnas offentliga investeringar till förmån för forskning och utveckling är emellertid begränsade, även om den har ökat mellan programplaneringens olika etapper.
Mina kära kolleger! Enligt min mening måste vi framhärda om vi genom forskningsprogrammen skall lyckas uppnå en mer balanserad fördelning av nyckelfaktorer till unionens olika regioner. När det gäller kommissionens meddelande kan parlamentet understryka det viktigaste målet, dvs. utvecklingen av innovationer inom de små och medelstora företagen i mindre gynnade regioner. Det handlar om att främja innovation i alla små företag som varken har medel, befogenheter eller den tid som krävs för att syssla med innovation, och att få den att ingå i företagets verksamhet.
Men den typen av utveckling kräver ett beslutsamt regionalt engagemang och en effektiv synergi mellan det femte ramprogrammet och regionernas strategier som samfinansieras av strukturfonderna. Det är också nödvändigt att nu definiera kriterier som kan användas för att utvärdera hur långt man har kommit med genomförbarhetströsklarna, något som möjliggör en självständig utveckling av innovationsanda och konkurrenskraft. Utan att först reda ut begreppen blir det svårt för oss att effektivt agera för att dessa trösklar skall uppnås i de minst gynnade regionerna.
Vi måste också uppmana kommissionen till att dra alla tänkbara slutsatser av sin korrekta observation, enligt vilken en av de mest grundläggande drivkrafterna för den eftersträvade sammanhållningen är yrkesutbildning av hög kvalitet. Men i meddelandet framförs inga andra slutsatser än kravet på att främja kurser i yrkesutbildning på högkvalitativa centra. Man kan inte betona betydelsen av mänskliga resurser och sedan begränsa sig till en sådan obetydlig slutsats. Man borde åtminstone föreslå nya finansieringsmekanismer och drivkrafter för lokala politiker för att förbättra kvaliteten.
Sammanfattningsvis, mina kära kolleger, utgör kommissionens meddelande en intressant grund för vidare överväganden om hur vi skall kunna tackla sammanhållningsproblemen, men det återstår fortfarande ett mycket viktigt arbete med att tydliggöra mål, kriterier och förfaranden.
Herr ordförande! Jag anser att föredraganden i sitt utmärkta betänkande verkligen träffar huvudet på spiken, när det gäller tillämpningen av och effektiviteten i unionens politik för ekonomisk och social sammanhållning. Han påpekar de tidigare försummelser och misstag som har hindrat en snabbare anpassning av de eftersatta områdena, medan man borde ha strävat efter att minska de regionala klyftorna i unionen.
De stora skillnader i fråga om utvecklingsgrad som fortfarande består mellan olika områden i unionen beror i mycket stor utsträckning på de enorma klyftorna på det tekniska området, och i synnerhet när det gäller investeringar i forskning och teknisk utveckling. De uppgifter som finns ger en tydlig bild av klyftorna inom unionen, eftersom klyftorna i fråga om teknik är dubbelt så stora som inkomstklyftorna. Som vi har hört, är det bara två länder i unionen, Tyskland och Frankrike, som utnyttjar 60 procent av tillgängliga anslag för forskning och teknisk utveckling.
Vi lyckönskar naturligtvis dessa länder till deras förmåga att dra till sig resurser för forskning och teknisk utveckling, men samtidigt måste vi påpeka hur nödvändigt det är att forskningen och den tekniska utvecklingen får ingå i arbetet på att åstadkomma ekonomisk och social sammanhållning och en minskning av de regionala klyftorna, så att vi kan få en balanserad utveckling i Europeiska unionen. Och detta kan uppnås genom stärkande av de grundläggande förutsättningarna för konkurrenskraft på olika områden inom unionen, genom ökat stöd till insatser för att övervinna den tekniska eftersläpningen, i synnerhet inom mål 1-områdena, som också är de mest eftersatta i detta avseende.
Dessutom är det nödvändigt med en helhetssyn på utvecklingsproblemen under den nya utvecklingsperioden år 2000-2006, och vidare krävs det naturligtvis ett effektivare samarbete mellan strukturfonderna och det femte ramprogrammet om forskning och teknisk utveckling. Detta bör enligt min mening vara en av de viktigaste prioriteringarna under den nya utvecklingsperioden. Och till sist; alla borde inse att sammanhållningen faktiskt gynnar konkurrenskraften och dynamiken i vårt produktionssystem.
Avslutningsvis vill jag säga att jag instämmer i alla de förslag som framförs i vår kollegas betänkande, hans prioriteringar som syftar till ett jämnt fördelat stöd till de olika områdena inom unionen, hans förslag om stöd till de små och medelstora företagen och, framför allt, förslagen om att stärka banden mellan forskningscentrer och universitet och de aktörer som ansvarar för den lokala utvecklingen.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Om skapandet av arbetstillfällen i Europeiska unionen är ett av de mål vi prioriterar, då måste vi lägga stor vikt vid forskning, teknisk utveckling och innovationer. Som kristdemokrater är vi fast övertygade om att de säkraste arbetstillfällena skapas med hjälp av konkurrenskraften. Företag som vill bli eller förbli konkurrenskraftiga kan det inte utan en tillräckligt framstående forskning och utveckling, utan innovationer. Det som kommissionen och föredraganden framhåller är korrekt, nämligen att det råder stora regionala skillnader på området forskning, teknisk utveckling och innovationer. Forskningen äger huvudsakligen rum i ekonomiskt högutvecklade regioner och i alldeles för liten skala i de minst utvecklade regionerna. Det är en realitet. Här bör vi sträva efter att främja ett informationsutbyte mellan de rika och de fattigare regionerna.
Vi är övertygade om att det behövs ett brett samarbete mellan forskningsprogrammen å ena sidan och strukturfonderna å andra. Men en tydlig skillnad måste göras i finansieringen av de två områdena. De är och förblir olika stödområden. Vilket inte innebär att de inte kan komplettera varandra eller att de är oförenliga. Kort sagt, synergieffekter mellan de båda -ja, men en direkt finansiell sammanblandning-nej. Jag kan nämna lyckade exempel från min region i Tyskland, ett mål 1-område, nämligen Thüringen. I sådana företag som är kända långt utanför de regionala, ja numera även de nationella gränserna, till exempel optiska företag som Carl Zeiss Jena eller Jen-Optik, glasbruken Jena, har de infrastrukturella förutsättningarna skapats med hjälp av strukturfondsmedel från Europeiska regionala utvecklingsfonden, och utmärkta och vägvisande forsknings- och innovationsprojekt har initierats med hjälp av medel från det fjärde ramprogrammet för forskning.
Därför kan vi enbart godkänna en del av föredragandens artikel 21. Därav vårt ändringsförslag om en split vote som - det vill jag poängtera - inte inkräktar på vår positiva inställning till betänkandet i sin helhet.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hans utmärkta betänkande. Ett underligt fenomen håller på att utspela sig i de europeiska regionerna. Samtidigt som siffrorna för BNP per invånare för hela regionen avslöjar en återstående växande överensstämmelse för medlemsstaterna, så pågår en process av ökad obalans mellan nationell tillväxt och regional sammanhållning.
En intelligent politik för spridning av tekniska uppfinningar skulle vara en av metoderna för att motverka denna polariseringsprocess. Tyvärr utgör forskning och utveckling fortfarande ett monopol för de rikaste regionerna. Med hänsyn till denna frågas känsliga karaktär har De Gröna föreslagit tre viktiga punkter.
Det bör finnas mer strukturellt stöd för teknisk utveckling i stället för tunga industrier i de mindre gynnade regionerna, i synnerhet i mål 1-regionerna. För det andra kräver vi en tillämpning av en princip för positiv diskriminering till förmån för de mindre gynnade regionerna i enlighet med de nya programmen inom FoTU: s ramverk. Detta innebär att fördelningen av resurser i enlighet med ramverksprogrammet bör ske genom att tillämpa ett kriterium för belöning enligt samma modell som kriteriet för fördelning av strukturfonder. Och för det tredje en översikt över teknisk innovation i de mindre gynnade regionerna för främjande av en hållbar utveckling genom att främja det lokala kunnandet och genom användandet av lokala naturresurser och mänskliga resurser.
Slutligen har vi bordlagt ett ändringsförslag som introducerar principen om positiv diskriminering inom forskning och utveckling för de fattigare regionerna.
Herr ordförande! Jag vill först gratulera föredraganden de Lassus, eftersom jag anser att han har gjort ett bra betänkande om ett så viktigt ämne som främjandet av sammanhållningen mellan alla europeiska medborgare. Här anser jag att forskning och teknisk utveckling är väsentligt för att genomföra en utveckling av den territoriella sammanhållningen mellan alla europeiska medborgare. Detta betyder givetvis inte att vi måste fördela forsknings- och utvecklingsarbeten över hela Europa, utan att vi bör genomföra en viss politik i syfte att främja verksamheten där denna tekniska utveckling kan bli mest effektiv, vilket normalt sett är i de mest utvecklade områdena; mest utvecklade på Europeiska unionens nivå och mest utvecklade på nationsnivå.
Oftast är dessa områden, som är de verkliga ekonomiska motorerna, de som på ett effektivare sätt kan bidra till utvecklingen av övriga områden, av de mest eftersatta regionerna. Men det hindrar naturligtvis inte att de mest eftersatta regionerna också får vissa investeringar för att förbättra sin tekniska nivå och konkurrenskraft. Utan detta kan vi inte nå en sammanhållen utveckling i hela Europa.
Jag vill därför än en gång gratulera föredraganden, då jag anser att han i sitt betänkande verkligen har fångat upp hur angeläget det är inte enbart för att uppnå en ekonomisk och social sammanhållning, utan också en territoriell sammanhållning i alla regioner i Europeiska unionen.
Herr ordförande, ärade ledamöter, fru kommissionär, herr föredragande! Utan att nödvändigtvis bekänna oss till eller tro på ett ptolemeiskt vetenskapsbegrepp, en gammal lockelse för den moderna vetenskapen i väst, kan vi i dag ändå inte ignorera att kunskap, vetenskap och forskning är de verkliga motorerna i alla framsteg, inte bara de intellektuella utan också de ekonomiska, i våra samhällen. Denna sak hotar också att bli Europeiska unionens svagaste länk inför de mäktiga amerikanska utmaningarna. Om detta är en viktig utmaning för de rikaste och vetenskapligt utrustade länderna och regionerna, är det det i ännu högre grad för de minst gynnade länderna och regionerna, inte vad gäller talang och kreativ kapacitet, eftersom dessa är lika fördelade på alla, utan i kunskapsproduktion och teknisk innovation.
Av dessa skäl är kommissionens meddelande, som vi nu behandlar, att applådera och stödja då man däri rekommenderar och försöker stimulera ett mer intensivt användande av strukturfonderna för forskning och utveckling, varigenom man vill stärka den svaga vetenskapliga kapaciteten samt stärka kunskapsbaserna och industriell teknik i de fattigaste regionerna.
Den strategi som kommissionen föreslår lider dock av en allvarlig defekt, mycket väl påtalad i Lassus Saint Geniès oklanderliga betänkande, vilket jag gratulerar till, en defekt som består i att inte ta hänsyn till behovet av en mer jämlik fördelning av de tillgängliga resurserna i ramprogrammen för forskning och utveckling. Det handlar inte om att försvara, långt ifrån, en demagogisk territoriell spridning av ramprogrammens stora grundtankar och prioriteringar, utan att decentralisera dem från centren för avancerad forskning och högteknologi i Europa till mindre center och till mindre och smidigare forskningsgrupper i de fattigaste regionerna.
Slutligen, om dessa ramprogram inte utgör mer än fyra procent av Europeiska unionens forskningsutgifter, skulle de, om de fördelades bättre, utgöra en kraftfull impuls för länder som Portugal som fram till nu varit forskningens och utvecklingens fattiga släktingar i Europeiska unionen. Spridningen och absorberingen av vetenskapligt kunnande, tekniska och innovativa framsteg måste alltså vara en av prioriteringarna i den regionala utvecklingen och sammanhållningspolitiken i framtidens Europa.
Herr ordförande! Föredraganden lägger stort vikt vid behovet av att främja innovationer i små och medelstora företag. Det är det som är kärnan i problemet, för de stora koncernerna förhandlar ändå direkt med forskningscentrerna. De små och medelstora företagen befinner sig i ett betydligt svårare läge. Det handlar framför allt om att främja innovationer i sådana företag som på grund av sin storlek saknar de finansiella resurser, eller den tid och personal, som krävs för att på ett systematiskt sätt ägna sig helhjärtat åt innovativ utveckling. Det gäller att skapa en riktig innovationskultur i de små och medelstora företagen för att göra den europeiska ekonomin konkurrenskraftig och för att säkra arbetstillfällen.
Alla initiativ i den riktningen, i synnerhet sådana som stärker de unga företagarnas mod att göra innovativa investeringar är mycket välkomna. Det mest effektiva sättet skulle vara att en så stor del som möjligt av budgeten ur både ramprogrammet och strukturfonderna avsattes för det ändamålet.
Herr ordförande! Vår kollega de Lassus betänkande gäller en ytterst viktig fråga. Hur man skulle kunna främja sammanhållningen och konkurrenskraften i unionen genom att stödja forskning, teknisk utveckling och innovation. Jag säger att det är en viktig fråga, för vi förstår alla att forskningen och tekniken kommer att vara en oersättlig utvecklingsfaktor, oavsett hur många vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser vi bygger, oavsett hur mycket vi satsar på infrastruktur, transport och miljö. Detta är nämligen det modernaste och snabbaste sättet att åstadkomma utveckling. Det är en utveckling som hjälper regionerna till självhjälp och samtidigt ger dem möjlighet att bygga sin egen framtid, utan att ständigt behöva konkurrera med andra.
Mot denna bakgrund kan man inte annat än beklaga att klyftorna mellan de olika regionerna i fråga om forskning och teknik är mycket större än inom andra sektorer. När det gäller inkomster är klyftorna mångfalt större, vilket konstateras i de Lassus betänkande. När det gäller t.ex. skillnaden i fråga om utgifter per invånare för forskning och teknisk utveckling mellan Berlin och Makedonien är proportionerna faktiskt 1: 100. Vidare är koncentrationen ett enormt problem, eftersom 1/10 av unionens regioner hyser 68 procent av den personal som på alleuropeisk nivå är sysselsatt med forskning, teknik och innovation. Och kanske dessa fakta förklarar varför inkomstklyftorna mellan regionerna, trots mångåriga försök att skapa överensstämmelse, fortfarande är stora och i vissa fall t.o.m. ökar.
Vi bör således vara medvetna om att forskning och teknik är viktiga instrument för att skapa sammanhållning och konkurrenskraft inom unionen, och därför bör vi i framtiden lägga stor vikt vid just forskning och teknik. Därför är det beklagligt att kommissionens meddelande kom först efter utarbetandet av det femte ramprogrammet om forskning och teknik. Kommissionens slutsatser har därför inte kunnat inarbetas i detta program.
Man bör i alla situationer kraftfullt främja forskning och teknik i unionens minst utvecklade områden. Jag vill ta tillfället i akt och säga att sådana insatser bör tillmätas ökad betydelse i unionens regional- och strukturpolitik under nästa period, för detta är den bästa, snabbaste och mest långsiktiga metoden för att få i gång en utveckling i dessa regioner.
Det är dessutom den bästa metoden för att främja sysselsättningen, för på detta sätt skapas säkra arbetstillfällen inom branscher som har framtiden för sig, och samtidigt innebär det hjälp till de små och medelstora företag som utgör huvudparten av denna produktionssektor. Men vi måste ge " åt kejsaren vad kejsaren tillhör" , herr ordförande. Det är inte främst kommissionens ansvar, utan det är medlemsstaternas ansvar under den nya programplaneringsperioden att främja sådana insatser. Som exempel kan jag nämna mitt hemland, Grekland, som inom denna sektor tyvärr ligger sist bland de 15 medlemsstaterna. Våra utgifter motsvarar 0, 63 procent av BNP, medan genomsnittet inom gemenskapen är 2, 4 procent. Vi bör alltså ta tillfället i akt och utnyttja gemenskapens nya ramprogram för att främja forskning och teknik.
Herr ordförande! Kaka söker maka. Det är receptet för en ekonomisk lägesplanering. Man föredrar centrala lägen, där det redan finns en stark ekonomisk maktkoncentration, och arbetstagarna, utbildningsanstalterna och infrastrukturerna känner vart strömmarna bär. Sedan har vi de gyllene bananerna, solstaterna och de perifera lägena och därmed ett scenario där vi med hjälp av regionalpolitiken behöver styra i motsatt riktning, så att inte allt hamnar i storstädernas industriområden, medan de perifera områdena ligger öde. Det går särskilt bra att styra med hjälp av kvalitet. Med forskning och teknisk utveckling kan man initiera en utveckling, inte bara av Know-how utan även av arbetstillfällen, som skiljer sig från den som sker i industrins huvudsäten och de industrialiserade storstadsregionerna.
Detta beskrivs på ett övertygande sätt i kommissionens meddelande och i kollegan de Lassus betänkande. Därför hoppas jag nu att båda - såväl meddelandet som betänkandet - inte bara låter övertygande utan också kommer att förverkligas i praktiken. Något som framför allt fångar min uppmärksamhet är att det i betänkandet talas om ett interregionalt och gränsöverskridande samarbete, eftersom det på de områdena är särskilt viktigt med nya initiativ. Vi har i kväll redan talat om Packs betänkande om utbildningssamarbete i samband med Sokrates och givit uttryck för vår glädje över att ett förstärkt samarbete på utbildningsområdet har varit möjligt tack vare medel från Europeiska unionen. Jag hoppas och önskar för allas skull, framför allt för de berörda regionerna i unionens ytterområden där vi med hjälp av Interreg vill styra i motsatt riktning, att det som utlovas i kommissionens meddelande och i de Lassus betänkande skall bli verklighet i de berörda regionerna, så att kaka söker maka där ingen maka ännu finns.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka herr de Lassus för hans betänkande. Detta är en viktig fråga för min valkrets Devon och för min region i sydväst och i synnerhet för Cornwall vilken, som kommissionären säkert redan vet, är i väldigt stort behov av att omfattas av mål 1. Det pågår redan en hel del aktivitet inom området för forskning i vår region och detta visar vad som kan uppnås genom att skapa lokal sysselsättning, inte bara vid universiteten i Exeter och Plymouth.
Det pågår ett mycket spännande projekt i en liten stad som heter Holsworthy där en anläggning för att skapa energi från jordbruksavfall är under utveckling med hjälp inte bara av ett forskningsprojekt, Altener-programmet, utan även genom finansiering genom mål 5b. Detta är ett bra exempel på synergi när regionala och forskningsfonder samverkar. Det allra viktigaste för avlägsna regioner inom gemenskapen är nätverken för informationsteknik och den potential dessa har för att sammanföra forskare från mycket avlägsna hörn av Europa för ömsesidigt utbyte.
Jag arbetar för närvarande på ett betänkande i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi för att integrera miljöpolitik med energipolitik. Här har vi ett område där det finns en stor potential för skapande av arbetstillfällen i de mindre gynnade regionerna. För ett tag sedan hade man ett ganska intressant projekt för en prototyp på en hybridbuss, batteridriven i statskärnan och i de yttre distrikten driven med vanlig dieselolja. Detta är ett annat exempel på när finansiering från Europa kan ge ett materiellt stöd för sysselsättningsprojekt och till förmån för miljön.
Jag välkomnar den tonvikt man i detta betänkande lägger vid mindre företag. I min valkrets i Devon utgör de små företagen och egen företagsverksamhet en särskilt stor del av ekonomin. Detta är livsnödvändigt för att skapa både arbetstillfällen och innovation och nya projekt. Jag välkomnar alltså det faktum att man i detta betänkande lägger tonvikt vid detta.
Sammanfattningsvis, skulle jag vilja säga att vi måste akta oss för att göra upp kontrakt om forskningsarbete enbart på geografiska grunder. Vi måste behandla fördelarna med detta projekt som en förstahandsprioritet. Annars kommer vi att vara till nackdel för forskningsarbetet inom Europeiska gemenskapen.
Herr ordförande, fru kommissionär! Få initiativ med korrekta rekommendationer och av större betydelse skulle vara mer tillämpliga på Portugal, ett land som faktiskt utgör ett speciellt exempel, med en obalanserad politik för geografiskt vetenskapsstöd och tekniskt stöd, och där ett balanserat stöd skulle vara mycket betydelsefullt.
Såsom det så väl understryks i kommissionens meddelande och i betänkandet av Lassus Saint Geniès, är den tekniska utvecklingen en grundläggande faktor för den inre utvecklingen i de minst gynnade regionerna och för en minskning av de regionala skillnaderna. Däremot utgör exempelvis främjandet av den tekniska utvecklingen på bara en eller två platser (som redan är mer gynnade), i linje med teorierna om centrum - periferi eller orsaksanhopning, ett avgörande skäl till den ökade obalansen, och är större än den effekt som man kan uppnå med en viss balans i de allmänna utgifterna för infrastruktur och service, kanske med sociala motiv men utan att det leder till en självbärande utvecklingsdynamik.
Portugisernas siffror talar för sig själva, med en koncentration till Lissabon på 65 procent av anslagen till forskning och teknisk utveckling, 82 procent av statens forskning, liksom också den största delen av gemenskapens anslag. Det finns inte heller någon koppling till någon aktuell produktionsverksamhet - Lissabons distrikt står för 25 procent av den portugisiska industrins BNP och en mycket liten procent av jord- och skogsbrukets BNP - eller med de befintliga potentialerna, för att inte tala om de sociala och politiska intressen som kan iakttas, dock inte av alla, i en balanserad regional utveckling i landet.
Ett balanserat införande av stödmekanismer för nuvarande och potentiella användare utgör också en garanti för en anpassning till landets behov, eller länderna i allmänhet, och för en förhoppningsvis bättre företagstäckning av utgifter (med en ganska annorlunda inriktning mot den som sker i de stora laboratorierna, avlägsen från stora delar av den ekonomiska verkligheten), då erfarenheten, som jag anser skall främjas i högre grad av de tekniska centren genom ett korrekt införande på området, är mycket annorlunda och positiv.
Det handlar när allt kommer omkring om att motsvara Maastrichtfördraget, där det tydligt sägs att stödet bör ges till universitet, forskningscentrer, små och medelstora företag. Jag anser att detta är den riktiga ståndpunkten som bör följas i hela Europeiska unionen.
Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka herr de Lassus för ett viktigt betänkande och förslaget till resolution. Jag är glad över att kunna konstatera att parlamentet har godkänt huvudpunkterna i vårt meddelande, och man bör betänka att det är vårt första försök att uppnå den synergism som ni gör rätt i att kräva mellan de båda politiska områdena, samt en bättre samordning av gemenskapens forsknings- och utvecklingspolitik och dess struktur-och sammanhållningspolitik.
Vi anser precis som ni att forskning, teknisk utveckling, innovation och en modernisering av produktionsbasen är av avgörande betydelse för regionernas konkurrenskraft, och för att man skall kunna skapa stabila arbetstillfällen och undanröja de regionala olikheter som råder. I det förslag till riktlinjer för strukturprogrammen år 2000-2006 som antogs av kommissionen den 2 februari, bekräftar kommissionen de intentioner som också framgår tydligt av meddelandet i dag. Konkurrenskraften i en region är helt beroende av om man där förfogar över ett strategiskt innovationskoncept eller ej.
I riktlinjerna för den kommande strukturperioden rekommenderar kommissionen ett brett spektrum av åtgärder för innovationsfrämjande i regionerna, alltifrån nya finansieringsformer som riskkapital för att främja bildandet av företag och en innovativ utveckling, specialiserade tjänster till tekniköverföring. Det har även av debattinläggen tydligt framgått, att ett vidarebefordrande av vetande och kunskap genom tekniköverföring samt en spridning av ny teknik utgör ett viktigt bidrag till en ökning av regionernas konkurrenskraft. Strukturfonderna skall enligt riktlinjerna därför hjälpa i synnerhet de små och medelstora företagen att uppnå den kompetens som de behöver för sin egen utveckling. Därutöver skall de också främja ett samarbete liksom centrer där kunskaper och förmågor samlas, men även en interaktion med forsknings- och innovationsnät på gemenskapsnivå eller internationell nivå. Vi får inte heller glömma Business Innovation Centers , de olika europeiska nätverken med hjälp av vilka vi redan nu i stor utsträckning kan bidra till att även de små och medelstora företagen kan få ta del av andras forskningsresultat.
Låt mig beträffande er kritik av det femte ramprogrammet för forskning och utveckling få påpeka att det programmet är resultatet av två års förhandlingar med parlamentet och med medlemsstaterna, och att ramprogrammets målsättning inte i första hand är en sammanhållning, utan snarare en konkurrensförmåga i Europa som en enad region inom högteknologin, det vill säga också en förmåga att konkurrera med USA och Japan. Det avgörande är därför att man gör det ena, men inte utesluter det andra, och framför allt beaktar att forskningsutvecklingen just inom högteknologin och att det forskningsutbyte som erhåller stöd från det femte ramprogrammet för forskning och utveckling, också kan utnyttjas till innovationer i de struktursvaga regionerna och inte bara i de fattigare regionerna.
Om ni ser på ökningen av den mänskliga potentialen inom forskningen och förbättringen av den socioekonomiska kunskapsbasen, om ni ser på Marie Curie-stipendierna för forskare från missgynnade regioner, om ni ser på utvecklingsstipendierna för forskningsinriktningar i missgynnade områden, då ser ni att det femte ramprogrammet också täcker många av de struktursvaga regionernas behov, och att frågor som en hållbar hantering av vattenförråd och vattenkvalitet, ett hållbart jordbruk, fiskeri och skogsbruk, landsbygd, morgondagens städer och kulturarvet alla är sådana frågor som är av betydelse för den regionala utvecklingen. Samma sak gäller naturligtvis frågor som innovationsfrämjande och medverkan av små och medelstora företag.
Föredraganden har redan påpekat att vi har gjort framsteg de senaste tio åren, även vad medlen beträffar. Vi började med 200 miljoner 1988, nu är vi uppe i 8, 5 miljarder för strukturfonderna för forskning och teknisk utveckling och - det måste sägas här och jag är tacksam för att Hatzidakis har påpekat det - det hela hänger naturligtvis inte bara på kommissionen, utan medlemsstaterna som till kommissionen lämnar förslag till program måste också i större utsträckning ta upp den typen av projekt. Vi har nyligen i en mål 1-utvärdering konstaterat, att mer pengar inte automatiskt innebär fler innovationer, om pengarna spenderas på området forskning och innovation. I synnerhet i sammanhållningsländerna är den offentliga sektorn överrepresenterad, medan innovationer i företagen fortfarande kommer till korta, och därför tror jag att det är mycket viktigt att starkare betona detta, för det hänger till stor del på att regionerna själva har förmåga att utarbeta innovationsstrategier och på så sätt ta större hänsyn till sin egen speciella situation.
Därför är initiativ som Regional Information Society Initiative där regionerna för övrigt samarbetar på ett gränsöverskridande sätt och utbytet av best practices i fråga om innovationsfrämjande så viktigt. Därför är det också viktigt att man i ökad omfattning tar upp dessa frågor på området interregionalt och gränsöverskridande samarbete. Vi är, tror jag, inne på rätt väg, men jag delar föredragandens slutsats, att vi tillsammans har en lång sträcka att avverka innan vi kan konstatera att en lämplig återhämtningsprocess har ägt rum för forskningen och innovationen i de fattigare regionerna.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 11.00.
Märkning och införande av ett förfarandeför bedömning av överensstämmelse för förpackningar
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0053/99) av Grossetête för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning av förpackningar samt om införande av ett förfarande för bedömning av överensstämmelse för förpackningar (KOM(96)0191 - C4-0627/96-96/0123(COD)).
Herr ordförande! Jag skulle inledningsvis vilja vända mig till kommissionen, eftersom det cirkulerar ett antal rykten. Jag tror mig ha förstått att det har förekommit en del taktiska manövrer, och jag skulle vilja fråga kommissionen om det stämmer att den förbereder ett förslag, som skall införliva det direktiv vi nu ägnar oss åt. Om det verkligen finns ett nytt förslag som vi snart kommer att få, skulle jag vilja veta om det verkligen täcker det direktiv vi pratar om i kväll. Beroende på vilket svar kommissionen ger, får jag se vilken ståndpunkt som är lämplig att inta.
I väntan på detta vill jag ta upp direktivets innehåll, och påminna om att en första granskning ägde rum i oktober 1997 och att arbetet avbröts i väntan på tydliga svar från kommissionens sida, men att vi, när vi väl fick svaren efter flera månaders försening, inte uppnådde ett tillfredsställande resultat. Utan kommissionens aktiva medverkan tvingades jag slutligen lägga fram ett annat förslag.
Kommissionen föreslog två nya symboler för återanvändnings- och återvinningsbara förpackningar. Men dessa två symboler är helt nya och ger inte konsumenten tillräckligt med information. Som kommissionen själv medger finns det långt ifrån återvinningsanläggningar på hela det europeiska territoriet. I dag vet vi att 1994 års direktiv om förpackningar och förpackningsavfall inte har genomförts på ett korrekt sätt på hela det europeiska territoriet. Jag gjorde därför bedömningen att det var bättre att ge konsumenten information som gör att denne verkligen kan vara aktiv på sin nivå. Konsumenten bör delta aktivt i sorteringen av förpackningsavfall med hjälp av symbolerna, symboler som redan är välkända och som anger vilket material förpackningen är gjord av. Detta bör underlätta den egna sorteringen. Symbolerna har godkänts av Europeiska standardiseringskommittén.
Kommissionen uttryckte oro om äganderätten till dessa symboler, och jag vill lugna den eftersom de alla är i offentlig ägo. Jag vet också att en del industriidkare har skrivit till kommissionen för att tala om att de ställer sina symboler till dess förfogande. Dessutom föreskriver kommissionens förslag ett förfarande för bedömning av förpackningarnas överensstämmelse med de viktigaste kraven i direktivet från 1994 om förpackningar. Där anges att tillverkaren skall ställa upp en överensstämmelseförklaring och hålla en teknisk dokumentation tillgänglig för de nationella myndigheter som skall genomföra de nödvändiga kontrollerna.
Det är känt att förpackningssektorn är särskilt komplex. Den involverar ofta ett stort antal branscher. För att ta hänsyn till dessa omständigheter var det enligt min mening nödvändigt att anpassa texten i bilaga 3, för att förhindra förvirring för tillverkaren av förpackningen respektive tillverkaren av produkten - om förpackningen är bristfällig skall inte tillverkaren av den vara som finns i förpackningen hållas ansvarig - och även för att ta hänsyn till vilket ansvar var och en har för sin del i produktionen: tillverkaren, buteljeringsföretaget och förpackningsföretaget. Jag har för övrigt haft samtal med Bowe, och vi har hittat ett samförståndsområde som kommer till uttryck i ändringsförslagen 19 och 20.
Jag vill avslutningsvis erinra om att den metod jag föreslår - som bör möjliggöra en interimslösning i väntan på en kommande revidering av direktivet " förpackningar" från 1994 - stöds av alla förpackningssektorer, av konsumentorganisationerna och att det förefaller som om en majoritet medlemsstater godkänner det. Därför står jag fast vid mitt förslag, och i väntan på debatten, givetvis, vill jag få tydliga svar från kommissionen, till vilken jag riktade en fråga i början av mitt anförande.
Herr ordförande, ärade kolleger, fru kommissionär! Jag har haft nöjet att vara föredragande i utskottet för industripolitik, där jag har granskat konsekvenserna av detta förslag till direktiv. Jag har följande anmärkningar. För det första vill jag gärna betona att det kan uppstå handelshinder med våra partner utanför gemenskapen, om det antas en särskild europeisk märkning för återanvändning. Som jag ser på saken, skulle en internationell märkning ha mycket större genomslagskraft och inte ge upphov till handelshinder. Jag tycker att det verkar olämpligt att be våra europeiska företag om att använda pengar på att inarbeta användningen av en europeisk märkning, om man senare skall gå över till en internationell märkning. Märkningssystemet är frivilligt, men det skall väl ändå ses som en marknadsföringsmässig " morot" , eller fördel att använda sig av kommissionens föreslagna märkning. Efter vad jag har hört, skulle ISO redan ha ett märke klart till sommaren 1999, alltså om några få månader. Så vad är egentligen meningen med kommissionens förslag? Kommissionens föreslagna märkning knyter inte an till ett europeiskt insamlingssystem, som skulle berättiga märkningens signal om att vara miljövänlig. En förpackning som t.ex. innehåller PVC, skulle enligt mina uppgifter kunna märkas som återvinningsbar. Nej, mot denna bakgrund ser jag inget som berättigar kommissionens föreslagna märkning eller kommissionens timing . Jag tvekar därför inte när det gäller frågan att vänta på ett ISO-märke.
Jag har några kommentarer till de viktigaste kraven. När man ser på kommissionens val av förfarande för överensstämmelse, vill jag gärna erkänna att kommissionen har gjort ett bra val. Den interna fabrikskontrollen välkomnas av industrin, eftersom den kan inarbetas i de befintliga kontrollsystemen för kvalitet, miljö och hygien. Men den interna fabrikskontrollen baseras på de viktigaste kraven i förpackningsdirektivet 94/62. Dessa krav verkar vara allt för svagt definierade. Detta är en synpunkt vi har hört från industrins sida, men också från de nationella kontrollmyndigheterna. Vi kan inte vara betjänta av att våra företag använder onödig tid och pengar, eftersom de inte är säkra på om de följer gemenskapens lagstiftning. Vi kan inte heller vara betjänta av att tolkningen av dessa viktiga krav överlåts till de nationella kontrollmyndigheterna med allt vad detta innebär i form av tekniska handelshinder och snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna. Så även om jag stöder kommissionens förslag om intern fabrikskontroll, menar jag att det inte skulle vara lämpligt att gå vidare med detta förslag till direktiv, innan dess de viktigaste kraven har utmynnat i CEN-standarder. Kommissionen har själv, både i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, medgett att detta direktiv är ett hastverk och inte så genomarbetat som man hade kunnat önska sig. Därför anser jag, i överensstämmelse med industripolitiska utskottets slutsats, att det enda riktiga skulle vara att be kommissionen ta sitt ansvar och därmed dra tillbaka förslaget, fram till dess CEN och ISO har avslutat sitt arbete.
Så en kort kommentar till Grossetêtes betänkande. I den liberala gruppen stöder vi i hög grad den föreslagna materialidentifikationen. Det märkningssystem som föredraganden föreslår ger konsumenterna faktiska upplysningar, och skapar - på ett positivt sätt - en länk till miljön. När konsumenten befinner sig i en köpsituation, kan han/hon själv välja vilken slags förpackning han/hon föredrar, och - viktigast av allt - konsumenten får bättre möjligheter att sortera förpackningsavfallet. Denna information och detta deltagande från konsumenternas sida, ger en faktisk, aktiv och positiv miljöeffekt.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka föredraganden och lyckönska henne till detta betänkande. Jag välkomnar försök att harmonisera förvaltningen av förpackningsavfall samtidigt som man uppmärksammar den höga grundkostnad det skulle innebära att införa en plan för insamling, återvinning och sortering av avfall. De långsiktiga fördelarna uppväger helt och hållet dessa kostnader och kommer att leda till en avsevärd minskning, om inte total eliminering av användandet av nedgrävning av avfall som en lösning på avfallshanteringen.
Vi måste ha ett långsiktigt synsätt när vi griper oss an hanteringen av förpackningsavfall. Tillverkarna måste uppmuntras att använda mycket mindre förpackningsmaterial. Ganska ofta slås varor från snabbköpen in flera gånger. De symboler som används på förpackningar för att påvisa vilken kategori avfallet tillhör, bör inte enbart vara tydliga och lättfattliga utan man måste även använda samma symboler och samma färger över hela Euroepiska unionen. Förutom detta, måste samma färgkoder och symboler tillämpas också på de påsar och behållare som används för avfallssortering i alla EU: s medlemsstater. Detta är för närvarande inte fallet.
För att en allvarligt menad hantering av förpackningsavfall skall vara framgångsrik måste sådana symboler lätt kunna identifieras av konsumenten. Konsumenterna kommer enbart att delta i sorterings- och återvinningssystem om dessa är lättskötta, och om en ordentlig samling av påsar för separerat avfall finns tillgängliga. I moderna hushåll där man lever trångt finns inte plats för att behålla eller lagra avfall över en längre period. Barnen oroar sig naturligtvis för sin miljö. Om de kan uppmuntras till att ge sitt stöd genom att deras utbildning påbörjas i skolorna, kan det goda bruket fortsätta i hemmet. Huvudbudskapet för framgång är att hålla det på en enkel nivå. I annat fall kommer det att misslyckas.
Herr ordförande, bästa kolleger! Den föregående talaren framförde på ett synnerligen bra sätt vad man med förordningen om märkning av förpackningar enligt förpackningsdirektivet borde sträva efter; alltså att konsumenten verkligen skulle kunna välja så miljövänliga sätt som möjligt att göra sig av med sina förpackningar. Men vi vet att kommissionens förslag inte kommer att uppfylla detta syfte. Det är redan föråldrat, och nu skulle det vara absolut viktigt att vänta tills kommissionen förnyat det egentliga grunddirektivet om förpackningar och förpackningsavfall från år 1994, och sedan till det anpassa sina tankar och förslag om märkning av förpackningar. De Gröna tänker rösta emot detta betänkande eftersom det är till synes det enda tekniska sättet att förmå kommissionen att dra tillbaka detta sitt föråldrade förslag. Hur bra arbete som Grossetête än har gjort anser jag att det enda vettiga alternativet är att få kommissionen att dra tillbaka sitt förslag.
Herr ordförande! Vi står inför frågan hur vi skall stimulera den europeiska konsumenten att sortera förpackningsavfall. Kommissionens och föredragandens försök i det avseendet är välmenta, men de får inte önskad effekt. Kommissionens förslag skulle innebära att varje medlemsstat måste göra sig av med sina märkningar och anta europeiska i stället. Det skulle jag inte ha några invändningar mot om märkningarna skulle bli bättre. Det är så vitt jag ser inte fallet. På grund av avsaknaden av ett enhetligt insamlingssystem anger den föreslagna märkningen inte längre att produkten kan återvinnas. Meningen med det undgår mig alldeles. Då föredrar jag till exempel de olika nederländska symbolerna som när det gäller tydlighet inte lämnar något övrigt att önska, och som passar det nederländska systemet för insamling.
Inte heller föredragandens förslag stimulerar konsumenten. Hon föreslår att förpackningarnas art skall anges. Det rör sig om en frivillig och exklusiv märkning. Producenten får inte använda någon annan märkning längre. Den nederländska glascontainersymbolen skulle då också försvinna till exempel. Jag tror inte att vi gör det lätt för konsumenten om han själv utifrån en lista med förpackningsingredienser måste avgöra hur han förväntas sortera sitt avfall.
Jag erkänner dock att det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna i hur förpackningsavfall samlas in. Inte alla fäster lika stort värde vid miljövänlig insamling av förpackningsavfall. Jag anser dock att de lösningar som kommissionen och föredraganden lägger fram inte räcker till. Det är inte otänkbart att de skulle ha motsatt effekt. Inte bara i Nederländerna utan även i andra medlemsstater skulle det medföra många oklarheter för konsumenten om de här förslagen antogs.
Avslutningsvis, om vi vill stimulera konsumenten så måste vi mana medlemsstaterna till att göra allvar i saken och starta ett miljövänligt insamlingssystem. Så länge det inte finns något enhetligt sådant system så tycker jag att en harmonisering av märkningen är onödig.
Herr ordförande! Förvaltningen och kontrollen av avfall kan skötas enligt olika förfaranden: användning av lättare material, återvinning, återanvändning och rening för energiändamål. Vi vill gärna se en utveckling av alla dessa renings- och återanvändningssätt, eftersom förpackningens mycket betydelsefulla roll, i termer av skydd, säkerhet, logistik och framför allt saluföringsstöd, gör det nödvändigt att kontrollera den ökande belastningen för miljön, och utan att säga nej till något sätt som kan bidra till detta. Därför kommer vi att rösta för alla ändringsförslag, med undantag av ändringsförslagen 12, 13 och 15 från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd.
Vi avvisar ändringsförslag 13, för när man hävdar att förpackningar och förpackningsavfall skall hanteras i enlighet med märkningen, tenderar man att gynna ett reningssystem till förfång för andra. Men vi behöver alla dessa system. En del vill gynna återvinning och återanvändning av förpackningar till förfång för rening i energisyfte; men den metoden strider mot en integrerad hantering av förpackningar och förpackningsavfall.
Ändringsförslagen 12 och 15 ger förädlingsföretaget hela ansvaret för förfarandet för bedömning av överensstämmelse, och befriar förpackningsföretaget från allt ansvar, men i kraft av principen om förorenare/betalare är det inte buteljeringsföretaget som bör ha ansvaret för detta förfarande, utan förpackningsföretaget. Det är dessutom mycket lättare att kontrollera förpackningsföretagen, för de är mycket färre än förädlingsföretagen; om man som exempel tar vinsektorn, finns det i Frankrike endast några flasktillverkare för fler än 30 000 buteljeringsföretag, och det är ett typiskt exempel.
Herr ordförande! Om dessa tre ändringsförslag från miljöutskottet avvisas, vilka vi anser förvanskar betänkandet från vår kollega, kommer vi att rösta för betänkandet av Grossetête.
Herr ordförande! Det gläder mig att Europaparlamentet har satt upp förpackningsmärkning på föredragningslistan. Som alla vet antog kommissionen detta förslag redan 1996, och jag vill gärna tacka miljöutskottet och särskilt föredraganden, Grossetête, för betänkandet. Bakgrunden till att kommissionen lägger fram detta förslag, är den förpliktelse som finns i artikel 8 i direktiv 94/62 om förpackningar och förpackningsavfall, som flera talare också har tagit upp. I denna artikel står det: " Rådet fattar senast två år efter detta direktivs ikraftträdande beslut om märkning av förpackningar" . Jag har förstått att särskilt de nya symboler som kommissionen inför i och med förslaget har kritiserats. Symbolerna skall signalera till konsumenterna att förpackningarna kan återanvändas eller återvinnas. Symbolerna kommer emellertid inte på något sätt att garantera att förpackningarna återanvänds eller återvinns, och detta är ett klart problem. Jag har med intresse granskat det betänkande som antagits av miljöutskottet. I detta föreslås ändringar som - och det betonades också av föredraganden - fullständigt kommer att ändra kommissionens förslag. De kommer nämligen att ändra det till ett förslag om materialidentifikation. De av föredraganden föreslagna symbolerna syftar till att informera konsumenten om förpackningsmaterialet. Symbolerna för aluminium, glas och plast har emellertid också de " jagande" pilarna, och kommer därför att signalera återvinningsbarhet till konsumenten och kan alltså ge vilseledande information.
Vi har dessutom problemet med att vi redan har ett beslut från kommissionen om materialidentifikation, dvs. beslut 97/129, som antogs den 28 januari 1997. I detta fastställs identifikationssystem för förpackningsmaterial. Det har införts specifika identifikationssystem i form av siffror och förkortningar, och de gäller både för plast, papper, kartong, metall, trä, textilier, glas och kompositmaterial. Identifikationssystemet är frivilligt. I enlighet med artikel 3 i kommissionens beslut kan emellertid systemet göras obligatoriskt. Den föreslagna ändringen från ett märkningssystem för återanvändnings- och återvinningsbarhet till ett märkningssystem i form av ett identifikationssystem, kommer inte att ge något mervärde tillsammans med det gällande kommissionsbeslutet. Jag kan av denna anledning - och det kan väl knappast komma som en överraskning för kammaren - inte godta ändringsförslag 1, 3-11, 13, 14 och inte heller 16 och 18.
Så finns det en annan viktig aspekt av kommissionens förslag, och det är att det rör förfarandet för bedömning av överensstämmelse. Jag vill gärna betona att det finns ett akut behov av ett förfarande för bedömning av överensstämmelse, både hos tillverkare och myndigheter, för att kontrollera överensstämmelsen med de viktigaste kraven i direktiv 94/62. Jag stöder därför fullständigt ändringsförslag 12, i vilket betonas att alla förpackningar skall ha gått igenom ett bedömningsförfarande för överensstämmelse, innan de kommer ut på marknaden. Även ändringsförslag 2 och 21 kan godtas, eftersom de förtydligar och avrundar förslaget. Det är viktigt att vi betonar att det är tillverkaren som är ansvarig för att det sker ett bedömningsförfarande för överensstämmelse. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 15 och inte heller 19 och 20. Delat ansvar är inte möjligt när bedömningsförfarandena för överensstämmelse skall genomföras. Tillverkaren av förpackningarna skall se till att de förpackningar som tillverkas och försäljs överensstämmer med bestämmelserna i förpackningsdirektivet, dvs. 94/62.
Jag vill till slut ännu en gång gärna understryka, att jag inte tror att konsumenterna, tillverkarna, myndigheterna eller miljön erhåller något mervärde genom att detta förslag ändras till ett förslag om frivillig materialidentifikation.
Grossetête började med att ställa en direkt fråga till mig om det redan föreligger ett nytt förslag från kommissionen. Det gör det inte. Det som möjligen har gett anledning till ryktena, är att vi har inlett en diskussion om en granskning av förpackningsdirektivet, men vi befinner oss alltså på ett mycket, mycket tidigt stadium, så det skulle vara fel att offentliggöra att vi har ett nytt förslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 11.00.
Märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0003/99) av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om förslaget till Europaparlamentets och rådet direktiv om ändring av direktiv 79/112/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (KOM(97)0020 - C4-0059/97-97/0027(COD)).
Herr ordförande, mina damer och herrar! Vi har nu ett betänkande framför oss som parlamentet har ägnat sig åt under lång tid. Redan den gången märkningsdirektivet utarbetades diskuterades frågan om informationen om ingredienser i alkoholhaltiga drycker, men den blockerades ständigt av rådet. Kommissionär Bangemann, för att det inte skall uppstå några missförstånd, så som det gjorde på förra sammanträdet på samma plats och samma tid, vill jag börja med att säga att jag uppskattar det punktliga framläggandet av rapporten. Det motsvarar vår överenskommelse i samband med förlikningsförfarandet. Det finner jag exemplariskt!
Det är glädjande att kommissionen vill fylla ett tomrum med sitt förslag. Till skillnad från alla andra livsmedel har det för alkoholhaltiga drycker hittills inte funnits någon information om ingredienserna på etiketten. Trots alla diskussioner är det säkert en sak vi i parlamentet är överens om: Vi bör införa en märkning av ingredienserna i alkoholhaltiga drycker i den inre marknadens intresse, i den utförliga konsumentinformationens intresse. Jag vill poängtera att alla berörda är eniga på den punkten. Såväl i det ansvariga utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd som i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har kommissionens förslag vunnit stöd och blivit föremål för förbättringar.
Kommissionens förslag tar inte upp hur ingredienserna rent innehållsmässigt skall anges. Det vill jag tydligt poängtera. Det handlar först och främst om frågan, vilket lagstiftningsförfarande som skall tillämpas vid fastställandet av bestämmelserna om märkning. På den punkten råder det många olika uppfattningar, och jag måste säga att det är en bekymmersam situation som håller på att uppstå, när föredraganden och ledamöterna nu börjar strida mot varandra, som i pressmeddelandet av min kollega Lulling, där jag beskylls för besatthet och för att vilja förhala ärendet i miljöutskottet. Herr kommissionär, jag vill be att ni sedan bekräftar att jag för ett år sedan var hos er, och att vi då försökte förmå kommissionens och parlamentets rättstjänst till ett enhetligt yttrande. Vi har fortfarande inte lyckats med det, för jag har inte fått något meddelande ännu.
Det var också en anledning till att jag förhalade det hela, eftersom jag gärna hade velat veta vad som var det rätta. Det finns två olika sätt att se på den saken. Förslaget - enligt min uppfattning - förutsätter förmodligen ett antagande i rådet, men jag anser att förslaget saknar all logik. Tre olika lagstiftningsförfaranden för en och samma lagstiftningsåtgärd, en konsumentskyddsåtgärd som bör väcka protester hos en ledamot, i synnerhet när medbeslutandeförfarandet endast kan tillämpas för spritdrycker och aromatiserade viner. Enligt Maastrichtfördraget har vi medbeslutanderätt i märkningsfrågor, och det vill jag poängtera, även med tanke på likabehandling av andra branscher så som öl och spritdrycker.
Det är dags att vi i Europaparlamentet gör oss kvitt vårt dåliga rykte som säger att vi ofta kopplar bort sakkunskapen i våra diskussioner om vin och öl. Därför har jag i mitt utarbetande av betänkandet utgått från följande principer: För det första, att märkningen av livsmedel för att upplysa konsumenten och då i synnerhet märkningen av alkoholhaltiga drycker i grund och botten är åtgärder som är avsedda för den inre marknaden och konsumentskyddet. De viktiga bestämmelserna finns i direktivet om livsmedelsmärkning. Märkningen av ingredienserna måste därför ske inom ramen för det direktivet. För det är inte sant, det man förmodligen snart kommer att påstå precis som man tidigare gjort, att märkningen av vin måste ske utifrån vissa specialbestämmelser, för att det handlar om en jordbruksprodukt. Det handlar inte om jordbruksprodukten vin, utan om märkningen av produkter och konsumentupplysning.
För det andra, vid ingrediensmärkningen måste alla alkoholhaltiga drycker behandlas lika. Det gäller både tidaspekten, där det är särskilt viktigt att bestämmelserna träder i kraft samtidigt, och de förfaranden som skall tillämpas. I den frågan råder det delade meningar i parlamentet.
För det tredje, en likabehandling av alla drycker utesluter inte att man kan införa särskilda märkningsdirektiv för varje enskild grupp, som beaktar de särskilda egenskaperna för varje enskild dryck. Det skulle vara möjligt enligt miljöutskottets förslag. Att en likabehandling av alla dryckeskategorier inte bara är en teoretisk tankelek visar reaktionerna från de berörda branscherna. Det är inte min uppgift som föredragande, och inte heller parlamentets uppgift att som lagstiftare ta parti för den ena eller andra gruppen. Vår uppgift är att skapa lika ramvillkor och undvika diskriminering. Därför måste vi tillämpa ett enhetligt förfarande och låta samma frister gälla för alla. Det är den principen som råder i miljöutskottets förslag. Vi måste i morgon besluta om vi vill att parlamentet skall delta i stor utsträckning, eller om vi överlåter vissa märkningar till rådet. Jag vill påpeka att det inte är någon besatthet, fru Lulling, utan det visar på okunskap när det i ert pressmeddelande sägs: Enligt fördraget måste märkningen av vin och spritdrycker ske i enlighet med den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Det var verkligen en nyhet för mig!
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade damer och herrar! Det råder starka känslor här i salen. Jag anser att konsumenten bör, ja också skall informeras. Det är grundprincipen och den är vi alla överens om. Sedan är det svårt att avgöra hur den informationen i detalj skall se ut. Vi talar i dag om en märkning av drycker med en alkoholhalt på mer än 1, 2 volymprocent, ett brett utbud av drycker av de mest skilda slag. De sträcker sig alltifrån vin till alkoholhaltiga drycker och den så kallade alkoläsken. Varje dryck har sina speciella egenskaper som skiljer den från andra drycker. Vin är en naturlig dryck som framställs av druvor, och på det området tror jag att förbrukaren är informerad. Där finns det specifika bestämmelser som innehåller klara och nyanserade förklaringar om vilka ingredienser som är tillåtna.
Annat är det med den så kallade alkoläsken och drinkblandningar. Här behöver vi snarast införa bestämmelser, i synnerhet bestämmelser om att dessa drycker utan tvekan skall klassas som alkoholhaltiga drycker och även säljas som sådana i handeln i stället för att placeras på safthyllan. Schnellhardts betänkande tar inte upp detaljerna i samband med märkningen. I dag handlar det bara om vem som i fortsättningen skall besluta vilka detaljer som skall anges. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling stöder kommissionens förslag om att i de särskilda gemenskapsföreskrifterna fastslå bestämmelser om en märkning där en sådan krävs. Den planerade tidsfristen på tre år i kommissionens förslag för bestämmelsernas genomförande tycks oss med tanke på den nödvändiga differentieringen för kort, och därför kräver vi en förlängning.
Märkningsbestämmelserna för andra produkter skall fastställas enligt förfarandet i fördragets artikel 189b. Sakkunniga kriterier måste bli utslagsgivande för märkningen. Vi kan inte tala om för vinodlarna och bönderna att vi nu behöver fler direktiv. Därför anser vi att kommissionens förslag är godtagbart, att vi har specifika gemenskapsbestämmelser och att vi även kan reglera märkningen.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Beträffande det här betänkandet om ett direktivförslag om märkningsbestämmelser för alkoholhaltiga drycker kan man inte med bästa vilja säga, att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Nu har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd pysslat med sitt betänkande i två år, trots att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik lade fram sina yttranden redan i november och december 1997. Yttrandena antogs med enhällighet av båda utskotten med två nedlagda röster. Det var sammanlagt 74 ledamöter som deltog i omröstningarna om yttrandena där man i det stora hela godkänner kommissionens förslag. Förslaget behandlar bara det förfarande enligt vilket märkningen av ingredienserna i alkoholhaltiga drycker skall ske, inte själva sakfrågan om vad som bör stå på etiketten.
Att kommissionen, ministerrådet liksom detta parlament har svårt att komma fram till bestämmelser på området, det har vi vetat om ända sedan 1979. Ändå är det oförsvarligt att miljöutskottet har slösat bort ett helt år efter utskottens yttranden för att sedan den första semesterveckan i januari lägga fram ett antaget men mycket omdiskuterat betänkande, där endast 24 ledamöter röstat för, 15 emot och en nedlagd röst. Varför använde man en sådan taktik? För att föredraganden och de ledamöter i miljöutskottet som stöder honom helt enkelt vägrar inse, att alla typer av vin och spritdrycker enligt fördraget är jordbruksprodukter, vars produktion och marknadsföring lyder under den gemensamma organisationen av marknaden för vin. För övriga alkoholhaltiga drycker inklusive öl gäller en annan lagstiftning.
Därför har EG-kommissionen föreslagit var men inte hur - det kommer sedan - bestämmelserna för dessa två stora grupper om ingredienserna i alkoholhaltiga drycker skall fastställas. För jordbrukspolitiken är det, oberoende av vad vi anser om det, fördragets artikel 43 som gäller, enligt vilken parlamentet skall höras. Vad den övriga lagstiftningen beträffar har medbeslutande beviljats angående märkningen av andra alkoholhaltiga drycker som är industriprodukter. Att många ledamöter i parlamentet förespråkar medbeslutande - tous azimuts som de Gaulle skulle ha sagt - och försöker införa ett sådant även där inte fördraget fastställer det, kanske är förståeligt, även om jag inte själv har förståelse för sådana förvrängningar av lagen.
Föredragandens regelrätta besatthet - han har alltid talat om detta - att vilja införa ett medbeslutande även för jordbruksprodukter börjar anta groteska proportioner, och som ni vet, herr ordförande, har vi återinfört förnuftiga förslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Vi håller med om att bestämmelserna för märkning av ingredienserna för båda dryckeskategorierna bör träda i kraft samtidigt. Vi kan också acceptera att det sker inom loppet av tre år, men allt annat strider mot fördraget, och därför hoppas jag på parlamentets medhåll.
Herr ordförande! Jag skulle vilja stödja föredraganden mot den attack han utsattes för från sin egen sida. Det är inte Schnellhardts fel att det har funnits ett olyckligt motstånd mot att uppmärksamma att den gemensamma politiken för märkning kräver gemensamma förfaranden. Det är inte Schnellhardts fel att det, milt sagt, har funnits ett flertal hinder på vägen.
De flesta av utskottets ledamöter anser att det är av oerhörd vikt och legitimt att gemenskapens åtgärder som har samma mål bör vara föremål för samma rättsliga förfarande, nämligen det som stadgas i artikel 189 i EG-fördraget. Vi vill att detta tillämpas både på de specifika gemenskapsåtgärder som man här hänvisar till och till alla andra alkoholhaltiga drycker. Vi är inte inblandade, och vi vill heller inte bli inblandade i ett argument om vad som bör stå på etiketten. Detta är för närvarande en angelägenhet för en annan avdelning.
Vi vill inte bli inblandade i en debatt där nord möter syd eller mellan dem som har hand om en speciell sektor av jordbruksmarknaden mot dem som har andra liknande sektorer. Vi vill inte bli inblandade i en stigmatisering av alkoholhaltiga drycker, där det enda undantaget är områden i vilka nya produkter kan utgöra en hälsorisk för den som är omedveten om detta. Vi vill ha en enhetlig åsikt. Vi vill att alla kända legitima och traditionella alkoholhaltiga drycker skall införlivas i detta. Detta är anledningen till att en rad ändringsförslag, framför allt 9 och15, försöker inbegripa cider och päronvin på standardlistan för vin, sprit och öl.
Jag skulle här uppmana vinentusiasterna att bidra till den kompromissanda som råder genom att få till stånd ett gemensamt förfarande. Vi måste alla göra detta. Jag har själv gjort det. Jag är färdig att godta Bébéars ändringsförslag, som stöddes av den näst siste talaren, med hänsyn till den tänkbara faran med de nya alkoholhaltiga dryckerna, de s.k. alkoläskerna. Jag gör detta fullt medveten om att dessa tillverkas i min egen valkrets. De människor som röstar på mig tillverkar dessa produkter. Jag är villig att föra till protokollet här och nu att de kan utgöra hälsorisker och att de måste behandlas på ett särskilt sätt.
Jag hör aldrig något om den där kompromissandan från dem som kommer hit och talar om för oss att vindrickande är en kulturell erfarenhet och att det på något sätt bör lämnas utanför alla parlamentets arrangemang och granskningar. De som säger detta och gör dessa ganska tråkiga anspråk kränker inte bara de europeiska konsumenternas intelligens. De flesta av dem skulle starkt hålla med Schnellhardt och hans långa arbete i denna fråga. Och än värre är att de förödmjukar själva parlamentet. De säger medvetet att det finns ett område för granskning och tillsyn inom vilket parlamentet, i fråga om märkning, inte bör spela någon roll. Jag kan inte godta detta och jag hoppas att parlamentet inte heller kommer att göra detta.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Drycken är en del av vår näring. Vi konstaterade redan på 1400-talet i Bayern där jag kommer i från, att det också måste finnas spelregler för konsumenterna, och öl är när allt kommer omkring en del av de näringsmedel som intas av folk i Bayern. Men givetvis finns det även andra drycker. Läkarna rekommenderar oss numera att dricka minst tre liter vätska om dagen, och det är konsumentens sak att välja dryck. För konsumenten är det framför allt viktigt att veta vilken kvalitet han skall välja. Jag tror inte att konsumenten undrar om drycken lyder under jordbruksmarknadsordningen eller något av de andra områdena på den inre marknaden, utan det han behöver är tillförlitlig information.
Det får mig att tänka på människor som kanske redan har druckit för mycket alkohol och därför aldrig bör dricka alkohol igen, men det handlar också om dem som har diabetes och vill veta hur mycket socker en viss dryck innehåller. Allt det är sådant som är mycket viktigt i dag, och jag tror att vi behöver en lagstiftning i vilken hänsyn tas till alla dessa faktorer, och inte bara placerar öl och äppelvin på ena sidan och vin på den andra, utan jag tror att vi här behöver en realistisk utgångspunkt. Jag förespråkar förnuftet, och jag anser att Schnellhardts betänkande utgör en lämplig utgångspunkt, och jag skulle bli glad om parlamentet antog det underlag som föredraganden har tagit fram.
Herr ordförande! Jag vill uttrycka ett stort tack till Schnellhardt för ett utmärkt betänkande. Jag tycker det är viktigt, som flera av mina kolleger har betonat i kväll, att vi inte delar upp alkoholmarknaden på ett sådant sätt att vi får en sak i det ena hörnet och en annan sak i det andra hörnet. Det måste vara en förutsättning att det tillämpas enhetliga krav rörande märkningen av ingredienser, både när det gäller öl, vin och sprit. Det var det ena. Det andra gäller att bestämmelserna skall träda i kraft samtidigt för att undvika att det finns skilda bestämmelser beroende på om man dricker öl, vin eller sprit. Och för det tredje: för att säkerställa enhetliga bestämmelser är det nödvändigt att man använder samma beslutsförfarande, att samma bestämmelser tillämpas med Europaparlamentets fullständiga deltagande. Jag vill därför på den liberala gruppens vägnar gärna stödja ändringsförslag 1, om att vi tillfogar artikel 129a som beslutsförfarande. Jag vill också gärna stödja ändringsförslag 23, som går ut på att det på flaskan skall anges hur mycket alkohol eller hur många tillsatsämnen den innehåller, så att vi som t.ex. kör bil vet hur mycket man kan dricka ur ett hälsomässigt perspektiv. Jag vill också gärna stödja ändringsförslag 12, där man väljer " ingredienser" i stället för " innehåll" , och slutligen - som jag redan nämnt - är det mycket viktigt att vi behandlar alkoholdryckerna på ett enhetligt sätt, så jag stöder ändringsförslag 15 och 9.
Jag hoppas verkligen att vi kan anta detta betänkande i morgon. Jag vet att det finns stora skillnader mellan nord och syd, men jag tycker att det är otroligt - jag håller helt med Whitehead - att man i samband med vindrickande talar om kultur, medan man betraktar öldrickande som något helt annat. I bägge fallen rör det sig ju om drycker som man intar vid festliga tillfällen eller i samband med en middag. Jag hoppas alltså verkligen att vi kan komma fram till att dessa saker behandlas enhetligt och med parlamentets fullständiga deltagande.
Herr ordförande, mina kära kolleger! Detta förslag till direktiv, som ändrar direktiv 79/112/EEG, avser märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel när det gäller alkoholhaltiga drycker. I förslaget fastställs inte regler för innehållsförteckningar, men det skall ändå göra det möjligt att förteckna dessa ingredienser i gemenskapens fem nu gällande förordningar. Europeiska kommissionen föreslår att bestämmelserna för denna information skall träda i kraft inom tre år efter den 1 juli 1998.
Vi vill ge följande kommentarer. Först kan vi bara gratulera Europeiska kommissionen för att ha tagit hänsyn till behovet av konsumentinformation om alkoholhaltiga dryckers innehåll. Men man måste tillägga den oro man kan känna inför de nya alkoholdrycker som riktar sig till ungdomar, de som kallas drinkblandningar och alkoläsk, och som inte nämns i detta förslag. Presentationen av och reklamen för den typen av drycker lockar ungdomar och kan allvarligt skada folkhälsan. Det är också viktigt att dessa drycker har en märkning som anger innehåll och alkoholhalt. Europeiska kommissionen måste snarast lägga fram en text om dessa så kallade uppfriskande, men dock alkoholhaltiga drycker, som i handeln absolut borde placeras på vin- och sprithyllorna.
En del av dessa drycker innehåller mer än tre till fyra volymprocent alkohol, vars ursprung ofta är okänt och vars smak döljs av socker. När det gäller drycker som berörs av bestämmelserna för märkning, och som nämns i artikel 6.3, finns det anledning att tillägga aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter, som regleras av förordning 1601/91/EEG.
Däremot är öl inte föremål för någon specifik gemenskapsförordning. Den drycken bör inte omfattas av denna artikel. Därför kommer jag att be er att stödja ändringsförslag 14 och avslå föredragandens ändringsförslag 9. Artikel 6.3 slår fast att bestämmelserna för märkning skall tillämpas inom tre år efter den 1 juli 1998. Denna korta tidsfrist framstår redan nu som omöjlig att respektera, för den ligger för nära tidpunkten för antagandet av direktivet. Den tidsfrist som föreslås i ändringsförslag 14 är alltså mycket mera realistisk.
Till sist, som föredraganden från jordbruksutskottet erinrar om, framstår " framställd av" som mindre lämpligt än " ingredienser" . Vi föredrar alltså den sistnämnda formuleringen som inom livsmedelsområdet dessutom är känd av konsumenten.
Herr ordförande! I mitt land säger vi att " Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket" . Jag vet inte om detta gäller Schnellhardt, för jag hoppas att hans betänkande, med vederbörliga ändringar, till slut skall kunna godkännas av denna kammare. Det är emellertid klart att hans försök att införa vinet bland de drycker för vilkas märkning det förfarande som anges i artikel 189b i fördraget skall tillämpas, har medfört allvarliga förseningar, oursäktliga förseningar. Kommissionen hade faktiskt förelagt parlamentet den förordning som vi diskuterar denna natt, redan den 10 februari 1997. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd som var ansvarigt utskott, gav uppdraget till Schnellhardt den 16 april 1997, nästan för två år sedan. Och det handlade om ett brådskande ärende, desto mer brådskande som kommissionen var försenad jämfört med de tidsgränser som angavs i artikel 6 i direktiv 112 från 1979. Trots detta har miljöutskottet - som i vanliga fall, tack vare en effektiv ordförande, brukar behandla och godkänna betänkanden med stor snabbhet - behövt behandla frågan inte mindre än tre gånger under loppet av två år, med ett opreciserat antal strategiska återförvisningar, eventuellt på grund av valkampanjer. Varför? Därför att Schnellhardt åberopade vikten - som för övrigt alla instämmer i - av att parlamentet beslutar om ett så stort område som möjligt, ville ta bort de speciella föreskrifter som gäller för vin, utan att tänka på att när det gäller vin är märkningen en integrerad del av själva produktdefinitionen: bordsvin, kvalitetsviner etc.
Vi som företräder områden som är stolta över att vara stora vinproducenter kan inte hålla med, och låt mig i det sammanhanget tacka den grupp som jag har äran att tillhöra och som har gett mig tillåtelse att säga detta i kammaren.
Nej, vi kan inte hålla med. Inte bara därför att vi vill försvara vinproducenterna, även om det är en grupp som det är mer än rätt att värna om i Europa, med tanke på den uppskattning de rättmätigt röner i alla delar av världen. Inte bara för att försvara produktionen i våra egna regioner, utan också och framför allt för att försvara de europeiska konsumenterna, inklusive, herr ordförande, mina damer och herrar, de stora öldrickarna, om de, vilket jag hoppas för deras egen skull, skulle bestämma sig för att - någon gång emellanåt och kanske även flera gånger - dricka ett gott glas vin.
Herr ordförande! Sett ur ett allmänt hälsoperspektiv skulle det vara svårt att föreställa sig ett viktigare förvaltningsområde än de bestämmelser som styr livsmedelskvaliteten. Ur ett jordbruksperspektiv, är det till förmån för våra jordbrukare och livsmedelsförädlingsindustrin att dessa står i förgrunden för att tillhandahålla kvalitetsprodukter inom livsmedel på ett sätt som är jämförbart med konsumentens krav. I fråga om en jordbruksreform behöver det inte sägas att utvidgningsprocessen är en trovärdig produktionsgrund för råmaterial av kvalitet för livsmedelssektorn. Samtidigt som det innebär en kostnadsfaktor för producenter, har det tyvärr inte resulterat i ett bättre finansiell gensvar på marknadsplatsen.
Eftersom Europeiska unionens jordbruksindustrier och tredje land stadigt går mot en globalisering, är det av avgörande betydelse i samband med de kommande världshandelssamtalen att de länder som tagit ställning för livsmedelskvalitet och konsumenternas krav inte sätts i en ofördelaktig situation av länder som Förenta staterna, vilket för närvarande håller på att ske. Jag stöder helt och hållet konceptet för tydlig, icke-teknisk och standardiserad märkning av livsmedelsprodukter. Vi måste emellertid vara försiktiga i vår önskan om påvisbarhet och genomblickbarhet för att undvika en överreglering som skulle kunna medföra bristande innovation och forskning om nya produkter.
Vad beträffar genetiskt modifierade organismer skulle jag vilja upprepa mina tidigare yttranden. Inga livsmedelsprodukter, som är genetiskt modifierade eller innehåller beståndsdelar som blivit genetiskt modifierade, bör släppas ut i livsmedelskedjan förrän de blivit ordentligt kontrollerade, och då endast om de har en tydlig märkning. För att minska konsumenternas oro i detta avseende, föreslår jag att man sätter färgkoder på all märkning av produkter som innehåller genetiskt modifierade beståndsdelar. Jag kräver också ett utbildningsprogram när det gäller den genetiska grundforskning som tillämpas på jordbruket. Oro i detta avseende bör grundas på fakta och inte vara ett svar på kampanjer som anordnats för att spela på konsumenternas rädsla. Ur denna synpunkt måste vi ha ett effektivt utbildningsprogram för konsumenter.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger, herr Schnellhardt! Jag tror att ni alla har fel. Jag tror inte att ni har förstått hur vi går tillväga. Jag tror verkligen att ni misstar er. Herr Whitehead, jag är läkare. Jag tolererar inte att ni för ett ögonblick antar att jag kan acceptera alkoholism. Jag slåss varje dag för att kämpa mot denna hemsökelse. Jag kan inte acceptera att ni talar med oss om alkoläsk. Det är en skändlig, fruktansvärd dryck, som vi måste få bort från marknaden, och som är farlig för ungdomar. Herr Whitehead och herr Schnellhardt, jag skulle önska att ni på ett förnuftigt sätt funderade litet över kulturen i vårt Europa, och på vad en god vinprovning, en god whiskeyprovning, herr Whitehead, utgör som ett festligt inslag.
Jag tror, mina vänner, mina kolleger, inte att ni har förstått att vi nyligen, för mindre än två veckor sedan, röstade igenom en mycket viktig reform, reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Då försökte vi försvara principerna om kvalitet, principerna om regionalisering, principerna om en respekt för våra traditioner kring vin och alkoholhaltiga drycker, i konsumentens intresse och med hänsyn till skillnaderna på Europanivå.
Herr Schnellhardt! Märkningen är en mycket viktig del av det vi då antog, eftersom vi fastställde regler för presentation av vin, och genom att för den breda allmänheten framföra vad beteckningar och ursprungsbeteckningar kan stå för, som t.ex. slotten, " Riversaltes" , " prädikat" , som ni säger på tyska, herr Schnellhardt, Q & A, etc. Kort sagt, vi är här för att försvara en viss kultur. Vi är konsekventa i förhållande till vår senaste utformning av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Vi vill respektera konsumenterna, vi vill försvara vinet, och därför kommer vi i morgon förmiddag att vara emot er, herr Schnellhardt.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka herr Schnellhardt för hans klara och koncisa introduktion till vad som är en komplex, känsloladdad och svår lagstiftning. Vad beträffar märkning av alkoholhaltiga drycker är min ståndpunkt att konsumenter har rätt till genomblickbarhet och total öppenhet. Märkning av alla konsumentprodukter och i synnerhet alla livsmedelsingredienser, inklusive läskedrycker och alkoholhaltiga drycker, är väsentlig för att ge konsumenten en tydlig redogörelse för de ifrågavarande ingredienserna.
Jag inser att traditionella produkter inte vanligtvis varit märkta i fråga om sitt innehåll. Märkning kan heller inte lösa alla problem. Märkningen måste vara noggrann och kontrollerad för att säkerställa konsumentens förtroende. Felaktig och okontrollerad märkning är värdelös och medför att hela systemet kommer i vanrykte.
Oberoende av alla dessa problem spelar märkningen en viktig roll och bör tillämpas på alla livsmedelsprodukter inklusive alkoholhaltiga drycker. Vid omröstningen skulle jag vilja se att förslaget som inkluderar öl utvidgas till att även inkludera cider. Därför kommer jag att stödja ändringsförslag 15 liksom ändringsförslag 9.
Sammanfattningsvis måste konsumentinformationen vara fullständig och exakt. Av denna anledning kommer jag att stödja en innehållsdeklaration på alla livsmedelsprodukter.
Herr ordförande! Nu har jag deltagit i de här debatterna i elva år, och jag har varit med om alla försök att hitta en vettig lösning på den fråga som vi åter diskuterar här i kväll. Kommissionen har nu gjort ett nytt försök, som egentligen har att göra med själva förfarandet och inte så mycket med innehållet, för om vi börjar med de innehållsmässiga frågorna, kommer vi att sluta på samma sätt som med de två första förslagen. Vi kommer ingen vart. Därför är det säkert en riktig ansats föredraganden gjort och även vi i vårt förslag.
Jag kan inte ta ställning i några konflikter här. Det stämmer att jag talade med föredraganden, men om han har förhalat ärendet eller ej, det vet jag inte, fru Lulling. Men jag har en naturlig tendens att tro på allt ni säger. Men den diskussionen vill jag som sagt inte lägga mig i!
Vad är det då vi har föreslagit och vad handlar konflikten egentligen om? Jag kommer inte att gå in på frågan om vilken produkt som har högst kulturellt värde, trots att det finns mycket att säga om den saken. Vinet omnämns i bibeln, och det säger ju en del! Därför skall vi inte bedriva någon kulturell kamp, varken med vin mot öl eller ölregioner mot vinregioner, utan vi bör i stället fundera över hur vi kan se till att den information som är viktigast för konsumenten också finns med på etiketten. Det är något vi alla vill uppnå. Där har vi åtminstone ett gemensamt mål utan några motsättningar.
Om det är vårt gemensamma mål, då kan man inte bortse från att vi redan har mycket detaljerade bestämmelser för alkoholhaltiga drycker, för övrigt också institutioner med gedigen erfarenhet där man åtar sig sådana uppgifter. Det är egentligen inget annat än det vi föreslår. Vi påstår inte att det finns en kvalitetsskillnad mellan vin och öl, mellan öl och brännvin eller vad det än må vara, utan frågan är bara om vi drar nytta av det vi redan har, så att vi inte gör samma jobb två gånger? Det är sant att om vi med en allmän bestämmelse överlappar vinmarknaden och de detaljerade bestämmelser som redan finns för vinförsäljningen, herr Schnellhardt, då uppstår garanterat en situation som är okänd för konsumenterna och som i synnerhet vållar producenterna problem. Det är egentligen den enda skillnaden i det här fallet.
Jag har av debatten förstått att det finns skilda ståndpunkter i parlamentet i den här frågan. Det är alltid en fördel för oss, eftersom vi då kan avvakta och se vilken ståndpunkt som vinner. Det skulle jag också i det här fallet vilja föreslå. Jag kan snarare tänka mig att rådet kommer att följa vårt förslag. Men det får vi vänta och se.
Därför vill jag säga något om de enskilda ändringsförslagen, så att ni även kan beakta vår ståndpunkt när ni deltar i omröstningen. Vi godtar ändringsförslag 3. Där föreslås ett nytt övervägande som innehåller förslagets båda målsättningar, det vill säga konsumentskyddet och ett stärkande av den inre marknaden. Det har vi givetvis inget emot. Det samma gäller ändringsförslag 17.
Ändringsförslag 1 betraktar vi som överflödigt, för artikel 129a är tillräcklig som rättslig grund, eftersom artikel 100a även omfattar konsumentskyddet. Bortsett från det vill jag inte blanda mig i tvisten mellan rättstjänsterna. Vi har lagt fram ett sådant förslag som vi alltid brukar göra. Vi stöder oss på den rättsliga grund som vi tycker är lämpligast. Om man anser att även artikel 43 bör tas med, för att det rör sig om olika produkter, då kan man naturligtvis göra det.
Jag har redan sagt att vi gör en åtskillnad mellan vin, aromatiskt vin och spritdrycker, eftersom vi redan har utförliga gemenskapsbestämmelser med märkningsbestämmelser på det området. Vi tycker att det är logiskt, att märkningsbestämmelserna för ingredienserna i dessa drycker - innehållet får vi komma överens om senare - borde anpassas inom ramen för de nya bestämmelserna. Naturligtvis kommer vi att ha nya bestämmelser, men de måste innebära att dessa specificerade bestämmelser anpassas till dem och inte tvärtom.
För de drycker som inte har reglerats på gemenskapsnivå, som öl och äppelvin till exempel, måste märkningsbestämmelserna fastslås i kommissionens direktiv. Då dyker naturligtvis frågan upp, herr Schnellhardt, vad skall vi stödja dem på och vilken roll skall parlamentet ha? Jag har förståelse för att parlamentet föredrar att arbeta med ett förfarande som i princip kräver parlamentets godkännande för att därigenom stärka parlamentets ställning. Men man får inte driva frågan så långt att man tillämpar den principen när det objektivt sett inte leder till några vettiga resultat. Man kan inte lösa en befogenhetstvist på någon annans bekostnad. Det tycker jag inte verkar förnuftigt.
De redaktionella förbättringarna i ändringsförslag 14, även förlängningen av tidsfristen för antagandet av bestämmelserna till fem år kan vi godta. Men det skall i så fall gälla alla produkter. I ändringsförslag 19 föreslås att förlängningen bara skall gälla vin och spritdrycker. Det är enligt vår uppfattning en olika behandling som vi inte kan godta. Därför kan vi inte godta ändringsförslag 5, 6, 7, 11, 16, 20 och den andra delen av ändringsförslagen 9 och 15. Första delen av ändringsförslagen 9 och 15 finner vi godtagbara.
Ändringsförslagen 2, 10 och 18 som tydligen har till syfte att omedelbart göra artikel 6 i direktiv 79/112 tillämplig på andra drycker, så som äppelvin eller nya industriprodukter, kan vi inte anta, för i så fall skulle vi bli tvungna att ange en ingrediensförteckning på dessa dryckers etikett i samband med antagandet av ändringsdirektivet, medan ett sådant åläggande ännu inte skulle gälla för vin, öl och spritdrycker.
För övrigt är det beträffande dessa drycker snarare ett problem med vilseledande information till konsumenten, många gånger på grund av en strikt tillämpning av artikel 2 i direktiv 79/112. Detta skulle lätt kunna regleras via medlemsländernas tillsynsmyndigheter. I det fallet är det inte så mycket ett problem med nya bestämmelser.
Vi förordar i vårt förslag att ingrediensförteckningen inleds med " framställd av" , om inte samtliga ingredienser kan tas med i förteckningen. På det viset kunde man bestämma att vatten till exempel inte skall tas med i ingrediensförteckningen på många av dessa drycker, som exempelvis whisky, för det är ju inte det avgörande. Schleicher tog upp ett exempel som verkar svårt att genomföra. Hon menar att en konsument som i viss grad är alkoholiserad kommer att läsa ingrediensförteckningen för att konstatera om han kan fortsätta dricka den drycken eller ej, men i det tillståndet kan han förmodligen inte längre läsa!
Vi vill inte heller använda begreppet " framställning" i bestämmelserna för vin, och därför kan vi inte anta ändringsförslagen 12 och 22. Ändringsförslagen 4 och 13 kan vi inte godta, men vi kommer att ta med standardartikeln enligt vilken Vetenskapliga livsmedelskommittén skall höras, vilket innebär att vi i princip godtar livsmedelskommitténs roll. Ändringsförslagen 23 och 24 avser problemet alkoholism. Det är inte föremål för debatten - lika lite som GMO-problemet - kollegan som tog upp frågan om genetiskt modifierade organismer har redan gått - inte heller frågan om alkoholism. Det har man ju redan tagit ställning till på medicinsk nivå. Schnellhardt är ju för övrigt själv medicinare. Då kan ju de båda yrkeskollegerna diskutera den saken med varandra.
Protester
En veterinär är också en medicinare, och ibland är det svårare att behandla djur än människor. Alkoholismen är åtminstone inget stort problem bland djuren, det får man lov att medge!
Låt mig avsluta med en uppmaning om att vi bör komma överens om en sak: De här produkterna bär på en gammal tradition. Det behöver inte för den skull leda till en kulturell kamp, men det råder säkert ingen tvekan på den punkten. Problemen med alkoholism uppstår ju inte heller i samband med de drycker som konsumenten skaffar och intar, på grund av att deras smakkvalitet är av sådan avgörande betydelse för honom. Där handlar det inte om huruvida drycken innehåller alkohol. Det är väl ingen som köper en flaska Pétrusse eller Amarone för att dricka sig full. Då kan man komma över något billigare! Det borde man ta en viss hänsyn till här. Man kan inte dra alla produkter över en kam. Det vore orättvist mot många människor, för övrigt även mot konsumenten. Så dumma är inte konsumenterna att de endast informerar sig genom att läsa alla våra föreskrifter. Man får inte betrakta konsumenten som en varelse som endast vi har möjlighet att upplysa.
Jag har inget emot att det står litet mer på etiketten, men själv vet jag vilka alkoholhaltiga drycker jag skall dricka. Jag väljer omsorgsfullt bland sortimentet inom de olika kategorierna, oavsett om det står något på etiketten eller ej.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 11.00.
Sammanträdet avslutades kl. 23.25.
| sv |
Val av Europaparlamentets talman
Vi skall nu i enlighet med artikel 14 i arbetsordningen genomföra valet av talman. Jag har mottagit följande nomineringar:
Bonde
Cox
David W. Martin
Onesta
Wurtz
God morgon, kolleger! Detta parlament måste fortsätta att vara flerspråkigt. Elva språk utgör 110 kombinationer. 22 språk utgör 462 kombinationer. 35 språk utgör 1 090 kombinationer. Kan ni föreställa er en översättning från finska, via engelska och franska, till polska? Med direkta översättningar kommer en del att rösta för budgetpost 2, samtidigt som andra fortfarande röstar för budgetpost 1. Med fler än en reläöversättning, kommer vårt system inte att fungera. Om vi inte ser till att genomföra reformer, så kommer de flesta av oss inte längre att kunna använda vårt modersmål. Om två år kanske vi har tio nya medlemsstater. Våra byggnader är inte avsedda för så många.
Snart kommer ännu fler länder - från Ukraina till Balkanområdet - att bli ansökarländer. Vi riskerar att få en förvirring liknande Babels torn. Vår nästa talman måste engagera sig i den interna reformeringen och en framgångsrik utvidgning. Det är faktiskt så att vår nästa talman inte kommer att få mycket tid över till att resa omkring.
Vi behöver en hantverkare, en händig person, snarare än en statsman. Vi är alla skyldiga om vi inte är förberedda för utvidgningen senast 2004. Det sätt på vilket vi röstar i dag är en del av detta ansvar.
Alla röster på mig är en tydlig signal till Cox och Martin: Begränsa era strävanden till utvidgning och inre reformer. I dagsläget förlorar vi mycket tid på dåligt förberedda omröstningar. Om journalister frågar hur vi röstade, vet vi inte alltid det. Om vi visste, skulle vi inte ha tid att tjäna medborgarna. Vi skulle då vara dåliga parlamentsledamöter. Låt utskotten förbereda omröstningarna. Låt kammaren ha hand om de viktiga politiska frågorna. Ge oss åtminstone en vecka att fundera över hur vi skall rösta. I dag får många ledamöter inte möjlighet att tala under debatterna. Om man företräder en liten delegation i en stor grupp, eller ett alternativt synsätt, får man sällan tillåtelse att tala av gruppens inpiskare. Ge alla ledamöter rätt att tala minst tre gånger per år. Reservera en tredjedel av talartiden för faktiska debatter. Låt oss fråga ut kommissionären när han eller hon säger att kommissionen kan godta ändringsförslag 3 och förkastar ändringsförslagen 2, 4, 5, 6, 7, 8 och 9.
I dagsläget sker det allmänna beslutsfattandet mellan kommissionen och rådet. De delar på informationen. Inte ens i förlikningskommittéerna har våra ledamöter tillgång till arbetsdokument, rättsliga anmärkningar eller protokoll. Betyder " allmän" egentligen " ensidig" ? I utskotten diskuterar ledamöterna lagförslag som grundas på föråldrade förslag. Bakom oss sitter unga tjänstemän från de ständiga representationerna. Kommissionen och rådet har all information som vi inte får tillgång till. Jag har varit här i 22 år. Under denna tid som vald ledamot har jag aldrig fått adekvat information från utskottet. För att få information måste jag hitta källor som, t.ex., journalister. Vår nästa talman måste se till att vi får tillgång till all information och, om nödvändigt, dra kommissionen och rådet inför domstol.
I dag antas 70 procent av lagstiftningen av lägre tjänstemän i arbetsgrupperna. 15 procent fastställs av ambassadörerna. Bara 15 procent hamnar på ministernivå, och de läser handlingar som utarbetats av tjänstemän. Demokratin föddes i Europa och begravdes i kommissionen och rådet. Vår nästa talman måste återupprätta demokratin. Han måste ge oss inspiration att diskutera om vårt framtida Europa skall vara den federalistiska visionen av ett demokratiskt EU, eller ett Europa som består av demokratier. Vår nästa talman måste förena alla valda företrädare från nationella parlament och Europaparlamentet, och se till att lagstiftningen inte sker bakom stängda dörrar, utan sker på ett öppet sätt - genom valda ledamöter, inte genom tjänstemän.
Jag erbjuder min erfarenhet och energi i samband med det arbete som nu krävs. Men allt jag vill är att låna era röster i den första omgången: först och främst därför att det kan vara er enda möjlighet att rösta på mig; för det andra, därför att många röster kommer att pröva grupperna bakom Cox och Martin. Denna gång behöver vi en praktiskt lagd och politiskt neutral förtroendeman för att tjäna våra syften. Gör ett bra val. Gå ett steg längre än om ni röstar på Cox och Martin, genom att rösta på Bonde med kontorsnummer 007.
När det kommer till kritan, kommer vi att få en bättre talman tack vare dem som utarbetade " the fair chair platform" och skapade den första riktiga valkampen i vår historia. Nästa ordförandeskap kommer att få ett verkligt mandat. Han förtjänar vårt fullständiga stöd.
Herr talman, mina damer och herrar! Tiden är nu inne att bestämma sig. Vi har fått fler kandidater, vi har fått mer debatt, och vi har fått större öppenhet. Det beror på en förändring av våra arbetsmetoder, det sätt på vilket vi har tagit hand om saker och ting. Det är en bra förändring, och jag hoppas att den är ett budskap om att det finns en hunger i kammaren att engagera sig under de kommande åren, och om balansen i detta mandat i en föränderlig kultur, när det rör våra arbetsmetoder.
Kampanjen avslöjar många perspektiv, inte minst om kandidaternas starka och svaga sidor - och jag har min andel av båda sidorna. Jag har läst i kultiverade tidskrifter att jag är pratsam. Jag bor i Irland - där vi alla är pratsamma - nära Blarney, där det finns en sten och ett slott. När besökare kommer dit och kysser stenen, säger de med irländsk dialekt att de reser därifrån med " the gift of the gab" , vilket betyder pratsam i kultiverade tidskrifter.
Jag kanske är det, men det viktigaste med denna kampanj är att den har gett möjlighet till att lyssna och lära sig. Jag har lyssnat och jag har förstått att det finns en hunger att förändra, att det finns en stark känsla i kammaren att vi måste föra ut vår politik på ett så bra och visionärt sätt som möjligt. Jag har förstått att vi vill ha färre omröstningar och teknikaliteter, och större kapacitet att kunna vara politiker och föra ut vårt budskap. Med andra ord vill vi ha större vitalitet i samband med hur vi sköter saker och ting. Vi måste avsluta många av de reformer som har sysselsatt oss under så pass lång tid. Den komplicerade ledamotsstadgan är svår, och det hårda arbete som leddes av Nicole Fontaine vittnar om detta. Men vi får inte ge upp. Jag vill säga detta till ledamöterna: Jag kommer, på ett aktivt sätt, att försöka genomföra denna reform - men inte utan att hålla ledamöterna i denna kammare informerade. Det kommer att ske genom ett fullständigt, öppet och delat samråd.
(Applåder) Jag har sett hur bra vi är på att lagstifta och tala om lika möjligheter och jämlikhet mellan könen, men hur dåliga vi är i bland - som institution - på att själva genomföra detta. Jag lovar i dag inför denna kammare, om jag skulle få nöjet att leda när omröstningen är klar, att jag på olika sätt kommer att främja jämlikheten mellan könen, men synligast och från första början genom att det blir uppenbart när man ser kabinettets uppbyggnad.
Jag har sedan 1998 haft privilegiet att leda Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, och jag anser att vi - jag och mina kolleger - har etablerat en förmåga att genomföra politiken, vilket är syftet med denna institution. Vi är 626 ledamöter, vi är ett parlament. Herr Bonde, eller andra kolleger som delar er fruktan! Jag försöker inte att bli den sextonde presidenten eller statsministern i den sextonde staten. Jag är stolt över att vara parlamentariker, och vi måste föra ut vår parlamentariska och demokratiska vision om de stora, aktuella frågorna i Europa. Vi måste anpassa Europeiska unionen till en framtid som innefattar hela kontinenten, och vi måste se till att kammarens politik erbjuder ett verkligt ledarskap som fungerar som en motvikt till och övervakare av teknokraternas och byråkraternas excesser.
Jag vill säga till Hans-Gert Poettering och till PPE-DE-gruppen hur mycket jag uppskattar hans och gruppens orubbliga vilja att vara fullständiga och trofasta partner till en överenskommelse som vi gjorde. Men jag vill också säga detta: Jag har haft nöjet att besöka många grupper, många utskott och många kontaktgrupper. Jag vill, om jag kan, leda ett ordförandeskap som är ett " förmedlande" ordförandeskap, redo att bygga på färdigheterna hos de personer som vill bidra. Jag ber er att stödja mig.
Herr talman! Till sist: De mindre grupperna i kammaren har sannolikt inte samma möjligheter som min liberaldemokratiska grupp anser sig ha i dag. Jag känner inte till det slutliga resultatet, men så här mycket vet jag: Jag kan inte förstå hur de som säger att de värderar större öppenhet, en förändring av systemet, de som vill se större rättvisa vid fördelningen, kan få detta att gå ihop med en röst på en kandidat från en stor grupp - inte för att det skulle vara något fel på kandidaten, utan på grund av karaktären hos vårt system. Om man vill förändra systemet, kommer dagens omröstning att vara den första markeringen när det gäller om vi vill se några förändringar. Detta är min vädjan; jag ber er att stödja mig. Jag skulle älska att få privilegiet att leda; men valet vilar nu i era händer.
Herr talman, kolleger! Jag ber inte om ursäkt för att jag inleder med att tacka den avgående talmannen, Nicole Fontaine, för det arbete som hon utfört i egenskap av talman. Hon ledde kampen mot terrorism långt före den 11 september. Hon skall berömmas för att hon tog dessa initiativ vid den tidpunkten.
Vi vet vem som blir segrare i detta val innan ens en enda röst har avgetts. Segraren är Europaparlamentet, eftersom - som Pat Cox helt riktigt sade - vi har haft ett öppet val, där kandidaterna har varit ivriga att få segra, men där allt gått rättvist till. Detta kan bara hjälpa till med att slipa profilen och förbättra bilden av denna institution - någonting som, uppriktigt sagt, är mycket viktigt. 1999 års Europaval, Eurobarometern och andra opinionsmätningar visar alla att denna institution har problem med sin framtoning. I och med konventet, utvidgningen och 2004 års Europaval, står vi inför enorma utmaningar.
Alla parlamentsledamöter har nu möjlighet att, i en sluten omröstning, rösta på den person de anser vara bäst på att lotsa oss genom denna viktiga fas.
Jag har varit ledamot i detta parlament i 17 år. Jag har haft äran att vara dess vice talman under tolv av dessa år. Under denna tid har jag visat min beslutsamhet att arbeta för parlamentet och alla dessa ledamöter. Som föredragande om Maastricht- och Amsterdamfördragen, förhandlade jag med regeringscheferna för att säkra medbeslutande för detta parlament. Som en av parlamentets företrädare i Cosac, arbetade jag för att övertyga nationella parlament om betydelsen av konventmetoden för nästa reformering av fördragen. Som vice talman i parlamentet har jag försökt att modernisera och förbättra våra arbetsmetoder.
Jag är mycket medveten om att allt som jag har åstadkommit i detta parlament har skett genom samarbete med kolleger över hela det politiska spektrumet. Jag har kämpat för det som jag tycker är rätt, och i bland har jag gjort det stick i stäv mot min grupps intressen, och i bland t.o.m. tvärtemot mitt hemlands intressen.
Om jag blir vald till talman, lovar jag att kämpa för parlamentets intressen. Detta omfattar: För det första, en starkare roll i samband med valet till nästa ordförande i Europeiska kommissionen; för det andra, medbeslutande i alla lagstiftningsärenden; för det tredje, ett slut på den konstgjorda åtskillnaden i budgeten mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter; för det fjärde, att se till att vi, i denna kammare, är redo för utvidgning.
Vi känner alla till att Europeiska unionen står inför många känsliga frågor under de kommande månaderna och åren. Min uppgift som talman skall vara att, vid denna avgörande tidpunkt, se till att parlamentets röst inte bara hörs utan följs i samband med dessa frågor. Denna kammare är parlamentets skyltfönster mot världen. Den bör vara platsen där världen utanför kan fastställa de verkligt stridbara frågorna mellan oss och mellan oss, kommissionen och rådet. Men, uppriktigt sagt, på grund av att vi behandlar så många frågor - omkring 35 under varje sammanträdesperiod på fyra dagar - och på grund av våra debatters struktur och den tid som används till omröstning, framstår ibland relevansen av det vi gör i denna kammare inte så glasklart för världen utanför. I egenskap av parlament måste vi lösa fler frågor i utskotten, och reformera både debatternas struktur och omröstningsförfarandet. Vi måste ge våra utskott och föredragande de nödvändiga tekniska och rättsliga resurserna, för att vi på så sätt skall kunna bli en verklig jämlike till rådet i vår egenskap av medlagstiftare.
Jag vill, för att vara kortfattad, att parlamentet skall bli en verklig debattkammare - ett parlament där allmänheten kan höra livliga diskussioner om verkliga politiska val, och ett parlament där alla ledamöter känner att de har möjlighet att delta.
Jag tycker sannerligen att parlamentsledamöterna gör ett utmärkt arbete i samband med våra lagstiftnings-, budget- och kontrollfunktioner. Inget parlament kan emellertid arbeta utan att synas. Det är avgörande att vi återknyter våra band med medborgarna, så att vi verkligen kan leva upp till vårt påstående, dvs. att vi är folkets röst under beslutsfattandet i EU.
30 månader är en kort tid. Det kommer bara att bli möjligt att genomföra reformer om talmannen stöds av alla ledamöter över hela kammaren. Vi behöver en talman som arbetar för hela parlamentet.
Mitt förflutna i denna kammare - vilket jag hoppas att ni håller med om - visar att jag skulle vara en allomfattande talman. Jag har redan åtagit mig att skapa ett kabinett som skulle vara balanserat när det gäller könstillhörighet, nationalitet och politisk färg. Jag vill ha en grupp som innefattar alla färdigheter från höger till vänster, stora grupper eller små grupper, medelstora grupper eller ingen grupp. Om jag skulle bli vald lovar jag att bli en talman för hela parlamentet och alla dess ledamöter.
Om ni väljer mig i dag, kommer jag att se det som toppen på min politiska karriär. All min energi, allt mitt engagemang och all min entusiasm skulle kanaliseras för att se till att detta blir ett parlament som vi kan vara stolta över.
(Livliga applåder)
Kära kolleger! Jag har en känsla av att det har hänt något under den här valkampanjen, mellan oss finns ett klimat präglat av dialog och lyhördhet som sällan förr, och jag tror att det hädanefter blir svårt att spola tillbaka filmen och tänka sig ett på förhand uppgjort val, och att kammaren bara sitter här för att bekräfta det. Bara det tycker jag gör den här valkampanjen värd besväret.
Det mest överraskande är att era fem kandidater har lyft fram samma tre frågor. Kanske inte så överraskande ändå, eftersom vi tvärsöver våra meningsskiljaktigheter konstaterar samma sak: parlamentet måste reformera sitt arbete, parlamentet måste garantera mångfald, liksom respekt och rättvisa för var och en av oss här i kammaren samt större öppenhet gentemot medborgarna.
Därför säger vi ja till reformer! Låt oss göra kammaren till ett öppet fönster genom vilket vårt arbete är väl synligt. Själv har jag en tokig dröm: att skapa ögonblick så fängslande att våra kolleger här i kammaren blir fler än tolkarna i tolkbåsen. Jag tror att det är en realistisk dröm. Men även om reformer är nödvändiga får vi inte köpa dem till priset av vår mångfald. Vi är tillräckligt skickliga politiker för att sinsemellan och i samförstånd kunna skilja på vad som är tekniskt möjligt att uträtta i utskotten och vad som måste behandlas vid politiska debatter i plenum.
Den starkaste parten får aldrig förenkla debatten så att den egna stämman till slut är den enda som hörs. Demokratin kan förvisso vara komplicerad, men jag ser hellre en komplicerad dialog än en enkelspårig monolog. På reformernas område har jag försökt bevisa att man kan bara man vill. Ni kanske minns frågan om assistenternas ställning, som jag fick på mitt bord. Efter tjugotre år av låsta positioner lämnade 99,5 procent av kollegerna på utsatt dag in alla handlingar som visade att assistenterna hade riktiga avtal och ett heltäckande socialt skydd. För reformer gäller alltså att man kan diskutera dem, och man kan agera, och det är vad jag i all blygsamhet har försökt att göra.
Låt oss så tala om mångfald och rättvisa. Jag minns den dag då jag hade äran att leda våra omröstningar om en för min grupp viktig fråga, nämligen genetiskt modifierade organismer. Omröstningarna avbröts med anledning av en högtidlig sammankomst och när de återupptogs fattades några kolleger för att den magiska gränsen på 314 röster skulle vara nådd. Några vänner i Gruppen De gröna sade då till mig: " Gérard, du kunde kanske ha dragit ut på tiden lite så att de våra hann komma tillbaka till sina platser." Men vad skulle en sådan talman vara värd, som drar ut på eller påskyndar omröstningarna beroende på hur det kan påverka resultatet? Det tycks som om jag leder omröstningarna i rätt högt tempo, men det tempot är konstant. Den respekt jag är skyldig er och det förtroende ni har visat mig tror jag betingar det priset.
Lyhördheten måste vara densamma när en ledamot i GUE-gruppen uppmärksammar mig på vissa löntagares utsatta situation och när en liberal ledamot uppmanar mig att ingripa, för att vissa av våra funktionshindrade kolleger behöver extra stöd. Och till och med när Fatuzzo håller sina vackra tal försöker jag låta honom gå i svaromål så att hans retoriska talanger kommer till sin rätt. Jag kommer själv från en liten partigrupp och vet hur viktigt det är att visa respekt för var och en. Även när det gäller mångfald kan man diskutera, och man kan agera, och det är vad jag i all blygsamhet har försökt göra.
Och nu till öppenheten. Som ni minns var våra parlament för inte så länge sedan enbart avsedda för parlamentets arbete, vilket innebar att de för det mesta stod tomma, vilket är löjeväckande när man vet vilket behov av medborgardebatter som finns i våra länder. Jag tog därför initiativ till att ändra reglerna, så att exempelvis den första internationella kongressen om avskaffandet av dödsstraffet kunde hållas här. Andra medborgardebatter håller för övrigt på att förberedas i Bryssel och Strasbourg, med de parlamentariska utskottens medverkan. Återigen är det så med öppenheten att man kan diskutera den, och man kan agera, och det är vad jag i all blygsamhet försökt göra.
Min valkampanj har på sätt och vis inte pågått i två och en halv månad, eftersom jag ju under två och ett halvt år har försökt reformera, och skapa mångfald och större öppenhet i kammaren. När man tror på vad man säger omsätter man det i praktiken, även om man inte vet att man en dag kommer att få äran att kandidera om kollegernas röster. Det vore förstås förmätet av mig att hävda att jag har kunnat åstadkomma detta på egen hand. Som ni vet sker allt här i parlamentet genom samarbete och samråd.
När det gäller frågan om assistenterna gick vi från utgångsläget med låsta positioner mellan grupperna till enhällighet i arbetsgrupperna, enhällighet i kvestorskollegiet och slutligen enhällighet i parlamentets presidium. Jag vill i detta sammanhang hylla den person ibland oss som har möjliggjort alla dessa reformer och många andra. Även om jag inte med min röst bidragit till hennes tillsättning, har hon alltid gett mig den puff framåt som behövts för att övervinna hindren när jag kört fast. Tack, Nicole Fontaine.
Jag ägnar mig helhjärtat åt parlamentet - i likhet med några andra kolleger tror jag att jag har 100 procents närvaro i kammaren - och skälet till det är en ständig strävan efter samförstånd, för att jag till varje pris vill hitta samförståndslösningar, kanske för att jag menar att en seger där motståndaren krossas är en form av nederlag, eftersom den alltid bär på fröet till nästa krig. Reformer, mångfald, öppenhet är bra, men jag vill också avlägga ett löfte. Om vi uppnår detta mål, väntar oss en än större uppgift.
Kära kolleger! Besinna för ett ögonblick att vi påbörjade vårt arbete med att följa ett fördrag och att vi kanske kommer att avsluta det med stöd av en konstitution. Då förstår man vilket historiskt skede vi nu genomlever. Jag är djupt övertygad om att vårt parlament i det rådande osäkra världsläget kan bidra till att minska orättvisor, våld, föroreningar och fattigdom. Vårt parlament är hela den europeiska kontinentens pulserande hjärta och eftersom hundratals miljoner medborgare har givit oss denna uppgift har vi en legitimitet utan like. Parlamentet blir vad vi vågar göra det till.
Avslutningsvis vill jag säga att erfarenheterna från denna kampanj varit mycket berikande för mig personligen, och jag tror att det gäller hela parlamentet. Jag är säker på att vår talman, vem det än blir, kommer att se till att detta klimat präglat av lyhördhet, arbete och demokratisk debatt skall bestå. Jag kan därför bara avsluta med ett enda ord, böjt i alla våra arbetsspråk. Även om min accent är förfärlig hoppas jag att ni förstår, för jag menar det uppriktigt: obrigado, gracias, grazie, tack, xapi, thank you, dank u well, danke, tak, kiitos, Merci!
(Applåder)
Herr talman, kära kolleger! Mina kolleger och vänner från Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har föreslagit mig som talmanskandidat, som en konsekvens av min post som gruppordförande. I två och ett halvt års tid har jag på den posten strävat efter att bidra till att hålla ett visst EU-politiskt synsätt levande. Det är den hållningen min kandidatur representerar.
Dess första kännetecken är utan tvekan en tydlig vänsterinriktning. Som jag ser det har inte unionens styrande dragit lärdom av medborgarnas oroväckande avoghet gentemot de europeiska institutionerna.
Ute bland gräsrötterna växer oron när det gäller sysselsättning, socialt skyddsnät, offentlig service och hållbar utveckling, medan vindarna i rådet och kommissionen blåser i riktning mot avregleringar, kommersialisering, renodlat marknadstänkande. Jag tror att vi måste förhålla oss mycket tydligt till denna motsägelsefulla situation.
På samma sätt är strävan hos arbetsmarknadens parter att ta aktiv del i beslut som rör dem en av de utmärkande tendenserna i vår tid. Men i våra institutioner är samrådet innan politiken läggs fast och - i än högre grad - utvärderingen av politikens effekter när den väl genomförts fortfarande till stor del formellt, om det ens existerar. Vi kan inte stillatigande åse denna diskrepans som har en stor del i den förtroendekris vi nu genomlider.
Slutligen väcker den pågående globaliseringen frågor och engagerar på ett sätt som saknar motstycke. Vi kommer återigen att kunna konstatera detta vid det internationella sociala forumet i Porto Allègre. Men dagens EU har ingen ambition och skaffar sig inte resurser för att uppfylla förväntningarna på alternativa utvecklingsalternativ från hela jordklotet. Vi måste reagera. Vi är ett antal här, även utanför min egen grupp, som anser att EU i denna form kommer att bjuda oss på många besvikelser om inte genomgripande förändringar sker. Framför allt menar vi att utvidgningen, om inget händer, kan förvandlas från historisk chans till farlig fälla. Vi måste göra vår stämma hörd. Varje tillfälle bör tas i akt för detta. Detta gäller i synnerhet den ytterst viktiga politiska etapp som utgörs av denna första omgång i valet av talman.
En annan aspekt av det politiska förhållningssätt som jag strävat efter att inta alltsedan mandatperiodens början och som jag vill illustrera genom min kandidatur, är viljan att inte dela in progressiva krafter efter deras politiska kultur, som ofta är ett arv med ursprung i historien och varje folks egna identitet och därmed också värd respekt. Inom min grupp samarbetar således övertygade federalister och ledamöter som ivrigt värnar om sitt lands suveränitet sida vid sida. Båda företräder en bit av det verkliga Europa. Tillsammans och i ömsesidig respekt måste vi planlägga och bygga morgondagens union. Det handlar om ett svårt, men nödvändigt lärostycke som enligt min erfarenhet också är fruktbart. Detta är ytterligare något min kandidatur representerar.
Jag skall till sist ta upp en tredje aspekt, last but not least, och det är känslan för etik i politiken. Jag uppskattar uppriktighet, öppenhet, lojala förbindelser även mellan motståndare, och i än högre grad mellan samarbetsparter. Därför tvekar jag inte att säga att jag uppskattar min motståndare Cox som människa, och även att jag gläder mig åt mina hövliga förbindelser med ett antal ledamöter i högerlägret, inbegripet deras främste företrädare Poettering. Allt i livet är lyckligtvis inte politik. I dag är det dock min plikt att lika tydligt uttala att den gemensamma kandidaten för alla dessa politiska familjer under kommande omröstningsomgångar i inga händelser kan räkna med min röst eller mitt stöd, varken direkt eller indirekt. Så är det och det står jag för.
Jag vill i sammanhanget säga att jag är förvånad och besviken över den ytterligt nedslående attityden hos dem, jag talar om vänner, som inte tvekar att gå till val på progressiva frågor i första omgången för att sedan i andra omgången lägga sina röster på högerns gemensamma kandidat, med viss möda döpt för detta tillfälle, en kandidat från en liten grupp. Var och en får svara för sina egna principer och metoder, men inte är de då mina.
Herr talman! Nu ligger korten på bordet, återstår bara att ta vårt ansvar.
Jag vill påminna om att, i enlighet med artikel 14 i arbetsordningen, måste en kandidat för att kunna bli vald få absolut majoritet av de avlagda rösterna i de tre första omröstningarna. Blanka och ogiltiga röster räknas inte vid rösträkningen.
Jag vill också på nytt nämna de ledamöter som i går utsågs till rösträknare: Patsy Sörensen, Dieter-Lebrecht Kock, Giuseppe Nistico, Reinhard Rack, Ilkka Suominen och Alima Boumediene-Thiery. Jag vill be rösträknarna komma fram till presidiet.
Instruktionerna om valet till talman har delats ut. Vi skall nu genomföra valet av talman, i enlighet med arbetsordningen. Röstsedlar och kuvert har delats ut. Man kan bara rösta på en enda kandidat. Om någon vill ändra sin röst är det bara att be om en ny röstsedel och ersätta den med den felaktiga, som kommer att förstöras. De röstsedlar där ändringar eller anteckningar har gjorts, eller där mer än en kandidat har angivits, betraktas som ogiltiga. Röstsedeln skall vikas två gånger och stoppas i kuvertet. Gå därefter direkt till den valurna som har begynnelsebokstaven i ert efternamn.
Jag kommer inte att ropa upp ledamöterna, jag förklarar bara valet för öppnat och avslutat. Namnen på de ledamöter som röstar i sluten omröstning registreras i protokollet. Jag ber er alltså att skriva under den lista ni finner vid valurnan innan ni lägger ner er röstsedel. Jag påminner om att kuvertet med er röstsedel skall läggas i den urna som har begynnelsebokstaven i ert efternamn. Rösträknarna röstar i slutet av omröstningen.
Jag förklarar omröstningen öppnad.
(Ledamöterna reste sig för att rösta.) Jag förklarar omröstningen avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.03 och återupptogs kl. 11.55.)
Mina damer och herrar! Jag kommer nu att läsa upp omröstningsresultatet. Avlagda röster: 590. Blanka eller ogiltiga röster: 7. Giltiga röster: 583. Absolut majoritet: 292.
Här är resultaten för var och en av kandidaterna:
Bonde: 66 röster
Cox: 254 röster
David Martin: 184 röster
Onesta: 37 röster
Wurtz: 42 röster.
Då ingen kandidat har fått absolut majoritet av rösterna kommer vi att genomföra en andra omgång. Om det inte finns några anmärkningar kvarstår kandidaterna från första omgången.
Herr talman! Med min grupps samtycke och enligt det förfarande som jag redovisade före första omgången, drar jag tillbaka min kandidatur och uppmanar alla som har röstat på mig, och som jag vill tacka, att nu lägga sina röster på David Martin.
(Applåder)
Kära kolleger! Enligt vad vi överenskommit i min grupp drar jag tillbaka min kandidatur. Min grupp har fört långa diskussioner om kandidaternas olika egenskaper. Jag tror att vi oavsett utgången kommer att få en bra talman.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja tacka för de 66 rösterna. De som har röstat på mig kan träffas i rum R31 kl. 12.00 och avgöra när jag skall dra mig tillbaka.
Tidsfrist för nomineringar till andra omgången: kl. 12.15. Nomineringarna skall läggas fram för ålderspresidenten genom biträdande generalsekreterare.
Herr talman! I enlighet med den gentlemannaöverenskommelse som beslutades på talmanskonferensen skulle jag vilja be om en extra kvart, dvs. att vi skall börja kvart i ett.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.05 och återupptogs kl. 12.45.)
Vi har nu bara tre kandidater kvar: Bonde, Cox och David Martin. Vi kommer således att genomföra en andra valomgång. Röstsedlar och kuvert kommer att delas ut.
Jag förklarar omröstningen öppnad.
(Ledamöterna reste sig för att rösta.) Jag förklarar omröstningen avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.)
Jag kommer nu att läsa upp omröstningsresultatet. Avlagda röster: 592. Blanka eller ogiltiga röster: 13. Giltiga röster: 579. Absolut majoritet: 290. Resultaten för var och en av de tre kandidaterna är följande:
Bonde: 76 röster
Cox: 277 röster
David Martin: 226 röster
Då ingen kandidat har fått absolut majoritet kommer vi att genomföra en tredje omgång. Det är nödvändigt att nu få veta om kandidaterna vidhåller sina kandidaturer. Cox vidhåller sin kandidatur. David Martin också. Herr Bonde, vidhåller ni er kandidatur?
Herr talman! Jag skulle vilja be om att mötet skjuts upp så att vi kan fortsätta diskussionen bland dem som har röstat på mig ...
Det är uppenbart att vi inte ber om något politiskt ställningstagande. De som har röstat på mig är oberoende ledamöter från små och stora grupper som känner att de inte fått alla sina önskemål uppfyllda. Det är en brokig koalition och det ligger absolut ingenting politiskt bakom, men dessa personer har behov av att tala med de två kandidater som kommer att finnas med under den sista omgången, David Martin och Pat Cox. Vi har haft med dem uppe i rum R3, 1, och skulle vilja fortsätta lite till. I annat fall blir jag tvungen att upprätthålla kandidaturen, och detta är inte min önskan.
Herr Bonde, jag måste rådfråga hela kammaren om den går med på att avbryta sammanträdet eller ej.
(Parlamentet röstade för att avbryta sammanträdet.) (Sammanträdet avbröts kl. 15.10 och återupptogs kl. 15.40.)
Jag har mottagit följande nomineringar:
Bonde
Cox
David Martin
Vi kommer därmed att genomföra en tredje valomgång. Röstsedlar och kuvert håller på att delas ut.
Jag förklarar omröstningen öppnad.
(Ledamöterna reste sig för att rösta.) Jag förklarar omröstningen avslutad. Jag ber rösträknarna att gå till rösträkningsrummet.
(Sammanträdet avbröts kl. 16.05 och återupptogs kl. 16.39.)
Jag läser nu upp omröstningsresultatet. Avlagda röster: 586. Blanka eller ogiltiga röster: 18. Giltiga röster: 568. Absolut majoritet: 285. Resultatet är följande:
Bonde: 33 röster
Cox: 298 röster
David Martin: 237 röster.
Patrick Cox har som ni alla förstår fått en absolut majoritet av rösterna. Jag gratulerar er innerligt, herr Patrick Cox, till er utnämning och vill uttrycka mina lyckönskningar till utövandet av ert mandat, ett utövande jag hoppas blir mycket bra och glädjande för Europaparlamentet. Jag ber er ta över ordförandeskapet.
(Livliga applåder)
Det känns väldigt annorlunda att sitta här.
Kolleger! Det har varit en bra dag i dag för den parlamentariska demokratin i Europaparlamentet. Jag vill tacka vår kollega, Soares, doyen d'age, för det sätt på vilket han hittills har genomfört vårt sammanträde i dag.
(Applåder) Kammaren har i dag delat upp omröstningen i detta val på tre tillfällen. Det är politik och demokrati. Kammaren har beslutat, och det ger legitimitet. Jag måste säga att efter denna demokratiska tävlings kraft under de senaste månaderna och under de senaste timmarna i dag, känner jag en djupare känsla av mandatets legitimitet för detta ordförandeskap. Jag tackar er för det.
Jag tackar herr David Martin för det sätt på vilket han genomfört sin kampanj, för de frågor som han har formulerat och fört fram och som ligger i allas intresse, och som vi måste se till att behandla.
Jag tackar herr Bonde för det som han har tillfört denna kampanj, särskilt ett uttryck för den oro som många i kammaren känner, eftersom de anser sig vara mer marginaliserade än de borde vara.
Jag tackar herr Onesta för att han tillfört dagordningen om reformer sin sedvanliga elegans, och jag stöder själv denna dagordning.
Jag tackar herr Wurtz för hans vänliga kommentarer tidigare i dag. Jag vet att politiken splittrar oss, därför att vi har våra övertygelser. Vi behöver inte tacka någon person eller grupp av personer för denna övertygelse. Övertygelse, passion och förnuft är en del av det vi ger vår politik, men även en uppskattning att vi har möjlighet att ha med varandra att göra. Han har också med detta att göra.
Jag tackar mina kolleger i ELDR-gruppen. Jag är mycket stolt över att detta är den första gången på över två årtionden som en företrädare för denna grupp spelar en viktig roll för det demokratiska livet i denna kammare. Sedan kol- och stålgemenskapens första församling för 50 år sedan, har vi gjort detta. Det är en ära att vara talman i kammaren i dag. Jag säger till mina liberala kolleger, att detta är ett mycket bitterljuvt ögonblick: ljuvt, som ni kan föreställa er, av alla dessa skäl, och bitterljuvt, eftersom jag alltid har utfört mitt politiska arbete, vecka in, vecka ut, dag in, dag ut, i skötet på denna grupp. Jag tackar er för allt det förtroende som ni har visat mig under årens lopp. Jag står i tacksamhets- och hedersskuld till er, och jag hoppas att jag kan återgälda detta.
(Applåder)
Jag tackar herr Poettering och PPE-DE-gruppen för deras nominering - förutom ELDR-gruppens nominering - och deras frikostiga stöd när det gäller att åstadkomma det som man utlovat. Det är alltid viktigt att ha en pålitlig partner i den politiska världen. Det är en grund på vilken vi kan bygga i denna kammare. Jag tackar alla som röstade på mig. För att visa att jag tar hänsyn till alla dem som röstade på andra kandidater, nu när saken är avklarad, hoppas jag att vi kan utveckla ett verkligt deltagande ordförandeskap, som har för avsikt att bygga - i detta parlament och i unionen - en union och ett parlament som är bra för Europas framtid.
Jag vill personligen och på alla mina kollegers vägnar mycket uppriktigt hylla Nicole Fontaine,
(Applåder)... för hennes mod, hennes energi och oförtröttliga arbete med att dag efter dag försvara parlamentets intressen. Fru talman! Ert ordförandeskap för denna institution har varit enastående och lämnat djupa avtryck.
Nicole, i egenskap av vän vill jag tacka dig av hela hjärtat.
(EN) Jag sade tidigare i dag när vi alla, i egenskap av kandidater, uppmanades att hålla ett tal på fem minuter, att jag ansåg att vi behövde utföra mer politiskt arbete i kammaren. Vi tog detta mycket allvarligt, med detta menar jag mer politiskt arbete, ja, men jag trodde inte att vi skulle få tre valomgångar. Ni är så villiga att utföra politiskt arbete just nu, att vi får se hur vi skall ta vara på detta inför framtiden. Detta påminde mig på ett visst sätt, med tanke på mitt irländsk-europeiska ursprung, på treklövern, som har tre blad och som representerar så mycket för oss. Denna gång behövdes tre tillfällen innan vi fick ett slutresultat.
Jag vill berätta en historia, som inte är klassiskt parlamentarisk, men som ändå har en anknytning och en mening för mig under en dag som denna. Det är en historia som skrivits av en av den europeiska integrationens hyllade arkitekter, dvs. Robert Schuman. Han skrev en gång, utan någon politisk anknytning, att ett visst helgon av irländsk härkomst - Sankt Columbanus - " är skyddshelgon för dem som försöker att skapa ett förenat Europa" . Jag menar inte att det är parlamentets sak att behandla dessa fromma frågor, eller att göra intrång på detta område. Men jag kommer ihåg historien därför att på 600-talet och tidigt 700-tal, grundlade denne abbot, poet, lärde och förkunnare, som inte var den ende irländare som gjorde det - tillsammans med andra - det västeuropeiska klosterväsendet i ett Europa som befann sig i tidig medeltid. Hans kvarlevor, som fortfarande högtidlighålls, finns i dag i Bobbio i Italien.
För 1 300 år sedan skrev denne tidige irländske europé att han kom från " världens utkant" . Jag kommer från Europas västra kust, från vår europeiska världs utkant, och jag känner en djup stolthet över mitt ursprung. Även om jag i dag godtar och inser att jag inte valdes på grund av att jag är irländare, tackar jag er ändå för att jag också kan prisa detta faktum och denna nationalitet. Ni har från djupet av den europeiska demokratins hjärta hittat förmågan att ta någon från en av de minsta grupperna och minsta staterna och säga att det, i den rådande europeiska demokratin, finns utrymme att innefatta alla, även dem från den geografiska utkanten eller andra utkanter. Ni har gett ett kraftfullt budskap till en europeisk union som är i färd med att utvidgas. Jag tackar och hyllar er för att ni har gjort det.
(Applåder)
Jag skall nu säga något helt kort på iriska. Varför gör jag det? Iriska är mitt modersmål. Det är ett gammalt språk från ett gammalt europeisk land. Det är ett officiellt språk, men inte ett arbetsspråk, i Europeiska unionen. Jag gör det för att understryka min övertygelse att kulturell pluralism och kulturell mångfald är oeftergivliga villkor i det Europa som jag arbetar för och som vi försöker att skapa.
(Applåder)
Táimid ar imeall na heachtra is tábhachtaí i nua-stair na hEorpa, forleathnú an Aontais Eorpaigh. Is é an tosaíocht pholaitiúil is práinní ar fád ná go gcuirfí bailchríoch rathúil ar na caibidlí faoin bhforleathnú. As athaontú na hEorpa a leanfaidh sé go dtabharfar Eoraip scoilte le chéile d'fhonn comhluachanna agus rath eacnamaíoch a bheith ag a muintir i bpáirt le chéile.
(Vi står inför den viktigaste händelsen i den moderna europeiska historien - utvidgningen av Europeiska unionen. Att få ett framgångsrikt avslut på utvidgningsförhandlingarna, är den politiska prioritet som överskuggar alla andra. I och med återförenandet av Europa, för vi samman ett splittrat Europa som därmed kan få gemensamma värderingar och ekonomiskt välstånd.)
(EN) Vi är i färd med att skapa någonting genom gemensamma värderingar och framtida ekonomiskt och socialt välstånd, och det arbete vi utför har historiska dimensioner.
Konventet som inleds i mars och som vi nu måste ta itu med, är en annan möjlighet att göra så att institutionerna och fördragen passar in i vår gemensamma europeiska framtid och klarar av de utmaningar vi står inför. Barcelonaprocessen, vilken vi skall diskutera i morgon och under de kommande veckorna och månaderna, kommer att vara ett budskap som vi måste anknyta till, och vi måste också reformera, ta itu med arbetslösheten och den sociala och ekonomiska förmågan i det Europa som vi tror på. Den allmänna linje som jag skulle vilja ge detta ordförandeskap handlar om politiskt engagemang - genom politiskt ledarskap, genom betoning av vårt offentliga syfte, genom påpekande av det mervärde som vi tillför i ett kontinentalt perspektiv - att vi skapar den demokratiska delen av Europas framtid, och att vi övervakar och är motvikt och ansvarighetskälla till den europeiska teknokratin. Genom vårt offentliga syfte är vi därför ett nödvändigt verktyg om vi skall få en bättre europeisk framtid.
Jag har förstått att det är kutym att en talman efter ett val meddelar sin vilja att tala till kammaren på förmiddagen efter valet, när han eller hon - med tanke på påfrestningarna under valet - är i bättre form att uttrycka sina allmänna ståndpunkter. Jag har valt denna stund för att säga några ord. Jag vill meddela min vilja att tala om vårt strategiska syfte en annan dag, men jag föreslår att detta inte sker i morgon, eftersom vi i morgon kommer att få höra det spanska ordförandeskapet redovisa sitt allmänna syfte. Om vi vill bli ett kommunicerande parlament, måste vi få tillgång till vårt eget utrymme och vår egen tid, och vi måste föra ut vårt budskap och formulera vår version, berätta vår version och övertyga folk om att den är bra. Jag vill - tillsammans med er alla, om ni gör det tillsammans med mig - be er att fundera på detta.
Jag har suttit i denna kammare sedan vi kom hit för två år sedan, och före det, från 1989, i parlamentet på andra sidan kanalen. Strax bakom talmannen ser ni Europeiska unionens symbol med de tolv stjärnorna. Vi är politiker, så vi måste naturligtvis vara pragmatiska och hålla oss på jorden; men det finns ingenting som säger att vi inte kan titta på dessa stjärnor och drömma om vilken framtid vi vill skapa. Jag uppmanar er att under de kommande två och ett halvt åren - genom en engagerad talman som är villig att lyssna på dem som vill bidra, och dem som är redo att utveckla parlamentet - tillsammans med mig engagera er i era fantasier om Europa, i bland för att höja blicken från vardagens arbete och titta upp mot stjärnorna, för att se om det finns någon slags europeisk fantasi och dröm. Därför att när vi fantiserar i dag, skapar vi morgondagens förmåga.
Mina vänner! Tack för detta extraordinära privilegium. Jag känner mig uppspelt och ödmjuk på samma gång. I den mån jag kan ge några impulser för att motivera eller mobilisera majoriteter i denna kammare, kommer jag att ägna all min kraft åt detta. Jag vill samarbeta med er i utskotten; jag vill samarbeta med er under talmanskonferensen och i presidiet, för att vi tillsammans skall nå vår fullständiga potential.
Tack för att ni i dag har gett mig äran att göra detta.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Denna dag, den 15 januari 2002, är en betydelsefull dag i Europaparlamentets historia. Vi har valt en ny talman och jag skulle å Europeiska folkpartiets och Europademokraternas vägnar vilja gratulera er å det hjärtligaste!
(Applåder)
Jag ber de andra grupperna - jag kommer strax att säga något till kandidaterna också - om förståelse, när jag säger detta: Det har funnits många som har tvivlat på att det är möjligt att välja en ledamot från ett mindre land, ordföranden för en mindre grupp, till talman för Europaparlamentet. Jag skulle vilja säga till er, herr talman, men också till oss alla: Jag är mycket tacksam över att vi fick chansen - också vår grupp - att tydliggöra kulturen i Europa, att även en liten grupp, ett litet land, har en chans att få ta hand om en av de viktigaste uppgifterna i Europeiska unionen.
(Applåder)
Detta Europa hade varit ett fattigt Europa om det bara gällde att ge de ansvarsfyllda ställningarna till personligheter från de så kallade större länderna. När var och en har en chans och när personligheter från Irland som ni kan bli Europaparlamentets talman, eller när vår högt uppskattade kollega Jacques Santer från Luxemburg kan bli Europeiska kommissionens ordförande, då är detta Europa ett Europa som respekterar alla människors, alla européers värdighet.
Detta är, tror jag, budskapet i dag: Vi ger på nytt uttryck åt det faktum att det inte är ett fåtal som behärskar detta Europa, utan att var och en har sin röst, sin betydelse och sitt ansvar. Jag önskar er, herr talman, lycka till med ert arbete - och ni utför nu detta arbete för hela Europaparlamentets räkning - och mycken framgång med den gemensamma framtiden för vår gamla europeiska kontinent som om och om igen förnyar sig.
Jag skulle vilja säga ett ord av erkännande till era medtävlare: Gérard Onesta, Francis Wurtz, Jens-Peter Bonde och alldeles särskilt också till David Martin. David Martin, jag kommer mycket väl ihåg, att vi för några år sedan tillsammans hade en diskussion i Edinburgh, huvudstaden i ytterligare en liten nation i Europa, i Skottland.
För många år sedan, då jag inte hade något särskilt ansvar här i parlamentet, blev jag speciellt medveten om att det är mycket berikande, men också högst nödvändigt, att grupperna i Europaparlamentet, även om de har olika politiska inriktningar, i en fråga är överens och förbinder sig att arbeta för vår kontinents fredliga, frihetliga och demokratiska framtid. Därför skulle jag i dag även vilja rikta ett hjärtligt tack och ett ord av erkännande till alla medtävlare, i synnerhet David Martin!
(Applåder)
Får jag säga ett sista ord! Herr talman, denna kontinent var delad. När många valdes till detta parlament 1979 - i min grupp, i andra grupper - då hade ingen vågat drömma om att vi om några år här i Europaparlamentet kommer att kunna välkomna kolleger från Europas mitt.
Herr talman, jag skulle vilja lägga fram ett förslag om att till dagen för undertecknandet av avtalen om anslutning med de första kandidatländerna inbjuda observatörer hit till Europaparlamentet för att de också skall förbereda dessa länder för demokratiska val år 2004.
För min grupps räkning önskar jag er, herr talman, all tänkbar välgång! Jag tror inte någon tar illa upp, om jag säger detta i dag å den grupps vägnar, vars ordförande jag har äran att vara, och jag är också lite stolt över att vi har hållit ord. Även förtroende är viktigt i politiken. I vår grupp kommer ni - och jag säger det också till de andra grupperna - alltid att ha en bundsförvant, när det handlar om en fredlig och demokratisk framtid i ett starkt och enande Europa!
Jag önskar er mycken framgång och Guds välsignelse i ert arbete!
(Applåder)
Herr talman! I Europeiska socialdemokratiska gruppens namn vill jag framför allt uttrycka våra hjärtligaste gratulationer till att ni blivit vald. Förutom att gratulera vill jag önska er lycka till eftersom ni blivit vald till talman efter en jämn valkamp med oss. Vi har inte röstat på er, men ni är vår talman, och vi hoppas att ni skall utföra ert uppdrag med den gentlemannamässiga stil, opartiskhet och elegans som är karakteristiska för er.
Vi tror också att vi aktivt medverkat till att ge alla européer ett exempel på demokrati. Demokrati innebär politisk kamp, med respekt och en gemensam värdegrund och vi står inför ett alldeles avgörande ögonblick. Varför? Jo, eftersom vi har bekräftat våra gemensamma värderingar. Jag hoppas att talmannen kommer att försvara Europaparlamentets ståndpunkter i det konvent som vi nu inleder om det framtida Europa och framför allt bekräftandet av vår stadga om grundläggande rättigheter, som bekräftelse på gemensam värdegrund. Det är också så att vi står värd för konventet, eftersom det skall försiggå hos oss. Lyckligtvis kan parlamentet nu vara det öppna hus, som ni på allvar försvarar, för alla européer. Och ni inte bara försvarar Europaparlamentets synpunkter utan bidrar också till att våra kolleger i de nationella parlamenten skall kunna delta aktivt i denna process som inleds nästan samtidigt som ert ordförandeskap.
Jag tänker också på de européer som vill ansluta sig till vårt gemensamma äventyr. Jag anser att det är viktigt att vi redan nu behandlar dem som om de hörde till oss från och med mars i år utan att vänta på ratificeringarna. De kommer att delta i konventet. Vi måste utveckla förbindelser till dem. Vi talar redan om en utvidgad union. Men nu är det inte tillfälle att gå in på för många detaljer. Jag känner tillit och hopp till ert inledande anförande, då vi kommer att kunna se vilket innehåll ni vill ge ert ordförandeskap i denna process.
Herr talman! Tillåt mig också tacka alla de som aktivt och lojalt deltagit i denna valprocess. För det första min kollega i gruppen, David Martin, som jag haft tillfälle att dela ansvar med under flera år i parlamentets presidium och i ordförandeskapet, Francis Wurtz, som jag anser varit en öppen och ärlig kandidat, Gérard Onesta och Jens-Peter Bonde, som klarat av att polarisera absolut hela valprocessen och därefter, med elegans, gett er en blomsterbukett. Jag hade inte förberett det, herr talman!
Hur som helst upprepar jag vår grupps lyckönskningar, vår inställning att lojalt samarbeta med er, med hopp att ni skall vara alla européers talman för ett mer progressivt Europa, med större social rättvisa, med en hållbar utveckling och framför allt ett Europa där vi klarar av att lägga de grundläggande byggstenarna till en författning för alla européer.
(Applåder)
Även om det inte finns någon blombukett, så är själva orden att jämföra med en bukett.
Även om vi nu avviker från den vanliga arbetsgången, och på grund av dagens händelser, vill jag be min vän och kollega, David Martin, att uttala sig.
Herr talman! Innan jag gratulerar er, vill jag först säga att hela kammaren hedrades av att en så pass framstående europé och orubblig demokrat som Soares ledde valet av talman. Det var härligt att få se honom här.
(Applåder)
Jag vill uttrycka mina varmaste gratulationer. Segern var välförtjänt. Ni var tvungen att arbeta hårt under valkampanjen för att vinna denna seger. Vilket ni också gjorde. Ni kämpade tappert för era ståndpunkter, och ni visade, under hela kampanjen, alla de egenskaper ni kommer att behöva för att bli en skicklig talman i denna kammare. Jag ser fram emot att få samarbeta med er.
Med tanke på vad ni har sagt, och hela er meritlista i denna kammare, vet jag att ni kommer att arbeta för att försvara alla ledamöters rättigheter och intressen; att ni kommer att vara rättvis över hela det politiska spektrumet; att ni på ett vältaligt sätt kommer att försvara parlamentets intressen gentemot andra intressen, och - när det behövs - ta i med hårdhandskarna när det rör de andra institutionerna. Jag ger er mitt osvikliga stöd och min lojalitet under era två och ett halvt år. Jag ser fram emot att få samarbeta med er.
Jag vill tacka min egen politiska grupp, för det första därför att den låtit mig ställa upp, och för det andra därför att den gett mig så mycket stöd under de senaste tre eller fyra månaderna. Jag vill naturligtvis - vilket kanske är ännu viktigare - tacka dem som inte röstade på mig. Jag tror att jag har talat med mellan 300 och 400 ledamöter. Jag har talat med alla grupper i denna kammare. Jag har talat med utskott och kontaktgrupper. Överallt har jag fått ett vänligt och artigt mottagande. Till och med när folk inte har hållit med mig, har de varit beredda att samtala med mig. Detta är ett tecken på en fungerande demokrati. Jag tackar hela kammaren för att den har uppfört sig på detta sätt.
(Applåder)
I denna anda vill jag återigen tacka herr Poettering för det han sade, vilket faller inom denna kategori. Herr talman! Detta är inte rätt tidpunkt för långa tal, men ni förtjänar er seger. Jag önskar er lycka till. Någon gång under kampanjen sade ni att vad som än hände, skulle vi - någon vecka eller två efter valet - ta en förbannat välbehövlig drink tillsammans. Jag ser fram emot det!
(Skratt och ihållande applåder)
Med hänsyn till detta citat, som nu har förts till protokollet, och som jag inte kan förneka, kommer jag ihåg, när vi debatterade i Bryssel den 28 november 2001, att jag vid något tillfälle avslutade mina kommentarer genom att säga, à propos det förslag som David Martin just fått med i protokollet, att halva jag - som är irländsk - ville ha en drink, men den andra halvan - som är skotsk - inte ville betala för den.
Vi har alltså ännu inte bestämt insatsreglerna.
(Skratt)
Jag skall fråga Bonde, Onesta och Wurtz om de vill vara med.
Herr talman! Som alla kolleger kan jag naturligtvis bara gratulera er till segern, som uppenbarligen är välförtjänt, eftersom den har vunnits under eftertanke och diskussioner som varat i flera veckors tid. Jag tror att de största segrarna tar form långsamt. Er seger är självklart mycket stor, med tanke på den takt med vilken den har tagit form.
Ni har aviserat ett ordförandeskap som skall vara neutralt men inte neutraliserat. Efter ert inledande anförande har jag intrycket att ni kommer att hålla ord, för neutral är just vad jag tror att ni kommer att vara. Er karriär talar för er och jag tror att ni kommer att lyssna till alla. Men ert ordförandeskap kommer inte att vara neutraliserat, eftersom ni är en övertygad europé. Ni nämnde genast den flagga vi ser framför oss och bakom er, herr talman, och det är riktigt att den flaggan förenar oss tvärsöver våra olikheter. Men ni förnekade inte dessa olikheter, när ni talade ett språk som inte är ett arbetsspråk, men ett officiellt språk. Det finns så många språk på denna kontinent, som skulle kunna bli officiella språk den dag unionen står närmare sina medborgare. Jag tycker att det var en fin symbolik ni använde er av där.
Avslutningsvis hoppas jag att ert ordförandeskap kommer att likna ert inledningsanförande, och vara viljestarkt och leende.
(Applåder)
Jag skall försöka.
Herr talman! Å min grupps vägnar och för min personliga del gratulerar jag er uppriktigt till att ha blivit vald. Alla vet att vi inte stödde er kandidatur, men att vi respekterar er som person. Och vi är demokrater. Ni är nu vår talman och företräder samtliga ledamöter. Ni ärver en uppgift som Nicole Fontaine framgångsrikt utfört under mandatperiodens första hälft. Under hela sin ämbetsperiod har hon respekterat mångfalden och lojalt samarbetat med alla. Det är vår förhoppning att detta samarbete skall fortsätta med er. Och med min kännedom om er har jag ingen anledning att betvivla det. Därför och i den andan önskar jag er lycka till, herr talman.
(Applåder)
Herr talman! I alla slutna omröstningar i ett parlament finns alltid ett riskmoment och ett inslag av spänning. Efter en kapplöpning som vi alla följde på helspänn kom ni först, sprängde mållinjen och är nu vald. Självfallet gratulerar vi er. Och vi ser i er en talman som motsvarar våra önskemål. Jag har i talmanskonferensen haft tillfälle att lära känna er känsla för diplomati och era välavvägda yttranden, som jag inte tror utesluter en viss fasthet.
Herr talman! Under hela denna dag kände jag er oro, delade er ängslan inför den osäkra valutgången, och upplevde till sist tillsammans med er resultatet som en sorts befrielse.
Genast ni hade blivit vald sade ni att ni var hela kammarens talman, att ni var alla ledamöters talman, såväl de som röstat för er som de som inte gjort det. Hädanefter är ni allas talman. Om ni frågade ledamöterna en och en skulle ni förstås konstatera att de som röstade för er är många fler än det antal röster som tillgodoräknas er. Men så är nu en gång sakernas tillstånd.
Herr talman! Med tanke på era irländska karaktärsegenskaper får era utfästelser inte vända sig till en isolerad ledamot i kammaren. När ni beslutar att fira ert ordförandeskap med att bjuda på ett glas förstår jag därför oron hos det irländska delen av församlingen, som får betala kalaset. För tillåt mig att påpeka att ni, om ni vill vara hederlig och hålla era löften, inte skall bjuda en person på ett glas, utan alla här närvarande på 626 glas. Så ligger det till, herr talman!
Jag vill avsluta i ett lite allvarligare tonläge med att säga att den grupp som jag leder, Unionen för nationernas Europa, med intresse noterat era första uttalanden om behovet av att värna om våra kulturers mångfald, för det som skall utgöra Europas styrka är de olika folkens sammanlagda kvaliteter och inte den tendens till att upphäva dessa olikheter som ibland kan skönjas här. Detta är också något vi konstaterar. Vi litar på er för att åstadkomma detta. Ni kan lita på oss när det gäller att stödja er, men även om så krävs bevaka de beslut som fattas.
Tack, herr Pasqua, jag skall inte längre undanhålla er att samtliga ledamöter i morgon klockan 13.00 kommer att inbjudas att dricka en skål tillsammans med mig utanför kammaren, även ni gruppordförande Pasqua.
Herr talman, Pat Cox! Ni har blivit vald av en majoritet. Längst ner i valurnan ligger andra röster och jag skulle vilja erinra er om något. När man tillhör en minoritetsgrupp - ni tillhörde under lång tid en minoritetsgrupp - vet jag att man blir van vid att utdela råd till höger och vänster. Jag skall alltså förbli er vana trogen och utdela råd till talmannen för detta parlament, som har en ställning av en helt annan dignitet än ordföranden för en helt liten grupp eller en medordförande. Jag vill därför erinra om en gammal rabbins visdomsord. Denne rabbin hade för vana att i svåra situationer, då man sade till honom " du kan välja mellan två alternativ" , svara med att säga " i så fall väljer jag det tredje" .
Herr talman! Jag tror att ni i dag måste glömma vilka som har röstat på er och vilka som inte har röstat för er. Ni företräder gemenskapsintressets institution. Ni företräder en europeisk idé och det är denna idé som angrips av en politiker som tillhör en av de grupperingar som har röstat på er - som av en slump och helt apropå, Haider, som av en slump och helt apropå, Berlusconi. Jag förväntar mig av er att era ställningstaganden inte dikteras av dem som röstat på er och deras intressen, utan av unionens intressen, och att ni låter bli att snegla på vilka som har röstat på er och skälen till att de röstade på er.
Detta var vad vi förväntade oss av fru Fontaine och vad hon nästan genomgående gjorde. Jag vet också att ingen hela tiden kommer att göra exakt vad institutionen kräver. Men herr Cox, ni har en moralisk uppgift och den moraliska uppgiften är att befria er från det förkrossande trycket från dem som har stöttat er och nominerat er. Det blir inte lätt och behöver ni oberoende och allierade som försvarar mångfald står Gruppen De gröna till ert förfogande, både de som röstade för och de som inte röstade för er. Låt inte någon tvinga in er i fållan. Att försvara mångfaldens frihet - det är er uppgift som talman.
Herr talman! Ni gjorde det! Det var underbart. Ni hade en dröm och ni lyckades. Lyckligtvis har ni fler drömmar, fler visioner. Jag är säker på att ni kommer att lyckas igen.
Vi gratulerar er, på den liberala gruppens vägnar. Vi är så stolta över er. Vi kommer att sakna er. Vi kommer att sakna ert engagemang, era visioner och ert sinne för humor. Men lyckligtvis kommer ni att stanna hos oss. Vi kommer att göra vårt yttersta för att samarbeta med er och se till att era drömmar, våra drömmar, blir sanna. Jag saknar er förfärligt mycket!
(Applåder)
Herr talman! För 29 år sedan besökte jag Mário Soares i hans exilbostad i Paris. Vid den tidpunkten visste jag inte att jag i dag skulle tacka er för att ni lett detta sammanträde på ett bra sätt. Jag har undertecknat återkallelseskrivelsen och förberett återkallelsetalet, och beklagar att den sista omröstningen började med mitt namn. Låt mig tacka de 76 kolleger som röstade på mig under den andra omgången, för att stödja " the fair chair platform" .
Det stod klart från första början att kampen skulle stå mellan Pat Cox och David Martin. Vi har haft bra diskussioner i grupperna, och en utmärkt TV-sänd debatt som arrangerades av European Voice och kampanjen för parlamentarisk reform. Den slutliga debatten före dagens omröstning, var ett resultat av ett gemensamt initiativ från de fem kandidaterna. Vår vänskap har inte försvagats, utan stärkts.
Bäste Pat Cox! Mina gratulationer till segern. Ni vann majoriteten i en sluten omröstning. Ni är inte längre resultatet av en överenskommelse. Ni har fått ett tydligt mandat av kammaren. Under valkampanjen blev ni medveten om de problem som vi måste lösa. Omröstningen måste reformeras; talartiden bör ge utrymme för en livlig diskussion, alla ledamöter bör ha tillgång till alla handlingar från lagstiftningsförfarandet; små grupper och oberoende ledamöter bör få en rättvis tilldelning av tjänster; de på bakre bänk bör få tala minst tre gånger per år; nykomlingar bör bjudas in som observatörer och få sina språk godtagna. Konventet måste på ett lämpligt sätt företräda de olika ståndpunkter som både den federalistiska majoriteten och minoriteterna står för. En demokrati måste alltid vara rättvis när det gäller hur den behandlar sina minoriteter, och ni kommer att bli rättvis när det gäller hur ni kommer att tjäna de många minoriteterna i denna kammare. Jag önskar er 30 månaders hårt arbete, till lika nytta för oss alla. Mina gratulationer.
(Applåder)
På vägnar av den ganska stora gruppen av oberoende ledamöter som uppgår till över 30 stycken, av vilka en del är flyktingar från andra platser, gratulerar jag er till ert ämbete. Detta är en bred och mångskiftande grupp med många politiska filosofier, som sträcker sig över hela skalan; men de har en sak gemensamt, dvs. att de alla har ett politiskt mandat, de har alla fått stöd av tusentals väljare, förvisso ofta miljontals väljare i olika val i olika stater. Winston Churchill sade en gång att demokratin kan vara besvärlig, men att den är det bästa system vi känner till.
I er inledning tog ni också upp folk som känner sig marginaliserade. Det är ofta som folk i denna grupp har känt sig marginaliserade; det är faktiskt så att en del av dem har tillhört en grupp som blivit upplöst, och känt sig mycket missnöjda med sättet på vilket det gjordes. Jag har ingen önskan om att ta några politiska poäng, därför att det skulle vara mycket svårt att hitta en gemensam politisk punkt i denna grupp; men jag vill påpeka vad det är som förenar alla ledamöter i den oberoende gruppen: vi vänder oss till er för att få rättvisa, vi vänder oss till er för att få en skälig behandling, vi vänder oss till er för att få ett erkännande av personerna i denna delen av kammaren när de talar, och vi vänder oss till er för att få ett erkännande att - även om många av oss kanske är udda - vi trots allt är demokrater och att vi vill spela en roll i kammarens arbete.
Ni kommer från ett litet land och en liten grupp; vi vet förvisso att ni kommer från en mycket liten grupp, eftersom ni var en enmansgrupp när ni kom från Irland. Jag är nu själv en enmansgrupp, så vi har alltså någonting gemensamt. Från en ledamot av en enmansgrupp till en annan ledamot av en enmansgrupp, vill jag alltså säga: gratulerar! Vi ser fram emot att få arbeta med er, och jag vet att alla mina kolleger på dessa nya platser ser fram emot att få en rättvis behandling av er, och jag hoppas att ni ger dem den demokratiska respekt som jag vet att de alla förtjänar.
(Applåder)
Herr Balfe! I egenskap av enmansgrupp är jag säker på att ni är enhällig i detta sammanhang.
Vi har nu utfört våra parlamentariska plikter, men vi har också fått sällskap av kolleger från Europeiska kommissionen, vilkas närvaro jag noterar med tacksamhet, eftersom detta är ett viktigt ögonblick i parlamentets demokratiska liv.
- (IT) Herr talman! Låt mig först framföra mina varmaste gratulationer med anledning av er utnämning till talman för Europaparlamentet. Utnämningen kröner den politiska karriären för en lojal och övertygad Europavän. Det är därför med stor entusiasm som jag ser fram emot att inleda samarbetet med er, ett samarbete som jag hoppas skall bli lika intensivt och fruktbart som samarbetet med er föregångare Fontaine, som har gjort det möjligt för oss att upprätta en relation mellan kommissionen och parlamentet som jag anser vara verkligt föredömlig. Ett starkt och konstruktivt samarbete mellan våra båda institutioner är i själva verket den viktigaste förutsättningen för att hela gemenskapssystemet skall fungera väl, och jag är övertygad om att denna förutsättning inte kommer att saknas under ert ordförandeskap.
Ärade parlamentsledamöter! Er roll när det gäller att kontrollera och övervaka kommissionens verkställande uppgifter är omistlig för ett öppet och väl fungerande gemenskapssystem. På denna öppenhetsprincip bör de stora processer grundas som våra institutioner i detta viktiga historiska ögonblick är engagerade i: utvidgningen och den konstituerande process som beslutades för ett par veckor sedan i Laeken och som om ett par månader kommer att inledas här.
Denna kammare företräder direkt de europeiska medborgarna och det är uppenbart att den kommer att spela huvudrollen när vi skall konstruera det nya Europa. Parlamentet och kommissionen har tillsammans möjligheten, och även skyldigheten, att visa att man kan skapa nya relationer mellan de europeiska medborgarna och deras institutioner.
Herr talman! Låt mig än en gång gratulera till er utnämning! Jag ser med stor glädje fram emot att tillsammans med mina kolleger i kommissionen samarbeta med er för att uppnå detta mål.
(Applåder)
Herr talman! Jag tackar er och gratulerar er i min tur. Jag har inte mycket att tillägga till vad ordförande Francis Wurtz sade.
Jag vill bara göra följande påpekande. Vi får ofta höra att parlamentet inte avspeglar våra samhällen, skolor, eller rentav fotbollsplaner. Det är riktigt att det ännu inte finns tillräckligt många kvinnor, eller människor med invandrarursprung. Däremot finns det ett område där dessa båda grupper är överrepresenterade, vilket jag vill uppmärksamma er på, och det är i städpersonalen, de människor som sörjer för vår bekvämlighet. Om man tänker på det - och eftersom ni är allas talman vill jag gärna att ni också ägnar dem er uppmärksamhet - kan man konstatera att många av dessa människor som sörjer för vår bekvämlighet har invandrarursprung.
Det andra jag ville säga och som kanske inte är något skämt, är detta: ni överraskade alla med att tala på ert modersmål. Mitt eget modersmål råkar vara bambara - jag kommer från Senegal och är fransk ledamot. Jag kan därför bara uttrycka en förhoppning om att jag en gång som parlamentsledamot före mandatperiodens slut skall få tillfälle att uttrycka mig på mitt modersmål, eftersom jag tror att detta är vad mångfald handlar om, också detta är ett sätt att erkänna var och en av oss, för trots våra olikheter skall vi bygga denna framtid tillsammans.
(Applåder)
Kolleger! Jag tackar alla för lyckönskningarna och råden, och upprepar att ni alla i morgon, vid lunchtid, är inbjudna att göra mig sällskap under ett kort firande.
Vi kommer nu till nästa punkt. Vi måste nu välja parlamentets vice talmän. Klockan är nu 17.30. Om det finns några ändringsförslag så tar jag emot dem, men jag föreslår att tidsfristen för förslag till nya kandidater löper ut kl. 18.00. De skall inlämnas till ställföreträdande generalsekreteraren i R 00.101 i Louise Weiss-byggnaden. Jag hoppas att ni går med på detta.
Herr talman! Av uppenbara skäl måste vi välja mellan två scenarier och vi ber er att vi skall hålla oss till den ursprungliga föredragningslistan, dvs. att fristen för kandidaturer utvidgas till kl. 18.30.
Det kan finnas särskilda omständigheter i samband med denna begäran. Om detta är godtagbart för kammaren - vi har haft en lång dag bestående av omröstningar, och folk måste få ta kontakt och samråda - och vi godtar detta förslag, måste nomineringarna vara inne senast kl. 18.30, vilket innebär att vi röstar kl. 19.00.
Jag förklarar sammanträdet ajournerat.
(Sammanträdet avbröts kl. 17.35 och återupptogs kl. 19.05.)
Herr talman! För det första vill uttrycka mina varmaste gratulationer. Innan vi inleder omröstningen har jag bara ett tekniskt meddelande. Vårt datornätverk har legat nere i fem minuter på grund av hårdvaruproblem. Man har hittat problemet och löst det, och de goda nyheterna är att systemet fungerar igen. Bli inte panikslagna: Man har satt rätt folk på jobbet, och förhoppningsvis kommer vi inte att få några ytterligare problem.
Val av Europaparlamentets vice talmän
Nästa punkt är val av Europaparlamentets vice talmän.
Låt mig informera er om den kandidatförteckning som jag har fått. Jag har mottagit följande kandidater: Cederschiöld, Colom i Naval, Dimitrakopoulos, Friedrich, Imbeni, Lalumière, David Martin, ...
(Livliga applåder)
... Onesta, Pacheco Pereira, Podestà, Provan, Puerta, Gerhard Schmid, Vidal-Quadras Roca.
Kandidaterna har bekräftat sitt medgivande till kandidaturerna. Antalet kandidater överstiger inte antalet lediga platser. Jag föreslår därför att de väljs med acklamation, i enlighet med artikel 13.1.
(Livliga applåder)
Applåden är den acklamation som bekräftar att de 14 nu har valts till vice talmän. Vi måste nu emellertid rösta om rangordningen. Jag tillkännager därför att dessa kandidater har valts till Europaparlamentets vice talmän. Jag gratulerar härmed var och en av dem.
Vi skall nu rösta om rangordningen. Eftersom vi bara röstar om rangen, behövs ingen kvalificerad majoritet. Valsedlarna för fastställande av denna rangordning kommer nu att delas ut. Rösträknarna är samma personer som dem som tjänstgjorde under valet till talman. Jag uppmanar därför rösträknarna att göra sig beredda vid valurnorna.
Herr talman! Jag har en fråga: Det har hittills sagts, att vi måste pricka för minst sju kandidater för att röstsedeln skall vara giltig. Gäller denna förutsättning fortfarande, att man måste pricka för minst sju kandidater?
Jag har förstått, herr Friedrich, att ni får stryka valfritt antal kandidater, antalet spelar ingen roll. Det får ni bestämma. Det finns inga bestämmelser om denna fråga.
Var snälla och använd bara de officiella valsedlarna, och markera de rutor som motsvarar de kandidater som ni vill rösta för. Om ni vill ändra er röst, be vaktmästaren om en ny valsedel och överlämna den gamla.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Resultatet kommer att tillkännages i morgon.
När det gäller valet av kvestorer, löper tidsfristen för kandidaturerna ut kl. 22.00 i kväll.
Kandidaturerna skall inlämnas till ställföreträdande generalsekreteraren i R00.101 i Louise Weiss-byggnaden.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.28.)
| sv |
Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
18. Gemensamt företag för det europeiska flygledningssystemet (SESAR) (omröstning)
Talmannen: Vi avbryter nu omröstningen för att hålla det högtidliga mötet.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
3. SWIFT (omröstning)
Jeanine Hennis-Plasschaert: för ALDE-gruppen. - Herr talman! ALDE-gruppen invänder mot ändringen.
(Verts/ALE-gruppen begärde att texten till ändringsförslagen 1 och 2 skulle flyttas.)
Jeanine Hennis-Plasschaert: för ALDE-gruppen. - Herr talman! ALDE-gruppen invänder även här.
(Verts/ALE-gruppen begärde att texten till ändringsförslagen 1 och 2 skulle flyttas.)
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)
| sv |
32. Bekämpande av avskogning och skogsdegradering för att motverka klimatförändringen och minskningen av den biologiska mångfalden (
| sv |
13. Inrättande av en snabbinsatsstyrka för EU (
| sv |
Säkerhet och interoperabilitet i gemenskapens järnvägssystem (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntliga fråga till kommissionen från Brian Simpson, för utskottet för transport och turism, om säkerhet och driftskompatibilitet för gemenskapens järnvägssystem - B7-0227/2009).
Brian Simpson: Herr talman! Jag har ordet som talesman för utskottet för transport och turism för att presentera denna muntliga fråga som föranletts av den senaste tidens olyckor i Italien och Nederländerna. Båda dessa olyckor krävde tragiskt nog dödsoffer.
Jag anser det emellertid vara viktigt att påpeka att järnvägen fortfarande är ett av de säkraste transportmedlen, och mitt utskott har för avsikt att verkligen göra allt vi kan för att se till att så förblir fallet. Därav denna muntliga fråga.
Europaparlamentet har alltid tagit järnvägssäkerhet på största allvar. Detta har kulminerat i det nya järnvägssäkerhetsdirektivet som är ett led i en lång rad initiativ och betänkanden om järnväg som parlamentet utarbetat under många år.
Trots detta känner vi oss frustrerade på grund av järnvägsföretagens och de nationella regeringarnas oförmåga att agera på viktiga områden. Vid granskning av viktig lagstiftning märks denna oförmåga tydligt, framför allt när det gäller genomförandet av sådan lagstiftning i internationell rätt som i bästa fall varit ojämnt och i värsta fall fullständigt protektionistiskt.
I kommissionens egen lägesrapport om genomförandet av järnvägssäkerhetsdirektivet hävdas att nationella standarder och bestämmelser utgör ett hinder för ett helt och hållet integrerat järnvägssystem. Detta ger upphov till frågan om huruvida dessa nationella bestämmelser även äventyrar säkerheten.
Och hur är det med driftskompatibiliteten inom järnvägssektorn? Förhindrar de nationella hindren framsteg även på detta område, eller är järnvägsindustrin ovillig att anamma begreppet driftskompatibilitet?
Varför går utvecklingen av det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg (ERTMS) så långsamt, och kommer vi att misslyckas i vårt försök att inrätta systemet med en enhet som ansvarar för underhåll till slutet av nästa år?
Detta är frågor som vi i utskottet söker svar på. Och med anledning av detta vill vi att kommissionen informerar oss om vilka nationella hinder och kryphål som bidrar till att utvecklingen i fråga om driftskompatibilitet har stannat upp och vilka medlemsstater som lägger mest hinder i vägen.
Kommer kommissionen att utnyttja några av de rättsliga befogenheter den har till sitt förfogande för att se till att gemenskapslagstiftningen efterlevs?
Jag vet att rådet anklagas för att ligga bakom problemen, framför allt när det gäller godstransport, men inte uteslutande på detta område. Jag och mitt utskott vill samarbeta med kommissionen och industrin för att utveckla ett säkert, integrerat och driftskompatibelt järnvägsnät.
Mitt utskott ställer sig nu frågan om säkerhetsaspekten, framför allt i fråga om godsvagnar, är på väg att äventyras genom denna underlåtenhet att genomföra EU-lagstiftning.
Om så är fallet krävs brådskande åtgärder. Det krävs emellertid även åtgärder för att möjliggöra integrering och driftskompatibilitet om passagerartågen ska kunna utveckla sin fulla potential och, ärligt talat, om godstransport överhuvudtaget ska överleva.
Antonio Tajani: Herr talman, mina damer och herrar! Innan vi övergår till debatten vill jag ge några viktiga inledande kommentarer.
Först när orsakerna till olyckorna i Viareggio och Nederländerna fastställts i de oberoende italienska och nederländska organens utredningar kommer vi att kunna dra specifika slutsatser när det gäller möjliga förbättringar av gemenskapslagstiftningen om säkerheten för järnvägstransport.
Trots de två olyckorna, som vi naturligtvis måste dra lärdomar av i fråga om järnvägssäkerhet, vill jag framhålla att järnvägstransporten i Europa, precis som Brian Simpson påpekade, erbjuder en mycket hög säkerhetsnivå jämfört med andra transportmedel. För att visa vårt engagemang i denna fråga har vi anordnat en rad evenemang där Brian Simpson också deltagit.
Rapporten om det aktuella första järnvägspaketet, som antogs av kommissionen 2006, och den senaste statistiken visar faktiskt att det faktum att marknaden öppnats för konkurrens inte haft någon negativ inverkan på den övergripande järnvägssäkerheten. Tvärtom fortsätter säkerheten att förbättras. Vi måste emellertid vara vaksamma och se till att förbättringen fortgår, och vi får inte nöja oss med de resultat som redan uppnåtts. Liberaliseringen innebär att antalet operatörer i våra nät fortsätter att öka, och vi måste därför ständigt övervaka kvaliteten hos de aktuella operatörerna.
Till följd av olyckan i Viareggio anordnade kommissionen och Europeiska järnvägsbyrån ett stort antal möten med alla berörda parter, och en kort- och långsiktig handlingsplan utarbetades för att så långt det är möjligt minska risken för liknande olyckor i framtiden. Handlingsplanen antogs vid den konferens om järnvägssäkerhet som kommissionen anordnade den 8 september 2009, vilket jag nämnde tidigare.
När det gäller säkerhet för godsvagnar, framför allt underhåll av viktiga delar såsom hjulaxlar, har Europeiska järnvägsbyrån upprättat en arbetsgrupp som består av experter från industrin och nationella säkerhetsmyndigheter. Denna arbetsgrupp har redan träffats vid tre tillfällen.
Arbetsgruppen har ett särskilt tvåstegsprogram som innebär att den måste presentera resultat i december 2009 och juni 2010.
Steg 1 består av utveckling av ett viktigt undersökningsprogram för att fastställa vilket skick de vagnar som används är i samt kvaliteten på deras hjulaxlar. Det är emellertid viktigt att dessa åtgärder inte enbart antas på nationell nivå, utan att de samordnas på EU-nivå så att resultat som är godtagbara för alla medlemsstater kan uppnås.
I steg 2 kommer den mer allmänna frågan om vagnunderhåll att behandlas för att fastställa om det är nödvändigt att harmonisera de olika delarna av underhållssystemet, dvs. tekniska standarder, förfaranden samt mät- och testmetoder, och i så fall i vilken utsträckning.
I RIV-systemet (avtalet om ömsesidigt utnyttjade av godsvagnar i internationell järnvägstrafik), som gällde fram tills dess att marknaden öppnades 2006, hade nationella företag ansvar och frihet att besluta om alla dessa aspekter. Enligt det nya systemet, som styrs av tekniska specifikationer för godsvagnars driftskompatibilitet och av den nya privata och frivilliga överenskommelsen ”allmänt avtal för användning av godsvagnar” (AGV) mellan godsvagnsoperatörer och järnvägsföretag, är en sådan avsaknad av harmoniserade standarder inte längre acceptabel.
När det gäller certifiering av enheter som ansvarar för underhåll kommer Europeiska järnvägsbyrån att göra allt som står i dess makt för att kommissionen ska kunna följa den tidtabell som anges i det faktiska direktivet och anta certifieringssystemet till slutet av 2010.
Certifieringssystemet, där de kriterier som måste uppfyllas för att en järnvägsoperatör ska erkännas som en enhet som ansvarar för underhåll anges, kommer inte att utgöra ytterligare ett hinder för operatörerna i järnvägssektorn utan i stället öppna möjligheter som hittills endast varit begränsade till vissa företag.
Den nationella praxis och de nationella brister som hindrar driftskompatibiliteten är främst knutna till övergången från det gamla systemet som styrs av nationella järnvägsmonopol till det nya systemet som införs genom direktiven om driftskompatibilitet och järnvägssäkerhet. Hindren i fråga beskrivs i det meddelande som kommissionen antog i september.
För att kunna avlägsna dessa hinder påbörjade järnvägsbyrån under 2008 arbetet med korsacceptans av rullande materiel. I samband med detta klassificerar byrån alla nationella standarder utifrån en harmoniserad förteckning över tekniska parametrar innan man övergår till en jämförelse av de olika medlemsstaternas standarder för att fastställa graden av överensstämmelse. Målet är att få ett slut på det vanligt förekommande fenomenet att nationella standarder används för att förhindra godkännandet av rullande materiel som redan godkänts av andra stater.
Vidare utgör medlemsstaternas och industrins senfärdighet när det gäller att följa det nya rättssystemet ytterligare ett hinder för driftskompatibilitet. Faktum är att denna senfärdighet hindrar upprättandet av ett europeiskt järnvägsområde som bygger på gemensamma harmoniserade standarder, standarder som är nödvändiga för att marknaden ska fungera optimalt.
Jag har talat länge, men många frågor ställdes. Jag kommer nu att börja avrunda.
Det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg (ERTMS) har inrättats och lett till positiva resultat vid över 2 000 km. Det stämmer att de ursprungliga specifikationerna innehöll oklarheter som gav upphov till olika tolkningar, men dessa oklarheter åtgärdades 2007. Genom kommissionens beslut av den 23 mars 2008 blev det obligatoriskt att använda den nya versionen som kallas 2.3.0d.
Medlemsstaterna och järnvägssektorn arbetar för närvarande med att uppgradera de drabbade tåglinjerna, och därigenom åtgärdas problemet med inkompatibla applikationer på nationell nivå. Alla nya applikationer utgår från den kompatibla standarden.
Kommissionen kommer i enlighet med dess egna åtaganden att tillhandahålla ekonomiskt stöd till sektorn så att alla linjer och tåg som redan utrustats med detta system uppgraderas och blir kompatibla med den nya versionen. I detta syfte anslogs 250 miljoner inom ramen för 2009 års inbjudan att lämna projektförslag till ERTMS. Delar av detta kommer specifikt att användas för att uppdatera relevanta dataprogram.
Georges Bach: Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni har rätt i att järnvägssystemet är ett mycket säkert system jämfört med andra transportmedel. Samtidigt som liberaliseringen medfört många positiva aspekter har den emellertid även lett till försämrad säkerhet på grund av fragmentering av enskilda företag, separation av infrastruktur och drift samt att underhållsarbete läggs ut på entreprenad och material och personal hyrs in.
Enligt min mening måste det säkerställas att de nationella säkerhetsmyndigheterna utfärdar säkerhetscertifikat och godkännanden i enlighet med vad som fastställts av Europeiska järnvägsbyrån. Är kontrollerna tillräckliga? Garanteras det t.ex. att utbildning av personal, certifiering och arbetsvillkor övervakas ordentligt? Hur ser situationen ut när det gäller införandet av en standardiserad gemenskapscertifiering? Hur ser situationen ut när det gäller det europeiska förarbeviset för lokförare? Dessutom måste insatserna i fråga om det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg (ERTMS) fördubblas.
Den nya genomförandeplanen som ni hänvisade till måste vara bindande och får inte fördröjas på grund av finansiella eller nationella överväganden. Insatserna för införandet av de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) måste fortsätta och utökas. Detta skulle innebära enormt stora framsteg, framför allt i fråga om standardisering av materiel, och öka säkerheten när det gäller underhåll av materiel.
Många av den senaste tidens järnvägsolyckor och tillbud orsakades av bristfälligt underhåll. Framför allt försummas intensiteten av kostnadsskäl, och underhållsintervallen förlängs. Hur ser situationen ut när det gäller ett Europatäckande certifieringssystem för underhållsarbete? Jag anser att vi måste göra allt vi kan för att förhindra att varje enskild medlemsstat återgår till gamla bestämmelser och agerar oberoende av de andra medlemsstaterna. Gränsövergångarna mellan de enskilda medlemsstaterna utgör en särskilt stor säkerhetsrisk. Vad avser kommissionen att göra för att komma tillrätta med detta problem på kort sikt? Jag vill också be er att ni vid er utvärdering inte bortser från de sociala aspekterna - de måste beaktas.
Bogusław Liberadzki: Herr talman! Först av allt vill jag tacka Brian Simpson för att överhuvudtaget ha ställt denna fråga och gratulera honom till att frågan blivit ett ämne för vår debatt. Det är en mycket sen debatt, som äger rum sent på kvällen, men det är väldigt bra att den genomförs. Frågans ämne beskrivs på följande sätt: det europeiska järnvägssystemet. Jag vill påstå att vi fortfarande inte har ett europeiskt järnvägssystem.
Varför inte? Varje järnväg har sina egna tekniska standarder. Om de är elektriska järnvägar drivs de av antingen likström eller växelström. Om de drivs av växelström är spänningen antingen 15 kV, 30 kV eller 35 kV. Jag kan berätta något intressant för er, något som är särskilt lämpligt att ta upp i närvaro av kommissionsledamot Antonio Tajani. I systemet mellan nord och syd finns det två järnvägar som liknar varandra - järnvägen i Polen och järnvägen i Italien. Alla andra skiljer sig åt sinsemellan. Därför, herr talman, föreslår jag att vi ger järnvägarna en chans. Låt oss trots de allsmäktiga nationella järnvägstransportörerna upprätta ett verkligt europeiskt järnvägssystem.
Michael Cramer: Herr talman, mina damer och herrar! Säkerheten är helig. Den måste ges högsta prioritet. Det som hänt nyligen i Berlin, där höghastighetssystemet för lokaltåg har omintetgjorts till följd av att vinst prioriteras, måste definitivt förbli ett undantag. Det som bomber och granater misslyckades med under kriget har vi varit tvungna att uppleva under det senaste halvåret i Berlin. Detta får inte fortsätta.
Säkerhetsargument förs ofta fram när någon vill stå i vägen för konkurrens. I dessa fall anges säkerhetsargument för att helt och hållet förhindra öppnandet av nät, något som vi faktiskt reglerat genom lagstiftning och gjort obligatoriskt för varje medlemsstat från och med den 1 januari 2007. Ni måste därför ingripa - säkerhetsargumenten får inte missbrukas.
Säkerhet kostar naturligtvis pengar, men vi behöver investeringar i infrastruktur och säkerhet. Pengarna finns där. Jag vill påminna alla om att undantaget från skatt på fotogen kostar de europeiska skattebetalarna 14 miljarder euro varje år. Om ni skulle lägga dessa pengar på säkerhet skulle vi ha en europeisk järnvägsmarknad och garanterad säkerhet, vilket är frågan för dagen.
Jacky Hénin: Herr talman, mina damer och herrar! För att bana väg för konkurrens på järnvägsområdet föreskrivs det i EU-direktiven att järnvägsnäten ska separeras från transportverksamheten så att all form av standardisering förbjuds. Resultatet av detta är att tågen i det sekundära nätet i Frankrike färdas långsammare i dag än vad de gjorde i början av 1900-talet. En tredjedel av nätet håller på att förfalla på grund av bristen på resurser för att underhålla det. Alla järnvägsorganisationer och experter anser att denna situation oundvikligen kommer att leda till fruktansvärda olyckor.
Det räcker emellertid inte med detta. Det finns alltid ett behov av ökad vinst. Man är redo att offra järnvägssäkerheten genom att förbjuda nationella säkerhetsbestämmelser som erbjuder högsta möjliga skydd för att framtida minimibestämmelser för EU ska kunna upprättas. Återigen får det europeiska allmänintresset stå tillbaka för den kapitalistiska girigheten.
Thalys är rätt modell för Europa eftersom det kännetecknas av ett europeiskt järnvägssamarbete där lagar som skyddar arbetstagare och bestämmelser för högsta möjliga säkerhet följs. Det är raka motsatsen till den otyglade konkurrens som järnvägsanvändare påtvingas genom EU-direktiven. För att garantera järnvägsanvändares och boendes säkerhet i samband med transport av farligt gods måste de europeiska järnvägspaketen upphävas i sin helhet.
Jörg Leichtfried: (DE) Herr talman! Detta förvånar mig inte. En sak är säker, och det är att liberalisering och privatisering leder till fler olyckor och incidenter. Anledningen är uppenbar. Behovet av hög vinst leder till underbetalda arbetstagare, sämre utbildning och sämre erhållande av kvalifikationer, eftersom detta är dyrt. Vidare är antalet kontroller färre, eftersom kontroller kostar pengar, och i slutändan blir kostnaderna för att städa upp efter liberalisering och privatisering som gått snett enorma för allmänheten. Detta har vi sett många exempel på.
Vi valde fel väg. Georges Bach anser att det räcker med att utreda detta noggrant och införa bättre säkerhetsmekanismer. Vi valde fel väg och bör nu återgå till en väg som erbjuder kvalitet, säkerhet och effektivitet. Denna väg innebär definitivt inte ytterligare liberalisering. Det är den motsatta vägen.
Guido Milana: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill bara presentera två iakttagelser.
Vi borde inte gräla om ökad privatisering, konkurrens och vad det nu må vara. Det är uppenbart att det är negativt för säkerhetsstandarderna att rusa fram för att minska kostnaderna. Om man försöker minska kostnaderna i samband med att en större konkurrensmekanism sjösätts sänks säkerhetsstandarderna oundvikligen.
Det viktigaste är som jag ser det att kommissionen ser till att Europeiska järnvägsbyrån får en mer strategisk roll. Den bör anta en roll som kännetecknas av ökad samordning, kontroll och övervakning över de nationella säkerhetsorganen, och detta bör ske mycket skyndsamt just på grund av skillnaderna mellan de olika länderna när det gäller motsägelser mellan nationell lagstiftning och EU-lagstiftning, som mina parlamentskolleger redan nämnt. Enligt min mening borde detta skett för länge sedan.
Samma modell som Europeiska byrån för luftfartssäkerhet bygger på, med samma bindande befogenheter över åtgärder och verkställande, bör användas. Om vi i dag ska uppmana kommissionen att göra något så är det att snabbt börja arbeta i denna riktning.
Kommissionsledamoten sade att vi måste vänta på resultatet av utredningarna av olyckorna. Jag anser tvärtom att detta resultat inte kommer tillföra något till den aktuella situationen.
En annan aspekt som förmodligen inte faller inom ert ansvarsområde, herr kommissionsledamot, och som förmodligen är utanför räckvidden för kvällens debatt är att lagstiftningen alltför sällan leder till att den som drabbas av förlust eller skada på grund av en järnvägsolycka får något omedelbart erkännande från den som bär ansvaret för olyckan, med tanke på att antalet järnvägsolyckor fortfarande är lågt.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! Det har konstaterats att 200 miljoner euro anslogs till detta under 2009. Jag undrar om kommissionen kan tänka sig att överväga att i syfte att gynna säkerheten och driftskompatibiliteten enbart finansiera järnvägssystem som drivs elektriskt och gradvis avveckla dieselslukande lokomotiv - jag vet att alla järnvägssystem i mitt hemland drivs på detta sätt - och ange ett måldatum då säkra, sammanlänkade och miljövänliga järnvägssystem ska användas inom hela Europeiska unionen?
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot! Järnvägstransporters säkerhet är beroende av de investeringar som görs i underhåll och modernisering av järnvägens infrastruktur och rullande materiel. Brist på sådana investeringar leder till ett ökat antal järnvägsolyckor.
Investeringar i järnvägssystemet måste prioriteras, både på gemenskapsnivå via TEN-T-budgeten och strukturfonderna, och på medlemsstatsnivå genom nationella anslag och medfinansiering av prioriterade projekt för transeuropeisk transport. Järnvägssystemens driftskompatibilitet är nödvändig. Tillräckliga löner för personalen och tillhandahållande av utbildning och tester för arbetstagarna inom järnvägssektorn är också mycket viktiga.
Även i Rumänien inträffade järnvägsolyckor förra året. I den östra delen av Europeiska unionen krävs omfattande investeringar i järnvägstransport för att underhålla, modernisera och utveckla den befintliga infrastrukturen. Utökningen av de prioriterade projekten 6 och 17 till Bukarest och Constanţa, skapandet av en järnvägskorridor för godstransport på denna sträcka samt genomförandet av det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg (ERTMS) bör bli prioriterade TEN-T-projekt.
Antonio Tajani: Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att många av de frågor som ställts under denna debatt besvarades vid konferensen om järnvägssäkerhet den 8 september. För att visa kommissionens och EU-institutionernas engagemang när det gäller att vidta åtgärder på det mycket känsliga området järnvägssäkerhet sammankallade jag omedelbart efter olyckorna i Viareggio och Nederländerna till denna konferens.
Som ni vet inbjöds företrädare för alla institutioner, parlamentet och rådet till konferensen. Alla de frågor som varit centrala i kvällens debatt togs upp. Den första frågan som behandlades var byråerna och Europeiska järnvägsbyrån.
Jag delar Guido Milanas ståndpunkt, och under konferensen föreslog jag att Europeiska järnvägsbyrån ska få ökade befogenheter. Jag instämmer alltså till fullo när det gäller detta. Vi måste emellertid ändra spelreglerna, och jag förbinder mig att så länge som jag är kommissionsledamot för transport arbeta för att Europeiska järnvägsbyrån ska fungera enligt samma princip som Europeiska sjösäkerhetsbyrån eller Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.
Ett annat ämne som vi behandlade under denna arbetsdag, då även släktingar till offren deltog, var ansvaret hos operatörer inom transportkedjan och därigenom frågan om rättigheter för dem som är inblandade i järnvägsolyckor. Lagstiftningen om passagerares rättigheter i järnvägssektorn kommer att träda i kraft den 3 december i år.
Kommissionen undersöker även aspekter som rör andra offer än passagerare, dvs. personer som inte är passagerare utan offer för olyckor som den i Viareggio som orsakades av en explosion eller urspårning av tåg, och bedömer hur detta problem kan åtgärdas.
Kommissionen har alltså vidtagit starka åtgärder i fråga om järnvägssäkerhet, som den betraktar som en prioriterad fråga, bland annat när det gäller certifiering av personal. EU har antagit direktiv 2007/59/EG om behörighetsprövning av lokförare, och det europeiska förarbeviset för lokförare finns redan nu och kommer att träda i kraft den 3 december i år.
De sociala aspekter som tagits upp behandlas i kommittén för den sociala dialogen som under 2005 diskuterade en överenskommelse om arbetstid för internationell trafik.
När det gäller underhåll och mer miljövänliga system för järnvägstransport anser jag att vi behöver modern utrustning och effektivt underhåll. Såsom jag bekräftade i mitt svar på frågan anser jag att ERTMS-systemet är ett viktigt projekt ur teknisk synvinkel. Europeiska kommissionen har investerat i detta system i syfte att göra all transport inom järnvägssektorn säkrare. Jag anser att detta är en viktig aspekt som inte får glömmas bort.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Ádám Kósa : När det gäller den fråga som diskuteras anser jag att det är viktigt att framhålla att ägaren eller operatören i fråga om enhet som ansvarar för underhåll alltid måste anges. På så sätt kan vi minska risken för olyckor. Vidare bör vi överväga att även ta upp frågan om de juridiska personernas straffrättsliga ansvar och se till att säkerheten blir en viktigare del av de juridiska personernas roll, såsom är fallet i Frankrike.
När strategiska beslut fattas på företagschefens eller ägarens nivå får vinst aldrig prioriteras framför människors säkerhet eller liv. Om en omfattande olycka inträffar på grund av vårdslös och riskabel ledning från det ansvariga företagets sida kan den juridiska personen med rätta hållas ansvarig. Annars blir resultatet bara att den högsta chefen lämnar företaget i förtid med de stora bonusar och avgångsvederlag som är så vanligt förekommande i dagens samhälle och att det i slutändan endast är lokföraren som hamnar i fängelse.
Företagets öde måste också vara kopplat till chefens och arbetstagarnas öde så att en säker tjänst av lämplig kvalitet kan garanteras, framför allt inom den statliga tjänstesektorn. Jag vill fråga kommissionen vilket slags förslag den vill lämna in så att inte bara skadeståndsansvar utan även straffrättsligt ansvar utkrävs för vårdslösa tjänsteleverantörer?
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
26. ”Grundläggande rättigheter och medborgarskap” (2007-2013) (omröstning)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 4 oktober 2001.
Meddelande från talmannen
Kära kolleger! Som ni minns förlorade 104 passagerare och 4 anställda på Linateflygplatsen livet den 8 oktober i en tragisk olycka mellan ett litet privatplan och ett SAS-plan som skulle flyga från Milano till Köpenhamn.
Omedelbart efter denna katastrof skickade jag kondoleanser till den italienske och danske premiärministern. Eftersom det slumpade sig så att jag nästa dag var på officiellt besök i Danmark, uttryckte jag även muntligen kondoleanser till de olika myndigheter jag hade tillfälle att möta. Jag var också noga med att offentligen än en gång uttrycka vår solidaritet och djupa medkänsla med offrens familjer.
Arbetsplan
Nästa punkt på föredragningslistan är det slutgiltiga förslaget till föredragningslista, som har upprättats av talmanskonferensen enligt artikel 110 i arbetsordningen.
I fråga om tisdagen:
Talmannen.Jag vill påpeka att vi skall välja en vice talman som ersättare för Wiebenga. Valet kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00. Jag vill påminna om att tidsfristen för ingivande av kandidaturer löper ut i kväll kl. 18.00.
I enlighet med artikel 62.5 i arbetsordningen har jag mottagit invändningar från 95 ledamöter som motsätter sig att delegering av beslutanderätt till utskott tillämpas för Corbeys betänkande om förpackningar och förpackningsavfall, som skulle ha tagits upp till omröstning på tisdag kl. 12.00. Detta betänkande skall således tas upp på föredragningslistan för nästa sammanträdesperiod enligt sedvanligt förfarande.
Fru talman! Jag är föredragande för ärendet om Makedonien som står på föredragningslistan för i morgon. Kommissionen har emellertid just meddelat oss att detta ärende bör dras tillbaka. Såsom föredragande, och även på PSE-gruppens vägnar, föreslår jag att vi stryker detta ärende från morgondagens föredragningslista, i enlighet med artikel 144 i arbetsordningen. Skälet till detta är att vi har fått information om att kommissionen dels vill tillföra mer pengar i stöd till Makedonien, dels tidsmässigt vill utsträcka stödperioden.
Jag föreslår därför att vi drar tillbaka ärendet från denna sammanträdesperiod och i stället tar upp det vid novembersammanträdet. Vi återförvisar således ärendet till budgetutskottet och till de utskott som skall lämna yttranden över detta ärende, dvs. utrikesutskottet och industriutskottet.
Herr Färm, det är helt riktigt, jag kan bekräfta de uppgifterna. Kommissionen håller för närvarande på att utarbeta ett ändrat förslag för att beakta de extra behov av finansiella medel som Internationella valutafonden har aviserat.
Finns det några invändningar mot det förslag som Färm nyss gjorde, och som också sammanfaller med kommissionens förslag?
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Talmannen.I enlighet med artikel 114 har jag mottagit invändningar från 37 ledamöter, som motsätter sig att ett förfarande utan betänkande tillämpas för förslaget till rådets beslut om gemenskapens anslutning till Codex Alimentarius-kommittén. Förslaget skulle ha tagits upp under tisdagens omröstning kl. 12.00.
Förslaget till beslut återförvisas således till det ansvariga utskottet.
Arbetsplanen har därmed fastställts.
Fru talman! Jag ser att det saknas en viktig fråga på dagordningen och jag tar mig friheten att kort fästa presidiets och kollegernas uppmärksamhet på denna. Den tyska stiftelsen "Minne, ansvar och framtid", som den tyska regeringen och tyska företag står bakom, har beslutat att varken de italienska soldater som tillfångatogs under kriget eller ens stora delar av de civila fångarna ska få någon ersättning för sitt tvångsarbete i Tyskland. De enda som ska åtnjuta skadestånd är de civila som internerades i utrotningslägren. Detta är överraskande och allvarligt. Ur rättslig synpunkt kan man inte rättfärdiga att dessa personer utesluts. Detta skulle dessutom stå i vägen för en stor försoning mellan de europeiska folken efter splittringen på grund av de tragiska erfarenheterna av andra världskriget. Jag tycker att vi måste ingripa för att tillse att denna allvarliga diskriminering när det gäller de tyska skadestånden som drabbar militära och civila italienska före detta fångar inte kommer till stånd.
Tack, herr Borghezio.
Vi skall gärna beakta detta uttalande.
Fru talman! När jag gick upp i morse hade jag tappat rösten. Jag har tappat rösten och därför vet jag inte om jag kommer att kunna göra mina vanliga röstförklaringar i morgon. Bortsett från detta står jag inte här bredvid vännen Borghezio för att jag har bytt grupp utan för att jag stöder hans förslag om att framföra klagomål på grund av att de före detta militära och civila italienska fångarna inte kommer att få skadestånd. De är alla äldre än 75 år, pensionärer alltså, och har inte fått någon pension av den italienska regeringen. Därför har dessa italienska medborgare, som liksom många av oss har utstått krigets fasor, drabbats ännu hårdare, eftersom de förutom att de inte får detta skadestånd är pensionärer utan pension.
Fru talman! Skulle ni med tanke på hur stor tillgång massmedier har haft till en icke offentliggjord rapport beställd av STOA, (Europaparlamentets enhet för bedömning av vetenskapliga och tekniska alternativ), med titeln " The Possible Toxic Effects fom Nuclear Reprocessing Plants at Sellafield and Cap de La Hague" (Möjlig toxisk påverkan från upparbetningsanläggningarna Sellafield och Cap de la Hague), genast kunna se till att denna offentliggörs för att möjliggöra balanserade och initierade kommentarer från alla, särskilt från oss här i detta parlament av demokratiskt valda företrädare? Jag anser bestämt att alla rapporter från kommittéer i denna kammare, oavsett status, åtminstone borde vara tillgängliga för ledamöter av kammaren innan de blir tillgängliga för utomstående. Jag ber er vänligen ordna med ett omedelbart offentliggörande av denna rapport.
(Applåder)
Fru Doyle, jag skall undersöka er begäran och se vad vi kan göra.
Fru ordförande! Som STOA:s ordförande skulle jag vilja säga er att den undersökning som min ärade kollega Doyle hänvisade till ännu inte har lagts fram offentligt av STOA:s plenarsammanträde. Detta kommer att ske vid nästa sammanträde här i Strasbourg. Ni vet mycket väl att det fanns flera aspekter av denna undersökning som måste utredas och eftersom vi vill värna om undersökningens och STOA:s trovärdighet begärdes även yttranden från oberoende sakkunniga. När vi har fått beslutet från STOA:s panel kommer vi att låta er ta del av det för att vi, förmodar jag, skall fatta det riktigaste beslutet i en så viktig fråga.
Fru talman! I vår ordförandes frånvaro skulle jag som vice ordförande för utskottet för framställningar vilja påpeka att det var vårt utskott som från STOA begärde rapporten om möjlig toxisk påverkan från Sellafield i Irländska sjön och från Cap de la Hague i Engelska kanalen.
Utskottet för framställningar är lika angeläget som alla andra om att denna rapport skall offentliggöras så snart som möjligt. Det är viktigt att rapporten när den antas av STOA kan sägas vara fullständigt objektiv och vetenskapligt oberoende. Detta är anledningen till att den har fått undergå en oberoende bedömning. När vi har tagit denna bedömning under övervägande tror jag att alla ledamöter i denna kammare kommer att anse att rapporten skall offentliggöras. Men detta bör inte göras medan tvivel fortfarande kvarstår kring rapportens objektivitet, vilket tyvärr är fallet sådan som den nu presenterats för STOA-panelen.
Fru talman! Det är med förvåning jag i pressen har läst om resultatet av talmanskonferensens överläggningar om utdelningen av Sacharovpriset. Frågan jag ställer mig är var och när vi ledamöter i någon mån skall kunna förstå hur talmännen, eller merparten av talmännen, eller vem det nu är, kan komma fram till ett beslut som så till den grad strider mot uppfattningen hos de ledamöter som har röstat i utskottet för utrikesfrågor.
Jag finner detta minst sagt skandalöst och jag menar att det finns ett allvarligt problem med parlamentets sätt att fungera, nämligen att vi inte har något att säga till om. Vi ägnar timmar åt diskussioner och omröstningar i utskottet för utrikesfrågor, varpå Poettering ringer till Barón eller så är det Barón som ringer till Poettering, och vi är inte vatten värda. Jag ville bara påpeka att vi är ledamöter som har valts med samma röster som Poettering och Barón, och jag accepterar inte att de skall vara herrar på täppan här i Europaparlamentet. Jag vill därför att vi här i kammaren diskuterar den här metoden för beslutsfattande, och vad som hände förra veckan med Sacharovpriset.
(Applåder från Verts/ALE-gruppen)
. (DE) Fru talman! Eftersom kollega Cohn-Bendit nämnde mitt namn skulle jag gärna vilja svara honom här i plenum. Talmanskonferensen fastställde majoritetsbeslutet i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och föreslog även den som kom på andra plats, även han med ett stort antal röster, så att sammanlagt tre personer föreslogs. För övrigt skulle jag vilja tala om för er, kollega Cohn-Bendit, att jag står till ert förfogande när ni så önskar, inte bara på telefon, utan även för privata personliga samtal!
Fru talman! Jag har talat med Poettering per telefon och jag har talat med Wurtz, med Hautala och med Lannoye personligen. För det första anser jag att det inte är brottsligt att tala med andra ledamöter. För det andra har talmanskonferensen rättat sig efter utskottets för utrikesfrågor förslag. Bevis på det är att priset med en mycket bred majoritet gått till det gemensamma israeliskpalestinska förslaget och till Angolas biskops förslag. Dessutom kommer Sedrine, den tunisiska journalisten, att ges särskild uppmärksamhet på ert initiativ, fru talman. Jag skulle vilja be kollegerna, särskilt Cohn-Bendit, att vara lite försiktigare med vad de säger. Det fattas bara att vi i ett så känsligt politiskt tillfälle som detta skulle föreslå ett religionskrig mellan judar, muslimer och katoliker då vi nu rättat oss efter beslutet i utskottet för utrikesfrågor. Jag anser att det skulle vara fullständigt oacceptabelt.
Fru talman! Jag hade tillfälle att säga vad jag tyckte om denna fråga före överläggningen i talmanskonferensen. I dag tycker jag inte att det är rätt tidpunkt för polemik eller gräl om procedurfrågor. För min del gläder jag mig mycket åt att det rått så gott som samstämmighet i talmanskonferensen om att ge Sacharovpriset till Ghazzawi och Peled, som i mina ögon symboliserar något som vi är många om att eftersträva, nämligen att skänka hopp åt alla som i detta så hårt prövade område - Mellanöstern - vill hitta dialogens och fredens väg.
Fru talman! Eftersom Europeiska rådet självt har uttryckt den åsikten anser jag att vi mot den bakgrunden kan kräva att Sharonregeringen respekterar internationell rätt och omgående drar tillbaka sina stridsvagnar och trupper från det palestinska självstyrets område. Jag anser därför att det vore helt i Sacharovprisets anda att ni, fru talman, samtyckte till att i ert namn göra ett uttalande med den innebörden riktat till regeringen Sharon. Jag tackar er.
(Applåder)
Herr Wurtz, de applåder jag nyss hörde gör att jag nog gärna vidtar den åtgärd ni efterlyste.
Jag vill påpeka en sak för Barón. När man ger priset till en muslim och en jude symboliserar det att det inte är frågan om något religionskrig, och om man är modig är man är inte tvungen att lägga till att det behövs en katolik. Det blir inte mindre religionskrig för det. Ni säger alltså att beslutet inte var två muslimer, utan en jude eller judinna och en muslim. Det är allt som behöver sägas och det är därför jag vidhåller att det var brist på mod och historisk tydlighet som gjorde att man spädde ut förslaget från utskottet för utrikesfrågor.
Fru talman! Afrika existerar också. Vi har varit på konferensen i Durban och det är viktigt att vi också ger en signal av hopp inför de konflikter som pågår i Afrika. För övrigt är jag glad över den enighet som råder om detta pris och ni är värd mitt stöd.
(Applåder)
Fru talman! Mina damer och herrar kolleger! För några dagar sedan förlorade ytterligare fem arbetstagare sina liv efter en explosion i det tankfartyg som de reparerade i Salamina.
Detta är en av oräkneliga gånger som mitt lands arbetarklass betalar bristen på de mest elementära säkerhetsåtgärder med blod, vilket är en följd av redarnas ansvarslöshet, men också av privatiseringen av kontrollmyndigheterna vilka utfärdar intyg med skeppsredarnas intressen och inte respekten för arbetstagarnas liv som bedömningsgrund. Medskyldig är också den grekiska regeringen som inte vidtar några åtgärder trots flera olyckor.
Från denna talarstol, herr talman, vill jag uttrycka våra kondoleanser till offrens familjer och uttryckligen fördöma arbetsgivarnas ansvarslöshet och den grekiska regeringens politik.
Både i Toulouse och i Salamina offras arbetarklassen till gagn för ekonomins konkurrenskraft och för att säkra ökade vinster.
Fru talman! Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag för ett par månader sedan lyfte fram en häftig kritik mot att vi danskar hade blivit förfördelade. Vi hade nämligen ingen möjlighet att titta på dansk TV. Jag bad er och Banotti att ta er an saken och jag får säga att Banotti återigen har visat att hon är duktig på dessa saker. Nu har vi danskar återigen fått dansk TV. Vi är därmed glada och lyckliga och som Banotti kan se så firar jag i våra nationalfärger - den röda jackan och fina vita skjortan från Håndværkerbanken i Næstved. Ni kan alltså se att vi verkligen är glada över att ha fått tillgång till dansk TV igen.
Fru talman! Jag skulle till protokollet vilja föra min besvikelse över att vi denna vecka inte kommer att kunna diskutera penningtvättsdirektivet. Tack vare det hårda arbete som förlikningskommittén har lagt ned och tack vare de personer i denna kammare som har arbetat med direktivet står vi inför ett avtal med Europeiska rådet, och det är synd att vi inte kan få med det på denna veckas dagordning.
Detta direktiv är lika viktigt i kampen mot terrorismen som de bomber som släpps över Afghanistan eller insatserna från dem som riskerar sina liv där. Detta är någonting som vi borde ta tag i så fort som möjligt, för det är lika viktigt att strypa terroristernas tillgångar som att utsätta dem för militära angrepp. Jag hoppas att denna kammare kommer att agera raskt när denna fråga läggs fram under nästa plenarsession. Jag beklagar att det inte var möjligt att få med den på denna månads dagordning.
(Applåder)
Fru talman! Jag var inte medveten om att detta skulle komma upp och ber därför Villiers om ursäkt för att jag inte kunnat tala med henne om det tidigare. Hon har rätt i att ett avtal har slutits med rådet och att den tredje behandlingen nu vilar på parlamentet. Vi tryckte på oerhört mycket - och ni fru talman var engagerad i detta - för att försöka nå en ståndpunkt där vi skulle kunna vara flexibla och agera mycket snabbt som parlament. Tyvärr måste vi invänta dokumentationen från rådet på gemenskapens samtliga 11 språk innan rådets ståndpunkt formellt kan antas och vi kan nå en slutsats efter den tredje behandlingen. Det är därför den tid som går åt till utarbetande av dokument, översättning etc., som är orsaken till att vi saknar flexibilitet. Jag tryckte verkligen på oerhört mycket, men det gick tyvärr inte att åstadkomma.
Fru talman! Min grupp skulle också ha velat få se penningtvättsdirektivet antas tidigare. Vi skulle verkligen ha velat få det avklarat innan sommarens semesterperiod. Men det var Villiers egen grupp som uppehöll sig vid juristers skyldighet att rapportera misstänkta transaktioner, vilket ledde till att det slutgiltiga beslutet i denna fråga sköts upp till sex månader efter vår parlamentariska omröstning i april. Jag är glad över att resultatet av förlikningen inte reflekterar denna inställning och att jurister kommer att vara skyldiga att ta kontakt med myndigheterna när de har anledning att misstänka att deras klienter söker rådgivning för att ge sig in på penningtvätt.
Jag är nöjd med det slutgiltiga resultatet, men beklagar djupt att det skulle behöva ta så lång tid. Jag är rädd för att det var Villiers egen grupp - och t.o.m. hennes egen delegation inom gruppen - som bidrog till denna utdragna och beklagliga väntan.
Fru talman! Jag skulle kort vilja ta upp en för mig, och kanske även för andra i denna kammare, mycket betydelsefull fråga, nämligen den om diskriminering. Denna kammare förkastar med rätta alla former av diskriminering och vi får ta emot yttranden i denna fråga från många håll, inklusive Ekonomiska och sociala kommittén. Det visar sig dock nu att denna kommitté själv gör sig skyldig till åldersdiskriminering, eftersom det inte är möjligt att söka jobb där om du inte är yngre än 45. Får jag föreslå att ni fru talman tillskriver dem i ett brådskande ärende för att se om detta är sant, och om så skulle vara fallet möjligen hotar dem med att vi inte tar emot fler yttranden från dem tills de tar avstånd från sådan diskriminering. Visst borde människor få arbeta vid vilken institution som helst oavsett ålder, även om de är lika gamla som jag är!
(Applåder)
Jag tackar er. Vi skall undersöka saken och se vad vi kan göra.
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en fråga som jag tog upp under förra sammanträdesperioden. Det gäller den besvärliga situationen för de nationella flygbolagen i Europa, vilka för närvarande befinner sig i en djup kris. Man räknar med att den europeiska flygindustrin kommer att förlora omkring 2,5 miljarder euro under tiden fram till årets slut och att ungefär 20 000 jobb kommer att försvinna. Kommissionens svar på detta har dock varit kallsinnigt och styrt av ett ideologiskt tänkande. Kommissionen har försökt utnyttja den kris som uppkommit till följd av det fruktansvärda som inträffade den 11 september till att "rensa upp" i branschen och se till att företag vars framtid hade varit oviss även under normala förhållanden nu tvingas slå igen.
Jag vädjar till kommissionen att använda sig av politisk förnuft i sitt bemötande av situationen. Om man inte har det europeiska folkets stöd för det arbete man utför kommer detta heller inte att lyckas, men detta inser inte kommissionen. Varenda jobb som försvinner inom den europeiska flygindustrin som en följd av kommissionens beslut kommer att ge upphov till ett ännu mer utbrett förakt för Europa, och inte mot nationella regeringar vilka kan föra sin egen politik. Kommissionen måste snarast se över sitt tillvägagångssätt vad gäller flygindustrin.
Fru talman! Det här är vår andra sammanträdesperiod i oktober.
Jag vill påminna om att vi under vår första sammanträdesperiod i sista stund ändrade föredragningslistan för att kunna diskutera och rösta om den fruktansvärda olycka som hade inträffat i AZF-fabriken, i Toulouse. I förrgår släppte samma fabrik ut flera ton ammoniak i floden Garonne, som genomkorsar staden Toulouse.
Jag vänder mig därför till er, fru talman, för att ni skall följa upp vår resolution hos kommissionen, så att den inte försvinner i administrationens labyrinter.
Jag tror att förorenarnas fräckhet och arrogans måste möta motstånd i form av ett beslutsamt parlament.
Herr Onesta, jag skall gärna bifalla er begäran.
Fru talman! Jag vill framföra ett meddelande som gäller vår kollega Patricia McKenna. Hon deltog i dag i en fredlig demonstration vid kärnvapenbasen Faslanen i Skottland, och hon häktades vid åtta tiden på morgonen tillsammans med tolv irländska studenter. Hon ber att ni noterar att en ledamot av Europaparlamentet inte kan häktas under resan till eller från Europaparlamentets sammanträden. Med denna begäran vill hon även få till stånd en diskussion om kärnvapnens olaglighet. Alldeles nyligen har en internationell domstol konstaterat att innehav av massförstörelsevapen strider mot internationell rätt. Fru talman, jag vet att några här anser att det inte går att komma till Strasbourg via Skotland, men på Patricia McKennas modersmål vill jag bara säga "what goes up, must come down".
(Applåder)
Fru Hautala, jag har precis fått information om fallet med McKenna och jag kommer självklart att se vad vi kan göra för denna kollega.
Fru talman! Jag skulle vilja tacka er för att ni när sammanträdet öppnades erinrade om den tragedi som inträffade på Linates flygplats, där 118 personer omkom. Undersökningar pågår för att fastslå vem som bär ansvaret. Vi vet att det redan från början framkom att den mänskliga faktorn, som tyvärr alltid finns med i bilden, kunde sättas i spel på grund av allvarliga brister i säkerheten på denna flygplats, som vi alla trodde var säker. Ur mänsklig synpunkt anser jag att vi måste se till att dessa fel inte upprepas och att en så allvarlig händelse tvingar alla ansvariga att verkligen lägga manken till för att se till att liknande tragedier kan undvikas i framtiden. När det gäller ansvaret anser jag att vi, Europeiska unionen, bör be kommissionen och rådet att vara hårdare och kräva absolut säkerhet på flygplatserna så att sådana här tragedier inte kan upprepas.
Fru Ghilardotti, jag tror att ni i någon mån föregriper den debatt som skall äga rum om en liten stund, bara vi har avslutat inläggen om procedurfrågor.
Fru talman! Tyvärr har den rädsla bekräftats som jag uttryckte redan dagen efter terroristattacken i USA - de tusentals oskyldiga amerikanska offrens blod används för att rättfärdiga ett grymt anfall mot Afghanistan vilket skapar många nya oskyldiga offer och orsakar enorma materiella skador.
I dag, femton dagar efter anfallets början, är det uppenbart, även enligt USA:s ledares uttalanden, att målet inte är att krossa terrorismen utan, bland annat, att kontrollera Centralasien med dess mycket stora naturtillgångar och synnerligen viktiga geografiskt strategiska läge.
Även min oro har bekräftats, särskilt efter Gent, att ovannämnda attack kan komma att utnyttjas för att ytterligare stärka den repressiva apparaten samt inskränka de demokratiska friheterna och arbetstagarnas och våra folks erövringar. EU med de tre i ledningen intar samma ståndpunkt som USA med sin politik, vilken är förödande för våra folk och för vår planet.
Jag anser, fru talman, att Europaparlamentet - om det vill tjäna de fredliga demokratiska visionerna och våra folks önskningar - som vårt folks valda redskap kategoriskt måste motsätta sig denna utveckling, utöva påtryckningar för att få EU att dra sig ur situationen samt se till att kriget upphör och att vi återgår till att lösa konflikter på fredlig väg.
Till sist är det emellertid våra folk som bestämmer.
Fru talman! Vi är en liten delegation parlamentsledamöter som just kommit tillbaka från Clinique Sainte Barbe här i Strasbourg där en tidigare minister i Tjetjenien, Ibragimov, blivit inlagd efter att ha hungerstrejkat i 27 dagar. Vi åkte dit för att tala med Ibragimov och för att göra världen uppmärksam på denna hungerstrejk som har försiggått här i Strasbourg. Ibragimov gjorde naturligtvis klart att han önskade att internationella organisationer och politiker skulle försöka övertala president Putin att stoppa kriget i Tjetjenien och att respektera de avtal som ingåtts mellan Tjetjenien och Ryssland. Jag skulle också vilja framföra att Ibragimov nu har börjat äta igen. Han är fortfarande mycket svag, men människorättsaktivister har uppmanat honom att avbryta sin hungerstrejk. Han kommer att ta upp den igen senare tillsammans med andra människorättsaktivister om ingenting görs åt Tjetjenien i framtiden. Jag anser att det var viktigt att åka dit. Min poäng, fru talman, är att vi inte får glömma bort att de mänskliga rättigheterna kränks. Nu när vi kämpar mot terrorismen får vi inte glömma bort de mänskliga rättigheterna, och jag skulle vilja uppmana er att låta Ibragimov få veta att ni om det går att ordna är beredd att träffa honom under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg.
Nyligen inträffade händelsers konsekvenser på flygsäkerheten och säkerheten vid industrianläggningar, inklusive kärnkraftverk
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om nyligen inträffade händelsers konsekvenser för flygsäkerheten och säkerheten vid industrianläggningar, inklusive kärnkraftverk.
Jag lämnar omedelbart ordet till kommissionär Vitorino.
. (FR) Fru talman, ärade ledamöter! Vid parlamentets senaste sammanträdesperiod diskuterade ni vilka åtgärder som skulle vidtas i kampen mot terrorismen efter attentaten den 11 september. På min kollega De Palacios vägnar vill jag i dag ta upp dessa händelsers konsekvenser för flygsäkerheten, och de följder som liknande händelser kan tänkas få för vissa industrianläggningar, i synnerhet kärnkraftverk. Jag börjar alltså med flygsäkerheten.
Som ni helt säkert vet krävde Europeiska rådet den 21 september att nödvändiga åtgärder skulle vidtas för att öka flygsäkerheten. Kommissionen visade sin handlingskraft och reagerade omedelbart genom att utarbeta ett adekvat gemenskapssvar på de attentat som förövades i Förenta staterna. Efter denna begäran från Europeiska rådet föreslog kommissionen utan vidare dröjsmål att medlemsstaterna skulle inrätta ett system med ömsesidiga inspektioner av typen "dual review". Detta system för ömsesidiga kontroller skall göra det möjligt att skicka experter från en medlemsstat för att inspektera säkerhetsarrangemangen på flygplatser i en annan medlemsstat. Det bör emellertid påpekas att medlemsstaterna är tveksamma till att låta inspektörer utföra denna uppgift. I dagsläget har bara två medlemsstater lämnat förslag till kommissionen på företrädare som man vill utse.
Framför allt lämnade kommissionen den 10 oktober ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning som syftade till att upprätta enhetliga säkerhetsnormer för flygtransporter inom Europeiska unionen, samt till att ge kommissionen verkställande befogenheter och inspektionsbefogenheter för att säkerställa att normerna tillämpas.
Konkret handlar denna text om kontrollen av tillträdet till känsliga områden på flygplatser och i flygplan, kontroll av passagerare och deras handbagage, kontroll och uppföljning av bagage i bagageutrymmen, kontroll av frakt och post samt slutligen utbildning av markpersonal.
De Palacio lade fram detta förslag för utskottet för regionalpolitik, transport och turism samma dag som förslaget antogs och vi hoppas att parlamentet kommer att kunna behandla det snabbt, så att rådet har möjlighet att godkänna det i december, i förhoppning om att ett gemensamt beslut skall kunna fattas redan i första behandlingen.
För övrigt bildades omedelbart en tvärvetenskaplig ad hoc-grupp bestående av experter inom flygsäkerhet och kampen mot terrorism. Hittills har tyvärr arbetet i denna expertgrupp givit magra resultat och den preliminära rapport som lämnades till rådet (transport) den 16 oktober inskränker sig till att dels framhäva att mycket återstår att göra innan man kan garantera att säkerhetsåtgärderna tillämpas effektivt på samtliga flygplatser, dels peka på behovet av nya åtgärder för att förhindra vissa individers riskbeteende på flygplan. Det gäller exempelvis ett förbud mot att beträda cockpit och ett förstärkt samarbete mellan civil luftfartskontroll och användning av militära luftvärnsresurser.
Vi är övertygade om att vi nu måste gå vidare med de förslag vi har lämnat. Inte enbart på grund av att det saknas konkreta rekommendationer från nyss nämnda grupp, utan även för att de internationella organen verkar ha svårigheter att handla snabbt. Sålunda har Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), som höll sin stämma i september, inskränkt sig till att endast ta ett principbeslut om att anordna en konferens, och något datum för konferensen har ännu inte fastställts. Man får hoppas att ICAO på Europeiska unionens initiativ kommer att ansvara för att de rekommendationer som har ställts till organisationen i syfte att stärka internationella säkerhetsnormer för flygplatser och flygtransporter blir godkända. Inför denna situation har dock Förenta Staterna naturligtvis beslutat att agera ensamma på sitt håll.
Kommissionen anser att vi måste stärka samarbetet för att de förebyggande åtgärderna skall kunna genomföras samordnat på bägge sidor om Atlanten.
I denna anda har vi beslutat att hålla ett sammanträde den 6-7 november, tillsammans med våra amerikanska kolleger. Syftet är att upprätta en gemensam arbetsgrupp för de amerikanska myndigheterna och kommissionen, för att samordna våra insatser och garantera högsta möjliga säkerhetsnivå, och samtidigt undvika att orimligt hårda åtgärder sätts in mot flygbolagen.
Jag kommer nu till de följder som ett eventuellt terrordåd liknande det som inträffade den 11 september 2001 skulle ha kunnat få om det hade riktats mot en industri- eller energianläggning.
Kärnkraftssektorn är en av de industrisektorer där säkerhets- och skyddsnormerna är som mest rigorösa - bland annat på grund av kraven på icke-spridning och strålskydd.
Det bör dock nämnas att andra, mindre bevakade anläggningar kan vara sårbara och riskerar att orsaka omfattande olyckor med många dödsoffer. Det kan vara kemiska industrier - som i Bhopal, i Seveso och nyligen i Toulouse - eller andra energianläggningar, exempelvis infrastruktur för naturgas, som inte är riskfri. Vi minns också exemplet med vissa kraftverksdammar som brustit.
Sedan den 11 september har medlemsstaternas myndigheter förstärkt befintliga skyddsanordningar och redan gällande fysiska skyddsåtgärder för riskanläggningar, i synnerhet kärnkraftsanläggningar.
Dessa fysiska skyddsåtgärder berör främst kontroll av tillträdet till anläggningarna och omfattar ett förbud mot att flyga över dem.
När det gäller utformningen av befintliga anläggningar bör man notera att man gör en riskbedömning som antingen är absolut eller grundar sig på sannolikheten för en olycka. Risken för fel på systemet för primär kylning, som terrorister kan tänkas få tillträde till, skall förutses fullständigt och en säkerhetsanordning installeras mot denna risk.
Andra risker föranleder relativa riskbedömningar. Detta gäller bland annat seismiska risker, som beaktas på olika sätt, beroende på anläggningens geografiska belägenhet.
Kommissionen är i detta sammanhang angelägen om att påpeka att utformning och konstruktion av kärnenergianläggningar helt faller under medlemsstaternas ansvarsområde. Men utöver själva kärnkraftsanläggningarna måste man även beakta risker i samband med transport av kärnmaterial. Transport av starkt radioaktivt material utgör i själva verket endast en bråkdel av hanteringen av kärnmaterial och sker enligt ytterst rigorösa bestämmelser i internationella och nationella regelverk.
Allmänt kräver användning av kärnmaterial för terroristsyften - utöver själva innehavet av klyvbara ämnen - teknisk kapacitet för förvaring, bearbetning och avskjutning och det är mycket svårt att åstadkomma allt detta utan att väcka myndigheternas misstankar.
På gemenskapsnivå gör man sitt yttersta för att med hjälp av en sträng registrering av kärnmaterial enligt kapitel VII i Euratomfördraget förhindra varje form av omdirigering för icke-fredliga syften.
Händelserna i New York visar emellertid på behovet av att bedriva ett reflexionsarbete om sårbara komponenter i kärnkraftsanläggningar. Kommissionens enheter skall i samarbete med Internationella atomenergibyrån i Wien genomföra en utvärdering, främst när det gäller säkerheten vid kärnkraftsanläggningar.
Detta reflexionsarbete bör visa i vilken utsträckning det vore användbart att utfärda rekommendationer och komplettera den befintliga lagstiftningen på gemenskapsnivå eller internationellt. Vi måste framför allt tänka på de konventioner som har upprättats inom ramen för Internationella atomenergibyrån, exempelvis konventionen om fysiskt skydd, som huvudsakligen omfattar transport av kärnmaterial.
Fru talman, ärade ledamöter, jag tackar för er uppmärksamhet.
Vi för vår del stöder helhjärtat USA:s, Europeiska unionens, dess medlemsstaters, och andra länders svar på attackerna den 11 september 2001, samt utvecklingen av en omfattande multilateral strategi mot terrorism. Samtidigt som vi erkänner beslutsamheten hos Europeiska unionen och dess medlemsstater att skydda sina medborgare mot terrorhandlingar vill vi framhålla behovet av att lugna allmänheten genom att hitta en balans mellan vaksamhet och en fortsättning av det vardagliga livet.
Vi anser att varje medlemsstat helt bör omvärdera sin inställning till säkerheten beträffande infrastruktur och olika anläggningar, i synnerhet vad gäller de som medför störst risker, som t.ex. kärnkraftsanläggningar. Vi inser att det finns en uppriktig oro bland allmänheten vad gäller dessa frågor, men skulle vilja understryka behovet av att se till att dessa antar rimliga proportioner. Jag skulle vilja framhålla att säkerheten beträffande kärnkraftverk och andra liknande industriella anläggningar i första hand ligger inom de nationella kompetens- och ansvarsområdena. Vi förväntar oss därför t.ex. att Storbritanniens regering skall vidta alla nödvändiga kortsiktiga skyddsåtgärder, samt ta ställning till nödvändiga långsiktiga beslut beträffande hantering av radioaktivt avfall.
Det är uppenbart att det som inträffande i USA den 11 september 2001 kräver en omprövning av risken för attacker mot anläggningar som vi tidigare betraktat som säkra, och jag välkomnar kommissionärens uttalande. Jag beklagar dock att kommissionär Loyola de Palacio inte hade möjlighet att tala till oss, eftersom vi hade velat hålla denna diskussion under nästa sammanträdesperiod.
Herr talman! Ett grundläggande antagande vad gäller terrorism är att det oväntade, otänkbara, och ofattbara skall skrämma befolkningen att godkänna politiska anspråk, både rationella och andra.
Jag vill tacka kommissionären för uttalandet. Jag välkomnar det samarbete som skissats upp, samt den särskilda uppmärksamhet som kommer att ägnas åt kärnkraftsanläggningar. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att samarbeta med kommissionen i denna sak.
Vi måste reagera genom att göra allt vi kan för att förhindra sådana omfattande blodbad, oförrätter och kaotiska situationer som vi såg i USA. Flygindustrin, kärnkraftsanläggningar, kemiska fabriker och oljedepåer utgör alla uppenbara måltavlor för terrorism. De utformas, byggs och skyddas följaktligen till mycket höga kostnader för allmänheten. Den franska regeringen skyddar nu upparbetningscentralen i La Hague med hjälp av stridsflygplan och missiler. Storbritannien gör utan tvekan samma sak vid Sellafield.
Vi kan inte ta oss in i terroristernas kusliga tankevärld, men vi kan betala det höga priset för att skydda oss. Vi kan arbeta tillsammans och vara ytterst försiktiga när vi överväger uppbyggandet, eller t.o.m. bevarandet, av någonting som utgör en potentiell måltavla.
Som många andra har sagt så kommer ingenting att vara sig likt efter den 11 september. Ingen hade kunnat föreställa sig att man skulle använda ett stort fullastat passagerarplan som ett vapen. Detta måste vi hädanefter ta med i våra beräkningar. Vi ber er att fortsätta rapportera till parlamentet. Vi vill att invånarna i Europa skall veta att allting inom det rimligas gränser har gjorts för att skydda dem.
Fru talman, herr kommissionär! Läget är allvarligt, mycket allvarligt. De värsta scenarier med terroristattacker från luften mot kärnkraftverk, som De Gröna och kärnkraftsmotståndarna under lång tid har varnat för, bli nu till följd av de aktuella händelserna hypoteser att räkna med. Beviset för att flygattacker mot kärnkraftverk är möjliga är att Frankrike har kallat in armén för att försöka försvara sina reaktorer. De franska myndigheterna har alltid viftat bort dessa möjliga terroristattacker, men är i dag tvungna att erkänna hur sårbara landets kärnkraftskatedraler är. Och är det verkligen troligt att de mark- och luftvärnsmissiler som installerats kring upparbetningsanläggningen i Haag kommer att vara effektiva vid en självmordsattack? De tyska myndigheterna erkänner precis som Atomenergibyrån i Wien att inte ens de mest solida kärnkraftverken skulle kunna stå emot en flygkrasch. I hela Europa och på andra håll i världen är faran högst påtaglig, och mångfaldigas av det överväldigande antalet kärnkraftsreaktorer. I dagsläget kan medborgarnas säkerhet inte garanteras. Medborgarna är oroliga och har skäl att vara det. Hade kommissionen tagit dessa katastrofscenarier på allvar? Hur ämnar den i dag garantera medborgarnas säkerhet? Och planerar kommissionen i likhet med Tyskland att påbörja en översyn av säkerheten vid kärnkraftverken? Fru talman, ärade kolleger! Jag beklagar till sist att kollegerna från övriga grupper inte har ansett det lämpligt att låta denna debatt följas av en resolution.
Fru talman, herr kommissionär! Frågan om säkerheten i det europeiska luftrummet kan formuleras i termer av omedelbara och brådskande åtgärder. Den kan även formuleras i termer av permanenta åtgärder vad avser säkerhetsnormer på flygplan och vid embarkering.
Vilket härmed bekräftar kommissionens uttalanden, främst om de olika åtgärder som vidtagits i fråga om kontroll av passagerare, handbagage samt flygningar från tredjeland. Dessa synes mig vara förnuftiga.
Det är även nödvändigt att påskynda slutförandet av säkerhetsprogrammen för att kontrollera bagage i bagageutrymmen och säkerställa att våra beslut genomförs.
Jag skall inte återkomma till vad som nyss sades om den skandalösa situationen på AZF, bara några veckor efter våra diskussioner här.
När det gäller flygsäkerheten ombord och vid embarkering, visar den 11 september att två åtgärder som rör flygplanens utformning måste vidtas. Cockpit måste stängas och videokretsar måste installeras som gör att piloten visuellt kan uppfatta personer som närmar sig. Sedan har vi problemet med transpondrarna. Transpondrarna sänder flygplanskoden och flygplanets position till flygkontrolltjänsten. Transpondrarna måste säkras och skall inte längre kunna kopplas bort under flygning, så som skedde under attackerna i Förenta staterna.
Jag vill också fästa parlamentets uppmärksamhet på frågan om stödet till den europeiska flygsektorn. Uppriktigt sagt tyckte jag att det var mycket klumpigt, för att inte säga provokativt, av kommissionen att inleda en diskussion om koncentrationen inom luftfartssektorn vid detta tillfälle. Att i det ekonomiska chocktillstånd som flygbolagen nu befinner sig i hävda att det endast finns utrymme för fyra till fem flygbolag i Europa är detsamma som att uppmana till fusioner, omstruktureringar och därmed sociala åtgärdsprogram.
Vidare uppger flera källor att flygtrafiken minskat med mellan 15 och 30 procent och det europeiska samarbetsorganet för flygbolag uppger att trafiken kommer att minska med totalt 7 procent för 2002 och uppskattar förlusterna till över 3 miljarder euro.
Som jag ser det måste reglerna för statligt stöd till flygbolagen utsträckas så att de på ett heltäckande sätt kan omfatta alla effekter på grund av den 11 september.
Slutligen vill jag säga ett sista ord och påpeka att dessa statliga medel syftar till att hjälpa företag att vara fortsatt livskraftiga. Jag menar därför att det är vår plikt att se till att använda dem och undvika alla personalnedskärningar i sektorn.
Herr talman! Målstolparna har flyttats på grund av den totala brist på mänsklighet vi sett från terrorister som strävar efter sina s.k. politiska mål. Terrorister är nu villiga att delta i självmordsuppdrag. Detta innebär att världssamfundet nu måste göra en fullständig omprövning för att komma fram till hur det på bästa sätt skall kunna vidta säkerhetsåtgärder för att slå tillbaka dessa grova och överlagda terroristattacker.
Vi är ur ett irländskt perspektiv djupt oroade över säkerheten och säkerhetsåtgärderna vid kärnkraftverket Sellafield i Cumbria. Vid en tidpunkt när man skulle kunna förvänta sig nedtrappning inom kärnkraftsindustrin i Storbritannien har den brittiska regeringen meddelat att MOX-kärnkraftsenheten får fortsätta att drivas i Sellafield. I stället för att stänga Sellafield-kärnkraftverket av hänsyn till säkerheten, miljön och ekonomin har den brittiska regeringen givit sitt tillstånd till en utvidgning av verksamheten där. Detta är inte enbart ett problem för det irländska folket, utan även för det brittiska, och för resten av Europeiska unionen. Vad säger t.ex. det brittiska folket om att tåg lastade med kärnmaterial skall fortsätta att köra genom London och andra städer i Storbritannien? Medan den amerikanska regeringen har stoppat transporterna av potentiellt farligt kärnmaterial insisterar BNFL på att köra sina tåg lastade med kärnbränsle från reaktorer till sin kontroversiella upparbetningsanläggning i Sellafield.
Med tanke på den växande internationella terrorismen är det givetvis fruktansvärt oansvarigt att fortsätta med dessa transporter. Transporten av kärnmaterial via Irländska sjön sänder likaså kallar kårar längs med ryggraden på många människor som är bosatta på Irland. Som företrädare för Irlands östra kust har jag alltid tyckt illa om att Irländska sjön använts som soptipp för British Nuclear Fuels verksamhet. Den brittiska regeringens beslut att utvidga verksamheten vid kärnkraftverket i Sellafield är mer omtvistat än man skulle kunna föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Tidpunkten för beslutet är dock ytterst cyniskt vald, med tanke på att det fattades bakom en dimridå i samband med krigsförklaringen mot terrorismen. Det är uppenbart att den brittiska regeringen utnyttjar kriget mot terrorismen för att avleda uppmärksamheten från obekväma och omtvistade beslut. Detta duger helt enkelt inte i det rådande klimatet.
Skyddet och säkerheten vid Sellafield-anläggningen är lika mycket en fråga för Europeiska unionen som för den irländska och den brittiska regeringen. Den brittiska regeringen borde fatta det hedervärda beslutet att göra sig av med denna ekonomiska belastning en gång för alla. Men under de kommande veckorna både bör och måste kommissionen genomföra en fullständig och oberoende utvärdering av hotet mot miljö- och folkhälsa vad gäller hela BNFL:s verksamhet vid Sellafields kärnkraftverk. Den irländska befolkningen är trött på fromma försäkringar från BNFL och den brittiska regeringen vad gäller säkerhetsföreskrifterna vid Sellafield. Vi blev alla förfärade när BNFL nyligen blev tvungna att frakta tillbaka kärnmaterial från Japan, eftersom dokumentationen var oriktig. Hur kan någon vettig människa efter denna incident ens för ett ögonblick tro på någonting som står skrivet i ett pressmeddelande från BNFL?
Jag kan försäkra alla ledamöter av denna kammare om att vi på Irland energiskt kommer att gripa tag i varje politisk, juridisk och diplomatisk möjlighet för att tvinga den brittiska regeringen att stänga Sellafields kärnkraftverk. Man har med detta kärnkraftverk inte uppnått någonting annat än att skapa miljömässiga lidanden för oss alla.
Herr talman! Herr kommissionär! Den kris inom flygtrafiken som vi ser utvecklas efter terroristattacken den 11 september förvärras naturligtvis också av andra orsaker, t.ex. flygbolagens strukturella problem och frånvaron - åtminstone hittills - av ett gemensamt europeiskt luftrum, något vi dock hoppas snart skall förverkligas, men naturligtvis har denna kris även samband med den oro som är förhärskande hos allmänheten när det gäller säkerhetssystemen vid flygtrafik. Åtgärder behöver vidtas så snart som möjligt.
När jag nyligen tillsammans med Europaparlamentets representation besökte Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) konferens i Montreal, klargjorde vi den europeiska ståndpunkten att åtgärder bör vidtas internationellt på ministernivå innan årets slut. Om detta på internationell nivå oförmodat skulle försenas anser jag att Europeiska unionen naturligtvis ensam bör gå vidare så att en säker miljö kan säkras vid flygtrafik.
Som vi vet föreslog kommissionen nyligen en första uppsättning åtgärder med skrivelse 30 från Europeiska civila luftfartskonferensen, ECAC, som det mest utmärkande inslaget. Europaparlamentets utskott för regionalpolitik, transport och turism förbinder sig att behandla skrivelsen snarast möjligt så att dessa åtgärder kan fastställas som gemenskapsrätt innan årets slut, något som även rådet önskar. Utskottet skall, i samma syfte, snarast möjligt behandla även de tre övriga lagförslagen i förbindelse med säkerheten.
Det finns också ytterligare ett åtgärdspaket i förbindelse med säkerheten i cockpit, videokameror, kommunikationen mellan marken och luften etc., det vill säga de åtgärder som kommissionens ledamot hänvisade till. När det gäller denna fråga vill jag säga att vi oroar oss över den försening som har märkts och det sätt som medlemsstaternas experter hittills har arbetat på. Vi hoppas att det sagda skall nå fram till dem så att de fortsättningsvis skall arbeta på ett bättre sätt.
Vi är vittnen, herr talman, till den allvarliga skada som inte bara drabbar flygtrafiken utan även handeln, turismen och andra sektorer inom ekonomin. Vi skulle vara offer för omständigheterna om vi inte gjorde vårt bästa för att bemöta krisen.
. (DE) Herr talman! Det råder ingen tvekan om att kärnkraftverk inte är helt säkra mot terrorattacker. Ingen reaktor skulle kunna hålla stånd mot en kollision med en Boeing 747. Att påstå något annat vore helt enkelt felaktigt. Det som gäller för kärnkraftverk gäller även för andra tekniska system. Herr Vitorino påpekade med rätta att även en fördämning kan förstöras och att följderna kan vara förödande - det visar en återblick på andra världskriget.
Lika fruktansvärd skulle emellertid också en attack mot någon av de gasbehållare som finns mitt i våra städer kunna vara. Av säkerhetsskäl drivs några gasbehållare redan med lägre tryck. Skulle metan släppas ut från en högtrycksbehållare - det skulle exempelvis räcka med ett tungt maskingevär för att göra detta - och skulle gasen spridas över hela staden, då skulle, vid en viss blandning med den omgivande luften, staden helt enkelt brinna ned. Det har skett sådana olyckor tidigare. Gudskelov har vi kunnat undvika dem de senaste tio åren.
Samma sak gäller för vattenförsörjningen. Att förgifta vattnet är relativt enkelt. Följderna skulle, vilket vi alla kan föreställa oss, vara oöverskådliga.
Jag accepterar att det i våra länder finns en del som är mot kärnkraftsenergi, i vissa länder är de till och med i majoritet. Jag respekterar detta även om jag inte delar denna åsikt. Men med argumentet om terroristangrepp skulle vi också få säga adjö till användningen av gas eller inte dricka vatten längre, och det anser jag vara absurt.
Min slutsats följer helt enkelt den linje som kommissionen fastställt. Den skapar inga rubriker, det skall erkännas, men fördelen med den är att den är förnuftig. Vi borde identifiera de farliga anläggningarna, förbättra skyddet av olika objekt, kanske borde vi vidta ytterligare säkerhetsåtgärder. Dessa säkerhetsåtgärder borde emellertid vidtas omedelbart. Vi behöver inte göra några studier.
Tillåt mig avslutningsvis ytterligare en mening, herr talman: Vi borde inte ge intrycket att det finns något som heter total säkerhet. Denna kan bara fås till priset av total övervakning, och en sådan är inte förenlig med en liberal rättsstat.
Herr talman, kommissionär Vitorino! Jag skulle vilja komma med några anmärkningar. Vår grupp har redan tidigare talat om de konsekvenser som de nyligen inträffade händelserna får för säkerheten vid kärnkraftverk, och bland annat talade man redan då om det åtgärdspaket som utskottet för regionalpolitik, transport och turism behandlar för närvarande. Vi stöder utforskandet av gemensamma säkerhetsföreskrifter såsom de har formulerats i Europeiska luftfartsorganisationens dokument 30. Framför allt handlar det om ett särskilt tillvägagångssätt för känsliga zoner, och om kontrollfrågor. Vi anser naturligtvis att en sådan debatt måste vara saklig, i synnerhet på området för skydd av privatlivet.
Vid en punkt vill jag fästa särskild uppmärksamhet, för det rör sig inte endast om utvidgningen till andra mål, utan också om utvidgningen till andra transportsätt. Jag vill peka på användandet av andra transportsätt - något som vi redan har sett - som exempelvis bulktransporter med kemikalier, och fråga kommissionären vad han anser om det. Även inom sjöfarten är det relativt enkelt att i en hamn som i Rotterdam låta ett fartyg sätta kurs åt ett helt annat håll och skicka det mot oerhört explosiva anläggningar. Det är med andra ord inte bara luftfarten utan även andra transportmedel som borde vara ämnet för diskussionen.
Herr talman! Sårbara anläggningar som kärnkraftverk, regleringsdammar, hamnar, oljedepåer, extremt höga byggnader, forskningscentrer för biologisk krigföring och genetisk modifiering kommer alltid att dra till sig terroristers uppmärksamhet. Därför måste vi se till att minimera antalet anläggningar som kan utgöra ett hot mot människans fortbestånd och mot vår miljö. I stället för att nu stödja luftfartsbolagen med skattepengar så att de skall kunna fortsätta med sina lågpriskampanjer, är det bättre att helt stänga känsliga områden för luftfart. Och sårbara flygplatser i närheten av stora städer eller utan tillräckliga säkerhetsinstallationer, som nu senast var fallet på Linateflygplatsen i Milano, en flygplats som borde ha stängts för flera år sedan, sådana flygplatser bör inte få finnas i framtiden.
Fram till och med dess att de tragiska händelserna ägde rum den 11 september ledde den ensidiga strävan efter ekonomisk tillväxt, frihet för luftfartsbolagen och nedskärningar i den offentliga sektorn till att alltför liten uppmärksamhet ägnades åt risken för att kontorsbyggnader kan störta samman och myndigheters kontroll av illvilliga personers tillgång till flygplatser. Dessa två saker har jag bett kommissionen uppmärksamma vid tidigare tillfällen.
Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Den 11 september kommer att vara ett oerhört viktigt datum i vår nutidshistoria och ännu viktigare för flygbranschen. För den kommer vi att tala om ett före och ett efter.
Jag skulle vilja ägna mina första ord till att uttrycka solidaritet med offren för dessa fega och barbariska attentat och med Förenta staternas regering. Ord som också fördömer terrorismen utan förmildrande omständigheter, förbehållslöst, med all fasthet och utan någon som helst tvetydighet.
Förbättringen av säkerheten för transportanvändarna och för de transporterade varorna var och bör förbli ett av de prioriterade områdena i unionens insatser under de kommande åren. Jag är glad över att detta finns med i Vitboken om gemenskapens transportpolitik som lagts fram av kommissionen för bara några månader sedan. Man bör inte glömma att säkra transporter är den viktigaste rättigheten för alla passagerare.
Det är nödvändigt att snabbt anta kommissionens senaste förslag om flygsäkerhet och paketet för "ett gemensamt europeiskt luftrum" för att nå en hållbar garanti och konkurrens i denna sektor. Man bör också påminna sig de andra åtgärder som redan är på gång. Jag tänker på förordningen om JAR-OPS, förslaget till direktiv om rapportering av händelser inom civil luftfart och förslaget om yrkesmässig kompetens för kabinpersonal. Herr kommissionär, alla dessa texter bör antas så snart som möjligt.
Avslutningsvis vill jag säga att med den vändning de åtgärder som satts i gång fått under de senaste veckorna, anser jag att det visats i vilken grad Europeiska unionen utgör en grundläggande del i att möta behovet av regleringar, både på gemenskapsnivå och internationellt. Endast detta europeiska synsätt kommer att göra det möjligt att stå emot nya utmaningar, som den internationella terrorismen, som inte längre bemöts tillräckligt snabbt och effektivt i de internationella mellanstatliga forumen.
Parlamentet har en skyldighet att stödja kommissionen i dessa förslag för att ge våra medborgare det förlorade förtroendet och säkerheten åter. Det är i stunder som denna då vi måste visa att Europa existerar.
Slutligen skulle jag också vilja påkalla rådets uppmärksamhet, som nu måste ha den nödvändiga förmågan och modet att stödja och ta de beslut som ser till att den civila luftfarten fortsätter att vara säker, pålitlig och hållbar ur alla aspekter.
Jag skulle kortfattat vilja ta upp två frågor. Den ena av dessa har jag redan tagit upp, och det är frågan om tillståndet för flygindustrin i Europa. Jag uppskattar att kommissionären har meddelat att Europeiska unionen skall träffa de amerikanska myndigheterna för att diskutera illojal konkurrens, men detta är ett ytterst otillräckligt svar på den nuvarande krisen inom flygindustrin. Jag skulle vilja få lite klarhet i exakt vad kommissionen gör. Det finns i dag i irländska dagstidningar uppgifter om att kommissionen insisterar på att det stöd- och hjälppaket som den irländska regeringen tänker bistå Aer Lingus med måste finansieras med privata medel. Det är verkligen en grov förvanskning av fördragen, vilka är neutrala beträffande var bistånd och pengar skall komma ifrån när det gäller stöd till flygindustrin. Detta vill jag ha klarhet kring. Är detta verkligen ett krav från kommissionen eller spelar den irländska regeringen ett eget litet privatiseringsspel med den rådande krisen som täckmantel?
Den andra frågan jag vill ta upp berör den nukleära och den kemiska industrin i Europa. Det finns anledning att känna oro inför den rapport som kommer att tas upp av STOA denna vecka. Den kommer förhoppningsvis mycket snart att offentliggöras, och sanningen är att Sellafield och Cap de la Hague utgjorde en risk även före den 11 september 2001; liksom de kemiska fabrikerna mitt ibland oss utgjorde en risk även före Toulouse. Det förefaller som om det behövs en utfästelse från kommissionens sida om att vi skall få ett oberoende europeiskt inspektorat.
Fru talman! Efter det fruktansvärda som inträffade den 11 september befinner vi oss i en ny situation. Handlingar med uppsåt att skada och inte längre bara olyckshändelser står nu i centrum för vår uppmärksamhet.
Flygförbudszoner borde omedelbart upprättas kring de två upparbetningsanläggningarna inom EU: Sellafield och Cap de la Hague. Kraftanläggningar utgör på det hela taget en tickande bomb mitt ibland oss. Den enda logiska lösningen är att stänga dem alla och därmed avskaffa detta fruktansvärda hot.
Den franska regeringen har redan vidtagit åtgärder för att förstärka anti-terroristberedskapen vid Cap de la Hague, vilka inkluderar luftvärnsrobotar. Den tyska regeringen har kommit fram till att kärnkraftsreaktorer inte skulle kunna stå emot en välriktad kollision med ett passagerarflygplan, och har genomfört en olycksriskbedömning. Regeringen är emot antiluftvärnsförsvar och har gjort klart att anläggningar som är belägna vid större flygplatsers flygrutter kan komma att stängas om de bedöms utgöra en betydande risk.
Den amerikanska regeringen har stoppat transporterna av kärnmaterial, och även EU:s regering borde omedelbart stoppa all transport av sådant material, inklusive MOX-bränsle. Jag anser inte att det svar vi hittills har sett från kommissionens sida alls är tillräckligt. IAEA har bekräftat att 75 procent av alla incidenter vad gäller kärnmaterial som rapporterades under det gångna året involverade illegal verksamhet. Det är alldeles uppenbart att kärnmaterial för närvarande inte kan sägas vara i säkert förvar och därför inte heller vara riskfritt.
Varken Sellafield eller la Hague har utformats för att stå emot en kollision med ett trafikflygplan. De innehåller tillsammans tio tusentals ton utbränt kärnbränsle och över 100 ton separerat plutonium. En ny rapport som både ligger rätt i tiden och som till sitt innehåll är djupt oroande har utarbetats för Europaparlamentet. Den kommer såvitt jag förstår att distribueras av STOA-enheten i morgon. Jag förväntar mig att den skall distribueras, och undrar varför den inte redan delats ut till ledamöterna, eftersom detta redan verkar ha gjorts inom näringslivet?
Rapporten upplyser om att en handling med uppsåt att skada - och detta lades fram före september månad - i synnerhet i Sellafield skulle kunna utlösa en serie händelser som leder till att radioaktiva ämnen släpps ut i behållarna för högaktivt vätskeformigt avfall, med betydligt större och mer förödande effekter än Tjernobyl som följd. Detta är mycket allvarligt. Jag behöver ett fullgott svar från kommissionen och hittills har något sådant inte kommit.
Herr talman! Jag klargjorde min åsikt om STOA-rapporten när vi diskuterade arbetsplanen. Flera på varandra följande irländska regeringar har uttryckt sin oro för verksamheten vid Sellafield-anläggningen, tidigare känd som Windscale, och i synnerhet för BNFL:s oräkneliga säkerhetsöverträdelser och de brittiska myndigheternas arrogans inför den legitima oron från den suveräna stat som utgör dess vänligt sinnade granne. Bemyndigandet av MOX-anläggningen medan internationella massmediers uppmärksamhet oavvänt var riktad åt annat håll i kölvattnet efter tragedin den 11 september 2001 är blott det senaste exemplet på detta, och särskilt allvarligt med tanke på den ökade oron för terrorattacker.
Skulle kommissionen kunna bekräfta om säkerhetsstandarder likvärdiga dem som nu anses nödvändiga vid Cap de la Hague - d.v.s. skydd i form av stridsflygplan, luftvärnsrobotar och en flygförbudszon - även vidtagits vid Sellafield? Håller kommissionen med om att det finns ett akut behov av gemensamma säkerhetsstandarder för alla kärnkraftsanläggningar, inte enbart inom EU-15, utan även i anslutningsländerna? Skulle kommissionen också kunna kommentera bristen på effektivitet hos det aktuella inspektoratet i detta avseende?
. (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam mot kommissionen för att den med dagens uttalande mycket snabbt tar upp en fråga som i dagsläget vållar Europas befolkning stor oro.
Jag välkomnar också att kommissionen uttryckligen går in på alla särskilt hotade områden och i synnerhet inkluderar industrianläggningar och kärnkraftverk, vilket på vårt österrikiska initiativ krävdes i Europaparlamentets resolution om händelserna den 11 september.
Vi vet att åtgärder har vidtagits vid vissa kärnkraftverk i Europa för att de åtminstone skall klara av en kollision med små flygplan. Har kommissionen någon överblick över vilka kärnkraftverk detta inte gäller, och vad tänker man göra på europeisk nivå för att åtminstone vid dessa kärnkraftverk, men även vid alla andra, höja skyddsåtgärderna totalt sett?
Vi vet att inga kärnkraftverk är helt och hållet säkra, och att några inte lever upp till dagens tekniska standard även i andra säkerhetsrelevanta avseenden. Desto mer överraskande vore det om det faktiskt skulle finnas ett brev från kommissionär Verheugen som bekräftar säkerheten hos kärnkraftverket i Temelin. Eftersom ett sådant konstaterande skulle motsäga alla de utlåtanden som internationella experter gjort om Temelin kan jag alls inte tro att Verheugen faktiskt skulle lämna en sådan säkerhetsförklaring. Jag ber därför kommissionen att den även för parlamentet presenterar detta brev som gått iväg till den tjeckiska och den österrikiska regeringen. Vi har engagerat oss hårt i denna fråga, och jag anser att parlamentet har förtjänat detta, även om kommissionen har motsatt åsikt ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Hur mycket jag än tycker om senator Doyle och hennes irländska vänner, så har hon fel beträffande Sellafield vad gäller min valkrets. Jag talade om detta för henne och för den irländska regeringen under min tid som energiminister för Nordirland och jag upprepar nu denna ståndpunkt. Jag applåderar den brittiska regeringens beslut beträffande MOX-anläggningen, ett sedan länge påkallat beslut som kommer att trygga framtiden för mina väljare på det ekonomiska planet såväl som vad gäller sysselsättningen. Mitt budskap vad gäller denna fråga är därför att man skall lämna Sellafield i fred.
Nu kortfattat om flygindustrin. Jag skulle vilja gratulera kommissionär Palacio till de åtgärder hon redan har vidtagit, men det finns tre saker vi särskilt måste framhålla. För det första måste vi skydda flygplanen på marken, för när någon väl befinner sig ombord på ett flygplan kan de förorsaka större skada. För det andra måste vi förnya och förstärka säkerhetskontrollerna på flygplatser, och för det tredje måste vi bistå vad gäller kostnaderna för säkerhet och krigsförsäkringar. Vi måste återuppbygga allmänhetens förtroende för flygindustrin, ju förr desto bättre.
. (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Jag för min del tror att jag kan glädja mig åt att den strategi kommissionen har antagit har fått brett stöd från talarna, såväl när det gäller flygsäkerhetsaspekten som säkerheten vid industri- och kärnkraftsanläggningar.
Jag vill avslutningsvis tillägga att vi har utarbetat ett åtgärdsprogram där fördelningen av befogenheter strikt iakttas - inte bara gemenskapens, utan även medlemsstaternas befogenheter. Därför kan jag garantera er att vi, inom ramen för kommissionens direkta befogenheter enligt fördragen, har vidtagit alla åtgärder som krävs för att bemöta den nya situation som har uppstått efter terroristattackerna i USA. Vi kommer att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna för att även de skall ta sitt ansvar och anta de nödvändiga åtgärder som faller under deras kompetensområde. Så är fallet med de exempel som har nämnts när det gäller säkerheten vid upparbetningsanläggningarna i Sellafield och Haag. Jag betonar att det rör sig om nationella befogenheter och att det är de nationella myndigheterna som skall informera oss om att nödvändiga åtgärder har vidtagits.
Kommissionen erkänner behovet av att påbörja ett reflexionsarbete om kärnkraftssäkerhet och om säkra transporter av kärnmaterial. Jag nämnde detta i min presentation och jag hoppas att det tankearbete som nu pågår inom kommissionen snart kommer att bära frukt.
När det gäller flygsäkerheten gläder jag mig åt det mycket positiva mottagande som vårt lagstiftningsinitiativ fått av flera ledamöter och jag hoppas att den förordning vi har föreslagit kan behandlas som en brådskande fråga av parlamentet. Jag vill också framhålla att uppföljningen av de åtgärder som vidtagits nationellt måste förbättras, i likhet med den uppföljning som bedrivs av ad hoc-gruppen för utvärdering av konkreta administrativa åtgärder för att förbättra flygsäkerheten.
Herr talman! Jag vill göra ett sista påpekande. Jag berörde konkurrensvillkoren och den strategi kommissionen genomför för att undvika snedvridningar av konkurrensen inom ramen för den europeisk-amerikanska dialogen om säkerhetsfrågor. Det var i det sammanhanget jag tog upp konkurrensfrågan. Vi tror att vi måste hitta internationella lösningar och beakta behovet av att undvika att införa krav på oproportionerliga åtgärder som riskerar att orsaka konkurrenssnedvridningar i ett internationellt perspektiv. Det var bakgrunden till mitt yttrande. Jag har inte nämnt andra konkurrenspolitiska åtgärder i samband med terroristattackernas konsekvenser för flygbolagens affärsstrategi. Jag har inte tagit upp konkreta frågor liknande de några parlamentsledamöter har valt att nämna under debatten. Jag kan bara hänvisa er ledamöter till slutsatserna från det sammanträde min kollega Loyola De Palacio höll med företrädare för flygbolagens organisation. Jag har noterat att vissa av er anser att kommissionens förslag är otillräckliga eller alltför ideologiskt färgade. Jag har noterat era synpunkter. Jag skall framföra dem till De Palacio, men jag upprepar att detta för närvarande är kommissionens officiella ståndpunkt.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Fitzsimons har ordet för en ordningsfråga.
Det är inte första gången jag har hört kommissionärer komma in i denna kammare och säga att de inte har några skyldigheter vad gäller kärnkraftverk, utan att det är en fråga för medlemsstaterna. Men givetvis både bör och måste den Europeiska kommissionen genomföra en oberoende utvärdering av hoten mot miljön och folkhälsan, inte enbart vad gäller Irland och Storbritannien utan vad gäller alla invånare i Europa. Detta har undvikits genom åren och det är nu hög tid att kommissionen visar lite mod.
Ni kan i detta slag av frågor ta direkt kontakt med kommissionären.
Jag skulle helt enkelt bara vilja ge mitt samtycke till vad min kollega Fitzsimons säger. Jag har här en parlamentsrapport från STOA-enheten.
Fru Ahern, jag upprepar detsamma som jag sagt till Fitzsimons: det är inte en ordningsfråga.
Europeiskt civilrättsligt område / SIS II
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden av von Boetticher för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
A5-0339/2001 om förslaget till rådets förordning om ett övergripande ramverk för gemenskapens insatser för att underlätta genomförandet av ett europeiskt civilrättsligt område
(KOM(2001) 221 - C5-0254/2001 - 2001/0109(CNS));
A5-0333/2001 1. om initiativet från Konungariket Belgien och Konungariket Sverige inför antagandet av rådets förordning om utvecklingen av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II)
(9844/2001 - C5-0315/2001 - 2001/0818(CNS)) och
2. om initiativet från Konungariket Belgien och Konungariket Sverige inför antagandet av rådets beslut om utvecklingen av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II)
(9845/2001 - C5-0316/2001 - 2001/0819(CNS)).
Herr talman, kära kolleger! En liten dröm går dag i uppfyllelse: Jag har tio minuters talartid, lika mycket som annars bara en gruppordförande har. Detta beror dock på att man lagt samman två betänkanden som egentligen inte alls hör ihop. Jag skulle därför också vilja skilja dem åt i mitt tal.
Till att börja med det civilrättsliga området. Med Maastrichtfördragets ikraftträdande 1993 blev det civilrättsliga samarbetet en gemensam fråga för medlemsstaterna. I Amsterdamfördraget överfördes sedan detta samarbete genom artikel 65 i EG-fördraget från tredje pelaren till första pelaren. Sedan ikraftträdandet har det här skett ett intensivt lagstiftningsarbete på europeisk nivå. Bestämmelser för rätts- och behörighetstvister har anpassats, det har fattats beslut om rådsförordningar om insolvensförfarande och om delgivning av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, och förslag till förordningar om bevisupptagning och om umgängesrätt har lagts fram för rådet.
Med det aktuella Nicefördragets ikraftträdandet kommer slutligen framtida beslut på området civilrättsligt samarbete att fattas inom ramen för medbeslutandeförfarandet med kvalificerad majoritet i rådet. Som ni ser går utvecklingen på det här området i rasande fart. Medlemsstaterna har dock fortfarande ensamt ansvar för innehållet i och utformningen av yrkesutbildningen. Det är emellertid gemenskapens uppgift att stödja medlemsstaterna, det må vara i uppgiften att undanröja hinder för tillämpning av gemenskapsrätten eller vid samarbetet mellan de rättsliga myndigheterna.
Inte på något europeiskt rättsområde är vidareutbildningen av yrkesgrupper så absolut nödvändig som på det redan utvecklade harmoniserade civilrättsliga området. Straff- och förvaltningsrätten befinner sig däremot fortfarande i början av en europeisk utveckling. Tidigare stödde unionen denna fortbildning med hjälp av två program. Grotius, gemenskapens stöd- och utbytesprogram för rättstillämpare, löpte ut år 2000. Stödet upprätthölls genom ett uppföljningsprogram, Grotius-civilrätt, som var tidsbegränsat till ett år. Samma år löpte det tre år långa åtgärdsprogrammet Robert Schuman ut. Syftet med detta var att öka medvetenheten om gemenskapsrätten hos jurister.
Det aktuella kommissionsförslaget utgör nu den rättsliga grunden för ytterligare finansiering av verksamhet på området civilrättsligt samarbete. Därmed främjas det rättsliga samarbetet och en förbättring av den ömsesidiga förståelsen för olika rättsordningar, samt åtgärder som tjänar till att genomföra och tillämpa gemenskapsbestämmelser på det här området och förbättra informationen till allmänheten. Jämte finansieringen av vissa projekt ges också för första gången löfte om ekonomiskt stöd till driftskostnader för icke-statliga europeiska organisationer. Detta kan jag bara stödja med eftertryck.
I synnerhet måste det faktum att det även blir möjligt för kandidatländer att delta välkomnas. Jämte den principiella glädjen över målinriktningen på detta förslag, som även ökas genom en frikostig finansiell ram i storleksordningen 14,5 miljoner euro fram till år 2006, kvarstår några kritiska punkter. Villkoret om att icke-statliga organisationer bara kan ansöka om stöd om två tredjedelar av medlemsstaterna deltar i dessa är redan i dag nästan omöjligt att uppfylla. Med hänsyn till den förestående utvidgningen verkar det därför absolut på sin plats att denna tröskel sänks till en tredjedel. Annars kvävs den goda ansatsen i förordningen i sin linda på denna punkt.
Jag frågar mig också varför kommissionen, i rak motsats till vad den brukar göra, underlåter att noga beskriva vilka som har rätt att söka anslag - i det här fallet alltså de som är yrkesverksamma som rättstillämpare -, vilket var brukligt inom ramen för Grotiusprogrammen. Just debatten om penningtvättsdirektivet visade oss hur nödvändigt det är med begreppsdefinitioner på det här området. Stöd med europeiska medel får inte bedömas av medlemsstaterna. Jag har därför föreslagit att man skall överta den gamla definitionen från programmet Grotius-civilrätt.
Därefter ytterligare en anmärkning om detta område: Jag hade glatt mig om unionen även fortsättningsvis finansierat projekt med upp till 80 procent av kostnaderna och att inte denna andel hade minskats till 50 procent. Tyvärr ville inte det ansvariga utskottet detta. Jag tror dock att Europeiska unionen i likhet med tidigare har ett stort ansvar för vidareutvecklingen av det rättsliga samarbetet. Detta ansvar blir i framtiden snarare större än mindre. Vi måste här även fortsättningsvis vara motorn.
Detta var en redogörelse för första delen, om det civilrättsliga området. Nu kommer jag till debatten om Schengens informationssystem.
Schengens informationssystem inrättades 1995 på grundval av Schengens tillämpningskonvention från 1990. Som gränsöverskridande, datorstött polisiärt söksystem möjliggör det i dag tillgång till mer än åtta miljoner utredningsuppgifter och är därmed den mest omfångsrika databanken i Europa. Jämte tretton medlemsstater i Europeiska unionen används det också av Island och Norge. SIS är därmed en framgångsrik beståndsdel av en ny europeisk politik med inre säkerhet, vars nödvändighet framgår av slopandet av de inre gränserna och den förlust av kontroll som är kopplad till detta.
I dag är det två problem som sysselsätter oss. För det första: den tekniska utvecklingen. Schengens informationssystem som det ser ut i dag utarbetades ursprungligen för arton medlemsstater. Eftersom alla nuvarande kandidatländer i och med sitt medlemskap även kommer att delta i SIS är det absolut nödvändigt att i dag fundera på hur ett efterföljande system skall se ut. Även den tekniska utvecklingen har gått framåt under tiden. Därför är initiativet från Konungarikena Belgien och Sverige om utvecklingen av SIS II verkligen glädjande.
Eftersom förberedelserna inför utvecklingen av SIS II kommer att ta mer än tre år skapar detta initiativ den rättsliga grund som är budgettekniskt nödvändig. Dock har initiativtagarna skjutit över målet en smula. För att säkra största möjliga inflytande över den tekniska utvecklingen skall medlemsstaternas deltagande ske inom kommittéförfarandet genom att förvaltningskommittén och den föreskrivande kommittén kombineras. Därefter garanteras också ett maximum av byråkratiska kostnader.
För mig är det inte begripligt att medlemsstaterna skall vara med och rådgöra och besluta om varje detalj i ett skede av utvecklingen då bara tekniska aspekter skall diskuteras. Förslaget om att inrätta en föreskrivande kommitté för alla frågor som rör systemets uppbyggnad och för dataskyddstekniska aspekter, motsäger också rådets beslut 468/99. Enligt detta bör det föreskrivande förfarandet endast följas när det gäller åtgärder med allmän räckvidd som är avsedda att tillämpas på väsentliga bestämmelser i grundläggande rättsakter. Detta är dock här uppenbarligen inte fallet.
Jag skulle här vilja göra rådets företrädare uppmärksamma på att man vid inrättandet av Eurodac medvetet avstod från ett officiellt deltagande och att medlemsstaterna säkerställde sitt inflytande genom ett informellt nätverk av ingenjörer. Detta besparade oss alla tid och pengar och ledde ändå till ett effektivt resultat. Samtidigt litar jag på de fackkunskaper kommissionen, som har anförtrotts ansvaret för utvecklingen, har på detta område.
Mitt förslag till medlemsstaterna är därför följande: Ersätt den onödiga byråkratiska kombinationen av förvaltningsförfarande och föreskrivande förfarande med en kombination av förvaltningsförfarande och rådgivande förfarande. Mindre är ibland mer!
Det andra problemet är den rättsliga utvecklingen. Visserligen beslutade medlemsstaterna redan vid regeringskonferensen i Amsterdam att integrera Schengenregelverket inom Europeiska unionens rättsliga ramar, men eftersom man inte kunde enas fördes Schengens informationssystem in i tredje pelaren. Insamlingen av data om personer som vägrats inresa faller utan tvekan inom den första pelarens område. Detta är också anledningen till att det i dag finns två initiativ från det belgiska och det svenska ordförandeskapet.
Som Europaparlament är det vår strävan att integrera Schengen och Schengens informationssystem i första pelaren, om möjligt som en helhet. Bara på så sätt kan en lämplig parlamentarisk kontroll garanteras. Som framsteg på denna väg välkomnar jag därför uttryckligen att utvecklingen av Schengen från år 2002 finansieras med gemenskapsmedel. I initiativet glöms dock tyvärr de lägesrapporter om utvecklingen bort som kommissionen lägger fram varje halvår, även för parlamentet. Det är väl inte godtagbart att Europeiska gemenskapens budgetförfarande tillämpas för att finansiera Schengen II, samtidigt som man inte vill informera budgetlagstiftaren, nämligen parlamentet, om utvecklingen. Här måste, trots bifallet till innehållets inriktning, tydliga förbättringar genomföras. Annars kan jag stödja de båda förslagen helt och hållet. Jag ber om ursäkt för att jag måste gå om ungefär en kvart - detta gäller även andra kolleger - men då sammanträder utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Där måste vi också delta i omröstningar. I det avseendet är det ingen brist på respekt för kammaren!
(Applåder)
Tack så mycket, herr föredragande. Vi känner till problemet med sammanträden som hopar sig och rent konkret i nämnda utskott för medborgerliga fri- och rättigheter.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill berömma vår kollega Christian von Boetticher för hans arbete med de två betänkanden han just har lagt fram för oss. Jag skulle vilja koncentrera mig på det andra, det som handlar om Schengensystemet, och som kommer upp i parlamentet inte på grund av en tydlig politisk vilja utan för att det inte gick att nå enhällighet i rådet för att behålla det mellanstatliga finansieringssystemet och att det därför var nödvändigt med en gemenskapskälla för att finansiera det. Detta är de specifika egenskaperna hos vårt arbete i de europeiska institutionerna: många frågor tar sig oframkomliga vägar och via överklaganden och besvär.
Jag skulle vilja säga att detta förslag om utveckling av en ny generation av Schengeninformationssystemet, SIS II, bara kan accepteras som en del av en förberedande inledningsfas till en effektiv utveckling av systemet. En gemenskapsfinansiering kommer inte att lösa de problem som skiljer oss åt i analysen av SIS verksamhet. Det är viktigt, som jag sade här i september när jag lade fram mitt betänkande om Schengen, att Schengeninformationssystemet, bortsett från gemenskapsfinansieringen, inte kan fortsätta att skötas i hemlighet på en rent mellanstatlig grund, utan att det skall ske inom ramen för Europeiska unionen av en separat byrå. Och samtidigt måste ett gemensamt informationssystem fastställas, bestående av ett system med datanätverk som innehåller uppgifter från de tre systemen Schengen, Europol och tullinformationssystemet, och där behovet att hålla isär deras respektive uppgifter beaktas. Bara så kan ett lämpligt skydd av personuppgifter garanteras, vilket också är rättvist och lika för alla medborgare enligt den nivå som krävs i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Slutligen vill jag säga att vi vet att SIS når sin smärtgräns med arton deltagarländer, något som gör att det inte kommer att kunna överleva den kommande utvidgningen av Europeiska unionen, vilket även detta gör det nödvändigt att snabbt förändra systemet. Här anser jag att de fem år vi har framför oss borde vara tillräckliga för att kunna lägga fram ett balanserat förslag i enlighet med vad Europaparlamentet har krävt.
Herr talman! Belgiens och Sveriges initiativ om utvecklingen av den andra generationens Schengeninformationssystem - vilket utvecklas via två rättsliga grunder: den ena, beslutet om EU-fördraget, och den andra, förordningen om EG-fördraget - handlar om målen för detta system, vilka tjänar såväl det rättsliga och polisiära samarbetet om brottmål i tredje pelaren, som frågorna om visering, asyl och invandring i första pelaren samt andra frågor relaterade till den fria rörligheten för personer. Dessa initiativ är de verkliga förutsättningarna för de preliminära arbetena som bör bedrivas för att kunna skapa det nya systemet SIS II. Det har tillkommit, som redan har sagts här, till följd av att vissa medlemsstater avvisat en mellanstatlig finansiering och utgår ifrån kommissionens beredvillighet att ta risken och den politiska bördan genom att utveckla detta nya informationssystem de närmaste åren.
SIS är som vi vet ett gemenskapsinstrument bara sedan 1999 och har snabbt blivit föråldrat. Det skapades för tolv medlemsstater, fungerar för tretton plus Island och Norge och där Förenade kungariket och Irland står och knackar på dörren. Vi vet att det under de nuvarande omständigheterna är ett avgörande europeiskt informationsmedium om medborgare från tredjeland och om försvunna eller stulna ägodelar, utifrån den yttre gränskontrollen eller rörelser över hela gemenskapens territorium. Inför den nya utvidgningen och utmaningarna från den nya teknik och de nya behov som förutspås är det viktigt att utveckla det nuvarande systemet och finansiera dess modernisering gemensamt. Kravet på att det skall utvecklas mot den så kallade andra SIS-generationen visar sig i dag oumbärligt för att avslöja hot som kommer sig av situationen för tredje lands nationaliteter, för att tillåta tillfälliga gripanden av brottslingar som skall kunna utlämnas, för att hjälpa till med att hitta försvunna eller bortrövade personer, för övervakning av farliga personer samt för att hitta stulen egendom och värdesaker. Jag välkomnar föredragandens stöd, Christian von Boetticher, som har gjort ett utmärkt arbete. Och jag tror att genom slutomröstningen om detta betänkande i morgon kommer vi att få en mycket mer enhällig text som parlamentets yttrande. Herr talman! Bara budgetfinansieringen kan ge enhetlighet åt den nya gemenskapskaraktären för Schengenregelverket i vilket det nuvarande och framtida informationssystemet ingår. Å andra sidan kan de nya behoven av information och rättsligt arbete on line och in tempo garantera de europeiska medborgarnas säkerhet. Därför, herr talman, anser jag att vi inte får förlora oss i bokföringsdetaljer eller rättsliga detaljer. Det viktiga är att SIS går framåt, för Europas medborgares bästa.
Herr talman! Även jag skulle vilja gratulera föredraganden, som upprättat två lysande betänkanden. Han lämnar ett förstaklassens bidrag till arbetet inom det utskott som jag har äran att vara ordförande i.
Jag skulle mycket kort vilja uttala mig om det första av dessa betänkanden som har att göra med den fria rörligheten för personer. Det är viktigt att vi har ett europeiskt rättssystem och att vi låter detta utvecklas genom juridiskt samarbete i civilrättsliga frågor. Föredraganden fastställer här på ett riktigt sätt problemen och medger att liksom den inre marknaden krävde ett omfattande arbete med att upprätta referenspunkter, en omfattande tillnärmning och ett ömsesidigt erkännande, så kommer även utvecklingen av ett europeiskt rättssystem att kräva detta.
I det andra betänkandet tittar föredraganden på de problem som har framkommit med Schengens informationssystem och möjligheterna att avancera till ett andra generationens informationssystem, vilket alldeles tydligt kommer att behövas vid utvidgningen. Vi har här i Strasbourg, med Schengens centrala datorsystem, den mest omfattande databanken i Europa. Denna måste finansieras genom vår budget. Tråkigt nog visar de belgiska och svenska initiativen, i vilka föreslås en förordning avseende den första pelaren och ett beslut avseende den tredje pelaren, hur absurt det är att man fortfarande använder sig av dessa två pelare.
I synnerhet artikel 96, vilken är den artikel som reglerar uppgifterna för dem som nekats tillträde, måste tillhöra den första pelaren. Den rymmer persondata för 1,3 miljoner människor, och för betydligt fler vid en framtida utvidgning av unionen
Jag skulle avslutningsvis vilja rikta kammarens uppmärksamhet mot betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som kom förra året, i vilket betydande brister presenterades vad gäller uppgiftsskydd, kvalité på upplysningar och möjligheter för enskilda att rätta till felaktiga uppgifter. Vi måste ta detta i beaktande.
. (DE) Herr talman! I stället för att här tala om godkännandet av en ny generation av Schengens informationssystem, SIS II, borde vi här snarare tala om de fatala effekterna av det befintliga informationssystemet. Jag anser att det är en skandal att den övervägande majoriteten av dem som är registrerade inte är beskyllda för något brott. Bara 11 000 personer har lagrats i dessa datorer på grund av en begäran om gripande för utlämning. 780 000 rapporter gäller emellertid personer som förvägras inresa i samtliga medlemsstater i EU.
Enligt artikel 99 i Schengens tillämpningskonvention kan SIS också tillämpas för att, som det heter, skaffa fram information för vidtagande av skyddsåtgärder för avvärjande av den allvarliga faran någon utgör, eller av någon annan allvarlig fara. På grund av denna bestämmelse återfinns namnen på fullständigt oskyldiga medborgare i SIS-datorerna. Med hjälp av dessa data utfärdades exempelvis obefogade inreseförbud för demonstranter med anledning av toppmötet i Genua. Så länge det är så kan vi inte i något fall rösta för en vidareutveckling av Schengens informationssystem.
Herr talman! Först och främst vill jag tacka kollegan von Boetticher för hans arbete, och även tacka de kolleger som talade efter honom för deras inlägg. Jag skulle vilja tacka föredraganden för det vi har lyckats uppnå genom arbete i parlamentet, men vi anser likväl att det saknas någonting avgörande: den demokratiska kontrollen. Än en gång uppmanas vi att nöja oss med att ta vägen via gemenskapens finanser, som Marinho sade, för att kunna ha något inflytande. Vi anser däremot att det arbete som Europeiska rådet bedriver är uruselt och att det dessutom å ena sidan handlar om att mångfaldiga databaser och å den andra om att mångfaldiga data. Vi vet att det förutom SIS finns databaser som Europol, Eurodac - även om den har reviderats - och så vidare fram till nästa databas som blir den som innehåller de straffregister som Eurojust kommer att använda.
Hittills har SIS varit en stor källa till information och underrättelser om personer och föremål: den innehåller uppgifter som medlemsstaterna har lagt in på grundval av sina lagar, med olika kriterier, och har kunnat användas på olika ansvarsnivåer. Bland de misstag som kan inträffa och redan har begåtts behöver jag bara påminna om fallet med den amerikanske medborgaren som arresterades i Belgien när han hade förlorat sitt pass, därför att han enligt SIS var en passtjuv. Händelserna i Genua har tagits upp: tusentals personer registrerades i SIS efter Göteborg, men den italienska polisen hade ingen som helst nytta av det.
Vi anser kort sagt att det inte bara kommer att bli fler stater som lägger in data i denna databas utan att det de facto kommer att bli flera uppgifter. Slutligen anser vi inte att en total kontroll, som har nämnts, är förenlig med rättsstaten.
. (DE) Herr talman! Mina gratulationer till min kollega von Boetticher! Jag talar om det europeiska civilrättsliga området. Med Amsterdamfördragets ikraftträdande fördes det civilrättsliga samarbetet över från tredje pelaren till första pelaren. Sedan dess har Europeiska gemenskapen utarbetat ett ambitiöst arbetsprogram på området civilrättsligt samarbete. En ingående utvärdering av Grotius-programmet ledde till slutsatsen att en vidare, mer allmän ram behövs för verksamheten på detta område. Den nya rambestämmelsen möjliggör en fortsättning på den verksamhet som redan finansierats av Grotius-programmet.
Jag välkomnar verkligen detta förslag till förordning från kommissionen, med vilken en rättslig grund för finansieringen av civilrättsligt samarbete skapas genom EU-budgeten. För första gången möjliggör rambestämmelsen också ett ekonomiskt stöd till europeiska icke-statliga organisationer, såvida de är icke-vinstgivande och syftar till att främja rättsligt samarbete.
Man kan verkligen glädja sig åt att all denna verksamhet står öppen för deltagande för både kandidatländer och tredjeland. Den sänkning till en tredjedel av de berörda medlemsstaterna som föredraganden föreslagit, och utskottet antagit, är realistisk och framsynt, i synnerhet mot bakgrund av den förstående utvidgningen till 2006. Den aktuella förordningen gäller inte i Danmark, Irland och Storbritannien. Yrkesverksamma rättstillämpare från dessa länder kan dock delta i projekten vid sidan av sådana från kandidatländerna och andra länder.
Begreppet yrken inom juridisk rådgivning har i denna förordning en fullständigt annorlunda bakgrund än den i direktivet om penningtvätt. I det avseendet förhindrar den definition i betydelsen uttömmande uppräkning, som föredraganden föreslår, i föreliggande fall en framtida flexibilitet i användningen av bestämmelsen och begränsar dess användningsområde. Detta gäller i synnerhet på grund av svårigheten att få en korrekt översättning till alla gemenskapsspråk, utan att man ger begreppen för rättstillämparen i fråga en annorlunda betydelse, i synnerhet som varianter av rättstillämpare i enskilda medlemsstater skulle kunna tillkomma i framtiden, vilka då utestängs från deltagande. Därför skulle jag föredra att det inte fanns någon förteckning över dessa yrken.
. (DE) Herr talman, ärade kolleger! Vad är det man skall uppnå med Schengens informationssystem? Målen är ett förbättrat polisiärt samarbete på det straffrättsliga området, en harmonisering av invandrings- och viseringspolitiken samt kontroll av den fria rörligheten för personer. Denna kontroll riktar sig emellertid inte minst mot invandrare, som över huvud taget inte har någon, eller så gott som ingen, möjlighet att lagligt resa in i EU. Majoriteten flyr dessutom från situationer som EU, om än inte ensamt, i stor utsträckning har varit med och skapat. Men systemet riktar sig - och det har ju också många redan nämnt - också mot misshagliga EU-medborgare som exempelvis vill uttrycka sitt missnöje med en EU-politik som är präglad av utslagning och kapitalisering av viktiga levnadsområden.
Därmed blir det också tydligt vad denna uppdatering av Schengens informationssystem går ut på. Det handlar å ena sidan om ett effektivt utnyttjande av tekniskt och geografiskt möjliga övervakningsscenarier. Samtidigt vill EU, genom att det finns möjligheter till detta, naturligtvis se till att de kan tillämpas. Det handlar, när det gäller den ändring som i dessa förslag verkar vara teknisk till sin natur, emellertid också om att göra den övervakningsstruktur som hittills funnits fulländad, och därför är även en finansiering av denna fulländning nödvändig. Och här - då motsäger jag min kollega Turco - skulle som jag ser det inte heller en demokratisk kontroll över huvud taget ändra på något.
Jag anser att man från vänsterhåll inte kan rösta för detta förslag. Grundläggande fri- och rättigheter fyller mycket olika funktioner inom kapitalismen. Pragmatiskt sett garanterar de emellertid ett minimum av skydd för medborgarna från staten. I den nuvarande situationen är det så att de flesta inskränkningar av de flesta grundläggande fri- och rättigheter ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Som vi känner till har det informationssystem som för närvarande gäller fungerat sedan 1995 men har utgjort ett gemenskapsinstrument sedan 1999 i och med att regelverket Schengen integrerades i Europeiska unionen genom Amsterdamfördraget. Att systemet lyder under gemenskapen innebär följaktligen att varje förslag om att det skall ersättas måste omfattas av samma rättsliga bestämmelser som reglerar dess inrättande och dess funktion samt att varje utökning av dess räckvidd måste underkastas full demokratisk kontroll av behöriga institutioner, något som även föregående kolleger har hänvisat till.
I den rådande situationen, där ytterligare åtgärder behöver vidtas för medborgarnas säkerhet och där det nuvarande informationssystemet är bristfälligt, bör inte dessa åtgärder utgöra ett möjligt område för godtyckliga avvikelser och utökning av systemets befogenheter. Det är nödvändigt att förslaget till rättslig ram klargör vissa kritiska frågeställningar.
För att garantera att fysiska personer skyddas när det gäller bearbetning av datauppgifter av personlig karaktär krävs medverkan av den gemensamma tillsynsmyndigheten som har inrättats i anslutning till Schengenavtalet. Myndigheten i fråga har fått i uppdrag att årligen utarbeta en rapport om ifrågavarande systems funktion i vilken fortsättningsvis bör ingå en systematisk granskning och analys av de nya uppgifter som kommer att skapas i och med utvecklingen av det nya systemet. Samtidigt bör Europaparlamentet skärpa sina ansträngningar för en effektiv tillsyn av systemets nya funktioner och vi bör kräva att vi regelbundet informeras om de framsteg som har gjorts. Här bör understrykas att beträffande den fortsatta tillämpningen av Schengenavtalet har rådet bara en gång informerat Europaparlamentet, vilket har fått till följd att parlamentet inte har fått kunskap om frågor i direkt samband med medborgarnas fria och obehindrade rörlighet och det sätt på vilket unionens gränskontroll genomförs.
Slutligen bör man också ta upp behovet av att ett informationssystem inrättas för gemenskapen som skall bestå av ett gemensamt datornät för att underlätta en öppenhet kring lagring, hantering och bedömning av uppgifter.
Herr talman! Sedan 1995 då informationssystemet Schengen började gälla har det tillsammans med Europol använts som redskap för att underlätta den europeiska repressionen, för att fabricera och förfölja misstänkta, för att bemöta rörelser av motstånd och politisk olydnad och för att tillintetgöra den invaderande invandraren som når fram till Europa i sitt sökande efter en plats i solen. Systemet har använts med särskilt nit varje gång då manifestationer av folkligt motstånd har organiserats mot de val som gjorts av intressen som ligger bakom Europeiska unionen, i Nice, Göteborg och Genua.
För en månad sedan diskuterade Europaparlamentet en lägesrapport i vilken föredraganden hänvisade till mycket avslöjande uppgifter om godtycklighet och otillförlitlighet rörande införda personuppgifter. Några dagar senare skyndade sig Europeiska unionen att ställa dessa uppgifter till amerikanernas förfogande för att underlätta för dem i deras arbete att kväva varje röst av motstånd var som helst i världen och att sätta igång ett nytt imperialistiskt krig under förvändning att terrorismen skall bekämpas. Och som om inte det vore nog - på det extraordinära sammanträde som Europeiska rådet höll nyligen gav Europeiska unionens femton medlemmar USA obegränsad tillgång till alla europeiska källor och arkiv.
Schengens informationssystem, vare sig det rör sig om den första generationens eller den andra generationens som vi diskuterar i dag, är en del av den repressiva apparaten och följaktligen är dess avskaffande något som är föremål för kamp för den folkliga rörelsen.
. (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Jag skall börja med det första betänkandet från von Boetticher som handlar om civilrättsligt samarbete.
Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft har vi en synnerligen välmatad dagordning inom det civilrättsliga samarbetsområdet. Som ett exempel kan jag nämna att fem förordningar har antagits av rådet inom detta område under de senaste två åren och att två andra förslag är under diskussion. Två nya lagstiftningsförslag håller för närvarande på att utarbetas av kommissionen.
Syftet med detta förslag är att bidra till att upprätta ett europeiskt civilrättsligt område. Det handlar inte om att föreslå ett nytt åtgärdsprogram, utan om att bidra till ett framgångsrikt genomförande av de handlingsplaner som redan finns inom området, framför allt slutsatserna från Tammerfors.
Därför syftar det stöd vi föreslår i dessa förslag inte enbart till samfinansiering av projekt mellan institutioner och offentliga och icke-offentliga organisationer i medlemsstaterna, utan även till finansiering av kommissionens insatser, exempelvis åtgärder för att säkerställa att gemenskapsrätten tillämpas på ett bra sätt inom det civilrättsliga området. Detta är något jag är övertygad om att medborgarna kommer att dra nytta av.
Jag konstaterar med stor tillfredsställelse att von Boetticher ställer sig positiv till vårt förslag och jag vill gratulera honom till ett utmärkt betänkande.
När det gäller de ändringsförslag som föreslås godkänner kommissionen fyra av de sex ingivna ändringsförslagen. Jag talar om de föreslagna ändringarna av de två nya skäl som föreslås av budgetutskottet, det nya skäl som föreslås av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt det ändringsförslag som gäller införandet av en definition av termen "rättstillämpare".
När det gäller ändringsförslaget om ramprogrammets särskilda mål föredrar jag att kommissionens ursprungliga förslag behålls, eftersom det ligger närmare de mål som fastställdes i Europeiska rådets slutsatser från Tammerfors.
När det gäller ändringsförslag 5, förstår jag föredragandens argument, men jag tror att fastställandet av en hög tröskel för icke-statliga organisationer också är ett sätt att främja förekomsten av verkliga europeiska organisationer inom detta område. Och jag tror att den tröskel vi föreslår är en tröskel som kommer att vara fortsatt tillämplig, även mot bakgrund av Europeiska unionens utvidgning. För övrigt är flera icke-statliga organisationer inom detta område redan ganska livaktiga, och omfattar ett mycket stort antal kandidatländer.
Herr talman! När det gäller det andra betänkandet om Schengens informationssystem, tror jag att systemet är en nyckelfaktor för att det gränslösa området skall fungera. Redan för flera år sedan erkände man att det var nödvändigt att utveckla ett andra generationens SIS. Detta behov hänger framför allt samman med det nuvarande SIS-systemets begränsningar. Systemet medger endast att 18 länder ansluter sig. Därför kräver unionens kommande utvidgning att ett andra generationens SIS utvecklas, som gör det möjligt att ansluta samtliga nya medlemsstater till systemet. Utan SIS II kommer vi inte att ha förutsättningar för att slopa gränskontrollen vid de inre gränserna för de länder som nu ansöker om anslutning till Europeiska unionen.
De båda initiativ som ni i dag yttrar er om bekräftar att Europaparlamentet och kommissionen hädanefter har en förstärkt roll i utvecklingen av SIS II, både när det gäller denna inledande finansieringsfas, och när det gäller definitionen av systemets framtida uppbyggnad och konkreta funktion.
Dessa båda initiativ ligger helt i linje med slutsatserna från rådet (rättsliga och inrikes frågor) i slutet av maj, där man förordade att utvecklingen av SIS II skulle finansieras med gemenskapsmedel från och med 2002.
Med stöd av de båda initiativen som syftar till att inrätta en kommitté för att hjälpa kommissionen att utveckla SIS II, kommer Europaparlamentet fortlöpande att hållas informerat om det pågående arbetet, via parlamentets institutionaliserade informationsmekanismer inom ramen för kommittésystemet.
Jag vill påpeka att ett belopp för utveckling av SIS II avsett för förberedande åtgärder på kommissionens begäran inkluderades i budgetförslaget för 2001. Med tanke på att det handlar om utvecklingen av en förberedande åtgärd, och med stöd av reglerna för genomförandet av budgeten behöver kommissionen egentligen inte någon rättslig grund för sina preliminära utgifter, men kommissionen är fullt medveten om att den inte kan utveckla SIS II utan att åberopa sig på medlemsstaternas erfarenheter av det nuvarande SIS och hur det fungerar. Dessa erfarenheter är helt nödvändiga och inrättandet av ett kommittésystem tillför en väl förankrad organisatorisk lösning, som kan hjälpa kommissionen med de nya befogenheter som sammanhänger med utvecklingen av SIS II.
Men även om principen att inrätta en kommitté för att hjälpa kommissionen är godtagbar skulle vi ha föredragit ett kommittésystem som bygger på inrättandet av en rådgivande kommitté och en förvaltningskommitté.
Kommissionen välkomnar de ändringsförslag som von Boetticher ingivit i denna fråga och jag hoppas att de kommer att godkännas av kammaren.
Kommissionen är likaså beredd att stödja Europaparlamentets ändringsförslag som syftar till att den halvårsvisa lägesrapport som kommissionen lägger fram om utvecklingen av SIS II inte enbart skall läggas fram för rådet utan även för Europaparlamentet. Det är inte bara öppenhetsprincipen som talar för detta, utan även den roll Europaparlamentet kommer att spela inom ramen för de lagstiftningsåtgärder som krävs för att utveckla SIS II. Dessa kräver att Europaparlamentet är fullt informerat om det pågående arbetet inom detta område. De båda initiativ som är föremål för vår diskussion i dag berör nämligen framför allt de tekniska arbeten som föregår inrättandet av SIS II. Detta inrättande kräver även att lagstiftningsåtgärder antas när tiden är inne. Dessa skall grundas på relevant rättslig grund i fördragen, och Europaparlamentet kommer att rådfrågas. Dessa lagstiftningsåtgärder skall definiera alla väsentliga komponenter i SIS II, nämligen i första hand systemens ändamål, vilka uppgiftskategorier som skall ingå, skydd av uppgifter, inklusive kontroll av en gemensam kontrollmyndighet, administrationen av det kommande operativa delen av SIS II, och den fråga som togs upp av Coelho, nämligen huruvida en byrå bör inrättas eller ej.
Dessa frågor som jag nyss pekat på kommer så småningom att bli föremål för en annan debatt, beroende på resultatet av en genomförbarhetsstudie som kommissionen skall påbörja i början av 2002.
Det är alltså inte på grund av invändningar mot innehållet i ändringsförslagen på dessa punkter som kommissionen inte kan stödja dem i dag. Skälet är bara att jag tycker det är förhastat att behandla dem inom ramen för två initiativ som endast tar upp finansieringen av utvecklingen av SIS II. Vi kommer att få tillfälle att återkomma till dessa frågor och när tiden är mogen fatta beslut som grundar sig på lagstiftningsförslag.
Jag vill avsluta med följande positiva konstaterande: Utvecklingen av SIS II är ett arbete som kommer att sysselsätta oss under kommande år och som måste bära frukt inom rimlig tid, för att ge de nya medlemsstaterna möjlighet att ansluta sig till det och därmed skapa förutsättningar för dem att delta i vårt gemensamma område utan gränser.
Att ert yttrande idag antagits, mindre än tre månader efter det att de båda initiativen lades fram, är ett bevis på viljan och förmågan hos Europaparlamentet, dess utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt dess föredragande att bidra till att genomföra SIS II så snabbt som möjligt. Det gläder mig.
Allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0321/2001) av Korhola för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG (KOM(2000) 839 - C5-0027/2001 - 2000/0331(COD)).
. (FI) Herr talman! Nu behandlas ett direktiv som gäller allmänhetens deltagande i miljöbeslut. Det är den andra pelaren i lagstiftningsarbetet med syfte att inom gemenskapen ratificera Århuskonventionen från år 1998. Jag vill tacka för att mitt förslag till betänkande har fått stort och enhälligt stöd på många av de viktiga punkter jag föreslagit. Betänkandet har dock även väckt politiska passioner. Man måste klara av att uppnå en balans mellan å ena sidan att garantera medborgarna långtgående möjligheter att delta och å andra sidan att undvika ofog med avsikt att bromsa upp. Det är ingen lätt uppgift, i synnerhet som kommissionens grundläggande förslag till sin struktur är mycket svårt.
Omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor förrförra veckan ledde till ett pinsamt ologiskt resultat, vilket i plenibehandlingen nu måste rättas till för att med avseende på parlamentets rykte rätta till den pinsamma situationen. I den version av betänkandet som utskottet godkänt finns för tillfället element som upphäver varandra. Själv tycker jag att man inte i tillräcklig utsträckning hann behandla och förstå mitt förslag till utgångsläge och dess praktiska konsekvenser. Jag föreslog att tillgången till information och hörandet av allmänheten skall gälla hela allmänheten, men jag begränsade rättsskyddet som följer efter ett beslut att endast gälla den begränsade del av allmänheten, vilkas rättigheter kränks på grund av det fattade beslutet. Endast på denna punkt blev jag utan det stöd jag hade önskat från parlamentets större grupper. Jag skulle vilja inrätta en rådgivningsfas för hela allmänheten, eftersom det logiskt sett är märkligt att en myndighet i förväg måste avgränsa dem som berörs av beslutet. Hur kan myndigheten veta vem som berörs av frågan och på vilket sätt, innan allmänheten hörts i denna fråga? Och om man redan vet det är det fullkomligt onödigt att höra allmänheten. En sådan begränsning är märklig med tanke på medborgarnas deltagande och kräver även onödigt mycket tid och energi av myndigheten själv.
Eftersom kollegerna har varit rädda för att mitt betraktelsesätt skall innebära att var och en kan stämma en myndighet, vill jag betona att det är just tvärt om. Det är uttryckligen vad kommissionens version gör när man ställer myndigheten inför krävande åligganden. I mitt förslag begränsas besvärsrätten till att gälla endast dem vilkas rättigheter kränks av det fattade beslutet, för att besvärsrätten inte skall kunna utnyttjas som medvetet ofog. Möjligheten att uttrycka sin åsikt innebär inte automatiskt rätt att överklaga.
I kommissionens förslag begränsades allmänhetens möjligheter till deltagande i alla skeden till dem som frågan berör. Jag anser fortfarande att kommissionens förslag på den här punkten är ett misstag, vars praktiska konsekvenser i onödan försvårar myndigheternas arbete. Myndigheterna kommer att ha ett enormt besvär att reda ut vem som berörs av ärendet, däribland alla icke-statliga organisationer, vilka enligt kommissionens förslag alltid är berörda parter. Misslyckande eller försummelse är här alltid tillräcklig orsak att föra ärendet till domstol. I den form som kommissionen föreslagit kan bestämmelserna onekligen också missbrukas - även för att bromsa upp projekt.
Såtillvida var mitt förslag speciellt, att det samtidigt hade gagnat medborgare som är uppriktigt villiga att delta samt handläggande myndigheter och de grupper vilkas projekt det var frågan om. Kanske saken ännu kan rättas till när medlemsstaterna blir tvungna att mera exakt fundera på hur frågan skall tillämpas i praktiken. Det jag tidigare redogjort för anser jag att är viktigt med tanke på alla parter som kommer att ha att göra med direktivet.
Lyckligtvis har många andra aspekter med avseende på Århusfördraget fått ett positivt bemötande. Jag har för det första velat göra praxis mera strömlinjeformad genom att för de olika direktivens del förenhetliga bestämmelserna som avser processen. På så sätt är det lättare för medborgarna att veta hur man skall gå till väga, och myndigheternas åliggande att informera medborgarna löper smidigare. I kommissionens förslag varierar tillvägagångssätten en aning, vilket gör det svårt att veta hur man borde gå till väga i olika situationer.
Dessutom har jag tagit med i betänkandet några målsättningar i enlighet med Århuskonventionen, vilka kommissionen i sitt förslag antingen lämnat eller glömt. På det här viset följer betänkandet bättre fördragets anda och målsättningar. Detta gäller speciellt artikel 6.5 och artikel 8 i Århuskonventionen, särskilt artikel 8 uttrycker viktiga principer visavi konventionen. Jag vill även tacka utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för framställningar för deras yttranden, vilka uppmuntrade och stödde mitt arbete i utskottet för miljö. Även samarbetet med kommissionen och särskilt rådet har varit konstruktivt och lovar gott inför den andra behandlingen av betänkandet.
Herr talman! Vi skulle vilja tacka Korhola för hennes arbete med detta komplicerade dokument. I utskottet för framställningar har vi ett stort antal framställningar som relaterar till de särskilda direktiv som berörs i detta viktiga betänkande. Det står mycket klart för oss att allmänheten vill vara engagerade, de vill bli informerade och de vill få information om särskilda förslag i god tid. Vi får ofta klagomål från allmänheten om bristen på information, att den kommer sent, den är ofullständig, den är svårbegriplig. Vi har ofta genom dessa framställningar funnit att det finns ett antal medlemsländer som har varit mycket dåliga på att tillämpa de direktiv som nämns här och vi har sett rättsfall som ett resultat av detta.
Vårt utskott var mycket tydligt. Vi vill ha den bredaste möjliga definitionen på "allmänheten". Vi har i de frågor som har tagits upp med oss funnit att det inte bara är icke-statliga miljöorganisationer eller människor som bor inom ett område som direkt påverkas. Vi har stött på småföretag, fiskare och andra som har känt att vissa projekt påverkar dem och därför är de berörda parter.
Vi tyckte också att det var viktigt att policyns område övervägs, eftersom en av de frågor som vi ofta får är "vad innebär det att ett visst utvecklingsprojekt går vidare?", i synnerhet där den tidvis är sammanlänkad med Europeiska unionens politik, såsom utgifter för den gemensamma jordbrukspolitiken och utgifter för strukturfonderna. Vi finner också att folk vill ha tillgång till resurser för att kunna förstå informationen som de får. Ibland finner vi att klagomål kommer till vårt utskott i stort sett för att få dessa bedömningar av miljöeffekten bedömda, därför att dessa organisationer saknar tillgångar för att helt och fullt delta i planeringsprocessen och det är mycket viktigt att vi överväger detta, utan tvivel på medlemslandsnivå.
Herr talman! Att allmänheten ska delta i beslutsprocessen när det gäller miljöfrågor är nödvändigt och någonting vi alla kan enas om. Genom denna delaktighet kan medborgarna uttrycka sina synpunkter och berätta om farhågor som kan vara viktiga för de beslut som ska fattas och som de ansvariga för dessa beslut bör ta hänsyn till. Detta ökar i sin tur ansvarstagandet och insynen i beslutsprocessen och bidrar till att göra allmänheten medveten om miljöfrågorna.
Som redan har sagts har vikten av att uppmana till större deltagande från allmänhetens sida redan uppmärksammats på internationell nivå i och med Århuskonventionen. Syftet med det direktiv vi ska rösta om i morgon är att föra in gemenskapsrätten i linje med bestämmelserna i denna konvention och bana väg för ratificering av den i gemenskapen. Medborgarna ska tillförsäkras full delaktighet redan från början av beslutsprocessen framför allt när det gäller att utarbeta planer och program, förfarandet för bedömning av miljöpåverkan, förebyggande åtgärder och minskning av totala föroreningsnivåer.
Vad detta anbelangar är jag nöjd med att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor inför nya bestämmelser som klart talar om informationsspridning också via Internet. En avgörande fråga är att det bara är berörda delar av allmänheten, medborgare eller grupper, inklusive icke-statliga organisationer, som skall ha rätt att framföra påpekanden och synpunkter och kunna utnyttja möjligheten att överklaga i en rättslig instans.
Även om jag uppskattar andra ändringar som föredraganden har gjort i texten instämmer jag emellertid inte i förslaget att utöka denna rätt till delaktighet till att omfatta alla medborgare utan inskränkningar. Ett utvidgat och förvirrat medborgarbegrepp kan skapa tolkningsproblem och trassla till genomförandet av projekt. Jag stöder den definition som utskottet föreslår, deras klara beskrivning av begreppet berörd allmänhet, vilken är den enda som har rätt att framföra påpekanden och avge yttranden till berörda myndigheter innan ett beslut fattas i de frågor som detta direktiv gäller och eventuellt överklaga detta beslut.
Herr talman! Ärade kolleger! Vi har redan för några månader sedan behandlat ett alldeles utmärkt betänkande av Korhola som gällde allmänhetens tillgång till miljöinformation. Denna gång behandlas allmänhetens deltagande i utarbetande av planer och program avseende miljön.
Gemensamt för dessa betänkanden är att kommissionens förslag baserar sig på den s.k. Århuskonventionen. Enligt artikel 8 i denna konvention skall varje land sträva efter att främja att allmänheten vid en tidpunkt då det fortfarande är möjligt att påverka besluten skall ges en effektiv möjlighet att delta i de offentliga myndigheternas arbete med sådana regler.
Enligt artikel 9 i samma konvention åtar sig länderna - vilket jag vill understryka - att inom ramen för varje lands nationella lagstiftning ge den berörda allmänheten möjlighet att genom domstol få giltigheten av myndigheternas beslut prövad.
För mig som liberal är det självklart att de beslut som fattas och de förslag som utarbetas av de offentliga myndigheterna i största tänkbara utsträckning skall göras tillgängliga för envar som är intresserad och berörd. Allt annat vore otänkbart i en demokrati.
Kan jag få gratulera den föredragande till detta viktiga betänkande - ett avgörande inslag i vad som är definitionen på deltagande, som ser till att folk kan ha inflytande över planer och program i olika steg i processen och få ordentlig feedback så att de vet att de frågor de har väckt har blivit seriöst behandlade. Det är mycket viktigt att samrådet inte begränsas på ett sätt som i praktiken skulle göra det meningslöst - med andra ord, att myndigheterna själva skulle kunna definiera de människor som påverkas och de skulle bli de enda som rådfrågas.
Jag har ett fall i Swansea, i min egen valkrets, där en lokal myndighet bygger en förbränningsugn på gränsen mellan två grevskap och har rådfrågat sina egna väljare, men inte människorna i det andra grevskapet som bor närmare den och som påverkas mer och nu protesterar vilt mot planerna. Denna lagstiftning skulle kunna förhindra att sådana situationer uppkommer. Lika viktigt är att den ger allmän tillgång till ett granskningsförfarande och därför ber jag om stöd för ändringsförslagen från min grupp som strävar efter att förstärka betänkandet i linje med Århuskonventionen.
Herr talman! Att förorda allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa miljöplaner och miljöprogram är ett lovvärt syfte, som vi helt och fullt ställer oss bakom. Däremot finns några grundläggande problem med betänkandet. Det gäller först och främst en eventuell överlappning mellan texter som föreskriver allmänhetens deltagande och framför allt direktiven om miljökonsekvensstudier, förebyggande åtgärder och utsläppsminskningar. För det andra gäller det ratificeringen av Århuskonventionen. Konventionen undertecknades av kommissionen och samtliga medlemsstater, men har inte ratificerats av Italien och Danmark. Den har alltså inte trätt i kraft! Betänkandet skall inte vara ett tillfälle för unionen att med stöd av ett direktiv kompensera sig för medlemsstaternas bristande vilja att vara bundna av en internationell konvention.
Vidare anser jag att det i detta skede är förhastat att blanda in de miljöpolitiska områdena i planer och program, just i väntan på att Århuskonventionen skall ratificeras.
Sedan har vi begreppet "berörd allmänhet", som vi ställer oss bakom i syfte att inte utsträcka textens tillämpningsområde alltför långt. Likafullt bör de båda begreppen "allmänheten" och "den berörda allmänheten" kunna kvarstå parallellt, så får medlemsstaterna själva besluta på vilken nivå rådfrågningen lämpligen bör ske. När det gäller projekt över gränserna vore det exempelvis klokt att utvidga rådfrågningen till att omfatta hela allmänheten.
Vi stöder ändringsförslag 30, 31 och 32.
Slutligen anser vi i likhet med kommissionen att det är lämpligt att definiera minimikrav för att garantera allmänhetens faktiska deltagande och överlåta åt medlemsstaterna att i detalj reglera de praktiska arrangemangen enligt subsidiaritetsprincipen.
Herr talman, ärade ledamöter! Ett av de vanligaste klagomålen bland medborgarna handlar om deras minimala roll inom ramen för den representativa demokratin. Medborgarna beklagar sig över att de har rätten att rösta i regelbundna val, men de har inte fått en fullständig rätt till ett dagligt deltagande i den institution de har valt: på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Det är just på miljöområdet som man starkast har känt befolkningens otillfredsställelse vilken, ofta med rätta, är emot vissa projekt och inte har annat val än att demonstrera sitt missnöje på gatorna eller inför domstol.
Detta missnöje växer exponentiellt när många av dessa projekt med oacceptabel miljöpåverkan finansieras inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna. Det är därför mycket viktigt att kommissionen efter Århuskonventionen har börjat instifta lagar om allmänhetens tillgång till miljöinformation, om allmänhetens medverkan i vissa planer, program och politikområden, och om allmänhetens tillgång till rättvisa. Ett större deltagande från allmänheten gör inte bara institutionernas beslut mer legitima, utan de ökar också kvaliteten i dessa beslut.
Angående detta förslag till direktiv om allmänhetens medverkan vid utformandet av planer och program avseende miljön, vill jag gratulera föredraganden till hennes arbete, särskilt för att hon genom flera ändringsförslag har försökt utvidga medborgarnas rättigheter och få bort några tvetydigheter. Det finns dock en fråga där jag inte är överens med Korhola: rådfrågningen av allmänheten blir bara genomförbar om inte definitionen av allmänheten är alltför vag. Jag föredrar därför kommissionens inställning, vilken definierar den allmänhet som berörs av ett visst projekt som målet för rådfrågning och inte föredragandens förslag om en längre och därför vagare definition av allmänheten.
Herr talman! Precis som Europeiska kommissionen anser jag att allmänhetens deltagande i utarbetandet av beslut avseende miljön innebär fördelar. Allmänheten får nämligen möjlighet att ge uttryck för åsikter och eventuella bekymmer. På så vis kan beslutsfattarna ta hänsyn till dessa åsikter. Kort sagt kommer det att bidra till att beslutsförfarandet blir mer öppet och att resultatet, närmare bestämt planer och program, accepteras.
Att som föredraganden föreslår utvidga detta till andra områden är emellertid att gå ett steg för långt med tanke på att detta inte är tillräckligt konkret för deltagande från allmänhetens sida. Delen "politik" faller inte heller inom tillämpningsområdet för det nuvarande direktivet "miljökonsekvensbedömning". Avsikten med det framlagda direktivet är att de grundläggande förfaringssätten beträffande allmänhetens deltagande skall vara samstämmiga och tillämpas på samma sätt inom gemenskapen. Det är emellertid också ett minimikrav. Vid genomförandet kommer det alltså att visa sig att det trots allt finns skillnader mellan medlemsstaterna.
Herr talman! Många talare har redan sagt att detta betänkande är frukten av mycket lovvärda avsikter, framför allt viljan att låta medborgarna göra sig hörda i utarbetandet av bestämmelser på miljöområdet. Vi diskuterade denna fråga i plenum i mars och redan då framkom en skillnad i synsättet på metoderna för och omfattningen av detta deltagande mellan medlemsländer på olika latituder, låt oss inte hymla med detta. I de nordiska länderna är man mera öppen för detta slags deltagande, möjligheter till medverkan, än i länderna i Central- och Sydeuropa.
Föredraganden har självfallet en bakgrund från sitt land, som kanske är mer demokratiskt utvecklat, mer avancerat än andra - och föreslår ett deltagande som framstår som alltför avgörande och inflytelserikt, ett deltagande som skulle kunna bromsa upp eller rent av hindra, lamslå vissa beslutsprocesser i vilka det aldrig kommer att uppstå ett fullt samförstånd mellan den direkta demokratiska basen och den så kallade myndigheten, det vill säga den instans som har i uppgift att hantera dessa frågor. Denna myndighet skall naturligtvis ta hänsyn till alla krav, alla påpekanden, också från dem som vill bygga och handla i miljön, skapa möjligheter till turism, sport, kultur - kort sagt till att leva.
Med tanke på att det i denna andra debatt har tagits upp frågor som gäller laglighet och tillgång till olika rättsliga nivåer, bland annat när det gäller möjliga överklaganden, måste vi på ett mycket tydligt, rättvist och entydigt sätt klargöra vilken vikt de olika rollerna skall ha, det vill säga vilka aktörerna skall vara och vilka möjligheter till inflytande de skall ha. Århuskonventionen har nämnts. Vi instämmer alla i den, men den är inte helig. Även här måste man ta hänsyn till en sund subsidiaritet, sedvanor, bruk och förmåga till direkt demokratisk delaktighet i de olika länderna.
Hur som helst är föredraganden värd beröm för att ha lagt ned sin själ i betänkandet, men det behövs kanske någon anpassning till de olika latituderna, som jag sade inledningsvis.
. (EN) Herr talman! Kan jag få börja med att säga att detta förslag rör den andra pelaren i denna konvention som innefattar allmänhetens deltagande vid beslutsfattande i miljöfrågor. Som tillägg till förslaget om tillgång till miljöinformation finns det annan gemenskapslagstiftning som redan innefattar principerna i Århuskonventionen. Kommissionen skall se till att Århusinslagen arbetas in i alla framtida förslag. Allmänhetens deltagande måste bli en fullständigt integrerad del av beslutsfattandet i miljöfrågor. För att nå detta mål måste våra förslag vara lätta att genomföra i praktiken, så att de smidigt kan tillämpas i de olika medlemsländernas administrativa system.
Frågan om deltagande i beslutsfattande skall riktas till hela allmänheten eller bara "den berörda allmänheten" är en nyckelfråga och den har nämnts av ett antal ledamöter som nyligen har talat. I enlighet med Århuskonventionen är kommissionens förslag att se till att hela allmänheten skall informeras om planerad utbyggnad som kan påverka den, medan de som har ett intresse av eller troligen påverkas av utbyggnaden, det vill säga "den berörda allmänheten", skall ha rätt att delta i beslutsfattandet. Några av de föreslagna ändringarna, och även det som nu har sagts av några ledamöter, verkar antyda att både konventionen och kommissionen, genom användandet av definitionen "den berörda allmänheten", medvetet begränsar medborgarnas rättigheter, men får jag då påpeka att detta absolut inte är fallet. Det är inte korrekt. Detta förslag ämnar utöka medborgarnas rättigheter. Det är inte frågan om att begränsa dessa rättigheter.
Genom att definiera "den berörda allmänheten" riktar vi berörda myndigheters uppmärksamhet på vikten av att ta hänsyn till de mest direkt påverkade medborgarna. Definitionen kommer att bekräfta både rätten att uttrycka en åsikt och rätten att höras. Definitionen av "berörd allmänhet" är tillräckligt detaljerad för att se till att det inte råder några tvivel om vem som skall vara inblandad. Därför skulle personer ur allmänheten kunna hävda att de har blivit orättvist uteslutna. Det skulle bli svårare med en mer generell definition av allmänheten. Innefattandet av frivilligorganisationerna i definitionen av "berörd allmänhet" kommer att se till att en mer generell allmän uppfattning kan tas med i beräkningen.
På en mer praktisk nivå har definitionen av "berörd allmänhet" använts utan större problem i befintlig lagstiftning - till exempel direktivet om bedömning av inverkan på miljön - under ett antal år. Det har inte uppstått några problem på grund av att folk har uteslutits genom användning av definitionen - åtminstone inga stora problem. Kort sagt kommer detta förhållningssätt att ge dem som påverkas av ny exploatering rätt att påverka beslut som inte bara påverkar deras miljö utan också kan påverka deras ekonomiska och sociala villkor. Av dessa anledningar kan kommissionen, tyvärr, inte stödja de ändringsförslag som strävar efter att ersätta begreppet "berörd allmänhet".
Ändringsförslag 26 strävar efter att avsevärt utöka omfattningen av artikel 1, för att dölja planer och program inte bara inom miljöområdet utan också inom andra sektorer. Kommissionens åsikt är att detta skulle göra förslagets omfattning mindre väldefinierad och också att de föreslagna åtgärderna skulle leda till juridisk förvirring. Det skulle i själva verket leda till dubbleringar av åtgärder i olika lagar, där man i var och en försöker åstadkomma samma sak, men på ett inkonsekvent sätt. I synnerhet för planer och program i andra sektorer som skulle kunna få avsevärda miljöeffekter, direktiv 2001/42 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan innefattar redan åtgärder av särskild vikt. Direktivet tillhandahåller miljöbedömning för relevanta planer och program i många integrationssektorer och förutser allmänt deltagande helt i linje med Århuskraven.
Ändringsförslag 6 och 12 siktar på att göra det yttersta för att få effekt åt bestämmelsen enligt Århuskonventionen och är formulerade på ett icke-bindande sätt. I ändringsförslag 9 redogörs för allmänhetens deltagande beträffande politiken i rubriken men texten innehåller inte några genomförandebestämmelser i detta avseende. Kommissionens mål vid formulerandet av förslaget har varit att införliva de bindande bestämmelserna i Århuskonventionen. Kommissionens åsikt är att det inte skulle ligga något ökat värde i att ta upp dess icke-bindande bestämmelser. Det är inte bara gemenskapen utan alla medlemsländer som har skrivit på Århuskonventionen och därför måste vi redan nu ta hänsyn till icke-bindande bestämmelser.
Kommission kan, tyvärr, inte godkänna ändringsförslag 7 och 11 som föreskriver tillgång till domstolsprövning avseende allmänhetens deltagande i planer och program. Århuskonventionen kräver inte uttryckligen detta, direktivet om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan ger inte heller tillgång till domstolsprövning. Kommissionen överväger dock framtida lagförslag i anslutning till den tredje Århuspelaren om tillgång till domstolsprövning.
Kan jag nu avslutningsvis bekräfta kommissionens inställning till ändringsförslagen. Kommissionen kan godkänna ändringsförslag 15, 18, 25, 28 och 29. Dessutom kan ändringsförslag 9, 13, 14, 23 och 27 delvis godtas och ändringsförslag 4, 5, 10 och 17 kan i princip godtas. Kommissionen kan inte godkänna ändringsförslag 1, 16, 20, 21 och 22.
Slutligen skulle jag vilja betona att det ligger i vårt gemensamma intresse, som trots allt är de europeiska medborgarnas intresse, att detta förslag snabbt träder i kraft. Bara när ramverken är etablerade kan allmänhetens deltagande i beslutsfattande bli en helt integrerad administrativ praxis.
Den engelska tolkningen kunde inte följa mitt tal och därför är alla andra språk som baserades på den tolkningen ofullständiga. Jag beklagar detta. Det har hänt många gånger och därför uppmanar jag er att se till att kvaliteten på tolkningen förbättras så snart som möjligt.
Fru Korhola, vi antecknar det. Vi vet att relätolkningen ger upphov till problem då och då. Vi antecknar det så att det inte skall upprepa sig.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag)
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om andrabehandlingsrekommendation (A5-0324/2001) från utskottet för ekonomi och valutafrågor
1. om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av
rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), vad gäller fondföretags investeringar och
2. om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av
rådets direktiv 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) i syfte att införa regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt (föredragande Olle Schmidt)
Herr talman! Måtte detta vara slutet på tolv års behandling av de s.k. UCITS-direktiven! Förra året i februari hade vi den första behandlingen. I juli ett och ett halvt år senare kom äntligen den gemensamma ståndpunkten, och nu är det vår tur.
Det första förslaget handlar som ni vet om själva fondföretaget och vilka investeringar som får göras. Det andra uppdaterar och utvidgar bestämmelserna om den konkreta förvaltningen av fonderna. Båda förslagen fick brett stöd i parlamentet vid första behandlingen. Sammanlagt 37 ändringsförslag antogs till de båda förslagen. Av dessa har 30 helt eller delvis antagits av rådet. För UCITS-1 har rådet helt eller delvis godtagit 20 av parlamentets 24 ändringsförslag. Dessutom har rådet gjort en del egna ändringar. Den viktigaste handlar om OTC-derivat; kommissionen var från början motståndare till detta. Parlamentet ansåg däremot att OTC-derivat kunde ha en bredare användning, men med strikta krav. Rådet gick på samma linje. I flera fall intog rådet en ännu försiktigare hållning än parlamentet i fråga om OTC-derivat och ansåg att investeringar i OTC måste uppfylla hårdare kvalitativa krav.
Vad gäller kommittésystemet innehåller den gemensamma ståndpunkten visserligen bestämmelser om kommittéförfarandet på området för finansiella tjänster. Jag vill dock betona att det inte finns någon uppenbar koppling till de förslag som senare lagts fram av Lamfalussy-gruppen.
Genom direktiv från 1985 inrättades den s.k. kontaktkommittén som skulle bistå kommissionen med råd. I kommissionens ursprungliga förslag som vi i dag behandlar föreslås att kommitténs behörighet skall utökas. Kommissionen föreslår däri att kommittén skall få nya behörigheter. Parlamentet accepterar delar av förslaget, dock inte den del som handlar om anpassning av gränsvärden, vilket godtogs av rådet. På samma sätt godtog både kommissionen och rådet parlamentets krav på begränsning av delegering till kommittén. Parlamentet har därmed, enligt min mening, godtagit användningen av kommittésystemet och med framgång dessutom ändrat omfattningen av befogenheterna. Jag ser därför ingen anledning att ta upp denna fråga igen just nu.
Det finns dock ett ändringsförslag från Goebbels, Jonckheer och Herzog. Skulle det antas, är jag rädd för att vi står inför en förlikning som vi inte vet var den kan sluta. Lamfalussy-uppgörelsen riskerar att försenas och stoppa UCITS-direktiven. Detta kan ingen önska! Jag hoppas att Goebbels kan dela min uppfattning.
I UCITS-2 har rådet till största delen tagit till sig parlamentets kommentarer från första behandlingen. 10 av parlamentets 13 ändringsförslag har helt eller delvis införlivats. Den mest kontroversiella frågan gällde kapitalkrav för förvaltningsföretag. Rådets slutliga kompromiss ligger i princip i linje med parlamentets inställning. Med tanke på hur komplicerade dessa båda direktiv är och hur fort marknaden utvecklas föreslår utskottet att en översyn av reglerna genomförs inom tre år. Det finns två skäl till det: För det första är rådets kompromiss mycket skör, och det ligger inte i någons intresse att öppna Pandoras ask genom att lägga fram detaljerade, tekniska eller politiskt känsliga ändringsförslag. En förlikning skulle fördröja denna översyn som det redan finns behov av, och det kanske också skulle stoppa lagstiftningen. För det andra råder det en bra balans mellan skydd för investerare och investeringsfrihet i de två gemensamma ståndpunkterna. Flertalet av de ändringar som vi föreslog förra gången har, som sagt, förts in.
Det finns dock vissa olösta frågor. Dessa kan enligt min mening lösas smidigare i ett bredare sammanhang. Utskottet var vänligt nog att följa mina rekommendationer. Det finns därför bara ett ändringsförslag till UCITS-1 med riktlinjer för en framtida översyn. Det föreslås också att existerande fonder inte skall behöva uppfylla den nya lagstiftningen under en övergångsperiod, s.k. grandfather clause. Ett ändringsförslag finns till UCITS-2 för att samordna perioderna för översyn av kapitalkrav och den allmänna översynen.
Efter utskottets behandling har jag haft kontakter med rådet, så sent som för några timmar sedan, och med kommissionen. Jag presenterar därför tillsammans med Goebbels ett nytt ändringsförslag där övergångsperioden minskas. Det blir på så sätt möjligt att införa UCITS-direktiven för medlemsländerna till år 2005, dvs. det år då den finansiella handlingsplanen skall vara genomförd. Detta för att undvika förlikning.
Arbetet med att förnya regelverket för fonder har pågått i tolv år och är ett tydligt exempel på att beslutsfattandet inom detta område måste reformeras. Skall Europa ha en chans i konkurrensen med t.ex. den amerikanska ekonomin, måste förändringar av mer teknisk karaktär kunna ske på ett betydligt enklare och snabbare sätt. Det finns nu en bra balans mellan en väl fungerande marknad och ett rimligt säkert skydd för konsumenterna.
Parlamentet har varit pådrivande och visat en förmåga att agera snabbt och kunna kompromissa när det verkligen gäller. Må vi fortsätta på den inslagna vägen! Genomtänkt, snabb och effektiv lagstiftning - det är vad Europa behöver!
Jag vill sluta med att tacka alla inblandade: kommissionären, hans duktiga och vänliga medarbetare, kollegerna som alla verkligen har ställt upp under denna svåra period. Jag hoppas att vi därmed kan sätta punkt i morgon för tolv års arbete till fromma för Europas konsumenter och investerare.
Herr talman! Jag tar vid där föredraganden slutade och tackar alla dem som deltagit, särskilt kommissionens personal för den hjälp vi fått. Den fråga som bekymrar oss är, hur teknisk den än är, av oerhörd politisk och social vikt eftersom det är väl känt att fondföretag (med pensionsfonderna) för närvarande står för det sparande som föredras av flertalet medborgare.
Det första problem vi stötte på var att det fanns två direktiv. Det ena kallades "produktdirektiv" och gjorde det möjligt för dessa företag att investera i produkter som fram till dess varit förbjudna för dem. Det andra syftade till att öka kapitalet i betydande grad. Både kommissionen och parlamentet kände sig frestade att omedelbart anta det så kallade "produktdirektivet" och vänta med det så kallade "förvaltningsdirektivet". Parlamentet varnade för att det var farligt att tillåta dessa företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper att, -som jag står fast vid är de som kanaliserar medborgarnas sparande- ge sig ut på djupare vatten utan att vara säkra på att de redskap som fanns till buds klarade en seglats som var våghalsigare än den som gjorts hittills.
Som föredraganden sagt handlade den första diskussionen, om produktdirektivet, om vad man kunde investera i. Föredraganden har anspelat på icke-standardiserade derivat, indexfonder, s.k. kaskadfonder etc., som är tekniska problem som jag inte kommer att upprepa här. Däremot vill jag säga att enligt min grupps bedömning har en balans mellan att ge större möjligheter till förvaltningsorgan haft överhanden och därmed också större möjligheter för investerarna, och skyddet, försiktigheten man måste ha då man behandlar en så känslig fråga.
Parlamentet har velat ge kommissionen en signal. På samma sätt som vid tidigare tillfällen vill parlamentet att det skall gå smidigare då man antar direktiven i handlingsplanen för de finansiella tjänsterna. Vi vill att direktivet skall antas snabbt och vi vill således slippa en förlikning. Därför har vi begränsat våra ändringsförslag till ett, som jag personligen inte tycker är bra även om jag kommer att rösta för det, och som består i att upprätta en s.k. "grandfather clause", dvs. att fastställa en övergångsperiod så att de nu existerande företagen får en ytterligare tid på sig för att avpassa sitt kapital.
Det har talats om ett ytterligare ändringsförslag från Goebbels, som han kommer att dra tillbaka, men som jag anser är oerhört intelligent. Det är den andra signal som parlamentet ger kommissionen. Jag insisterar på att det första är att inte lägga fram ändringsförslag som inte kommer att accepteras av rådet och kommissionen. Det andra, även om det inte är ett Lamfalussy-förfarande, är att tala om att man alltid måste göra det smidigare, att vi alltid kommer att vara beredda på att göra lagstiftningsförfarandet smidigare, men att vi inte kommer att vara beredda att ge avkall på det medbeslutande som det tagit parlamentet så lång tid att uppnå.
Herr talman! Jag skall försöka spara in den tid som användes av García-Margallo. På min grupps vägnar vill jag bara uttrycka vårt stöd för förslagen från Olle Schmidt, som jag gratulerar till hans svåra arbete som föredragande i Europaparlamentet. Vi stöder de båda ändringsförslag han har lagt fram. Jag har personligen lagt fram ytterligare ett ändringsförslag tillsammans med några kolleger. Vi kommer högst sannolikt att dra tillbaka vårt samtycke, det beror på de svar vi kommer att få från kommissionär Bolkestein alldeles strax. Vi anser - och vi är många, jag tror mig kunna tala för García-Margallo och andra - att jämvikten mellan rådet och Europaparlamentet som lagstiftande organ bröts i Stockholm. Kommissionen måste återupprätta denna jämvikt. Vi förväntar oss konkreta resultat fån kommissionärens sida.
Jag skulle bara vilja säga, i den liberala gruppens ställe, att jag verkligen hoppas att Goebbels och hans kolleger tar tillbaka sitt ändringsförslag. Vi tror inte att ändringsförslaget som kräver återkallande är passande i just denna lagstiftning, något som min kollega Olle Schmidt har beskrivit som noggrant balanserat efter rådets gemensamma ståndpunkt. Det är inte heller passande i sammanhanget av de pågående diskussionerna om Lamfalussy. Jag skulle rent av gå så långt som till att säga att genom att insistera på återkallande, vilket inte var en fras som dök upp i parlamentets andra resolution i ämnet efter Stockholms-rådet, riskerar vi att ifrågasätta vår bona fide i de utdragna förhandlingarna som några av oss har ägnat oss åt med Bolkestein.
Därför hoppas jag verkligen att de som har lagt fram detta ändringsförslag tar tillbaka det och att diskussionerna äger rum på en passande plats. Vi bör inte ifrågasätta denna lagstiftning. Jag anser att den bör gå igenom som den är.
Jag hoppas också verkligen att Goebbels tar tillbaka ändringsförslag 4. Ni vill ha återkallande, herr Goebbels, jag vill ha återkallande och det vill Bolkestein också. Faktum kvarstår att lagligt återkallande inte är möjligt enligt fördragets villkor. Därför är det upp till oss att nå en politisk överenskommelse och en ordformulering som duger framtill 2004 när vi kan ompröva hela den här frågan. Jag tror rentav att kommissionen är för en sådan omprövning. Det är mycket viktigt att vi kommer överens i den här frågan.
Om Schmidts betänkande: Det är glädjande att se moderniseringen av ramverket för överlåtbara värdepapper genom att innefatta derivat och OTC-derivat. Parlamentet visar vägen i detta och Schmidt har spelat en särskilt lyckad roll i uppdateringen av direktiven på detta sätt och i stort sett visat vägen i derivatfrågan.
Jag beklagar att kapitalkraven står i den form som de gör. Jag anser att fondförvaltare bör underställas kapitalkraven men jag anser inte att de som står i direktivet är tillräckligt riskkänsliga. Jag anser inte att de är förenliga med det generella ramverket som vi hoppas att genomföra. Jag tycker inte att bedömningen av kapitalet enligt risken vid förvaltningen egentligen avspeglar den tagna risken. Jag är också orolig för att den formuleringen i direktivet kan leda till en ojämn öppning av handeln, där handeln är stängd i ett medlemsland och öppen i de övriga 14. Men jag har övertygats, av föredraganden och vår aktade skuggföredragande, att inte lägga fram ändringsförslag på grund av dessa defekter eftersom vi är mycket angelägna att få in dessa direktiv i regelsamlingen för att modernisera ramverket för en värdepappersfond och överlåtbara värdepapper i Europeiska unionen. Jag rekommenderar direktivet för kammaren.
Herr talman! Jag hänvisar till den gemensamma ståndpunkten om direktiv 1998/242 och de kapitalkrav som det kommer att ställa på investeringsförvaltningsföretag. I Skottland finns en lång tradition av investeringsförvaltning som går ända tillbaka till öppningen av den amerikanska västern på 1800-talet. Dessa investeringsförvaltare var vanligtvis juridiska företag, privata kompanjonskap, som mycket framgångsrikt förvaltade sina klienters tillgångar. Till dags dato finns det investeringsföretag av den här typen, privata kompanjonskap, enskilda firmor och andra sammansättningar med begränsat kapital. Klienternas intressen är helt skyddade eftersom deras tillgångar sköts av oberoende och helt kapitaliserade och reglerade förvaringsinstitut.
Det är i stort sett irrelevant att ställa kapitalkrav på investeringsförvaltningsföretagen själva. Jag är lättad över att rådet har minskat kapitalkraven något, som bestämdes av detta parlament vid den första behandlingen, och satt en maxgräns på 10 miljoner euro. Men detta är fortfarande en ansenlig summa för privata kompanjonskap och enskilda firmor. Förresten är de största och mest framgångsrika företagen i Amerika och i världen - Fidelity är ett bra exempel - av precis den här typen.
Krav av den här typen kommer att bli ett hinder för nya företag inom en bransch som behöver regelbundna tillskott av nytt blod. Allra minst borde de se till att kapitalet är tillgängligt genom garantier från banker eller försäkringar för att täcka yrkesmässiga och operativa risker. Men av någon outgrundlig anledning begränsar den gemensamma ståndpunkten en sådan täckning till endast 50 procent av kravet. Varför? Den gemensamma ståndpunkten föreskriver att kommissionen skall avlägga rapport i frågan inom fem år från att direktivet har trätt i kraft. Jag skulle nu vilja få protokollfört ett önskemål om att en sådan rapport specifikt bör överväga om ett kapitalkrav överhuvudtaget är nödvändigt för ett investeringsförvaltningsföretag och att det definitivt bör sänkas kraftigt.
Herr talman! Samtidigt som den europeiska lagstiftning som vi här ger upphov till ofta kritiseras öppet och det med rätta -, måste vi erkänna att 1985 års direktiv om kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper var ett storartat dokument (en gång är ingen gång). Det framgår av den framgång direktivet har rönt inom sektorn för investeringsfonder och hos dessa fonders kunder. Direktivet har till och med blivit en förebild inom den internationella lagstiftningens område. Sedan direktivet trädde i kraft 1989 har fondföretagens tillgångar ökat explosionsartat, men inte nog med det, handeln över gränserna har också utvecklats mycket snabbt. Direktivet har därmed uppnått de syften som låg till grund för dess införande.
Även om detta direktiv nu efter tio år behöver en "ansiktslyftning" för att anpassas till de växande marknaderna och det alltmer sofistikerade utbudet av finansiella produkter, är jag likafullt oroad över vad som skall hända med de gamla fonderna, som inte uppfyller de nya kraven. Det var därför jag förordade att en obegränsad retroaktivitetsklausul skulle införas för dessa fonder. Även inom detta område finns förvärvade rättigheter som det är orätt att ändra retroaktivt. Utan en sådan klausul finns en inte obetydlig risk för osäkerhet på marknaden, som kan få olyckliga effekter på fondresultaten, och medföra en belastning för industrin, men även för investerarna. Och framför allt skulle de svagaste konsumenterna drabbas, de som inte aktivt följer vad som händer i finansvärlden och därför reagerar senare.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor har till sist yttrat sig för en tidsbegränsad klausul. Även om denna klausul kan få negativa konsekvenser är det ur konkurrenssynpunkt mindre skadligt för gamla fondföretag, som troligen inte alla kommer att kunna anpassa sig till de nya bestämmelserna i direktivet under bästa driftsmässiga och finansiella villkor.
Herr talman! Jag hoppas därför att denna begränsade klausul kommer att antas. Låt mig få säga att jag också givetvis motsätter mig Goebbels ändringsförslag, som skulle få till följd att det ändrade direktivet skjuts upp eller rentav offras. Vi kan leva med det direktivet, trots dess brister men uppenbarligen var detta en i förväg förlorad fråga. Jag tycker att det vore en bra sak om Goebbels återkallade sitt ändringsförslag. Han kan lägga det i kylskåpet i väntan på ett bättre tillfälle att lägga fram det på nytt.
. (EN) Jag skulle vilja börja med att säga att kommissionen för det första skulle vilja tacka föredraganden, Schmidt. Å min personals vägnar - om vilken Schmidt har sagt några mycket vänliga ord - tackar jag föredraganden och ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras mycket konstruktiva syn på dessa viktiga dokument. De gemensamma ståndpunkterna är viktiga delar för att genomföra handlingsplanen för finansiella tjänster i tid, med andra ord, senast år 2003 för en integrerad Europeisk union för värdepappersmarknaden och 2005 totalt. De här förslagen, som en helhet, representerar en mycket känslig och komplex kompromiss som kommissionen stöder till fullo, vilket den europeiska industrin också gör. Detta är ett viktigt faktum att tänka på.
Givet kapitaliseringen av fondföretagsmarknaden - nästan 4 triljoner euro - är de förväntade fördelarna höga. För det första kommer förslagen att bredda valet av de finansiella verktygen som kan användas i fondföretagsportföljer medan kraven på riskhantering förstärks. Således kommer de att ge större finansiell spridning medan det ursprungliga konceptet finns kvar, nämligen riskspridning med den högsta formen av investerarskydd.
För det andra kommer förvaltningsföretagen, som vanligen sköter dessa sparplaner, att åtnjuta europeiskt pass och kommer att tillåtas att erbjuda ytterligare tjänster till kunder som så önskar, till exempel individuell förvaltning av sina tillgångar. Men de måste rätta sig efter ett omfattande krav- och regelverk.
För det tredje kommer investeringsinformationen att bli kraftigt förbättrad genom ett detaljerat avslöjande av riskprofiler, tillsammans med ett harmoniserat, förenklat prospekt som spelar rollen av ett enda, investeringsvänligt paneuropeiskt marknadsverktyg.
Nu kommer jag till de framlagda ändringsförslagen. Jag skulle vilja betona att villkoren i de tre första ändringsförslagen, nämligen de dubbla översynsklausuler och en klausul där hänsyn tas till redan existerande fondföretag, ställer till vissa svårigheter för oss - inte på grund av innehållet, men på grund av den tidsplan som föreslås i båda fallen. Vi skulle föredra en enda tidsgräns för båda två, d.v.s. 2005 - datumet för avslutandet av handlingsplanen för finansiella tjänster, vilket vi tror är mer logiskt.
Hur som helst, i en kompromissanda och eftersom vi nu måste lämna denna fråga efter tolv års diskussioner och med erkännande av de ansträngningar som detta parlament lagt ner, och också med beaktande av den sista ändringen från föredraganden som skulle korta perioden, som tar hänsyn till redan existerande fondföretag, i ändringsförslag 1, kommer kommissionen, slutligen, att stödja ändringsförslag 1, 2 och 3.
Jag vänder mig nu till ändringsförslag 4, som skulle införa en så kallad "återkallandeklausul" avseende fondföretagens kontaktkommitté. Jag skulle vilja vara tydlig med att detta inte godkänns av kommissionen. Vi anser att det inte heller skulle godkännas av rådet. Det är inte godtagbart för kommissionen därför att, för det första är klausulen som lagts fram inte förenlig med artikel 202 i fördraget, något som Goebbels är väl medveten om. Det strider också mot nuvarande kommittébestämmelser. Detta är Goebbels också medveten om.
(Avbrytande från Goebbels) Inte förrän 2004, herr Goebbels, vilket jag har förklarat många, många gånger på kommissionens vägnar.
Den andra anledningen till att denna ändring inte kan godtas av kommissionen är att fondföretagens kontaktkommittés mandat diskuterades av parlamentet vid den första behandlingen. Parlamentet gav sedan sitt fulla stöd för fondföretagens kontaktkommittés mandat. Den första gemensamma ståndpunkten införlivade faktiskt vad detta parlament ville. Så jag föreslår att Goebbels inte går tillbaka till sådana frågor som parlamentet redan har kommit överens om.
Den tredje anledningen till att ändringsförslaget inte godtas av kommissionen är att om det godtas skulle detta leda till en institutionell tvist om förlikning och allvarligt riskera godkännandet av båda direktiven. Det är det sista som kommissionen och - antar jag - detta parlament skulle vilja.
Så låt oss komma överens om ändringsförslag 1, 2 och 3. Jag skulle speciellt vilja rikta följande ord till Purvis, som hänvisade till Förenta staternas system, som skiljer sig från det europeiska systemet. Tillgodohavanden är grundläggande för det europeiska systemet. Vi kommer att överväga att uppdatera det i enlighet med Ekofin-rådet i december att den europeiska varianten av fondföretag behöver kapital eftersom de inte kan skuldsätta sig för att skaffa sig ett rörelsekapital. Det är möjligt i Förenta staterna. Därför är behovet att tillhandahålla sådana garantier i Förenta staterna mindre än i Europa. Ytterligare en gång, de europeiska företagen kan inte använda skulder till sitt rörelsekapital och därför måste de förse sig själva med kapital.
Jag tror att omröstningen kommer att ske i morgon och jag hoppas att vi nu kan enas om ändringsförslag 1, 2 och 3 och till förslagen som sådana. Detta skulle låta oss gå vidare på ett konstruktivt sätt för de europeiska investerarnas, den europeiska industrins och den europeiska ekonomins skull. Jag hoppas, efter tolv år av diskussioner, att dessa förslag nu kan hitta in i regelsamlingen.
Tack så mycket, kommissionär Bolkestein!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Det internationella monetära systemet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0302/2001) av Goebbels för utskottet för ekonomi och valutafrågor om det internationella monetära systemet - hur det skall förbättras för att undvika framtida kriser (2000/2017 (INI)).
. (FR) Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Enligt Internationella valutafonden drabbades världen av 120 valutakriser mellan 1975 och 2000. En valutakris innebär att en valuta förlorar över 25 procent av sitt värde under ett år. Hela tiden har den reella ekonomin fått betala priset för denna finansiella instabilitet. Lägre tillväxt, färre jobb och ökad fattigdom följer i de finansiella krisernas spår. Därför måste behovet av finansiell stabilitet ses som en allmän nyttighet. De offentliga myndigheterna måste förebygga alla kriser, och i annat fall hantera dem på bästa sätt. Utskottet för ekonomi och valutafrågor har givit mig i uppgift att sammanställa detta initiativbetänkande. Jag har haft en del missräkningar till följd av de regler vårt parlaments presidium har uppställt. Mitt betänkande var för långt, som om det var möjligt att återge de komplicerade internationella valutaförhållandena på fem sidor. Meltzerrapporten från den amerikanska kongressen omfattade ett hundratal sidor. Meltzerkommissionen bestod av parlamentariker, vetenskapsmän, bankirer och fackföreningsfolk och väckte en livlig internationell debatt. Mitt blygsamma betänkande kommer förvisso inte att leda till samma diskussion, vilket även gäller resolutionsförslaget. För att ge det större tyngd skulle parlamentet ha behövt inleda en liknande process som den amerikanska kongressen, eller med andra ord avsätta resurser för ett kollektivt betänkande, med detaljerade förslag. Resolutionsförslaget inskränks till några huvudpunkter. Tonvikten i mitt betänkande ligger vid begreppen öppenhet, större ansvar, reglering och solidaritet. År 2000 överförde den privata sektorn ungefär tjugo gånger så mycket resurser till utvecklingsländerna som Världsbanken och övriga multilaterala banker tillsammans. De öppna finansmarknaderna ger på sikt världshandeln betydande effektivitetsvinster, förutsatt att de regleras bättre. De internationella finansinstituten måste bli verkligt globala. Valutafonden måste bli mer demokratisk. Röstövervikten på 95 procent måste slopas för alla viktiga beslut. Den ger Förenta staterna vetorätt liksom även unionen, om den lyckas ena sig även inom ramen för Internationella valutafonden. Det krävs en regelbunden ökning av både kvoter och utfärdandet av särskilda dragningsrätter i takt med att världshandeln ökar. En internationell plan för gemensamma normer och standarder måste tillämpas. Det krävs en juridisk och rättslig ram som gör det möjligt att snabbt lösa alla kriser vid insolvens. Den privata sektorn måste delta i krishanteringen, bland annat genom att man inför bestämmelser om kollektiva åtgärder. Detta deltagande bör sträcka sig så långt som till frysning av betalningen av skuldräntor. Härigenom kommer den moraliska risken att kunna begränsas och kostnaden för omstruktureringsprogrammen att minskas. För ett bättre krisförebyggande krävs även att man ökar övervakningen av transaktioner utanför balansräkningen. Man måste bland annat stärka kraven på kontroll för banker som är motparter när det gäller riskfonder (så kallade hedge funds). Europa måste bli mer aktivt i internationella fora. I det sammanhanget måste ECB öka sitt inflytande. Det europeiska centralbankssystemet måste utformas till ett samordnande organ mellan unionens övervaknings- och kontrollmyndigheter.
En av slutsatserna i mitt betänkande är att Tobinskatten inte kommer att fungera. Den skulle rentav få negativa ekonomiska konsekvenser. Varför skall man straffbelägga transaktioner mellan starka valutor, som utgör mer än 95 procent av den internationella valutahandeln, under förevändning att man vill förhindra spekulation mot de framväxande ekonomiernas valutor. Det går att nå ett bättre resultat med den chilenska encaja. Jag välkomnar dock Ekofin-rådets beslut att uppmana kommissionen att utarbeta en rapport om denna fråga, som jag hoppas kommer att göra beslutet mer objektivt.
I mitt betänkande betonar jag starkt behovet av att snarast lösa problemet med den tredje världens skuldsättning. Denna skuld bör delvis avskrivas och delvis återfinansieras, så att de framväxande ekonomierna får möjlighet att betala tillbaka återstoden med upp till 5 procent av sina årliga exportintäkter. I Londonavtalet från 1953 föreskrevs sådana villkor till förmån för Tyskland. Det utgjorde grunden för det tyska ekonomiska miraklet efter kriget. Det skulle även kunna utgöra grunden för ett nytt ekonomiskt partnerskap mellan alla nationer och början till en verklig globalisering. En lösning på problemet med den tredje världens skuld skulle kunna möjliggöra en inhemsk utveckling i dessa länder och utgöra kittet i segern över fattigdom och okunskap och därmed över intolerans och terrorism.
. (DE) Herr talman! För kollega Goebbels betänkande gäller ordspråket: Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge! Detta är ett initiativbetänkande som går tillbaka till år 1999. Den gången var utgångspunkten Asienkrisen, kriserna i Ryssland och i Brasilien. Sedan dess har ytterligare en rad små kriser inträffat, och vi har gjort framsteg med vårt arbete.
Vår grupp röstade helt och hållet för föredragandens grundbetänkande i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Vi gjorde detta inte minst eftersom det tog tydlig ställning i fråga om Tobinskatten. Det internationella valutasystemet är i förvandling. Detta framgår av ert betänkande. Vi vill bidra med förslag i denna förvandlingsprocess. Men vi kan också konstatera att euron är fast etablerad sedan 1999 och har stått sig fullständigt som stabiliserande ankare i världsekonomin.
Detta är ett viktigt bidrag från Europas sida för att stabilisera det internationella valutasystemet. Kollega Goebbels har åstadkommit ett rejält arbete, och det vill jag här också betona. Därför röstar vi i stor utsträckning för de punkter han föreslår: Förbättringen av tillsynen över bankerna, övervakning av den internationella finansiella verksamheten, de internationella organisationerna, exempelvis IMF:s och Världsbankens förmåga att på ett effektivt sätt klara av krissituationer. Ni sade ju att IMF måste demokratiseras. Framför allt måste dess helhetsstruktur se ut på ett sådant sätt att den inte blir till syndabock för att bemästra kriser. Naturligtvis måste staterna vara med och arbeta med detta, för kriser kan inte bemästras enbart med ekonomiska medel.
Ett tätare samarbete på internationell nivå mellan de nationella tillsyns- och kontrollmyndigheterna, Europeiska centralbankens starkare samordningsroll - en fråga som i likhet med tidigare inte är helt löst - inrättandet av ett observatorium för systemrisker vid BIS, Internationella regleringsbanken, och ett fortsatt arbete för att reformera IMF är sådant vi röstar för. I motsats till vad som anges i ändringsförslagen från våra gröna kolleger anser vi dock, i likhet med Goebbels, att Tobinskatten inte skall vara med på det här området. Jag konstaterade när jag gick igenom ändringsförslagen att även PSE-gruppen enligt ändringsförslag 10, där man refererar till ett beslut i Ekofin-rådet, vill ha en sådan granskning. Vi är av motsatt åsikt. Vi röstar för grundbetänkandet, och vi kommer att kräva delad omröstning om denna fråga.
Kapitalöverföringen och därmed även fördelarna med en global arbetsfördelning, investeringar och arbetsplatser skulle vara i fara om en sådan skatt, vars tekniska problem ännu inte går att lösa, skulle införas. Därför är vi emot, och röstar annars för ert betänkande utan Tobinskatt, med Tobinskatt däremot inte.
. (DE) Herr talman! Tack så mycket för att ni så sent på kvällen vill unna mig en sådan glädje. Å PSE-gruppens vägnar skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans betänkande. Vi stöder detta betänkande eftersom det ger korrekta svar när det gäller både det nya finansiella system som skall skisseras, reformer generellt sett och bemästrandet av kriser, och som också konkret går in på krisregioners behov och de internationella finansmarknadernas behov, samt på det mycket viktiga behov av stabilitet på finansmarknaden som finns i alla samhällen. Jag skulle här ännu en gång vilja betona att jag anser att stabilitet på finansmarknaden är en allmän egendom som alla medborgare har rätt till.
Om vi tittar på hur utgångssituationen ser ut kan jag inte undertrycka en anmärkning. De internationella finansaktiviteterna på valutamarknaderna har nämligen minskat till ca 1 200 miljarder dollar dagligen, och det beror på att den monetära unionen har skapats, eftersom detta naturligtvis är en av hävstängerna för kapitalströmmarna, som knappt kan behärskas i kvantitativt avseende. Samtidigt måste vi emellertid påpeka att det under 1990-talet har skett en 25-faldig ökning av omsättningen när det gäller derivataffärer som "swappar", optioner osv. Vi vet att inte ens 3 procent av transaktionerna har med reell handel med varor och tjänster att göra. Jag anser att det är viktigt att vi tittar på kapitalströmmarna just med tanke på globaliseringen, å ena sidan från avkastningssidan för de institutionella placerarna samt det ekonomiska och sociala läget, å andra sidan emellertid även från de kapitalimporterande ländernas sida.
Härvidlag måste vi tänka på att 75 procent av det placerade kapitalet strömmar in i enbart 12 stater, bara 1 procent av det placerade kapitalet till Afrika söder om Sahara. Med rätta kräver alltså föredraganden att vi här kommer fram till en konsolidering av situationen, och det går bara om vi genomför en mer omfattande skuldavskrivning än tidigare.
Det är säkert en fördel med fungerande globaliserade finansmarknader. De bidrar - förutsatt att utvecklingen är stabil - till tillväxt och sysselsättning. Trots allt finns det emellertid ekonomiska och samhällspolitiska underskott och reglerings- och kontrollunderskott. Detta påpekas i betänkandet. Oron för spekulativa engagemang till förfång för den verkliga ekonomin, men även marknadernas överskjutande volatilitet genom den enorma ökningen av transaktionsvolymerna i diverse finansiella produkter, gör det mer nödvändigt än någonsin att reformera det internationella finansiella systemet.
Vi har genomlevt 120 valutakriser, och man kan inte avskaffa dem. Vi har ännu inte lyckats att utveckla ett fungerande system med tidiga varningsindikatorer, fått igång öppenheten i fråga om information eller utvecklat en uppförandekod som fungerar för alla, och vi har ännu inte löst problemet med moral hasard. Jag anser därför att det är mycket viktigt att kraven i detta betänkande tas upp i Europeiska unionens förhandlingar, som för övrigt måste tala med en röst internationellt sett. Det handlar inte bara om att vi har en monetär zon, utan vi måste tala med en röst internationellt sett även inom finansmarknadspolitiken och när det gäller frågan om hur världens finansiella system skall se ut. Införandet av euron är ett bidrag till finansiell stabilitet, och det finansiella systemet hos oss är bättre skyddat mot externa chocker, men vi måste gå vidare, för valutaunionen är bara ett bidrag till stabilitet i Europa och världen.
Herr talman, jag skulle vilja gratulera föredraganden för detta betänkande. Vi, i den liberala gruppen, välkomnar kraften i betänkandet, därför att det tar itu med de verkliga frågorna och undviker den sortens populistiska lösningar som, är jag rädd, erbjuds i många av de ändringsförslag som denna kammare ställs inför. Jag tänker speciellt på Tobinskatten. Det är naturligtvis så att ingen, i synnerhet liberaler som stöder fri granskning, skulle kunna invända mot kommissionens undersökning i ämnet. Men jag tror, ärligt talat, att detta är ett falskt löfte som egentligen erbjuder mycket få praktiska fördelar till länderna som vi alla, förhoppningsvis, försöker hjälpa.
I stället visar betänkandet med rätta det chilenska insättningssystemet som en möjlig modell. Det redogör för en stimulansåtgärd för investerare att investera långsiktigt i en växande marknad hellre än i kortsiktiga papper eftersom detta inbegriper långsiktiga investeringar för förvaringsinstitut. Det är den rätta vägen att gå och därför gratulerar jag föredraganden och hoppas att vi inte kommer att stödja ändringarna till ett utmärkt betänkande.
Herr talman! På min grupps vägnar vill jag tacka Goebbels för all den energi och intellektuella kraft han har lagt ned i sitt betänkande. Vi beklagar att det framlagda resolutionsförslaget i slutändan har försvagats jämfört med den motivering han skrev, och det är anledningen till att vi ansåg det lämpligt att lägga fram några ändringsförslag för att förstärka det politiska budskap som man kan läsa in i betänkandet.
En första serie ändringsförslag handlar om Internationella valutafondens "organisatoriska" sida, där den rådande situationen verkar orimlig. Det är skälet till att vi tar upp en idé som lanserades av Jacques Delors, nämligen tanken på att inrätta ett ekonomiskt och socialt säkerhetsråd inom ramen för Förenta nationerna. Vi skulle vilja att kommissionen och rådet yttrade sig om denna fråga under det kommande rådsmöte som under våren äger rum i Barcelona. På samma sätt anser vi att Internationella valutafondens beslutsmodell och styrelsens sammansättning i grunden måste ses över.
Den andra stora fråga vi vill yttra oss om gäller behovet av att bekämpa terrorismen, som har en ytterst viktig finansiell dimension. Det är skälet till att vi anser att detta är ett ytterligare skäl till att FATF:s rekommendationer bör bli bindande och dess mandat utökas, vilket för övrigt krävs av Europeiska rådet i Gent. Jag menar att betänkandet skulle vinna på detta.
När det slutligen gäller kapitalflödena och närmare bestämt valutatransaktionerna har jag personligen slutat att tala om Tobinskatten, men jag efterlyser i alla händelser en fördjupad debatt om skatter som kan tänkas avskräcka från spekulativa attacker mot valutorna i ett antal länder. Ur den synvinkeln tror jag att det finns intressanta förslag som vi bör stödja.
Herr talman! Trots den pretentiösa formuleringen i betänkandets titel - "om det internationella monetära systemet - hur det skall förbättras" - är det sannerligen inte med hjälp av dessa urvattnade recept vi kommer att kunna undvika framtida kriser.
Det kan inte betänkandet lastas för, om det inte vore för att det rättfärdigar ett ekonomiskt system som är lika kaotiskt som socialt orättvist.
Ni kapitalismens försvarare är komplett oförmögna att reglera denna ekonomi som baseras på vinstintressen och konkurrens. Den låter sig nämligen inte regleras. Den enda möjliga regleringen är den de mäktigaste påtvingar alla andra, men de gör det i eget intresse. Därför är förhoppningen att demokratisera IMF, som kontrolleras av USA, bara löjlig.
Föredraganden erkänner att risken för finansiell instabilitet är inbyggd i det sätt på vilket ekonomin fungerar. Det kan inte förnekas när det gäller er kapitalistiska ekonomi, men ett begränsat antal finans- och industrikoncerners beslagtagande av den sociala rikedomen och resurserna för att framställa den kommer att få ett slut, liksom deras inbördes rivalitet och spekulationer.
För kommande generationer kommer det gigantiska slöseriet och den patenterade dumheten i er ekonomi att framstå som ett bevis för att mänskligheten ännu inte hade lämnat barbariet bakom sig, när det gäller att styra sitt kollektiva liv.
Herr talman! Föredraganden förtjänar vårt stöd i sin strävan efter en ökad ekonomisk stabilitet. Med rätta yrkar han på en förbättrad övervakning, även om det inte utesluter en kris. Intressant är att man i Internationella valutafondens strategi kan notera en förskjutning mot ett mer riktat stöd. Denna katalysatorroll i tillväxtskeden kan förekomma negativa effekter av politiken, som exempelvis en ökning av de framväxande ländernas skuldbörda.
Förståelig är föredragandens uppmaning att samordna ett antal saker på europeisk nivå. Om de inte ligger i förlängningen av det globala förhållningssättet så för det med sig att den egna europeiska politiken underminerar slagkraften hos systemet som helhet.
Slutligen ser jag inte någon roll för Europeiska centralbanken i fråga om global krisbekämpning. För några månader sedan ombads ECB fånga upp den minskande tillväxten, trots att det inom Europa inte fanns någon anledning att genomföra en räntesänkning. En kompromiss mellan den europeiska politiken och globala önskemål gör inte den internationella stabiliteten något gott.
. (DE) Herr talman! Det stora antalet valutakriser och de därmed förknippade negativa följderna för den globala ekonomin kräver ett gemensamt agerande. Vissa tror att man genom att införa en skatt på globala finansiella transaktioner kan förhindra finansiella kriser i framtiden. Det gläder mig personligen att denna åsikt inte företräds av många i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Enligt min åsikt kan man inte förhindra finanskriser genom att införa Tobinskatten. Kapital skall gå dit det gör mest nytta, det skall alltså investeras i nya marknader, utvecklingsländer osv. Därigenom skall tillväxt skapas. Om vi fördyrar kapitalrörelser, begränsar dem och reglerar dem, skulle vi bara motverka detta, Ett införande skulle bara vara vettigt om skatten kan införas överallt internationellt sett. Detta verkar inte vara möjligt; genom denna skatt uppstår bara ytterligare belastningar, byråkrati osv., och det egentliga målet, en minskning av finanskriserna, kan inte uppnås.
. (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Mina gratulationer till föredraganden! Sådana har redan uttalats. Jag har fyra områden som jag kort skulle vilja beröra. För det första: Vi vill göra det internationella valutasystemet mer stabilt eftersom bland annat finansiell stabilitet är en allmän egendom, en ekonomisk grundläggande förutsättning för tillväxt och sysselsättning samt social rättvisa, med andra ord en moralisk förpliktelse.
För det andra: Vi kräver inte bara en reform av IMF, vi kräver en moralisk förpliktelse från myndigheternas sida om att skapa en optimal jämvikt mellan det fria spelet på marknaderna och nödvändigheten av dessas reglering med tanke på den grundläggande principen om en ekologisk och social marknadsekonomi, samt att de garanterar en jämvikt mellan den offentliga och den privata sektorn vid räddningsåtgärder i krisfall. Vi kräver att medlemsstaterna bedriver en ekonomisk politik som är inriktad på tillväxt och sysselsättning, och vi kräver en skuldavskrivning som är kopplad till rimliga handelspolitiska villkor.
För det tredje: Vi gräver där vi står. Euron är en stabil valuta även globalt sett. FED:s och ECB:s svar efter den 11 september var ett stabilitetssvar mot krisen. Stabilitets- och tillväxtspakten är ett europeiskt svar. Kommissionen och Europaparlamentet har flera gånger uttalat sig mot Tobinskatten, och i de beslut som fattades i Liège ingår åtgärder för att justera globaliseringen.
För det fjärde: Vi vänder oss emot åtgärder för att sakta ned farten på den ekonomiska utvecklingen och försök att göra alla på marknaden osäkra genom ideologiskt motiverade förslag att upplösa stabilitetspakten eller enbart införa Tobinskatten. Därför beklagar jag också att det korrekta beslutet från Liège omtolkas fullständigt i ändringsförslag 10 från socialdemokraterna, genom att Tobinskatten läggs till. Ta bort denna omtolkning, vi finner oss i Liège!
Herr talman! Med förvåning läste jag parlamentets informationsavdelnings briefing som presenterar Goebbels betänkande på följande vis: "I en resolution om det internationella monetära systemets funktion uttalar sig utskottet för ekonomi och valutafrågor emot en Tobinskatt på ekonomiska spekulationer". Det här är tydligen en headline som är till för att locka pressen och uppenbarligen är det här fortfarande den fråga som debatterna kommer att kretsa kring här.
Enligt mig gör det absolut ingen rättvisa åt kollega Goebbels välbalanserade och utmärkta betänkande. Till att börja med uttalar man sig inte för eller emot Tobinskatten i betänkandet. Däremot görs ett antal randanmärkningar i den omfattande motiveringen, men vad som är ännu viktigare är att betänkandet också visar på många andra möjligheter för att genomföra de två målsättningar som Tobinskattens förespråkare strävar efter.
Kapitalrörelser och valutamarknader måste få ett bättre förhållande till den ekonomiska verkligheten och riktas mot långtidsinvesteringar och ekonomisk stabilitet med hjälp av ett antal åtgärder, men också genom en mer flexibel hållning gentemot utvecklingsländer. Utvecklingsländernas skulder måste avskrivas och ett anpassat återfinansieringssätt måste utarbetas så att de får en ny chans.
I själva verket skulle man kunna säga att det här betänkandet sluter oerhört väl an till Tobinskattens handlingspunkter. Jag tycker att det vore synd om betänkandet betraktades som ett negativt inlägg, för jag anser att det är ett bra komplement.
I ett ändringsförslag från min grupp formulerar man på ett mycket neutralt sätt vad som också har formulerats i Ekofin-rådet. I det här ändringsförslaget ställer vi oss positiva till Ekofin-rådets föresats att utföra en sådan studie och göra en vidare analys. Det anser jag vara långt mer fruktbart än ytterligare en polarisering rörande metoden: Tobinskatten, ja eller nej. Tobinskattens förespråkare kan då ånyo ansluta sig till de målsättningar som nu verkligen står på föredragningslistan, och motståndarna kan glädja sig åt att en objektiv undersökning kan genomföras och att målsättningarna, nämligen bättre styrning av kapitalrörelser och fler chanser för utvecklingsländer, kan uppnås.
. (ES) Herr talman! För det första vill jag gratulera Goebbels till hans betänkande. Det är ett betänkande som man läser med intresse och som går på djupet för att försöka komma vidare i de olika frågor som tas upp. Jag anser att er resolution är informativ och balanserad. Vi anser att den utgör ett konstruktivt bidrag till en principiell politisk debatt och dessutom kommer den vid ett lämpligt tillfälle.
Debatten om hur man skall uppnå ett internationellt monetärt och finansiellt system som fungerar bättre är kärnan i vårt uppdrag att möta globaliseringen.
Vi uppskattar också synpunkten på de privata kapitalströmmarna i betänkandet. De är den huvudsakliga källan till tillväxt, framgång och produktivitet. Om vårt mål är att länderna, såväl de utvecklade och de som är under utveckling, fullständigt skall kunna dela vinsterna med globaliseringen ser jag inget bättre alternativ än en integrering av finansmarknaderna och det sätt de fungerar på. Breda, djupa, likvida finansmarknader kommer att medföra en större lätthet i finansieringen av investeringar och de kommer att göra det möjligt för de ekonomiska aktörerna att sprida sina risker bättre.
En situation av detta slag kommer att vara till nytta för de operationer som annars skulle vara alltför riskabla för de internationella investerarna. Utvecklingsländerna är de som kommer att gynnas av detta, men också de små och medelstora företagen i våra länder.
De ekonomiska vinsterna den finansiella globaliseringen ger är resultatet av en intensifiering av internationella kopplingar mellan marknader och aktörer. De störningar som uppkommer i en modern ekonomi på grund av globaliseringsprocessen kommer med hjälp av dessa kopplingars inneboende egenskaper att gå fortare, just på grund av att de gränser som fanns för tjugo år sedan försvunnit. Det är sant att bland de risker vi kan stöta på kommer vi att se finansmarknader som i sina tillgångar är alltför ombytliga i fråga om växelkurser och priser. Det kan uppstå en "smittoeffekt" mellan olika länder och det är möjligt att det blir svängningar i kapitalströmmarna.
Det är sant att vi kring den ekonomiska och monetära unionen har stimulerat stabilitet och tillväxt med hjälp av makroekonomisk politik och strukturreformer, vilka är grundläggande ingredienser för att nå en stark ekonomi och undvika, eller snarare bekämpa, dessa finansiella störningar.
Den ekonomiska och monetära unionen bidrar på så sätt till att stärka det internationella sammanhangets stabilitet i vårt område. Men det är riktigt att man föreslagit andra alternativ på global nivå. Jag håller med om tesen i Goebbels betänkande. Jag tror inte att det finns något universalmedel för utmaningen att konsolidera det globala finansiella systemet. Det sägs mycket tydligt i betänkandet och jag hoppas att resolutionen kommer att läsas inte bara av dem detta dokument formellt riktar sig till och som i sitt yrke arbetar med dessa frågor utan också av dem som känner en legitim oro över den väg den internationella ekonomiska och finansiella integrationsprocessen är inne på.
De problem och utmaningar som integrationen av finansmarknaderna medför bör tas upp i ett större sammanhang, precis som det görs i ert betänkande och precis som vi i kommissionen försöker göra i den studie som Ekofin-rådet i Liège gett oss i uppdrag för att möta globaliseringens utmaningar och som vi räknar med att lägga fram i februari.
Vad har hänt de senaste åren? Jag tror att man sedan de asiatiska kriserna tagit betydande steg framåt. Man har ansträngt sig för att förbättra de makroekonomiska villkoren. Dagens ekonomier står i dag starkare emot externa störningar. För var dag som går är de länder som av eget intresse ansluter sig till internationellt antagna koder och regler fler, i syfte att nå en större öppenhet i sina ekonomier. G7-ministrarna och Valutafonden har gått framåt inom vissa betydande områden. Vi kan t.ex. ta de internationella finansinstitutionerna som i dag är betydligt öppnare i sina insatser som exempel. Internationella valutafonden har stärkt sin kapacitet och håller på att förfina sina instrument för att kunna analysera, utvärdera och övervaka stabiliteten i finanssystemet på ett effektivare sätt. Jag tror att man också i betydande grad förbättrat samordningen mellan de olika nationella tillsynsmyndigheterna.
Det är riktigt att vi inte bör slå oss till ro med detta. Det är fortfarande mycket kvar att göra och i betänkandet visar parlamentet på den rätta vägen. Kommissionen anser att er synpunkt, att vi måste se till att den privata sektorn fullständigt deltar i lösandet och hanteringen av finanskriserna, helt godtagbar. Det handlar inte bara om en rättvis fördelning av ansvar i kristider. Det handlar också om en lämplig och systematisk delaktighet av den privata sektorn, vilket är grundläggande för att förebygga kriserna effektivt, och på så sätt undvika anhopningen av farliga risksituationer som i slutänden inte är hållbara.
Jag tar till mig er uppmaning att kommissionen skall beakta möjligheten att införa klausuler om kollektiva åtgärder för finansiella instrument som obligationskontrakt. Ni vet lika väl som jag att denna synpunkt inte helt och hållet delas av medlemsstaterna, men det är en synpunkt kommissionen försvarar, precis som vi också försvarar allt det som handlar om att bekämpa finansieringen av terrorismen.
Attentaten den 11 september har fört terroristernas missbruk av finanssystemen högst upp på dagordningen. Kommissionen har redan vidtagit vissa åtgärder. Ni har själva på ett effektivt sätt bidragit genom medbeslutandeförfarandet i det andra direktivet om penningtvätt. Jag tror dock att vi måste gå vidare. Vi är i början av en långvarig process och vi måste fortsätta att arbeta i denna riktning under de kommande månaderna. Det är viktigt att nå snabba framgångar i vart och ett av de förslag som innehåller verksamma instrument för att bekämpa finansieringen av terrorismen.
Jag vill göra en kort kommentar om en punkt som alltid är föremål för viss frustration mellan oss, dvs. Europeiska unionens närvaro. I motiveringen till den föreslagna resolutionen nämns att Europeiska unionen är egendomligt frånvarande i debatten om en ny finansiell arkitektur. Ni kritiserar att initiativ från vissa medlemsstater inte utgör en europeisk politik. Å kommissionens sida kan vi inte annat än fullständigt hålla med om er diagnos. Vilket är svaret? Vad skulle vi kunna göra? Hur skulle vi kunna förbättra situationen? Jag tror att det inte bara handlar om att förbättra samordningen och tala med en gemensam röst. Det är sant att uppkomsten av Ekonomiska och monetära unionen har förändrat grunderna för de finansiella och monetära relationerna i världen, men det sätt vi fortsätter att hantera dessa frågor i de viktigaste organisationerna och forumen, inklusive Valutafonden och G7, fortsätter att grunda sig på en rent nationell uppfattning.
Därför kan jag inte annat än hålla med om behovet att gå vidare. Jag ser det som mycket svårt att vi skall kunna formulera en verklig politik inom detta område om vi inte med tydlighet uttrycker våra europeiska ståndpunkter som sådana på global nivå. Och det innefattar en närvaro av våra intressen på ett mer korrekt och definierat sätt. Jag är dock medveten om att det kommer att vara mycket svårt att gå vidare i denna riktning om vi inte först går på djupet av frågan. Jag anser att det inte är lika viktigt att spilla vårt krut på formen för vår närvaro som på att definiera våra egna ståndpunkter och uppnå en samordnad utrikespolitik. Dessa två steg bör fortsätta i samma riktning och parallellt. Parlamentet kommer alltid att kunna räkna med kommissionen för att fortsätta på denna väg.
Tack så mycket, kommissionär Solbes!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.47.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 9 oktober 1998.
Meddelande från ordföranden
Det är ett stort nöje för mig att i dag få tillfälle att dela min glädje med er över att Nobels fredspris har tilldelats John Hume och David Trimble.
(Applåder) Under årens lopp har Europaparlamentet gett ett stadigt stöd till fredsprocessen på Nordirland. Vägen till fred är ännu inte tryggad. På samma sätt som tilldelningen av Nobels fredspris till John Hume och David Trimble måste uppmuntra folket på Nordirland i deras strävan efter fred, måste tilldelningen även komma att förstärka vår egen solidaritet och hela den internationella gemenskapen i sin solidaritet i fråga om fredsprocessen. Här i Europaparlamentet är det med stolthet vi hälsar vår kollega John Hume.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag uppskattar och tackar dig för dina vänliga ord. Jag är övertygad om att våra kolleger kommer att dela vår stora glädje och stolthet vad beträffar den unika hyllning som tilldelats John Hume och David Trimble. Efter 30 år av vånda och förtvivlan är detta en fantastisk hyllning till John Humes fasta övertygelse om att den icke-våldsamma vägen till fred på Nordirland var den enda tänkbara vägen. Jag skulle vilja tacka dig och tillsammans med alla våra kolleger uttrycka vår stora glädje och vårt stöd till John Hume och David Trimble för det arbete de utför på Nordirland.
(Applåder)
Herr ordförande! Det kanske skulle vara klokt att vänta en minut tills Hume själv är närvarande, eftersom vi då även å vår grupps vägnar själva kan berätta det för honom i hans närvaro..
Herr ordförande! Jag tror att vi inte bara skall gratulera Hume själv utan även den irländska befolkningen till att det tack vare långfredagens fredsavtal nu återigen finns möjligheter till fred. Jag tror det är bra, herr ordförande, att gruppordföranden Martens inte bara gratulerar honom i morgon här i kammaren, utan att vi också gör det via honom och alla de människor som nu får möjlighet att förverkliga freden.
Tack så mycket, fru Oomen-Ruijten. Att jag valde att uttrycka detta i inledningen av sammanträdet, beror på att jag inte var säker på att Hume skulle kunna komma inom den närmaste halvtimmen, och jag ansåg att inledningsskedet av sammanträdet var det mest högtidliga ögonblicket för att göra denna manifestation i närvaro av alla ledamöterna. Vilket inte betyder att det inte kan upprepas när Hume har kommit hit.
Herr ordförande! Jag skulle också för min grupps räkning vilja gratulera Hume, vår kollega, då vi har bevittnat hur han under dessa år har arbetat för fred på Irland. Och jag vill utnyttja tillfället att för Europaparlamentets räkning gratulera - vilket har utarbetat så många resolutioner i detta ämne - till att en blodig diktator som Augusto Pinochet i dag i London är på tröskeln mot rättvisan, och vi kan få tillfälle att kräva ansvar för att han har kränkt de mänskliga rättigheterna, blodbesudlat den chilenska demokratin och förorsakat president Allendes död. Jag tror att i dag hoppas alla demokrater i Europa och i världen att straffriheten inte längre skall fortgå. Vi hoppas att alla rättsliga instanser och regeringsinstanser är medvetna om omständigheterna och uppfyller hoppet om att dessa brott inte förblir strafflösa. Vi hoppas att den internationella brottmålsdomstolen en dag helt och hållet kan utöva jurisdiktion över de som begår brott mot mänskligheten och som begår folkmord samt brott mot de mänskliga rättigheterna.
(Applåder)
Herr ordförande! Tack för att ni gett mig tillfälle att lyckönska John Hume som i fredags tilldelades Nobels fredspris. Eftersom jag kommer från de angränsande grevskapen och företräder en del av den historiska provinsen Ulster, blev jag överväldigad, vilket också det irländska folket blev, då John Hume med rätta tilldelades Nobels fredspris.
John Hume var generös i alla de presskonferenser och intervjuer han höll under fredagen och lördagen. Han sade att priset har gått till befolkningen i Ulster och är till förmån för alla dem som medverkat till att fullfölja den fredsprocess som ledde fram till fredsavtalet på långfredagen. Jag hoppas innerligt - i likhet med hela denna församling - att detta kommer att gynna fredsprocessen och föra oss till den dag då Nordirland lyckats uppnå en rättvis fred. John Hume har ägnat 30 år av sitt liv åt detta, skickligt assisterad och med ett stort stöd av sin fru Pat. Jag skulle också vilja hylla henne. John Hume har alltid varit en rättfärdig man men inte nödvändigtvis självrättfärdig.
Deánaim comhghairdeas ó mo chroí le John Hume as ucth na dúise Nobel a bhuachan. Bí se tuillte go maith aige tar éis 30 bliain ag obair thar ceann na síochána.
Herr ordförande! Jag vill också gärna på min grupps vägnar gratulera Nobelkommittén i Oslo till ett så utmärkt och välbalanserat val. Min grupp har enhälligt rekommenderat dessa två till nobelpriset, och jag är glad för att det faktiskt blev ett dubbelt val, så att det avgörande blev tanken om fred och inte att man tog parti för en av sidorna. Vi i parlamentet känner John Hume som en man som konsekvent har arbetat för fred - i varje fall under de 19 år jag har känt honom här i parlamentet. När han kommer i morgon skall vi hylla honom. Min grupp har också haft möjlighet att träffa David Trimble några gånger, och vi har bara goda ord att säga om den protestantiska sidan under fredsprocessens gång. Han har visat ett mycket starkt personligt mod, eftersom han hade sex ledamöter i sin grupp i Westminster emot sig och bara tre som stödde honom i hans insats för freden. Jag vet inte hur många gruppledare i den här salen som skulle lägga fram förslag om detta hade ett så svagt stöd i gruppen. Jag tycker att Trimble gjort en mycket fin insats, och menar därför att det är helt rätt att Nobelpriskommittén ger priset till båda sidor i konflikten.
Min grupp har som den första i parlamentet haft studiedagar i Belfast. Jag uppmanar alla de andra grupperna att följa detta exempel, bekanta sig med detta vackra område och se hur vi i gemenskapen kan hjälpa till i fredsprocessen i Belfast, därför det har de förtjänat efter så många års krig.
Herr ordförande! På ELDR-gruppens vägnar skulle jag varmt vilja lyckönska vår kollega John Hume för det erkännande han tilldelats för sitt mod, sina konsekventa analyser och för det sätt på vilket han framhärdat politiskt och personligen under många, långa och mödosamma år på Nordirland. På min grupps vägnar skulle jag kunna instämma helt och hållet i de ord som uttrycktes av den amerikanska senatorn George Michell, som för nästan tre år sedan också gjorde en betydande personlig insats i kampen för fred på Nordirland. Han sade att utan John Hume skulle det sannerligen inte ha blivit någon fredsprocess, och vad beträffar David Trimble, anmärkte han att utan David Trimble hade det inte blivit något fredsavtal. De har båda, på sitt sätt, uppvisat ett enormt mod. Vi lyckönskar dem.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag skulle vilja uttrycka min stora besvikelse över det faktum att vi tagit upp detta till behandling innan John Hume anlänt. Vi underrättade ert kansli om att vi skulle se till att Hume infann sig här om ca. 20 minuter. Det verkar något absurt att alla dessa ord uttrycks och hyllningar utdelas i hans frånvaro. Jag ångrar detta bittert. Det är verkligen synd, och vi skulle ha gjort parlamentet en tjänst och gett en av våra medlemmar en stor ärebetygelse om vi hade haft möjlighet att uttrycka dessa saker i hans närvaro, så att han hör det, och på så sätt ge honom det erkännande och den hyllning han förtjänar.
Jag ämnar inte hylla John Hume i hans frånvaro. Antingen gör jag det här när han anländer, om ni så tillåter, eller så gör vi det inom gruppen. Han är medlem i vår grupp och vi tänker lyckönska honom, personligen, i hans närvaro eftersom vi nominerat honom till årets Nobels fredspris. Herr ordförande! Jag hoppas ni ämnar göra detsamma när han anländer inom kort.
(Applåder)
Fru Green, om ni hade kommit några minuter tidigare hade ni hört att jag genom förfrågningar hos hans kansli försökt försäkra mig, om att Hume skulle komma i tid för att få höra dessa inlägg. Men hans eget kansli kunde för en minut sedan, innan ni kom in i salen, inte ange någon tidpunkt för Humes ankomst. Därför fattade jag detta beslut, vilket jag meddelade precis innan ni kom in i kammaren.
Herr ordförande! Jag skall inte vänta med att ansluta mig till alla dem som hittills haft ordet och även för min grupps räkning tala om hur glada vi är över att Hume får det här priset, som han helt och fullt har förtjänat. Vi skall också se till att det vid den socialdemokratiska gruppens sammanträde i kväll avlämnas ett brev från vår grupp, så att han kan ta emot det personligen.
Jag vill också ansluta mig till den andra punkten som kollega Puerta har tagit upp, nämligen att vi har att göra med ett mycket viktigt politiskt ögonblick i Europeiska unionen, nämligen den brittiska regeringens beslut att arrestera general/diktator Pinochet. I det avseendet har vi att göra med ett mycket viktigt politiskt tema som parlamentet tidigare arbetat med i flera år.
(Applåder) Det är naturligtvis väldigt olyckligt att det här normalt sett är en vecka utan en aktuell och brådskande debatt, där det här temat skulle kunna behandlas. Min grupp skulle därför vilja att vi ordnar det så, eftersom det är två europeiska länder som är mycket inblandade i det här, nämligen Storbritannien och Spanien, att Europaparlamentet kan göra ett uttalande i frågan. Vi undrar nu om ni i presidiet kan se till att det går att ordna. Jag vill även å hela min grupps vägnar gratulera den brittiska regeringen till dess modiga handlande. Det ger oss nämligen äntligen hopp om att det ändå är möjligt att komma åt personer som har allvarliga brott på sitt samvete, även om de har innehaft de allra högsta politiska ställningarna.
(Applåder)
Herr ordförande! Förutom att gratulera Hume till att han har tilldelats Nobels fredspris tillsammans med Trimble, vill jag peka på, vilket också andra talare har gjort, att det inträffade en mycket viktig händelse under helgen och det är att de brittiska myndigheterna uppfyllde en begäran från det spanska rättsväsendet om häktning av general Pinochet. Detta beslut från de brittiska myndigheterna är i samstämmighet med de upprepade kraven från detta parlament om att man skall ansätta de brott som begicks under den chilenska diktaturen, såväl inom landet som utanför, och det innebär en förstärkning av det europeiska rättsområdet. Konkret vill jag säga att i Chile har endast brottet mot en amerikansk medborgare tagits upp, med attentatet mot general Letelier som motiv, men mer än fyrtio europeiska medborgare har mördats av den chilenska diktaturen, och hittills har ingen rättslig process inletts mot den. Om den chilenska regeringen alltså inte straffar förbrytarna, är det logiskt att den spanska regeringen gör det. Och jag uppmanar den spanska regeringen att den omedelbart begär general Pinochet utelämnad för att han skall kunna inställa sig i Spanien i de många rättsliga processer som inletts mot honom.
(Applåder)
Herr ordförande! Vår kollega Jarzembowski ställde för någon tid sedan en fråga till kommissionen, där han undrade om det stämde att den amerikanska säkerhetstjänsten avlyssnar Europaparlamentets och kommissionens samtal och läser deras e-post. Kommissionen bekräftade det då. Jag frågar er nu, herr ordförande: I vad mån har ni vidtagit åtgärder för att se till att detta inte längre är möjligt? Ty inte heller vänskapligt sinnade nationer, som vi ändå har ett ekonomiskt konkurrensförhållande till, bör höra alla samtal respektive kunna läsa e-post. För att inte tala om andra nationer, som vi inte har vänskapliga relationer med! Vilka tekniska åtgärder har alltså vidtagits i det avseendet i de nya byggnaderna i Bryssel och i Strasbourg?
Fru Bloch von Blottnitz, jag tillåter mig att påpeka att kammaren redan har haft en debatt om denna fråga, och att den inte ville anta någon resolution i ämnet.
(Protester från Bloch von Blottnitz) Nej, fru Bloch von Blottnitz. Jag upprepar att denna kammare redan har haft en debatt i frågan, och inte ville anta någon resolution, varför jag svårligen kan uppfylla resolutioner som inte har antagits. Naturligtvis kommer den nya byggnadens anläggningar att ha alla garantier som är möjliga för att det inte skall inträffa störningar, inte bara av den här typen utan vilka störningar som helst. Detta finns med i cahier de charges och naturligtvis kommer det att följas i den mån det är tekniskt möjligt.
Justering av protokoll
Herr ordförande! Jag skulle också vilja framföra mina gratulationer till herr Hume och herr Trimble för att de tilldelats fredspriset och uttrycka en förhoppning om att detta inte är en förhastad utmärkelse.
Jag vill ansluta mig till sammanträdesprotokollet från i fredags i vilket jag omnämns p.g.a mitt anförande gällande frågan om medlemskap i det brittiska konservativa partiet. Jag är ju alltid angelägen om att tala om denna fråga, men den här gången var huvudskälet till mitt anförande att kommentera de framgångar en parlamentsledamot av labourpartiet haft då han lyckats få sina kommentarer om att man måste ringa till Downing street 10 för att få reda på hur man skall rösta, strukna ur protokollet. Jag ställde vid detta tillfälle en fråga: Gäller denna möjlighet även för andra ledamöter? Jag skulle vilja föra detta till protokollet.
Vi skall kontrollera innehållet i inlägget och föra det till protokollet.
Herr ordförande! Jag vill bara få det fört till protokollet att jag tisdagen den 6 oktober var närvarande, hade talartid och även deltog i omröstningen. Detta framgår inte av protokollet. Jag ber om att det ändras.
Herr ordförande! Jag skulle vilja ansluta mig till gratulationerna, från ordförande Puerta och vår kollega Medina, till att Augusto Pinochet Ugarte har gripits i London, men jag skulle vilja understryka två aspekter som jag anser vara viktiga. Det första är skyldigheten för medlemsstaternas regeringar att villkorslöst samarbeta med rättsväsendet, och därmed förväntar vi oss givetvis att den spanska regeringen, när det spanska rättsväsendet begär denna herre utelämnad, agerar därefter. Men jag, herr ordförande, vill inte överlämna detta - och jag hänsyftar på det Aelvoet sade - till denna föredragningslista. Jag skulle vilja begära, om ni tillåter, att man ser till att de behöriga instanserna låter ordförandena i grupperna överväga möjligheten att lägga in en särskild punkt för att detta parlament, genom en resolution, skall kunna uttala sig om gripandet av general Pinochet, om gripandet av diktator Pinochet, och om behovet av att medlemsstaterna och deras regeringar samarbetar med rättsväsendet. Jag anser att vi måste gå litet längre än vad vi gör just nu - jag tror det är möjligt - och att budgeten kan lämna plats åt politiken och, i detta fall, åt solidariteten. Jag vill alltså att vi tar upp möjligheten att lägga in en särskild punkt på föredragningslistan när det är lämpligt.
(Protokollet justerades.)
Välkomsthälsning
Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar Raymond Langhendries, talman i underhuset i belgiska parlamentet, vilken har tagit plats på åhörarläktaren.
Applåder
Langhendries har deltagit i ett möte under morgonen med talmännen Violante, Fabius och Fischer som en förberedelse inför ett möte mellan de europeiska parlamentens talmän i Wien i början av december till vilket han kommer att förbereda huvudföredragningen.
De politiska gruppernas sammansättning
Moorhouse har informerat mig om att han har anslutit sig till Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag bara konstaterade att Moorhouse är alldeles för vänstervriden för att kunna passa i det moderna labourpartiet.
Herr ordförande! Jag skulle vilja informera labourpartiet, efter att ha gjort denna kommentar, om att Moorhouse uppenbarligen har funnit den rätta tredje vägen, som är den liberala demokratin. Vi kommer att välkomna honom i morgon.
Arbetsplan
Nästa punkt på föredragningslistan är fastställande av arbetsplanen.
Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av ordförandekonferensen i enlighet med artikel 95 i arbetsordningen har delats ut. Inga ändringar har föreslagits.
(Arbetsplanen fastställdes.)
Herr ordförande! Jag frågade för en kvart sedan om det inte kunde läggas fram ett förslag angående föredragningslistan den här veckan så att vi kan behandla arresteringen av general-diktator Pinochet. Jag har inte fått något svar och ni sade nu att det inte fanns några frågor i samband med föredragningslistan. Jag har visst ställt den frågan.
Fru Aelvoet, som ni väl känner till, kan jag inte enligt arbetsordningen föreslå det i detta ögonblick. Jag kan göra det när jag har samrått med ordförandena i de politiska grupperna. Senare, efter detta samråd, kommer jag antingen att lägga ett förslag eller inte, beroende på om jag ser att det finns en majoritet i frågan, och kammaren kan då ändra föredragningslistan. Nu kan jag inte göra något, eftersom ingen begäran har kommit in i tid och ordförandena i grupperna inte har uttalat sig i saken.
Oomen-Ruijten har ordet.
Herr ordförande! Det faktum att ett antal grupper inte frågat er om det, innebär att vi inte heller har något behov av att göra det den här veckan.
Herr ordförande! I arbetsordningen står det att vi måste lämna in dagens punkt till er en timme innan sammanträdet börjar, det har inte skett. Alltså har vi inte heller något behov av att göra det.
Just därför, fru Oomen-Ruijten, vad jag tänker göra är att efter inledningen av denna sammanträdesperiod, samråda med ordförandena för de politiska grupperna och exakt ta reda på vilken inställning de har och om det finns någon majoritet för förslaget.
Fru Green, vill ni tala?
Herr ordförande! I egenskap av ordförande för min grupp kan jag nu säga er att vi är av den åsikten att, eftersom frågan kommit upp, skulle det vara mer passande att föra en ordentlig diskussion om den vid nästa plenarsammanträde.
Carnero, som redan har lämnat sitt förslag, begär ordet. Och jag tror inte att han talar för sin grupp.
Fru Lulling har ordet.
Herr ordförande! I morgon kommer Giansilys betänkande om EKSG-fördragets utgång att finnas på föredragningslistan. Sekretariatet vid utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och jag själv gjorde i början av förra veckan kansliet uppmärksamt på att mitt yttrande inte återgivits korrekt i detta dokument.
Jag krävde att dokumentet skulle tryckas om. Men när det hade distribuerats kunde jag konstatera att det överallt innehåller mitt nedskurna yttrande. Jag ber er enträget att rätta till detta.
Fru Lulling! Enheterna har meddelat att man givit instruktioner om att göra en ändring. Jag hoppas att den blir färdig så snart som möjligt.
Herr ordförande! Frågan är att jag har hört i högtalarna att " då Carnero inte - efter vad det tycks - talar för sin grupps räkning, kommer jag inte att ge honom ordet" . Detta anser jag inte vara korrekt, herr ordförande. Jag har ett mandat som ledamot och anser att jag kan uttrycka de åsikter och lägga fram de förslag jag anser vara lämpliga, och i detta fall är jag dessutom övertygad om att min grupp, och en stor del av kammaren, begär en resolution där vi gratulerar till gripandet av Pinochet, och därtill uppmanar regeringarna att uppfylla sina skyldigheter.
Herr Carnero, vi har redan hört er åsikt, liksom vi har hört andra ledamöter. Jag kommer att använda mina befogenheter vid lämpligt ögonblick och lägga fram förslaget inför kammaren efter de obligatoriska samråden. Det är det förfarande som är fastslaget i detta fall, och som alltid följer vi det.
Herr Puerta, vill ni säga något eller anser ni det inte nödvändigt?
Herr ordförande! Jag vill bara göra klart att jag, som gruppordförande, har uttryckt förhoppningen om att de rättsliga instanserna och regeringsorganen grundligt utnyttjar detta tillfälle, för att göra slut på general Pinochets strafflöshet, och jag anser att det bör finnas en inställning hos alla politiska grupper om att hålla en seriös och grundlig debatt, och därför, och med förbehåll för vad min grupp anser i mötet med hela gruppen, är jag överens med Green om att hålla en debatt med de bästa förutsättningarna under nästa sammanträdesperiod.
Herr ordförande! Jag skulle vilja lugna Lulling med att hennes yttrande från ekonomiutskottet om mitt betänkande antogs enhälligt och i sin helhet av budgetutskottet, utan minsta ändring. Det kan därför införlivas i slutomröstningen utan minsta problem.
Transport av farligt gods: säkerhetsrådgivare
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0351/98) av Koch för utskottet för transport och turism om förslaget till rådets direktiv
om harmonisering av examineringskraven för säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar (KOM(98)0174 - C4-0242/98-98/0106(SYN)) (A4-0351/98).
Herr ordförande, mina damer och herrar! Det av kommissionen framlagda förslaget till direktiv för harmonisering av examineringskraven för säkerhetsrådgivare i medlemsstaterna anknyter till innehållet i bestämmelserna i direktiv 96/35/EG.
Detta direktiv förpliktar medlemsstaterna att vidta erforderliga åtgärder, inklusive utbildning och examen, så att verkligen alla företag, vars verksamhet omfattar transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar, respektive lastning och lossning i samband med sådana transporter, kan utse några säkerhetsrådgivare före den 31 december 1999. Genom att garantera en enhetlig och hög nivå på utbildningen av säkerhetsrådgivarna bidrar gemenskapens lagstiftning därigenom för det första till att höja säkerheten i trafiken - för övrigt något som detta parlament prioriterar - och för det andra till att undanröja snedvridning av konkurrensen och harmonisera konkurrensmöjligheterna mellan företagen i olika medlemsstater, eftersom man undviker olika höga utbildningskostnader.
Jag hälsar med tillfredsställelse att det i det föreslagna direktivet inte handlar om ett formellt förvärv av ett utbildningsbevis, utan om intyg på att man säkerställt en hög nivå på de kunskaper, den kapacitet och de färdigheter som varje säkerhetsrådgivare skall ha i att förbereda, genomföra och utvärdera transporter med farligt gods på ett sakkunnigt sätt, och i att kunna bemästra plötsliga nödsituationer. Därför förväntar jag mig att varje person som genomgår examen utöver det skriftliga besvarandet av ett minimiantal frågor ur olika, fast definierade frågeblock och områden dessutom måste göra en fallstudie, alltså bearbeta den.
Enligt subsidiaritetsprincipen kan medlemsstaterna när det gäller antalet frågor gå utöver den krävda minimimängden och komma med muntliga tilläggsfrågor. Samtidigt garanterar de att de erhållna utbildningsbevisen skall erkännas ömsesidigt av var och en som har ett nationellt ansvar - men med strikt tillämpning av föreliggande direktiv. För att uppnå en tillräckligt hög examensnivå förväntar jag mig att medlemsstaterna stöder varandra ömsesidigt med fortlöpande information, framför allt när det gäller uppsättningen frågor och förloppet av examina, examensmetoder, examens längd och tillåtna dokument. Informationsflödet bör då, för att minimera de administrativa insatserna och informationsförlusterna, inte gå direkt mellan medlemsstaterna, utan via Europeiska kommissionen.
För säkerhetsrådgivare som endast ägnar sig åt ett särskilt slags gods, t.ex. enbart explosiva ämnen, gaser eller radioaktiva ämnen, skall en begränsad examen tillåtas för de områden som deras verksamhet omfattar, varvid detta naturligtvis tydligt måste anges i utbildningsintyget. Ett sådant utbildningsintyg äger då endast begränsad giltighet, så att innehavaren enbart får vara verksam inom sitt " specialområde" .
För att en säkerhetsrådgivare från och med år 2000 skall kunna placeras i alla de europeiska företag som företar transporter eller lastning respektive lossning av farligt gods måste det framlagda direktivet införlivas i nationell rätt redan före slutet av 1999. Jag rekommenderar därför att man röstar för det av utskottet enhälligt antagna betänkandet, inklusive alla ändringsförslag.
Herr ordförande! Förslaget till direktiv som vi skall diskutera är en logisk följd av rådets direktiv 96/35 om harmonisering av examineringskraven för säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.
Man kan t.o.m. säga att de direktiv som skall införlivas är nyskapande i och med att det är den första texten om transport inom sekundärrätten som behandlar säkerhet och samtidigt gäller de tre marktransportsätten, nämligen väg, järnväg och inre vattenvägar. Med sin målsättning följer direktivet i kölvattnet efter åtgärderna för att förebygga risker vid transport av farligt gods, genom att man föreskriver att säkerhetsrådgivare i de berörda företagen skall ha lämpliga yrkeskunskaper och ha till uppgift att begränsa dessa olycksrisker, genom att främja alla de åtgärder som kan bidra till att säkerställa att bestämmelser för transport av farligt gods och för optimala säkerhetsförhållanden efterlevs.
Den socialdemokratiska gruppen kan instämma i denna målsättning, även om vissa frågor återstår att klargöra. I vissa länder har flertalet yrkeschaufförer genomgått en examinering och vidareutbildning för att få ett intyg om särskild ADR-utbildning. De får därför en relativt stor löneförhöjning. Kommer de att kunna utnyttja sina kunskaper för att få tillträde till yrket som säkerhetsrådgivare?
I bilagorna anges tydligt uppgifterna för säkerhetsrådgivarna, vars utbildningsbevis är giltigt i fem år. Med tanke på att transport av farligt gods, och därmed olycksriskerna, ökar avsevärt undrar vi om det inte hade varit lämpligt att också införa begreppet årlig vidareutbildning, för att göra det möjligt för säkerhetsrådgivarna att uppdatera sina kunskaper på säkerhetsområdet.
En annan fråga gäller transportföretagens skyldighet att utse en eller flera rådgivare. För de stora företagen är det inte något problem. Men hur blir det för de små företagen med litet personal? Man kan tillåta att säkerhetsrådgivaren utses bland företagets personal eller att han fullgör sitt uppdrag som oberoende expert. Men när det är företagsledaren själv som har tillstånd att utöva funktionen som säkerhetsrådgivare, måste vi kräva att han skall ha de erforderliga yrkeskvalifikationerna. Oavsett hur det är med den saken bör kommissionens påstående att direktivet inte medför någon belastning eller extra kostnader betraktas med skepsis.
Även om medlemsstaterna inte längre inom föreskriven tid kan anmäla bestämmelserna om sanktioner till kommissionen, skulle det ha varit intressant att känna till den typ av sanktion som kommissionen å sin sida planerar. I vilket fall som helst avser storhertigen av Luxemburg att införa fängelsestraff på mellan 8 dagar och 5 år och böter på 10 000 francs till 1 miljon francs, eller det ena av dessa straff, vid brott mot direktivet. Detta meddelas eventuella intresserade - leve subsidiariteten!
Herr ordförande! Från tid till annan - men oftare än önskvärt - nås världen av nyheter om transportolyckor vid hantering av farligt gods. Oavsett om det gäller explosivt gods, gaser, radioaktivt material, mineraloljor eller fasta och flytande ämnen, så är olyckorna på väg, järnväg eller till sjöss, ett faktum som förorsakar förluster av liv och ekologiska skador.
När Europeiska ekonomiska gemenskapen började gälla, ökade, som väntat, de kommersiella transporterna mellan de undertecknande medlemsstaterna, med tusentals och åter tusentals lastbilar, tankrar, containrar och tankvagnar att transporteras, lastade med farligt gods. Det är möjligt att minska dessa risker, genom att tvinga på bestämmelser för kontroll, säkerhet och en hög nivå på teknisk sakkunskap, på de företag som är specialiserade inom denna sektor. Då företagen måste utse en eller flera säkerhetsrådgivare senast den 31 december 1999, finns det ingen anledning att inte samordna bestämmelserna, och innehållet i examineringarna och utbildningen för dessa. På så sätt undviks snedvridning av konkurrensen och en hög förberedelsenivå garanteras för dessa rådgivare för att arbeta med farliga situationer och material.
Vi gratulerar alltså vår kollega Koch till hans betänkande, och stöder de tio ingivna ändringsförslagen, men vi kan inte låta bli att beklaga att rådet inte i tid har tagit upp Europaparlamentets förslag, i vilka förutsågs att varje gång en olycka inträffar, skulle det inblandade företagets säkerhetsrådgivare vara skyldig att utarbeta en rapport inom sex månader, och även att medlemsstaterna skulle vara skyldiga att lägga fram en årlig rapport för kommissionen om inträffade olyckor på dess område.
Herr ordförande! Det här betänkandet behandlar de kompetenskrav som ställs på säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.
Vi kommer naturligtvis att rösta för betänkandet, även om vi som grupp finner det mycket försiktigt, men kanske det inte är främst föredraganden, vår kollega Koch, som bär ansvaret för detta utan kommissionen och rådet. Det ges ingen detaljerad redogörelse för de vetenskapliga kvalifikationerna, och framför allt, sägs det ingenting om de personliga kvalifikationerna, om trovärdigheten och framför allt om de eventuella relationer som dessa säkerhetsrådgivare kan tänkas ha till olika ekonomiska och industriella lobbyer. Ni förstår naturligtvis alla vad jag avser, och jag anser att vi måste fästa särskild vikt vid detta.
Med anledning av att vår käre kommissionär, Kinnock, är närvarande, vill jag säga att det i det här betänkandet borde ha funnits ytterligare en punkt, och att denna punkt saknas är inte vår kollega Kochs fel, för den finns inte med i kommissionens förslag. Det är inte bara en fråga om säkerhetsvillkor vid transporten, herr kommissionär. Det är också en fråga om vart man för det farliga godset, och i synnerhet det radioaktiva avfallet: var grävs det ned, var lagras det, under vilka förhållanden? Jag föreställer mig att ni har fått information, herr kommissionär, om den bulgariska regeringens officiella meddelande att man har plockat radioaktiv svamp i Bulgarien och att man försöker utröna om detta beror på bristfällig nedgrävning av kärnkraftsavfall eller på läckage från kärnkraftverket i Kozloduy, som ännu är i drift. Borde inte detta ha nämnts i det här betänkandet? Jag undrar!
Herr ordförande! Kollegor, kommissionär Kinnock, jag skall fatta mig kort om detta utmärkta betänkande och detta utmärkta initiativ. Alla våra säkerhetsåtgärder inom unionen har blivit väl mottagna av den europeiska befolkningen. Standarder och bestämmelser tas emot med förtjusning, antingen det rör sig om bil, båt, tåg eller flyg. Alltför många olyckor präglar vår vardag, så förbättringarna är välkomna. I punkt 9 i betänkandet beskrivs samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen. Jag är övertygad om att vi, trots att det är medlemsstaternas ansvar att genomföra bestämmelserna, måste ha någon form av årlig rapportering, en årlig diskussion om hur saken fortskrider. Vi måste få en överblick över om det vi har avtalat verkligen genomförs. Det finns inget som irriterar folk så mycket som att se att konkurrenterna fuskar. En sak är undervisning och examina, en annan är hur man ser till säkerheten till vardags. Jag är säker på att kommissionen på frivillig väg kommer att få med sig medlemsstaterna i ett sådant system.
Till Kaklamanis vill jag säga, att om vi bara kan få detta betänkande, som Koch har utarbetat, antaget och genomfört så har vi kommit en lång bit på väg. Jag tror inte att vi vid nuvarande tidpunkt skall börja diskutera de svaga punkterna. Det kan vi göra en annan gång. Min uppfattning är att medlemsstaterna kanske är långsammare när det gäller att genomföra denna form av gemensamma bestämmelser än vad vi tror. Men jag vill önska kommissionen lycka till, och vi stöder naturligtvis förslaget.
Herr ordförande! Låt mig först få tacka föredraganden, Koch, för ett utmärkt arbete. På ett antal punkter anser jag att han har förbättrat det ursprungliga förslaget.
Alla vi som sysslar med transportfrågor har naturligtvis många gånger konstaterat att en av våra viktigaste uppgifter är att underlätta den fria rörligheten över alla gränser inom unionen. Inte minst för godstransporterna är detta av allra största betydelse. Just därför satsar vi också väldigt mycket både på TEN-projekt och på att bygga ut förbindelseleder in på andra sidan av den gamla järnridån. När detta sker måste vi också vara medvetna om att alltmer farligt gods samtidigt kommer att röra sig över dessa gränser. Det blir då också viktigt att vi vet att de som hanterar detta gods har de nödvändiga kunskaperna och kvalifikationerna för det. Olika länder har olika långtgående lagstiftning. Det är viktigt att den harmonisering som sker genomförs på högsta möjliga säkerhetsnivå, inte minst beroende på den mångfald av olika former av farligt gods som ständigt rör sig över alla gränser. Av det skälet har också gemenskapsrätten i olika omgångar byggts ut för att ge samma lagstiftning i samtliga medlemsländer vad gäller hanteringen av farligt gods, både på vägar, järnvägar eller inre vattenvägar.
Det känns viktigt i detta sammanhang att understryka att motsvarande regler också måste gälla vid unionens yttre gränser. Låt mig mot denna bakgrund få rikta två frågor till kommissionären angående dessa yttre gränser. För det första: Kommer de regler som blir gällande för EU: s medlemsländer också att ha giltighet mot de länder som har EES-avtal med EU? För det andra: Vilka regler kommer att gälla för transporter av farligt gods från kanditatländerna i det gamla Östeuropa när dessa transporter skall ske till något av EU: s medlemsländer? Jag vore tacksam för ett klarläggande i dessa frågor.
Herr ordförande! För det första vill jag gratulera Koch till det utmärkta arbete han har utfört genom utarbetandet av detta betänkande om harmonisering av examineringskraven för säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar.
Jag anser att det är av högsta intresse att ha specialiserade och välförberedda människor som planerar transporter av farligt gods, för i många fall har det varit bristande erfarenhet och förberedelser i hanteringen av det farliga godset vid transportögonblicket, som förorsakat olyckan.
Ofta nöjer vi oss med att de fordon som transporterar farligt gods passerar på ett visst avstånd från samhällena, och jag tror att en grundläggande säkerhet måste baseras, mer på de tekniska egenskaperna på fordonet och den använda transporttekniken, än på var fordonet transporteras.
Jag upplevde på nära håll en olycka av detta slag, vilken inträffade för flera år sedan i Tarragonaprovinsen i Spanien, och det var fruktansvärt. När fordonet exploderade skapades en enorm eldtunga som mycket snabbt avverkade en stor distans och brände allt i dess väg, människor, djur, växtlighet, byggnader etc. Därför är det nödvändigt att verkligen sträva efter säkerhet hos transportmedlen, och i logistiken för dessa transporter. För att en olycka svårligen, eller praktiskt taget omöjligen, skall kunna inträffa, för om det sker kan man i många fall inte beräkna dess effekter eller omfattning, vare sig skador på människor eller de ekologiska skadorna.
Därför välkomnar jag detta förslag, vilket jag tycker är mycket viktigt och som kommer att innebära en större transportsäkerhet.
Herr ordförande! Låt mig först tacka utskottet för transport och framför allt föredraganden, herr Koch, för hans mycket användbara bidrag till förbättring av kommissionens förslag till kontroll av säkerhetsrådgivare. Som parlamentet redan känner till, säkerställs genom direktivet från 1996 rörande säkerhetsrådgivare redan att alla företag, vars verksamhet inbegriper transport av farligt gods på vägar, räls eller transport på inre vattenvägar, har skyldighet att utnämna minst en säkerhetsrådgivare vars yrkeskompetens skall uppnås genom specialträning, och med examinering och intygad genom ett utbildningsbevis. Minimikraven för denna examinering har emellertid ännu inte bestämts, och i det nuvarande förslaget uppmärksammas denna viktiga fråga. Det gläder mig att notera stödet för kommissionens förslag som på nytt togs upp till allmän diskussion i dagens debatt och som blev ordentligt angripet i Kochs betänkande.
Det gläder mig därför också att kunna säga att kommissionen kan godkänna ändringsförslag 1, båda delarna (ett och två), ändringsförslagen 2, 4, 5, 7, 9 och 10, eftersom de överensstämmer med målen för förslaget. De övriga ändringsförslagen måste förkastas, men enbart p.g.a. det enkla och okontroversiella skälet att de är onödiga eftersom de redan finns inbegripna antingen i 1996 års direktiv, såsom t.ex. ändringsförslag 1, del tre, och ändringsförslag 6, eller så har de redan behandlats på något annat ställe i det nuvarande förslaget, såsom är fallet med ändringsförslagen 3 och 8.
Jag lyssnade uppmärksamt till alla debattens talare och skulle bara vilja säga till herr Sindal att jag håller med honom i allt vad han har sagt. Jag skulle även vilja säga till herr Kaklamanis inte bara det Kindall uttryckte, utan även att många av de frågor som mycket riktigt togs upp av den ärade ledamoten skulle vara mer lämpliga att rikta till min kollega, Ritt Bjerregaard, miljökommissionären, och naturligtvis till DG XI. Jag är säker på att de skulle vara nöjda med att få höra från den ärade ledamoten och med glädje försöka hjälpa honom med ett konstruktivt svar.
Vad beträffar herr Stenmarcks frågor, kan jag erbjuda honom vad jag tror kommer att vara goda nyheter: länderna i Central-och Östeuropa, och naturligtvis även alla dem som har ansökt om EU-medlemskap, innefattas redan i det relevanta ADR-avtalet, avtalet om transport av farligt gods på vägar, och till detta kommer gemenskapslagstiftning som innefattar detta förslag att föreslås att ingå i ADR. Detta är vad man skulle kunna kalla för en " belt and braces approach" , och jag vet att det överensstämmer med de förhoppningar som uttrycktes av Stenmarck.
Den stora enighet som råder mellan parlamentet och kommissionen är ytterligare ett bevis på ett givande samarbete mellan utskottet för transport och turism och mina kolleger i DG VII. Jag är tacksam för detta och det gläder mig att kunna rekommendera Kochs betänkande till parlamentet.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Inlandssjöfart
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0352/98) av Konrad för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 82/714/EEG av den 4 oktober 1982 om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart (KOM(97)0644 - C4-0066/98-97/0335 (SYN)).
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar, kära kolleger! Med tanke på skapandet av en enhetlig marknad, särskilt inför Europeiska unionens utvidgning åt öster, är det nödvändigt att se till att det inte gäller olika säkerhets-, miljö- och sociala normer på våra vattenvägar; inte heller några olika förfaranden för godkännande eller olika dokument som är viktiga för inlandssjöfarten. Det nu framlagda direktivet skall här bidra till att man kommer fram till enhetliga förfaranden.
Inlandssjöfarten i Europa är och förblir synnerligen miljövänlig och lovar gott för framtiden. Man säger att det här fortfarande finns kapacitetsreserver, och dessa gäller det att utnyttja. Det är viktigt att tala om inlandssjöfarten, eftersom den inte längre transporterar enbart massagods, utan därför att man på detta område nu även har skapat möjligheter att transportera högtekniska, värdefulla varor. Till exempel är det möjligt att transportera nya bilar, varvid hundratals fordon kan transporteras samtidigt.
Det betyder naturligtvis, och det är enligt min åsikt också riktigt, att det nu, när marknaderna öppnas även för Östeuropa, kommer att ske en kapacitetstillväxt. Det är just detta som vi måste tala om. Här måste vi träffa avtal, så att alla deltagare invigs i de nya villkoren när förändringarna sker.
I samförstånd med Centralkommissionen för Rhensjöfarten och FN: s ekonomiska kommission för Europa kan det framlagda direktivet bidra till en över hela Europa avstämd nivå för inlandsfartyg och därigenom ytterligare bidra till harmoniseringen. För oss i parlamentet var det viktigt - det är för övrigt ett mycket gammalt krav -, att utöver bestämmelserna för godsbefordran även fartyg för passagerarbefordran tas med i detta direktiv. Direktivet gäller alltså i framtiden även för fartyg för befordran av fler än 12 passagerare. Jag anser att det är ett viktigt och riktigt steg.
Vi vill ha en modern, konkurrenskraftig flotta på våra inre vattenvägar i Europa, med största möjliga säkerhet för fartygen, men även för besättningen, och vi vill också förverkliga klara och överenskomna miljönormer i Europa. Allt detta vill vi uppnå mot bakgrund av marknadens liberalisering. Jag säger det uttryckligen: För PPE-gruppen och även för mig som föredragande är det ett absolut måste att marknaderna öppnas, och att vi även här kommer fram till en liberalisering. Just för avgiftssystemet är det nödvändigt med en liberalisering, för att även i det avseendet förverkliga den större marknaden.
Det är mycket viktigt för mig att vi för de överenskommelser som vi träffar inte nu siktar in oss på alltför höga normer, som alls inte kan uppnås i denna form, i synnerhet inte av kandidatländerna, åtminstone inte under de närmaste åren, eller rentav årtiondena. Det var en viktig punkt för mig, och därför går jag in på denna fråga, som togs upp redan vid den utfrågning som vi hade i utskottet för transport och turism när det gällde utvidgningen åt öster och samtalet med kandidatländerna, ty vid denna utfrågning satt östeuropéerna med vid bordet - det var Rhen-Main-Donau-kanalen som det här handlade om - och diskuterade frågorna med oss. Det man önskade var att vi inte skulle sikta för högt, för då skulle det se ut som om de gamla EU-medlemmarna i viss mån skulle bygga stängsel och organisera protektionism. Det får inte ske, och det skall inte heller bli så. Jag tror att det framlagda direktivet och betänkandet talar ett annat språk. Vi är öppna för konkurrens, marknaderna är öppna, Östeuropa är välkommet, och inlandssjöfarten kommer att hävda sig i konkurrensen.
Herr ordförande! De motiv jag har för att tala om kanaler grundar sig enbart på det faktum att Forth- och Clyde-kanalen har sin början i min valkrets i Bowling nära Clydebank och sträcker sig rakt över till Grangemouth.
Kommissionären kommer från ett land som har en väldigt viktig kanal, Llangollenkanalen som utnyttjas mycket i turistsyfte. Det är viktigt att vi tänker på att de inre vattenvägarna utgör en mycket livskraftig transportväg. Kanske är det så att man i Storbritannien inte har utnyttjat dem i den utsträckning som man skulle ha kunnat - en situation som vi verkligen borde överväga att ändra på. Vad beträffar Forth- och Clyde-kanalen, ämnar vi nu använda millenniumfonder och pengar från strukturfonder för att modernisera och försöka förnya den.
Låt oss rikta in oss på Konrads betänkande, som faktiskt är ett mycket bra betänkande. Den socialdemokratiska gruppen skulle vilja lyckönska herr Konrad till detta betänkande som enhälligt antogs av utskottet för transport och turism. Det är uttryckligen ett tekniskt betänkande ämnat att uppdatera de tekniska kraven för frakt av farligt gods på inre vattenvägar. Både förslaget och utskottsbetänkandet tar upp dessa teknikaliteter, men föredraganden har, enligt min åsikt, lyckats bra med att förklara svårigheterna hos de tre olika europeiska system som finns för frakt av farligt gods på inre vattenvägar.
Föredraganden förklarar mycket vältaligt hur dessa tre olika system fungerar. Ett av dessa är det centrala utskottet för Rhen, det första gränsöverskridande organet, det första genuina europeiska organ som upprättades efter Wienkongressen och som bekräftades vid Mannheimkonventet 1836. Efter att ha arbetat på mitt eget betänkande, som liknar Konrads, har jag blivit väldigt imponerad av det sätt på vilket Rhenutskottet har gått tillväga i sitt arbete och lyckats få fram ett avtal på ett gränsöverskridande område och t.o.m. upprättat en egen polisstyrka som ser till att reglerna för frakt och last på Rhen följs.
Att riktlinjerna för teknisk standarder och säkerhetsstandarder hålls på högsta möjliga nivå är väldigt viktigt. Den utveckling som skett i Östeuropa, speciellt sammanlänkningen av Donau och Rhen genom en kanal 1992 har lett till upprättandet av ett andra organ, Donaukommissionen. I samband med att man utökar, är det viktigt att avtal, harmonisering och standardisering kommer till stånd i enlighet med bästa sed och omständigheter. Det är ännu viktigare, vilket Konrad fastslår i sitt betänkande, att de inre vattenvägarna om ett antal år blir ett sätt att i framtiden öppna upp Öst- och Centraleuropa. Detta är något som vi borde ha i åtanke i samband med en utvidgning.
Rhenreglerna är väldigt effektiva. Vi behandlade detta ämne tillsammans med företrädare för Rhen och Donau som hördes inför utskottet. Det klara budskapet var att vi har bra arbetsregler här och att vi vill att dessa skall tillämpas på bästa möjliga sätt i resten av Europa.
För närvarande är kommissionen engagerad. Jag vet inte om kommissionär Kinnock personligen är engagerad, men kommissionen är deltar i diskussioner i Genève gällande denna fråga, där man försöker utarbeta vad som skall föregå en harmonisering för att etablera standardiserade förfaranden för fartyg i inlandssjöfart. Detta är av avgörande betydelse. Konrads betänkande är viktigt i detta sammanhang. Dess antagande kommer att hjälpa till att uppdatera de tekniska kraven och att uppnå ett enhetligt system.
En annan fråga som inte kommer att bli så lätt är att uppnå ett ömsesidigt godkännande av båtförarcertikat osv. Herr Konrad framhäver detta i sitt betänkande. Det är en fråga vi bör återkomma till i framtiden.
Herr ordförande! Allra först vill jag, liksom de föregående talarna, hänvisa till den utfrågning vi hade i utskottet för transport och turism. Där konstaterade vi nämligen hur betydelsefull inlandssjöfarten är och kom fram till olika likheter. Vi stöder både betänkandet av Konrad och betänkandet av McMahon men det är bara en del av den viktiga plats som vi måste ge inlandssjöfarten. Men, kommissionär, vi kan nu visserligen fastställa de tekniska föreskrifterna men det finns ytterligare något som hör dit: transportfartyg hör dit och det har olyckan som nyligen inträffade på sjön i Katalonien lärt oss på nytt. För övrigt håller jag med föredraganden.
Herr kommissionär! Förutom de tekniska föreskrifterna bör vi föra en rejäl politik avseende moderniseringen av fartygsflottan. Det betyder en genomgående skrotningspremie och i andra hand en bättre infrastruktur. Det, herr kommissionär, finns det ingenting alls av. McMahon påpekade det också. Särskilt för förbindelserna med Östeuropa, och det är viktigt, bör vi ha en bättre infrastruktur för inlandssjöfarten och i de transeuropeiska näten finns det inte ett enda projekt och i stödåtgärderna för Östeuropa finns det inte heller ett enda projekt. Det måste det snabbt bli ändring på.
Herr ordförande! Såsom de ärade ledamöterna redan vet, är målet med kommissionens förslag att uppdatera direktivet 82/714/EEC i linje med de tekniska framsteg som gjorts sedan 1982. Förslaget grundar sig på den allra senaste tekniska standarden för verksamheten på Rhen; detta kommer att skapa en enhetlig uppsättning regler för alla fartyg i inlandssjöfart som är verksamma inom gemenskapens nätverk och förse dem som arbetar inom sektorn för inre vattenvägar med säkra villkor. Även varvsindustrin kommer att verka på en enhetlig och liberaliserad marknad.
För närvarande, som parlamentet redan känner till och som vi redan hört i debatten, finns det två uppsättningar regler för fartyg för inlandssjöfart inom Europeiska Unionen: de som är tillämpbara på Rhen och de som kan tillämpas på övriga inre vattenvägar. Medan Rhencertifikatet ger fartygen tillträde till gemenskapens vattenvägar, ger gemenskapscertifikatet inte tillträde till Rhen. Med tanke på att verksamheten på Rhen utgör mer än hälften av transporten på inre vattenvägar i Europa och att tillämpliga tekniska standarder tillhör världens högsta, tror kommissionen att den enhetliga uppsättning regler som nu föreslagits för hela unionen kommer att vara i hela industrins intresse. Denna utveckling innebär en uppgradering till Rhenstandarden; det innebär en automatisk ömsesidighet mellan gemenskapscertifikatet och Rhencertifikatet för fartyg i inlandssjöfart; och den klarhet och enhetlighet det kommer att resultera i kommer naturligtvis också att underlätta förhandlingarna med kandidatländerna i Central- och Östeuropa, vars tekniska standarder uppenbarligen måste anpassas till ett framtida inträde i unionen - en punkt som tagits upp av ett flertal ärade ledamöter under debatten.
Förslaget gör det möjligt för kommissionen att regelbundet uppdatera direktivens bilagor, med hjälp av en kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna. Denna mekanism kommer att säkerställa att det i de regler som är tillämpliga inom unionen tas full hänsyn till de senaste tekniska standarderna, framför allt dem som utvecklats i Rhensammanhanget.
Mot denna bakgrund välkomnar kommissionen det betänkande som sammanställts av utskottet för transport och turism, som förberetts mycket skickligt, som vi redan har fått höra av Konrad, och yttrandet från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som formulerats av Miller, är också välkommet. Reaktionen från dessa utskott visar på den höga nivå av medvetenhet som finns hos de ärade ledamöterna beträffande den potential som finns i Europa för transport på inre vattenvägar, som McMahon nyss sade. De lägger också fram en mycket klar bild av behovet av modernisering och harmonisering av teknisk standarder som är av stor vikt för den inre vattenvägsnäringen.
Genom ändringsförslagen stöds och förstärks kommissionens förslag. Jag är därför glad över att kunna säga att sex av ändringsförslagen kan komma att godkännas med vissa mindre ändringar i utkastet där det behövs. Ändringsförslag 4, i vilket man ber kommissionen att med jämna mellanrum rapportera till Europaparlamentet om omfattande förändringar som gjorts i direktivens bilagor kan emellertid inte godkännas p.g.a. att de nuvarande reglerna för kommittéförfarande, som skall ses över, inte föreskriver någon regelbunden rapportering till parlamentet beträffande utskottsarbetet som tillkommit på grundval av ett samarbetsförfarande. Kommissionen är naturligtvis villig att när som helst informera parlamentet, men kan inte göra något formellt åtagande i direktivets artiklar enbart med hänsyn till detta procedurskäl.
Det nuvarande initiativet kan komma att vara till hjälp för ett effektivt och högkvalitativt fungerande transportsystem på de inre vattenvägarna, vilket naturligtvis är mycket önskvärt för den ekonomiska konkurrenskraften och hållbarheten.
Därför tackar jag herr Konrad och herr Miller för deras arbete och parlamentet för dess ständiga förståelse och stöd.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skydd av vatten mot föroreningar från jordbruket
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0284/98) av McKenna för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd (KOM(97)0473 - KOM(98)0016 - C4-0040/98) om kommissionens rapporter om genomförandet av rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket och om åtgärder som vidtagits i enlighet med rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket.
Herr ordförande! Trots att det finns ett nitratdirektiv från 1991 som var ämnat att minska nitratnivån i vatten från jordbrukskällor, har man egentligen inte gjort några större framsteg. Trots kravet att alla medlemsstater skulle lägga fram åtgärdsprogram till i slutet av 1995, och senast våren 1998 har nio medlemsstater, inklusive mitt eget hemland, Irland, inte gjort detta. Denna oansvariga attityd som visats av medlemsstaternas regeringar gentemot miljöskyddet bör inte tolereras. Kommissionen har alldeles för stort överseende med de medlemsstaters regeringar som i vissa fall helt och hållet bortser från EU: s direktiv om miljöskydd. Dessa regeringar måste tvingas att helt och hållet och så snart som möjligt genomföra 1991 års direktiv. Jag kan inte begripa varför överträdelseförfaranden fortfarande inte vidtagits mot de medlemsstater som inte har genomfört eller på ett felaktigt sätt genomfört detta direktiv.
Nitrater förorsakar allvarliga hälsoproblem. Nitrater i dricksvatten anses vara ett hälsoproblem för människan, eftersom nitrat snabbt reduceras till nitrit i människokroppen. Detta resulterar i en oförmåga att transportera syre till vävnaderna. Den minskade kapaciteten för att transportera syre blir påtaglig främst hos småbarn upp till sex månaders ålder och orsakar ett tillstånd som är allmänt känt under namnet " blue babysyndromet" . Ett annat allvarligt problem är när nitrit reagerar med kemiska föreningar magen och bildar produkter som hos många djur visat sig vara cancerframkallande.
Inom EU har koncentrationen av nitrat i vatten reglerats i två direktiv: direktivet om ytvatten för framställning av dricksvatten från 1975 och 1980 års dricksvattendirektiv. Båda fastställer en högsta tillåtna koncentration på 50 mg/l. Trots att denna nivå nu är allmänt godkänd för människans hälsa, verkar Greenpeace för ett ännu strängare gränsvärde på 10 mg/l, särskilt med hänsyn till dess hälsoeffekter på spädbarn. Även FN: s organisationer - WHO och FAO - förespråkar samma gränsvärde p.g.a. att detta är det gränsvärde vid vilket dricksvatten är ofarligt för flaskbarn.
Utöver hälsoproblemen, måste vi ta hänsyn till eutrofieringen. Detta är övergödning av vatten genom kväve- och fosforföreningar, vilket medför en ökad tillväxt av alger, blommor och annat växtliv vilket leder till en obalans hos de organismer som finns på vattenytan. Det här har en utslagningseffekt inte bara på havens och vattnens biologiska mångfald utan även på turismen p.g.a. giftiga alger och fiskdöd etc. Så även om den nuvarande trenden med intensiv boskapsskötsel nu stoppas och ses över, kommer det att ta 20 till 30 år innan Europas yt- och grundvatten är hälsosamma igen. Inom vissa områden kan det ta 40 eller 50 år innan en ekologiskt hållbar situation har återupprättats.
Trots det faktum att åtgärdsprogram skall ha lagts fram av alla medlemsstater senast den 28 december 1995 har endast sex medlemsstater, nämligen Österrike, Danmark, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och Sverige gjort detta. Mitt hemland, Irland, hävdar att det inte föreligger något problem vad beträffar nitrater, men kustbevakningens senaste undersökning som publicerades i december förra året visade på några mycket oroväckande fynd. Det mest oroväckande var den stora omfattningen nitratföroreningar. 40 procent av de 242 tillflöden som testats visar upp halter på 25 procent mg/l eller mer och i 15 fall över 100 mg/l. Detta är långt över EU: s gränser. Den allra senaste Eurostatrapporten anger två medlemsstater i vilka nitratnivåerna har ökat trots att detta strider mot direktiven. Dessa länder är Irland och Tyskland.
Vad beträffar genomförandet av nitratdirektiven är Nederländerna och Flandern de regioner som varit minst villiga att ta itu med problemet, trots det faktum att de har de största problemen. De visar total likgiltighet inför problemen, och det är tydligt att den typ av jordbruksmetoder som används måste undersökas och antalet djur per hektar måste reduceras p.g.a. problemet med kreatursgödsel.
Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet på ändringsförslag 13 som bordlagts av den socialdemokratiska gruppen. I detta ändringsförslag efterfrågas pengar för att ta itu med de storskaliga installationer som handhar djuravfall. Det efterfrågar ett EU-stöd på 25 procent. Detta har prövats i Nederländerna men har misslyckats. Jag skulle vilja veta vad kommissionen anser. Jordbrukarna efterfrågar nu mer pengar för att kunna ta itu med problem som de själva har orsakat. Detta är inte godtagbart för de europeiska skattebetalarna.
Jag skulle vilja inleda med att tacka föredraganden från miljöutskottet.
Vi i jordbruksutskottet tar mycket allvarligt på denna fråga. Det är inte så ofta som en gemenskapsreglering tycks bli så fullkomligt ringaktad av medlemsstaterna, men i stor utsträckning är det så i det här fallet, eftersom de flesta medlemsstater har handlat väldigt långsamt i denna fråga.
Vi finner det därför besynnerligt att kommissionen i detta betänkande inte har efterforskat bakgrunden för att ta reda på varför medlemsstaterna inte har genomfört det på ett ordentligt sätt. Kommissionen har misslyckats med att försöka bistå, och i framtiden hoppas vi att den kommer att vara mindre auktoritär men kanske försöka uppnå ett bättre samarbete och övertala medlemsstaterna att uppmuntra jordbruksindustrin att vidta åtgärder.
De yrkesverksamma inom jordbruket och bönderna har själva inte lyckats uppmärksamma problemet. Jag är fullt medveten om att många anser att eutrofieringen är ett problem som inte nödvändigtvis orsakats av jordbruksindustrin. Jag har med egna ögon sett sjöar i de skotska bergen runt vilka det inte finns något jordbruk annat än småskaliga betesmarker för får, och trots detta finns det eutrofiering i sjöarna. Det är en komplicerad fråga som ingen riktigt förstår sig på: det ökade antalet soltimmar är ett argument som ofta förs fram.
Jordbruksutskottet anser att kommissionen borde ha gjort mer för att vägleda medlemsstaterna och för att försöka göra direktivet mer effektivt i framtiden. Det måste bli mer effektivt och vi har uppmärksammat denna brist. Omfattande förbättringar behövs i själva direktivet, p.g.a. att man inte gjort några framsteg och jordbruksutskottet anser att man måste uppnå en bättre förståelse av hela problemet, så att jordbrukssektorn kan agera som en del av den jordbrukspolitiska reformen i dess helhet.
Herr ordförande! Det största problemet med nitratdirektivet är - som McKenna sagt - inte själva direktivet, utan den bristande tillämpningen i medlemsstaterna. Det finns fortfarande flera länder som misslyckats med att genomföra nationell lagstiftning som syftar till att säkerställa renare grundvatten. Det kan inte vara meningen, att de stränga miljöregler som antas i EU trasslas till i medlemsstaterna. Det är förödande för lojaliteten mellan medlemsstaterna när enskilda länder struntar i den gemensamma politiken.
Det skapar problem för jordbrukarna om bara vissa jordbrukare tvingas till att lägga ut pengar för att sänka nitratutsläppen. Det kan inte vara rimligt att jordbrukare som producerar på ett mer miljövänligt sätt får en sämre konkurrenssituation. Det är nödvändigt att det blir obligatoriskt för alla medlemsstater att genomföra nitratdirektivet, så att ansvaret fördelas lika. Länder som inte genomfört nitratdirektivet i rätt tid skall inte belönas med högre stöd från EU än andra länder som redan genomfört direktivet. Ytterst betyder detta att EU kastar pengar i sjön. När miljöpolitiken inte följs skall det införas cross-compliance , som föreslås i Agenda 2000.
Den sista punkt som jag vill nämna är den djupt otillfredsställande situationen i fråga om rapportering till kommissionen. Vi måste från parlamentets sida stödja kommissionen i dess arbete att sätta press på medlemsstaterna. Det måste vara ett krav att medlemsstaterna rapporterar korrekta siffror till kommissionen, så att det kan utarbetas översikter över hur nitratdirektivet fungerar i praktiken. De inrapporterade siffrorna kommer dessutom att vara ett effektivt redskap i kampen för att få nitratdirektivet ordentligt genomfört i alla länder. Detta är ju tyvärr också huvudskälet till att inrapportering inte sker. Kommissionen kan ju knappast beskylla en medlemsstat för att kringgå direktivet, om det inte finns några uppgifter över huvud taget. Det är nödvändigt att sätta press på medlemsstaterna för att säkerställa ett bra genomförande och en bättre rapportering, om nitratdirektivet skall få någon relevans över huvud taget.
Högt ärade herr ordförande, mina damer och herrar! I föreliggande betänkande behandlas kommissionens rapporter om genomförandet av det s.k. nitratdirektivet. Man må förvånas - detta direktiv har funnits sedan 1991! De problem som existerar i samband med nitrat är ju inte nya, och de försök till lösningar som här har föreslagits är inte heller nya. Vi skall inte låta skrämma oss av det. Vi bör koncentrera oss på att fortsätta på den inslagna vägen och samtidigt avstå från att uppfinna hjulet på nytt. Principiellt är vi ju alla ense. Det gäller nu att genomföra och tillämpa direktivet konsekvent i medlemsstaterna. Det handlar inte om att ändra det. Europaparlamentet bör uppmuntra kommissionen att agera i ökad omfattning gentemot de medlemsstater som ännu inte har uppfyllt sina förpliktelser i direktivet.
Man tröttnar så småningom på leken. Från vissa kanter kommer å ena sidan alltid kravet på mer subsidiaritet, och å andra sidan är medlemsstaterna på de områden där ett samarbete inom gemenskapen är obestridligen nödvändigt, som här inom miljöpolitiken, inte villiga eller har inte möjlighet att ge sitt bidrag till gemenskapen.
De ändringsförslag som min grupp har lämnat in inriktas på att understryka kraven på konsekvent genomförande och tillämpning av direktivet. Det är ingen mening med att överbelasta parlamentets resolution. Man kan t.ex. inte med tvingande verkan fastslå några regler för god jordbrukssed, om den ännu inte ens finns definierad på europeisk nivå. Det torde även vara överflödigt med den krävda begränsningen av antalet djur per hektar, när medlemsstaterna väl börjar tillämpa direktivet.
Vi avvisar dessutom bestämt att man i detta betänkande redan vill fastslå kriterier för Agenda 2000. Vi vet ju att man än så länge överlägger om Agendan. Motsvarande krav urvattnar snarare parlamentets egentliga intentioner och ger bara subsidiaritetsapostlarna vatten på sin kvarn enligt mottot " Titta, nu vill de i Bryssel också föreskriva antalet kor på bete!" . Vi bör koncentrera oss och yrka på att man gör det som är nödvändigt, och det har redan sagts klart och tydligt i nitratdirektivet!
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Den liberala gruppen kommer att stödja betänkandet av McKenna. Den analys som kollega McKenna gör av situationen i medlemsstaterna är mycket kritisk men berättigad, eftersom inte mindre än elva medlemsstater helt eller delvis struntar i direktivet från 1991. Det gäller åtminstone Flandern där läget är allvarligt. Jag kan inte säga emot föredraganden, när hon talar om bristen på politisk vilja i Flandern. Problemet blir inte löst genom att man helt enkelt struntar i den europeiska normen. Så har hittills skett i Flandern där åtgärdsprogrammet för 1998 till exempel tillåter normer för gödselspridning som ligger dubbelt så högt som den europeiska normen.
Hur skall vi ta oss an problemet? De europeiska normerna måste tillämpas strikt. Med utgångspunkt från principen att " förorenaren betalar" måste vi göra något åt gödselöverskottet och beskatta det snarare än att i första hand åtgärda själva gödselproduktionen. Låt i första hand sektorn själv välja hur den skall lösa problemet. Om inte sektorn lyckas med det, så måste vi kanske för vissa områden fundera över en tvångsminskning av antalet djur. Låt oss dock först försöka med de övriga alternativen.
Kollega! Ditt betänkande har redan vållat en hel del uppståndelse i Flandern och fått förhandlingarna om en ny gödselförordning att ta ordentlig fart igen. Det är jag dig mycket tacksam för.
Herr ordförande! Miljöskyddet är nu en prioritet för de flesta medlemsstater och de europeiska medborgarna blir i allt högre grad medvetna om de sociala och politiska möjligheter detta medför. Jordbrukarna som är de huvudsakliga beskyddarna och förvaltarna av landsbygden svarar på ett positivt sätt genom att anpassa sig till de nya riktlinjerna för miljö, av vilka många medför en kostnadsfaktor för vilken de förtjänar att bli kompenserade.
Det finns ingen annanstans där man engagerat sig på samma positiva sätt i miljöförvaltning som i mitt hemland, Irland. Irland, i egenskap av jordbruksland, är mer beroende än något annat EU-medlemsland av jordbruksexport. Våra matvaruprodukter av kvalitet är starkt länkade till vår gräsbaserade naturliga miljö. Vår turism, och i synnerhet vår jordbruksturism, är starkt förbunden med landsbygden. Arbetsmöjligheter både inom livsmedels- och turistsektorn är beroende av vår kvalitetsimage.
Det är fel och fördärvligt att antyda att regeringen och jordbrukarna ställer sig likgiltiga inför miljöskyddet. Regeringen har svarat positivt på kommissionens kommentarer beträffande nitrater i grundvatten och har faktiskt fastställt att fosfater utgör ett större hot. I båda fallen har regeringen, jordbruksorganisationer och jordbrukare åtagit sig att förebygga alla möjliga hot mot miljön och speciellt kvaliteten på grundvattnet. Man behöver bara titta på Irlands intresse för planen för skydd för miljön på landsbygden och det antal jordbrukare som deltar i denna plan för att se hur positivt vi på Irland engagerat oss för en naturlig miljö.
En sista kommentar: utan jordbrukare skulle det inte finnas någon miljö. Det skulle inte finnas några beskyddare av landsbygdsmiljön, och jag skulle avråda folk från att överväga denna specifika fråga.
Herr ordförande! Vi befinner oss inför ett problem om folkhälsan - föredraganden har redan sagt det - och ett problem med systematisk underlåtenhet att uppfylla gemenskapsrätten.
Folkhälsa, eftersom direktiven som handlar om vattenkvalitet redan 1975 föreskrev att nitratnivån inte får överstiga 50 mg per liter, och som i några länder som Belgien och Nederländerna överstiger den 100 mg per liter. Folkhälsa, därför att Världshälsoorganisationen och FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation säger att man inte får komma upp i 50 mg per liter utan att man, för spädbarnens säkerhet, inte får överskrida 10 mg per liter.
Underlåtenheten att uppfylla gemenskapsrätten är systematisk, eftersom det enligt direktivet, förutom attt för känsliga områden tillämpa bättre jordbruksmetoder, krävs två åtgärdsprogram - ett som skall avslutas nästa år och ett annat 2003 - och vad gäller dessa åtgärdsprogram har bara sex medlemsstater presenterat något som kan liknas vid ett åtgärdsprogram. Således finns det en klar underlåtenhet att uppfylla gemenskapsrätten.
Jag förstår oron hos föredraganden i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling - och även oron hos några ledamöter i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vilka har lämnat in ändringsförslag - när hon menar att jordbrukarna bör informeras mer, att de bör stödjas och att det kanske, från Europeiska kommissionens del, borde råda en mindre auktoritär inställning. Emellertid anser vi att Europeiska kommissionen har gjort rätt i att öppna överträdelseförfaranden, då det är det enda sättet att övertyga regeringarna om att vidta åtgärder i fråga om nitrat i dricksvatten. Folkhälsan måste försvaras av oss alla - vilket anges på ett bra sätt i fördraget och vilket vi upprepar - och ett uppfyllande av gemenskapsrätten är en garanti inte bara för konsumenterna utan för själva Europas framtid. Således anser vi att rättsliga åtgärder bör inledas, och att, i vilket fall som helst, stöd bör ges till jordbrukarna och att medlemsstaterna verkställer detta och andra direktiv som har att göra med folkhälsan.
Herr ordförande, kolleger! Det kommer att visa sig att av olika anledningar kommer ingen i Nederländerna, att glädjas åt de slutsatser som min kollega McKenna mycket tydligt och berättigat har lagt fram: inte miljörörelsen, inte bönderna och inte regeringen. Om det inte händer något, om det inte sker ett drastiskt ingripande, så kommer Nederländerna inte på långa vägar att år 2002 kunna uppfylla bestämmelserna i nitratdirektivet. Den nederländska regeringen har själv erkänt det. Sällan har budskapet i ett betänkande varit så tydligt. Nederländernas regering, minister Pronk, gör något! Om det inte händer något, så är Nederländerna på väg mot ett totalt debacle. Alldeles för höga nitrathalter i miljön och tiotals miljoner gulden för att rena dricksvattnet. Inte nog med det, Nederländerna kan då vara säker på att få betala 500 000 gulden i böter per dag omkring år 2002. I somras kunde den nederländska regeringen fortfarande gömma sig bakom det faktum att den skulle avgå. Därför kunde den undvika att ställas inför rätta av Europeiska kommissionen. Det kommer nu troligen att ske i slutet av året.
För Nederländerna är det en flopp, jag kan inte kalla det något annat. En mager tröst: till sist kommer förorenaren att få betala.
Herr ordförande! Jag kommer från en trakt där det just nu inte finns en enda vattenbrunn som ger drickbart vatten, nämligen från Flandern. Jag vill parafrasera det som föregående talare sade om jordbruket och konstatera att utan rent dricksvatten är boskapsuppfödning något omöjligt och likaså folkhälsan. Jag är alltså nöjd med betänkandet av McKenna och jag hoppas att Flandern inte längre skall höra till de sämsta eleverna i Europa när det gäller kampen mot nitratföroreningen av vårt dricksvatten. Just nu har vi fyra gånger så höga nitratkoncentrationer i dricksvattnet än vad som är tillåtet, eller vad som eftersträvas. Jag hänvisar, och det spar tid herr ordförande, till det Kestelijn sade om det här. Trots att kommissionen redan har tillrättavisat Flandern två gånger, 1995 och 1997, så har situationen inte förbättrats. Om jag jämför med Danmark som också hade ett dåligt utgångsläge, så skäms jag. Jag måste dock säga att det inte är mitt fel. Majoriteten av befolkningen vill inte ha det på det viset, men den majoritet som har makten i Flandern just nu har givit vika för jordbrukslobbyn, och den drev igenom att det år 1995 lades fram en gödselförordning som absolut inte motsvarar de behov som uttalas i direktivet. Inte med avseende på normer, inte med avseende på goda jordbruksseder. Inga känsliga områden angavs men det förstår jag, herr ordförande, för hela Flandern är ett känsligt område, ett stort känsligt område. Åtgärdsprogrammet räcker alltså absolut inte till.
Nu frågar jag kommissionen, herr ordförande, hur ligger det då till med uppföljningen av de där skrivelserna och tillrättavisningarna. Kommer man verkligen att överlåta det till den goda viljan; jag tror nämligen inte längre på den goda viljan i den här sektorn. Jag konstaterar att sektorn befinner sig i en kris, och att vi ändå måste konstatera att man inte använt krisen till att vidta de naturliga åtgärderna, som till exempel att begränsa svinuppfödningen.
Herr ordförande! Det räcker inte att bara begränsa och jag är övertygad om att ett mindre intensivt och mer markvänligt och djurvänligt jordbruk, är när allt kommer omkring det bästa för människan.
Herr ordförande! Allra först vill jag gratulera Maes så hjärtligt till hennes maiden speech . Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.
Målet med gödslingen är att främja jordbruksmarkens fruktbarhet. I det ingår att det inte behöver spridas mer gödsel än vad grödorna kan ta upp. Därför är det mycket viktigt att förhindra att nitrat rinner ut i grundvattnet och i ytvattnet. Genomförandet av direktiv 91/676/EEG har också mycket att göra med denna faktor. Det är trist ställt med genomförandet av detta direktiv. För flera år sedan instämde alla medlemsstater i normen 50 mg nitrat per liter grundvatten. I de flesta medlemsstater har det inte blivit något av med det. I några medlemsstater har man inte ens utarbetat några planer, så att EG-domstolen var tvungen att ingripa. Det gäller alltså för alla medlemsstater att de på allvar måste ta tag i genomförandet av direktivet. Även Nederländerna som i det avseendet inte är den lilla snälla pojke som landet så ofta utger sig för att vara.
Ansvaret för de nuvarande problemen ligger dock inte bara hos jordbruket utan även hos konsumenten, som konsumerar mycket kött till ett relativt lågt pris. Det har tidigare ofta stimulerats av myndigheterna. Den här intensiva boskapsuppfödningen medför naturligtvis ett antal problem. Förresten, om vi nu skulle sluta att gödsla så kommer det om tjugo år fortfarande att komma ut nitrat i ytvattnet. Verkliga lösningar är alltså sammanfattningsvis en långdragen historia, som vi från och med nu måste arbeta hårt med.
Herr ordförande! Frågan om nitrater i vatten är en realitet, men den är en del av ett problem som är mycket mer vittgående och globalt och som jag skall försöka ta upp här.
Sedan femtio år tillbaka förstörs våra landskap och naturresurser systematiskt av intensiva och miljöförstörande jordbruksmetoder. Det krävdes fem tusen år för att skulptera fram vår landsbygd. Det behövdes bara femtio år för att skada det vackra resultatet. Sedan femtio år tömmer man landsbygden på dess jordbrukare, man rycker upp häckar, fyller igen dammar, sprider gift i marken, pressar samman marken och hindrar den från att andas, och man hindrar slutligen regnvattnet från att rinna ned i grundvattnet. I stället för att tränga ned i marken rinner vattnet på ytan och tar med sig matjord till närmaste flod. I min region, Normandie, drar jorderosionen med sig upp till tjugo ton matjord per hektar och år inom vissa områden.
Konsekvenserna av dessa oansvariga metoder är många, men jag skall nämna några av de allvarligaste. Den intensiva strävan efter en allt högre produktivitet har tömt landsbygden på en stor del av jordbrukarna och har i stället starkt bidragit till att täppa igen stadsområdena. Kemiska bekämpningsmedel, växtbekämpningsmedel, svampdödande medel och andra kemiska produkter är också spermiedödande. Sedan dessa gifter började användas i stor omfattning har människans fertilitet minskat med hälften i västländerna. Kopplingen mellan orsak och verkan är i dag medicinskt obestridlig, och detta är därför ett stort folkhälsoproblem. Vare sig det regnar eller ej medför det allvarliga problem för att grundvattnet skall förnyas och fyllas på . Den låga nivån tenderar därför att koncentrera sådana miljögifter som nitrater. De minskade vattenresurserna och det faktum att dricksvattnet får sämre kvalitet är särskilt oroande, när man vet att vattnet blir en av de viktigaste strategiska frågorna under nästa århundrade. Det är därför också ett stort geopolitiskt problem.
Mina damer och herrar, kära kolleger! Vi är inte längre där vi var efter krigsslutet för femtio år sedan, när den stora svälten kunde motivera en verklig ansträngning när det gällde hur stora kvantiteter som skulle produceras. I dag är det inte längre så. Sedan lång tid borde vi ha ändrat inriktningen på våra ansträngningar, inte mot kvantitet utan mot kvalitet. Men vi befinner oss sedan 1950-talet i ett ekorrhjul som drivs av de multinationella företagen inom jordbrukskemikalier och av bankerna. Nej, det är inte jordbrukarna som bär ansvaret för denna situation! Flertalet av dem var t.o.m. de första offren för den och ströps av två rep samtidigt: skulderna och jakten på bidrag. De som kämpade mest för att respektera miljön miste livet både bokstavligen och bildligen; det räcker med att titta på andelen självmord bland jordbruksbefolkningen. Man måste konstatera att Europeiska unionen är medansvarig för denna situation. Unionen befinner sig inte i ett sådant läge att den kan tillrättavisa medlemsstaterna på miljöområdet, eftersom den sedan lång tid systematiskt främjar de intensiva metoderna med hjälp av bidrag.
Sammanfattningsvis vill jag säga att allt som kan höja medvetenheten är positivt och McKennas arbete förtjänar en eloge. Men jag är verkligen övertygad om att svaret på alla dessa frågor huvudsakligen står att finna i vissa bank- och industrimiljöer, vilka tyvärr är mycket mer inflytelserika än vad vi är, kära kolleger.
Herr ordförande! Det är ett verkligt problem i EU att det går så långsamt att genomföra miljödirektiven, och som man här har hört i flera inlägg går det speciellt långsamt, när det gäller det här nitratdirektivet. Dagens jordbruk är, som man också konstaterat, den största källan till utsläpp och orsaken till övergödningen av vattendragen. Eutrofieringen och problemen uppmärksammas, när de kommer till de egna badstränderna och båtbryggorna. Så är fallet bland annat när det gäller Östersjön. Nu kräver människorna verkligen att föroreningen och eutrofieringen av Östersjön måste fås under kontroll. För eutrofiering av Östersjön kan vi inte, som det är brukligt hos oss, enbart anklaga Baltikum och Polen, utan när vi tittar på statistiken så hittar vi skyldiga bland Europeiska unionens medlemsländer. Därför måste man speciellt fästa uppmärksamheten på detta och vidta åtgärder.
Speciellt vill jag betona att man inte heller i Finland har utarbetat någon egen plan, men man har dock lovat att minska nitratutsläppen med femtio procent. Detta är speciellt viktigt, förutom för att vi har sjögräns även för våra egna insjöars skull. I dag kan jag fortfarande vid min sommarstuga dricka vatten ur sjön.
Jordbrukspolitiken i Agenda 2000 är ett viktigt instrument för att få en rätsida på utsläppen från jordbruket. Direkta bidrag skall endast betalas ut då man följer befintliga regler. Separata miljöstöd för landsbygden skall riktas dit där man vidtar konkreta åtgärder och förbättrar situationen i miljön.
Herr ordförande! I princip kan vi fullständigt stödja resolutionsförslaget i McKennas betänkande. När vi ser över det kanske vi måste vara något självkritiska om hur vi utarbetar våra betänkanden. Kanske uppfyller vi inte kommissionens krav på större öppenhet i våra betänkanden, när vi talar om att vissa medlemsstater uppfyller bestämmelserna och att vissa andra inte gör det, och vi borde kanske konkret nämna de medlemsstater som inte uppfyller dem och de som uppfyller dem under vissa villkor.
I den punkt vi talar om skulle jag ha rekommenderat att man nämnde de tre stater - Sverige, Österrike och Finland - som uppfyller den allmänna kravnivån för grundvattnet. Vi borde också ha framhållit att enbart fyra medlemsstater har införlivat direktivet, och dessa är Danmark, Spanien, Frankrike och Luxemburg. Jag menar att under dessa sammanträden, vilka utgör en kontroll av medlemsstaterna, måste vi specificera och vara mer öppna.
Jag tycker inte heller att vi skall personifiera våra resolutioner. Att tala om ett parlament som uttrycker sin indignation..., kanske är det vi människor som indigneras, och kanske vi borde använda andra uttryck för institutionerna. På så sätt borde vi analysera vår egen resolution, och det är ingen konkret kritik av ett förslag, utan kanske av det arbete vi utför.
Och så den punkt där jag instämmer fullkomligt med alla de kolleger som har talat: kommissionens normlöshet när den inleder förfarandena, kanske lämnar mycket i övrigt att önska och detta parlament måste uttrycka sin oro för att kommissionen inte med största effektivitet uppfyller skyldigheten att tvinga medlemsstaterna att följa gemenskapslagstiftningen. Normlösheten är excessiv. Jag tror att uppfyllandet av den goda jordbruksseden kan utgöra en grundsten.
Och vad gäller det sista stycket i McKennas betänkande, som " stödjer främjande av energiproduktion i små biogasanläggningar" , kanske det skulle få större genomslag om vi talade om att gynna och stimulera dessa mål.
Herr ordförande! Jag instämmer helt och hållet i McKennas slutsatser, trots att jag kommer från ett land med mycket dåliga prestationer. De fel i fråga om situationen i Nederländerna som förekommer i McKennabetänkandet ändrar inget i den mycket berättigade kritiken mot Nederländerna. Som liberal är jag ingen förespråkare för förbud och bestämmelser, men i Nederländerna har det visat sig att gödselproblemet inte går att lösa utan de här instrumenten. Nederländerna har försökt allt för att lösa problemet, utan att vilja göra nedskärningar i kreatursstocken. Skatt på gödselöverskott är en av de metoder som använts, men det visade sig inte fungera så bra som det borde i Nederländerna. Vi har fortfarande fjorton miljoner kilo gödsel som det inte går att bli av med. Jag skulle gärna vilja att andra länder som brottas med samma allvarliga problem tar lärdom av det här. Jag erkänner att varje land måste försöka hitta sina egna optimala lösningar, men en sak måste vi se i vitögat: vi producerar helt enkelt alldeles för mycket i Europeiska unionen. Vi har en alldeles för stor kreatursstock, och därför är en omstrukturering av boskapsuppfödningen oundviklig. Vi får inte förlora mer tid.
Herr ordförande! Det är uppenbart att kommissionens direktiv många gånger inte baseras på studier som avspeglar jordbrukets eller miljöns hela verklighet i Europa. Jag kommer från ett område i södra Portugal, där det är svårt att tänka sig att det finns en person per hektar, mycket svårt. Det finns andra områden i Portugal där det ofta finns fem personer per hektar. Där ser man skillnaden, i ett så litet land som vårt, mellan jordbruket i norr, som består av småbruk, och jordbruket i söder som består av storbruk. Det är uppenbart att, i ett land som mitt med stora klimatskillnader, med torrperioder som vi har just nu, med intensiva regnperioder under vintern, är faktiskt den enda stabila klimatperioden under sommaren. För att producera under sommaren är det nödvändigt att bevattna. För att bevattna är det nödvändigt att gödsla, för att om man inte gödslar blir det ingen skörd.
Således ser inte det portugisiska problemet ut på samma sätt som i Sverige eller Nederländerna. Det ser ut på ett helt annat sätt, då nitraterna sprids på jorden just på sommaren, när det är minst risk för förorening av ytvattnet.
Dock införs en god jordbrukssed. Men hur skall man förena god jordbrukssed med jordbrukarnas överlevnad på landet? Å ena sidan finns det en europeisk jordbruksmodell, å andra sidan finns det nästan en inkvisitorisk blodsren europeisk stränghet. Hur skall de båda förenas? Det är viktigt att finna lösningen på detta problem: för det första i utbildningen. Utbildning är viktigt för att de som besöker landsbygden inte skall förorena. För det andra har vi förorenande industri, som vinpressar och intensiv djurhållning. Slutligen är det också viktigt att man tar biogasen i beaktande, vilket skulle vara ett sätt att genomföra och utveckla jordbruket genom att utnyttja det som förorenar vår landsbygd. Och det har inte genomförts än.
Herr ordförande! Jag är glad för att vi återigen har möjlighet att debattera detta viktiga ämne. Nitratproblemets omfattning är alarmerande. Från 22 procent av jordbruksarealen i Europa fälls det ut mer än 50 mg per liter, som är den allmänt accepterade hälsogränsen. Siffran borde egentligen - som föredraganden också varit inne på - ned till 10 mg per liter för både dricksvatten och ytvatten som rekommenderas av WHO, FAO och Greenpeace, eftersom denna utfällningsnivå gör dricksvattnet ofarligt för barn. Vi får inte glömma att nitratproblemet är ett allvarligt hälsoproblem, och mot bakgrund av nitratproblemets mycket allvarliga miljö- och hälsomässiga karaktär är betänkandets uppmaningar till lösningar på problemet för vaga. Att medlemsstaterna inte har genomfört den antagna lagstiftningen på området är naturligtvis oansvarigt. Jag stöder självklart som alla andra helhjärtat en uppmaning till kommissionen om att påskynda överträdelseförfarandena. Detta är emellertid inte tillräckligt. Kommissionen skall också uppmanas att radikalt ändra EU: s jordbrukspolitik så att det blir attraktivt för jordbruket att minimera kväveutsläpp som härstammar från nitrat i vattnet. Detta skall för det första innebära ett starkt ökat stöd genom att använda en större del av de finansiella medlen inom den gemensamma jordbrukspolitiken för omläggning till ekologiska jordbruk, så att detta blir attraktivt för de konventionella jordbruken. En sådan omfattande omläggning till ekologiska jordbruk i EU kommer dessutom att medföra ett otal andra positiva miljö- och hälsomässiga bieffekter.
Det är också viktigt att betona att nitratdirektivet i sig självt inte är tillräckligt för att vi skall få rent vatten i EU. Jag vill därför gärna här uppmana kommissionen att ta initiativ till att införa en miljöavgift som riktas mot kväve, under förutsättning att intäkterna från denna avgift förs tillbaka till medlemsstaterna. Sådana avgifter kan vara ett medel för att uppnå nitratdirektivets mål. Med tanke på dessa anmärkningar hoppas jag att Europaparlamentet kommer att stödja betänkandet, eftersom uppmaningarna i detta är ett viktigt steg i rätt riktning.
Herr ordförande! Det råder inget tvivel om att nitratföroreningen främst beror på alltför stor användning av gödning i jordbruket och på den intensiva boskapsskötseln. Och eftersom växterna inte kan tillgodogöra sig de alltför stora nitratmängderna, tränger dessa ned i marken och förorenar grundvattnet. Konsekvenserna är av två slag; dels övergödning, övergödning i floderna, övergödning i kustområdena och i haven med allt vad övergödning leder till, dels faror för folkhälsan på grund av påverkan på dricksvattnet. Som vi alla vet, reduceras nitraterna i människokroppen till nitriter, och nitriterna omvandlar hemoglobinet till methemoglobin. Resultatet är att transporten av syre från lungorna till kroppens olika vävnader inte fungerar som den skall, och detta är särskilt farligt för spädbarn.
Det råder inget tvivel om att direktivets syften är riktiga: att minska och förebygga nitratförorening. Tyvärr har medlemsstaterna inte efterlevt direktivet i den utsträckning de borde, och jag beklagar särskilt att mitt land inte gjort det. Grekland har visserligen avgränsat fyra sårbara områden, men man har ännu inte fattat beslut om hur dessa områden skall skyddas, och man har heller inte presenterat något åtgärdsprogram ännu. Jag anser att Europeiska kommissionen måste visa större beslutsamhet när den kontrollerar tillämpningen av de olika direktiven, för vi kan inte ha någon livskvalitet, om vi inte har något miljöskydd.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Kampen mot föroreningar i grundvattnet kräver en fullständig strategi som sker genom att bekämpa de olika ursprungen till dessa föroreningar, från jordbruket, industrier av olika slag eller hushållen. Därför anser vi att betänkandets hänvisning till genomförande av forskning är relevant, vilken gör det möjligt att utvärdera den relativa tyngd de olika källorna har i föroreningen av grundvattnet.
Beträffande nitratförorening av grundvattnet, är det faktiskt brådskande med ett snabbt införlivande av gemenskapslagstiftningen i de nationella rättssystemen, vilket redan borde ha skett. Vi skulle dock vilja säga att den praktiska tillämpningen respektive överenstämmelsen bör kunna ske med hänsyn till de nationella och regionala särdragen, ett behov som vi för övrigt försöker införa i vissa aspekter i betänkandet genom ändringsförslag till respektive text.
Tillåt oss, till exempel, att understryka behovet av att speciellt uppmärksamma vissa jordbruksområden som är lätta att identifiera och känna igen, varav några redan har tagits upp här, i medlemsstater där situationen är allvarlig och föroreningsvärdena för länge sedan har överskridit det tillåtna. Det är resultatet av ett intensivt bruk som åtminstone på sikt gör jordbruken konkurrenskraftigare på grund av de produktivitetsökningar som uppstår av detta, eller av gemenskapens jordbruksstöd vilket de har lättare att få.
Detta är utan tvivel - också för att det i vissa fall handlar om speciellt känsliga områden - en situation som måste uppmärksammas omedelbart, och med prioritet. Vi anser också, generellt sett, att de nödvändiga och lämpliga interventionerna i mycket skilda situationer, på samma sätt kräver en hel och total kännedom, om de olika produktionskulturerna och systemen, eller om de konkreta situationerna i de olika medlemsstaterna och regionerna, för att hindra artificiella olikheter, indirekta privilegier och förvärrade orättvisor.
Ett annat exempel som vi särskilt måste uppmärksamma är storleken på boskapen per hektar, eftersom men i besluten måste ta hänsyn till absoluta och relativa värden, och till jordbrukets struktur i de olika regionerna.
Å andra sidan, i förhållande till detta anser vi, tvärtom (bortsett från förslaget om inrättandet av biogasanläggningar, vilket vi instämmer i), att det med lämpligt stöd och stimulans bör inrättas, vederbörligen kontrollerade anläggningar för insamling och behandling av gödsel i alla djurhållningsanläggningar, en aspekt som inte uttryckligen beaktad i betänkandets text, men som vi hoppas införs genom godkännandet av ett ändringsförslag som vi har givit in.
Herr ordförande! Jag skulle vilja inleda med att mycket kortfattat hänvisa till två kvinnor. Först och främst min kollega Ritt Bjerregaard som beklagligtvis råkade ut för en ganska elakartad olycka i sitt hem för några veckor sedan och är ganska allvarligt skadad. De goda nyheterna är att hon återhämtar sig på ett utmärkt sätt och inom kort bör vara tillbaka hos oss. Den svårighet hon nu erfar är det ena skälet till min närvaro vid denna fascinerande debatt. För det andra skulle jag vilja gratulera fru Maes till hennes jungfrutal. Det här är hennes första dag i parlamentet. Hon lyckades hålla ett anförande endast ca. två timmar efter det att hon tillträtt sitt ämbete som ledamot. Hon lyckades tala i tre minuter när hon var uppsatt för två, medlemmarna i hennes valkrets kan alltså vara nöjda med det faktum att istället för en ledamot har de fått en och en halv vilket, jag är övertygad om, bådar gott inför framtiden. Jag önskar henne lycka till i sin karriär i detta parlament.
Jag tackar utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd och framför allt föredraganden McKenna för detta mycket välkomna betänkande på eget initiativ som riktar uppmärksamheten på det vitala behovet av att säkerställa genomförandet av 1991 års nitratdirektiv. Det sägs att Guds kvarnar mal synnerligen långsamt. Medlemsstaternas förfaranden för införlivande och tillämpning får Guds kvarnar att se häpnadsväckande raketdrivna ut i jämförelse med dessa.
I betänkandet framhävs med rätta den långsamma takten i genomförandet av direktivet. Som Ritt Bjerregaard tidigare klargjorde, är den nuvarande situationen oförsvarbar och fullständigt oacceptabel för kommissionen. Resolutionen som lades fram i parlamentet kräver att vi ökar hastigheten för våra överträdelseförfaranden, och vad jag ämnar försöka göra i kväll är att någorlunda detaljerat och exakt redogöra för vilka framsteg som gjorts sedan betänkandet om genomförandet.
Det verkar som om medlemsstaterna börjar ta allvarligt på sina förpliktelser, men det är fortfarande fråga om att ha gjort för litet och för sent. Tre av fem försummade åtgärder har kommit till stånd; två av tre av de uteblivna reglerna för god jordbrukssed har nu kommit på plats; och alla tre av de efterfrågade betänkandena har sammanställts. Men endast två av de sju medlemsstater som har saknat riskzoner har nu angivit sådana och endast två av de tio som inte har följt åtgärdsprogrammen - den kritiska tillämpningen - har nu fastställt dem.
Det är tydligt att de framsteg man har gjort enbart är resultatet av en drastisk tvångsåtgärd, och det är också tydligt att den nuvarande situationen är ytterst olämplig. Kommissionen kommer därför att öka påtryckningarna. Trettiotvå fall har tagits upp gentemot 13 medlemsstater - alla utom Finland och Sverige - av vilka 9 har lagts ned p.g.a. de framsteg som gjorts. Vad beträffar åtgärdsprogrammen har det väl underbyggda yttrande som avgavs runt tiden för betänkandet om genomförande nu vidarebefordrats till domstolen. Därtill har ytterligare sju bättre underbyggda yttranden och tre formella tillkännagivanden utfärdats och flera av dessa kommer att gå till domstol i år om inte effektiva åtgärder vidtas. Kommissionen kommer också snabbt att följa upp detta med förslag på bötesstraff. Jag inser att även dessa ansträngningar, trots att de är krävande, inte kommer att frambringa total tillfredsställelse hos vissa av de ärade ledamöterna. Fru kommissionären själv är inte helt tillfredsställd, som de parlamentsledamöter som känner henne med lätthet kan föreställa sig.
Men vi måste sträva efter att säkra genomförandet av ett rådsdirektiv för de medlemsstater som faktiskt röstade för att direktivet skulle bli till lag. Det enda vi kan göra om dessa är långsamma eller ovilliga är att se till att vi gör så gott vi kan, som alla här i parlamentet vet. Vissa kommentatorer har sagt att för att genomförandet skall vara korrekt måste vi, i egenskap av gemenskap, ge ökat stöd till jordbrukarna. Uppriktigt sagt har kommissionen inte låtit sig övertygas av detta argument: det strider helt mot principen att " förorenaren skall betala" . Medan vi ger penningunderstöd till pilotprojekt för att minska nitratföroreningarna, ger vi inte något stöd för att tillmötesgå föreskrivna krav. T.ex. lagförslagen för jordbruksmiljön ger stöd till ett antal av nitratprojekten, men endast i de fall då dessa ger upphov till fördelar för miljön som överskrider direktivens krav.
Samtidigt stöder man kravet i McKennas betänkande på att kommissionen skall framlägga en årlig redogörelse. Detta är väsentligt för att offentligen kunna identifiera de medlemsstater som inte lyckas göra framsteg. Det kommer också att möjliggöra för parlamentet att följa utvecklingen vad beträffar kränkningsförfaranden. Vi anser emellertid att ett kort meddelat löfte om en effektiv lösning - det skulle kunna ha en lämpligare benämning - vad beträffar nitratproblemet som föreslagits i betänkandet kan komma att bli ytterligare en ursäkt för förseningen. Jag hoppas att den ärade ledamoten har förståelse för vår motivering i denna fråga.
Integration är en annan grundläggande angelägenhet, och det är rätt tidpunkt att hänvisa till den med tanke på det senaste åtagandet för integration som gjordes av styrelsen i kommunfullmäktige i Cardiff. Märkbara framsteg har gjorts vad beträffar miljömässig integration i strukturfonderna, där man haft ett nära samarbete med kommissionär Wulf-Mathies, såsom förslaget om att öka miljöandelen av fonden för europeisk regional utveckling.
Vad beträffar den gemensamma jordbrukspolitiken, är åtgärderna för jordbruksmiljön omisskännligen bevis gå framgång. Sedan den nuvarande kommissionen tillträdde sitt ämbete har man gjort kraftiga ansträngningar för att utveckla och etablera dessa åtgärder som inbegriper stöd till det organiska jordbruket. De är resultatet av Ritt Bjerregaards arbete och kommer att ytterligare befästas i Agenda 2000, som också fortsätter att verka för att avveckla stödet till produktionen och föreslår nya verktyg för tänkbara miljöintressen.
Integrationsstrategin inbegriper naturligtvis även medlemsstaterna och detta parlament, likaså kommissionen. Jag välkomnar detta betänkande som ytterligare bevis på parlamentets stora intresse för en politik som säkrar hälsosamt och drickbart vatten. En av kommissionär Bjerregaards högsta prioriteter är uppenbarligen att se till att den befintliga lagstiftningen, och den nya vattenpolitik som följer med den, genomförs på ett tillfredsställande sätt. Den fasta ståndpunkt parlamentet har intagit och fortsätter att ha i denna fråga, som ånyo bekräftats i detta betänkande kommer att vara till stor hjälp för denna kommissions ansträngningar. Både mina kolleger och jag uttrycker vår tacksamhet för detta.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i morgon kl. 12.00.
Endokrina störningar
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande av K. Jensen (A4-0281/98) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om kemikalier som orsakar endokrina störningar.
Herr ordförande! Vi vet att kemikalier kan framkalla akut förgiftning, och att de också kan framkalla allergi, cancer och hjärnskador. Men under de senaste åren har det kommit fram att kemikalierna kan påverka vår hälsa och vår fortplantningsförmåga på ett smygande sätt, varför man måste ifrågasätta både gränsvärden och det sektorsvisa sätt på vilket vi reglerat kemikalier i EU. I och med biociddirektivet var det kanske några som trodde att EU nu var färdigt med att skapa regler för kemikalier, men det är vi inte ännu! Därför har vi i miljöutskottet lagt fram detta betänkande. Vi har regler för kemikalier inom jordbruket och på arbetsplatser. Men det duger inte att bara ha regler för kemikalier inom dessa förhållandevis kontrollerbara områden, när kemikalier också kan påverka oss under fritiden, på daghem eller på andra ställen som dessa regler inte gäller för.
Den utbredda användningen av syntetiska kemikalier är ett efterkrigsfenomen. Jag glömmer aldrig hur man med en utställning på det samtidshistoriska museet i Östberlin i mitten av 1970-talet firade produktionen av den första ljusgröna massproducerade blusen av syntetiskt material. Under alla år jag sysslat med den europeiska kemikalielagstiftningen försökte jag att få manliga beslutsfattare att lyssna, så jag har frågat om de visste att detta var en sak som kunde påverka deras fortplantningsförmåga. Det visade sig att detta var ett argument som fick dem att spärra upp ögonen. I mitt betänkande börjar jag också med att räkna upp de möjliga effekterna på män, för att först därefter komma in på kvinnor och barn. Fortplantningsförmågan är nämligen inte det enda som är hotat. Forskare talar om försvagade immunsystem. Antalet sädesceller minskar, medan antalet fall av testikelcancer och bröstcancer ökar. Människor får fullständigt invalidiserande former av allergi, och barn får beteenderubbningar som möjligen kan bero på syntetiska, kemiska ämnen i miljön. Från tillfällen när läkare ordinerat fel medicin, känner vi till att foster blivit skadade i livmodern, i några fall med skador som först visat sig när den unga människan kommit i fruktbar ålder. Det förekommer andra sjukdomar då det sker en feminisering i djurvärlden, t.ex. ett par honmåsar som tillsammans försöker att ta hand om ett sterilt ägg, och djurförsök tyder på att ganska små doser vid en ganska bestämd tidpunkt under graviditeten kan vara ödesdigert, och därav diskussionen om huruvida det är dosen eller tidpunkten som är farlig.
Under den senaste tiden har kommissionen lagt fram diffusa rapporter rörande ftalater i bitringar för spädbarn. Här framkallade försiktighetsprincipen nationella förbud, men ingen gemensam EU-reglering. Man litar på gränsvärden, trots att dessa är så starkt omdiskuterade, och det finns försvinnande få exempel på att kommissionen följer fördragets krav på att använda försiktighetsprincipen.
Kommissionen har under den senaste månaden medgett att riskbedömningen inte fungerar, och det kan man bara hålla med om när det är en försvinnande liten del av de 100 000 kemikalier som finns på marknaden som genomgått en hälso- eller miljöbedömning. Dessutom frågar vi oss om det inte finns skäl att vända på bevisbördan, så att den som vill sälja ett ämne också skall bevisa dess oskadlighet. Industrin skulle därmed få ett långt större incitament till att upplysa om och undersöka sina egna produkter.
Amsterdamfördragets bestämmelser om hållbarhet och betoning av försiktighetsprincipen gör det möjligt att ingripa i hälsans och miljöns namn, så att denna princip får förtur när det gäller godkännande av enskilda kemikalier eller produkttyper. Vi föreslår alltså att kommissionen skall lägga fram en lista över de ämnen som kan vara hormonförstörande. Kommissionen skall granska all gemenskapslagstiftning för att se om vi har tillräckliga möjligheter för att ta itu med de hormonförstörande ämnena. Kommissionen skall omvärdera sitt system för riskutvärdering och konsekvent använda sig av gruppklassificering. Kommissionen skall lägga fram förslag om omvänd bevisbörda. Kommissionen skall stödja forskning inom prioriterade områden som långtidsstudier av spermakvalitet, och stödja forskning om orsakerna till ökningen av antalet bröstcancerfall och testikelcancerfall. EU skall på ett konkret sätt använda sig av försiktighetsprincipen, och därför stegvis ta bort ämnen från marknaden som samtidigt är cancerframkallande, allergiframkallande och irriterande för luftvägarna. När detta betänkande behandlades i miljöutskottet fick vi några mycket otillräckliga svar från kommissionens tjänstemän, och jag hoppas därför att de svar vi får i kväll är tydligare.
Herr ordförande, kära kolleger! De kemikalier som orsakar endokrina störningar är huvudsakligen de ämnen som verkar genom att efterlikna de naturliga hormonernas funktioner eller genom att störa deras ämnesomsättning. Det gäller särskilt bekämpningsmedel och vissa läkemedel.
Jag för min del tvekar att förbehållslöst stödja föredraganden trots att han tagit sig an ett särskilt svårt ämne. Varför? Därför att de vetenskapliga uppgifterna fortfarande är motsägelsefulla och kräver en fördjupad analys och ett strängt och oberoende experimentellt synsätt.
I min egenskap av föredragande av yttrandet från utskottet för forskning vill jag betona att det inte finns något direkt vetenskapligt bevisat förhållande mellan exponering för kemiska ämnen, som är skadliga för det endokrina systemet, och deras effekter på hälsan. Det är därför viktigt med fördjupade epidemiologiska undersökningar av utsatta befolkningsgrupper för att fastställa eventuella cancerrisker, endokrina störningar hos kvinnor samt inverkan på fertiliteten hos män, grundat inte bara på antalet spermier vilket alla studier nu bygger på och som kan variera individuellt eller beroende på årstid, utan snarare på spermans kvalitet. Därför krävs också experimentella studier i laboratorier för att söka efter synergieffekter mellan flera substanser, i syfte att visa på en relation mellan dos och effekt, vilket är det enda sättet att fastställa ett direkt samband mellan kemiska ämnen som är skadliga för det endokrina systemet och dessa ämnens inverkan på hälsan.
Försiktighetsprincipen bör i detta fall kombineras med vetenskapligt grundade erfarenheter och leda till att ett system för ständig vaksamhet inrättas. Det är av den anledningen jag lämnat in flera ändringsförslag som syftar till att säkerställa bättre samordning av de nationella initiativen på forskningsområdet, inrätta samordnade enheter för forskning vid det gemensamma forskningscentret och bättre möjligheter att kunna jämföra resultat, tack vare ett klassificeringssystem som möjliggör nödvändigt förebyggande beroende på graden av exponering.
Oberoende av de språkliga ändringsförslagen i fråga om föredragandens rekommendationer 7, 29 och 31 vill jag lämna ett muntligt ändringsförslag om föredragandens rekommendation 28, som syftar till att påvisa förekomsten av ett förhållande mellan dos och effekt, vilket är nödvändigt för att inte begränsa sig till enkla argument om antagande och för att vidta de åtgärder som krävs avseende objektiva och oberoende experimentella argument.
Herr ordförande! Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har i sitt yttrande i denna mycket känsliga fråga medvetet inskränkt sig till de skadliga ämnen som har anknytning till jordbruket. Därvid handlar det om växtskyddsmedel som ofta också redan har väckt uppseende på grund av andra skadeverkningar på den mänskliga hälsan och på miljön. Utskottet nämner i sitt betänkande en lista över 25 växtskyddsmedel som är tillåtna inom unionen, och som misstänks för att skada hormonsystemet hos människor och djur. För ytterligare fyra ämnen, däribland atrazin och diuron, har en hormonell effekt redan entydigt kunnat styrkas. Sådana ämnen måste genast dras in. Vi måste snabbt aktualisera förfarandet för godkännande av pesticider och föreskriva en miljökonsekvensbeskrivning vad gäller dessa hormonella effekter. Vårt utskott har krävt att man vid förfarandet för godkännande skall kontrollera hormonella effekter inte enbart av själva pesticiderna, utan även av deras nedbrytningsprodukter och tillsatser. Just när det gäller tillsatser som mjukgörare och emulgeringsämnen känner man från andra områden inom den kemiska industrin till att de skadar hormonsystemet.
Det är förvånansvärt att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ställer upp strängare krav i fråga om pesticider än utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd. Jag hoppas att kammaren kommer att följa de av oss på nytt inlämnade ändringsförslagen, så att den totala utbredningen av hormonellt skadliga ämnen begränsas efter det att godkännandeförfarandet med absolut nödvändighet har skärpts. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i tveksamma fall agera enligt försiktighetsprincipen och ta bort hormonellt verkande pesticider från marknaden.
Ett ord också till min kollega Pompidou. Ibland har jag en känsla av att vi först måste forska oss till döds innan vi handlar. Det är svårt att förstå att vi reagerar först när olyckan redan är framme. Det är därför vi här uppmuntrar forskningen till att snabbare ge sitt samtycke. Jag kan egentligen bara godkänna Jensens betänkande.
Herr ordförande! Som representant för den socialdeomkratiska gruppen vill jag först och främst bekräfta de anmärkningar som gjordes av föredraganden. Hon har gjort en väldigt klar utvärdering av de faror som det nya kemiska hotet utgör. Jag vill ånyo som företrädare för socialdemokraterna säga att vi kommer att rösta för detta betänkande i morgon och efterfråga EU-åtgärder vad gäller kemikalier med konstgjorda hormoner som har visat sig orsaka all slags besynnerliga hälso- och fortplantningsproblem hos fiskar, fåglar och annat djurliv.
Dessa kemikalier som kallas för endokrinstörande ämnen - inte endokrina modulerare, som vissa föredrar att benämna dem - ingår i många olika sorters plast och många andra produkter såsom matförpackningar, målarfärg och pesticider. Man hyser otvivelaktigt rädsla för - och det finns ingen pålitlig vetenskaplig forskning som visar det - att dessa kemikalier är ansvariga för den uppenbara minskningen av spermier hos män i åtskilliga västeuropeiska länder. Deras långsiktiga effekt kan vara ännu allvarligare och omfatta hypospadi, ej nedvandrade testiklar och en lång rad fortplantningsproblem hos både män och kvinnor, som vi verkligen bör vidta åtgärder mot nu.
Många av de kemikalier som kan vara källan till detta problem har i ärlighetens namn inte testats på ett tillbörligt sätt. Vi är osäkra på deras verkliga kraft och inverkan. Deras huvudsakliga effekt tycks hittills snarare vara under fosterutvecklingsstadiet än hos vuxna. De effekter vi sett i naturen har snarast varit centrerade på vatten och påverkar fiskar, skaldjur, vissa fåglar och andra djur som livnär sig på havsföda. Men detta är ingen ursäkt för att inte införliva försiktighetsprincipen och att redan nu vidta åtgärder till skydd för mänskligt liv.
Av detta skäl hoppas jag som företrädare för den socialdemokratiska gruppen, att Europeiska kommissionen kommer att uppmärksamma kraven i detta betänkande, avfatta en lista över de ämnen som är kända för att vara hormonliknande, vidta åtgärder för att börja fasa ut eller minimera användningen dessa ämnen, börja se över lagstiftningen för kontroll av föroreningar och lagstiftningen för vattenkvalitet för att säkerställa att dessa ämnen reduceras till ett minimum eller helt och hållet utrotas ur miljön, samt att den verkligen satsar på ett forskningsprogram för att se över det verkliga verkningssättet för endokrina störningar.
Avslutningsvis måste vi uppmärksamma att vi har begränsningar och att vi inte har tillgång till ett internationellt godtagbart test för att identifiera hormonliknande aktiviteter hos kemikalier. Detta måste vara ett nyckelproblem för kommissionen att arbeta på och ta itu med så snart som möjligt, tillsammans med amerikanska och japanska forskare.
De långsiktiga effekterna av dessa kemikalier är i sanning mycket allvarliga enligt de bevis vi har sett. De är svåra att förutse, men på grundval av den effekt de har på varelser med kortare livscykel än människan, är det ganska uppenbart att vi borde vara allvarligt oroade och beredda att vidta åtgärder. Parlamentet kommer att fortsätta att av de andra europeiska institutionerna kräva att åtgärder vidtas, att man gör en internationell ansträngning för att ta itu med vad som synbarligen är ett världsomfattande problem. Europeiska unionen befinner sig i en idealisk position för att vidta åtgärder. Vi uppmanar kommissionen att göra detta.
Herr ordförande! Jag anser att det är viktigt att vi, inför allmänheten, än en gång upprepar att det handlar om ett betänkande om ett initiativ från detta parlament, och detta parlament är inget vetenskapligt organ, utan politiskt, och vad vi gör är att överföra vår oro till Europeiska kommissionen för att den skall studera om denna oro som finns är motiverad eller inte. Detta är det första klargörande man måste göra.
För det andra, delar jag de klargöranden och kommentarer som Pompidou gjorde: vi kan inte förmedla något till befolkningen utan att det är tillräckligt vetenskapligt motiverat. Vi kan inte heller lägga all skuld, eller en stor del av den, genom vår debatt, för att det är ett mer omtyckt tema och som vi har behandlat vid andra tillfällen, på pesticiderna. Emellertid är det viktigt att vi yrkar på, med en viss brådska skulle vi vilja säga, att kommissionen sätter i gång alla sina mekanismer. Självklart borde det i det femte ramprogrammet tas upp några åtgärder i denna riktning.
Jag anser inte heller att vi kan låta bli att ange att det finns oberoende forskningslag i Europeiska unionen som arbetar med dessa frågor sedan många år. Jag är lärare på Granadas universitet och jag kan konstatera att det på Granadas medicinska fakultet, sedan mer än tio år tillbaka, finns ett utmärkt forskarlag som arbetar med dessa frågor och om vissa produkter som inte nämns i resolutionen, vilka är produkter som kommer att utgöra en del av ortodontibehandlingen.
Med detta anser jag att vi inte heller, i en resolution, kan komma med generella påståenden om de negativa effekterna av kemiska ämnen, eftersom det i slutändan är dessa allmänna anmärkningar som finns kvar. Vi måste tänka på att det finns många kemiska ämnen som är mycket positiva. Utan att gå längre, så har nobelpriset i medicin, i dagarna, getts för upptäckten av mekanismerna hos en så traditionell produkt som nitroglycerinet, vilket har använts - och ni, herr ordförande, vet mycket om detta - sedan många år; och mekanismerna för hur det agerar i blodkärlets väggar är en viktig upptäckt de senaste decennierna. Således skall vi inte generellt sett överdriva de kemiska produkterna i allmänhet.
Vad som däremot är mycket viktigt är punkt 35 i föredragandens resolution, där det krävs att Europeiska kommissionen undersöker lagstiftningen om utsläpp på marknaden av kemiska ämnen med dessa eventuella effekter. Det tror jag är en viktig slutsats.
Herr ordförande! Jag skulle vilja göra ett inlägg om ett förslag som rör förfaranden för att undvika att tolkningen utnyttjas. Min kollega Valverde López syftade på NO som är kväveoxid. Men detta översattes av tolkarna, och det är inte deras fel, med nitroglycerin som är ett farligt explosivt ämne. Vi måste därför säga mycket tydligt att det är kväveoxid som är ursprunget till Nobelpriset och inte nitroglycerinet.
Parlamentet är inte något vetenskapligt centrum, herr Pompidou, det är ett politiskt organ.
Herr ordförande! Det finns fler än 100 000 syntetiska kemikalier i användning och endast en bråkdel av dessa har testats för endokrinstörande effekter. Vissa av de som testats har förbjudits i väst men används fortfarande i utvecklingsländer.
Varför ger dessa upphov till oro? De bryter ned celler som bildar naturliga hormoner. De skadar funktioner för fortplantning. De påverkar kroppsvikt och temperatur. Framför allt har vi vetskap om att de påverkar flera generationer, då de överförs från modern till avkomman.
Vi finner dem i industriutsläpp, i pesticider, i tvättmedel, i plast, i konserver och i hygienprodukter. Vi känner till deras effekt på djur. I Storbritannien har ca.16 arter drabbats. I USA har krokodilerna drabbats. Det finns vägar genom vilka människan utsätts för dessa kemikalier. Genom livmodern, genom bröstmjölk, genom att dricka förorenat vatten, upptagande via huden genom shampoo etc., och inandning och intagande genom pesticidsprayer. Vi har inga hållbara bevis på att de påverkar människan ännu men det finns många indicier på det, såsom det minskade antalet spermier, och ökningen av testikel- och bröstcancer.
I december 1996 sade kommissionen att det inte finns någon anledning till oro. Jag skulle vilja ifrågasätta detta. Parlamentets liberaldemokrater stöder detta yttrande och särskilt uppmaningen till en mer försiktig attityd, begäran om mer forskning och effekterna av detta på budgeten för det femte ramprogrammet och behovet av internationellt samarbete. Vi lyckönskar fru Jensen för detta initiativ. Vi anser oss ha ett ansvar inför kommande generationer att agera nu för att förhindra en mer utbredd spridning av dessa kemikalier.
Herr ordförande, kära kolleger! Vi vill också gratulera Jensen till hennes betänkande. Det var viktigt att Europaparlamentet äntligen tog det initiativet, ty jag tycker det verkar som om kommissionen sticker huvudet i busken och bara betraktar problemen. Det som behövs är att det äntligen handlas på europeisk nivå, i synnerhet som uppgiftsunderlaget är mer än alarmerande. Ny chockerande information når oss hela tiden, och nu känner man till att mjukgörare även kan tränga in i näringskedjan, eftersom de kan tas upp av fetthaltiga livsmedel. Vi känner till de alarmerande meddelandena om att dessa ämnen påverkar det endokrina systemet och är cancerframkallande. Vi vet att vi i Europa äntligen måste göra oss av med PVC.
Jag anser också att det är skandalöst hur kommissionen hanterar uppgiftsmaterialet om ftalaterna i leksaker för små barn. Fast man sedan februari har känt till att det finns åtminstone tre mycket giftiga ämnen, har kommissionen inte reagerat. Tvärtom, det manipuleras med forskningsresultaten, eller snarare ändras forskningsmetoderna så att kommissionen inte behöver agera. Det är synnerligen illa, eftersom försiktighetsprincipen i själva verket tvingas ur spel och man här på ett nonchalant sätt riskerar barnens hälsa. Därför har vi begärt, utöver det som krävs i Jensens betänkande, att dessa mycket giftiga ftalater genast tas bort från marknaden. Det finns också alternativ som gör att vi över huvud taget inte behöver dem. Jag vill också här göra kollegerna uppmärksamma på att vi kommer att kräva en omröstning med namnupprop, ty det är mycket viktigt att vi ökar pressen på kommissionen i detta avseende. Och vi kommer - det är mycket viktigt för oss - att kräva, till dess man uppnått att PVC tas ur bruk, att det föreskrivs en märkning där dessa ämnen tas upp, så att konsumenterna åtminstone kan informera sig om riskerna, och så att vi därigenom uppnår att påtryckningarna på industrin att verkligen söka efter alternativ blir ännu starkare.
Herr ordförande! I min barndom, när Österrike var ockuperat av de fyra makterna, visade man inte bara legitimation när man ville åka från en sektor till en annan, utan om man som jag bodde i den amerikanska sektorn så besprutades man vid återkomsten alltid med DDT; för många människor skedde detta flera gånger om dagen. Vid den tiden såg man bara kortsiktigt att DDT dödade de loppor, löss och andra insekter som efter kriget fanns i Europa. Det som man inte funderade över, och det som man i dag inte heller alltid betänker i tillräcklig utsträckning, är att det vid sidan av kemikaliernas kortsiktiga verkan också finns en långsiktig effekt. Därför skulle jag vilja tacka fru Jensen så mycket för hennes betänkande, eftersom hon har riktat parlamentets, allmänhetens och, hoppas jag, herr kommissionär, även kommissionens uppmärksamhet på att det är fel att tänka kortsiktigt när det gäller godkännande av kemikalier, och att vi ofta först efter några år, kanske t.o.m. först efter några årtionden, kan se vilka förändringar som åstadkommits på miljön, hos djuren och när allt kommer omkring också hos människorna genom användningen av kemikalier.
I dag är många av de kemikalier förbjudna som användes för trettio, fyrtio år sedan. Många andra existerar fortfarande i dag, och vi har varken tillräckligt bra metoder för att testa dem, eller någon tillämplig märkning för många saker, eller - vilket är ännu viktigare eftersom ju mycket överförs genom luft och vatten - några nödvändiga internationella överenskommelser för att ta kemikalierna ur bruk. De kemikalier som är särskilt svåra att bryta ned förhandlar man nu om på internationell nivå för att det skall kunna sättas upp en lista över ämnen som man måste planera att snabbt ta ur bruk. Jag vill anhålla hos kommissionen om att denna lista preliminärt förblir öppen, och att man där kan tillfoga de ämnen, som man fortfarande håller på att undersöka, och vars skadliga effekter kan fastställas på det endokrina systemet hos djur och förmodligen även hos människor.
Vi tillämpar inom unionen försiktighetsprincipen som frambesvärjs i många tal, i många läpparnas bekännelser. Nu gäller det att verkligen genomföra denna försiktighetprincip i lagstiftningen för att åstadkomma trygghet på arbetsplatsen, trygghet för konsumenterna och trygghet för vår miljö, och framför allt stärka forskningen, ty de effekter på hälsan som kan ses redan i dag kommer säkerligen vid fortsatt forskning att kunna sättas i samband med det som redan föreskrivs enligt försiktighetsprincipen.
Herr ordförande, kära kolleger! Olika studier har visat att om vissa kemikalier, bland de hundratusentals som är kända, släpps ut i miljön kan de få konsekvenser för djur och även människor som är mycket oroande, eftersom de ger upphov till endokrina störningar. Dessa ämnen, som växtskyddsmedel, DDT och dess derivat - industriella produkter och mediciner - och förorenande ämnen i allmänhet, som klassats som skadliga eller misstänkta i OSPAR-konventionen - konventionen för skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten - eller av OECD: s arbetsgrupp, imiterar den effekt som naturliga hormoner har och rubbar på så vis organismernas naturliga hormonbalans. Mot bakgrund av dagens kunskaper har man stött på oroande fenomen: fiskar som under sin livstid byter kön, en stadig ökning av mäns sterilitet på grund av en kraftig minskning av antalet spermier, men också av spermiernas kvalitet, en aldrig tidigare skådad spridning av rubbningar i sköldkörtelfunktionen och andra inre organ bland stora delar av befolkningen, förutom cancerogena effekter hos människan. Man har kunnat konstatera en ökning, som inte kan förklaras på annat sätt, av cancertumörer i testiklarna och prostata. Experterna är emellertid ännu inte överens om den direkta kopplingen mellan exponeringen för dessa ämnen och de fenomen som jag har nämnt. Det är därför nödvändigt att, mot bakgrund av de internationella undersökningar som redan gjorts i ämnet, utveckla en forskningsstrategi på europeisk nivå som siktar till fördjupade kunskaper inte bara när det gäller spermiernas kvalitet utan också när det gäller nervsystemet, om variationer som beror på påverkan från dessa ämnen på människans endokrina system och de disfunktioner vad gäller de producerade hormonernas kvalitet och kvantitet som detta leder till.
Kommissionen måste därför garantera att alla kemikalier förses med en lättbegriplig märkning som informerar om innehållet av miljöfarliga ämnen och som anger riskkategorin.
Låt mig avslutningsvis gratulera föredraganden Jensen till det utmärkta arbete hon har utfört och uttrycka förhoppningen att resolutionen får ett brett stöd.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Utan tvivel skall kollegan Jensen ha äran av att ha tagit upp en viktig frågeställning och lagt fram den tillsammans med bra förslag. Men hanteringen av denna frågeställning är svår på det viset att det inte är så enkelt som att den empiriska grunden, dvs. uppgiftsunderlaget, är chockerande, som kollegan Breyer säger, utan det är helt enkelt motsägelsefullt och svagt. Det är det som är problemet. Därför är forskning och samordning av forskningen en mycket viktig uppgift. Jag anser att för Europeiska unionen - det har kollegan Valverde López redan sagt - är det viktigast att det i femte ramprogrammet anges lämpliga prioriteringar för forskningen. Som föredragande för detta enskilda program kommer jag att arbeta för det, och jag hoppas att det inte stämmer att rådet, som det sägs, redan har beslutat om de enskilda programmen, fastän ramprogrammet över huvud taget ännu inte har trätt i kraft.
Det gemensamma forskningscentret inom gemenskapen skulle kunna fungera som en samordnande central instans för denna forskning och ombesörja att det skapas ett europeiskt forskningsnätverk. Det är dessutom absolut nödvändigt att kommissionen, om möjligt i överensstämmelse med OECD, lägger fram en preliminär definition av de kemikalier som orsakar störningar i det endokrina systemet, så att möjligheten att jämföra empiriska data förbättras på ett avgörande sätt. Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi har därför utarbetat sitt yttrande med stor noggrannhet, och jag beklagar att det antogs så tveksamt i det behöriga utskottet. Jag tackar uttryckligen kollegan Pompidou för att han igen tagit upp en mängd av de enligt min åsikt mycket bra förslag, som vi har lämnat.
Vi anser att det är hög tid att samordna forskningsinsatserna. Ett överdrivet agerande på detta område är kontraproduktivt, både ekonomiskt och ekologiskt. Vi bör akta oss för det, men vi bör agera.
Herr ordförande, kära kolleger! Kemiska ämnen som kommer ut i miljön kan vara en möjlig orsak till störningar i det endokrina systemet. Därför är det absolut nödvändigt att undersöka kemikalier med avseende på deras effekter på det endokrina systemet. Om de skulle visa sig vara farliga, måste det vara en absolut konsekvens att de förbjuds eller ersätts. Men det är viktigt att sådana försiktighets- eller motåtgärder kan stödjas på en vetenskapligt underbyggd riskbedömning. En säker vetenskaplig bevisning vad gäller kemikaliernas påverkan på det endokrina systemet kan det dock för ögonblicket inte vara tal om. I de ändringsförslag, som jag lämnat in i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi och även i utskottet för kvinnors rättigheter, har jag försökt lägga tyngdpunkten på lämpligt sätt. Till exempel bör kommissionen enligt min åsikt utarbeta en forskningsstrategi som hjälper till att undanröja osäkerheterna i fråga om kemikalier som orsakar skador på det endokrina systemet.
Åtgärder som uteslutande stöds på förmodade orsakssammanhang blir med nödvändighet tvivelaktiga. Jag pläderar därför för detta, att trots all möda hålla huvudet kallt. Vår devis bör lyda att vi inte skall förfalla till överdrivet agerande, utan satsa vår energi på att bredda vår kunskapsbas. På den grundvalen kan vi sedan målmedvetet anstränga oss för att skydda hälsan. Ett sådant tillvägagångssätt är vi skyldiga de myndiga medborgarna inom Europeiska unionen, som vi inte vill skrämma, utan informera, och skyddet av deras hälsa bör vara vår mest angelägna fråga.
Herr ordförande! Jag skulle vilja inleda med att uttrycka kommissionens uppskattning av parlamentets initiativ att tala om ämnet endokrina störningar och för föredraganden fru Jensens arbete. Jag skulle också vilja försäkra parlamentet om att den oro som uttrycktes här under hela debatten och, inte minst i Jensens betänkande, delas av kommissionen.
Den misstänksamhet som härrör sig till skadliga hälsoeffekter på människor och andra varelser som uppkommer då man utsätts för vissa kemikalier måste naturligtvis utredas av forskande vetenskapsmän för att få kompletterande grundläggande information. Dessa måste också bli utvärderade av offentliga policymakers som är engagerade för försiktighetsprincipen. Kommissionen kommer därför att föreslå en strategi för endokrina störningar och kan redan nu godta de allmänna linjerna i detta förslag till resolution i vilket uppmanas till en förstärkning av forskningsstrategin för att förbättra de rättsliga ramarna, för att förse allmänheten med information och för ett deltagande i internationella försök att angripa problemet.
Som fru Jensens betänkande klargör, är det uppenbart att forskning är nödvändig för att kunna nå en större insikt i fenomenet endokrina störningar. Kommissionen arbetar redan i nära samarbete med medlemsstaterna och med OECD för att hjälpa till att utarbeta ett överensstämmande synsätt vad beträffar kontroll och tester av kemikalier som orsakar endokrina störningar.
Därutöver, håller man redan på att avsätta fonder till projekt i enlighet med det fjärde ramprogrammet om forskning och utveckling, som man redan påpekat under debatten, och ämnet kommer att avspeglas som en av huvudfrågorna i det femte ramprogrammet. Kommissionen har också en nyckelroll när det gäller att samla forskare från olika projekt för att utbyta information och samordna aktiviteter.
Ur ett regelmässigt perspektiv kommer det naturligtvis att bli nödvändigt att överväga basera politiken på lämplig vetenskaplig rådgivning och att tillhandahålla resurser för att snabbt och effektivt besvara speciella frågor när bevis uppdagas med kort varsel. Kommissionen kan därför stödja uppmaningarna i förslaget till resolution om att undersöka lämpligheten hos nuvarande lagstiftning och, om det är nödvändigt, överväga att anpassa den på ett lämpligt sätt för att kunna angripa de endokrina störningarna. Samtidigt kan vi, på grundval av försiktighetsprincipen, förutse behovet av att rådfråga kommissionens vetenskapliga utskott för att få oberoende vetenskapliga råd i fall då konsumenter blivit direkt eller indirekt utsatta för tänkbara kemikalier som orsakar endokrina störningar. De vetenskapliga utskottens roll är naturligtvis att tillhandahålla oberoende vetenskaplig rådgivning och inte att samordna regelmässiga aktiviteter i medlemsstaterna.
För att fortsätta med ämnet förbättring av det rättsliga systemet finns det en rad koncept i likhet med dem som föreslagits för att rubricera kraven och för riskbedömning som nu aktivt övervägs inom kemikaliepolitiken i dess helhet. Man måste också ha i åtanke att de överenskomna testmetoderna är en nödvändig förutsättning för att vidta lagstiftningsåtgärder, i likhet med de framförda ändringsförslagen till direktivet 91/414 om växtskyddsprodukter, och fastsställandet av en slutgiltig lista över ämnen som orsakar endokrina störningar.
I ett internationellt sammanhang, finns det ett uppenbart behov av samordning till förmån för en sammanslagning av resurser, för att undvika dubbelarbete och för att underlätta harmonisering av alla reglerande åtgärder, genom att ta tillbörlig hänsyn till internationella handelsförhållanden. I denna avsikt skrev Europeiska unionen i juni i år på ett protokoll om svårnedbrytbara organiska ämnen (POP) i samband med 1979 års ECE-konvention om vidsträckta, gränsöverskridande luftföroreningar. Gemenskapen deltar för närvarande i internationella förhandlingar till förmån för ett världsomfattande instrument för POP.
Kommissionen spelar också en viktig roll i flera forskningsrelaterade internationella initiativ, tillsammans med organisationer som Världshälsoorganisationen, UNEP, OECD och med företrädare för USA och Japan under uppsikt av det mellanstatliga organet för kemisk säkerhet.
Dessutom, i samband med det nyligen undertecknade avtalet om samordning av vetenskap och teknik mellan Europeiska unionen och USA har man fastställt endokrina störningar som ett av de fyra prioriterade projekten.
Så som parlamentet kunde förvänta sig, stöder kommissionen den begäran som gjordes i Jensens betänkande till förmån för en effektiv kommunikation med allmänheten. Det är inte ovanligt att allmänhetens uppfattning om riskerna ibland skiljer sig från det vetenskapliga samfundets, och, vad beträffar kemiska ämnen som orsakar endokrina störningar, kan allmänhetens oro, i viss utsträckning, bero på en brist på tydlig och begriplig information om fenomenet och även om de åtgärder som vidtas för att ta itu med det. Det kommer därför att bli nödvändigt att framställa pålitlig information som är tillgänglig för allmänheten på ett lämpligt sätt i en mer ändamålsenlig och effektiv utformning, vilket också rekommenderas i betänkandet.
Avslutningsvis skulle jag vilja försäkra parlamentet om att kommissionen kommer att se över rekommendationer för åtgärder på kort, medellång och lång sikt som kommer att ta upp de huvudfrågor som lyfts fram i utkastet till resolution. Jag upprepar mitt tack till parlamentet och till fru Jensen för att de försett oss med ett betänkande av hög kvalitet och en möjlighet att överväga en fråga som blir allt viktigare, inte bara här i parlamentet utan även, hoppas jag, hos en bredare allmänhet som av uppenbara skäl är väldigt intresserad av detta ämne.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i morgon kl. 12.00.
Biologisk mångfald
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande av Sjöstedt (A4-0347)98) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om Europeiska gemenskapens strategi för biologisk mångfald (KOM(98)0042 - C4-0140/98, SEK(98)0348 - C4-0155/98).
Herr ordförande! Utarmningen av den biologiska mångfalden är ett av våra stora miljöproblem som vi måste lösa. Det finns tyvärr i dag inga tecken på att hoten mot och den direkta utrotningen av växt- och djurarter skulle minska. Tvärtom är det en oerhört allvarlig situation på området i dag. För att hantera dessa problem har man inom FN skapat konventionen om biologisk mångfald. Den har undertecknats såväl av EU: s femton medlemsstater som av själva unionen. I dag arbetar samtliga unionens medlemsstater med speciella handlingsplaner för att försöka uppfylla de omfattande förpliktelser som konventionen medför. Dessa handlingsplaner ser litet olika ut, men alla länder arbetar med dem.
Vad vi nu har framför oss är kommissionens förslag på en strategi för EU: s politik för att leva upp till konventionens förpliktelser. Mitt betänkande är ett svar på detta meddelande. Ganska naturligt koncentrerar man sig ju helt riktigt på de områden som är EU-politik. Det finns ju en delad kompetens, kan man säga, mellan medlemsstaterna och Europeiska unionen. Som en röd tråd, som en grundläggande tanke i detta meddelande, finns tanken på att man skall integrera hänsynen till den biologiska mångfalden i andra politiska områden. Jag skulle vilja understryka betydelsen av detta, eftersom skydd enbart av vissa områden - även om vi uppfyller habitat-direktivet och annat som är oerhört viktigt - är helt otillräckligt för att svara upp mot det som konventionen kräver.
I meddelandet föreslås att speciella handlingsplaner skall inrättas på fem områden. Det handlar om naturresurser inklusive habitat- och fågeldirektiven, jordbruk, fiske, regionalpolitik och fysisk planering samt utvecklingssamarbete. Rent allmänt tycker jag att kommissionens meddelande är bra. Det är av bra kvalitet, bra åtgärder föreslås, man har en god inriktning på det hela, men samtidigt är det ganska allmänt hållet. Det man kan säga är att det svåra kommer nu när det skall bli verklighet.
Man kan säga att i politiken finns det två sätt att inte genomföra saker på. Det ena är att inte besluta att göra det, och det andra är att besluta att göra det men ändå inte genomföra det senare. Här finns en uppenbar risk när man kommer in på andra delar av kommissionens arbete att det kommer att bli mycket svårare att gå från ord till handling, att ta konsekvenserna av det som står här. Därför tycker jag att själva tillvägagångssättet, hur man skall arbeta med detta i framtiden, är oerhört centralt samt att det sker en riktig uppföljning. Det krävs att de handlingsplaner som nu tas fram blir oerhört konkreta, att det byggs in tidsfrister i dem, att de exempelvis också gärna kopplas till speciellt hotade arter. Det krävs också att man gör heltäckande handlingsplaner. Vi saknar åtminstone två områden i kommissionens meddelande. Man anser det nämligen inte vara nödvändigt att göra handlingsplaner när det gäller transport och energi. I detta sammanhang hänvisar man till arbete med klimat- och försurningsfrågor, men det är inte tillräckligt. Jag som föredragande och ett enigt utskott vill gärna ha handlingsplaner även på dessa två områden.
Vi vill vidare att kommissionen rapporterar tillbaka till oss i Europaparlamentet så att vi inte bara får en insyn i utan också inflytande över det fortsatta arbetet som då också löpande måste utvärderas. Vi skulle också gärna se att man har en öppen process med inflytande från miljörörelser och från nationella experter när handlingsplanerna tas fram. I samband med detta har jag två direkta frågor till kommissionären. Den första gäller detta med återrapporteringen. Vilket inflytande kommer parlamentet att få på handlingsplanerna? Kommer de att gå tillbaka till oss, så att vi kan påverka dem i framtiden? Den andra frågan gäller transport- och energiområdet. Är ni beredda att göra handlingsplaner även på detta område?
Om jag sedan går in litet på det politiska innehållet, är det största problemet med EU: s politik på området att stora delar av unionens politik på centrala områden, t.ex. jordbruk, transportnätverk och fiskepolitik, i dag är direkt skadlig för den biologiska mångfalden. Mycket av det som vi gör är direkt nedbrytande om vi jämför det med de förpliktelser som vi har i konventionen. Naturligtvis är den viktigaste uppgiften då att ändra denna politik.
Ett speciellt ansvar har vi i samband med EU: s utvidgning. Vi vet att många områden i östra Europa i dag har en enormt rik biologisk mångfald. Den största rikedomen i Europa finns i dag i flera av de länder som ansöker om medlemskap i EU. Det finns också stora risker med integreringen. Att dessa länder har en så rik biologisk mångfald hänger delvis ihop med en lägre utvecklingsnivå i exempelvis jordbruket. En av de stora riskerna är att när länderna nu måste ställa om sin jordbrukspolitik, vilket är en gigantisk och mycket drastisk omställning för många av dem, så riskerar det att direkt slå ut stora delar av den biologiska mångfalden. Man måste alltså vara väldigt försiktig så att detta inte sker. Vi anser vidare att man också måste vara mer försiktig vad gäller satsningarna på infrastruktur, t.ex. hur EIB lånar ut pengar till medlemsländerna. Vi vill också att hänsyn tas till olika delar i betänkandet på de olika områden som jag inte hinner gå igenom här.
Herr ordförande! De tusentals livsformerna, denna häpnadsväckande mångfald, är ett resultat av den biologiska mångfald som skapats av naturen själv och som är en av dess viktigaste uttrycksformer. Den är inbegripen i den dynamiska balansen mellan olika livsformer och olika ekosystem. Den är också en viktig källa till ekonomisk rikedom, och den har ett direkt samband med människans livskvalitet, såväl i hennes dagliga miljö som för hennes rekreation. Den biologiska mångfalden är en del av naturens arv till människan.
Tyvärr har människan gjort otaliga ingrepp i strid med de naturens lagar som byggt upp denna dynamiska balans mellan olika livsformer på vår planet. Dessa ingrepp har under de senaste åren lett till en allt snabbare minskning av den biologiska mångfalden. Vi har emellertid möjligheter att ingripa på ett positivt sätt, men det behövs incitament för att de störningar som drabbat många ekosystem skall kunna kartläggas och avhjälpas.
För att uppnå harmonisk samexistens mellan ekonomisk utveckling och biologisk mångfald är det nödvändigt att komma överens om en strategi för biologisk mångfald, såväl på gemenskapsnivå som internationellt. Detta är för övrigt ett viktigt inslag i gemenskapens modell för hållbar utveckling, men det framgår även av den internationella konventionen om biologisk mångfald. Det är av största betydelse att denna strategi får prägla gemenskapens olika politikområden, inom ramen för Agenda 2000.
Den politik som bedrivs har i stora drag fyra huvudsyften:
Det första huvudsyftet är att bevara den biologiska mångfalden och att utnyttja den på ett hållbart sätt. Det är ett oavvisligt krav att man bevarar ekosystemen och artpopulationerna i deras naturliga miljö. Naturligtvis måste skyddet gälla även områden som inte är skyddsområden, genom åtgärder såväl in situ som ex situ.
Det andra huvudsyftet är att sprida de positiva effekterna av genbanksanvändningen. För att uppnå detta är det viktigt att skapa en lagstiftningsram och att samtidigt skydda användning och utveckling av genbankerna. Samtidigt måste man överväga tydliga och restriktiva finansiella åtgärder.
Avslutningsvis, herr ordförande, vill jag nämna det tredje huvudsyftet: forskning, observation och informationsutbyte, och det fjärde: utbildning, vidareutbildning och medvetandegörande. Sammanfattningsvis; det är viktigt att framhålla den biologiska mångfaldens betydelse för mänsklighetens framtid som en källa till rikedom, ekonomisk och ekologisk, och framför allt som en grundförutsättning för liv på vår planet.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Föreliggande meddelande från kommissionen om en handlingsplan för att bibehålla arternas mångfald säger alltför litet om fiskeriet. Fiskeriutskottet framlägger därför för det ansvariga utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd följande slutsatser att tas upp i dess resolution.
Fiskeriutskottet uppmanar alltså kommissionen att tillsätta en vetenskaplig arbetsgrupp, vars uppgift är att ställa upp en handlingsplan för utforskning av växelverkan mellan fiskeri och havets ekosystem. Vi vill därmed understryka att en plan för arternas mångfald måste utarbetas när det gäller fiskeri, för att bemöta intressen från olika sektorer och säkerställa att ekologiska aspekter i högre utsträckning tas med inom fiskerisektorn.
Vidare uppmanar vi kommissionen att i fråga om regleringen av fiskbestånden tillämpa den försiktighetsprincip som fastlagts i FN: s överenskommelse om bibehållande och reglering av långvandrande och gemensamma fiskbestånd. Vi insisterar på att alla regionala organisationer inom EU, som är ansvariga för fiskeregleringen, också tillämpar denna försiktighetsprincip. Vi vill att man i alla av EU undertecknade fiskeavtal på ett långsiktigt sätt skall stärka åtgärderna för ett bibehållande av mångfalden. Vi vill att kommissionen skall förklara hur man skall kunna förverkliga de målsättningar som fastlagts i strategin för att bibehålla arternas mångfald, och vi vill att kommissionen rådgör med oss i denna fråga.
För att säkra våra fiskbestånd och det värdefulla livsmedel som fisken utgör får vi inte låta någon tid gå förlorad innan vi fastslår och genomför en lämplig miljövänlig och hållbar strategi, som inte fråntar de människor som bedriver fiskeri ansvaret. Hittillsvarande forskningsresultat på detta område är i varje fall otillräckliga.
Herr ordförande, när man betänker att det existerar 20-30 miljoner arter levande väsen, varav endast 1, 4 miljoner över huvud taget har upptäckts och beskrivits vetenskapligt, men att 1, 5 miljoner arter inom de närmaste 25 åren väl kommer att ha utrotats, så visar detta på situationens allvar. Här måste äntligen något göras. Det är därför helt oförståeligt för oss i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att rådet fortfarande inte har undertecknat den av parlamentet och kommissionen godkända förordningen för saluförande av växtsorter, att kommissionen endast halvhjärtat, omständligt och ineffektivt stöder samarbetet mellan de nationella programmen i medlemsstaterna, genbankerna och den informella sektorn, att man t.o.m. inom generaldirektorat VI leker med tanken att låta det enda program som integrerats för att bibehålla, karakterisera, samla och använda den genetiska mångfalden i jordbruket löpa ut år 1999!
För att bibehålla arternas mångfald behöver vi i stället stödja ett extensivt och ekologiskt jordbruk. Det gäller vidare att genomföra europeiska gemenskapsinitiativ och målinriktade projektstöd just inom ramen för Agenda 2000, och inte forcera en finansiell och personell utarmning av projekten. Detta är tyvärr situationen för ögonblicket. Arternas mångfald är ju fortfarande mycket stor inom kandidatländerna, och det gäller att också stimulera och stödja dessa med det snaraste och utsträcka programmen till dessa länder.
De båda sista yttrandena från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har min kollega Graefe zu Baringdorf utarbetat, och jag hade här äran och nöjet att som hans suppleant ta ställning till dem.
Herr ordförande! Som redan påpekats av de kolleger som har yttrat sig före mig, måste jag understryka att de senaste undersökningarna om olika arters spridning i deras naturliga miljö visar på en konstant nedgång i den biologiska mångfalden, framför allt i Europa. Orsakerna till denna nedgång är väl kända och de står att finna i extremt intensiva former av jordbruk och markutnyttjande, uppsplittring av olika habitat - på grund av infrastrukturer, framför allt transporter och urbanisering - samt massturism och föroreningar i vatten, luft och mark.
Det är därför av stor betydelse att, tack vare detta meddelande, frågan om biologisk mångfald integreras i gemenskapspolitiken när man tillämpar konventionen om biologisk mångfald. Men trots att utskottet för transport och turism lägger så stor vikt vid att bevara ekosystemen, så hävdar man i utskottet att det inte finns något behov av speciella handlingsplaner inom området transport och turism " eftersom utarbetandet och genomförandet av gemenskapens strategier för klimatförändring och försurning... i kombination med genomförandet av lämpliga förfaranden för miljökonsekvensbedömningar, bör vara tillräckliga för att uppnå målen i fråga om biologisk mångfald inom dessa politiska områden" . Ett sådant ställningstagande förhindrar, å ena sidan, införandet av lämpliga kontrollförfaranden inom de angivna områdena från de europeiska institutionernas sida och begränsar dessutom möjligheterna att främja en utveckling av de politiska program som krävs inom gemenskapen.
Det är av dessa skäl, herr ordförande, som utskottet för transport och turism begär att man utarbetar en speciell handlingsplan även inom dessa områden - transport och turism - en åsikt som för övrigt redan har upptagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd. Framför allt vill utskottet för transport och turism framhålla följande punkter: den obegränsade tillväxten när det gäller transporter och turism; problemet med transportflödena som för närvarande kanaliseras till områden där den biologiska mångfalden är mycket stor; behovet av att övergå från väg till järnväg för att minska miljöpåverkan, även när det gäller den internationella Alpkonventionen; behovet, som kommissionen påpekar, av att internalisera de externa kostnaderna; det faktum att man vid Kyoto-konferensen angav precisa mål som kräver politiska åtgärder inom transportområdet; transportinfrastrukturernas effekter på den biologiska mångfalden; behovet av en detaljerad utvärdering av miljöeffekterna och en utvärdering av miljöstrategierna vad gäller de transeuropeiska transportnäten. Utskottet för transport och turism kräver att inga nya infrastruktursatsningar skall tillåtas påverka områden som skyddas av Natura 2000 samt att turismen skall vara hållbar och inte tillåtas äventyra den biologiska mångfalden, något som gör det nödvändigt att bestämma maximala gränsvärden för miljöbelastningen på känsliga områden.
Av dessa anledningar kräver vi en miljömärkning för hållbar turism och jag vill även, herr ordförande, utom ramen för utskottet för transport och turism, framhålla nödvändigheten av att man respekterar synpunkterna från utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd när det gäller risken för påverkan från genetiskt manipulerade organismer.
Herr ordförande! Vi debatterar nu ett mycket viktigt betänkande som bland annat handlar om det arv som vår generation lämnar över till kommande generationer när det gäller den biologiska mångfalden. Föredraganden har presterat ett intressant betänkande som har kompletterats med många goda uppslag och idéer från andra utskott och enskilda ledamöter. Jag tror att det på detta område existerar en stark enighet i parlamentet. Jag skall begränsa mig till några kommentarer.
Den biologiska mångfalden som vi alla är så beroende av är starkt kopplad till andra miljöområden. Till exempel har försurande nedfall från atmosfären, svaveloxider och kväveoxider, slagit ut den biologiska mångfalden i många nordeuropeiska sjöar, bland annat i Sverige. Parlamentets beslut i våras om en hög målsättning för att få ner utsläppen till den nivå som naturen tål får alltså så småningom effekt på den biologiska mångfalden.
I går hade många svenska tidningar reportage om hoten mot korallreven på grund av en havsuppvärmning långt utöver den vanliga. Att detta också utgör ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden är uppenbart. Det kan mycket väl finnas ett samband mellan växthuseffekten, som ju ofta har varit uppe i parlamentets debatter, och den kraftiga höjningen av vattentemperaturen. Åtgärder för att minska riskerna på dessa områden kan sannolikt stödjas av de krav som den biologiska mångfalden ställer.
Jag vill också ta upp den privata äganderätten och det spridda ägandets betydelse för den biologiska mångfalden. Mycket ofta har det varit det personliga intresset att vårda och värna naturen som har givit en rik biologisk variation. Det finns dock situationer där värnandet av unika biotoper kan bli så betungande för den enskilde ägaren att det är rimligt att staten går in och kompenserar för förluster som kan uppstå. Men respekten för den privata äganderätten kommer långsiktigt att gynna den biologiska mångfalden. Vi kan också konstatera goda resultat genom att använda ekonomiska styrmedel i detta syfte.
Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi har i sitt yttrande tagit upp biotekniken som ett kompletterande medel att upprätthålla och kanske till och med återskapa biologisk mångfald. Det tycker jag är mycket intressanta synpunkter som måste beaktas i fortsättningen, även om förslagen denna gång röstades ned i utskottet.
Herr ordförande! Jag står här i bara skjortan, eftersom det är så otroligt varmt här i salen. Det är inte heller så bra för den biologiska mångfalden när klimatet regleras så dåligt i den här salen. Kanske kan ni göra något åt den saken.
Ändå tycker jag att kommissionens meddelande om biologisk mångfald är mycket viktigt eftersom det träffar själva kärnan i den europeiska miljöpolitiken. Jag gläder mig åt det här meddelandet, men bara som ett första steg. Vi vet att kommissionen skall inrätta handlingsplaner för bevarande av naturresurser, jordbruk, fiskeri, regionalpolitik och ekonomiskt samarbete. Den listan är inte fullständig och det påpekade mycket riktigt föredraganden Sjöstedt också. Transport och energi har inte tagits med. Det tycker jag är mycket synd eftersom just de två sektorerna har ett viktigt inflytande på den biologiska mångfalden.
Jag anser också att de här handlingsplanerna för transport och energi ändå måste göras. Jag är mycket nyfiken på kommissionär Kinnocks reaktion på våra frågor om den delen. Om vi ser till hur situationen är just nu så är integreringen av naturskydd i de andra politikområdena fortfarande absolut otillräcklig. Ett aktuellt exempel: unionen ger ekonomiskt stöd för får på Kreta, vilket leder till för hög avbetning och till erosion, med förödande konsekvenser för den biologiska mångfalden. Därför anser jag också att stöd till sådana projekt med direkt negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden måste stoppas.
Som föredragande av miljöbudgeten har jag engagerat mig för en bättre integrering av miljö- och naturskyddet i andra politikområden. Jag har till exempel föreslagit att strukturfonderna även skall kunna användas för Natura 2000 och för genomförandet av habitat- och fågeldirektivet. Jag hoppas att plenarsammanträdet kommer att följa den idén från miljöutskottet vid budgetomröstningen nu på torsdag. Det kommer att vara ett stort steg framåt för det europeiska naturskyddet och en bra fungerande integrering av biologisk mångfald i strukturpolitiken.
Herr ordförande! Jag instämmer i föredragandens oro över de effekter det intensiva jordbruket, de transeuropeiska näten, de minskade fiskeresurserna, och mycket annan verksamhet i den europeiska ekonomin, kan få på naturresurserna och den biologiska mångfalden. Och jag vill tillsammans med honom påtala behovet av - i respekt för den konvention medlemsstaterna har undertecknat - snabba och omedelbara handlingsplaner, som parlamentet skall känna till.
Och det finns inte något bättre sätt än att ta ett exempel för att visa vilken fara den biologiska mångfalden är utsatt för, i helgen, i provinsen León i mitt land, besökte jag en skog där 5000 hektar bränts ned, i militära manövrer, en skog där växtarter och djurarter försvunnit, och troligen inte kommer att återvända inom 50 år. Om vi inte snabbt inför handlingsplaner, kommer det att bli mycket svårt att bevara den biologiska mångfalden och bevara livet så som vi vill göra.
Herr ordförande! Den biologiska mångfalden hotas från många håll. I det senaste numret av den Malaysiabaserade tidskriften Third World Resurgence beskrivs hur några få västliga storföretag håller på att utradera den biologiska mångfalden inom jordbruket genom missbruk av genteknik och patenträttigheter. Problemet uppmärksammades också i det fjärde mötet med parterna i konventionen om biologisk mångfald i Bratislava tidigare i år. Många delegater uttryckte där sin oro över den så kallade terminatortekniken, dvs. patenterad genmanipulering av utsäde så att det blir sterilt i nästa generation. Syftet med detta är, kommenterade man, att göra det biologiskt omöjligt för bönderna att reproducera sin egen skörd genom att storföretagen har " lagt rabarber" på detta med patenträttigheter och genteknik.
Mot bakgrund av detta vill jag särskilt stödja föredragandens punkt 43 i betänkandet där det slås fast att alla stater skall ha suverän rätt till sina egna genetiska resurser, och att det måste vara en överordnad princip när EU sluter avtal, inte minst på patentområdet.
Herr ordförande! Idag skäms jag i egenskap av europeisk miljöaktivist. Jag är besviken på att många av medlemsstaterna fortfarande inte gjort sin läxa. Vi har alla ännu inte utarbetat ett nationellt åtgärdsprogram som lever upp till våra åtaganden i konventionen om biologisk mångfald. Vi européer tycker om att kritisera andra länder i världen som fortsätter att förstöra sina naturliga skogar för att omvandla dem till plantager. Å andra sidan omvandlades våra skogar för hundratals år sedan - en del förstördes och endast ett fåtal ekosystem med naturliga skogar finns kvar inom EU. Tyvärr är vi inte särskilt angelägna när det gäller att återställa skogarna till deras naturliga tillstånd. Genomförandet av Habitats- och fågeldirektiven har också förhindrats.
Framgångarna med att etablera nätverket Natura 2000 har hittills också varit mycket begränsade. Sju länder har fortfarande inte utarbetat planer för bevarande, bl.a. Frankrike, Tyskland och Luxemburg. Detta är verkligen genant. Jag hoppas att den skogsstrategi som kommissionen nu arbetar hårt på kommer att ge oss möjlighet att anlägga skyddade områden som motsvarar våra åtaganden i konventionen om biologisk mångfald. Det behövs även fonder för att upprätta skyddade områden. Låt oss inte upprepa det misstag som gjordes i samband med meddelandet om Natura 2000. Ingen hade ännu föreslagit en seriös plan för finansiering av Natura 2000. Låt oss ändra på detta.
Herr ordförande! Kommissionen säger i sitt meddelande om biologisk mångfald att meningen med en gemenskapsstrategi är att få tidvattnet i Europa att vända. De åtgärder som hittills vidtagits räcker inte till för att motverka den biologiska mångfaldens tillbakagång i Europa. Jag gläder mig åt kommissionens intresse för naturen i Europa. Det här gränsöverskridande problemet berättigar till ett gemensamt agerande från alla medlemsstater.
Den politik som kommissionen för med avseende på biologisk mångfald bör emellertid vara sammanhängande. Kommissionen finansierar fortfarande verksamheter som har negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden. När det gäller nödvändig verksamhet inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, de transeuropeiska näten eller regionalpolitiken tycker jag skadorna bör kompenseras, till exempel genom inrättande av extra naturskyddsområden. Det är naturligtvis mycket otillfredsställande om kommissionen själv undergräver sina åtgärder för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Därför ber jag kommissionen att ta betänkandets kommentarer kring detta på allvar.
Slutligen kan jag inte låta bli att påpeka att några saker i betänkandet tas upp två gånger. En kombination av några punkter om fiskeri, om de transeuropeiska näten och om den periodiska redogörelsen som skall införas skulle ha gjort resolutionen minst lika översiktlig.
Herr ordförande! Jag tror att vi alla stöder detta meddelande från kommissionen, vilket återspeglar gemenskapsinstitutionernas angelägenhet att uppfylla de internationella konventionerna, liksom andra av våra förpliktelser, om att föra in miljöpolitiken i de övriga politikområdena. Vi måste också förmedla budskapet till de nationella, regionala och lokala regeringarna, eftersom politiken på dessa nivåer måste samordnas och stämma överens med den som förs i Europeiska unionen. Här finns flera områden som erbjuder stora möjligheter, och vi måste uppmärksamma alla medborgare på detta. Det inte är enbart myndigheternas utan var och ens ansvar, eftersom vi som konsumenter kan välja positivt inom detta område, och även som aktörer i den lokala demokratin, för att stödja de samhällen som verkligen försvarar den bioloiska mångfalden. Men det viktigaste i hela meddelandet är uppmaningen till en allmän vaksamhet så att ingen politiskt ansvarig avlägsnar sig från detta allmänna intresse. Jag vill också på ett mycket uttryckligt sätt stödja föredragandens slutsatser.
Herr ordförande! Jag skulle vilja lyckönska vår föredragande, herr Sjöstedt, och utskotten för miljö, transport och turism, jordbruk och landsbygdens utveckling, samt forskning, teknologisk utveckling och energi för deras betänkanden och för det uttömmande betänkande som ikväll varit föremål för parlamentets övervägande. Det är uppenbart att parlamentet är aktivt engagerat i att stödja införlivandet av miljöintressen i alla områden och kommissionen välkomnar det stöd som getts i samband med rapporten om den biologiska mångfalden genom utskottens yttranden och naturligtvis också genom detta betänkande.
I samband med framläggandet av denna korta redogörelse, har kommissionen engagerat sig i integrationen av frågor som rör den biologiska mångfalden i gemenskapens politik och dess verktyg. Vi börjar nu utarbeta handlingsplaner och andra åtgärder för att implementera strategin för den biologiska mångfalden. Sjöstedts betänkande kommer uppenbarligen att vara användbart i denna process. Låt mig bara tillägga att åtgärdsprogram, trots att de är mycket användbara och mycket välkomna, inte är en förutsättning för en effektiv miljöpolitik och tillämpning, som jag är övertygad om att de ärade ledamöterna säkert förstår. Inom transportsektorn, t.ex., är vårt åtagande hållbart. Det innebär att man är verksam, som deltagare i debatten föreslog, på bred front, vare sig det gäller att uppmuntra till utnyttjandet av järnvägstransporter av passagerare och frakt; eller säkerställande av ett effektivt avtal med Schweiz; eller införandet av en rättvis och effektiv prispolitik för användande av transportinfrastruktur; eller en minskning av utsläpp; eller en rad andra strategier, av vilka ingen med lätthet kan definieras i åtgärdsprogram för skydd och befrämjande av biologisk mångfald men av vilka alla är utomordentligt värdefulla för att säkerställa hållbarheten vad beträffar miljön genom en förbättrad miljöpolitik. Jag är övertygad om att man kommer att inse detta.
Detta betänkande, inbegriper, förutom dess allmänt behagliga ton och den effektiva analysen, några krav som kommissionen inte kommer att kunna tillfredställa. När jag nu redogör för några detaljer om hur vi tänker hoppas jag att parlamentet förstår varför vi inte kan godkänna betänkandet i alla dess delar.
Först och främst finns det i punkt 14 en begäran om att ett åtgärdsprogram skall antas av Europaparlamentet och av rådet. Vi anser emellertid att ett sådant förfarande i onödan skulle sakta ned genomförandet av strategin. Vi hade förutsett kommissionens antagande av åtgärdsprogrammen i meddelandeformuläret till parlamentet och rådet men inte nödvändigtvis att dessa skulle anta dem. De lagstiftningsförslag som kan innefattas i åtgärdsprogrammen måste naturligtvis antas i enlighet med lagstiftningsförfarandena.
För det andra finns det i punkt 16 en begäran om utvecklande av särskilda åtgärdsprogram för energi- och transportsektorn vilka jag redan har hänvisat till. Som vi ser det har många av frågorna om biologisk mångfald vad beträffar dessa sektorer redan inbegripits i strategierna för klimat och försurning som vänder sig mot de aktuella utsläpp som kan komma att påverka den biologiska mångfalden, och även av de befintliga eller tilltänkta förslagen för miljöutvärdering. Utöver detta anser inte kommissionen att det är nödvändigt att nya väsentliga åtgärdsprogram utarbetas för att införliva den biologiska mångfalden med de verktyg som är relevanta för dessa områden.
För det tredje finns det i punkt 43 en begäran om utvecklande av vissa principer i enlighet med konventionen om biologisk mångfald som skall ha företräde framför andra internationella överenskommelser som slutits av gemenskapen, t.ex. under ledning av Världshandelsorganisationen. Kommissionens ståndpunkt är att miljöavtal är likställda med handelsavtal och bör tillämpas på ett överensstämmande sätt. Men normer kan inte rangordnas a priori. För det fjärde föreslår i skäl J att Europeiska unionen bör finansiera det skadestånd som enligt domslut orsakats av TENS, av den gemensamma jordbrukspolitiken och av regionalpolitiken. Kommissionens ståndpunkt är att gemenskapens strategi för biologisk mångfald skulle bidra till att förhindra nätverkspolitiken, jordbrukspolitiken och regionalpolitiken från att orsaka skador på den biologiska mångfalden och att det därför inte skulle finnas något behov av nya mekanismer för kompensation. Naturligtvis skulle kommissionen vara tacksam om detta parlament skulle vilja ta dessa punkter i beaktande.
Om de speciella frågor som togs upp av föredraganden: han frågade om det system vi använt för att rapportera till parlamentet om genomförandet av strategin. Kommissionen kommer med jämna mellanrum att rapportera både till parlamentet och till rådet beträffande genomförandet av strategin. I juni begärde rådet (miljö) faktiskt att det första av dessa yttranden skulle vara tillgängligt senast i juni 2000. Naturligtvis kommer detta betänkande också att överlämnas till parlamentet. Sedan har vi den fråga herr Sjöstedt tog upp beträffande rådgivning inte bara med experter från medlemsländerna utan även från icke-statliga organisationer och andra relevanta och berörda parter angående det han beskrev som nationella handlingsplaner. Vi talar inte om nationella åtgärdsprogram. Det är här frågan om gemenskapens åtgärdsprogram och just p.g.a. detta har de ett ökat inflytande. Svaret på denna fråga är att överläggningarna kommer att utföras med samma bredd och noggrannhet som de som utfördes vid utformandet av självaste strategin. Alla skulle uppmärksamma att det är fråga om en omfattande verksamhet med nu fast etablerade nätverk och som till fullo kommer att utnyttjas för att garantera att överläggningarna om åtgärdsprogrammen utförs på ett systematiskt och uppriktigt sätt. Jag hoppas att detta kommer att motsvara de krav som Sjöstedt och hans kolleger har.
Det är uppenbart, som flera ledamöter sagt i denna och många andra debatter, att biologisk mångfald är grundläggande för livet på jorden. Det är också tydligt att den håller på att undergrävas snabbare nu än vid något annat tillfälle i vår jords historia. Gemenskapen har en juridisk, moralisk och egennyttig plikt att ta på sig sitt ansvar och att samarbeta med tredje land i sina försök att bryta detta mönster. Samarbete med medlemsstater och med en bredare publik i denna process är naturligtvis nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens strategi för biologisk mångfald, i förbindelse med nationella ansträngningar, bidrar till att vända dessa i sanning negativa, förödande trender som medför att den biologiska mångfalden minskar, inte bara inom gemenskapen, utan även i andra delar av vår kontinent och rent av över hela världen.
Jag vet att parlamentet delar övertygelsen att denna tillbakagång måste stoppas och processen byta riktning. Jag uttrycker uppskattning för kommissionen för det sätt på vilket denna övertygelse ständigt kommer till uttryck i detta parlament i form av användbara förslag i likhet med Sjöstedts betänkande.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.30.)
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
Arbetsplan
Talmannen: Vi ska nu fortsätta med arbetsplanen. Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 12 maj 2010 har delats ut (artikel 140 i arbetsordningen).
Måndag - inga ändringar.
Tisdag - inga ändringar.
Onsdag:
Jag har fått ett brev från Carlo Casini, ordförande för utskottet för konstitutionella frågor, i vilket utskottet begär att Europaparlamentet ska samråda med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om förslaget till förordning om medborgarinitiativ enligt artiklarna 304 och 307 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Jag räknar med att omröstningen om dessa förslag till samråd kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)
Vi ska nu fortsätta med det slutliga utarbetandet av arbetsplanen. När det gäller måndag och tisdag har det inte lagts fram någon begäran eller några invändningar mot ändringarna i arbetsplanen. Det finns dock ett förslag till onsdag. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har begärt en omröstning om Ryszard Czarneckis betänkande om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2008, avsnitt II - rådet. Ingeborg Gräßle kommer att lägga fram denna begäran för PPE-gruppens räkning.
Ingeborg Gräßle: Herr talman! I morse besvarade rådet de kvarstående frågorna genom det spanska ordförandeskapet. Ett av huvudvillkoren för en omröstning om betänkandet har därmed uppfyllts. Dessutom har man genom det spanska ordförandeskapet uttryckt förhoppningen om en gemensam diskussion och utformande av ett lämpligt förfarande för beviljande av ansvarsfrihet för att på så vis uppfylla det andra huvudvillkoret.
När rådet gör detta underkastar det sig parlamentets granskning - och det är en milstolpe som vi bör erkänna. Jag rekommenderar därför alla grupper att rösta för att beslutet om ansvarsfrihet tas med i arbetsordningen. Resolutionen kommer dock att behandlas under sammanträdesperioden i juni.
Hannes Swoboda: Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Vi stöder detta förslag av de anledningar som har framförts. En tjänsteförsändelse har skickats till parlamentet. Jag anser också - eller åtminstone hoppas - att det är ett gott tecken att rådet är berett att visa öppenhet och en vilja att nå samförstånd som det har gjort här, även när det gäller avdelningen för yttre åtgärder. I det avseendet delar jag Ingeborg Gräßles uppfattning.
Bart Staes: Mina damer och herrar! Jag måste säga att jag är förvånad över att de två stora grupperna nu lovar att rösta för betänkandet. Ett samordnarmöte har hållits i budgetutskottet som jag själv var ordförande för. I morse fick vi dokumenten från rådet och jag har granskat dem. De omfattar en bilaga som är identisk med bilagan till det dokument vi fick den 10 mars.
Faktiskt har ingenting ändrats och jag rekommenderar därför att vi röstar mot att Ryszard Czarneckis betänkande placeras på arbetsordningen under denna sammanträdesperiod. Jag anser - och det är min bestämda åsikt - att rådet rent av för oss bakom ljuset.
(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)
Talmannen: Omröstningen om Ryszard Czarneckis betänkande kommer att äga rum på onsdag. Tidsfristen för att lägga fram ändringsförslag är tisdagen den 18 maj kl. 12.00.
Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har begärt att debatten om Edit Bauers betänkande om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter ska skjutas upp till nästa sammanträdesperiod. Föredraganden Edit Bauer kommer att motivera förslaget.
Edit Bauer: föredragande. - (HU) Herr talman! Den 22 mars fick jag ett svar från utskottet för sysselsättning och sociala frågor på min begäran om att detta betänkande skulle läggas fram vid plenarsammanträdet i maj. Utskottet hävdade i sitt svar att eftersom det var mindre än en månad, vilket är den normala ångerperioden, mellan den 28 april då utskottet röstade om betänkandet och detta plenarsammanträde, skulle betänkandet därför inte läggas fram vid plenarsammanträdet i maj. Men utan att någon frågade beslutade ministerrådet - förmodligen på rekommendation av den socialdemokratiska gruppen - att det i alla fall skulle läggas fram under detta plenarsammanträde trots att det inte hade gått en månad. Följaktligen har de politiska grupperna inte hunnit utarbeta sina ståndpunkter om betänkandet och har inte heller hunnit diskutera det. Jag ber därför om att vi skjuter upp det till sammanträdesperioden i juni.
Hannes Swoboda: Herr talman! Jag tycker att det är egendomligt att Edit Bauer - som jag i vanliga fall sätter stort värde på - glömde nämna att betänkandet har förkastats. Det är också märkligt att Edit Bauer glömde nämna att hon har kontaktat rådet om ett betänkande som har förkastats. Det är inte det vanliga parlamentariska förfarandet. Därför är det helt rätt att sätta upp det på dagordningen.
(Applåder)
Corien Wortmann-Kool: Det är sant att kommissionens lagstiftningsförslag förkastades i utskottet för sysselsättning och sociala frågor.
Men parlamentet har den goda vanan att tillämpa en månads ångerperiod för att se till att vi hinner förbereda oss väl inför plenarsammanträdet. Tvärtemot föredragandens önskemål har man brutit mot parlamentets sedvanerätt i det här fallet. Det är ett mycket komplicerat förslag och även grupperna behöver tid att förbereda sig, något som är omöjligt på två dagar.
Av denna anledning skulle jag vilja be er att stödja föredragandens förslag om att skjuta upp detta till sammanträdesperioden i juni.
(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)
Talmannen: Debatten om Edit Bauers betänkande skjuts upp till nästa sammanträdesperiod.
Torsdag:
När det gäller torsdag finns följande förslag: Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har begärt att debatten om arresteringen av journalisten Ernest Vardanyan i Transnistrien, som har planerats till torsdag eftermiddag, ska ersättas av en debatt om situationen i Thailand. I stället för debatten om arresteringen av journalisten Ernest Vardanyan i Transnistrien håller vi alltså en debatt om situationen i Thailand. Detta förslag förklaras närmare av Cristian Dan Preda.
Cristian Dan Preda: (RO) Vi har begärt att debatten om situationen för den journalist som arresterades olagligt i Transnistrien på grund av oroväckande anklagelser ska ersättas av debatten om Thailand, eftersom situationen i Thailand har försämrats dramatiskt under de senaste dagarna. Vi uppmanar ledamöterna från alla politiska grupper att se till att vi uppmärksammar situationen i Thailand.
Talmannen: Vi har hört bakgrunden till förslaget. Finns det någon som vill tala för detta förslag?
Ioannis Kasoulides: Herr talman! Situationen i Thailand försämras för varje timme som går och människors liv står på spel. Det verkar vara ett mycket viktigare ämne för en brådskande debatt för parlamentet på torsdag. Samtidigt sker det viss utveckling i fallet Ernest Vardanyan i den så kallade utbrytarstaten Transnistrien, som initiativtagarna skulle vilja undersöka. Jag anser därför att detta ska ersättas av en diskussion om Thailand.
Francesco Enrico Speroni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser inte att det vi diskuterar och beslutar här förändrar någonting, varken i Thailand eller i Transnistrien, därför är det meningslöst att flytta runt på ärendena.
Talmannen: Debatten om arresteringen av journalisten Ernest Vardanyan i Transnistrien kommer att ersättas av en debatt om situationen i Thailand. Detta är brådskande frågor som diskuteras på torsdag eftermiddag.
Arbetsplanen för vårt plenarsammanträde har fastställts.
(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)
(Arbetsplanen fastställdes.)
| sv |
System för handel med utsläppsrätter för växthusgas
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0303/2002) av Jorge Moreira Da Silva för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europarådets och rådets direktiv (KOM(2001) 581 - C5-0578/2001 - 2001/0245(COD)) om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG.
. (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna tala inför Europaparlamentet om förslaget om handel med utsläppsrätter. Jag är stolt över detta förslag, eftersom jag ser det som en hörnsten i Europeiska unionens strävan att genomföra Kyotoprotokollet på ett kostnadseffektivt sätt.
Jag skulle först vilja tacka föredraganden, Moreira da Silva, för hans stora ansträngningar för att få detta förslag till den första behandlingen. Jag vet att det fanns ungefär 500 ändringsförslag i utskottet, men vi har nu 100 ändringsförslag, vilket är betydligt mer hanterbart.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Mina första ord går till att uttrycka min tacksamhet för det utmärkta samarbetet jag har haft med föredragandena av yttranden och med skuggföredragandena från alla politiska grupper. Det är bara genom detta samarbete som det har blivit möjligt att uppnå en bra kompromiss i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
Jag tror att detta direktiv skapar förutsättningarna för att klimatförändringarna och Kyotoprotokollet i Europa kommer att upphöra att vara en teoretisk angelägenhet till att bli en viktig del av medlemsstaternas miljöpolitik och ekonomiska politik. I grund och botten lägger detta direktiv grunden till kolekonomin; vinnarna kommer att bli de som producerar lika mycket med mindre utsläpp. Jag gratulerar därmed kommissionen genom kommissionär Margot Wallström till initiativet att föreslå detta direktiv, särskilt som det kommer att leda till betydligt sänkta kostnader för att uppfylla Kyotoprotokollet i Europeiska unionen. Jag tror för övrigt att om vi prövar huruvida detta system fungerar, om det leder till sänkta kostnader för att uppfylla Kyotoprotokollet i Europeiska unionen, så kommer vi här att hitta de bästa skälen för att övertyga våra amerikanska vänner om att ansluta sig till Kyotoprotokollet.
Det finns dock områden där parlamentet, trots att vi i stort ser förslaget till direktiv positivt, vill gå längre och förbättra grundförslaget. Vad gäller dessa områden har en bred kompromiss uppnåtts. Så i stället för att lägga fram min egen åsikt talar jag snarare för alla dem som har godkänt den kompromissen. Vi anser för det första att det är viktigt att direktivet har kvantifierbara mål som skall uppfyllas, liksom att det finns ett högsta tak för utsläppsrättigheter per medlemsstat som är direkt förenligt med Kyotoprotokollet.
För det andra tycker vi att det är viktigt att medlemsstaterna kan lägga till fler sektorer och verksamheter till systemet än de som är med nu. Jag tänker på frivilliga optings för sådana sektorer som transportbranschen eller de små och medelstora företagen i de medlemsstater som anser att det skulle vara lämpligt.
För det tredje är det viktigt med ett totalförbud mot att använda tillgodohavanden under direktivets första tillämpningsperiod.
För det fjärde tycker vi att det är viktigt att direktivet täcker de sex växthusgaserna och inte enbart koldioxid, förutsatt att de sex gaserna tas med utifrån tydliga kriterier som är identiska med dem som används för koldioxid.
För det femte anser vi att det är viktigt att den kemiska industrin och aluminiumindustrin också tas med i detta direktiv.
Till slut de områden där jag anser att kommissionens förslag bör utökas för att göra det ännu mer ambitiöst - jag tänker på systemet för första fördelning av utsläppsrätter - där jag menar att ett hybridsystem som grundas på gratis fördelning men med en viss utauktionering (utauktionering av 5 procent under den första perioden, utauktionering av 15 procent under den andra) är bättre än en 100-procentigt gratis fördelning enligt förslaget till direktiv, inte bara när det gäller den ekonomiska delen utan även miljödelen samt för att minska konkurrenssnedvridningen.
Till slut det jag anser vara allra viktigast: det rättsliga deltagandet. Jag tror att det enda sättet att få detta system att fungera är att göra det rättsligt bindande, med andra ord obligatoriskt. Jag anser att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har uppnått en bra kompromiss i fråga om det rättsliga deltagandet: ett bindande system med tillfälligt undantag, begränsat i tid och med begränsade villkor, för vissa företag under den första perioden. Jag anser att det är synnerligen omotiverat och till och med farligt att godkänna ändringsförslagen 75 och 81: i grunden innebär de att ett bindande system omvandlas till ett frivilligt system, vilket leder till att konkurrenssnedvridningen ökar, marknadens likviditet minskar, priset per ton för koldioxid ökar och systemets ekonomiska effektivitet minskar.
(Applåder)
. (NL) Herr talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden, Moreira da Silva, övriga föredragande av yttranden och skuggföredragandena för det angenäma sätt på vilket vi har kunnat samarbeta för att komma fram till det förslag som nu ligger framför oss. Jag måste i det här sammanhanget påpeka att det tydligt visade sig under processen att förslaget om handel med utsläppsrätter är omtvistat. Skiljaktiga åsikter mellan förespråkare och motståndare ledde därför till en överväldigande mängd ändringsförslag.
Som föredragande av yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor pläderar jag för ett entydigt och klart system för handel med utsläppsrätter, ett system där myndigheternas och näringslivets rättigheter och skyldigheter definieras tydligt. Ett system som emellertid också gör rättvisa åt näringslivets helt egna dynamik, en dynamik där kontinuitet och konkurrensutrymme inte hindras i onödan av nya bestämmelser.
Det är därför också glädjande att ett par ändringsförslag från utskottet för ekonomi och valutafrågor för att verkställa detta har övertagits i den definitiva versionen av det nu föreliggande betänkandet. Jag syftar här i synnerhet på förlängningen av perioden i artikel 11, anpassningen av bötesbestämmelserna i artikel 16 och det sätt på vilket medlemsstater beskattar systemet för handel med utsläppsrätter i artikel 16.4. Främjandet av en marknad för utsläppsrätter som skall kunna fungera väl gynnas om det råder klarhet i fråga om sådana inslag som snedvrider konkurrensen. Det är därför beklagligt att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor inte har lyckats nå någon överenskommelse beträffande tilldelningsmetoden för rätterna från och med 2008.
Det är alltjämt av stor vikt att vi fortsätter att vara uppmärksamma på åtgärder som medlemsstater kan vidta för att genom egna bestämmelser och skatter ingripa på en marknad för handel med utsläppsrätter. Motståndet från olika parter mot ett system för handel med utsläppsrätter kommer att kvarstå och kommer att egga till att kringgå bestämmelserna. Det får därför inte vara så att handel med utsläppsrätter är dömd att misslyckas på grund av otydlighet i direktivet. Vid handel med utsläppsrätter gäller därför i hög utsträckning: ?the proof of the pudding is in the eating?.
Herr talman! Jag framför mitt inlägg som företrädare för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Kollega Blokland sade nyss att kärnan i den här frågan ligger i att man sedan äter upp puddingen. Jag vill säga att de som inte har funderat över handeln med utsläppsrätter kunde föreställa sig att de äter hummer. Tänk er att ni har en stor hummer framför er på tallriken. Först är det ganska lätt att få loss mycket stora och saftiga bitar, men när ni övergår till de små klorna och benen blir det ganska svårt att äta, och så lämnar ni dem på tallriken eftersom ätandet egentligen inte längre ger lön för mödan. Nu är idén naturligtvis den att handeln med utsläppsrätter hjälper oss att hitta de saftiga målen för utsläppsminskningar, där en minskning av utsläppen är kostnadseffektiv och där det verkligen är mödan värt, och kanske de svåraste bitarna kan lämnas till sist eller skötas på annat sätt.
Man behöver effektiva metoder för att genomföra åtagandena enligt Kyotoprotokollet. Jag vill säga att det är klokt att börja nu, eftersom det är mycket sannolikt att Kyotoprotokollets krav träder i kraft från och med 2008. Vi vet att det i affärslivet ofta är de som är ute i tid som skördar de bästa vinsterna.
Betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor uppfyller alla de centrala kriterier som krävs av ett bra system för handel med utsläppsrätter. För det första röstar parlamentet i dag om ett förslag som utvidgar utsläppsmarknaden betydligt genom att inkludera nya sektorer, nya gaser. Då försäkrar man sig om att det finns tillräckligt många säljare och köpare på marknaden. När det gäller den flexibilitet som medlemsstaterna har efterfrågat anser jag att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor lagt fram den bästa möjliga metoden att uppnå smidighet, enligt vilken medlemsstaterna på vissa villkor tillfälligt kan utesluta vissa anläggningar ur handeln med utsläppsrätter. Jag anser att detta har varit en ypperlig lösning, vilken även utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden föreslog.
Det viktigaste när man delar ut dessa utsläppsrätter är att man tillämpar sådana kriterier som innebär att företag som redan minskat sina utsläpp uppmuntras och belönas. I själva verket hänför sig diskussionen om auktioner just till den här frågan, eftersom en auktion skulle införa ett uppmuntrande och belönande element för föregångare.
Jag hoppas att parlamentet godkänner åtminstone en liten del av de kvoter som skall auktioneras ut. Vi har haft ett alldeles fantastiskt samarbete i utskottet och hela parlamentet. Jag vill alldeles särskilt tacka föredraganden och kommissionen för detta.
Tack, fru Hautala! Nu undrar förstås alla var ni brukar äta hummern i ert härliga exempel!
. (EN) Herr talman! Jag kommer inte att tala om humrar, men jag delar de två föregående talarnas intressen. Herr talman! Som talman är ni insatt i alla ärenden, så ni känner redan till den åsikt som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi intagit. I händelse av att det finns kolleger här som inte gör det, är det min uppgift att redovisa den.
Det fanns många olika åsikter i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, och jag skall helt kort redogöra för dessa. Jag kommer att sammanfatta ett antal huvudpunkter som våra diskussioner kretsade kring. Först - och kanske viktigast - av allt, bör systemet vara obligatoriskt, eller bör det finnas möjligheter att ställa sig utanför eller att beviljas undantag? Från vissa nationella håll hördes ett antal röster som begärde undantag. Andra utskottsledamöter trodde att alla skulle begära undantag och att det inte skulle bli något direktiv om vi tillät undantag, så det fanns ett dilemma på denna punkt.
Det fanns också viss oro för att de minskningar som redan åstadkommits i vissa medlemsstater inte nödvändigtvis kommer att belönas ordentligt. Vi bör sörja för detta.
Det rådde allmän enighet om att direktivet bör vara obligatoriskt från 2008. I fråga om fördelning av utsläppsrätter är utskottet emot auktioner. Det verkar vara ett slöseri med resurser när industrin bör använda pengarna till att minska utsläpp. Utskottet är intresserat av att ta med andra sektorer, kanske även transporter och privatbostäder, fastän detta kommer att bli svårt att genomföra. Vi ser gärna att de andra fem växthusgaserna tas med, fastän mätning är en viktig fråga.
När det gäller frågorna om kommittéförfarande och om huruvida kommissionen bör få avgöra de framtida detaljerna, är vi fullt, fast och enhälligt emot. Vi vill ha fullt medbeslutande för nästa direktiv när det läggs fram. Vi vill att övriga världen skall visa uppmärksamhet, för det vi gör är meningslöst om inte även amerikaner, ryssar och asiater medverkar.
Slutligen anser jag personligen att allmänheten bör få köpa kvoter, eftersom vi vill att medborgarna skall medverka i den europeiska verksamheten och i arbetet med att rädda världen.
(Applåder)
Herr talman! Politiken om klimatförändringar är en öppen process där alla medlemsstater har enats om några slutliga mål och erkänner vissa bestämda instrument för att förverkliga denna process. Ett av dessa instrument är naturligtvis handeln med utsläppsrätter.
Genom detta direktiv, vars syfte är att harmonisera handeln med utsläppsrätter, framgår det tydligt och klart att initiativet har ett stort politiskt stöd. Europeiska unionens ledarskap när det gäller att införa marknadsinstrument som utan tvivel kommer att förändra sättet att göra affärer på i Europa har återigen bekräftats.
Under arbetets gång har dock även svårigheterna kommit i dagen, särskilt de frågetecken som finns när det gäller konkreta och grundläggande punkter om hur man skall garantera att systemet blir framgångsrikt.
Att mekanismen är ny för de flesta medlemsstater leder till att de flesta tar itu med frågan genom att lära sig av erfarenheterna, och det finns olika åsikter om hur man bäst skall lyckas med genomförandet av direktivet.
Föredraganden, Moreira Da Silva, blev fullständigt överhopad av ändringsförslag, vilket å ena sidan återspeglar intresset för den här frågan, men som å andra sidan även visar på den tveksamhet detta instrument väcker, och föredraganden har fått göra stora ansträngningar för att förena de olika åsikterna om så centrala aspekter som fördelningsmetoder och frivilligt deltagande i systemet.
Jag tror att det hade varit lättare att ta itu med den här frågan genom att skilja på behandlingen av de två perioder som direktivet delas upp i.
Den första perioden bör framför allt ses som ett pilotprojekt, en inkörningsperiod, under vilken man anpassar marknaden, och från dessa erfarenheter drar man sedan de nödvändiga slutsatserna för att nå ett bredare och mer strikt genomförande i andra perioden. Om vi vill att systemet skall bli framgångsrikt måste medlemsstaterna kunna agera med flexibilitet under den första perioden, vilket framför allt ger dem möjlighet att ta itu med kostnaderna för övergången utan att skada företagens konkurrenskraft och den inre marknaden.
Med tanke på detta mål och systemets framtida trovärdighet anser jag att man bör underlätta företagens deltagande så mycket som möjligt och låta medlemsstaterna vara flexibla i anpassningen under den första perioden, eftersom kostnaden för övergången som sagt skiljer sig påtagligt mellan medlemsstaterna.
Som man säger i mitt land, den som springer snabbast kommer inte alltid först fram. I det här sammanhanget anser jag att ett tidigt beslut om fördelning - som öppnar för auktionering - inte är det mest lyckade, framför allt inte förslaget att 15 procent skall auktioneras ut under den andra perioden. Man måste fastställa villkoren för den andra perioden mot bakgrund av erfarenheterna och resultaten från den första perioden.
När det gäller frivilliga åtaganden inom systemet anser jag att den kompromiss som föredraganden nått med hjälp av konceptet ?opt in? är den lämpligaste, men det får inte medföra några risker för systemet.
Jag upprepar att detta direktiv hur som helst inte får ses som en sluten process, utan som en början på vägen; det måste förbättras och anpassas till de rådande förhållandena i medlemsstaterna under genomförandet.
Herr talman, kolleger! Jag skulle också vilja börja med att framföra ett tack. Först och främst till kommissionären och hennes medarbetare. De har lagt fram ett bra förslag och har hela tiden varit beredda att diskutera det med parlamentsledamöterna. För det andra till kollega Moreira da Silva, som med en beundransvärd ståndaktighet har försökt att förbättra förslaget. Och till sist till kollegerna i min egen grupp, som har varit tvungna att utstå långa diskussioner om det här ämnet.
Handel med utsläppsrätter visade sig inte vara något lätt ämne. I alla svåra diskussioner var det nödvändigt att då och då påminna sig om att målsättningen för allt detta är Kyoto. Vi måste göra verklighet av ambitionen att bekämpa klimatförändring, och detta måste vi göra på ett ekonomiskt och socialt ansvarsfullt sätt.
I vår grupp stod tre saker i centrum. För det första ville vi vidmakthålla och, där så är möjligt, förstärka miljöintegriteten i förslaget. Vi stöder därför Jorge Moreira da Silvas förslag om att införa ett cap, ett absolut tak så att vi säkert vet att utsläppen verkligen minskar. Vi är i princip för ett samarbete med östeuropeiska länder och utvecklingsländer på det här området, men då på ett sätt som utesluter användning av kolsänkor och kärnenergi.
För det andra vill PSE-gruppen att det system som vi etablerar skall vara rättvist och att det också skall uppfattas som rättfärdigt. Därför måste det finnas en trovärdig sanktionspolitik, därför vill vi absolut förhindra att tidiga innovatörer missgynnas, och därför måste också tilldelningsmetoden i högsta möjliga grad vara densamma. Alltför stora skillnader mellan medlemsstater leder till snedvridning av konkurrensen. Det finns fortfarande några olika preferenser när det gäller själva tilldelningsmetoden - grandfathering eller auktion - även inom vår grupp.
För det tredje måste systemet vara effektivt. Det innebär att marknaden måste vara så stor som möjligt: ju fler som deltar, desto mer effektivt! Jag måste säga att diskussionen om detta ibland har varit något alienerande. Jag anser att det inte alls är lockande för företag att utnyttja en möjlighet till opt out, för dessa företag måste hur som helst minska sina koldioxidutsläpp.
Den som faller inom systemet kan - om man inte lyckas minska utsläppen - köpa utsläppsrätter på marknaden. Den som inte faller inom systemet kommer att vara tvungen att avbryta produktionen vid anläggningar eller till och med stänga avdelningar. Detta är i mina ögon inte en särskilt socialt hållbar lösning. Som socialister tar vi hänsyn till sysselsättningen. Företag och fackförbund har därför inget att vinna på en opt out. Därför är det kanske en bra idé att dra tillbaka ändringsförslag 81.
Kolleger! Det är av stor vikt att vi kan rapportera om framgång inom den europeiska klimatpolitiken i New Dehli. I dag tar parlamentet ett viktigt steg, nästa vecka står rådet på tur. Det är likaså av stor vikt att vi efter Johannesburg ger handlingskraft åt konceptet för hållbar utveckling.
Med detta beslut om förhandlingsbara utsläppsrätter gör vi rättvisa åt miljön, men beslutet är också ekonomiskt och socialt inriktat. Vi kan fortfarande ha olika åsikter om detaljerna, men det här är den ungefärliga riktlinjen som vi skall ha för ögonen. I dag har vi chansen att välja hållbar utveckling. Låt oss då göra detta med övertygelse.
Herr talman! För några veckor sedan återvände vi från toppmötet i Johannesburg med kraven ringande i våra öron att fina ord måste omsättas i verklig handling med vetskapen om att Europas utfästelser hälsades med cynism av journalister och allmänheten. Om dessa kritiker ser på klimatförändringsfrågan kommer de likväl att upptäcka att sådan cynism är oberättigad. Från början har EU visat vägen från täten. Unionen gjorde cynikerna häpna genom att uppnå enighet i fråga om Kyotoprotokollets genomförande och genom att förpassa Förenta staterna och landets stoppa-huvudet-i-sanden-administration till åskådarplats.
Vi ser nu ord omsättas i handling, med ett system för handel med utsläppsrätter som mycket väl kan visa sig vara grunden för att åstadkomma upp till 50 procent av de minskningar som vi har gjort utfästelser om.
Första gången jag läste om utsläppshandel och om att utnyttja marknadskrafter för att uppmuntra industrin att uppfylla miljömål var för ungefär ett årtionde sedan i tidskrifter från påtryckningsgrupper. Dessa idéer, som då så lätt viftades bort som tokiga och opraktiska, ges nu fast form.
Jag berömmer kommissionen för dess förslag till direktiv. Det är emellertid på många sätt ett försiktigt dokument, och tack vare vår föredragandes arbete är alla partier överens om att sträva efter att det skall göras mer ambitiöst. Liberaldemokraterna i parlamentet kommer att vara med och stödja en rad åtgärder för att vidga dess räckvidd, för att utvidga det till att omfatta ytterligare industrisektorer och kräva att det skall omfatta andra gaser med global uppvärmande verkan utöver koldioxid. Personligen håller jag absolut med om att det finns ett behov av ett tak för utsläppsrätter i varje medlemsstat, fastän jag tillstår att några av mina kolleger i min grupp tycker att redan de krav som ställs på deras länder inom ramen för överenskommelsen om bördefördelning är betungande.
Vi har mycket att lära. Det är anledningen till att det gläder mig att parlamentet i dag kommer att rösta för att tillfälligt undanta de system för utsläppshandel som redan upprättats. Jag är inte övertygad om att det brittiska systemet utgör en grund för den långsiktiga utvecklingen. Det skiljer sig från kommissionens förslag i fråga om uppläggning och tillämpning, och vi bör kunna lära och dra nytta av det på lång sikt.
Efter det att den framgångsrika Kyotokonferensen i Bonn hade avslutats sade kommissionären till pressen att vi nu kan säga till våra barnbarn att vi gjorde något för att angripa klimatförändringsproblemet. Vi alla - kommissionärer, ministrar och parlamentariker - vill kunna bekräfta de orden. Det kommer inte att bli lätt. Det finns vissa förståeliga nationella farhågor, men också vissa inskränkta kommersiella intressen som önskar försvaga dessa åtgärder. Vi måste ha ett långsiktigt perspektiv och ge akt på utmaningens enorma omfattning. Om vi inte vidtar åtgärder nu vänder vi planetens framtid ryggen.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för det mycket omfattande arbetet, men framför allt för att han verkligen har varit duktig på att samarbeta med andra grupper och försökt hitta breda lösningar. Det uppskattar vi mycket.
Jag tycker att det betänkande som nu föreligger innebär en hel rad förbättringar i förhållande till kommissionens förslag. Det gäller dock ett ganska komplicerat ämne. När det gäller handeln med utsläppsrätter rör det sig i stor utsträckning om att vidta åtgärder som skall bli så effektiva som möjligt. Samtidigt finns en risk att detta ses som en ersättning för politiska åtgärder för att minska utsläppen, och så får det inte bli. Ibland finns en övertro på handeln med utsläppsrätter i förhållande till de nödvändiga åtgärder som också måste vidtas på andra områden.
Handeln med utsläppsrätter på global nivå inom Kyotoprotokollet utgör ett system med många risker. Det riskerar att leda till att man köper rätt till utsläpp som inte finns framöver. Vi måste diskutera hur detta skall undvikas i fortsättningen.
Vad gäller själva förslaget vill vi att systemet skall vara bindande och att de undantag som görs skall vara så begränsade som möjligt. Vi vill att så många sektorer som möjligt skall omfattas, och stödjer naturligtvis förslagen på en utvidgning till fler sektorer. Vi tycker det är rimligt att alla de sex klimatgaserna tas med, och vi tycker att man så snart som det är praktiskt möjligt skall börja auktionera ut en del av kvoterna. Detta är helt i enlighet med principen att förorenaren rimligtvis skall betala föroreningarna. Vi stödjer vidare tanken på ett nationellt tak för handeln, och vill ha effektiva sanktionsmöjligheter. Vi kommer således att rösta på de olika delarna i förslaget i enlighet med detta.
Herr talman! Först och främst vill jag tacka kollega föredragande Moreira da Silva för det ytterst givande samarbetet. Vi har från Europaparlamentets sida undertecknat Kyoto. Det var bara fyra kolleger som röstade emot. Men Kyoto innebär minus åtta procent och inte plus åtta procent. Det kommer knappast att vara tillräckligt. Utan europeiska åtgärder kommer våra femton regeringar inte att lyckas var och en för sig. Ungefär åtta länder har nationell miljöskatt, men storindustrierna faller utanför de nationella miljöskatterna. Och just här kan vi använda den europeiska handeln med utsläppsrätter. Nästan 50 procent av de europeiska koldioxidutsläppen kommer att falla under denna.
I Förenta staterna har man haft många diskussioner om koldioxidhandel, men utan någon framgångsrik avslutning. Förhoppningsvis kommer vi under de kommande månaderna att ta det historiska beslutet i Europa om att ta initiativ till att faktiskt förverkliga ett konkret system. Detta fyller ett stort behov, för vi har under tio år talat om den europeiska energibeskattningen utan resultat. Den har inte kommit till eftersom individuella regeringar, först Förenade kungariket och nu Spanien, röstade emot. Den har heller inte kommit till av den anledningen att kommissionär Bolkestein har vägrat att sätta in en första grupp. Denna handel med utsläppsrätter är egentligen den europeiska energibeskattningen i en annan skepnad. Men det är ett system som rentav är bättre, ett bättre system än energi-/koldioxidskatten. Det är bättre såväl från miljösynpunkt som från ekonomisk synpunkt.
Min grupp, Gruppen De gröna, har lyckats få två viktiga ändringsförslag antagna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Det första är den utsträckta handen till Förenta staterna. I Bonn, i juli förra året, talade vi i 2 1/2 timme med representanter för det amerikanska näringslivet. De är mycket intresserade av att delta i ett internationellt system för koldioxidhandel. De tror att även Förenta staterna kommer att delta när Bush inte längre styr landet.
Den andra punkten som vi har fått antagen är ett uppdrag till Europeiska kommissionen att utveckla förslag om att utvidga det här systemet till hushåll och trafik. I synnerhet trafiksektorn är mycket viktig, för vi ser att våra nationella regeringar inte lyckas att minska koldioxidutsläppet i trafiksektorn. Och det kommer att bli nödvändigt.
En punkt diskuteras fortfarande: tilldelningen av utsläppsrätterna. Min grupp är för ett auktionssystem. Vi har lagt fram en återhållsam kompromiss: utauktionering av endast 15 procent och 85 procent gratis. Men till och med de 15 procent som utauktioneras borde vara en positiv signal till industrin, som började tidigt med att minska koldioxidutsläppet. Om majoriteten av mina kolleger kommer att stödja detta ändringsförslag är min grupp nöjd till hundra procent.
Herr talman! Europeiska unionen kan med rätta vara stolt över sina ansträngningar för att fullgöra åtagandena från Kyoto. Det är beklagligt att Förenta staterna inte har levt upp till sina skyldigheter. Jag hoppas därför att kommissionen kommer att fortsätta sina ansträngningar på den internationella scenen för att hos Förenta staterna inskärpa nödvändigheten av att medverka i denna väsentliga fråga.
Detta är den första lagstiftning som föreslås av kommissionen sedan undertecknandet av Kyotoprotokollet, och här kombineras begränsningar av föroreningar med besparingar på 1,3 miljarder euro av de årliga kostnaderna för våra åtaganden i Kyoto. Jag berömmer kommissionen för dess förslag, som innebär att direktivet införs på ett godtagbart sätt och att industrin kommer att ges erforderlig tid för att anpassa sig till systemet utan att vi drar oss undan våra grundläggande skyldigheter. Jag lovordar även föredraganden för hans utmärkta arbete i detta mycket tekniska ärende. Jag anser att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i det här fallet har lämnat ett värdefullt bidrag till kommissionens ursprungliga förslag.
Jag stöder utskottets förbättringar av direktivet fullständigt. Medan det ursprungliga förslaget var begränsat till koldioxid, gläder det mig att vi i parlamentet är mer ambitiösa och avser att utvidga tillämpningsområdet till alla andra växthusgaser. En sådan åtgärd skulle tydligt visa EU:s beslutsamhet att göra verkliga och påtagliga framsteg i denna ytterst viktiga fråga.
Jag välkomnar även att direktivet utvidgas till att omfatta andra sektorer, som kemikalier och aluminium. Jag skulle här vilja belysa ett särskilt fall: kalkindustrins situation. Eftersom kalk och dolomitkalk endast kan framställas genom att befintlig koldioxid avlägsnas från kalksten och dolomit finns det inget sätt att minska koldioxidutsläppen. Av den anledningen har min grupp lagt fram ett ändringsförslag där vi föreslår att produktion av kalk och dolomitkalk skall undantas från systemet för handel med gasutsläpp. Branschen skulle likväl vara föremål för övervaknings-, rapporterings- och kontrollkrav. Jag skulle vilja be kollegerna överväga denna speciella situation och stödja vårt ändringsförslag, som är nummer 89.
Systemets inledande frivilliga skede är viktigt, och jag hoppas att medlemsstaterna aktivt kommer att uppmuntra största möjliga deltagande i alla sektorer. Det är också nödvändigt att direktivet är obligatoriskt från 2008, så att vi har ett konkret och påtagligt mål att inrikta oss på.
Slutligen skulle jag vilja säga några allmänna ord om EU:s bidrag för att förbättra miljömedvetenheten och miljöskyddet. Som irländsk ledamot är jag alltför medveten om att den överväldigande delen av såväl miljölagstiftningen som attitydförändringarna är en direkt följd av vårt medlemskap i Europeiska unionen. I detta fall, som på så många andra politikområden, har EU på ett positivt sätt berört varje aspekt av våra medborgares liv. För att möjligheterna för vårt arbete på detta centrala område skall maximeras ser vi fram emot att det utvidgas till länderna i Central- och Östeuropa. Jag emotser därför med stor entusiasm ett positivt svar från det irländska folket på Nicefördraget.
Herr talman! Under de senaste månaderna har vi inom parlamentet, och även utanför, varit vittnen till en hetsig debatt om växthuseffekten. Utgör användande av fossila energikällor och den höjda koncentrationen av koldioxid i atmosfären en allvarlig fara, eller är det bara tomt prat? Aktuell forskning visar ju att människans utsläpp av koldioxid spelar en begränsad roll och att handel med utsläppsrätter i begränsad utsträckning kan bidra till att minska dessa utsläpp, men att det inte leder till en verklig lösning av problemet.
Är handel med utsläppsrätter då att bygga luftslott? Enligt min uppfattning är det inte det. Den taktik där man hävdar att minskningen av koldioxidutsläppet endast är av begränsad betydelse för att minska växthuseffekten är enligt min åsikt felaktig. Om det verkligen visar sig att det går att minimera människans förorsakande roll i fråga om växthuseffekten har handeln med utsläppsrätter åtminstone åstadkommit en sak, och det är att vi måste använda våra naturresurser på ett mer medvetet och sparsamt sätt. I och med det har vi uppnått en andra, förmodligen obestridlig, målsättning, nämligen att vi, om vi vill kunna fortsätta att under en lång tid använda oss av sådana naturresurser som stenkol, petroleum och naturgas, måste lära oss att använda dessa på ett ansvarsfullt sätt.
Ett mer sparsamt användande av naturresurser innebär att använda dem på ett annat sätt än vi gör nu. Vi måste alltså förfara annorlunda i jämförelse med vårt nuvarande förbrukningssätt. Det är därför mycket viktigt att också visa detta i tilldelningsmetoden för utsläppsrätterna. Det är anledningen till att vår grupp tillsammans med PPE-DE-gruppen har lagt fram ändringsförslag för att få med ett sorts riktmärke i direktivet. Jämförelse av energiförbrukningen för att fastställa tilldelningen av utsläppsrätterna är en extra stimulans för företag att vidta åtgärder för att minska energiförbrukningen. På det sättet erbjuds industrin möjligheten att genom jämförelse, sinsemellan och historiskt, arbeta på ett innovativt sätt för att minska koldioxidutsläppet genom energiförbrukning. Detta är en större stimulans än att införa en energibeskattning, och det lägger också ett visst samhällsansvar hos företagare och industri.
Alla förslag som har lagts fram under den senaste perioden för att mildra direktivet och begränsa räckvidden är därför inga konstruktiva bidrag till en bättre energipolitik. Tvärtom. Om man utgår ifrån tanken att vissa länder inte ratificerar Kyoto-protokollet försöker man på det sättet att begränsa den egna insatsen för att inte behöva känna av någon ekonomisk skada. Att denna tanke kommer av ett felaktigt antagande behöver inte förklaras närmare. Minskad energiförbrukning är ju en meningsfull målsättning även utifrån ett ekonomiskt perspektiv.
Det är därför tyvärr många ändringsförslag som har lagts fram som, om de blir antagna, på ett allvarligt sätt skulle hämma effekten av instrumentet handel med utsläppsrätter. Det har visat sig vid omröstningar i de olika utskotten att det finns många ändringsförslag som därför inte heller kommer att få tillräckligt stöd. Jag syftar här på de ändringsförslag som syftar till att göra det obligatoriskt att lägga till ytterligare sektorer och till att godkänna många undantag från regeln. Även ändringsförslag 97 om samförbränning av avfall bör förkastas, eftersom det gör den ojämna spelplanen för avfallsförbränningsanläggningar kontra samförbränningsanläggningar ännu större. I fråga om den senare handlar det i motsats till den tidigare om faktiska produktionsprocesser för vilka inga undantag får gälla. På det sättet blir direktivet onödigt invecklat. Jag uppmanar er därför att inte stödja sådana förslag.
Herr talman! Jag skall avrunda. Lösningar för en bättre miljö att leva i och en bättre framtid är ofta inte självklara, i synnerhet inte i dagens ekonomiska klimat. Men det är inte enbart det ekonomiska klimatet som är utslagsgivande i det här sammanhanget. Vår roll som förvaltare av Guds skapelse ställer oss inför uppdraget att omhänderta jorden och dess resurser på ett bra sätt. Enligt min bestämda övertygelse är det av avgörande betydelse för att engagera oss för ett hållbart användande av våra naturresurser. Handel med utsläppsrätter får vara ett medel för detta.
Herr talman! Tolv år har gått sedan insikten i Rio om att växthusgaserna måste minskas på global nivå. Detta visar också hur oändligt sakta de globala processerna arbetar när det miljömässiga beteendet skall förändras. Kärnpunkten i diskussionen är kostnaderna. Vi måste dock inse att varje åtgärd som vidtas i dag endast kostar en bråkdel av vad som krävs för att rätta till miljöskadorna i framtiden. Detta har vi på ett dramatiskt sätt fått uppleva i Centraleuropa i år, nämligen den värsta nu kända översvämningskatastrofen i historien. Vattnet är nu borta igen, men orsakerna finns kvar. Därför måste vi nu bekämpa orsakerna, framför allt lokalt, men även globalt.
Alla vet att den viktigaste åtgärden är att radikalt minska alla växthusgaser. Moreira Da Silvas betänkande är utmärkt och helt riktigt. Vi behöver ett långtidsperspektiv som också förutsätter att vi faktiskt tror på förbättringar. De senaste veckorna har vi glädjande nog kunnat se att exempelvis förbudet mot fluorkolväten redan efter några år har lett till att ozonhålet över Antarktis för första gången har börjat krympa igen. Handeln med utsläppsrätter minskar ju inte utsläppen av växthusgaser i sig, utan delar bara upp dem på olika sätt. Det är i första hand framför vår egen port vi måste föra en effektiv kamp. Därför måste vi bygga ut främst de förnybara energikällorna och utöka de miljöeffektiva mål vi har satt upp. Långtidsperspektivet måste rimligtvis betyda att principen att låta förorenaren betala skall tillämpas och att de intäkter som detta ger öronmärks för att förbättra situationen.
Herr talman, bästa kolleger! Dagens omröstning gäller direktivet om handeln med utsläppsrätter i Europa. Europeiska unionen har i Kyotoprotokollet om klimatförändringar åtagit sig att minska sina växthusgaser. Kommissionen har nu utarbetat ett preliminärt förslag angående regleringen av handeln med utsläppsrätter mellan europeiska företag. Förslaget fastställer utsläppskvoter för vår energidominerade industri, vilka minskas årligen i enlighet med målsättningarna i Kyotoprotokollet.
Det är självklart att vi inom Europeiska unionen vill bära vår andel när det gäller att förbättra miljöns tillstånd och minska de globala utsläppen. Jag stöder idén om en global utsläppsmarknad som ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser. Utsläppsmarknaderna skulle med den naturliga effektivitet som präglar en marknad styra minskningarna dit där det är billigast att reducera utsläppen. Det totala priset för klimatpolitiken skulle då även förbli lågt för EU:s del.
Kommissionens förslag innehåller dock flera problemområden som kräver förändringar. På grund av kostnaderna i samband med utsläppsminskningarna blir konkurrenskraften i EU-ländernas industrier lidande jämfört med de länder som stannar utanför Kyotoprotokollet. Det finns en uppenbar risk att vi i stället för verkliga utsläppsminskningar råkar ut för globala utsläppsläckage, när europeiska anläggningar flyttar över sin verksamhet till sådana stater som stannat utanför fördelningen av utsläppen i enlighet med Kyotoprotokollet.
Den mängd utsläppsrätter ett enskilt företag blir tvunget att köpa beror på hur man genomdriver den ursprungliga fördelningen. Den ursprungliga fördelningen bör absolut vara gratis. En avgiftsbelagd fördelning baserad på auktionsförfarande skulle belasta företagen inom EU med extra kostnader som de konkurrenter på den internationella marknaden som står utanför EU inte skulle ha. Vid den ursprungliga fördelningen får man inte bestraffa företag som tar hand om sina egna utsläpp på ett effektivt sätt, och man måste ta hänsyn till sådana åtgärder som företaget redan vidtagit. Till exempel har man i mitt hemland Finland redan i över ett decennium frivilligt reducerat koldioxidutsläppen. Åttiofem procent av industrin och kraftverken har redan ingått ett frivilligt energibesparingsavtal med staten. Vid den ursprungliga fördelningen bör man även ta hänsyn till vilka reella tekniska och ekonomiska förutsättningar företaget har att begränsa utsläppen. Till exempel får stålindustrin som verkar på min hemort inte hamna i en ofördelaktig situation enbart av den orsaken att det är omöjligt att framställa stål utan att det uppstår en viss mängd koldioxidutsläpp. Inom stålindustrin används kol inte till energiproduktion utan som en del i produktionsprocessen. Utsläppen har effektivt kunnat minskas genom investeringar i modern teknik. Därför har jag tillsammans med mina gruppkolleger ingivit ett ändringsförslag som gör det möjligt att utesluta kolprodukter ur utsläppskvoten upp till den gräns som kan uppnås med hjälp av bästa tillgängliga teknologi.
Kommissionens förslag till direktiv innebär ett större problem för Finland än för många andra länder. De branscher som omfattas av direktivet står för en stor del av utsläppen, en större del av utsläppen än i andra länder. Finland har å andra sidan bara få utsläppsrätter att fördela, eftersom den nationella målsättningen är stram, det vill säga en liten kvot för de totala utsläppen. Detta är inte fallet för länder som inte har några åtaganden och där klimatmålet till och med tillåter en ökning av utsläpp.
Fastän utsläppshandeln i teorin är ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen, får förslaget till direktiv inte skapa sådana begränsningar för handeln som omintetgör dess fördelar. I teorin är handeln med utsläppsrätter till störst nytta för dem vars egna åtgärder för att minska utsläppen är dyrare än att köpa utsläppsrätter av andra. I praktiken beror dessa effekter dock på hur fördelningen av utsläppsrätter till privata anläggningar sker, det vill säga hur stort antal utsläppsrätter anläggningarna blir tvungna att köpa och vilket marknadspriset för utsläppsrätterna är. En fara som man noggrant bör beakta i den fortsatta beredningen av förslaget är risken för snedvridning i konkurrenssituationen inom samma industribransch, såväl inom EU som i den globala konkurrensen.
Herr talman, ärade kolleger! Kommissionären beskrev inledningsvis att EU:s åtgärder för att skydda klimatet hittills inte har varit tillräckliga. Därför skall vi utarbeta ett nytt, kompletterande instrument för utsläppshandeln. Detta säger vi ja till, så även jag. Samtidigt vill jag dock säga att helhetsbilden av utsläppen i EU visar att vissa definitivt är på god väg att minska växthusgaserna, medan andra faktiskt inte alls är det. Jag menar att det nya, kompletterande instrumentet inte får ifrågasätta de prestationer som hittills har gjorts. Följaktligen bör vi akta oss för att ta till tvångströjan och förstöra de strukturer som så framgångsrikt har bidragit till minskade utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Därför är två saker särskilt viktiga för mig: dels ökad flexibilitet, dels rättvisa villkor.
Ökad flexibilitet: jag känner till ett företag i min hemregion som sedan 1990 har minskat utsläppen av växthusgaser med 27 procent. Varför i hela världen skall detta företag tvingas in i systemet för handeln med utsläppsrätter om de av företagsekonomiska skäl inte vill? Å andra sidan finns det företag som inte omfattas av direktivet men som visar intresse för systemet. Eftersom man där också har minskat utsläppen av koldioxid vill man gärna vara med. Därför är jag för att man skapar opt in- och opt out-möjligheter. Den opt in-möjlighet som finns med i förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor är också tillfredsställande, vilket opt out-möjligheten inte är, eftersom dessa båda inte är parallella i och med att gränsen för opt out-möjligheten går vid den 31 december 2007. Jag förespråkar därför att villkoren bevaras lika, dvs. att de som kliver ut inte är helt fria att göra så utan förblir skyldiga att nå samma minskning av utsläppen som om de vore med. Dock anser jag att begränsningen till 2007 bör tas bort. Jag är således för ändringsförslag 81.
Det andra området rör rättvisa villkor. Naturligtvis måste vi säkerställa att de företag som är med och har arbetat mot dessa mål ända sedan 1990 uppmärksammas när utsläppsrätterna skall tilldelas. För det andra är det orimligt att man i samband med nedläggning och företagsflytt erhåller utsläppsrätter som man sedan kan sälja billigt och därmed äventyra arbetstillfällen. Utsläppsrätterna måste då upphöra att gälla. Om man slår ihop både flexibilitet och rättvisa villkor kan man med gott samvete säga ja till klimatskydd genom utsläppshandel, men endast med flexibilitet och rättvisa villkor.
(Applåder)
Herr talman! Jag anser att kommissionens förslag är en mycket god grund. Alla måste delta; en första tilldelning av rätterna sker gratis. Men det finns ett problem. Risken finns att det råder snedvridning av konkurrens inom Europeiska unionen, att det skulle uppstå för många skillnader, och ni påpekade med rätta, fru kommissionär, att detta inte går an mellan nationella tilldelningssystem. Av den anledningen är jag också emot nationella undantagsbestämmelser, alltså att ett land kan bevilja undantag till ett företag eller en sektor. Jag anser att alla skall delta; man kan eventuellt göra ett undantag på Europanivå av en eller annan tydlig anledning som kan fastställas objektivt.
Jag anser att man vid tilldelningen också skall ta hänsyn till energieffektiviteten hos den teknik som ett företag använder. Ett företag som inte arbetar effektivt får inte belönas med en första hög gratis tilldelning av rätter. Med tanke på att man inte kan sälja, eftersom ett stort antal sektorer måste arbeta på en världsomfattande marknad och alltså skulle missgynnas av denna försäljning, måste man ha europeiska tilldelningskriterier som är objektiva, öppna och stränga gentemot alla. Alltså ett riktmärke, bästa tillgängliga teknik, och grunda obligatoriska kriterier på detta, för alla och för varje medlemsstat. För det här systemet berör på ett eller annat sätt även fördelningen av bördor mellan medlemsstaterna.
Risken finns alltså att det råder snedvridning av konkurrensen, och tyvärr är nästan alla de medlemsstater som har problem små medlemsstater, vilket gör diskussionen mycket svår för oss. Men det betyder inte att vi inte kan använda oss av det här systemet, för systemet gör ansträngningen mer uthärdlig och prisvärd även för oss som har problem, eftersom priset för ansträngningen blir lägre.
Därför behöver vi ett väl fungerande system. Vi kommer i varje fall att behöva anpassa detta system under tidens gång; vi kommer i varje fall ännu under en lång period efter 2012 att ägna oss åt klimatproblem, åt växthusgaser, åt de åtgärder som vi kommer att behöva vidta. Men en sak måste vi hålla i minnet: på en ekonomisk kyrkogård kan man aldrig bygga ett ekologiskt paradis.
Herr talman! För att bekämpa den globala klimatförändringen föreslog Förenta staterna att man skulle inrätta en global handel med och börser för utsläppsrätter avseende växthusgaser. Förenta staterna gick dock inte med i det system som inleds i början av 2008. Kommissionen har föreslagit att den handel med utsläppskvoter som Förenta staterna förkastade skall inledas 2005. Man har föreslagit samma obligatoriska system för alla, där utsläppsminskningarna styrs av marknadsmekanismer. Med detta medel skapar man marknader. Det faktum att det finns marknader minskar inte utsläppen. Europa har katastrofala erfarenheter från auktionerna med radiofrekvenser på marknaden. Dessutom är kommissionens förslag ingen marknadsmekanism. Det är förknippat med en administrativ fördelning av utsläppsrätter såväl mellan länderna som mellan de olika företagen i länderna. Om systemet skall lyckas är den ursprungliga fördelningen avgörande, och den är ingen marknadsmekanism.
Företagen i de länder som har tagit på sig de mest ambitiösa målsättningarna för att minska utsläppen hamnar i en sämre ställning än andra. Man bestraffar sådana företag som har minskat sina utsläpp innan kvoterna trätt i kraft. Det är dyrare för dem att öka produktionen med låga utsläppsnivåer än för företag med stora utsläpp. Man favoriserar sådana länder och företag som använder mycket kärn- eller vattenkraft. EU:s handel med utsläppsrätter får inte vara obligatorisk före 2008; låt den vara ett för medlemsstaterna frivilligt pilotprojekt fram till dess.
Herr talman! Förslaget till direktiv om att inrätta ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgas innebär en förtida tillämpning och en successiv förberedelse inom gemenskapen för det definitiva system som skall träda i kraft efter 2008, enligt villkoren i Kyotoprotokollet.
Kyotoprincipen är enkel. Den handlar om att få dem som släpper ut växthusgas att betala kostnaden för den osynliga och inte den beräknade skada som de åsamkar miljön, dvs. hela samhället. Eftersom detta angrepp på en kollektiv tillgång inte spontant ingår i priset är tanken att helt utan underlag skapa en marknad för rätten att förorena, vars aktier kommer att definieras, kvantifieras och säljas av den offentliga makten. Dessa kommer självfallet att successivt minskas för att sedan minska miljöförstöringen.
Den första kommentaren är att det är ett fyndigt system. Det kombinerar på ett bra sätt den offentliga maktens roll med marknadens förfaranden, och man måste önska det lycka till.
Den andra kommentaren är att man också måste lyckönska Europeiska gemenskapen och dess medlemmar till att aktivt stödja den och frivilligt, redan från perioden 2005-2007, inrätta en experimentmetod som kommer att göra det möjligt för oss att prova ut systemet, positionera oss bättre för att uppfylla våra åtaganden att minska utsläppen efter 2008 och, låt oss hoppas det, spela rollen som pionjärer gentemot andra kontinenter.
Systemet med förberedelse vilar på gratis tilldelning av utsläppsrätter till fem tusen stora företag inom känsliga sektorer. Dessa utsläppsrätter går att handla med på gemenskapsnivå, och på så sätt blir det möjligt för aktörer som sparat på rättigheter att dra nytta av de återstående rättigheterna genom att sälja dem till dem som behöver dem.
Vi kan godkänna dessa bestämmelser, men vill samtidigt understryka att gratis tilldelning av utsläppsrätter inte kan fortsätta efter 2008, eftersom målsättningen, utöver förberedelserna, måste vara att se till att den dolda kostnad som dessa utsläpp låter samhället stå för betalas i sin helhet och inte bara delvis vid överföringarna.
När det gäller förbehåll kommer vi att betona att det föreslagna systemet till att börja med tillämpas enbart på koldioxid, men att det för att undvika snedvridningar är önskvärt att redan nu fundera över möjligheterna att, utan alltför stora dröjsmål, utvidga det till att omfatta samtliga växthusgaser.
Den ursprungliga tilldelningen av utsläppsrätter bör också harmoniseras från och med 2008 enligt ett kommittéförfarande vars närmare omständigheter och kriterier man har svårt att förstå; allt detta förefaller oss alltför luddigt och borde preciseras. Systemets allmänna princip förefaller ändå bra, och vi kommer att stödja betänkandet från Moreira Da Silva.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Låt mig inledningsvis förtydliga att jag i dag inte talar för CDU/CSU-gruppen i Europaparlamentet. I gruppen har majoriteten en annan mening. Jag talar dock för PPE-DE-gruppen, och den gruppen stöder huvudpunkterna i Moreira Da Silvas betänkande så som detta röstades igenom i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Jag är positiv till betänkandet och vill tacka föredraganden för hans engagemang. Förhandlingarna har inte varit alltigenom enkla, och han har även varit tvungen att godkänna kompromisser som är särskilt problematiska för hans eget hemland, vilket han förtjänar ett särskilt erkännande för. Kompromisserna ställer till problem för Portugal, men i sak är de konstruktiva och kloka.
Klimatförändringarna kommer att bli den största utmaningen under de kommande decennierna. Det är dags för oss att sluta se en motsättning mellan ekonomi och miljöskydd. De hemska översvämningarna i Tyskland och dess grannländer har med all tydlighet visat att vi orsakar stora ekonomiska skador också genom att inte genomföra ett klimatförändringsprogram. Det är förstås inte slutgiltigt bekräftat att översvämningarna var en följd av klimatförändringarna - därom tvista de lärde -, vad de däremot inte längre tvistar om är att vi nu måste göra något för att undvika sådana katastrofer i framtiden. Därför gör kommissionen rätt som nu lägger fram förslag om detta, men det är också sant att kommissionens nuvarande förslag har stora brister, något som vi alla är överens om här i parlamentet. Diskussionerna i utskotten har kretsat kring frågan: vad gör vi åt bristerna? En grupp försökte först tillbakavisa hela kommissionens förslag, och när detta inte lyckades försökte man att åtminstone urholka det. En annan grupp, dit jag räknar mig, sade: vi måste förbättra förslaget. Förbättra det, ja, men inte urholka! Detta var det motto vi arbetade efter, och jag menar att de största bristerna i kommissionens förslag faktiskt har åtgärdats i stor utsträckning genom betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
Det viktigaste är att 1990 har accepterats som referensår och att de åtgärder som företagen redan har vidtagit godkänns. Man kan helt enkelt inte förklara för medborgarna i Tyskland, Storbritannien, Finland och andra länder som redan har börjat arbeta mot dessa mål att man tänker bestraffa dem som påbörjade klimatförändringsarbetet tidigare än andra. Därför är det viktigt att referensåret nu finns med och att de redan vidtagna åtgärderna godkänns. På så sätt kan nämligen de företag som redan har påbörjat arbetet belönas rikligt, och därmed ges de också möjlighet att dra nytta av handeln med utsläppsrätter för växthusgaser.
Det finns - som Lange nämnde - ytterligare förbättringar, nämligen att nedläggningar och försvunna arbetstillfällen inte får räknas som en klimatförändringsåtgärd. Vi har därför antagit ett förslag om att nedläggning av produktionen är en typisk åtgärd för vilken utsläppscertifikaten inkluderas. PPE-DE-gruppen har lagt fram ytterligare tolv ändringsförslag. Gruppen har enhälligt fattat beslut om dessa för att ytterligare förbättra Moreira Da Silvas betänkande, utan att för den skull röra själva kärnan i kompromisserna. Det viktigaste ändringsförslaget i betänkandet är hur man skall behandla cement- och kalkindustrin. I praktiken är det faktiskt svårare att undvika utsläpp av koldioxid i kalk- och cementproduktionen än inom andra områden, och därför måste man ta vederbörlig hänsyn till detta, utan att det övergripande målet för den skull ifrågasätts.
Majoriteten i PPE-DE-gruppen, liksom jag själv, har tagit ställning mot opt out-förfaranden för hela nationer, men alldeles särskilt mot opt out-förfaranden som beviljas villkorslöst. Även i inledningsfasen kan det, om alls, endast bli tal om opt out-förfaranden om det finns mycket tydliga villkor, och dessa villkor måste då också först kontrolleras. Utsläppshandeln är ett marknadsekonomiskt instrument för klimatförändringsåtgärder, och eftersom jag tror på marknadsekonomin är jag positiv till Moreira Da Silvas betänkande och ber samtliga kolleger att rösta för betänkandet.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill också börja med att sälla mig till Moreira Da Silvas fanclub och tacka för ett utmärkt arbete. Jag vill också tacka för ett utmärkt rundabordssamtal igår kväll, som jag tyckte skedde på ett sansat och balanserat sätt och också tillförde en hel del till diskussionen. Vidare vill jag tacka för kommissionens dokument, som utgör en mycket bra grund. Med tanke på den korta tid som står till buds kanske vi borde ha antagit förslaget oförändrat. Parlamentet har dock lagt fram en del ändringsförslag.
Jag har vissa synpunkter på vilka aspekter som bör beaktas när vi diskuterar system med handel med utsläppsrätter. Vi har tre stycken åtaganden att ta hänsyn till. Vi skall se till att klimatförstöringen minskar. Vi skall se till att vår industri, som detta system skapas för, också har möjlighet att konkurrera på lika villkor. Dessutom har vi internationella åtaganden som Kyotoprotokollet att leva upp till och följa, och vi kan därför inte ändra spelreglerna.
För att systemet skall fungera anser jag att följande sex punkter måste uppfyllas: Detta system måste vara enkelt, det måste vara administrativt enkelt. Vi kan inte skapa ett krångligt system som deltagarna, framför allt företagen, inte förstår. Systemet måste självfallet vara obligatoriskt. Vi kan ju inte skapa ett schackspel där en del spelare säger: ?Nej, jag vill inte vara med just nu, så jag går ut och ställer mig vid sidan av i stället?. Vi måste veta vilka som skall vara i systemet, och det är självklart att det måste beröra länder och enskilda anläggningar.
Jag tycker vidare att det hade varit önskvärt att fördela utsläppsrätterna enligt ett auktionsförfarande. Det finns många synpunkter på hur fördelningen skall gå till. Den kompromiss som nu föreligger inför omröstningen bygger på upp till 95 procent frivillighet och 5 procent auktion under den första perioden, och det tycker jag är en bra lösning. Då får vi i alla fall ett inslag av auktion, vilket stämmer bättre överens med principen om att förorenaren skall betala.
Det är en självklarhet att utsläppstaket skall vara bindande och kopplas till ett påföljdssystem. Precis som föredraganden tycker jag att systemet bör omfatta fler gaser än bara koldioxid.
Det har också diskuterats om man skall kunna spara sina utsläppsrätter mellan åren, och det tycker jag är riktigt. Företag som inte utnyttjar sin utsläppsrätt under ett år bör kunna spara den till nästa år.
Vi behöver också påminna om vissa aspekter och understryka att detta måste stå i samklang med Kyotoprotokollet. Vi kan inte hitta på någonting nytt. Jag vill framför allt uppmana rådet att se till att fatta beslut den 17 oktober.
Herr talman! Unionens målsättning att minska växthusgaserna är riktig, men lösningen är - såsom EU:s beslut ofta är - byråkratisk och kostnadskrävande. Man har koncentrerat sig mer på detaljer i systemet än på att minska utsläppen. Dessutom behandlas olika medlemsstater orättvist beroende på industrins och energiproduktionens struktur och även på hur mycket man redan har gjort för att minska utsläppen. Beträffande målsättningarna är vi eniga. Åtagandena i Kyotoprotokollet måste fullgöras.
Systemet för handeln med utsläppsrätter har utsatts för mycket kritik. Speciellt svårt är det för de stålfabriker som kämpar på världsmarknaden och som har utvidgningsplaner och redan har gjort mycket för att minska utsläppen. Kommissionen lade fram ett dåligt förslag, utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi åstadkom en hel del förbättringar, men de urvattnades i beredningen av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Jag hoppas att vi vid omröstningarna kan förbättra förslaget genom att godkänna ändringar som möjliggör en mera liberal opt out-praxis och stryker koldioxid som ingår i råvaran ur beräkningsgrunden. Jag anser att auktionsförsäljning och ett tak för mängden utsläppsrätter som ett land får utfärda inte är lämpliga i det här sammanhanget. Auktionsförfarandet gav dåliga erfarenheter inom telebranschen.
Problemen i samband med handeln med utsläppsrätter berör många industribranscher över hela Europa. Det är fråga om tusentals industriarbetsplatser. Det finns en risk att produktionen flyttar någon annanstans, där man tillåter större utsläpp.
Herr talman! Om man utgår från den nuvarande allvarliga nivån på luftföroreningar och dess förutsägbara utveckling å ena sidan, och målsättningarna från Kyoto och de planerade sätten att uppnå dem å andra sidan, och om man dessutom säger nej till belöningen som ges till eftersläntrarna, de rika ländernas betonade och vidmakthållna dominans över de fattiga länderna, och framför allt handeln med luften, som ändå för mig är en universell resurs, kan man inte vara annat än reserverad gentemot systemet med utsläppsrätter för föroreningar och handeln med dem, även om detta definitivt är ett system på frammarsch jämfört med det nuvarande, det vidgår jag. Jag är personligen allvarligt oroad över en sådan kollektiv nivå av tanklöshet när man vet att ingen någonsin kan eller kommer att kunna avstå från att andas.
Det är självfallet inom denna ram som vår föredragande arbetat mycket bra. Han har gjort mycket för att förbättra systemet genom att utvidga tillämpningsområdet, göra det obligatoriskt, föreslå att det skall komplettera annan miljöpolitik - kollektivtrafik, förnybar energi, beskattning, forskning och energieffektivitet. Vi kan alltså rösta för dessa förslag utan att för den skull överge vår kamp för en modigare och mindre affärsmässig global politik på området.
Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden för det omsorgsfulla och hängivna sätt på vilket han har behandlat detta ärende. Han var och är medveten om de problem som förslaget medför. Jag vill tacka honom och ge honom en komplimang för den enorma kunskap, och inte minst den ihärdighet, som han använder för att systemet för handel med utsläppsrätter skall bli en framgång. Och jag instämmer med Peter Liese om att föredraganden inte har valt det sydeuropeiska bidraget, utan att han på ett balanserat sätt har försökt att förena nord och syd.
Förslaget är ett utarbetande av Kyoto, där man avtalat att utsläppen av växthusgaser måste minskas. Jag kan med rättmätig stolthet säga att systemet för handel med utsläppsrätter redan fungerar bra i min medlemsstat. Ett väl fungerande system för handel med utsläppsrätter måste uppfylla ett antal villkor: det får inte finnas någon diskriminering mellan företag och sektorer, och man måste belöna föregångarna för de redan vidtagna åtgärderna. Jag kommer snart tillbaka till detta. Systemet får inte blockera marknaden, och måste alltså också ge nykomlingar möjligheter där. Vidare måste det vara konkurrenskraftigt i Europa, och det får inte påverka Europas ställning på världsmarknaden på ett negativt sätt.
Kommissionens förslag uppfyller enligt min uppfattning inte dessa villkor. Ett så kallat cap, ett trade-system kan konkretiseras med auktioner eller genom grandfathering. Auktioner skulle vara en lösning på en väl fungerande marknad, men när auktionerna äger rum enbart i Europa snedvrids konkurrensförhållandena med resten av världen.
Den största nackdelen med grandfathering är att rätterna i början tilldelas gratis på grundval av utsläppen vid den tidpunkten. Ett sådant grandfathering-system tar alltså ingen som helst hänsyn till de minskningar av energiförbrukningen som redan har ägt rum på den nederländska, men utan tvekan också på den tyska marknaden, och i flera andra länder. Därför skulle enligt min uppfattning det bästa sättet vara att organisera ett system där man tilldelar rätter på grundval av performance standard rates, rätter som alltså först måste förtjänas genom ett mer energieffektivt agerande och som först därefter kan bli föremål för auktion.
Herr talman! Jag stöder med eftertryck det anpassade förslaget med ett par av de ändringsförslag som jag har lagt fram för gruppens räkning. Och till de tyska kollegerna skulle jag vilja säga att jag förstår deras ståndpunkt.
Herr talman! I likhet med många andra här välkomnar jag betänkandet, och jag gratulerar föredraganden till det arbete han har utfört hittills. Den kompromiss vi har enats om och antagit i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har löst många meningsskiljaktigheter mellan olika kolleger i parlamentet, men inte alla, som vi vet. I likhet med många andra, om inte alla, här är jag en stor anhängare av detta förslag. Det utvecklas till en flexibel åtgärd, det är marknadsbaserat och det kommer definitivt att hjälpa EU att uppnå de mål för minskade koldioxidutsläpp som vi har framför oss. Detta kommer också att ske till en rimlig kostnad, vilket inte får förbises.
Med befintliga, nationellt baserade system lär vi oss av våra erfarenheter, och vi måste fortsätta med det. Vi måste därför låta dessa system avslutas på ett naturligt sätt och låta några industrianläggningar välja att ställa sig utanför och andra att delta i systemet, åtminstone i det nya systemets inledningsskede.
Det kommer att glädja mig att se alla sex viktiga växthusgaser inbegripna. Jag ser dock ogärna att tilldelningen av utsläppsrätter begränsas, att ett oprövat riktmärkningssystem införs eller att tillträdet till internationella handelssystem i enlighet med Kyotoprotokollet inskränks. Detta är åtgärder som vi fortfarande måste ta itu med.
Varje resa börjar med ett första steg. Vi får inte underskatta längden på den resa som vi i dag inleder genom att påbörja denna lagstiftning. Vi får inte underskatta just hur brant, stenig och svår vägen kommer att vara, men jag hoppas - för allas vår skull, och för världen - att vi kan starta med rätt fot och i rätt riktning.
Herr talman! Kyotoprotokollet välkomnades av många som ett viktigt steg i att bekämpa klimatförändringarna som hotar livet på vår planet. Protokollet innehåller emellertid, efter påtryckningar från Förenta staterna, ett kryphål som gör det möjligt för länder eller företag att undvika att infria sina förpliktelser. Jag hänsyftar på systemet med handel av utsläppsrätter för växthusgas.
Det är otänkbart att en fullständig marknad skall utvecklas för att man skall kunna handla med föroreningar som vore de en handelsvara, en marknad där företagen, i stället för att minska sina utsläpp, kan köpa överskott av utsläppsrätter av andra företag som inte har överskridit sina gränser. Det är även otänkbart att man skall befästa en rättighet att förorena. Tillsammans med den välkända principen att ?förorenaren betalar?, innebär detta att den som kan betala priset har tillstånd att utan påföljder förorena.
Vi är förfärade över att Europeiska unionen har baserat sin politik för att införliva Kyotoprotokollet på utsläppshandel och att hela frågan behandlas i marknadsmässiga termer. Det här visar bara hur skenheliga dess proklamationer om miljön och klimatet är. I teorin stöder man Kyotoprotokollet, i praktiken undergräver man det. En minskning av utsläppen av växthusgaserna är oförenligt med tillåtna monopol som kan fortsätta att göra oanständiga vinster. Förvisso kan allting köpas och säljas i det kapitalistiska systemet, även föroreningar. Klimatet och denna planets framtida liv kan emellertid inte köpas och säljas. Skyddandet av vår planet ligger i gräsrotsrörelsens händer.
Herr talman! Låt mig först tacka vår kollega Moreira Da Silva för det knåpgöra han har lagt ned för att faktiskt lyckas göra ett användbart diskussionsunderlag av kommissionens förslag, som var så dåligt att det egentligen borde ha förkastats helt och hållet. Ett stort tack till kollegan. Det som ni och er myndighet lade fram, fru Wallström, håller nämligen inte den kvalitet som krävs för att förbättra miljöskyddet på EU-nivå. På åtta och ett halvt år har jag inte upplevt att ett så dåligt förslag till direktiv har lagts fram här i parlamentet. Ni kan alltså vara tacksamma över att parlamentet till slut fick möjlighet att förbättra vissa saker i ert dåliga förslag. Detta som en inledande anmärkning.
Punkt 2: jag håller helt och hållet med Lange om att förslaget måste omfatta aspekter som flexibilitet under rättvisa villkor om det skall bli verklighet. Rättvisa villkor inte enbart därför att vissa EU-stater redan har gjort väsentliga prestationer och andra inte, utan rättvisa villkor även för att få en relevant konkurrens i utsläppshandeln. En rad olika kolleger har uttalat sig om USA, om de stygga gossarna i USA, och påstått att det i själva verket skulle röra sig om energiskatter. Corbey menade att el från kärnkraft inte får gynnas. Det som kommissionen har föreslagit uppfyller inte alls de egna villkoren. Det är ett byråkratiskt monster som är totalt verkningslöst på det miljöpolitiska planet, och inte heller uppfyller det eller sanktioneras av Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet, fru Wallström, det har medlemsstaterna nämligen undertecknat. I Kyoto tog medlemsstaterna på sig vissa skyldigheter. Kyotoprotokollet omfattar sex växthusgaser, ni nämner bara en. Kyotoprotokollet är bindande för medlemsstaterna. Ni vill binda upp företagen. Kyotoprotokollet gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa alla instrument. Ni vill frånta medlemsstaterna deras ansvar och ersätta det med kommissionens byråkrati. Kyotoprotokollet är giltigt från 2008 till 2012. Ni påbörjar en bindande utsläppshandel redan 2005.
Kyotoprotokollet har åtminstone tre instrument. Tre instrument alltså - och ni utnyttjar endast ett -, men framför allt skadar ni den viktigaste princip som den internationella gemenskapen har enats om, nämligen att koldioxid över hela världen skall minskas på de områden där detta görs billigast och snabbast, och det är detta ni så uppenbart bryter mot genom att föreslå en sluten europeisk inrikeshandel, vars kostnader ligger på mellan 20 och 33 euro per koldioxidekvivalentton. De båda andra instrumenten finns över huvud taget inte med i ert direktiv. I Kyotoprotokollet strävade man efter en blandning, där kostnaden skulle ligga på 6 euro per ton koldioxidekvivalent, och om ni gör som ni har föreslagit blir resultatet att företag läggs ned i Europa och att arbetsplatser flyttas. Vi kommer att gå miste om det positiva resultatet på global nivå, och därför är vi inte bara för rättvisa villkor, utan även för konkurrens mellan instrumenten tills Kyotoprotokollet träder i kraft.
Alla EU:s 15 medlemsstater har nu åtagit sig att var för sig minska utsläppen av växthusgaser med 8 procent. Europeiska unionen har genom ett frivilligt åtagande fattat ett beslut som avviker från detta, ett avvikande beslut om delat ansvar. Detta delade ansvar innebär att exempelvis Tyskland är mycket starkt engagerat med minus 21 procent, medan till exempel Portugal med 1990 som referensår får öka ytterligare 27 procent. Detta är både rättvist och försvarbart, men om nu Tyskland och Storbritannien är de enda stater som enligt kommissionen måste lägga fram bevis för sina framgångar, utan det byråkratiska monster som utsläppshandeln är, ja då kan ni faktiskt inte bestraffa dem och säga: de som har gjort det frivilligt skall straffas ytterligare genom att de tvingas visa fram resultat. Fru Wallström! Är detta att motivera medlemsstaterna och företagen? Som tysk ledamot vill jag säga följande: i Tyskland har vi sedan 1990 sparat 231 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det är en enorm summa. Under samma tid har medlemsstaten Spanien blåst ut 100 miljoner ton koldioxidekvivalenter mer i luften. Om ni då tänker låta de tyska företagen betala för de spanska försyndelserna, då är detta fel väg att gå, och därför ber jag er alla att stödja punkt 75, som syftar till att stärka medlemsstaternas ansvar.
(Applåder)
Herr talman! Om jag hade mer än två minuter på mig skulle jag nu i all vänskaplighet ha monterat ned Langens argument. Jag menar att kommissionen definitivt har lagt fram ett mycket bra dokument, som vi visserligen har förbättrat eftersom parlamentet ju alltid gör allting bättre. Låt mig uttrycka min åsikt om följande. För det första har vi redan en utsläppshandel. Sedan 1996 har cirka 70 miljoner ton koldioxid köpts och sålts på den globala arenan, låt oss anta till ett pris av 3 dollar per ton. I så fall är det åtminstone 210 miljoner dollar som omsätts, och handeln ökar extremt. Vi måste få ordning i utsläppshandeln, och för Europas del bidrar direktivet till att skapa ordning. Därför är det också klokt.
Jag är starkt för att man tar hänsyn till de erfarenheter som medlemsstaterna hittills har gjort, dvs. att vi behöver en övergångstid, men denna övergångstid måste ha en slutpunkt. För mig är slutpunkten år 2008. Till dess måste vi ha en gemensam regel för hela Europa. För övrigt vill jag påpeka att den europeiska konkurrensrätten fortfarande gäller även för utsläppshandeln, och att kommissionen alltid - trots Kyotoprotokollet - kan ingripa om det finns en misstänkt konkurrenssnedvridning på marknaden.
Utsläppshandeln innebär att en ny epok inleds i vår ekonomi i och med att man sätter ett pris på avgaser - i detta fall koldioxid. Om man gör en uppskattning av priset - kommissionen utgår från 20 euro per ton - kan man lätt föreställa sig vilken ekonomisk betydelse det får, men även vilken betydelse det får för energinäringen och miljön. Vi är faktiskt på väg mot ett paradigmskifte, och därför är jag också säker på att detta inte är den sista diskussionen i frågan. Jag hoppas ändå att vi utifrån parlamentets beslut skall kunna närma oss varandra och komma fram till en förnuftig lösning.
Herr talman! Låt mig inledningsvis rikta ett varmt tack till Moreira Da Silva. Han har gjort ett storartat arbete som föredragande och lagt fram ett bra betänkande. ?Emission tradit?, ET, detta främmande, okända väsen från en lika främmande och okänd planet. Vi vet ännu inte om vi skall bli rädda för det eller uppskatta det. Jag har i alla fall försökt ge detta väsen något av ett mänskligt ansikte och lagt fram en rad ändringsförslag som också delvis har godkänts av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Ändringsförslag 2: om myndigheten måste göra aktualiseringar och genomföra olika ändringar ute i fabrikerna redan nu, då måste väl detta ändå ske i samförstånd med företagen. Kommissionen skall, så heter det i kommissionens dokument, besluta om en harmoniserad tilldelningsmetod för perioden som börjar den 1 januari 2008. Detta är inte vad jag vill. Jag menar att parlamentet har rätt att delta i ett medbeslutandeförfarande.
Ändringsförslag 30 handlar för mig om principen att på EU-nivå samordna tilldelningen av rättigheter för nya anläggningar. Särskilt viktigt är mitt ändringsförslag 37. Här handlar det om att medlemsstaterna skall garantera att den som driver en anläggning kan utnyttja rättigheterna i förväg eller också spara dem till kommande år. Detta ser jag som något mycket, mycket viktigt som gör det hela lite mer praktiskt hanterbart. Jag tycker inte att vi skall vara rädda för förslaget. Vad vi diskuterar nu är ju faktiskt endast perioden från 2005 till slutet av 2010, vilket kommissionen så att säga redan har kallat för en provrunda. Låt oss icke frukta, lika ärade som modige herr Langen, allt går ju att ändra under resans gång. Jag är säker på att det är först efter dagens omröstning som vi träder in i den verkligt stora diskussionsprocessen.
Herr talman! Vi måste stå fast vid att Kyotoprotokollet skall ratificeras, och det gäller inte bara aktörerna i näringslivet, utan även medlemsstaterna och EU. Langen får inte glömma bort att vi lever på en inre marknad, och denna inre marknad är inte till för att få ljusen att slockna i Europa, utan för att vi skall försöka utforma en miljövänlig och hållbar ekonomisk tillväxt som både värnar om sysselsättningen och spar miljön. Därför menar jag att det är klokt av kommissionen att inse att det redan finns medlemsstater som driver utsläppshandel, och det finns redan medlemsstater - det har nämnts flera gånger i dag - som redan har nått resultat med minskade utsläpp av koldioxid. Därför är det extra viktigt att vi har 1990 som referensår.
Låt mig också kommentera en sak som är viktig ur en näringslivspolitisk synvinkel, nämligen att det är utomordentligt viktigt att utsläppscertifikaten är gratis. Auktioner ger ingenting, det har den bittra erfarenheten visat, från handeln med bananlicenser till auktionen med UMTS-licenserna, och därför är det viktigt att instrumentet är gratis. Detta är viktigt för investeringarna, eftersom vi inte vill att företagen skall tyngas av att de redan har påbörjat arbetet, och det är också viktigt därför att utsläppshandel och skatt är två olika saker. Därmed står alltså de nödvändiga medlen till företagens förfogande för forskning och utveckling och insatsen av energisparande, utsläppssnåla förfaranden. Dessutom garanterar en kostnadsfri tilldelning både insyn i förfarandet och att alla deltagare har samma berättigande. Detta ser jag som utomordentligt viktigt, och jag måste säga att vi välkomnar förslaget även från en näringslivspolitisk synpunkt, eftersom det alltså äntligen bidrar till att införliva externa kostnader. Dock vill jag av hela mitt hjärta be kommissionen göra allt för att vi skall få ett genombrott även när det gäller direktivet om en skatteram, eftersom detta, att komplettera skatterna i ekonomin, inte kan annat än bidra till att Europa framgångsrikt kan förverkliga ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Det här är ett betänkande som säkert spelar en stor roll; om den är positiv eller negativ återstår att se i det verkliga livet. Då gäller det riktiga företag och riktiga människors arbetsplatser, riktiga familjers utkomst och en verklig klimatförändring. Det här är ett experiment där EU inte har råd att misslyckas.
I princip stöder jag varmt handeln med utsläppsrätter, men man måste säga att detta förslag är oroväckande halvfärdigt. Kommissionens förslag lämnade bl.a. följande frågor obesvarade: hur påverkas konkurrenskraften för företag som tidigt vidtagit miljöförbättrande åtgärder, speciellt med hänsyn till de begränsningar som fördelningen av rätterna medför för de enskilda länderna, vilka är de faktorer förknippade med fördelningen av utsläppsrätter som snedvrider konkurrensen mellan medlemsstaterna i allmänhet, hur står handeln med utsläppsrätter i förhållande till staternas fiskala intressen, hur står handeln med utsläppsrätter i förhållande till den fria energimarknaden liksom även de enorma inkomstöverföringar mellan olika aktörer och stater som uppstår ur deras samverkan, utvidgningen, EU:s skydd mot angrepp från tredje länder eller Soros-liknande spekulanter, frågor som gäller rättsskydd och tillgång till rättsväsendet. De sistnämnda godkände utskottet lyckligtvis enligt mitt förslag.
Utöver de frågor som fortfarande förblir oklara verkar förslaget blanda ihop mål och medel, nationell nivå och företagsnivå, samt marknadsinstrument och förvaltning baserad på traditionell kontroll. Som en blandning av dessa tjänar det sitt syfte illa och innebär en onödig belastning i själva frågan, minskningen av utsläpp, vilken de europeiska aktörerna hittills har varit eniga om. Mera bekymmer förutspår den sällsynt tunga byråkrati som skapats vid sidan av handeln med utsläppsrätter, en byråkrati som parlamentet tyvärr inte ville bära ansvar för att avveckla.
Jag har speciellt oroat mig för ett eventuellt kolläckage. Utan mitt ändringsförslag gör direktivet ingen skillnad mellan koldioxidutsläpp som härstammar från energi och processrelaterad användning av kol. Som en följd av detta finns det en risk att den europeiska stålindustrin, som globalt sett uppfyller goda ekologiska standarder, får en svagare ställning på den globala marknaden, vilket utöver ekonomiska förluster även åstadkommer en enorm ekologisk skada.
Herr talman! Detta direktiv visar att vi menar allvar med vår föresats att komma till rätta med växthusgaserna. Jag gratulerar föredraganden till det utmärkta arbete han har utfört på ett mycket svårt område.
Frågan om huruvida deltagande i det system för handel med utsläppsrätter som avses i direktivet bör vara obligatoriskt i försöksskedet har varit föremål för mycket debatt i medlemsstaterna, inklusive Irland. Det är en av nyckelfrågorna i förslaget till direktiv. Miljö- och industriperspektiven skiljer sig mycket åt, och vi måste finna rätt balans. Vi styr när allt kommer omkring med samtycke.
Det helt obligatoriska system som är önskvärt ur ett miljöperspektiv måste passa bra med olika marknadsaspekter och vara industrivänligt. Det måste vara flexibelt och marknadsbaserat. Det verkar vettigt att godta ett system som är obligatoriskt på medlemsstatsnivå, eftersom alla stater måste delta i arbetet med att minska utsläppen. Det behövs faktiskt säljare på marknaden för att den skall fungera. Det måste finnas ett visst utrymme för enskilda anläggningar att tillfälligt ställa sig utanför systemet - dock endast i försöksskedet. Anläggningar som väljer att inte ingå i systemet måste naturligtvis vidta likvärdiga åtgärder för att minska utsläppen. Denna möjlighet till tillfälligt undantag bör endast finnas i försöksskedet, eftersom vi från och med 2008 är skyldiga att uppfylla rättsligt bindande mål enligt Kyotoprotokollet.
Jag ber om stöd för kompromissändringsförslag 50 och för ändringsförslag 99, som gäller koldioxid som släpps ut vid dekarbonering (avkolning) av kalksten vid kalkframställning, ett ändringsförslag som innebär ett viktigt, miljövänligt bidrag till marknaden. Jag hoppas att kommissionen kan godta båda dessa ändringsförslag.
. Herr talman! Ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka för värdefulla och konstruktiva inlägg i en mycket intressant debatt. Detta är inte den första och, tro mig, definitivt inte den sista gången som vi diskuterar åtgärder mot klimatförändringarna.
Låt mig börja med att sätta in denna debatt i det större perspektivet, nämligen vad vi känner till om klimatförändringarna. Att det sker klimatförändringar, det vet vi. Den temperaturhöjning som vi har kunnat konstatera under 1900-talet är den största på tusen år. Vi vet att snötäcket på norra halvklotet har minskat med 10 procent sedan slutet av 60-talet. Vi vet att polarisens tjocklek har minskat med 40 procent på bara ett decennium. Forskarna, vi har samlat världens ledande forskare på klimatområdet, säger att för att åtgärda klimatförändringarna kommer vi att behöva gå mycket, mycket längre än vad Kyotoprotokollet gör. Vi kommer således att behöva ta till åtgärder som är mer långtgående än de som vi hittills har diskuterat.
Vi har ratificerat Kyotoprotokollet och arbetar nu från EU:s sida egentligen på tre olika fronter. Vi agerar på den internationella scenen med att också påverka länder som står utanför, t.ex. USA, att ansluta sig. Det gäller att fortsätta att driva på för att få goda villkor och för att åstadkomma det som är möjligt att leva upp till i Kyotoprotokollet. Vi måste emellertid också bli trovärdiga här hemma, och därför har vi satt igång det europeiska klimatprogrammet. Tillsammans med alla olika inblandade intressenter har vi identifierat de åtgärder som vi behöver vidta här hemma för att kunna leva upp till våra åtaganden och kunna bekämpa klimatförändringarna på ett kostnadseffektivt sätt. Handeln med utsläppsrätter är ett sådant instrument.
Jag vill bara lägga till att vi alla inser att det kommer att kosta att leva upp till åtagandena enligt Kyotoprotokollet, men det kostar också att låta bli att handla. Att i likhet med andra ställa sig vid sidan av eller låta bli att göra någonting, kan inte ses som ett led i skapandet av rättvisa villkor. Det är nödvändigt att komma ihåg detta. Handeln med utsläppsrätter är alltså ett av de instrument vi kommer att behöva framöver.
Vi har nu talat om stora utsläppskällor, men vi behöver också se över trafiksystemen och göra effektiva insatser i det sammanhanget i framtiden.
Jag skulle vilja tacka er så mycket, fru kommissionär, inte bara för att ni har deltagit i debatten utan även för ert engagemang i frågan.
Debatten är avslutad.
Det är med stor glädje jag mycket varmt välkomnar en delegation från Stora Chural, Mongoliets parlamentet, ledd av hans excellens Sanjbegziyn Tumur-Ochir, talman i Stora Chural. Delegationens medlemmar har intagit sina platser på åhörarläktarens sektion för framstående besökare.
Detta besök till Bryssel av det mongoliska parlamentets talman är en stor ära och ett ytterligare bevis på att de förbindelser som upprättas mellan Europeiska unionen och Mongoliet stärks.
Jag är säker på att samtalen mellan medlemmarna av den mongoliska delegationen och de olika ledamöterna av vårt parlament i dag och i går har varit fruktsamma och att de kommer tjäna till att stärka de bilaterala banden mellan våra två institutioner.
Ni är mycket välkomna.
(Applåder)
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0285/2002) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring för tjugotredje gången av rådets direktiv 76/769/EEG om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (ämnen som klassificerats som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska (c/m/r)) (8328/1/2002 - C5-0267/2002 - 2001/0110(COD)) (föredragande: Nisticò).
. (IT) Herr talman! Jag skall fatta mig ytterst kort, för det här betänkandet har vi diskuterat länge, och vill bara framhålla några nyheter som har framkommit ur en mycket livlig dialektisk diskussion i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Det handlar egentligen om den tjugotredje ändringen av rådets direktiv 76/769 om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat som klassificerats som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska: ett direktiv som alltså har till syfte att värna om konsumenternas hälsa och harmonisera marknaden för att de olika länderna fritt skall kunna handla med produkter som har samma egenskaper.
Som det står i bilaga I gäller förslaget tjugofem nya ämnen i kategori 2, varav fjorton anses vara cancerframkallande - äntligen har man lagt in koboltsalter, vissa kadmiumsalter, bensopyren och några naftolfärgämnen som man enligt facklitteraturen i åratal har vetat vara cancerframkallande - tre mutagena och åtta reproduktionstoxiska ämnen.
Kommissionen har utvidgat förbudet till att omfatta inte bara ämnena som sådana, utan också preparaten, det vill säga blandningar och lösningar där dessa ämnen ingår. Gruppen De Gröna, och särskilt Schörling och några andra ledamöter, skulle vilja utvidga förbudet till att omfatta även saluförande av produkter och artiklar som innehåller dessa ämnen: leksaker, tyger, golvbeläggningsmaterial och så vidare.
Undertecknad vill härmed slå fast att jag är emot att förbudet utvidgas till att också omfatta produkter. Ni kan tänka er vilka skador det skulle medföra, inte bara från ekonomisk, kommersiell och industriell synpunkt utan också psykologiskt, om man skulle få reda på att ett av dessa ämnen - till exempel ett naftolfärgämne - fanns i en slips som bärs av elegant klädda personer, trots att de cancerframkallande ämnena i verkligheten aldrig frigörs från denna slips och därmed aldrig innebär någon risk för människan.
Därför är vår inställning än en gång: vi är emot ändringsförslag 1 från Schörling, som redan har antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor med endast en mycket liten majoritet och som säger att kommissionen bör ?utvidga förbudet mot ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska i kategori 1 och 2 till att omfatta produkter?. Vi är också emot den första delen av ändringsförslag 2, de första sju raderna, där man upprepar att förbudet bör utvidgas till att omfatta produkter. Däremot är vi för den andra delen av ändringsförslag 2, där man vill ligga på kommissionen genom att rekommendera att den skall ta fram ett förslag i vilket man förbjuder användningen av sådana produkter som innehåller mutagena och cancerframkallande ämnen för vilka det finns en vetenskaplig dokumentation som säger att dessa farliga ämnen verkligen har frigjorts ur produkter och absorberats av organismen i sådana koncentrationer att de är farliga genom att vara cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska.
Jag tycker att en sådan rekommendation vore ytterst lämplig om man vill värna om konsumenternas hälsa och miljön, och jag hoppas att kommissionen och rådet kan godkänna den, herr talman.
. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hans konstruktiva arbete. Detta är ett viktigt direktiv eftersom det skulle innebära ett förbud mot ämnen som har fastställts vara och klassificerats som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, så kallade ?cmr?-ämnen. Det är ett mycket långtgående förslag eftersom det förbjuder försäljning av dessa ämnen och alla blandningar där de ingår till den breda allmänheten. Det föreslagna direktivet kommer därför att uppmuntra användning och utsläppande på marknaden av säkrare alternativ. Vidare sörjer det föreslagna direktivet inte bara för skyddet av konsumenternas hälsa, utan det skulle också upprätthålla den inre marknaden. Det skulle innebära att harmoniserade bestämmelser införs i hela gemenskapen.
Skälen till att vilja utvidga förbudet till produkter som släpps ut på marknaden för att användas av konsumenter är förståeliga. För detta krävs likväl en undersökning av om det sker en frigöring av ämnet från produkten och om den frigjorda mängden är stor nog att ge upphov till risker för folkhälsan eller miljön. Den sista aspekten - fastställande av risker - saknas i de framlagda ändringsförslagen, och kommissionen förkastar dem därför tills vidare.
Vi måste veta mer om de tänkbara riskerna när det gäller produkter. Jag kan bekräfta att kommissionen kommer att beakta parlamentets oro genom att granska detta möjliga problem. Kommissionen har redan lagt fram förslag för att begränsa riskerna vid flera tillfällen, och för närvarande är grovt räknat 1 000 ?cmr?-ämnen och flera tusen preparat som innehåller ?cmr?-ämnen förbjudna. Ett exempel är det med de azofärgämnen som man vet är cancerframkallande. I det fallet förbjöds användningen av sådana färgämnen i ett stort antal produkter. Europaparlamentet insisterade emellertid på att orientaliska mattor skulle undantas eftersom dessa azofärgämnen frigörs i mängder som ligger under godtagbara tröskelvärden. Kommissionen samtyckte eftersom även vi drog slutsatsen att det inte föreligger någon betydande risk för folkhälsan.
Sammanfattningsvis kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 1 och 2, men den kommer att studera det möjliga problemet med ?cmr?-ämnen i produkter som ett brådskande ärende.
Herr talman! Denna andra behandling är otroligt viktig, eftersom det handlar om den tjugotredje ändringen av direktivet som begränsar användning och utsläppande på marknaden av ämnen som har klassificerats som cancerogena, mutagena och reproduktionstoxiska, s.k. cmr-ämnen.
Rådet har inte, och inte kommissionen heller, velat gå Europaparlamentet till mötes i vår begäran att direktivet även skall omfatta produkter. Produkter utgör trots allt den huvudsakliga exponeringskällan för allmänheten, som t.ex. i leksaker, textilier eller golvbeläggningar. Den riskbedömning som har gjorts i enlighet med kommissionens förslag utgår faktiskt ifrån försiktighetsprincipen och säger klart och tydligt att säkerheten skall garanteras för allmänheten. Detta kan bara åstadkommas om man också förbjuder cmr-ämnen i konsumtionsvaror. Av någon outgrundlig anledning har kommissionen och rådet inte velat ta till sig detta, trots att det finns vetenskapliga bevis.
Rådet hänvisar även till att det gäller en stor mängd produkter och att det skulle vara ett skäl till att man inte skulle göra någonting. Det borde faktiskt vara tvärtom. Om en stor mängd produkter innehåller cmr-ämnen, borde vi naturligtvis agera ännu snabbare. Jag hade helst sett ett förslag till förbud redan år 2002, men så långt har vi inte kunnat komma.
Det är alltid ett nöje att arbeta med gentlemannen doktor Nisticò. Vi har kunnat åstadkomma ett konstruktivt ändringsförslag, en kompromiss mellan doktor Nisticò, kollegerna från socialistgruppen och de gröna. Jag vill uppmana kollegerna att rösta för ändringsförslag nr 2. Vi kan inte vänta längre nu. Det är inte ansvarigt att göra det, och det är heller inte i enlighet med försiktighetsprincipen. Jag vädjar till kollegerna: Rösta för ändringsförslag nr 2!
Herr talman! På socialisternas vägnar välkomnar jag detta betänkande, som syftar till att införa betydande och vederbörliga restriktioner på ett antal mycket farliga ämnen som man vet är giftiga, mutagena eller cancerframkallande för människor. Vi måste driva igenom detta betänkande.
När det gäller den kritiska frågan - utvidgningen av förbudet till produkter - stöder socialistgruppen fullständigt det andra ändringsförslaget, där denna idé förs fram. Vi inser givetvis att det krävs ytterligare arbete i frågan. Vi måste studera produkterna, den risknivå de motsvarar, kontakten mellan dem och människor samt de platser där de används. Vi anser emellertid att detta kan ske längre fram i lagstiftningsprocessen. Ändringsförslaget bör stödjas så att dessa diskussioner kan äga rum.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum inom kort.
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
Herr talman! Enligt röstordningen röstar vi först om associeringsavtalet med Algeriet och sedan om resolutionen. I utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik gjorde vi tvärtom: vi röstade först för resolutionen och sedan för associeringsavtalet. Med tanke på att min grupps ja eller nej till associeringsavtalet beror på innehållet i resolutionen begär vi att man först skall rösta om resolutionen och sedan om associeringsavtalet.
Herr talman! Jag är beredd att dra tillbaka ändringsförslag 10 om kammaren accepterar följande muntliga ändringsförslag: vi accepterar hela punkt 5, men den sista delen av meningen skulle ändras som följer: i stället för ?internationella frivilligorganisationer så att de kan få tillträde till Algeriets territorium?, föreslår jag ?internationella frivilligorganisationer som önskar få tillträde till Algeriets territorium?.
Man säger mig att ni ville ta bort orden ?och drägliga bostadsförhållanden?. Stämmer det?
Ja, men efter diskussion i går kväll förstod jag vad det innebar, och jag accepterar den termen. Det är alltså punkt 5 med den ändring jag just angivit.
Herr talman! Jag tror att det muntliga ändringsförslaget ersätter PPE-DE:s ändringsförslag 12, som i så fall skulle kunna dras tillbaka. Därför handlar det om att rösta om detta stycke i tre delar: den första delen - ?betonar på nytt vikten av att militären drar sig tillbaka från det politiska beslutsfattandet? - skulle man kunna rösta för, den andra delen - ?att samhället avmilitäriseras? - skulle man kunna rösta emot och den tredje delen - ?och att de politiska institutionerna stärks? - skulle man också kunna rösta för. Jag tror att de olika grupperna i kammaren kan instämma i detta. Stycket är alltså uppdelat i tre delar: ja till den första och den tredje, för att få bort frasen som talar om avmilitarisering av samhället.
Ja, men under dessa förhållanden kommer PPE-DE-gruppen att rösta emot de tre delarna.
När det gäller punkt 13 drar jag tillbaka mitt ändringsförslag om kammaren accepterar att den andra delen om asylrätt kan kombineras dels med bestämmelserna i det nya avtalet om fri rörlighet för personer och dels med de rättigheter som förvärvats av lagliga invandrare av algeriskt ursprung.
Herr talman! Min grupp tar tillbaka den första delen av ändringsförslaget. Följande skulle alltså återstå: ?ber kommissionen att med jämna mellanrum göra utvärderingar av de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna av associeringsavtalet?.
Herr talman! Liberalerna har lagt fram ett ändringsförslag nr 2, men jag har rådgjort med Bastos, och hon har försäkrat mig om att den text som vi ville lägga till om de lokala och regionala myndigheternas engagemang i förhandlingarna i gränsområdena redan finns med underförstått i hennes text. Av den anledningen vill jag alltså gärna dra tillbaka det.
. (NL) Det är oerhört viktigt med ett ekonomiskt bistånd till alla länder i östra Europa, där ekonomin har rasat samman under de senaste tio åren och där det för ögonblicket inte finns några stora förbättringar att vänta. Bosnien och Hercegovina är ett speciellt fall. Efter det att den tidigare turkiska provinsens separation från Jugoslavien godkänts internationellt 1992 har man hela tiden utifrån försökt att bilda en enda stat och att värva stöd för detta bland invånarna. Men egentligen är det ingens stat. Det är ett land där det enbart finns etniska minoriteter. Det var enbart den största minoriteten som ville ha landet, och den betraktar landet som den under det turkiska styret islamiserade befolkningens eget land. De två andra befolkningsgrupperna, som kände sig tillbakasatta under den turkiska tiden, känner sig nu mer förbundna med grannstaterna Serbien och Kroatien. De upplever de statsgränser som i dag skiljer dem åt besvärande, och vill låta dem försvinna så snabbt som möjligt. Man håller fortfarande på att räkna rösterna från det senaste valet, men man förväntar sig att väljarna återigen har valt de olika nationalistiska partier som ligger i konflikt med varandra och att samtliga tre grupper alltså har röstat för en framtid åtskilda från varandra. Hur länge skall vi hålla ihop det här landet på ett konstgjort sätt med militärmakt och med maktutövare och penningflöden som styrs utifrån? Det kommer att misslyckas i slutändan efter det lidande som nu råder.
. (PT) Jag röstade för detta betänkande då jag anser att det ger ett mycket värdefullt bidrag till att förbättra utvärderingsförfarandena för ett verkligt genomförande av EU:s mål. Jag delar också det synsätt enligt vilket en systematisk utvärdering är ett första klassens instrument för att garantera lönsamheten för de utgifter som görs inom ramen för EU:s budget. Och precis som föredraganden ser jag positivt på och erkänner kommissionens ansträngningar för att inrätta en allmän utvärderingskultur inom institutionen. Slutligen ansluter jag mig helt till uppmaningen till kommissionen att grunda sig på strikta kriterier för kostnader/vinst när den skall utarbeta utvärderingsrapporter, samtidigt som jag dock är medveten om att den svåraste uppgiften är att kunna integrera slutsatserna i utvärderingarna av den framtida politiken, budgetriktlinjerna och i fördelningen av resurser.
. (FR) Redan betänkandets titel ?Initiativ för tillväxt och sysselsättning - Åtgärder för finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag? räcker för att vi skall rösta emot texten.
Föredraganden vet som alla andra att ?ekonomiskt stöd? till företagen, vare sig de är nyskapande eller ej, inte skapar någon sysselsättning. Han vet att de s.k. små företagen i allmänhet är dotterbolag till stora ekonomiska koncerner. Han vet slutligen att dessa grupper inkasserar stödet för att öka sin vinst. Och när stödet tar slut lägger de ned verksamheten utan att ens känna sig skyldiga att betala tillbaka det stöd de fått, som i Frankrike där Daewoo i Lorraine och Mitsubishi i Bretagne stänger sina fabriker och säger upp hundratals anställda.
Man fortsätter emellertid att be Europaparlamentet att med stöd av den folkvalda demokratin försvara en praxis som enbart är till nytta för industri- och finanskoncerner och inte alls för de arbetslösa.
Vi för vår del vägrar att delta i detta bedrägeri. Om de europeiska institutionerna har medel att dela ut borde dessa gå till de offentliga organen eftersom man i alla europeiska länder saknar personal inom vård, undervisning och offentlig service.
. (FR) Tillgång till utbildning och livslångt lärande och samtliga åtgärder som vidtagits för att främja ungdomars och arbetstagares rörlighet är grundläggande drivkrafter för att göra sysselsättningen i Europa dynamisk.
Med en strategi till förmån för sysselsättning kan man inte på ett tidigt stadium bortse från de ansträngningar som måste göras när det gäller rörlighet för studenter och fortbildning för arbetstagare, för att inte tala om de ansträngningar som måste göras för att göra det enklare att starta företag utanför nationsgränserna.
Utbildningen bör vara inriktad på att lära sig ytterligare ett gemenskapsspråk och ny teknik. Kunskaper och examina skall erkännas på ett motsvarande sätt överallt i Europa, och systemen för social trygghet och pension bör kunna överföras från ett land till ett annat utan att det påverkar den rörliga studenten eller arbetstagaren.
Kommissionen borde slutligen se över åtgärderna för ekonomiskt stöd till små och medelstora företag och lägga fram nya mer flexibla och effektiva förslag än de som redan finns, för att uppmuntra de små och medelstora företagen att knyta arbetskontakter utanför nationsgränserna och bland annat bidra till samarbete med de nya medlemsstaterna och främja företagsandan där.
. (FR) Jag stödde betänkandet av Bushill-Matthews, eftersom man där uppmuntrar investeringar och ekonomiskt stöd till företagen, i enlighet med den europeiska stadgan för små företag.
Eftersom företagen deltar i lokaliseringspolitiken och den nödvändiga utformningen av våra samhällens ekonomi spelar de en grundläggande roll på det mänskliga och sociala planet.
Trots att de skapar sysselsättning är emellertid det ekonomiska stödet otillräckligt. Jag hoppas att betänkandet skall bidra till att ändra på denna brist.
Även om det är nödvändigt att stödja de små och medelstora spetsteknikföretagen får man inte glömma bort de små och medelstora företagens traditionella verksamhet, oavsett företagens storlek (hantverk, mikroföretag osv.).
Kommissionen förefaller dessutom enbart diskutera i termer av stöd till att starta företag, men stödet måste följas upp efter att företaget startats.
. (PT) Vi kan inte nog understryka den avgörande vikten av stödinstrumenten för de små och medelstora företagen, som har en viktig roll i att skapa sysselsättning, i investeringarnas dynamik och i medlemsstaternas och Europeiska unionens ekonomiska tillväxt. Jag håller helt med föredragandens bedömning att de allmänna resultaten 2001 är extremt positiva när det gäller utvecklingen av initiativet för och effekten på sysselsättningen. Kommissionens rapport är ganska komplex, och kommissionen tillfredsställer parlamentets tidigare vädjan om brådskande tidsgränser för att lägga fram den, även om det är att beklaga att några specifika kommentarer från parlamentet i betänkandet förra året ännu inte har beaktats, främst när det gäller information om revisionerna. Jag stöder också uppmaningen till kommissionen att lägga fram ersättningslösningar för JEV-programmet (Joint European Venture), vars lönsamhet har varit mycket knapp och som verkar olämpligt i sin nuvarande form, liksom det följande som betonas, vilket jag tycker är strategiskt och av avgörande betydelse då utvidgningen närmar sig: ?vikten av att främja investeringar och företagsamhet i kandidatländerna?.
Herr talman! Jag vill uttrycka mina reservationer mot omröstningen om Moreira da Silvas betänkande. Parlamentet röstade mycket vårdslöst när det gäller ändringsförslagen 102 och 98 om auktioner. De finländska ledamöterna av PPE-DE är starkt emot varje slags utauktionering. Dessa ändringsförslag antogs med en mycket liten marginal, med en majoritet på endast tre röster för utauktionering. Ändringsförslagen 75, 81 och 86, som syftade till att öka möjligheterna att ställa sig utanför systemet, förkastades alla av parlamentet. Jag ville stödja dem, och den finländska delegationen ville se större möjligheter för medlemsstaterna att ställa sig utanför system för handel med utsläppsrätter. Jag beklagar verkligen detta beslut. I fråga om ändringsförslag 99, om utsläpp av processrelaterade kolprodukter som uppstår i stålindustrin, beklagar jag mycket att det inte föll i god jord. Jag hoppas att kommissionen kommer att ompröva saken och ha den mycket knappa majoriteten i kammaren i åtanke när den föreslår ändringar inför den andra behandlingen.
. (PT) Trots att det är motsägelsefullt och innehåller negativa aspekter finns det i betänkandet betydande förbättringar av kommissionens förslag till direktiv. Vissa ändringsförslag från vår grupp, liksom från andra, har godkänts, och de förbättrar texten som vi kommer att stödja.
Det är positivt att man inleder åtgärder för att uppfylla Kyotoprotokollet, trots USA:s oacceptabla vägran att ratificera det. Men kommissionens förslag när det gäller handel med utsläppsrätter för växthusgaser har inte ändrats tillräckligt, och därför avstår vi i omröstningen eftersom vi inte accepterar denna princip, förutom att vi har reservationer angående flera andra ändringsförslag.
. (FR) Vi skulle ha kunnat rösta för resolutionen om Algeriet eftersom där finns ett antal demokratiska minimibeaktanden som vi instämmer i. I texten fördömdes dödsstraffet, restriktionerna mot pressfriheten, repressionen av händelserna i Kabylien och de mycket reaktionära familjelagarna mot kvinnor. I resolutionen fördömdes även, om än blygsamt, de religiösa fundamentalisterna, men även regeringen och militären. Tyvärr gör de ändringsförslag som antogs vid omröstningen att texten delvis förlorar sitt innehåll, och vi avstod till slut från att rösta.
Den kris som Algeriet upplevt i flera år beror delvis på den ekonomiska politik som bedrivs sedan 70-talet, under överinseende av IMF.
Den privatisering detta lett till, betalningen av skulden som belastar budgeten på bekostnad av den offentliga servicen, de multinationella företagens plundring av resurserna inom oljesektorn, den otroliga korruptionen på högsta nivå till följd av ?avregleringen? av den algeriska ekonomin nämns inte. Det är emellertid där som Europa, och särskilt Frankrike, bär ett stort ansvar. Vi fördömer utan förbehåll det stöd Frankrike lämnar till den algeriska regimen.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (NL) Bob van den Bos och Lousewies van der Laan (D66-gruppen) röstade emot Obiols i Germas lagstiftningsresolution om att sluta ett associeringsavtal med Algeriet. De röstade emellertid för Broks resolution.
Algeriet befinner sig för närvarande i en mycket instabil period, där allehanda former av våld uppträder och där demokratin ligger i skymundan. Det förekommer fortfarande kränkningar i stor skala av de mänskliga rättigheterna. Det ger en felaktig signal att belöna landet med ett avtal vid det här tillfället.
D66-gruppen anser inte att ett associeringsavtal i den här formen med Algeriet är acceptabelt, eftersom medlen för att tvinga fram klausulen om mänskliga rättigheter fattas. Verktygen för att utvärdera tillämpningen av klausulen om mänskliga rättigheter i associeringsavtalen otillräckliga, vilket också betonas i Brok-resolutionen. D66-gruppen anser att man först måste söka efter adekvata medel för att framtvinga klausulen om mänskliga rättigheter. Först då kan avtalet få en önskad effekt på förbättringen av de mänskliga rättigheterna i Algeriet.
. (FR) Aviseringen om att en fond för ersättning till offren för naturkatastrofer skall inrättas är en god nyhet för de hundratusentals europeiska offren för ovädren. Vi instämmer helt i idén att Europeiska unionen kan ge ett snabbt och flexibelt kompletterande stöd vid stora katastrofer som drabbar medlemsstaterna. EDD-CPNT-ledamöterna har länge krävt, bland annat när det gäller ovädren i Frankrike (stormen i december 1999 och översvämningarna i Somme 2001), att vi skall visa prov på solidaritet i Europa.
Vi har också begärt att den tidigare budgetposten ?naturkatastrofer? skall återinföras och få ordentligt med medel, eftersom vi tycker det är normalt att unionens allmänna budget skall användas för detta. I stället föredrog kommissionen att inleda en omfattande PR-åtgärd.
Vi beklagar att det krävdes en ovanligt svår sommar och alltför många offer innan Europa äntligen beslutade sig för att göra något! Trots att det konkreta genomförandet av denna fond omgärdas av oklarheter, bland annat när det gäller finansieringen, hoppas vi att de europeiska institutionerna kan vara snabba, pragmatiska och visa prov på öppenhet när det gäller att bevilja ersättning, eftersom det ligger i offrens intresse!
. (PT) Jag gav givetvis mitt stöd till inrättandet av denna fond, som uttrycker hela Europeiska unionens solidaritet inför de stora naturkatastroferna i medlemsstaterna. Och jag stödde också föredragandens ståndpunkter i stort. Men i denna mycket korta röstförklaring vill jag klargöra att vår kollega Franz Turchi, från UEN-gruppen, redan för två år sedan lade fram ett förslag med denna inriktning, men den gången tyvärr utan att det togs emot på ett positivt sätt. Det krävdes ytterligare två tomma år och framför allt krävdes det att de allvarliga översvämningarna skulle inträffa i augusti i Tyskland, Österrike och i vissa kandidatländer för att Europeiska unionen skulle avhjälpa den lucka i lagstiftningen som hindrar de europeiska institutionerna att ingripa med ekonomisk hjälp till de europeiska befolkningar som blir offer för stora naturkatastrofer, ett gissel som tycks bli allt vanligare. Men det är läge att säga: bättre sent än aldrig.
. (FR) I betänkandet av Michael John Holmes betonas med rätta bristen på - vetenskaplig - kunskap om djuphavsbestånd. Man vet att djuphavsfiskar såsom atlantisk soldatfisk, vanligtvis kallad kejsare, har lång livslängd och dessutom är lekfärdig sent, vilket självfallet leder till en mycket långsam förnyelse av beståndet.
För närvarande kan man faktiskt konstatera att fångsterna vid djuphavsfiske minskat, vilket bekräftas av beslutet från de industriella redarna att själva sätta stopp för en verksamhet som blivit olönsam.
Att begränsa fiskerinäringens tillgång till djuphavsbestånden är alltså motiverat, men kan granskas på nytt mot bakgrund av nya objektiva vetenskapliga uppgifter.
. (FR) Trots att det i själva betänkandet konstateras att ?det är bristen på arbete som är problemet för mer än 18 miljoner arbetslösa i EU, inte otillräcklig yrkesmässig rörlighet?, föreslås som lösning bara tomma fraser av typen ?föra arbetsliv och utbildningssystem närmare varandra?. Och när man är mer konkret - ?göra det lättare att starta företag? -, aviseras inte stöd till offren för arbetslösheten utan till de ansvariga.
Men vad tjänar rörligheten till om den bara leder till att göra arbetslösa som förblir arbetslösa mer rörliga? Arbetslösheten drabbar alla europeiska länder, och att flytta de arbetslösa kommer inte att skapa fler arbetstillfällen utan bara mer konkurrens mellan dem som söker arbete. Och när man i betänkandet talar om en politik som syftar till att ?arbetstagarna och de arbetssökande kan utveckla hög kompetens?, är det bara ett cyniskt formulerat uttryck för att arbetsgivarna i Europeiska unionen har världens bäst utbildade arbetslösa!
För att förhindra att arbetslösheten ökar krävs tvingande åtgärder som förbjuder kollektiva uppsägningar. För att skapa ny sysselsättning behöver den offentliga servicen som riktar sig till befolkningen anställa fler i stället för att minska antalet anställda.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) Betänkandet som följer upp kommissionens förslag levererar flera motsägelser och negativa aspekter, främst när det gäller dess försvar av tillfälligt arbete som svar på arbetslöshetsproblemet, trots de förslag som vi har lagt fram för att förbättra betänkandet. Tyvärr godkändes inte alla. Det är dock positivt att det förslag jag lade fram har tagits med, vilket syftar till att försvara arbetarnas rätt till sysselsättning med kvalitet och rättigheter. Det är också positivt att man bland annat trycker på ömsesidigt erkännande av kvalifikationer, uppmaningen till en större uppmärksamhet för ungdomar som överger skolan för tidigt, det livslånga lärandet och uppmuntran till inlärande av utländska språk.
Därav min nerlagda röst.
. (NL) Detta icke-lagstiftande betänkande innehåller en hel del vackra ord och självklarheter. Naturligtvis måste fler kvinnor kunna vara verksamma inom kunskapsintensiva sektorer, såsom informations- och kommunikationstekniken. Och det låter bra att man anser att en ?europeisk arbetstagarstadga?, ett europeiskt system för arbetslagstiftning och social trygghet för rörliga arbetstagare, måste komma till stånd. Det stämmer överens med de frågor som jag ställer till kommissionen i dag om polska byggnadsarbetare utan kollektivavtal. Men kärnan i förslaget är att det handlar om att anpassa människorna till arbetet, i stället för att anpassa arbetet till människorna. Det ger recept på hur en arbetsmarknad kan fungera bättre genom att inrikta undervisningen ännu mer på arbetet. Det är avsett att göra det lättare att låta människor flytta tusentals kilometer till ett område med ett annat språk och en annan kultur, där det händelsevis finns sysselsättning i högre grad. Om människor verkligen vill flytta är det naturligtvis bra att deras examensbevis är giltiga också långt hemifrån och att de kan ta med sina pensionsrättigheter. Men de flesta människor vill inte alls flytta, och det med rätta. Europa är inget Amerika, där människor av ekonomisk nöd tvingas till sådana flyttningar som separerar dem från familj och vänner. Och så skall det förbli.
. (PT) Precis som jag hävdade i mitt betänkande för nästan ett år sedan, om verkställandet av Eures under perioden 1998/1999, är de steg som tagits för att i Europeiska unionen öka den yrkesmässiga rörligheten och underlätta tillgången till denna rörlighet för alla medborgare mycket viktiga. Jag stöder de åtgärder för att främja samarbetet på utbildningsområdet som är inriktade på en gemensam ram för erkännande av yrkeskvalifikationer i samarbete med arbetsmarknadens parter och institutioner för utbildning och yrkesutbildning. Jag vill också återigen understryka vikten av en informationskampanj om de möjligheter som den inre marknaden och den europeiska arbetsmarknaden öppnar samt vikten av att modernisera Eures (så att all information som hanteras når de personer som söker arbete och företagarna), liksom en permanent mekanism för att analysera hindren för en geografisk rörlighet. Men jag beklagar att den ursprungliga texten av Regina Bastos, som var balanserad och realistisk, har förvridits av ändringsförslag som har gett den en negativ interventionistisk karaktär och en politiskt ideologisk syn som är helt malplacerad när det gäller behörighet och rörlighet.
. (FR) Vi har röstat emot denna gemensamma resolution där hyckleriet konkurrerar med förmyndarmentaliteten gentemot ett land vars katastrofala situation och fattigdom huvudsakligen beror på decennier av utnyttjande och plundring, som började med kolonialmakten och fortfarande är imperialistisk.
Vi känner ingen som helst sympati för rebellerna i den ivorianska armén, som utbildats och i viss mån letts av fransk militär, och som ända från början inte haft någon annan uppgift än att förtrycka den fattiga majoriteten av den ivorianska befolkningen genom att skinna den och utöva utpressning mot den i förbigående. Och regeringsarmén är inte bättre. Att kalla Gbagbo för en demokratiskt vald president är bedrägeri när det är allmänt känt att valet manipulerats och att en av kandidaterna inte fick ställa upp av etniska skäl. Denna regering utvecklar, precis som sina föregångare, medvetet ett främlingsfientligt klimat med etnisk inskränkning som gör livet ohållbart för miljoner arbetstagare och migrerande lantbrukare från grannländerna, liksom för befolkningen i landets norra delar.
Att be denna regering och denna armé att ?skydda civilbefolkningen? är som att be vargen vakta fåren!
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) I ett land där alla regeringar, alltifrån Konan Bédié till Robert Gueï och Laurent Gbagbo, utnyttjar det faktum att det finns många olika etniska grupper skulle ett fortsatt inbördeskrig göra situationen ännu värre. Varken de upproriska militärerna eller Gbagbos regering har något berättigande när det gäller att företräda den mosaik av folk som samlats i Elfenbenskusten. Den ivorianska regeringen är diskvalificerad sedan mer än två år genom sin främlingsfientlighet gentemot befolkningen i landets norra delar. Det är inte genom att stödja den ena av konfliktens två parter som vi kommer att hitta en gynnsam lösning.
Vi är tveksamma när det gäller motiven hos Europa och Frankrike, som har betraktat detta land som sitt revir alltsedan självständigheten. Även om man snarast på ett tydligt sätt måste kritisera spiralen av krig och massaker, måste folket i Elfenbenskusten få medel att kontrollera sin framtid. Det måste bli ett slut på att privatisera och plundra alla rikedomar till förmån för multinationella företag som Bouygues, Bolloré eller de franska statliga företagen. Att ge det ivorianska folket möjlighet till en demokratisk lösning innebär att upphäva en konstitution som utestänger hälften av befolkningen från det demokratiska spelet, och det innebär också att anordna nya val utan diskriminering.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) I ett Västafrika med fri rörlighet för vapen, legosoldater, kapital och all slags handel, och där de destabiliserande faktorerna ökar och är lätta att manipulera är det enda ansvariga valet vi kan göra att stödja de lagliga myndigheter och statliga system som kan stå emot upphovet till anarkin och oordningen.
I Elfenbenskusten skall vår roll självfallet inte bestå i att försvaga den lagliga regeringen som, oavsett vilka svagheter den har, personifierar den nationella suveräniteten och den territoriella integriteten.
Med tanke på Elfenbenskustens ekonomiska och symboliska betydelse för Västafrika skulle en destabilisering av landet kunna leda till en dominoeffekt som är mycket förödande för hela regionen. Alla berörda internationella aktörer måste därför bete sig ansvarsfullt i stället för att spekulera i det stora antal potentiella faktorer för splittring som finns, något som vissa inte tvekade att göra i Kongo. Det kan vi göra genom att undvika att främja sådant som, på nära håll eller på avstånd, skulle kunna leda till en balkanisering av Elfenbenskusten och till att landet hamnar på samma avvägar som Kongo.
. Vi vill markera att vi för närvarande anser att samarbetet i Eurojust är den prioriterade formen för åklagarsamarbete inom EU. Jurisdiktionen för en eventuell gemensam europeisk åklagarmyndighet för ekonomisk brottslighet bör begränsas till att enbart gälla fall av bedrägerier riktade mot de europeiska institutionerna.
. (DA) Kommissionen har lagt fram ännu ett meddelande om bedrägeribekämpning som kommer att göra det möjligt att utesluta företag som har utfört bedrägerier från kontrakt med kommissionen. Men denna möjlighet finns redan; man behöver inte utarbeta fler meddelanden. Kommissionen kan helt enkelt använda sig av upphandlingsdirektivet från 1992. Här står det skrivet svart på vitt att de kan utesluta företag som har lämnat felaktiga upplysningar eller fuskat med skatten från deltagande i anbudsförfaranden.
Varför inte använda sig av detta direktiv? Varför inte använda den befintliga lagstiftningen?
Jag har röstat för Böschs betänkande eftersom det innefattar ett bra exempel på denna uppenbara skandal. En snabb jämförelse av siffrorna visar att Eurostat under flera år har tecknat kontrakt med ett företag som har lämnat in felaktiga upplysningar.
Kommissionen säger att man överlämnade ärendet till OLAF redan 1999. Men varför har ingenting hänt? Företaget finns nu med på topp tio-listan över de kontraktsparter kommissionen oftast använder sig av. Ett företag som lämnar in felaktiga upplysningar år efter år. Hur kan detta få förekomma?
Kommissionen är skyldig oss en mycket bra förklaring. Ett företag som uppenbarligen sysslar med bedrägeriverksamhet tjänar massvis av pengar på kontrakt med kommissionen. Företaget sitter nere i Luxemburg och skrattar åt oss medan kommissionen kommer med ännu ett fånigt meddelande. Vilken signal sänder detta till de europeiska medborgarna?
. (NL) En av de många nackdelar som hör till utökning av verksamheten är det växande utrymmet för profitörer som ofta kan operera obehindrat under lång tid. I oöverskådliga stora organisationer uppstår stort utrymme för människor som vill fylla sina fickor bakom en barrikad av byråkrati. Europeiska unionen är en sådan oöverskådlig storskalig organisation, som erbjuder oväntade möjligheter åt tjänstemän, politiker och företag som lever på europeiska uppdrag. Åren 1998 och 1999 visade dåvarande kommissionstjänstemannen Paul van Buitenen vilka följderna av detta kan bli, och det ledde då till hela Europeiska kommissionens avgång. För närvarande är Marta Andreasen den nya anmälaren av missförhållanden som visar att den ekonomiska administrationen är otillräcklig i fråga om att kunna förhindra eventuellt bedrägeri. Tyvärr är det inte alla som uppskattar hennes försök att få förbättringar till stånd, utan hon har tvingats lämna sin tjänst. Det finns uppenbarligen människor som inte är intresserade av några förbättringar. Budgetkontrollutskottet konstaterar bedrägerier för 1,25 miljarder euro för år 2001. Föredraganden framhåller med rätta den möjlighet som redan har existerat i tio år att utesluta företag som ägnar sig åt bedrägerier från uppdrag, hur känsliga fonder är för bedrägerier och hur önskvärt det skulle vara med en europeisk allmän åklagare. Ändå ger förmodligen alla åtgärder som föreslagits tillsammans mindre resultat än decentralisering och förminskning av verksamheten.
Röstförklaringen är avslutad.
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från igår har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande, på sida sex i protokollet från gårdagens sammanträde finns ett omnämnande av tre betänkanden enligt den så kallade Hughes-proceduren. Jag skulle gärna se att man i fortsättningen anger den rätta reglementsartikeln istället för namnet på någon godtycklig parlamentsledamot.
Vi har visserligen avslutat justeringen av protokollet, men jag skall meddela att vi kanske kommer att komplettera Hughes-förfarandet med ytterligare ett par detaljer, för att förklara det för kolleger som inte vet vad Hughes-förfarandet innebär.
(Protokollet justerades.)
Fru ordförande! Jag vill bara upplysa kammaren om att en minnesgudstjänst kommer att genomföras i Liverpool i morgon förmiddag, för vår avlidne kollega Ken Stewart. Ordförandens kansli har mycket vänligt samtyckt till att skicka ett kondoleansbrev. Jag vill att mitt tack till ordföranden därför skall tas till protokollet.
Om kommissionen är här så vill jag också nämna att kommissionen i förra veckan utfärdade ett pressmeddelande, som stödde en expedition för undersökning av vraket efter bulklastfartyget Derbyshire , som försvann i Stilla havet 1980. Det var en fråga som Ken Stewart drev länge och hårt i detta parlament under sina år här, och han skulle ha blivit mycket glad över att kommissionen undersöker detta. Ja, som vi alla vet så drev han energiskt alla frågor om sjötransporter, om säkerheten för dem som förtjänar sitt levebröd på, och de passagerare som reser med, fartygen. Så det gläder oss att kunna notera att kommissionen stöder expeditionen. Det skulle Ken ha gillat.
Vi tackar er för dessa upplysningar.
Fru ordförande! En ordningsfråga. Jag syftar på de tragiska tilldragelserna på gränsen mellan Israel och Jordanien igår. Jag uppmanar ordförandeskapet att tillsända det israeliska folket, och i synnerhet de berörda familjerna, ett kondoleansbrev.
Tack så mycket Hallam!
Fru ordförande, jag vill bara ansluta mig till den framställning som den ledamot som talade före mig gjorde. Jag vill också beklaga attentatet som utfördes i Israel igår, där sex skolbarn och en lärare dödades vid gränsen till Jordanien. Det finns faktorer som motverkar fredsprocessen, men det finns ingenting så oersättligt som förlusten av människoliv. Mot denna bakgrund anser jag att Europaparlamentet bör beklaga och fördöma sådana här händelser.
Tack så mycket Vallvé!
Fru ordförande, jag ber att få ansluta mig till de kolleger som engagerar sig i Mellanöstern. Jag anmodar parlamentet att hålla en spontan tyst minut för att här ge ett särskilt uttryck åt dessa tragiska händelser och visa det stora engagemang vi som europeiska parlamentariker känner allt som händer i Mellanöstern.
Tack så mycket Sichrovsky!
Omröstning
Fru ordförande! Ett klarläggande. I går klargjorde kommissionär Marín att han insåg att detta beslut skulle behöva fattas med enhällighet. Men visst har väl kommissionen, vid tidigare diskussioner, vid informella överläggningar hävdat att det principbeslut som krävde enhällighet redan fattats, och att tillämpningsbeslutet bara skulle kräva kvalificerad majoritet? Kan kommissionen titta på detta och återkomma till oss i frågan?
Jag skall gärna se till att det kontrolleras ännu en gång, men jag kan av naturliga skäl här inte inta någon annan position än min kollega från igår.
Fru ordförande, det finns många länder där det är bedrövlig ställt med respekten för de mänskliga rättigheterna, men i Burma är det frågan om en särskilt extrem situation. Militärregimen i detta land förtrycker människorna på ett förfärande sätt. Inte enbart i form av tvångsarbete vid anläggning av infrastrukturer utan också genom att använda medborgarna som lastdjur vid transport av vapen och ammunition till armén.
Slavarbete är, som föredraganden också gjort klart, inte det enda missförhållandet i Burma. Människor fördrivs, tvingas att flytta och misshandlas. Särskild uppmärksamhet bör här ägnas åt det utsatta läget för de ungefär två miljoner som tillhör Karen-minoriteten. 1948 utlovade Storbritannien, när man lämnade Burma, självbestämmanderätt åt denna övervägande kristna folkgrupp. För några veckor sedan startade Burmas armé en stor offensiv mot Karens nationella union. Detta satte igång en stor flyktingström till Thailand. Detta land vägrar dock att skydda flyktingarna. Det finns alltså många skäl för rådet att förutom tvångsarbetet också ta upp den fruktlösa överlevnadskamp som Karen-folket för, både hos den burmesiska juntan och hos Thailands regering.
Detta är första gången som kommissionen kommer med ett förslag om att tillämpa sanktioner i världshandeln på humanitära grunder. Kommissionen har därvid gått mycket grundligt till väga. Tvångsarbete utgör en av de diskrimineringsgrunder som omnämns i förordningens artikel 9. Om vi förstått kommissionären Marín rätt kommer rådet den 24 mars att enhälligt besluta om detta.
En fråga som har förblivit obesvarad är vilka villkor som är förenade med den kommande indragningen av förmånerna. Kommer förmånerna åter att beviljas om tvångsarbetet upphör? Eller har man ställt som villkor att situationen för de mänskliga rättigheterna rent allmänt måste förbättras? Och hur ställer sig då behandlingen av Burma sedd i relation till länder som Kina, Kuba och Libyen, där det också råder många missförhållanden på människorättsområdet. Vi förväntar oss att kommissionen i sinom tid informerar oss närmare om detta.
Till förslaget om att nu dra in tullförmånerna för Burma har vi förbehållslöst gett vårt stöd.
Betänkande (A4-0083/97) av Dybkjær
Det är nästan med leda som man upprepar orden hållbar utveckling, som nästan lamslår Europeiska unionen när den skall utveckla konceptet på internationell nivå.
Vi vidhöll för parlamentet vid det tillfället att Rio-evenemanget inte skulle betyda mer än ett fotografi för många europeiska ledare. Tyvärr har vi fått rätt med tiden. Det finns ingen politisk vilja och utan politisk vilja och utan ekonomisk solidaritet samt med en obetydlig dialog mellan nord och syd blir det svårt att uppnå Agenda 21. I enlighet med föredragandens träffande uttalande har situationen för miljön på internationell nivå gått från att ha varit problematisk till att bli alarmerande.
Europeiska unionens ansvar att nå viss framgång vid konferensen i New York är stort. Vad vill ni att jag skall säga? Jag tror inte att den nuvarande exekutiva kommittén just nu är mest lämpad att göra detta. Därav vikten av att parlamentet tar det ansvar som medborgarna har gett det på detta område och stärker sin närvaro vid konferensen.
Min röst kommer framför allt att vara skeptisk.
Beviljande av bidrag för slutgiltig nedläggning av vinodlingsarealer
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0077/97) av Martin för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslag till rådets förordning (KOM(96)0706 - C4-0047/97-97/0009(CNS)) om ändring av förordning (EEG) nr 1442/88 om beviljande av bidrag för produktionsåren 1988/1989-1997/1998 för slutlig nedläggning av vinodlingsarealer.
. (FR) Fru ordförande, rådets förordning nr 1442/88 av den 24 maj 1988 om beviljande av bidrag för produktionsåren 1988/1989-1997/1998 för slutgiltig nedläggning av vinodlingsarealer har slutligen ändrats genom förordning 1595/96 av den 30 juli 1996.
Den ändrade förordningen förordar att medlemsstaterna skall ange vilka regioner som berörs av tillämpningen av nedläggningsförfarandet. Detta beslut kan anpassas till villkor som syftar till att säkerställa en miniminivå för produktionen i berörda områden och en respekt för den ekologiska jämvikten.
Jag vill påminna om att jag under debatten om paketpriset för 1996/1997, tillsammans med ett antal kolleger hade lämnat in några ändringsförslag angående nedläggningen. Vid plenarsammanträdet förkastades dessa med förevändningen att det inte fanns tillräckligt många vinodlingar i Europeiska unionen. Jag hade då lagt fram de specifika problemen i regionen Charentes. Emellertid var olyckligtvis inställningen hos vissa specialister ganska demagogisk.
Jag beklagar det, eftersom man på grund av produktionsutvecklingen i förhållande till konsumtionen av vinprodukter i Europeiska unionen måste konstatera att det för produktionsåret 1996/1997 finns ett strukturellt överskott motsvarande ungefär 15 miljoner hektoliter. Det tycks alltså nödvändigt att bättre anpassa nedläggningspolitiken till de ekonomiska och miljörelaterade behoven så att den blir mer attraktiv och förlorar sin oåterkalleliga karaktär.
Det behövs alltså snabba lösningar. Flera åtgärder kan föreslås i detta syfte. Den första handlar om en förlängning av giltighetstiden för återplanteringsrätten, som för närvarande bara uppgår till åtta produktionsår efter det år under vilket den vederbörligen anmälda röjningen utfördes. Vissa vinodlare är därför frestade att återplantera sina vinodlingar innan giltighetstiden utgår. Det nya systemet borde göra det möjligt att förlänga denna tidsfrist till tolv produktionsår och detta skulle även gälla de rättigheter som vinodlarna för närvarande har.
Vidare en bestämmelse om tillfällig nedläggning. Nedläggningsbidragen, såsom de definierats i förordning (EEG) nr 1442/88, medför en slutgiltig nedläggning vilket ger åtgärden en ytterst rigid karaktär som motverkar dess effektivitet. Det nya systemet som föreslår en tillfällig nedläggning under en period på tolv år, med ett bidrag på 40 % av bidraget för slutgiltig nedläggning, kan bli föremål för överföringar i enlighet med artikel 7.2 andra stycket i förordning (EG) nr 822/87 eller en återplantering inom en tidsfrist på åtta år räknat från röjningen.
Dessa åtgärder kan både möjliggöra en effektivare överlåtelse av företagen, bland annat genom att underlätta etableringen av unga vinodlare, och samtidigt en bättre anpassning av företagen till utvecklingen på marknaden. En tillfällig nedläggning är därför en dynamisk snarare än statisk reaktion på marknadens och företagens utveckling.
De åtgärder som föreslagits i detta kapitel går inte emot de nuvarande bestämmelserna som gäller för produktionsåret 1996/1997 utan ställer en rad kompletterande åtgärder till förfogande för vinsektorn för att tillåta en bättre flexibilitet i företagen i förhållande till utvecklingen på marknaderna.
Vad gäller den speciella situationen för viner som regleras av artikel 36 måste man ifrågasätta värdet av detta förfarande. Man kan konstatera att vinodlarna - det bästa exemplet är regionen Charentes - uppnår mycket höga avkastningar, som i hög grad överstiger den traditionella marknadens kapacitet, och följaktligen orsakar störningar på andra vinregioners traditionella marknader.
Slutligen vad gäller den regionala utvecklingen måste man hålla i minnet att vissa regioner är ekonomiskt beroende av vinodlingarna. En slutgiltig nedläggning medför en oåterkallelig förlust av en ekonomisk potential. Av uppenbara orsaker måste slutgiltiga och tillfälliga nedläggningar vara frivilliga och skall därför inte på något sätt vara förenade med tvång.
Fru ordförande, detta var vad jag hade att säga om detta betänkande.
Fru ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi behandlar idag enligt förfarandet för aktuella och brådskande frågor förslaget från kommissionen om en förlängning av tidsfristen för ansökan om bidrag för slutgiltig nedläggning av vinodlingsarealer med en månad, nämligen från den 31 december 1996 till den 31 januari 1997, märk väl januari - vi har ju redan idag den 14 mars. Min partigrupp, PPE, stöder betänkandet av Philippe Martin. Martin föreslår att tidsfristen förlängs med tre månader istället för en. Detta är nog klokt, inte endast för att tidsfristen i vilket fall som helst redan skulle ha löpt ut, utan också för att förverkligandet av programmet med arealnedläggning rent faktiskt vållar problem i medlemsländerna.
Med ändringen genom förordningen 1595 från 1996 tilldelades för det första de enskilda medlemsländerna kvoter för nedläggningen. Mitt land, Tyskland, har t.ex. endast tilldelats 50 hektar för den slutliga nedläggningen av vinodlingsarealer. Bara frågan om hur denna lilla yta skall fördelas på de 13 vindistrikten vållar stora problem. Det måste vara möjligt att överföra de arealer från 1996/1997 som inte utnyttjats till nästa produktionsår, så att inte röjningsandelarna går förlorade.
Den slutliga nedläggningen av vinodlingsarealer och därmed borttagandet av arealer från vinproduktionen är en åtgärd för att stabilisera vinmarknaden i Europa. Det strukturella överskottet inom EU uppgår fortfarandet till ca. 15 miljoner hektoliter. Det första instrumentet för reglering av vinmarknaden måste vara att stimulera avsättningen. Vi måste uppbåda alla krafter för att behålla våra marknadsandelar, ja till och med öka dem genom export. Endast så kan vi behålla våra arbetsplatser i Europa, och endast så kan vi garantera att vår kultur och vårt kulturlandskap bevaras.
Vi har i Europaparlamentet krävt finansiella medel för att stimulera avsättningen av vin genom en nyreglering av vinmarknaden. Reformen för vinmarknadsregleringen låter som tidigare vänta på sig. Grundläggande förhållanden måste ändras. Vad vi åstadkommer nu är endast ett lappverk. Att röja vinodlingsarealer utan att erbjuda alternativ för enskilda regioner kan innebära ruinen för dessa regioner. Strukturella kompensationsåtgärder måste vidtas. Vinproduktionen är en ekonomisk faktor i Europa. Över hela världen odlas goda viner som utövar ett tryck på våra marknader, såväl inom som utanför EU.
Genom att ensidigt dra sig tillbaka från marknaden går inte endast en ekonomisk potential och arbetsplatser förlorade, utan också en del av vår kulturella identitet. Regleringar skall med andra ord alltid genomföras med mått och sans, och den slutliga nedläggningen av vinodlingsarealer måste - och även där är jag överens med min kollega Martin - alltid vara frivillig, och den måste också kunna styras så att de mindre gynnsamma lägena och de lägen som inte präglar kulturlandskapet kan tas ur produktion.
(Applåder)
Fru ordförande, ärade kolleger, för kommissionen är nedläggning ett av de främsta sätten att minska produktionen. Det finns dock en uppsjö av sätt. En traditionell metod är att destillera det färdiga vinet. I själva produktionsfasen tillgrips åtgärder som skörd av omogna druvor, minskning av gödningsmedel och tak för avkastningen. En förebyggande åtgärd är plantering av kvalitetsdruvsorter, vilket i sig framkallar en produktionsminskning. Slutligen har vi åtgärder som innebär en arealminskning genom slutgiltig nedläggning av vinodlingarna, kommissionens huvudsakliga medel och det enda som finansieras till 100 %. Emellertid kan man också minska vinproduktionen till exempel genom att diversifiera vinodlingens användningsområden. Jag tänker på druvsaft och på framställning av biprodukter, jag tänker också på druvsocker till exempel, även om denna utväg är av mindre betydelse.
För att återkomma till produktionsminskning genom kvalitetshöjning, måste man förstå att från och med nu och fram till år 2010 kommer 5 % av konsumtionen i Europa härröra från ekologiskt jordbruk - häri kommer vin att ingå. Dessutom - och detta är viktigt - kommer kvalitetsviner av typen "Vin med kontrollerat ursprung " eller lantvin att utgöra den största marknadsandelen.
Gemensamt för kvalitetsviner är den låga avkastningen per hektar. De möjliggör alltså en verklig kontroll över produktionen. Vad nedläggningen beträffar måste den först och främst förbli ett redskap avsett för omstrukturering och förbättring av vinodlingarna. På så sätt har avkastningen i min region, Alsace, tack vare en strikt kvalitetspolitik under tjugo år minskat från 120-130 hektoliter per hektar till ungefär 60 hektoliter för grand cru-viner. Genom införandet av denna strikta kvalitetspolitik har vinodlarna sålunda lyckats behålla sina intäkter alltmedan produktionsvolymen minskat utan att lägga ned och genom att utveckla sin exportmarknad.
Jag fortsätter att motsätta mig den övergripande politik som vore dödsstöten för vinodlingen i Europa, och som skulle syfta till att få kontroll över produktionen genom slutgiltig nedläggning, med alla de följder som man känner till för landskapet i vinregioner; jorderosion, övergivandet av mark, vilket medför ekonomisk tillbakagång, flykt från landsbygden och ungdomsarbetslöshet, för att inte tala om de produktionsmedel man avstår från på världsmarknaden. En sådan politik går stick i stäv mot önskan om en integrerad omläggning av landsbygden, mot skyddet av marken, och den motsäger också idén om den ekonomiska utvecklingen av våra regioner som man vet huvudsakligen är baserad på jordbrukstillgångar som vinodlingar och vin.
Jag kommer naturligtvis in på de kulturella, historiska och symboliska sidorna av denna odling som är mellan två och tre tusen år gammal i Sydeuropa. Att slutgiltigt lägga ned vinodlingar bör vara ett kirurgiskt ingrepp som man bara använder sig av i undantagsfall. Att röja vinodlingar för att återplantera dem inom ramen för en kvalitetsproduktion är det enda sunda sättet att utforma denna åtgärd på. Således måste all nedläggningspolitik vara selektiv och tillfällig och innehålla en ekonomisk aspekt - en höjning av bidrag per hektar -, en social aspekt - stöd till pensionering, stöd till etablering av unga vinodlare, - en miljöaspekt, jag tänker på markförbättrande träda, på bekämpning av erosionen. Detta är naturligtvis förenligt med en övervakningspolitik för regioner som i själva verket är överflödiga, de som inte har någon marknad.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att bara en realistisk politik som är anpassad till människans behov, till miljön och till en alltmer kvalitetsmedveten marknad är i stånd att uppfylla de mål som vi vill fastlägga i Europeiska unionens politik i fråga om vinodling. I detta sammanhang stöder naturligtvis Europeiska radikala alliansen vår kollega Martins betänkande.
(Applåder)
Fru ordförande, i en del av Europas vinodlingsregioner ser vi en växande överproduktionskris som omedelbart borde hejdas genom väl avvägda åtgärder. Vi stödjer Martins betänkande, eftersom det både innehåller omedelbara åtgärder och förslag som är användbara i framtiden.
De omedelbara åtgärderna är de som föreslås av kommissionen för produktionsåren 1996, 1997 och 1998, men de lindrar bara. De löser inte allt. Därför har vår grupp med stort intresse studerat den andra delen av betänkandet om ett förbättrat nedläggningsförfarande.
För närvarande borde kommissionen snabbt lägga fram förslag med avseende på en reform av den gemensamma organisationen av vinodlingsmarknaderna, ett ärende som inte behandlats på två år, medan Europaparlamentet redan lagt fram förslag i samband med betänkandet av Fantuzzi. Inom ramen för denna reform bör man vid nedläggningsaspekten beakta föredragandens förslag.
Utöver den hotande krisen är det absolut nödvändigt att hålla fast vid en framtid för våra vinodlingsregioner. Därför är en frivillig, tillfällig och inte slutgiltig nedläggning det enda sättet. Jag beklagar att kammaren vid införandet av paketpriset för 1996-1997 inte följde vårt förslag och inte röstade på de ändringsförslag som vår grupp föreslog och som nu återupptagits av föredraganden.
Vi fick då veta att det inte fanns några överflödiga vinodlingar. Vi vet emellertid i dag att Europeiska unionen har varit tvungna att destillera inte mindre än 15 miljoner hektoliter under det nuvarande produktionsåret. Vilket slöseri och vilken förlust för våra vinodlare! Låt oss bevara en viss flexibilitet i skötseln av vinodlingsföretag med hjälp av tillfällig nedläggning. Låt oss komma ihåg att all slutgiltig nedläggning medför en likaledes slutgiltig förlust av produktionsrätten och att den mark som på så vis frigörs kan inte längre få hjälp med avseende på den gemensamma jordbrukspolitiken.
Vad beträffar exemplet med regionen Charentes skulle det innebära dödsstöten att slutgiltigt lägga ned ungefär 20 000 hektar, det vill säga 25 % av regionens vinodlingspotential, vilket vissa emellertid föreslår. Om denna mark skulle läggas i träda skulle man i denna region medverka till att göra sig av med det viktigaste ekonomiska trumfkortet och förstöra en traditionell, mänsklig balans.
Därför kräver vi att man snarast möjligt återupptar reformen om den gemensamma organisationen av vinmarknaderna.
Fru ordförande, Klass har redogjort för hållningen inom den grupp till vilken jag hör och därför ska jag inte gå tillbaka till dess betänkande. Jag vill däremot ansluta mig till det allmänna temat som ligger bakom diskussionen idag på förmiddagen, närmare bestämt kravet på att ta upp några strukturella åtgärder inom vinodlingen för att anpassa ett numera ålderdomligt system som inte längre klarar de krav som nu ställs. Förvisso måste, man, som mina kolleger framfört, agera för att ytterligare minska överskottet och fokusera på kvalitet och marknad; dessutom måste man agera genom att vidta mått såsom nedläggning och återplantering som å ena sidan ytterligare förbättrar vinodlingen och å andra sidan tar hänsyn till den verkliga situationen inom de geografiska områdena i Europeiska unionen.
Jag vet inte om lösningen består i att man återupptar OCM vilket för övrigt Parlamentet godkände för ett och ett halvt år sedan; jag vet inte heller om de framförda förslagen i så fall behöver gås igenom även från vår sida. Jag vet däremot att jag själv förra året i " prispaketet" lade fram ett ändringsförslag som godkändes av jordbruksutskottet och där det mycket tydligt framgick att reglemente 1442/88 om nedläggningar var ett så antikverat, gammalt och stelbent reglemente att det inte längre borde förlängas och att det behövde fastställas ett nytt reglemente som tog hänsyn till behovet att åstadkomma jämvikt på marknaden mellan efterfrågan och tillgång genom att påverka de nationella staterna, men även vissa geografiska områden.
Jag har besökt regionerna i nordöstra Italien, där den lokala vinproduktionen säljs i sin helhet och där det finns ytterligare marknadsutrymme. Man måste således kunna ta fram ett smidigare verktyg som återspeglar de specifika situationerna inom regionerna i den Europeiska unionen.
Vi vill först tacka föredraganden och parlamentet för att ni accepterat att behandla detta förslag som en brådskande fråga. Det är ju också ganska uppenbart att vi måste få till stånd de föreslagna ändringarna om vi vill fullfölja åtgärderna, som hittills visat sig vara framgångsrika.
Naturligtvis handlar det här inte om en slutlig reglering av ett bättre system för vinodlingsarealer eller -marknader, det är helt klart. Talaren som påpekade att detta naturligtvis endast är en fortsättning på det vi redan har åstadkommit, har fullständigt rätt. Kommissionen har heller inte sagt något annat. Tvärtom har vi i denna förordning än en gång uppmärksammat att dessa åtgärder endast är nödvändiga så länge vi inte har presenterat och beslutat om de slutliga åtgärderna.
Jag vill passa på att tacka för debatten. Vi kommer att godkänna alla tre ändringsförslagen, så att vi sedan kan genomföra åtgärderna så fort som möjligt. Att de skall genomföras av medlemsländerna och att det då kan uppstå svårigheter, det är riktigt. Men så är det nu en gång med subsidiaritet. När uppgifter överförs enligt subsidiaritetsprincipen så blir det också svårare för dem som måste ta itu med dem.
Tack så mycket herr kommissionär!
Jag förklarar den gemensamma debatten för avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Fru ordförande! Jag har naturligtvis gett mitt stöd åt det utmärkta betänkandet av kollegan Martin, eftersom rör sig om våra vinbönders intressen. Jag har emellertid gjort det med tungt hjärta, eftersom varje nedläggning av en vinodlingsareal också innebär ett bakslag för kulturen och civilisationen. Kollegan Klaß har med rätta hävdat att det är de dåliga arealerna som skall läggas ned. Striden gäller dock ofta vad som menas med en dåligt areal.
Vi har idag turen att sammanträda under en ordförande som företräder ett av de bästa vinodlingsområdena i Europa, nämligen Unterfranken. Det gläder mig också i hög grad att det här även ges positiva signaler, för vi måste vara på det klara med att nedläggning innebär ett bakslag. Vi bör helt enkelt i högre grad fokusera våra överläggningar på hälsoaspekterna av en måttlig vinkonsumtion. Vi borde trycka på rådets ordförandeskap att äntligen göra något. Irland och Nederländerna har tyvärr inte gjort något på detta område, men vi hoppas nu på vinlandet Luxemburg. Till slut vill jag bara säga att vi tydligt bör deklarera att detta med att vara europé också innebär att dricka mindre Coca-Cola och mer vin.
Vi röstar mot detta betänkande, främst för att vi anser att hela politiken med omfattande bidrag för nedläggning av vinodlingar är felaktig. Det är marknaden och den enskilde bonden som skall bestämma när en odling skall läggas ned.
För det andra innebär förslaget till betänkande att ett högre bidrag ges till nedläggningar i regionen Charentes. Att sätta en längre tidsfrist underlättar också utbetalningar av bidraget. Sammantaget innebär alltså förslaget en utökning av bidragspolitikens omfattning, vilket vi omöjligen kan ställa upp på.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Garanti till Europeiska investeringsbanken för förluster på lån
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0078/97) av Tomlinson för budgetutskottet om förslag till rådets beslut (KOM(96)0586 - C4-0018/97-96/0278(CNS)) om beviljande av en gemenskapsgaranti för Europeiska investeringsbanken för förluster på lån till projekt utanför gemenskapen (Central- och Östeuropa, Medelhavsländerna, Asien och Latinamerika och Sydafrika).
Fru ordförande! Garanterandet av Europeiska investeringsbankens lån till tredje land har länge utgjort ett bekymmer för budgetutskottet. Historiskt har vi sett uppkomsten av ett mönster med ombytta roller, där den europeiska budgeten tagit alla riskerna men där de stora politiska besluten samtidigt fattats av Europeiska investeringsbanken.
I en resolution om lån och garantier i juli förra året framförde parlamentet, ånyo vissa grundläggande principer som budgetutskottet länge omfattat: för det första nödvändigheten att skydda unionens allmänna budget mot att utsättas för ökade lånerisker; för det andra nödvändigheten av att säkerställa en tillräcklig påfyllning av garantifonden i förhållande till risktäckningsgraden; för det tredje antagandet att de uteblivna återbetalningarna när det gäller garantilån är i stigande, liksom också risken för Europeiska unionens budget.
Till följd av den historiska ståndpunkt vi intagit så var det parlamentet som vid tidpunkten för den senaste mer genomgripande revideringen av de ekonomiska perspektiven insisterade på att en separat garantifond skulle inrättas, för att skydda budgeten mot att blottställas för garantier man lämnat avseende lån från Europeiska investeringsbanken.
Europeiska rådet i Cannes och Madrid fastställde att Europeiska unionen skulle utsträcka gemenskapens ut- och inlåningsverksamhet till tredje land. Vi, som de säger, hade upprättat principer som vi ville se dessa garantier utställda i enlighet med. Det förslag som nu kommit från kommissionen söker, i stället för att förnya specifika mandat till de delar av världen som omnämns i rubriken (Latinamerika, Asien, Sydafrika och Medelhavsländerna), förnya lånen globalt i sin helhet, i form av ett enda mandat, samt också på samma gång ordna så att förfallodagarna sammanfaller med den period som omfattas av det ekonomiska perspektivet, samtidigt med en minskning av Europeiska investeringsbankens garanti till 65 %.
Trots att kommissionens förslag presenterades på korrekt sätt och i rätt tid så har Ministerrådet sannerligen varit söligt i sin handläggning av det. Än en gång vill jag göra kammaren uppmärksam på det faktum att en sakfråga, som kan vara föremål för förlikning, debatteras utan tillräcklig representation från rådets sida.
Vi har, i princip, antagit Ekofinrådets intention, vilken uttrycktes så tidigt som i november 1995: att Europeiska investeringsbankens ansvar för lånerisker bör ökas. Vi anser det förslag som valdes utgör en intressant ändring av inriktningen. Men det är uppenbart otillräckligt, enligt vår uppfattning, för att uppnå den utsagda intentionen. Vi anser att det fortfarande finns möjlighet för Europeiska unionens budget att exponeras för en större risk än tidigare, i det förslag rådet valt att följa. Minskningen av garantin kommer, tror vi, att medföra en ökning av totalbeloppet för de tillgängliga lånen, vilket således ökar den potentiella risken för Europeiska unionens budget. Europeiska investeringsbankens ansvar ökar, eftersom risken för att de uteblivna återbetalningarna skall uppgå till mer än 65 % ligger nära noll.
Vid övervägandet av vad som är ett mycket tekniskt, men också mycket politiskt förslag, har Europaparlamentets budgetutskott lagt fram två ändringsförslag, som ligger i linje med den traditionella uppfattning som hävdats här i kammaren. Samtidigt anbefaller budgetutskottet kammaren de något mer politiska, och mindre tekniska ändringsförslag, som antagits av tillämpligt utskott för att avge ett yttrande - utskottet för externa ekonomiska förbindelser.
Med dessa få inledande anmärkningar rekommenderar jag betänkandet. Jag anmanar enträget kammaren att stödja inte endast budgetutskottets två ändringsförslag, utan också dem som lagts fram av utskottet för externa ekonomiska förbindelser i dess yttrande och som sedermera antagits av budgetutskottet.
Fru ordförande, gemenskapens garantier till Europeiska investeringsbanken för eventuella förluster på lån för genomförande av projekt i tredje land har stor betydelse för Europeiska unionens samarbetspolitik. Europeiska investeringsbankens lån styrs av samarbetspolitikens mål.
Syftet med utskottets förslag är global och samlad förnyelse av de mandat som fortfarande gäller för tredje land. Utnyttjandet av Europeiska unionens samarbetspolitik som instrument gör att de garantier som gemenskapen beviljar Europeiska investeringsbanken för externa lån bör fördelas likvärdigt mellan de olika regionerna.
Jag skulle vilja tacka budgetutskottet och Tomlinson för att de godkände och införde yttrandet från utskottet för externa ekonomiska förbindelser i betänkandet. Jag hoppas att det även godkänns av parlamentet. Det faktum att Europeiska investeringsbanken måste öka sin finansiering av gränsöverskridande mönsterprojekt mellan länderna i Medelhavsområdet, och avsaknaden av lämplig infrastruktur inom transport- och telekommunikationsområdet, utgör ett av de främsta hindren för utveckling av utrikeshandeln, handeln mellan regionerna och det regionala samarbetet.
Det är också nödvändigt att garantera ökad öppenhet i den finansiella satsningen. Det är viktigt att medborgarna blir medvetna om och får kännedom om gemenskapens genomförda samfinansieringar med andra internationella finansinstitut.
Utvärderingen av det nya garantisystemet måste inkludera en utvärdering av de ekonomiska och sociala effekterna i mottagarländerna. Detta är nödvändigt för att göra det möjligt för länderna att påskynda den ekonomiska utvecklingen och garantera en så effektiv användning som möjligt av gemenskapsbudgetens medel och garantier.
Jag skulle också vilja ta upp den tillfälliga sekvens som föreslagits i yttrandet från utskottet för externa ekonomiska förbindelser i samband med betänkandet och framställningen om regelbunden information från kommissionen till parlamentet om de ekonomiska och sociala effekterna i mottagarländerna. Jag vill också visa min tillfredsställelse med att ändringsförslag 4 godkänts, i vilket utskottet för externa ekonomiska förbindelser föreslår att den totala gränsen för garantin omfördelas mellan regionerna för att uppnå en sammanhängande jämvikt.
I kommissionens dokument finns en tidsplan för lånen för 1997-1999 där Asien och Latinamerika är de enda regioner där den garanterade lånevolymen ligger kvar på en nivå på 300 miljoner ecu. De senaste ändringsförslagen har löst detta och jag kommer att tacka parlamentet om det godkänner dessa ändringsförslag och Tomlinsons betänkande för budgetutskottet.
Fru ordförande! I bibeln står det skrivet att Moses i sin vrede slog sönder tavlorna med de tio budorden när han såg judarna dansa runt den gyllene kalven. Jag kommer att tänka på denna scen när jag hör Tomlinson, för i bibeln står det också att denna vrede var helig och jag tackar Tomlinson för att han har låtit denna heliga vrede komma till uttryck i detta annars så fridfulla parlament.
Jag vill emellertid tillägga något till det som Tomlinson sagt. Det har visserligen inte direkt med detta att göra, men det finns ändå ett samband. Det handlar om det faktum att vi i vår kreditpolitik långsamt blir allt mer samvetslösa. Vi kritiserar albanerna för att de inte förbjöd pyramidspelen. Vi stöter emellertid på andra slags pyramidspel som vi dagligen medverkar i. Det som våra banker nu ägnar sig åt är inte längre godtagbart. De riskerar ju inte sina egna pengar, utan sina sparares, precis som vid pyramidspelen i Albanien. Jag läste i morse att vi åter ger Ryssland en stor kredit. Vi borde då börja tänka på att det finns politiska risker där som gör dess krediter mycket osäkra, och att vi därför borde vara mycket försiktigare.
Jag är skyldig Tomlinson ett stort tack för att han ännu en gång har dragit i nödbromsen även vad gäller Europeiska investeringsbanken, för vi kommer säkerligen i längden att bli mycket förvånade över de krediter vi nu ger Ryssland. Vi har redan spenderat alldeles för mycket. Däremot bromsas vissa länder, som t.ex. Ungern och Tjeckien, som befriats från kommunismen och som faktiskt har bevisat att de är samvetsgranna, medan Ryssland får obegränsade krediter, och detta kommer på sikt att innebära en risk för våra sparare. Jag vill därför tacka Tomlinson och be honom arbeta vidare så att det äntligen blir lite ordning på detta område.
(Applåder)
Fru ordförande, Europeiska investeringsbanken grundades för att främja de ändamål, som EU håller för viktiga. Långivningen måste också inriktas på tredje länder. Europeiska investeringsbankens verksamhet är inte riskfritt, eftersom det inriktar sig på sådana projekt, där man också måste försvara allmänintressen och främja dessa. Om det vore riskfritt skulle man ju få pengar till utvecklingsprojekt också från andra kreditinstitut och Europeiska investeringsbanken skulle inte behövas.
I det betänkande, som vi nu har uppe till behandling, föreslås, att kreditriskerna skulle uppdelas på politiska och ekonomiska risker, och att Europeiska unionen endast skulle garantera de politiska riskerna. Politiska risker anser man förorsakas av förbud mot valutaöverföringar, expropriationer, krig och inre oroligheter. Definitionen kan tyckas klar, men i praktiken är det svårt att särskilja politiska och ekonomiska risker. Ekonomiska svårigheter förorsakas ju till exempel ofta av tillstånd av inre osäkerhet och oroligheter. Mycket ofta orsakar särskilt de politiska svårigheterna skador också på den ekonomiska aktiviteten. Därför anser jag, att man skulle skapa en praxis, där man i kreditbeslutet inbegriper en förhandsbedömning av den politiska risken, annars kan det vara frestande, i fall av kreditförluster, att enbart skylla på de politiska aktörerna.
Det kan vara fråga om två handlingssätt: antingen så, att varje land som kommer i fråga bedöms på förhand, där man för varje land avgör hur stor del av investeringsbankens risk i landet i fråga, som är av politisk natur, eller att man till varje kreditbeslut fogar en bedömning av fördelningen av politisk och ekonomisk risk. Som jag konstaterade beror betalningsoförmågan sällan på bara en faktor. Därför borde enligt min mening begreppet politisk risk tillämpas så, att i fall av kreditförlust skadan fördelas i proportion till en på förhand bestämd fördelning av den politiska och ekonomiska risken. Ett exempel, om kreditförlusten är en miljon ecu, och man på förhand bedömt den politiska risken vara 40 %, skulle Europeiska unionens garanti, enligt det betänkande, som vi nu behandlar, bara vara 400 000 ecu. Med andra ord skulle detta beslut inte få orsaka, att förhållandet mellan politisk och ekonomisk risk i efterhand skulle ändras. Herr ordförande, med dessa kommentarer är jag beredd att godkänna betänkandet.
Fru ordförande! Diskussionen har idag återigen med rätta kretsat kring frågan om hur sådana risker skall täckas, och detta är ju också vad Tomlinsons huvudförslag går ut på. Tomlinson vet att denna fråga har behandlats i kommissionen, dvs. i budgetkommittén. Vi har påpekat att det system som föreslås av Tomlinson enligt vår mening inte kan tillämpas på nuvarande tidpunkt av följande skäl - och tillåt mig säga det på engelska:
" Det nya garantisystemet för Europeiska investeringsbankens utlåning beror i praktiken av den betydande förbättringen med avseende på risken för uteblivna återbetalningar för 1997/1999, jämfört med den tid som alldeles nyligen gått, och sannolikheten för att garantifonden skall uppnå sitt målsatta belopp 1997, samt sannolikheten för att fonden skall kunna täcka eventuella uteblivna betalningar på medellång sikt." Detta var de skäl Tomlinson fick för kommissionens inställning. Han bad sedan om en not, vilket vi gav honom, och han var vänlig nog att anse den såsom intressant men inte relevant.
(Skratt) Vi beaktade naturligtvis också detta. Jag skulle vilja föreslå att vi för ögonblicket antar första halvan av det första ändringsförslaget, men vad resten angår håller kvar vid det nuvarande systemet, som vi sagt. Om parlamentet vill gå till ett förlikningsförfarande så vore detta intressant - och relevant! Kommissionen noterade den applåd med vilken Tomlinsons anförande hälsades av hans kollegor, och jag började frukta att han håller på att förbereda sig för en kabinettspost i nästa regering. Men när han lovordades av Otto von Habsburg försvann denna fruktan.
(Skratt)
Fru ordförande! Jag utnyttjade med avsikt endast fyra och en halv av mina fem minuter, eftersom jag trodde att trettio sekunder kunde behövas för att svara på Bangemanns cirkus. När ni hörde de ord Bangemann läste upp framstår kommissionens siarförmåga såsom beroende av en kristallkula. Det var löftesrikt att allting i framtiden sannolikt kommer att bli bättre än de empiriska bevisen avseende den tid som just gått. Hoppet spirar för evigt! Vi måste vara mer förtänksamma med vårt ansvar för gemenskapens budget.
Jag förklarar den gemensamma debatten för avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Ordet går till Fabre-Aubrespy enligt föredragningslistan.
Fru ordförande, helt kort, Green, socialistgruppens ordförande är inte här, men jag är säker på att mitt inlägg kommer att framföras till henne.
Jag skulle faktiskt, såsom hon gjorde, vilja hälsa på besökarna som sitter på läktarna, som har kommit regelbundet...
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Inga meddelanden nu tack! Förlåt Fabre-Aubrespy, men vi har nu kommit till omröstningen och detta är inte rätt tidpunkt för några meddelanden. Det går inte enligt föredragningslistan. Ni kanske kan säga det till Green personligen.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Samarbete inom FoTU med de nya tillväxtekonomierna
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0066/97) av Pompidou för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om kommissionens meddelande (KOM(96)0344 - C4-0494/96) "Att främja samarbete inom FoTU med de nya tillväxtekonomierna i världen ".
. (IT). Fru ordförande, herr kommissarie, jag är ställföreträdare för föredraganden, professor Pompidou, som kallats till Paris - som ni minns, fru ordförande - för andra uppdrag. Jag gör det med glädje både av respekt för denna församling och för den del jag har haft i diskussionerna om detta betänkande här och i utskottet för externa ekonomiska relationer.
Syftet med Kommissionens meddelande om samarbete inom vetenskap och teknologi med tillväxtekonomier är att ta fram och förverkliga särskilda instrument för samarbete som passar karaktären hos grupper av länder med en ekonomisk situation som inte kan klassificeras enligt de traditionella kategorierna för utvecklingsländer.
Det finns ett continuum av ekonomier i övergång mellan de rika och industrialiserade länderna, å ena sidan, och de länder som verkligen är under utveckling och fattiga, å andra sidan: ekonomier i övergång som går industrialiseringens väg i sin egen takt och som därför karaktäriseras av en kluvenhet, där de lever sida vid sida i välstånd och fattigdom, spjutspetsteknologi och tecken på underutveckling, ekonomiska och understödda områden och aggressiva företag på den internationella marknaden, befolkningstillväxt och ekonomisk expansion som, i sin tur, drar till sig utländska investeringar inom områden med högt tilläggsvärde, varför det numera är möjligt att samarbeta på ett jämlikt plan med våra företag och forskningsinstitut. Bland dessa länder med tillväxtekonomi skulle jag naturligtvis vilja nämna Kina, Indien, Brasilien liksom de sydostasiatiska länderna, de som en gång kallades " drakarna" .
Det faktum att man använder beteckningen " land i ekonomisk utveckling" på ett utvecklingsland betyder inte att detta land omedelbart övergår till kategorin industriland. Man måste snarare utreda, fall för fall, den bästa modellen. Jag minns apropå det att man, inom utskottet för externa ekonomiska relationer, i diskussionerna sagt att man för varje nytt associationsavtal som unionen upprättar med tredje länder borde införa en paragraf, ett särskilt protokoll för forskning och teknologiskt samarbete med uppräkning av de berörda områdena.
Utskottets betänkande om forskningen överensstämmer således med Europakommissionen om samtidigt användande av olika instrument för bistånd och samarbete med dessa länder, när dessa uppvisar dualistiska egenskaper. Förslaget om lösningar understryker nödvändigheten av att varje samarbete inom forskning och teknologi med länder med tillväxtekonomi inom avancerade områden måste organiseras i ett sammanhang av lika rättigheter och skyldigheter, så att man erhåller en verklig ömsesidig nytta, och tar hänsyn särskilt till det intellektuella arvet och till bevarandet av sysselsättningen.
En viktig punkt i Pompidous betänkande gäller igångsättandet av ett utbytesprogram för forskare med länderna med tillväxtekonomi. Europeiska unionen tar idag emot mindre än 10 % av de unga forskare som kommer från Asien för att arbeta i forskningslaboratorier i västvärlden, medan den stora majoriteten är koncentrerad till USA. Förutom att man ställer deras intellektuella kapacitet till förfogande för de länder som tar emot dem, återvänder dessa unga forskare ofta till sina ursprungsländer, där de blir en del av den styrande klassen, opinionsbildare och kulturskapare och med sig i bagaget har personliga relationer som skapats i det land som tagit emot dem. Med hänsyn till obalansen i närvaro av asiatiska forskare inom unionen finns det en verklig risk för brist på synlighet för den europeiska unionen som senare skulle kunna översättas i kommersiella svårigheter.
Initiativen till student- och forskarutbyte med länder i ekonomisk tillväxt måste förstärkas inom det Femte programmets ram, hela tiden på ett plan med största möjliga reciprocitet. Detta kriterium om ömsesidighet som riktlinje och stimulans till samarbete inom områden där länderna med tillväxtekonomi redan har visat höga kompetensnivåer och konkurrenskraft, är i de senaste analyserna den slutliga kärnan i Pompidous betänkande, som jag naturligtvis anbefaller till godkännande av församlingen.
Tack, Malerba, för ert uttalande och för er effektivitet när ni ersatte Pompidou, vars stora vetenskapliga betydelse vi alla känner till.
Herr ordförande! Den socialistiska gruppen välkomnar varmt kommissionens meddelande om tillväxtekonomierna och behovet av ett närmare samarbete inom forsknings- och utvecklingsområdet, och välkomnar i hög grad Pompidous betänkande. Vi tycker det är synd att han inte är närvarande denna förmiddag, men vi gratulerar trots det föredraganden och vill också tacka Malerba för den mycket betydande uppmärksamhet han ägnat denna mycket viktiga fråga.
Dessa ekonomier utvecklas mycket snabbt. Vi vet att japanerna och USA redan etablerat sig mycket fast i dessa områden, varför det föreligger ett behov av att handla beslutsamt och snabbt. Den största svårigheten för oss är emellertid att sätta in det i någon sorts sammanhang. Med min post i dag fick jag några intressanta siffror om världens energibehov. Tittar man exempelvis på energianvändningen per capita, så använder de länder vi talar om som allra mest en tredjedel av vad vi använder. Några av dem kan man knappt se i diagrammet. Om man tittar på fordonstätheten så har vi kommit upp i 500 per 100.000 i befolkningen och tittar man på de länder vi talar om i detta betänkande så behöver man ett förstoringsglas för att försöka komma fram till deras fordonstäthet.
Vi kommer att få se en oerhörd explosion inom en inte alltför avlägsen framtid inom det vetenskapliga och tekniska området. De ämnesområden kommissionen pekat ut att vi bör vara uppmärksamma på inom det jordbruksindustriella området, inom hälsovården, inom kommunikationsteknologin, icke-kärnenergin och biotekniken, är samtliga mycket relevanta för denna explosion, och vi välkomnar varmt det sätt kommissionen ställt samman detta på. Särskilda arbetsgrupper kommer att tillsättas i några av länderna och en del särskilda undersökningar rörande rymdteknik, ingenjörsvetenskap, seismologi och avancerade material. Det framgår tydligt av meddelandet att mycket arbete lagts ner på det. Vi hoppas detta också kommer att bygga på de bilaterala avtal som redan finns ordentligt på plats mellan medlemsstaterna och dessa tillväxtekonomier. Det är viktigt att gemenskapen är med i detta. Det bör inte bara handla om bilateral hjälp. Vi behöver i verkligt hög grad också gemenskapsdimensionen.
De specifika åtgärder kommissionen har lyft fram utgör ett nödvändigt inslag i inriktningen, för att säkerställa att programmet inta bara blir ett som ser till de kortsiktiga industriella vinsterna, på bekostnad av effektiviteten på lång sikt och fördelaktigt samarbete. Kommissionen har fått det hela ganska rätt vad den saken anbelangar.
Vi måste också inse att alla dessa ekonomier inte är lika: några utvecklas snabbare än andra, och några utvecklas inom olika sektorer, varför ett mycket brett synsätt erfordras, men på samma gång ett mycket specifikt synsätt vad vart och ett av dessa länder beträffar. De sociala och miljömässiga frågorna rörande respektive land måste också beaktas. Jag hade möjlighet att närvara vid det symposium kommissionen genomförde nu i november, och jag skulle vilja göra kammaren uppmärksam på två mycket viktiga frågeställningar som det gav upphov till. Det förelåg ingen konsensus och jag hoppas att dessa frågor kommer att lösas med hjälp av detta program.
Den första är huruvida vi skall koncentrera oss på den vetenskapliga sidan av samarbetet, eller på teknologiutvecklingssidan av det. Man kan förete skäl för bäggedera. Jag måste erkänna att min personliga preferens ofta är att se mer till den teknologiska sidan än till den vetenskapliga sidan. Men jag tror inte att man kan åtskilja dem helt och hållet.
Den andra intressanta frågan var huruvida tekniskt samarbete leder till affärssamarbete, eller om det är affärssamarbete som leder till tekniskt samarbete. Svaret är förmodligen, liksom på de flesta frågor av detta slag, att det är en blandning av de två. Jag hoppas att det program kommissionen lagt fram kommer att hjälpa oss att bättre förstå dessa områden, eftersom det är det bidrag detta måste lämna, i det femte ramprogrammet, som vi verkligen måste inrikta oss på.
Herr ordförande, jag vill börja med att klargöra att vi stödjer resolutionsförslaget om att främja samarbete inom FoTU med de nya tillväxtekonomierna.
Jag vill påpeka att man bör vara försiktig när man klassificerar ett visst land som "tillväxtekonomi ", eftersom sammanställningen av makroekonomiska kriterier inte alltid gäller för just det fallet. Det är nödvändigt - och dessutom tillrådligt - att granska varje fall för sig, avtal för avtal, och för varje fall analysera om vinsterna går hand i hand med utvecklingen. Vi menar att i utvecklingen av avtalen måste man lägga störst vikt på i första hand de ömsesidiga fördelarna, både när det gäller att trygga resultat i samhället , som är av intresse för Europa, och sociala perspektiv , som är gynnsamma för Europeiska unionen, exempelvis skapande av arbetstillfällen. I andra hand kommer det rättsliga skyddet av resultaten och i tredje hand att finna en rättvis gemensam finansiering.
Med hänsyn till dualismen i sådana ekonomier tror vi också att en nödvändig följd är de mänskliga rättigheterna i tillväxtekonomierna förbättras, även om vi uppriktigt sagt anser att en sådan förbättring av de mänskliga rättigheterna kommer att fungera normalt med rätt projekt. Det är allmänt känt att sådana rättigheter alltid utvecklas parallellt med ökad samhällsnivå och kulturell nivå.
Detta förhållande tillsammans med det faktum att en rättvis samhällsutveckling försvaras i punkt 7, en solidarisk hållning förordas i punkt 11 och tillämpningen av de bilaterala avtalen betonas i punkterna 4 och 9, gör att ändringsförslag med liknande innebörd inte är nödvändiga.
Vi håller i huvudsak med innehållet i kommissionens meddelande samt inriktningen på resolutionsförslaget. PPE-gruppen vill också tacka Pompidou och kommissionen för meddelandet.
Herr ordförande, vår grupp samtycker helt till innehållet i Pompidous betänkande. Pompidou har lämnat ett förtjänstfullt bidrag och gjort en omfattande förbättring av kommissionens meddelande om samarbetet inom forskning och teknisk utveckling med de nya tillväxtekonomierna.
Vi har dock presenterat ett ändringsförslag som syftar till att förbättra fackföreningarnas rättigheter i tillväxtekonomierna och som främjar upprättandet av samarbetsförbindelser inom forskningsområdet.
Vi anser att globaliseringen av den internationella ekonomin har beskurit det som bland annat huvudsakligen gradvis visar vägen för dessa länder, som påverkas av de stora fördelar som erhålls genom svältlönerna och avsaknaden av fackföreningars rättigheter - vilket också ger Europeiska unionen fördelar. Vi menar också att till processen för ökad lönsamhet i dessa ekonomiska strukturer läggs nu också forskningen som ett komplement till de låga lönerna.
Dessa utsikter gör att vi anser att det vore lämpligt att det eventuella samarbetet och Europeiska unionens åtagande beträffande forskningsprogram gjordes till en möjlighet för att kämpa mot en av globaliseringens allvarligaste konsekvenser: massarbetslöshet och omänskligt utnyttjande av arbetstagarna. Pompidou tar, tillsammans med utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, på ett träffande sätt upp många villkor och försiktigheter. Utöver detta föreslår vi att man inför en klausul om respekt för fackföreningars rättigheter, eftersom vi har sett barnarbetare, avsaknad av föreningsfrihet, farliga förhållanden och risker på arbetsplatserna med ökat antal arbetsskador i dessa länder samt utnyttjande av våld. Till och med epidemiologen Jaime Breihl säger att en av de farligaste epidemierna i dessa länder är våldet. Vi anser därför att man bör stödja förslaget, men med det ändringsförslag som vi har presenterat.
Herr ordförande! I princip är ett samarbete med de nya tillväxtekonomierna att rekommendera. Det har redan sagts att dessa länder är mycket olika inbördes, men även inom länderna är skillnaderna i fördelning mellan fattigdom och rikedom mycket stora. Det är därför svårt att skriva ett betänkande som täcker alla situationer, och det ser man också i detta betänkande.
Man måste ta hänsyn till hela befolkningens basbehov och livsvillkor, och det är en positiv sak med betänkandet. Jag frågar mig här varför det inte kan förekomma någon delfinansiering. Detta medför att endast stora forskningsprojekt får stöd, vilket leder till en centralisering. Och man kan fråga sig om detta resulterar i en utjämning mellan fattiga och rika. Jag är av den åsikten att konkreta projekt för den fattiga delen av befolkningen och teknologi för att förhindra hungersnöd, t.ex. inom de områden som nämns här, också kan leda till synergieffekter.
Vi stöder också främjandet av regionalt samarbete och utbytesprogram för vetenskapsmän, forskare och ingenjörer. Att förbättra jordbrukssituationen är en mycket viktig uppgift. Det diskuterade vi på FAO-konferensen. Emellertid saknas en anmärkning om att denna situation ofta uppstår på grund av egendomsförhållandena i dessa länder. Många gånger råder det ingen hungersnöd, utan hungern är ett resultat av en ojämn egendomsfördelning; det beror inte heller på befolkningstillväxten, som nämns i betänkandet. BSE-skandalen visar att främjandet av agroindustriell produktion är en felaktig väg för nya tillväxtekonomier och utvecklingsländer.
Det har också sagts att situationen för de mänskliga rättigheterna också måste vägas in. Jag anser också att detta måste göras i avtal av det här slaget. När vi sluter avtal med Kina, måste vi naturligtvis också ta hänsyn till situationen för de mänskliga rättigheterna. Om detta inte är möjligt - vi har just nu en aktuell konflikt med Mexiko - skall man heller inte skriva under avtalen.
Till sist vill jag sammanfattningsvis säga följande om betänkandet: Jag anser att det kan ses som en blankocheck för kommissionen. Frågan är vad man använder den till. Jag hoppas att ni gör ert bästa kommissionär Bangemann, så att vi inte senare skall behöva tillsätta en undersökningskommitté för detta betänkande.
Det är mycket viktigt för Europeiska unionens framtida position på en global världsmarknad att kommissionen och Europaparlamentet har uppmärksammat de s.k. nya tillväxtekonomiernas särskilda ställning, alltså de länder som inte längre helt och hållet kan betecknas som utvecklingsländer, men som heller inte är regelrätta industriländer. Dessa länder döljer en gigantisk och delvis outnyttjad potential av teknologiskt kunnande, drar till sig omfattande utlandsinvesteringar och är sedan länge våra konkurrenter på vissa högteknologiska områden. Dessa länder har redan inom några sektorer utvecklat en förvånansvärd ekonomisk styrka, och det är ingen tillfällighet att inte så få kända europeiska företag använder sig av t.ex. indisk mjukvara. Japan och USA har redan en stark position på dessa marknader. Detsamma gäller, om än i mindre utsträckning, för några medlemsstater i Europeiska unionen.
Det är emellertid hög tid att också kommissionen i större utsträckning inriktar sin politik i dessa länder på de redan utvecklade sektorerna och eftersträvar en europeisk närvaro på de högteknologiska marknaderna i dessa länder.
Den aktuella handlingsplanen är ett första steg i rätt riktning. Där framgår att EU måste vidta konkreta åtgärder för att inte låta Japans och USA: s försprång bli ännu större, utan tvärtom mindre. Det framgår klart i handlingsplanen att man inte längre uteslutande kan behandla länder som inom vissa områden redan har uppnått en mycket starkt position på världsmarknaden enligt kriterierna för utvecklingshjälpen. Tvärtom bör man sträva efter ett fungerande samarbete som gynnar båda parter, ett samarbete som bygger på ett partnerskap med lika rättigheter och skyldigheter och som bygger på ömsesidighet, som det står i kommissionens meddelande.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Kommissionens meddelande måste ses i ljuset av Europeiska unionens strategi inom ramarna för det fjärde ramprogrammet för forskning. Ett av de specifika målen i detta ramprogram är samarbetet med tredje länder och internationella organisationer på området forskning och teknisk utveckling inom det s.k. INCOprogrammet. Jag välkomnar som representant för PPE-gruppen betänkandet av Pompidou. Även jag är av den åsikten att det framtida samarbetet mellan Europeiska unionen och de nya tillväxtekonomierna inte uteslutande skall baseras på den hittillsvarande rent ekonomiskt grundade definitionen av detta begrepp.
Alla de berörda länderna har under de senaste årtiondena måst kämpa med en växande industrialisering utifrån olika förutsättningar och har utvecklats på motsvarande sätt. Detta har inte minst mina erfarenheter från arbetet i Latinamerikadelegationen visat. Därför anser jag att varje samarbetsavtal mellan Europeiska unionen och de så kallade tillväxtekonomierna måste prövas individuellt.
Jag stöder de riktlinjer som kommissionen dragit upp, och anser framför allt att ett utbytesprogram för vetenskapsmän, forskare och ingenjörer måste presenteras inom kort, för att man skall kunna främja det framtida samarbetet på forskningsområdet. Dessutom vill jag betona att ett avslutande betänkande med en utvärdering av detta program vore önskvärt i slutet av 1998, när det fjärde ramprogrammet för forskning är avslutat.
Vi skall inte underskatta den starka position som flera nya tillväxtekonomier redan har på världsmarknaden. Dessutom kan vi förvänta oss att några av dagens tillväxtekonomier redan om tio, tjugo kommer att räknas till industriländerna. Andra, som behöver mer tid för utveckling, har en demografisk situation som gör dem oberoende av de stora avsättningsmarknaderna. Europeiska unionen måste ha en gemensam, stark och positiv strategi för forsknings- och utvecklingssamarbetet - ett intensivt samarbete, som inleds redan nu, kan nämligen visa sig bära frukt i framtiden.
Herr ordförande, det gläder mig att vi är överens med parlamentet i nästan alla viktiga frågor vad gäller samarbetet med de nya tillväxtekonomierna i våra forsknings- och utvecklingspolitiska projekt. Det är förmodligen också en följd av att vi sedan en tid tillbaka inlett en dialog med parlamentet i form av ett meddelande av principiell natur. Det visar sig återigen: Om en sådan dialog inleds på ett tidigt stadium, då är en rad problem redan lösta när man kommer till det praktiska genomförandet av det man kommit fram till. Detta är mycket glädjande, också därför att vi - som alla talare med rätta hävdat - definitivt måste ta nya initiativ på detta område. Och detta av flera skäl, och naturligtvis också eftersom de nya tillväxtekonomierna är att betrakta som en s.k. smältdegel. Å ena sidan är de fortfarande utvecklingsländer, och därför måste man säkert använda det ena eller andra utvecklingspolitiska argumentet. Och å andra sidan är de industriländer och som sådana naturligtvis våra framtida partner, möjligen också våra framtida konkurrenter.
Eftersom det handlar om länder som mycket långsamt växer ur utvecklingsstadiet, skall vi nu inte ta upp alla de stora svårigheter dessa länder brottas med eller de utvecklingspolitiska övervägandena. Det rör sig ju här om ett mycket klart avgränsat och konkret program, och jag anser det därför vara berättigat att vi nu inte befattar oss med alla problem som utvecklingspolitiken medför. De mänskliga rättigheterna har nämnts - det är ett allmänt problem i vår samarbetspolitik och kommer här inte att behandlas annorlunda än på andra områden.
Adams påpekade att vi möjligen måste välja mellan åtgärder för teknisk utveckling å ena sidan och för vetenskaplig forskning å andra sidan. Vårt femte ramprogram för forskning kommer - och det här är på sätt och vis en förberedelse för detta ramprogram - att inriktas mer på tekniska frågor, också av den anledningen att vi här kan dela upp ansvaret mellan unionen å ena sidan, som skall ägna sig åt dessa frågor, och medlemsländerna å andra sidan, som i mycket större utsträckning kan vara aktiva inom den s.k. grundforskningen på universitetsområdet. Detta kommer förmodligen att leda till att det som Adams sagt i allt större utsträckning blir verklighet, att tonvikten allt mer läggs på den tekniska utvecklingen även i denna samarbetsform.
En något kontroversiell punkt som debatterats mellan parlamentet och kommissionen - och här vill jag genast tillfoga att kommissionens ståndpunkt möjligen kan vidareutvecklas -, är frågan om forskningsprogrammens finansiering när företag som senare uppträder som konkurrenter samarbetar i forskningsprogrammen. Skall man finansiera ett sådant program helt och hållet eller skall man endast finansiera de europeiska företagens deltagande, eftersom de andra deltagarna senare kommer att uppträda som konkurrenter? Den klassiska hållning som kommissionen här valt att inta - där parlamentet för övrigt är initiativtagaren - är den att man i sådana fall endast finansierar de europeiska deltagarna. Jag säger klassisk, eftersom vi - som ni vet - i våra industripolitiska överväganden inte längre ser en lika stor motsättning mellan samarbete och konkurrens.
Man kan mycket väl samarbeta och samtidigt delta i konkurrensen, vilket för övrigt många företag gör. De lägger ihop sina medel för speciella ändamål och utifrån noggranna överväganden, och konkurrerar sedan på marknaden med produkten - en sådan produkt är ju endast en del i ett samlat erbjudande. Även detta kan man eventuellt överväga, men det är klart, moderna överväganden av det här slaget kräver tid och behöver kanske också övertygande exempel.
För övrigt tackar jag ännu en gång föredraganden och hans ställföreträdande för det utmärkta samarbetet. I betänkandet märks mycket av parlamentets arbete, och - som jag tidigare sagt - om man startar arbetet på ett tidigt stadium, då, Telkämper, behöver man överhuvudtaget inte tillsätta någon undersökningskommitté. Ni verkar betrakta en undersökningskommitté som något slags hot. Jag kan emellertid försäkra er att kommissionen betraktar undersökningskommittéer som ett normalt, demokratiskt inslag. Jag vill inte riktigt gå så långt att påstå att vi gläder oss över undersökningskommittéer, men vi accepterar dem naturligtvis.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Vi går nu till omröstning.
(Parlamentet antog resolutionen.) Jag ber Malerba att framföra vårt tack till Pompidou.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Jag undrar om ni kan godta ett rent misstag. Ni meddelade just att vi skall genomföra en omröstning med namnupprop, och jag tryckte automatiskt på knappen. Det här är inte min plats - detta är Lomas plats. Jag tryckte på knappen med Lomas kort i. Jag hoppas ni kan godta det som ett rent misstag, och att protokollet kan ändras på tillbörligt sätt.
Man kommer att kontrollera detta och i ert fall kommer det att korrigeras i enlighet med er anmärkning.
Den demografiska situationen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0042/97) av BoogerdQuaak för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet (KOM(96)0060 - C4-0143/96) om den demografiska situationen i Europeiska unionen (1995).
Herr ordförande, ärade kollegor, idag skall vi ta upp betänkandet om det demografiska läget i Europa. Och innan jag säger vad som behöver sägas i denna fråga vill jag först tacka kommissionen och mina kollegor för deras samarbetsvillighet, för jag tycker att vi har lyckats hålla betänkandet kompakt och inte göra en massa utvikningar, men att vi ändå har fått sagt det vi ville ha sagt.
Det demografiska läget är föränderligt. Vi kan alltså inte längre föra en politik som grundar sig på en förutsättning om att det demografiska läget är statiskt och sådant som vi just nu ser det. Tvärtemot måste man vänta sig att förändringarna kommer att bli allt mer drastiska och försiggå snabbare än under de senaste årtiondena. Hur är då läget? Befolkningspyramiden står på huvudet. Å ena sidan kommer folkökningen inom EU att vara minimal och å andra sidan kommer befolkningens sammansättning att ändras på ett genomgripande sätt. Befolkningsgruppen under 20 år kommer att minska medan antalet personer över 65 år kommer att öka kraftigt. Denna utveckling har en kraftig återverkan på politikområden som till exempel socialförsäkringar, pensioner, arbetsmarknad, sjukvård, regionalpolitik och jordbruk. Ett ständigt minskande antal aktiva måste försörja ett ständigt ökande antal icke-aktiva. Kostnaderna för pensioner och sjukvård kan i vissa medlemsstater till och med öka så mycket att det får inflytande på konvergenskriterierna för EMU om vi inte förhindrar detta.
Den demografiska utvecklingen kan alltså snabbt bli ett aktuellt ämne. För ögonblicket låter jag statistiken vara. Den finns att läsa på annat håll. Nu gäller det frågan: vad skall vi göra? Kan vi som Europaparlament, eller bredare uttryckt som europeisk union, ha något inflytande på den demografiska utvecklingen? Jag tycker inte att vi bör göra oss några illusioner på den punkten.
" To have a baby for Europe" , som en av mina kollegor sade, tycker jag inte är realistiskt. Jag tycker inte heller att det är något som vi som politiker skall befatta oss med. Inte heller de immigrationsströmmar som måste tillväxa för att kompensera befolkningsminskningen kan vara någon verklig lösning. Även om vi av humanitära skäl inte behöver vara så rädda för dem.
Vi har alltså inte tillgång till så många verktyg för att utöva inflytande på befolkningsstatistiken. Men däremot har vi som politiker de verktyg som behövs för att svara upp mot de förändrade förhållandena. Det innebär att vi inom arbetsmarknadspolitiken framför allt måste inrikta oss på att få ett stort deltagande av den potentiella yrkesverksamma befolkningen. Och detta innebär att människor som nu är utestängda från arbetsmarknaden på nytt måste integreras i arbetsprocessen.
För att uppnå detta måste man ägna stor uppmärksamhet åt undervisning och utbildning eftersom många utestängda grupper nu inte har de kunskaper och färdigheter som arbetsmarknaden efterfrågar. Tanken att utbildning av människor som fyllt fyrtio år inte ger något måste överges, dels för att den yrkesverksamma befolkningen blir äldre och dels för att ett livslångt lärande i ett samhälle som ständigt blir mer informatiserat är en nyckelfaktor för konkurrensläget i Europa. Vi har tidigare under denna vecka påpekat detta i samband med rapporterna från kollegorna Waddington och van Velzen.
Vidare kan deltagandegraden ökas genom att man avlägsnar juridiska, skattemässiga och praktiska hinder. Man kan till exempel förskjuta skatten på arbete i riktning mot andra skatteobjekt som till exempel produktionen eller energiförbrukningen. Givetvis måste vi föra en politik som skapar förutsättningar på barntillsynsområdet så att män och kvinnor i samma utsträckning kan delta på arbetsmarknaden, liksom när det gäller försörjning av äldre och handikappade. Beträffande detta har jag övertagit ett tilläggsförslag från EVP och jag vill också än en gång fästa er uppmärksamhet på kvinnoutskottets betänkande.
En stor utmaning när det gäller den demografiska utvecklingen ligger enligt min mening också i socialförsäkringarna och pensionerna. Jag tycker att tiden är mogen, med tanke på den ökande individualiseringen och flexibiliteten på arbetsmarknaden, för en revidering av medlemsstaternas socialförsäkringssystem. Naturligtvis ligger problemets lösning i ett system av åtgärder som till exempel flexibilisering av pensionsåldern, större användning av kapitalfunktionssystem - här hoppas jag att herr Bangemann är överens med mig - och premiedifferentiering.
Men bortsett från dessa åtgärder anser jag att vi måste gå ett steg längre. Vi måste få ett mer integrerat synsätt på våra system för socialförsäkringar i kombination med våra sjukvårdssystem.
Jag tror att Europa i bred mening måste ta ett första steg för att göra de olika systemen mer flexibla och mer individanpassade - det låter väl vackert i Era öron, herr Bangemann? - men samtidigt med respekt för de solidaritetsprinciper som utgör grundvalen för vår europeiska sociala modell. Till en del kan lösningen ligga i en förnyelse av socialförsäkringarna, något som för övrigt redan har påbörjats i många länder, bland annat i mitt eget.
Dessutom ger en större konkurrens på arbetsmarknaden för privata försäkringar och ålderspensioner och större skattemässig och juridisk frihet för enskilda initiativ mer ändamålsenlighet och lägre kostnader. Det råder alltså ingen brist på nya idéer, men stelheten i vissa länders nuvarande system gör att sådana planer inte blir genomförda alls eller bara i otillräcklig grad.
Jag vill också plädera för att tillgängliga demografiska uppgifter kompletteras på ett sådant sätt att det blir möjligt att jämföra data från olika medlemsstater med varandra. EU står inför uppgiften att stimulera en integrerad politik så att man på ett optimalt sätt kan svara upp mot förändrade omständigheter. I detta sammanhang kommer medlemsstaterna inte att kunna undandra sig förnyelseåtgärder som på kort sikt kan vara smärtsamma. För närvarande är det dock fortfarande så att rådet inte har genomsyrats av allvaret i den demografiska revolutionen. Man tar fortfarande emot statistiken för kännedom men gör sedan ingenting åt den.
Jag vill också plädera för att den demografiska utvecklingen på ett integrerat sätt skall tas med i den årliga verksamhetsberättelsen, den så kallade Essen-proceduren. Det låter kanske uttjatat, men den tidsinställda bomben tickar bara vidare mitt framför våra ögon. Om vi vill leva med de konsekvenser som denna bomb oundvikligen kommer att medföra måste vi seriöst tänka igenom vår arbetsmarknadspolitik och vår sociala modell i den närmaste framtiden. Bättre att göra det nu än i morgon. Samhället väntar inte tålmodigt på att vi skall vakna. Om Europa vill behålla sin position på världsmarknaden och sin sociala modell måste vi sluta upp med att springa ifrån verkligheten. Det borde inte få vara rädslan som leder os in i det tjugoförsta århundradet utan istället modet och entusiasmen för att gripa tag i möjligheterna.
(Applåder)
Herr ordförande, på utskottet för kvinnors rättigheter och min grupps vägnar skulle jag vilja tacka Boogerd-Quaak för hennes goda arbete i det andra årliga betänkandet om den demografiska situationen och utvecklingen i Europeiska unionen. Vi vill tacka henne för att hon införlivat nästan hela innehållet i yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter.
Som brukligt är i parlamentet när man behandlar frågor som direkt rör kvinnor, familjen och, som i det här fallet, äldre personer, placeras dessa punkter sist på föredragningslistan. Ärade kollegor, betänkandet ger en bild av hur Europa utvecklas och hur utvecklingen kan påverka projektets framgång eller misslyckande. Projektet baseras för tillfället på en produktions- och teknologiekonomi som är mer inriktad mot konkurrenskraft och effektivitet än på mänskliga resurser.
Effekterna av den minskade nativiteten och den kraftigt åldrande befolkningen kommer att på ett genomgripande sätt förändra verkligheten i det sociala Europa under 2000-talet. Det gamla Europa kommer att vara fullt av äldre personer. Till pensionärerna bör läggas en fjärde kategori, nämligen åldringarna, vars behov i hög grad kommer att påverka det sociala området, hälsovården och pensionssystemet. Det kommer att finnas två icke-produktiva generationer och den produktiva generationen kommer att fortsätta minska. I den här debatten kommer man naturligtvis att ta upp centrala frågor som arbetskostnad, eventuell höjning av pensionsåldern, villkor för förtidspension, privata pensionssystem och kostnaden för försäkringskassan. Mot denna bakgrund uppmanar föredraganden kommissionen att inleda en debatt om framtiden för pensionerna i Europa och utarbeta en rad kreativa lösningar och nya finansieringssystem. Jag tackar föredraganden för hennes förslag eftersom det krävs både fantasi och god förvaltning av alla befintliga tillgångar för att förnya de offentliga hälsovårdssystemen så att de motsvarar medborgarnas behov.
Vi bör glädja oss åt den ökade förväntade livslängden men vi kan inte glömma att den i vissa fall kommer att vara oberoende och i andra fall beroende. Förlusten av självständigheten skapar ett behov av stöd, både kvantitativt och kvalitativt, utan att utgifterna i stater med välfärdspolitik för den sakens skull ökar överdrivet mycket.
Det är nödvändigt att betona det faktum att det under de senaste tjugo åren har skett markanta förändringar i familjestrukturen. På det sociala området har antalet personer per familjeenhet minskat och kvinnans uppgift har omdefinierats. Detta försvårar situationen för äldre personer som inte kan klara sig själva och som räknar med det traditionella stödet från familjen som det var förr i tiden. Problemet är värre i städerna där bostäderna är små och där det finns arkitektoniska hinder, men det förvärras även av ekonomiska problem och brist på alternativa lösningar. Antalet äldre personer som bor ensamma har ökat. Detta förhållande har erkänts som en social riskfaktor.
Man måste utveckla innovativa vårdformer som införlivas i välfärdspolitiken och garanterar ökad livskvalitet för barn och äldre personer. Detta innebär daghem för barn och dagcenter för äldre, hemtjänst och framför allt utvärdering av resultaten av åtgärderna. Dessa sammanför det privata och det offentliga området och tvingar människorna och de offentliga myndigheterna att fastställa varaktiga prioriteringar i förhållande till tillgängliga medel vid varje givet ögonblick. Man måste främja åtgärder så att familj och arbete går att förena. Det kan röra sig om en allmän arbetstidsförkortning och föräldraledighet som i lika stor utsträckning kan begäras av män som av kvinnor. Det är viktigt att hjälpa barnfamiljer, i synnerhet ensamstående föräldrar och föräldrar med handikappade barn. Genom att göra det lättare för kvinnor att delta i arbetslivet ökar den ekonomiska tillväxten. Jag skulle dock inte vilja avsluta mitt inlägg utan att erinra om den stora betydelse som kvinnorna har för familjen och som alla fruar till arbetstagare har för egen räkning. Deras värde återfinns inte i statistiken och deras situation har Europeiska unionen behandlat sedan 1986.
Om Europeiska unionen verkligen vill ha en bra aktiv befolkning bör den beakta kvinnornas möjligheter. Vi säger ja till den så kallade tredje sektorn, men de nya formerna av deltidsarbete, oregelbundna och tillfälliga tjänster bör delas med männen utan att försaka utvecklingen inför eurons ankomst. I regeringskonferensen bör vi ge frågan om människors värdighet tillräckligt med utrymme.
Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka föredraganden Boogerd-Quaak för ett alldeles utmärkt betänkande och för ett alldeles excellent samarbete under tiden som betänkandet har utarbetats.
Detta är en oerhört stor samhällsomvandling som vi är mitt uppe i. I mitt hemland, Sverige, har vi inte en lika dramatisk utveckling framför oss som vi kanske har haft bakom oss. Vi är i olika fas i denna utveckling. Det gäller att undvika att bli pessimistisk på grund av detta. Man kan se kostnader staplas ovanpå varandra, men det finns också möjligheter i denna utveckling. Utvecklingen är dramatisk och kommer att påverka alla samhällsområden. Antalet äldre ökar dramatiskt, framför allt blir de allra äldsta som behöver mycket sjukvård m.m. allt fler. Samtidigt minskar både den yrkesverksamma befolkningen och antalet barn och ungdomar.
Detta påverkar som sagt alla samhällsområden, t.ex. pensionssystemen. Jag tror att pensionssystemen måste förändras i varje land inom EU. Det gäller att få flexibla system som innebär att man gradvis kan gå över från ett yrkesverksamt liv till ett liv, då man kanske är aktiv t.ex. ideellt, men ändå kan användas som en resurs i samhället. Det gäller också att få jämlika pensionssystem. De privata systemen är inte det i dag, eftersom de räknar rent ekonomiskt, och eftersom kvinnor i regel lever längre än män, får de betala mer för pensionsförsäkringarna. Därför behövs offentliga system som är jämlika med en god grundpension, men som också är jämlika mellan män och kvinnor.
Vi behöver bygga ut hälso- och sjukvården, framför allt för de allra äldsta. Det behövs nya boendeformer. Vi måste förändra samhället, kollektivtrafiken, tillgängligheten och bygga om våra bostäder så att de blir tillgängliga för alla människor. Detta är ett annat samhällsområde som påverkas.
Utbildningen har någon redan varit inne på. Om vi ser på förändringen bland de yrkesverksamma, är det så att gruppen med de yngsta yrkesverksamma minskar, medan gruppen med yrkesverksamma personer i åldern 40-65 år ökar.
Samtidigt har vi en snabb teknologisk utveckling som förändrar samhället ständigt. Det säger oss att det inte räcker med någon grundutbildning för ungdomar. Vi måste ha en ständigt återkommande utbildning för dem som finns i förvärvslivet, för att vi skall kunna konkurrera. Det är där de flesta människorna finns, och det är de som behöver ta del av den nya teknologiska utvecklingen.
Vi måste givetvis få upp födelsetalen. Om vi ser på arbetsmarknaden, är det inte så att invandringen kan lösa detta åt oss. Det skulle behövas jättelika tal för att vi skulle kunna lösa det genom invandring, utan det måste i stor utsträckning ske genom kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. På detta område har vi kommit olika långt i olika länder och denna utveckling kommer att fortsätta. Med detta följer dock också att det inte är kvinnorna som ensamma kan ta ansvar för de äldre och barnen, utan vi måste gemensamt, män och kvinnor, ta hand om detta ansvar. Samhället måste också finnas med. Det måste bygga ut barnomsorgen och skapa försäkringssystem som gör det möjligt att förena föräldraskap med ett yrkesverksamt liv.
Jag vill avsluta med att säga: Låt oss inte bara se problemen i detta, utan även möjligheterna. Det finns möjligheter, inte minst när det gäller den tredje sektorn och när det gäller att utnyttja de äldre som resurs.
Herr ordförande, Europa ökar vad människornas ålder beträffar. Europa minskar vad antalet människor beträffar. Är vår ställning hotad? Kan man redan utläsa några huvuddata för denna utveckling? Kan man utarbeta strategier utifrån dessa? Av kommissionens andra årsrapport om den demografiska situationen framgår tydligt att det till de hittillsvarande tre generationerna - studerande, yrkesverksamma och pensionärer - har tillkommit en ny, de som är över 75 år. Deras andel växer kraftigt. Det är glädjande att människor tack vare medicinska framsteg och bättre hälsovård kan vara aktiva längre. Men vi ser också en brist på omsorg, vård, integration och solidaritet.
Den ökande åldern får allvarliga följder för det sociala säkerhetssystemet. Menings- och fördelningsstriden rasar i medlemsländerna. Det handlar om pensionsnivån: än om grundskyddet, än om det nödvändiga prestationskravet, än om förhöjd pensionsålder och än om ofrivillig förtidspensionering med höga kostnader för samhället, som knappast har lett till ökad rekrytering av yngre arbetskraft.
Som tidigare blir kvinnorna lidande vid pensionsberäkningen. Naturligtvis måste åtgärder kunna finansieras, alltså säger vi ja till en omstrukturering av socialpolitiken, men också nej till en avveckling av socialpolitiken. Vi gratulerar Boogerd-Quaak till hennes betänkande, som anger precisa tyngdpunkter. Vi stöder betänkandet när det handlar om ökad differentiering med tanke på vitala, regionala skillnader mellan tätbefolkade städer och glesbygdssamhällen. Effekterna för trafikplanering, regionsplanering, bostadspolitik, socialpolitik och även för våra europeiska strukturfonder är genomgripande. De förslag som lämnats in av oss, Europeiska folkpartiets grupp, har nästan alla integrerats, t.ex. på arbetsmarknadsområdet. Här är allt färre människor sysselsatta, men de som har arbete är högproduktiva. Speciellt storföretag ger avkall på erfarenhet. Den blir till ett handikapp. Människor skiljs från sina arbetsuppgifter eller avskedas för att de anses vara för gamla, istället för att man utnyttjar deras kunskap, noggrannhet och tillförlitlighet, och deras höga innovationspotential underskattas grovt.
Delaktigheten på arbetsmarknaden måste bli större. Detta gäller även för de yngre, vars andel minskar drastiskt, vilket emellertid inte gör det berättigat att dra ner på utbildningsåtgärderna, tvärtom. Framtidsmöjligheterna ökar med en bred grundutbildning, med mångsidiga kvalifikationer och språkkunskaper. Detta gäller inte minst för kvinnor, som fortfarande förfördelas på alla områden, alltifrån lön till arbetstid.
Vad gör vi egentligen politiskt för att skapa ett barnvänligare samhälle, också med tanke på de presenterade demografiska uppgifterna? Här har vi ett brett fält för att åstadkomma ett europeiskt mervärde, för att koordinera, utvidga och - för att hålla kvar bilden - befrukta den nationella politiken.
Herr ordförande, också jag skulle vilja, för min grupps räkning, varmt gratulera föredraganden till detta utomordentligt intressanta betänkande. Det faktum att Europa blir äldre är ingenting nytt, det vet vi alla. Den dramatiska minskningen av antalet födslar på vår kontinent, parallellt med ökningen av medellivslängden och den hastiga ekonomiska utvecklingen, samt ökningen av befolkningsmängden i andra delar av världen gör att situationen här är synnerligen ofördelaktig. I Boogerd-Quaaks betänkande ges det inte bara en tydlig bild av vad som sker, utan det ger oss också en konkret förvarning. Det är det andra betänkandet angående den demografiska situationen i Europeiska unionen, med 1995 som referensår. Det har den särställningen att det har en selektiv karaktär den här gången, eftersom den syftar till att ge en första generell bild på gemenskapsnivå angående den dominerande karaktären av vår framtida demografiska situation, det vill säga utbredningen och accelerationen av åldrandeprocessen inom befolkningen.
Jag skulle vilja uppehålla mig vid tre punkter som föredraganden anser som grundläggande områden som kommer att lida av allvarliga konsekvenser på grund av befolkningens åldrande, därför att de är mycket intressanta: arbetsmarknaden, socialförsäkringssystemen och hälsovården och omsorgen. Man vill att egenavgifterna på arbetsmarknaden ökas i synnerhet för de grupperna vars motsvarande avgifter är lägre än genomsnittet. Vi talar om kvinnorna, de unga, invandrarna och de gamla. Betänkandet tar också upp konsekvenserna på socialförsäkringsområdet, inom kategorin riskförsäkringar, på finansieringsålägganden och på fördelningen. Dessutom undersöks grundligt ett fenomen som kommissionen omnämner nästan i förbigående: det handlar om de olikheter som den demografiska utvecklingen förorsakar och som existerar för det första mellan regioner och för det andra mellan tätortsområden och landsbygden. Det är också värt att notera det faktum att den demografiska utvecklingen medför betydande konsekvenser för den ekonomiska och sociala situationen inom unionen.
På grund av alla de orsaker som togs upp stödjer vår grupp betänkandet, och vi kommer att rösta för det.
Herr ordförande! Befolkningsfrågan är, och det måste den vara, grunden för alla samhällsyttringar. Därför att människan är, och det måste hon vara, samhällets ytterlighet och själva dess nav.
Men befolkningsfrågan får inte ses som statistiska uttryck eller numrering den isolerade människan, var och en, varje nummer, en och en. I det som verkar vara en oskyldig siffra ligger en verklig och förklarande historik över hur det är att leva i grupp.
Den oro som föredras för oss i detta betänkande - och jag tar tillfället att lyckönska vår kollega Boogerd-Quaak å det varmaste för hans komprometterande och utomordentliga arbete - är utifrån kommissionens handlingar mycket befogad, den är grundläggande och skulle förtjäna en mycket större uppmärksamhet och tas upp som ytterligare en punkt i vårt arbetsschema.
Befolkningsutvecklingen är, inom vissa gränser, förutsebar. De demografiska strukturerna förändras enligt regler som vi känner till och kan påverka. Deltagandet på arbetsmarknaden, den sociala tryggheten och pensionerna, hälsovården och de regionala olikheterna är, som det kan verka onödigt att nämna, outplånligt märkt av den förutsebara demografiska utvecklingen. Att ignorera det, spela förvånad och lappa ihop det som kunde ha förutsetts och reparerats i tid visar bara att man inte ha satt människan i centrum.
Problem med nedskärningen av arbetstiden, inom ramen för en fördelning av livslängd utifrån åldersstrukturerna, och med finansieringen av den sociala tryggheten skulle inte finnas, eller skulle ha en helt annan dimension, om det inte fanns ett samhälle som är som stirrat sig blint på lönsamhetsmål och lagring av finansieringskapital.
Vi är Europa. En kontinent som man säger håller på att tappa demografisk vikt. Vilket kan vara kvantitativt riktigt, men diskuterbart om man värderar den livskvalitet som det skulle ge att ha fler gamla, mer livs- och arbetserfarenhet, och ett riktigt humant kapital.
Den här debatten frustrerar oss för att den inte är alla debatters grund. Låt oss i alla fall se en potential i det lilla vi uppnått. Låt oss använda detta betänkande som ett medel att befrämja en fortsatt reflexion och debatt.
Herr ordförande, jag tycker att fru Boogerd-Quaak har producerat ett bra betänkande, men naturligtvis finns det en del som jag saknar på min fraktions vägnar. Jag skall inte slå in några öppna dörrar, och jag har inte för avsikt att tjuta med vargarna om hur hemskt det står till med den demografiska utvecklingen. För ärligt talat är det kanske inte någon så dum idé att vi blir något färre i framtiden, med tanke på utnyttjandet av de naturliga källor till hjälp som vi har beviljat oss själva. När det gäller miljön tycker jag att det bara är bra med en sådan framtida utveckling. På kort sikt är den naturligtvis en utmaning för att hitta en lösning på de problem som den orsakar på kort sikt. På den punkten är vi naturligtvis helt överens.
För att möta de här problemen tror jag ärligt talat inte att det är så klokt att börja dela ut avelspremier. Jag tror inte att vi bör få ett talesätt i Europa som skulle kunna lyda: " Lie back and think of Europe " . Det tycker jag inte skulle vara någon bra utveckling, bortsett från frågan om det alls skulle fungera.
Vad som behövs är att vi sörjer för att vi verkligen får en barnvänlig miljö där inte bara kvinnorna utan också männen ansvarar för barnens uppfostran och där det alltså finns tillräckligt med föräldraledighet och barntillsyn så att barnen kan behandlas normalt och så att det för kvinnorna och också för männen inte längre blir så komplicerat att sätta barn till den här världen och så att de också kan besluta om en lämplig tidpunkt för att göra detta. För närvarande är det utomordentligt besvärligt och det är inte för inte som kvinnorna allt längre skjuter upp beslutet att skaffa sig barn.
I betänkandet från fru Boogerd-Quaak pläderas för mer marknadsinflytande på till exempel pensionsområdet. Jag vet inte om det är någon bra idé. För samtidigt innebär ett större marknadsinflytande just att kvinnor kommer att få betala högre pensionspremier på grund av att de faktiskt kommer att leva längre. Vad mig beträffar är den stora frågan om vi vill ha det på det viset. Om man tittar på ett större marknadsinflytande på skatterna drar vi med rätta slutsatsen att mer vård kommer att behövas och att skatterna måste höjas om vi inte vill överlåta vården till kvinnorna utan vill sörja för att ansvaret tas kollektivt. Då innebär detta alltså att skatterna måste höjas. Och vilken är tendensen inom EU? Vi drar ut till inbördes strid mellan medlemsstaterna om hur vi skall konkurrera just med skatterna och om hur man skall kunna banta de kollektiva åtagandena.
Till sist har det nederländska ordförandeskapet bestämt sig för att ta bort åldern ur ickediskrimineringsartikeln. Hur skall nu detta gå till när vi i framtiden kommer att behöva uppmana fler och fler äldre att förbli aktiva, inte bara i sin omgivning utan också på arbetsplatsen?
Herr ordförande, detta betänkandets enda förtjänst är att det riktar uppmärksamheten på den katastrofala demografiska situationen i Europeiska unionen. Men betänkandet förtiger underligt nog orsakerna till den sjunkande nativiteten som föredraganden låtsas ovetande om, och de föreslagna åtgärderna tycks mig strida mot det mest grundläggande sunda förnuft.
Om europeiska par skaffar färre barn är det naturligtvis för att framtiden tycks dem mycket osäker och för att Europeiska unionens länder inte ger någon eller en alltför liten ekonomisk uppmuntran till att bilda stora familjer.
Möjligheten till föräldraledighet inom ramen för förkortad arbetstid är ett förslag vars tillämpning skulle förbli verkningslös. Endast införandet av en föräldralön, som skulle göra det möjligt för kvinnorna eller de män som önskar det att helt och hållet ägna sig åt sina barns uppfostran, kan höja nativiteten. Denna åtgärd som sedan en kort tid tillbaka tillämpas i Frankrike, om än i blygsam och otillräcklig skala, har redan visat sig ha positiva effekter.
För övrigt kan man inte behandla problemet med den sjunkande nativiteten utan att påminna om de barnamördarlagar som antagits av Europeiska unionens länder, lagar som alldeles ostraffat har tillåtit ett folkmord utan tidigare motsvarighet i historien, ett verkligt brott mot Europas folk. I detta avseende blir vi tvungna att konstatera att de frimurarlaboratorier som inspirerat till denna massaker på oskyldiga är de samma som i dag planerar kampanjerna till förmån för dödshjälp. Efter de ofödda barnen är det gamlingarnas tur. I egenskap av läkare och humanist har jag redan länge ställt följande oroväckande fråga: Var kommer de att sätta stopp?
Bland de lösningar som föreslås av föredraganden är den lösning som starkast betonas förbryllande. Den syftar till att öka strömmen av invandrare från tredje världen och ansluter sig härmed till vad en belgisk minister, en socialist som ännu inte hamnat i fängelse, utan att dra på munnen yttrat: "Invandringen är en välsignelse för vårt land ". Och detta medan köerna växer sig oändligt långa av arbetslösa av alla utomeuropeiska nationaliteter, av politiska pseudoflyktingar som kommer till Belgien för att de där tjänar mera utan att arbeta än de gör om de arbetar i sitt hemland, medan andelen utomeuropeiska utlänningar i belgiska fängelser stigit från 15, 4 till 28, 7 %, vilket bevisar, som om nu det ytterligare en gång skulle behövas, ineffektiviteten hos den kostsamma politiken för att integrera invandrarna.
Jag är också förvånad över att i detta betänkande se att man föreslår en ny europeisk politik för utvecklingen av landsbygden. Om det rör sig om att dra tillbaka de självmordsåtgärder som med jämna mellanrum röstas fram av parlamentet om att lägga odlingsbar mark i träda, att fastställa kvoter eller lägga ned vinodlingar är det självklart att jag entusiastiskt skriver under på detta.
Till slut, herr ordförande, slogs jag under läsningen av detta betänkande av detta uttryck, som är ett socialistiskt påfund: "Den obestridliga rätten till hälsa ". Ingen läkare kan, hur kvalificerad han än må vara, garantera sina patienters hälsa. Bara Gud kan skänka hälsa. Det är bättre att tala om allas rätt till bästa vård. Utan denna grundläggande försiktighet skulle man på samma sätt - varför inte - kunna efterfråga den obestridliga rätten till intelligens.
På tal om hälsa finner man i detta betänkande den eviga liberala refrängen: Låt oss privatisera socialförsäkringssystemet. Hur kan man för ett enda ögonblick föreställa sig att försäkringsbolagen, vars enda ambition är att tjäna pengar, bättre skulle klara av att finansiera en på grund av tekniska framsteg och ökad livslängd allt dyrare sjukvård än de system som grundas på den statliga nationella solidariteten?
Naturligtvis finns det reformer att ta itu med som kommer att vara kännbara för vissa. Jag tänker särskilt på avpolitiseringen av försäkringskassorna i Belgien. Och avslutningsvis, herr ordförande, måste man om och om igen säga att man inte kommer att kunna skapa sysselsättning i Europa så länge som vi låter oss invaderas av alla produkter som tillverkats utanför våra gränser, i länder där kostnaden för arbetskraften är mellan 40 och 50 gånger lägre än hos oss.
Man måste befria företagen från de sociala avgifter som de dignar under och ersätta dem med en social mervärdesskatt som våra produkter skulle vara befriade från vid export, men som skulle tillämpas på importvaror. Man måste alltså vända sig bort från frihandelssystemet på världsnivå, bort från den vilda och statslösa liberalism som till slut kommer att utarma våra befolkningar.
Herr ordförande! Även jag skulle vilja att gratulera Boogerd-Quaak för hennes utmärkta betänkande, men också rikta ett tack till kommissionen för deras rapport om den demografiska situationen i Europeiska unionen. De har här gett oss ett dokument i handen som tydligt talar om för alla inblandade - parlamentet, kommissionen och framför allt rådet - att det nu är hög tid att handla.
Siffrorna är i sig inget nytt, ingen överraskning. Vi har alla diskuterat problematiken intensivt under 1993 - det europeiska året för äldre och för solidaritet mellan generationerna. Kommissionen gav då ut många upplysande studier, och parlamentet antog enhälligt betänkandet av Fayot-Chanterie, i vilket också rekommendationerna från seniorparlamentet var inarbetade.
Vad har hänt sedan dess? Fastän ingen betvivlar att vi är i stort behov av handling på grund av den alarmerande demografiska utvecklingen, har till dags dato inget hänt - eller? Fastän den förutsägbara förändringen av den demografiska strukturen framförallt får effekter på arbetsmarknaden, och det är absolut nödvändigt att främja utbildning och fortbildning och framförallt kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta genom åtgärder som barnomsorg, förvandlas i medlemsländerna trygga arbetsplatser till tillfälliga arbetsplatser utan socialt skydd, utbildningar skärs ned eller stryks och finansieringen av barnomsorgen bantas.
Arbetslösheten i EU blir ett allt mer överhängande problem. Trots detta har rådet hittills inte kunnat besluta sig för att ta med ett kapitel om bekämpandet av arbetslösheten i samband med översynen av fördragen.
Och nu till pensionerna. Det är framförallt de äldre kvinnorna som får otillräckliga ålderspensioner. Kravet på en minimipension som garanterar alla människor ett människovärdigt liv på ålderns höst har varit uppe till behandling sedan några år. De medlemsstater som måste handla har hittills inte gjort någonting. Att garantera hälsovård, sjukvård och äldreomsorg blir allt mer komplicerat på grund av den snabba ökningen av antalet äldre och mycket gamla människor. Vad gör medlemsländerna? De skär nästan överallt ned på sjukvården, och det görs praktiskt taget ingenting för att garantera vården genom att bygga ut omsorgen eller utbilda vårdpersonal.
Vad har hänt på EU-nivå sedan 1993? Handlingsprogrammet för äldre löpte ut 1996. Rådet, dvs. mitt land Tyskland - jag skäms för att säga det - och Förenade kungariket har blockerat ett nytt program för informationsutbyte och främjande av innovativa projekt.
Parlamentet och kommissionen har inför översynen av fördragen krävt en ickediskrimineringsklausul, och det irländska ordförandeskapet har tack och lov tagit med den i rådets förslag.
Förra veckan fick vi så veta att diskrimineringsförbudet på grund av ålder och handikapp preliminärt är struket, och jag vädjar till de 15 regeringarna: ta tillbaka förbudet mot diskriminering på grund av ålder och handikapp i utkastet till översynen av fördragen.
Herr ordförande, vi för en mycket viktig debatt om följderna av befolkningsutvecklingen inom den Europeiska unionen; det är häpnadsväckande att notera att, å ena sidan, demografi är en av de vetenskaper där man med förhållandevis stor noggrannhet kan förutsäga den framtida utvecklingen, där det å andra sidan knappast tas hänsyn till följderna av den förväntade framtiden i den politik som ska möta problemen på nationell nivå och, i viss grad, även på Unionsnivå.
I denna församling har man rört vid mycket viktiga ämnen: följderna av de nya jämvikterna som håller på att utvecklas för arbetsmarknaden, för immigrationspolitiken - ett ämne som vi säkerligen måste återkomma till - och för reformeringen av socialstaten och pensionssystemen; i allt detta är det möjligt att fortfarande finna att illusionen finns kvar att man genom ingripande från det allmännas sida kan ge ett svar på alla dessa problem.
Förvisso kan ett ingripande från det allmänna bidra till delar av de lösningar som de nya systemen kräver, det kan ge ett lämpligare regelverk, till exempel vad gäller arbetsmarknaden, men det råder inget tvivel om att vi måste ge större tyngd åt familjens roll och den tredje sektorn när det gäller att ge ett svar på dessa problem. Familjen måste åter stå i centrum för våra ansträngningar och vårt handlande. Det är faktiskt där vi kan finna ett svar, i form av ett ökat födelsetal, en bättre befolkningsjämvikt och det är där vi finner svaret även på problem inom omvårdnaden som angår ett samhälle som alltmer består av äldre.
Den tredje sektorn kan utveckla en mycket viktig roll. Eftersom vi talar mycket om understöd måste vi återupptäcka den fundamentala betydelsen av den respons som kommer från medborgarna, från familjen, från den tredje sektorn och ge rätta dimensioner åt illusionen att staten och det allmännas ingripande kan ge ett tillfredsställande svar på dessa problem.
Herr ordförande, som man har sagt tidigare instämmer vår grupp helt med Boogerd-Quaaks betänkande och de viktiga ändringar och förbättringar som gjorts av utskottet för kvinnors rättigheter, vilket påpekades av Benassar Tous.
Jag vill ändå påpeka att demografi och demografiska företeelser inte är självständiga samhällsföreteelser, utan ett resultat av den ekonomiska modellen. Det har varit så sedan förhistorisk tid ända fram till idag. Ökningen av den mänskliga befolkningen i förhistorisk tid berodde på förändringar under äldre stenåldern, ökningen under medeltiden berodde också på de förändringar som uppstod och detsamma skedde under början av den industriella revolutionen. Att befolkningen i Europa minskar och har problem beror på vår ekonomiska modell som ger ett tydligt budskap till befolkningen: det finns för mycket människor och ungdomar och följaktligen finns det ingen möjlighet för befolkningen att öka.
På grund av detta anser vi att vi måste ta vårt ansvar. Vi bör ifrågasätta en ekonomisk modell som stöter ut ungdomar från arbetsmarknaden och vi måste förändra den. Vi går mot vår egen undergång och därför föreslår vi följande: för det första måste arbetstiden omgående förkortas, om detta inte sker kommer det inte att finnas arbete för alla, för det andra måste välfärdsstaten bevaras eftersom det tillsammans med ökad sysselsättning är det enda sättet att bevara pensionerna och den ger nödvändiga förutsättningar för hälsovården, socialförsäkringen etc., och för det tredje måste kvinnan helt införlivas på arbetsmarknaden med hänsyn till alla hennes rättigheter.
Det är enbart på detta sätt som man kan uppnå ett samhälle med full sysselsättning, vilket är den enda garantin för att utsikterna för den demografiska situationen i Europa skall vara gynnsamma och positiva. Om inte detta sker ger vi dubbla budskap.
Herr ordförande! Detta betänkande ligger i allas vårt intresse, eftersom ingen av oss blir yngre.
Också jag vill gratulera föredraganden till hennes utmärkta betänkande om kommissionens andra årsrapport om den demografiska situationen i Europeiska unionen.
Jag kommer från ett land, Irland, som i vissa avseenden ligger i otakt med de övergripande demografiska tendenser som är uppenbara i andra EU-medlemsstater. Nyligen framlagda siffror visar att befolkningen kan komma att öka med upp till 10 % de närmaste 10 till 15 åren. Födelsetalen har visserligen fallit i anmärkningsvärd grad sedan omkring år 1980, men vi har fortfarande en av de största andelarna unga människor i vår befolkning. Den irländska ekonomins aktuella hälsotillstånd, däribland en arbetsmarknad som vuxit med 10 % de senaste fem åren, har inneburit att vår beroendekvot faktiskt förbättras.
Föredraganden identifierar korrekt de viktigare demografiska utmaningar vi står inför här i Europeiska unionen, och som vi kommer att tvingas ta itu med i framtiden. För det första - och många har sagt detta - har vi hela frågan om antalet kvinnor som arbetar, och det kommer självklart nu att öka. Detta innebär i sin tur att vi kommer att behöva arbetsmarknadspolitik som är betydligt kvinnovänligare än tidigare: vi behöver kortare arbetstid, fler delade jobb och förbättrad moderskapslagstiftning.
För det andra så bör vi uppmuntra äldre personer att stanna kvar i yrkeslivet längre, om de så önskar. Kommissionen kan ta ett betydelsefullt steg i detta avseende, nämligen genom att överge sin fåniga åldersdiskrimineringspolitik.
För det tredje så måste medlemsstaterna ändra på sin pensionspolitik - och också det har många talare tagit upp - så att principen med solidaritet mellan generationerna kan vidmakthållas. Kommissionen måste naturligtvis nu omedelbart sätta igång debatten om framtiden för ålderspensionerna i Europa, och utarbeta nya sätt för finansiering av dessa system. Folk kan inte fortsätta att arbeta tills de kommit upp i nittioårsåldern. Vi måste hitta fram till något skäligt sätt att finansiera dessa pensioner i framtiden, och nu har vi ansvaret och tidpunkten att göra det.
Slutligen måste den politik Europeiska unionen och medlemsstaterna bedriver i högre grad inrikta sig på att vidmakthålla en hälsosam demokratisk uppdelning mellan stadsbygds- och landsbygdsområden. Vid översynen av strukturfonderna måste kommissionen beakta de olika regionala obalanserna.
Herr ordförande! Först vill jag gratulera Boogerd-Quaak till hennes betänkande och jag välkomnar naturligtvis också kommissionens rapport. Jag anser det vara av stor vikt att detta ämne tas upp på nytt, eftersom vi helt enkelt har ansvar för de kommande generationerna. Därför är det viktigt att engagera sig i denna fråga.
Jag skulle vilja ta upp en punkt som visserligen ofta förs på tal, men som mycket sällan uttalas. Nämligen den roll som den sunda familjen spelar inom ramen för den demografiska utvecklingen. I de regioner i Europa där den traditionella familjen fortfarande har en stark ställning är de samhällsekonomiska förändringar som hänger samman med förskjutningen av ålderspyramiden betydligt mindre märkbara och lättare att hantera än i de regioner, och framförallt då i storstadsområdena, där upplösningen av familjen är längre gången. En fungerande familj är helt enkelt bättre rustad att klara av svårigheter, eftersom familjemedlemmarna inte är lika beroende av statlig hjälp.
Jag vill också tydligt påpeka att när jag talar om familjer menar jag samlevnaden mellan föräldrar och barn och, när så är möjligt, ytterligare en generation, och inte ett formlöst förhållande mellan personer av samma kön eller en äktenskapsliknande relation, som tyvärr felaktigt gynnas t.ex. i betänkandet av Lindholm.
Vår skattelagstiftning leder tyvärr i de flesta fall till en bestraffning av barnfamiljer, samtidigt som barnlösa, homosexuella par gynnas materiellt och därmed kraftigt bidrar till en negativ utveckling av åldersstrukturen och för den materiella fördelningen. I detta avseende ser jag betänkandet som ett klart appell att i framtiden ge familjen ett större stöd och inte ständigt ge efter åt små minoriteter som gör sina röster hörda.
Herr ordförande, Boogerd-Quaaks utmärkta betänkande förtjänar vårt beröm eftersom det demografiska problemet utan tvekan är ett allvarligt problem. Vår ålderspyramid ser ut som ett träd med klen stam som inte kan hålla uppe sig själv. Vi måste hindra det åldrade Europa från att förfalla och sjunka ihop. Det är parlamentets uppgift att se till att detta undviks.
I det utmärkta betänkande som vi debatterar idag betonas vikten av att bekämpa effekterna av den demografiska krisen. Man måste försöka bringa orsakerna i jämvikt. De demografiska rörelserna skiftar bara om man gör någonting åt orsakerna. Detta sker i alla fall bara på medellång sikt.
Av denna anledning anser jag att betänkandet som på ett bra sätt tar upp socialvårdens ståndpunkt bör kompletteras med flera olika ståndpunkter.
För det första, den kulturella frågan. Det är nödvändigt att ge familjen högre anseende. I utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik satsar vi pengar för att öka eurons anseende. Vi bör också öka familjens anseende och de värden som familjen och föräldraskapet utgör samt avlägsna den hedonistiska och materialistiska inställning som finns i hjärtat av vårt moderna samhälle. Man måste öka anseendet för familjen och föräldraskapet samt respekten för äldre personer. Alla dessa faktorer måste främjas kulturellt i likhet med kvinnors rättigheter och framtiden för den gemensamma valutan.
Slutligen, när det gäller de direkta skatterna får aldrig familjekostnaderna beskattas, vilket fortfarande sker i några medlemsstater.
Banotti vill delta i debatten. Jag ber därför Bangemann att vänta några minuter. Ni har ordet, Banotti.
Herr ordförande! Ni och jag har haft många glada sammanträffanden här på golvet.
Om ni inte är utanför salen är det för att ni inte vill det.
Vi närmar oss slutet på en lång vecka. Stort tack för inbjudan.
Herr ordförande! Det finns många saker som von Habsburg och jag inte är överens om. Tyvärr, för de feministiska kvinnorna, har familjen kommit att bli ett slags slagfält. Det oaktat måste jag, utifrån feministiska meriter, säga att jag fortfarande anser att familjen är den mest lyckade och effektiva sociala föreningen för vård av såväl de unga som de gamla. Det innebär inte att kvinnorna skall vara de primära vårdgivarna och att övrig verksamhet i dessa enheter skall utföras av männen.
Jag anser familjen ha verklig relevans såväl i början som slutet av livet. Malone har helt rätt när hon säger att våra födelsetal stiger, men tyvärr så stiger det inom områden där barnen inte har de bästa möjligheterna för framtiden. Min mor dog för en månad sedan. Hon var mor till sex barn och vi kunde alla ge henne den vård och kärlek hon behövde i slutet av sitt liv. Jag har ett barn, liksom många här i kammaren. Vem skall ta hand om oss när den tiden kommer - inte bara ekonomiskt, utan dessutom med den kärlek och uppmärksamhet som äldre behöver i det skedet av sina liv?
Vi måste tänka igen det här. Vi måste sätta ett faktiskt värde på dem som vårdar såväl i början som i slutet av människors liv. Det gäller såväl män som kvinnor. Det gläder mig att kunna konstatera att i omvårdnadsinrättningarna så blir män i allt större utsträckning exempelvis utexaminerade sjuksköterskor, som tillhandahåller underbar vård och som livar upp de gamla damerna. Jag hoppas att många män finns på plats när jag behöver vård i slutet av mitt liv. Det skulle ge mitt liv betydligt mer glädje - och också ert Bangemann.
Herr ordförande! Som ni vet är det en praxis i kommissionen - som accepterats av parlamentet - att en kommissionär på fredagen, oberoende av ansvarsområde, tar emot betänkandena. Ni kan nog föreställa er att detta inte alltid är en populär uppgift bland mina kolleger i kommissionen, eftersom man måste yttra sig i frågor som inte alls behöver falla inom det egna ansvarsområdet och där man därför inte känner sig särskilt hemma.
Jag måste emellertid säga att dagens debatt för det första har visat hur viktigt problemet är och hur bra betänkandet är och för det andra att egentligen alla oberoende av arbetsområde borde befatta sig med problemet. För den demografiska utvecklingen rymmer ett slags nyckelbegrepp för många politiska områden, för övrigt också för många sätt att driva politik, och detta framgår mycket tydligt i diskussionen. Nu tror jag att man kan närma sig problemtet på två olika sätt. Till exempel - om man så vill - rent statistiskt eller kanske snarare traditionellt när det gäller resultatet - i och med att man säger vad som har hänt och vad som måste göras, och sedan drar bestämda slutsatser. Jag tror dock inte att detta är tillräckligt här. Det tycks mig däremot vara mycket bättre att fundera kring varför dessa fenomen uppträder, eftersom man då kan förutsäga vilka konsekvenser de politiska åtgärder som vi alla tillsammans driver får. Då uppstår frågan: kan man, om man så vill, påverka denna utveckling genom bestämda politiska aktioner? Detta tycks mig vara en mycket intressantare infallsvinkel, eftersom detta i grund och botten är en möjlig väg att lösa många problem - utifrån en helhetssyn, som man säger på tyska; jag vet inte om ordet går att översätta.
Detta är nödvändigt om inte annat därför att experternas synsätt - om det så är experter på pensionssystem, arbetsrätt, sociala frågor eller vård av sjuka och gamla - av naturliga skäl alltid är för snävt. Det handlar om det gamla problemet att experter vet allt mer om allt mindre, och i förlängningen vet de allt om ingenting. Detta är också den typ av resultat man ibland får med en sådan expertpolitik. Vi för ju denna diskussion om pensionssystemens framtid i alla våra medlemsländer. Om man då endast anlitar experterna på sociala frågor, säger de direkt att systemet inte går att förändra. Detta är helt fel. Alla system går att förändra, och man kan skapa övergångsperioder där också finansieringen av det gamla systemet kan klaras med ett nytt.
Jag har själv upplevt det när jag - inte som socialpolitiker, men som partiordförande - på ett tidigt stadium lagt ett förslag som här också dykt upp i debatten, nämligen att göra skillnad mellan de åtaganden som samhället i princip måste bära och de som man kan överlåta på var och en. Detta är nämligen en mycket principiellt viktig fråga för hur sådana här problem skall hanteras. Vad kan man förvänta sig av samhället? I exemplet med socialhjälp - jag använder här det tyska uttrycket - är det uppenbart att samhället måste träda in också finansiellt för att inte dess medborgare skall hamna i existentiell nöd, och det helt oavsett om den drabbade själv har skuld däri eller inte. Det hör till människovärdigheten att så sker i ett samhälle. Det är ju egentligen ganska logiskt att man då också kan överföra denna modell till pensionsförsäkringssystemet. Varför egentligen inte? Jag har hittills inte hört något argument som talar mot att man skulle kunna finansiera en sådan grundtrygghet även för äldre med allmänna skattemedel.
Sedan följder den andra delen, och här, när det inte längre gäller att säkra existensen, kan man mycket väl grunda pensionerna på om man under sitt aktiva liv har sörjt för sin ålderdom eller inte. Om man inte har gjort det så får man också nöja sig med existensminimum. Dagens system ingriper emellertid alldeles för mycket i denna andra, mer frivilliga del och kan därför inte finansieras, naturligtvis också för att den i stor utsträckning belastar själva arbetet.
Vi har ju redan i vitboken hävdat att en betydande del av arbetslösheten, åtminstone på de områden där det inte handlar om mycket kvalificerat arbete, beror på att man belastar dessa arbeten ytterligare genom sociala avgifter och därigenom gjort arbetsplatserna omöjliga. Det sade vi redan den gången. Detta visar för övrigt hur nära allt hänger samman politiskt. Om vi fullföljer detta synsätt, då blir man tvungen att tänka över hela situationen - det vore en diskussion värd att fördjupa mellan parlamentet och kommissionen, för här finns nya perspektiv även för unionspolitiken. Vi kan precisera vissa miniminivåer, vi kan ge impulser, vi kan kanske till och med hjälpa den inkörda nationella diskussionen på traven, om vi utvecklar ett system där sådana övergångar från den gamla systemet till det nya organiseras och föreslås. Ett vill jag dock säga med bestämdhet, och några kommentarer som gjorts under diskussionen pekar också tydligt på detta: om man angriper problemet ur ett traditionellt perspektiv kommer man inte att kunna lösa det, oavsett om det är frågan om vänster-, höger-, eller mittentraditioner.
Ta diskussionen om arbete. Begreppet arbete har fullständigt förändrats. Ta t.ex. frågan om arbetstidsförkortning - detta har jag återigen fått höra från den yttersta vänstern. Det är i sig ett perspektiv som inte leder någon vart om man inte samtidigt sänker lönerna, och det är det ju aldrig tal om. Det är också - och det är mycket allvarligare - i grund och botten ett reaktionärt perspektiv, eftersom arbetet idag ser helt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. Arbetet kommer med den moderna teknologin att i vårt samhälle i allt mindre utsträckning vara beroende av tiden, utan istället av innehållet, dvs. av kvaliteten, innovationsförmågan och allt det som har med skapande arbete att göra. Vi är på väg in i ett sådant samhälle av kreativt arbete. Det betyder naturligtvis också att man måste fundera över - van Dijk, här måste jag dessvärre avslöja er som en smula konservativ, men det blir ni tvungen att vänja er vid - vad som händer med de människor som inte besitter dessa skapande kvaliteter. Det har för övrigt inte med intelligens att göra, måste jag påpeka för vår talare från den yttersta högern, utan kommer i framtiden att få en mycket vidare konnotation. Frågan är vad ett samhälle som lever på medborgarnas kreativa initiativförmåga gör med de människor som inte besitter dessa kvaliteter, men som har andra förmågor?
Banotti har helt rätt: Det finns många människor som har stora kvaliteter i yrken som helt orättvist klassas som okvalificerade. Att vårda en annan människa kan vara en fullt tillfredsställande sysselsättning för båda parter. Vad har detta för betydelse för familjepolitiken? Familjepolitiken är nu inte så okomplicerad att man kan hävda att familjen är en tillflyktsort där alla dessa kvaliteter kommer att finnas och hållas levande även i framtiden. Detta är helt enkelt en allt för stark förenkling, eftersom många människor inte upplever familjen på det sättet. Och också detta måste man ta hänsyn till. Jag är mycket glad över att jag för många av mina inlägg får applåder från vänsterflygeln och protester från högerflygeln och tvärtom, eftersom jag då får en känsla av att jag åtminstone är på väg att formulera oideologiska och moderna tankegångar.
När det nu finns människor som inte vill leva i en familj, när det finns människor som inte vill gifta sig, eller omvänt, när det finns människor som vill skapa livsgemenskaper med andra av samma kön, ja vem har då egentligen rätt att förbjuda dem att göra det? Vem besitter den rätten?
(Applåder) Varför skulle vi inte acceptera att människor lever så som de själva vill? Under alla omständigheter måste vi organisera vårt samhälle därefter - det är helt klart -, sedan får vi se hur vi kan hantera de oavsiktliga följderna för t.ex. befolkningsutvecklingen. Detta gäller i princip också för den grundläggande frågan: skall man överhuvudtaget försöka påverka den demografiska utvecklingen? Det kan man endast göra såtillvida att man respekterar den grundläggande, medborgerliga friheten att skaffa barn eller inte, och för det andra genom att man verkligen underlättar för dem som vill skaffa barn. Om vi tittar närmare på detta förhållande, så kan vi konstatera att så inte är fallet i vårt samhälle. Här har vi en springande punkt, och det är något vi måste försöka ändra på.
(Applåder) Detta påverkar många områden. Inte utan anledning har landsbygden och Irland här förts på tal. Jag lever på landsbygden i Frankrike. Där har vår jordbrukspolitik, som dessvärre får ett mycket aktivt stöd av Europaparlamentet, lett till att det finns allt färre rörelser med allt större arealer. De stora arealerna gör att alla platser med träd och buskar jämnas med marken, att alla djur försvinner och att vi får ett slags öken där man producerar så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt. Ja, här måste jag hålla med er van Dijk. Detta har naturligtvis lett till att många människor inte längre har någon möjlighet att försörja sig i dessa regioner, eftersom de få människor som fortfarande behövs för att upprätthålla denna agrarproduktion inte längre behöver några hantverkare; det finns då inte kvar några affärer, utan endast någon slags centralpunkter.
Detta innebär att om man verkligen vill övergå till att driva en politik som ger resultat, då måste man titta på varje enskild politisk disciplin och fråga sig vad denna till syvende och sist gör för vårt samhälle. Detta skulle vara samhällspolitik, och demografisk politik är början till en sådan politik. Om vi emellertid redan kommit dithän, överlåter jag åt er att bedöma.
(Applåder)
Herr ordförande, jag har egentligen bara en fråga att ställa till kommissionär Bangemann. Efter hans lyriska redogörelse över världssituationen i allmänhet vill jag bara veta om han verkligen anser att alla de olika inläggen från parlamentarikerna var reaktionära och ideologiskt färgade och endast hans redogörelse var modern och fri från ideologier?
Herr ordförande, jag tackar kommissionären för hans klargöranden, men jag hörde inte att han sade att resolutionen innehåller så goda rekommendationer och omfattar ett så brett spektrum att han ville överta den. Det skulle jag gärna vilja höra.
Kommissionen kan acceptera dessa förslag. Det följer också av vad jag har sagt tidigare, men jag kan bekräfta det ännu en gång. Till Schmidbauer vill jag säga följande: Jag har sagt att det i de enstaka inläggen finns - och jag har varken namngett eller räknat upp dem alla - vissa traditionella eller, om ni så vill, konservativa eller reaktionära synsätt, och jag har försökt att visa på ett annat perspektiv. Detta visar att vi behöver en politisk debatt, så att vi kan komma fram till ett resultat som stöds av så många som möjligt.
Ni kan nu inte utgå från - som ni ibland tycks göra - att en kommissionär endast läser upp något som hans kolleger har skrivit ned åt honom och som då blir en slags byråkratisk bekräftelse av några bestämda punkter. När en kommissionär nu faktiskt lyckas inta en bestämd politiskt ståndpunkt och här företräder denna, då får ni stå ut med att den inte överensstämmer med er.
(Applåder)
Jag förklarar debatten för avslutad.
Vi går nu till omröstning.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Kommissionens rapport om den demografiska situationen i Europeiska unionen, liksom Europaparlamentets betänkande som framlagts av Boogerd-Quaak, är ganska nedslående dokument, eftersom de tydliggör vidden och accelerationen av våra befolkningars åldrande, vilken de anser som "den dominerande faktorn i vår demografiska framtid ", men den lyckas vare sig analysera dess orsaker eller föreslå botemedel som skulle kunna hejda den.
I själva verket lyckas parlamentets betänkande bara med att lägga fram ofullständiga förslag för att anpassa arbetsmarknaden, socialförsäkringssystemen och hälsovården till den framtida större andelen av äldre människor, vilken tycks oundviklig. Men dessa anpassningar leder inte särskilt långt. Kommissionen förklarar för övrigt i sin text att man för att kompensera de globala finansiella utgifterna för åldrandet, borde lyckas med att uppnå en produktivitetsökning som är mycket högre än vad som tidigare kunnat noteras, en osannolik hypotes, eftersom själva åldrandet genom sin förhöjning av den aktiva befolkningens medelålder förmodligen minskar produktiviteten.
Denna situation tycks än mer oroande då de ökade sociala kostnaderna som frambringas av äldre människor på medellång sikt ytterligare kommer att försämra de europeiska ländernas konkurrenskraft i förhållande till den unga befolkningen i Sydostasien. I denna värld behärskad av ett frihandelssystem utan motvikt, något som Europeiska unionen just helt oansvarigt medverkat till att upprätta, är den börda åldrandet kommer att utgöra för oss ytterligare ett handikapp, vilken kommer att öka arbetslösheten, vilken i sin tur som alla vet, alstrar nya sociala utgifter och nya handikapp. För att begränsa de negativa effekterna borde man vid tiden för GATT-förhandlingarna ha drivit igenom vissa kompensationsrättigheter för de ökade sociala kostnaderna. Men tyvärr är vi i dag längre bort från detta än någonsin.
Följaktligen förbereder vi troligtvis i detta avseende sociala katastrofer som ingen av våra ansvariga politiker torde ha haft mod att bekämpa, och oftast heller inte tillräckligt stor klarsynthet för att kunna förutse. I vilket fall som helst andas inte de betänkandet och rapporten som i dag granskas ett ord om detta och även detta förhållande måste vi beklaga.
De andas inte heller ett ord om den enda radikala lösningen, möjligheten att stimulera nativiteten genom familjepolitiken. Denna politik befinner sig i själva verket i många europeiska länder, och under alla förhållanden i Frankrike, i en total återvändsgränd, på grund av kortsiktiga budgetskäl, men också av andra anledningar som man talar mindre om, kanske för att de alltför väl tydliggör den onda cirkel som vi befinner oss i.
Enligt statistik som nyligen publicerats i Frankrike är 70 % av familjer med fler än sex barn utländska, liksom 50 % av familjer med fem barn. Dessutom måste den stimulerande effekten av en förbättrad familjepolitik logiskt sätt vara starkare bland utländska föräldrar som kommer från fattiga länder. Kort sagt är nedkomsterna i Frankrikes flerbarnsfamiljer till två tredjedelar av afrikanskt eller nordafrikanskt ursprung, vilket snart hotar att skapa ännu större integrationsproblem än i dag.
På det hela taget vågar alltså ingen regering stimulera familjepolitiken, av rädsla för att den minskning av utgifterna för åldrandet som skulle bli följden av en sådan gott och väl skulle vägas upp av en ökning av integrationskostnaderna (vilka också de, vilket vi i förbigående kan understryka, kan utgöra ett handikapp i den internationella konkurrensen). Det råder en total låsning.
På så vis hänger allting samman. Om Europeiska unionens länder inte radikalt förändrar sin immigrationspolitik finns det hög risk för att man vare sig kommer att kunna lösa frågan om familjepolitiken, nativiteten, åldrandet eller den om den väldiga förlust av konkurrenskraft som avtecknar sig mellan vår kontinent och resten av världen.
Betänkandet om kartläggningen av den demografiska situationen i Europeiska unionen är genomtänkt och upplysande, eftersom den det säger något väsentligt om utvecklingen i EG och ger alla en möjlighet att sätta sig in i konsekvenserna av enstaka projekt inom bestämda områden.
Även vi beklagar den ojämna åldersfördelningen bland befolkningen, de stigande kostnaderna för socialförsäkringssystemet och förändringarna i familjelivet.
Vi anser dock inte att invandringen och de förbättrade möjligheterna för invandrare att komma in på arbetsmarknaden är den rätta lösningen. Lösningar bör istället sökas i reformer som spänner över allt ifrån familjepolitik, skatteförmåner och bättre social trygghet till en omstrukturering av socialförsäkringssystemet i riktning mot ett kombinerat system med både individuell och allmän omsorg.
Särskilt i tider av hög arbetslöshet - under veckan har vi ju fått ett smakprov på vad som händer på gatan - bör vi framförallt se till att våra egna medborgare har arbete.
Under året mot rasism och främlingsfientlighet bör vi hålla i åtanke att arbetslöshet och social otrygghet ofta utlöser attacker mot invandrare, som då görs till syndabockar för denna kortsiktiga politik. Och detta måste vi förhindra.
Mot bakgrund av detta klargörande röstar vi liberaler för betänkandet av Boogerd-Quaak.
När antalet äldre inom EU: s medlemsländer blir allt större i förhållande till den yrkesverksamma befolkningen, blir en politik som syftar till ekonomisk tillväxt allt viktigare. Detta framgår inte tillräckligt tydligt av betänkandet.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Detta är inte någon röstförklaring, utan en uppföljning av det påpekande jag gjorde tidigare idag. Som ledamöterna minns så tog jag upp en sak rörande resolutionen om upphävandet av det allmänna tullpreferenssystemet för Burma, och bad kommissionen klarlägga om det, faktiskt, erfordrades enhällighet eller omröstning med kvalificerad majoritet för att genomföra åtgärden, eftersom det inte var principbeslutet utan genomförandebeslutet.
Jag kan med tillfredsställelse och tacksamhet rapportera att sedan saken togs upp i förmiddags, så har budskapet förmedlats till kommissionär Marín, och han har bekräftat att beslutet kommer att fattas med omröstning med kvalificerad majoritet, och inte med enhällighet, vilket hävdades i debatten igår, och detta innebär naturligtvis att inget enskilt land kommer att kunna blockera åtgärden när den diskuteras den 24 mars. Jag vill framföra mitt tack till kommissionen, och i synnerhet till kommissionär Marín, för det raska klarläggandet av vad som gäller.
Tack, Ford. Jag betvivlar inte att Bangemann kommer att lämna detta meddelande till Marín. Hallam har begärt ordet för en ordningsfråga. Ni har ordet, Hallam.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Som ni vet så kommer allmänna val att genomföras i Förenade kungariket inom bara några veckor. En ledamot av denna kammare är faktiskt en uttalad kandidat i dessa allmänna val. Jag hade nästan räknat med att få se honom närvara denna vecka, eller kanske till och med rösta. Jag undrar om det kanske är möjligt för er, såsom ordförande, att skriva till väljarna i Putney i London och påpeka att Sir James Goldsmith knappt alls deltagit i denna kammares sammanträden under den tid han varit vald. Varför i hela världen söker han ett annat jobb, när det är helt uppenbart att han inte räcker till för det jobb han redan har?
Hallam, ert inlägg är ingen ordningsfråga och det ni begär ingår inte i ordförandeskapets uppgifter.
Avbrytande av sessionen
Mina damer och herrar, vi har gått igenom hela föredragningslistan. Jag får ofta äran att avsluta delsessionerna och jag vill gärna tacka alla våra oersättliga medarbetare för den hjälp som vi får. Samtidigt vill jag också tacka er, ärade ledamöter, för den hjälp ni ger ordförandeskapet som ni tillåter tala i lugn och ro utan att förringa innehållets betydelse. Den här veckan vill jag verkligen betona mitt tack. Jag är säker på att den här sessionen kommer att hjälpa mig att få en fantastisk helg.
Jag förklarar Europaparlamentets session för avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 12.00.)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Talmannen: Protokollet från sammanträdet den 26 oktober 2006 har delats ut. Finns det några synpunkter?
Françoise Grossetête: (FR) Herr talman! Jag vill bara påpeka att jag glömde att skriva på torsdagens närvarolista, men jag deltog i alla omröstningar med namnupprop som ägde rum kl. 12.00 på torsdagen och på torsdagskvällen.
Talmannen: Lämpliga åtgärder kommer att vidtas för att korrigera detta.
(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)
| sv |
Omröstning
President: The next item is the vote.
(For the results and other details on the vote: see Minutes)
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Omröstning
| sv |
1. Hållbarhetsbehandlad mjölk avsedd som livsmedel (omröstning)
- Betänkande: Jeggle
| sv |
20. Bilindustrins framtid (omröstning)
- Före den slutliga omröstningen:
Martin Schulz: - (DE) Fru talman! Jag hänvisar till artikel 146 i arbetsordningen och tackar er för ordet. Jag ber särskilt mina tyska ledamotskollegor om överseende för att jag bett om ordet nu.
När omröstningen började tog Jean-Marie Le Pen till orda. När han fått ordet upprepade han att gaskamrarna i Auschwitz var en historisk detalj. Med hänvisning till artikel 146 i arbetsordningen, som fastställer hur ledamöterna ska uppträda i kammaren, uppmanar jag parlamentets presidium att undersöka om ett sådant yttrande är tillåtet i ett parlament där ledamöterna har utfäst sig att uppträda i en anda av försoning, förståelse och aktning för offren, i synnerhet för Hitlers fascism. Jag skulle uppskatta om parlamentets presidium underrättar oss om vilka åtgärder som bör vidtas.
(Applåder)
Joseph Daul: - (FR) Jag ber er att visa lite aktning för de offer som dog i Auschwitz och på andra ställen. Vi har fortfarande två minuter kvar. Visa lite aktning.
Det enda jag vill säga är att jag helt håller med Martin Schulz, och att vi har fått höra helt omotiverade yttranden här i kammaren i dag.
(Applåder)
Bruno Gollnisch: - (FR) Fru Wallis, jag tycker att det är väldigt tråkigt att ni gav ordet till Joseph Daul och Martin Schulz, men inte till mig. Men å andra sidan har ni ju själv i ett betänkande medgett att ni är expert på att tolka arbetsordningens särbehandlande artiklar.
Låt mig därför komplettera Martin Schulz inlägg genom att föreslå att vi döper om Winston Churchill-byggnaden, eftersom Churchill i sina tolv memoarvolymer om andra världskriget inte skriver en rad om gaskamrarnas historia.
| sv |
Uttalande av talmannen
Talmannen: Mina damer och herrar! Det är med sorg och bestörtning jag är tvungen att meddela er att fler än 300 människor drunknade förra helgen när ett antal flyktingbåtar sjönk i Medelhavet strax utanför Libyens kust. I båtarna fanns flyktingar från Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Några av flyktingarna räddades av de egyptiska och libyska myndigheterna, och några kroppar har påträffats. Hundratals människor saknas emellertid fortfarande. På Europaparlamentets vägnar vill jag framföra hur djupt chockade och bedrövade vi är av denna händelse.
De senaste två åren har allt fler människor invandrat till EU via Medelhavet. Den ekonomiska krisen innebär att vi kan förvänta oss ännu fler som flyr fattigdomen i Afrika.
Det stora antal flyktingar som så tragiskt förlorar sina liv när de försöker nå EU hotar att förvandla Medelhavet till en stor havskyrkogård. Det är upp till oss att hitta lösningar och se till att dessa tragedier upphör.
Jag ber er nu att iaktta en tyst minut till minne av offren.
(Parlamentet höll stående en tyst minut)
Tack.
| sv |
Exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Dimitrios Papadimoulis, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver - C6-0363/2006 -.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag är glad över att inleda denna debatt om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver. Jag vill tacka föredraganden och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras arbete hittills. Jag vill även tacka utskottet för internationell handel och dess föredragande, Jens Holm, för deras bidrag till detta ärende.
Kvicksilver är internationellt erkänt som starkt giftigt för människor, ekosystem och vilda djur och växter. Kvicksilverföroreningar betraktades först som ett akut lokalt problem, men det anses nu även vara globalt, utspritt och kroniskt. Höga doser kan vara dödliga för människor, och även förhållandevis låga doser kan ha allvarliga negativa effekter på den neurologiska utvecklingen.
Mot denna bakgrund utvecklade kommissionen en omfattande gemenskapsstrategi för kvicksilver, vilken antogs i januari 2005. Dess främsta mål är att minska kvicksilvernivåerna i miljön och människors exponering genom ett antal åtgärder som rör alla aspekter på kvicksilvrets livscykel. Europaparlamentet välkomnade strategin och dess övergripande infallsvinkel i den resolution som antogs i mars 2006.
Genom det förslag som nu ligger framför er genomförs två nyckelåtgärder som anges i strategin, nämligen åtgärd 5 (genom att export av metalliskt kvicksilver från gemenskapen förbjuds) och åtgärd 9 (genom att en säker förvaring krävs för kvicksilver som inte längre behövs i kloralkaliindustrin).
Den primära produktionen av kvicksilver upphörde inom gemenskapen för fyra år sedan när den sista aktiva gruvan i Almadén i Spanien upphörde med sin verksamhet. Den miljömässigt önskvärda avvecklingen av kvicksilvercellteknik till kloralkaliindustrin leder dock till en ny källa till kvicksilverförsörjning - omkring 12 000 ton överblivet kvicksilver kommer att komma från sektorn under ett antal år tills dess övergången till kvicksilverfri teknik har avslutats.
Det mesta kvicksilvret exporteras för närvarande från gemenskapen, och export på upp till 800 ton per år slutar, åtminstone delvis, i oreglerad och okontrollerad användning såsom hantverksmässig guldutvinning. Det är på detta sätt som EU:s kvicksilver bidrar till den globala exponeringen mot kvicksilver.
Det grundläggande målet med den föreslagna förordningen är att stoppa denna export och se till att kvicksilver som inte längre används i kloralkaliindustrin förvaras på ett säkert sätt och inte kan komma tillbaka till miljön.
På grundval av konsekvensanalysen har kommissionen även för avsikt att tillämpa kravet på säker förvaring på andra industriella kvicksilverkällor - rening av naturgas och kvicksilver som har erhållits som en biprodukt vid brytning och smältning av andra metaller än järn.
Förvaringsskyldigheten är en logisk följd av exportförbudet, eftersom den lilla återstående inre marknaden för kvicksilver inte kommer att kunna absorbera de aktuella mängderna. Återvinning och återanvändning garanterar att det fortfarande finns kvicksilver för kvarvarande legitima användningsområden. Förvaringen kommer att omfattas av den rättsliga ramen i direktivet om avfall, med ytterligare säkerhetskrav som avspeglar de specifika egenskaperna hos metalliskt kvicksilver.
Kommissionen hade för avsikt att föreslå ett rakt, enkelt lagstiftningsförslag med stöd av en god kunskapsbas, som i enlighet med principerna om bättre lagstiftning innebär att en alltför stor administrativ börda för industrin eller den offentliga förvaltningen undviks.
I förslaget vidtas inga lagstiftningsåtgärder på områden där konsekvensanalysen inte gav någon solid motivering för sådana åtgärder eller någon tydlig bild av deras möjliga effekter.
Jag vill även understryka att den berörda industrin, det vill säga kloralkalisektorn, signalerade sitt stöd för detta förslag och är villig att skriva under på ett frivilligt åtagande. Detta åtagande engagerar industrin att välja högkvalificerade förvaringsoperatörer och säkerställer att nyckeluppgifter om kvicksilverflöden görs tillgängliga.
Kommissionen har för avsikt att bekräfta detta åtagande, i linje med de principer och förfaranden som anges i meddelandet om miljöavtal, som antogs 2002.
Syftet med förslaget är inte att genomföra hela kvicksilverstrategin - dess omfattning har avsiktligt gjorts mer kortfattad. Arbetet med andra åtgärder inom strategin pågår.
Dimitrios Papadimoulis : Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kvicksilver och kvicksilverföreningar är mycket giftiga ämnen. Också i små doser får de en skadlig inverkan på vårt kardiovaskulära system, immunsystemet och vårt fortplantningssystem. I miljön kan kvicksilver förvandlas till metylkvicksilver och koncentreras i livsmedelskedjan, särskilt i vattenmiljö. I staden Mina-Mata i Japan dog 8 000 människor 1956 därför att de ätit fisk med högt kvicksilverinnehåll.
Kvicksilver är ett globalt problem och det krävs samordnade internationella åtgärder för att lösa det. EU kan inte fortsätta att argumentera övertygande för en minskning av tillgång och efterfrågan på kvicksilver och samtidigt fortsätta att vara en av de största leverantörerna i världen. Kommissionens förslag till förordning är ett unikt tillfälle att bryta cykeln med export av detta farliga ämne.
Jag är mycket nöjd med att både utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för rättsliga frågor har avvisat den dubbla rättsliga grunden och valt artikel 175 som den enda grunden, med tanke på att målet för förordningen är att skydda miljön och folkhälsan.
I fråga om startdatum för exportförbudet föreslår jag något som är rättvist och enkelt. Vi inom Europaparlamentet måste konsekvent hålla oss till den resolution som vi själva antog med mycket stor majoritet i mars 2006 om gemenskapens strategi för kvicksilver. Därför uppmanar jag er att rösta för ändringsförslag 43, så att vi konsekvent håller oss till Europaparlamentets ståndpunkter. Jag anser att de kvicksilverföreningar och kvicksilverprodukter som redan är föremål för begränsad användning och saluföring inom EU också bör inkluderas i det exportförbud som vi enades om i mars förra året.
Vad ger vi för budskap till tredjeländer om vi exporterar till dem de kvicksilverprodukter som är förbjudna inom EU på grund av sin farlighet? Minns vi den välkända frasen bon pour l'orient? När det gäller förbudet mot kvicksilverimport är det ingen mening med att å ena sidan lagra kvicksilver från EU och å andra sidan importera kvicksilver för användning inom EU. Vi uppmanar till sunt förnuft. Dessutom överstiger tillgången för närvarande efterfrågan enligt kommissionens siffror, och denna situation verkar att fortsätta i framtiden.
När det gäller förvaringsskyldigheterna för metalliskt kvicksilver som inte längre används inom kloralkaliindustrin grundar sig mina synpunkter också här på den resolution som Europaparlamentet antagit. Fram till dess att det finns lämplig teknik för slutligt bortskaffande av kvicksilver, helst i fast form, föreslår jag en tillfällig förvaring i sådan form som går att återvinna, antingen i underjordiska saltgruvor eller ovanjordiska anläggningar som endast används för detta och som är utrustade för tillfällig förvaring. I annat fall kommer förvaringen av detta giftiga ämne att utgöras av själva den mänskliga kroppen. Vi talar ändå inte om miljoner ton. Sammanlagt uppskattas överskottskvantiteterna av kvicksilver i kloralkaliindustrin till ungefär 12 000 ton, med en volym som på grund av ämnets höga täthet är ungefär 1 000 kubikmeter.
Samtidigt föreslår jag att vi antar en grundläggande ram med förutsättningar för att garantera kontinuerlig övervakning, säkerhetsspecifikationer, regelbundna rapporter, informationsutbyte och straffsatser i enlighet med principen att ”förorenaren betalar”, i händelse av att bestämmelserna överträds.
Ansvaret under den tillfälliga förvaringen bör ligga på ägaren av förrådsanläggningen, medan medlemsstaterna bör påta sig administrativt och ekonomiskt ansvar för det slutliga bortskaffandet. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att inrätta en fond på grundval av ekonomiska bidrag från kloralkaliindustrin, vilket kommer att ge de nödvändiga resurserna. Jag föreslår också ett register över köpare, säljare och handlare av kvicksilver, för att möjliggöra regelbunden kontroll av import och export.
Låt oss kämpa mot en urvattnad förordning som inte kommer att ge den skyddsnivå för folkhälsan och miljön som medborgarna vill ha. Uppmaningen till ett exportförbud och förvaringsproblemet måste behandlas på grundval av dessa kriterier. Den relativa kostnaden - för en sådan investering i framtiden - är förhållandevis mycket låg jämfört med de exponentiella fördelar den kommer att ge. Europeiska unionen, Europaparlamentet, kan och måste bilda förtrupp i de globala insatserna för att bli av med kvicksilvret. Jag hoppas att våra beslut i morgon kommer att bidra till detta.
Jens Holm : föredragande av yttrande från utskottet för internationell handel. - Det är hög tid att fatta detta viktiga beslut om ett förbud mot export av kvicksilver. Det är nog inte många som känner till det, men EU är faktiskt världens största exportör av ämnet. Över 1 000 ton exporteras varje år från EU till andra länder. Det är nästan en tredjedel av hela världshandeln med kvicksilver. Det farliga kvicksilvret hamnar nästan uteslutande i utvecklingsländer där det gör mycket stor skada.
Jag är glad över att ta ställning till ett väl genomarbetat betänkande från min kollega Dimitrios Papadimoulis. Detta betänkande handlar inte bara om att förbjuda export av kvicksilver. Det handlar också om att få en säker förvaring av detta farliga ämne, något som jag tycker att är mycket positivt. Jag är särskilt glad över att Papadimoulis har lagt in en del avsevärda förbättringar av kommissionens förslag.
Några av dessa förbättringar är
att utvidga den här bestämmelsen till att också inkludera produkter och kvicksilverföreningar,
att förbudet ska utsträckas till att även bli ett importförbud,
att förbudet ska träda i kraft tidigare än vad kommissionen ville, det vill säga 2010 i stället för 2011,
att upprätta ett spårningssystem för handeln med kvicksilver för att få ökad kontroll över kvicksilvret,
att stödja utvecklingsländer att ställa om till modern teknik som är ren från kvicksilver.
Dessa förändringar är precis i linje med vad jag föreslog som föredragande i utskottet för internationell handel, och jag är mycket tacksam för dem.
Det enda som oroar mig är liberalernas krav på delad omröstning. En delad omröstning skulle hota att underminera viktiga delar av detta annars utmärkta betänkande. Håll er därför till föredragandens linje om att värna miljö och folkhälsa och gå inte på liberalernas marknadslinje.
I morgon ska EU alltså ta sitt ansvar och sluta dumpa livsfarligt kvicksilver i utvecklingsländerna. Det är verkligen på tiden. Med våra förändringar och förbättringar kommer EU också att ta sitt historiska ansvar att stödja länderna i syd att ställa om från kvicksilveranvändning till renare tekniker. Det kommer att skydda hälsan för tusentals personer och vår gemensamma miljö. Det är inte illa!
Manuel Medina Ortega : föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. - (ES) Herr talman! Vi hade inga problem inom utskottet för rättsliga frågor när vi behandlade frågan om den rättsliga grunden, eftersom syftet med denna åtgärd inte är genomförandet av kommersiell politik - och artikel 133 kan därför inte tillämpas - utan skydd för hälsan - och därför ska artikel 175 tillämpas. Utskottet för rättsliga frågor har därför föreslagit att den enda rättsliga grunden ska vara artikel 175, med alla dess konsekvenser i fråga om förfarandet.
Som parlamentsledamot från ett land med en historiskt sett omfattande hantering av kvicksilver, vill jag påpeka att Martin Callanans ändringsförslag 40 om förvaring av kvicksilver är mycket mer exakt än den text som kommissionen hade föreslagit med avseende på artikel 3.1a. Efter att ha föreslagit denna rättsliga grund vill jag därför också uppmana er att stödja Martin Callanans ändringsförslag 40.
Martin Callanan: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Som parlamentet är väl medvetet om ligger detta förslag till förordning om exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver i linje med åtagandena i den kvicksilverstrategi som vi antog i mars 2006.
PPE-DE-gruppen stöder de breda målen i förordningen. Kvicksilver måste kasseras och förvaras säkert för att skydda människors hälsa och miljön. Kvicksilvercellteknik ersätts gradvis med den miljömässigt överlägsna och energieffektiva membrancelltekniken, och genom denna övergång släpps överblivet kvicksilver ut över hela Europeiska unionen. Målet med denna förordning är att förhindra att detta kasserade kvicksilver kommer in på världsmarknaden. Jag anser att kommissionens förslag i breda drag är godtagbart och den mest användbara infallsvinkeln.
När det gäller ikraftträdandedagen för exportförbudet har ändringsförslag lagts fram för att flytta fram denna dag. Vi stöder inte dessa ändringsförslag. Tidsplanen för förbudet debatterades länge före mötet med rådet (miljö) i juni 2005, och datumet 2011 avtalades i rådets slutsatser som beskrevs i kommissionens förslag. Jag anser inte att någonting har förändrats sedan rådet fattade detta beslut, och jag skulle inte vilja att dessa mycket svåra beslut öppnades på nytt. Det skulle bara kunna försena förbudets införande, särskilt om man uppmuntrar till en ny granskning av huruvida ett exportförbud faktiskt är det bästa sättet att uppnå EU:s mål. Det datum som har valts är det datum som förefaller ha mest stöd från en majoritet av medlemsstaterna och, vilket naturligtvis är lika viktigt, från de många andra inblandade aktörerna. Detta datum har fastställts av kommissionen med de spanska myndigheternas och Minas de Almadéns medgivande för att ge tillräcklig tid för att omorganisera och omstrukturera detta företag, och jag anser att det förtjänar allt vårt stöd.
Jag är inte för förslagen om att införa ett förbud mot import av kvicksilver och kvicksilverföreningar. Med tanke på de mängder kvicksilver som ökar från de stängda kloralkalianläggningarna inom gemenskapen förefaller det inte finnas något som helst kommersiellt incitament för import och därför inget behov av att införa ett importförbud i detta skede. Marknaden har kapacitet att reglera sig själv.
På liknande sätt är vi inte heller för att utvidga exportförbudets tillämpningsområde. Vi godtar kommissionens åsikt att metalliskt kvicksilver är det klart mest relevanta ämnet när det gäller mängd, jämfört med kvicksilverföreningar och produkter som innehåller kvicksilver, och att en utvidgning av exportförbudet skulle vara mycket förhastad i detta skede. Vidare skulle företagen helt enkelt flytta och fortsätta att producera. Är det verkligen vår uppgift att reglera vad andra länder i världen tar sig för? Personligen anser jag inte det. Båda utvidgningarna av kommissionens förslag kräver en djupare analys av principerna om bättre lagstiftning och kostnaden för och effekten av den befintliga verksamheten.
Miguel Angel Martínez Martínez: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman, mina damer och herrar! För er är kvicksilver bara en giftig metall som vi måste bli av med och som ni bara har sett i febertermometrar. Men kvicksilvret får mig att minnas en plats i min provins Almadén, vars gruvor var en av de platser där arbetarrörelsen växte fram i Spanien. Kvicksilver erinrar om de tusentals män och kvinnor som under hundratals år arbetat med det, hundratals namn och ansikten, vänner som jag har arbetat tillsammans med som socialdemokratisk ledamot i parlamentet under de senaste 30 åren, då jag förklarat för dem, övertalat dem och gett dem alternativ för att övervinna paradoxen att mänskliga framsteg, nämligen att bli av med kvicksilvret, föreföll att förebåda att deras arbeten skulle försvinna.
Dessa människor har uppskattat våra insatser och för någon dag sedan bekräftade de sin tro på oss genom att rösta för kandidater från socialistpartiet i sina lokala kommuner. När jag i dag tänker på dessa vänner och upprepar mitt löfte till dem vill jag tacka de ärade ledamöterna för deras förståelse, som finns med i den text som godkändes i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och som vi kommer att förbättra i morgon med vissa ändringsförslag.
Det finns tre positiva uppgifter som kommer att mottas med tacksamhet, intresse och hopp i Almadén. För det första rekommenderas det att särskilda ekonomiska kompensationsåtgärder ska garanteras för socioekonomiskt framskridande i Almadén och dess omgivningar. För det andra rekommenderas att vi prioriterar undersökningen av om Almadén kan väljas som förvaringsort för säker förvaring av allt kvicksilver som finns inom EU. För det tredje, och med tanke på den erfarenhet man har och hur förtrogen man är i Almadén med att behandla kvicksilver, dikterar sunda förnuftet att förvaringen bör placeras på en plats där mer än 80 procent av EU:s kvicksilver redan förvaras i fullständig säkerhet.
Någon från min region sa att om man flyttar kvicksilvret från Almadén till någon som helst annan plats vore det som att flytta pianot till pianopallen i stället för att flytta pallen till pianot inför konserten.
Slutligen är vi tacksamma för den konsekvens de personer har visat som föreslår att export och annan hantering av kvicksilver bör kunna få utföras - som vi hade sagt i Matsakibetänkandet - fram till 2010, med det angivna datumet den 1 december, och därigenom medger att kvicksilver finns i omlopp lite längre.
Jag är säker på att parlamentet, med den resolution som vi kommer att godkänna i morgon, kommer att vara i ett gott läge för att ta på sig sitt medbestämmandeansvar vid de aktuella förhandlingarna med rådet.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill uttrycka mina uppriktiga gratulationer till Dimitrios Papadimoulis för hans utmärkta betänkande, och jag vill tacka honom för att han har samarbetat med skuggföredragandena.
I allmänna ordalag har föredraganden försökt göra kommissionens förslag något strängare, med rätta i vissa avseenden. Inom två områden förefaller dock en sådan inställning varken helt klok eller realistisk.
Det första området hör samman med att flytta fram tidsfristen till 2009. Vi anser att detta är ogenomförbart och omöjligt. Vi anser att vi bör behålla tidsfristen fram till den 1 januari 2010, såsom beslutades tidigare i kvicksilverstrategin.
Det andra området är mer kontroversiellt, och det rör förvaringen av metalliskt kvicksilver. Jag anser att kontroversen till stor del beror på förvirring när det gäller vad tillfällig och permanent förvaring verkligen innebär i praktiken. Den linje som jag stöder är att om förvaring kan uppnås i lokala saltgruvor eller på andra godkända lämpliga platser, under stränga villkor med fullständig övervakning och säkerhetsgarantier i tusentals år, så är det gott nog för mig. I denna lagstiftning behöver inte skyldigheten att hämta detta kvicksilver och transportera det över Europa till en ny, mer permanent förvaringsanläggning föreskrivas specifikt. Om framtidens lagstiftare tar hänsyn till nya tekniska framsteg som gör det säkert att bearbeta förvarat kvicksilver på ett visst sätt eller att flytta det till en ny plats, så är jag säker på att detta kan och kommer att göras vad vi än lägger in i lagstiftningen nu.
Avslutningsvis bör vi använda vårt sunda förnuft och hålla saker och ting enkla och i perspektiv. Fram tills nyligen fanns kvicksilver, och finns i många fall fortfarande, i varje hushåll och i varje läkar- och tandläkarmottagning, samt i varje sjukhus i form av termometrar, barometrar, blodtrycksmätare, tandfyllningar osv. Vi måste bli av med kvicksilvret, men det är varken ett mycket smittsamt dödligt virus eller en nervgasförening som är dödlig på nära håll. Vid hanteringen av ändringsförslagen till detta betänkande bör vi därför försöka att inte överdriva och inte ställa orimliga krav.
Leopold Józef Rutowicz: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Europaparlamentets och rådets förordning om exportförbud för samt säker förvaring av kvicksilver är ett dokument som begränsar förekomsten av kvicksilver i miljön och dess verkningar på människor och djur. Mellan 1990 och 2000 minskade EU:s länder de globala kvicksilverutsläppen med 60 procent. Sedan dess har dessa utsläpp ökat med 20 procent i hela världen.
På 1940-talet hittade mina vänner och jag lite kvicksilver och blev glada när de mynt vi doppade i det blev silverfärgade. I dag har samhällets inställning till kvicksilver ändrats dramatiskt, och industrisektorn börjar undvika förfaranden där kvicksilver används, på grund av dess giftighet.
Även om jag anser att detta förslag till förordning är positivt har jag några få kommentarer. För det första bör vi få tag på slutgiltiga förvaringsmöjligheter för kvicksilver så snart som möjligt, och på så vis begränsa den tillfälliga förvaringen. För det andra bör förvaringsanläggningarna ligga så nära som möjligt, för att undvika transporter av kvicksilveravfall runtom i Europa. För det tredje kan vi inte införa nya sätt för användning av kvicksilveravfall utan lämplig planering och testning av dem.
Vi bör vara medvetna om att industrisektorn själv, på grund av farorna med kvicksilver, försöker komma bort från förfaranden som inkluderar kvicksilver. Ändringsförslagen 11, 12, 15, 23-27 till kommissionens förslag är inte motiverade.
Carl Schlyter: för Verts/ALE-gruppen. - Kvicksilver är farligt för hälsan och för miljön, och vi har nu 12 000 ton kvicksilver som ska lagras. Det låter kanske mycket, men den volymen skulle lätt kunna få plats i halva plenisalen. Därför vore det konstigt om vi skickade runt kvicksilvret och förvarade det på en mängd olika platser i förråd som inte är säkra. Det är orsaken till att jag är emot liberalernas försök att bli av med kvicksilvret, eftersom det bara skulle vara en tillfällig lösning.
En permanent lösning måste vara helt säker. Den enda helt säkra lösningen är att stabilisera kvicksilvret en gång för alla. Kvicksilversulfid är nästan fullkomligt olösligt, vilket gör att det kan förvaras säkert. Om det inte är stabiliserat kan vi inte ha en mängd olika förråd under dåligt kontrollerade former. Därför motsätter jag mig ändringsförslag 40, eftersom det skulle underminera säkerheten i arbetet.
Det är viktigt att vi enas om ett och samma datum, den 1 januari 2010, vilket framgår av ändringsförslag 43 som min grupp har lagt fram. Det förbjuder både import och export av samt produkter med kvicksilver, något som skapar en helhetssyn. Allt annat skulle vara en cynisk export av kvicksilver. Vi vet att kloralkaliindustrin måste sluta upp med exporten. Om den får chansen att fortsätta exportera ett år efter förbudet träder i kraft, kommer den att tömma sina lager av kvicksilver och få betalt för det. Kvicksilvret kommer sedan att användas av guldvaskare i Amazonas, och förstöra enorma flodområden genom att kontaminera dem med kvicksilver.
Det är viktigt att förbudet införs den 1 januari 2010, annars underminerar vi hela tanken med exportförbudet.
Jaromír Kohlíček: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Mina damer och herrar! Kvicksilver betraktas som en tungmetall, och är mycket farlig i livsmedelskedjan. Ett antal andra tungmetaller, t.ex. krom, nickel, uran och plutonium kan klassas i samma kategori.
Det stämmer att inte bara tungmetaller utan också ett antal lättare element i Periodiska systemet, i stora kvantiteter, kan vara skadliga för hälsan. Man vet till exempel att beryllium framkallar beryllios. Kvicksilver är inte bara en metall som kan orsaka allvarliga skador efter konsumtion i dess metalliska form, utan det är också ett viktigt ämne inom tekniken. Tidigare klarade man sig inte utan det vid elektrolys, tandvård och inom juveleraryrket. Den instrumentella metoden med kemisk analys där man använde droppelektroder med kvicksilver är välkänd, och 1959 fick den tjeckiske akademikern Jaroslav Heyrovský nobelpriset i kemi för denna process, som han kallade polarografi. En viktig fråga rör den möjliga användningen av kvicksilver och dess föreningar inom industrin, även om detta naturligtvis måste inkludera strängast möjliga miljönormer.
Jag är inte säker på om förvaring av kvicksilver och dess föreningar på en plats är den bästa lösningen. Samma sak gäller hur lång övergångsperiod vi bör ha innan förordningen träder i kraft. Mitt intryck är att den tidsperiod som nämns i ändringsförslag 8 är för kort för vissa medlemsstater. Därför har jag reservationer när det gäller förslaget, men i de flesta medlemsstater är kvicksilver och kvicksilverföreningar, inklusive lagring av dem, strängt kontrollerade av de ansvariga statliga myndigheterna.
Jag anser inte att det är godtagbart att inkludera ospecificerade icke-statliga organisationers roll i förordningen. Trots alla önskemål om tolerans och insyn för allmänheten hör detta inte hemma i en förordning om exportförbud och säker förvaring av metalliskt kvicksilver. Engagemanget av medborgare i kontrollerande åtgärder täcks inom andra områden av gemenskapsrätten.
Jag kan inte förstå varför saltgruvor eller gruvorna i Almadén i Spanien skulle vara den bästa platsen för förvaring av kvicksilver och kvicksilverföreningar. Det är uppenbart att upphörande av driften i vilken gruva som helst leder till sociala problem för gruvarbetarna. I Tjeckien och andra medlemsstater i Central- och Östeuropa har dussintals stora gruvor stängts, utan att någon har utfärdat en EU-förordning för att ta itu med den enorma arbetslöshet som detta orsakat. Det slår mig att den djupaste delen av mineralgruvor skulle vara en bättre förvaringsplats än saltgruvor. Jag stöder lösningen att ta itu med frågan om ämnen med mindre än 5 procent kvicksilverhalt.
Dessutom finns det normala nivåer av tungmetaller i berggrunden i hela Europa, och när dessa förvittrar hamnar de - inklusive kvicksilvret - i europeiska vattentäkter. Därför upptäcker man till exempel hela tiden koncentrationer av kvicksilver och andra tungmetaller i floden Elbe. Det är givetvis ett naturligt skeende.
Vi har också frågan om vatten från gamla gruvor, utvinning av kvicksilver från gamla soptippar och avloppsslam, vilket är en potentiellt mycket stor källa till miljöförorening. Men denna förordning kan naturligtvis inte täcka denna fråga.
Avslutningsvis vill jag tacka alla som har bidragit till att sammanställa denna förordning, en process som genomfördes i en positiv samarbetsanda. Kvicksilver och kvicksilverföroreningar har en framtid inom vetenskap och teknik, som denna förordning visar, och därför stöder vi det.
Irena Belohorská: (SK) Låt mig först av allt tacka föredraganden Dimitrios Papadimoulis för att han i betänkandet belyste behovet av exportförbud för kvicksilver, kvicksilverföreningar och produkter som innehåller kvicksilver. Detta är mycket viktigt för oss inom EU, eftersom EU är en av världens största kvicksilverexportörer. Eftersom detta ämne är extremt giftigt, särskilt för barn, bör vi vara angelägna om att skydda oss inte bara vid användning eller produktion av kvicksilver, utan också i samband med förvaring eller hantering av kvicksilveravfall.
Höga kvicksilverdoser är dödliga för människor, mindre mängder av kvicksilver som ansamlas i kroppen kan orsaka allvarliga sjukdomar i immunsystemet, det kardiovaskulära systemet och fortplantingssystemet. Företagen producerar mycket stora kvantiteter kvicksilver, till exempel i form av biprodukter inom den kemiska industrin, i samband med rening av naturgas eller vid utvinning av icke-järnhaltiga metaller och smältning inom metallindustrin.
Man bör överväga om vi genom att exportera överskott av kvicksilver till tredjeländer, särskilt utvecklingsländer, som är de viktigaste kvicksilverkonsumenterna, i själva verket gör oss av med vårt kvicksilveravfall. Många utvecklingsländer saknar medel för att använda modern miljövänlig teknik, och deras kontroll är mindre sträng. Jag håller med föredraganden och stöder hans inställning att EU inte bör använda sig av dubbla normer - en produkt som inte används inom EU bör inte heller exporteras till länder som inte har någon lagstiftning om kvicksilveranvändning.
Vi bör komma ihåg detta inte bara därför att vi behöver skydda miljön och bevara naturen. Vi bör också komma ihåg att detta kvicksilver kan komma tillbaka i form av rester i livsmedel eller som förorenade floder, för att inte nämna risken för att lokala arbetstagare och befolkningar kan bli utsatta för det. När det gäller kvicksilver och produkter som innehåller kvicksilver måste EU se till att kvicksilvertillgångarna överensstämmer med behoven och efterfrågan. Kvicksilveröverskott måste tas om hand på ett miljömässigt hållbart sätt, i enlighet med det direktiv som gäller riskavfall, vilket vi har antagit.
Samtidigt måste vi stärka övervakningen och strängt straffbelägga alla exempel på att bestämmelserna inte följs. Jag håller med föredraganden om att företag, vars produktionsprocess avger kvicksilver, bör vara ansvariga för att det förvaras säkert eller bortskaffas på ett miljömässigt hållbart sätt. Detta är också viktigt när vi säkerställer fortsatt tillväxt inom industrin och uppmuntrar företagen till att övergå till ny alternativ teknik som inte är beroende av kvicksilver. Som en del av vårt stöd till utvecklingsländerna bör vi lägga mer vikt vid att förse dem med sådan teknik på de platser där miljön har förstörts på grund av detta farliga kemiska ämne.
Eija-Riitta Korhola: (FI) Herr talman! Denna förordning är en del av en helhet som grundar sig på gemenskapens strategi för kvicksilver. EU:s miljölagstiftning har uppdaterats i enlighet med denna strategi under denna sammanträdesperiod. Det gläder mig att vi nu har uppnått ett stadium där vår inställning till kvicksilverexport granskas. När allt kommer omkring är EU världens största exportör av detta ämne.
Det är obestridligt att kvicksilver och dess många föreningar är giftiga för människor och miljö, och samhällets kostnader för folkhälsan och miljöskador är mycket högre än vad man hittills har trott. Förbuden i enlighet med förordningen och kriterierna för förvaring kommer också att ge ett tydligt budskap till världen utanför EU. Vi tar ansvaret för denna skada.
Det är mycket viktigt i fråga om miljölagstiftningen att de medel som väljs inte bara är miljömässigt effektiva, utan också socialt hållbara. Miljömässiga beaktanden betyder att exportförbudet för kvicksilver bör träda i kraft snabbt, som Dimitrios Papadimoulis helt riktigt säger. Men med tanke på andra realiteter kan vi inte rusa på. Risken är faktiskt att en lösning som vi tillämpar här skapar en rad nya problem där borta.
Exportförbudet inom gemenskapen bör träda i kraft vid en tidpunkt som stämmer med tidpunkten för andra internationella åtgärder för begränsningar. Eftersom det fortfarande kan ta flera år att uppnå en internationell överenskommelse, förefaller det riktigt att stödja kommissionen när den fastställer tidpunkten för exportförbudet. Kvicksilverexporten skulle i enlighet därmed förbjudas från och med den 1 juli 2011. Detta har praktiskt taget alla medlemsstater gett sitt stöd till.
Samma sak gäller förslaget att inkludera kvicksilverföreningar i exportförbudet. Vi kan be kommissionen om ett förslag för att öka omfattningen, när vi vet mer om dess vittomfattande effekter. Det är för närvarande inte nödvändigt att forcera en åtgärd. Låt oss fortsätta med den politik som vi har valt och lösa problemen som rör kvicksilver ett i taget.
Gyula Hegyi: (EN) Herr talman! Kvicksilver är inte bara en metall utan även en gammal del av vår kultur och civilisation. Människor har alltid beundrat det och trott på dess magiska krafter. I många århundraden hade kvicksilver en avgörande roll i alkemin och de hemliga vetenskaperna.
Kvicksilver, den enda flytande metallen, är ett vackert material, och man kan beundra det som en unik del av naturen. Enligt ny information är kvicksilver dock även ett farligt material, och vi bör skydda oss och framtida generationer från dess giftiga effekter. Arbetarna i de traditionella kvicksilvergruvorna, framför allt i Spanien, lever ett hårt och hederligt liv men vet att deras tidigare yrke är förbi. Vi bör respektera gruvarbetarnas traditioner, men behovet av ett förbud måste förstås.
Europeiska unionen har redan förbjudit användningen av kvicksilver och material som innehåller kvicksilver på sitt territorium. Nu vill vi även förbjuda exporten av kvicksilver. Vi gör det eftersom vi även bryr oss om hälsan i andra länder och världsdelar. Förhoppningsvis kommer vårt beslut även att uppmuntra andra länder att minska sin användning av kvicksilver.
Som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen hade jag samråd med våra spanska kolleger i en anda av solidaritet. Deras förståelse var avgörande för mig. Min andra riktlinje var parlamentets resolution från mars 2006. Vårt beslut bör dock innehålla en balans mellan miljöhänsyn och industrins intressen.
När det gäller datumet för förbudet lades olika förslag fram: 2011 av kommissionen, 2009 av föredraganden och 2008 av de icke-statliga organisationerna. Jag beslutade att föreslå den 1 december 2010 som en godtagbar kompromiss, i enlighet med parlamentets resolution från förra året. Andra datum och tidsfrister bör motsvara detta basdatum. Om vi frivilligt förbjuder export av kvicksilver är det mer än logiskt att även förbjuda dess import.
När det gäller förvaring fanns det olika förslag - Almadén av Spanien, en saltgruva av Tyskland och solidifiering av andra. Eftersom vi ännu inte har enats om en lösning bör vi inte stödja ändringsförslag som utesluter specifika möjliga lösningar. Vi bör stödja våra spanska socialdemokratiska kollegers förslag med ett krav på ersättning för Almadén, Europas största kvicksilvergruva.
Förbudets omfattning bör täcka allt material med en kvicksilverkoncentration på fem procent eller mer. Vi måste stänga kryphålen, eftersom det är mycket billigt att omvandla kvicksilver till kalomel. Det är mycket viktigt att var och en av oss bidrar till en enighet genom ett förenklat kompromisspaket, annars kommer vi att hamna i kaos, och det kommer troligen inte att finnas någon lagstiftning före nästa parlamentsval.
Som skuggföredragande arbetade jag för en kompromiss. En bra kompromiss är bättre för våra medborgare än uppskjutna debatter som inte leder till någon form av lagstiftning.
Hiltrud Breyer: (DE) Herr talman! Kvicksilver måste förbjudas snabbt och omfattande. Det är enbart cyniskt att ta bort farliga produkter från avsättning här, men fortsätta att tillåta att de exporteras till andra länder.
Vi vet att kvicksilver sprids över hela världen genom vatten och luft. Till slut skulle kvicksilvret också hamna här och skada människor. Det är absurt att vi utfärdar varningar, som kommissionen har gjort, om att barn och gravida kvinnor inte bör äta mer än 100 gram tonfisk i veckan, eftersom den är så förorenad med kvicksilver.
Vi vet - och en undersökning som publicerats i The Lancet har än en gång visat detta - att tungmetaller orsaker skador på nervsystemet och även bestående, obotliga hjärnskador, särskilt hos barn. Vårt första mål måste därför vara att driva igenom detta exportförbud, för vi skulle förlora trovärdigheten i världssamfundets ögon om vi sa att vi vill skydda oss själva, men att export är tillåten.
Thomas Ulmer: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kvicksilver finns överallt. Det tränger till exempel igenom moderkakan. Kvicksilver är en metall som är flytande vid rumstemperatur, och som lätt förångas. Gränsvärdet för metalliskt, oorganiskt kvicksilver i blodet är 25 mikrogram, och för organiska kvicksilverföreningar är det 100 mikrogram. Jag ska inte ta upp följderna av kvicksilverförgiftning här. Jag är säker på att ni alla känner till Minamoto i Japan. Frågan här gäller därför inte bara de ekonomiska för- och nackdelarna för vår gemenskap, utan också skyddet av våra medborgares hälsa och skyddet av en intakt miljö.
Papadimoulisbetänkandet, och jag tackar Dimitrios Papadimoulis för hans arbete, kommer att innebära att exporten av kvicksilverföreningar från EU upphör, och att EU börjar att arbeta på en säker deponering av det material som finns. Samtidigt är det klokt att alla kvicksilverföreningar som går att ersätta omfattas av exportförbud, vilket är fallet vid nästan all användning. Dessutom, och såvitt vi vet, kan vi som exportörer av ett farligt ämne inte - och enligt våra WTO-skyldigheter får vi inte - begära att mottagarna ska se till att kvicksilvret blir spårbart, vilket innebär att det är oklart var kvicksilvret befinner sig och det absolut ligger inom möjligheternas gräns att kvicksilvret kommer tillbaka till EU. Jag anser att artikel 175 i fördragen är tillämplig på denna förordning. Skärpningen av bestämmelserna, de kortare tidsfristerna och inkluderandet av kvicksilverföreningar i export- och importvillkoren är båda lämpliga och konsekventa med tanke på ämnets giftighet. Jag är säker på att det fortfarande finns utrymme för att nå en överenskommelse om tidsfristerna.
När det gäller slutförvaringen av kvicksilver håller vi ett öga på forskningen, eftersom det hittills inte har visat sig möjligt att finna en tillförlitlig förvaringsmetod för det som används i industriell skala någonstans i världen. Det rör sig om tusentals ton.
Jag stöder betänkandet i dess ursprungsversion som lades fram av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.
Åsa Westlund: Jag vill tacka föredragande Dimitrios Papadimoulis för hans utmärkta arbete. I höstas deltog jag i en undersökning, där man tog ett prov av mitt hår och undersökte halten av kvicksilver i det. Förvånande nog hade jag faktiskt en relativt hög mängd kvicksilver i mig, något som är väldigt oroande. Jag är gravid, och har höga kvicksilverhalter! Mina höga kvicksilverhalter riskerar nu att skada det barn som jag bär i min mage och kan leda till att barnet får koncentrationssvårigheter som vuxen.
De höga kvicksilverhalterna är också oroande eftersom jag kommer från ett land som har kommit väldigt långt när det gäller att avskaffa kvicksilver. Vi använder inte längre termometrar med kvicksilver, och vi använder i stort sett inget amalgam när vi lagar våra tänder. Ändå har jag höga kvicksilverhalter i mig.
Det finns alternativ till kvicksilver. Med tanke på de stora hälsoeffekterna av kvicksilver borde vi kunna fasa ut det, inte bara här i Europa utan också globalt.
Just i kväll handlar det om att se till att vi inte medverkar till att sprida kvicksilvret globalt genom ett exportförbud och att hitta sätt att säkert förvara använt kvicksilver.
Jag har arbetat för att exportförbudet ska börja gälla så fort som möjligt och för att exportförbudet ska utvidgas till att också gälla andra kvicksilverprodukter, så att förbudet inte ska kunna kringgås. Jag har också arbetat för att vi i dag inte ska låsa oss vid något slutförvar, eftersom vi i dag faktiskt inte vet vilken teknik som är den allra bästa för slutförvaringen. Kvicksilver bör alltså i nuläget förvaras i säkra men tillfälliga förvar.
I framtiden hoppas jag inte minst att alla kvinnor världen över ska kunna äta fisken i det vatten som finns nära dem utan att riskera att skada sina barns utveckling.
Marie Anne Isler Béguin: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta är en kamp där vi alla borde agera gemensamt. Det är fråga om folkhälsa och om allmän säkerhet.
Vi känner till riskerna, den förödelse som kvicksilver får för hälsan hos dem som kommer i kontakt med det. Sedan början på industriåldern har problemen bara förvärrats, för att anta alarmerande proportioner. Alltsedan Minamata och den rad av ohyggligheter som denna förfärliga historia med industriell förorening orsakade, har vi varit ännu mer medvetna om att kvicksilver är väldigt farligt. Ändå har vi fortsatt utan hänsyn till detta, nästan som om ingenting hade hänt.
Under den mellanliggande perioden har guden Merkurius fortsatt att kräva en tung tribut fån inhemska befolkningar i guldvaskningsområden, till exempel Franska Guyana, och samma sak gäller dem på andra sidan av jorden som under förhållanden man inte kan föreställa sig återvinner vårt industriavfall, elektroniskt och annat avfall, för att inte nämna arbetstagarna i Europa som arbetar i anläggningar för batteriåtervinning.
Ja, det är hög tid att vi blir av med detta gift, och den enda lösningen är ett rent förbud här i EU och resten av världen, eftersom detta gift finns överallt, till och med i inälvorna på isbjörnarna till exempel, som lever där kvicksilver varken produceras eller används. Jag beklagar att min grupps förslag om ett snabbare förbud inte antogs och att underjordisk deponering inte avvisades. Hur det än förhåller sig så är det inte längre tid för att beklaga sig utan för att försäkra sig om största möjliga majoritet för att stödja ett definitivt förbud mot denna farliga metall.
Pilar Ayuso: (ES) Herr talman! Detta förslag till förordning innehåller förbud mot export av metalliskt kvicksilver, senast från och med den 1 juli 2011, och det innehåller också villkor för säker förvaring av det kvicksilveröverskott som framför allt uppstår genom att man tar bort kvicksilverceller från kloralkalifabriker. Det beräknas att dessa celler i hela EU innehåller cirka 12 000 ton kvicksilver.
Att skjuta på tidsgränsen för förbudet mot export av metalliskt kvicksilver strider mot det samförstånd som uppnåddes både i parlamentet när vi diskuterade gemenskapens strategi för kvicksilver och mot det avtal som kommissionen har undertecknat med Euro Chlor, den europeiska sammanslutningen av kloralkaliindustrier. Den senare har accepterat att upphöra med kvicksilverexport den 1 juli 2011, och jag anser att dessa avtal måste respekteras. Under inga omständigheter får datumet för exportförbud för kvicksilver senareläggas.
Överskottet från kloralkaliindustrin måste deponeras, för den deponeringen är nödvändig. I resolutionen om gemenskapens strategi för kvicksilver, som godkändes i mars 2006, sägs att man bör överväga möjligheten att använda Almadén för säker deponering av de befintliga förråden av metalliskt kvicksilver, eller metalliskt kvicksilver som är en biprodukt i industrin i hela EU, men inte artiklar som innehåller kvicksilver och som har förvandlats till avfall, och alltså använda sig av den infrastruktur, lokala arbetskraft och tekniska expertis som finns där.
Jag vill också påpeka att texten i gemenskapens strategi tydligt bekräftar kvicksilvrets historiska betydelse för Almadén, och områdets behov av kompensation för allt detta.
Jag vill sluta med att säga att jag är emot de ändringsförslag där man föreslår att endast fast, och inte flytande, kvicksilver bör deponeras. Så långt som forskningen hittills har kommit klarar vi inte av att överföra kvicksilver till fast form, och flytande kvicksilver måste därför deponeras. Dessutom kan det förvaras mycket säkert, utan att avge någon ånga, för det är ångan som förorenar.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Låt mig nu gå över till några av de viktigaste ändringsförslagen i detalj.
Ändringsförslagen 1, 7, 8, 9, 20, 21, 22 och 44 medför en betydande utvidgning av förslagets tillämpningsområde genom att ett exportförbud införs för cinnobermalm, kalomel, kvicksilverföreningar och vissa produkter som innehåller kvicksilver samt tillägget av ett importförbud. Kommissionen anser att dessa ändringsförslag är antingen onödiga eller inte tillräckligt motiverade. I brist på kvicksilverutvinning i gemenskapen finns det inget behov av ett exportförbud för cinnobermalm.
På liknande sätt har gemenskapen varit en stor exportör av kvicksilver, men inte en importör. I konsekvensanalysen slogs det fast att sekundära kvicksilverkällor - återvinning och återanvändning - kommer att täcka den kvarvarande efterfrågan inom gemenskapen. När det gäller kvicksilverföreningar och produkter som innehåller kvicksilver skulle vi behöva en mycket mer utvecklad informationsbas för att motivera en sådan utvidgning. Tills dess går det inte att på ett pålitligt sätt bedöma den möjliga effekten av en sådan åtgärd på industrin och samhället, inom gemenskapen samt i tredjeländer. Att använda lagstiftning för att förhindra ett hypotetiskt problem skulle inte anses vara god sed när det gäller bättre lagstiftning.
I flera ändringsförslag - nummer 12, 25, 27, 28, 29 och 45 - utesluts förvaring eller slutlig kassering av metalliskt kvicksilver, eftersom de endast innehåller möjligheter till tillfällig förvaring. Det är värt att notera att det för närvarande inte finns någon miljömässigt och ekonomiskt sund lösning för stabilisering av kvicksilver före dess kassering.
Ändringsförslagen 6, 24 och 36 innebär att gruvanläggningen Almadén bör föredras för förvaringen av kvicksilver. Kommissionen är väl medveten om de ekonomiska och sociala följderna av stängningen av gruvan och slutet på handelsverksamheten på platsen. Den vill dock inte ange en enda förvaringsplats för de ekonomiska operatörerna.
Genom ändringsförslagen 8, 10, 13, 30 och 32 ökar industrins administrativa börda, liksom medlemsstaternas och kommissionens. Kommissionen har starka tvivel om den möjliga effektiviteten och fördelarna med dessa mycket detaljerade krav jämfört med deras kostnader.
När det gäller den rättsliga grund som nämns i ändringsförslag 2 följer kommissionens förslag den linje som angavs av EG-domstolen i dess domar i målen C-94/03 och C-178/03 om Rotterdamkonventionen om förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel. Vårt förslag är mycket likt detta, eftersom det innehåller förslag på handelsrelaterade åtgärder som ett miljöpolitiskt instrument. Vi kan därför inte stödja ändringsförslaget för den rättsliga grunden.
Ändringsförslagen 17 och 34 med krav på införande av en artikel om påföljder är dock godtagbara för kommissionen.
Sammanfattningsvis kan kommissionen stödja åtta av de 50 ändringsförslagen helt, delvis eller i princip. Jag kommer att ge parlamentets sekretariat en förteckning över kommissionens ståndpunkt om ändringsförslagen.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)
James Nicholson : skriftlig. - (EN) Det är uppenbart att kvicksilver är ett ämne som måste hanteras på ett försiktigt och säkert sätt. Detta betänkande handlar om den viktiga breda frågan om att hantera kvicksilver i import, export och förvaring av ämnet, samtidigt som en tidsfrist för export- och importförbud anges. Jag stöder kommissionens förslag till förordning i denna fråga och anser, i vid bemärkelse, att det är bra. Jag skulle vilja upprepa kommissionens kommentar att detta betänkande följer kvicksilverstrategin som antogs i mars förra året, och uppmuntra kommissionen i dess pågående arbete om kvicksilverstrategin. Det här är bara ett betänkande av många som kommer att handla om andra frågor såsom användningen av små mängder kvicksilver i tandvårdsbranschen. Jag är säker på att arbetet i andra strategiska frågor pågår.
Bilaga - Kommissionens ståndpunkt
Betänkande: Papadimoulis
Kommissionen kan helt, delvis eller i princip stödja 8 ändringsförslag - 3, 4, 5, 14, 17, 23, 31 och 34.
De ändringsförslag som kommissionen inte kan stödja är 1, 2, 6-13, 15, 16, 18-22, 24-30, 32, 33 och 35-50.
| sv |